RH 2005:19
Tingsrätt har inte ägt fatta beslut om avskrivning sedan käranden infunnit sig till utsatt huvudförhandling men kort därefter obstruerat och avlägsnat sig.
I mål om förlängning av arrendeavtal vid Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen, kallades parterna att inställa till huvudförhandling den 25 augusti 2004. Käranden, V.C., erinrades i kallelsen om att tredskodom kunde komma att meddelas mot honom om han varken infann sig personligen eller genom ombud.
Vid huvudförhandlingen infann sig V.C. tillsammans med sitt ombud. Genom ombudet begärde V.C. att förhandlingen skulle ställas in på grund av sjukdom. Efter enskild överläggning avslog fastighetsdomstolen V.C:s begäran och förklarade att hinder inte förelåg mot att hålla huvudförhandlingen. V.C. och hans ombud lämnade härefter rättssalen, varvid svarandeombudet yrkade att fastighetsdomstolen skulle skriva av käromålet från fortsatt handläggning.
Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen (2004-08-25, rådmännen Åsa Liljeroth och Ylva Norling Jönsson, fastighetsrådet Torsten Sojdelius samt nämndemännen Per-Åke Grelsson och Karl Wisén) biföll yrkandet och skrev av målet.
V.C. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet och visa målet åter till fastighetsdomstolen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (2005-01-11, hovrättsråden Staffan Anderberg och Jan E Ohlsson samt tf. hovrättsassessorn Eric Leijonram, referent) biföll överklagandet. I sina skäl anförde hovrätten följande.
Av 2 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål jämförd med 44 kap.2 och 4 §§rättegångsbalken följer att fastighetsdomstolen kan meddela tredskodom mot kärande som uteblir från sammanträde för huvudförhandling. Om svaranden inte yrkar tredskodom, skall käromålet avskrivas.
Med utevaro avses att part varken personligen eller genom ombud kommer till sammanträdet då målet ropas på (NJA II 1943 s. 552 och Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken, 1949, s. 632 ff.; se även Lindell, Civilprocessen, 1998, s. 290 ff., Hassler, Svensk civilprocessrätt, 1963, s. 252 och 262 ff. och Fitger, Rättegångsbalken II, s. 44:3 f.). Visserligen anförde processkommissionen att med parts utevaro borde likställas att han - trots att han är närvarande - underlåter att förhandla eller avlägsnar sig före förhandlingens slut eller på grund av sitt uppträdande utvisas eller förlorar rätten att yttra sig. Detta synsätt avfärdades emellertid uttryckligen av processlagberedningen under åberopande av de tillämpningsproblem som skulle följa med en sådan reglering. I stället anförde processlagberedningen att parts vägran att förhandla eller underlåtenhet att stanna kvar i många fall kan tolkas mot honom och ej behöver hindra målets prövning. (NJA II 1943 s. 552; jfr även Fitger, a.a. s. 44:4 samt för en avvikande uppfattning Brolin m.fl., Tvistemålsprocessen I, andra uppl. 1997, s. 50. Rörande parts agerande som bevis: se 35 kap. 4 § rättegångsbalken; jfr även NJA II 1943 s. 448).
Eftersom V.C. har infunnit sig till förhandlingen är han, trots att han lämnat förhandlingen, inte att betrakta som utevarande. Därmed har inte förutsättningar förelegat för fastighetsdomstolen att skriva av målet. I stället skulle fastighetsdomstolen övervägt att företa målet till huvudförhandling och avgöra målet i sak. Som framgått ovan bör förutsättningar härför föreligga i många fall när en part obstruerar och avlägsnar sig under pågående huvudförhandling. Därvid ankommer det enligt 43 kap. 7 § fjärde stycket rättegångsbalken på domstolen att i erforderlig mån lägga fram ur handlingarna vad den frånvarande parten har anfört.
Sammanfattningsvis anser hovrätten att fastighetsdomstolen inte ägt fatta beslut om avskrivning av målet i den uppkomna situationen. Fastighetsdomstolens åtgärd utgör sådant rättegångsfel som utan parternas vidare yttrande bör föranleda att beslutet undanröjs.