RH 2006:21

E.J. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han var berättigad till betalning enligt lönegarantilagen med 9 782 kr utöver tidigare utbetalt belopp. Som grund för yrkandet åberopade han att det förelegat problem av sådan art med delgivning av betalningsuppmaning att det fanns skäl att tillämpa ventilregeln, varför betalning av hans fordran skulle lämnas enligt lönegarantilagen.

Staten genom tillsynsmyndigheten bestred yrkandet. Som grund för bestridandet åberopades att fordringarna på grund av tremånadersregeln inte omfattades av lönegarantin och att ventilregeln inte var tillämplig i detta fall.

E.J. anförde till utveckling av sin talan följande.

När han inte fick sin lön utbetalad kontaktade han Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning i Stockholm (Byggettan). Med anledning av lönekravet skickade Byggettan den 30 november 2004 ett brev till arbetsgivaren. I brevet uppmanades bolaget även att träda i förhandling enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet. Bolagets ställföreträdare, P.L., hörde inte av sig och någon förhandling kom således inte till stånd. Då arbetsgivaren inte återkom vände sig Byggettan, på sedvanligt sätt i indrivningsärenden, till förbundet för att få hjälp med indrivning. Detta skedde i slutet av december 2004. Samtidigt hade en annan avdelning inom förbundet, Byggnads Mälardalen, också riktat krav mot bolaget avseende två anställda byggnadsarbetare. Detta kravbrev skickades den 23 november 2004. Inte heller i det ärendet avhördes bolaget, utan avdelningen skickade ärendet vidare till förbundet redan i början av december 2004. Förbundet skickade omgående ärendet vidare till kärandeombudets advokatbyrå för vidtagande av indrivningsåtgärder. En betalningsuppmaning avseende dessa lönefordringar upprättades den 16 december. I syfte att delge kraven enligt 2 kap. 9 § konkurslagen anlitades delgivningsbyrån Divitas Juridik AB. När sedermera indrivningsärendet rörande E.J:s krav kom till advokatbyrån i början av januari 2005 hade således en betalningsuppmaning redan upprättats mot bolaget och översänts till delgivningsman för delgivning. Det fanns då ingen anledning att upprätta en separat betalningsuppmaning för E.J:s krav. I sammanhanget kan nämnas att det till advokatbyrån vid olika tidpunkter har kommit in sammanlagt 16 krav från arbetstagare hos bolaget. Det har rört fem olika avdelningar inom Byggnadsarbetareförbundet. En delgivningsman från Divitas Juridik försökte vid upprepade tillfällen att nå P.L. utan resultat. P.L. aviserades men hörde inte av sig och underlät helt att medverka till att en överenskommelse angående överlämnande av uppmaningen kunde träffas mellan honom och delgivningsmannen. Vid tre tillfällen försökte delgivningsmannen nå ställföreträdaren i dennes bostad och på tredje försöket lyckades han. Delgivning skedde den 13 januari 2005. Konkursförvaltaren har ansett att det har förekommit delgivningssvårigheter och tillämpat ventilregeln på i vart fall två arbetstagare som har haft intjänandeperioder som startat den 27 september 2004. Vad gäller tillämpligheten av ventilregeln anges det varken i förarbeten eller doktrin att delgivningen endast har verkningar för den arbetstagare som anges i betalningsuppmaningen. Det framstår som högst rimligt att om det slås fast att ventilregeln är tillämplig på viss arbetstagares lönefordringar, med följden att tidsfristen förlängs till att omfatta en skälig tid, så skall detta gälla för samtliga arbetstagares fordringar. För en sådan tillämpning talar även att ventilregeln infördes i syfte att skydda arbetstagare från att lida rättsförlust på grund av delgivningssvårigheter. Den tolkning av ventilregeln som staten förespråkar innebär att var och en av arbetstagarna måste delge betalningsuppmaningar och ansöka om konkurs, vilket i sin tur leder till att kostnaderna för lönegarantin och tingsrätternas arbetsmängd kommer att öka.

Staten anförde till utveckling av sin talan följande. I 12 § första stycket förmånsrättslagen talas om den enskilde arbetstagaren i samband med 2 kap. 9 § konkurslagen. Om lagstiftarens syfte hade varit att ventilregeln skulle tillämpas även för den arbetstagare som inte delgett betalningsuppmaningen skulle detta ha framgått av lagtexten. E.J:s tolkning saknar även stöd i förarbetena till lagstiftningen. Endast den borgenär som utfärdat en betalningsuppmaning kan åberopa presumtionsregeln i 2 kap. 9 § konkurslagen.

Tingsrätten (t.f. rådmannen Magnus Hjort) avgjorde målet utan huvudförhandling och anförde i dom den 29 november 2005:

DOMSKÄL

Den avgörande frågan i målet är om ventilregeln i 12 § förmånsrättslagen är tillämplig eller inte. Av lagtexten framgår att regeln blir tillämplig om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen. Det uppställs alltså inget uttryckligt krav på att arbetstagaren faktiskt skall ha försökt att nå arbetsgivaren med en sådan uppmaning. Det förhållandet att arbetstagaren inte själv har försökt att nå arbetsgivaren med en betalningsuppmaning leder alltså inte med nödvändighet till att ventilregeln inte skulle kunna tillämpas. Det finns såvitt tingsrätten kunnat se inte några uttalanden i förarbeten eller litteratur som entydigt talar för att lagstiftaren haft andra intentioner med bestämmelsen, varvid det bör framhållas att det i grunden handlar om social skyddslagstiftning. Den av staten i målet förfäktade ordningen innebär att samtliga arbetstagare i ett konkursmässigt bolag, för att vara säkra på att komma i åtnjutande av lönegarantin, skulle vara tvungna att vidta åtgärder för att försätta bolaget i konkurs även om de visste att sådana åtgärder redan hade inletts av andra arbetstagare. Denna ordning förefaller opraktisk.

En annan sak är att det från bevissynpunkt naturligtvis är en fördel för den enskilde arbetstagaren om han har gjort aktiva delgivningsförsök. Det finns dock ingenting som hindrar att annan utredning åberopas till styrkande av att arbetsgivaren inte har kunnat nås med en betalningsuppmaning. I detta fall har E.J. obestritt gjort gällande att andra arbetstagare i samma situation som han själv under en period har vidtagit sedvanliga delgivningsåtgärder utan att delgivning har kunnat ske. Det saknas anledning att tro att E.J. skulle ha varit mer framgångsrik om han hade gjort försök på egen hand. Tingsrätten finner därmed visat att E.J. inte har kunnat nå arbetsgivaren med betalningsuppmaning innan denne faktiskt nåddes av en sådan. Ventilregeln är alltså tillämplig i E.J:s fall.

Staten har inte haft något att invända mot det yrkade beloppets storlek och har inte heller i övrigt åberopat någon annan grund för bestridandet än att ventilregeln inte är tillämplig. Eftersom tingsrätten kommit fram till motsatsen skall E.J:s talan bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten bifaller E.J:s talan.