RH 2005:58

G.H. åtalades vid Svegs tingsrätt för vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning: G.H. har den 1 oktober 2003 i trakten av Högvålen, Tännäs i Härjedalens kommun av oaktsamhet orsakat K.J:s död. G.H. och K.J. har tillsammans med ytterligare tre personer jagat fågel. De har i tätbevuxen terräng med mycket dåliga siktförhållanden bedrivit jakt uppställda på en skjutlinje med ett avstånd av 30-40 meter mellan skyttarna. De har utan ögonkontakt och utan annat samband än tillrop rört sig framåt genom terrängen under en tid av minst tio minuter innan G.H. skjuter två skott. K.J. träffas då i ryggen och i armarna av minst sjutton hagel från G.H:s skott. Ett flertal sårkanaler passerar genom den högra lungan, mellangärdet och in i levern. Döden har orsakats av en inre blödning från skottskadorna. G.H:s oaktsamhet består i att han innan han avlossat två hagelskott inte med tillräcklig säkerhet har förvissat sig om att det är fritt från andra personer i hans skjutriktning och inom spridningsområdet för hans hagelskott och han har inte heller förvissat sig om var hans jaktkamrater befinner sig innan han skjuter.

G.H. gjorde gällande att han inte förfarit oaktsamt och bestred därför ansvar.

Förhör hölls med G.H. samt vittnena W.S. och G.S., vilka hördes på begäran av både åklagaren och G.H. Som skriftlig bevisning åberopade åklagaren obduktionsprotokoll samt fotografier och kartor över platsen för gärningen.

Svegs tingsrätt (2004-05-13, nämndemännen Bengt Rud och Alf Westerberg) ogillade åtalet. I domskälen anförde tingsrätten följande.

G.H. är en relativt van jägare och innehar tysk jaktlicens. G.H:s jaktsällskap genomförde jakten på ett för dem välbeprövat sätt. Jaktmetoden - att gå på skyttelinje - torde bland annat vara ägnad att erbjuda jägarna möjlighet att skjuta i skyttelinjens gångriktning om ett tilltänkt villebråd visar sig. Fråga är om G.H., genom att avlossa sitt gevär under de förhållanden som rådde vid det aktuella tillfället, visat en sådan oaktsamhet att han skall fällas till ansvar för vållande till annans död. För sådant ansvar krävs att ett oaktsamt handlande har utgjort en risk för att K.J. skulle dödas och att G.H. hade anledning att ta den risken i beräkning. Den terräng som sällskapet jagade i vid det här aktuella tillfället må ha varit olämplig för denna jaktmetod, men jaktdeltagarna har sökt upprätthålla ögonkontakt med sina grannar i ledet. G.H. hade strax innan han avlossade skotten försäkrat sig om att han hade sina närmsta grannar i ledet bredvid sig. Det var även överenskommet att deltagarna skulle bära röda mössor eller bära röda band, vilket K.J. försummat och därigenom blev han svår att upptäcka. Den terräng de jagade i hade de anvisats av den person som utfärdat deras jaktkort. Med hänsyn till de säkerhetsåtgärder som vidtagits har G.H. inte haft särskild anledning att befara att någon av hans jaktkamrater eller någon annan person skulle ha befunnit sig i den riktning vari han avlossade skotten. Åtalet skall därför ogillas.

Lagmannen Peter Ekström och nämndemannen Kenth Andersson var skiljaktiga och anförde: Vid allt handhavande av vapen ställs särskilt höga krav på aktsamhet till följd av dessa vapens farlighet. Det har ålegat G.H. att innan skott avlossats förvissa sig om att det kunnat ske utan fara för annan. Det har han inte gjort. Tvärtom har han avlossat skott i en terräng där han inte kunnat överblicka riskområdet. Med hänsyn till att han inte kunnat utesluta att någon person ur skyttekedjan kunnat förirra sig till nämnda område eller annan person av någon anledning kunde befinna sig där, måste hans förfarande anses vara ett flagrant brott mot den mest självklara regeln för hur all jakt skall bedrivas, nämligen på så sätt att människor inte utsätts för fara (27 § jaktlagen). Han har därigenom av oaktsamhet vållat K.J:s död. G.H. skall således enligt vår mening fällas till ansvar för vållande till annans död. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet.

G.H. bestred ändring och gjorde även i hovrätten gällande att han inte av oaktsamhet orsakat K.J:s död.

I hovrätten förebringades i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten, varvid G.H., W.S. och G.S. hördes på nytt.

Vid de förnyade förhören lämnades följande uppgifter.

G.H.: Det område på vilket de hade rätt att jaga omfattade cirka 1000 hektar mark. Han jagade på förmiddagen tillsammans med W.S. och G.S. De gick då på en skyttelinje med tre skyttar. På eftermiddagen jagade de på en annan plats och de var då fem man i skyttelinjen. De skulle jaga fågel och hare. Det var uppehållsväder och bra sikt. Han hade laddat sitt hagelgevär med två patroner. I den första pipan hade han laddat med en patron som innehöll hagel av dimensionen 3,2 mm och i den andra pipan fanns en patron med hagel av dimensionen 4,5 mm. Hagel med dimensionen 4,5 mm har en högre anslagsenergi än mindre hagel och flyger längre varför det också är möjligt att med det andra skottet träffa ett bortflyende villebråd. Det fanns ingen speciell ledare för jakten och de diskuterade aldrig inför jakten vad som skulle ske om någon tappade sin plats i skyttelinjen. Av tysk jaktsed följer dock att den som tappar sin plats skall ge sig tillkänna på något sätt. Det är också en självklarhet för en tysk jägare att bära ett rött band när flera personer jagar tillsammans i grupp. De började gå sakta framåt efter kommandoordet ”hopp”. Den aktuella terrängen var bevuxen med täta granar med grenverk ibland ända ner till marken. Det var inte möjligt för honom att se några andra i skyttelinjen än G.S. och W.S. och även de försvann ibland ur sikte för honom på grund av att det var träd och stenar som skymde sikten. De hade gått i kanske tio minuter, 400-600 meter, när han upptäckte en tjäderhöna som kom flygande från höger sett i skyttelinjens riktning. Fågeln var cirka en till en och en halv meter ovanför marken när han avlossade det första skottet. Det första skottet träffade inte och han följde då fågeln med geväret och avlossade strax det andra skottet. Fågeln kan ha hunnit flyga sex-sju meter mellan skotten. Vid det andra skottet hade fågeln stigit något och befann sig kanske två meter upp i luften. Direkt efter det andra skottet hörde han K.J. ropa. Han kunde dock inte se K.J. Först när han hade gått tio-tolv meter framåt upptäckte han honom stående på en upphöjning. Orsaken till att han inte hade sett K.J. tidigare var att denne var skymd bakom ett träd eller ett buskage. Om K.J. hade burit ett rött band hade han möjligen kunnat se honom innan skotten, men utan det röda bandet var det omöjligt att upptäcka honom. När han avlossade det andra skottet fanns K.J. mellan honom och fågeln.

W.S.: Han är ingen van jägare och vid det aktuella tillfället bar han ett oladdat vapen. Han hade tidigare inte jagat tillsammans med de andra jägarna i sällskapet. Han fungerade som drevkarl och gick till höger om G.H., dvs. ytterst åt höger i skyttelinjen. Han bar ett rött hattband och en röd krage. Han vet inte om K.J. bar något motsvarande. De rörde sig i en varierande terräng och av de andra kunde han endast se G.H. Tidvis befann sig även G.H. ur hans sikte. Han skrämde upp en fågel som flög i riktning mot G.H. Det hela gick därefter snabbt och han hörde endast ett skott. K.J. hade gått kanske 50-70 meter fel och hade hamnat framför skyttelinjen mellan G.H. och G.S. K.J. var troligen för ivrig och hade på grund därav gått i en snabbare takt än de övriga i skyttelinjen. Om K.J. hade hållit sin plats i linjen skulle olyckan aldrig ha hänt.

G.S.: Han har varit jägare i över 20 år och har jagat i de aktuella markerna även vid tidigare tillfällen. Han har jagat flera år med G.H. och känner denne som en seriös och försiktig, ibland t.o.m. en alltför försiktig jägare. Det fanns ingen ledare för jakten och de hade inte bestämt vad som skulle ske om någon kom ifrån sin plats i skyttelinjen. Vid jakten vill man dock komma villebrådet så nära som möjligt varför tystnad är nödvändig. Kommer man fel skall man dock ropa. Det var ingen som styrde kedjans hastighet utan den bestäms av markens beskaffenhet. Sikten var på grund av vegetationen väldigt begränsad och efter några minuter tappade han kontakten med K.J. Han kunde dock se G.H. I en sådan situation är det dock bara att hålla sin plats i kedjan och det viktiga är att gå rakt framåt. Den sträcka de skulle gå var omkring 1 000-1 500 meter. De hade gått i tio-femton minuter när han hörde två skott. Han visste då inte vem det var som sköt. Han kunde höra G.H. ropa. K.J. hade gått fel och hamnat framför skyttelinjen. Han uppskattar att K.J. gått cirka 80-90 meter fel i sidled och cirka 30 meter för långt framåt.

Hovrätten för Nedre Norrland (2005-07-08, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Mats Fällström, referent, och nämndemannen Bror Fagerhov) dömde, med ändring av tingsrättens dom, G.H. för vållande till annans död till villkorlig dom jämte 60 dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Av utredningen framgår att G.H. orsakade K.J:s död genom att i samband med jakt avlossa ett hagelskott som träffade K.J. i ryggen. Frågan i målet gäller om G.H. orsakade den dödliga utgången genom oaktsamhet.

Till ledning för bedömande av kravet på aktsamhet i samband med jakt finns en bestämmelse i 27 § jaktlagen (1987:259). I paragrafen anges att jakt skall bedrivas så att människor inte utsätts för fara. Även om bestämmelsen till sin utformning är allmänt hållen ger den grund för att ställa förhållandevis stränga krav på att den som jagar också hanterar vapnet så att andra inte kommer till skada. Det kan gälla jaktkamrater men också andra personer som av någon anledning befinner sig i området där jakt bedrivs, t.ex. bär- eller svampplockare. Den grundprincip som får anses gälla kan uttryckas så att ett skott inte får avlossas om det inte med säkerhet kan konstateras att andra personer inte kommer till skada.

Den jaktmetod som användes vid jakten - fem jägare gick jämsides på en skyttelinje med 40 - 50 meters avstånd mellan varje skytt - har beskrivits som en vedertagen jaktmetod bland tyska jägare. Även om så är fallet, synes det ha varit en mindre lämplig metod att använda när jakten som i detta fall bedrevs i en terräng med tätbevuxen skog och ojämna markförhållanden. Jaktdeltagarna har enligt vad utredningen visar inte fullt ut kunnat iaktta varandra under det att de tog sig fram i terrängen och de har inte heller haft möjlighet att kommunicera med varandra via kommunikationsradio eller på annat sätt. Över huvud taget synes man inom jaktlaget inte närmare ha diskuterat vad som skulle gälla om t.ex. en jaktdeltagare förlorade kontakten med de övriga. Enligt hovrättens mening framstår det som uppenbart att den tillämpade jaktmetoden i den terräng vari jakten bedrevs medförde beaktansvärda risker för att skyttelinjen inte skulle kunna upprätthållas under hela den planerade jakten och att det således fanns risk för att någon deltagare skulle kunna komma framför de övriga och därmed kanske också in i skottlinjen. G.H. liksom övriga jaktdeltagare måste ha insett de risker som förelåg i detta hänseende och det har därmed funnits anledning för envar av jaktdeltagarna att i samband med att skott skulle avlossas iaktta särskild försiktighet.

Hovrätten vill i sammanhanget också framhålla att den omständigheten att K.J. måhända uppträdde oförutsett och av allt att döma missbedömde sin position i terrängen och kom att avvika inåt mitten i skyttelinjen eller att han inte bar ett rött huvudband eller mössa som är vanligt i samband med jakt inte medför att aktsamhetskravet på den som skall avlossa ett skott sätts lägre än vad som annars gäller. Som tidigare framhållits måste en jägare hela tiden räkna med att det kan finnas andra personer i området som uppträder oförutsett eller som inte är klädda på det sätt som man kan förvänta sig.

Av utredningen framgår att K.J. i skottögonblicket befann sig 23 meter från G.H. när han träffades av hagelskottet. Vidare framgår av obduktionsprotokollet att K.J. träffats av 17 grovkalibriga hagel som varit spridda över bålens ryggsida och vidare ett antal hagel som träffat båda armarna och den ena handen. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som upplysts om förhållandena på platsen anser sig hovrätten kunna dra slutsatsen att K.J. i skottögonblicket inte varit dold bakom ett träd, en sten eller liknande utan måste ha varit synlig från den plats där G.H. var placerad. Vid sådant förhållande finner hovrätten att G.H. har brustit i aktsamhet när han avlossade det andra skottet mot den uppflygande fågeln och inte samtidigt uppmärksammade att K.J. befann sig i skottriktningen. G.H. har alltså av oaktsamhet orsakat K.J:s död och skall dömas i enlighet med åtalet. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom med dagsböter.

Hovrättsrådet Marie Norberg och nämndemannen Anna-Britt Bromée var skiljaktiga och anförde: Genom utredningen har visats att G.H. orsakade K.J:s död genom att avlossa ett hagelskott som träffade K.J. Frågan i målet är om G.H. orsakade den dödliga utgången genom oaktsamhet. Markområdet för den aktuella jakten var upplåtet för jakt och sällskapet hade tillstånd att jaga där. Den metod för jakten som användes, att gå på skyttelinje, har beskrivits som en vedertagen jaktmetod bland tyska jägare. Alla var, såvitt framkommit, väl bekanta med detta sätt att jaga och det var underförstått att varje deltagare skulle hålla uppsikt över sin eller sina närmaste jaktkamrater i kedjan samt att den som kommit ur sin position i skyttelinjen skulle påkalla de övrigas uppmärksamhet genom att ropa ”hopp”. Mot bakgrund av vad som framkommit om terrängen i området kan dock sägas att jaktmetoden som sådan, även om den inte var otillåten, var mindre lämpad för den terräng man rörde sig i. Att jaktmetoden må ha varit olämplig är emellertid inte tillräckligt för att G.H. skall fällas till ansvar för att av oaktsamhet ha vållat K.J:s död. För straffrättsligt ansvar krävs att G.H. på ett mer påtagligt sätt avvikit från vad som i sammanhanget kan betecknas som normalt, aktsamt beteende. En grundläggande bestämmelse finns i 27 § jaktlagen (1987:259), som anger att jakt skall bedrivas så att människor inte utsätts för fara. Att jaga på det sätt som skedde i det aktuella området innebar med hänsyn till terrängens beskaffenhet svårigheter att upprätthålla skyttelinjen och således risk för att någon av deltagarna kom ur sin position. Detta sätt att jaga medförde därför ökade krav på försiktighet och säkerhet. Fråga är om G.H. i den situation vari han avlossade skotten brustit i den aktsamhet som kunnat krävas av honom. Prövningen av om G.H. kan läggas någon straffbar oaktsamhet till last måste ta sin utgångspunkt i vad G.H. har uppgett och vad som i övrigt får anses klarlagt genom utredningen i målet. G.H. får anses ha haft fog för att räkna med att varje deltagare, såsom han själv gjorde, höll uppsikt över sina närmaste jaktkamrater och deras platser i kedjan samt att samtliga deltagare på så sätt indirekt hade uppsikt över varandra. När skotten avlossades hade skyttelinjen rört sig framåt i cirka 10-15 minuter. Klart är att K.J., när skotten avlossades, befann sig framför G.H. K.J. måste således ha rört sig betydligt snabbare framåt än de övriga jaktdeltagarna och dessutom i sidled. G.H. har uppgett att han hade en god allmän överblick över ett område av närmare 180 grader framför sig. Kort tid innan han avlossade skotten visste han att hans närmaste grannar, G.S. och W.S., befann sig på sina positioner i skyttelinjen. G.H. avlossade skotten mot en flygande fågel i riktning framåt från skyttelinjen sett. Han såg, eller hörde, uppenbarligen inte K.J. innan han avlossade skotten. G.H. har vidare uppgett att han inte fått syn på K.J. ens när denne ropade, utan först sedan han förflyttat sig 10-12 meter framåt samt att K.J., från hans riktning sett, var skymd av buskage eller träd. Av fotodokumentation från platsen framgår att det fanns vissa skador på vegetationen, vilka ger stöd åt de uppgifter G.H. lämnat om skjutriktningen samt om sin och K.J:s positioner i skottögonblicket. Utredningen om förhållandena på platsen motsäger enligt vår mening inte att K.J. varit skymd bakom buskage eller trädgrenar och inte heller möjligheten av att han träffats av hagel som passerat genom barr och lövverk. Mot bakgrund härav kan inte läggas G.H. till last som straffbar oaktsamhet att han inte uppmärksammade att K.J. befann sig i hans skottriktning eller spridningsområdet för hagelskottet innan han avlossade geväret. På grund av det anförda skall åtalet, som tingsrätten funnit, ogillas.

Målnummer B 629/04