RH 2006:127

Gärningen: F har vid ett tillfälle under tiden april 2005-januari 2006 haft oralt samlag eller annan med samlag jämförbar sexuell handling med sin dotter M, född 2001.

Tingsrätten och hovrätten ogillade åtalet.

Hovrätten anförde i domskälen: I detta mål liksom i de flesta mål om sexualbrott utgörs bevisningen huvudsakligen av målsägandens uppgifter. Detta hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. För detta förutsätts att domstolen genom den utredning som förebringats finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det blir i nu föreliggande fall av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av målsägandens uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet.

Det förhållandet att M inte hörts i rättegången utan att hennes uppgifter har förebringats i målet genom uppspelning av förhör från förundersökningen innebär att hovrätten inte kan grunda sin bedömning av frågan om M:s trovärdighet och lämnade uppgifters tillförlitlighet på sådana intryck som förhör omedelbart inför domstolen förmedlar. Härav måste anses följa att uppgifterna bör bedömas med särskild försiktighet. I samma riktning talar den omständigheten att sättet för bevisningens förebringande medfört att F varit förhindrad att inför rätten genom sin försvarare ställa frågor och att inte heller rätten har kunnat ställa frågor till M.

Vad nu sagts hindrar dock inte att uppgifterna från de videoinspelade förhören kan vara tillräckliga för att det skall anses vara ställt utom rimligt tvivel att F begått den åtalade gärningen. För att så skall vara fallet måste krävas, förutom att förhören har skett under betryggande former, bl.a. att uppgifterna i och för sig framstår som sannolika och inbördes förenliga, att berättelserna inte innehåller moment som ger anledning betvivla uppgifterna samt att dessa inte motsägs av annan utredning. Om det förekommer något i förhören som utgör skäl för tvivelsmål beträffande uppgifternas riktighet, bör för bifall till åtalet krävas att uppgifterna stöds av annan utredning (jfr NJA 1993 s. 616).

Hovrätten konstaterar att M var bara drygt fyra år vid förhörens genomförande. Förhören måste ses mot bakgrund av M:s ringa ålder och det kan inte ställas lika höga krav på att sådana förhör är fria från ledande frågor. Som Sven Å Christiansson i sakkunnigförhör påtalat är det svårt att få ett barn under fem år att berätta fritt om en specifik händelse. Enligt honom kan det krävas starka ledtrådar för att leda in ett så litet barn på ett visst sammanhang, varför ett visst mått av ledande frågor måste accepteras vid förhör med småbarn. Inte heller kan man förvänta sig att svaren från ett fyraårigt barn blir fullständigt begripliga och fria från motsägelser.

Genom utredningen är klarlagt att M till sin förskolelärare V den 18 januari 2006 yttrade att hon fick ”suga på pappas trut” en gång när hon var dum och att ”det var äckligt” samt att M, på fråga från V om vad en trut var, visade mellan benen och yttrade ”den sitter här och blir stor ibland, det var äckligt”. I tre polisförhör har M därefter bekräftat de uppgifter hon lämnat till V. M har därvid i princip endast upprepat vad hon sagt till V. och uppgifterna har inte lämnats spontant utan kommit först efter upprepade ledande frågor från förhörsledaren, på vilka M flera gånger först svarat att hon inte vet. Någon yttre ram till händelsen eller några detaljer angående det inträffade har M inte heller kunnat återge. Vid ett flertal tillfällen har M också lämnat direkt motstridiga och obegripliga uppgifter, vilka inte följts upp genom kontroll- och följdfrågor från förhörsledaren. Även med hänsyn till de brister i förhören som kan förklaras av svårigheten att den hörda är ett litet barn finner hovrätten, på grund av det ovan anförda, att oklarheterna i förhören är så omfattande att det inte går att utesluta att det finns andra förklaringar till den uppgiften M lämnat än att F genomfört en sexuell handling med henne. M:s berättelse kan därför inte tilläggas avgörande betydelse i frågan om F begått den åtalade gärningen. Med hänsyn härtill och då den övriga utredning, som förebringats i målet, endast bekräftar att M gjort det aktuella yttrandet ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att F gjort skyldig till den påstådda gärningen.