RH 2005:74
Fråga om ansvar enligt 10 kap. 6 § alkohollagen för en 20-åring som inför studentexamen anskaffat tolv burkar starköl till en skolkamrat som inom två månader skulle fylla 20 år. Hovrätten har bedömt gärningen som olovligt anskaffande av alkoholdrycker.
Åklagaren åtalade J.G., född i maj 1984, för olovligt anskaffande av alkoholdrycker enligt följande gärningsbeskrivning: J.G. har i Umeå den 8 juni 2004 olovligen anskaffat tolv burkar starköl till en person som på grund av bristande ålder inte har haft rätt att få alkoholdrycker utlämnade till sig.
J.G. erkände gärningen.
Umeå tingsrätt (2005-04-27, rådmannen Agneta Ögren samt nämndemännen Margareta Rasmusson, Eila Horsmajärvi och Erik Åström) dömde J.G. för olovligt anskaffande av alkoholdrycker enligt 10 kap. 6 § alkohollagen (1994:1738) till dagsböter 30 å 130 kr.
J.G. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.
Åklagaren bestred ändring.
I hovrätten hördes J.G. på nytt, varvid han uppgav följande: Händelsen inträffade dagen före studentexamen. Kamraten, som han visste fyllde år i juli, och alltså ännu inte hade fyllt 20 år, bad honom att köpa ut ölen och förskotterade pengarna. Kamraten har han känt sedan andra klass i grundskolan och de är bästa kompisar. Han känner därför till hur denne umgås med alkohol och visste att denne skulle klara att dricka ölen utan att komma till skada på något sätt. Avsikten var att de tillsammans med sina respektive klasskamrater skulle inleda studentdagen med samling i en park. Därefter skulle de gå på skilda håll för att sedan återförenas i en gemensam fest på kvällen.
Hovrätten för Övre Norrland (2005-11-16, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, Margareta Bergman, referent, och Arne Åkerström) ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till penningböter 900 kr.
Hovrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande:
Enligt 3 kap. 8 § alkohollagen (1994:1738) får vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl varorna inte säljas eller annars lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. I 3 kap. 9 § samma lag anges att det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 § inte har rätt att få sådan vara utlämnad till sig.
Enligt 10 kap. 6 § alkohollagen gäller att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar, överlämnar eller bjuder på alkoholdrycker i strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år.
I 10 kap. 8 § alkohollagen finns en bestämmelse som anger att i de fall vissa gärningar som är straffbelagda i alkohollagen kan anses som ringa, skall inte dömas till straff. Förutom det nu aktuella brottet, s.k. langning, omfattar den bestämmelsen även ett flertal andra straffbelagda förfaranden enligt alkohollagen, såsom olovlig tillverkning av spritdrycker m.m., viss hantering av sådana drycker, olovlig försäljning av alkoholdrycker, olovlig tillverkning av vin, starköl eller öl eller olovlig dryckeshantering i samband med t.ex. försäljning av alkoholdrycker. Möjligheten att anse en gärning ringa och därmed fri från straff har funnits i lagstiftningen redan före alkohollagens tillkomst. Varken förarbetena till nuvarande bestämmelse eller till de tidigare ger någon ledning i den gränsdragningsfråga hovrätten har att ta ställning till i förevarande fall. Inte heller finns något vägledande rättsfall från Högsta domstolen och den hovrättspraxis som finns är sparsam.
Åldersgränsen 20 år för rätten att få alkoholdrycker utlämnad till sig - och för övrigt även för att få ta emot sådana drycker som gåva eller lån - kan härledas till lagstiftarens önskan att skydda ungdomen och motverka riskerna för utvecklande av alkoholmissbruk (jfr. prop. 1976/77:108 s. 17 och 42). Åldersgränsen har varit densamma alltsedan 1969, dessförinnan gick gränsen vid 21 år. Det kan visserligen sägas att olika personer mognar olika snabbt och att en gräns som bestäms så absolut som vid en viss dag ett visst år för en enskild individ framstår som stelbent mot bakgrund av syftet med bestämmelsen. En gränsdragning som grundas på ålder är emellertid tydlig och förutsägbar, medan en gränsdragning som grundas på omständigheter i enskilda fall leder till gränsdragningsproblem och osäkerhet inför lagstiftningen, något som måste anses som särskilt bekymmersamt när fråga är om en företeelse som är så vanligt förekommande som langning. Mot den bakgrunden anser hovrätten att utrymmet för att anse ett sådant brott som ringa är mycket litet.
I förevarande fall är omständigheterna sådana att gärningen inte framstår som särskilt allvarlig i sitt slag. Omständigheterna är dock inte sådana att gärningen typiskt sätt avviker från många andra situationer där langning förekommer. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad hovrätten anfört om vikten av att reglerna uppfattas som tydliga och förutsägbara anser hovrätten att gärningen inte kan bedömas som ringa. Straffet för gärningen kan dock, med hänsyn till omständigheterna, stanna vid penningböter, som skäligen kan bestämmas till 900 kr. Vid den bedömningen har hovrätten även beaktat att J.G. vid tidpunkten för gärningen ännu inte hade fyllt 21 år.