Nya förmånsrättsregler D. 1,huvudbetänkande.

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 21 december 1995 tillkallade regeringen kommitté

en med uppdrag att utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek Dir. 1995:163.

Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, förordnade den l april 1996 justitierådet Torgny Håstad ordförande i

numera som kommittén samt den 14 juni 1996 övriga ledamöter riksdagsledarnö-

som terna Rune Berglund, Laila Bäck, Lars U Granberg, Stig Rindborg, Per Rosengren och Kristina Zakrisson, kammarrättsrådet Margareta Börjesson, dåvarande riksdagsledamoten Bengt Harding Olson, landshöv-

numera dingen Karin Starrin samt ekonomichefen Leif Stenberg. Den 13

mars 1997 entledigades Karin Starrin och förordnades riksdagsledamoten Eskil Erlandsson som ledamot.

Att som sakkunniga delta i kommitténs arbete förordnades den 18 juni 1996 professorn Clas Bergström, hovrättsrådet Mats Dahl, hov-

numera rättsassessom Tuula T Kihlgren, advokaten Stefan Lindskog,

numera kanslirådet Magnus Petrelius och industriattachéen Mathias Ter-

numera nell. Den 23 april 1998 entledigades Mathias Ternell. Mats Dahl entledigades den 1 maj 1998. Samma dag förordnades numera kanslirådet Mikael Mellqvist sakkunnig.

som

Som experter förordnades den 18 juni 1996 direktören Lars-Olof Eklöf, direktören Gösta Fischer, advokaten Elisabet Fura-Sandström, chefsjuristen Ingemar Hamskär, ombudsmannen Roger Sjöstrand, kanslirå-

numera det Frank Walterson, förbundsjuristen Anne Wigart region-

samt numera chefen Christer Östlund. Den 15 augusti 1997 entledigades

Anne Wigart och förordnades förbundsjuristen Margit Knutsson Den 25

som expert. september 1997 entledigades Roger Sjöstrand. Förbundsjuristen Erik Danhard förordnades expert dag. Som förordnades

som samma experter dessutom den 26 augusti 1997 kronofogden Bertil Andersson och den 23

april 1998 departementssekreteraren Mats Fagerlund.

Kommitténs sekreterare har varit rådmannen Ylva Norling

numera Jönsson.

Kommittén har antagit namnet Förmånsrättskommittén.

Förmånsrättskomnrittén fick tilläggsdirektiv den 13 februari 1997 angående huruvida gäldenären under företagsrekonstruktion bör ges en rätt att

avtal i förtid Dir. 1997:26. Samtidigt återkallades kommitténs säga upp uppdrag såvitt de frågor om löneförmånsrätt och lönegaranti som

avser omfattas av förslagen i regeringens proposition om löneskyddet vid konkurs prop. 1996/97:102. Den 3 juli 1997 fick kommittén genom tilläggsdirektiv i uppdrag att analysera alternativa möjligheter till hur statens kostnader för lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram förslag sådan besparing Dir. 1997:82.

om en

Vi får härmed överlämna vårt huvudbetänkande Nya fönnånsrättsregler SOU 1999:1.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden. Vi fortsätter vårt arbete med frågan om gäldenären under företagsrekon-

struktion bör ges en rätt att säga upp avtal i förtid och beräknar att avge ett slutbetänkande vid utgången av år 1999.

Stockholm i januari 1999.

Håstad

Torgny

Rune Berglund Bengt Harding Olson

Laila Bäck Stig Rindborg

Margareta Börjesson Per Rosengren

Eskil Erlandsson Stenberg

Leif

Lars U Granberg Kristina Zakrisson

/Ylva Norling Jönsson

SOU 1999: 1 Innehåll 5

6 Innehåll

2.4 Förrnånsrätt vid företagsrekonstruktion ..9O

Innehåll 7 5.3.2 Riksdagen 173

8 Innehåll

6.5.13 Vissa arbetsrättsliga frågor ..247

Innehåll 9 10 F irfattningskommentar ..325

10 Innehåll

Bilaga 5 En empirisk analys av utdelning i svenska konkurser

av Karin S. Thorbum Bilaga 6 Förmånsrättens teori och empiri av Clas Bergström

och Stefan Sundgren Bilaga 7 A Review of the Law and Economics Literature on Creditor

Priority in Bankruptcy av Theodore Eisenberg

Förkortningar 1 1

Förkortningar

AD Arbetsdomstolens domar DKL danska konkursloven Dkr danska kronor Ds departementsseriema EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen FHL lagen 1984:649 om företagshypotek

Fi Finansdepartementet

FRekL lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion

FRL förmånsrättslagen 1970:979

HB handelsbalken HD Högsta domstolen ILO Internationella arbetsorganisationen JB jordabalken Ju Justitiedepartementet JT Juridisk tidsskrift

KL konkurslagen 1987:672

LAS lagen 1974: 12 om anställningsskydd respektive

lagen 1982:80 anställningsskydd,

om LU Lagutskottets betänkande LGL lönegarantilagen 1992:497 NJA Nytt juridiskt arkiv, avd I NJA Nytt juridiskt arkiv, avd Nkr norska kronor NOU Norges offentlige utredninger mdkr miljarder kronor mkr miljoner kronor Ot.prp. Odelstinget, proposisjon prop. proposition RÅ

Regeringsrättens årsbok SAL lagen 1981:691 socialavgifter

om SOU Statens offentliga utredningar SkFRL lagen 1971:1072 förmånsberättigade skattefordringar

om

m.m.

12 Förkortningar

SkU Skatteutskottets betänkande SvJ T Svensk Juristtidning TfR Tidsskrift for rettsvitenskap UB utsökningsbalken tkr tusen kronor

Sammanfattning 13

Sammanfattning

Nuvarande förmånsrättsordning

Den nuvarande förrnånsrättsordningen innebär i huvudsak att sedan an-

nans ex. kommittenters, avbetalningssäljares och leasegivares egendom separerats och panthavare fått betalt pantsatt egendom 4 § för-

ur månsrättslagen 1970:979, FRL samt konkursboets egna kostnader och skulder betalats 11 kap. 1 § och 14 kap. 18 § konkurslagen 1987:672, KL tillgångarna i första hand går till betalning av borgenärs kostnad

för gäldenärens försättande i konkurs och av kredit givits under för-

som sök till företagsrekonstruktion rekonstruktörens arvode och eventuella driftskrediter med rekonstruktörens samtycke, 10 § FRL, och till revisorsarvoden, 10 a § FRL. Därefter går resterande tillgångar till hyresfordringar för högst tre månader och till fordringar säkrade genom företagshypotek 5 § FRL. Dessa förmånsrätter gäller dock inte i all egendom; undantagna är bl a bank- och kassamedel, löpande skuldebrev, aktier och obligationer samt egendom som kan pantsättas registrering, fastigheter och

genom som skepp se 2 kap. l § lagen 1984:649 om företagshypotek FHL. Därefter går resterande tillgångar till statens fordringar på skatt och avgifter 11 § FRL. Sedan går resterande tillgångar till fordringar för-

lön som fallit högst tre månader före konkursbeslutet eller uppsäg-

som avser ningslön motsvarande uppsägningslön enligt lagen 1982:80 anställ-

om ningsskydd LAS liksom till fordringar på semesterersättning för det löpande och föregående året, vare sig fordringen innehas den anställde

av eller staten övertagit fordringen genom att utge lönegaranti 12 § FRL. Slutligen fördelas återstående tillgångar mellan övriga s.k. oprioriterade borgenärer i proportion till deras fordringar 18 § FRL. Vissa borgenärer kan dock vara efterställda enligt avtal med gäldenären, och sådana borgenärer får betalt endast om alla andra borgenärer fått full gottgörelse.

14 Sammanfattning

Vårt

uppdrag

Vår huvuduppgift har varit att ta ställning till dels om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om företagshypoteket bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att statens kostnader för lönegarantin ökar. Vidare har vi haft till uppgift att analysera alternativa möjligheter till hur statens kostnader för lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram ett förslag om en sådan besparing. Dessutom har kommittén fått i uppdrag att överväga gäldenären under

om företagsrekonstruktion bör ges en rätt att säga upp avtal i förtid.

Syftet med reformen

Vi har strävat efter att lämna förslag som skall leda till

större tonvikt företagens återbetalningsförrnåga vid kreditgivning, -

bättre kredituppföljning, -

fortsatt effektiv kreditgivning till företagen i allmänhet, -

snabbare insolvensbehandling, -

ökad intressegemenskap mellan borgenärerna vid insolvens, -

upphörandet av planerade seriekonkurser, -

lika konkurrensförhållanden mellan konkursbon och andra företag, -

jämförbara villkor vid rekonstruktion utom och inom konkurs, -

förstärkt löneskydd vid konkurs och rekonstruktion, -

ökad likabehandling av olika borgenärer i konkurs och ökad utdelning till -

oprioriterade samt

ett bättre netto för staten vid insolvens. -

Våra

huvudförslag

Kommitténs huvudförslag omfattar nya regler beträffande företagshypoteket, skattefömiånsrätten och löneskyddet i konkurs och kan sammanfattas följande sätt.

- Fönnånsrätten för hyror avskaffas. ° Företagshypoteket omvandlas till en allmän förmånsrätt, gäller i

som

hälften av all gäldenärens egendom sedan fordringar med bättre förmåns-

Sammanfattning 15

rätt fått fullt betalt framför allt fordringar med panträtt och fordringar för lån under rekonstruktionsförsök. Företagshypotekslagen ersätts av en ny lag företagsinteckning med betydligt enklare regler än den gamla la-

om gen. Den del pant- eller företagsinteckningssälcad fordran som inte - av en skulle ha täckts säkerheten vid en försäljning vid inledandet av en ac-

av kordsförhandling sätts efter värdering ned vid ackordsbeslutet, även om säkerheten inte sålts. Säkerhetshavaren kan således inte ställa sig utanför ett ackord med hela sin fordran och räkna med att den osäkrade delen blir amorterad innan säkerheten behöver realiseras. Vid konkurs finns förmånsrätt för lönefordringar som belöper tiden före konkursbeslutet, dock högst tre månader före konkursansökan, och t.o.m. vecka efter konkursbeslutet. Fristen kan förlängas om arbetsgi-

en

kunnat nås med betalningsanmaning eller om tvist rått om lövaren en nen eller om fordringen beräknas särskilt sätt. Förmånsrätten begränsas till tio basbelopp. Fordran uppsägningslön saknar förmånsrätt. Utförs arbete konkurs- boet, får arbetstagaren fordran hos konkursboet massafordran från

en och med den åttonde dagen efter konkursbeslutet. - Den statliga lönegarantin skall omfatta inte bara fordringar med förmånsrätt utan också fordringar uppsägningslön motsvarande uppsägningslön enligt LAS när den anställde inte arbetat konkursboet. Taket för lönegarantin höjs till fyra basbelopp f.n. 145 600 kr, och maxirnitiden förlängs från sex till åtta månader. - Lönegarantin utsträcks till att gälla också vid företagsrekonstruktion enligt lagen 1996:764 företagsrekonstruktion FrekL i den mån löne-

om garanti hade utgått vid en konkurs. Det betyder att rekonstruktionsgäldenären efter beslut av rekonstruktören kan låna medel ur lönegarantin till löner som intjänats högst tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion t.o.m. vecka efter beslutet om företagsrekonstruktion. Löne-

en garanti skall vidare utgå för uppsägningslöner anställda som inte arbetar under uppsägningstiden. Lånet med ränta skall återbetalas eller betryggande säkerhet för återbetalningen ställas innan förfarandet får

avslutas. Annars skall företaget sättas i konkurs. Vid återbetalningen kan uppsägningslönen, som är oprioriterad, ha satts ned genom ett ackord. Detta påverkar självfallet inte arbetstagarens rätt till lönegaranti, vars syfte är att skydda arbetstagaren vid arbetsgivarens insolvens. Om en företagsrekonstruktion enligt FRekL övergår i konkurs skall löne- garanti som utbetalats under rekonstruktionen avräknas lönegaranti i konkursen, vilket innebär att utfallet blir detsamma som om företaget gått i konkurs när ansökan gjordes om företagsrekonstruktion. - Konkursboet och rekonstruktionsgäldenären skall således betala full lön för arbete som utförs under konkurs respektive företagsrekonstruktion

16 Sammanfattning

enligt FRekL. Sådan lön kan inte finansieras genom lönegaranti, men ar-

betstagarens fordran skyddas lönegaranti om konkursboet eller rekon-

av

struktionsgäldenären senare går i konkurs.

Förmånsrätten för skattefordringar och allmänna avgifter avskaffas. I -

samband därmed upphävs förbudet mot återvinning av sådana betalningar.

Konkursbo skall skyldigt att betala arbetsgivaravgift endast när kon- - vara

kursboet utger ersättning för arbete utförs konkursboet, således

som

inte vid utdelning på lönefordran för tid under vilken arbetstagaren utfört

arbete konkursgäldenären eller för uppsägningstid under vilken ar-

betstagaren inte utfört arbete boet. Utbetalning från lönegarantin skall

inte heller medföra skyldighet att betala arbetsgivaravgift.

Reformvägarna

I föregående avsnitt har vi redogjort för vilka syften vi velat uppnå med en reform. I det följande beskriver kortfattat hur förslagen relateras till olika syften.

Större tonvikt på företagets återbetalningsförmåga vid kreditgivning och bättre kredituppföljning åstadkommes genom att företagshypoteket ersätts av företagsinteckning, som gäller i hälften av gäldenärens egendom, och avskaffande av skattefönnånsrätten. Samtidigt blir företagsinteckningens värde säkrare och lättare att förutse genom att förmånsrätten för hyra avskaffas och genom att hälften av all gäldenärens egendom, oavsett egendomsslag, omfattas.

Snabbare insolvensbehandling åstadkommes genom halveringen av företagshypoteket och borttagande av skatteförrnånsrätten samt genom att förmånsrätten för tre månaders intjänad lön anknyter till belöpandetid i stället för förfallotid.

Upphörande av planerade seriekonkurser åstadkommes genom halveringen av företagshypoteket, vilket leder till att ägaren av ett bolag i konkurs får svårt att övertyga banken om att låna ut medel till köp av inkråmet från konkursboet, eftersom banken inte längre får tillbaka hela lånet genom utdelning i konkursen.

Ökad intressegemenskap mellan borgenärerna vid insolvens åstadkommes genom halveringen av företagshypoteket och borttagande av skatteförmånsrätten.

Lika konkurrensförhållanden mellan konkursbon och andra företag åstadkommes genom att fortsatt drift i konkurs inte kan finansieras genom lönegaranti utan måste betalas av konkursboet som en massaskuld.

Jämförbara villkor vid rekonstruktion utom och inom konkurs åstadkommes genom att lönegaranti står till förfogande som finansieringskälla i sam-

Sammanfattning 17

löner och uppsägningslöner, att också

ma utsträckning för gamla genom konkursbon måste lönegarantiñnansiering betala för utfört arbete som utan

massaskuld och uppsägningslöner blir oprioriterade och där-

en genom att ackord. Den finansierar ett ackord behöver därmed med nedsätts genom som betala del uppsägningslönerna medan den köper inkråmet bara en av som från ett konkursbo slipper betala alla löneskulder. Förstärkt löneskydd vid konkurs och rekonstruktion åstadkommes främst höjningen lönegarantins maximibelopp från 100 000 kr till fyra genom av 600 och förlängningen maximitiden från basbelopp f.n. 145 kr genom av åtta månader. Fordringar belöper äldre tid än tre månader före sex till som konkursen kommer dock i de flesta fall att sakna förmånsrätt och lönegaranti. Dessutom införs ett tak för förmånsrätt vid tio basbelopp. Ökad likabehandling olika borgenärer vid konkurs och ökad utdelning av

till oprioriterade åstadkommes halveringen av företagshypoteket

genom borttagande hyresförrnånsrätten och skatteförrnånsrätten. samt av Ett bättre för vid insolvens åstadkommes halveringen netto staten genom företagshypoteket, trots avskaffande skatteförmånsrätten och förändav av ringarna i löneskyddet.

Närmare om de olika huvudpunkterna

Förslagets huvudpunkter gäller således företagshypoteket, skatteförmånslöneskyddet vid arbetsgivarens insolvens. Även förslagen rätten och om bör och reformens syften kan uppnås endast om alla ses sammantagna förslag genomförs, har kommittén naturligtvis övervägt företagshypotekets ställning, skatteförmånsrättens avskaffande och löneskyddets utfomming för sig. I det följande presenteras dessa överväganden. var

Skatteförmånsrätten

Skatteförmånsrätten har under de senaste decennierna blivit avskaffad i många länder utomlands. I Sverige lades ett sådant förslag för första gångfram Lagberedningen i SOU 1970:75. Regeringen har dock hittills en av alltid sig avskaffandet. De åberopade skälen har varit att staten motsatt inte kan avstå från kredit eller fritt välja sina gäldenärer, att statens att ge finanser skulle försämras, indrivningsklimatet skulle bli hårdare, att att skattefordringama i vissa fall medel innehas för statens räkning avser som och skattemoralen skulle försämras. Vid behandlingen av Insolvensutatt redningens förslag nöjde sig regeringen emellertid med att åberopa det budgetläget skäl för inte då avskaffa skatteförrnånsrätansträngda som att

ten.

Kommittén konstaterar att staten inte är ofrivilligt kreensam om att ge dit. Detsamma gäller skadeståndsborgenärer, särskilt sådana inte alls som haft något avtalsförhållande med gäldenären, här finns ingen men förmånsrätt. Skadeståndsborgenärer har inte heller möjlighet statens att göra företrädare för juridiska personligen

personer betalningsansvariga.

Indrivningsklimatet kan enligt uppgifter som kommittén inhämtat inte

bli nämnvärt hårdare. Säkerheter tas redan i dag vid anstånd, säkerheom ter finns att tillgå.

Ca 2/3 av statens fordringar källskatter och Ändock kan avser moms. den skattskyldige i fråga källskatt inte sägas inneha medel för om statens räkning i högre grad än vad gäller i andra skuldförhållanden, eftersom som betalning sker med medel den skattskyldige förvärvat någon som utan koppling till källskatteskulden. Momsmedel dock från början just mottas för betalning härvidlag märks av moms, men att andra redovisningsborgenärer ex. myndlingar i förhållande till fönnyndare inte har någon förmånsrätt.

Antagandet, att skattemoralen skulle främjas förmånsrätt för genom en skatter, torde bygga på att skattefönnånsrätten grundar allmän uppfatten ning om att staten i första hand skall bli tillgodosedd. Häremot kan invändas att staten tack förrnånsrätten kan få betalt vare utan att den skattskyldige behöver betala in skatten. Skattemoralen främjas främst genom att ställföreträdaren kan drabbas personligt betalningsansvar inte av om staten får fullt betalt.

I ett remissyttrande från skattemyndighet tidigare en över förslag att avskaffa skatteförmånsrätten har vidare framhållits ackord skulle att försvåras skatteförmånsrätten avskaffades. Synpunkten om bygger antagligen på att man vid ackordsförhandling, skatteförmånsrätten en om försvann, dessutom måste övertyga staten avstå från del om att en av sin fordran. Emellertid blir ett ackord meningslöst, endast mindre om en del av fordringarna kan sättas ned; erforderlig finansiell lättnad uppnås inte. I praktiken brukar ett framgångsrikt ackord förutsätta att staten frivilligt deltar, fastän staten inte behöver det eftersom har förmånsrätt staten jfr 3 kap. 3 och 8 FRekL. Statens intresse hindra oseriös företagsamhet av att kan tillgodoses med andra medel, röstningen ex. genom om ackordet och genom näringsförbud. I Danmark, där skatteförrnånsrätten varit avskaffad

sedan 1960-talet, den högsta Skattemyndigheten för kommittén uppgav att det endast i ett par fall förekommit att ackord fastställts bestrimot statens dande.

Den återstående nöten att knäcka är således intresse statens av att konkursutdelningen förstärker statskassan. Kommittén anser argumentet vara utan tyngd, eftersom alla borgenärer kan åberopa skäl och konsamma kursborgenärer inte bör ha något större än andra för finanansvar statens ser. Dessutom rör det sig ganska lite relativt Om vi bortom pengar, sett.

Sammanfattning 19

från konkurser beslutade i början 1990-talet, då statens utdelning ser av kom i 685 mkr 1996, märker vi att skatteutdelningen i som mest upp konkurser normalt ligger 200 mkr år. Statens skatteintäkter uppca per gick 1997 till 945 mdkr. En norrnalutdelning uppgår således till 0,02 % av

skatteinkomstema. Kommittén föreslår förrnånsrätten för skatter och allmänna avgifter att avskaffas. Staten kommer fullt ut kompenseras att utdelningen att genom lönegarantiregressen och till oprioriterade ökar till följd av övriga för-

slag. Eftersom likvida medel i dag är undantagna från företagshypotek och i allmänhet går till skattefordringar, infördes 1975 regel att betalning en om förfallen skatt aldrig kan återvinnas till ett konkursbo 4 kap 1 § KL. av Som följd förrnånsrättens avskaffande föreslås undantaget avskaffat. en av Punktlig betalning skatt kommer emellertid normalt att betraktas som av ordinär betalning och därför ändå vara omöjlig att återvinna utom när en varit i ond att betalaren insolvent 4 kap. 5 och 10 §§ staten tro om var KL. Kommittén diskuterar även i vad mån källskatt och arbetsgivaravgifter, belöper lön utdelas i konkurs, skall skuld för konkurssom som vara en boet massaskuld. Kommitténs slutsats blir att konkursboet liksom i dag - RÅ 1958:58 skall dra källskatt den lön utdelas, eftersom se som arbetstagaren är skyldig att betala skatt den lön han mottar. Däremot bör konkursboet inte för arbetsgivaravgift belöpande på lön som svara betalats före konkursen eller belöpande lön som är en konkursfordran och utdelas i konkursen. Fordran arbetsgivaravgift bör i dessa fall anses

ha villkorligt uppkommit samtidigt som lönefordringen, utan att vara en integrerad del denna, och således utgöra oprioriterad konkursfordav en Kommittén föreslår därför att bestämmelse införs i lagen om sociran. en ala avgifter att fordran arbetsgivaravgifter i dessa fall är en konom kursfordran jfr däremot NJA 1997 787 angående återföringsmoms. I s. konsekvens härmed bör länsstyrelserna inte längre vara skyldiga att erlägarbetsgivaravgift lönegaranti vilket kan föranleda vissa omfördelga statsanslag. ningar av

Löneförmånsrätten och lönegarantin

Kommittén har varit bunden möjligt förbättra löneskyddet vid av att om konkurs samtidigt 300 mkr lönegarantin per år. Detta motmen spara utbetalades under 1980-talet. År ungefär 50 % av vad som årligen svarar 1992 nåddes maxbeloppet 5 mdkr, varefter utbetalningarna har sjunkit till drygt l mdkr år. Inkomstema uppgår samtidigt till 1,5 mdkr per år i per ca

arbetsgivaravgifter och konkursutdelning, varav merparten l,2-l,5 mdkr

belöper på arbetsgivaravgifter.

Vidare har kommittén varit bunden ett EG-direktiv 80/987/EEG, av som ålägger Sverige att vid insolvens lönegaranti för tre månaders lön. ge Kommittén har ansett det angeläget att de anställda, normalt är som socialt beroende intjänad lön och vid arbetsmarknad inte av som en svag kan rata vissa arbetsgivare och naturligtvis inte heller kan sin arbetsspara kraft för senare leverans, har ett visst löneskydd vid arbetsgivarens insol-

vens. Kommittén har emellertid velat begränsa löneskyddet för intjänad lön, så att arbetstagarnas anspråk bidrar till

att insolvensbehandlingen

kommer i gång tidigt och så att missbruk lönegarantin motverkas. Vidaav re har det ansetts viktigt att fortsatt drift under betalningsinställelse eller i konkurs sker på samma villkor företagets konkurrenter lever under, så som att inte solventa företag konkurreras insolventa. Slutligen har komut av mittén velat motverka att insolventa företag föredrar konkurs framför fö-

retagsrekonstruktion utom konkurs för därigenom lättare erhåller att man finansiering av fortsatt drift genom lönegarantin. Valet bör i stället be-

stämmas av andra faktorer, behovet att behålla löpande avtal, som av av att bli kvitt de nuvarande ägarna och den nuvarande företagsledningen, av att undvika realisation till underpriser etc.

Konkret föreslår kommittén följande. Lönegaranti skall kunna utnyttjas också vid rekonstruktion enligt FRekL. För att detta skall medföra ökade kostnader vid efterföljande en konkurs, skall rekonstruktionsgäldenären betala tillbaka utgiven lönegaranti eller ställa säkerhet för utbetalningen innan företagsrekonstruktion en kan hävas. Ett ackord kan dock minska krav

statens återbetalning.

Övergår företagsrekonstruktionen utan glapp i konkurs, skall företagsre-

konstruktionen och konkursen enhet och utgiven

ses som en lönegaranti

under företagsrekonstruktionen avräknas från vad kan uppbäras under som konkursen.

Lön belöpande på högst tre månader före ansökningen konkurs eller om företagsrekonstruktion skall åtnjuta såväl förmånsrätt lönegaranti. som Tidsmässigt innebär det viss begränsning, eftersom det i dag är tillfylen lest att lönefordringen förfallit senast tre månader före konkursansökning-

en vilket gör att de anställda kan vänta inemot fyra månader med att begära arbetsgivaren i konkurs ändå åtnjuta lönegaranti för all intjänad men lön. Vissa ventiler skall dock finnas för fallen arbetsgivaren kunnat att nås med delgivning, lönefordringen varit föremål för tvist eller löneford-

ringen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund. Om konkurs föregåtts ett försök till rekonstruktion enligt FRekL, skall i dag

av som fordring-

ar för tiden före ansökan om företagsrekonstruktion när det är fömiånliga- re för arbetstagaren ha förmånsrätt i stället för fordringar har förfallit - som till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen.

Sammanfattning 21

Därefter finns fönnånsrätt och lönegaranti för lön fram till beslutet om eller konkurs samt under ytterligare vecka. Det

företagsrekonstruktion en

spela någon roll arbetstagaren arbetat rekonstruktionsgälskall inte om denären eller konkursgäldenären/konkursboet under denna korta över-

gångstid.

Fönnånsrätten för behandlade lönefordringar har liten betydelse för nu anställde. I de flesta fall saknar konkursboet medel sedan fordringar den med bättre förmånsrätt än löner fått betalt, varför lönegarantin är det cent- Den anställde kan dock ha lönenivåer gör att lönegarantins tak rala. som så fall kan han utnyttja sin förmånsrätt, när medel finns i genombryts. I dock med begränsning till tio basbelopp. I övrigt tjänar förboet, en ny månsrätten ändamålet att öka utdelningen till staten när denna betalat ut lönegaranti regressrätt. Bl. kommitténs finansiella restriktiooch utövar a. har påkallat att förmånsrätten behålls i denna del. ner Ifall arbete utförts rekonstruktionsgäldenären eller konkursboet vecka efter insolvensbehandlingens början, skall lönefordsenare än en ringen sakna såväl förmånsrätt lönegaranti. I stället skall lönefordsom ringen betalas avkortning rörelsen, vilket innebär att den inte beutan ur ackord respektive den utgör massafordran. En bedömrörs av ett att en ning får ske varje arbetstagares insatser. Motsvarande massaansvar av föreslås beträffande hyra för lokal utnyttjas av konkursboet, oavsett som konkursboet inträtt i avtalet eller Principen kan antagligen generaliom till andra kontraktstyper jfr NJA 1946 122 och NJA 1993 s. 13. seras s. För närvarande behöver turordningsreglema i LAS inte iakttas när ett konkursbo utnyttjar anställda under uppsägningstiden. Eftersom det föreslagna massaansvaret har karaktären ett obehörig vinst-ansvar och dess av enda syfte är hindra att ett konkursbo kan fortsätta driften andra att villkor än sina konkurrenter att utnyttja lönegarantin till anställda genom under uppsägning, med vilka konkursboet således inte slutit anställningsavtal, bör det massaansvaret inte leda till någon på turordningsnya ny syn reglernas tillämplighet. Fordran uppsägningslön är i förrnånsrättshänseende inte lika angeläbehandlade lönefordringar, eftersom den anställde för denna gen som ovan tid i allmänhet åtnjuter arbetslöshetsersättning, låt med fem karensvara dagar och tak vid cirka 16 000 kronor månad. Förmånsrätten för ett per uppsägningslön föreslås därför avskaffad, sig uppsägningen sker unvare der företagsrekonstruktion eller konkurs. Kommittén har diskuterat ett avskaffande även lönegarantin för uppsägningslön, men en sådan lösav ning skulle inte överensstämma med direktivet att möjligt förbättra om

l För klarhets skull bör påpekas att inte heller lönefordringar belöpande tiden före företagsrekonstruktion berörs ett ackord, eftersom sådana fordringar är en av förmånsberättigade.

löneskyddet vid konkurs. Därför föreslås att uppsägningslön motsvarande LAS åtnjuter lönegaranti, varefter staten emellertid får åtregressa utan njutande förmånsrätt och därmed kan bli underkastad ackord på av ett uppsägningslönerna. Kommittén beräknar att denna lösning går att förverkliga inom de statsfmansiella restriktionema. Förmånsrätten för semesterersättning lämnas oförändrad. Avgångsvederlag åtnjuter förmånsrätt och lönegaranti i den mån sådan rätt hade förelegat om den anställde i stället haft vanlig uppsägningslön. Det är ovisst om denna regeln tillgodoser de krav ställs i ILO:s som International Labour Organisation’s konvention 1992 173 skydd nr om för arbetstagares fordringar vid arbetsgivarens insolvens. Sverige bör därför inte heller nu ratificera konventionen. Taket för lönegarantin höjs från 100 000 kr till fyra basbelopp. Den maximala tiden för lönegarantin utsträcks till åtta månader.

Företagshypoteket

Fastän regeringen i direktiven tänkte sig endast marginella ändringar av företagshypoteket, har i kommittén förts en diskussion företagshypoteom kets fortsatta existens. Företagshypotek ger som ovan nämnts säkerhet i gäldenärens tillgångar med vissa undantag. Utom faller likvida medel, tillgångar som kan pantsättas genom registrering och finansiella instrument. Säkerheten skapas

genom inteckning, som i engångsavgift kostar l % inteckningsbeloppet,

av följt av överlämnande ett företagshypoteksbrev till kreditgivaren. av Motiveringen till företagshypotekets existens är att säkerheten förmodas

öka och förbilliga tillgången till kredit. I vad mån företagshypoteket fak-

tiskt har denna effekt är svårt att belägga. Statistik har inhämtats för att belysa i vilken utsträckning företagsinteckningar tas ut. Därvid framkommer att företagsinteckningar är ovanliga hos de minsta och nystartade företagen och hos tjänsteföretag, föremen kommer i stor omfattning hos mindre och medelstora företag med tonvikt på tillverkning och handel, för att sedan åter förlora i betydelse hos de stora företagen. I vad mån inteckningama faktiskt är belånade har inte kunnat utredas. Någon nämnvärd skillnad mellan olika kommunstorlekar finns inte. Enligt 2 kap. 13 § bankrörelselagen får banker låna endast ut pengar om låntagaren bedöms ha förmåga att återbetala lånet; dessutom skall betryggande säkerhet tas inte särskilda skäl föreligger. Kommittén har interom vjuat bankföreträdare i Sverige, Danmark och Finland. De svenska bankföreträdama har uppgivit att företagshypoteket fastän underlaget har ett begränsat belåningsvärde har betydelse vid utlåning

Sammanfattning 23 SOU 199911

företagen. Det kan i sammanhanget noteras att fordinom ett segment av företagshypotek i genomsnitt får 45 % utdelning i konkurs. ringar med ca företagshypoteket har påståtts få till följd att vissa kre- Ett borttagande av skulle falla bort och andra säkerheter skulle begäras i ökad utditer att sträckning. inget företagshypotek. Leverantörer har större möjlig- I Danmark finns Sverige få separationsrätt till varulager som får säljas vidare heter än i att kreditkonsignation. Det danska Finansrådet före betalning genom s. Bankföreningen har nyligen begärt lagstiftning om fö-

motsvarande en

svensk modell även i Danmark. I skrivelsen till regering-

retagshypotek av

framhålls syftet är att få tillgång till enkel och billig säkerhet, en att en medan det inte kan förväntas att kreditvolymen kommer att öka eller ränsänkas. Vid vår intervju framgick också att företagarna bjöd visst torna motstånd andra säkerheter, skulle avskära dem från rådigmot att ge som lagerpantsättning eller kunna företaget dåligt

heten över tillgångarna ge

rykte factoring.

näringsidkare upplåta företagsinteckning i 50 % av sin

I Finland kan en Beroende bankernas inriktning de vid vår intervju att egendom. uppgav

företagsinteckningen god kompletterande säkerhet respektive att

var en dess totala avskaffande inte skulle spela någon roll. Några klagomål avse-

ende omöjligheten att använda hela egendomsmassan som företagsinteck-

ningsunderlag förrnedlades inte. INorge finns motsvarighet till det svenska företagshypoteket genom en olika registerpanträtter, nämligen i driftslösöre, varulager och enkla tre fordringar s. factoringpant. En kommitté ledd av Falkanger föreslog NOU 1993:16, Etterkontroll konkurslovgivningen att registerpanträtav i varulager och enkla fordringar skulle avskaffas; belåningsgraden anten alltför låg 25-50 %; i stället ansågs bankerna dammsuga före-

sågs vara

säkerheter inte hade någon större betydelse för kreditbeslutagen som tet. Förslaget torde leda till lagändring Kommittén har vidare noterat att företagshypotek saknar motsvarighet i Tyskland och att bankerna där dessutom får finna sig i många länder t ex varulager och kundfordringar vid konkurs i första hand går till leveatt enligt regler äganderättsförbehåll är generösa än i rantörer om som mer Sverige.

2 Nyligen har framlagts propositionen Ot 26 1998-99, i vilken varulagerprp nr och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås andra ändpanten ringar beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade av Falkangerutredningen. Som exempel kan nämnas att salgspant skall vara utesluten i alla avsedda för vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursboets varor allmänna del med 5 % av pantvärdet.

Kommittén har inhämtat rättsekonomiska undersökningar från Karin Thorbum, Dartmouth College, USA, från Clas Bergström, Handelshögskolan i Stockholm och Stefan Sundgren, Svenska Handelshögskolan i Vasa, Finland, samt från Theodore Eisenberg, Comell Law School, USA.

I kommitténs utvärdering av företagshypoteket har kommittén antagit att företagshypoteket har viss betydelse för kreditgivningen. När riskerna bedöms vara för stora, kan de inte kompenseras med ränta företaget

om har endast normal lönsamhet. Utlåning till företag i Sverige är emellertid den mest lönsamma placeringen för svenska banker, och någonstans måste inlåningen förräntas. En övergång till andra säkerheter är inte enkel, eftersom anläggningstillgångar redan finansieras genom avbetalningsköp och leasing och eftersom panträtt i varulager och kundfordringar kräver

en att näringsidkaren avhänder sig rådigheten jfr de danska synpunktema. I belysning av de utländska förhållandena har kommittén antagit be-

att en

gränsning av företagshypoteksunderlaget inte skulle påtagligt försämra

kreditutbudet till företagen. Dessutom har det antagits begränsning

att en skulle leda till att krediterna i ökad utsträckning styrs till företag med de bästa lönsamhetsutsiktema än till dem kan erbjuda det bästa

snarare som

säkerhetsunderlaget.

Kommittén har också ställt frågan det är rimligt den starkaste

om att aktören, dvs den som genom alternativa placeringsmöjligheter har den bästa förhandlingspositionen, skall möjlighet att alltid inteckna nästan

ges alla företagets tillgångar, sig säkerheten varit nödvändig för kreditens

vare tillkomst eller ej. Skatteborgenären staten och utomobligatoriska skadeståndsborgenärer kan inte förhandla krediten, låt i viss

om vara att staten utsträckning betingat sig personligt betalningsansvar. Löntagare måste i stor utsträckning ta de arbeten erbjuds annars kan de få arbetslös-

som hetsersättning, och de kan inte periodvis sin arbetskraft

ransonera för att sedan arbeta desto mer. Också den kreditgivning sker från leverantö-

som rer med begränsat kuranta är ofta blott skenbart frivillig, leve-

varor om rantören skall bli av med varorna i tid. För att hindra denna övervältring

av kreditrisken aktörer ofrivilligt sin kredit eller i fall har

som ger vart en sämre förhandlingsposition, kunde det övervägas att staten och de

ge anställda bättre förmånsrätt än företagshypoteket och att införa generösare regler om äganderättsförbehåll. Nuläget är således inte givet. Kommittén har emellertid ansett att förrnånsrättsordningen bör

snarare rensas än kompliceras. Införandet sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll i

av varor som köparen får förfoga över före betalningen till säljaren skulle medföra att varken den som har företagshypoteket eller säljaren kan lita

att varulagret finns att tillgå säkerhet vid konkurs.

som en

När ett företag blir insolvent har företagshypoteket övervägande negativa effekter.

Förekomsten säkerhet kan medföra att säkerhetshavaren vidtar av en åtgärder förrän säkerheten blir hotad, och då är företaget ofta så kört i lyckad rekonstruktion är omöjlig. Även vissa rekonstrukbotten att en om tionsåtgärder har ett positivt nuvärde chansen att de blir lönsamma överstiger risken för förlust, tenderar säkerhetshavare att motsätta sig fören slagen, därför han vid framgång får nytta endast begränsad del av att av en vinsten mellan säkerhetens nuvarande värde och lånefordring-

skillnaden

medan han vid dåligt utfall kan förlora desto mer hela säkerhetens

en

värde. Om säkerheten gäller bara i vissa tillgångsslag kompliceras bilden än Det bästa att alla borgenärer satt i samma båt, när en remer. vore om konstruktion diskuteras. Seriekonkurser, vilka bygger att ägaren ett aktiebolag kan köpa ut av bolagets inkråm efter att ha rullat lånet vidare till ett nytt bolag, förutsätter den givit krediten till konkursbolaget får hela köpeskillingen att som motsvarande krediten via ett företagshypotek. Fenomenet, som i olika sammanhang bekymrat lagstiftaren, skulle upphöra om företagshypoteket avskaffades eller väsentligt begränsades. Ovanstående överväganden har medfört att somliga inom kommittén velat helt avskaffa företagshypoteket, medan andra ställt sig tvivlande till inskränkning med hänsyn till kreditförsörjningen till mindre och medelen företag, vilka de flesta aldrig blir insolventa och föremål för restora av konstruktion. Kommittén har emellertid också beaktat inskränkning att en företagshypoteksunderlaget är nödvändig, skatteförrnånsrätten skall av om kunna avskaffas liksom löneförrnånsrätten för uppsägningslöner, samtidigt löneskyddet för de anställda förbättras och föreskrivna besparingar som görs på statsbudgeten. Vissa har accepterat att nuvarande, för leverantöoförmånliga regler äganderättsförbehåll behålls endast under rerna om villkor att företagshypoteket inskränks. Sammantaget har kommittén enat sig att föreslå att företagsinteckning, som i Finland, skall belasta enom gäldenärens egendom dast 50 % av Kommittén framlägger vissa följdförslag, ägnade att stärka den kvarvarande företagsinteckningen, så att den reella förändringen inte blir en halvering värdet. Tanken är att företagsinteckningen, inom ramen för av 50 %, skall så tillförlitlig säkerhet som möjligt. vara en Det viktigaste förslaget härvidlag är att göra om företagsinteckningen till allmän förmånsrätt i all näringsidkarens egendom. Härigenom en kommer det inte att spela någon roll näringsidkarens kundfordringar om omvandlas till likvida medel just före en konkurs; behovet av att upprätta administrationskonton under betalningsinställelse se bl. a. NJA s. en 1989 705 upphör, liksom behovet att beräkna företagshypoteksunderlas. gets värde konkursdagen när underlaget förädlats i fortsatt drift NJA

3Vissa ledamöter, sakkunniga och har dock avgivit särskilda yttranden. experter

26 Sammanfattning

1982 s. 900, Minitube. I den mån det finns övervärde pantsatta fastigheter eller aktier kommer dessa att ingå i företagsinteckningsunderlaget. Vid en omräkning av utdelningen i alla företagskonkurser medför detta endast en marginell förbättring 2 %, men tillförlitligheten bör vara betydligt mer värd när krediten ges.

En följd av att företagsinteckningen görs om till en allmän fönnånsrätt blir vidare att återvunnen egendom normalt ingår i inteckningsunderlaget; det är företagsinteckningshavama som skadas om egendomen frångår gäldenären.

Det blir även möjligt att slopa förföljelserätten 2 kap. 2-4 §§ FHL, som är en komplicerad men bräcklig säkerhet. Förföljelserätten motiveras delvis med att företagshypotekshavaren i dag inte har säkerhet i betalning som näringsidkaren mottagit från förvärvaren rörelsen, denna

av men punkt föreslås reglerna som nämnts bli ändrade. Skulle betalningen

vara för liten, kan själva överlåtelsen ibland återvinnas enligt 4 kap. 5 § KL.

Enligt nuvarande bestämmelser kan företagshypotek i vissa fall före lösöreköp enligt lagen 1845:50 s.1 handel med lösöre, köparen

om som låter i säljarens vård kvarbliva. Den möjligheten försvinner.

De ändrade reglerna föreslås framgå lag företagsinteck-

av en ny om ning.

Ett annat förslag är att fönnånsrätten för hyra slopas. Hyresfordringama kommer, som i dag, ofta ändå att belasta företagsinteckningsunderlaget genom att hyresvärden erhållit bankgaranti, där regressfordringen säkrats genom företagsinteckning, men läget blir härigenom mer överblickbart för

företagsinteckningshavaren.

Idag är det ofta svårt att förmå företagshypotekshavare att medge att

en en del av hans fordran i realiteten är osäkrad och att denna del ford-

av ringen därför bör sättas ned vid ett ackord. Företagshypotekshavaren hoppas ibland att övriga borgenärers nedsättning sina fordringar skall

av vara tillräcklig för att gäldenären åter skall tillfriskna ekonomiskt eller

att en del den osäkrade delen av hypotekshavarens fordran i vart fall skall hinna amorteras efter ett ackord innan det blir konkurs och säkerheten behöver tas i anspråk. För att hindra sådan snålskjuts föreslår kommittén att konkursdomstolen, liksom i Finland, skall få värdera företagsinteckningsunderlaget och förklara att en viss del inteckningshavarens fordran är

av oprioriterad inte bara i rösthänseende och därmed underkastad ackordet.

Kommittén föreslår vidare att inteckningar inte skall kunna tas ut

nya med regionala begränsningar eller begränsningar till verksamhet viss

av art. Det praktiska behovet härav har visat sig litet.

vara

De nya reglerna föreslås träda i kraft efter övergångstid på ett och ett

en halvt år, under vilken företagshypotekshavare skall ha möjlighet säga

att upp krediten och vid behov genomföra konkurs enligt nuvarande regler.

en

Andra förslag

Kommittén föreslår att böter, viten och fordringar grund av förverkande eller rättsverkan brott åter blir efterställda genom lag. annan av Enligt 2 kap. 10 § andra stycket KL kan företagsrekonstruktion enligt a FRekL avbrytas och gäldenären sättas i konkurs om en borgenärs rätt äventyras åtgärder vidtagna gäldenären. Härvid tänker man särskilt av av på omvandling företagshypoteksunderlag till kontanta medel. Denna av risk kommer i framtiden att sakna betydelse. Kommittén anser emellertid att det bör införas generell möjlighet att försätta gäldenären i konkurs, en det finns särskilda skäl att anta att borgenärs rätt jämfört med utom en fallet vid omedelbar konkurs sätts i fara. En sådan regel finns exempelvis i den tyska Insolvenzordnung, trätt i kraft den 1 januari 1999 nya som § 251. 4 kap. 7 § 4 FRekL tillgodoser inte alltid detta skyddsbehov. p

Uppsägning av avtal

Kommittén har nämnts också fått i uppdrag att pröva huruvida som långvariga avtal skall kunna sägas vid företagsrekonstruktion. upp Kommittén har ännu inte slutfört sina överväganden rörande denna fråutan kommer att redovisa detta uppdrag i ett slutbetänkande vid utga gången av år 1999.

Summary 29

Summary

Current rules

The current Swedish right of priority legislation set forth in the Right of Priority Act SFS 1970:979.

The rules become applicable after property that belongs to party other

a than the bankrupt debtor in U.K. the debtor in insolvent liquidation excluded from the estate. This means that property belonging to, for

example, consignors, sellers under sales pursuant to retention of title clauses, and lessors, not included in the estate. With respect to retention of title clauses, however, should be noted that under Swedish law retention of title clauses are invalid against the buyer’s creditors the buyer had obtained permission to resell, the property prior to making

process, or use payment to the seller. Nor property that a person has purchased from the future debtor in bankruptcy included in the estate. With regard to chattels, there is, however, important additional condition. In order to be

an protected against the seller’s creditors, the buyer must have taken the

purchased chattels into his possession, have registered his acquisition with

or the court, prior to the granting of the bankruptcy petition.

Under Swedish law, creditors possessing security interests in personal or real property are creditors the bankruptcy. They the superior

possess right to payment from the security interest section 4 of the Right of Priority Act. Property subject to security interests cannot be encumbered with expenses of the bankruptcy other than such as are related to the custody or sale of the property Chapter 14, section 18 of the Bankruptcy Act, 1987:672. Creditors with possessory liens, e.g. as a result of contract for

a repair, are equated with security interest holders.

Before the other creditors can obtain dividends, the estate’s

expenses and liabilities must be paid from those assets in the bankruptcy which

are not encumbered with security interests Chapter ll, section and Chapter 14, section 18 of the Bankruptcy Act. Subject to certain simplifications, the following then applies with respect to the right of priority.

Firstly, the assets are applied to the payment of the creditors’ costs for placing the debtor in bankruptcy and the payment of loans which have

30 Summary

been granted during attempt at business reorganisation prior to the an bankruptcy the adrninistrator’s fees and operating loans with the adany ministrator’s consent; section lO of the Right of Priority Act. Where possible, payment of these claims made from assets other than those which would result in reduced dividend to the creditors with rights of priority a in accordance with sections 5 and 8 of the Right of Priority Act see below. Thereafter, certain assets applied to the payment of not more than are three months rent real property and to claims secured by business on mortgage section 5 of the Right of Priority Act. Business mortgages are governed by the Business Mortgage Act 1984:649. Rights of priority for rent and for business mortgage constitute floating charges, which apply to all property presently, owned by the debtor, subject to certain exceptions. These exceptions include, other things, bank balances and cash, among negotiable promissory notes, shares and bonds, as well as property which be pledged through registration, such as real estate and ships see can Chapter section 1 of the Business Mortgage Act 1984. Thereafter, creditors have rights of priority in property on which execution has been levied, provided that the execution can not be avoided as a preferred transaction on the grounds that was carried out less than three months prior to the bankruptcy section 8 of the Right of Priority Act. Thereafter, the remaining assets are applied to the payment of auditors’ fees section 10a of the Right of Priority Act. Thereafter the remaining assets applied to claims by the State for are taxes and fees section 11 of the Right of Priority Act. Thereafter, the remaining assets applied to claims for wages which are became due and payable not more than three months prior to the granting of the bankruptcy petition which relate to wages following notice of or dismissal pursuant to the Employment Protection Act and claims for holiday compensation for the current and preceding year section 12 of the Right of Priority Act. Wage claims, which have a right of priority in a bankruptcy, guaranteed by the State up to a total amount of SEK are 100,000 employee Wage Guarantee Act, 1992:497. Where the State per has paid compensation pursuant to the wage guarantee, the State subrogated to the employees’ rights in the bankruptcy. Finally, the remaining assets divided what are commonly are among referred to creditors without right of priority, proportion to their as any claims section 18 of the Right of Priority Act. The claims of certain creditors may, however, be subordinated pursuant to agreements with the debtor, and such creditors receive payment only after all other creditors have received full satisfaction of their claims.

Summary 31

Certain financial information

In conjunction with bankruptcies, the largest amount of claims relates to creditors without rights of priority. The amount of their claims equal the amount of all other creditors. Claims by creditors usually banks whose claims are secured by business mortgage constitute amount than

an more half the size of claims of creditors without rights of priority. Thereafter, the State’s tax claims constitute an amount half the size of claims secured by business mortgages. Wage claims, their turn, constitute amount

an approximately half the size of tax claims.

On average, floating charges provide dividend of approximately 45%

a of the amount of the claim. Tax and claims usually yield approxi-

wage mately 10%, while on average creditors without right of priority receive only 3%. however, difficult to talk in terms of in this

averages context. Thus, the median dividend on wage claims 0%, from which evident that, for the employees, guarantees important than

wage are more rights of priority for claims.

wage

The tasks of the of Committee

Right Priority

The rules with respect to composition were previously set forth Act

an from 1970 no. 847. This entailed, primarily, that individual execution measures were prohibited during the period of time in which composition negotiations were pending and that, following qualified majority

a vote, the claims of creditors without rights of priority could be reduced,

normally to a minimum of 25%.

In 1992, a committee designated as the Insolvency Committee presented a proposal SOU 1992:113 for Business Reorganisation Act which

a was intended to replace the Composition Act and, hopefully, increase

the number of compositions. In fact, Sweden has had only approximately 50 judicial compositions per year, while there approximately 9,000 bankrupt-

are cies. Following prolonged consideration by the Ministry of Justice, the new Act was enacted in 1996 no. 764. The changes not great.

were Where possible, company reorganisations should be brought forward and can now be initiated as soon as payment difficulties arise, though

even there not necessarily situation of insolvency. During the attempted

a reorganisation, financing facilitated by right of priority for loans

a new to the debtor under reorganisation section 10 of the Right of Priority Act. The debtor under reorganisation should also easily be able retain

more to advantageous contracts. In Chapter section 20 of the Business Reorganisation Act, rule has been introduced whereby, following the initia-

a tion of a reorganisation, the opposite party to termi-

an agreement may not

32 Summary

nate the Contract result of any grounds of termination which arose

as a prior thereto, the debtor under reorganisation performs, or provides security for, that which relates to the period since the commencement of the reorganisation. The restriction termination cannot be contractually ex-

on cluded. Ipso clauses not covered by the rule other than where,

facto are

possibly, by analogy. Certain other proposals including, inter alia, the abolition of the right of priority for tax claims and the redrafting of the right of priority for certain claims and business mortgage were not,

wage however, carried out.

In the Swedish Parliament, politicians from all political parties were unhappy with the fact that the Ministry’s handling of the proposals of the Insolvency Committee took such a long time and that the proposals were only partially implemented. In various motions, was stated that the new Act would not result appreciable reduction in bankruptcies or an

any increase in the number of business reorganisations.

The Right of Priority Committee JU 1996202‘ was thus appointed 1996 with the task, again, of reviewing the right of priority rules

once which relevant when choosing between business reorganisation with-

are out bankruptcy, and bankruptcy. The aim was, thus, to promote business reorganisations through compositions, without bankruptcy. However, the Committee also naturally to take into consideration that the rules

was would not threaten the provision of loans to solvent companies. The subjects which were specifically mentioned in the terms of reference were business mortgage which, however, was presupposed would essentially remain, rights of priority for tax claims, and rights of priority for wage claims. With regard to wage claims, the Committee was to provide employees, in the event of bankruptcy, with protection which would be as comprehensive possible but, at the same time, pursuant to supplemen-

as tary terms of reference which were issued 1 1/2 years later, would save SEK 300 million, or approximately 30-50% of the State’s expenditures on

guarantees. In addition, the Committee was charged with the task of wage investigating whether debtor under reorganisation should be able to ter-

a minate contracts prematurely.

l Supreme Court Justice Torgny Håstad appointed Chairman of the Right of

was as Priority Committee. Other committee members were Rune Berglund, Laila Bäck, Lars U Granberg and Kristina Zakrisson all Social Democratic Party, Per Rosengren Left Party, Leif Stenberg Green Party, Eskil Erlandsson Centre Party, Bengt Harding Olson Liberal Party, Stig Rindborg Conservative Party and Margareta Börjesson Christian Democratic Party. The secretary was Judge Ylva Norling Jönsson.

Summary 33

Summary of the proposals

The Committee primarily proposes as follows: that the right of priority for rental claims be abolished; — that the right of priority for business mortgage be converted into right — a of priority in 50% of all property; that the right of priority for tax claims be abolished; — that the right of priority for wage claims be restricted to which — wages accrued during a period of three months prior to the filing of the bankruptcy petition until one week after the granting of the petition, subject to a ceiling of ten times the statutory base amount currently approximately SEK 36,000, i.e. 360,000. These claims and claims

for wages following notice of dismissal, which correspond to what paid

pursuant to the Employment Protection Act 1982:80, i.e. for period not

a exceeding six months, protected through State guarantee

are a wage with a ceiling of four times the statutory base currently

amount approximately SEK 145,000. Where employee whose employment

an has been terminated works for the estate in bankruptcy commencing one week after the granting of the petition, the shall be paid

wages from the estate without the possibility of utilising the

wage guarantee; that the wage guarantee be extended to apply also to business reorgani- — sations controlled by the court, without bankruptcy, the

to same extent as compensation would have been paid in bankruptcy. Prior to the

an annulment of a business reorganisation order by the the debtor

court, must repay to the State any funds which has been paid from the

wage guarantee, while the State’s claims with respect following

to wages notice of dismissal to those who have worked be reduced

not can through a composition. the business reorganisation converted directly into a bankruptcy, funds, which have been paid from the

wage guarantee during the reorganisation, deducted from what be

are may paid in wage guarantee under the bankruptcy.

The overall aims of the proposals are as follows:

to focus decisions with respect to loans the borrower’s — more on repayment ability than security;

on to facilitate business reorganisations without bankruptcy through — earlier reorganisations and through reduction of special interests

a composition negotiations; to abolish the possibility of competition unequal that arises — on terms due to the fact that estate in bankruptcy continue conduct the

an can to

34 Summary

business result of fact that to dismissed employees who as a wages work for the compensated from the wage guarantee. estate are

Through the abolition of the right of priority for rental claims, the limitawhich forms the basis for business mortgage, and the tion on the property abolition of the guarantee for those who work for the estate during wage period following notice of dismissal, estimated that the State’s net the in of the guarantee payroll taxes on the wage guarancosts respect wage and dividends claims less payments will be improved by at tee on wage least SEK 300 million. The Committee also presented certain other proposals, which are passed

over in this summary. below detailed account of the Committee’s consid- Set forth a more erations with respect to tax claims, claims, and business mortgage. wage

The of priority for tax claims

right

During few decades, the right of priority for tax claims has been the past abolished in foreign countries. In Sweden, such proposal was first many a presented in SOU 1970:75. Thus far, however, the Government has consistently opposed such abolition. The cited through the years have reasons been that the State refrain from giving credit and cannot freely cannot choose its debtors; that the State finances would be detrimentally affected; that the debt collection climate would become tougher; that, in certain claims relate funds which held behalf of the State; and cases, tax to are on that morals would be detrimentally affected. However, when considtax ering the proposals of the Insolvency Committee, the Government was cite the difficult budgetary situation not to abolish content to as a reason the right of priority for tax claims. The Committee concluded that the State not alone in providing credit involuntarily. Creditors who owed damages, particularly creditors are owed damages in tort, also provide their credit involuntarily but have no right of priority. Nor do creditors who owed damages possess the are State’s possibility to make office holders personally liable for payment. According information compiled by the Committee, the debt collecto tion climate hardly become tougher. Already today, security exists can taken in conjunction with grants of respite. Approximately 2/3 of the State’s claims relate to withholding taxes and VAT. Nevertheless, where withholding taxes involved, the person are subject taxation cannot be said to hold the funds on behalf of the State to degree than applies to other debt relationships, since payto any greater takes place with funds which the person subject to taxation has acment

Summary 35

quired without any connection to the withholding tax liability. VAT funds, however, are collected precisely for the payment of VAT, but in this

context should be noted that other creditors holding funds in trust e.g. wards in relation to guardians do not have right of priority where the

any funds held trust are co-mingled with the debtor’s assets.

own

The assumption that higher tax morals might be promoted through

a right of priority for tax claims probably based the notion that right

on a of priority for tax claims predicated on a general opinion that the State’s claims should be satisfied first. Against this, be objected that, thanks

can to the right of priority, the State can obtain payment without the

person subject to taxation being required to the tax. A greater feeling of

pay responsibility created by the fact that office holders, through

separate legislation, may incur personal payment liability the State does

a not obtain full payment of its tax claims.

During the circulation for comments of the proposals of the Insolvency Committee, tax authority asserted that compositions would be made

one more difficult the right of priority for tax claims abolished. This

was opinion was presumably based the fact that, in conjunction with

on composition negotiations, the right of priority for tax claims disap-

were to pear, one would also need to persuade the State to vote in favour of the composition. However, a composition becomes meaningless only

a small portion of the claims be reduced; the requisite financial relief

can not attained. In practice, successful composition usually the

a presupposes voluntary participation of the State, even though the State need not do

so since the State has rights of priority compare Chapter sections 3 and 8 of the Business Reorganisation Act. The State’s interest in preventing spurious corporate activities does not require that the State should, in practice, veto compositions. Rather, this be satisfied

possess a on can through other means, e.g. through voting rights in conjunction with

composition negotiations and through prohibitions trading. In Denmark,

on where the right of priority for tax claims abolished early the

was as as 1960s, the highest tax authority informed the Committee

that only a couple of cases have arisen in which compositions adopted against the

were wishes of the State.

The remaining nut to crack thus the State’s interest in the State coffers being strengthened through dividends from bankruptcies. The Committee regards this argument unconvincing, since all creditors in-

as can voke the and the creditors in bankruptcies should bear

same reason, not greater liability for the State’s finances than borne by other In

taxpayers. addition, the of involved small, relation the claims.

sums money are to If we disregard bankruptcies at the beginning of the 1990s, in which the State’s dividend at most reached SEK 685 million 1996, that the

we note tax dividend in bankruptcies normally SEK 200 million The

per year.

36 Summary

State’s in 1997 amounted to SEK 945 billion. Thus, a normal revenues dividend amounts to 0.02% of tax revenues. Accordingly, the Committee that the right of priority for tax proposes claims and public fees be abolished. As already emphasised, the State will

be fully compensated of the Committee’s other proposas a consequence primarily, halving of the basis for business mortgage whereby the als a will obtain increased dividend approximately 30% where the State an State, after of guarantees, presents proof of the employees’ payment wage claims with partial right of priority and whereby the dividend to wage a creditors without right of priority including tax claims will increase to

approximately 10%.

of for and wage guarantee

Right priority wages

The Committee has been obliged, possible, to improve wage protection

in conjunction with bankruptcies and, at the time, to save SEK 300 same million in guarantees. This corresponds to approximately per year wage 50% of what paid annually during the 1980s. In 1992, the maximum was of SEK 5 billion reached, after which payments have fallen to amount was just SEK 1 billion per year. At the same time, revenues amount to over approximately SEK 1.5 billion in payroll fees and dividends in per year bankruptcies, of which SEK 1.2 1.5 billion relate to payroll fees. most - In addition, the Committee has been bound by an EC directive which obliges Sweden to provide guarantee for

80/987/EEC a wage

three months in the event of insolvency proceedings. wages The Committee has regarded important that the employees who are as normally socially dependent earned and who, in a weak labour on wages market, snub certain employers and, naturally, cannot save their cannot workpower for later delivery, should enjoy protection in the event of wage the insolvency of the employer. However, the Committee has chosen to limit the protection for earned such that the employees’ wage wages claims contribute the early initiation of insolvency treatment, before all to liquid funds have been consumed, and in such a manner that abuse of the counteracted. In addition, has been regarded as imwage guarantee that the continuation of business during suspension of payments portant a bankruptcy takes place subject to the terms and conditions as apor same ply the debtor competitors, that solvent enterprises are not driven out to so of business by insolvent Finally, the Committee has chosen to ones. the preference by insolvent businesses for bankruptcy instead counteract of business reorganisation, in order thereby to more easily obtain financing for continued operations through the guarantee. The choice wage should, instead, be determined by other factors, such as the need to retain

Summary 37

ongoing contracts, to be quit of the current and the current

owners management, and to avoid below-cost sales, etc.

Concretely, the Committee the following:

proposes Wage guarantees should be capable of being utilised conjunction

with reorganisations pursuant to the Business Reorganisation Act. In order that this not result in increased costs in the event of subsequent bank-

a ruptcy, the debtor in the business reorganisation must

repay any wage guarantee payments provided or must provide security for the repayment before a business reorganisation order be revoked. However,

can a composition may decrease the State’s claim for repayment of paid during

wages the period following notice of dismissal. Where the business reorganisation converted into bankruptcy without interruption, the business

a any reorganisation and the bankruptcy should be viewed single unit and

as a the wage guarantee payments provided in the business reorganisation

are deducted from that which can be received in the bankruptcy.

Wages for a maximum period of three months prior to the petition for bankruptcy or business reorganisation will enjoy both rights of priority

as well as wage guarantees. In terms of time, this certain limitation,

means a since currently sufficient that the claim became due and payable

wage not later than three months prior to the filing of the petition for bankruptcy which means that the employees can wait to four months before filing

up a petition to place the employer in bankruptcy but nonetheless benefit from the wage guarantees for all earned. However, certain provi-

wages sions should be made for cases where the employer could be served

not with process where the claim the subject of dispute. Should

or wage was a an attempt at business reorganisation have preceded bankruptcy, then the

a employee may choose, today, to enjoy priority for during three

as wages months prior to the petition for business reorganisation that ad-

more vantageous than wages during three months prior to the petition for bankruptcy.

Thereafter, the right of priority and for exist

wage guarantee wages up until an order commencing the business reorganisation bankruptcy plus

or an additional week. should not matter whether the employee worked for the debtor in reorganisation the bankruptcy estate during this brief

or transitional period.

The rights of priority for the claims dealt with above seldom have

wage significance for the employee. In most all used for

cases, assets are up creditors with superior rights of priority and, therefore, the

wage guarantee

of central significance. However, the employee have level of

may a wages which results in the ceiling of the guarantee being surpassed.

wage In such cases, he can exercise his right of priority, where funds exist in the estate, however subject to limit of ten times the base

a new statutory amount approximately SEK 360,000. Otherwise, the right of priority

38 Summary

of increasing the dividend to the State when has paid serves the purpose and exercising its right of Among other out wage guarantees recourse. Committee’s financial restrictions have necessitated that the things, the right of priority be maintained this respect. In the work performed behalf of the debtor in reorganisation event on later than week after the commencement of or the estate in bankruptcy one the claim will not enjoy either right of the insolvency proceedings, wage a Instead, the claim paid in full by the priority or a wage guarantee. wage which that not affected by composition and does business, means a debt for the in bankruptcy. An analysis must be not constitute a estate made of each employee’s efforts. Corresponding liability for the estate

proposed regarding for premises which used by the estate, rerent are gardless of whether the estate has become a party to the agreement or not. This principle probably be applied to other types of contracts. can Currently, the right of priority regulations in conjunction with rethe Employment Protection Act need not be obemployment pursuant to certain employees during the period following served when an estate uses dismissal. Since the proposed responsibility for the assets of the notice of the unjust enrichment which would otherwise arise and estate counteracts in bankruptcy from being able conits only purpose to prevent an estate tinue operations under conditions other than those of its competitors by

utilising the guarantee, following the notice of dismissal, for emwage ployees with whom the estate has thus not entered into employment this responsibility with the estates assets should not lead agreements, new opinion regarding the applicability of the regulations govemto any new ing the right of priority to re-employment. Claims for following notice of dismissal from a right of priwages are, important the above-stated claims since ority perspective, not as as wage for this period, the employee generally enjoys unemployment benefits in of 80% of his salary, subject five day qualification period an amount to a and ceiling of approximately SEK 16,000 month. Therefore, a per that the right of priority for following notice of dismissal

proposed wages

be abolished, whether termination takes place during a business reorgani-

sation bankruptcy. The Committee also discussed eliminating the wage or for following notice of dismissal. However, such a soluguarantee wages tion would be in accord with the terms of reference to improve wage not protection, where possible, in conjunction with bankruptcies. is, there-

fore, proposed that following notice of dismissal corresponding to wages those referred in the Employment Protection Act should enjoy wage to whereupon the State would be permitted, however, to pursue a guarantees, right of without enjoying the right of priority and would thereby recourse with respect to the following notice of be subject to a composition wages

Summary 39

dismissal. The Committee estimates that this solution be realised

can within the restrictions of State finances.

The right of priority for holiday wages remains unchanged. Severance compensation should enjoy rights of priority

and wage guarantees to the extent such rights would have existed had the employee instead received ordinary wages following notice of dismissal. uncertain whether this rule satisfies the requirements which set forth in the In-

are ternational Labour Organisation’s 1992 convention, 173 regarding

no. protection for employees claims in conjunction with the insolvency of the employer. Sweden should not, therefore, ratify the Convention either.

now

The ceiling for the wage guarantee increased from SEK 100,000 to four times the statutory base amount currently approximately SEK 145, 000. The maximum period for the guarantee extended to

wage eight months.

Business Mortgage

Despite the fact that in the terms of reference, the Government only envisaged marginal changes in the rules concerning business mortgage, this

was discussed freely by the Committee.

As mentioned above, business mortgages floating charge and

a provides security in the debtor’s assets subject to certain exceptions. Liquid funds, assets which be pledged through registration, and financial in-

can struments are not included. The security created through registration which carries one-time fee of 1% of the registration followed by

a amount, the surrender of a business mortgage certificate to the lender.

The justification for the existence of business that the

mortgage security assumed to increase, and render to credit cheaper. diffi-

access cult to determine to what extent the business mortgage actually has this effect.

Statistics have been compiled in order to illustrate the extent which

to business mortgages taken out. apparent from these statistics that

are business mortgage are unusual for the smallest companies and newlystarted companies and for service companies, while they quite

are prevalent with smaller and rnid-sized companies with emphasis manufac-

an on turing and trade, and are thereafter of less significance to large companies.

has not been possible to determine to what extent the business

mortgage certificates actually are pledged security. There appreciable dif-

as no ference related to the different sizes of municipalities.

Pursuant to Chapter section 13 of the Banking Operations Act SFS 1987:617, banks may lend money only where the borrower believed to possess the ability to repay the loan. In addition, sufficient security must

40 Summary

be provided unless special exists. The Committee interviewed bank cause representatives in Sweden, Denmark, and Finland. The Swedish bank representatives stated that the business mortgage, despite the fact that the underlying property has a limited borrowing value, of significance in conjunction with borrowing by some companies. be noted in this context that claims secured by business mortgage recan ceive dividend of approximately 45% in bankruptcies. has an average been claimed that the abolition of business mortgages would result in certain loans longer being available and other types of security would be no demanded to a greater extent. In Denmark, there floating charges. Suppliers have greater possiare no bilities than in Sweden to obtain exclusion of stock in trade from the an assets of the estate in bankruptcy, which may be resold prior to payment through what known credit consignment. The Danish Finance as a Council which corresponds to the Swedish Banking Association has recently requested legislation creating floating charges in Denmark as well. In its petition to the Government, was emphasised that the purpose to obtain to simple and inexpensive security, while cannot be exaccess pected that the volume of credit will increase or that interest rates will be lowered. From interviews, also apparent that the debtors were our was somewhat opposed providing other security which would decrease their ability to deal with their assets creation of a charge over stock in trade or which might give the debtor bad reputation factoring. a In Finland, business grant floating charge by way of a business a can a mortgage 50% of its property. This percentage was selected conover junction with the abolition of certain superior rights of priority for wage and tax claims. Depending on the focus of the banks, they stated in our interview that the business mortgage good supplemental security or, was respectively, that the total abolition thereof would not make any differ- No complaints relayed regarding the impossibility to use all of ence. were a debtors property as the basis for a floating charge. In Norway, there equivalent to the Swedish business mortgage an through three different registered charges, namely over personal property, stock in trade, and book debts factoring charges. In 1993, a committee proposed NOU 1993: 16 that the registered charge over stock in trade and book debts be abolished; the borrowing value was deemed to be too low 25-50%. Instead, believed that the banks were combing enterwas prises for security which did not have major significance for the deciany sion to extend credit. The proposal will probably not lead to any amendment to the legislation compare Ot Government Bill no. 26 1998-99. The Committee has further noted that there no corresponding instrument to the floating charge in countries and that the banks in such many countries must, in addition, accept that, in conjunction with a bankruptcy,

Summary 41

stock in trade and receivables primarily to suppliers according to the

go rules goveming retention of title which are more generous than in Sweden. Thus, in Germany suppliers often have better right than the banks to

a stock in trade and outstanding accounts receivable which arose in conjunction with sales of the goods through expanded retention of title clauses, while the banks have better rights than creditors without priority due to the fact that the banks obtain security with secondary priority in the debtors’ current and future stock in trade and accounts receivable, without the debtor being deprived of the ability to deal with his property, and without the security being made public. In reality, this results in the banks acquiring the superior rights in fraction of the value of what in Sweden

a constitutes the basis for the business mortgage.

The Committee has obtained 1egal—econornic studies from Theodore Eisenberg Cornell Law School, USA, Clas Bergström the Stockholm School of Economics and Stefan Sundgren the School of Economics, Vasa, Finland and Karin Thorbum Dartmouth College, USA. The Committee has also studied other legal-economic literature, inter alia, regarding consideration of amendments to the U.S. insolvency legislation Uniform Commercial Code, article 6 of 82, Cornell Law Re-

see no. view 1997.

In the Cornmittee’s evaluation of the business mortgage, the Committee has assumed that the business mortgage does possess certain significance in lending. When the risks are deemed to be too great, they cannot be compensated with interest where the business only has a normal level of profitability. However, lending to businesses in Sweden the most profitable investment for Swedish banks, and somewhere the deposits must receive interest. A transition to other forms of security not simple, since fixed assets are already financed through instalment payment purchases and leasing, and since charge stock trade and accounts receivable

a over requires that the business give up its ability to deal with the assets compare the Danish views. Considering the prevailing foreign conditions, the Committee assumed that a limitation on the underlying property in a business mortgage would not materially diminish the availability of credit to enterprises. In addition, has been assumed that a limitation would lead to loans increasingly being directed to businesses with the best profitability prospects, rather than to those which can offer the best security.

The Committee has also asked the question whether reasonable that the strongest lenders, i.e. those which, through alternative investment possibilities, possess the best negotiating position, are to be given the possibility to always mortgage almost all of the debtors assets, whether the security was necessary for the loan or not. The tax creditor the State and tort creditors can not negotiate regarding credit, albeit the State has, to a

42 Summary

certain extent, assumed personal payment liability. Employees must, to a great extent, accept the work which offered otherwise they cannot receive unemployment benefits and they cannot periodically ration their labour in order to work later In addition, the provision of

even more on. credit which takes place from suppliers of goods with limited marketability often only apparently voluntary, the supplier to be rid of the goods in time. In order to prevent this transfer of the credit risk to persons who involuntarily provide their credit or, in any event, occupy an inferior negotiating position, one could consider providing the State and employ-

with rights of priority superior to floating charges and introducing ees

regulations regarding retention of title. Thus, the current more generous situation not given However, the Committee believes that the

a one. right of priority regulations should be streamlined rather than being made

complicated. The introduction of retention of title provisions which more

valid in with respect to goods which the purchaser has right of are rem a disposition prior to payment to the seller would result in a situation where neither the party with the floating charge nor the seller would be able to rely on the fact that the stock in trade available for recourse as security in the event of an bankruptcy.

When a company becomes insolvent, the business mortgage has largely negative effects.

The existence of security may result the secured party not taking ac-

E tion before the security threatened, and by then the company often in such bad shape that a successful reorganisation impossible. Even certain reorganisation actions have a positive current value the chance that they will become profitable exceeds the risk of loss, security holders tend to oppose such proposals since, in the event of success, they can only obtain a limited portion of the profits the difference between the current value of the security and the claim while, in the event of poor results, he can lose even more the entire value of the security. the security only applies to certain types of assets, the picture becomes even more complicated. The best situation would be all creditors were in the same boat when a reorganisation discussed.

Series bankruptcies, which are based on the owner of a limited liability company being able to purchase the companys assets after having rolled the loan over to company so that his guarantee need not be utilised,

a new presuppose that the party which provided the loan to the company in bankruptcy receives the entire purchase price corresponding to the loan as a dividend in the bankruptcy by means of a business mortgage. This phenomenon, which in various contexts has troubled the legislature, would cease to exist the business mortgage were abolished or significantly restricted.

Summary 43

The above-stated considerations have resulted in some members of the Committee wishing to abolish the business mortgage entirely, while others have expressed doubt regarding a limitation on the business mortgage, citing the provision of credit to smaller and medium-sized companies, most of which never become insolvent nor the subject of reorganisation proceedings. However, the Committee has also taken into consideration the fact that a restriction on the underlying property of a business mortgage necessary the right of priority of tax claims also to be abolished, as well as the right of priority of wage claims for wages following notice of dismissal, at the same time as the wage protection for employees

improved and the prescribed savings are carried out in the State budget. Certain persons have conditioned their continued acceptance of the current rules regarding retention of title provisions, which are disadvantageous to suppliers, on a limitation of the business mortgage. In conclusion, the Committee has united on a proposal that the business mortgage, as Finland, may only encumber 50% of the debtor’s propertyz.

2 One member Leif Stenberg, Green Party believes together with the Ministry of Trade and Industry’s expert Mats Fagerlund that the percentage should be between 50 and 100%. The four Social Democrat members expressed their concern that lending to small businesses in sparsely-populated areas will decrease through the reduction of the property underlying the business mortgage, however they accept the proposal. Of the experts, attorneys Stefan Lindskog and Elisabet Fura— Sandström state that the right of priority for wage claims should be entirely abolished, since primarily finances the wage guarantee, the costs of which should be apportioned according to other principles, via the State budget or insurance. Professor of Economics Clas Bergström questions the compulsory limitation on property underlying the business mortgage which he believes will lead to a redirecting of the credit flow to the disadvantage of new companies, and he proposes that each business should itself be allowed to determine its order of rights of priority: thereby, the business would be able to use its security the most effective manner. Lars-Olof Eklöf, Gösta Fischer, Margit Knutsson and Christer Östlund from various business community organisations express their regret concerning the limitations of the terms of reference especially the savings requirement. They believe that smaller and mid-sized companies will have more difficulty obtaining access to credit but believe that the proposals are well considered within the framework of the terms of reference. Erik Danhard the Swedish Trade Union Confederation and Ingemar Hamskär the Confederation of Professional Employees do not believe that large unpaid wage claims can be an obstacle to reorganisation and oppose the emphasis on the competition—distorting effects of the wage guarantee. They do not wish the wage guarantee to be used in business reorganisations outside bankruptcy and do not accept that wages from the wage guarantee during the business reorganisation may be deducted the reorganisation converted into an bankruptcy. They wish to retain the link between the right of priority and wage guarantee. They believe that the proposals do not provide sufficient levels of wage protection, either with regard to times, ceilings, saved holidays, etc. In addition,

44 Summary

As of the above, the Committee presents certain proposals a consequence designed strengthen the remaining business mortgage so that the actual to change result in halving of the borrowing value. The idea does not a that, within the framework of 50%, the business mortgage will be as reli-

able form of security as possible. a In this the most important proposal to reconstitute the busicontext, into general right of priority in all of the property of the ness mortgage a business. will thereby matter whether the accounts receivable of the not business converted into liquid funds immediately prior to a bankare ruptcy. Upon recalculation of the dividend in all bankruptcies as they a today, this would only result in marginal improvement 2-3% appear a while the reliability should be significantly valuable in conjunction more with the extension of credit. In addition, the abolition of the right of priority for claims designed to strengthen the remaining business mortrent

gage. Today business mortgage creditor expect, average, a dividend a can on of 45%. As result of proposed reform he may expect to receive 22,5% a plus increases related to the extended basis of the business mortgage, the

abolishment of priority for rent claims, and the improved dividends to unsecured creditors, altogether approximately 30%. Furthermore, he needs

to about risk that significant stock in trade or receivalles his not worry a specific will fall outside the security because they were converted to case liquid funds immediately prior to insolvency proceedings. proposed that the new regulations regarding business mortgage enter into force following transition period of 1.5 years during which a holders of business mortgage will have the possibility of terminating the

credit and, where carrying out an bankruptcy according to the necessary, current rules.

they believe that the liability of the estate in bankruptcy for wages when certain employees used during the period following notice of dismissal should result in are the re-employment priority regulations in the Employment Protection Act being applicable. They that earned prior to the bankruptcy and two propose wages months’ following notice of dismissal should be subject to the wage guawages the employee works for the estate during the period following notirantee, even of dismissal and, in addition, these claims should have priority over busice wage mortgage. However, the restriction the business mortgage to 50% of the ness on current basis accepted.

Summary 45

Subordinated claims

Among the Comrnittee’s other proposals, may be noted that fines, conditional fines, and claims as a consequence of forfeiture, other legal

or effects due to crimes shall once again be subordinated by law.

Ongoing agreements, etc.

The Committee has been charged with considering the implementation of regulations according to which a debtor in business reorganisation will

a be able to prematurely terminate onerous, long-term agreements. The purpose naturally, to facilitate a business reorganisation. This task raises the question of whether reasonable that creditors who have entered into advantageous, long-term agreements are to contribute to a reorganisation to a greater extent than other creditors who have entered into advantageous agreements, but who can file a claim for their entire loss upon breach.

The Committee believes that, in this context, also appropriate to consider the right which a debtor possesses pursuant to Chapter section 20 of the Business Reorganisation Act to demand future performance without having to pay for performance received prior to the

commencement of the reorganisation proceedings. this rule retained, the

question arises as to whether the rule should not also be applicable in conjunction with bankruptcies.

A closely related question whether a creditor should be permitted to set off a claim due to him which based performance which made

on was prior to the commencement of the insolvency proceedings and which is, therefore, without a right of priority against claim for payment which

a based on performance which the debtor in reorganisation the estate in

or bankruptcy made during the insolvency proceedings such right of set off

a

currently deemed to exist regardless of whether the claims arose out of the same contractual relationship; NJA 1916, 154 and 1996, 368.

The Committee will deal with these issues in final report which

a anticipated will be published in December 1999.

Författningsförslag

1 till

Förslag Lag om ändring i konkurslagen 1987:672

Härigenom föreskrivs i fråga konkurslagen 1987:672 2 kap. 10

om att a 4 kap. 1 § samt 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2kap.

10a§

Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen 1996:764 företagsre-

om konstruktion, skall borgenärs ansökan konkurs, ifall gäldenären be-

en om gär det, förklaras vilande i avvaktan företagsrekonstruktionen

att upphör.

Finns det särskilda skäl att befara Finns det särskilda

skäl att anta att gäldenären vidtar eller under- att borgenärens rätt allvarligt låter att vidta viss åtgärd och äventyras, får dock besluta

en rätten därigenom sätter borgenärens rätti att försätta gäldenären i konkurs. fara, får dock rätten besluta att för- Innan sådant beslut meddelas

ett sätta gäldenären i konkurs. Innan skall rekonstruktören beredas tillett sådant beslut meddelas skall falle att yttra sig.

rekonstruktören beredas tillfälle att Rätten skall besluta

att försätta

yttra sig. gäldenären i konkurs gäldenä-

om

ren inte fullgör sina förpliktelser enligt 20 b § lönegarantilagen

1992:497.

4 kap.

1 §

Återvinning till konkursbo får på Återvinning till konkursbo får

begäran av boet ske i enlighet med begäran boet ske i enlighet med

av vad som i detta kapitel. vad i detta kapitel.

anges som anges

48 F örfattningsförslag

Återvinning får dock inte ske Återvinning får dock inte ske av av betalning skatt eller avgifi betalning eller förmånsrätt för av av i lagen 1971:1072 underhållsbidrag enligt äktenskapssom avses om förmånsberättigade skatteford- eller föräldrabalken, om bidragsringar fordringen beloppet var förfallet till betalning m. m., om var förfallen till betalning, och den underhållsberättigade inte betalning eller förmånsrätt har gynnats ett otillbörligt sätt. av för underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet förfallet till bevar talning och den underhållsberättigade inte har gynnats ett otillbörligt sätt.

12 kap. ll§

Vid omröstning i ackordsfrågan får Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenär kan få fordringar. En borgenär kan få som som täckning för sin fordran genom täckning för sin fordran genom kvittning eller fordran är för- kvittning eller vars fordran är förvars enad med förmånsrätt deltar dock enad med förmånsrätt deltar dock inte i omröstningen. En borgenär, inte i omröstningen. En borgenär, enligt fordringsavtalet har rätt har rätt till betalning först efter som som till betalning först efter övriga bor- övriga borgenärer, deltar inte heller genärer, deltar inte heller i omröst- i omröstningen, såvida inte de Övningen, såvida inte de övriga bor- riga borgenärema medger det. genärema medger det. Om borgenär helt eller delvis Om borgenär helt eller delvis en en avstår från kvittningsrätt eller för- avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i motsvarande månsrätt, deltar han i motsvarande mån. Kan borgenärs fordran en- mån. Kan en borgenärs fordran enen dast till viss del täckas genom dast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet kvittning eller understiger värdet den egendom i vilken borgenä- den egendom i vilken borgenäav av har särskild fömiånsrätt hans har särskild förmånsrätt eller ren ren fordran, deltar han med återstående förmånsrätt på grund av företagsfordringen. inteckning hans fordran, deltar han del av med återstående del av fordringen. En svarande med anledning återvinningstalan har fått eller kan som av en få fordran gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i en mot omröstningen.

Innebär ackordsförslaget att borgenärer inte har förmånsrätt skall få som full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar

därigenom får full betalning. som Med borgenärer har fönnånsrätt likställs borgenär som till säkersom en het för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.

21§

Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. En borgenär, enligt ford- En borgenär, som har rätt till besom ringsavtalet har rätt till betalning talning först efter övriga borgenäförst efter övriga borgenärer, förlo- förlorar sin rätt till betalning av rer, sin rätt till betalning gälde- gäldenären, om inte alla borgenärer rar av nären, inte alla borgenärer som som enligt 11 § hade rätt att rösta om enligt 11 § hade rätt att rösta ackordsförslaget tillgodoses om om ackordsförslaget tillgodoses fullt ut fullt ut genom ackordet. genom ackordet. Den har förmånsrätt i viss Den har fönnånsrätt i viss som som egendom är bunden ackordet i egendom eller förmånsrätt på av fråga belopp inte kan tas ut grund av företagsinteckning är om som egendomen. bunden ackordet i fråga om beur av lopp som inte kan tas ut ur egendom omfattas förmånsrätsom av ten. En borgenär har, utan hinder ackordet, den rätt till kvittning som han av kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.

Denna lag träder i kraft den l juli 2000. Äldre föreskrifter återvinning och ackord gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. om en

50¶F örfattningsförslag

2 till

Förslag Lag om ändring i

förmånsrättslagen 1970:979

Härigenom föreskrivs i fråga fönnänsrättslagen 1970:979 om dels att 5 och 11 §§ skall upphöra gälla, att dels att 12, 13 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels 11 § skall ha följande lydelse, att nya dels att det i lagen skall införas två paragrafer, 12 och 19 §§, nya a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafemas följd och efter den i 4-7 §§ angivna numreringen. Förrnånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 på grund retentionsrätt än i 3 av annan som avses kap. 39 § sjölagen 1994: 1009. F örmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt på

grund av företagsinteckning, vilken

har sökts samma dag beslutet som om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt på grund av annan inteckning, vilken

har sökts inskrivningsdag

samma som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller senare. Utmätning ger företräde framför utmätning egendom, senare av samma om inte annat följer 4 kap. 30 § andra stycket av eller 7 kap. 13 § utsök-

ningsbalken. Utmätning för flera fordringar gång lika

en ger rätt om inte något annat följer 7 kap. 14 eller 16 utsökningsbalken. av Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med slag samma av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.

11 §

Allmän förmånsrätt följer därefter

med företagsinteckning i hälften

av den egendom återstår sedan som

F örfattningsförslag 51

Ãjsou1999:1

borgenärer med bättre förmånsrätt

fått fullt betalt.

12§

därefter Allmän förmånsrätt följer därefter Allmän förmånsrätt följer lön med arbetstagares fordran lön med arbetstagares fordran ersättning grund eller annan ersättning grund av eller annan av Förmånsrätten anställningen. Förmånsrätten omanställningen. omhar förfallit till fattar fordringar belöper på tifattar fordringar som som måna- den före konkursbeslutet samt under betalning under de sista sex arbetstagarens anställ- ytterligare sju dagar. Fordringama derna av konkursgäldenären el- får inte ha intjänats eller, om lönen ningstid hos Fordringama får inte ha eller ersättningen skall bestämmas ler därefter. förfallit till betalning tidigare än tre efter särskild beräkningsgrund, konkursansökningen inte ha förfallit till betalning tidimånader innan Har konkur- än tre månader innan konkom in till tingsrätten. gare förfarande enligt kursansökningen kom in till tings-

sen föregåtts av ett

1996:764 företagsrekon- rätten. Tidsfristen i tredje meninglagen om struktion och har konkursansök- kan förlängas om arbetsgivaren en inom år från det avvikit eller på annat sätt hållit sig ningen gjorts ett att upphörde, undan. Har konkursen föregåtts av

företagsrekonstruktionen

tillämpning tredje ett förfarande enligt lagen skall vid av meningen, det är förmånligare för 1996:764 om företagsrekonstrukom kon- tion och har konkursansökningen arbetstagaren, anses som om hade gjorts då gjorts inom ett år från det att förekursansökningen an-

sökningen företagsrekonstruk- tagsrekonstruktionen upphörde,

om skedde. I sådant fall skall det skall vid tillämpning av tredje metionen från tiden mellan ansök- ningen, det är förmånligare för bortses om arbetstagaren, anses som om konningarna. kursansökningen hade gjorts då an-

sökningen om företagsrekonstruk-

tionen skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansök-

ningarna. på uppsägningslön Fordran på lön under sju dagar Fordran omfattas förrnånsrätt längst för efter konkursbeslutet omfattas av av uppberäknats enligt 11 förmånsrätt oavsett arbetstaga-

sägningstid som om

1982:80 anställnings- under denna tid arbetat åt kon- § lagen om ren skydd. Uppsägningslön för tid kursboet, dock med avräkning för under vilken arbetstagaren inte utför lön förvärvats genom arbete åt som arbete åt konkursgäldenären eller annan. och inte heller driver egen annan

52¶Föifattningsförslag

rörelse, omfattas förmånsrätt av endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos oflentlig

arbetsförmedling som arbetssökan-

de. För uppsägningstid

omfattar

förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen har avser haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande i vilken utsträckav ning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid

omfattas av

förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i anställning jämstälannan

las utbildningsbidrag utgår

som av statsmedel vid arbetsmarknadsut-

bildning, i den mån bidraget

avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit

berättigad till bidrag efter uppsäg-

ningen. Om en lönefordran har förfal- Om lönefordran, som en som har intjälit tidigare än tre månader före kon- tidigare nats än tre månader före

kursansökningen har varit föremål konkursansökningen, har varit

föför tvist, omfattas den förmåns- remål för av tvist, omfattas den av rätt om talan har väckts eller för- förmånsrätt om talan har väckts elhandling som föreskrivs i kollekti- ler förhandling som föreskrivs i vavtal eller lagen 1976:580 kollektivavtal om eller lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet har om medbestämmande i arbetslivet begärts inom fyra månader från för- har begärts inom fyra månader från

fallodagen och konkursansökningen förfallodagen

och konkursansökhar följt inom månader från det ningen sex har följt inom två månader att tvisten slutligt har avgjorts. från det att tvisten slutligt har avgjorts. Semesterlön och semesterersättning intjänad som är före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad står inne som för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Förrnånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst månader före

sex konkursansökningen

och därpå följande sex månader. Förrnånsrätten gäller även i fråga om pen-

F örfattningsförslag 53

sion, intjänats hos föregående arbetsgivare, gäldenären övertagit som om för pensionen under de betingelser i 23 och 26 lagen ansvaret som anges 1967:531 om tryggande av pensionsutfástelse m.m. Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare en själv eller tillsammans med som nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt väsentlig andel av föreen taget och haft ett betydande som inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

12a§

Förmånsrätt för lön eller annan ersättning på grund anställav ningen gäller för varje arbetstagamed högst ett belopp som motre tio gånger det vid tiden för svarar konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen 1962:381 om allmän försäkring.

Om konkursgäldenären är nä-

ringsidkare, skall en arbetstagare själv eller tillsammans med som nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt väsentlig andel av föen retaget och haft ett betydande som inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt för lön eller pension.

13§

Allmän förrnånsrätt följer därefter med fordran framtida pension till arbetstagare, är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. som Därvid får dock intjänad del utfast pension icke antagas avse större årlig av pension än motsvarar basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän som försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekom-

54 F örfattningsförslag SOU 199911

mande fall avdragas upplupen del pension enligt allmän pensionsplan av eller enligt privat pensionsförsäkring. Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, gäldenären övertagit om ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § femte stycket. Om gäldenären är näringsidkare, äger 12 § sjätte stycket mot-

svarande tillämpning.

15§

Särskild förmånsrätt har företräde Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. En framför allmän förmånsrätt. En fordran med allmän förmånsrätt fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 10 § tas dock, enligt 10 eller 10 § tas dock, a om a om det behövs, ut före fordringar med det behövs, ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 särskild förmånsrätt enligt 8 § i an- § i annan lös egendom än tomträtt. lös egendom än tomträtt. Vad nan Vad som tas ut på detta sätt skall, tas ut detta sätt skall, när som när det finns särskilda fönnånsrät- det finns särskilda förrnånsrätter i

ter i olika egendomsgrupper, för- olika egendomsgrupper, fördelas

delas på grupperna i förhållande till på i förhållande till den grupperna den Köpeskilling har erhållits köpeskilling har erhållits för som som för varje varje grupp. grupp.

19§

Böter, viten och fordran på grund av jörverkande eller särskild annan rättsverkan av brott får vid konkurs

utdelning efter andra fordringar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen 1971:1072 förom

månsberättigade skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.

I fråga om förmånsrätt för fordringar i konkurs har beslutats en som grund av en ansökan gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelsom ser fortfarande. Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande omfattas av ett företagshypotek, gäller för tiden till den l januari 2002 eller den tidigare tidpunkt, då egendomen inte längre omfattas företagshypoteket, äldre av bestämmelser i fråga om förmånsrätt följer med företagshypotek. som

F 67fattningsfErslag 55

4. Skulle ändringarna i denna lag, de tillämpades den l juli 2000, ha om medfört att ett företagshypotek jämte övriga säkerheter inte längre hade utgjort betryggande säkerhet och ställer gäldenären inte inom månad en efter anmodan kompletterande säkerhet borgenären skäligen kan åtsom nöjas med, får denne före den 1 januari 2002 säga upp den fordran för vilken företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte av får ske. Har borgenären före den 1 januari 2002 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser i fråga förmånsrätt som följer med företagshyom potek i konkurs som har beslutats grund av en ansökan som inkomen mit till rätten innan tre månader förflutit från det att domstolen skilt sig från målet dom eller beslut som har vunnit laga kraft. genom Om det i lag eller i författning som har beslutats av regeringen hänvien till föreskrift har ersatts genom en föreskrit i denna lag tillämpas sas en som i stället den nya föreskriften.

3 Förslag till

Lag om företagsinteckning

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Allmänna bestämmer

l § Företagsinteckning beviljas med visst belopp i svenska kronor i sökandens hela förmögenhet. Bevis inteckningen kallas företagsinteck-

om ningsbrev.

2 § Om ägaren av den egendom i vilken företagsinteckning beviljats överlämnat ett företagsinteckningsbrev till säkerhet för fordran,

en som uppkommit när ägaren bedrev eller skulle börja bedriva näringsverksamhet, åtnjuter borgenären intill inteckningsbrevets belopp förmånsrätt enligt för-

månsrättslagen 1970:979 till betalning för fordringen.

I den mån inteckningsbrevets belopp inte räcker till betalning har borgenären rätt att få betalt genom ett tillägg. Tillägget får inte överstiga femton procent inteckningsbrevets belopp jämte ränta på detta belopp

av från den dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes. Räntan beräknas för år enligt räntefot motsvarar det riksbanken

en som av fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter.

Har flera inteckningsbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter

varandra, skall bestämmelserna i första stycket inteckningsbrevets be-

om lopp avse inteckningsbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, företags-

om inteckningsbrevet utgör säkerhet för honom i andra hand.

Förmånsrätt för företagsinteckningsbrev upphör fordringen preskri-

om berats eller inte har anmälts borgenären efter kallelse på okända bor-

av genärer.

3 § En företagsinteckning ger företräde i förhållande till företags-

annan inteckning i den tidsföljd i vilken inteckningama söks. Inteckningar

som söks samma inskrivningsdag lika rätt.

ger

4 § Ett konkursbo har inte rätt att få företagsinteckning eller att upplåta

förmånsrätt i företagsinteckningsbrev.

5 § Om borgenären har tillerkänts betalning i konkurs på grund före-

av

tagsinteckning, är företagsinteckningen utan verkan till ett belopp

som motsvarar vad som har erhållits företagsinteckningsbrevets belopp.

á

i

2kap. Inskrivningsförfarandet

Inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet

1 § Inskrivning enligt denna lag sker i ett särskilt inskrivningsregister företagsinteckningsregistret. Detta förs med hjälp av automatisk databehandling.

2§ Ärenden företagsinteckning eller införing i företagsin-

om annan teckningsregistret på grund föreskrift i denna lag eller annan författ-

av ning inskrivningsärenden handläggs av en för landet gemensam inskrivningsmyndighet. Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara inskrivningsmyndighet.

Inskrivningsmyndigheten förestås av en inskrivningsdomare som skall vara lagfaren.

Handläggningen av inskrivningsärenden

3 § För behandlingen av inskrivningsärenden gäller bestämmelserna om tvistemål i rättegångsbalken i tillämpliga delar, i den mån inte något annat följer av denna lag.

Ansökningar och anmälningar i inskrivningsärenden skall vara skriftliga.

4§ Inskrivningsärendena tas upp på en inskrivningsdag. Inskrivningsdag hålls till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag som inte är helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan besluta att en inskrivningsdag skall ställas in, om det finns särskilda skäl till det.

En ansökan eller anmälan som har kommit in efter klockan tolv en viss dag anses gjord nästföljande inskrivningsdag.

5 § Hos inskrivningsmyndigheten förs dagbok över inskrivningsärendena. Handlingarna i sådana ärenden förs samman i akter.

Har sökanden eller någon annan lämnat en uppgift eller förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har en särskild utredning gjorts i ärendet, skall detta antecknas i akten. I akten tas även förelägganden

upp och andra beslut som inte skall föras in i företagsinteckningsregistret.

6§ Om det är nödvändigt för utredningen, får ett inskrivningsärende skjutas upp till en senare inskrivningsdag.

Om ett ärende skjuts upp, får sökanden föreläggas att lägga fram den utredning som behövs. Ansökningen får förklaras förfallen, sökanden

om inte följer föreläggandet. Föreläggandet skall innehålla upplysning

en om detta.

Ett inskrivningsärende får vidare skjutas till inskriv-

upp en senare ningsdag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning inte lämpligen kan prövas omedelbart. Ett ärende som har skjutits

upp av denna anledning skall tas upp till prövning senast på femte inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då ansökningen gjordes.

7 § Beslut skall föras i företagsinteckningsregistret beslutet inne-

om bär att en ansökan i inskrivningsärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ett ärende skjuts Skälen för beslutet skall antecknas i

upp. akten eller i dagboken, om beslutet innebär att ansökningen inte bifalls.

Beslut som skall föras in i registret meddelas införandet och

genom skall anses ha det innehåll framgår registret.

som av

8 § Om ett beslut i inskrivningsärende har gått emot sökanden eller någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas be-

om slutet. I underrättelsen skall de skäl för beslutet har antecknats

anges som i akten eller i dagboken och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

9 § Om ett inskrivningsärende enligt beslut högre rätt skall tas

av upp

till ny handläggning inskrivningsmyndigheten, skall det ske utan

av dröjsmål efter det att beslutet har kommit myndigheten till handa.

Inteckningsansökan

10 § En ansökan om företagsinteckning skall innehålla uppgift det

om belopp i svenskt mynt vilket inteckningen skall lyda. Sökanden skall lämna styrkt uppgift om nanm och eller organisationsnummer. Är

personsökanden ett dödsbo skall den avlidnes

personnummer anges.

11 § En ansökan om företagsinteckning skall avslås,

om

bestämmelsemai 3 § andra stycket och 10 § inte har iakttagits,

sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den inskrivningsdag då inteckningen söks eller

en företagsinteckning som begränsats till näringsverksamhet viss

av art eller visst giltighetsområde gäller i sökandens egendom.

12 § Om det inte finns något hinder skall företagsinteckning beviljas och

företagsinteckningsbrev utfärdas grund inteckningen.

av

OU 1999:1 F örfattningsförslag 59

Bestämmelser om utfärdande av nytt företagsinteckningsbrev i stället för inteckningsbrev som har dödats finns i lagen 1927:85 om dödande av förkommen handling.

13 § En företagsinteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en annan företagsinteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts efter en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.

Inteckningsåtgärder

14 § Ett företagsinteckningsbrev får ansökan av den vars egendom intecknats och efter medgivande av inteckningsbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya inteckningsbrev utbyte. I fråga om de nya inteckningsbrevens inbördes företrädesrätt gäller 13

15 § Företagsinteckningar som besvärar samma verksamhet och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får ansökan av ägaren av den intecknade egendomen och efter medgivande av företagsinteckningsbrevens innehavare föras samman till inteckning

en sammanföring. Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har sämsta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår till, om sökanden begär det och inteckningsbrevens innehavare medger det.

16 § En företagsinteckning får ansökan av den vars egendom intecknats och efter medgivande av företagsinteckningsbrevets innehavare sättas ned efter en annan inteckning nedsättning. En inteckning som sätts ned efter en annan inteckning gäller också efter inteckning med lika

en rätt som eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.

17 § På ansökan av den vars egendom intecknats och efter medgivande av företagsinteckningsbrevets innehavare får en företagsinteckning dödas

dödning.

Bestämmelser om dödning av inteckning när företagsinteckningsbrevet har förkommit finns i lagen 1927:85 om dödande av förkommen handling.

60 F örfattningsförslag SOU 199911

18 § I fall då medgivande krävs enligt 14-17 §§ skall inteckningsbrevet ges in till inskrivningsmyndigheten.

19 § På ansökan den innehar ett företagsinteckningsbrev skall in-

av som nehavet antecknas i företagsinteckningsregistret. Föreläggande skall meddelas sökanden att visa upp hypoteksbrevet, om det finns anledning att anta att han inte innehar detta. Om någon annan redan är antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan det nya innehavet har antecknats föra av den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat.

En anteckning om innehav skall avföras, om den vars innehav har antecknats anmäler att innehavet har upphört.

Anteckning och rättelse iföretagsinteckningsregistret

20 § I företagsinteckningsregistret skall antecknas när det har anmälts till inskrivningsmyndigheten att betalning vid konkurs har utfallit ett företagsinteckningsbrevs belopp.

Det kan även i andra fall följa av lag eller annan författning att ett visst förhållande skall antecknas i registret.

En anteckning i registret skall avföras, om den uppenbarligen inte längre kan vara av betydelse.

21 § En införing i företagsinteckningsregistret skall införingen

rättas, om innehåller någon uppenbar oriktighet till följd inskrivningsmyndighe-

av tens eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende eller till följd av något tekniskt fel. Det inbördes företrädet mellan inteckningar

som berörs av en rättelse skall bestämmas efter vad är skäligt, rättel-

som om sen kan skada den vars egendom intecknats eller någon innehavare fö-

av retagsinteckningsbrev.

Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, han är känd,

om samt den myndighet som avses i 3 kap. 3

En anteckning om ärendet skall göras i registret, inte beslut medde-

om las samma dag som ärendet har tagits upp.

22 § Beslut i ärenden rättelse meddelas införing i registret.

om genom Skälen för beslutet antecknas i akten eller i dagboken. I stället för bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare införingen skall en ny sådan handling utfärdas.

Den tidigare handlingen skall fordras in, göras obrukbar och behållas

av inskrivningsmyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ge

l r

F rfattning.y’6rsIag 61

in den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut. Vitet döms ut av inskrivningsmyndigheten.

Överklagande

23 § Ett beslut i inskrivningsärende får överklagas hos hovrätten. Skrivelsen skall ges in till inskrivningsmyndigheten.

Klagotiden i fråga om slutligt beslut är fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut.

Ett överklagande av ett beslut som har förts i företagsinteckningsregistret, skall antecknas där. När det slutliga beslutet med anledning av överklagandet har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.

24 § Beslut i ärenden om rättelse får överklagas även av den myndighet som avses i 3 kap. 3

3 kap. Rätt till ersättning i vissa fall

1 § Om någon lider skada till följd tekniskt fel i företagsintecknings-

av registret eller i någon anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller annan statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten.

Ersättningen skall efter skälighet sättas ned eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidta åtgärd för att bevara sin rätt eller eget vållande

genom

annat sätt.

2 § En rättsägare som avses i 4 kap. 22 § har rätt till ersättning sta-

av ten, om han lider skada till följd av ett beslut i ärende rättelse. Ersätt-

om ning utgår dock inte, den skadelidande med hänsyn till felets beskaf-

om fenhet eller andra omständigheter borde ha insett att fel förekommit.

3 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 1 eller 2 § av den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Om den som enligt 1 eller 2 § är berättigad till ersättning staten

av har haft rätt att kräva beloppet som skadestånd någon träder

av annan, staten in i rätten mot denne.

Ersättning enligt 1 eller 2 § grund av domstols dom betalas ut sedan domen har vunnit laga kraft.

62 F örfattningjörslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen om företagsinteckning upphävs, med de begränsningar som följer av denna lag, lagen 1984:649 om företagshypotek.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Denna lag gäller även i fråga om företagsinteckningar som har meddelats eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagsinteckning. Vad som föreskrivs i denna lag i fråga företagsinteckningar gäller

om även förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier.

I fråga om företagshypotek vid utmätning eller konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser.

En inteckning, som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av denna lag och som begränsats till näringsverksamhet viss art, verk-

av samheten en eller flera fastigheter eller verksamhet som hänför sig till ett eller flera koncessionsområden, får ansökan näringsidkaren och

av efter medgivande av företagshypoteksbrevets innehavare utsträckas att gälla i hela gäldenärens förmögenhet. Om en sådan ansökan gäller i tilllämpliga delar bestämmelserna i denna lag angående ansökan inteck-

om ning. Utsträckning får inte ske så att inteckningen i fråga omfattning-

om en avviker från en annan inteckning är beviljad eller sökt i

som samma gäldenärs förmögenhet.

F örfattningsförslag 63

4 till

Förslag Lag om ändring i lagen 1845:50 s. 1 om handel

med lösören, låter i vård

som köparen säljarens

kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen 1845:50 s. 1 om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den 1juli 2000.

64 Författningsförslag

5 till

Förslag

Lag om ändring i lagen 1996:764 om

företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion att 2 kap. 3 3 kap. 14 och 16 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 3 §

En ansökan av gäldenären skall in- En ansökan av gäldenären skall innehålla nehålla en kortfattad redogörelse för en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsaker- gäldenärens ekonomi och orsakerna till betalningssvårighetema na till betalningssvåxighetema, en borgenärsförteckning en borgenärsförteckning, en redogörelse för hur gäldenä- en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten skall ren avser att verksamheten skall bedrivas i fortsättningen och en bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärema, uppgörelse nås med borgenärema, och uppgift om huruvida gälde- 4. en ett förslag till rekonstruktör nären att lönegaranti bör utanser samt behövliga uppgifter om den- gå under företagsrekonstruktionen, nes lämplighet för uppdraget. och ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget.

3 kap. 3 §

I ackordsförhandling deltar endast I ackordsförhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar upp- borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företags- kommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som rekonstruktion. En borgenär som kan få täckning för sin fordran ge- kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är nom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar inte förenad med fönnånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som i förhandlingen. En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till vid konkurs skulle ha rätt till betal-

OU 1999:1 F örfattningsförslag 65

betalning först efter övriga borge- ning först efter övriga borgenärer, närer, deltar inte heller i förhand- deltar inte heller i förhandlingen lingen om inte övriga borgenärer om inte övriga borgenärer som som deltar i förhandlingen medger deltar i förhandlingen medger det. det.

Om en borgenär helt eller delvis Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller för- avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandling- månsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en bor- en i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del genärs fordran endast till viss del täckas kvittning eller under- täckas kvittning, eller

genom genom unstiger värdet av den egendom i vil- derstiger värdet av den egendom i ken en borgenär har särskild för- vilken en borgenär har särskild månsrätt hans fordran, deltar han förmånsrätt eller förmånsrätt på med återstående del av fordringen. grund av företagsinteckning hans

fordran, deltar han med återstående

del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer inte har

som förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande man. En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende särskilt villkor.

av Med borgenärer som har förmånsrätt likställs borgenär till säker-

en som het för sin fordran har gjort förbehåll återtaganderätt.

om

8§

Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända okän-

som da, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.

En borgenär som enligt ford- En borgenär som vid konkurs ringsavtalet har rätt till betalning skulle ha rätt till betalning först efförst efter övriga borgenärer förlo- ter övriga borgenärer förlorar sin rar sin rätt till betalning av gälde- rätt till betalning gäldenären,

av om nären, om inte alla borgenärer som inte alla borgenärer enligt 3 §

som enligt 3 § hade rätt att delta i ac- hade rätt att delta i ackordsförhandkordsförhandlingen tillgodoses lingen tillgodoses fullt

ut genom acfullt ackordet. En borge- kordet.

ut genom när med förmånsrätt i viss egen- En borgenär med förrnånsrätt i viss dom är bunden av ackordet i fråga egendom eller förmånsrätt på grund om belopp som inte kan tas ut ur av företagsinteckning är bunden

av egendomen. ackordet i fråga belopp

om som en-

ligt 16 § tredje stycket bedömts

66 F örfattningsförslag

överstiga värdet av den egendom

som omfattas av förmånsrätten.

14§

I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas specificerad uppgift de värden i bokföringshandlingama har åsatts till-

om som gångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress.

Ränta borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för

en ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.

Har en borgenär förmånsrätt skall det anges jämte grunden till det.

Förekommer anmärkning mot Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har sär- egendom, van en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans skild förmånsrätt eller förmånsrätt fordran, skall det anges. på grund av förmånsrattsinteck-

ning, understiga hans fordran, skall

det anges.

16§

Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen.

Finner rekonstruktören anledning Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en bor- framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos rekon- genär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt struktören, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vars ford- underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen. Det- ran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egen- samma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild dom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga förmånsrätt eller förmånsrätt på fordringen. grund av företagsinteckning be-

döms understiga fordringen. 1 så-

dant fall skall rätten, på begäran

av rekonstruktören, gäldenären

eller annan borgenär, fastställa

hur stor del av borgenärens ford-

ran som skall anses överstiga

egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i företagsrekonstruktion

en som beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lönegarantilagen 1992:497

Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen 1992:497 dels att 9 och 28 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 7 a, 20 a och 20 b §§, av följande lydelse, dels att det skall införas en ny rubrik före 20 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

För betalning arbetstagares ford- För betalning av arbetstagares ford-

av

hos arbetsgivare som har ran hos en arbetsgivare, som har ran en försatts i konkurs i Sverige eller i försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land svarar staten ett annat nordiskt land eller beenligt denna lag statlig lönegaran- traflande vilken beslut fattats om ti. företagsrekonstruktion enligt lagen

1996: 764 om företagsrekon-

struktion, svarar staten enligt denna

lag statlig lönegaranti.

3§

Om arbetsgivaren tidigare har varit försatt i konkurs, betalas inte fordringar som har gjorts eller hade kunnat göras gällande i konkursen.

Om arbetsgivarens verksamhet

var föremål för företagsrekon-

struktion enligt lagen om företags-

rekonstruktion när arbetsgivaren

försattes i konkurs, skall lönega-

ranti som uppburits på grund av

företagsrekonstruktionen avräknas

från arbetstagarens rätt till betal-

ning enligt garantin på grund av

konkursen.

7§

Betalning enligt garantin lämnas Vid konkurs lämnas betalning enför sådan fordran på lön eller annan ligt garantin för sådan fordran

ersättning som har förrnånsrätt en- lön eller ersättning har annan som ligt 12 § förmånsrättslagen förmånsrätt enligt 12 § förmåns- 1970:979 och för fordran på rättslagen 1970:979 och för fordpension som har fönnånsrätt enligt 12 pension har förmånsrätt ran som eller 13 § samma lag. enligt 12 eller 13 § lag. samma

I vilken utsträckning fordran på

lön eller pension får göras gällande i konkurs framgår 5 kap. 2 § av

konkurslagen 1987:672.

Vid företagsrekonstruktion lämnas betalning efter särskilt beslut av rekonstruktören för sådan fordran på lön eller annan ersättning som skulle ha haft förmånsrätt en-

ligt 12 § förmånsrättslagen

om arbetsgivaren försatts i konkurs i stället för att beslut fattats föom retagsrekonstruktion. Betalning enligt garantin lämnas också för fordran på uppsägningslön som belöper på tiden efter konkursbeslutet eller beslutet om

företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion. Betal-

ning lämnas dock inte till sådan arbetstagare som avses i 12 a §

andra stycket förmånsrättslagen

1970:979. Fordran på uppsägningslön omfattas av garantin längst för uppsägningstid som motsvarar uppsägningstid enligt 11 § lagen

1982.80 anställningsskydd.

om Från fordran på uppsägningslön

avräknas vad arbetstagaren

uppburit eller kunnat uppbära i egen rörelse, förvärvat eller kunnat för-

värva hos rekonstruktionsgäldenä-

ren, konkursboet eller och annan vad som uppburits utbildsom ningsbidrag som utgår av statsme-

del vid arbetsmarknadsutbildning,

i den mån bidraget

avser samma

tid lönen eller ersättningen

som och arbetstagaren har blivit berättigad till bidrag efter uppsägning-

För rätt till betalning av uppen. sägningslön skall arbetstagaren kunna visa att han har anmält sig

hos oflentlig arbetsförmedling som

arbetssökande.

7a§

Arbetstagarens rätt tillbetalning enligt garantin är oberoende av om hans fordran på grund betal-

av ningen enligt garantin sätts ned genom ett ackord

1 vilken utsträckning fordran på lön eller pension får göras gällande i konkurs framgår 5 kap. 2 §

av konkurslagen 198 7:672.

9§

För fordran med förmånsrätt enligt För fordran på lön eller annan er- 12 § förmånsrättslagen 1970:979 sättning eller pension med förmånsgäller garantin för varje arbetstagare rätt enligt 12 § förmånsrättslagen med högst 100 000 kronor. Betal- 1970:979 gäller garantin för varje ning för fordran som avser ersätt- arbetstagare med högst ett belopp ning för särskilda kostnader utgår motsvarar fyra gånger det vid som framför fordran. tiden för konkursbeslutet eller beannan

slutet om företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruk-

tion gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen 1962:381 all-

om män försäkring. För fordran på lön eller ersättning gäller ga-

annan rantin för en sammanlagd tidsperiod högst åtta anställningsmåna-

om der. Betalning för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader utgår framför annan fordran.

l

iSOU1999:1 F örfattningsförslag 71

Företagsrekonstruktion

20a§

Om lönegaranti utgår på grund av

företagsrekonstruktion gäller 10,

16-20 samt 22-36 §§ i tillämpliga delar.

20b§

Om betalning enligt garantin

lämnats eller förväntas bli lämnad

för fordran hos arbetsgivare

en vars verksamhet är föremål för

företagsrekonstruktion, skall ar-

betsgivaren betala eller ställa betryggande säkerhet för statens fordran till följd betalningen av jämte ränta uppgående till diskontot med tillägg 2 % innan av

företagsrekonstruktionen upphör.

Rekonstruktören är skyldig att lämna erforderliga upplysningar till rätten angående lönegaranti

på grund av företagsrekonstruk-

tion.

§

I fråga om utbetalat garantibelopp I fråga utbetalat om garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt inträder i

staten arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning mot rekonstruktionsgäldenären

i konkursen för arbetstagarens eller

konkursgäldenären. Utdel-

fordran ersatts garantin ning i konkursen som av för arbetstagatillfaller staten intill detta belopp. fordran rens som ersatts av garantin tillfaller staten intill detta belopp.

lag träder i kraft den l juli 2000.

penna

Aldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga fordran hos om en en arbetsgivare som har försatts i konkurs eller beträffande vilken beslut fattats

72 F örfattningsförslag

företagsrekonstruktion enligt lagen 1996:764 om företagsrekonstruk-

om

tion före ikraftträdandet.

l

1999:1 F 0’rfattningsf0‘rslag 73

7 till

Förslag

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken dels att 8 kap. 13 § skall upphöra att gälla, dels att 7 kap. 14 § skall ha följande lydelse.

7 kap.

14§

Vid utmätning av lön har följande Vid utmätning av lön har följande fordringar i nämnd ordning före- fordringar i nämnd ordning företräde framför andra fordringsan- träde framför andra fordringsan-

språk: språk:

fordran underhållsbi- fordran underhållsbi-

som avser som avser drag enligt äktenskapsbalken och drag enligt äktenskapsbalken och föräldrabalken samt fordran som föräldrabalken samt fordran

som

avser återbetalningsskyldighet en- avser återbetalningsskyldighet en-

ligt lagen 1996:1030 om under- ligt lagen 1996:1030 under-

om hållsstöd, hållsstöd,

konkursbos fordran gälde- konkursbos fordran på gäldenänärens lön enligt 3 kap. 4 § kon- rens lön enligt 3 kap. 4 § konkurslagen 1987:672, om lönen kurslagen 1987:672, lönen

om innehållits under konkursen, innehållits under konkursen.

fordran som avses i 2 § lagen 1993:891 om indrivning av stat-

liga fordringar

m. m.

Företrädesrätten enligt första stycket 1 gäller även sådant utländskt

underhållsbidrag som får verkställas i Sverige, bidragsfordringen vid

om verkställighetsstillfállet inte är äldre än fem år.

l Denna lag träder i kraft den 1juli 2000. 2 Äldre föreskrifter utmätning gäller fortfarande i fråga

om om en utmätning, i vilken utmätningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

8 till

Förslag Lag om ändring i lagen 1993:891 om indrivning

av statliga fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1993:891 om indrivning statliga

av fordringar m.m. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1juli 2000.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga utmätning, i vilken

om en utmätningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

lOU1999:1 F örfattningsförslag 75

9 till

Förslag

om i 1981:691 om socialav-

Lag ändring lagen

gifter

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1981:691 om socialavgifter att

om lkap. 2 § och 2 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

1 kap.

2 §

Avgifterna utgörs arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Arbetsgivarav-

av gifter skall betalas av den som är arbetsgivare och egenavgifter av den som är försäkrad enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring och har inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § eller 11 kap. 3 § nämnda lag. Med inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 eller 2 a § lagen allmän försäkring skall även likställas inkomst för eget arbete i

om form andra skattepliktiga förmåner

av än pengar.

Vid tillämpning av denna lag Vid tillämpning av denna lag skall, även om ett anställningsför- skall, även om ett anställningsförhållande inte föreligger, den som hållande inte föreligger, den som utgett sådan ersättning som enligt utgett sådan ersättning som enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket eller 11 kap. 2 § första stycket eller 11 kap. 2 § första stycket andra stycket och femte stycket m, andra stycket och femte

m, stycket lagen om allmän försäkring stycket lagen om allmän försäkring är att hänföra till inkomst av an- är att hänföra till inkomst av anställning anses som arbetsgivare. ställning anses som arbetsgivare. Med inkomst av anställning enligt Konkursbo skall dock anses som 3 kap. 2 § lagen om allmän försäk- arbetsgivare endast till den del erring skall i denna lag likställas in- sättningen avsett arbete som utkomst i form av andra skatteplikti- förts åt konkursboet. I övrigt är ga förmåner än pengar samt kost- arbetsgivaravgift, som belöper på nadsersättning inte enligt 8 lönefordran uppkommit före

som som kap. 19 eller 20 § skattebetalning- konkurs, en konkursfordran. slagen 1997:483 undantas vid beräkning av skatteavdrag. I fråga om skattepliktig intäkt av tjänst enligt kommunalskattelagen 1928:370 i form av rabatt, bonus eller annan förmånsom ges ut grund av kundtrohet eller liknande, skall den som slutligt har stått för de kostna-

der som ligger till grund för förmånen, anses som arbetsgivare, om denne är någon annan än den som är skattskyldig för fömiånen.

Med inkomst av anställning enligt

3 kap. 2 § lagen om allmän försäk-

ring skall i denna lag likställas in-

komst i form av andra skatteplikti-

ga förmåner än pengar samt kost-

nadsersättning som inte enligt 8

kap. 19 eller 20 § skattebetalning-

slagen 1997:483 undantas vid be-

räkning av skatteavdrag. I fråga om

skattepliktig intäkt av tjänst enligt

kommunalskattelagen 1928:370 i

form av rabatt, bonus eller annan

förmån som ges ut grund av

kundtrohet eller liknande, skall den

som slutligt har stått för de kostna-

der som ligger till grund för förmå-

nen, anses som arbetsgivare, om

denne är någon annan än den som

är skattskyldig för förmånen.

2 kap.

3§

Underlag för beräkning av avgif- Underlag för beräkning av avgifterna är summan av vad arbetsgiva- terna är summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som lön i ren under året har utgett lön i

som pengar eller annan ersättning för pengar eller annan ersättning för utfört arbete eller eljest med anled- utfört arbete eller eljest med anledning av tjänsten, dock inte pension, ning av tjänsten, dock inte pension, eller andra skattepliktiga förmåner eller andra skattepliktiga förmåner eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § eller, i fall i 3 kap. 2 §

som avses andra stycket lagen 1962:381 om andra stycket lagen 1962:381

om allmän försäkring, annan ersättning allmän försäkring, ersättning

annan för utfört arbete. Bidrag för utfört arbete. Bidrag

som avses som avses i 11 kap. 2 § första stycket m la- i 11 kap. 2 § första stycket m lagen om allmän försäkring likställs gen om allmän försäkring likställs med lön. Vidare likställs med lön med lön. Med lön likställs även

garantibelopp enligt lönegaranti- kostnadsersättning som inte enligt

lagen 1992:497. Med lön likställs 8 kap. 19 eller 20 § skattebetal-

även kostnadsersättning som inte ningslagen 1997:483 undantas enligt 8 kap. 19 eller 20 § skatte- vid beräkning skatteavdrag.

av betalningslagen 1997:483 undantas vid beräkning av skatteavdrag.

Med lön likställs också ersättning arbetsgivare utger till allmän

som en en försäkringskassa som följd av bestämmelsen i 24 § första stycket lagen 1991 :1047 om sjuklön.

Ersättning som avses i andra stycket skall ersättning till

anses som arbetstagare vid tillämpning av 4 och 5 §§.

Denna lag träder i kraft den 1juli 2000.

78 F ’rfattningsfO‘rslag

10 till

Förslag Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga jordabalken att 12 kap. 31 § jordabalken om skall ha följande lydelse.

12 kap. 31 §

Om hyresgästen försätts i konkurs får konkursboet avtalet. Besäga upp träffande bostadslägenheter fordras dock att gäldenären samtycker till uppsägningen. Har lägenheten tillträtts när konkursen inträffar och har hyresvärden sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan nöja sig, får hyresvärden avtalet om han erhåller sådan säkerhet inom säga upp en vecka efter anfordran. Inträffar i fråga lokal konkursen efter tillträdet och har hyom en resvärden sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att han skäligen kan nöja sig, får hyresvärden avtalet, säga upp inte sådan säkerhet ställs inom månad efter anfordran, om en om inte konkursboet inom samma tid förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden, eller om inte, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med avtalet. Sägs avtalet upp enligt första, andra eller tredje stycket, har hyresvärden rätt till ersättning för skada. Även konkursboet inte förom klarat sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden, ansvarar konkursboet efter övergångstid på sju dagar för en hyra från konkursbeslutet till dess att konkursboet ställer lokalen till hyresvärdens förfogande.

Denna lag träder i kraft den l juli 2000.

l

sou 1999:1 Inledning 79

Inledning

1.1¶Direktiven m.m.

Regeringen beslutade den 21 december 1995 att tillkalla kommitté för

en att utreda frågor om

förmånsrätt i konkurs, -

lönegaranti, -

underlaget för företagshypotek.

-

I direktiven framhålls att kommitténs huvuduppgift blir att ta ställning till dels om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels

om företagshypoteket bör ges en annan ställning än det har i dag och dels

om arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att statens kostnader för lönegarantin ökar. De samhällsekonomiska konsekvenserna av eventuella ändringar i fönnånsrättsordningen skall övervägas, bl.a. hur kreditgivningen till företagen påverkas. En strävan bör enligt direktiven vara att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade att rekonstruktion livskraftiga företag underlättas.

av Direktiven Dir. 1995: 163 är intagna bilaga

som

Vid regeringssammanträde den 13 februari 1997 beslutade regeringen att kommittén också skall utreda gäldenären under företagsrekonstruk-

om tion bör rätt att säga avtal i förtid. Samtidigt återkallades

ges en upp kommitténs uppdrag såvitt de frågor lönefönnånsrätt och lönega-

avser om ranti som omfattas förslagen i regeringens proposition löneskyddet

av om vid konkurs prop. 1996/97:102. Tilläggsdirektivet Dir. 1997:26 är intaget som bilaga Den 3 juli 1997 fick kommittén slutligen

genom tilläggsdirektiv i uppdrag att analysera alternativa möjligheter till hur statens kostnader för lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram förslag sådan besparing. Kommitténs andra

om en

tilläggsdirektiv Dir. 1997:82 är intaget bilaga

som

Till kommittén har vidare överlämnats skrivelse från Konkursför-

en valtarkollegiemas Förening regeringsbeslut 1996-10-10, A96/3713/RS och en skrivelse från Grossistförbundet Svensk Handel regeringsbeslut 1996-12-12, Ju96/38l0.

80 Inledning

1.2¶Arbetets bedrivande

Förmånsrättskommitténs ledamöter, sakkunniga och experter har under hela utredningsarbetet sammanträtt kontinuerligt och med något undantag in pleno.

Förrnånsrättsordningen i jämförbara länder har studerats. Härvid har representanter för kommittén besökt Danmark, Norge och Finland, se redogörelsen i kap.

.

Under utredningsarbetet har representanter för Förmånsrättskommittén intervjuat konkursförvaltare och företagare samt företrädare för banker, skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter och löntagare. En sammanställning anteckningar från intervjuerna fogas till betänkandet som

av

bilaga

Fömrånsrättskommittén har vidare tagit del av den undersökning som Insolvensutredningen utförde i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i respektive län avseende 958 företagskonkurser som avslutats under 1990 och som redovisas i Insolvensutredningens betänkande Lag om företagsrekonstruktion SOU 1992:113. För att följa upp Insolvensutredningens kartläggning och ytterligare beskriva utfallet för olika borgenärskategorier har Förmånsrättskommittén, i samarbete med samma kronofogdemyndigheter som bistod Insolvensutredningen, undersökt 1 635 företagskonkurser avslutats under år

som 1996, se avsnitt 4.3.

Kommittén har inhämtat rättsekonomiska undersökningar från Karin Thorbum, Dartmouth College, USA, från Clas Bergström, Handelshögskolan i Stockholm och Stefan Sundgren, Svenska Handelshögskolan i Vasa, Finland, samt från Theodore Eisenberg, Comell Law School, USA, se avsnitt 4.4. Undersökningarna fogas till betänkandet som bilaga 5-7.

Karin Thorburns undersökning En empirisk analys av utdelning i svenska konkurser baseras uppgifter om 350 svenska aktiebolag som gick i konkurs under åren 1988-1991. Hon har undersökt hur fordringarna fördelar sig de olika fordringsklassema pant i lös egendom, pant i fast egendom, hyra, företagshypotek, revision, skatter, löner och oprioriterad samt hur utdelningen fördelar sig mellan dessa fordringsklasser. Karin Thorbum har vidare analyserat hur utdelningen skulle ha fördelats om fönnånsrättsordningen varit en annan än den nuvarande.

Stefan Sundgren och Clas Bergströms analys "Förmånsrättens teori och empiri syftar främst till att belysa förmånsrättemas inverkan borgenäremas beteende i samband med konkurs eller rekonstruktion utom konkurs, samt om förmånsrättema endast har fördelningsmässiga effekter eller om realekonomiska effekter också kan uppkomma. Det empiriska materialet är hämtat från Finland där förrnånsrättsordningen nyligen förändrats i

Inledning 81

l i varvid flera allmänna förmånssyfte att göra borgenärema mer likställda rätter slopades.

Theodore Eisenbergs analys A Review of the Economics Literature on Creditor Priority in Bankruptcy innehåller genomgång juridisk och

en av ekonomisk litteratur behandlar frågor om förmånsrätt i företagskon-

som kurser. Kommittén har också studerat annan rättsekonomisk litteratur, bl. i anslutning till överväganden ändringar i den amerikanska

a. om insolvenslagstiftningen.

Statistiska Centralbyrån har vidare för kommitténs räkning utfört en undersökning beträffande uttagna företagsinteckningar. Undersökningen belyser förekomsten företagsinteckningar hos företag indelade efter

av antal anställda, bransch, aktivitetsår samt kommunstorlek.

Slutligen har kommittén haft kontakter med Banklagskomrnittén Fi 1995:09.

F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse 83

2¶Förmånsrättsordningens

ändamål och

betydelse

l Förmånsrättsordningen

Reglerna förmånsrätt styr fördelningen gäldenärens tillgångar mel-

om av lan konkursborgenärerna, dvs. mellan borgenärer som har fordringar mot gäldenären från tiden före konkursen s.k. konkursfordringar. Dessförin-

skall dels egendom tillhör annan än konkursgäldenären skiljas ut nan som separeras, dels konkurskostnader främst kostnader för konkursförvaltningen liksom andra skulder som konkursboet har ådragit sig s.k. mas-

saskulder betalas.

Företrädesordningen mellan olika fordringar vid utmätning och konkurs regleras i förmånsrättslagen 1970:979, FRL och 7 kap. utsökningsbalken UB. FRL trädde i kraft den 1 januari 1972 och ersatte bestämmelser om förmånsrätt vid konkurs i 17 kap. handelsbalken HB. Lagen har behållit sin grundstruktur ändrats i sak vid åtskilliga tillfällen.

men

Utgångspunkten för förmånsrättsordningen är att alla fordringar mot gäldenären har lika rätt. Förmånsrättema utgör alltså ett undantag från huvudregeln likabehandling. FRL innehåller uppräkning av de ford-

om en ringar har bättre rätt än andra samt anger vilken ordning som gäller

som mellan dessa s.k. prioriterade fordringar.

FRL skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt.

Särskild förmånsrätt belastar bara viss egendom och gäller vid både utmätning och konkurs.

Den viktigaste de särskilda förmånsrättema i FRL är den som följer

av med konventionell panträtt i viss bestämd egendom, t.ex. en fastighet, ett fartyg eller visst lösöre 4 § FRL. Panträtten kan grundas avtal konventionell panträtt eller gälla direkt grund av lag legal panträtt. Jämställd med panträtt i förmånsrättshänseende är rätt att hålla kvar lös egendom som säkerhet för fordran retentionsrätt.

Särskild förmånsrätt gäller vidare för försäkringstagares fordran hos försäkringsföretag i den egendom som enligt försäkringsföretagets register används för skuldtäckning 4a § FRL.

84 F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse

Särskild förmånsrätt följer också med fastighetsägares fordran hos lokalhyresgäst eller arrendator under tre respektive tolv månader 5 § FRL. Säkerheten gäller i underlag företagshypotek har företräsamma som men

de framför företagshypotek.

I den mån näringsidkares egendom avsedd för verksamheten inte en är pantsatt eller går till betalning lokalhyresfordringar, kan särskild förav månsrätt åtnjutas för företagshypotek 5 § FRL. Företagshypotek förut-

sätter inskrivning i verksamheten av ett visst penningbelopp, s.k. företags-

inteckning, och upplåts att näringsidkaren överlämnar s.k. föregenom ett tagshypoteksbrev till borgenären. Till skillnad från

panträtt är företagshy-

potek inte knutet till individuellt bestämd egendom gäller i egendom utan av visst slag, där de individuella föremålen hela tiden kan växla. I 2 kap. l § lagen 1984:649 företagshypotek FHL uttrycks säkerhetsunderom laget som "näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten". En del gäldenärens egendomen undantas. av Det viktigaste undantaget gäller kassa- och banktillgodohavanden, men också egendom kan pantsättas registrering och löpande skulsom genom debrev faller utanför. Slutligen finns särskild förmånsrätt i utmätt eller betalningssäkrad egendom 8 och 9 §§ FRL. Allmän förrnånsrätt gäller endast vid konkurs och all egendom avser som ingår i gäldenärens konkursbo. Bland de allmänna förmånsrättema märks först den förmånsrätt som följer med vissa kostnader har samband med inledandet konkurs som av

samt begravnings- och bouppteckningskostnad när gäldenären avlidit före

konkursbeslutet. Vidare gäller allmän förmånsrätt för arvode till rekonstruktör enligt lagen 1996:764 företagsrekonstruktion

om FRekL och

för fordringar uppkommit avtal med rekonstruktörens som genom samtycke under ett försök till företagsrekonstruktion 10 § FRL. Allmän fönnånsrätt följer därefter för vissa revisionsoch bokföringsuppdrag 10 a § FRL. Vidare gäller allmän förmånsrätt för fordringar skatt och allmän avgift det s.k. skatteprivilegiet, 11 § FRL i viss för

samt omfattning arbetstagares fordringar på lön det s.k. löneprivilegiet, 12 § FRL

och pension 12 och 13 §§ FRL. Vissa anställda, är delägare i företaget eller som närstående till delägare, är uteslutna från förmånsrätt för löneoch pen-

sionsfordringar.

Enligt lönegarantilagen 1992:497, LGL i utsträcksvarar staten stor ning för betalning av arbetstagares eller anhörigs fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Garantin omfattar sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt. Den betalning utgår enligt garantin som är maximerad till i princip 100 000 kr för arbetstagare. Staten inträder i en

lön- eller pensionstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga utbetalat

om

i

garantibelopp. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter och utdelning till staten grund av regressrätten enligt LGL.

Eftersom de särskilda förmånsrättema med undantag för företagshypoteksunderlaget gäller i individuellt bestämd egendom uppkommer sällan

kollision mellan olika särskilda förmånsrätter. Om kollision ändå uppen kommer gäller de särskilda förmånsrätterna i huvudsak i paragrafnummerordning. Detta betyder främst att panträtt i lös egendom t.ex. vid factoring går före företagshypotek. Utmätning och betalningssäkring ger dock företräde framför annan särskild förmånsrätt som inte uppkommit dessförinnan 9 § FRL.

Mellan allmänna förmånsrätter bestäms den inbördes ordningen undantagslöst av paragrafemas följd, dvs. i den ordning de presenterats ovan.

Vad gäller den inbördes företrädesrätten mellan särskilda fönnånsrätter och allmänna fönnånsrätter har särskilda förrnånsrätter i regel företräde framför allmän fönnânsrätt. Sådana kostnader som har fönnånsrätt enligt 10 och 10a §§ FRL får dock vid behov tas ut före företagshypotek, hyresfordringar och fordringar åtnjuter förmånsrätt grund av utmätning

som 15 §FRL.

Sedan de förmånsberättigade borgenärema fått betalt utgår betalning till

borgenärer utan förmånsrätt 18 § FRL. Förmånsrättemas nuvarande omfattning gör emellertid att utrymmet för utdelning till oprioriterade borgenärer i företagskonkurser är starkt begränsat. Bland de oprioriterade fordringarna kan nämnas leverantörers fordringar betalning för levererade varor som inte omfattas av separationsrätt, uppdragstagares krav för utfört arbete, vanliga lån som inte är tryggade genom pant eller annan säkerhet och skadeståndsfordringar. Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran utan förmånsrätt.

Oprioriterade borgenärer har lika rätt till betalning och skall således, i likhet med prioriterade borgenärer med samma förmånsrätt, få betalt i förhållande till fordringarnas belopp 14 och 18 §§ FRL.

Gåvor kan utkrävas endast om övriga borgenärer fått full betalning se lag 1936:83 angående vissa utfästelser om gåva. I övrigt är för närvarande inga fordringar eflerstdllda vid konkurs genom stadgande i lag, inte ens fordringar böter. Det går dock att träffa avtal om att en fordran skall vara efterställd vid konkurs.

FRL har betydelse också vid ackord enligt lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion FRekL och vid ackord under konkurs. Borgenärer med förmånsrätt deltar nämligen inte vid ackord, vilket betyder att deras fordringar blir nedsatta endast om de frivilligt godtar det, se 3 kap. 3 § FRekL och 12 kap. ll § konkurslagen 19871672, KL.

86 F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse

2.2 om lika rätt

Principen

Det är en naturlig utgångspunkt att konkursborgenärer skall åtnjuta lika rätt, dvs. att gäldenärens egendom skall fördelas mellan borgenärema i proportion till deras fordringar.

Det är lätt att se fördelarna med en sådan ordning. Kredit kommer att ges endast om kredittagaren bedöms ha förmåga betala alla sina skulder, annars får ingen borgenär fullt betalt. Ingen kredit kommer att ges enbart med tillit till att en viss säkerhet skall räcka till återbetalningen, varvid krediten kan bli vilseledande för andra. Samtliga borgenärer kommer att eftersträva det totalt sett mest gynnsamma ekonomiska utfallet av gäldenärens verksamhet. Det räcker inte att tillgångssidan når viss nivå,

en och det är ointressant vilka tillgångar den är fördelad. En situation där alla borgenärer är likställda blir också mindre komplicerad och lättare att överblicka, särskilt vid förhandlingar om ett ackord.

Fastän likabehandlingsprincipen anses vara en given utgångspunkt se exempelvis prop. 1970:142 s. 83, är det normalt endast en mindre del av tillgångarna blir föremål för fördelning med stöd likabehandlings-

som av principen. En klart övervägande del tillgångarna i konkurser fördelas

av till borgenärer åtnjuter särskild eller allmän fönnånsrätt.

som

I sammanhanget kan nämnas att det i många konkurser helt eller nästan helt saknas tillgångar. Då spelar förrnånsrättsordningen ingen eller liten roll. Problemet är i stället att det saknas medel till betalning konkurs-

av kostnader, vilket leder till att konkursen avskrivs. Detta medför i sin tur att ekonomiska oegentligheter kan undgå uppdagande. Ibland finns visserligen vissa tillgångar, men dessa är pantsatta, vilket hindrar att tillgångarna kan tas i anspråk för betalning andra kostnader än förvaltning och för-

av säljning av panten se 14 kap. 18 § konkurslagen, KL. I vissa andra länder har därför panthavare ålagts att avstå viss andel pantens värde till

en av konkursboets allmänna del. I Sverige är bland de särskilt förmånsberättigade endast företagshypotekshavare tvungna att acceptera att tillgångarna vid behov tas i anspråk för allmänna konkurskostnader.

2.3¶Förmånsrätternas ändamål

Undantagen från likabehandlingsprincipen har olika förklaringar och syf-

ten.

Vissa konkursfordringar påminner kostnader eller massafordringar i

om konkurs, t.ex. arvode till rekonstruktör försökt åstadkomma

en som en företagsrekonstruktion respektive fordran för lån till gäldenären under ett rekonstruktionsförsök före konkursen. Sådana fordringar åtnjuter förmånsrätt av skäl liknande dem som motiverat företrädesrätt till betalning för

r ,, 7

Förmånsrättsordningens ändamål och betydelse 87

konkurskostnader och massafordningar. Man har således velat uppmuntra att personer åtar sig uppdrag som rekonstruktör ett företag i ekonomisk kris och att kredit ges till ett företag under försök till företagsrekonstruktion. Utan fömiånsrätt för sådana fordringar skulle gäldenär under fö-

en retagsrekonstruktion bli tvungen att förskottsbetala alla tjänster och varor som gäldenären mottar, vilket allvarligt skulle försvåra rekonstruktionen.

Fönnånsrätten för revisorer har en liknande grund. Det gäller att se till att särskilt rörelseidkare med dålig ekonomi kan anlita revisorer och få sina bokslut granskade.

Men även om en näringsidkare eller annan kredittagare är solvent, kan framtiden framstå osäker. För att stimulera kreditgivning, särskilt

som långvariga krediter, har vissa fönnånsrätter införts. Hit hör framför allt förmånsrätten för panträtt och företagshypotek. En realsäkerhet kan också förbilliga krediten dvs. sänka räntan. Besparingen kan dock ätas upp av att andra kreditgivare, vars position blir i motsvarande mån försämrad, för sin del höjer räntan eller priset. Vid rekonstruktioner har realsäkerheter åtskilliga nackdelar genom att säkerhetshavaren kan dröja med att vidta åtgärder för rekonstruktion och sedan mer tänka hur olika rekonstruktionsåtgärder inverkar hans säkerhet än sannolikheten av att åtgärderna blir gynnsamma för gäldenärens ekonomi totalt sett. Fördelarna och nackdelarna med företagshypotek kommer att diskuteras i detalj i kap.

Förmånsrätt motiveras ibland av hänsyn till vissa borgenärer. Förmånsrätten för lön infördes därför att löntagarna ansågs särskilt utsatta vid arbetsgivarens konkurs. En arbetstagare är i regel hänvisad till en arbetsgivare och beroende av lönen för sin och sin familjs försörjning. Sedan år 1970 garanterar emellertid den statliga lönegarantin inom vissa gränser att lönefordringar blir betalda vid konkurs. I praktiken innebär löneförrnånsrätten därför numera främst att arbetsgivarna och staten får bidrag till finansieringen av lönegarantin.

En annan grund för fömiånsrätt är att borgenären inte frivilligt givit sin kredit och därför inte kunnat kreditprövning och eventuellt begära

göra en säkerhet. Hit hör främst statens förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter. Även arbetstagare kan sägas kredit, eftersom de

vara tvungna att ge inte kan lagra sin arbetskraft och måste stå till arbetsmarknadens förfogande för berättigade till arbetslöshetsersättning. Skadeståndsbor-

att vara genärer har emellertid ingen förmånsrätt, inte ens om skadan uppstått utom kontraktsförhållande.

Ytterligare ett argument för förmânsrätt kan vara, att förmånsrätten är till nytta inte bara för kredittagaren utan också för övriga borgenärer. Det gäller i vissa fall att genom förrnånsrätt möjliggöra för gäldenären att få kredit trots att han är insolvent. Den nyligen införda fönnånsrätten för fordran enligt avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat enligt FRekL är ett viktigt exempel, liksom förmånsrätten för revisorsar-

88 F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse

voden. Även förrnånsrätten för hyres- och arrendefordringar till

anses vara nytta för konkursborgenärema i allmänhet. Tack vare förmånsrätten behöver en hyresvärd inte säga upp sin hyresgäst, så fort dennes verksamhet går dåligt, och därigenom försämra gäldenärens förutsättningar att klara av en tillfällig nedgång. Också löneförrnånsrätten kan ses även ur synvinkeln att den är till nytta för borgenärema i allmänhet. Utan löneförmånsrätt och lönegaranti skulle arbetstagarna åtminstone under högkonjunkturer

- lämna ett företag så fort detta börjar dåligt och löneutbetalningen dröjer. Sådana skäl kan motivera att anställda företagsledare under viss tid har förmånsrätt för hela sin lön, trots att de sociala skälen här inte kan

vara lika starka som för löneförrnånsrätten i övrigt.

Även snöda synpunkter kan stödja förmånsrätt. Förrnånsrätten

mer en för skatter brukar motiveras bl.a. med att den ökar utdelningen till staten i konkurser, vilket i sin tur kan anses angeläget därför att skatter går till allmänna ändamål. Fönnånsrätten medför dock att övriga konkursborgenä-

får ett större för statens finanser än övriga skattesubjekt. rer ansvar

Även förmånsrätten för skatter och löner kommer granskas i

att mer detalj i kap. 5 respektive

Som antytts går det ofta att åberopa goda skäl för införandet än den

av ena och än den andra förrnånsrätten. Eftersom den får förmånsrätt,

som en t.ex. revisorer, staten och arbetstagare, till fullo uppskattar värdet för-

av månsrätten, medan dess nackdel pulvriseras hos många andra borgenärer, är det frestande för lagstiftaren att införa förrnånsrätter. Historiskt kan man se hur fönnånsrättema gärna ökar genom enskilda beslut, varefter de skärs ner vid en samlad översyn av förrnånsrättsordningen i Sverige

senast 1970 genom FRL.

För närvarande är de allmänna fönnånsrättema utsatta för stark kritik

en och tillbakagång, internationellt sett se kap. 3.

Också realsäkerhetema är kritiserade i många länder. Frågan de-

är om ras kreditskapande effekt överstiger deras nackdelar i fråga kredit-

om prövning, kredituppföljning och ställningstaganden till rekonstruktionsförslag. Kommittén har i denna del inhämtat utredningar från ekonomisk

expertis se kap. 3 ändå i stor utsträckning varit hänvisad till be-

men egna dömningar. För en samlad översyn av frågan i vad mån realsäkerheter behövs hänvisas beträffande nordisk litteratur i första hand till Sjur Braekhus, Omsetning og kreditt Pant og annen realsikkerhet, 2:a uppl., Oslo 1994, avsnitt 219, s. 196 ff.

Braekhus framhåller att det bör finnas visst utdelningsunderlag för krediter utan säkerhet. Den personliga krediten är värdefull flera aspekter.

ur Den är mer selektiv än realkrediten, den bygger på låntagarens

mer personliga duglighet och insatsvilja. Det är därför kreditfonn bör

en som upprätthållas vid sidan om realkrediten -inte bara nödlösning när inga

som en säkerheter finns. Det finns också praktiska fördelar med den personliga

F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse 89

krediten; det är informell och enkel kreditforrn som möjliggör en snabb

en och smidig omsättning. Som exempel kan nämnas varuleveranser mot faktura. Andra skäl för att det skall finnas ett exekutionsunderlag som inte täcks panträtter är att vissa borgenärer inte ger sin kredit frivilligt och

av därför inte kan delta i en förhandling om realsäkerhetema.

Även Braekhus är emellertid uppfattningen att realkrediten inte kan

av undvaras. Mot påståendet att realsäkerheter är kreditskapande kan, påpekar han, visserligen invändas att det i ett samhälle alltid kommer att finnas kapital kapitalägaren vill göra räntebärande utlåning. Att lån-

som genom givare föredrar den säkraste placeringen, utlåning mot pant, är förståeligt. Men möjligheten attställa säkerhet avtal förbjöds, skulle det

om genom alternativet vara uteslutet. Eftersom det kan antas att kapitalägarna fortfarande skulle vilja göra sina medel räntebärande, skulle de vara hänvisade till att låna ut utan säkerhet. Alternativet skulle vara att placera

pengar medlen egenkapital i ett företag, t.ex. genom aktieköp, men detta

som skulle innebära en större risk än om pengarna lånades ut till företagare. Enligt Braekhus uppfattning är invändningen emellertid inte hållbar. Det kan, menar han, för det första inte vara riktigt att betrakta kapitalutbudet som en konstant faktor, opåverkad av möjligheten till säker placering. Till detta kommer att kapitalplaceringen skulle bli en annan om kapitalägaren inte kunde betinga sig realsäkerhet. Det skulle bli svårt att få stora och långsiktiga lån till företag som innebar risker utöver det normala, t.ex. nya industriföretag. De väletablerade och väl fungerande företagen skulle gynnas. För stor del av kapitalägama är säkerhet nämligen det primära. De

en vill inte engagera sig i en riskfylld verksamhet, även om det kan ge en hög avkastning. De vill först och främst vara säkra att få behålla sitt kapital och godtar därför en mindre avkastning. Här har vi, enligt Braekhus, själva kärnan i realsäkerhetssystemet; det ger möjlighet att kombinera en passiv och relativt säker kapitalinsats med en progressiv och relativt riskvillig företagsledning. Braekhus drar därför slutsatsen att realkrediten bör bevaras och göras effektiv inom de områden där den gör mest nytta. Men det bör samtidigt finnas utrymme också för krediter grundade på en bedömning av gäldenärens personliga betalningsfönnåga, vilket förutsätter att en viss del gäldenärens tillgångar inte kan bli föremål för pantsättning.

av Som framgår andra ställen i det citerade arbetet är Braekhus kritisk till möjligheten i Norge och annorstädes att erhålla säkerhet i varor och kundfordringar genom registrering utan att gäldenärens rådighet över tillgångarna avskärs.

90 F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse

2.4¶Förmånsrätt vid

företagsrekonstruktion

Eftersom kommitténs direktiv särskilt anbefaller att kommittén överväger vilka ändringar av förrnånsrättsordningen behövs för att före-

som gynna tagsrekonstruktioner, skall inledningsvis något olika former för

sägas om företagsrekonstruktioner och fönnånsrättens betydelse när gäldenären blivit insolvent.

Om en näringsidkare blivit insolvent, uppkommer ett val mellan ackord

vare sig frivilligt eller enligt lagen om företagsrekonstruktion FRekL - och konkurs. Borgenärema kan frivilligt göra eftergifter så att gäldenären kan fortsätta sin verksamhet med bibehållet ägande frivilligt ackord. Eftergifter kan framtvingas enligt FRekL efter beslut kvalificerad

av en majoritet av oprioriterade borgenärer; förrnånsberättigade borgenärer står utanför ackordsförhandlingen och drabbas inte heller ackordsbeslutet.

av Slutligen kan gäldenären sättas i konkurs.

Konkurs utesluter inte att verksamheten fortsätter rekonstrueras

genom att tillgångarna hålls samman hos en köpare, ägandet kommer att

men förändras när konkursgäldenären är ett aktiebolag, eftersom detta likvideras efter en konkurs som inte ger full utdelning alla. Aktieägaren kan emellertid vara densamma i konkursbolaget och det köpande bolaget.

Ibland beror insolvens på övergående svårigheter, konjunktur-

som en nedgång eller stora kundförluster, eller så kan insolvensen bero att gäldenären överskattat lönsamheten från början och därvid påtagit sig för

en stor skuldbörda. Han kan också ha bedrivit verksamheten irrationellt. Affärsidén kan emellertid vara bärande och ägarna beredda till rationella beslut. I sådana fall är det i ett samlat borgenärsperspektiv och samhällsperspektiv bäst att rörelsen kan fortsätta med ägare. Borgenärema i

samma gemen har inget att vinna att sätta gäldenären i konkurs, eftersom försäljningen av rörelsens tillgångar brukar ske till visst underpris. I den ekonomiska litteraturen uppskattas utdelningsförsämringen vid konkurs

till ca 15 %. I kunskapsföretag torde konkurs ha en särskilt negativ inverkan.

Andra gånger beror insolvensen på att affärsidén inte är bärande, företagsledningen inkompetent eller ägaren oförmögen att fatta riktiga beslut. I sådana fall bör rörelsen avvecklas och tillgångarna överföras till andra som har bättre nytta av dem. Här är konkurs med utförsäljning och byte

av ägare och ledning den riktiga lösningen. Konkursinstitutet ound-

är en gänglig förutsättning för effektiv marknadsekonomi.

en

Från samhällsekonomisk synpunkt och från samlad borgenärssynpunkt borde valet mellan vilka rörelser rekonstrueras ackord och

som genom vilka som avvecklas genom konkurs fattas utifrån rörelsens totala lönsamhet. Beslutet bör fattas så tidigt möjligt, medan rörelsen fortfarande

som har tillräcklig likviditet för att nödvändiga omstruktureringar skall kunna göras eller har sådan soliditet att kredit kan erhållas.

F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse 91

I dessa sammanhang har fönnånsrätt både en stödjande och en störande inverkan.

Återigen kan det bli aktuellt med kreditgivning, och här har säkerheter en ännu större betydelse än vid den initiala kreditgivningen eftersom kredittagaren är insolvent. Förmånsrätt kan således ha en avgörande betydelse. Om det trots insolvensen fortfarande finns obelånat utrymme i företagshypoteksunderlaget, kan ny kreditgivning mot företagshypotek komma till stånd. Detsamma är fallet om den nya kreditgivningen skapar nytt företagshypoteksunderlag. I anslutning till den nya lagen om företagsrekonstruktion infördes en ny superförmånsrätt den som med rekonstruktörens samtycke gav gäldenären ny kredit under rekonstruktionsförfarandet. Denna superförrnånsrätt enligt 10 § FRL går före bl.a. företagshypotek, vilket betyder att också krediter som inte omedelbart skapar nya värden kan erhållas, företagshypotekshavamas bekostnad. Detta medför

men att den som nätt och jämnt har säkerhet i företagshypotek förlorar denna säkerhet i samma mån som han erhåller superförmånsrätt. När nya värden skapas är företagshypotek och superfönnånsrätt tämligen likvärdiga, men superförmånsrätt kan erhållas bara efter betalningsinställelse med inlett rekonstruktionsförfarande.

Förrnånsrätter har emellertid också vissa nackdelar i samband med rekonstruktion.

För det första leder fönnånsrätt typiskt sett till att frågan rekon-

om struktion skjuts upp. Så länge tillgångssidan räcker för att ge full betalning

den förmånsberättigade i konkurs behöver han inte vidta någon åtgärd, såvida han inte är angelägen om fortsatta affärsmöjligheter. Avgörande för om en rekonstruktion kommer i gång i tid blir då om övriga borgenärer har en tillräcklig bevakning av gäldenärens ekonomiska ställning, vilket hänger samman med om någon har givit tillräckligt stor kredit så att Övervakningen blir lönsam eller om krediterna är spridda många händer. l värsta fall kan säkerhetshavaren bevilja nya krediter med säkerhet i outnyttjad del av säkerheten och därmed hålla en insolvent gäldenär under armarna en tid till skada för andra godtroende borgenärer.

För det andra leder förmånsrätter till att borgenärema inte bara ser till den samlade framtida lönsamheten utan framför allt till hur deras

egen position kan påverkas av ett rekonstruktionsförsök. Detta kan medföra att samhällsekonomiskt potentiellt lönsamma företag icke blir rekonstruerade, medan samhällsekonomiskt olönsamma företag blir rekonstruerade och kan fortsätta under ytterligare någon tid.

En borgenär, som saknar fönnånsrätt, kommer att rösta för ackord och vara beredd att göra eftergifter eller att rentav kredit även chan-

ge ny om sen till framtida lönsamhet är mindre än 50 % investeringen har negativt nuvärde. Vid en förmånlig utveckling kan han nämligen få betalt även för

92 F örmånsrättsordningens ändamål och betydelse

sin gamla, till synes värdelösa fordran, medan han vid olönsamhet inte förlorar något eller endast den nya insatsen.

Om en borgenär däremot vid konkurs skulle ha säkerhet för exempelvis 90 % av sin fordran, leder förmånsrätten till att borgenären har mycket lite att vinna en fortsättning 10 % återvinning och fortsatt affärsförbindelse till ofta normal ränta eller vinstmarginal men åtskilligt att förlora. Förmånsrätten medför således att sannolikheten för framtida lönsamhet bör vara mycket större än 50 % för att en fortsättning skall föredras framför konkurs.

Om en förrnånsrätt gäller endast i vissa tillgångsslag kompliceras bilden ytterligare. Samtliga borgenärer får intresse av att rekonstruktionen ges en sådan inriktning att värdet de intressanta tillgångarna upprätthålls eller ökas, vilket medför intressekonflikter. Risken för att ett samhällsekonomiskt felaktigt beslut fattas ökar än mer.

Vid sidan av förmånsrätten spelar den statliga lönegarantin stor roll

en för valet av ackord eller konkurs, eftersom lönegarantin möjliggör finansiering vid konkurs men inte vid ackord och eftersom rörelsen måste kunna bära alla lönekostnader vid ackord men detta inte är nödvändigt vid fortsättning av rörelsen i konkurs, som siktar nytt ägande efter konkursen.

Utländsk rätt och internationella normer 93

3¶Utländsk rätt och internationella

normer

1 Inledning

I förevarande kapitel beskrivs kortfattat hur skatte- och lönefordringar samt fordringar med säkerhet liknande företagshypotek behandlas i förmånsrättshänseende i olika länder. Vidare redogörs översiktligt för regler angående lönegaranti och gäldenärens avtalsförhållanden. Redovisningen syftar inte till att i detalj beskriva förhållandena i respektive land. I stället är avsikten att ge en översiktlig bild av utländsk rätt, med betoning nordiska förhållanden.

I Insolvensutredningens betänkande Lag om företagsrekonstruktion, SOU 1992:113 s. 197 ff finns en utförlig redogörelse för utländska förhållanden. Redogörelsen belyser insolvensförfaranden i Danmark, Norge, Finland, England, USA, Österrike, Frankrike och Tyskland utgör alternativ

som till offentligt ackord och konkurs samt fönnånsrättsordningen i dessa länder. De beskrivna förhållandena gäller i allt väsentligt fortfarande.

För en mer utförlig beskrivning hänvisas därför till Insolvensutredningens beskrivning, till Gertrud Lennander i TfR 1987 545 och Insolvensrättsligt forum 22-

s. 23 januari 1990 Iustus Förlag 1990 s. 40 samt beträffande fransk rätt till Annika Arvidsson i SvJT 1988 s. 648 ff.

3.2¶Allmänt om inom

utvecklingstendenser

konkurs- och ackordsrätten

Under senare årtionden har insolvensrättten, följd de dåliga tider-

som en av na med ett ökat antal konkurser, hög arbetslöshet, oro på arbetsmarknaden osv, varit föremål för reformarbeten i ett flertal länder. I bl.a. USA, England, Österrike, Frankrike, Tyskland, Danmark, Norge och Finland har arbetet resulterat i omfattande ny lagstiftning. Gertrud Lennander menar TfR 1987 s. 546 ff att det framstår som allt klarare att insolvensrätten inte bara är en angelägenhet mellan gäldenären och hans borgenärer. Hela samhället berörs.

94 Utländsk rätt och internationella

normer

Från att ha varit en fråga om fördelning av tillgångar har insolvensrätten kommit att inriktas att återställa prestationsförmågan hos företag som har kapacitet att överleva, att förhindra värdeförstörelse, att rädda arbetstillfällen

Det rent exekutionsrättsliga tänkandet har fått lämna plats för ett samosv. hällsekonomiskt betraktelsesätt. Tidigare har man kunnat skilja mellan en borgenärs- och gäldenärsorienterad konkursrätt. Nu kan det snarare vara

en

sin plats att tala om en samhällsorienterad insolvensrätt.

Ett genomgående problem är att utdelningen i konkurs blir för liten. Som botemedel "massabristen", dvs. bristen utdelningsbara tillgångar för de oprioriterade borgenärema, aktualiseras två typer av åtgärder. Den ena går ut

att inskränka de privilegierade borgenäremas rättigheter i konkursen. Den andra går ut att utvidga möjligheten till återvinning i konkursen genom att begränsa eller ta bort subjektiva rekvisit, förlänga fristema och skärpa reglema avseende närståendetransaktionema.

Problembilden varierar naturligtvis mellan olika länder. Således har diskussionen i Västtyskland och England främst gällt omfattningen av säkerhetsrätter inte är förenade med besittning, medan reformen i Österrike

som främst inriktats att inskränka de allmänna fönnånsrättema.

Vad särskilt gäller de allmänna förmânsrättema framhåller Gertrud Lennander a.a. 579 ff att dessa egentligen inte har så många försvarare. Av

s. sociala skäl värnar naturligen de flesta om arbetstagarna och deras löneanspråk, men samtidigt har deras intressen numera i stor utsträckning övertagits motsvarigheter till lönegarantin. Det berättigade i statens förmånsrätt

av för skatter har ifrågasätts i många länder. Skatteprivilegiet har också avskaffats på flera håll, medan förslag om ett avskaffande visserligen framförts men inte verkställts i andra länder.

3.3¶Något om förhållandena i olika länder

3.3. 1 Finland

Före den 1 januari 1993 omfattade den finska förrnånsrättsordningen relativt många fönnånsrätter. Som följd härav fick borgenärer utan förmånsrätt

en vanligen ingen utdelning alls. Utan anspråk fullständighet och med tonvikt på sådana fönnånsrätter som är av intresse för kommitténs uppdrag kan den dåvarande fönnånsrättsordningen sägas ha inneburit följande prioritetsordning. l Fordringar med särskild förmånsrätt till följd av pant och retentionsrätt

kvarhållanderätt 2 Lönefordringar

Utländsk rätt och internationella 95

normer

3¶Underhållsbidrag

4¶Pensionsfordringar

5 Skattefordringar enligt lagen om förskottsuppbörd och lagen arbets-

om

givares socialskyddsavgift 6 Fordringar med säkerhet till följd företagshypotek

av 7 Hyresfordringar 8 Vissa övriga skatter

I förarbetena till den nya fönnånsrättsordningen, Lag den ordning i

om vilken borgenärer skall få betalt 1578/ 1992, proposition l81/ 1992 med förslag till lagstiftning om revidering förrnånsrättssystemet, 4 framför-

av s. des inledningsvis att de nuvarande fönnånsrätterna måste minskas avsevärt om man skall kunna skapa ett effektivt, fungerande och för de olika

grupperna av borgenärer rättvist saneringsförfarande. Vidare anfördes propositionen 13 att de motiveringar när de allmänna för-

s. som angavs månsrättema instiftades till största delen förlorat sin betydelse. Beskattningssystemet har förändrats under decenniemas lopp och den statsekonomiska betydelsen av förmånsrätten för skatter är liten, heter det vida-

numera re i propositionen. Utvecklingen inom sociallagstiftningen har, enligt

propositionen, lett till att de fömiånsrätter ursprungligen inrättades social-

som av politiska skäl inte längre påverkar medborgarnas grundtrygghet. Arbetstagarnas rätt till lagstadgad pension är tryggad också arbetsgivaren blir

om insolvent. Förmånema enligt folkpensionslagen, sjukförsäkringslagen och lagen om barnbidrag betalas offentliga medel. Även arbetsgivarna

av om deltar i finansieringen dessa systern äventyrar inte enskild arbetsgiva-

av en res konkurs någons rätt till dessa fönnåner. Genom lönegarantisystemet säkerställs att lönefordringar betalas även arbetsgivaren blir insolvent.

om

Den finska reformen innebar långtgående revidering förrnånsrätts-

en av systemet. De allmänna förmånsrättema slopades, med undantag fönnåns-

av

rätten för underhållsbidrag till bam. Den nuvarande förmånsrättsordningen

kan förenklat beskrivas följande uppställning.

genom l Fönnånsrätt grund pant- och retentionsrätt

av

2¶Förmånsrätt för underhållsbidrag

3 Förrnånsrätt grund företagsinteckning, för fordringar med sådan

av

förrnånsrätt utdelas vid konkurs 50 % värdet den intecknade

av av

egendomen, efter att fordringar med bättre förrnånsrätt har betalts.

Förmånsrättsordningen innehåller också bestämmelser att vissa ford-

om ringar skall vara efterställda.

Anledningen till att man begränsat utdelningen för fordringar med förmånsrätt grund företagsinteckning är den utdelning tidigare

av att som tillfallit de borgenärsgrupper förmånsrätter slopats, skulle

vars nu annars övergå till de borgenärer har företagsinteckning. Härvid skulle de

som en borgenärer som inte har fönnånsrätt även de gått miste sin för-

- som om månsrätt genom reformen alltjämt bli utdelning. Avsikten med refor-

- utan

96 Utländsk rätt och internationella normer

att företagsinteckningens relativa ställning i fönnånsrättsordningen men var skulle förbli oförändrad. Detta innebär att inteckningshavama trots att de allmänna förrnånsrättema slopas skall få i stort sett lika stor utdelning en tidigare. Avsikten således att nyttan att de allmänna förmånsrätsom var av slopades inte sådan skulle överföras inteckningshavama, å terna som men andra sidan fick företagsinteckningens säkerhetsvärde inte heller försämras ett sätt äventyrar företagens finansieringsmöjligheter. som förmånsrättsordningen trädde i kraft den 1 januari 1993 samti- Den nya

digt den lagstiftningen företagssanering infördes. Om en kon-

som nya om kurs inletts dessförinnan tillämpas de gamla reglerna förmånsrätt. För om konkurser inletts efter ikraftträdandet före den 1 januari 1995 gälsom men ler särskilda Övergångsbestämmelser. I sådana konkurser omfattas lönefordringar den gamla förrnånsrätten och har således bättre rätt än fordringar av med säkerhet i företagshypotek. På grund härav utdelas i dessa konkurser 60 värdet den återstående intecknade egendomen till fordringar med % av av förmånsrätt företagsinteckning. grund av Med undantag förbudet mot betalning och indrivning av tidigare uppav komna skulder inverkar inledandet ett saneiingsförfarande enligt huvudav regeln inte gäldenärens avtalsförhållanden. Ett specialstadgande finns dock beträffande hyres- och leasingavtal. Om gäldenären är hyrestagare i ett tidsbundet hyres- eller leasingavtal kan han säga upp detta, så att det upphör inom två månader från uppsägningen. Gäldenären kan dock bli skyldig att, utöver avtalsenligt vederlag för uppsägningstiden även lämna skälig m.m., ersättning för skada som uppkommit för uthyraren. Ersättningsanspråket är oprioriterat. I propositionen framhålls, att sådan uppsägningsrätt kan vara en nödvändig t.ex. del av verksamheten läggs ned. Det påpekas att hyresom en eller leasingutgiftema för obehövliga lokaler eller anordningar kan vara en avsevärd kostnad bör kunna bli kvitt för att saneringen skall lyckas. som man Lagen företagssanering innehåller också vissa regler liknande karakom av

tär som de svenska stoppningsreglema.

Som framgått är lönefordringar således numera oprioiiterade och ovan hör i princip till de s.k. saneringsskuldema. Vissa lönefordringar särbehandlas emellertid vid företagssanering. Trots det allmänna betalningsförbudet skall utestående löner för tre månader före inledandet av förfarandet betalas. Även arbetstagarnas semesterlöner och semesterersättningar skall betalas. Enligt förarbetena är detta undantag i samklang med den princip som står bakom bland annat lönegarantisystemet och enligt vilken en arbetstagare utkomst är beroende av löneinkornster inte får vållas skada i vars form av utebliven lön grund av arbetsgivarens ekonomiska svårigheter. Om betalningsförbudet skulle utsträckas till att gälla de senaste lönefordringarna skulle detta även ägnat att minska arbetstagarnas vilja att fortvara sätta anställningen hos gäldenären, heter det vidare i propositionen. Det framhålls att det med tanke fortsatt verksamhet är väsentligt att det i en

Utländsk rätt och internationella 97

normer

detta hänseende inte uppstår onödiga stömingar. Slutligen

påpekas att arbetstagarnas löner hör till de utgifter i allmänhet inte vid betalnings-

som ens svårigheter kan lämnas obetalda. Om lönetillgodohavanden är obetalda i ett företag, är det därför osannolikt att arbetsgivarens ekonomiska situation trots det skulle vara sådan att det över huvud taget finns förutsättningar för

saneringsförfarande.

Den finska lönegarantin gäller, förutom vid arbetsgivarens konkurs, även vid dennes betalningsofönnåga. Arbetsgivaren är i princip skyldig att återbetala utbetalningar enligt lönegarantin. Vid arbetsgivarens konkurs förutsätts arbetstagaren bevaka sin fordran i konkursen, i annat fall kan arbetstagarens rätt enligt lönegarantin förklaras helt eller delvis förverkad. Betalning utgår för löne- och andra fordringar grundade arbetsförhållandet vilka har förfallit inom tre månader före det att lönegarantiansökningen inlämnades. Lönegarantin är begränsad genom ett maximibelopp år 1997 uppgick

som till 75 000 finska mark.

Vid arbetsgivares konkurs gäller att alla anställningsavtal kan

sägas upp med en uppsägningstid två veckor, trots att uppsägningstiden normalt är en till sex månader beroende anställningstidens längd. Lönegaranti för uppsägningslön utgår i konkursfall således endast för två veckor, kan i

men andra fall ersätta upp till sex månaders uppsägningslön. Skall konkursförvaltaren fortsätta driften krävs det således att han åtar sig för

massaansvar arbetstagarnas löner.

Norge

Den norska förrnånsrättsordningen bär många likheter med den svenska. Staten åtnjuter förmånsrätt för skatter och avgifter, även denna är be-

om gränsad till fordringar förfallit inom viss tid före fristdagen. Löne-

som en fordringar skyddas genom lönegaranti och åtnjuter dessutom förmånsrätt. Som huvudregel gäller att panthavare i fast eller lös egendom skall tillgodoses ur denna framför övriga borgenärer. Panthavare står utanför konkursbobehandlingen så långt fordringen täcks av panten. Vanilagerpant, factoringpant och driftslösörepant, som kan upplåtas registrering utan besitt-

genom ningsövergång, ger sammantaget en motsvarighet till vårt företagshypotek.

Lönegaranti utgår sedan år 1992 endast vid arbetsgivarens konkurs. Garantin omfattar i princip endast lönefordringar för sammanlagt månader

sex och endast fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än tre månader före fristdagen normalt dagen för konkursansökan. Lönegarantin är

begränsad ett maximibelopp gånger

genom som motsvarar tre "folketrygdens grunnbeløp", för år 1997 123 000 norska kronor.

I den norska delningsloven görs skillnad mellan "massefordring" och "dividendfordring". De krav som konkursboet ådrar sig betecknas

som mas-

98 Utländsk rätt och internationella normer

safordran och skall täckas före alla andra skulder. Det kan nämnas att konkursboet konkursgäldenärens hyreskontrakt dessa är knutna till övertar om dennes näringsverksamhet. Något samtycke från konkursförvaltaren erfordinte. Från och med konkursbeslutet blir hyreskostnaden också en masras saskuld 7-10 §§ delningsloven. Konkursförvaltaren kan emellertid inom fyra veckor från konkursbeslutet förklara för hyresvärden att boet inte avser hyreskontraktet, förutsatt att lokalerna ställs till hyresvärdens föratt överta fogande. Massafordringen inskränker sig vid sådant förhållande till tiden sådan förklaring tillställts hyresvärden. Vad gäller lönefordfram till dess en ringar föreslog det konkursutvalget liknande regler som i Danmark

norska

NOU 1972:20 323 ff, nedan. Trots att Justitiedepartementet i princip s. se instämde i det fanns behov särskilda regler konkursboets inträdesatt av om rätt vad gäller anställningsavtal infördes inte de föreslagna reglerna. Plats reserverades emellertid i lagen för inarbetning sådana regler. En senare av utredning den s.k. Falkanger-utredningen, NOU 1993:16, Etterkonsenare troll konkurslovgivningen 116 och 181 fick också i uppdrag av m.v., s. s.

att utarbeta förslag i den aktuella frågan. Falkanger-utredningen påpekade att

avsaknaden lagbestämmelser hade lett till viss osäkerhet. För de flesta av en arbetstagare har osäkerheten mindre betydelse eftersom deras krav ersätts lönegaranti. Det råder emellertid, enligt Falkanger-utredningen, osägenom kerhet beträffande konkursboets absoluta inträdesrätt, förfarandet vid inträdet, uppsägningstidens längd, arbetsplikt under uppsägningstiden samt rätten ta annat arbete. För staten, förvaltar lönegarantin, skulle ett klargöatt som rande också betydelse, enligt Falkanger-utredningen. Lönegaranti ha stor utgår nämligen inte för massafordringar i den pågående konkursen. Falkanger-utredningen föreslog detaljerad reglering beträffande been handlingen avtal slutits av gäldenären före konkursen. När det gäller av som anställningsavtal innebär förslaget i huvudsak att konkursboet inträder i anställningsavtalet boet inte inom tre veckor från konkursbeslutet meddelar om att det inte önskar inträda. Träder boet in blir lönefordringar för tiden därefmassafordringar. Boet och den anställde har rätt att säga upp avtalet med ter månads varsel, inte kortare tid avtalats. Om arbetstagaren har överen om skjutande krav utgör dessa konkursfordran. Om boet inte träder i anställningsavtalet utgör arbetstagarens fordran konkursfordran. För tid under vilken arbetstagaren utfört arbete utgår dock ersättning som massakrav. I proposition Ot 26 1998-99 den 11 december 1998 föreslås en specialprp nr bestämmelse i dekningsloven § 7-11 arbetsavtals ställning i konkurs om i huvudsak överensstämmer med utredningens förslag. som Även i Norge har flera gånger föreslagits att fönnånsrätten för skatter och avgifter skulle avskaffas. Fram till år 1963 hade skattefordringar förmånsrätt första klassen, i likhet med lönefordringar. Genom förmånsrättsav en ny ordning blev fönnånsrätten väsentligt reducerad. Skattefordringarna placerades efter arbetslön och inskränktes tidsmässigt från tre till ett år.

i s r SOU 1999:1i Utländsk rätt och internationella 99 normer

I betänkandet NOU 1972:20 föreslog konkurslovsutvalget fönnånsrätatt ten för skatter borde avskaffas. Utvalget menade att de enda argument som med fog kunde åberopas för skatteprivilegiet den historiska traditionen var och den omständigheten att skatter var piiviligierade i alla andra jämförbara länder. Inget av dessa argument hade dock någon väsentlig betydelse när de vägdes mot den börda som privilegiet innebar för boets övriga kreditorer. Utvalget anförde att den ledande synpunkten bör att det offentligas vara förlust på grund av insolvens hos den enskilde skatte- och avgiftspliktige inte bör täckas gäldenärens övriga fordringshavare överföras av utan samhället som helhet. Vid remissbehandlingen tillstyrktes utvalgets förslag från de flesta håll. Finansdepartementet gick dock emot förslaget. Som skäl anfördes dels att ett avskaffande fönnånsrätten kunde reducera utdelning i konkurs, av statens

dels att indrivningsmyndighetemas arbetsbelastning kunde komma öka

att genom att dessa i större utsträckning fick ta ställning till ackordsförslag un-

der "gjeldsforhandlinger". Finansdepartementet

fäste också vikt vid att staten inte kan välja sina "kunder" och inte står i samma nära kontakt med dessa som många andra borgenärer. Vidare framhölls att detta i vart fall måste gälla innehållna källskatter som i realiteten är del lönefordringen en av som skall hållas avskild och därför inte kommer att ingå i konkursboet om ar-

betsgivaren fullgör sina skyldigheter. Finansdepartementet förespråkade

emellertid en viss inskränkning förrnånsrätten det tidsmässiga av genom att

omfånget ändrades så att fordringarna huvudregel skulle förfallna

som vara inom månader före fristdagen. sex Justisdepartementet inledde sitt med att konstatera att erfaresonemang renheterna av 1963 års reform positiva. Man nämnde i fortsättningen var att reformen till en början förbättrat de oprioriterade borgenäremas ställning men att utvecklingen senare gått i motsatt riktning. Departementet gick härefter på frågan fönnånsrättens ekonomiska betydelse för om staten. Med utgångspunkt i siffror rörande utdelning i konkurser avslutade 1978 nämndes att staten fick cirka 11 miljoner Nlcr anmälda 58,6 miljoner täckta av som förmånsberättigade krav. Om fönnånsrätten upphävdes, skulle det alltjämt med utgångspunkt i 1978 års siffror betyda ökning dividen- - en av den till de oprioriterade fordringarna med 5 Förbättringen beteckprocent. nades som "beskjeden". Departementet anslöt sig i fortsättningen till kon-

kurslovsutvalgets principiella synpunkt att det offentligas förlust vid

om insolvens hos den skattskyldige borde slås samhället helhet. Deut som partementet uttalade sig också för det önskvärda i att de oprioriterade borgenärema blev mera engagerade i konkursbehandlingen. I det följande uppehöll sig Justisdepaitementet främst vid olika spörsmål

rörande skatteindrivningen. Konkurslovsutvalget hade i sitt betänkande

pekat att, förrnånsrätten upphävdes, detta skulle leda till

om att indrivnings-

myndigheterna i större utsträckning än tidigare fick ställning till

ta förslag

100 Utländsk och internationella rätt normer

ackord, något i sin tur medförde ett visst merarbete för myndigheom som Utvalget menade dock att det kunde fördel att det offentliga tema. vara en kom ett tidigare stadium insolvensbehandlingen. Departementet av erinrade här att Finansdepartementet i sina uttalanden hävdat att indrivom ningsmyndighetema fick förstärkas, innan upphävde skatteprivilegiet. man Mot denna bakgrund ansåg sig Justisdepartementet trots att det från principiell synpunkt hade sympati för konkurslovsutvalgets förslag den- omgang" inte kunna förslå ett helt upphävande av skatteprivilegiet utan ne förordade Finansdepartementet valda lösningen. Man lade "saerlig den av vekt de praktiske betenkeligheter knytter sig till inskrevingsmyndigsom hetens arbeid" framhöll också att det offentliga inte väljer sina "kunder" men samt att fönnånsrätten kunde vidmakthålla skattemoralen. Frågan skatteförmånsrättens avskaffande aktualiserades nytt i NOU om 1993:16, Etterkontroll konkurslovgivningen m.v. Udvalgets majoritet av föreslog förmånsrätten för skatter och avgifter skulle avskaffas. Majoriatt ansåg inte det förelåg tillräckligt starka skäl för att staten skulle teten att särbehandlas. Majoriteten pekade också den internationella utvecklingen menade gick mot ett avskaffande. Här påpekades att såväl lönesom man fönnånsrätten skatteförmånsrätten avskaffats i Österrike, att skatteförsom månsrätten avskaffats i Danmark samt att det i såväl Tyskland som Sverige framlagts förslag att skatteförmånsrätten skulle avskaffas. Majoriteten om framhöll också den stora ökningen av konkurser och menade att den dåliga utdelningen till oprioriterade borgenärer i sig kunde konkursorsak vara en för många leverantörer. Majoriteten ansåg därför att det borde tas större häntill möjligheten att sprida förlusten. Staten har väsentligt bättre möjligsyn heter att sprida förlusten än de privata borgenärema. Udvalget framhöll också sin principiella ståndpunkt att många konkurser och gjeldsforhandlinger borde ha kommit ett tidigare stadium. Ett avskaffande av skatteförrnånsrätten kan resultera i att staten intar en aktivare och mer kritisk borgenärsroll, anförde man. I betänkandet framhölls att ett avskaffande statens fönnånsrätt måste av mot bakgrund utvalgets övriga förslag, som skulle ge högre utdelning ses av till alla oprioriterade borgenärer. För det första hoppades utvalget att förslaskulle leda till tidigare konkurser och gjeldsforhandlinger. Vidare skulle gen processuella förenklingar leda till snabbare och effektivare förvaltning. Slutligen skulle avskaffandet varulagerspant och factoringpant se härom av nedan öka utrymmet för utdelning. Utvalget hade inte beräknat skillnaden mellan statens inkomster med daregler och statens inkomster efter den föreslagna reformen men antog gens att reformen skulle väsentligt ökad utdelning till de oprioriterade borge en genärema. Utvalgets minoritet i denna fråga, konsulent Ragnhild Hege Boman Finansdepartementet, framhöll fönnånsrättens betydelse för staten i dag

Utländsk rätt och internationella 101 normer

och den betydelse skatte- och avgiftsfordringama har för samhället. Minoriteten uttryckte förståelse för att alla borgenärer i utgångsläget bör behandlas lika ansåg att skatte- och avgiftsfordringar bör särbehandlas grund men av fordringamas art. Fordringama uppställs lag och måste genom erläggas utan någon direkt motprestation från Å andra sidan skatter och staten. utgör avgifter en stor del av statens inkomster och kommer medborgarna till godo genom sociala åtaganden etc. Minoriteten påpekade emellertid att förrnånsrätten inte borde behållas enbart för principens skull. Om förslagen att upphäva factoring- och varulagerpant skulle leda till att staten fick totalt sett högre utdelning, skulle det vara mindre betänkligt att avskaffa skattefönnånsrätten. Vidare kan ett avskaffande varulagerpanten i sig själv innebära förrnånsberättiav att statens gade krav minskar. Omsättningen kommer kanske att i större utsträckning ske genom ordinära omsättningskanaler varför utestående krav statens mervärdeskatt för de sista månaderna kan bli mindre. sex Även förekomsten av de panträtter som sammantaget ger en motsvarighet

till företagshypoteket har diskuterats. Falkanger-utredningen ansåg

att utrymmet för pantsättning borde begränsas för att öka utrymmet för utdelning till oprioriterade fordringar. Här påpekades särskilt avskaffande att ett av statens förmånsrätt för skattefordringar borde kompenseras till viss del genom åtgärder som ökade utdelningen till de oprioriterade borgenärema. Vad gäller driftslösörepant menade utredningen pantformen i huvudatt sak borde behållas oförändrad. Som skäl anfördes bl.a. att driftslösöret ofta har ett naturligt samband med fast egendom och därför bör omfattas likav nande regler för att undvika att den lösa egendomen måste särskiljas vid realisation av panten. Vidare framhölls att övriga nordiska länder har regler som möjliggör pantsättning driftslösöre avskaffande av samt att ett av driftslösörepanten skulle kunna leda till att näringsidkaren i stället valde att hyra eller leasa egendom. Utredningens majoritet ansåg att vamlagerpanten borde upphävas. Majoriteten menade att begränsing nödvändig för öka utdelningen till en var att de oprioriterade borgenärema. Det har framhållits varulagerpanten att utgör en förutsättning för enskilda branschers kredittillgång. Majoriteten menade att kredittillgången är ett viktigt argument framhöll samtidigt att varulamen ger utgör ett relativt dåligt säkerhetsunderlag. Nonnalt beviljas kredit motsvarande 25 % av värdet mot 80 % vid fastighetspant. Det finns också en tendens att ta pant i allt är möjligt att pantsätta, varulagerpant som utan att har någon verklig betydelse för kreditgivningen. Vidare framhölls att utredningen i sin helhet föreslår att factoringpant skall upphävas vilket gör en eventuellt kvarvarande varulagerpant ännu mindre värd när den inte kan kompletteras med säkerhet i utestående kundfordringar. Majoriteten ansåg dessutom att ett avskaffande vamlagerpanten kunde leda till av noggrannare bedörrmingar vid kreditgivning.

internationella 102 Utländsk rätt och normer

professor Thor Falkanger, ordförande, och di- Utredningens minoritet, Stadsbanken, ställde sig tveksamma till att avskaffa rektör Britt Kjølstad, framhöll behovet tillgång kredit och pekade på att varulagerpanten. De av vanilagerpanten är väl inarbetad. upphävs ansåg utredningen, med undantag av småfö- Om varulagerpanten administrationsdirektören Inger-Berit Andersen, att retagamas representant, för salgspant närmast återtagandeförbehåll borde begränäven utrymmet Nuvarande regler förbjuder salgspant i färdigvaror skall säljas vidasas. som till skillnad från skall säljas vidare efter bearbetning eller som re, varor som Majoriteten ville förbjuda salgspant i allt köparen har del av en produkt. som förfoga före betalning, medan minoriteten ville utsträcka panträtt att över rättens verkan fram till vidareförsäljningen. gäller factoringpant pantsättning kundfordringar var utredningen Vad av enig att panträtten borde upphävas. Det framhölls att panträtten gav ett om relativt dåligt säkerhetsunderlag samt att den norska bankföreningen upplyst kredit normalt beviljades endast för 25 % fordringarnas värde. att av Falkanger-utredningens förslag angående varulagerpant och factoringpant torde leda till lagändring inom överskådlig tid

3.3.3¶Danmark

Förrnånsrättsordningen mellan fordringarna vid konkurs regleras i 92-99 konkursloven DKL. Enligt dansk rätt gäller dock som huvudregel att en för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom skall tillborgenär som godoses denna framför övriga borgenärer. Den har handpanträtt eller ur som "anden tilsvarande sikkerhedsret" berörs därför enligt 91 § DKL inte av konkurs. Om bara delvis täcker panthavarens fordran pantsättarens panten l konkurrerar panthavarens restfordran emellertid med övriga borgenärers krav. Någon motsvarighet till det svenska företagshypoteket finns inte i Danhuvudregel lösöre handpant. Pantsättaren fråntas mark. Som pantsätts som rådigheten besittningsövergång till panthavaren eller tredje man. genom har naturligt samband med fast egendom pantsätts emel- Lösöre som ett lertid tillsammans med den fasta egendomen. Driftstillbehör pantsätts autointe avtalas. Även annat lösöre kan matiskt vid fastighetspant, om annat underpant tinglysning registrering ett pantbrev. pantsättas som genom av

x Nyligen har framlagts den nämnda propositionen Ot prp nr 26 1998-99, i ovan vilken varulagerpanten och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås andra ändringar beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade av Falkanger-utredningen. Som exempel kan nämnas att "salgspant" skall vara utesluten avsedda for vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursi alla varor boets allmänna del med 5 % av pantvärdet. x

1999:1 Utländsk rätt och internationella ;iSOU normer 103

Det finns emellertid viktig begränsning i reglerna underpantsättning. en om Samlingar av likartade eller för ändamål avsedda föremål, besamma som skrivs generellt, kan enligt huvudregeln inte pantsättas tinglysing. genom Detta innebär att varulager inte kan pantsättas tinglysing. Enskilda genom varor kan pantsättas detta sätt, det förutsätter individualisering. men Ägarförbehåll är tillåtna, dock inte säkerhet för köpesumma för försom brukningsvaror. Lämnas i "kreditkonsignation", där säljaren håller varorna fortlöpande kontroll över försäljningen och avräkningen, får leverantören emellertid separationsrätt till konsignationslagret. Fordringar som är knutna till dokument kan utgöra handpant. Enkla skuldebrev kan pantsättas denuntiation till gäldenären. Tinglysingsloven genom

förbjuder registerpant i omsättningspapper, enkla skuldebrev och andra ford-

ringar. En factoringpant liknande den norska är således

förbjuden. Emeller-

tid har det utvecklats en praxis som innebär att denuntiation inte nödvändigtvis måste ske till gäldenären personligen kan till utan göras en representant för denne. Det anses vidare att fordringshavaren kan stå för indrivningen så länge det rör sig sedvanliga inkassoåtgärder. om I december 1996 har det danska Finansrådet

bankföreningen anrno-

dan av Erhvervsrninisteriet i skrivelse redogjort för Finansrådets en synpunkter om behov och möjligheter beträffande införandet

av företagsinteck-

ning enligt svensk modell. Det framhålls i skrivelsen inte skall räkna att man med att en sådan reform kommer att sig öka tillgången till kredit vare eller sänka kostnaden för banklån. Fördelarna skulle i stället ligga det adrninistrativa planet att bankerna slapp andra säkerheter, genom ta som factoring och lagerpanter hos tredje Därmed skulle också vissa kostnader man. sparas. Vid vår intervju med Finansrådet framkom vidare

att kredittagama bjöd ett

visst motstånd mot att acceptera lagerpantsättning och factoring

factoring

ansågs kunna ge intryck av ekonomisk svaghet, varför det antagligen skulle bli lättare att få säkerhet vid ett införande

av företagsinteckning. Den kredit

som förekommer i Danmark i dag fastän företagsinteckning ges saknas och fastän bankerna inte är jämställda med leverantörerna ens utan måste acceptera att dessa genom regler kreditkonsignation har separationsrätt om också till varor som skall säljas eller bearbetas före betalning till leverantö-

ren. Fönnånsrättsordningen kan förenklat uttryckt sägas omfatta fyra kategori-

er av fordringar.

1¶Massafordringar

2 Priviligierade fordringar 3 Oprioriterade fordringar 4 Efterställda fordringar

Massafordringar utgörs begravningskostnader i dödsbos konkurs,

av kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, omkostnader vid boets förvaltning och "gaeld der pådrages boet under dets behandling, bortset fra krav

104 Utländsk och internationella

rätt normer

indkomstskat, pålignes skyldneren". Den sistnämnda punkten om-

som fattar i princip varje gäld stiftats under konkursen, dvs. också krav som

som uppkommit till följd vidaredrift gäldenärens rörelse. Undantaget för

av av inkomstskatter fick sin nuvarande lydelse lagändring som trädde i

genom en kraft den 1 januari 1997. Lagändringen innebär att inkomstskatt som påförs konkursboet inte längre är massafordran utan en oprioriterad fordran.

en Krav källskatter innehållits för personal som anställts av boet är

som emellertid fortfarande massafordran. Skälet till lagändringen var bl.a. Skattelovrådets uttalande i Betaenkning 1101/1987 de skattemässiga reg-

nr om lerna vid konkurs och ackord. Här påpekades bl.a. att skattekrav, som uppstår konkursboets behandling, visserligen är skulder som uppkommer

genom under boets behandling. Skatteskuldema skiljer sig emellertid från andra massakrav att boet inte kan påverka dess uppkomst. De uppstår som

genom

nödvändig konsekvens själva konkursbehandlingen. Det är hela en av konkursens syfte att sälja och fördela gäldenärens tillgångar bland borgenä-

Konkursboets försäljning av tillgångar kan ibland medföra betydande rema. skattefordringar i relation till det värde försäljningen inbringar för fördelning bland borgenärerna. Ofta är tillgångarna pantsatta så att hela vinsten tillfaller panthavaren. Härtill kommer att det ofta är tillfälligheter som avgör om skattefordringen uppkommer före eller efter konkursbeslutet. Den skattepliktiga inkomsten kan härröra från värdestegring under lång tid. Vär-

en destegringen blir emellertid inte skattepliktig förrän vid försäljning. Till-

en gångarna kan också ha varit föremål för skattemässiga avskrivningar före konkursen, som väsentligt överstiger den faktiska värdeminskningen.

Först bland de prioriterade fordringarna kommer kostnader från vissa typer av rekonstruktionsförsök före konkursen. Hit hör dels rimliga omkostnader för rekonstruktionsförsöken såsom arvoden vissa personer, dels skulder som gäldenären under vissa förutsättningar ådragit sig under rekonstruktionsförsöket.

Löneprivilegiet omfattar lön, semesterersättning m.m. och uppsägningslön. Lönefordringama får inte ha förfallit till betalning tidigare måna-

än sex der före fristdagen. Hur lång uppsägningstid som kan omfattas av förmånsrätt framgår inte av lagtexten utan följer av avtalad eller lagstadgad uppsägningstid. Om den avtalade uppsägningstiden är orimligt lång kan konkursboet emellertid enligt 61 § DKL anställningsavtalet med sedvanlig

säga upp uppsägningstid. Gäldenärens närstående kan nekas fönnånsrätt enligt 96 § DKL om förrnånsrätten med hänsyn till lön, arbetsvillkor och eventuella ekonomiska intressen i verksamhetens drift inte anses rimlig.

Utgångspunkten för behandlingen av lönefordringarna är att arbetsgivarens konkursbo har rätt att inträda i anställningsavtalet enligt den allmänna inträdesregeln i 55 § DKL. Arbetstagaren kan häva avtalet bara om de genom konkursen förändrade förhållandena ger särskild anledning att häva. Enligt 63 § l st DKL åligger det konkursboet att så fort som möjligt besluta

Utländsk rätt och internationella normer 105

det skall inträda i anställningsavtalet. Om boet inom två veckor från om konkursbeslutet förklarar att det inte vill inträda hänförs lönefordringama under "betänketiden" till tiden före konkursbeslutet och blir således enligt huvudregeln också prioriterade konkursfordringar. Lönekrav för tid under vilken arbetstagaren faktiskt utfört arbete är emellertid alltid en massafordran. Observera att det här rör sig om en individuell bedömning av om arbetstagaren utfört arbete eller inte, se Karnov, 1995, s. 3290 210; "Meddeler boet, at det ikke vil intraade, og fremkommer erklzeringen inden to uger efter konkursdekretet, har den ansatte kun massekrav lønnen for den tid, dage, timer, hvor han faktisk har uført arbejde. I øvrigt er lønnen i reglen privilegeret, med mindre privilegium kan nazgtes efter § 95, stk 2" närståenderegeln.

Om konkursboet senare än två veckor efter konkursbeslutet meddelar att det inte vill inträda i anställningsavtalet är lönekrav under "betänketiden" under alla förhållanden att betrakta massafordran, således oavsett om

som arbetstagaren utfört något arbete boet eller inte. Om boet underlåter att lämna besked och utnyttjar arbetstagarna, riskerar det att genom konkludent handlande ikläda sig massaansvar även för framtiden. Vidare äger arbetstagaren enligt 55 § 2 DKL rätt att kräva besked om huruvida boet kommer att inträda i anställningsavtalet. Har boet inträtt i ett anställningsavtal kan det enligt 61 § l st DKL begränsa massaansvaret genom att säga upp avtalet med sedvanlig eller rimlig uppsägningstid.

De danska lönegarantireglemas tillämpningsområde är något vidare än de svenska reglemas. Lönegaranti kan således utgå inte bara vid arbetsgivares konkurs utan också under vissa förutsättningar när en arbetsgivare avlider eller upphör med sin verksamhet och medel till lönefordringar saknas således inte vid fortsatt drift utom konkurs. Lönegarantin omfattar fordringar lön och semesterersättning m.m. som är förenade med förmånsrätt. Massafordringar omfattas inte av lönegarantin i den pågående konkursen. Garantin är beloppsbegränsad; maximibeloppet uppgår från och med den 1 januari 1997 till 90 000 danska kronor efter skatt.

Till de förmånsberättigade fordringarna hör slutligen fordringar som omfattas av det s.k. leverantörsprivilegiet. Leverantörsprivilegiet innebär att en leverantör som levererat avgiftspliktiga varor till vidareförsäljning, har förmånsrätt för avgiftsdelen av köpesumman i detaljistens konkursbo. Förrnånsrätten omfattar diverse punktskatter som räknas upp i 96 § DKL.

Konkursordningens likabehandlingsprincip kommer till uttryck i 97 § DKL stadgar att alla oprioriterade fordringar härefter skall behandlas

som lika.

Sist i ordningen betalas eflerställda fordringar 98 § DKL. Hit hör räntekrav efter konkursbeslutet, böter, värdeförverkande och skattetillägg m.m. samt gåvolöften.

106 Utländsk rätt och internationella

normer

Statens skatte- och avgiftsfordringar är således sedan år 1969 oprioriterade. År 1990 lades i Folketinget fram lagförslag Socialistisk Folkeparti

ett av om återinförande av förmånsrätten såvitt avser A-skatt och mervärdeskatt se Lovsforslag nr L 31 Folketinget 1990-91. Avsikten var att stärka möjligheterna att driva in restförda skattebelopp hos näringsidkare. Efter behandling i Retsudvalget, som avgav sitt betänkande den 11 april 1991 och vars majoritet Det konservative Folkepartis, Venstres, Fremskridtspartiets, Centrum-Demokratemas, Det Radikale Venstres och Kristeligt Folkepartis ledamöter avstyrkte förslaget mot minoriteten Socialdemokratiets och Socialistisk Folkepartis ledamöter, drogs förslaget tillbaka före den slutliga behandlingen i Folketinget. Från Socialistisk Folkepartis sida anfördes som argument för partiets ståndpunkt bl.a. att "skatterestancerne" ökat efter 1969. I en bilaga till Retsudvalgets betänkande, vilken innefattar justitsministems svar vissa av udvalget framställda spörsmål, återges vissa upplysningar rörande skatteindrivningen vilka härrör från skatterninistem. 1974 uppgick sålunda restförda A-skatter till ca 534 miljoner Dkr och restförda momsbelopp till ungefärligen 730 miljoner Dkr. Omräknade till 1991 års penningvärde var talen 1 725 miljoner Dkr respektive 2 362 miljoner Dkr. Den 1 januari 1991 var de restförda A-skattema 1 586 miljoner Dkr och beloppen för "told/avgift" vars övervägande del är moms 2 909 miljoner Dkr.

En undersökning av resultatet i 392 konkurser avslutade 1986 i Köpenhamn och vissa delar av landet i övrigt se W.E. von Eyben i Ugeskrift for Retsvaesen 1990 s. 97 ff visar att utdelning till oprioriterade borgenärer förekom 173 fall 44,1 %. Dividenden var genomsnittligen 14 % 18,39 % i Köpenhamn, vilket är högre än vid undersökningar 1960-talet, då den genomsnittligt låg 10 %. Skattekravens andel av de oprioriterade fordringarna växlade mycket mellan olika domkretsar från 1,87 % till 50,6 %.

Förmånsrättskomrnittén besökte i april 1997 Told- Skattestyrelsen i

og Köpenhamn. Vid besöket framkom bl.a. följande. Dansk rätt innehåller motsvarigheter till de svenska reglerna om s.k. företrädaransvar både beträffande straffansvar och personligt betalningsansvar. I Danmark har staten vant sig vid att vara en oprioriterad borgenär, det torde för närvarande inte finnas någon politisk vilja att återinföra förrnånsrätten. lndrivningsverksamheten har efter hand blivit allt snabbare och effektivare. En vanlig uppfattning är att verksamheter som inte är lönsamma skall stoppas så snabbt som möjligt.

Ackord förutsätter att den aktuella verksamheten kan överleva och att ställ- företrädaren inte misskött sig tidigare. Det är också förutsättning att sta-

en ten inte kan få ut mer genom konkurs än genom ackordet men utan förmånsrätt blir utdelningen alltid mindre i konkurs. Borgenärema är oftast eniga om hur ett rekonstruktionsförsök skall hanteras; de sitter i samma båt. Under de senaste 25 åren har staten tvingats anta ackord mot sin vilja vid högst ett par tillfällen. I sammanhanget kan nämnas att antalet konkurser i Danmark

Utländsk rätt och internationella normer 107 ri rl uppgick till 3 110 år 1994 och 2 742 år 1995 samt att antalet betalningsstandsninger samma år uppgick till l 095 respektive 836.

3.3.4¶England

Borgenärer med panträtt erhåller betalning ur säkerheten och berörs inte av "förmånsrättsordningem vilken framgår av en rad olika lagbestämrnelser. Förenklat uttryckt innebär dessa regler att kostnaderna för förfarandet, fordringar med allmän fönnånsrätt samt fordringar som säkrats genom utmätning inom tre månader före konkursen går före fordringar säkras floating

som av charge den närmaste motsvarigheten till vårt företagshypotek. Härefter följer i tur och ordning oprioriterade fordringar, fordringar ränta

som belöper tiden efter konkursbeslutet samt efterställda fordringar. En borgenär med säkerhet i fonn av floating charge erhåller således betalning endast om fordringar med bättre rätt fått fullt betalt. Fordringar med allmän förmånsrätt, liksom de oprioriterade fordringarna, har inbördes lika rätt. Allmän förmånsrätt följer med statens fordran innehållen källskatt,

avseende ett år före fristdagen, mervärdeskatt, avseende månader före

sex fristdagen, samt bilskatt, "spelskatt", sociala avgifter och pensionsavgifter för viss tid. Vidare har arbetstagares fordran lön avseende fyra månaders arbete före fristdagen samt semesterersättning m.m. allmän förmånsrätt. Såvitt avser fordran utestående lön gäller ett relativt lågt maximibelopp, som år 1992 uppgick till £ 800. Lönefordringar ersätts emellertid

genom lönegaranti för vilken gäller ett högre maximibelopp, se nedan.

l engelsk rätt finns ett antal olika säkerhetsrätter. En viktig skiljelinje går mellan en floating charge och övriga säkerhetsrätter till vilka bland annat hör s.k. fixed charge. Fixed charge innebär att borgenären har säkerhet i viss bestämd egendom, utan att ha besittningen till denna, såsom panträtt i

men fast egendom eller i fordringar. Floating charge däremot, vilken säker-

är en hetsrätt som funnits från senare delen 1800-talet och har ett mycket

av som stort användningsområde, särskilt då borgenären är en bank, företer stora likheter med det svenska företagshypoteket. Borgenären har här säkerhet i ett "flöde av egendom". Endast bolag och jordbrukare kan upplåta floating charge, och objektet utgörs i regel tillgångarna i rörelsen. Säkerhetsun-

av derlaget kan med andra ord växla. Gäldenären kan fortsätta sin verksamhet och använda den säkerhetsbelastade egendomen förut. Vid viss tid-

som en punkt "kristalliseras" säkerheten och övergår till fixed, dvs. gälla i

att vara viss bestämd egendom.

Säkerheten kan kristalliseras i fyra fall, nämligen företaget för-

dels om sätts i konkurs eller upphör med sin verksamhet anledning, dels

av annan om en administrative receiver utses kan jämföras med att företagsrekonstruktion inleds eller om någon omständighet inträffar enligt

annan som

108 Utländsk rätt och internationella

normer

avtalet mellan borgenären och gäldenären skall ha denna effekt. Vanligt är, att borgenären erhåller såväl en fixed charge i viss egendom som en floating charge i resterande egendom. Rent allmänt kan floating charge

sägas, att en har en något sämre ställning än fixed. Bland annat gäller att fordringar

en med allmän fönnånsrätt se ovan angående förmånsrätt för skatter och löner, om övriga tillgångar inte räcker, skall betalas egendom belastas

ur som av denna typ av säkerhet. Det kan här också nämnas, att det i förarbetena till den engelska insolvensrättsreformen under mitten av 1980-talet föreslogs, att borgenärer med floating charge skulle få avstå 10 % säkerhetens värde

av efter realisation och att detta belopp i stället skulle tillfalla de oprioriterade borgenärema. Förslaget genomfördes emellertid inte. Den motivering som anfördes var, dels att beloppen i regel skulle bli så små att det inte skulle vara mycket vunnet, dels att borgenären ändå skulle kunna spoliera syftet med regeln genom att begära kompletterande säkerhet av annat slag.

Den engelska insolvensrätten genomgick stor refonn under mitten

en av l980-talet. Under reformarbetet föreslogs avsevärda ingrepp i de allmänna förmånsrättema. Bl.a. föreslogs i ett betänkande the Cork Report att statens förmånsrätt för skatter, med få undantag, skulle avskaffas. Likaså föreslogs med hänvisning till reglerna om lönegaranti, att löneförmånsrätten skulle avskaffas. Resultatet blev emellertid endast att skatteförrnånsrätten inskränktes i vissa hänseenden medan övriga allmänna fönnånsrätter bibehölls. Bland annat avskaffades förmånsrätten för vanlig inkomstskatt, bolagsskatt och skatt inkomst av kapital samtidigt förmånsrätten för

som fordran mervärdeskatt reducerades till sexmånadersperiod från tidigare

en ett år.

Under ett rekonstruktionsförfarande kan gäldenärens medkontrahent säga upp ett avtal grund av gäldenärens betalningssvårigheter, under förutsättning att sådan rätt stadgas i avtalet. Beträffande "public utilities" dvs.

gas, el, vatten och telefon finns dock numera en särskild regel. Leverantörens möjlighet att tilltvinga sig en privilegierad ställning att strypa leve-

genom ransen, om han inte fick betalt för äldre obetalda räkningar, utgjorde här tidigare ett problem. Sådana villkor kan inte längre ställas. Däremot har leverantören rätt att kräva garantier för att framtida räkningar skall bli betalda.

Om gäldenären administratören säger ett oneröst kontrakt uppstår - upp skadeståndsskyldighet för gäldenären. Å andra sidan kan skadeståndsanspråket inte genomdrivas utan tillstånd av domstolen, förrän rekonstruktionsförfarandet avslutats.

Vid en arbetsgivares insolvens har en arbetstagare, blivit uppsagd,

som rätt att erhålla lön av staten lönegaranti, enligt the Employment Protection Consolidation Act 1978 EPCA, part VII. Garantin omfattar a obetald lön avseende högst åtta veckor, b uppsägningslön. Uppsägningstiden varierar efter anställningstidens längd. Minimitiden vecka för minst månads anställning. Två års arbete

är en en ger

Utländsk rätt och internationella normer 109

uppsägningstid två veckor, varefter varje ytterligare års anställning ger en ytterligare veckas uppsägningstid, till ett maximum 12 veckor för

en upp om 12 års oavbruten anställning. c semesterersättning, d avgångsvederlag vid "unfair dismissal", m.m.

Ersättningen är maximerad; maximibeloppet uppgick år 1995 till £205 per vecka. Den maximala ersättningen enligt lönegarantin är således betydligt högre än taket för arbetstagarens fönnånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Om arbetstagaren erhåller ersättning, inträder staten i arbetstagarens rätt gentemot arbetsgivaren. De belopp härigenom kan inflyta skall inbetalas till

som "the Redundancy Fund", varifrån utbetalningen av lönegarantimedel sker.

3.3.5 USA

Borgenärer med säkerhet har separationsrätt. Sakrättsliga moment är framför allt tradition och offentlig registrering det sistnämnda är huvudaltemativet, men även s.k. tysta säkerhetsrätter förekommer. Nästan alla slag av lös egendom kan användas som säkerhet genom offentlig registrering. Härigenom erhålls bland annat en motsvarighet till det svenska företagshypoteket.

Ett stort antal skattefordringar avseende inkomstskatt, fönnögenhetsskatt, innehållna källskatter, tull är förenade med fönnånsrätt. Även löner till

m.m. anställda, inkl. semesterersättning etc, avseende 90 dagar före ansökan om insolvensförfarande eller verksamhetens upphörande är förrnånsberättigade. Löneförmånsrätten är begränsad till ett visst maximibelopp, 1992 $ 2 000 per anställd.

Reglerna om behandlingen under rekonstruktionsförfarande av gäldenärens tidigare ingångna ömsesidigt förpliktande kontrakt som ännu inte uppfyllts helt från någondera sidan är mycket förmånliga för gäldenären. Huvudregeln är att gäldenären med domstolens godkännande själv får avgö-

- -

kontraktet skall sägas eller fortsätta att gälla under sin återstående ra om upp löptid. Vissa undantag gäller dock. Om gäldenären har begått ett kontraktsbrott kan han åberopa avtalet fortsättningsvis endast om han gottgör kontraktsbrottet och ger medkontrahenten kompensation för dennes ekonomiska förlust samt "garanterar" att avtalet kommer att fullföljas framöver. Härtill bör emellertid läggas att avtalsklausuler, enligt vilka avtalet skall ändras eller upphöra att gälla om gäldenären kommer i ekonomiska svårigheter, överhuvudtaget inte kan åberopas av medkontrahenten. Det som nu sagts innebär sålunda i princip att gäldenären kan välja att behålla alla kontrakt som är fördelaktiga för honom själv, medan han kan säga upp de ofördelaktiga. Han kan också överlåta ett kontrakt som han inte vill ha kvar, men som i sig är ekonomiskt gynnsamt. Om gäldenären säger ett avtal i förtid kan

upp han visserligen ådra sig skadeståndsansvar, men detta skadestånd behandlas

110 Utländsk rätt och internationella

normer

som en oprioriterad fordran och behöver endast betalas i enlighet med föreskrifterna i reorganisationsplanen. Om gäldenären å andra sidan väljer att behålla ett kontrakt erhåller medkontrahentens fordran enligt kontraktet allmän förrnånsrätt, på samma sätt som då gäldenären sluter ett nytt avtal under förfarandet.

Beträffande "utility service" såsom telefon, gas och el gäller en särskild bestämmelse. Huvudregeln är, att borgenären inte kan vidta några åtgärder, t.ex. stänga av leveransen, på grund av att gäldenären inte har betalat sina räkningar i vederbörlig ordning innan förfarandet inleddes. En förutsättning är dock att gäldenären inom viss kortare tid ett godtagbart sätt garanterar att framtida avgifter, dvs. avseende tiden efter förfarandets början, kommer att betalas. Även beträffande arbetsavtal föreligger särskilda regler.

—

Tyskland

I Tyskland gällde 1877 års konkurslag Konkurs-verordnung och 1935 års ackordslag Vergleichsverordnung fram till och med år 1998. Från den 1januari 1999 har dessa lagar ersatts av 1994 års Insolvenzordnung.

Anledningen till reformen var bl.a. att inte bara antalet ackord var litet utan att detsamma gällde antalet konkurser som kunde genomföras och inte behövde avskrivas på grund av brist medel till konkurskostnadema jfr 26 och 207. Vid igångsättandet av refonnarbetet 1978 låg tonvikten på rekonstruktion av insolventa företag, men senare blev borgenäremas rättigheter mer frarnhävda.

Övergripande gäller att ackord och konkurs nu är sammanslagna till ett enda förfarande, där det undersöks gäldenärens verksamhet kan rekon-

om strueras eller om tillgångarna måste säljas l §. Förfarandet kan inledas vid oförmåga att betala förfallna skulder, vid anteciperad betalningsoförmåga och vid insufficiens §§ 17-19. Den första rättsföljden av ett inlett insolvensförfarande är ett moratorium §§ 89-90. Förvaltningen övertas normalt av en förordnad förvaltare, gäldenären kan tillåtas behålla förvaltningen

men § 270. Såväl gäldenären som förvaltaren kan framlägga en insolvensplan rekonstruktionsplan, men i sistnämnt fall krävs normalt gäldenärens godkännande §§ 218 och 247. Planen berör oprioriterade borgenärer. Ingen av dem skall dock behöva förlora på ett ackord jämfört med vad likvidation

en skulle ha givit § 251. I övrigt finns frihet för borgenärema att med respekt för de berörda borgenäremas lika rätt besluta lämpliga åtgärder § 217.

om Planen prövas dock av rätten och blir föremål för omröstning.

Trots bakgrunden till reformen är det fortfarande lätt att överlåta egendom eller att upplåta panträtt, så att insolvensboet utarmas.

Äganderätt kan i stor utsträckning förvärvas från gäldenären genom avtal med denne, utan att verklig tradition eller denuntiation behöver ske eller

l

l Utländsk rätt och internationella 1 l 1

normer

förvärvet registreras. I fråga om lösöre räcker det att överlåtaren åtar sig att besitta saken för förvärvarens räkning. Vid pantsättning måste rättshandlingen markeras genom tradition eller denuntiation eller registrering. Säkerhetsöverlåtelser följer dock överlåtelseregler. Om det är fråga om ett omsättningsförvärv, har förvärvaren rätt till Aussonderung separationsrätt, § 47. Vid säkerhetsöverlåtelse eller upplåtelse av panträtt får säkerhetshavaren en rätt till Absonderung motsvarande särskild förrnånsrätt, §§ 49-51.

I Tyskland finns inget företagshypotek. Bankerna skaffar sig i allmänhet säkerhet i gäldenärens alla nuvarande och framtida varulager och utestående kundfordringar genom ettsäkerhetsköp, vilket som nämnts inte behöver ges publicitet. Bankernas säkerhetsrätt går emellertid efter leverantörernas separationsrätt till varulagret och till dess surrogat i form av nya varor och kundfordringar, om leverantören gjort ett s.k. förlängt äganderättsförbehåll som inte heller behöver publiceras. Därmed blir varorna och deras surrogat belastade med leverantörens rätt vid avlämnandet till köparen, och bankens säkerhetsköp får därmed sekundär rätt.

Förvaltaren får sälja egendom även om någon har en Absonderungsrecht. I så fall får förvaltaren tillgodoräkna insolvensboet ett bidrag till boets utredningskostnader med 4 % och till dess realisationskostnader med 5 % §§ 165-171 InsO. Ett större bidrag var föreslaget av die Kommission für Insolvenzrecht 1978, men urvattningar skedde under departementsbehandlingen. Om förvaltaren har försäljningsrätt till egendom vartill någon har en Absonderungsrecht, får boet nyttja tillgången mot ersättning för värdeförlusten § 172 InsO.

Tidigare fanns ett flertal allmänna förmånsrätter bl. för skatter och

a. löner. Dessa har nu avskaffats.

De anställda åtnjuter emellertid lönegaranti sedan 1974. Genom att insolvensförfarandet numera är sammanslaget, kommer lönegaranti att utgå också vid rekonstruktion. Garantin är konstruerad som ett försäkringssystem, inom ramen för socialförsäkringen. Försäkringen bekostas av arbetsgivarna. Ersättning utgår för de tre sista anställningsmånadema och är inte begränsad till något maximibelopp. Arbetstagarens fordran mot arbetsgivaren övertas av die Bundesanwalt für Arbeit.

Insolvenzordnung innehåller utförliga regler hanteringen ömsesi-

om av digt ofullbordade avtal, inklusive arbetsavtal §§ 103-119 och 125-126.

3.3.7¶Österrike

Liksom enligt tysk rätt kan en säkerhetshavare antingen ha rätt till "Aussonderung" med svensk terminologi separationsrätt, såsom en borgenär med återtagandeförbehåll, eller till "Absonderung" med svensk terminologi speciell förmånsrätt, såsom en panthavare eller en borgenär som

112 Utländsk rätt och internationella normer

erhållit gäldenärens egendom genom säkerhetsöverlåtelse. Återtagandeförbehåll kan även göras gällande i egendom avsedd för bearbetning eller vidareförsäljning. Beträffande säkerhetsöverlåtelse gäller samma sakrättsliga krav som beträffande panträtt; besittningsöverföring måste således ske. Någon motsvarighet till det svenska företagshypoteket synes inte föreligga.

Eftersom gränserna för äganderättsförbehållens giltighet är snävare och säkerhetsöverlåtelser utan besittningsövergång är otillåtna, förorsakar säkerhetsrättema inte samma problem som i Västtyskland. I stället har det ansetts angeläget med åtgärder som inskränker de allmänna förmånsrättema. Som ett första led i ett omfattande reforrnarbete, vilket syftar till att underlätta sanering av företag, har "den klasslösa konkursen" införts genom en reform år 1982. Alla allmänna förrnånsrätter har avskaffats, däribland statens förmånsrätt för skattefordringar och arbetstagares förmånsrätt för löner. Lönefordringar för tiden före förfarandets början omfattas lönegaranti medan

av lönefordringar hänförliga till fortsatt drift under tiden efter förfarandets början är massafordran.

Bortsett från fordringar förenade med säkerhet och massafordringar skall fordringarna således behandlas lika. Även massafordringamas omfattning har begränsats och utgörs numera endast av kostnader och utgifter för insolvensförfarandet, inklusive skatte-, löne- och andra fordringar som uppstått under förfarandet.

De fordringar som måste tilläggas full betalning vid ackordsuppgörelse

en har inskränkts i motsvarande mån som förmånsrätterna vid konkurs. Full betalning får nu i princip endast sådana fordringar skulle ha varit mas-

som safordringar i en konkurs.

Några särskilda regler med avseende på gäldenärens konstraktsförhållanden under rekonstruktion förekommer inte.

Lönegaranti Insolvenz-Ausfallgeld utgår enligt das Insolvenz- Entsicherungsgesetz IESG från 1977 både vid konkurs och ackord. Ersättning utgår för fordran lön m.m. och övriga anspråk arbetsgivaren,

som uppstått före det att insolvensförfarandet inleddes och under tre månader därefter. Blir arbetstagaren uppsagd gäller lönegarantin också under den lagstadgade uppsägningstiden. Garantin begränsas ett maximibelopp

genom som motsvarar två gånger det belopp som är tak för månadsinbetalningen till pensionsförsäkringen, för år 1995 37 800 ÖS. Arbetstagarens anspråk

mot arbetsgivaren övergår på lönegarantifonden, varifrån utbetalningen sker.

Utländsk rätt och internationella normer 113

3.3.8¶Frankrike

"süretés spéciales" finns i många former i fransk rätt. Bland Säkerhetsrätter erkänns rad registerpanträtter, där "nantissement du fonds de comannat en merce" registerpanträtt i näringsverksamhet kommer närmast det svenska företagshypoteket, rätten inte omfattar varulager. En säkerhetsrätt även om förenad med antingen separationsrätt främst återtagandeförbehåll kan vara eller särskild förrnånsrätt "privilêge spéciale". Borgenärer med separationsberörs inte "förmånsrättsordningen". De allmänna förmånsrättema rätt av - "privilêges généraux kan gälla i antingen all gäldenärens egendom eller också enbart i den lösa eller fasta egendomen. De regler, i vilken ordning fordringarna skall betalas, finns som anger spridda flera håll i lagstiftningen. Rangordningen, är komplicerad som och svåröverskådlig, torde kunna skisseras följande sätt. Arbetstagares fordran lön, avseende högst två månader före insolvensförfarandets inledande rätt "super-privilége". Denna skall antingen betalas förvaltaren så snart förfarandet inletts eller också, om det inte av finns några i boet, A.G.S. dvs. enligt lönegarantin, då inträpengar av som der i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren. Fordran, säkras av handpant i gäldenärens egendom. som Fordran uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande som 4. Fordran, förenad med säkerhetsrätt annan än handpant enligt ovan. Fordran med allmän fönnånsrätt. Hit hör arbetstagares fordran lön, enligt huvudregeln avseende månader före förfarandet, och skattefordsex ringar. Löner har förmånsrätt i all gäldenärens egendom, medan förrnånsrätten för skatter endast gäller i gäldenärens lösa egendom. Oprioriterade fordringar. Beträffande avtal gäldenären ingått och fortfarande löper medför som som den omständigheten att insolvensförfarande inleds inte någon hävningsrätt för medkontrahenten. Utgångspunkten är således att alla avtal fortsätter att gälla. Förvaltaren har emellertid rätt att bestämma vilka avtal som skall behållas och vilka skall Inträde kan även ske partiellt, dvs. med som sägas upp. verkan från det att förfarandet började. Den franska lönegarantin, infördes 1973, är konstruerad ett försom som säkringssystem, "assurance la garantie des salaires", som förvaltas av pour "association nationale gestion du regime dassurance des créances en pour des salariés", A.G.S. En arbetsgivare är skyldig att försäkra sina arbetstagare mot risken för utebliven lönebetalning i händelse av att arbetsgivaren inleder insolvensförfarande. De fordringar omfattas försäkringen är dels ett som av lönefordringar avseende tiden före förfarandet utan särskild begränsning, dels vissa fordringar uppkommit under detta. Ersättningen begränsas som

1 14 Utländsk rätt och internationella normer

genom ett maximibelopp som är bestämt till 13 3 gånger den beräknade resp. månadsersättningen enligt arbetslöshetsförsäkringen. Vid utbetalning inträ-

der A.G.S. i arbetstagarens rätt gentemot arbetsgivaren, såväl i superprivilegiet som i förrnånsrätten för nytillkomna fordringar och den allmänna för-

månsrätten.

3.4 EU

Lönegarantidirektivet

Europeiska gemenskapernas råd har år 1980 antagit direktiv tillnärmett om ning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens 80/987/EEG. Direktivet, innehåller regler till som skydd för arbetstagarnas fordringar när arbetsgivaren är obestånd, hör till

de rättsakter som Sverige åtog sig att införliva redan avtalet Eugenom om ropeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-avtalet. För Sveriges del innebar det ett åtagande att våra regler skall överensstämma med direktivets

krav.

Det skydd som direktivet föreskriver är anknutet till begreppet insolvens. Enligt artikel 2 skall en arbetsgivare insolvent när det har lämnats anses vara en ansökan om att i enlighet med respektive medlemsstats författningar inleda ett förfarande syftar till kollektivt tillgodoseende fordsom ett av ringsägama, när behörig myndighet antingen har beslutat inleda såatt ett dant förfarande eller har fastställt att verksamheten har upphört och tillatt gångarna inte räcker till att inleda förfarandet.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 3 och 4 säkerställa betalning genom lönegarantin av lönefordringar för tiden före ett visst datum, efter medsom lemsstatemas val kan vara dagen för insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de tre sista anställningsmånadema anställningsförhållandet har pågått i om sex månader före den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde,

dagen då uppsägning skedde på grund insolvens; i detta fall skall - av garantin omfatta lönefordringar för de tre sista anställningsmånadema före det att arbetstagaren fick besked uppsägning grund insolvens, om av dagen för insolvens eller dagen då anställningen upphörde grund - av insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de sista 18 månaderna före insolvens eller dagen då anställningen upphörde grund av insolvens. När detta alternativ har valts får medlemsstaterna begränsa betalningsansvaret till lön motsvarande tidsperiod en om åtta veckor eller flera kortare perioder sammanlagt åtta veckor. om

l

l I Utländsk och internationella normer 115 1999:1 rätt

lsou

får gräns för garantiansvaret och vidta åt- Medlemsstaterna sätta en övre förhindra missbruk garantisystemet. Direktivet berör inte gärder för att av medlemsstaterna nationella lagar beträffande definitionen av tennema "arbetstagare", "arbetsgivare", "lön", "omedelbar rätt till" och "framtida rätt

till". vidare medlemsstaterna rätt att utesluta fordringar tillkom- Direktivet ger mande vissa kategorier arbetstagare från direktivets tillämpningsområde av den speciella deras anställningsavtal eller anställbl.a. grund av arten av är upptagna i bilaga till di-

ningsförhållanden. De kategorier som avses en

rektivet. I EES-avtalet gjordes anpassning till de svenska reglerna om en närståendes löneskydd prop. 1991/92:170 bil. 14 643. Motsvarande ans. passning finns i den s.k. anslutningsakten Sveriges anslutning till de förom till grund för Europeiska unionen prop. 1994/95:l9, del drag som ligger 1994:1501 5 249 och 5 391. Anpassningen innebär att det s. 227, SFS s. avsnitt I i bilagan till direktivet förs in begränsning direktivets under en av i Sverige. Texten, är i princip likalydande med den

tillämpningsområde som

i EES-avtalet, innehåller följande.

"G SVERIGE

En anställd, eller anställds efterlevande, ensam eller tillsamen som anförvanter ägde väsentlig del arbetsgivarens fömans med nära en av eller verksamhet och hade ett betydande inflytande över retag som verksamheten. Detta skall gälla även arbetsgivaren är en juridisk om utan företag eller verksamhet." person

I propositionen det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet prop. om 1991/92:l70, bil. 9 30 konstaterade regeringen att i Sverige reglerades s. direktivets innehåll bestämmelserna lönegaranti och förmånsrätt samt av om dessa regler väl täckte innehållet i direktivet. Senare lagändringar angåatt ende närståendes löneskydd medförde emellertid att det kunde ifrågasättas Sverige sina förpliktelser. Bestämmelsen lönefönnånsrätt

som uppfyllde om

för konkursgäldenären närstående i 12 § sjätte stycket FRL har därför från den 1juni 1997 åter ändrats så att det svenska löneskyddet, enligt regeringen prop. 1996/971102 10 ff, med säkerhet stämmer överens med vad som s. följer EG-direktivet. av

3.4.2¶Utvärdering av lönegarantidirektivet

EU-kommissionen har i den 15 juni 1995 COM95164 låtit en rapport utvärdera genomförandet rådets direktiv i de tolv dåvarande medlemsstaav tema. Den 9 januari 1997 har kommissionen avgivit en ny rapport

116 Utländsk rätt och internationella normer

KOM96696 tillnärmningen i Österrike, Finland och Sverige. Av om rapporterna framgår bl.a. följande. De flesta medlemsstater har begränsat den tid betalningsskyddet omfattar. Flera länder har valt att skydda den minirnitid tre månader i om som anges den första och andra strecksatsen i ovanstående redogörelse för lönedirektivet. England och Irland skyddar lönefordringar uppkommit under den som tid som anges i den tredje strecksatsen. Några länder skyddar längre tidsperioder än som krävs enligt EU-direktivet. Således begränsas betalningsskyddet i Belgien endast det sätt att anställningen måste ha upphört inom 12 månader före eller efter "fenneture dentreprise medan Frankrike och Österrike inte tillämpar några tidsgränser alls. Danmark och Luxemburg skyddar lönefordringar som inte förfallit till betalning tidigare än månader före sex konkursen. Portugals löneskydd omfattar fyra månader och Italiens måtre nader före insolvensförfarandet samt fordringar uppkommer därefter. som Alla medlemsstater utom Tyskland och Holland begränsar betalningsansvaret genom ett maximibelopp. Det bör framhållas att betalningsansvaret i såväl Tyskland Holland dock begränsas de tidsperioder som genom som skyddas tre månader i Tyskland och 13 veckor i Holland. Maxirnibeloppen bestäms i vissa länder till fasta belopp enligt år 1995 i Belgien rapporten - 900 000 francs, Danmark 75 000 kronor 1997 90 000 kr, England 205 pund per vecka, Irland 300 pund vecka, Finland 75 000 mark medan per andra länder har knutit maxirnibeloppet till ersättningsnivåer i andra sociala skyddslagstiftningar. Således ersätts i Grekland, Italien och Portugal högst tre gånger en viss fastställd månadsinkornst, i Spanien den dubbla minimidagslönen för högst 120 dagar och i Frankrike 13 3 gånger den beräkresp.

nade månadsersättningen enligt arbetslöshetsförsäkringen.

3.4.3¶EU-nonner insolvensrättens

Övriga på

område

Inom EG har under en längre tid pågått arbete med att utforma konkursen konvention. I början 1980-talet upprättades utkast emellertid av som aldrig färdigställdes. Inom Europarådet har liknande arbete resulterat i konkursen konvention som antogs Europarådet 1990. av Under 1990-talet har arbetet tagits och resulterat i EU:s insolupp nytt venskonvention 6500/1/96. Konventionen undertecknades den 23 november 1995 av tolv medlemsstater, däribland Sverige. Eftersom Storbritannien inte undertecknat konventionen före föreskriven tid i maj 1996 har den emellertid formellt fallit. EU-konventionen är avsedd att ersätta såväl den nordiska konkurskonventionen mellan Sverige, Danmark och Finland Europarådets konkurssom

1999:1 Utländsk rätt och internationella normer 117

iSOU

konvention. Den nordiska konkurskonventionen skall emellertid även i fort-

sättningen gälla mellan Sverige, Island och Norge. Konventionen innehåller bl.a. följande. Om gäldenären har sina huvudsakliga intressen i medlemsstat skall insolvensförfarandet inledas där. en Detta insolvensförfarande blir att beteckna huvudförfarande. En annan som konventionsstat har jurisdiktion endast gäldenären har ett driftsställe i om således inte enbart den grunden att gäldenären har tillgångar den staten, där. Ett insolvensförfarande i konventionsstat än den där huvudfören annan farandet benämns sekundäiförfarande och omfattar endast gäldenääger rum egendom inom den stat där det inletts. rens Lagen i den inom territorium insolvensförfarandet inleds hustat vars vud- eller sekundärförfarande skall tillämplig förfarandet och dess - vara verkningar bl.a. bestämma vilken egendom som ingår i boet, gäldenäsamt rådighet och förvaltarens behörighet, förutsättningarna för kvittning, rens förfarandets inverkan gäldenärens löpande avtal, hur fordringar skall anmälas, fördelningen medel, förmånsrättsordning och reglerna om rättsav handlingars nullitet, återgång eller ogiltighet i förhållande till samtliga bor-

genärer. Förvaltaren har behörighet i övriga konventionsstater som han har samma i landet där huvudförfarandet när det bl.a. gäller rätten att överföra äger rum, egendom från den konventionsstat inom vilken den befinner sig och att vidta åtgärder i borgenäremas intresse avseende återvinning. En borgenär, inklusive skattemyndighet eller socialförsäkringsorgan i konventionsstatema, som har sitt hemvist eller säte i konventionsstat än inledningsstaten, har annan rätt att anmäla sina fordringar i insolvensförfarandet. Denna rätt gäller alla privaträttsliga och offentligrättsliga fordringar. slag av Inom EU pågår också arbete ett direktiv om konkurs m.m. i kreditinstitut avseende konkurs i försäkrlngsföretag. Arbetet har ännu och ett m.m. inte lett till något konkret resultat. Även direktiv angående återtagandeförbehåll övervägs enligt vad den ansvarige kommissionären meddelat vid ministerrådsmöte den 7 december 1998 jfr vad Gertrud Lennander anfört an-

gånde ett utkast till Europarådskonvention om ägarförbehållets interna-

en tionella verkningar i Festskrift till Jan Hellner s. 326

3.5¶ILO-konventionen

Genom sin anslutning till Nationemas förbund år 1920 inträdde Sverige som medlem Internationella arbetsorganisationen ILO. av lLOzs beslutande församling Internationella arbetskonferensen sam- - manträder i regel gång år. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i en per organisationens stadgar beträffande förslag, förts upp mötets dagsom ordning, besluta antingen internationell konvention, avsedd att ratiñom en

118 Utländsk rätt och internationella normer

ceras av organisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annat sätt utan den bindande ka-

men raktär som en ratificerad konvention har. Om beslutet är mindre räckvidd

av eller huvudsakligen av formell innebörd, t.ex. då det gäller begäran

en om utredning, brukar det ges formen av en resolution.

Senast 18 månader från avslutandet konferensens session skall varje

av medlemsstat förelägga landets lagstiftande församling antagna konventioner och rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsstat har vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder har vidtagits för att uppfylla denna förpliktelse

som

samt om vilka åtgärder som i övrigt har vidtagits.

Internationella arbetskonferensens sjuttionionde möte hölls i Geneve den 3-23 juni 1992. Arbetskonferensen antog konvention nr 173 och

en en rekommendation nr 180 om skydd arbetstagares fordringar i händelse

av av arbetsgivares insolvens. Instrumenten anmäldes för riksdagen i skrivelse 1993/94: 128. I skrivelsen erinras om att ILO redan tidigare uppmärksammat arbetstagarnas särskilda skyddsbehov vid arbetsgivarens obestånd, främst genom den år 1949 antagna konventionen nr 95 rättskydd för lön. Den-

om na konvention föreskriver att lönefordran skall ha förrnånsrätt, läm-

en men nar frågan vilken prioritet lönefordringar skall ha att bestämmas

om av nationell lagstiftning. Konventionen har inte ratificerats Sverige. Även ILO-

av konventionen nr 17 ersättning vid olycksfall i arbetet, vid arbets-

om som givarens insolvens skyddar arbetstagarens fordran avseende ersättning

för en arbetsolycka, nämns i skrivelsen.

Regeringen erinrar i skrivelsen att den nationella lagstiftningen i

om många länder genomgått betydande förändringar sedan år 1949 vad gäller skyddet av arbetstagarens fordringar vid arbetsgivarens insolvens. Förutom att själva begreppet "lönefordring" givits ett vidgat innehåll, har lönefordringama fått bättre prioritet jämfört med andra förrnånsberättigade fordringar. Många länder, framför allt i Västeuropa, har också infört lönegarantiinstitut till skydd för lönefordringama vid arbetsgivarens obestånd. Regeringen erinrar vidare om att EG:s ministerråd år 1980 antagit direktiv till-

om närrnning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens 80/987/EEG. I direktivet föreskrivs att medlemsstatema skall skydda arbetstagarnas lönefordringar lönegaranti-

genom institut.

Konventionen nr 173 innehåller regler löneskydd både för-

om genom månsrätt och genom en garantiinstitution. Inledningsvis framhålls betydelsen av skydd för arbetstagares fordringar i händelse deras arbetsgivares insol-

av vens och erinras om bestämmelserna i detta ämne i 1949 års konvention

nr

95 om rättsskydd för lön och i 1925 års konvention 17 ersättning

nr om

vid olycksfall i arbetet. Det konstateras att efter antagandet 1949 års kon-

av vention har rehabiliteringen insolventa företag kommit tillmätas större

av att

OU 1999:1 Utländsk rätt och internationella normer 119

vikt på insolvensens sociala och ekonomiska konsekvenser och att grund av ansträngningar bör göras där det är möjligt för att rehabilitera företag och därmed sysselsättning. Det konstateras vidare att efter 1949 års kontrygga vention har det skett betydande utveckling lagstiftning och praxis i en av många medlemsländer, vilket inneburit förbättrat skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens. Konventionens materiella innehåll kan, som redan tidigare framgått, sägas bestå två huvuddelar, föreskrifter löneskydd förmånsrätt och av om genom ett garantiinstitut. Båda formerna löneskydd tar sikte situatiogenom av att arbetsgivaren inte kan betala arbetstagares fordringar grund av nen insolvens. Med insolvensavses "situationer då, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, förhandlingar har inletts angående arbetsgivares tillen gångar med sikte kollektiv gottgörelse av dennes fordringsägare". En en medlemsstat kan för konventionens ändamål utsträcka uttrycket insolvens till även andra situationer då arbetstagares fordringar inte kan betaatt avse las grund arbetsgivarens ekonomiska förhållanden. av En medlemsstat kan välja att ratificera konventionen endast avseende den formen löneskydd, för att senare, om den så önskar, utsträcka sitt ena av godtagande även till andra delen. Godtar medlemsstaten förpliktelsema i båda delarna i konventionen, finns det möjligheter att begränsa löneskyddet ett garantiinstitut till vissa kategorier arbetstagare och till vissa genom av delar ekonomisk verksamhet. Det finns också möjlighet att helt utesluta av fordringar skyddas ett garantiinstitut från skydd genom förmånssom genom rätt. Vidare medger konventionen att vissa arbetstagare, främst offentliganställda, helt utesluts från löneskydd enligt konventionen grund av den speciella karaktären deras anställning eller om det finns andra former av av garantier som erbjuder dem ett skydd likvärdigt med konventionens. De särskilda föreskrifterna löneskydd förmånsrätt upptar fyra om genom artildar. Förrnånsrätten skall omfatta minst arbetstagares fordringar lön härrörande från en bestämd period, som inte får kortare än tre månader före insolvensen eller före anställningens vara upphörande, arbetstagares fordringar semesterlön härrör från arbete det år insom solvensen inträffade eller anställningen upphörde och föregående år, arbetstagares fordringar ersättning avseende andra slag betald frånav härrörande från bestämd period, inte får vara kortare än tre måvaro en som nader före insolvensen eller anställningens upphörande, och avgångsvederlag tillkommer arbetstagare då deras anställning upp- - som hör. Vilken plats i förrnånsrättsordningen arbetstagares fordringar skall ha blir i viss mån beroende fordringarna också skyddas genom ett garantiinav om stitut. Som huvudregel gäller att arbetstagares fordringar skall ges bättre

120 Utländsk rätt och internationella normer

förrnånsrätt än de flesta andra förmånsberättigade fordringar. Detta gäller särskilt i förhållande till fordringar som staten och socialförsäkringssystemet har. Om arbetstagares fordringar emellertid skyddas även genom ett garantiinstitut, kan de sättas efter statens och socialförsäkringssystemets fordringar i förrnånsrättshänseende.

Föreskrifterna som särskilt behandlar löneskydd ett garantiinstitut

genom behandlas i fem artiklar.

Det fastslås att organisation, administration, drift och finansiering lö-

av negarantiinstitutioner skall regleras såsom konventionens tillämpning i

övrigt genom lagar, föreskrifter eller annat sätt är förenligt med

- som nationell praxis. Löneskyddet enligt denna del konventionen kan även

av anförtros att ombesörjas av försäkringsbolag så länge de erbjuder tillräckliga garantier.

Fordringarna skyddade genom ett garantiinstitut skall omfatta minst arbetstagares fordringar lön härrörande från bestämd period,

- en som inte får vara kortare än åtta veckor före insolvensen eller anställningens upphörande,

arbetstagares fordringar semesterlön härrör från arbete under - som en bestämd period, inte får kortare än månader före insolvensen

som vara sex eller anställningens upphörande,

arbetstagares fordringar ersättning avseende andra slag betald från- - av varo härrörande från bestämd period, inte får kortare än åtta

en som vara veckor före insolvensen eller anställningens upphörande, och

avgångsvederlag som tillkommer arbetstagare då deras anställning - upphör.

Båda formerna av löneskydd kan begränsas genom nationella lagar eller föreskrifter till ett fastställt belopp, dock inte får understiga socialt

som en acceptabel nivå. Om löneskyddet begränsas sådant sätt skall det fastställda beloppet justeras när så är nödvändigt för att upprätthålla dess värde. Vidare kan medlemsstat vid tillämpningen den del konventionen

av av som avser löneskydd genom ett garantiinstitut vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eventuellt missbruk.

Rekommendationen nr 180 innehåller bestämmelser utvidgar både

som antalet situationer då arbetsgivaren kan insolvent och omfattning-

sägas vara en av löneskyddet.

När det gäller löneskydd genom förmånsrätt föreslås t.ex. att det skall omfatta fordringar löner, övertidsersättning, provision

och andra typer av ersättningar avseende arbete under bestämd period före insolvensen eller

en anställningens upphörande. Denna tidsperiod bör enligt rekommendationen inte vara kortare än tolv månader. Om lönefordringen har tillerkänts arbetstagare genom en dom eller en skiljedom inom tolv månader före tidpunkten för insolvensen, bör fordringen omfattas förmånsrätt avseende när

av utan den har intjänats. Vidare föreslås att bl.a. fordringar kompensation vid

Utländsk rätt och internationella normer 121

I

uppsägning giltig grund och andra ersättningar, som tillkommer arutan betstagare när anställningen upphör, skall omfattas av löneskydd. skrivelsen regeringen bedömningen att Sverige inte för närvarande I gör bör tillträda konventionen. Skälen härtill det då pågående beredningsarvar betet med anledning dels Insolvensutredningens förslag om vissa förändav lönefordringars förmånsrätt SOU 1992:113, dels förslagen i slutringar av betänkandet från 1993 års Lönegarantiutredning vad gäller såväl lönefordförmånsrätt lönegarantins omfattning SOU 1993:96. Enligt ringamas som regeringens uppfattning det olämpligt att ta ställning till frågan om rativore fikation konvention 173 innan beredningen dessa förslag till förändav nr av ringar reglerna lönefordringamas förmånsrätt och statlig lönegaranti av om hade slutförts. Riksdagen godtog regeringens bedömning att Sverige inte vid den tidpunkten borde tillträda konventionen l993/94:AU14 och riksdags-

skrivelse 1993/94:191. Frågan ratifikation konvention 173 uppmärksammades nytt i om av nr samband med regeringens lagförslag med anledning av 1993 års Lönegarantiutrednings slutbetänkande. Regeringen gjorde även vid det tillfället bedömningen Sverige inte för närvarande borde tillträda konventionen. I att propositionen hänvisades till att ILO-kommittén i sitt remissyttrande framhållit utredningens förslag inte innebära några förändringar beträfatt synes fande Sveriges möjligheter att ratificera konventionen men påpekat att konventionen kan innehålla vissa bestämmelser, saknar motsvarighet i som svenska förhållanden. Arbetsmarknadsdepartementet hade därför tillskrivit ILO klarlägga svenska förhållanden uppfyller konventionens i syfte att om krav. När propositionen hade ILO ännu inte besvarat skrivelsen och avgavs HJO-kommittén ännu inte tagit ställning till frågan Sverige borde tillträda om konventionen. erhållits från ILO Arbetsmarknadsdepartementets förfrågan Sedan svar har ILO-kommittén för sin del färdigbehandlat ärendet. Kommittén anför att den inte kan finna att ILO:s stöd för en tolkning innebärande att svar ger konventionens bestämmelser avgångsvederlag severance pay motsvaom de svenska bestämmelserna skydd fordran uppsägningslön. I ras av om av budgetpropositionen 1994/95:100, bil 11, uttalade regeringen att, även om de svenska reglerna tillgodose det sociala grundskydd som konvensynes tionen syftar till, bestämmelserna i artikel 6 d och 12 d om skydd för avgångsvederlag utgör hinder för svensk ratifikation av konventionen. en

l l r 1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 123

lsoU

4¶Statistik och ekonomiska analyser

4.1¶Allmänt om

företagande, företagskonkurser och

företagsrekonstruktioner

F öretagandet i Sverige

I Statistiska centralbyråns SCB centrala företags- och arbetsställeregister ingår år 1997 791 000 aktiva företag som tillsammans har omkring

ca 873 000 arbetsställen Med aktivt företag juridisk eller fysisk person

avses

är antingen arbetsgivareregistrerad, momsregistrerad eller Fsom skatteregistrerad. Även myndigheter omfattas registret. Med arbetsställe

av

varje adress, fastighet eller av fastigheter där företaget bedriver avses grupp verksamhet. Alla aktiva företag har minst ett arbetsställe. Ca 783 000 företag har endast ett arbetsställe och de övriga ca 8 000 har tillsammans ca 90 000 arbetsställen.

Antalet anställda uppgår till omkring 3,4 miljoner anställda Av det totala antalet företag i företags- och arbetsställeregistret saknade 596 000 eller

ca 75 % anställda och det finns mindre än 3 000 företag med fler än 100 anställda 1 319 företag med 100-199 anställda, 847 företag med 200-499 anställda och 800 företag med än 500 anställda. Flertalet av företagen

mer är alltså småföretag, omkring 63 000 företag hade en anställd och 70 000 företag 2-4 anställda.

1 Källa: SCB Basfakta 97. Tabeller företagsregistret. Företagsregistret har sedan

ur föregående år utökats med ca 190 000 företag och arbetsställen. Den stora ökningen kommer sig av att alla företag numera är mervärdesskattepliktiga från första kronan. Före 1997 blev ett företag i princip inte momsregistrerat om inte omsättningen uppgick till minst 200 000 kronor. 2Källa: Statistisk Årsbok 99. Uppgifterna år 1997.

avser

124 Statistik och ekonomiska analyser

Antalet genuint nystartade företag i Sverige årsomsättning överstiger

vars 30 000 kr beräknas under år 1997 uppgå till 28 720, vilket innebär ökning

en jämfört med 1996 då motsvarande antal 26 930.3 24 140 företag startades

var inom tjänstenäringarna och resterande 4 580 inom industrinäringama. Antalet sysselsatta i de nystartade företagen

beräknas till 54 000 personer varav 32 000 heltidsysselsatta. Etableringsfrekvensen, mätt i antalet nystartade företag per 1 000 invånare i ålder 16-64 år, visar att under 1996 startades i enomsnitt 5,2 genuint företag 1 000 invånare. Etableringsfrekvensen

nya per är störst i storstadslänen. I genomsnitt för hela riket utgjorde de nystartade företagen 6,3 procent av totala företagsbeståndet under 1997.

SCB genomför årligen sedan 1987 enkätundersökning avseende nyfö-

en retagandet i Sverige Undersökningen visar att de nystartade företagen i regel är små. Mer än hälften de nystartade företagen har omsättning

av en under 300 000 kr året efter verksamhetsstart och endast ungefär sjunde

vart företag mer än 1 miljon kr. Mer än tredje företagare, 38 %, hade fått

var starta-eget bidrag från arbetsförmedlingen.

Allmänt om företagskonkurser

Antalet konkurser i procent av totala företagsbeståndet utgjorde år 1997 1,3 % jämfört med 2,6 % år 1996, 2,8 % år 1995 och 3,6 % för 1994.

År

juni

-

Av de företag som försattes i konkurs år 1997 hade 37 % startats under år 1991 eller tidigare, 8 % år 1992, 10 % år 1993, 14 % år 1994, 17 % år 1995,

3 Källa: SCB Statistiska meddelanden Nyföretagandet i Sverige 1996 och 1997. 4 Se angående undersökningen ovan nämnda Statistiska meddelande Nyföretagandet i Sverige 1996 och 1997.

l

1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 125

lSOU

13 % året före konkursutbrottet och 2 % samma år som konkursen inträffade

Av konkursstatistiken för 1997 framgår att av konkursföretagen var 8 019 aktiebolag, 1 409 enskilda firmor och 1 007 handelsbolag m.m. Jämfört med föregående år minskade företagskonkursema med 8 procent medan antalet berörda anställda minskade med 7 %. Storleksmässigt fördelade sig konkursföretagen enligt följ ande.

Antal anställda Antal företaL Procent, avrundat

0 6 802 65

Konkursstatistiken visar stora skillnader både beträffande olika regioner och olika branscher. Jämfört med siffrorna för 1996 ökade antalet konkurser främst i Jämtlands län +9 % och Norrbottens län +6 %. Den största minskningen var i Blekinge län -33 % följt av Gotlands län -27 %.

Jämfört med 1996 minskade antalet konkurser inom byggindustrin med 10 %. Andra branscher, där minskning av antalet konkurser har skett, är jord- och skogsbruk med 16 % och hotell- och restaurangverksamhet med 7 %.

Om man jämför antalet konkursföretag med antalet företag i SCB:s Centrala företags- och arbetsställeregister ser man att vart 76:e företag försattes i konkurs under år 1997 vilket omfattar

vart 26e företag inom hotell och restaurang, vart 38e partihandelsföretag, vart 49e företag inom byggindustrinoch vart 102a företag inom datakonsultföretag.

Vad gäller konkursstatistiken för år 1998 visar statistiken för det första halvåret 4 525 företagskonkurser berörde 10 289 anställdaá. Jämfört

nya som med samma period 1997 minskade antalet företagskonkurser med 17 % och antalet berörda anställda med 11 %. Antalet konkurser minskade inom de flesta branschgrupper. Inom byggindustrin minskade således antalet konkur-

5 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser och offentliga ackord 1997. 6 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser januari juni 1998.

-

126 Statistik och ekonomiska analyser

ser med 18 %, inom hotell och restauranger med 31 % och inom detaljhandeln med 23 %.

Allmänt om företagsrekonstruktioner

Den officiella statistiken7 visar att det under år 1997 inleddes 44 förhandlingar om offentligt ackord avseende företag. Antalet anställda i dessa företag uppgick till 600. Det är således i allmänhet inte de allra minsta företagen som förhandlar om offentligt ackord. Nedan redovisas antal ackord per år, antalet anställda som berördes av ackordsförhandlingar respektive år samt genomsnittligt antal berörda anställda per ackord respektive företagskonkurs.

Genomsnittligt antal anställda

7 Källa: SCB Statistiska meddelanden Konkurser och offentliga ackord 1997.

OU 1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 127

4.2¶Insolvensutredningens

konkursundersökning

Det finns ingen tillgänglig kontinuerlig statistik som ger något besked om hur tillgårigs- och skuldsituationen ter sig i de företag som går i konkurs. Insolvensutredningen gick därför i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i respektive län igenom 958 företagskonkurser som avslutats under 1990. Undersökningen omfattade Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Kronobergs och Blekinge län lyder under samma tillsynsmyndighet och benämns i betänkandet "Kronoberg". Medan samtliga avslutade konkurser togs med i de fyra landsortslänen gjordes i storstadslänen endast ett urval, varvid var femte företagskonkurs kom med i undersökningen. Av resultatet av undersökningen kan följande utläsas SOU 1992:113 s. 95 se även bilaga 2.

Företaget

Knappt 63 % av gäldenärema bedrev sin verksamhet i aktiebolagsforrn,

9,2 % som handels- eller kommanditbolag och drygt 19 % som enskild

firma. Var femte gäldenär avsåg detaljhandelsföretag. Andra stora gälde-

närsgrupper var fastighetsförvaltning, partihandelsföretag och byggnadsföretag. 63,5 % av gäldenärema saknade några anställda, 16,6 % hade 1

-

2 anställda och 9,2 % hade 3 5 anställda. Endast 2,7 % av gäldenärema

-

hade fler än 20 anställda. Bland de som bedrev sin verksamhet i form av

enskild firma saknade drygt 85 % anställda. Motsvarande siffror för ak-

tiebolagen var drygt 52 %.

Tillgångar

Var tredje gäldenär saknade tillgångar. Ser man däremot enbart Stock-

holms län saknade knappt hälften gäldenärema där tillgångar. Det var

av

över huvud betydligt vanligare att gäldenärema saknade tillgångar i stor-

stadslänen än vad som var fallet beträffande övriga län. Gäldenärer med

tillgångar över en miljon kronor förekom i 8,6 % av konkursema. I Norr-

botten hade däremot drygt 15 % av gäldenärema tillgångar i denna stor-

leksordning, medan det var mer ovanligt med stora tillgångar i stor-

stadslänen.

128 Statistik och ekonomiska analyser

Skulder

I knappt 38 % av konkurserna uppgick skulderna till högst 300 tkr. Man kan dock här lägga märke till att bland stockholmsgäldenärema tillhörde knappt hälften denna grupp. Ca 15 % av gäldenärema hade skulder som låg i skiktet 300 500 tkr, drygt 20 % i skiktet 500 tkr l mkr och drygt

- - 27 % i skiktet 1 50 mkr. Några större variationer mellan länen förekom i

övrigt inte beträffande gäldenäremas skuldsituation.

För Insolvensutredningen är det framförallt tre skuldkategorier som från rekonstruktionssynpunkt intresse: de oprioriterade skulderna,

är av fönnånsberättigade skatter och allmänna avgifter samt skulder med företagshypotek som säkerhet.

De oprioriterade skulderna uppgick i undersökningen till 43,5 % av samtliga skulder och här kan man iaktta en markant skillnad mellan storstadslänen och övriga län. I de förra utgjorde de oprioriterade skulderna knappt hälften av den totala skuldmassan, medan dessa skulder i övriga län låg 43,1 % Västmanland, 41,2 % Västerbotten respektive 30,6 % Kronoberg.

Skatter och allmänna avgifter utgjorde 13,6 samtliga skulder.

% av Lokala variationer kunde iakttas i framförallt Västerbotten 4,2 % och Stockholm 19,6 %.

Skulder med säkerhet iform företagshypotek uppgick i hela landet

av till 31,4 %. I storstadslänen var andelen skulder med denna säkerhet lägre än i övriga län. I Stockholm utgjorde sådana skulder drygt 18 % av samtliga skulder och i Malmö drygt 27 %, i Västerbotten däremot drygt 46 % och i Kronoberg drygt 40 %.

Utdelning

Av det som ovan redovisats beträffande gäldenäremas tillgångar förstår man att det i många konkurser över huvud inte blir någon utdelning. I knappt 53 % av samtliga konkurser blir det aldrig någon utdelning. l storstadslänen är denna siffra betydligt högre än i övriga län.

Av det totala beloppet som utdelades i samtliga undersökta konkurser, drygt 328 mkr, erhöll de oprioriterade borgenärema drygt 20,5 mkr, vilket motsvarar 6,3 % av det totalt utdelade beloppet i samtliga undersökta konkurser. I Stockholm var motsvarande siffror 8,5 mkr respektive 12,8 % och i Västerbotten 956 tkr respektive 1,4 %. Företagsinteckningshavama erhöll däremot knappt 187 mkr, vilket motsvarar knappt 57 % av det totalt utdelade beloppet. I Stockholm motsvarande siffror

var 28 mkr respektive 42,3 % och i Västerbotten 53 mkr respektive knappt 80 %. Beträffande totalbeloppen kan det här vara anledning att påminna

OU 1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 129

att storstadsundersökningen endast omfattat var femte konkurs medan om övriga län samtliga konkurser avslutats under 1990 tagits med. Sta-

som tens utdelning för skatter och avgifter uppgick till drygt 40 mkr, vilket motsvarade 12,2 % det totalt utdelade beloppet. En markant lokal av-

av vikelse mellan de olika länen kan här noteras beträffande Västerbotten,

erhåller endast drygt 1 mkr eller 1,6 % det totalt utdelade där staten av beloppet i länet.

När det gäller de olika borgenäremas utdelning i förhållande till det totalt fordrade beloppet varierar detta av naturliga skäl i olika konkurser. Saknas det tillgångar i konkursen får borgenärema inte någon utdelning den säkerhet fordringen är förknippad med. Men

oavsett summeras samtliga fordringar inom viss borgenärskategori och man undersöker

en hur mycket dessa borgenärer erhåller i utdelning kan iakttas stora skillnader mellan de olika kategorierna av borgenärer.

Borgenärer utan förmånsrätt hade i undersökningen fordringar uppgående till drygt 562 mkr och erhöll utdelning med ca 20,5 mkr. Dessa borgenärer fick alltså tillsammans utdelning med 3,6 % av det totalt fordrade beloppet. I konkursföretag som saknade anställda var motsvarande siffra 2,3 % och i företag med 1 10 anställda var den 1,9 %. I de företag där

det fanns fler än 10 anställda ökade utdelningen till de oprioriterade gäldenärema till 6,9 %. Utdelningen varierar också mellan de olika undersökta branscherna se tabell i bilaga 2.

Statens fordringar för skatter och allmänna avgifter uppgick i undersökningen till knappt 176 mkr och det utdelade beloppet till drygt 40 mkr. Staten erhöll alltså 22,8 % av det totalt fordrade beloppet i samtliga undersökta konkurser. Lokala variationer kan iakttas i Göteborg med 9,7 %, Kronoberg med 30,5 % och Västerbotten med 12,5 %. Ser man till variationer hänförliga till den bransch gäldenären varit verksam är det anmärkningsvärt att staten beträffande verkstadföretag erhåller i genomsnitt knappt 41 % av sina fordringar. Detta kan hänga samman med det faktum att i företag med fler än 10 anställda erhåller staten utdelning med hela 45,7 % av sin fordringar. Annorlunda förhåller det sig i företag som saknar anställda. Där är utdelningen endast 7 %.

Borgenärer med säkerhet i företagshypotek hade i undersökningen fordringar sammanlagt knappt 406 mkr och erhöll utdelning med

om knappt 187 mkr, ett belopp som motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet.

130 Statistik och ekonomiska analyser

4.3¶Förmånsrättskomrnitténs

konkursundersökning

För att följa Insolvensutredningens kartläggning och ytterligare beskriva

upp utfallet för olika borgenärskategorier har Förmånsrättskommittén, i samarbete med samma kronofogdemyndigheter som bistod Insolvensutredningen, undersökt l 635 företagskonkurser som avslutats under år 1996. Undersökningen omfattar således samma regioner som Insolvensutredningens undersökning. På grund av det stora antal konkurser som avslutats under år 1996 har undersökningen inskränkts till att omfatta ett urval av konkursema. Med hänsyn till att främst velat undersöka förrnånsrättsordningens betydelse för skatte- och lönefordringar samt fordringar med säkerhet i företagshypotek har valt att undersöka fler konkurser med anställda än vad som hade blivit fallet vid ett slumpmässigt urval av alla företagskonkurser. Undersökningen omfattar därför i landsortslänen varannan konkurs utan anställda och varje konkurs med anställda samt i storstadslänen var tionde konkurs utan anställda och var femte konkurs med anställda. Den som främst är intresserad av det genomsnittliga konkursföretaget, ett företag utan anställda eller med mycket få anställda, bör således fästa större vikt vid Insolvensutredningens undersökning. Vår undersökning har till främsta syfte att ge en fylligare bild av förmånsrättsordningens betydelse, bl.a. avseende utfallet för olika borgenärskategorier samt hur utfallet påverkas av företagets storlek och ålder.

Uppgifter om skulder och tillgångar har i huvudsak hämtats ur konkursbouppteckningar. Undersökningen har varit mycket resurskrävande och inneburit ett stort merarbete för de berörda kronofogdemyndighetema. Det har därför inte varit möjligt att utföra kompletterande undersökningar för att garantera fullständig information i alla enskilda konkursfall. Det bör påpekas dels att vissa konkurser som omfattats av vårt urval uteslutits från redovisningen grund av att väsentlig information inte varit tillgänglig, dels att vi inte kan garantera att all information som ingår i undersökningen är korrekt. Det är ändå vår uppfattning att undersökningen ger en mycket god bild av förmånsrättsordningens betydelse för fördelningen i konkurser.

De undersökta konkursföretagen

Undersökningen omfattar således 1 635 företag varav 435 från Stockholms län, 267 från Kronobergs och Blekinge län, 195 från det tidigare Malmöhus län, 224 från Göteborgs och Bohus län, 214 från Västmanlands län och 300 från Västerbottens län. 962 av de undersökta konkursföretagen saknade an-

OU 1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 131

ställda, 446 företag hade 1-5 anställda, 98 företag 6-10 anställda och 109 företag mer än 10 anställda. Vidare ingick 20 företag för vilka uppgift om antal anställda saknades. Vad gäller livslängd vid konkursutbrottet fördelade företagen sig enligt följande. 609 företag än tre år, 294 4-5 år

var yngre var och 723 företag äldre än 5 år. 9 företag ingår i undersökningen trots att uppgift om ålder saknas.

Tillgångar

Omkring en fjärdedel, 26,1 %, saknade tillgångar, 34,3 % hade 1- 100 000 kr, 24,7 % 101 000-l miljon kr och 14,9 % mer än en miljon kr i tillgångar. Att konkursföretagen i vår undersökning hade tillgångar än

mer konkursföretagen i Insolvensutredningens undersökning förklaras genom den procentuellt större andelen företag med anställda. Att större företag normalt har mer tillgångar än små företag illustreras genom följande diagram.

Tillgångar

Alla konkursföretagen

15% J 0

i i

I 1-100 tkr

25% I 101-lO00tkr

I 1000 tkr

34%

Konkursföretag med 0 anställda Konkursföretag med 1-5 anställda

10% 9% 10%

15%

39% F

41% 40%

36%

132 Statistik och ekonomiska analyser

Konkursföretag med 6-10 anställda Konkursföretag med 10 anställda

2% 4% 8% 19% 27% 19%

52%

Företagens ålder vid konkursutbrottet förefaller däremot inte ha någon generell betydelse för hur stora tillgångar företaget har.

Konkursföretag med livslängd 3 år 14% 24% EIO I 1-100 tkr 26/00 I101-1000 tkr 36% I1000 tkr

Konkursföretag med livslängd 4-5 år Konkursféretag med livslängd 5 år

13% 17% 26% . ‘

25% 24%

31% 36%

OU 1999:1 Statistik och ekonomiska analyser 133

Skulder Även när det gäller skulder hade storleken företagen betydelse. Naturligt nog hade större företag större skulder än mindre företag medan företagens livslängd inte gav något tydligt utslag.

Alla konkursföretagen

33% 42%

10% 15%

Konkursföretag med 0 anställda Konkursföretag med 1-5 anställda 20% 45% 46% 12%

11% 22%

Konkursfdretag med 6-10 anställda Konkursföretag med 1O anställda 1,8% 9% 1,8% 16%

95,4%

134 Statistik och ekonomiska analyser

Medelvärde på företagens skulder indelade efter antal anställda

12 000 000 10 597 414 10 000 000 .

8 ooo ooo ..

6 ooo ooo . 4 131 219 4 000 000 3 °7° 2 - 2 703 436 2 e71 345 2 000 000 --

0 - . . . 0 1-5 e1 o 10 Uppgift anställda anställda anställda anställda saknas

Skulder

Konkursföretag med livslängd 3 år

E30-300 tkr 41% I301-S00 tkr I501-1000 tkr I1000 tkr

18%

"Z Tl

E

Statistik och ekonomiska analyser 135

l

4-5 Konkursföretag med livslängd 5

Konkursföretag med livslängd

35% 39% 43%

9% 13%

Av särskilt intresse för Förmånsrättskomnritténs arbete är skatteskulder, löneskulder och skulder med säkerhet i företagshypotek. 18,5 % av de undersökta företagen hade ingen skatteskuld, storleken de övriga konkursföretagens skatteskulder illustreras genom följ ande diagram.

skatteskulder Alla konkursföretag med skatteskuld

13% EI 1-100 tkr 10% I 101-300 tkr 49% I 301-500 tkr I 500 tkr 28%

136 Statistik och ekonomiska analyser

Medelvärde på företagens skatteskulder indelade

efter antal anställda 1 600 000 1 335 655 1400 000 - 1 200 000 - - 1 000 000 -- B00 000 - - 600 000 -- 463 939 400 000 289 042 292 996 - 271 497

0 - 2 5 0 1-5 6-10 1 0 Uppgift anställda anställda anställda anställda saknas

På motsvarande sätt illustreras storleken på företagens löneskulder. I underlaget ingår endast företag med löneskulder och således inte de 25,7 % företag som enligt uppgifter i undersökningen har anställda men ingen löneskuld. Företag som enligt uppgifter i undersökningen har löneskuld men inga anställda har medräknats.

Löneskulder Alla konkursföretag med löneskulder

20% U1-100 tkr 41% I101-300 tkr 12% I3o1—5oo tkr I500 tkr

27%

Statistik och ekonomiska analyser 137

Medelvärde företagens löneskulder, företagen indelade efter antal anställda

1 600 000 1 447 847 1 400 000 - - 1 200 000 -- 1 000 000 - 758 234 Boo 00° 600 000 -. 337 978 400 000 207 256

0 -5 6-10 10 Uppgift anställda anställda anställda anställda saknas

När det gäller skulder med säkerhet i företagshypotek är det först av intresse att undersöka hur stor andel av konkursföretagen som över huvud taget har sådana skulder.

Urval Procentuell andel företag med skulder med säkerhet i företagshypotek

Skulder med säkerhet i företagshypotek förekommer således i stor del

en av de företag som går i konkurs, de allra minsta företagen undantagna. Skuldbeloppet översteg i mer än hälften av fallen 500 000 kr, se följande diagram.

138 Statistik och ekonomiska analyser

Skulder med säkerhet i företagshypotek

11%

1-100tkr 23% I 101-300 tkr 52% I301-500tkr I500tkr 14%

Utdelning

I de Insolvensutredningen undersökta konkurserna blev det över huvud av taget ingen utdelning i knappt 53 % av fallen vilket stämmer väl med resultaten från vår undersölming, där utdelning förekom i 46 % av konkurserna och ingen utdelning i 54 % av konkursema. Som väntat är andelen konkurser utan utdelning störst bland de minsta företagen.

Konkurser indelade efter antal anställda Utdelning

100 90 75 80 53 65 Aå so 45 å 4° 29

0 i i i i i 0 1-5 6-10 10 uppgift Totalt anställda anställda anställda anställda saknas

Statistik och ekonomiska analyser 139

Vad gäller den genomsnittliga utdelningen till skatter, löner, företagshypotek och oprioriterade i Insolvensutredningens och Förmånsrättskomntitténs undersökning hänvisas till sammanställningen i avsnitt 4.5.2. Diagrammen nedan visar hur ofta skatter, löner och fordringar med säkerhet i företagshypotek blir utan betalning respektive får betalt med högst en fjärdedel, hälften, tre fjärdedelar eller mer.

Utdelning för fordringar med säkerhet i företagshypotek

Alla konkursforetag med sådana skulder

14%

El 1-25% utdelning

12%

I 26-50% utdelning

7% I

51-75% utdelning

I 76- l 00% utdelning

I Ingen utdelning

Utdelning för löneskulder Alla konkursföretag med anställda

1%

2%2%

3%

92%

140 Statistik och ekonomiska analyser

Utdelning för skattefordringar

Alla konkursföretag med skatteskuld

7%

3%

2%

U 1-25% utdelning

7%

I26-50% utdelning

I 5 l -75% utdelning

I76- l 00% utdelning

I Ingen utdelning

81%

Medan såväl skattefordringar lönefordringar blir utan betalning i de

som klart flesta konkurser och i mindre än 10 % av fallen får mer än hälften betalt är läget betydligt gynnsammare för fordringar säkrade genom företagshypotek. Insolvensutredningens undersökning visar att den totala utdelning-

till fordringar med säkerhet i företagshypotek motsvarar 46 % av det toen tala fordringsbeloppet med sådan säkerhet. Insolvensutredningens genomsnittliga resultat förefaller stämma väl överens med utfallet i vår undersökning som visar att hypotekshavarna blir helt utan utdelning i mindre än hälften av fallen och får mer än halva sin fordran betald i en fjärdedel av fallen. Resultatet kan förklaras dels genom företagshypotekets starka ställning i förmånsrättsordningen, dels genom att fordringar med säkerhet i företagshypotek förekommer ganska sällan i de allra minsta företagen de

som saknar anställda vilka oftare än andra är tillgångslösa. Vi har tidigare

kunnat se att fordringarna säkrade med företagshypotek är större i företag med fler anställda. Fordringarna får också, inte oväntat, bättre utdelning i de större företagen, se diagram nedan. Att utdelningen också är bättre i de äldre företagen än i de relativt nystartade kan möjligen bero att det bland gruppen företag äldre än fem år finns färre företag med få anställda än i gruppen företag yngre än tre år.

Statistik och ekonomiska analyser 141

Utdelning för fordringar med säkerhet i företagshypotekhypotek

Konkursföretag med O anställda 11% l-25% utdelning 8% I 26-50% utdelning 4% El 5 -75% utdelningl 9% 68% I 76-100% utdelning I Ingen utdelning

Konkursföretag med 1-5 anställda 1,3% 0,2% o2,5%

95,3%

Konkursföretag med 6-10 anställda Konkurstöretag med 10 anställda 12%

26%

142 Statistik och ekonomiska analyser SOU 199931

Konkursföretag med livslängd 3 år Konkursföretag med livslängd 4-5 år

13%

19%

Konkursforetag med livslängd 5

16%

1-25% utdelning

I 26-50% utdelning

40%

5 -71 5% utdelning

I 76- l 00% utdelning

I Ingen utdelning

24%

4.4¶Ekonomiska

analyser

I det följande beskrivs kortfattat tre ekonomiska analyser som utförts uppdrag av kommittén. Analysema har utförts av Assistant Professsor of Finance Karin Thorbum, Dartmouth College, USA, professor Clas

av Bergström, Handelshögskolan i Stockholm, och biträdande professor Stefan Sundgren, Svenska Handelshögskolan i Vasa, Finland, samt av professor Theodore Eisenberg, Comell Law School, USA. Analysema bifogas betänkandet bilaga 5-7. Karin Thorbum har till kommittén redovisat ett mycket stort antal tabeller, vilket framgår av hänvisningar i hennes analys. Av utrymmesskäl bifogas endast de tabeller som beskriver förhållanden som omnämns i analysen.

4.4.1¶Karin Thorburns

analays

Analysen redovisas under titeln "En empirisk analys av utdelning i svenska konkurser. Den baseras uppgifter om 350 svenska aktiebolag som

Statistik och ekonomiska analyser 143

gick i konkurs under åren 1988-1991. 263 bolag hade fler än 20 anställda under något av åren 1988-1991 i analysen kallade stora bolag, och 87 bolag hade 0-20 anställda i analysen kallade "små bolag. Bolagen hade säte i något av Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus eller Upplands län.

Karin Thorbum har undersökt hur fordringarna fördelar sig på de olika fordringsklassema pant, fast egendom, hyra, företagshypotek, revision, skatter, löner och oprioriterad samt hur utdelningen fördelar sig mellan dessa fordringsklasser.

Den största fordringsklassen, de oprioriterade fordringarna, blev i hela 96 % av samtliga konkurser helt utan utdelning; i genomsnitt uppgick utdelningen till l %. Företagshypoteket utgjorde i Karin Thorbums undersökning en nästan lika stor fordringsklass 32 % av de totala fordringarna mot 37 % för de oprioriterade som dock vanligen fick en relativt god utdelning, 65 % i genomsnitt, och någon utdelning konkur-

i hela 93 % av serna. Resultatet skiljer sig från resultaten i Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar dels genom att företagshypoteket utgör en större andel av de totala fordringarna, dels genom en bättre utdelning till denna fordringsklass. Förklaringen torde vara att Karin Thorbums undersökning inriktats på större företags. Antagandet styrks att utdel-

av ningen till företagshypotek i hennes undersökning är betydligt högre i gruppen stora företag 69 % än i gruppen små företag 46 %.

Fordringsklassema skatter och löner utgjorde i undersökningen ungefär lika stora andelar av de totala fordringarna omkring 13 %. Skatterna fick dock genom sitt bättre förrnånsrättsläge en högre utdelning, 32 % jämfört med 11 %. Här kan anmärkas att i undersökningar, som mer inriktats att beskriva ett genomsnittligt material skatter utgör omkring dubbelt så

en stor andel som löner samtidigt som utdelningen till dessa fordringsklasser är procentuellt sett ungefär likvärdig jfr Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar beskrivna i avsnitt 4.2 och 4.3. Förklaringen torde vara att skattefordringar utgör en ungefär lika stor andel av det totala fordringsbeloppet i alla typer av konkurser medan lönefordringamas andel, liksom den totala utdelningen, växer med storleken på företaget. I ett genomsnittligt material förekommer många små företag med skatteskulder men utan vare sig löneskulder eller tillgångar. Karin Thorbums undersökning omfattar i huvudsak företag med olika typer av skul-

der och tillgångar.

Resterande fordringsklasser utgjorde var för sig en liten del av de totala fordringarna och sammantaget mindre än 10 %, men de fick samtliga en mycket god utdelning. Att dessa fordringsklasser utgjorde relativt sett

en

8 Det kan anmärkas att i Sverige står små bolag för de flesta konkurserna medan större bolag står för det mesta av tillgångarna och utdelningen i konkurserna.

144 Statistik och ekonomiska analyser

större andel av de totala fordringarna i Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar beror troligen på att dessa omfattade fler fastighetskonkurser med fordringar med förrnånsrätt grund fas-

av tighetspant.

Karin Thorbum har vidare analyserat hur utdelningen skulle ha fördelats om förrnånsrättsordningen varit än den nuvarande. Hon har

en annan undersökt fördelningen om 1 skatter var oprioriterade, 2 skatter och löner var oprioriterade, 3 skatter, löner samt företagshypotek var oprioriterade, 4 företagshypotek var oprioriterat, 5 företagshypotek allmän

var en fömiånsrätt, 6 företagshypotek allmän förmånsrätt med rätt till

var en utdelning ur viss kvotdel av egendomen, 7 företagshypotek allmän

var en förmånsrätt med rätt till utdelning viss kvotdel egendomen samt

ur av skatter oprioriterade, 8 företagshypotek allmän fönnånsrätt

var var en med rätt till utdelning viss kvotdel egendomen samt skatter och löner

ur av var oprioriterade, 9 hyresfordringar var oprioriterade samt 10 lönefordringar hade högre prioritet än företagshypotek, vilket allmän för-

var en månsrätt. Resultaten beskrivs bäst tabellerna till vilka här hänvisas.

genom Några iakttagelser bör dock nämnas.

Att endast avskaffa förrnånsrätten för skatter innebär i fördelningshän- -

seende i princip bara en transferering från statens ficka skatter och

ena

avgifter till den andra lönegarantin.

Om utdelningen till de oprioriterade fordringarna skall kunna höjas i -

någon mer betydande omfattning krävs kännbara begränsningar fö-

av

retagshypoteket; att avskaffa förmånsrätten för skatter och löner är inte

tillräckligt. Att avskaffa förrnånsrätten för hyra får fördelningsmässigt relativt

- en

begränsad effekt; i Karin Thorbums undersökning förekom hyra vis-

serligen i nästan alla konkurser med utdelning utgjorde i

men genom-

snitt endast 2 % av det totala fordringsbeloppet. En utökning av underlaget för företagshypoteket att företagshy-

— genom

potek blev en allmän förrnånsrätt skulle medföra relativt små föränd-

ringar i utdelningshänseende. Utdelningen till företagshypoteket skulle

öka med 2 %. I den typ av konkurser ingår i Karin Thorbums undersökning

- som

skulle företagshypotekets värde försämras kraftigt lönefordringar

om

gavs förmånsrätt före företagshypoteket. Som jämförelse kan nämnas

att företagshypotekets värde skulle bli något företagshy-

sämre än om

potek var en allmän förmånsrätt medförde rätt till utdelning med

som

högst 40 % av gäldenärens egendom eller omkring 35 % föränd-

om

ringen kombinerades med att skatteförmånsrätten avskaffades, vilket

leder till en något bättre utdelning den oprioriterade delen före-

av

tagshypotekshavarens fordran. Det bör anmärkas att konkursema in-

Statistik och ekonomiska analyser 145

lönegaranti i dag. Å träffade under en period med mer omfattande än andra sidan kombineras förslag förbättrad förmånsrätt för löneford-

om ringar ofta med förslag om en utökad lönegaranti.

Analysen omfattar också ett avsnitt behandlar hur skuldstruktur,

som borgenäremas och gäldenärens beteende med flera faktorer påverkar den totala utdelningen, utdelningen till företagshypotekshavare samt utdelningen till oprioriterade fordringar avsnitt 6. Härefter följer ett avsnitt analyserar sannolikheten för att ett företag säljs som en

som helhet i stället för att styckas avsnitt 7. Beträffande dessa frågor hänvisas till bilagan.

4.4.2¶Stefan Sundgren och Clas Bergströms analys

I "Förmånsrättens teori och empiri anförs inledningsvis att utgångspunkten för analysen den roll förrnånsrätten har vid kreditgivning är att tän-

av ka sig idealiserad ekonomi där ingen aktörerna har något informa-

en av tionsövertag. De avtal upprättas mellan olika kreditgivare och gälde-

som nären reglerar alla tänkbara framtida frågor kan uppkomma. I en så-

som dan värld har förmånsrätten endast fördelningsmässiga effekter. Förmånsrätten fördelar endast ett företags värde mellan olika borgenärer, vars förväntade utdelning i konkurs har beaktats i kreditavtalen. Lägre kostnader för kredit från kreditgivare med förrnånsrätt uppvägs av den högre ränta som oprioriterade kreditgivare tar ut för att kompensera sig för den ökade risken.

Clas Bergström och Stefan Sundgren presenterar i det teoretiska avsnittet en modell som illustrerar att den ränta som en långivare kräver är en funktion av konkursrisken och den eventuella kreditsäkerheten avsnitt 3.1.1. De konstaterar vidare att kredit som ges mot säkerhet inte erbjuder någon fördel för kredittagaren avsnitt 3.1.2. Lägre kostnader för kredit från en kreditgivare med säkerhet uppvägs av högre kostnader för kredit från en kreditgivare utan säkerhet. Resonemanget leder till frågan varför kreditsäkerheter ändå används; bruket av säkerheter är trots allt förenat med vissa kostnader. En möjlig förklaring kan vara att olika borgenärer är olika risktoleranta. Om säkerheter skiftar risken från mer riskundvikande kreditgivare till mer risktoleranta, kan effektiviteten i kreditgivningen öka. Mot förklaringen kan emellertid anföras att resonemanget bygger att riskundvikande kreditgivare föredrar kombinationen riskfylld kreditgivning och säkerhet framför mer riskfria placeringar.

Clas Bergström och Stefan Sundgren konstaterar således att, förutsatt att den totala utdelningen i konkurs är oberoende av förmånsrätten, effekterna kommer att ta ut varandra. Frågan är emellertid om utdelningen fak-

146 Statistik och ekonomiska analyser SOU 199921

tiskt är lika stor, oberoende av vilket regelsystem för förrnånsrätten som gäller, eller om det finns skäl att anta att en ändrad förmånsrätt kan ha realekonomiska effekter. I det följande gäller inte längre förutsättningen att alla borgenärer har samma information. Informationsproblem kan föreligga dels beträffande förhållanden under tiden fram till att ett låneavtal ingås, dels avseende utvecklingen sedan lånet beviljats.

I analysen anförs att en ansats som försöker förklara existensen kre-

av ditsäkerheter har sin utgångspunkt i de inforrnationsproblem

som avser utvecklingen sedan lånet beviljats. För att minska sin förlustrisk måste långivama lägga ned resurser Övervakning. Om kan visa att

man en säkerhet minskar övervakningskostnaden för säkerhetsborgenären än

mer vad övervakningskostnaden ökar för oprioriterade borgenärer, är slutsatsen möjligen att gäldenären bör utnyttja sina tillgångar kreditunderlag.

som Lägre totalkostnad uppnås om kreditgivare med höga övervakningskostnader erhåller realsäkerhet, medan de långivare ett effektivt sätt kan

som övervaka gäldenären är oprioriterade. Sammanfattningsvis konstaterar Clas Bergström och Stefan Sundgren att ansatsen endast gäller när säkerheter ett avgörande sätt kan förhindra företaget att byta till risk-

en mer fylld Verksamhetsinriktning eller när betydande skillnader föreligger mellan olika kreditgivares möjligheter att övervaka lånekontrakt. Eftersom

en kreditgivare med företagshypotek inte kan begränsa gäldenärens frihet att disponera över egendom som omfattas hypoteket, kan inte detta slag

av av kreditsäkerhet förhindra att gäldenären ändrar Verksamhetsinriktning så att den blir mer riskfylld avsnitt 3.1.4.

När det gäller förrnånsrätt för lån och tillgången kapital visar

nya analysen att förrnånsrätt kan vara en förutsättning för att erhålla finan-

ny siering till lönsamma projekt att det också finns situationer där för-

men månsrätt för lån kan innebära att företag erhåller finansiering till

nya projekt som inte är lönsamma avsnitt 3.1.5.

En rad faktorer påverkar hur stor inverkan förändring förmåns-

en av rätten får den ränta som olika långivare kräver. Dessa faktorer är bland annat risk, konkurskostnader och utseendet företagets skuldsida.

I analysen används kreditriskmodeller för att kvantifiera effekten olika för-

av ändringar i förmånsrätten kostnader för olika krediter. Beräkningar utförs på tre olika möjliga förändringar. Den första kallas i analysen Avskaffad statlig förmånsrätt och innebär att all förmånsrätt avskaffas utom för realsäkerheter inklusive företagshypotek. Den andra kallas "Den finländska reformen och innebär att all förmånsrätt avskaffas för

utom

panträtt, inteckningsrätt och halva företagshypoteket. Den tredje kallas

Avskaffat företagshypotek och innebär att alla förrnånsrätter för-

utom månsrätt följer pant eller inteckning avskaffas. Analysen kost-

som av av naden för lån från olika kreditgivare utgår från att den totala utdelningen i konkurs är oberoende av förmånsrätten. Några realekonomiska konsek-

Statistik och ekonomiska analyser 147

uppkommer inte och företagets totala kapitalkostnad förblir oförvenser ändrad. Analysen frågor relaterade till förmånsrättens fördelningsmässiga av konsekvenser och dess inverkan borgenärernas beteende i samband med konkurs och företagsrekonstruktion utgår från erfarenheter från Finland med anledning reformen förmånsrättsordningen där. Det empiav av riska materialet omfattar data från 402 företag som försatts i konkurs före reformen, 359 företag försatts i konkurs efter reformen och 463 föresom

tag som ansökt om företagsrekonstruktion.

I avsnittet förmånsrätten och priset kredit avsnitt 4 ges också om exempel på tolkning beräkningsresultat för svenska företag. Begrov av räkningarna bygger på genomsnittlig balansräkning från företag i konen kurs. Det understryks att resultaten för detta genomsnittliga företag inte får tolkas genomsnittliga resultat för svenska företag, och det framhålls som för få fram ett korrekt sådant mått måste beräkna hur många att att man företag med låg konkurskostnad det finns, hur många företag med hög affärsrisk det finns och så vidare och sedan ta genomsnittet av dessa - I tolkningen görs följande förenklingar. Skatte- och löneskulder grupper. slås och behandlas skuld till staten. Det bortses från de samman som en nominellt små hyres- och revisorsfordringama. Lån med fastighetspant och pant i lösöre slås samman under beteckningen pant. Slutligen antas att innehavare företagshypotek främst är banker och att de oprioriterade av fordringarna utgörs leverantörer. Tolkningen lyder som följer avsnitt av 4.3.4.

En avskaffad statlig förrnånsrätt skulle inte så dyr för staten den vara får ändå ut så lite. Dock skulle leverantörernas priser sjunka till följd räntesänkningen med drygt 0,4 %. Genomför man "den finländska av reformen höjer bankerna räntan med 1,2 % medan leverantörerna kan sänka priset motsvarande räntesänkningen med nästan 2 %. Staten tjä- 1,2 % på sina skattefordringar förlorar 1,2 % mindre sitt räntenar fria lån. Avskaffar man hela företagshypoteket kan man förvänta sig att bankerna höjer räntan med drygt 2,0 % medan leverantörerna kan sänka priserna motsvarande ,en räntesänkning 2,6 %.

I analysen behandlas också förrnånsrättens inverkan borgenäremas agerande när gäldenären kommer på obestånd. Vilken betydelse har förmånsrätten för olika borgenärers benägenhet att söka gäldenären i konkurs Hur påverkar förmånsrätterna den total utdelningen, konkurskostnadema eller försäljningen tillgångar i konkurs Vilken inverkan har förrnånsrättsav ordningen för olika borgenärers inställning vid rekonstruktionsförsök utom konkurs Dessa och liknande frågor ställs i analysen till vilken hänvisas

148 Statistik och ekonomiska analyser

för en fullständig redogörelse avsnitt 5 och 6 samt teori i avsnitt 3.2 och 3.3. Här redovisas vad som anges vara de huvudsakliga resultaten.

En grundläggande tanke bakom den finska fönnånsrättsordningen —- nya var att avskaffa förmånsrätter och behandla borgenärema lika. De

mer fördelningsmässiga konsekvenser har emellertid blivit begränsade. De oprioriterade borgenärerna erhöll tidigare 0,90 % i medeltal i utdelning

sina fordringar. Medeltalet är 3,87 % efter reformen. Även efter

reformen blir de oprioriterade helt utan utdelning i än hälften fal-

mer av len. Detta pekar på att en förändring förmånsrätten i Sverige i rikt-

av ning mot den finska endast marginellt skulle förbättra de oprioriterade borgenäremas ställning. Den något försvagade företagsinteckningen kan ha haft konsekvenser för säkerhetsborgenäremas beteende. I kapitel 3 i analysen argumenteras för att en svagare position för säkerhetsborgenärema försämrar tillgången till finansiering för företag med ekonomiska problem. Dessutom anförs att en försvagad position för kreditgivare med säkerhet ökar deras incitament att bevaka företag. Resultatet sådan föränd-

av en ring kan därför bli att icke livskraftiga företag försätts i konkurs i ett tidigare skede och att utdelningen till borgenärema därigenom blir högre. Den empiriska undersökningen dock inga statistiskt signifikanta

ger skillnader i den totala utdelningen till borgenärema före och efter förmånsrättsreformen. Det påpekas att förändringen förrnånsrätten i

av Finland kan ha varit för liten för mätbara realekonomiska effek-

att ge ter samt att förändringen kanske ännu inte påverkat borgenäremas beteende vid tiden för undersökningen. Undersökningen tyder inte på att avskaffandet skatteförrnånsrätten - av fått till effekt vare sig att staten ansökt konkurs i fler fall än tidigare

om eller att skatteskulderna blivit mindre i de konkurser inträffar

som vilket i så fall skulle kunna bero på att företag försätts i konkurs i

ett tidigare skede. I det teoretiska avsnittet anförs stark position för säkerhetsborge- - att en närer kan leda till att de saknar intresse att verka för att konkursförvaltningen använder tillräckligt med tid och för att söka köpare

resurser som är beredda att betala det högsta priset för tillgångarna. Säkerhetsborgenärer har således, hävdas det i teoriavsnittet, inga incitament

att verka för att bättre bud tillgångar införskaffas när redan tillgängliga bud innebär att de får full utdelning. Den empiriska undersökningen ger dock inga belägg för att den finska företagsinteckningen med sin relativt svaga ställning skulle skapa sådana problem. När det gäller borgenäremas inställning till rekonstruktion utom kon- kurs har Clas Bergström och Stefan Sundgren analyserat utlåtanden från olika borgenärer. Innan rekonstruktionsförhandlingar påbörjas i

Statistik och ekonomiska analyser 149

Finland skall de borgenärer med hänsyn till storleken på sin ford-

som

ran anses vara betydande ges tillfälle att yttra sig över gäldenärens an-

sökan företagsrekonstruktion. Analysen visar att leverantörer är

om

positivare till rekonstruktion än banker. Vissa analyser visar vidare att

säkerhetshavama tenderar att vara mer negativa till en rekonstruktion när säkerhetemas värde i relation till skulden är högre. Även sannolikheten för rekonstruktionsplan fastställs är negativt relaterad till

att en relationen mellan säkerhetemas värde och skulderna. Även

om sam-

bandet är statistiskt signifikant i endast några av analyserna anser Clas

Bergström och Stefan Sundgren att resultaten indikerar att en stark ställning för säkerhetshavama minskar deras intresse för rekon-

en struktion.

En hypotes som prövas i analysen är om en avskaffad fönnånsrätt för -

skatter kan ge gäldenären incitament att lämna skatter obetalda före en

rekonstruktion för att skatterna därefter skall beröras av ackordet. Hy-

potesen förefaller dock inte få stöd i undersökningen; i de fall skatter

upptagna i förteckningen över skulderna uppgick de i medeltal till var

9,3 % för de fall där en rekonstruktionsplan fastställdes och till 12,5 %

för fall där rekonstruktionen avbröts och företaget försattes i konkurs.

I sitt slutord ställer Clas Bergström och Stefan Sundgren frågan om lagstiftningsvägen skall reglera exempelvis leverantörens möjligheter att erhålla säkerhet för fordran uppkommer vid leverans eller kredit-

en som en givarens möjlighet att få låntagarens egendom reserverad som kreditunderlag med företräde framför andra borgenärer. Ur låntagarens synvinkel handlar frågan om huruvida det föreligger ett behov av att reglera hans möjlighet att utnyttja sin egendom som kreditunderlag. En central fråga är enligt Clas Bergström och Stefan Sundgren om företagshypotekets ställning skall förändras så att borgenärer med säkerhet i företagshypotek får förmånsrätt i endast kvotdel, eller bör sträva efter att kon-

en om man ge traktsaltemativ så att enskilda företag kan använda de säkerheter som är lämpliga för dem.

Clas Bergström och Stefan Sundgren förordar kontraktsfrihet. De anför att om en gäldenär utnyttjar företagshypotek ett sådant sätt att borgenärer med de lägsta övervakningskostnadema fråntas incitament att övervaka företaget, eller ger kreditsäkerheter som ger incitament att försätta företag i konkurs trots att värdet vid en rekonstruktion skulle vara högre, kommer företagets totala kapitalkostnad högre. Eftersom företag vill mini-

att vara mera sin kapitalkostnad kommer man att utnyttja företagshypotek ett sådant sätt som är förenligt med denna målsättning. I vissa situationer kan det vara ändamålsenligt att reducera värdet i den intecknade egendomen till kanske 50 procent. I andra situationer kan ett företagshypotek där säkerheten utgör det fulla värdet av den intecknade egendomen vara att före-

150 Statistik och ekonomiska analyser

dra. Som skäl för kontraktsfriheten åberopas främst effektivitet; förhållandena skiljer sig från företag till företag och från tid till Parterna kan

annan. bättre än lagstiftaren avgöra vilken förmånsrättsordning som leder till störst effektivitet i det enskilda fallet. Det påpekas att det finns en testfunktion; de företag som valt fel kreditarrangemang kommer inte att klara sig lika bra i konkurrensen om kapital som de företag som valt rätt

arrangemang.

Clas Bergström och Stefan Sundgren medger att det finns tredjemanseffekter som bör beaktas vid utformningen av förmånsrättsordningen. De påtalar att lönegarantin ersätter fordringar under vissa premisser och att staten, inte företaget eller dess långivare, belastas med förluster från skatteskulder. Förmånsrätten bör enligt Clas Bergström och Stefan Sundgren utformas så att den inverkan dessa skulder har borgenärernas

som och företagets val mellan konkurs och olika former finansiella rekon-

av struktioner minimeras. En reform bör, fortsätter de, ha siktet inställt att förenkla och effektivisera det sätt varpå gäldenär kan utnyttja sin

en egendom som kreditunderlag och kreditgivamas möjlighet att skaffa sig information om hur gäldenärens egendom har utnyttjats i detta avseende.

4.4.3¶Theodore

Eisenbergs analys

Theodore Eisenbergs analys A Review of the Economics Literature

on Creditor Priority in Bankruptcy innehåller genomgång juridisk och

en av ekonomisk litteratur som behandlar frågor förmånsrätt i företagskon-

om kurser. Analysen är disponerad följande sätt. I avsnitt 1 fråge-

anges ställningar och beskrivs effekter den nuvarande förrnånsrättsordningen,

av vilket leder till slutsatsen att analysen bör inledas med säkerhetsrättemas förmånsrätt. Efter sammanfattning teoretiska analyser angående sä-

en av kerheter vid kreditgivning följer ett avsnitt vad är känt i praktiken

om som om handlingsmönster vid kreditgivning mot säkerhet. Förmånsrätt för löner och skatter behandlas i var sitt avsnitt. Därefter följer de slutsatser Theodore Eisenberg drar av sin analys.

Theodore Eisenberg påpekar att de teoretiska analyserna är långt i från entydiga. De ställer frågan säkerheter är ekonomiskt effektiva; ökar

om dessa vinsten för låntagare och långivare, inberäknat de inte råkar

som obestånd, men svaret frågan varierar. En del att förrnånsrätt för

menar säkerhetsrätter är effektivt, andra att det är ineffektivt och ytterligare andra att en begränsad förmånsrätt är effektiv full förmånsrätt ineffektiv.

men Såväl jurister ekonomer förefaller emellertid överens att

som vara om fömiånsrätt för borgenärer med säkerhet är acceptabelt, eller kanske till och med önskvärt, om förmånsrätten bara ger företräde framför väl infor-

Statistik och ekonomiska analyser 15 l

merade borgenärer som har möjlighet att anpassa sin kreditgivning med anledning andra borgenärers förmånsrätt.

av

En central fråga är varför säkerhetsrätter existerar. Enkelt uttryckt är ställandet av säkerheter förenat med vissa kostnader som kanske inte motsvaras av lägre lånekostnader. Lägre lånekostnad för den säkerställda krediten kompenseras högre kostnad för övriga krediter. En förklaring till

av varför säkerheter ändå används kan att olika borgenärer är olika risk-

vara toleranta. En annan är att gäldenären, genom att erbjuda säkerhet i sina tillgångar, kan signalera ekonomisk styrka. Här påpekar Theodore Eisenberg emellertid att empiriska undersökningar närmast ger vid handen att säkerhet är vanligare vid riskfyllda lån än vid lån med låg risk.

Bruket av säkerheter förklaras vidare med att säkerheter kan minska de totala övervakningskostnadema. Om olika borgenärer har olika övervakningskostnader är det en fördel om säkerhet erbjuds till de borgenärer som har de högsta övervakningskostnadema. Härigenom övervältras övervakningsproblemet till de borgenärer som kan övervaka gäldenären till lägst kostnad. En teoretisk förklaring är vidare att säkerheter möjliggör kontroll av gäldenärens tillgångar så att denne inte, sedan lånet väl beviljats, kan övergå till mer riskfylld verksamhet. En annan förklaring i litteraturen är att säkerheter för nytillkomna lån möjliggör en effektiv kreditgivning till och investering hos gamla gäldenärer. Slutligen presenteras en förklaring som innebär att säkerheter medger kontroll över gäldenären. Borgenärens inflytande ligger i att han kan anföra veto mot gäldenärens åtgärder genom att stoppa finansieringen och ta över tillgångarna.

Om säkerheter minskar kreditkostnadema uppkommer frågan varför inte alla gäldenärer utnyttjar säkerheter. En förklaring förts fram är att

som en oprioriterad borgenär utsätts för större risk och därför har incitament att granska gäldenärens företagsledning före kreditgivningen, att prissätta krediten korrekt samt att övervaka företagsledningen sedan krediten beviljats. Resultatet bli normalt högre lånekostnader för gäldenären vilka dock uppvägs av att han får lägre verksamhetskostnader.

Även bruket säkerheter är fömuftigt för gäldenären och de välin-

om av formerade borgenäremas vidkommande, kan det medföra ökade kostnader för andra. Kritiker vänder sig mot synsättet att alla oprioriterade borgenärer är medvetna om risken och prissätter den. Vidare framhålls förekomsten av ofrivilliga borgenärer, t.ex. skadeståndsborgenärer, som över huvud taget inte haft möjlighet att väga in någon kreditrisk. Det anförs också att säkerhet i viss egendom kan leda till en konflikt mellan säkerhetshavaren och övriga borgenärer vid realisation av gäldenärens egendom, eftersom säkerhetshavaren har intresse viss egendom skall värderas så högt

av att som möjligt. Som alternativ till förmånsrätt för säkerställda lån nämns i debatten likabehandling av alla långivare, ökad information eller begränsning av säkerhetsrättemas förmånsrätt. En begränsad förmånsrätt skulle

152 Statistik och ekonomiska analyser

kunna minska den konflikt kan föreligga vid realisation

som annars av gäldenärens tillgångar.

Empiriska undersökningar av bruket av säkerheter redovisas i avsnitt III, till vilket här hänvisas. Theodore Eisenberg att undersökningar-

menar na leder till följande slutsatser. Säkerheter kan medföra bättre lånevillkor och i bland vara en förutsättning för att ett lån skall beviljas. Sammantaget ger de teoretiska analyserna och de empiriska undersökningarna inte stöd för så radikala åtgärder som att avskaffa förmånsrätt för säkerställda lån. Undersökningarna ger dock visst stöd för att begränsa förrnånsrätten. En begränsning behöver inte innebära att fördelarna med säkerheter försvinner; säkerhet kan t.ex. fortfarande medföra kontroll över gäldenären men ändå begränsa konflikten mellan borgenärer med säkerhet och oprioriterade borgenärer. Undersökningarna ger vidare enligt Theodore Eisenberg starkt stöd för att leverantörer bör få tillgång till säkerheter. Det måste ske på bekostnad av bankernas säkerheter. En sådan reform skulle troligen leda till en minskad utlåning från bankerna motsvarades ökad

som av en kreditgivning från leverantörerna. Eftersom bankerna är bland de borgenärer som har störst kunskap och bäst kan prissätta kreditrisken skulle

en sådan reform vara effektiv.

När det gäller fönnånsrätt för löner noterar Theodore Eisenberg att litteratur, som inte beaktar förekomsten lönegaranti, har liten relevans i

av verkligheten. Argument som att fömiånsrätten är motiverad för att skydda löntagarna är inte relevanta i ett system med lönegaranti. Han påpekar att lönegarantin ett mycket starkt incitament för konkurs och i avsnitt

ger ger IV B.l ett räkneexempel som stöd för sitt antagande.

När det gäller frågan statens skattefordringar bör prioriterade

om vara eller inte, framhålls att det egentligen är fråga skall bära

en om vem som statens förluster; alla skattebetalare eller de borgenärer har haft af-

som färsförbindelser med gäldenären. Om staten har förmånsrätt kommer det att vara en omständighet som beaktas och prissätts vid kreditgivningen.

I sitt slutord konstaterar Theodore Eisenberg bör ödmjuk

att man vara inför möjligheterna att åstadkomma några betydelsefulla förändringar

mer genom ändringar av förrnånsrättsordningen. För det första kommer bara mycket stora förändringar att få någon effekt för de oprioriterade borgenärema. För det andra måste man beakta att varje förändring kommer att leda till ett ändrat beteende.

Statistik och ekonomiska analyser 153

4.5 för av förslagets

Underlag beräkningar

statsfinansiella effekter

För att kunna göra beräkningar beträffande effekter av förändringar i förmånsrättsordningen krävs kännedom om storleken fordringarna utan förmånsrätt och fordringarna med olika fönnånsrätter i konkursföretagen samt utdelningen dessa fordringar. Det finns emellertid ingen tillgänglig statistik som kan ge en fullständig bild av fordringar och utdelning i konkurs. Den statistik som finns visar dessutom att skuldsituationen och utdelningen förändras över tiden.

Vi har sökt information på olika sätt. Statistik från Riksskatteverket och Kammarkollegiet angående skattefordringar och regressfordringar grund av utbetald lönegaranti är en viktig infonnationskälla. Insolvensutredningens undersökning angående 958 företagskonkurser som avslutats under år 1990 ger en god bild av skuld- och tillgångssituationen i företag som går i konkurs. Vidare har gjort en egen undersökning av 1 635 konkurser som avslutades under år 1996. Ett mindre urval har blivit föremål för mer detal-

en jerad undersökning. Slutligen har vi studerat Karin Thorbums undersökning avseende 350 företag som sattes i konkurs under åren 1988-1991.

All statistisk information innehåller felkällor. Eftersom sammanställt information av olika slag anser ändå att har fått en relativt god bild av fordringar och utdelningar i konkurs. I det följande behandlas varje informationskälla för sig; här skall bara inledningsvis nämnas något svaghe-

om tema i den information som kommer från respektive källa.

Statistiken från Riksskatteverket och Kammarkollegiet visar skulder och utdelning ett visst år. Eftersom utdelningen ofta skulder uppkom-

avser som mit flera år tidigare går det inte att exakt fastställa hur stor utdelning staten fick på fordringar från viss tidsperiod. Statistiken emellertid god

en ger en bild av skulder och utdelning sett under en längre period.

Insolvensutredningens och Fönnånsrättskommitténs undersökningar har båda den begränsningen att de avser ett urval konkurser. Det är dock fråga om stora grundmaterial varför utredningarna sammantaget torde ge en god bild. Det bör också framhållas att skuldbeloppen i huvudsak är hämtade från konkursbouppteckningar. Avvikelser mellan de i bouppteckningen angivna skatte- och löneslculdema och de skulder som slutligen görs gällande vid tidpunkten för konkursens avslutande kan föreligga. När det gäller skattefordringar förekommer det att staten i konkursens inledningsskede anger de skattefordringar som vid denna tidpunkt är restförda hos kronofogdemyndigheten. Under konkursens gång uppdebiteras därefter ytterligare skatter och avgifter som i regel är hänförliga till den närmaste tiden före konkursut-

154 Statistik och ekonomiska analyser

brottet. Först då konkursen är färdig att avslutas preciserar staten sitt slutliga anspråk i konkursen, vilket därefter ligger till grund för beräkning av utdelning se angående förfarandet prop. 1986/87:90 s. 140 ff.

Även löneskuldema avseende uppsägningslön kan förändras under konkursens gång. Arbetstagaren kan erhålla ny anställning under uppsägningstiden. Avräkning enligt 12 § FRL skall då ske. Ytterligare en situation då uppsägningslönen kan komma att ändras är den, att arbetstagaren inte är anmäld som arbetssökande under uppsägningstiden. Att posten uppsägningslön är så osäker har också medfört olika praxis hos olika konkursförvaltare när det gäller hur skuldposten redovisas i konkursbouppteckningen.

Karin Thorbums undersökning innehåller likartade felkällor Insol-

som vensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar. Även här rör det sig om ett urval. För den som är intresserad av genomsnittliga förhållanden är undersökningen mindre användbar eftersom den inriktats på större företag. Uppgifterna om skulderna torde även i denna undersökning i huvudsak hämtade från konkursbouppteckningar, med de svagheter

vara som angetts ovan.

Undersökningarna leder enligt vår uppfattning till vissa slutsatser. Inledningsvis kan konstateras att många företag som går i konkurs är små med relativt begränsade skulder. Det kan också konstateras att det i mer än hälften av konkursema inte finns några tillgångar alls att fördela. Vidare kan konstateras att inte ens fordringar säkrade genom företagshypotek, vilka dels har en mycket god ställning i fönnånsrättsordningen, dels förkommer oftare i utdelningskonkurser än i andra konkurser, får mer än 50 % i utdelning oftare än i var fjärde konkurs. Den första slutsatsen är att konkurs medför stora förluster även för borgenärer med god säkerhet. Vidare måste konstateras att fönnånsrätt i konkurs knappast kan anses ge ett godtagbart resultat i det

enskilda fallet. Endast för den borgenär som har anledning att räkna med

en viss genomsnittlig utdelning i flera konkurser kan fömiånsrätt betraktas som ett skydd mot förlust.

Vid bedömningen av hur olika kategorier drabbas av en konkurs måste man således observera att för somliga genomsnittsutdelningen är det viktiga medan för andra medianutdelningen är intressantast. För borgenärer som ofta involveras i konkurser, t.ex. banker och finansiella institutioner som ofta lånar ut mot bl.a. företagshypotek, är genomsnittsutdelningen det avgörande. Detsamma gäller för staten, där den samlade konkursutdelningen i hela riket påverkar skatte- och avgiftsinkomstema. För en arbetstagare däremot, och kanske även för en hyresvärd, som mer sällan drabbas av att motparten går i konkurs, är medianutdelningen av betydelse. Det är en ringa tröst för en arbetstagare att genomsnittsutdelningen för anställda är x % om medianutdelningen är I de flesta fall får han och det gäller att skydda enskilda arbetstagare mot att få

Statistik och ekonomiska analyser 155

Slutligen anser vi oss kunna utläsa att förmånsrättsordningen har stor betydelse för utfallet till de borgenärer som har anledning att beräkna sina genomsnittliga kundförluster. Det är således fråga borgenärer då

om som och då råkar ut för att en gäldenär går i konkurs. Staten och bankerna är typexempel. Å andra sidan måste beaktas även dessa borgenärskategorier

att skulle tjäna allra mest på en minskning av konkursema.

4.5.1 Berörda statistik

myndigheters

Riksskatteverket

Som redan angetts finns det ingen tillgänglig statistik gör det möjligt att

som direkt jämföra statens skattefordringar i konkurs med utdelningen dessa fordringar. Ur Riksskatteverkets indrivningsstatistik för åren 1991-1997 har emellertid hämtats uppgifter angående aktuella och passiviserade fordringar i avslutade konkurser samt statens utdelning i konkurs. Utdelningen torde till övervägande del avse fönnånsberättigade skattefordringar kan också till

men någon del avse statliga fordringar utan fönnånsrätt. Under rubriken fordringar i konkurs har angetts skillnaden mellan ingående och utgående balans för fordringar i avslutade konkurser med tillägg för utdelat belopp. Det bör anmärkas att vi inte har tagit hänsyn till vad preskriberats under

som året samt att statistiken såväl företag fysiska Samtliga

avser som personer. belopp anges i miljoner kronor.

År Avslutade konkurser

Fordringar Utdelning Utdelnings-

156 Statistik och ekonomiska analyser

Vi har vidare låtit utföra särskild undersökning avseende före detta Mal-

en möhus län år 1996. Under rubriken "totalt passiviserat belopp redovisas obetalda belopp i under året avslutade konkurser.

Totalt passiviserat belopp 537 710 tkr Total utdelning i konkurs 57 475 tkr Totala fordringar i konkurs 595 185 tkr Utdelningsprocent 10,7 %

Sammantaget visar statistiken beträffande skattefordringar att statens utdelning under senare år utgjort omkring 10 % av det fordrade beloppet i konkurs. Den bild som Riksskatteverkets statistik ger verkar för övrigt stämma relativt väl med resultaten från Insolvensutredningens och Fönnånsrättskomrnitténs undersökningar, följande avsnitt. Det är troligt att såväl

se fordringarna som utdelningen kommer att sjunka under de kommande åren. Det behöver emellertid inte innebära att utdelningsprocenten påverkas i nämnvärd utsträckning.

Kammarkollegiet

I avsnitt 6.4 lämnar vi en utförlig beskrivning över kostnaderna för lönegarantin. Inkomster och utgifter för de senaste 15 åren har sammanställts i tabellfonn. Under budgetåret 1991/92 utbetalades 4 347 miljoner kronor från lönegarantin. Under samma budgetår erhöll staten 115 miljoner kronor i utdelning sin regressfordran. För budgetåret 1995/96 var motsvarande belopp 1 199 respektive 254 miljoner kronor. Eftersom utbetalningarna i regel sker under det första konkursåret och det sedan kan ta flera år innan konkursen avslutas och utdelning sker går det emellertid inte att ställa utdelningen ett visst år i relation till det belopp som utbetalades samma år. Den procentuella utdelningen statens regressfordringar bör i stället beräknas

ett genomsnitt av utbetalningar och utdelning under en femårsperiod. Under budgetåren 1985/86-1990/91 utbetalades totalt 4 757 miljoner kronor från lönegarantin vilket ger ett genomsnitt 793 miljoner kronor per budgetår. Under budgetåren 1991/92-1995/96 utbetalades 12 948 miljoner kronor eller i genomsnitt 2 589 miljoner kronor. Den genomsnittliga utdelningen för samma perioder uppgick till 124 respektive 274 miljoner kronor vilket leder till en procentuell utdelning 15,6 % respektive 10,6 %. Den del av utbetalningarna som inte täcktes genom utdelning i konkurs uppgick i genomsnitt till 669 miljoner kronor budgetår under perioden 1985/86-

per 1990/91 och till 2 315 miljoner kronor under perioden 1991/92-1995/96.

x

Statistik och ekonomiska analyser 157

4.5.2¶Särskilda undersökningar

När det gäller de särskilda undersökningarna är Insolvensutredningens och vår egen undersökning jämförbara även urvalet i de båda undersökning-

om ama är något olika. Vår undersökning omfattar en större andel företag med anställda än Insolvensutredningens undersökning. Karin Thorburns undersökning är avsedd att beskriva förhållandena i större företag och kan inte användas för att beskriva den totala effekten på statens utdelning i konkurs till följd förändringar i förrnånsrättsordningen. Däremot är hennes studie

av intressant när det gäller att belysa effekten förändringar i förmånsrätts-

av ordningen i enskilda, större konkurser.

Eftersom de berörda myndigheternas statistik inte fullständig bild

ger en av skuldemas storlek i konkurs är det intressant att undersöka skuldbeloppen i Insolvensutredningens och Förmånsrättskommitténs undersökningar i tabellen 1990 års respektive 1996 års undersökningar. Av de konkurser

som omfattas av Förmånsrättskonunitténs undersökning kommer 195 konkurser från före detta Malmöhus län. Vi har detalj studerat konkursaktema från dessa konkurser för att kunna göra exakta beräkningar än vad våra

mer resurser medgett på det större materialet. Dessa konkurser ingår i 1996 års undersökning men särredovisas också under rubriken kontro1lgruppen.

Totalt belopp Andel av total Procentuell

miljoner kr skuld utdelning

Företagshypotek

Skatter

Löner

Oprioriterade

Undersökningarna från år 1990 och 1996 delvis olika resultat. En förkla-

ger

ring kan att urvalet är något annorlunda; tidigare nämnts medförde

vara som

158 Statistik och ekonomiska analyser

den stora konkursvolymen att Insolvensutredningens urvalsmetod inte kunde användas vid Förmånsrättskommitténs undersökning. För att undersökning-

skulle omfatta ett tillräckligt stort antal konkurser med anställda har konen kurser med anställda respektive konkurser utan anställda utgjort särskilda urvalsgmpper. Vår undersökning har därför kommit att omfatta fler konkurser med anställda än vad som skulle ha varit fallet om urvalet gjorts ur en gemensam grupp konkurser. Urvalsmetoden förefaller emellertid ha haft mindre betydelse än vilken tidsperiod undersökningen omfattar. De skulder

är intresse för utgör samtliga mindre andel den totala skulsom av oss en av den 1996 än 1990. En trolig förklaring är att fastighetsskuldema utgör en betydligt större andel den totala skulden i de konkurser som avslutats år

av 1996. Den totala utdelningen uppgick till drygt 25 % av det totalt fordrade beloppet i båda undersökningama. Att utdelningen samtliga de för oss intressanta fordringarna var lägre i 1996 års undersökning än i 1990 års undersökning torde också bero att vår undersökning omfattade fler s.k. fastighetskonkurser. Att utdelningen till skatter och löner försämrats framgår för övrigt också av statistiken från Riksskatteverket och Kammarkollegiet. I Insolvensutredningens undersökning utgjorde övriga fönnånsrätter", vilket omfattar bl.a. fastighetspant, 6 % av det totalt fordrade beloppet och erhöll 20 % av den totala utdelningen. I vår undersökning utgjorde sådana förmånsrätter 16 % av det totala fordringsbeloppet, och de fick hela 36 % av det totalt utdelade beloppet.

Resultaten från undersökningarna år 1990 och år 1996 visar emellertid också många intressanta likheter. De totala fordringarna med säkerhet i företagshypotek är i båda undersökningarna mer än dubbelt så stora som skattefordringama. Utdelningen till företagshypotek översteg i 1990 års undersökning utdelningen till skatter med 23 %. Motsvarande siffra i 1996 års

var undersökning 29 %. Trots att löner har sämre förmånsrätt än skatter fick lönerna i 1990 års undersökning procentuella utdelning skatte-

samma som fordringama och i 1996 års undersökning t.o.m. bättre utdelning. När det gäller lönefordringar har urvalsmetoden naturligtvis haft betydelse. Det bör framhållas att 1996 års undersökning omfattade relativt sett färre små företag. I Insolvensutredningens undersökning saknade 63 % av konkursföretagen anställda mot 59 % i vår underökning.

Karin Thorbums undersökning har som nämnts en annan inriktning än Insolvensutredningens och Förmånsrättskomrnitténs undersökningar. Av de 350 företag som omfattas av undersökningen hade 263 företag haft fler än 20 anställda under något av åren 1988-1991. Det gör att undersökningen inte kan användas för att illustrera det genomsnittliga utfallet för olika borgenärskategorier, som till stor del påverkas av att många konkurser avslutas utan utdelning. Däremot lämpar den sig väl för beräkningar beträffande förändringar av utfallet i de konkurser som leder till utdelning. Som väntat var utdelningen högre i Karin Thorbums undersökning än i de undersökningar

i Statistik och ekonomiska analyser 159

som omfattar ett mer genomsnittligt urval av företag går i konkurs. Ut-

som delningen uppgick i genomsnitt till 31 % av fordringarnas totala belopp median 28 %. Fordringar med säkerhet i företagshypotek fick i genomsnitt utdelning med 65 % median 78 %, skatter 32 % median 6 %, löner 11 % median 0 % och oprioriterade fordringar 1 % median O %.

Förmånsrätten för skatter och avgifter 161

5¶Förmånsrätten för skatter och

avgifter

5.1¶Gällande rätt

5.1.1 Allmänt om

skatteprivilegiet

Förmånsrätt för vissa skatter och allmänna avgifter gällde även före FRL:s tillkomst enligt bestämmelser i handelsbalken. Förmånsrätten ifrågasattes emellertid redan under förarbetena till FRL. Lagberedningen föreslog i Utsökningsrätt IX att skatteprivilegiet skulle avskaffas. I 1971:142 med

prop. förslag till FRL upptogs likväl en 13 enligt vilken allmän förrnånsrätt följde med fordran skatt och allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrevs. Förmånsrätten låg sist alla förmånsrätter i FRL.

av Genom en lagändring 1975:1248 år 1976 flyttades skatteprivilegiet i

upp fönnånsrättsordningen till sin nuvarande plats i 11 § FRL. Skatter och allmänna avgifter har, som tidigare framgått, sedan dess prioritet efter fordringar med särskild förmånsrätt före löne- och pensionsfordringar och

men givetvis före oprioriterade fordringar. Motivet att det ansågs angeläget

var att förstärka förmånsrätten för skattefordringar och att det utrymme för

gavs detta genom att förrnånsrätten för löner till följd samtidig höjning

av en av maximibeloppet för den statliga lönegarantin kom att sakna betydelse för nästan alla löntagare prop. 1975/76: 12 s. 30 och bet. LU 1975/76:5 s.2.

Det bör anmärkas att skatter och allmänna avgifter också har privilegi-

en erad ställning det sättet att de har företräde efter fordringar under-

hållsbidrag men före andra fordringar vid utmätning lön enligt 7 kap.

- av utsökningsbalken.

I en särskild lag 1971:1072 förrnånsberättigade skattefordringar

om m.m. SkFRL anges att förmånsrätt följer med fordran skatt och tull,

om inte annat följer av särskild föreskrift. Om så särskilt föreskrivs gäller förmånsrätt också för avgift till det allmänna inte betecknas

annan som som skatt. I samband med tillkomsten av FRL uttalade chefen för Justitiedepar-

162 Förmånsrätten för skatter och avgifier

skatteprivilegiet i huvudsak borde omfatta samma skatter och tementet att avgifter tidigare samt att skatteprivilegiet i stort sett borde begränsas som Jämkningar i olika hänseenden ansågs emellertid motiverasamma sätt. vara inom Finansdepartementet upprättad promemoria angående förde. I en månsberättigade skatter Ds Fi 1971:6 föreslogs likväl betydande m.m. en utvidgning skatteprivilegiet. Förslaget föranledde åtskillig kritik vid reav rnissbehandlingen, chefen för Finansdepartementet anslöt sig i stort sett men till förslagen i promemorian. Till stöd för utvidgningen av skatteprivilegiet åberopades huvudsakligen indrivningstekniska skäl. Fönnånsrätten har därefter vid upprepade tillfällen vidgats till att omfatta nya skatter och avgifter. Förrnånsrätt följer bl.a. med inkomstskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, mervärdeskatt, egenavgifter samt en rad punktskatter. Genom 2 § SkFRL vidgas förmånsrätten till att gälla även hos annan än den skatt- och avgiftsskyldige, vederbörande är betalningsskyldig för om skatten eller avgiften. Slutligen regleras i 3 § SkFRL vissa frågor, som rör den tid vilken skatt eller avgift skall belöpa för att förmånsrätt skall åt-

njutas, samt preskriptionsfrågor.

Staten har det s.k. företrädaransvaret fått möjlighet att i en del fall genom hålla sig skadeslös att personligt betalningsansvar för skatt åläggs en genom juridisk företrädare. Sådana föreskrifter fanns tidigare i flera olika persons författningar, bl.a. i uppbördslagen 1953:272, lagen 1984:668 om uppbörd socialavgifter från arbetsgivare och mervärdesskattelagen av 1994:200, har ersatts av bestämmelser i skattebetalningslagen men numera 1997:483. I fråga skatteavdrag verkställts men inte betalats om som kompletteras betalningsansvaret således med bestämmelser i 12 kap. numera 6 § skattebetalningslagen betalningsskyldighet för företrädare för arbetsom givare är juridisk Företrädaransvaret gäller dock inte om det som person. innan skatten skulle ha betalats har vidtagits sådana åtgärder krävs för som få till stånd samlad avveckling den juridiska personens skulder med att en av hänsyn till samtliga borgenärers intressen se NJA 1969 s. 326 m. fl. rättsfall. En företrädare fullgör betalningsskyldigheten har regressrätt mot som arbetsgivaren. Bestämmelserna företrädaransvar motiverades bl.a. av att det inte om fanns så möjligheter att annat sätt göra ställföreträdare för aktiestora en bolag eller juridisk ansvarig för oredovisad skatt. Detta ansågs annan person allvarlig brist inte minst beträffande de s.k. fåmansbolagen SOU som en 1965:23 180 och 184. Med hänsyn till att straff för underlåtenhet att res. dovisa innehållen skatt inte kunde dömas ut med mindre än att arbetsgivaren ställföreträdaren gjort sig skyldig till grov oaktsarnhet, ansågs det att även ställföreträdarens ekonomiska borde begränsas till sådana fall där ansvar uppsåt eller oaktsamhet förelåg SOU 1965:23 187. Det framhölls grov s. betalningsskyldigheten för ställföreträdare inte skulle en straffatt ses som sanktion. Avsikten inte att införa straffonn utan endast att skapa en var en ny

F örmånsrätten för skatter och avgifter 163

möjlighet för det allmänna att utkräva ett solidariskt ekonomiskt ansvar av en försumlig ställföreträdare och den arbetsgivare, tillika juridisk

person, som han företräder. Reglerna om solidarisk betalningsskyldighet ansågs därför inte kunna jämföras med brottsbalkens sanktionssystem prop. 1967:130 s.131.

Från och med den l januari 1974 finns bestämmelser företrädaransvar

om också för mervärdesskatt. I motiven till de ursprungliga föreskrifterna

om betalningsansvar i mervärdesskattelagen anfördes att uppbördslagens ställföreträdaransvar verksamt bidragit till förbättring uppbörden

att en av av källskattemedel, att det framhållits att det solidariska betalningsansvaret

men för betalning av sådan skatt menligt inverkat uppbörden indirekt skatt

av och att följden blivit att man i ökad utsträckning försöker skaffa sig otillbörliga skattekrediter underlåtenhet att erlägga indirekt skatt prop.

genom 1973:163 s. 166

Företrädaransvaret har indirekt betydelse även för kronofogdemyndighetens hantering av säkerheter vid uppskov. Kronofogdemyndigheten kan kräva säkerhet för en restförd skatt 10 § lagen 1993:891 indrivning stat-

om av liga fordringar m.m.. Säkerheten kan ställas gäldenären eller någon

av av annan. Den kan bestå av pant, borgen eller företagshypotek. Riksskatteverket har i Riktlinjer för kronofogdemyndighetens hantering borgenärsrollen

av angett att en förutsättning för att en näringsidkare skall få uppskov med att betala sin skuld är att borgen eller annan säkerhet ställs. I riktlinjerna uttalas att kronofogdemyndigheten för att undvika arbetet med ställföreträdarta-

en lan, när det är möjligt, redan under indrivningsskedet bör begära att företrädaren ställer borgen eller annan säkerhet för företagets skulder.

Till bilden av den starka ställning skattefordringar åtnjuter

som numera hör också den inskränkning i möjligheten till återvinning skatt eller avgift

av till konkursboet som infördes 1975 och regleras i 4 kap. 1 § KL. Enligt

som denna bestämmelse får återvinning inte ske betalning skatt eller avgift

av av som avses i 1 § lagen om förrnånsberättigade skattefordringar

m.m., om fordringen var förfallen till betalning. De skäl anfördes för införande

som av undantagsbestämmelsen var av flera slag se 1975:6 135 ff. Först

prop. s. erinrade chefen för Justitiedepartementet det allmännas utsatta ställning

om som skatteborgenär och de motiv som vanligen brukat anföras för skatteprivilegiet. Han påpekade vidare skattskyldig knappast kunde tänkas vilja

att en gynna det allmänna framför andra borgenärer, så att återvinning blev aktuell. Dittills hade återvinningsfall avseende betalda skattebelopp varit

utomordentligt sällsynta. Skatteförrnånsrättens placering gjorde också den materi-

ella räckvidden frågan återvinning skattebetalning jämförelsevis

av om av begränsad. Återvunna skattebetalningar skulle i utsträckning tillfalla

stor staten som utdelning grund av förrnånsrätten. Man borde följaktligen

se till att bestämmelser återvinning under inga omständigheter vidgade

nya om möjligheterna att återvinna betalda skatteskulder. Den Lagberedningen

av

164 F örmånsrätten för skatter och avgifter

föreslagna bestämmelsen återvinning av betalning av skulder se numera om 4 kap. 10§ KL kunde upphov till vissa tillämpningsproblem. En total ge bedömning spörsmålet ledde enligt departementschefen till att återvinav ning skatter och därmed jämställda skulder borde helt uteslutas genom en av uttrycklig bestämmelse. En sådan lösning bedömdes i endast obetydlig grad medföra faktisk situation vid konkurs än den då förelåg men en annan som skulle medföra praktiska fördelar för myndigheterna och konkursförvaltaren. På tid har frågor angående vilket sätt och vid vilken tidpunkt en senare fordran arbetsgivaravgift i konkurs uppkommer uppmärksammats i rättspraxis sådant sätt att rättsläget i vissa delar får oklart. Liknande ett anses frågor kan komma att ställas beträffande fordran källskatt i konkurs.

5.1.2 Särskilt källskatt i konkurs

angående

Enligt 17 kap. handelsbalken, gällde fram till 1970 års förmånssom rättslag, hade fordran lön och säkerhet i företagsinteckning förrnånsrätt

före fordran skatt. Om ett konkursbo inträdde arbetsgivare i ett anställningsavtal vid som fortsatt drift och betalade ut lön, fordringen källskatt naturligtvis en var fordran hos själva konkursboet, dvs. en massafordran. Om den anställde hade uppburit lön före konkursen innehållen men källskatt inte betalats konkursgäldenären, ansågs källskattefordringen av uppkommen före konkursen, och staten åtnjöt förmånsrätt som för samma andra skatter. Källskattefordringen behandlades i detta sammanhang således inte del bruttolönen, med förrnånsrätt som för lön. Blev som en av källskattefordringen utan utdelning i konkursen, drabbade det inte arbetstagaren, han befriad från sitt ansvar för källskattedelen, sedan denna var innehållits arbetsgivaren. av Ifall slutligen den anställde bevakade en lönefordran i konkurs hänförlig till arbete utfört före konkursen eller avseende uppsägningslön i konkurs lönefordran hade alltså uppkommit före konkursen och var därmed konkursfordran, ansåg Regeringsrätten i RÅ 1958:58 fordran på en att källskatt uppkommit först betalningen lön, dvs. utdelgenom av genom ningen i konkursen. Källskattefordran hade därför, enligt Regeringsrätten, inte kunnat bevakas som en konkursfordran. Emellertid ålåg det konkursboet att vid utdelning på lönefordringen innehålla källskatten, och när detta underlåtits uppkom massafordran för staten. Förhållandena i rättsen fallet speciella att arbetstagarna bara hade bevakat sin nettolön. var genom Man kan därför inte påstå att det preliminärskattedelen den av arvar betstagaren bevakade bruttolönen som skulle innehållas och redovisas till staten. I stället visar rättsfallet att det finns självständig plikt för den en betalar ut lön att till staten betala den källskatt som enligt tabell eller som

F örmånsrätten för skatter och avgifter 165

särskilt jämkningsbeslut belöper på lönen, utan att staten i någon form gjort sin rätt gällande.

I ett läge då arbetstagarens konkursfordran t.ex. är 100 men tillgängligt belopp för utdelning till löner är endast 50, kunde det tyckas märkligt om en skattefordran, som har sämre förmånsrätt än lönefordran, skulle in-

en skränka arbetstagarens utdelning i konkursen. Arbetstagaren själv är emellertid ansvarig för källskatten på sin lön, om inte arbetsgivaren innehållit källskatt. Skulle arbetstagaren i exemplet ha fått utdelning med hela det tillgängliga beloppet 50, skulle arbetstagaren ha tvingats inbetala den källskatt som belöper 50. Av detta skäl var det lika bra att konkursboet i samband med utdelningen drog av den källskatt som belöpte utdelningen, vare sig arbetstagaren bevakat brutto- eller nettolön. Om arbetstagarens inkomster under året blir lägre än vad den aktuella månadslönen indikerar, har arbetstagaren rätt till skatteåterbäring. Härav framgår att källskattedelen, även efter avdraget, har karaktär av lön.

Av det anförda framgår att det avgörande knappast var att källskattefordringen hade uppkommit genom utdelningen lönefordringen efter konkursbeslutet och därför var en massafordran, Man skulle lika gärna eller hellre kunna säga att källskattefordringen var en integrerad del av lönefordringen, som var en konkursfordran, samt att den utbetalade

som lönen hade en uppbördslagstiftningen grundad plikt att betala källskattedelen till staten i stället för arbetstagaren, utan att staten behövde bevaka sin rätt i konkursen.

Vad nu anförts aktualiseras inte vid tillämpning av 1970 års förmånsrättslag, eftersom statens skattefordringar enligt denna har bättre förrnånsrätt än lönefordringar. Vare sig skattefordringen är en villkorlig konkursfordran eller en massafordran, skall källskatt lön betalas till staten i den mån lön utbetalades.

5.1.3 Särskilt i konkurs

angående arbetsgivaravgift

Tidigare debiterades preliminära arbetsgivaravgifter; dessa skulle således betalas oberoende av vilka lönefordringar som faktiskt uppkom under perioden. Avgiften justerades i efterhand genom debitering slutlig arbetsgivar-

av avgift. Den debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften utgjorde enligt NJA 1983 s. 350 en förmånsberättigad konkursfordran i den mån den belöpte tiden före konkursen; avgiftens förfallodag avgörande, och den avgift

var som låg på båda sidor om konkursdagen proportionerades. Den debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften som belöpte tiden efter konkursutbrottet var en s.k. gäldenärsfordran och kunde inte göras gällande i konkursen utan bara mot konkursgäldenären efter konkursens avlsutning om gäldenären då inte var likviderad.

166 F örmånsrätten för skatter och avgifter

Numera har uppbördssystemet lagts och arbetsgivaravgiften beräk-

om,

på utbetalad lön. I konkurs kan arbetsgivaravgiften belöpa

nas faktiskt

1 lön betalad före konkursbesllutet, 2 lön betalas utdelning i

som genom konkursen och 3 lön betalas massaskuld av konkursboet.

som som

Kategori 1, lön utbetalad före konkursbeslutet, erbjuder inget problem Fordringen arbetsgivaravgift har uppkommit före konkursen, senast vid löneutbetalningen. Den utgör därför konkursfordran och har i dag för-

en månsrätt andra skatte- och avgiftsfordringar enligt 11 § FRL. Om kom-

som mitténs förslag att avskaffa skattefönnånsrätten förverkligas, blir det fråga om en oprioriterad konkursfordran.

Kategori 3 , lön betalas masssaskuld konkursboet, erbjuder

som som av inte heller något problem. Konkursboet skall naturligtvis betala sociala avgifter de löner konkursboet erlägger arbetsgivare. Här föreligger

som som en massaskuld.

Beträffande kategori 2, arbetsgivaravgift på lön utdelas i konkur-

som

kan tänka sig flera lösningar. En är att fordringen arbetsgivaravsen, man gift har uppkommit samtidigt med lönen är villkorad av att lönen utde-

men las i konkursen. I så fall skulle i dag föreligga en förmånsberättigad konkursfordran och enligt kommitténs förslag oprioriterad konkursfordran. En

en

lösning innebär att avgiftsfordringen upppkommer när lönen delas ut i annan konkursen. Den kan då inte vara en förmånsberättigad eller oprioriterad konkursfordran utan antingen en massafordran eller en gäldenärsfordran dvs. fordran kan göras gällande bara mot gäldenären i de tillgångar

en som denne återfår från konkursboet eller förvärvar efter konkursen; i fråga om aktiebolag blir detta sällan aktuellt eftersom aktiebolag normalt blir likviderade vid konkursens avslutning.

Enligt 3 § lagen 1971:1072 om fönnånsberättigade skattefordringar har fordran socialavgifterförmånsrätt endast i den mån avgifterna belöper lön eller annan ersättning som har utgivits före beslutet om konkurs. Efter-

alla avgiftsfordringar har förmånsrätt, betyder detta indirekt att avgiftssom fordringar lön delas ut i konkursen inte är en konkursfordran. Valet

som synes därmed stå mellan att betrakta arbetsgivaravgift utdelad lön som

massafordran eller gäldenärsfordran.

Enligt lagen 1981:691 om socia1avgifterSAL skall arbetsgivaravgifter betalas den är arbetsgivare 1 kap. 2 §. I samband med 1990 års

av som skattereforrn genomfördes vissa ändringar i lagen 1962:381 om allmän försäkring 3 kap. 2 § och SAL 1 kap. 2 § och 2 kap. 3 § som innebar ett utvidgat arbetsgivarbegrepp. Som arbetsgivare räknas numera den som betalat ut lön även om mottagaren inte är anställd hos den som utger ersättningen. Tillägget gjordes med tanke på vissa avtalsförsäkringar, men ordalydelsen skulle kunna åberopas för att ett konkursbo, som delar ut lön, är arbetsgivare i SAL:s mening.

F örmånsrätten för skatter och avgifier 167

Riksskatteverket har i en skrivelse den 4 oktober 1993 till Skattemyndigheten i Kronobergs län Dnr 22751-93/200 även MEX 1993-10-15,

se 1993:18 notis 96 anfört att arbetsgivaravgift lön utdelad i konkurs inte kan göras gällande i konkursen; det inte fråga massafordran utan

vore om en om en gäldenärsfordran.

I motiven till skattebetalningslagen prop. 1996/972100 520 uttalade

s. departementschefen:

Om en gäldenärs näringsverksamhet skall fortsätta efter konkurs är det

en

konkursboet som skall bedriva verksamheten. Det är då konkursboet

som

blir arbetsgivare och som svarar för de skyldigheter arbetsgivare

som en har. Det är alltså i princip konkursboet är skyldigt att betala ut

som er-

sättning för arbete samt att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. I praktiken blir emellertid detta sällan aktuellt, eftersom reglerna om lönegaranti blir tillämpliga.

Departementschefen i uttalandets förra del utgå från konkursboet är

synes att massaansvarigt för lönen. I det motsatta fallet, när lönegaranti gäller, blir reglerna om konkursboets för arbetsgivaravgiften inte aktuella.

massaansvar Reglerna bör emellertid vara desamma, sig lönen utdelas konkursbo-

vare av et direkt till arbetstagarna eller staten har betalat lönen på grund lönega-

av rantin och därefter bevakar regressfordran i konkursen.

en

Länge förväntade sig staten inte arbetsgivaravgift lön delats i

som ut konkurs. Under senare år har emellertid skattemyndighetema begärt kon-

att kursbon som massaskuld betalar arbetsgivaravgift på lön utdelad i konkurs. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län 1995-06-28, S 362-96 och länssrätten i Stockholm 1996-01-30, S 3290-94 har med åberopande 1 kap. 2

- av § 1 st. SAL, 3 kap. 2 § 2 st. Lagen allmän försäkring, regeln i 39 § 1

om mom. uppbördslagen 1953:272 om att den betalar lön skall göra skat-

som teavdrag RÅ 1993 ref. 78

samt kommit fram till att skyldighet att betala

arbetsgivaravgift uppkommer för konkursboet när lön utdelas. Kammarrätten i Göteborg har fastställt den förstnämnda länsrättsdomen 1997-12-10, 6422-1996.

Som ovan nämndes bör det för konkursboets för arbetsgivaravgift

ansvar på lön som utdelas i konkursen inte spela någon roll utdelningen sker till

om arbetstagaren direkt eller till länsstyrelsen när denna för utgiven

regressar lönegaranti.

Vid lönegarantilagens tillkomst uttalades i motiven prop. 1970:201

s. 79 att arbetsgivaren har skyldigheter t.ex. att betala arbetsgivar-

samma avgifter i fråga om garantibelopp beträffande honom själv utbeta-

- som av

168 F örmånsrätten för skatter och avgifter

lad lön. I RÅ 1986 ref. 185 har utbetald lönegaranti inräknats i avgiftsunderlaget och arbetsgivaren ansetts betalningsskyldig för avgiften. Uttalandet i motiven till lönegarantilagen 1992:497, LGL är emellertid inte tydligt såvitt arbetsgivaravgift lön utdelad i konkurs. Är arbetsavser givaren i detta fall konkursgäldenären, blir skyldig att erlägga avgiften som med tillgångar han disponerar efter konkursens avslutning, eller är konkurs-

boet arbetsgivaren

I samband med införandet regler 1995:898 när det gäller statliga av nya arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter föreskrevs 1995:852 lönegarantiavgifter förs till staten för finansiering kostnader enligt att av lönegarantilagen. I 1995/96:69 s. 76 där vissa sociala förmåner unprop. dantogs underlag för arbetsgivaravgift, att ersättning utbesom angavs som talas enligt lönegarantilagen fr.o.m. den 1 januari 1996 skall ligga till grund för beräkning arbetsgivaravgifter. I 2 kap. 3 § SAL stadgades att med lön av likställs garantibelopp enligt lönegarantilagen. För att finansiera de ökade utgifterna för staten tydligen skulle länsstyrelsen som utbetalare av lönegarantin erlägga arbetsgivaravgift skedde en avgiftsväxling mellan sjukförsäkrings- och lönegarantiavgiften, varvid den senare höjdes med 0,05 procentenheter. Inte heller de senast nämnda reglerna innehåller något klart ställningstagande i frågan hur arbetsgivaravgiftema utdelad lön skall hanteras i konkursen. Det kan synas vara en stor generositet, att staten betalar arbetsgivaravgifter i samband med utgivandet av lönegaranti, om staten regressvis bara får gäldenärsfordran, utgiften belastar i realiteten arbetsgivarna via en men lönegarantiavgiften, om höjningen av denna varit tillräcklig. Länsstyrelsens utgivande lönegaranti är inte heller helt jämförbart med andra betalningar av som numera utgör underlag för arbetsgivaravgift. De andra betalningarna är ofta slutliga, medan konkursgäldenären har kvar sin löneskuld. Den som lånar motsvarande arbetstagarens lönefordran blir knappast skylut pengar dig att betala arbetsgivaravgift, och samma synsätt hade kunnat anläggas beträffande lönegaranti. För övrigt märks att lönegarantilagen enligt 1 § täcker arbetstagarens fordran, varmed förstås hans bruttolönefordran, eftersom källskatteavdrag skall göras från garantibeloppet, 24 Däremot innehåller LGL inget om att arbetsgivaravgift skall dras eller ändock betalas av länsstyrelsen. När länsstyrelsen betalat nettolön och dragit källskatt, inträder staten för utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt i konkursen, 28 LGL ger således inte länsstyrelsen någon rätt att kräva ersättning för konkursgäldenärens eller konkursboets skyldighet att betala arbetsgivaravgift, men sådan regressrätt kan förmodligen stödjas allmänna principer regressrätt vid betalning om skuld, när skyldighet till detta förelåg se NJA 1915 s. 426, förarav annans betena till 3 § FRL samt Håstad, Tjänster utan uppdrag, 1973, kap. VII, och Sakrätt, 6:e uppl., 1996, s. 132

F örmånsrätten för skatter och avgifter 169

Svea hovrätt har ansett att arbetsgivaravgift som länsstyrelsen erlagt på utbetalad lönegaranti inte utgjorde en del av arbetstagarens lön och att staten enligt 28 § LGL därför inte ägde, med förmånsrätt enligt 12 § FRL, bevaka

konkursfordran på arbetsgivaravgiften 1 avd., beslut 1997-10-29, Ö en 2920/97.

I en motion l996/97:m 738 har Stig Rindborg föreslagit att skattebetalningslagen kompletteras med en bestämmelse om att länsstyrelsen och konkursbon inte skall anses som arbetsgivare vid utbetalningen av lönegarantimedel respektive utdelning i konkurs. Skatteutskottet har i sitt yttrande l996/97:SkU23 s. 243 anfört att de frågor som berörs i motionen kan komma Förmånsrättskomrnittén och därför avstyrkt motionen.

att tas upp av

5.2¶Utländsk rätt

I kapitel 3 beskrivs förmånsrättsordningen i några jämförbara länder. Av

beskrivningen framgår att någon form av skatteprivilegium förekommer i

många länder men ockå att statens förmånsrätt ofta ifrågasätts. De flesta refonnförslag insolvensrättens område omfattar begränsningar eller avskaffande skatteprivilegiet. Således har skattefönnånsrätten avskaffats i

av Danmark, Finland, Österrike och Tyskland. Ett avskaffande har föreslagits i bl.a. Norge och England.

5.3¶Tidigare reformförslag

Frågan om skatteprivilegiet bör avskaffas eller begränsas har behandlats vid upprepade tillfällen.

5.3. 1

Lagberedningen

Lagberedningen hade redan 1964 utarbetat en promemoria angående förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter, vari uttalades att förmånsrätten borde begränsas så mycket som möjligt se härom SOU 1969:5 63 ff.

s. Borgenärema borde ha lika rätt, där vägande skäl kunde påvisas

för avsteg. Särskilt angeläget var enligt beredningen att s.k. tysta förmånsrätter hölls tillbaka. Härmed avsågs förmånsrätter inte kommer till uttryck

som genom besittningsförhållande eller inskrivning eller form publici-

annan av tet. Till dessa hörde följaktligen förrnånsrätten för skatter. Beredningen fann i promemorian vidare att den historiska traditionen inte kunde åberopas

som något bärande skäl att behålla förrnånsrätten för skatter. Beredningen uttalade också att skattemas särskilda natur inte syntes motivera att de utrusta-

var

170 Förmånsräzten för skatter och avgifter

de med förmånsrätt. Att de i motsats till enskildas fordringar utgjorde påla-

staten i kraft sin överhöghet ålagt de enskilda var inte något hållgor som av bart argument för att behålla dem vid privilegierad ställning. Till stöd för

en förrnånsrätten hade ibland åberopats, att staten i det enskilda fallet inte kunde välja mellan att godta någon som gäldenär eller Gentemot detta synsätt anförde beredningen att de enskilda inte heller alltid hade valt sina gäldenä-

Som exempel nämndes utomobligatoriska skadeståndsförhållanden, rer. vilka uppkom utan borgenäremas val. I övrigt anfördes att det ofta inte var praktiskt möjligt att i handel och vandel sovra så strängt eller att med tillräcklig säkerhet bedöma vederbörandes ekonomiska ställning. Beredningen erinrade vidare att beträffande bristande redovisning av innehållna lö-

om nemedel eller varuskatter hade skymtat uppfattningar att försummelsen

av närmade sig förskingring och att detta utgjorde ett skäl för prioritering. Vanlig fordran grund förskingring var emellertid normalt inte förenad med

av förrnånsrätt. Att näringsidkare och andra svek den uppgift som det allmänna tvångsvis pålagt dem kunde därför inte utgöra skäl att därigenom uppkorrma

utrustade med förrnånsrätt. krav skulle vara

Den rent funktionella synpunkten att det allmänna måste ta ut skatter för att den offentliga verksamheten skulle kunna hållas igång till allas bästa och att detta kunde grund för skatteprivilegiet berördes vidare i prome-

vara en morian. Beredningen menade att förmånsrätten i gångna tider kanske hade spelat viss roll för det allmänna, i synnerhet för kommunerna. I sist

en nämnda hänseende gällde emellertid att staten övertagit skattein-

numera, drivningen och risken för att skatter inte inflöt i enskilda fall. Största möjliga riskutjämning hade alltså skett. I övrigt menade beredningen att summan av det allmännas skatteintäkter borde jämföras med de belopp som kunde riske-

förmånsrätten i konkurs avskaffades. Av Riksrevisionsverket hade ras om beredningen erhållit uppgifter om vilka skattefordringsbelopp som bevakats och vilken utdelning erhållits i konkurser avslutade under åren 1960

som och 1961. De bevakade skattefordringarna utgjorde under de båda åren sammanlagt 14,3 mkr och utdelningen 3,7 mkr‘. Beredningen konstaterade därvid att det allmänna utan någon praktisk olägenhet kunde finna sig i bortfallet den inkomstpost som utdelning i konkurs representerade. Det blev

av för övrigt inte fråga om något fullständigt bortfall, eftersom det allmänna skulle få delta i utdelning som oprioriterad.

1 Efter remissbehandlingen promemorian införskaffades uppgifter

av genom exekutionsväsendets organisationsnämnd för åren 1965-67. Av dessa uppgifter framgick, att utdelningen skattefordringar med förmånsrätt som avslutats nämnda tre år uppgick till 4,7, 4,3 5,4 mkr. Det belopp som bevakats med förrnånsrätt i

resp. samma konkurser var 13,2, 14,8 resp. 19,2 mkr. Till jämförelse med de nämnda siffrorna angavs, att de influtna skatterna 1965 och 1966 var närmare 35 resp. drygt 39 mdkr.

F örmånsrätten för skatter och avgifter 171

Beredningen erinrade om att den då nya lagstiftningen om fast egendom och om företagsinteckning medförde att den egendom som stod till buds för det allmännas skattefordringar och för oprioriterade fordringar ytterligare minskades. Å andra sidan medförde detta, betydelsen

att den sammanlagda av att avskaffa skatteprivilegiet också minskade från de oprioriterade borgenäremas synpunkt. Detta kunde dock inte rimligen åberopas mot skatteprivilegiets avskaffande. I det enskilda fallet var det alltid intresse, att

av likställighetsprincipen upprätthölls. Förlustema insolventa gäldenärer drabbade ojämnt och kunde ibland bli mycket kännbara. Staten hade den största tänkbara riskutjämning, medan denna ytterst ofullständig de

var enskilda borgenäremas sida, i många fall obeñntlig. Invändningar att

om förrnånsrättens avskaffande skulle medföra att skatter övervältrades från

en kategori medborgare till en annan, nämligen från företagare med B-skatt till arbetstagare med källskatt, var enligt beredningens mening inte bärande. Vare sig fönnånsrätt förekom eller övervältrade insolvent gäldenär sin

en skattebörda på andra. Frågan gällde endast fick bära förlusten. Så

vem som länge förmånsrätten bestod skedde övervältringen i första hand

dem som råkade oprioriterade i konkursen. Faran för att förrnånsrättens avskaf-

vara fande skulle leda till hårdare indrivning hade inte heller någon större bärkraft. Det kunde visserligen tänkas, att indrivningsorganen ibland vågade

ge anstånd i förlitan fönnånsrätten. Man måste emellertid betvivla, såda-

att na överväganden verkligen gjordes på allvar i någon större utsträckning eller att det kunde bedömas i vad mån förmånsrätten förslog för att skatterna skulle bli betalda. Det under alla omständigheter att föredra, att indriv-

var ningsorganens överväganden byggde en bedömning gäldenärens för-

av måga att längre sikt reda upp sin ekonomiska situation.

Från gäldenärens synpunkt förtjänade en annan omständighet större beaktande, framhölls vidare i promemorian. Innan fönnånsrätt infördes för vissa indirekta skatter kunde det allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för behörigt erläggande av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud se SOU 1957:50 169 och 1959:3 72, jfr 1959:4

s. prop. s. prop. s. 3 Om fönnånsrätten avskaffades kunde frågan säkerhet åter bli aktu-

om ell. För den enskilde kunde det vara svårt att prestera sådan säkerhet eller i allt fall bli förenat med extra kostnad, t.ex. för bankgaranti. Om kontrollen ordnades ändamålsenligt, var det dock enligt beredningens mening knappast behövligt att återinföra systemet. Det kunde för övrigt betvivlas, att förmånsrätten kompenserade frånvaron krav på säkerhet. För de näringsidkare

av som kunde antas ha förutsättningar att fortsätta sin rörelse skulle skatteprivilegiets avskaffande innebära avsevärd fördel vid ackordsförhandlingar.

en Fordringar med förmånsrätt berördes inte ackord.

av

Att en medelväg och starkt begränsa förmånsrätten ansåg beredningen inte böra komma i fråga. Vad som därefter skulle återstå fick naturligtvis ännu mindre betydelse för det allmänna än den nuvarande förmånsrätten. De

172 Förmânsrätten för skatter och avgifier

ekonomiska skälen att behålla på sådant sätt beskuren förmånsrätt blev en alltför obetydliga. Lagberedningen inhämtade yttranden över promemorian från ett flertal myndigheter och organisationer. Flera remissinstansema tillstyrkte att av förrnånsrätten skulle upphävas. I sitt betänkande SOU 1969:5 Utsökningsrätt IX höll beredningen fast vid sitt förslag upphävande av skatteprivileom giet. Beredningen hänvisade till de skäl härför anförts i promemorian som och anförde ytterligare bl.a. följande betänkandet 75 ff. De nordiska

se s.

kommittéer arbetade reformering konkurslagstiftningen hade som en av skatteprivilegiet otillräckligt motiverat och borde avskaffas. ansett, att var Av bl.a. Riksskattenämnden hade vid remissbehandlingen av promemorian framkastats, att förmånsrätt skulle kunna bevaras för statens krav källskattemedel, varuskatter o.l. medan lättare kunde avstå från fönnånsrätt man för övriga skattekrav. Beredningen kunde inte finna sådan åtskillnad been fogad. Den omständigheten att företag och privatpersoner bistod staten med uppbörden källskatt och varuskatter kunde inte åberopas till stöd för av m.m. att just sådana skatter skulle få tas ut med fönnånsrätt. I andra situationer när någon försummade att betala vad borde tillkomma uppdragsgivare och som andra ñck borgenären inte enbart på den grunden någon fönnånsrätt, inte ens gäldenären gjort sig skyldig till förskingring genom att sammanblanda om medlen med tillgångar. Enligt då gällande lag gjordes billighetsskäl egna av undantag endast för fordringar mot förmyndare och gode män som avses i föräldrabalken samt vissa krav tillkom det allmänna m.fl. och avses i 17 som kap. 11 § handelsbalken. Dessa undantag skulle upphävas enligt beredningförslag. Ekonomiskt skulle bevarande av förmånsrätten för nyss nämnda ens skattefordringar självfallet betyda ännu mindre för staten än den förlust som med stöd statistiska uppgifter kunde beräknas uppkomma om förmånsav rätten för skatter helt avskaffades. I ett par remissyttranden hade uttryckts farhågor för att skattebetalningar blev föremål för återvinning, förmånsom rätten avskaffades. Återvinningstiden emellertid kort och frekvensen av var de fall då förutsättningarna för återvinning förelåg måste bli mycket ringa. Beredningen nämnde i det nordiska arbetet avsåg att ändra återvinatt man ningsreglema så att alla normala betalningar gick fria från återvinning. I fråga skatter torde i så fall återvinning knappast komma i fråga annat än om avsevärd eftersläpning ägt och betalningen därför gällt ett mera beom rum tydande, kumulerat skattebelopp. Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämde ganska väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet utan erinran, medan ett mindre antal avstyrkte eller var betänksamma till det. Chefen för Justitiedepartementet kommenterade i prop. 1970:142 s. 97 de siffror presenterades Lagberedningen med att dessa visserligen som av

F örmånsrätten för skatter och avgifter 173

tydde att förmånsrätten ur ekonomisk synvinkel var av begränsad betydelse för statsverket. Men, fortsatte denne, såsom flera remissinstanser hade anmärkt medförde blotta förekomsten av skatteprivilegiet, att betydande belopp flyter sig utmätnings- eller konkursåtgärder. Statsverkets

in utan vare inkomster vid ackord kunde komma att nedgå, om fönnånsrätten avskaffades. Restföringen av skatter och allmänna avgifter hade ökat högst väsentligt under senare år. Det torde med hänsyn till det anförda framhöll departe-

mentschefen vara klart att förmånsrätten långt ifrån kunde sägas sakna

ekonomisk betydelse.

I 1970:142 hänvisades också till en del andra omständigheter som

prop. motiverade ett bibehållande skatteprivilegiet. Departementschefen pekade

av på att stor hänsyn måste tas till skattemoraliska synpunkter. Skatteprivilegiet kompenserade vidare det underläge som staten hade vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning. Skulle man slopa privilegiet, borde samtidigt den exekutiva myndighetens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen effektiviseras. Det fanns sålunda tungt vägande skäl för att behålla privilegiet.

Påståendet att skatteprivilegiet i dess egenskap tyst förmånsrätt till

av var särskild olägenhet för kreditgivningen bemöttes i propositionen med att skatteprivilegiet genom det vidgade fastighetsbegreppet och företagsinteckningsreformen inte längre var till samma skada som tidigare. Dessutom påpekades att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter inte var så tyst som det kunde förefalla, eftersom kronofogdemyndighetemas register över alla restförda fysiska och juridiska personer var offentliga.

Sammanfattningsvis framhöll departementschefen att starka skäl alltjämt stödde förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl var av både ekonomisk och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom förrnånsrät-

var ten motiverad av hänsyn till skattemoralen. Enligt departementschefen vägde dessa skäl klart över de omständigheter som åberopades för ett slopande av skatteprivilegiet se prop. 1970:142 s. 100.

Riksdagen antog det genom propositionen framlagda förslaget till förmånsrättslag se lLU 1970:80. Under behandlingen av propositionen i riksdagen hade denna att i respektive kammare ta ställning till två likalydande motioner I:1275 och H:1486 om "att riksdagen med ändring av proposition nr 142 måtte besluta att fordran skatt eller allmän avgift jämställes med de oprioriterade fordringarna". Båda motionerna avslogs.

5.3.2¶Riksdagen

Riksdagen har under 1980-talet vid två tillfällen behandlat frågan skatte-

om privilegiet bör bibehållas i oförändrad form, LU 1981/82:19 och

se 1988/89:LU20. Förslag om att avskaffa fönnånsrätten har vid varje tillfälle

174 F örmånsrätten för skatter och avgifter

avslagits med hänvisning till kommande utredningar angående förrnånsrättsordningen.

I lagutskottets betänkande 1997/98:LU14 behandlas vidare flera motioner vari statens fönnånsrätt för skatter ifrågasätts. Med hänvisning till att Förmånsrättskommittén har i uppdrag att överväga ändringar i detta hänseende avslogs yrkandena beträffande förändringar av skatteprivilegiet.

5.3.3¶Insolvensutredningen

Även Insolvensutredningen frågan skatteprivilegiets berättigan-

tog upp om de. Utredningens bedömning stöder sig i stor utsträckning en undersökning som utförts av utredningen i samarbete med fem kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, se avsnitt 4.2. Undersökningen, 958 företagskonkurser som avslutats under 1990, redovi-

som avser sas i utredningens slutbetänkande, SOU 1992:113, Lag om företagsrekonstruktion, s. 91 ff och s. 481 ff.

Insolvensutredningen inledde sina överväganden beträffande skatteprivilegiet med frågan om man genom en ändring beträffande denna förmånsrätt kan förbättra de oprioriterade borgenäremas ställning och uttalade beträffande detta spörsmål följande SOU 1992:113 s. 328

Som redan framhållits har utredningens undersökning rörande företags-

konkurser bekräftat vad som ofta påtalats under senare år, nämligen att

borgenärer utan förmånsrätt genomsnittligen får nöja sig med några få

procent i utdelning sina fordringar i konkurs 3,6 procent av deras

sammanlagda fordringar i alla konkurser enligt undersökningen. Det

finns ingen säker uppgift om hur stor förlust dessa fordringsägare årligen

gör grund av konkurs. Under de tre första månaderna 1991 upprättade

landets konkursförvaltare listor oprioriterade borgenärer i konkurs

totalt 18 473 med fordringar överstigande 485 000 kr, något som mot-

svarade totalt 1430517 OOO kr se Svensk Handelstidning Justitia nr

19/20 för 1991. Eftersom denna uppgift begränsar sig till ett kvartal och

rör endast större fordringar, finns grund för att anta att den förlust som de

icke förmånsberättigade fordringsägama årligen gör numera uppgår till

åtskilliga miljarder kr. Utredningens undersökning rörande företagskon-

kurser, vilken avsåg 1990, ger ytterligare belägg för ett sådant antagande.

Skulle då ett slopande av skatteprivilegiet förbättra de oprioriterade

borgenäremas ställning Utredningens undersökning visar att av all ut-

delning i de undersökta konkursema 12,2 procent gick till skatte- och

av-

giftsfordringar, 5,1 procent till lönefordringar och 6,3 procent till oprio-

F örmånsrätten för skatter och avgifter 175 I Ix

riterade fordringar. Det motsvarade en utdelning skatte- och avgiftsfordringarna om 22,8 procent, lönefordringarna om 23 procent och oprioriterade fordringar om 3,6 procent. Om fönnånsrätten för såväl skatter som löner avskaffas, skulle utdelningen till de oprioriterade bli 9,5 procent. Avskaffas enbart förmånsrätten för skatter, blir situationen annorlunda. Man måste då beakta dels den utdelning i konkurs som tillkommer löntagare utöver vad som utgår enligt den statliga lönegarantin, dels statens regressfordringar grund av vad utbetalts enligt

som garantin. Det betyder att avskaffandet av skatteprivilegiet i en del fall får mindre betydelse för icke förmånsberättigade borgenärer. Man får emellertid hålla i minnet att många företag saknar eller har endast få anställda. Vid utredningens undersökning saknade 63 % av företagen anställda och endast ca 10 % av samtliga företag hade flera än 5 anställda. Det anförda visar att en förändring beträffande de allmänna förmånsrättema inkl. lö- neprivilegiet skulle avsevärt förbättra den genomsnittliga procentuella utdelningen till fordringsägare som f.n. saknar förmånsrätt i konkurs, medan en ändring enbart beträffande skatteprivilegiet får något mindre betydelse.

En förbättring av de oprioriterade borgenäremas ställning torde komma framför allt fordringshavare med krav understigande miljon kr till

en godo. Utredningens undersökning rörande företagskonkurser visar att fordringsbeloppen fördelade sig med 37,8 procent understigande 300 000 kr, 14,9 procent understigande 500 000 kr och 20,1 procent i intervallet upp till en miljon kr. Man har därför anledning utgå från att förändring

en av nu diskuterat slag kommer att bl.a. mindre företag är unde-

gagna som rentreprenörer eller underleverantörer. Det bör dock erinras att

om man här endast rör sig med genomsnittstal. I praktiken kommer förbättrad

en utdelning till de oprioriterade borgenärema att växla från bransch till bransch och från konkurs till konkurs. Sammantaget får förbättringen

anses vara av inte obetydlig omfattning.

Enligt Insolvensutredningen skulle ett avskaffande skatteprivilegiet också

av främja rekonstruktion utan konkurs. Utredningen menade att det med

nuvarande regler är tydligt att oprioriterade borgenärer ofta saknar intresse att

av delta i ett insolvensförfarande inte kan förväntas dem annat än ett

som ge mycket blygsamt ekonomiskt utbyte. Avskaffas skatteprivilegiet finns

anledning förmoda, att intresset från de f.n. icke förmånsberättigade fordringsägarnas sida ökar. Det bör i sin tur innebära bättre förutsättningar för att få till stånd ett insolvensförfarande innan gäldenären är ohjälpligt insolvent. Staten kan i och för sig redan idag helt eller delvis avstå från sin fönnånsrätt och därigenom i motsvarande mån delta i ackord. Det är emellertid f.n. rätt ovanligt att staten medger ackord beträffande offentligrättsliga fordringar se SOU 1987:10 s. 380 och 1990:74 s. 99 En förändring beträffande

176 F örmånsrätten för skatter och avgzfier

förrnånsrätten skulle enligt Insolvensutredningens uppfattning vara till fördel på det viset att utsikterna till ackordsuppgörelser därmed stärks. Tvingas staten att delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär, kommer sannolikt antalet ackord att öka. Utredningen förutsatte att staten skulle få ett större intresse i att medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna skatteprivilegiet avskaffades eftersom staten då inte skulle

om kunna falla tillbaka att utdelning i konkurs ha fördel framför de

genom en nu oprioriterade fordringsägama. Beträffande de statsfinansiella effekterna av att avskaffa förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter gjorde Insolvensutredningen följande bedömning SOU 1992:113 s. 330

För statens skatteindrivning innefattar ett bortfall förmånsrätten inte i

av sig några dramatiska förändringar. I praktiken ligger redan nu huvudvikten i indrivningsarbetet åtgärder före konkurs, däribland förhandling med gäldenären, prövning av frågor om uppskov och anstånd samt utkrävande s.k. ställföreträdaransvar för bolags företrädare. Här kan hänvi-

av sas till den redogörelse som lämnats av Skatteindrivningsutredningen i dess betänkande SOU 1987: 10 Indrivningslag m.m. s. 91 ft.

Totalt uppbar staten utdelning i konkurs med 170 mkr 1991. Denna siffra lägre än genomsnittet under tiden 1985 1990, då utdelningen

var uppgick till 197, 234, 250, 218, 171 resp. 152 mkr. Utgår man från det procenttal som framkommit vid utredningens undersökning rörande företagskonkurser, skulle utdelningen skattefordringama minska från 22,8 procent till 9,5 procent, om både skatteprivilegiet och löneprivilegiet föll bort. Med utredningens förslag angående förhållandet mellan företagshypotek och produktiv lön kompenseras dock minskningen bl.a. av att statens regressfordringar enligt lönegarantin får en bättre ställning än idag se vidare avsnitt 6.7.

Den totala uppbörden av skatter och avgifter beräknas för 1988 till cirka 609 mdkr. Av det beloppet restfördes 8,61 mdkr 1,41 procent av den totala debiteringen. Erfarenhetsmässigt brukar drygt hälften av ett års restföring hinna drivas in före preskription. Det slutliga "bortfallet" av skattefordringar blir därför mindre än en procent. Under 1989 inflöt genom indrivning cirka 2,8 mdkr. Samtidigt avkortades cirka 2,1 mdkr och preskriberades cirka 1,9 mdkr. De nämnda siffrorna bör jämföras med motsvarande tal för 1990 och 1991. Av dessa framgår att den totala uppbörden av skatter och avgifter uppgick till cirka 690 resp. cirka 757 mdkr. Av de beloppen restfördes cirka 14,0 resp. cirka 15,3 mdkr 2,0 procent av den totala debiteringen. Under 1990 inflöt cirka 3,1 och under 1991 cirka 3,7 mdkr. Samtidigt avkortades cirka 2,7 resp. 4,5 och preskriberades 2,0 resp. 1,9 mdkr.

Förmånsrätten för skatter och avgifter 177

Det anförda talar närmast för att statens förmånsrätt för skatter och avgifter har ringa betydelse för staten, till vad som totalt inen om man ser flyter i form skatteintäkter. Detsamma kan sägas gälla förhållandet av om mellan vad inflyter utdelning i konkurs och vad som kommer som genom in totalt indrivning 0,0l procent 1989. genom Man måste emellertid framför allt beakta att staten genom åtgärder som gör livskraftiga företag överlever utan konkurs kan göra samhällsatt en ekonomisk vinst som uppväger den minskning av skatteintäktema som ett avskaffande skatteprivilegiet sett isolerat för med sig. Man kan här av - tala dynamisk effekt. Redan det förhållandet att förfarandet sker om en utom konkurs betyder att staten slipper det kostnadsansvar som konkurs kan föra med sig enligt 14 kap. 2 och 3 KL, eftersom kostnaderna gäldenären. Staten kan för övrigt avgiftsbelägga förfaranskall bäras av det. Handläggs frågan rekonstruktion utan konkurs, innebär det att om den statliga lönegarantin inte utlöses jfr avsnitt 6.1.3 annat än om rekonstruktionsproceduren går intet och konkurs följer. Detta kan i om framgångsrika fall betyda avsevärt minskad belastning lönegarantien fonden. Härtill kommer de vinster som samhället gör till följd av att en livskraftig rörelse kan drivas vidare och sålunda skapa ett fortsatt skatteunderlag inte bara genom det aktuella företaget och dess anställda utan också andra företag som för sin verksamhet varit mer eller mindre genom beroende krisföretaget. I förlängningen kan också undvikas ökade utav gifter för arbetsmarknadsstöd och socialtjänst för personer som drabbats av en nedläggelse.

Insolvensutredningen fann således att flera de skäl vid FRL:s tillav som komst anfördes för ett bibehållande skatteprivilegiet inte längre har den av styrka då antogs. Statsekonomiska skäl ansåg utredningen inte kunna som tilläggas avgörande betydelse. Utredningen ansåg inte heller att förrnånsrätten har någon sådan roll vid skatteindrivningen att farhågor för att skattemoralen skulle undergrävas kan tillmätas någon större vikt i sammanhanget. Insolvensutredningen framhöll också att iakttagandet av likhetsprincipen är grundläggande för fönnånsrättsordningen och att skälen för att avvika från denna måste starka. Även staten inte kan välja sina gäldenärer, gälvara om ler detsamma också för andra fordringar, t.ex. skadeståndsfordgrupper av ringar. Staten har för övrigt bättre möjligheter till riskutjämning än innehaidag oprioriterade fordringar. Skatteprivilegiet "tyst" förrnånsvare av är en rätt, låt att kronofogdemyndighetemas register över restförda gäldenärer vara är offentliga, och kan därför vara till nackdel för kreditgivningen. Utredningen ansåg för sin del nämnda förhållanden alltjämt skall vägas in att nu då överväger frågan huruvida skatteprivilegiet skall bibehållas. man Vidare menade Insolvensutredningen att det är vikt att man anlägger en av helhetssyn när bedömer verkningarna de olika ändringarna i förman av

178 F örmånsrätten för skatter och avgifter

månsrättsordningen. Avskaffande av skatteprivilegiet skulle enligt utredningens uppfattning bli ett viktigt led i strävandena att främja rekonstruktion utan konkurs och förbättra de oprioriterade borgenäremas utsikter att få betalt.

Insolvensutredningen behandlade också frågan det bland de

om medelsslag som är upptagna i lagen 1971:1072 förmånsberättigade skatte-

om fordringar m.m. finns sådana beträffande vilka det är särskilt motiverat att staten behåller sin förrnånsrätt. Uppspaltning efter olika skatteford-

slag av ringar skulle kunna vara en möjlighet. En avgränsning skulle härvid kunna vara att behålla fönnånsrätten för exempelvis skattebelopp arbetsgivare

som innehållit vid utbetalning anställdas löner samt för mervärdeskatt. Denna

av avgränsning skulle motiveras med att det rör sig ett slags

om "redovisningsmedel". Utredningen påpekade att de skatteslag kan be-

som traktas som "redovisningsmedel" utgör 31 % aktuella fordringarz och

ca av att man kan räkna med att gäldenären grund ställföreträdaransvaret i

av större utsträckning än beträffande övriga skatteslag är benägen att betala sådana skatter strax före konkursen. Med hänsyn till så liten del

att en av skattefordringarna utgörs av detta skatteslag saknas det- enligt Insolvensutredningens uppfattning redan statsñnansiella skäl anledning att behålla

- av fönnånsrätten i denna del.

Slutligen diskuterade Insolvensutredningen också tidsmässig avgräns-

en ning det viset att endast fordringar belöpande viss tid före konkurs-

en utbrottet, t.ex. sex månader, skulle prioriterade. En sådan lösning skulle

vara kunna göra det möjligt för staten att under några månader undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och vidta lämpliga indrivningsåtgärder. Varje avgränsning av denna natur blir emellertid godtycklig. Det är svårt att att

se ett vidmakthållande av fönnånsrätten i sådan begränsad utsträckning skulle vara förenat med fördelar den styrka att de uppväger nackdelarna. Rent

av ekonomiskt skulle sålunda begränsad förmånsrätt bli rätt betydelselös för

en det allmänna. Utredningen ansåg därför inte bör välja mellanlös-

att man en ning av sådant slag utan avskaffa fönnånsrätten helt.

Eftersom ställningstagandet till borgenäremas inbördes företräde bör göras i FRL och en grundläggande funktion hos återvinningsreglema kan sägas vara att hindra att FRL kringgås, ansåg Insolvensutredningen avskaf-

att ett fande av fönnånsrätten för skatter och avgifter bör leda till inte heller

att undantaget från återvinning såvitt betalning sådana fordringar be-

avser av hålls utan mycket starka skäl härför.

Antagandet att en skattskyldig knappast kunde tänkas vilja det all-

gynna männa framför andra borgenärer så att återvinning blev aktuell ansåg Insolvensutredningen kunna ifrågasättas. Utredningen beaktade här att gäldenären

2 Enligt uppgifter från Riksskatteverket utgör dessa skatteslag emellertid 70 %

ca av konkursföretagens skatteskulder, avsnitt 5.4.

se

F örmånsrätten för skatter och avgifter 179

kan ha ett alldeles särskilt skäl att betala skattefordringar framför andra skulder, nämligen att undvika straff respektive personligt betalningsansvar för skulderna enligt främst uppbördslagen och mervärdesskattelagen. Att återvinningsfall avseende betalda skattebelopp varit utomordentligt sällsynta bemöttes med att återvinningsfall över huvud taget är relativt sällan förekommande och att återvinningsreglemas största betydelse är preventiv. Insolvensutredningen ansåg att den mest relevanta invändningen mot att upphäva återvinningsförbudet de tillämpningsproblem återvinnings-

var som en möjlighet kan medföra. Ett problem är den uppenbara svårigheten att visa ond tro hos staten, vilken illustreras bl.a. genom rättsfallet NJA 1974 s. 378. Å andra sidan, anförde utredningen,gäller detta inte bara skattetransaktioner utan alla transaktioner med juridiska personer. Som framhållits i doktrinen

Welarnson, Konkurs, Stockholm 1974, s. 77 är det emellertid av stor

se

betydelse att staten kan försättas i ond tro ett särskilt meddelande om

genom gäldenärens obestånd. En återvinningsmöjlighet skulle därför, trots bevissvårighetema beträffande den onda tron, enligt Insolvensutredningens uppfattning inte sakna praktisk betydelse.

Ett annat tillämpningsproblem, som också påtalades under remissbehandlingen av Lagberedningens förslag om återvinning av skattebetalningar, är svårigheten att bedöma en skattebetalning är ordinär, när stora ackumu-

om lerade belopp betalas strax före konkurs eller när gäldenären betalar förfall-

skatter viss tid efter vederbörlig uppbördstennin. Detta ansåg Insolna en vensutredningen dock knappast vara något skäl att undanta skatter och avgifter från återvinningsbestänunelsema, eftersom precis samma svårigheter uppstår om en gäldenär strax före konkurs betalar stora, ackumulerade leverantörsskulder som förfallit någon tid före betalningen. Utredningen hänvisade i detta hänseende till vad Lagberedningen, med instämmande av departementschefen, uttalat angående tolkningen av rekvisitet ordinär i just dessa situationer se SOU 1970:75 s. 150 och prop. 1975:6 s. 227. Enligt dessa uttalanden skall vanliga löpande betalningar bl.a. skatt eller inne-

av hållna källskatter skyddade betalningen faktiskt försämrat gäl-

vara även om denärens ekonomiska ställning från andra borgenärers synpunkt. Även löpande betalningar som fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtas ordinära, t.ex. om gäldenären brukat successivt göra rätt för

som sig i efterhand. Däremot är det inte avsett att betalning skuld stått ute

av som eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär. Enligt Lagberedningen kan en betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar inte heller, objektivt sett, anses ordinär, frånsett hyra för bostad och liknande. Till de av Lagberedningen gjorda uttalandena ville Insolvensutredningen foga, att betalning av skatt som sker enligt en av kronofogdemyndighet uppgjord avbetalningsplan också bör anses som ordinär. Efter ett beslut om företagsrekonstruktion bör, ansåg Insolvensutredningen,

180 F örmånsrätten för skatter och avgifter

betalning av skatt liksom av andra prioriterade skulder -inte kunna be-

traktas som ordinär.

Under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande tillstyrkte en bred majoritet av remissinstansema förslaget att avskaffa förmånsrätten för skatter och avgifter. Avstyrkte gjorde Riksskatteverket, de

skattemyndigheter som yttrat sig och en kronofogdemyndighet.

Insolvensutredningens förslag behandlades i 1995/96:5. I proposi-

prop. tionen anfördes att det är svårt att precisera vilka effekter det skulle få för

oprioriterade borgenärer om skatteförmånsrätten avskaffades. Det konstaterades dock att den diskuterade ändringen utan tvivel även utan ett avskaf-

fande lönefönnånsrätten i många fall skulle medföra för

av en förbättring

de oprioriterade fordringshavarna. Vidare uttalades att det inte finns skäl att

anta att ett avskaffande av skatteförrnånsrätten skulle påverka skattemoralen hos företagen i någon nämnvärd utsträckning tidigare ansågs att blotta

förekomsten skatteprivilegiet medförde att betydande belopp flöt in

av utan vare sig utmätnings- eller konkursåtgärder.

I propositionen behandlades också den viktiga frågan ett avskaffande

om av förmånsrätten för skatter gagnar rekonstruktionsförsök. Det anfördes att det är givet att en försämrad ställning i konkurs för staten medför

att myndigheterna får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter. Till skillnad från bankerna kan staten inte kompensera sig

genom att skaffa annan säkerhet i samband med att fordringen uppkommer. Snabbare ingripande i problemföretag är i linje med syftet med de reglerna

nya om företagsrekonstruktion och bör nonnalt välkomnas. Självfallet är det dock inte bra om regleringen medför, bl.a. Riksskatteverket

som synes mena, att företag i onödan försätts i konkurs. Det får i och för sig förutsättas

att myndigheterna noggrant överväger vilka åtgärder bör vidtas företag

som när ett

är i ekonomiska svårigheter. Sammanfattningsvis ansågs samlad bedöm-

en ning med ledning av remissvaren vid handen att det är osäkert

ge om ett avskaffande förmånsrätten för skatter rekonstruktionsförsök.

av gagnar

Som ett skäl för att avskaffa skatteförmånsrätten anfördes i propositionen

att den torde vara till nackdel för företagens kreditförsörjning. Det gäller särskilt som förmånsrätten är "tyst", dvs. den kommer inte till uttryck

genom

besittningsförhållande eller inskrivning eller någon form publicitet.

annan av Härigenom är det inte möjligt för kreditgivare att i förväg veta hur andel

stor av tillgångarna i en konkurs som kommer att tas i anspråk staten för

av skattefordringar. Alla kreditgivare som inte har förmånsrätt före staten måste iaktta särskild försiktighet med hänsyn till de risker skatteförmånsrätten

som medför, anfördes det vidare i propositionen.

I propositionen konstaterades också att utvecklingen internationellt

synes gå mot ett avskaffande förmånsrätten för skatter o.d. Det erinrades

av om att denna förmånsrätt för länge sedan tagits bort i Danmark så förhål-

samt att

F örmånsrätten för skatter och avgifler 181

landevis nyligen även skett i Finland, medan förmånsrätten däremot finns

kvar i Norge. Regeringen stannade för bedömningen att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter inte skall avskaffas och anförde bl.a. prop. 1995/96:5 s.

De undersökningar utredningen gjort visar att statens förmånsrätt för som skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för staten vid en jämtotalt inflyter i form skatteintäkter. Även i jämföförelse med vad som av relse med de belopp totalt inbringas skatteindrivning är de som genom belopp får i utdelning i konkurs ganska små. Det går dock inte som staten bortse från det förhållandet att åtminstone i det korta perspektivet det att statsfinansiella nettot vid slopad förmånsrätt för staten blir negativt. en Detta måste beaktas i ljuset det statsfinansiella läget vid den tidpunkt av då åtgärden genomförs. Det finns alltså skäl både för och emot ett avskaffande av skatteförmånsrätten. Det står öppet och kan diskuteras hur dessa skäl skall vägas varandra. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget bör det mot dock för närvarande inte komma i fråga att genomföra några förändringar i regelsystemet får påtagligt negativa konsekvenser för statsfinansersom Regeringen därför att skattefönnånsrätten i nuläget bör bibena. anser hållas. Detta ställningstagande hindrar inte att det längre fram kan finnas anledning att på nytt överväga frågan. Därvid är det av stor vikt att det blir noggrant genomlyst inte minst vilka effekter reform skulle få för en

möjligheterna att genomföra framgångsrika företagsrekonstruktioner. Det

finns skäl att låta utredning studera bl.a. denna fråga. en

Regeringens proposition behandlades i lagutskottet under våren 1996 1995/96:LU11. Utskottet hade samtidigt att ta ställning till flera motionsyrkanden avseende ändringar i förrnånsrättsordningen, däribland yrkanden avskaffande skatteförrnånsrätten. Utskottet konstaterade att det i Förom av månsrättskomrnitténs uppdrag ingår att överväga förändringar i fönnånsrättsordningen i alla de avseenden berörs i de aktuella motionsyrsom nu kandena. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att yrkandena nu inte borde föranleda några lagstiftningsåtgärder och inte heller något annat initiativ från riksdagens sida.

182 F örmånsrätten för skatter och avgifter

5.4¶Statsfinansiella effekter ett

av

avskaffande av förmånsrätten

Från Riksskatteverket har inhämtats uppgifter om statens utdelning i konkurs för skatter och avgifter, se även avsnitt 4.5.1. Under åren 1985 1991 upp- bar staten utdelning med mellan 152 och 250 mkr år. Därefter har utdelper ningen ökat för varje år och uppgick år 1992 till 336 mkr, år 1993 till 442 mkr, år 1994 till 629 mkr, år 1995 till 654 mkr år 1996 till 685 mkr. År samt 1997 sjönk utdelningen till 596 mkr. Eftersom det särskilt i större konkurser kan ta flera år innan konkursen avslutas och utdelning sker är det rimligt att anta att den relativt höga utdelningen till staten fortfarande till stor del härrör från det stora antal konkurser som inträffade under första hälften 1990av talet. Med nuvarande konkursutveckling är det vidare rimligt att anta att utdelningen till staten kommer att sjunka och närma sig den nivå gällde som under 1980-talets andra hälft, dvs omkring 200 mkr år. I dessa siffror per ingår inte, som tidigare antagits, utdelningar till följd statens regressrätt av

för lönegarantiutbetalningar.

Riksskatteverkets månadsrapporter för år 1997 visar sammanlagd uten delning till staten på 596,6 mkr. Av detta belopp 197 mkr skattebelopp avser som arbetsgivaren innehållit vid utbetalning löner samt 248,7 mkr av mervärdeskatt. De skatteslag kan betraktas redovisningsmedel" utsom som gjorde således 74,7 % statens totala utdelning i konkurs. Motsvarande av siffror för år I996 visar sammanlagd utdelning i konkurs till på en staten 685,5 mkr. Av detta belopp avser 178,9 mkr skattebelopp arbetsgivaren som innehållit vid utbetalning löner samt 301,6 mkr mervärdeskatt. De skatav teslag som kan betraktas som "redovisningsmedel" utgjorde således 68,5 % av statens totala utdelning i konkurs. Andelen "redovisningsmedel" för var år 1995 och 1994 73 respektive 78 % av totalbeloppet. För tidigare går det inte att få tillförlitliga uppgifter eftersom dessa gallras hos RSV. Skill-

naden mellan månadsrapporteringama och årsredovisningen förklaras främst

av att vissa skatter och avgifter blivit föremål för avkortning efter månadsrapporteringen.

Enligt Insolvensutredningen utgjorde källskatt/arbetsgivaravgift, särskilt

uppdebiterad A-skatt och mervärdeskatt endast 31 % utestående skatteav och avgiftsfordringar den 31 december 1991. Av Riksskatteverkets statistik över kronofogdemyndighetemas verksamhet framgår att dessa skatteslag utgjorde 41 respektive 39 % de utestående skatte- och avgiftsfordringarna av den 31 december 1994 och den 31 december 1995. Siffrorna visar att källskatt/arbetsgivaravgift, särskilt uppdebiterad A-skatt och mervärdeskatt utgör en större andel av skatte- och avgiftsfordringar i konkursföretag än i företag som inte försatts i konkurs. En förklaring kan att dessa skatvara teslag är förenade med företrädaransvar och att betalningsansvaret inte

F örmånsrätten för skatter och avgifter 183

utkrävs företaget försatts i konkurs före den tidpunkt när skattebeloppet

om senast skulle ha betalats in.

Statens utdelning i konkurs bör ses i jämförelse med dels statens totala inkomster skatter och avgifter, samt dels den totala restföringen, dvs. det

av totala belopp inte betalas i rätt tid. Under den senaste tioårsperioden har

som statens skatteintäkter ökat från 556,3 miljarder kronor år 1987 till 945 miljarder kronor år 1997. Andelen restfört belopp har varierat mellan 1,2 % år 1987 och 2,0 % år 1990 och 1991. År 1997 restfördes 14,8 miljarder kronor vilket utgjorde 1,6 % de totala intäkterna. En stor del restföringen hän-

av av för sig naturligt till konkurser. År 1991 avsåg 58 % det restförda be-

nog av loppet konkurser. Därefter har konkursandelen ökat för att år 1995-1997 utgöra omkring 70 %. Omkring 30 % av de restförda beloppen betalas betalningsandelen har ökat de senaste åren och uppgick 1997 till 39 %. En stor del av betalningarna närmare 60 % år 1997 inflyter utan att exekutiva åtgärder vidtagits, t.ex. efter en betalningspåminnelse. Den andel som inflöt genom konkursutdelning utgjorde år 1991 4,8 %. Andelen har därefter stigit i takt med konkursutvecklingen och utgjorde år 1997 12,7 % 14,5 % år 1995.

5.5¶Kommitténs och förslag

överväganden

5.5.1¶Direktiven

I våra direktiv anges att förutsättningslöst skall pröva frågan om skatteförmånsrättens avskaffande. Särskild vikt skall fästas vid de samhällsekonomiska aspekterna av skatteförmånsrätten, bl.a. inverkan kreditgivningen till företag och den eventuella betydelsen för näringslivet i övrigt. I direktiven påpekas vidare att de statsñnansiella konsekvenserna av ett avskaffande är en viktig faktor. Vi åläggs därför att klargöra omfattningen av dessa med beaktande av att en del av det som går förlorat för staten till följd av utebliven förmånsrätt kompenseras i form av ökad utdelning dels lönefordringar grund av statens regressrätt, dels oprioriterade fordringar som staten kan ha. I direktiven erinras om att beräkningar gjordes av Insolvensutredningen, se SOU 1992:113 s. 330, men påpekas att beräkningarna måste bli säkrare och mer preciserade. Det skall därvid beaktas att antalet konkurser varierar starkt över åren. Beräkningar skall därför göras utifrån olika antaganden om antalet konkurser. I den mån det låter sig göras skall även de finansiella effekterna för andra borgenärskategorier beräknas och värderas.

184 F örmånsrätten för skatter och avgifter

I direktiven framhålls också att särskild vikt skall fästas vid de effekter som ett avskaffande av skatteförrnånsrätten kan få för möjligheterna att genomföra lyckade företagsrekonstruktioner. Det skall därvid analyseras vilka olika sätt och i vilken omfattning rekonstruktionsförsök påverkas.

Utvecklingen i många länder tycks, heter det vidare i direktiven, mot ett avskaffande av förmånsrätt för skattefordringar och motsvarande. I det sammanhanget erinras om att det i EU diskuteras bl.a. i arbetet ett di-

rektiv om konkurs m.m. i kreditinstitut- om fordringar som andra medlernsstater har mot gäldenären alltid borde åtnjuta samma behandling ford-

som ringar som tillkommer den stat där konkursen handläggs. Vi skall undersöka vad som gäller i de andra medlemsstaterna samt pröva de pågående

om övervägandena i EU och en eventuell reglering på EG-nivå påverkar ställningstagandet till frågan om skatteförrnånsrätten bör avskaffas eller inte.

När det gäller regler om personligt betalningsansvar och straffansvar i fråga om skatter och avgifter som arbetsgivaren innehåller med skyldighet att redovisa till staten, skall utgå från nuvarande regler eller de regler

som kan komma att föreslås till följd förslagen i utredningsbetänkandet Över-

av syn av skattebrottslagen SOU 1995: 10.

I direktiven framhålls att vi skall föreslå de lagändringar finner

som motiverade. Därvid kan ett totalt avskaffande skatteförrnånsrätten komma

av i fråga också ett partiellt avskaffande i någon form. Om vi föreslår att

men skatteförrnånsrätten avskaffas helt eller delvis, får också anledning att ta upp frågan om ett slopande av återvinningsförbudet i 4 kap. 1 § l konkurslagen.

Om lämnar förslag på reform innebär minskade intäkter eller

en som ökade utgifter för staten, skall också lämna förslag hur reformen skall

om finansieras. Kan finansiering inte ske inom för ändrade regler

en ramen om förmånsrätt, skall i första hand söka ñnansieringsmöjligheter i utgifts-

minskningar.

Inledning

Kommittén vill inledningsvis helt instämma i de åsikter framfördes

som av Lagberedningen 1964 och 1969 SOU 1969:5 63 ff samt Insolvensut-

s. av redningen 1992 SOU 1992:113 328 ff. Departementschefen förefaller

s. också i det senaste lagstiftningsärendet, nämligen vid behandlingen Insol-

av vensutredningens förslag prop. 1995/96:5 ha frånfallit de flesta de

av argument som tidigare åberopats till förmån för skatteförmånsrätt. Hit hör

en att staten är en ofrivillig borgenär och att skattefönnånsrätten skulle ha betydelse för skattemoralen och därigenom för uppbördsresultatet.

Som anfördes redan av Lagberedningen 1964 finns det ingen borgenärskategori som har förmånsrätt därför att krediten varit ofrivilligt given. Så-

F örmånsrätten för skatter och avgifter 185

lunda har inte utomobligatoriska skadeståndsborgenärer förrnånsrätt. Med tanke utomobligatorisk skadeståndsfordran kan utgöra en stor del att en borgenärens tillgångar och konkurs därför drabba hårt, hade det legat av en nära till hands att värna skadeståndsborgenärema. Statens fordringar är om däremot spridda mängd gäldenärer. Staten har också kraftfulla instruen i sin hand för att kompensera att skattekrediten tas självsvåldigt. Såment lunda finns preliminärskatter, vilka ofta skall erläggas innan den affärshändelse inträffar upphov till den slutliga skatteplikten. Vidare finns som ger bestämmelser personligt betalningsansvar i syfte till att skatteskulom att se der betalas före andra skulder. Det personliga betalningsansvaret kan ses tvångsborgen, neutraliserar ofrivilligheten i statens kreditgivsom en som ning. Slutresultatet blir att staten har utomordentligt små kundförlustef se nedan. Att just staten i ett sådant läge skulle kunna stödja sig ofrivilligheten i kreditgivningen argument för avsteg från principen om likabesom handling i konkurs kan inte komma i fråga. Som departementschefen anför i 1995/96:5 s. 128 kan skatteförprop. månsrätten inte ha någon nämnvärd betydelse för skattemoralen eller viljan att betala skatt. Här utgör i stället bestämmelsen i skattebetalningslagen ett verksamt medel, liksom utformningen av ll kap. 4§ brottsbalken, varav framgår att betalning skatt i praktiken aldrig utgör mannamån mot borgeav närer Vi behandlar i det följande dels de argument departementschesom fen senast ansåg fortfarande tala för skattefömiånsrätt, dels de ytterligare en aspekter nämns i kommitténs direktiv. som

5.5.3¶Förrnånsrättens statsfinansiella effekter

Det viktigaste argumentet för bibehållen skatteförrnånsrätt angavs i föraren betena till FRekL prop. 1995/96:5 129 f vara statsfinansiella skäl. Des. partementschefen uttalade att de undersökningar Insolvensutredningen som gjort visar att statens förmånsrätt för skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för staten i förhållande till vad totalt inflyter i form av som skatteintäkter och att de belopp staten får i utdelning i konkurs även i som jämförelse med de belopp totalt inbringas genom skatteindrivning är som ganska små. Departementschefen påpekade dock att det inte går att bortse

3 Betalning förfallen skatt kan aldrig straffas. Betalas icke förfallen skatt t.ex. av undgå straff för uppbördsbrott eller personligt betalningsansvar och åtgärför att den avsevärt förringar rätt, föreligger brott endast om gäldenären handlat i annans otillbörligt syfte, dvs. enligt lagmotiven haft ett särskilt intresse av borgenärens förmögenhetsställning. Enligt departementschefen saknas samhällsintresse av en straffsanktion mot skatteinbetalningar. Se NJA 1976 s. 357 och NJA 1980 s. 94.

186 F örmånsrätten för skatter och avgifter

från att åtminstone i det korta perspektivet det statsfinansiella nettot vid

en slopad förmånsrätt blir negativt. Detta måste beaktas i ljuset av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt då åtgärden genomförs. Med hänsyn till det rådande statsñnansiella läget ansåg departementschefen att det vid den tidpunkten 1995 inte borde komma i fråga att genomföra några förändringar i regelsystemet som får påtagligt negativa konsekvenser för statsñnansema.

Kommittén anser att storleken statens utdelning tack förrnånsrät-

vare ten för skatter och allmänna avgifter över huvud taget inte är ett godtagbart argument för statens förmånsrätt. Det är självklart att staten får större utdelning i konkurs om staten har fönnånsrätt än sådan saknades. Det är ock-

om så givet att statens samlade utdelning förmånsrätten i absoluta tal uppgår till stora belopp. Alla oprioriterade borgenärer skulle emellertid få större utdelning om de hade förrnånsrätt. För att förmånsrätt för staten skall

en vara motiverad, räcker det inte att skatteintäktema går till det allmännas bästa. Det måste kunna anföras särskilda skäl för att just de råkar oprio-

som vara riterade borgenärer i den aktuella konkursen har ett särskilt för att

ansvar statsñnansema inte skadas av att deras gäldenär inte betalat sina skatter och allmänna avgifter. Ett sådant särskilt ansvar kan inte generellt antas föreligga; borgenärema har normalt inte någon kontroll över gäldenärens rörelse. Det kan inte heller hävdas att de får utdelning i konkurs i

som - men som själva verket gjort en förlust grund av konkursen skall bidra till statsfi-

nansema i högre grad än andra medborgare.

Vad ändock gäller statens utdelning i konkurs för skatter och avgifter har

inhämtat från Riksskatteverket att staten under åren 1985-1991 uppbar utdelning med mellan 152 och 250 mkr per år. Därefter har utdelningen ökat och uppgick år 1992 till 336 mkr, år 1993 till 442 mkr, år 1994 till 629 mkr, år 1995 till 654 mkr, år 1996 till 685 mkr och år 1997 till 596 mkr. Eftersom det särskilt i större konkurser tar flera år innan konkursen avslutas och utdelning sker är det troligt att den relativt höga utdelningen till staten fortfarande härrör från det stora antal konkurser inträffade under första hälf-

som ten av 1990-talet. Med nuvarande konkursutveckling är det rimligt att anta att utdelningen till staten kommer att närma sig den nivå gällde under

som 1980-talets andra hälft, dvs. omkring 200 mkr år. Därför utgår vid

per våra beräkningar från att utdelningen ett norrnalår kommer att ligga mellan 200 och 400 mkr. I de nämnda siffrorna ingår inte utdelningar till följd

av statens regressrätt enligt lönegarantisystemet.

Statens skatteintäkter har ökat från 556 mdkr år 1987 till 945 mdkr år 1997. Den utdelning staten skulle miste ifall skatteförrnånsrätten

om, slopades och hypotetiskt, felaktigt, antar att staten inte skulle kom-

men penseras med någon utdelning alls oprioriterad skatteborgenär och att

som inte heller utdelningen lönegarantiregressen skulle öka, utgör således 0,06 % av skatteintäktema beräknat 1997 års siffror. En normalutdelning

F örmånsrätten för skatter och avgifter 187

på 200 mkr skulle under felaktiga premisser utgöra 0,02 % av skat-

samma teintäktema.

År 1997 restfördes 14,8 mdkr vilket utgjorde 1,6 % de totala intäkter-

av

Ca 30 % de restförda beloppen betalas. Det betyder att statens samlana. av de förluster debiterade skatter uppgår till endast ca 1 %. Av det restförda beloppet hänförde sig år 1991 58 % till konkurser, medan siffran 1995 stigit till omkring 70 %. 4,8 % 1991 14,5 % 1995 betalningen beträffande

- av de restförda beloppen inflyter genom konkursutdelning.

Ovannämnda uppgift, att staten skulle förlora 200 400 mkr genom av-

skaffande skatteförmånsrätten stämmer inte, eftersom utdelningen

av lönegarantins regressrätt skulle öka med nästan belopp se avsnitt

samma 6.5.5. Dessutom skulle staten få viss utdelning skattefordringar som oprioriterad borgenär. Avskaffas samtidigt förmånsrätten för företagshypotek se kap. 7, förbättras den samlade utdelningen till staten, även om fönnånsrätten för skatter avskaffas.

Det statsfinansiella utfallet påverkas i någon mån av att statens inkomster från gäldenärer som får ackord blir något sämre, om skatter och allmänna avgifter inte längre har förmånsrätt. Samtidigt bör en sådan reform leda till att rekonstruktioner initieras tidigare och oftare kan ske utan konkurs, vilket bör förbättra skatteintäktema samt minska konkurskostnader och utbetalningar från lönegarantin, arbetsmarknadsstöd och socialtjänst. Genom att fler rekonstruktioner skulle lyckas, kommer staten att erhålla ett större skatteunderlag. Vi hänvisar här till Insolvensutredningens resonemang men avstår från att försöka kvantifiera de dynamiska effekterna.

En samlad, statisk beräkning av de statsfinansiella effekterna av utredningens förslag redovisas i kap.

5.5.4 Förrnånsrättens vid rekonstruktion

betydelse

Departementschefens andra, huvudsakliga invändning i prop. 1995/96:5 mot skattefönnånsrättens avskaffande var att det föreföll osäkert om ett avskaffande av fönnånsrätten för skatter och allmänna avgifter skulle gagna rekonstruktionsförsök. Frågan återkommer i våra direktiv.

Vid våra intervjuer med företrädare för skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter har det vid flera tillfällen påpekats att fönnånsrätten har betydelse vid rekonstruktion utom konkurs. Eftersom statens skattefordringar har förmånsrätt behöver staten inte delta i förhandlingar om offentligt ackord. Staten kan dock välja att avstå från en del av sin fordran och ingå ett underhandsackord. Genom förrnånsrätten har staten således en stark ställning vid de förhandlingar som förs under en rekonstruktion utom konkurs och kan ställa olika villkor för sin medverkan. Statens medverkan innebär ofta ett underhandsackord genom vilket statens skattefordringar sätts ned

188 F örmånsrätten för skatter och avgifter

med högst 50 %. Villkoren kan avse byte eller förstärkning av företagets styrelse, insyn i företagets bokföring eller utredningar av olika slag. Om staten misstänker att oegentligheter förekommit, att företaget saknar överlevnadsmöjligheter sikt eller om det råder överetablering i den näringsgren som företaget verkar inom, lämnas ansökningar om ackord utan bifall.

Under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande anförde flera remissinstanser att ett avskaffande av skattefönnånsrätten skulle medföra att möjligheterna att genomföra lyckade företagsrekonstruktioner skulle förbättras. En sämre förmånsrätt för staten borde enligt dessa instanser få till följd att berörda myndigheter vid uteblivna betalningar snabbt tar initiativ till åtgärder som i möjligaste mån skyddar statens anspråk. Därvid kan det snabbt bli utrett om det finns anledning att understödja en rekonstruktion av företaget. Hittills har staten många gånger kunnat förlita sig sin förmånsrätt för att begränsa sina förluster vid insolvens. Det är för närvarande ganska ovanligt att staten deltar i ackordsuppgörelser som skatteborgenär. Om staten får sämre fönnånsrätt, bör intresset av ackordsuppgörelser öka, hävdade dessa instanser. Detta skulle främja möjligheterna till rekonstruktion av

livskraftiga företag.

Riksskatteverket däremot anförde slopad förmånsrätt riskerar att

att en motverka företags möjligheter att klara sig igenom tillfälliga betalningssvårigheter. Anledningen är att de exekutiva myndigheterna och beskattningsmyndigheterna enligt verket i högre grad än tidigare kommer att behöva kräva säkerhet för statens fordringar. Skattemyndigheten i Stockholms län menade t.o.m. att syftet att få staten att medverka i rekonstruktioner motverkas av en slopad fönnånsrätt. Anledningen är enligt myndigheten främst att staten måste motarbeta att offentliga ackord fastställs.

Staten förefaller i dag inta en relativt restriktiv hållning till ackordsförslag. Från Riksskatteverket har inhämtats att det i hela landet förekom 433 ansökningar från näringsidkare om skatteackord under budgetåret 1994/95. 156 dessa ansökningar bifölls. Även antalet förhandlingar offentliga

av om ackord har under den senaste tioårsperioden varit lågt. Antalet har varierat mellan 29 år 1995 och 171 år 1991. År 1996 inleddes 59 förhandlingar om offentligt ackord. Statens restriktiva hållning till ackord torde huvudsakligen bero dels skattefönnånsrätten i många fall kan

att staten genom vara säker att få viss utdelning för sin fordran i konkurs, dels att ackordsgäldenären gjort sig skyldig till oegentligheter. Det sista framgår av att staten ofta anser sig vara förhindrad att anta ackordserbjudanden även den er-

om bjudna betalningen överstiger vad staten kan tänkas få ut vid konkurs.

en

Enligt vår uppfattning är det givet att en försämrad ställning i konkurs för staten medför att staten får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter. Under de senaste årtiondena har statens indrivningsverksamhet ständigt utvecklats och förbättrats. Detta arbete pågår alltjämt och kan förväntas medföra att verksamheten blir än effektiv. Om för-

mer

F örmånsrätten för skatter och avgmer 189

månsrätten för skatter och avgifter avskaffas kan detta bli en ytterligare drivkraft i det utvecklingsarbete pågår. Att åtgärder sätts in ett tidigt

som stadium när företag råkar i betalningssvårigheter är av mycket stor vikt. Oavsett vilken rekonstruktionsform väljs är det enligt enstämmiga vitt-

som nesmål från rekonstruktörer, konkursförvaltare m.fl. av stor betydelse att åtgärder vidtas i tid. För rekonstruktion utan konkurs är detta oundgängligt. Vidtas åtgärder sent, återstår sällan annat än konkurs och nedläggning.

Avskaffades skatteförrnånsrätten, skulle staten ytterst sällan kunna konstatera att den vid konkurs skulle få större utdelning än de 25 % som normalt utgör ackordslikviden. Staten skulle, precis som andra oprioriterade borgenärer, få ett intresse att gäldenären rekonstrueras utan konkurs när detta är

av ekonomiskt fördelaktigt.

Att, Riksskatteverket antytt, företag skulle tvingas i konkurs genom

som att myndigheterna ökade kraven säkerhet, skatteförrnånsrätten avskaf-

om fas, tror vi inte kan förekomma annat än marginellt. De myndigheter som kommittén varit i kontakt med har samstämmigt uppgett att säkerhet redan i dag alltid krävs om det finns möjlighet. Om myndigheterna skulle agera snabbare än i dag skulle en del konkurser naturligtvis inträffa vid en tidigare tidpunkt än eljest. Däremot torde ett snabbare agerande knappast leda till ett större antal konkurser.

Den rädsla främst Skattemyndigheten i Stockholms län, men också

som vissa andra skattemyndigheter, uttryckt för att staten skulle tvingas anta offentliga ackord utan att kunna ställa villkor, om fönnånsrätten avskaffas,

överdriven. Staten har alldeles oberoende sin förmånsrätt en anser vara av särställning bland borgenärerna. Denna särställning beror bland annat på att staten ofta är en av de största fordringsägama. Vidare företräds staten av kunniga personer vars arbetsuppgifter är just att utföra statens talan. Den danska skattestyrelsen uppgav för kommittén att det endast förekommit ett par fall efter 1960-talet, då skatteförmånsrätten avskaffades i Danmark, där ett ackord fastställts fastän staten hellre hade försatt företaget i konkurs. Om det skulle visa sig att staten inte kan göra sin röst hörd vid ackord, finns alltid möjligheten att ändra reglerna om borgenärsmajoritet vid offentliga ackord eller sammansättningen borgenärskommitté enligt FRekL. Det borde

av vidare medföra positiva effekter för hela borgenärskollektivet, om staten som är stark borgenär med goda förutsättningar att verka för samtliga

en borgenärers bästa kom att ingå i kretsen av oprioriterade borgenärer.

5.5.5 Bör förmånsrätten bibehållas partiellt

I direktiven antyds möjligheten ett partiellt avskaffande av förmånsrätten

av för skatter och allmänna avgifter.

190 F Örmånsrätten för skatter och avgifter

Insolvensutredningen ställde, liksom tidigare Lagberedningen, frågan om staten i vart fall borde ha förmånsrätt för skattebelopp arbetsgivare in-

som nehållit vid utbetalning av anställdas löner samt för mervärdesskatt. Motiveringen att det skulle röra sig ett slags redovisningsmedel. Insol-

var om vensutredningen anförde emellertid att de skatteslag som skulle kunna betraktas som redovisningsmedel utgör endast ca 31 % av aktuella fordringar, varför det redan av statsñnansiella skäl saknades anledning att särbehandla dessa fordringar.

Vi har från Riksskatteverket emellertid inhämtat att skatteslagen källskatt, mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter hos konkursföretagen utgör ca 2/3 av fordringarna skatt och allmän avgiftf Beloppets storlek är emellertid,

som ovan anförts, inget gott argument för förrnånsrätt. Frågan gäller bara om dessa fordringars särskilda att motiverar en särbehandling.

Svaret frågan måste vara nej. Tidigare fanns förmånsrätt för myndlingar i förmyndares konkurs, när myndlingamas medel förskingrats, men denna förmånsrätt slopades genom 1970 års förmånsrättslag. Det kan inte gärna godtas att bara staten får förrnånsrätt vid förskingring. Härtill kommer att arbetsgivaren i fråga om källskatt och arbetsgivaravgifter inte mottagit medel för annan med redovisningsskyldighet utan skall betala med medel som kommer arbetsgivarens egen förmögenhet. Lagen redovisningsmedel

ur om och förskingringsstadgandet är således inte tillämpliga. Detsamma gäller mervärdesskatteskulder; företagaren har inte mottagit medel från sina kunder för statens räkning, utan skatteskyldigheten uppkommer hos företagaren

Insolvensutredningen diskuterade också en tidsmässig avgränsning det viset att endast fordringar belöpande en viss tid före konkursutbrottet, t.ex. sex månader, skulle vara prioriterade. En sådan lösning skulle göra det möjligt för staten att under flera månader undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och genomföra lämpliga indrivningsåtgärder. Lösningen skulle emellertid motverka att rekonstruktionsåtgärder vidtas ett tidigt stadium. Den kan därför rekommenderas.

5.5.6 Förmånsrättens för

betydelse

kreditförsörj ningen

I direktiven uppmanas att studera skattefönnånsrättens inverkan kreditgivningen till företag.

4 Se avsnitt 5.4. 5För frågan analogisk tillämpning lagen redovisningsmedel innehål-

om av om len källskatt för den händelse att arbetsgivaren skulle ha avskilt källskattemedlen medan han fortfarande var solvent, se Håstad i TSA 1974 s. 344 Walin, Separationsrätt, 1975, s. 108 f och Håstad i Festskrift till Jan Ramberg, 1996, 285.

s.

F örmånsrätten för skatter och avgifter 191

I förarbetena till FRekL prop. 1995/96:5 s. 129 anförs att ett skäl för att avskaffa förmånsrätten för skatter och avgifter är att förmånsrätten torde vara till nackdel för företagens kreditförsörjning. Det gäller särskilt som förrnånsrätten är "tyst", dvs. den kommer inte till uttryck genom besittningsförhållande eller inskrivning eller någon annan form av publicitet. Härigenom är det inte möjligt för kreditgivare att i förväg veta hur stor andel av tillgångarna i konkurs som kommer att tas i anspråk av staten för skatte-

en fordringar. Alla kreditgivare inte har fönnånsrätt före staten måste, an-

som tas det i propositionen, iaktta särskild försiktighet med hänsyn till de risker som skatteförmånsrätten medför.

Den kreditgivning som sker mot panträtt eller företagshypotek påverkas inte förmånsrätten för skatter och avgifter. Säkerheten medför i dessa fall

av rätt till betalning före låt begränsat underlag. Även så kal-

staten, vara ur ett lade nytillkomna fordringar, kredit som beviljas under företagsrekonstruktion enligt FRekL och som åtnjuter förmånsrätt enligt 10§ FRL, har vid konkurs rätt till betalning före staten. Den kreditgivning som sker utan säkerhet, främst leverans av varor och utförande av tjänster kredit, borde däremot bli mindre eller dyrare grund av fönnånsrätten för skatter och avgifter. Någon möjlighet att kvantifiera denna påverkan finns inte. För närvarande kan det förflyta en avsevärd tid, uppemot fyra månader, efter det att en skatteskuld skulle ha betalts innan betalningsunderlåtelsen redovisas ett sådant sätt att uppgiften blir åtkomlig genom en enkel kontrollåtgärd. Oavsett om skatteförmånsrätten avskaffas är det en angelägen uppgift att minska tiden mellan förfallodagen och den tidpunkt när uppgift om fordringen förs in i lättillgängliga register.

5.5.7 EU-arbetets betydelse

Som påpekas i våra direktiv tycks utvecklingen i många länder mot ett avskaffande av fönnånsrätt för skattefordringar och motsvarande se kap. 3. I det sammanhanget erinras om att det i EU diskuteras bl.a. i arbetet ett

— direktiv om konkurs m.m. i kreditinstitut om fordringar som andra med-

lemsstater har mot gäldenären alltid borde åtnjuta samma behandling som fordringar tillkommer den stat där konkursen handläggs. Även kommis-

som sionens förslag till ändringar i Rådets direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning fordringar uppkomna till följd verksamhet

av av som utgör en del i finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende

mervärdeskatt, indrivningsdirektivet, innefattar likabehandling för en annan medlemsstats fordringar som drivs in med stöd av direktivet. Ett bibehållande skatteförrnånsrätten skulle således kunna leda till att också ut-

av ländska staters fordringar blir förrnånsberättigade. Arbetet båda de nu

192 F örmånsrätten för skatter och avgi

nämnda områdena har emellertid blivit fördröjt, varför det inte kunnat vara till ledning vid våra överväganden.

5.5.8 Kommitténs förslag

Förslag: Fönnånsrätten för skatter och avgifter avskaffas, böter och viten blir efterställda. Återvinningsförbudet beträffande skattefordringar upphävs. Statens företräde för skatter och avgifter vid löneutmätning avskaffas. Konkursbos skyldighet att betala arbetsgivaravgifter begränsas till ersättning för arbete som utförts konkursboet. Länsstyrelsens skyldighet att betala arbetsgivaravgifter för utgiven ersättning enligt lönegarantilagen upphävs.

Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för fönnånsrätten för skatter och avgifter vi att inga av dessa skäl, vare sig sammantagna

anser eller beaktade för sig, motiverar fortsatt förrnånsrätt. I stället anser att

var mycket goda skäl talar för att skatteprivilegiet bör upphävas. En sådan reform kan, endast förslagets juridiska och praktiska konsekvenser beak-

om tas, i och för sig genomföras utan att våra förslag beträffande företagshypotek och löneskydd genomförs samtidigt. Med hänsyn till de restriktioner beträffande statsfinansiella effekter åvilar kommittén är det emellertid

som nödvändigt att samtidigt förändra företagshypotekets ställning så att utdelningen till statens regressfordringar grund av lönegarantin och de enligt förslaget oprioriterade skattefordringama höjs. Vi vill därför understryka att vårt förslag att avskaffa skatteförmånsrätten skall ses som en del av en betydelsefull reform av förrnånsrättsreglema.

Återvinningyförbudet betraflande skattefordringar upphävs.

Förslaget att avskaffa skatteförrnånsrätten aktualiserar även frågan åter-

om vinningsförbudet beträffande skattefordringar bör finnas kvar. Insolvensutredningen anförde att konsekvens av ett avskaffande av skatteförrnåns-

en rätten bör bli att det oinskränkta undantaget i 4 kap. 1 § konkurslagen mot återvinning förfallen skatt borde upphävas. Departementschefen lämnade

av uttalandet okommenterat i prop. 1995/96:5. Däremot anfördes i anslutning till Insolvensutredningens resonemang om att företagshypoteket eventuellt skulle utsträckas till att även omfatta likvida medel att en sådan reform skulle få den negativa följden att nästan allt som återvinnes till ett konkursbo skulle till företagshypotekshavama.

Kommittén vill i anslutning till Insolvensutredningen betona att återvinningsreglemas syfte med undantag för den ordinära omsättningens

är att intresse garantera att konkurslagens förmånsrättsordning inte åsidosätts

-

F örmånsrätten för skatter och avgzfier 193

genom rättshandlingar strax före konkursen. Undantaget i 4 kap. 1 § konkurslagen kunde i stort sett motiveras med att de återvunna medlen i konkursen ändå skulle till staten som normalt har bästa förmånsrätt i likvida medel Om denna regel upphävs, försvinner emellertid grunden för undantaget. Emellertid kommer de flesta löpande betalningar förfallen skatt

av ändock att undantas från återvinning, eftersom de vid tillämpning 4 kap.

av 10§ kommer att anses ordinära, bedömningen härav, liksom bedöm-

men ningen av om återvinning kan ske enligt den subjektiva otillbörlighetsregeln i 4 kap. 5 § konkurslagen, bör ske enligt generellt tillämpliga regler.7

Av det anförda följer vidare att det är naturligt att återvunna betalningar normalt går till företagshypotekshavare, om företagshypoteket behålls

men kommer att omfatta även likvida medel eller det görs till allmän

om om en förmånsrätt med nuvarande prioritet. I så fall är det företagshypotekshavaren som missgynnats genom betalningen.

Statens företräde för skatter och avgifter vid löneutmätning avskaflas

Enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken UB har staten vid löneutmätning företräde för skatter och avgifter. Under det lagstiftningsarbete före-

som gick reglerna om den nya enhetliga löneutmätningen ifrågasattes privilegiet för skatter och avgifter m.m. se 1994/95:49 56 I propositio-

prop. s. nen uppmärksammades frågan om skatter och allmänna avgifter över

m.m. huvud taget skall ha något företräde framför privata fordringar vid utmätning av lön. Regeringen ansåg det emellertid inte motiverat att ändra på företrädesordningen för skatter och liknande fordringar vid löneexekution enbart därför att man, inom för i huvudsak teknisk översyn

ramen en av löneexekutionen, avskaffar begreppet införsel och inför enhetligt löne-

ett exekutivt institut. När kommittén föreslår att den allmänna förrnåns-

nu rätten för skatter gäller vid konkurs skall avskaffas, emeller-

som anser tid inte att det föreligger tillräckliga skäl för behålla företrädesrätten

att vid löneutmätning. Redan det förhållandet att den konkurrerande utmätningsborgenär som drabbas av statens förmånsrätt kan omintetgöra denna genom att sätta gäldenären i konkurs, varvid utmätning för skattefordringen inte längre blir möjlig se 7 kap. 19 § UB, är tillräcklig motivering.

en Företrädesrätten kan således i värsta fall bli konkursdrivande. I dag

är en konkursansökan meningslös, eftersom staten har förmånsrätt i konkursen, men denna förmånsrätt skall upphöra.

6 Se prop. 1975:6 s. 135 ff. 7 Hänvisning kan dock göras till Lagberedningens

uttalanden i SOU 1970:75 s. 150, där beredningen utgick från att nuvarande 4 kap. 10 § KL skulle bli tillämplig

skattebetalningar och till Insolvensutredningens uttalanden i anslutning därtill se ovan 5.3.3.

194 F örmånsrätten för skatter och avgifter

Enligt Riksskatteverkets publikation Kronofogdemyndighetemas verksamhet 1997 flöt 405 mkr löneutmätning i allmänna mål. I

ca genom den mån staten i dag är ensam sökande eller konkurrerar med borgenärer

har mindre fordringar än staten, kommer efter ett avskaffande av fösom reträdesrätten vid utmätning indrivningsresultatet att bli detsamma respektive försämras bara i mindre mån. En beräkning av det faktiska bortfallet kräver särskild undersökning görs med ett representativt urval.

att en Dessutom måste bedömas huruvida avskaffandet statens företrädesrätt

av leder till att andra borgenärer i betydligt högre grad finner det värt att begära löneutmätning, till nackdel för staten den saknar förmånsrätt.

om Kommittén har inte hunnit göra sådana utredningar. Av principiella skäl och för att hindra att löneutmätningsförmånsrätten för skatter blir konkursdrivande, föreslår ändå dess avskaffande.

När utgör statens fordringar massafordringar, konkursfordringar respektive gäldenärsfordringar

En fråga har mycket stor praktisk betydelse gäller i vilka fall statens

som fordringar skall utgöra massafordringar, konkursfordringar eller

anses gäldenärsfordringang Frågan har stor räckvidd och har uppmärksammats beträffande flera olika fordringsslag. Som exempel kan nämnas arbetsgivaravgifter och källskatt som belöper lönefordringar i konkurs fordringar orsakade att miljöfarligt avfall som dyker upp i ett konkursbo,

av där konkursboet ansetts massaansvarigt,° återföringsmoms grund av försäljning under konkurs, där staten anses ha endast en gäldenärsfordran, och mervärdesskatt på hyresintäker under konkurs, där prövning pågår i skattedomstol.

Beträffande flera fordringsslag är rättsläget oklart. I andra fall får det visserligen anses klart vad som gäller, men resultatet av tillämpningen kan diskuteras. En generell reglering skulle kräva en genomgång av samtliga de områden där problemen kan uppkomma. I vissa fall skulle problemen kunna lösas genom reglering angående när fordringen skall anses uppkommen, i andra fall att konkursboet skulle kunna välja att till gäl-

genom denären återlämna abandonera egendom, som ger ett negativt kassaflöde. Och i ytterligare andra situationer framstår det som mest naturligt att

8 Med gäldenärsfordringar förstås fordringar kan göras gällande endast

som mot konkursgäldenären i den egendom som inte ingår i konkurs eller som gäldenären återfår rådigheten till eller förvärvar efter konkursen. 9 Se nedan ° se NJA 1984 s. 602.

Se NJA 1997 s. 787. ‘Z Se Kammarrätten i Stockholms, avd dom 1998-07-03 i mål 5175-5177-

nr 1997.

F örmånsrätten för skatter och avgifter 195

skatter eller avgifter hänförliga till viss egendom betalas av den borge-

en när har säkerhet i egendomen. En så omfattande genomgång som här

som antytts inte inom vårt uppdrag. Vi pekar därför behovet av en ge-

ryms nerell översyn dessa frågor begränsar vårt eget arbete till frågor

av men

källskatt och arbetsgivaravgift som beräknas lönefordringar i konom kurs.

Källskatt i konkurs

Enligt kommitténs förslag skall den inbördes fönnånsrätten mellan lön och skatt åter bli rådde före 1970. Det i avsnitt 5.1.2 anförda blir där-

den som med åter aktuellt. Källskattefordran är således att betrakta som en integrerad del av lönefordringen och den som utbetalar lön har en skattelagstiftningen grundad plikt att betala källskattedelen till staten. Kommittén ser inget behov av lagändring.

När länsstyrelsen betalar ut lönegaranti, skall länsstyrelsen göra källskatteavdrag och erlägga skatten till skattemyndigheten. Staten inträder sedan i arbetstagarens rätt för utbetalat garantibelopp, 28 § LGL. Regressrätten anses omfatta också källskattedelen, och hela bruttolönen bevakas i konkursen med löneförmånsrätt. Detta bestyrker att källskattedelen är villkorlig lö-

en nefordran uppkommen före konkursen, en massafordran.

Arbetsgivaravgift i konkurs

Vi hänvisar inledningsvis till vad som anförts under 5.1.3.

Det råder en grundläggande skillnad mellan konkursboets skyldighet att dra källskatt löneutdelning och arbetsgivarens skyldighet att betala arbetsgivaravgift.

I det förstnämnda fallet är arbetstagaren primärt ansvarig för skatten, vilket visar sig om källskatteavdraget varit för litet. Källskatten utgör en del av lönen, men denna del av lönen skall även i konkurs innehållas och

- redovisas till staten för senare avräkning med arbetstagaren.

Arbetsgivaravgiften utgör inte någon del lönen. Det är fristående

av en

fordran som enligt lagen om förmånsberättigade skattefordringar uppkom-

mer när lön betalas. Fordringen föreslås av kommittén i fortsättningen bli oprioriterad. Sakligt sett finns det ingen anledning att en oprioriterad fordran, som belöper en lönefordran som utgör konkursfordran, skall utgå som massaskuld och därmed delvis undantränga den prioriterade lönefordran som är dess moder. Att en massafordran arbetsgivaravgift i dag skulle kunna undantränga t.o.m. en företagshypoteksfordran, med bättre fönnånsrätt än lönen, måste betraktas som uteslutet. SAL:s formulering, att den som betalar lön också skall betala arbetsgivaravgift, bör inte blint effekten att ett konkursbo, som delar ut lön för konkursgäldenärens räkning, skall bli

196 F örmånsrätten för skatter och avgi er

massaansvarigt för arbetsgivaravgiften. Eftersom frågan emellertid blivit omstridd, bör ett förtydligande ske i SAL ett förtydligande kan inte längre göras i lagen förmånsberättigade skattefordringar, eftersom den skall

om upphävas. Förtydligandet bör i anslutning till departementschefens utta-

— landen i skattebetalningslagen ut att ett konkursbo är att betrakta

-

arbetsgivare endast när konkursboet är ansvarigt för lönen vare sig som konkursboet inträtt i arbetsavtalet eller blott tillgodogjort sig arbetsprestationen. Jfr förslaget i den nyligen frarnlagda norska propositionen Ot prp nr 26 1998-99 261 där det anförs att så länge boet inte inträtt i arbetsavtalet

s. och fått massaansvar är det inte naturligt att betrakta konkursboet som arbetsgivare i skatte- och sociallagstiftningshänseende. I propositionen föreslås därför att konkursbo inte skall betala arbetsgivaravgifter utdelning på lönefordran.

Eftersom fordran arbetsgivaravgift inte uppkommer förrän lön har delats ut i konkursen bör inte heller länsstyrelsen vara skyldig att betala arbetsgivaravgift grund av utbetalning av lönegaranti. Förslaget i denna del kan föranleda vissa omfördelningar av statsanslag.

Efterställda fordringar

Enligt 17 kap. 18 § handelsbalken var fordran böter och viten efterställd andra fordringar. Detsamma gäller fortfarande enligt gåvolagen för fordran

fullbordan av utlovad gåva. Avtal kan också slutas om att en fordran skall vara efterställd s.k. förlagslån.

Genom ändring i FRL den 1 juli 1979 slopades efterställningen för böter och viten. I lagstiftningsärendet se prop 1978/79:40 s. 16 ff anfördes att den omständigheten att bötesstraffet är avsett att träffa bara den dömde men inte hans borgenärer inte utgör något avgörande hinder mot att bötesfordringamas ställning förbättras. Från statsverkets och konkurrerande borgenärers sida finns det inte någon egentlig anledning att betrakta bötesfordringar på annat sätt än vilken fordran som helst som tillkommer statsverket. Det påpekades också att bötesfordringens straffrättsliga karaktär inte ansetts motivera att fordringen skulle stå tillbaka för andra fordringar vid införsel eller vid konkurs när utmätning för bötesfordringen skett dessförinnan. Därtill kommer, anfördes det vidare i propositionen, att om man betraktar spörsmålet den bötfälldes synvinkel så torde han allmänt anse att det är

ur hans egendom som delas, och att den naturliga inställningen hos en konkursgäldenär därför torde vara att, i den mån genom konkursen böter och andra fordringar blir till åtminstonde någon del betalda, det i realiteten är han själv som är den betalande. Det ansågs vara av värde om den bötfällde även i konkurssammanhang fick erfara att bötesstraffet leder till viss verkställighet. Slutligen hänvisades till vikten av att bötesverkställigheten effektiviseras. Det betonades att det ekonomiska utbytet av reformen skulle

F örmånsrätten för skatter och avgifter 197

komma att bli förhållandevis liten att även måttliga förbättringar borde

men tas tillvara i syfte att söka nå ett gynnsamt helhetsresultat.

Fastän frågan har utomordentligt liten betydelse för övriga borgenärers rätt kommittén att fordringar böter och viten, där borgenären inte

anser utgivit något vederlag, liksom fordringar gåva, skall konkurrerar med andra borgenärers fordringar. Efterställningen dessa fordringar bör alltså

av återinföras.

Löneprivilegiet och lönegarantin 199

6 och

Löneprivilegiet lönegarantin

6.1¶Gällande rätt

l Allmänt och

om löneprivilegiet lönegarantin

Arbetstagares förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordran lön och pension regleras av bestämmelserna i 12 och 13 §§ FRL, varvid 12§ behandlar förmånsrätt för fordran lön och aktuell pension medan 13 § behandlar förmånsrätt i vissa fall för fordran framtida pension.

Systemet med statlig lönegaranti när arbetsgivaren inte längre förmår betala löne- och pensionsfordringar infördes lagen 1970:741 om

genom statlig lönegaranti vid konkurs. Lönegarantin innebär att staten med vissa begränsningar garanterar fönnånsberättigade fordringar lön och pension samt att staten övertar såväl fordringarna som den förmånsrätt som följer med dem och sålunda inträder i konkursen som borgenär löntagares

resp. plats. Regelsystemet refonnerades år 1992 varvid lönegarantilag till-

en ny kom, lönegarantilagen 1992:497, LGL. Därefter har bestämmelserna

om förmånsrätt för löner och lönegaranti ändrats i viktiga delar med verkan från och med den l juli 1994.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs tilldrog sig åtskillig uppmärksamhet under slutet av 1960-talet. Arbetstagarnas löneskydd bedömdes som ofullständigt när företag gick i konkurs. Lönefordringarna hade visserligen förmånsrätt till betalning. Det hände emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar innestående lön värdelösa

var därför att konkursboet praktiskt taget saknade tillgångar. I förarbetena till 1970 års lönegarantilag framhölls se prop. 1970:201 s. 23 att en arbetstagare i regel är beroende av sin lön för sin och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han haft anledning att räkna med eller den helt

om uteblir, kan detta få allvarliga ekonomiska verkningar för honom.

Man menade därför att starka sociala skäl talar för att trygga arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren gått i konkurs.

200 Löneprivilegiet och lönegarantin

En arbetsgivares konkurs medför inte automatiskt att arbetstagarens anställningsavtal upphör att gälla se NJA 1979 s. 253 jfrt med AD 1974 nr 9. Om konkursboet väljer att träda in i anställningsavtalet och arbetstagaren alltså arbetar vidare konkursboet utan att bli uppsagd, blir hans lönekrav

s.k. massafordran, skall betalas konkursboets tillgångar innan en som av utdelning får ske till borgenärema se 1975/76:12 31. En sådan

prop. s. lönefordran omfattas inte lönegarantin i den aktuella konkursen. Sägs i

av stället arbetstagaren konkursförvaltaren, vilket är det vanligaste för-

upp av farandet, eller är han uppsagd före konkursutbrottet, betraktas hans fordran på uppsägningslön som en konkursfordran även till den del uppsägningslö-

hänför sig till tiden efter konkursutbrottet, oberoende av om arbetstaganen

utför arbete under uppsägningstiden eller Den omfattas därmed i ren princip förmånsrätt samt statlig lönegaranti. Under uppsägningstiden är

av arbetstagaren skyldig att, om det påfordras, stå till arbetsgivarens förfogande för att utföra anvisat arbete mot avtalad lön se 1973:129 s. 27 och

prop. 138f.

6.1.2 Garantins och förmånsrättens

maximibelopp

placering i förmånsrättsordningen

När den statliga lönegarantin infördes den 1 januari 1971 gällde fönnånsrätten för fordran lön och pension framför flertalet övriga förmånsberättigade fordringar. Bland dessa kan nämnas fordran som grundar sig företagsinteckning eller fastighetsinteckning, utmätningsfordran samt skattefordringar. Genom införandet av lönegarantin eftersträvade man inte att garantera lönefordringar i lika vid omfattning vad omfattades av förrnåns-

som som rätt. I 1970 års lönegarantilag stannade man ursprungligen för en beloppsbegränsning av lönegarantin för varje arbetstagare till tre basbelopp. Som stöd härför åberopades att de sociala skäl som i första hand motiverade lönegarantin inte talade för att lönefordringar borde tryggas till obegränsade belopp. Vidare anfördes att det garanterade beloppet lämpligen borde motsvara lön för eller två månader före konkursbeslutet och för skälig uppsäg-

en ningstid och dessutom normala fordringar ackordslön, provision m.m. Om man satte maxirnibeloppet till tre basbelopp, bedömdes det i det stora flertalet fall vara tillräckligt för dessa behov se 1970:201 s. 65. Upp-

prop. sägningstidema reglerades vid den tiden inte i lag. Chefen för Justitiedepartementet uttalade att uppsägningstid som fanns föreskriven i tjänsteavtal eller kollektivavtal normalt borde godtas. Däremot ansågs ersättning för längre uppsägningstid än sex månader aldrig böra medges se nämnda prop. s. 66.

I samband med att lönefordringamas placering i förmånsrättsordningen försämrats har lönegarantins maximibelopp höjts vid upprepade tillfällen.

Löneprivilegiet och lönegarantin 201

Den första höjningen maxirnibeloppet genomfördes redan samma år som

av 1970 års lönegarantilag trädde i kraft. År 1971 infördes lagen anställ-

om ningsskydd för vissa arbetstagare, som medförde att vissa äldre arbetstagare fick till sex månaders uppsägningstid. För att täcka eventuellt ökade

upp fordringar uppsägningslön höjdes lönegarantins maximibelopp samtidigt till fyra gånger basbeloppet.

Nästa höjning genomfördes samtidigt som fordringar med säkerhet genom inteckning i fast egendom sattes före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen. Den försvagning av skyddet för lönefordringar som ändringen innebar kompenserades genom en höjning av maximibeloppet till fem gånger basbeloppet. Den sista höjningen genomfördes i samband med att även fordringar med säkerhet genom företagsinteckning sattes före löneoch pensionsfordringar i förmånsrättsordningen. Denna ändring var i sin tur föranledd av införandet av 1974 års lag om anställningsskydd. Lagen innebar att alla tillsvidareanställda fick uppsägningstider mellan en och sex månader. Detta medförde en ökning av företagens latenta löneskulder och ansågs i motsvarande mån försämra värdet av säkerhet genom företagsinteckning. För att stärka företagsinteckningamas värde kreditsäkerhet

som sattes fordringar med säkerhet genom företagsinteckning före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen. Lönegarantins maximibelopp höjdes samtidigt till tolv gånger basbeloppet. Eftersom lönefordringamas förmånsrätt därefter ansågs sakna betydelse för de flesta arbetstagare sattes även skattefordringar före löne- och pensionsfordringar i förrnånsrättsordningen. Ändringarna trädde i kraft den 1januari 1976.

År 1992 utgjorde maxirnibeloppet för lönegarantin 404 400 kr. Den 1 juli samma år sänktes det högsta garantibeloppet för en person till 100 000 kr. Syftet med sänkningen var framför allt att minska utgifterna för lönegarantm.

6.1.3¶Begränsningar av löneskyddet

Reglerna om lönegaranti bygger således vad som gäller om förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar. Det är alltså ytterst FRL som blir avgörande för vad som skall betalas ut enligt lönegarantin. Förrnånsrätten för lön gäller alla arbetstagare med undantag för vissa delägare i företag går i

som konkurs. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförrnån grund

anställning. Även semesterlön och semesterersättning är därvid i av att anse som lön.

Reglerna om löneskydd genom lönegarantin har, som tidigare angetts, åter setts över två gånger under de senaste åren. De ändringar gjorts har

som främst inneburit att skyddet har inskränkts olika sätt och att det införts regler för att förhindra missbruk garantin. Förändringarna har främst

av mo-

202 Löneprivilegiet och lönegarantin

tiverats dels att utgifterna för lönegarantin ökade kraftigt under början av av 1990-talet, huvudsakligen följd den stora ökningen av företagssom en av konkurser under tid, dels att systemet missbrukats av vissa företag samma av därigenom skaffat sig konkurrensfördelar framför andra företag. som Med införandet den LGL sänktes, tidigare nämnts, det högsta av nya som garantibeloppet för till 100 000 kr. Även handläggningen löneen person av garantifrågoma refonnerades genom den nya lagen. Ytterligare ändringar trädde i kraft den 1 juli 1994. Löneförmånsrätten och därmed omfattningen lönegarantin inskränktes i olika hänseenden, av bl.a. skärpta tidsbegränsningar, regler delägares förmånsrätt genom nya om för löne- och pensionsfordringar samt nya regler om semesterlön som har betalats i förskott. I LGL infördes vidare regler för att förhindra missbruk av garantin, bl.a. bestämmelse innebörd arbetstagare kan få löneen av att en fordringar uppstår i viss verksamhet ersatta i princip endast en gång som en under tidsperiod på två år den s.k. karensregeln i 9a§ LGL. Vid riksen dagsbehandlingen 1994 års ändringar uttalades att reformen några av punkter borde övervägas nytt i samband med beredningen av förslaget om lag företagsrekonstruktion bet. 1993/94:LU34 s. 11, 13, 15, 16 och en om 17. Från och med den 1 juni 1997 har bestämmelserna om fönnånsrätt för närstående ändrats så att bestämmelserna skall stämma bättre överens med EG-direktivet 80/987/-EEG skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens om insolvens. Vidare har den s.k. karensreglen upphävts. Slutligen har den allmänna regeln löneförmånsrätt i 12 § första stycket FRL fått en ny lydelse om framgår att förmånsrätten även omfattar fordringar förfaller efter varav som det att anställningen har upphört. Därmed kommer förmånsrätten att omfatta fordringar de sista månaderna av arbetstagarens anställningssom avser sex tid hos konkursgäldenären fordringarna har förfallit till betalning oavsett om inom denna tid. Se prop. 1996/97: 102.

Den tidsmässiga begränsningen

Förmånsrätten är tidsbegränsad och omfattar sedan den 1 juli 1994 endast lönefordringar förfallit till betalning under de sista sex månaderna av som arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen. Som ovan angetts har tidsgränsen fått en lydelse den 1 juni 1997 för att inte den situationen skall uppstå att vissa ny löntagare inte får ersättning från lönegarantin för arbete under den sista delen uppsägningstiden. Ges konkursansökan in inom ett år från det att av en företagsrekonstruktion upphörde, omfattar förmånsrätten om det är en förmånligare för arbetstagaren fordringar som har förfallit till betalning inom tre månader före beslutet företagsrekonstruktion i stället för fordom ringar har förfallit till betalning inom samma tid före konkursansökan. som

Löneprivilegiet och lönegarantin 203

Om en lönefordran har varit föremål för tvist omfattas den under vissa förutsättningar förrnånsrätt om konkursansökan görs inom månader från

av sex det att tvisten slutligt har avgjorts.

Som tidigare angetts kan även lön eller annan ersättning grund av anställningen som belöper tid efter konkursansökningen vara förenad med fönnånsrätt. Fordran på uppsägningslön omfattas inte av förrnånsrätt under längre tid än för den uppsägningstid som arbetstagaren kan ha rätt till enligt 11 § lagen l982:80 om anställningsskydd. För uppsägningstid gäller förmånsrätten vidare endast lön eller ersättning överstiger inkomst

som som arbetstagaren förvärvat eller borde ha kunnat förvärva. För tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller eller dri-

annan, ver egen rörelse, gäller förrnånsrätten dessutom endast om arbetstagaren kan visa att han utan dröjsmål har anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedling.

Före den 1 juli 1994 omfattade förmånsrätten, och därmed lönegarantin, fordringar förfallna till betalning under så lång tidsperiod ett och ett

en som halvt år. l lagstiftningsärendet se prop. 1993/94:208 24 och bet.

s. 1993/94:LU34 s. 12 påpekas att undersökning utförd SCB visar att

en av ca 90 % av fordringar avseende innestående lön har gällt fordringar har

som förfallit inom de senaste tre månaderna före konkursansökningen. Undersökningen, som redovisas utförligt i 1993 års lönegarantiutrednings betänkande SOU 1993:96 Förändringar i lönegarantisystemet, visar också att uppemot hälften av fordringarna uppsägningslön uppsägningstid

avser en om högst två månader och mer än två tredjedelar uppsägningstid

en om högst fyra månader. Mot bakgrund dessa siffror ansågs den tidsmäs-

av nya siga begränsningen innebära att för det stora flertalet arbetstagare kommer fönnånsrätten att omfatta till två månaders innestående lön samt lön

en under uppsägningstiden. Lagutskottet se bet. s. 13 pekade emellertid att praktiska svårigheter ibland kan medföra att det dröjer förhållandevis lång tid innan en konkursansökan kan göras. Det kan bero exempelvis att det är svårt att delge arbetsgivaren en uppmaning att betala förfallna lönefordringar eller att handläggningen av en ansökan om betalningsföreläggande eller utmätningsförfarande drar ut tiden. Det kan i sin tur leda till att arbetstagarna inte får betalt för sin fordran lön lönegarantisystemet.

genom

Semesterlön och semesterersättning

Enligt tidigare gällande regler omfattade löneförmånsrätten när det gäller semesterlön och semesterersättning som tjänats in före konkursansökningen vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt ersättning för all semester som den anställde sparat enligt de särskilda reglerna härom. Ändringama den 1 juli 1994 innebär denna punkt att förmånsrätten begränsas till vad står inne semesterlön och semesterer-

som av

204 Löneprivilegiet och lönegarantin

sättning för det löpande och närmast föregående intjänandeåret. Därmed begränsas förmånsrätten även för sparad semester. Under riksdagsbehandlingen uttrycktes viss tveksamhet till förslaget såvitt begränsningen förrnånsrätten när det gäller ersättning för sparad avser av bet. 15. Arbetsmarknadsutskottet anförde i sitt yttrande att semester se s. det är tveksamt arbetstagare skall behöva avstå från möjligheten att spara om semester för att försäkrade att deras krav kommer att omfattas av vara om förmånsrätt lönegaranti vid arbetsgivarens konkurs. Även lagutskottet och ställde sig tveksamt till begränsningen förmånsrätten när det gäller ersättav ning för sparad semester. Med hänsyn till kravet besparingar i lönegarantisystemet ansåg lagutskottet emellertid att förmånsrätten tills vidare borde begränsas även för sådana fordringar. Utskottet utgick emellertid från att denna fråga övervägs på nytt vid samlad översyn rekonstruktions- och en av fönnånsrättsfrågoma.

6.2¶Utländsk rätt

De internationella föreligger beträffande lönefordringar i konnormer som kurs beskrivs i avsnitt 3.4 och 3.5. EU:s medlemsstater är bundna av EGdirektivet tillnärmning medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd om av för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och därigenom skyldiga att lönegaranti säkerställa betalning arbetstagarnas löner vid arbetsgigenom av insolvens för tiden före ett visst datum. Direktivet anger vissa tidsvarens löneskyddet måste omfatta. De flesta medlemsstater har begrängränser som sat löneskyddet till att omfatta en viss tidsperiod före insolvenstidpunkten. Några länder, däribland Danmark och Norge, skyddar även lön under uppsägningstid efter insolvenstidpunkten. Betalningsansvaret begränsas i de flesta länder även ett maximibelopp. Det svenska maximibeloppet genom ligger något gäller i de övriga nordiska länderna. under vad som Lönefordringar är i de flesta länder som studerat förenade med förmånsrätt, dock inte i Finland och Österrike. I flera länder, däribland Tyskland, England och Norge har framställts förslag om att upphäva förmånsrätten för lönefordringar. Förslagen har motiverats med att arbetstagarna skyddas lönegaranti. Här kan nämnas att lönegaranti inte förekommer i genom USA. Lönefordringar skyddas emellertid genom förmånsrätt. Även Internationella arbetsorganisationen H40 har uppmärksammat behovet att skydda arbetstagarnas lönefordringar vid arbetsgivarens konav kurs. Internationella arbetstagarkonferensen antog år 1992 konvention nr en 173 och rekommendation nr 180 om skydd av arbetstagarens fordringen i händelse arbetsgivarens insolvens, se avsnitt 3.5. Regeringen har konar av staterat att de svenska reglerna visserligen synes tillgodose det sociala grundskydd konventionen syftar till men att vissa av dess artiklar för som

Löneprivilegiet och lönegarantin 205

närvarande hindrar svensk ratiñkation. Förmånsrättskommittén åläggs

en

direktiven att överväga vilka regeländringar som kan behövas för att genom

ratiñkation konventionen skall bli möjlig och vilka konsekvenser såen av dana ändringar kan få. Våra överväganden och vår bedömning av frågan redovisas nedan i avsnitt 6.5.12.

6.3 reformförslag

Tidigare

Inte bara omfattningen löneskyddet utan också förmånsrättens placering i

av förrnånsrättsordningen har övervägts i olika sammanhang. Såväl Lönegarantiutredningen som Insolvensutredningen har föreslagit att vissa löneford-

förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshyporingar skall ges tek. Liknande förslag har också framförts i motioner till riksdagen.

Lönegarantiutredningen

Lönegarantiutredningens uppdrag bl.a. att undersöka lönegarantin

var om snedvrider valet av form för rekonstruktion av företag och, om så visar sig vara fallet, föreslå hur en snedvridning skall kunna undvikas. I utredningens direktiv anfördes angående denna fråga bl.a. att det har påtalats att lönegarantin kommit att få en annan användning än den som ursprungligen var tänkt. Lönegarantin har således medfört att konkurs många gånger framstår som ett förmånligt sätt inte bara för avveckling av ett företag som befinner sig på obestånd utan även för rekonstruktion av sådana företag genom att lönegarantin betalar en stor del av konkursboets driftskostnader för tiden efter konkursen. Det har också gjorts gällande att lönegarantin kan bidra till att göra konkurs till ett förmånligare instrument för rekonstruktion än exempelvis ackord. I de fall där konkurs väljs har konkursförvaltaren möjligheter att utnyttja den finansiella hjälp som lönegarantin medför för att undersöka olika möjligheter att överlåta verksamheten till nya ägare. Detta kan utta-

lades det i direktiven i vissa fall vara angeläget från arbetsmarknads-, in-

dustri- eller regionalpolitiska synpunkter.

Lönegarantiutredningen, vars slutbetänkande SOU 1988:27 Lönegarantin och förmånsrättsordningen avser endast den angivna frågan, pekade att den offentliga konkursstatistiken visar att utbetalningarna enligt lönegarantin hade ökat. Enligt utredningen hade ökningen flera orsaker. Antalet företagskonkurser hade ökat, och de anställdas lönefordringar i dessa konkurser hade blivit större. Försämiingen av fönnånsrätten för löne- och pensionsfordringar den 1 januari 1976 och därav föranledda försämrade

per utsikter till utdelning i konkurs kom också kraven på lönegarantifonden att växa. Enligt utredningen är det vidare odiskutabelt att lönegarantin gör re-

206 Löneprivilegiet och lönegarantin

konstruktion företag konkurs till förmånligare rekonstruktions-

av genom en form företag än den annars skulle vara. Genom att gynna konkursaltema-

av tivet förhåller det sig också så, att garantin påverkar valet av form för rekonstruktion företag och således är av betydelse för antalet företagskonkur-

av ser. För att dessutom skall kunna tala om en snedvridning krävs emel-

man lertid framhöll utredningen att garantin konkursformen framför

- - gynnar andra former för rekonstruktion av företag i en för samhället inte acceptabel omfattning. Utredningen prövade olika vägar för att besvara frågan om lönegarantin snedvrider valet av rekonstruktionsform.

En utgångspunkt för utredningen var att undersöka om garantin kommit till användning i sådana konkurser där det inte tänkt att ersättning enligt

var garantin skulle utgå. I detta sammanhang erinrade utredningen om att lagstiftaren sedan lönegarantins tillkomst vid flera tillfällen vidgat garantins ersättningsramar, t.ex. genom höjning av maxirnibeloppet för utbetalning. Sammantaget har det varit fråga väsentlig vidgning av ersättningsra-

om en mama och garantin har i ökad omfattning gjort det möjligt för konkursförvaltaren att, oavsett konkursboets tillgångar, fortsätta driften av konkursgäldenärens rörelse så länge arbetstagarnas löner betalas enligt garantin. Lönegarantiutredningen ansåg dock att de ökade utbetalningarna enligt lönegarantin mycket väl harmonierar med den utveckling inom konkurssystemet som innebär ett ökat hänsynstagande till allmänna samhällsintressen som

ex. sysselsättningen.

Enligt Lönegarantiutredningens mening borde frågan lönegarantin

om gynnar konkursformen framför andra former för rekonstruktion av företag emellertid angripas i ett brett perspektiv. Närmare bestämt borde man ta ställning till om garantin från samhällsekonomisk utgångspunkt gynnar konkursaltemativet i sådan grad kan tala snedvridning. Är det,

att man om en annorlunda uttryckt, samhällsekonomiskt motiverat att företag i större utsträckning än för närvarande rekonstrueras utan konkurs och att en sådan förändring åstadkoms genom en ändring av lönegarantins tillämplighet Om så är fallet kan det enligt Lönegarantiutredningens uppfattning motive-

vara rat att tala om en snedvridning.

Lönegarantiutredningen övervägde möjligheterna att minska konkursens attraktionskraft genom åtgärder som gör rekonstruktioner utan konkurs förmånligare än för närvarande. Härvid övervägde utredningen möjligheterna att utvidga lönegarantin så att den skulle gälla även vid ackord men fann att så inte borde ske. Utredningen hänvisade därvid till de överväganden som redovisats i promemorian Ds A 1979:7 Betalningsinställelse och rådrumsstöd. Enligt Lönegarantiutredningen skulle, som anfördes i promemorian, en utvidgning nämligen innebära att lönegarantin blev en av många arbetsmarknadspolitiska stödformer. Garantin skulle med andra ord få delvis ett annat syfte än för närvarande. För att tillgodose det nya syftet skulle krävas att garantin gavs en annan konstruktion.

Löneprivilegiet och lönegarantin 207

Genom översyn ackordslagstiftningen något som låg utanför Lö-

en av negarantiutredningens uppdrag skulle man enligt utredningens uppfattning

kunna få till stånd förändringar så att det framstår som något mera fördelaktigt än för närvarande med rekonstruktioner utan konkurs. Emellertid kan

anförde utredningen, inte genom en reform av detta slag ett avgöman, rande sätt minska den attraktionskraft som konkursen har grund av garantin. Lönegarantiutredningens ställningstagande innebar alltså att det inte är möjligt att åstadkomma lösning åtgärder tar sikte de

en genom som företagsrekonstruktioner som genomförs utan konkurs.

Lönegarantiutredningen inriktade således sitt arbete åtgärder som skulle göra konkursen som sådan mindre attraktiv för rekonstruktioner av företag än den är nu. Vid sin granskning av konkurslagens bestämmelse om fortsatt drift av gäldenärens rörelse fann utredningen att den inte är av avgörande betydelse för rekonstruktion kommer till stånd. Praktiskt sett är

om en bestämmelsens egentliga funktion att tillhandahålla den formella konkursrättsliga för den vidare driften. Oavsett driften fortsätter eller inte

ramen om är det- enligt utredningen i stället det ekonomiska utfallet för borgenärer-

na av konkursen som i första hand är avgörande för om man väljer att rekonstruera ett företag genom konkurs. Genom förmånsrättsordningen avgörs hur ett konkursbos tillgångar fördelas mellan borgenärema. Oavsett om konkursgäldenärens rörelse med hjälp av garantin drivs vidare under konkursen eller inte skall en fördelning av boets tillgångar ske. Iden mån rörelsen drivs vidare kan det sägas att förmånsrättsordningens betydelse ökar eftersom den i detta fall även avgör fördelningen av de värden som den fortsatta driften

frambringar. Närmare bestämt har förrnånsrättsordningen betydelse för vil-

ken eller vilka kategorier av förmånsberättigade borgenärer som tjänar en rekonstruktion genom konkurs.

Lönegarantiutredningen ansåg att eventuella åtgärder måste riktas mot borgenärer som har fordringar förenade med förmånsrätt grund av företagshypotek. Sådana borgenärer har rätt till utdelning i konkurs framför borgenärer vars fordringar är förenade med någon av de andra fönnånsrättema. Till det kommer att fordringar förenade med förmånsrätt grund av företagshypotek nästan uteslutande härrör från finansieringen av det företag som skall rekonstrueras genom konkursen. Dessa omständigheter gör enligt Lönegarantiutredningen att banker och andra kreditgivare som innehar företagshypotek måste anses ha ett förhållandevis större ekonomiskt intresse av rekonstruktioner genom konkurs än andra borgenärer.

En förändring av det ekonomiska utfallet av en konkurs bör anförde

- Lönegarantiutredningen innebära att det för banker och andra kreditgivare

blir mera förmånligt än för närvarande att företag med ekonomiska svårigheter rekonstrueras utan konkurs. Eftersom fördelningen ett konkursbos

av tillgångar i första hand styrs av fönnånsrättsordningen tillgodoses syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs bäst ändring av för-

genom en

208 Löneprivilegiet och lönegarantin

månsrättsordningen. Den ändring som enligt Lönegarantiutredningen borde övervägas är att ge vad utredningen betecknade som fordringar produktiv lön bästa förmånsrätt. Övriga lönefordringar skulle få kvarstå med nuvarande placering i fönnånsrättsordningen, dvs. med förmånsrätt efter företagshypotek och skatter. Med produktiva löner avsåg utredningen löner för sådant arbete lagts ned på egendom som omfattas av företagshypotek och däri-

som

typiskt sett är till nytta för den som innehar företagshypotek. Med genom hänsyn härtill torde praktiskt taget allt arbete som utförts före konkursen vara produktivt. Beträffande arbete under själva konkursen ansåg Lönegarantiutredningen att det var nödvändigt att fastställa en schablon för hur stor del av lönefordringarna som skall betraktas som produktiv. Med hänsyn till vad som erfarenhetsmässigt gäller beträffande rörelsedrift under konkurs ansåg utredningen det lämpligt att en lönefordran betraktas som produktiv t.o.m. den tidpunkt då en arbetstagares uppsägningstid under konkursen löpt två månader.

Lönegarantiutredningen diskuterade i sina överväganden bl.a. vilka återverkningar det kan få för banker och andra kreditgivare om fordringar produktiv lön ges bästa förmånsrätt. Beträffande frågan om kreditgivningen till företag behöver påverkas av en ändrad fömiånsrättsordning uttalade utredningen följande 155

Vissa hållpunkter för en bedömning av återverkningama för banker och

andra kreditgivare finns i konkursstatistiken. Av statistiken för 1986/87

kan sålunda utläsas att antalet företagskonkurser uppgick till 6 015 och

att 67 % eller 4 046 av dessa saknade anställda. För sådana företag sak-

nar givetvis en ändring i förmånsrättsordningen betydelse från rekon-

struktionssynpunkt.

Beträffande företagskonkurser med anställda framgår av 1986/87 års

konkursstatistik vidare att endast 152 företagskonkurser hade flera än 20

anställda årspersoner och att, å andra sidan, något flera än l 300 före-

tagskonkurser hade högst 5 anställda årspersoner. Till bilden hör också

att den mindre andelen företagskonkurser med flera än fem anställda i

grova drag hade drygt 70 % av alla dem som är anställda i konkursföretag.

Det nu anförda visar att ändringen i förrnånsrättsordningen kan få ef-

fekt i ett jämförelsevis litet antal företagskonkurser. Det hävdas häremot

att man inte förhand vet vilka företag som går i konkurs och att man

av den anledningen måste ta hänsyn till företagshypotekets försämrade

fönnånsrätt vid all kreditgivning mot säkerhet av företagshypotek. Ett så-

dant synsätt från kreditgivarnas sida står emellertid inte i rimlig

en pro-

portion till vad saken handlar om. Det visar en jämförelse mellan t.ex. det

mindre antal konkursföretag som nu är i fråga och det totala antalet före-

tag med anställda som beräknas använda företagshypotek som kreditsä-

Löneprivilegiet och lönegarantin 209

kerhet eller 75 000. Detsamma gäller jämförelse mellan storleken en de ökade kreditförluster kreditgivama kan komma att drabbas av och som deras totala utlåning säkerhet företagshypotek. Ökningen av kremot av ditförlustema kan högst uppgå till de besparingar som lönegarantifonden vid ändrad förmånsrättsordning. Som strax skall anges uppskattar gör en utredningen besparingarna till 200 miljoner budgetår. Den totala ca per utlåningen säkerhet företagshypotek är, å andra sidan, såvitt avser mot av banker drygt 70 miljarder kronor. Utredningen med hänsyn till det anförda att återverkningarna på anser kreditgivningen säkerhet företagshypotek därför rimligen bör bli mot av förhållandevis begränsade. Kreditgivarna torde även framdeles i ungefär omfattning komma att lämna ut lån mot säkerhet av föresamma som nu

tagshypotek.

Vad gäller frågan uppföljningen krediter mot säkerhet av företagshyom av potek anförde Lönegarantiutredningen följ ande s. 152

till andra borgenärer har bankerna de grundläggande förutsätt- I motsats ningarna för kredituppföljning. Genom ett utbyggt kontorsnät finns bankerna nära företaget och kan att följa utvecklingen av företagens genom kreditengagemang få tidiga varningssignaler. Mot den här bakgrunden är det inte orimligt bankerna får ta sig ett ökat beträffande beom ansvar vakningen företagen. Det torde dessutom förhålla sig så, att bankerna av är bäst skickade att fullgöra ändamålsenlig och effektiv kreditbevaken ning till både personella och övriga resurser. Synpunkter av om man ser det här slaget har för övrigt framförts kreditmannaföreningama i lanav uppvaktning hos utredningen. Bland föreningens medlemmar, det vid en utgörs leverantörer, räknar man nämligen med att kunna dra nytta som av skärpt kreditbevakning från bankernas sida. Den bakomliggande av en tanken är att leverantörerna bankernas skärpta kreditbevakning tigenom digare skall få kännedom eventuella ekonomiska svårigheter hos om kundföretagen och därigenom kunna minska kreditförlustema. En ändrad förmånsrättsordning kan nu antas leda till att banker och andra kreditgivare kommer att effektivisera sin kredituppföljning i syfte förhindra konkurs och ett försämrat ekonomiskt utbyte en sådan. I att av bästa fall kommer att ingripa i större omfattning än för närvarande man innan företaget har körts i botten. Även när detta inte är fallet kan för övrigt kreditgivama få anledning att föredra rekonstruktion utan konkurs en framför konkurs. Kreditgivama får alltså ett eget intresse av att en genom kostnaderna för rekonstruktioner företagen hålls nere så långt det nu är av möjligt. Bankernas och de andra kreditgivarnas incitament för kredituppföljning ökar med andra ord jfr Ds I 1981:25.

2 10 Löneprivilegiet och Iönegarantin

Eftersom syftet med den statliga lönegarantin är att skydda arbetstagarna vid arbetsgivarens konkurs övervägde utredningen även de återverkningar som en ändrad förmånsrätt kan ge upphov till när det gäller arbetstagama. Utredningen underströk att ändringen i förrnånsrättsordningen inte medför någon försämring när det gäller garantins tillämplighet och omfattning.

En annan fråga är om en ändrad förmånsrättsordning kommer att få återverkningar på antalet arbetstillfällen. I detta sammanhang erinrade utredningen att kre-

om ditgivamas utlåning till företagen enligt utredningens redovisade be-

ovan

dömning inte kommer att påverkas. Några negativa återverkningar antalet

arbetstillfällen behöver därför inte uppstå i det avseendet. I fråga den

om skärpning av kredituppföljningen som förslaget förväntas medföra torde återverkningarna, enligt utredningens uppfattning, positiva. Det förhål-

vara ler sig nämligen så att rekonstruktioner vidtas i ett tidigare skede har

som bättre förutsättningar att lyckas än sådana rekonstruktioner företas i ett

som senare sked. Detta förhållande bör i sin tur innebära att arbetstillfällena i de här företagen kan räddas i vidare omfattning än för närvarande.

Mot bakgrund av de överväganden redovisats korn utredningen

som ovan fram till att det från samhällsekonomisk synpunkt framstår lämpligt att

som ändra förrnånsrättsordningen så att fordringar produktiv lön bästa

ges förmånsrätt. Det betydde vidare att utredningen ansåg garantins

att nuvarande gynnande av konkursfonnen leder till snedvridning vid valet form

en av för rekonstruktioner företag gär dåligt. Sammanfattningsvis stannade

av som alltså utredningen för en fönnånsrättsordning följande utseende.

av

Fordringar produktiv lön.

Företagshypotek. Skattefordringar.

4. Övriga lönefordringar.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande de sakkunniga Kent

av Brorsson Svenska arbetsgivareföreningen, Stig Carlsson och Per-Olof Ekeberg Landsorganisationen i Sverige, Peter Hohenstein och Anders Hult Tjänstemännens Centralorganisation samt experterna P.G. Persson Svenska Bankföreningen och Anders Åberg Småföretagens Riksorganisation. I yttrandet avstyrktes utredningens förslag. Som skäl härför anfördes bl.a. att ett genomförande av förslaget kommer att innebära att huvuddelen av de drygt 75 000 företag med anställda har lån mot säkerhet i före-

som tagshypotek kommer att bli tvungna att ställa kompletterande säkerhet. De riskerar annars att få sina lån uppsagda. På kort sikt skulle förslaget medföra en betydande oro på kreditmarknaden. Många företag kommer under lång tid inte att kunna överblicka de kan finansiera sin verksamhet eller vilka

om kreditkostnader de har att kalkylera med, hette det i yttrandet. I antal fall

ett kommer företagen inte att kunna uppfylla kraven på utökat säkerhetsunderlag. Där dessa företag kan ordna alternativ finansiering kommer detta

en säkerligen att medföra högre kreditkostnader. Följden blir att ett antal före-

Löneprivilegiet och lönegarantin 211

inskränkningar eller andra förändringar i verksamtag blir tvungna att göra heten. I vissa fall kommer företagen inte att klara den försämring av kapitalutredningens förslag omedelbart leder till. Man måste försörjningen som 0rd ifrån del företag detta skäl tvingas lägga ned sin med andra utgå att en av verksamhet vilket, hävdades det i yttrandet, i första hand kommer att drabba små och medelstora företag. Särskilt kan nyetablerade företag hamna i

riskzonen. Beträffande förslagets effekter lång sikt anfördes i det särskilda yttrankreditgivningen till företagen med säkerhet kommer att påverkas. det att Bankerna och andra kreditgivare kommer antingen att avstå från att medverka vid eller också att ta ut högre räntekostnad än för när-

kreditgivningen en

varande vilket får till följd att företagens utvecklingsmöjligheter försämras. blir svårare företag, att vidareutveckla verksamhet och Det att starta nya en lokalisera rörelse till andra orter. I yttrandet underströks vidare att att en företagen i takt med den tekniska utvecklingen blir alltmer kapitalintensiva. Vidare anfördes det är uppenbart att just den typ företag mindre, att av medelstora och nystartade statsmaktema olika medel vill gyn- - som genom och utveckling är stor vikt för samhället, är de företag som har na vars av svårast ställa säkerhet än företagshypotek. De försämrade möjligatt annan heterna erhålla kredit till följd företagshypotekets försvagade kreditatt av värde kommer få betydande konsekvenser för den här gruppen av företag. att Med all sannolikhet kommer det att inverka menligt näringslivets förmåtill förnyelse och därigenom negativt påverka ekonomins tillväxt. I yttga randet gjordes gällande att de nämnda negativa följderna för företagen ovan naturligtvis får återverkningar för de anställda och sysselsättningen i stort. I de fall där företag på grund bristande tillgång kapital inte kommer till av stånd, inte kan vidareutvecklas eller inte kan fortsätta driften kommer sysselsättningstillfällen att förlorade. Förslaget står också från regionalpolitisk synpunkt i motsatsställning till samhällets strävanden, hette det i yttrandet. I vissa regioner har det nämligen visat sig svårt och ibland omöjligt att - sälja industrifastigheter. Eftersom fastighetsinteckningar i sådana delar av landet fått minskad betydelse och företagshypotekens betydelse ökat skulle försämring företagshypotekets ställning i särskilt hög grad minska en av företagens kreditmöjligheter i dessa regioner. Som ytterligare argument mot förslaget anfördes att statsmaktema de ett tio åren inriktat sin politik att förbättra småföretagens lånemöjligsenaste heter inte minst att successivt stärka företagshypoteket som säkerhet. genom Ett genomförande utredningens förslag strider enligt yttrandet helt mot av dessa intentioner. I samband härmed erinras följande yttrande av deparom tementschefen i 1975/76: 12, 26, för förbättring den dåvarande prop. s. en av företagsinteckningens ställning i förmånsrättshänseende i konkurs i anled-

ning den då införda anställningsskyddslagen och dess påverkan

av nyss

företagens latenta lönefordringar med åtföljande reduktion den inteckav ningsbara egendomens värde.

För att ett företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få tillgång till kredit. Detta är stor vikt inte bara för företaget självt av utan också för de anställda. Om företagen tillförsäkras goda kreditmöjligheter,

tryggas deras fortbestånd och utveckling och därmed även sysselsättningen. Det är tydligt att framförallt de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter har försämrats till följd den ståndpunkt Bankinspekav tionen mot bakgrund banklagens krav betryggande säkerhet har inav tagit i frågan om företagsinteckningens värde kreditsäkerhet efter insom förandet av lagen anställningsskydd. Det är angeläget får till om att man stånd en ändring därvidlag så att dessa företags kreditmöjligheter tryggas.

Vidare erinrades att Lagutskottet i betänkandet LU 1983/84:36 i om samband med behandlingen av förslaget till lag företagshypotek anförde, om att departementschefens uttalande enligt utskottets mening alltjämt ägde giltighet, samt tillade: Syftet med den föreliggande propositionen bl.a. nu är att ytterligare stärka företagshypotekets kreditvärde, något torde få som stor betydelse inte minst för de små och medelstora företagen som ofta inte har någon annan säkerhet att erbjuda än företagshypotek.

I det särskilda yttrandet underströks att det är uppenbart mycket starka att skäl skall till för att en ändring i förmånsrättsordningen skall vidtas såvitt gäller förhållandet mellan löneprivilegiet och

företagshypotek. Enligt den

uppfattning som kommer till uttryck i yttrandet har utredningen inte kunnat belägga att det föreligger snedvridning i valet en av rekonstruktionsfonn som motiverar förändrade regler. I yttrandet ställde sig man även tveksam till tanken att omkastning förmånsrättsordningen i sig skulle en av medföra effektivare kredituppföljning från bankernas sida.

Experten P.G. Persson uttalade i särskilt yttrande ett utöver vad som anförts i det yttrandet bl.a. följande. Om förslaget gemensamma genomförs kommer företagsinteckningens värde kreditsäkerhet minska som att vilket i sin tur leder till minskad kreditgivning

en mot företagsinteckning. Företags-

inteckningens förmånsrätt framför lönefordringama har inte inneburit någon

konkursdrivande effekt vid kreditgivamas val åtgärd vid ekonomisk av kris för kredittagare. Enligt hans uppfattning har bankerna klar ambition en att undvika konkurs och medverka till rekonstruktion konkurs. utan Bankerna har ex. i stor utsträckning bidragit till underlätta ackordsförfarande att genom att vara ackordscentralema behjälpliga med att utveckla för ett system avveckling av företagsintecknad rörelse utan att

företagsinteckningshavamas

säkerhet urvattnas. Förfarandet har varit ägnat minska deras intresse att av att framtvinga en konkurs.

Löneprivilegiet och lönegarantin 213

I yttrandet kritiserades vidare påståendet att omkastning av fönnånsen rättsordningen skulle medföra ett incitament för bankerna till en bättre kreditprövning och kredituppföljning med följande motivering. Bankerna lägger självklart vikt vid såväl sin kreditprövning sin kredituppföljden största som ning. Med de ökade kreditförluster bankerna har fått vidkännas under senare år har bägge dessa moment intensifierats i bankverksamheten. Det är fåfängt

kredituppföljningen skulle kunna förbättras ytterligare till

att tro att t.ex. undvikande konkurser enbart till följd de större risker bankerna skulle av av utsättas för ändrad förmånsrättsordning. genom en Lönegarantiutredningens betänkande remitterades inte utan överlämnades till Insolvensutredningen för förnyade överväganden.

6.3.2¶Insolvensutredningen

Även Insolvensutredningen föreslog att fordringar s.k. produktiv lön skulle förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek. ges Med produktiv lön avsåg utredningen lönefordringar före konkurs och uppsägningslön för den tid under vilken gäldenärens verksamhet fortsätter efter konkursutbrottet, dock längst under två månader. Det huvudsakliga motivet bakom förslaget att ändringen skulle förbättra möjligheterna att genomvar föra företagsrekonstruktioner. Enligt utredningens uppfattning borde kreditgivare med säkerhet i företagshypotek ökade incitament att följa och ges ingripa i utvecklingen hos ett företag är väg in i ekonomisk kris. som en Härigenom skulle skapas bättre förutsättningar för att få till stånd en rekonstruktion företaget utan konkurs och indirekt bättre utsikter för de oprioav riterade borgenärema att få betalt. Insolvensutredningen erinrade att det tidigare förts fram flera förslag om eller annat sätt går ut att viss beskärning företagshysom ett genom av potekets starka ställning tillgodose syftet att främja rekonstruktion utan konkurs. Mot ändring berört slag har, enligt utredningen, anförts framen av nu för allt argument: den kan försvåra för små och medelstora företag att få tre kredit mot säkerhet i företagshypotek, den kan skapa problem beträffande befintliga krediter sådant slag och den kan medföra negativa effekter för av sysselsättningen. Beträffande dessa argument uttalade Insolvensutredningen följande SOU 1992:113 s. 325 f..

Vad först gäller tänkt lagändrings inverkan sysselsättningen menar en utredningen att det är svårt att mäta effekter sådant slag, Man måste av lagändring har två sidor. Å sidan kan den inverka beakta att en ena exempelvis planerad expansion ett företag som inte fullt ut utnytten av jat möjligheten att använda näringsverksamheten som belåningsunderlag grund lagändringen inte kan anställa flera personer. Å andra men av

214 Löneprivilegiet och lönegarantin

sidan kan effekten på ett borgenärsföretag, underleverantör, t.ex. en vara den motsatta, nämligen att möjlighet för detta företag expandera ge att och utnyttja ytterligare arbetskraft eller läget för underleverantören - om varit kritiskt grund hotande konkursförluster åtminstone behålla av befintlig personal och undvika konkurs. Utredningen därför egen anser att detta argument inte har tillräcklig styrka för skall avstå från att man en lagändring som i övrigt kan ha positiva effekter. Något annorlunda förhåller det sig med de invändningar med som rests tanke på konsekvenserna för kreditgivningen. Det är svårt bortse från att att en inskränkning i den erbjudna säkerhetens värde kan åtminstone i någon utsträckning påverka företagens möjligheter få och vidmaktatt hålla kredit mot säkerhet i företagshypotek. Eventuella negativa effekter blir beroende inskränkningens storlek. Hills denna nivå av en som inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, är det svårt följderatt se att na för kreditgivningen skulle bli så långtgående. Det är alltså avgöranav de betydelse vilken inriktning reform får. en

Till betänkandet fogades ett särskilt yttrande sakkunniga Bengta Ljung av Svenska Bankföreningen. I yttrande avstyrktes förslaget försämra föreatt tagshypoketets ställning i förhållande till vissa lönefordringar. Som skäl härför anfördes bl.a. följande bet. 461. s.

De skäl utredningen åberopar för till fördel för institutet

som att företagsrekonstruktion försämra företagshypotekets fömiånsrättsläge inte håll-

är bara. Sålunda framhålls bl.a. den föreslagna ändringen att skulle utgöra ett effektivt medel för att förmå bankerna med säkerhet i

företagshypotek

att, ett tidigare stadium än nuvarande regelsystem till,

ger anledning

ingripa i utvecklingen hos ett krisföretag i stället för passivt avvakta att utgången av ett rekonstruktionsförsök andra intressenter. genom Detta är en felaktig bild av bankernas inställning till kredittagares obestånd. Obe-

roende av säkerhetsinnehav spelar bankerna betydande roll vid rekonen struktioner. Bankerna är i högsta grad intresserade kredittagama av att skall kunna fortsätta sin verksamhet och bibehålla affärskontakterna med banken. Det är alltså illusion genomförandet en att tro att av förslaget skulle innebära bankerna i ännu högre grad en press att än tidigare deltaga i rekonstruktionsförsök.

I yttrandet anfördes sammanfattningsvis att förslaget inte innebär någon förbättring av förutsättningarna för rekonstruktion i stället

av företaget, utan

försämrade möjligheter för företag erhålla att krediter för sin rörelse. En försämring som ytterst inverkar menligt företagandet och därigenom får

negativa effekter sysselsättningen.

Löneprivilegiet och lönegarantin 215

Insolvensutredningens förslag har varit föremål för remissbehandling. De flesta remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan invändningar utredningförslag fordringar avseende s.k. produktiv lön skulle förmånsrätt ens att ges framför fordringar med säkerhet i företagshypotek. Flera remissinstanser var emellertid negativa till förslaget, däribland Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Företagarnas Riksorganisation. I propositionen företagsrekonstruktion prop. 1995/96:5 s. 124 ff om anförs det enligt regeringens mening finns skäl talar för att förrnånsatt som rättsordningen ändras, att det samtidigt finns viktiga invändningar mot men Insolvensutredningens förslag. Således kan det, enligt propositionen, med fog ifrågasättas den föreslagna ändringen verkligen medför att bankernas om i rekonstruktionsförsök ökar i någon betydande utsträckning. I engagemang många fall torde bankerna ha små möjligheter i praktiken att agera för att påskynda önskvärd rekonstruktion. En intensivare bevakning av företagsen kreditema förutsätter också resursinsatser är kostnadskrävande för bansom kerna. Sådana kostnader övervältras i praktiken hela eller delar av låntagarkollektivet. Det heter det vidare i propositionen, inte säkert att bankerna skulle betrakta sådan bevakning lönsam vid samlad bedömen som en ning. I många fall torde bankerna välja att i stället kräva kompletterande säkerheter i syfte att bibehålla den tidigare säkerhetsnivån. Det påpekas att Insolvensutredningen inte har presenterat någon analys dessa frågor. av I propositionen framhålls vidare att det råder delade meningar i frågan om bankerna borde bevaka sina utestående krediter aktivt än som sker i dag. mer Många remissinstanser att bankerna är för passiva, medan andra anför menar att det är svårt att i dagsläget hävda att bankerna inte tillräckligt aktivt bevakar och följer upp sina beviljade krediter. Betydelsen 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen 1987:617 av behandlas i propositionen. Enligt nämnda bestämmelse får bank avstå en från "betryggande säkerhet" vid kreditgivning endast den kan anses obeom hövlig eller det finns särskilda skäl. Om bankerna skall kunna om annars efterleva dessa regler måste de, vid försämring företagshypoteket, i en av många fall begära kompletterande säkerhet av annat slag. Behåller de samma eller i stort sett säkerhetsnivå, uppkommer inte över huvud taget den samma effekt utredningen eftersträvar. som I propositionen framhålls också att utredningens förslag kan få negativa effekter. Nyupplåningen kan komma att försvåras för de företag som är beroende företagshypotek säkerhet. Det sker genom att företagshypoteav som kets värde säkerhet försämras och att företagen i fråga därmed som genom inte kan medges krediter i omfattning som tidigare. Enligt proposisamma tionen är de kan komma att drabbas främst små och medelstora företag, som och då inte minst tjänsteproducerande företag där antalet anställda är stort.

216 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999: 1

Vidare kan förslaget medföra att många företag med befintliga lån kan bli tvungna att ställa kompletterande säkerhet för att inte få lånen uppsagda. På kort sikt kan detta förorsaka kreditmarknaden. Det är enligt proposi-

oro tionen diskutabelt att försämra dagens ordning är för före-

- som gynnsam tagsarnheten i landet över huvud taget för att förbättra förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få företag blir aktuella för ett sådant

som förfarande. Regeringens slutsats är att förslaget i sin nuvarande utformning inte för närvarande bör genomföras. Förändringar i fönnånsrättsordningen i den riktning som utredningen föreslagit bör emellertid studeras vidare.

Riksdagen

I riksdagen har förslag om att lönefordringar skall flyttas före företags-

upp hypotek i fönnånsrättsordningen väckts bl.a. i samband med lagen

att om företagshypotek infördes se 1983/84:l28 och bet. LU 1983/84:36.

prop. Riksdagen erinrade då de uttalanden inför 1976 års lagändring hade

om som gjorts angående det angelägna i att trygga företagens kreditmöjligheter och menade att en ändring skulle allvarligt försämra företagshypotekets kreditvärde. Därmed skulle det också komma i konflikt med de syften låg

som bakom propositionen lag företagshypotek. Vidare uttalades

om en ny om att en förändring i fönnånsrättsordningen skulle medföra mycket besvärliga

övergångsproblem.

I lagutskottets betänkande l996/97:LU19, Löneskyddet vid konkurs, behandlas sex motioner berör frågor arbetstagarnas löneskydd vid

som om konkurs.

Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson båda anför i motion L306 det

s att nuvarande maximibeloppet innebär att arbetstagare vid konkurs kan drabbas av synnerligen betydande inkomstförluster, särskilt han dessutom har

om semester innestående. Enligt motionäremas mening bör beloppet höjas. Vidare anser motionärerna att möjligheterna att utfå semesterersättning skall förbättras. Den nuvarande tidsfristen tre månader för förfallna lönefordringar är enligt motionärerna alltför kort och bör utökas till åtminstone

sex månader. När det gäller karensregeln motionärerna denna skall

anser att upphävas. Därutöver motionärerna att frågan lönefordringars pla-

anser om cering i förmånsrättsordningen borde övervägas. Enligt motionäremas

mening är det inte orimligt att tänka sig att fordringsägare har säkerhet

som skulle bli mindre benägna att begära företag med tillfälliga likviditetsproblem i konkurs om deras förrnånsrätt fick placering i fönnåns-

en annan rättsordningen. Mot bakgrund det anförda yrkas i motionen tillkännagi-

av vande om en översyn gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid

av konkurs samt av lönegarantin.

Löneprivilegiet och lönegarantin 217

I motion L305 anför Rune Evensson och Ingvar Johnsson båda s att det nuvarande maxirnibeloppet 100 000 kr bör höjas. I motionen redovisas exempel enligt motionäremas mening visar att den nuvarande begränssom ningen innebär att många nonnalinkornsttagare inte ersätts fullt ut. Vidare anförs det är förenat med stora svårigheter att få vissa arbetsgivare föratt i konkurs, vilket för många arbetstagare innebär risker för ytterligare satta förluster lönefordringar. I motionen begärs ett tillkännagivande om att av maximibeloppet för lönegarantin bör höjas. Christina Axelsson kritiserar i motion L315 de lagändringar som

s

kommit till stånd under år i lönegarantin. Maximigränsen har innebusenare rit att många arbetstagare gått miste om innestående lönefordringar, uppsägningslön och semesterersättning. De ändrade reglerna rörande semesterersättning har lett till att de anställda tar ut sin sparade semester när arbetsgibörjar få ekonomiska problem, vilket försämrar arbetsgivarens ekovaren nomi ytterligare. Tremånadersfristen i 12 § fönnånsrättslagen har lett till att konkursförfaranden måste inledas omedelbart när arbetsgivaren dröjer med löneutbetalningar. Till följd härav har det blivit omöjligt att bevilja anstånd med betalningar lönefordran, även i de fall där det finns möjligheter att av företaget sikt skulle klara sin ekonomi. Enligt motionärens mening upp behövs utredning belyser hur ändring av lagstiftningen kan fören som en bättra villkoren för anställda vid konkurser. I motion L307 Kurt Ove Johansson och Ingemar Josefsson båda s av erinras att lönegarantisystemets uppgift är att skydda arbetstagare i det om utsatta läget då arbetsgivaren försätts i konkurs. Motionärema anser att de ändringar infördes i lönegarantilagstiftningen år 1994 inneburit oacsom ceptabla konsekvenser för den enskilda arbetstagaren. Från att ha tillhört den mest gynnade kategorin i arbetsgivarens konkurs får arbetstagaren numera, enligt motionärernas uppfattning, inte ens ersättning för produktivt arbete gynnat övriga borgenärer. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen som skall begära utredning om vad i motionen anförts om löntagarnas utsatta en ställning vid konkurser. Lisbeth Staaf-Igelström s anför i motion L303 att de våren 1994 beslutade ändringarna i lönegarantilagstiftningen inneburit att människor som arbetar i småföretag drabbats hårdare än de som arbetar i stora företag. Vid arbete i småföretag uppstår ofta relation mellan arbetstagare och en annan arbetsgivare vilket innebär att den anställde avvaktar med att ställa krav. Genom de begränsningar gäller i fråga lönefordringar kan som numera om arbetstagaren miste ersättning. Med hänsyn till det anförda anser moom tionären att det är påkallar med en översyn av lönegarantilagen i syfte att förbättra situationen för de arbetstagare som är anställda i småföretag. I motionen yrkas tillkännagivande av vad som sålunda anförts. I motion L313 Rolf Dahlberg m.fl. m yrkas tillkännagivande om inföav rande särskild konkursförsäkring som skall ersätta det nuvarande löneav en

218 Löneprivilegiet och lönegarantin

garantisystemet. Motionen innehåller en utförlig redovisning av förslaget, som innebär att lönegaranti inte skall utgå om konkursföretagets verksamhet drivs vidare under konlcursen. Därigenom faller, enligt motionäremas

mening, ett viktigt incitament till att använda konkursinstitutet i stället för att söka rekonstruera företaget. Konkursförvaltaren erhåller inte några konkurrensfördelar i förhållande till övriga företag marknaden. Dessutom blir, enligt motionäremas mening, företagsrekonstruktion attraktivt som ett

mer alternativ till konkurs eftersom möjligheten att erhålla gratis lönefinansiering genom konkurs täpps till. I motionen är förslagen sammanfattade enligt följande: Lönegarantin skall inte utgå till konkursbon bedriver fortsatt

som verksamhet. Därigenom skulle dagens subventioner av konkursbon som snedvrider konkurrensen upphöra. I och med att lönegaranti inte utgår till konkursbon med fortsatt verksamhet elimineras ett av de incitament

som finns för att utnyttja konkursinstitutet i stället för andra möjligheter till rekonstruktion. Förrnånsrättsordningen bör förändras så att den personal

som utnyttjas vid fortsatt drift i konkurser i stället för lönegaranti får sådan förmånsrätt för sina fordringar att de tryggt kan fortsätta att arbeta konkursboet. Eftersom staten inte längre skall betala lönegaranti till konkursbon

som bedriver fortsatt verksamhet får staten i sin tur inte några återkrav gentemot konkursbon avseende utbetald lönegaranti. Följaktligen kommer kopplingen mellan statens förmånsrätt för utbetald lönegaranti och arbetstagarnas lönegarantiberättigade belopp att försvinna. Företagshypotek bör även omfatta bank- och kassatillgodohavanden. Därigenom uppnås bättre möjligheter för innehavare företagshypotek att kunna förvissa sig värdet säkerhe-

av om av ten, särskilt vid företagsrekonstruktion. Överlåt till försäkringskassoma

att administrera konkursförsäkring samma sätt och ersättningsnivå

samma som sjukförsäkringen för de konkurser där verksamheten inte fortsätter. Administrativa samordningsfördelar skulle uppnås samtidigt arbetsta-

som garna i konkurs får att göra med ett system och organisation de redan

en som är bekanta med.

Lagutskottet avstyrkte motionerna L303, L305, L306, L307 och L315, med hänvisning till att önskemålen hänförliga till karensregeln tillgodoses genom utskottets ställningstaganden i denna del jfr 1996/97: 102 samt

prop. att det beträffande övriga frågor inte finns skäl att föregripa Förmånsrättskommitténs utredningsarbete.

När det gäller motion L313 erinras att utskottet i samband med försla-

om get till lag om företagsrekonstruktion avstyrkt motion med liknande

en yrkande med hänvisning till Fömånsrättskommitténs arbete bet. 1995/96:LU11. Vidare hänvisas till att Arbetsmarknadsdepartementet förklarat sig kunna ansluta sig till den uppfattning förts fram i motion

som L313 om att det är viktigt att konkursbon inte med hjälp lönegarantin

av erhåller påtagliga konkurrensfördelar i förhållande till andra företag marknaden. Uppfattningen ligger för övrigt i linje med arbetsmarknadsut-

Löneprivilegiet och lönegarantin 219

skottet uttalande i yttrandet 1993/94:AU7y att regelsystemet som kommer i tillämpning vid konkurs bör så utformade att inverkan konkurrenen vara minimeras. Inte heller får lönegarantin, anför arbetsmarknadsutskottet sen vidare, bidra till att konkurs blir ett attraktivt alternativ än företagsremer konstruktion. Samtidigt är det, enligt arbetsmarknadsutskottets mening, väsentligt att lönegarantins grundläggande syfte uppnås, nämligen att ge ett socialt acceptabelt skydd för arbetstagares lönefordringar vid konkurs. Arbetsmarknadsutskottet, utgick från att frågan införande av en konsom om kursförsäkring hör till de frågor Förmånsrättskommittén skulle komma som att utreda, trots att frågan inte uttryckligen nämns i kommittédirektiven, ansåg att motionen inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. I utskottsbetänkandet erinras också att justitieministem den 14 februaom 1997 besvarat interpellation konkursförsäkring vari frågan ställdes en om huruvida direktiven till Förmånsrättskommittén kunde sägas omfatta att kommittén även kan analysera och lämna förslag en sådan försäkring. om Justitieministem var dock inte beredd att i riksdagen uttala sig om den närinnebörden av kommittédirektiven i de hänseenden som frågeställaren mare pekade och anförde att det viktigt att kommittén kunde slutföra sitt var arbete i tid. Det sagda innebar, framhöll justitieministem, att hon inte var beredd att verka för att kommittén får ytterligare tilläggsdirektiv som kan påverka kommitténs möjligheter att slutföra sitt uppdrag inom angiven tid. Utskottet konstaterade att den ordning som förespråkas i motionen innefattar en genomgripande förändring av det nuvarande lönegarantisystemet. Frågor ett frikopplande lönegarantin från förmånsrätten samt en helt om av administration för systemet är emellertid inte och utskottet anförde ny nya, att det utgår från att frågan huruvida införande av en konkursförsäkring är en framkomlig väg kommer att beröras Förmånsrättskonnnittén. I linje med av vad justitierninistem redovisat i sitt interpellationssvar är utskottet inte nu berett att förorda några formella tillkännagivanden eller andra åtgärder från riksdagens sida som skulle medföra behov av tilläggsdirektiv och därmed innebära risk för att kommittén inte skulle hinna slutföra sitt uppdrag inom den tid föreskrivits i direktiven. Utskottet avstyrkte motionen under som hänvisning till att man i första hand borde avvakta Förmånsrättskommitténs arbete innan några ställningstaganden från riksdagens sida kommer till stånd. Lagutskottets betänkande 1997/98:LUl4 behandlar sjutton motioner som olika insolvens- och utsökningsrättsliga frågor. Bengt Silfverstrand tar upp och Bo Nilsson båda s anför i motion 1997/98:L303 att det skedde alltför stora försämringar i arbetstagares löneskydd, bl.a. genom de ändringar i förmånsrättslagen infördes den 1juli 1994. Mot bakgrund dessa försom av sämringar bör översyn gällande regler för arbetstagares förmånsen göras av rått och lönegarantin. Lagutskottet avstyrkte motionen med hänvisning till

220 Löneprivilegiet och lönegarantin

att resultatet av Fömånsrättskommitténs arbete inte bör föregripas genom några uttalanden eller andra åtgärder från riksdagens sida.

6.3.4¶Andra förslag

Skrivelse från Grossistjörbundet Svensk Handel

I skrivelse den 14 oktober 1996 till justitieministem har Grossistför-

en av bundet Svensk Handel Grossistförbundet föreslagit att betalning enligt den statliga lönegarantin inte skall lämnas när konkursbon driver verksamheten vidare ett led i avvecklingen av boet. I stället skall delar av löneford-

som ringarna få bästa allmänna förmånsrätt. Grossistförbundet har vidare föreslagit att i de fall där konkursboet inte driver verksamheten vidare skall den statliga lönegarantin ersättas av en s.k. konkursförsälcring efter mönster av

den allmänna sjukförsäkringen som skall hanteras av försäkringskassoma.

- Grossistförbundet har slutligen föreslagit att reglerna om underlaget för företagshypotek skall ändras så att bank- och kassamedel omfattas av säkerheten. Förslagets närmare utformning överensstämmer i sak med förslaget i motion l996/97:L3l3 se avsnitt 6.3.3.

Regeringen fattade den 12 december 1996 följande beslut.

Regeringen finner inte skäl att föreslå riksdagen en lagändring som inne-

bär att den statliga lönegarantin skall ersättas av en s.k. konkursförsäkring. Regeringen vidtar därför ingen åtgärd med anledning av framställningen i den delen. Regeringen beslutar att övriga delar av framställning-

en skall överlämnas till Kommittén om fönnånsrätt vid konkurs, m.m. Ju

1996:02.

Ds 1994:37 Den svenska insolvensrätten Några förslag till förbättringar

inom konkurshanteringen m. m.

Departementspromemorian utgör en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi ESO författad av advokaten Lars Söderqvist. Rapporten innehåller en rad förslag. Här återges endast förslag som rör lönegaranti och lönefönnånsrätt.

Lars Söderqvist redovisar i rapporten den kostnadsproportionaliseringsmetod som framgår av rättsfallet NJA 1982 s. 900 Minitube-principen, se avsnitt 7.1.5. Efter en beskrivning av rättsfallets innebörd anför Söderqvist att metoden har visat sig mycket svår att tillämpa. Utfallet sägs i hög grad bero skönsmässiga bedömningar från konkursförvaltaren, och borgenärema har således mycket svårt att förutse konsekvenserna fortsatt drift.

av en

Löneprivilegiet och lönegarantin 221

Denna osäkerhet medför, enligt rapporten, att borgenärer i stor utsträckning saknar möjlighet att bedöma ett ekonomiskt utfall i konkurs jämfört med en rekonstruktion. Mot bakgrund härav föreslås att metoden avskaffas och en ersätts med tillämpning innebär att såväl tillgångarna som finns före en som konkursbeslutet tillgångarna hänför sig till tiden därefter i sin helsom som het skall utdelas till borgenärema i enlighet med fönnånsrättslagens regler. De kostnader inte hänför sig till företagsintecknad egendom, dvs. lönesom kostnader, skall utgöra massafordran. Härigenom saknas, enligt rapporten, anledning att upprätthålla kostnadsproportionaliseringsprincipen. När det gäller den tekniska lösningen föreslås att fönnånsberättigade lönefordringar initialt skall täckas lönegarantin, vilken dock endast skall av att betrakta förskottering såvitt avser de anställda som ålagts vara som en arbetsplilct konkursförvaltaren. Staten skall enligt förslaget innehålla en av motsvarande massafordran i konkursboet. I konsekvens härmed bör även statens fordran avseende belopp har innehållits för preliminär A-skatt som från fordran lön under konkursen, liksom sociala avgifter belöpande sådan lön, behandlas som massagäld. När det gäller den allmänna förrnånsrätten för lön föreslås att den endast skall omfatta vanlig lön, inte semesterersättning och ersättning som annan löneborgenär har rätt till enligt anställningsavtal. Sådan ersättning kan enligt rapporten inte omfattas det skyddsintresse ligger till grund för anses av som reglerna om förmånsrätt för lön respektive lönegarantireglema. Vidare anförs i rapporten att förmånsrätten bör begränsas så att den högsta månadslön som är förmånsberättigad uppgår till 25 000 kr samt endast utbetalas enligt anställningsavtal, dock under längre tid än vad som följer av lagen om anställningsskydd och maximalt månader. Vidare skall inte lönefordsex ringar sträcker sig längre tillbaka än tre månader före konkursbeslutet som omfattas. I inget fall skall ett högre belopp än 150 000 kr omfattas av förmånsrätt.

6.4¶Kostnaderna för

lönegarantin

Lönegarantin finansieras t.o.m. budgetåret 1998 genom en särskild lönegarantiavgift enligt lagen 1981:691 om socialavgifter. Fr.o.m. den 1 januari 1999 slopas den särskilda lönegarantiavgiften. I stället har arbetsmarknadsavgiften inom socialavgiftema höjts i motsvarande mån prop. 1997/98:151, del avsnitt 32. När lönegarantin infördes i början 1970-talet bestämdes av avgiften till 0,02 % av den lönesumma en arbetsgivare hade gett ut under året. Avgiften höjdes därefter successivt för att den 1januari 1979 uppgå till 0,2 avgiftsunderlaget. Fr.o.m. den 1januari 1996 erläggs socialavgifter % av lönegarantiersättningar vilket föranlett att lönegarantiavgiften samtidigt höjts till 0,25 % avgiftsunderlaget. Avgifterna fördes tidigare till en fond, av

222 Löneprivilegiet och lönegarantin

lönegarantifonden, som förvaltades av Kammarkollegiet och var förenad med en rörlig kredit. Fr.0.m. budgetåret 1994/95 finansieras utbetalningarna från lönegarantin emellertid anslag i statsbudgeten.

genom

Utbetalningarna från fonden följer naturligen antalet inträffade konkurser, men även ändringar i bestämmelserna om lönegaranti och löneförrnånsrätt har betydelse för utbetalningarnas storlek. Reglerna om löneskydd genom lönegarantin har setts över två gånger under de senaste åren. De ändringar som gjorts har främst inneburit att skyddet har inskränkts olika sätt och att det införts regler för att förhindra missbruk av garantin. Förändringarna har främst motiverats dels att utgifterna för lönegarantin ökade kraftigt

av under början 1990-talet, dels att systemet missbrukats vissa företag

av av av som därigenom skaffat sig konkurrensfördelar framför andra företag.

Ersättning för fordringar som omfattas av förmånsrätt för löner enligt 12 § FRL kan utgå från lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd. När lönegarantin infördes utgjorde den maximala ersättningen från garantin tre basbelopp. Därefter höjdes maximibeloppet successivt till tolv basbelopp vilket innebar att maximibeloppet år 1992 utgjorde 404 400 kr. Höjningen föranleddes i första hand av att lönefordringamas förmånsrätt försärnrades. Med införandet av den nya LGL den 1 juli 1992 sänktes det högsta garantibeloppet för en person till 100 000 kr.

Ytterligare ändringar trädde i kraft den 1 juli 1994. Lönefönnånsrätten och därmed omfattningen lönegarantin inskränktes i olika hänseenden,

av bl.a. genom att de tidsbegränsningar som gäller för förrnånsrätten skärptes. Löneförrnånsrätten omfattar endast fordringar förfallit till be-

numera som talning under de senaste sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen.

Under 1980-talet var antalet konkurser ca 5 000 6 000 år. Utbetal-

- per ningarna från lönegarantifonden uppgick då till i genomsnitt 500 600 mkr

per år. I början 1990-talet ökade antalet konkurser kraftigt, för att därefter åter minska. Konkurserna ligger fortfarande en betydligt högre nivå än under l980-talet. Även antalet anställda berörts konkurs har Ökat,

som av vilket framgår av följande uppställning

Källa: SCB, Statistiska meddelanden, Konkurser och offentliga ackord 1997, samt samt Konkurser och offentliga ackord januari-juni 1998.

gånger 1:a halvåret

Konkursutvecklingen avspeglar sig i utbetalningarna grund av lönegarantin. Under år 1992 uppgick utbetalningarna till nära 5 mdkr 4,9 mdkr att jämföra med utbetalningarna om ca 600 mkr under slutet 1980-talet.

Lönegarantins inkomster i form av arbetsgivaravgifter, utdelningar i konkurser och räntor uppgick under slutet 1980-talet till 1 mdkr per bud-

av ca getår. Under 1990-talet har inkomsterna ökat och överstigit 1,5 mdkr per budgetår. Lönegarantins inkomster och utgifter redovisas i följande tabell, beloppen i mkr

anges

2 Källa:Riksförsäkringsverket: Socialförsäkringsstatistik Fakta 1989, s.71 och Fakta 1995, s. 83 samt for budgetåret 1990/91 och framåt Kammarkollegiet.

224 Löneprivilegiet och lönegarantin

Inkomster Utgifter Budgetår Löne- Inkomst- Utdelning Utbetal- Utgifts- Förvalt- Fond den garanti- räntor ningar räntor ning 30/6

i konkurs avgifter

Sammanställningen över lönegarantins inkomster och utgifter visar att det avgiftsuttag som gäller sedan 15 år tillbaka, sett över en längre period, täcker utbetalningarna från fonden samt att utdelningarna i konkurs har endast marginell betydelse för finansieringen. I budgetpropositionen för år 1999 prop. 1998/99:1, volym utgiftsområde 13 s. 18 f anförs att regeringen kommer att besluta om avveckling av den återstående skulden för lönega-

en rantifonden i Riksgäldskontoret vid utgången av budgetåret 1998. Kostnader för räntor och amorteringar skulden lyfts anslaget för lönegarantier-

av sättningar, som från och med budgetåret 1999 endast belastas med utgifter för lönegarantiersättningar samt vissa adrninistrationskostnader. I propositionen lämnas vidare följ ande resultatinformation.

Löneprivilegiet och lönegarantin 225

Utbetalningama av ersättningar under budgetåret 1997 uppgick till 1 252

miljoner kronor. Antalet berörda konkursföretag var 10 878 och antalet

berörda arbetstagare 56 013. Det innebär en minskning med nästan 100

miljoner kronor jämfört med år 1996 då l 350 miljoner kronor betalades ut som lönegarantiersättningar, trots att antalet berörda företag och

ar-

betstagare ökat mellan åren. År 1996 omfattades

7 802 företag och 41 264

arbetstagare av lönegarantin.

Första halvåret 1998 har 585 miljoner kronor utbetalats enligt reglerna

om lönegaranti. Antalet berörda företag uppgick till 4 181 och antalet be-

rörda arbetstagare till 21 850. För budgetåret 1998 beräknas utgifterna

under anslaget uppgå till 2 042 miljoner kronor, 1 160 miljoner för

varav

lönegarantiersättningar. Övriga utgifter avser amorteringar skulden hos

av

Riksgäldskontoret och administrativa kostnader.

År 1997 inbetalades 238 miljoner kronor, återvunna3

som utgjorde me-

del från konkurser. Första halvåret 1998 inbetalades 121 miljoner kronor.

Skillnaden mellan antalet berörda arbetstagare i lönegarantistatistiken och antalet berörda arbetstagare i SCB:s statistik förklaras troligen

av att en enskild arbetstagare som uppbär lönegaranti än månad i lönegarantista-

mer en tistiken kan räknas än gång. SCB:s statistik över antal anställda

mer en omfattar anställda för vilka lämnats kontrolluppgift avseende inkomst minst

om ett basbelopp.

För budgetåret 1999 föreslår regeringen 993 miljoner kronor för anslaget till bidrag till lönegarantiersättning. Regeringen i propositionen

anger att anslaget med anledning av Förmånsrättskommitténs uppdrag att utreda hur den minskning 300 miljoner kronor år, riksdagen beslutat

per som om, kan genomföras, rninskats med halvårseffekt besparingen, det vill säga

en av med 150 miljoner kronor. Regeringen beräknar anslaget till 877 miljoner kronor för år 2000 och 918 miljoner kronor för år 2001.

6.5¶Kommitténs och

överväganden förslag

6.5. 1 Direktiven

I våra huvuddirektiv att vi skall överväga på vilket sätt reglerna

anges om lönegaranti och lönefönnånsrätt bör ändras för att arbetstagarnas skydd skall bli så heltäckande möjligt. Därvid bör, enligt direktiven, särskilt

som uppmärksammas frågan om den tid behöver förlängas inom vilken lönefordring-

3 Dvs utdelade medel.

226 Löneprivilegiet och lönegarantin

skall förfallna till betalning för att omfattas av fönnånsrätt och lönear vara garanti. Att märka är särskilt att utformningen bestämmelsen i fråga 12 § av första stycket FRL medfört den oönskade effekten att många löntagare inte får ersättning från lönegarantin för arbete under den sista delen av uppsägningstiden. Även bestämmelsen begränsad förrnånsrätt för semesterlön om och semesterersättning skall övervägas. I direktiven anförs vidare att arbetsalla fordringshavare i konkurs, ofta är de som har allra minst tagarna, av en möjlighet påverka händelseförloppet. Samtidigt hör arbetstagarna till dem att drabbas hårdast konkursen. Det gäller naturligtvis särskilt om de som av förutom den ekonomiska förlusten går miste sin anställning. Det självom klara målet för lönegarantin bör därför att arbetstagarna får ett så helvara täckande skydd möjligt för sina fordringar i arbetsgivarens konkurs. Här som tillfogas emellertid att samtidigt måste beakta risken att vissa företag missbrukar garantin och därigenom skaffar sig otillbörliga konkurrensfördelar. Generellt gäller också att kommittén skall sträva efter att främja företagsrekonstruktioner utom konkurs. Vad gäller statens kostnader för lönegarantin förklaras i huvuddirektiven inriktningen skall att förslag regeländringar skall utformas så att att vara om de inte innebär ökade kostnader för staten. I kommitténs första tilläggsdirektiv inriktningen skall att förslag regeländringar skall anges att vara om utformas så att de möjligt innebär minskade kostnader för staten. Regeom ringen har därefter beslutat ett andra tilläggsdirektiv. Genom detta har om kommittén fått i uppdrag att analysera olika möjligheter till hur statens kostnader för lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och att lägga fram ett förslag sådan besparing. om en I direktiven att utgångspunkten även fortsättningsvis bör vara att anges lönegarantin skall ersätta endast fordringar omfattas av förrnånsrätt. Om som vi skulle att kopplingen mellan de båda regelsystemen bör lösas upp är anse emellertid oförhindrade att lägga fram ett sådant förslag. Slutligen skall vi överväga vilka regeländringar som kan behövas för att möjliggöra svensk ratifikation HrOzs konvention skydd av arbetsen av om tagarens fordringar i händelse arbetsgivarens insolvens samt vilka konav sekvenser sådana ändringar kan få.

6.5.2¶Inledning

Fömiånsrätten för lön är grundad goda sociala skäl. De anställda är ofta beroende lönen för sitt uppehälle. De kan sällan sprida sina risker genom av att samtidigt arbeta för flera arbetsgivare. De kan inte heller lagra sin arbetskraft, när de tvivlar på arbetsgivarens solvens, för att senare leverera vad som innehållits.

Löneprivilegiet och lönegarantin 227

År 1971 infördes statlig lönegaranti. Eftersom de flesta konkursbon

en inte ger någon utdelning alls till de anställda medianen är således 0 kr, och eftersom även en framflyttad förmånsrätt skulle vara verkningslös i många konkurser, står inte förrnånsrätten utan lönegarantin i centrum för löneskyddet, Genom åren har lönegarantin ändrat karaktär. Mot bakgrund av de sociala skäl som ligger bakom lönegarantin var den vid införandet begränsad till tre basbelopp, motsvarande 1 2 månaders intjänad lön och skälig uppsäg-

ningslön se kap. 6.1.2. Senare utvidgades den successivt och kom

som mest att omfatta tolv basbelopp, för att 1992 återföras till den ursprungliga nivån, fastän taket nu anges i ett absolut belopp, 100 000 kr.

Tekniskt sett bygger lönegarantin löneförmånsrätten men med nämnt tak. Lönegarantin är emellertid grundläggande för löneskyddet, medan löneförmånsrätten kommit att utgöra ett kompletterande skydd och finansie-

en ringskälla för lönegarantin.

Meningen är naturligtvis att lönegarantin skall komma de anställda till godo eller till den som betalar de anställdas löner. Så är också uteslutande fallet vad avser lön som tjänats vid konkursutbrottet. Såvitt

avser lön under uppsägningstid är bilden komplicerad Lönegaranti utgår

mer också om de anställda arbetar konkursboet under uppsägningstiden. Därmed kan konkursboet finansiera fortsatt drift och förädling av företagshypoteksunderlaget. Före Minitube-målet, NJA 1982 s. 900, kom resultatet

av driften förädlingen helt att tillfalla innehavarna företagshypotek. Staten

av fick utdelning sin regressrätt för utgiven lönegaranti först både hypo-

om tekshavama och statens skattefordringar fått full utdelning. Vid den tiden

var lönegarantin således i första hand ett stöd företagshypotekshavarna. Enligt NJA 1982 s. 900 skall ökningen under konkursen hypoteksegendomens

av värde, till den del förädlingsvärdet är att tillskriva arbetsinsatser betalda

genom lönegarantin, i princip inte tillfalla hypotekshavama utan boets allmänna del. Lönegarantin har nu därför också blivit ett stöd till skattefordringarna, vilka måste få fullt betalt innan staten får något utdelning lönega-

som rantiregressen. Detta kunde möjligen anses likgiltigt, eftersom staten är mottagare i båda fallen. Så länge man emellertid har målet att lönegarantins utgifter och inkomster skall jämnt blir resultatet att arbetsgivarna via

upp, lönegarantiavgiften också betalar konkursgäldenärens skatteskulder.

Önskemålet de anställda löneskydd vid konkurs står i viss

att ge ett gott motsättning till målet att främja rekonstruktioner utom konkurs insolventa

av företag. Om garantin för intjänad lön kommer att omfatta många månader, får de anställda inte samma incitament att tidigt ta initiativ eller i vart fall medverka till rekonstruktion. Blir löneförmånsrätten för omfattande

avseende uppsägningslön, blir det mycket billigare för den vill ta över inkrå-

som met och en del av de anställda att sätta företaget i konkurs, eftersom han då

4 Jfr Eisenberg, bilaga

228 Löneprivilegiet och lönegarantin

behöver betala endast för det han drar medan han måste betala all nytta av, förmånsberättigad uppsägningslön vid ett ackord. Sett i den enskilde uppsagdes perspektiv är det naturligtvis bäst att få hela uppsägningslönen beföretaget då måste försättas i konkurs och övriga borgenärer tald, även om därmed drabbas den värdeförstöring som brukar uppkomma vid konkurs. av En enskild arbetstagare kan knappast heller förväntas vilja ta hänsyn till att det för arbetstagarkollektivet kan bättre om företag rekonstrueras utan vara konkurs med fler arbetstillfällen totalt sett som följd. Vi återkommer till hur denna motsättning kan lösas. Som redan antytts har lönegaranti för uppsägningslön också en annan aspekt. Konkursboet frestas fortsätta driften utan att noga pröva om resultablir positivt, eftersom lönegarantiutgiften kommer att bevakas i konkurtet sig driften fortsätter eller inte. Det framstår då som förmånligt att sen vare fortsätta driften, eftersom detta åtminstone ger något täckningsbidrag. Därmed utsätts andra företag för osund konkurrens, kan äventyra deras en som solvens. Genom riksdagsmotion, interpellation och en skrivelse till regeringen en från Grossistförbundet har frågan s.k. konkursförsäkring aktualiserats. en om Vilken skillnaden blir jämfört med lönegaranti beror hur försäkringen konstrueras. I huvudsak kräver frågor ett svar vare sig institutet kalsamma las lönegaranti eller konkursförsäkring. Vilken tid och vilka belopp skall skyddas före och efter konkursbeslutet Skall skyddet finansieras genom en massafordran, regressrätt med eller utan fönnånsrätt, genom allgenom en männa medel eller försäkringsprernier från de anställda eller arbetsgenom givarna eller kombination alla dessa källor Vem skall adrnigenom en av nistrera stödet, länsstyrelsen eller försäkringskassan I det följande tar ställning till alla dessa realiteter utom den sista, adrninistrationsfonnen. Terminologiskt kallar det fortfarande lönegaranti.

6.5.3 Alternativa möjligheter att minska statens

kostnader för lönegarantiersättningarna

Inledningsvis vill betona att målet för kommittén är att konstruera ett lönegaranti- och ett fönnånsrättssystem tillsammans ger ett löneskydd för som de anställda är så heltäckande möjligt utan att det åsidosätter vare som som sig intresset att kunna rekonstruera företag utom konkurs eller sunda konav kurrensvillkor. Konstruktionen skall kunna hålla under många år. I enlighet med direktiven kommer dock att redovisa hur avvägningen tillfredsställer de statsñnansiella krav som direktiven uppställt och vid behov presentera en särskild lösning fyller dessa krav. Vi kan inte underlåta att framhålla att som det förefaller märkligt att ett självändamål långsiktigt spara utgiftersom inom ett garantisystem, är specialfinansierat lönegarantiavgift na som

Löneprivilegiet och Iönegarantin 229

och trendmässigt går med överskott.5 Skulle lönegarantin ha finansierats genom allmän skatt eller allmän arbetsgivaravgift, inte destinerad

som var till lönegarantiutgifter, eller skulle utgiftsrninskningen leda till sänkning

en av lönegarantiavgiften, hade besparingsuppgiften framstått som mer naturlig. I det följande redovisar vi, i enlighet med den uppgift ålagts

som oss genom tilläggsdirektiv, alternativa möjligheter till hur statens kostnader kan minska med 300 miljoner kronor.

Ändringar av lönegarantibestämmelserna

Besparingskravet kan uppfyllas genom olika ändringar i lönegarantibestämmelsema. Kostnaderna för lönegarantin kan minskas ändring

genom av maximibeloppet, tidsgränsema eller begränsningen de ersätt-

genom en av ningsberättigade fordringsslagen. Statistik över lönegarantiersättningar tyder emellertid på att arbetstagarnas fordringar genomsnittligt sett ligger betydligt under såväl belopps- som tidsgränsen.

Statistiska Centrabyrån SCB utförde uppdrag 1993 års lönega-

av rantiutredning en undersökning avseende lönegarantiärenden inom tidsperioden 1992-10-01--1993-03-31 i vilka konkursbeslutet har fattats efter den ljuli 1992. Undersökningen omfattar ett urval lönegarantiärendena i

av Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Norbottens län, Östergötlands län, Skaraborgs län och Blekinge län. Materialet har bearbetats av SCB och överförts i tabellfonn. Av tabellmaterialet kan utläsas bl.a. följande SOU 1993:96, Förändringar i lönegarantisystemet 39 och bi-

s. laga 2.

56,5 % av arbetstagarna har fått total utbetalning lönegaranti med — en av

belopp mindre än 40 000 kr.

12,5 % av arbetstagarna har haft reviderad total fordran överstigande - en

100 000 kr Anmärkning: Reviderad total fordran

består av en samman-

läggning av "total utbetalning" när uppgift total fordran saknas och

om

"total fordran" när sådan uppgift finns.

Av arbetstagare har haft fordran

som en

innestående lön har 78,5 % fått lönegaranti för denna fordran med belopp -

understigande 20 000 kr

5 Se tabellerna i avsnitt 6.4. Fr.0.m. den januaril 1999 slopas den särskilda lönegarantiavgiften. Arbetsmarknadsavgiften inom socialavgifterna höjs emellertid i motsvarande mån.

uppsägningslön har 67,4 % fått lönegaranti för denna fordran med belopp -

understigande 40 000 kr och 43,5 % med belopp understigande 20 000

kr

semesterersättning innestående lön intjänad lön har 80,5 % fått -

lönegaranti för denna fordran med belopp understigande 20 000 kr

semesterersättning uppsägningslön har 83,6 % fått lönegaranti för -

denna fordran med belopp understigande 8 000 kr

Vad gäller löneskyddets tidsgränser framgår att 84,4 % av fordringarna innestående lön har stått kortare tid än 60 dagar och att 49,6 % av ford-

inne

ringarna uppsägningslön avser kortare tid än 60 dagar.

Förmånsrättskonunittén har från Länsstyrelsen i Stockholm, som handlägger omkring en fjärdedel av alla lönegarantiärenden i landet, inhämtat följ ande uppgifter.

År Utbetalt Antal Genomsnittlig Dagarmed uppsäg-

personer

utbetalning ningslön°

som sätts genom lönegarantin ofta är betydligt lägre än maximibeloppet och ofta avser en betydligt kortare tid än sex månader. Vad gäller fördelningen mellan innestående lön och uppsägningslön semesterersättning inräknas i båda kategorierna utgjorde år 1996 av de totalt 213 662 431 kronor som utbetalades av Länsstyrelsen i Stockholms län 102 908 275 kronor uppsägningslön och 110 650 742 kronor innestående lön.

Att utbetalningarna genomsnittligt sett ligger väsentligt under maximi-

beloppet medför att en besparing i storleksordningen 300 miljoner kronor

kräver att maximibeloppet i det närmaste halveras om besparingen skall åstadkommas genom en sänkning taket för lönegarantin. Följande tabell

av

6 Avser genomsnittligt antal dagar med uppsägningslön för arbetstagare som har fått ersättning för uppsägningslön.

Löneprivilegiet och lönegarantin 231

visar besparingen i Stockholms län vid olika maximibelopp. Beloppen

avser miljoner kronor.

Vad gäller tidsgränsema framgår det statistiken att många de arbetsta-

av av gare som får ersättning genom lönegarantin har relativt korta uppsägningstider. Det kan förklaras genom att många företag går i konkurs är relativt

som nystartade och därför kan antas ha relativt arbetskraft. Av de företag

ung som försattes i konkurs år 1996 hade 2 % startats under år 1996, 12 % under år 1995, 16 % under år 1994, 14 % under 1993, 10 % under 1992, 9 % under 1991 och 37 % under 1990 eller tidigare. Troligen kommer förändringarna i 11 § lagen 1982:80 om anställningsskydd trädde i kraft den 1 januari

som 1997 och som innebär att anställningstidens längd, i stället för arbetstagarens ålder, blir avgörande för uppsägningstidens längd, leda till arbetstagare

att som drabbas av arbetsgivarens insolvens genomsnittligt sätt kommer att ha ännu kortare uppsägningstider än i dag.

Maximibeloppet

Fr.o.m. den 1 juli 1992 gäller ett maxirnibelopp 100 000 kr anställd.

om per Vid en internationell jämförelse se kapitel 3 framstår maximibeloppet

som relativt väl avvägt. Det ligger något under vad gäller i våra nordiska

som grannländer. För att åstadkomma besparing 300 miljoner kronor

en av statens kostnader för lönegarantin skulle maximibeloppet i det närmaste behöva halveras. Ett maximibelopp omkring 50 000 kronor skulle innebära att många arbetstagare inte skulle kunna få ersättning för sin fordran

avseende längre tid än ett par månader. En eller två månadslöner är ofta obetalda när konkursansökan ges in till tingsrätten. Om gäldenären inte själv ansöker om konkurs skall ansökan prövas vid förhandling, vilket innebär ytterli-

en gare tidsutdräkt. Vi anser inte att ett så lågt maxirnibelopp krävs för

som att åstadkomma besparingen arbetstagarna ett godtagbart löneskydd vid

ger arbetsgivarens konkurs.

Löneprivilegiet och lönegarantin 232

Tidsgränserna

Som framgått är bundna EG:s lönegarantidirektiv som anger vissa ovan av minimikrav. Redan grund härav överväger vi inga drastiska förändringar tidsgränsen beträffande intjänad lön. av När det gäller rätten till ersättning för uppsägningslön finns inga begränsningar i EG:s lönegarantidirektiv. De efterfrågade besparingen skulle kunna åstadkommas betydande förkortning den ersättningsgenom en av berättigade uppsägningstiden. Vi emellertid att en sådan förändring anser inte är förenlig med önskemålet att stärka arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs.

Begränsningar betraflande de ersdttningsberdttigadefordringsslagen

En möjlig väg att minska statens kostnader för lönegarantin skulle kunna begränsa de ersättningsberättigade fordringsslagen så sätt att vara att löneförrnåner såsom fri bil, fri lunch samt olika former av provision, m.m. tantiem och gratifikationer skulle undantas från lönegarantin. En sådan begränsning skulle emellertid knappast få någon större effekt. Av den undersökning redovisades i 1993 års lönegarantiutrednings betänkande som framgår 23,6 % utbetald lönegaranti avsåg innestående lön, 24 % att av innestående semester, 46,2 % uppsägningslön och 4,6 % semester uppsägningstid. Inget annat fordringsslag översteg halv procent av de totala en utbetalningarna. Att begränsa de fordringsslag som kan ersättas genom lönegarantin är vidare inte helt okomplicerat. Det skulle kräva att lönebei lönegarantilagen eller förmånsrättslagen innebörd greppet gavs en annan än i övrig lagstiftning. På grund härav, och eftersom ett ändrat lönebeinte heller skulle leda till en bättre fungerande förmånsrättsordning, grepp föreslår vi inga förändringar beträffande de förmånsberättigade fordring-

arna.

Förbättrad utdelning till staten

En besparing kan också åstadkommas förbättrad utdelning till genom en staten. Statens utdelning är idag omkring 10 % såväl skattefordringar regressfordringar till följd lönegarantiutbetalningar se kapitel 4. I som av Insolvensutredningens undersökning avsåg konkurser avslutade 1990 som utdelningen högre drygt 20 % även då ungefär lika stor de var - - men båda fordringsslagen. Att statens utdelning är ungefär densamma skatte- och regressfordringar trots att skatter har en bättre fönnånsrätt än lönefordringar förklaras med att den totala tillgångsmassan är större i företag med anställda än företag utan anställda samt att den totala utdelningen blir desto bättre större företaget är. Staten har skattefordringar i så gott som

Löneprivilegiet och lönegarantin 233

alla konkurser, även de helt tillgångslösa, medan lönefordringar inte förekommer lika ofta i konkurser utdelning. Även med ännu bättre

utan en förmånsrätt skulle skattefordringar därför få en genomsnittligt sett relativt blygsam utdelning. En förbättrad förmånsrätt för lönefordringar skulle ge en större effekt på utdelningen. För att åstadkomma en besparing 300 miljoner kronor skulle den genomsnittliga utdelningen behöva höjas från omkring 10 % till närmare 40 %. Vi utgår då från lönegarantiutbetalningar på omkring 1 miljard kronor. Vi återkommer till hur vårt förslag kan komma att påverka statens utdelning i kapitel

Färre konkurser

Det allra effektivaste sättet att minska statens kostnader för lönegarantin är att minska antalet konkurser och därmed antalet arbetstagare som berörs av konkurser. Härigenom åstadkoms en större reell besparing än vid besparingar genom ändrade lönegarantiregler eller en statisk omfördelning av det belopp som utdelas vid konkurs. Vi återkommer till de samhällsekonomiska effekterna av besparingar på lönegarantiersättningama i kapitel

Att en minskning av antalet konkurser har mycket stor effekt på kostnaderna för lönegarantin framgår av statistiken för de senaste 10 åren, jfr avsnitt 6.4. Utbetalningarna från lönegarantin uppgick under 1980-talet till i genomsnitt 500-600 miljoner kronor per år. Som följd det kraftigt

en av stigande antalet konkurser i början på 1990-talet ökade utbetalningarna till över 4 miljarder kronor. Utbetalningarna har nytt sjunkit och förefaller ha stabiliserats en nivå omkring drygt en miljard kronor. Det bör framhållas att de arbetsgivaravgifter är avsedda att täcka utbetalningarna,

som med undantag för åren 1990-1994, har varit större än utbetalningarna.

Vi är övertygade om att våra förslag till förändringar i fönnånsrättsordningen kommer att leda till att fler företag än i dag kommer att rekonstrueras på annat sätt än genom konkurs. Härigenom avlastas lönegarantin. Det är emellertid omöjligt att beräkna hur många företag kommer att

som rekonstrueras i annan ordning. Vidare påverkas konkursutvecklingen

av

många skilda faktorer. Förmånsrättsordningen påverkar visserligen borge-

näremas agerande när en gäldenär får betalningssvårigheter och också, genom incitament till kreditgivare att vidta noggrannare kreditprövningar och kredituppföljningar, i viss mån om en enskild gäldenär skall råka i

betalningssvårigheter eller inte. Konkursutvecklingen i stort påverkas

emellertid i ännu högre grad konjunkturutvecklingen. Vidare kan

av arbetsrättsliga, skatterättsliga och straffrättsliga regler spela in. Sammanfattningsvis anser att våra förslag kommer att leda till ett mindre antal konkurser än vad som annars skulle blivit fallet kan inte uttala i

men oss om vilken omfattning konkursutvecklingen kommer att påverkas.

234 Löneprivilegiet och lönegarantin

Samhällsekonomiska konsekvenser besparingar på lönegarantin.

av

En minskning statens kostnader för lönegarantiutbetalningama kan in-

av nebära kostnadsökningar för staten andra områden. Vilka samhällsekonomiska effekter uppstår beror bl.a. hur besparingarna åstadkoms.

som

Om besparing uppnås ändringar i reglerna för lönegarantin,

en genom

att maximibeloppet sänks eller tidsgränsema skärps, kommer t.ex. genom

stor del de arbetstagare drabbas de ändrade reglerna att börja en av som av uppbära arbetslöshetsersättning tidigare än vad skulle varit fallet med

som oförändrade lönegarantiregler.

Som tidigare redogjorts för tror vi att vårt förslag kommer att leda till att fler företag än i dag rekonstrueras utom konkurs. De samhällsekonomiska vinsterna konkursutveckling är uppenbara. Även

av en gynnsam om också rekonstruktioner utom konkurs kan inbegripa personalminskningar leder färre konkurser till minskade kostnader för arbetslöshet och konkurshantering samt större skatteintäkter från företagen och deras personal. Att uppskatta hur stora besparingar staten kan tänkas göra försla-

genom gets effekter konkursutvecklingen låter sig inte göras. Vi vill emellertid framhålla att varje minskning antalet konkurser får betydligt större ef-

av fekter än förändringar beträffande lönegarantiregler eller fönnånsrättsregler.

6.5.4 för förslagen

Utgångspunkter

Utgångspunkten för våra förslag är att skall konstruera ett lönegarantioch ett förrnånsrättssystem tillsammans ger ett bättre löneskydd för de

som anställda än vad gäller i dag. Samtidigt får systemet inte försvåra rekon-

som struktion av företag utom konkurs eller medföra osunda konkurrensvillkor. Det är också viktigt att konstruktionen skall kunna hålla under många år. Vidare gäller att våra förslag sammantagna skall innebära att statens kostnader för lönegarantiersättningama minskar med 300 miljoner samt att förslag

i övrigt innebär minskade intäkter eller ökade utgifter för staten skall som finansieras. Vad gäller besparingskravet beträffande lönegarantin har vi i föregående avsnitt kommit fram till att kravet inte bör uppfyllas genom ändringar i lönegarantibestämrnelsema. Med tanke storleken sparkravet skulle det innebära en kraftig försämring av löneskyddet. I stället bör besparingskravet uppfyllas regler minskar antalet konkurser och ökar

genom som statens utdelning i de konkurser som ändå inträffar.

I det följande diskuteras först lönegaranti och löneförmånsrätt för lön för utfört arbete som tjänats in vid konkursansökan. Därefter behandlas lön som belöper tiden mellan konkursansökan och förvaltarens uppsägning av de

Löneprivilegiet och lönegarantin 235

anställda i anslutning till konkursbeslutet. Härefter diskuteras uppsägningslön och lön för arbete under tiden efter konkursbeslutet. Slutligen behandlas reglernas betydelse vid företagsrekonstruktion. Huruvida löneskyddet skall tillgodoses genom förmånsrätt eller lönegaranti, eller kombina-

genom en tion, utreds i respektive avsnitt.

6.5.5 Lön för utfört arbete tiden före

belöpande på

konkursansökan

Förslag: Löneskyddet för fordringar som förfallit högst tre månader före konkursansökan ersätts med ett löneskydd för fordringar belöper på

som högst tre månader före konkursansökan.

När det gäller löneskydd för lön intjänad före konkursansökan gör sig de sociala skälen gällande med stor kraft. Löntagaren är nämnts ofta bero-

som ende av den intjänade lönen för sin försörjning. Om betalning uteblir, kan han inte kompenseras genom något annat socialt skyddsnät än socialhjälp. Han har inte heller kunnat i förväg sig till den situationen. De

anpassa nya sociala skälen avspeglas i de internationella gäller området;

normer som EG:s lönegarantidirektiv och lLOzs konvention föreskriver löneskydd för intjänad lön.

Att ett löneskydd är motiverat av sociala skäl innebär emellertid inte att detta bör omfatta hur gammal lön som helst. Skyddsbehovet minskar

generellt sett med den intjänade lönens ålder. Har arbetstagaren

klarat sig utan en löneutbetalning under lång tid, är han normalt inte lika beroende denna

av för sin försörjning. Vidare inbjuder ett omfattande löneskydd till missbruk.

Att löneskyddet för intjänad lön begränsas till viss kortare tid har också

en den fördelen att det arbetstagarna och den arbetsgivare månar

ger som om sina anställda ett incitament att påbörja insolvensbehandling i sådan tid

en att de anställda inte riskerar att miste intjänad lön. Ibland invänds

om att ansvaret för att insolvensbehandlingen kommer i gång bör ligga aktörer som har bättre förutsättningar att upptäcka problemen och i tid. Senast

agera när månadslönen uteblir för andra gången, kan det dock krävas den

att an-

ställde börja vidta åtgärder för något slags insolvensbehandling.

Om man antar att det i normalfallet kan ta högst månad att lämna in

en en konkursansökan eller att inleda förfarande enligt FRekL, borde ett löneskydd för lön som belöper på högst tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten vara tillräckligt. En sådan omfattning uppfyller också EGdirektivet.

Nu gällande regel om löneskydd för lön förfallit högst tre månader

som före konkursansökan leder till att nästan fyra månaders intjänad lön blir

236 Löneprivilegiet och lönegarantin

skyddad. Ett så omfattande skydd försvårar rekonstruktion, genom att inledandet härav kan skjutas och att det blir svårare att hitta en fl-

upp genom nansiär som vill betala så stora löneskulder fastän han kan undgå alla löneskulder genom att i stället köpa inkråmet vid konkurs. Utrymmet för lönegarantimissbruk ökar. Det bör också beaktas att lönegarantins resurser är begränsade och att en förmånsrätt måste vara starkt motiverad.

Från begränsningen till en belöpandetid tre månader bör dock vissa undantag göras.

I de fall lönen skall bestämmas särskild beräkning av omfattning-

efter en en på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt, kan det lång tid mellan intjänandet och förfallodagen. Med en spärr vid tre månaders belöpandetid skulle sådana lönefordringar nästan alltid sakna löneskydd, fastän den anställde kan basera sin ekonomi sådana utbetalningar. Här bör fönnånsrätten och lönegarantin därför täcka lön som förfallit inom tre månader före konkursansökan.

Från fackföreningshåll har gjorts gällande att det ibland är svårt att nå

arbetsgivaren med delgivning av betalningsanmaning enligt 2 kap. 9 § kon-

kurslagen, vilket leder till att en framgångsrik konkursansökan ibland inte kan inges förrän betydligt mer än tre månader förflutit sedan lönen började tjänas in. Att av denna anledning generellt garantera fler månadslöner än vad som ovan angivits vore olämpligt från rekonstruktions- och missbrukssynpunkt. I stället bör i lagen införas en ventil som ger en anställd rätt till förmånsrätt och lönegaranti för lön som ligger mer än tre månader tillbaka i tiden, han kan visa att han trots rimliga åtgärder inte har nått arbetsgiva-

om ren med en betalningsanmaning enligt konkurslagen och inte heller på annat sätt kunnat få arbetsgivaren försatt i konkurs. Förlängningen belöpandeti-

av den bör stå i relation till hindret men kan vara hur lång som helst.

Eftersom tremånadersgränsen bestäms med utgångspunkt i den dag konkursansökan kom in till tingsrätten, spelar en svårighet att nå arbetsgivaren med delgivning av konkursansökan roll endast vid tillämpning det tids-

av omfång löneskyddet omfattar totalt och vid tillämpning takbeloppet.

som av I dessa avseenden bör någon specialregel vid delgivningssvåxigheter emellertid inte medges.

I 12 § FRL finns en specialregel för situationen att en lönefordran varit föremål för tvist och därför blivit obetald under lång tid. Denna regel bör i princip behållas men med förkortning av en frist. Således måste konkursansökan ha följt inom två månader från det att tvisten slutligen avgjorts. Därmed åstadkommes likabehandling med från början ostridiga fordringar, för vilka löneskydd i konkurs upphör två månader efter förfallodagen.

ca

Om konkurs föregåtts av ett försök till rekonstruktion enligt FRekL, skall som i dag fordringar för tiden före ansökan om företagsrekonstruktion när

det är förmånligare för arbetstagaren ha förmånsrätt i stället för fordringar

—-

Löneprivilegiet och lönegarantin 237

som har förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Angående regelns tillämpning se prop. 1995/96:5 s. 228

I dag har semesterlön och semesterersättning som står inne för det löpande och närmast föregående semesteråret förmånsrätt och lönegaranti. EUreglema kräver inte mer. Vi finner inte skäl att ändra dessa regler; jämför

anförts om tidsgränsen för lön med särskild beräkningsmed vad som ovan grund. Under kommitténs arbete har anförts att fem års innestående semester borde vara skyddad vid konkurs, eftersom staten genom semesterlagen visat att semester kan sparas. Genom andra lagar, som avtalslagen och skuldebrevslagen, ställer staten sig bakom krediter i allmänhet. Det utgör emellertid inte tillräcklig grund för att alla fordringar skall ha förmånsrätt, något som för övrigt vore meningslöst. Frågan gäller i stället om fordran gammal semester har den angelägenhetsgraden att den skall åtnjuta förmånsrätt och lönegaranti, även om t.ex. en hantverkare och en skadelidande därmed inte får ut en enda krona i konkursen. Kommittén anser svaret vara Nej.

Vad ovan förklarats vara i behov av ett löneskydd måste tillgodoses genom en lönegaranti, eftersom medianutdelningen lönefordringar i konkurs med nuvarande fönnånsrätt är 0 kr. Det bör framhållas att även om fönnånsrätten förbättrades skulle utdelningen i många otillräcklig,

fall vara jfr avsnitt 6.5.14 angående förslag produktiv lön och kapitel 4 angående

om utdelning till fordringar med bättre fönnånsrätt än lönefordringar, såsom skatter och företagshypotek.

Förmånsrättens funktion är dels att eventuellt ge de anställda ett kompletterande skydd utöver lönegarantin för intjänad lön, dels att finansiera lönegarantin till minskning av arbetsgivaravgiftema.

Med hänvisning till likabehandlingsprincipen finner kommittén att det inte finns skäl att medge förmånsrätt för lönefordringar intjänats före

som konkursansökan i vidare mån framgår Vi återkommer till frå-

än som ovan. gan, huruvida fönnånsrätten bör ha samma begränsningar i absoluta belopp och totalt antal månader som lönegarantin. På dessa punkter skulle förmånsrätt kunna ge ett bättre skydd än lönegarantin.

Därmed återstår att här pröva förmånsrätt behövs för att finansiera

om lönegarantin. Staten inträder nämligen i arbetstagarnas rätt mot arbetsgivaren när lönegaranti utgivits 28 § LGL.

Av avsnitt 6.4 framgår att utdelningen i konkurs för närvarande spelar en underordnad roll för lönegarantins finansiering. År 1995/96, utbetal-

när ningarna var 1 199 mkr, uppgick avgifterna till 1 504 mkr och utdelningen till 254 mkr. Beaktar man även lönegarantifondens trendmässiga överskott, talar detta för att löneförmånsrätten kunde avskaffas till båtnad för övriga borgenärer. Härigenom skulle också åstadkommas att förrnånsrättsordningen blev praktiskt taget rensad. Emellertid kommer utdelningen lönegarantiregressen att öka väsentligt, om som kommittén föreslår fö-

- retagsinteckningsunderlaget halveras och skatteförmånsrätten avskaffas.

238 Löneprivilegiet och lönegarantin

Med dessa regler skulle utdelningen år 1995/96 ha blivit omkring 700-800 mkr. Samtidigt kommer utdelningen att öka till de oprioriterade borgenärer-

så att den blir ungefär lika stor som utdelningen i dag är till löner med na, förmånsrätt. Det talar för att förmånsrätten för löner kunde avskaffas. Spardirektivet i vårt andra tilläggsdirektiv nödvändiggör dock bibehållen förmånsrätt för löner, kravet på utgiftsminskning inte skall leda till en för-

om sämring av löneskyddet för de anställda se nedan kap. 8.

Vi finner det också rimligt att som utgångpunkt ta det läge som rådde före lönegarantin. En förmånsrätt för två eller tre månaders innestående lön var påkallad med hänsyn till de anställdas speciella situation. Införandet av en lönegaranti denna omfattning, ett kompletterande skydd, behöver då

av som inte medföra att förmånsrätten helt upphävs och att kostnaden övervältras företagen i gemen.

Ett särskilt omständighet att beakta i sammanhanget är läget vid företagsrekonstruktion. Anses det så angeläget att hindra överströmning från företagsrekonstruktion till konkurs att den som går vid företagsrekonstruktion enligt FRekL inte skall behöva nämnvärt bekymra sig om löner som intjänats före betalningsinställelsen, eftersom han inte alls behöver bekymra sig om löneskulder när han köper inkråmet i konkurs, bör lönefordringar belöpande på tiden före betalningsinställelsen vara oprioriterade, så att den nye intressenten bara tvingas betala ackordsprocenten. Anser man däremot att den som går in skall kunna och bör betala intjänade löner, måste dessa vara

förmånsberättigade, för att betalningen skall undgå återvinning.

Det anförda leder enligt kommittén till att löner som intjänats före konkursansökan eller rekonstruktionsförfarandets inledande skall åtnjuta förmånsrätt i den utsträckning som ovan angivits.

6.5.6 Lön för tiden mellan konkursansökan och

konkursbeslut

Löneskyddet skall liksom i dag omfatta tiden mellan konkursansökan och konkursbeslut.

I normalfallet följer konkursbeslutet relativt omgående konkursansökan. En gäldenärs konkursansökan skall prövas genast. En borgenärs konkursansökan skall prövas vid en förhandling som skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. I vissa fall kan beslutet emellertid dröja t.ex. grund av svårigheter att delge gäldenären. Under den här mellantiden är arbetstagarnas behov av löneskydd särskilt uttalat. Rätten till löneförmånsrätt och lönegaranti under tiden mellan konkursansökan och

Löneprivilegiet och lönegarantin 239

konkursbeslut bör därför inte begränsas annat sätt än genom den yttersta tids- och beloppsgränsen.

6.5.7 och lön för arbete efter

Uppsägningslön

konkursbeslutet

Förslag: Om arbetstagaren utför arbete under uppsägningstid konkursboet skall lönen, med undantag för övergångstid vecka, betalas

en om en av konkursboet. Sådan fordran omfattas varken lönegaranti eller för-

av månsrätt. Om arbetstagaren inte utför arbete under uppsägningstiden

omfattas lönefordran av lönegaranti men inte av fönnånsrätt.

Själva konkursen innebär inte att anställningsförhållandet upphör, direkt eller med uppsägningstid. Konkursförvaltaren brukar emellertid

säga upp alla anställda strax efter konkursbeslutet. Idag har arbetstagaren förmånsrätt och lönegaranti för uppsägningslön längst uppgår till uppsägningstid

som enligt lagen om anställningsskydd, dvs. högst månader anställnings-

sex om tiden är minst tio år enligt äldre den anställde minst 45 år. Na-

rätt om var turligtvis måste han beredd att arbeta konkursboet under uppsäg-

vara ningstiden. Om så sker, är lönen fortfarande förmånsberättigad och löne-

en garanterad konkursfordran, såvida inte konkursboet förklarat sig inträda i anställningsavtalet och arbetstagaren godtagit detta; någon ensidig inträdesrätt för konkursboet kommer inte i fråga, när den anställde blivit uppsagd.7 Om konkursboet anställer den uppsagde, blir konkursboet massaansvarigt för lönen. Utnyttjar konkursboet inte den uppsagde, måste han från uppsägningslönen avräkna vad han kunnat tjäna annat håll.

Eftersom lönegarantin har ett tak 100 000 kr inklusive källskatt och arbetstagaren ofta har fordran två månaders intjänad lön, sällan

en ryms mer än 1 2 månaders uppsägningslön inom maxirnibeloppet. Följden blir

— att arbetstagaren säger upp sig själv med förkortad uppsägningstid, så att han kan uppbära arbetslöshetsersättning genast när lönegarantin upphör.

EU-direktivet och ILO-konventionen har inga krav fönnånsrätt eller lönegaranti avseende uppsägningslön. ILO-konventionen kräver dock skydd

för avgångsvederlag.

I det följande är det lämpligt att skilja mellan uppsägningslön belöper

som

tid när den anställde arbetat och tid då inget arbete utförts.

7 Se NJA 1979 s. 253. Att konkursboet saknar ensidig inträdesrätt motiveras inte i rättsfallet, men förklaras möjligen av att det skulle vara ett otillåtet gäldenärsbyte.

240 Löneprivilegiet och lönegarantin

När arbete utförs åt boet

En följd av att den anställde har rätt till lönegaranti för uppsägningslön, vare sig han arbetar konkursboet eller inte, är att boet ofta fortsätter driften för att få visst täckningsbidrag. Konkursboet kan därvid hålla i gång företaget med lönegarantimedel, även om driften går med underskott. Detta leder till osunda konkurrensförhållanden, där andra företag i branschen får minskade intäkter och riskerar att bli insolventa.

Tillgången till lönegaranti för fortsatt drift i konkurs men inte vid re-

konstruktion enligt FRekL medför också att det är stark frestelse att

- en genomföra en företagsrekonstruktion genom konkurs. Det insolventa företaget slipper då bekymret att skaffa finansiering till lönerna från frivilliga kreditgivare. Lönegarantin blir därmed konkursdrivande.

För att komma till rätta med båda dessa olägenheter krävs att lönegaranti i princip inte utgår för tid under vilken arbete bedrivits konkursboet. I stället bör fordran lön för sådan tid ge upphov till en massafordran.

Om konkursboet blir tvunget att den fria marknaden skaffa finansiering för fortsatt drift, kommer både konkursborgenärema och förvaltaren att noga pröva om en fortsättning kan förväntas bli lönsam. Detta leder naturligtvis till att driften läggs i fler fall än i dag. Kommer borgenärema och för-

ner valtaren fram till att en fortsatt drift bör löna sig i termer kassaflöde eller

av genom att värdet tillgångarna hålls uppe inför en utförsäljning, bör det i allmänhet att skaffa finansiering, eftersom den kreditgivaren får

nye en massafordran som går före alla konkursfordringar. Erfarenheter från tiden före lönegarantilagen styrker detta.

Kommittén föreslår därför att fordringar på uppsägningslön under tid

som den anställde utfört arbete konkursboet, motsvarande uppsägningslönen, skall vara en massafordran. Som framgår redogörelsen för utländsk rätt är

av detta den vanliga lösningen utomlands. Behovet kort övergångstid

av en behandlas nedan.

Skulle konkursboet inte förmå att betala massaskulden, kan konkursboet försättas i konkurs. Massalönefordringen åtnjuter i så fall lönegaranti.

Ett särskilt skäl till att fordran lön för arbete utfört konkursboet

under uppsägningstid bör behandlas som en massafordran är läget vid rekonstruktion enligt FRekL. Ansågs fordran lön i konkurs konkurs-

vara en fordran fastän arbete utförts konkursboet, borde fordran lön för arbete

rekonstruktionsgäldenären efter betalningsinställelsen rekonstruk-

vara en tionsfordran som om den inte längre åtnjuter förmånsrätt nedsattes

- - genom ackordet. I båda fallen grundar sig fordringarna avtal före den kritiska tidpunkten, och de kan således ha uppkommit före denna tidpunkt

anses se 5 kap. 1 § KL och 3 kap 3 och 8 §§ FRekL; jfr NJA 1989 s. 185. Den anställde måste dock rimligen ha rätt till betalning för arbete efter betal-

en ningsinställelsen som, trots 3 kap. 3 och 8 §§ FRekL, inte nedsätts ackor-

av

Löneprivilegiet och lönegarantin 241

med utnyttjande stoppningsrätt jfr 61 och 63 §§ det, oavsett om han av NJA 1986 136 och 2 kap. 20 § FRekL har framtvingat ett nytt köplagen, s. ackordsgäldenären. Det räcker att motparten har utnyttjat prestaavtal med tionen. rättsliga principen sannolikt med generell giltighet torde kunna Den - formuleras så, den till konkursgäldenär eller en ackordsgäldenär att som en prestation, han kunnat stoppa som gäldenäkredit levererat en som men i stället för åtnjuter sakrättsligt skydd till veren konsumerat att returnera, derlaget.

När arbete inte utförs åt boet

anställde inte arbetar konkursboet och inte kan få en massaford- När den han naturligtvis angelägen att åtnjuta förmånsrätt och lönegaranti ran, är om Denna är nämligen högre än arbetslöshetsersättning,

för uppsägningslönen.

till 80 % den arbetslöses tidigare inkomst, dock högst 580 vilken uppgår av riskerar arbetstagaren, även hotet för närvarande kr per dag. Dessutom om inte förefaller akut 1996/97:107 85 ff, att bli utförsäkrad vara se prop. s. viss tid efter det arbetslöshetsersättning börjat tas i anspråk. att Den anställdes önskan att få behålla sin lön under uppsägningstiden är beaktansvärd. Konkursen kan ha kommit oväntat, arbetsmarknaden kan dålig och han kan ha svårt att skära utgifterna med kort orten vara ner varsel. Detta talar för han skall åtnjuta förmånsrätt och att lönegarantin att under flera månader och med ett betydligt högre tak än för skall kunna utgå

närvarande. En generös förmånsrätt och lönegaranti för uppsågningslön när inget arbete utförs skulle emellertid medföra vissa nackdelar från rekonstruktions-

synpunkt. Detta gäller särskilt lönen är förmånsberättigad. om

Om uppsägningslönen ärförmånsberättigad, skall hela uppsägningslönen

betalas vid ackord, vilket finansiär ett starkt incitament att sätta ett ger en ny företaget i konkurs, för därefter köpa ut inkråmet och anställa de arbetsatt behövs. Uppsägningslönema blir då inte den nye ägarens protagare som blem. Skulle uppsägningslönen inte förrnånsberättigad, behövde uppsägvara ningslönema bara betalas med den nedsatta andel som kvarstår efter ett ac-

kord normalt 25 %. Ägaren eller intressent skulle oftare anse att en ny orka med den belastningen och därför finna det nödvändigt företaget kan i konkurs Emellertid skulle antagligen de anställda, åtatt sätta företaget

8Vid kommitténs besök i Finland anförde representanter för de finska konkursfördet i 1993 års reform haft störst betydelse för möjligheten att revaltarna att som företag konkurs är regeln att anställda vid saneringsförfarande kan konstruera utom två månaders varsel, varefter de över huvud taget inte har någon sägas upp med

242 Löneprivilegiet och lönegarantin

minstone de som blir uppsagda, vilja sätta företaget i konkurs, eftersom det i dag är det enda sättet att komma i åtnjutande lönegaranti. Av av samma skäl kan den arbetsgivare som månar om sina anställda komma att välja rekon-

struktion genom konkurs framför rekonstruktion konkurs, rekonutom om struktionen skall omfatta personalnedskämingar. Således medför lönegaran-

tin vid konkurs ett incitament att välja rekonstruktion konkurs framgenom för rekonstruktion utom konkurs oavsett lönegarantin är kopplad till löom neförmånsrätt eller inte.

En lösning, som både tillgodoser de anställdas önskemål skydd för om uppsägningslön och intresset att inte motverka rekonstruktion enligt av FRekL och inte heller missgynnar övriga borgenärer, som är att uppsägningslönen görs oprioriterad omfattas lönegaranti vid både ackord men av och konkurs.

Huruvida lönegarantin skall gälla för full uppsägningslön motsvarande

uppsägningslön enligt LAS eller bara för exempelvis högst månader, tre är en fråga om prioritering av statens utgifter, särskilt sedan lönegarantin inte

längre är specialñnansierad utan lönegarantiavgiften i praktiken blivit del av den allmänna arbetsgivaravgiften. Eftersom uppsägningslön saknar förrnånsrätt påverkas inte de övriga borgenärema. Kommittén föreslår full att uppsägningstid motsvarande uppsägningstid enligt LAS kan bli täckt lönegaav ranti. I allmänhet kommer dock maximibeloppet för utgiven lönegaranti att sätta en gräns.

Övergångstid

Det kan inte begäras att konkursförvaltaren efter genast konkursbeslutet bestämmer om rörelsen skall fortsätta med för konkursboet massaansvar och samtidigt vilka anställda skall behållas i den fortsatta anger som driften. En Övergångstid under vilken alla anställda behandlas lika är därför erforderlig.

Under denna Övergångstid bör alla anställda omfattas av lönegaranti och löneförmånsrätt oavsett de utför arbete eller om inte, naturligtvis under förutsättning att de står till konkursförvaltarens förfogande. Så snart övergångstiden är slut inträder emellertid de regler Konkurssom angetts ovan. boet har därefter massaansvar för alla arbetstagare utför arbete konsom kursboet, oavsett konkursboet inträder i anställningsavtalet, om sluter ett nytt anställningsavtal med den anställde eller endast utnyttjar arbetstagarens prestationer under dennes uppsägningstid. Att löneskyddet bör utformat vara samma sätt under företagsrekonstruktion under konkurs innebär som att övergångsperioden bör gälla även efter ett beslut inleda företagsrekonatt struktion.

fordran på uppsägningslön. Lönen för två månaders uppsägningstid är inte förmånsberättigad utan nedsätts således ackordet. genom

Löneprivilegiet och lönegarantin 243

bör kort, så både rekonstruktionsgäldenären och

Övergångstiden vara att

konkursboet snabbt tvingas ställning till frågan fortsatt drift. Härtill ta om till dem inte arbetar skäl som anförts

kommer att uppsägningslön som av

visserligen skall lönegaranterad fönnånsberättigad. Om ovan vara men övergångsperioden blir för lång motverkas syftet med denna reform. Kommittén förordar övergångstid en vecka. en

6.5.8¶Löneskyddet vid företagsrekonstruktion

Förslag: Löneskyddet skall ha omfattning vid företagsrekonstruksamma tion vid konkurs. Rekonstruktionsgäldenären kan efter beslut av rekonsom låna medel lönegarantin till löner intjänats högst tre måstruktören ur som nader före ansökan företagsrekonstruktion t.0.m. vecka efter beslutet om en

företagsrekonstruktion. Lönegaranti skall vidare utgå för uppsägningslö-

om anställda inte arbetar under uppsägningstiden. Rekonstruktionsner som gäldenären skall betala eller ställa säkerhet för statens fordran grund av med ränta innan förfarandet får avslutas. Annars skall företaget regressrätten sättas i konkurs. Vid återbetalningen kan uppsägningslönen, som är oprioriterad, ha ned ett ackord. Detta påverkar självfallet inte arbetstasatts genom till lönegaranti, syfte är att skydda arbetstagaren vid arbetsgarens rätt vars givarens insolvens. Om rekonstruktionen övergår i konkurs skall lönega-

ranti utgått grund företagsrekonstruktionen avräknas från ar-

som av betstagarens rätt till lönegaranti på grund av konkursen.

Våra överväganden angående löneskyddet vid konkurs leder fram till att löneskyddet bör ha omfattning vid företagsrekonstruktion som vid samma konkurs; fall blir reglerna konkursdrivande. Vi föreslår således att i annat lönefordringar belöper månader före beslutet företagsrekonsom tre om struktion skall ha förmånsrätt och således inte omfattas av ett ackord, att lönefordringar tid under vilken arbete utförs rekonstruktionssom avser gäldenären skall betalas rekonstruktionsgäldenären, samt att lönefordran av för uppsägningstid under vilken arbetstagaren inte utför arbete företagsrekonstruktionsgäldenären skall omfattas lönegaranti inte av förmånsav men rätt. Vad gäller förmånsberättigade lönefordringar föreslår vi att rekonstruktionsgäldenären efter beslut rekonstruktören skall kunna låna medel ur av lönegarantin för betalning av sådana löner. Invändningar skulle kunna riktas mot förslaget att införa lönegaranti vid

företagsrekonstruktion dels för att det ökar utgifterna lönegarantin, dels

för att lönegaranti vid rekonstruktion utom konkurs kan uppfattas som en form rådrumsstöd till företag i ekonomisk kris och därigenom snedvrida av

244¶Löneprivilegiet och lönegarantin

konkurrensen mellan företag genomgår företagsrekonstruktion

som och öv-

riga företag. För att motverka kostnadsökning och konkurrenspåverkan skulle lönega-

rantin vid rekonstruktion enligt FRekL kunna konstrueras som ett slags förskott; lyckas rekonstruktionen, skall lönegarantin

innan rekonstruktionsför-

farandet hävs betalas tillbaka rekonstruktionsgäldenären eller betrygganav de säkerhet ställas, sig det utgivits lön invare som eller skall utges avser tjänad före betalningsinställelsen eller uppsägningslön under tid arbete när inte utförts. Annars skall rekonstruktionsgäldenären försättas i konkurs

Övergår rekonstruktionen i konkurs, skall den lönegaranti utgivits under som rekonstruktionen avräknas vid prövningen

av arbetstagarens rätt att utfå

lönegaranti i konkursen. Det fingeras att konkursen öppnats rekonstruknär tionsförfarandet inleddes; jämför hur tremånadersfristen beräknats såvitt avser lön intjänad före insolvensförfarandets början. Därmed förhindras

missbruk ett företag lever vidare, och

av som lönegarantiutgiftema till an-

ställda i ett företag som går i konkurs blir aldrig större gått

än om företaget i

konkurs utan föregående rekonstruktionsförsök.

Lönegaranti vid företagsrekonstruktion utom konkurs diskuterades redan

vid lönegarantilagens införande 1970:201 23 se prop. s. och 60 ff och

senare bl.a. i Arbetsmarknadsdepartementets PM

Betalningsinställelse och

rådrumsstöd DsA 1979:7, i

m.m. Lönegarantiutredningens betänkande Lönegarantin och förrnånsrättsordningen SOU 1988:27,

särskilt s. 79 ff och av Insolvensutredningen SOU 1992:113 340 ff.

s. Det är visserligen

riktigt att det för den anställde räcker lönegaranti att står till buds vid konkurs och att lönegaranti vid rekonstruktion konkurs utom blir ett stöd till företaget snarare än de anställda. Med den skisserade ovan lösningen blir företagsstödet emellertid inte större än företaget omedelbart om gått i konkurs för att sedan leva vidare i skepnad. Önskar ny man i viss utsträckning styra över insolvenbehandlingen från konkurs till ackord,‘° det

är nödvändigt

att likviditet lönegaranti står till buds

genom även vid ackordsförhandling.

Kommittén föreslår därför nämnda villkor

- ovan om återbetalning och

avräkning att lönegaranti införs även vid rekonstruktion enligt FRekL för -

sådana fordringar skulle ha åtnjutit

som lönegaranti i konkurs. Det kan noteras att såväl EU-direktivet

om lönegaranti som ILO-

konventionen är tillämpliga när arbetsgivaren blivit insolvent i den mening-

en att ett förfarande för kollektivt tillgodoseende

av fordringsägarna inletts.

9 Härigenom hindras att lönegaranti först utgår under rekonstruktion en enligt FRekL utan att återbetalning sker, varefter lönegaranti ny utgår i en efterföljande konkurs. EFTA-domstolen har i målet E l/95 funnit att den tidigare karensregeln i 9 a § LGL i dess lydelse före den 1juli 1995 inte var förenlig med art. 10 a i EGdirektivet. Karensreglen har upphävts, numera se prop. 1996/97: 102 s. 23 w År 1997 var antalet företagskonkurser ll 065, förhandlingar medan endast 44 om offentligt ackord inleddes.

Löneprivilegiet och lönegarantin 245

emellertid inte så det otillräckligt att ha lönegaranti bara Detta tolkas att vore lönegarantin i Sverige, Danmark, Norge och Tyskvid konkurs. Således är bl.a. Finland, England, Österrike och Frankrike land begränsad till konkurs. I gäller lönegarantin dock också vid andra insolvensförfaranden. Får övrigt hänvisas till specialmotiveringen.

6.5.9¶Maximibelopp och maximitid

Maximibeloppet för lönegarantin höjs till fyra basbelopp. Maxi- Förslag: förlängs till åtta månader. Det införs ett maxirni-

nutiden för lönegarantin

belopp för löneförrnånsrätten om tio basbelopp.

Löncgarantin har för närvarande ett tak 100 000 kr. Detta belopp rymmer bruttolön medelinkomsttagare för tre månader före kon-

långtifrån en

kursinsökan, viss övergångstid, uppsägningslön enligt LAS och ett års semeszerersättning. Sett från de anställdas synpunkt det önskvärt att taket vore höjdes till 200 000 kr, så det avvägda skyddet kunde ges full ca att ovan effekt. Szatsfinansiella skäl nödvändiggör emellertid begränsning. För att en konmittén skall kunna fullgöra sitt besparingsbeting, kan taket inte höjas till 140 000 kr. Taket bör åter göras värdebeständigt och uttryckas mer än ca som fyra basbelopp. Enligt 5 kap. 2§ KL får i konkurs fordran lön, arvode eller pension inte i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan

göras gällande

skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet anses och omständigheterna i övrigt. Den är närstående till gäldenären får som endast bevaka fordran med hänsyn till vad sagts är skälig. Trots som som nu nämnda begränsningar kan det tänkas att anställd, t.ex. anställd fonden en har bevakningsgill konkursfordran månad uppgår till mällare, en som per belopp långt överstiger månadslönen för kvalificerad arbetskraft i övsom rigt Frågan blir då sådan anställd skall åtnjuta förmånsrätt på denna om en mvz. För beloppsbegränsning förrnånsrätten talar att anställd med stoen av en inkomster sällan behöver hela lönen för omedelbar konsumtion; ofta finns ra dessutom avsevärda sparmedel. Mot talar att den anställde kan vara en nyckviktig för arbetsgivaren utan att denne har likviditet att beelperson som är tala lön i förskott. Kommittén tak för förmånsberättigad lön bör införas på 10 anser att ett basaelopp. Enligt gällande rätt omfattar förmånsrätten och lönegarantin endast fordringar förfallit till betalning under de senaste månaderna av arbetssom sex

246 Löneprivilegiet och lönegarantin

tagarens anställningstid. Räknat bakåt från uppsägningstidens slut kommer

löneskyddet således inte att kunna täcka löner belöper tid som en av tre månader före konkursansökan, uppsägningstiden överstiger två månaom ca der. Oavsett att motsvarande effekt oftast inträder också maximibegenom loppet, föreslår kommittén att den sammanlagda tidsgränsen utsträcks till

åtta månader.

6.5 10 för

Tröskelbelopp lönegarantin

.

Bedömning: Någon undre gräns för löneanspråk skall kunna ersättas som genom lönegaranti bör inte införas.

Konkursförvaltarkollegiemas Förening har föreslagit införandet ett trösav kelbelopp i lönegarantin 500 kr innan löneanspråk skall per person ett omfattas av garantin. Förslagetgnindas samhällets behov kostnadsbeav sparingar och effektivitet. Möjligheterna begränsa det skydd att som EG:s lönegarantidirektiv föreskriver är emellertid begränsade. Medlemsstaterna

får sätta en övre gräns för garantiansvaret. De kan också vidta åtgärder för

att förhindra missbruk garantisystemet. Kommittén av anser inte att utkrävandet av mindre lönefordran innebär sådant missbruk. en ett Med hänsyn härtill finner kommittén inte skäl lägga fram att något förslag om ett gränsbelopp för lönegarantin.

6.5.1 l

Pensionsfordringar

Vi föreslår inte några ändringar angående förmånsrätt och lönegaranti för pension.

I den mån arbetstagaren är beroende pension från arbetsgivaren, är han i av en mer utsatt position vid konkurs än anställda i arbetsför ålder. Särskilt

märks att han inte kan räkna med inkomster kompenserar för innya som komstbortfall efter utgången tid motsvarande av uppsägningstid enligt LAS. Eftersom dagens regler med förmånsrätt och lönegaranti för pension för högst tolv månader förefaller stränga mot pensionären, även med beaktande

av rätten till folkpension, föreslås ingen hårdare inskränkning vad än som

följer av tolvmånadersregeln och maximibeloppet

för lönegarantin.

Löneprivilegiet och lönegarantin 247

6.5.12¶Avgångsvederlag

Bedömning: Vi inte löneskyddet bör utsträckas till att omfatta avanser att gångsvederlag utöver vad följer löneskyddet för andra fordringar. som av

ILO-konventionen skall arbetstagare åtnjuta lönegaranti eller för- Enligt en månsrätt för avgångsvederlag. Ett avgångsvederlag kan, beroende avtalets konstruktion och omständigheterna i det särskilda fallet, avse intjänad lön, uppsägningslön, pension ,och ideell ersättning. Kommittén anser att avgångsvederlag inte bör täckas lönegaranti eller förmånsrätt i vidare omav fattning än kan motsvara skyddade förmåner enligt vad som ovan som anses anförts. Det innebär att förmånsrätt kan ges endast för avgångsvederlag som lön belöper högst tre månader före konkursansökan och svarar mot som inte tid vecka efter konkursbeslutet. Lönegarantin täcker avser senare än en avgångsvederlag i samma mån liksom avgångsvederlag som svarar mot uppsägningslön enligt LAS. Bedömningen hur enskilt avtal avgångsvederlag reellt sett skall av ett om uppfattas får överlämnas till rättspraxis. Eftersom det är oklart ovanstående regel tillfredsställer kraven i ILOom konventionen, bör Sverige inte ratificera denna.

6.5.13¶Vissa arbetsrättsliga frågor

|Vårt förslag innebär inga ändrade regler inom arbetsrättens område.

Konkurslagen innehåller inga särskilda arbetsrättsliga regler. Som anförts fortsätter de anställningsavtal arbetsgivaren ingått före konkursen ovan som löpa, ingen parterna säger avtalet. Genom konkursutbrottet att om av upp arbetsbrist föreligga och därmed har konkursboet saklig grund för anses uppsägning. Under uppsägningstiden är arbetstagarna skyldiga att utföra arbete konkursboet, de kan räkna med full lön ur lönegarantin. Annars om borde de enligt allmänna principer ha stoppningsrätt jfr 61 § köplagen och NJA 1986 136. Konkursboet kan, efter överenskommelse mellan boet s. och arbetstagaren NJA 1979 253, träda in i ett anställningsavtal eller

se s.

träffa nytt anställningsavtal, vilket med stöd av 5 § LAS får avse viss tid eller visst arbete. Lönefordringar till följd avtal mellan konkursboet och av den anställde blir massafordringar. Om konkursboet inte förmår betala sina massaskulder kan konkursboet försättas i konkurs. Lönefordringar till följd avtal med det gamla konkursboet skyddas lönegaranti i den nya konav av kursen.

248 Löneprivilegiet och lönegarantin

Enligt 25 § LAS har arbetstagare, har grund arbetssom sagts upp av brist, under nio månader från det att anställningen upphörde företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Har företaget, verksamheten eller del verksamheten övergått till arbetsen av ny givare gäller företrädesrätten hos den arbetsgivaren. Företrädesrätten nye gäller även ifall den tidigare arbetsgivaren gått i konkurs och den arbetsnye givaren således förvärvat inkråmet eller rörelsen från konkursboet. Om konkursboet vill återanställa personal, är konkursboet bundet turordningsav reglema. En förutsättning för företrädesrätten är emellertid arbetstagaren att har tillräckliga kvalifikationer. Det medför konkursboet, liksom den att som förvärvat rörelsen från boet, vid behov personal med specialistkunskaper av kan anställa andra än dem som haft längst anställningstid hos konkursgälde-

nären jfr Danhard, Konkursarbetsrätt, 2 uppl. 1998, 70. Vill konkurss. ett bo utnyttja vissa anställda under deras uppsägningstid återanställa utan att dem, torde konkursboet ha valfrihet mellan de anställda.

Enligt kommitténs förslag kommer de anställda inte ha förmånsrätt och att rätt till lönegaranti vid arbete konkursboet under uppsägningstiden. De behöver därmed inte arbeta konkursboet, detta inte betalar lön i förom skott eller ställer säkerhet för lönen jfr 63 § köplagen. Vägrar anställd en arbeta konkursboet även konkursboet kan beräknas ha förmåga om att betala lönen, bör den anställde förlora rätten till uppsägningslön jfr 12 § FRL.

Kommittén föreslår inga ändringar i reglerna företrädesrätt till återom anställning. Dess förslag, att de anställda för arbete under uppsägningstid får en massafordran hos konkursboet, har till enda syfte att konkursboet inte att utnyttja lönegarantin skall kunna fortsätta genom driften på förmånligare villkor än konkurrenterna. Jämför härvidlag hur konkursboet

genom ett tillägg i 12 kap. 31 § jordabalken föreslås dessutom bli massaansvarigt för hyran för en lokal, konkursboet utnyttjar denna om under uppsägningstid sedan konkursboet avstått från inträda i hyresavtalet. att Konkursboets är i dessa fall således grundat på massaansvar eget avtal eller inträde i gäldenärens avtal obehörig vinst-karaktär utan av jfr NJA 1946 s. 122 och 1993 13. Att anställningen hos konkursgäldenären s. fortfarande består under uppsägningstiden visar sig av att den anställde åter har rätt till lönegaranti, konkursboet slutar utnyttja honom om under uppsägningstiden. Konkursboets val anställda för arbete under av uppsägningstiden rent faktiskt kan visserligen ha betydelse för vilka anställda som kommer att övertas den sedan förvärvar rörelsen från konav som kursboet, kommitténs förslag innebär ingen förändring men av turordningsreglernas tillämplighet. Massaansvaret torde också leda till att överlåtelsen från konkursboet måste ske snabbare än i dag, varigenom det blir av mindre betydelse vilka arbetat konkursboet som under uppsägningstiden.

Löneprivilegiet och lönegarantin 249

6.5 14 Produktiv lön

.

Bedömning: Lönefordringar avseende s.k. produktiv lön bör inte ges för-

månsrätt framför företagshypotek.

Under kommitténs arbete har det senast Insolvensutredningen framförda av lönefordringar belöpande tiden före konkursen och två förslaget om att månader efter konkursbeslutet skulle förmånsrätt före företagshypotek ges s.k. produktiv lön diskuterats. Denna lösning minskar emellertid inte det maximala omfånget företagshypoteket, varför det leder till svårigheter att finansiera borttagandet skatteförmånsrätten och lämnar utdelningen till av borgenärer oförändrat låg nivå närmare i kapitel 4 oprioriterade se Företagshypotekets värde skulle bli svårberäknat, eftersom det och 8. mer gällde bedöma inte bara tillgångarnas värde utan även de sannolika löatt neskuldema vid framtida konkurs. Vidare skulle konkursförvaltaren saken snabbt bedöma fortsatt drift blir lönsam, eftersom två na incitament att om månaders löneskulder ändå kommer att utgöra s.k. produktiv lön med myckgod förmånsrätt. Risken blir därmed stor för att konkursbon fortsätter et olönsam verksamhet med snedvridning konkurrensen som följd. av Kommittén har därför valt att inte åter föra fram förslaget om produktiv

lön.

7

Företagshypoteket

7.1¶Gällande rätt

7.1.1¶Allmänt om företagshypotek

Med företagshypotek särskild säkerhetsrätt utvecklats för att

avses en som näringsidkares rörelseegendom skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet utan att näringsidkaren behöver avstå från besittningen. De grundläggande bestämmelserna säkerhetsrätten finns i lagen 1984:649 om företags-

om

hypotek FHL. Föregångare till FHL var 1883 års förlagsinteckningsför-

ordning samt lagar år 1924, 1932, 1942 och år 1958 om hypotekarisk säkerhet i spannmål, jordbruksinventarier, spånadslin och hampa samt vissa oljelager, alla avlösta av lagen 1966:454 om företagsinteckning.

En näringsidkare kan beviljas företagsinteckning i sin näringsverksamhet enligt 3 kap. 1 § FHL. Bevis inskrivningen kallas företagshypo-

om teksbrev. Detta kan överlämnas till en borgenär till säkerhet för fordran som denne har hos näringsidkaren. Borgenären företagshypotekshavaren

-

har därefter förmånsrätt till betalning inteckningsunderlaget intill fö- - ur retagshypoteksbrevets belopp. Till skillnad mot den typiska panträtten är ett företagshypotek inte knutet till viss bestämd egendom utan gäller i en egendomsmassa hela tiden förändras; näringsidkaren har således

som normalt rätt att förfoga över hypoteksunderlaget. Enligt 2 kap. 1 § FHL omfattar ett företagshypotek näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. Den vittomfattande regeln är försedd med några viktiga undantag beskrivs i följande av-

som snitt.

7.1.2 Säkerhetsrättens omfattning

En näringsidkare kan driva sin verksamhet på olika ställen och även driva verksamheter olika slag. Huvudregeln är att företagsinteckning beviljas

av

252 F öretagshypoteket

i all näringsverksamhet som näringsidkaren vid varje tid utövar här i landet, alldeles oavsett var och utan avseende på verksamhetens art. En given följd härav är att objektet för inteckning kan komma växla bl.a. dären att för att en viss verksamhet läggs ned eller att näringsidkaren startar en ny verksamhet här i landet. Näringsidkaren är också oförhindrad överlåta att en verksamhet eller Verksamhetsgren omfattas företagsinteckning. som av Vid sådan överlåtelse gäller företagshypoteket under viss tid i den överlåt-

na hypoteksegendomen hos förvärvaren.

Enligt FHL omfattar företagshypotek all näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten, inte om undantag gjorts i lagen. Företagshypotek kan således inte omfatta fast egendom, vilken pantsätts separat enligt regler i jordabalken. Vad utgör som fast egendom framgår jordabalkens bestämmelser. Jordabalkens regler av om tillbehör till industrifastighet maskiner och utrustning tillannan som förts fastigheten för att användas i står självständiga i för-

verksamheten

hållande till FHL har samband med reglerna kreditsäkerhet men om i näringsidkarens egendom att industritillbehör ofta ingår i näringsidgenom kares rörelse. Den 1 januari 1986 infördes institut i jordabalken ett nytt som gör det möjligt för fastighetsägare att inskrivningsåten genom en gärd, och under kontroll av berörda borgenärer, dels rättsligt skilja fasen tighets industritillbehör från fastigheten för att dessa skall kunna omfattas av företagshypotek, dels rättsligt återförena industritillbehören med fastig-

heten för att tillbehören åter skall kunna omfattas fastighetspant. av Att företagshypotek omfattar all näringsidkarens lösa egendom inte som särskilt undantas i lagen innebär bl.a. att varulager och alla slags fordringar i princip ingår. Av kravet på att egendomen skall näringsidkarens vara följer att hyrd egendom eller egendom köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll eller återtagandeförbehåll inte är underlag för företagshy-

poteket, i den mån säljaren tar egendomen i anspråk för betalning sin av fordran.

Underlaget skall vidare höra till den intecknade verksamheten. Härige-

nom sker en avgränsning mot gäldenärens privata egendom och mellan hans olika verksamheter, ifall inteckningen har begränsats till verksamhet

av viss art enligt 3 kap. l § FHL. Från hypoteksunderlaget undantas 1 kassa- och banktillgodohavanden,

aktier, andra bevis delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och om liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning andelar i aktiesamt fonder, 2 egendom är beskaffenhet kunna föremål för som av att vara panträtt grund av inteckning och 3 egendom varken kan utmätas som eller ingå i konkurs.

Undantaget för aktier etc. hänger främst med kreditsäkersamman att hetsvärdet hos sådana värdehandlingar lätt kan utnyttjas genom pantsättning med avstående av besittningen. I propositionen till FHL framhålls att

sådan lös egendom för vilken det finns andra, särskilda inteckningsinstitut, inte bör räknas in i inteckningsunderlaget för företagshypotek. En annan ordning skulle, enligt uttalanden i propositionen, kunna leda till oklarhet när det gäller gränserna för de olika inteckningsinstituten prop.

1983/84:l28. Utredningen angående företagsinteckning föreslog i betänkandet SOU 1981:76 Företagshypotek att omfattningen den inteckningsbara egenav domen borde vidgas väsentligt jämfört med vad gällt dittills. Utredsom ningen ansåg således att kassamedel och alla rörelsefordringar skulle ingå i säkerheten betänkandet 73 ff. Härigenom skulle det inte spela nå-

se s.

roll gäldenären för tillfället hade stora kundfordringar som var gon om inteckningsunderlag få kontanter eller tvärtom. Just risken för att men kundfordringar omvandlades till likvida medel ansågs av många vara en svaghet i den gamla lagen, eftersom det gjorde företagsinteckningshastor obenägna att utan särskilda garantier understödja rekonstruktionsvarna försök, varulagret och kundfordringama var tillräckligt stora för att ge om inteckningshavama full utdelning vid en omedelbar konkurs. En stor majoritet remissinstansema tillstyrkte eller lämnade utredningens förslag av erinran på denna punkt. Föreningen Sveriges kronofogdar avstyrkte utan emellertid förslaget att inteckningsunderlaget skulle omfatta kassamedel och samtliga rörelsefordringar. Samma ståndpunkt intog Riksskatteverket i fråga kassamedel, banktillgodohavanden och fordringar skatteom restitution. Flera remissinstanser föreslog att också aktier och andra andelsrättigheter i juridiska skulle inräknas i den inteckningsbara personer egendomen. Chefen för Justitiedepartementet medgav att utvidgning intecken av ningsunderlaget i enlighet med utredningens förslag låg i linje med hans uppfattning det angelägna i att stärka företagsinteckningens ställning. om Å andra sidan framhöll han förslaget samtidigt skulle leda till viss att en försvagning förrnånsrätten för bl.a. skatter och allmänna avgifter samt av löner och pensioner. Hänvisning gjordes till att det framtida förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrupper föremål för övervävar ganden och att resultatet härav inte borde föregripas. Departementschefen sålunda inte beredd att vid den tidpunkten föreslå någon väsentlig utvar vidgning inteckningsunderlaget se 1983/842128 s. 43 av prop. I viss mån utvidgades dock inteckningsunderlaget genom att detta med undantag kassa- och banktillgodohavanden samt fondpapper av kom omfatta alla övriga rörelsefordringar se 1983/841128 s. 54. att prop. Till hypoteksegendomen hör näringsidkarens fordringar åternumera betalning olika skatter och avgifter den intecknade verksamav som avser heten. Det bör dock anmärkas att enligt lagen 1985:146 om avräkning vid återbetalning skatter och avgifter åtskilliga restitutionsfordringar i av

första hand skall tas i anspråk för betalning det allmännas fordringar på av

den restitutionsberättigade.

7.1.3¶Fönnånsrättens

placering

Vid konkurs hos inteckningsgäldenären innebär företagshypotek in-

att teckningshavaren enligt 5§ FRL har förmånsrätt till betalning den ur egendom som utgör underlag för företagshypoteket. Efter lagändring år en 1975 ger företagshypotek bättre fönnånsrätt än förmånsrätt för lön. Bak-

grunden till lagändringen reformarbetet på det arbetsrättsliga området, var som ledde till att lagen 1974:12 anställningsskydd LAS om antogs. LAS innehöll bl.a. regler uppsägningstid varierande mellan och om en sex månader. Detta medförde försämring den dåvarande

en av företagsinteck-

ningen, eftersom lönefordringar vid konkurs i utsträckning hade förstor månsrätt till betalning framför fordran med säkerhet i

företagsinteckning.

Med åberopande av att införandet LAS medfört betydande försämav en ring av företagsinteckningen kreditsäkerhet gjorde organisationer som tre företrädande kreditväsendet år 1974 framställning

en om att företagsin-

teckning skulle ges företrädesrätt framför lönefordringar. Organisationerna, vilka erinrade den statliga lönegarantins betydelse i

om sammanhanget,

framhöll att de längre uppsägningstider i LAS medförde som angavs att företagens latenta löneskulder ökat och att till följd härav också utrymmet för säkerhet i form företagsinteckning i motsvarande mån av minskat. I prop. 1975/76:12 föreslogs att företagsinteckningamas kreditvärde skulle stärkas genom att fordran med säkerhet i företagsinteckning fick företräde framför löne- och pensionsfordran i händelse konkurs. av Samtidigt föreslogs en avsevärd höjning maximibeloppet för den statliga lönegarantin av

till tolv basbelopp. Chefen för Justitiedepartementet uttalade

se prop. 1975/76:12 30 att förslaget innebar s. att löneprivilegiet enligt FRL kom att sakna betydelse för nästan alla löntagare. Därmed skapades enligt hans

mening också utrymme för angelägen förstärkning inte bara företagen av sinteckningens ställning utan också den allmänna fönnånsrätt tillav som kom skattefordringar. I propositionen i enlighet härmed togs upp ett förslag om att fordran på skatt och allmän avgift skulle företräde framför ges lönefordringar. Förslagen i propositionen bifölls riksdagen LU

av se

1975/76:5.

Frågan om löneprivilegiets ställning diskuterades också i samband med tillkomsten av FHL. I motion yrkades riksdagen en m att hos regeringen

skulle begära översyn förmånsrättsordningen. Vid

en av översynen borde övervägas den ändringen att "förmånsrätten för den statliga lönegarantin" gavs företräde framför förmånsrätten för Motionen

företagsinteckning.

motiverades med att praxis inom konkursförvaltning utvecklats så föratt

F öretagshypoteket 255

valtama drev konkursföretagen vidare med hjälp av lönegarantin bl.a. för att stärka företagsinteckningshavamas ställning. Den föreslagna ändringen i FRL skulle enligt motionen föranleda att banker och andra kreditgivare fick ett ökat incitament att nära följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag nedgång. Riksdagen, avslog motionen LU 1983/84:36, som erinrade de uttalanden gjorts år 1975 om det angelägna i att trygga om som företagens kreditmöjligheter och menade att förslaget i motionen skulle allvarligt försämra företagshypotekets kreditvärde och således stå i klar strid med de syften låg bakom propositionen en ny lag om föresom om tagshypotek se prop. 1983/84:128. En förändring i förrnånsrättsordningen skulle vidare medföra mycket besvärliga övergångsproblem. Företagshypotek även bättre fönnånsrätt än den allmänna förrnånsger rätten för skatter. Däremot ger företagshypotek sämre förmånsrätt än panträtt. Även företagshypotek upplåtits innan maskiner och pantom varor sätts och traderas, får panthavaren företräde oavsett god tro angående företagsinteckningen och upplåtelsen.

7.1.4¶Egendomsförändringar vid

betalningsinställelse

För att rekonstruktionsförsök skall komma till stånd är det av vikt att fordringsägamas situation inte avsevärt försämras under en betalningsinställelse. Ett speciellt problem är hur innehavare av företagshypotek skall skyddas. Företagshypoteket omfattar i princip all lös egendom som ingår i rörelsen, däribland sådana varor som är färdiga för försäljning. Kontanta medel som inflyter vid en försäljning av varorna omfattas som nämnts förut inte av ett företagshypotek. Detta medför att utestående fordringar som betalas till företaget och därmed blir kassa- eller banktillgodohavanden minskar den egendom som omfattas av företagshypoteket i motsvarande mån. Medel på ett bankkonto kan dock ofta kvittas mot gäldenärens skuld till den kontoförande banken. Vanligen öppnar rekonstruktören med gäldenärens medgivande till förmån för företagshypotekshavama ett s.k. adrninistrationskonto för alla slags betalningsströmmar till företaget men förbehåller sig rätten att efter prövning använda influtna medel kontot för kostnader som visar sig nödvändiga för företagets fortsatta drift under ett ackordsförfarande. Syftet med betalningsinställelsen är att företaget skall kunna rekonstrueras och leva vidare. Ett sådant förbehåll kan vara fixerat till visst belopp eller vara begränsat enbart av behovsprövningen se Gösta Walin, Företagshypotek och betalningsinställelse, i Festskrift till Lars Welamson s. 493. Genom att placera uppkommande likvida medel ett adrninistrationskonto åsyftas att företagshypoteket skall omfatta tillgångarna adrninist-

256 F öretagshypoteket SOU 199921

rationskontot. I rättspraxis NJA 1987 105 och 1989 705 I är det s. s. numera fastslaget att medel på sådana administrationskonton under vissa förutsättningar skall tillfalla de borgenärer har säkerhet i företagshysom potek. En olägenhet med nuvarande systern är att det fortfarande råder viss oklarhet om vilka krav som måste uppfyllas för att företagshypotek skall omfatta medel ett administrationskonto. I rättsfallet NJA 1987 105 s. anförde Högsta domstolen HD sammanfattningsvis bl.a. att betalningen för den sålda egendomen dvs. lager, inventarier och hyresrätten till gäldenärens rörelselokal skedde i enlighet med gode instruktioner i mannens sådan ordning att medlen inte kom under gäldenärens rådighet ställutan des till gode mannens disposition i inteckningshavarens intresse fastän gode mannen uppgivit att han enligt instruktionerna vid behov hade kunnat betala den löpande driften medlen till nackdel för inteckningshavama. ur Medlen förblev enligt HD undandragna gäldenärens rådighet och stod kvar på administrationskontot till konkursutbrottet. Under dessa förhållanden ansåg HD att inteckningshavarens förmånsrätt bestod även efter det att betalningen av köpeskillingen hade skett och gällde i sådan del tillgoav dohavandet på kontot som svarade mot det inbetalade beloppet. HD har i NJA 1989 s. 705 I framhållit betydelsefullt att medlen på som ett adrninistrationskonto inte ställs till gäldenärens fria rådighet, samtidigt som HD accepterar att vissa betalningar kan få ske för hålla i gång föatt retaget, utan att detta omintetgör förmånsrätten i medlen kontot. I samband med att ett aktiebolag inställde sina betalningar träffades i det rättsfallet avtal att medel inflöt vid försäljning egendom och betalom som av ning för fordringar omfattades företagsinteckning skulle ske till som av ett i Ackordscentralens namn öppnat bankkonto med viss befogenhet för Ackordscentralen att ta ut medel för bolagets räkning. Sedan bolaget försatts i konkurs ansågs innehavare företagsinteckningar ha förmånsrätt i bolaav gets redovisningsfordran gentemot Ackordscentralen eftersom Ackordscentralen, vid begagnande sin befogenhet att ta ut medel kontot, haft av att beakta inte bara gäldenärens utan också företagsinteckningshavamas intressen så att dessa borgenärer inte i händelse konkurs skulle åsamkas av någon väsentlig förlust försöket avveckla verksamheten. HD genom att avslutade sin bedömning med att framhålla gäldenärsföretaget vid att angivna förhållanden på sådant sätt avskurits från rådigheten medlen över kontot, att den häremot svarande redovisningsfordringen ingick i den företagsintecknade egendomen i den mån medlen motsvarade vederlag för fordringar som före betalningen omfattades inteckningama. av I rättsfallet NJA 1991 550 hade, efter ett aktiebolags betalningsins. ställelse, medel inflöt vid försäljning företagsintecknad egendom som av tillförts ett i bolagets öppnat särskilt bankkonto. I bolagets konkurs namn uppkom bl.a. fråga inteckningshavaren hade förmånsrätt i medel på om

kontot. Frågan besvarades nekande HD, också uttalade att kontot

av som hade kunnat förses med sådana effektiva uttagsbegränsningar att situationen blev jämförbar med vad som gällde i de tidigare avgörandena. Vad som i detta hänseende hade redovisats i målet emellertid otillräckligt

var för att gäldenären skulle kunna sådant sätt avskuren från rådig-

anses heten över medlen på kontot att dessa skulle kunna betraktas substitut

som för egendom som omfattades av fönnånsrätt.

Även från andra utgångspunkter de redovisade kan det

än ovan göras gällande att ett behov av förtydligande i lagstiftningen rörande företagshypotek föreligger. Det har framhållits att den rättspraxis utbildats har

som gällt tillämpning av äldre lag och inte 1984 års lag företagshypotek,

om varför det inte kan uteslutas att en tolkning av 2 kap. 1 § i den lagen

nya skulle kunna ge utrymme att anse att hypotekshavare har förmånsrätt

en i gäldenärens fordran hos god enligt AckL, rekonstruktör

en man numera enligt FRekL, se Håstad i SvJT 1988 250 ff, JT 1989-90 632 ff och

s. s. Sakrätt, 6:e uppl., Stockholm 1996, 361 Mot sådan tolkning talar

s. en framför allt att den strider mot grundtanken bakom regeln, att kontanter och bankmedel inte skall ingå i hypoteksunderlaget, eftersom medlen på gode mannens konto är avsedda att användas gäldenärens bankmedel

som under ett rekonstruktionsförsök och det inte skulle bli någon fri

annars sektor kvar för sämre placerade borgenärer. Som ett alternativ har Hå-

av stad föreslagits att när en ackordsförhandling misslyckas och övergår i

konkurs inteckningsunderlaget "fryses" vid betalningsinställelsen och

förordnandet den gode i stället för konkursdagen. Den gode

av mannen, mannen rekonstruktören skulle sedan kunna använda likvida medel för den löpande verksamheten utan att inteckningshavarnas rätt till återstående likvida medel påverkas. Inteckningshavama skyddas att de kan

genom begära gäldenären försatt i konkurs. De skulle däremot inte få förmånsrätt i nytt varulager efter betalningsinställelsen köps för medel då

som som var likvida. Eftersom en bouppteckning upprättas rekonstruktören da-

av per gen för betalningsinställelsen torde förslaget vara praktiskt genomförbart.

7.1.5 under konkurs

Egendomsförändringar

En mycket betydelsefull fråga är hur fördelningen i konkurs skall ske mellan företagshypoteket och konkursboets allmänna del borgenärer

som har allmän förmånsrätt eller är oprioriterade, konkursboet fortsätter

om gäldenärens rörelse och ökar företagshypoteksunderlagets värde att

genom de anställda förädlar befintliga råvaror eller halvfabrikat. Före konkurs balanseras ökning varulagrets värde minskning kundford-

en av av en av ringarna genom att kunderna betalar sina skulder. De influtna kontanterna används sedan i viss utsträckning till att betala de anställdas löner och till

258 F öretagshypoteket

skatter. När rörelsen försätts i konkurs betalas emellertid de anställdas löner normalt via lönegarantin, och statens regressrätt för utlägget har sämre rätt i varulager etc. än företagshypotekshavama. Samtidigt upphör den minskning företagshypoteksunderlaget före konkursen sker

av som

kundernas betalning, eftersom de kundfordringar obetalda genom som var vid konkursutbrottet därefter flyter in tillgodoräknas företagshypo-

men tekshavama med förmånsrätt.

I praxis lät konkursförvaltama länge företagsinteckningshavama få tillgodogöra sig hela försäljningssumman det förädlade varulagret utan att någon avräkning gjordes annat än för särskilda vård- och försäljningskostnader enligt numera 14 kap. 18 § KL, t.ex. för anställning av extra personal eller hyra speciell utförsäljningslokal. Kostnader som var hänförliga

av till själva förädlingen behövde företagsinteckningshavama så-

av varorna ledes inte vidkännas något avdrag för. Företagsinteckningen blev alltså ofta mer värd under konkursens gång.

Genom NJA 1982 s. 900 Minitube-målet, där staten klandrat ett utdelningsförslag som upprättats enligt sedvanlig praxis har HD emellertid slagit fast att underlaget för företagsinteckningshavamas förmånsrätt i enlighet med allmänna konkursrättsliga principer den s.k. frysningsprincipen är de varor etc. som finns vid konkursbeslutet jfr NJA 1973 s. 635.

Säljs dessa obearbetade i konkursen, t.ex. därför att varorna redan

varor vid konkursbeslutet var färdiga, åtnjuter företagsinteckningshavama som tidigare förmånsrätt i hela försäljningssumman.

Om råvaror eller halvfabrikat förädlas till färdiga varor under konkursen, skall man göra en uppskattning av vad råvarorna och halvfabrikaten var värda vid konkursbeslutet. En möjlighet vore att därvid tillgodoräkna företagsinteckningshavama det belopp som kunde antas ha uppnåtts vid en försäljning av råvarorna och halvfabrikaten strax efter konkursbeslutet slaktvärdet. En sådan metod skulle emellertid bli mycket förmånlig för konkursboets allmänna del, eftersom varor under bearbetning vanligen undergår kraftig värdestegring när den sista handen läggs varan så

en att den blir leveransklar. HD ansåg därför att företagsinteckningshavama bör få tillgodoräkna sig ett värde som motsvarar de kostnader som lagts ner på varan före konkursen multiplicerat med försäljningssumman, dividerat med summan av de kostnader som lagts ner före och efter konkursen kostnadsproportioneringsmetoden. Härigenom fingeras alltså att värdetillväxten sker jämnt i takt med produktionskostnadema. Enligt HD synes

rättvisande proportionering principiellt förutsätta att vid bestämmandet en av nedlagda kostnader före och efter konkursutbrottet hänsyn tas till samtliga kostnader som enligt företagsekonomiska grunder är att hänföra till den aktuella produktionen. HD tillägger emellertid att det synes nödvändigt att begränsa de praktiska svårigheterna för konkursförvaltama. En

F öretagshypoteket 259

tänkbar förenkling är att man vid fördelningen endast tar hänsyn till löner och kostnader för råvaror. Huruvida en sådan metod blir tillräckligt rättvisande torde enligt HD bero på vilken typ av produktion det är fråga om. Det måste vidare i allmänhet försvarligt att förvaltaren inte lägger

anses ned arbete och kostnader detaljerade fördelningsberäkningar, såvida sådana beräkningar inte kan förväntas bli av större betydelse för fördelningsresultatet, fortsatte HD. Över huvud måste det tillåtet i

taget anses att stor utsträckning lösa fördelningsproblemen med användande av skönsmässiga schabloner.

Om ett konkursbo fortsätter gäldenärens rörelse och därvid framställer produkter av råvaror som köpts under konkursen, kan dessa produkter

enligt HD inte anses omfattade av företagsinteckning.

Kostnadsproportionaliseringsprincipen har kritiserats för att den är

svårtillämpad och lämnar stort utrymme för skönsmässiga bedömningar från konkursförvaltaren, t.ex. Moberg i SVJT 1988 108 och Söder-

se s. qvist i Ds 1994:37 s. 51. Att tala om kostnader i detta sammanhang kan också vara missvisande. I rapport till Expertgruppen för studier i of-

en fentlig ekonomi Ds 1994:37 s. 51, avsnitt 6.3.4 anför advokaten Lars

se Söderqvist att i kostnadsunderlaget för tiden efter konkursutbrottet beaktas endast faktiskt havda kostnader och således inte sådana löner omfat-

som tas av statlig lönegaranti. Sociala avgifter uttas inte heller enligt Söderqvist. Det avgörande måste dock vara vilka tillförts produk-

resurser som ten före och under konkursen i form material, arbetskraft, maskinkraft

av etc. Oavsett om dessa resurser blivit betalda eller kommer att föranleda utdelning i konkursen eller ens är bevakningsgilla i den, skall priset resursen tas med vid proportioneringen. Håstad anför Sakrätt, 6:e uppl., Stockholm 1996, s. 370 följande exempel. Till nedlagda före

resurser konkursen skall räknas material inköpt på kredit, säljaren inte får

även om någon utdelning i konkursen. Till resurser nedlagda under konkursen skall räknas lönegarantimedel belöper arbete under konkursen,

som oavsett om staten får någon utdelning för sin regressfordran i konkursen. Detta förklaras enligt Håstad med att både kreditleveransen före och arbetsinsatsen efter konkursbeslutet påverkat produktens värde, vilket det handlar

om att uppskatta.

7.2¶Utländsk rätt

Av redovisningen i kapitel 3 framgår att många länder tillåter säkerhetsupplåtelse i föränderlig egendomsmassa registrering,

en genom samt att sådana säkerheter oftast är förenade med framskjuten placering i för-

en månsrättsordningen. Ett undantag är Danmark kräver besittningsöver-

som gång om den pantsatta egendomen inte är identifierbar. Säkerhetsformen

260 F öretagshypoteket SOU 199921

ifrågasätts ibland, dock inte lika ofta allmänna fönnånsrätter och of-

som tast i samband med allmän kritik av att förmånsberättigade fordringar är

en för dominerande.

När det gäller förändringar företagshypotekets ställning utgör den

av nyligen genomförda reformen i Finland se avsnitt 3.3.1 ett intressant exempel. I samband med att de i förrnånsrättshänseende bättre placerade förmånsrättema för skatter och löner upphävdes förändrades företagsinteckningen i Finland så att den medför rätt till utdelning i endast hälften av gäldenärens tillgångar. Avsikten med reformen inte att försämra före-

var tagsinteckningens ställning utan att förhindra att inteckningens ställning förbättrades genom reformen i övrigt.

7.3¶Tidigare reformförslag

7.3.1 Förbättrad förmånsrätt för

lönefordringar

Vid upprepade tillfällen har föreslagits reformer som går ut att vissa lönefordringar skall ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek. Tanken bakom dessa förslag har varit att lönegarantin snedvrider valet form för rekonstruktion av företag. Genom att placera

av lönefordringar framför företagshypotek skulle möjligheterna att genomfö-

företagsrekonstruktioner utom konkurs öka. Den relativt sett försämrade ra förmånsrätten för fordringar med säkerhet i företagshypotek, skulle ge kreditgivare med sådan säkerhet ett ökat incitament till en noggrann kreditprövning och kredituppföljning. Det har även påståtts att företagshypotekshavama orättvist gynnas genom att de kan tillgodogöra sig värdet av lönegaranti konkurs; den fortsatta rörelsen inte är lönsam kan

genom om resultatet emellertid bli att hypotekshavama förlorar på den fortsatta driften. Förslagen redovisas i avsnitt 6.3.

7.3.2¶Begränsningar av förmånsrätten till följd

av företagshypotek

I den juridiska litteraturen ändring företagshypoteket dis-

har en annan av kuterats se Håstad i SvJT 1988 s. 233, nämligen att begränsa företagshypotekets omfattning och därigenom skapa större fri sektor för opriorite-

en rade borgenärer. Förslaget går ut att begränsa förmånsrätten i hypoteksunderlaget till en viss procent av likviden i konkursen för hypoteksunderlaget, som samtidigt skulle kunna utsträckas till att omfatta gäldenärens

likvida medel. Enligt förslaget skulle hypoteksunderlagets värde i konkursen bli lättare att förutse för kreditgivaren och kravet på eget kapital öka. Kredit överstigande den del av företagshypoteksunderlaget som skulle ge banken förmånsrätt skulle förutsätta en mycket noggrann kreditprövning. Förslaget är också avsett att ge ett starkt incitament till noggrann kreditövervakning.

I debatten har också förekommit andra förslag ändring i säkerhets-

om havamas ställning. Den tanken har sålunda förts fram att alla sådana fordringar till en viss procent av säkerhetens värde skall anses vara oprioriterade. Därigenom skulle borgenärema få incitament till att övervaka gäldenären noga och sluta att ge kredit när de förstår att det kommer att bli konkurs se t.ex. Håstad i Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1990 s. 61. Förslaget har framförts mot bakgrund av att Statens industriverk i sin rapport SIND 1985:7 nämnt att en mycket viktig anledning till den låga utdelningen i konkurser är att företagshypoteksinnehavarna alltför länge ger insolventa gäldenärer kredit när hela hypoteksunderlaget inte är utnyttjat, varefter rörelsen säljs för precis det belopp som krävs för att företagshypotekshavama skall få betalt.

Insolvensutredningen övervägde möjligheten att alla borgenärer till

en viss procent av sin fordran skulle bli oprioriterade stannade

men som nämnts för att föreslå att vissa lönefordringar, avseende s.k. produktiv lön, ges fönnånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek se avsnitt 6.3.2. Även under remissbehandlingen Insolvensutredningens

av betänkande SOU 1992:113 Lag om företagsrekonstruktion har framförts tankar om att förrnånsrätten till följd av företagshypotek borde begränsas. Denna möjlighet nämns således i rernissyttranden från Grossistförbundet Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet. Regeringen ansåg emellertid att det inte kunde komma i fråga att införa en sådan förändring utan en noggrann analys i en utredning prop. 1995/96:5 s. 126.

7.3.3 för

Förändringar av underlaget företagshypotek

Som ovan redovisats föreslog Utredningen angående företagsinteckning att bl.a. kassa- och bankmedel skulle ingå i den inteckningsbara egendomen. Förslaget avvisades emellertid bl.a. med hänvisning till att det framtida förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrupper fö-

var remål för överväganden och att resultatet härav inte borde föregripas. Håstads ovan redovisade förslag att begränsa förrnånsrätten i hypoteksunderlaget till en viss procent av likviden i konkursen för hypoteksunderlaget

262 Företagshypoteket SOU 199931

framfördes mot bakgrund härav ett sätt att inkludera gäldenärens lik-

som vida medel i hypoteksunderlaget och ändå begränsa företagshypoteket.

Även Insolvensutredningen tog frågan underlaget för företags-

upp om hypoteket borde utökas SOU 1992:113, s. 399 Insolvensutredningen påpekade att förslaget framförts i syfte att förebygga en del praktiska problem vid den tiden hade visat sig främst vid betalningsinställelse och

som

hade att göra med inteckningsborgenärens obenägenhet att godta att som rörelsetillgångar, omfattades borgenärens säkerhet, omvandlades

som av till likvida medel, vari borgenären inte hade någon säkerhet. Det kunde också tillfälligheter, såsom tidpunkten för betalning av en fordran,

vara som tilläts styra kreditsäkerhetsläget. Näringsidkaren kunde dessutom själv, att kräva eller inte kräva betalt, öva inflytande över vilka

genom borgenärer skulle ersättas de från kommersiell synpunkt likvärdiga

som ur tillgångarna: och för denna erlagd betalning. Insolvensutredningen

varan framhöll att de påtalade olägenhetema av undantaget för kassa- och bankmedel till stor del undanröjts genom den praxis som utvecklat sig

m.m senare år beträffande egendomsförändringar vid betalningsinställelse, se avsnitt 7.1.4 ovan.

Insolvensutredningen menade vidare att dess förslag till lagstiftning om ett nytt rekonstruktionsförfarande företagsrekonstruktion anknyter till den praxis som sålunda har utvecklat sig. Därmed har ett viktigt motiv för att upphäva undantaget för kassa- och bankmedel m.m. i FHL fallit bort. Vad gäller värdepapper som aktier, obligationer och liknande erinrades redan i prop. 1983/84:128 s. 44 om att kreditsäkerhetsvärdet hos sådana värdehandlingar lätt kan utnyttjas genom att handlingarna blir föremål för pantsättning enligt reglerna om handpanträtt.

Insolvensutredningen ansåg på grund av det ovan anförda att refonnbehovet inte längre var så framträdande den nu berörda punkten. Härtill kommer, fortsatte utredningen, att en ändring beträffande kassa- och banktillgodohavanden inte är problemfri. Vad t.ex. gäller återvinning

m.m. kan en sådan utvidgning av säkerhetsunderlaget för företagshypotek leda till att det mesta av vad som återvinns tillfaller säkerhetshavaren. Och på liknande sätt kan komplikationer uppstå i andra sammanhang där ett krisdrabbat gäldenärsföretags likvida medel skall tas i anspråk jfr 8 kap. 13 § UB. Med hänsyn härtill och inte minst till att en ändring förevarande punkt skulle ut över bl.a. oprioriterade borgenärer ansåg Insolvensutredningen att undantaget i 2 kap. 1 § andra stycket första punkten FHL inte bör upphävas.

Under rernissbehandlingen gjordes få invändningar mot utredningens bedömning. Statens jordbruksverk framhöll dock att den försämring av förrnånsrätten för företagshypoteket som Insolvensutredningen föreslagit dvs. efterställningen i förhållande till s.k. produktiv lön skulle medföra dels att företag som saknar framförallt fast egendom att inteckna skulle få

svårare att erhålla krediter, dels att dessas krediter skulle komma att bli dyrare. Enligt jordbruksverket skulle detta emellertid till betydande del

en kunna kompenseras om även kassa- och banktillgodohavanden inräknades i underlaget för företagshypoteket. Även Stockholms handelskammare föreslog att undantaget från hypoteksunderlaget för kassa- och banktillgodohavanden m.m. skulle upphävas och anförde att undantaget inbjuder till oseriösa manipulationer och också innebär att slumpen spelar alltför

en stor roll när det gäller värdet av företagshypotek. Ett borttagande detta

av undantag skulle, enligt handelskammaren, även minska behovet kost-

av samma förhandlingar och domstolsprocesser för fastställande hypo-

av teksunderlaget. I enskilda fall kan det fråga stora belopp och där-

vara om för vara av avsevärd betydelse för banker och andra kreditgivare. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet uppfattning be-

var av samma träffande frågan undantaget för kassa- och bankmedel borde upphävas

om men ansåg att företagshypoteket samtidigt borde begränsas till viss

en andel av hypoteksunderlaget jfr avsnitt 7.3.2. Fakultetsstyrelsen ansåg i motsats till Insolvensutredningen att det förhållandet att företagshypotekshavama i sådant fall skulle få förrnånsrätt i bråkdel praktiskt

en av

taget allt kan återvinnas till konkursboet inte kunde utgöra nå-

som anses got skäl mot en sådan reform. Med denna reform är det ju, påpekade fa-

kultetsstyrelsen, i första hand företagshypotekshavama och inte de all-

männa borgenärema som skadas att gäldenären t.ex. betalar andra bor-

av genärer med bankmedel.

Regeringen delade Insolvensutredningens uppfattning att kassamedel, banktillgodohavanden och liknande tillgångar inte heller i fortsättningen skall omfattas av företagshypotek och framhöll prop. l995/96:5 155 f

s. att en ändring som innebar att kassamedel och banktillgodohavanden

omfattades av företagshypotek skulle ytterligare försämra de oprioriterade borgenäremas ställning i konkurs och öka konkursförlustema för små och medelstora företag. Redan detta medför, anförde regeringen, ändringen

att inte bör genomföras om inte starka skäl talar för det. Vidare skulle med

en sådan lagändring så gott allt kan återvinnas till konkursbo

som som ett tillfalla borgenärer med säkerhet i företaghypotek. Det skulle försämra intresset återvinning hos andra borgenärer. En sådan utveckling

av vore olycklig med hänsyn till den betydelse som återvinningsreglerna har för att hålla tillbaka utveckling mot konkurs i företag med ekonomiska

en problem och inte minst för att förhindra illojala transaktioner i sådana företag.

I propositionen framhölls vidare att de angivna negativa effekterna

nu visserligen inte skulle uppkomma om säkerheten begränsades till viss

en kvotdel hypoteksunderlagets värde. Det kunde emellertid inte komma i

av fråga att som några remissinstanser föreslagit redan genomföra så-

nu en dan förändring. En sådan reform måste, framhölls det i propositionen, föregås av en noggrann analys i en utredning. Slutligen påpekades i proposi-

264 F öretagshypoteket SOU 199951

tionen att de praktiska problem undantaget för kassa- och bankmedel

som medfört i stor utsträckning undanröjts den praxis som utvecklats

genom under år och innebär att medel som inflyter under fortsatt drift

senare som

gäldenärens rörelse sätts ett särskilt administrationskonto, vars av behållning är undandragen gäldenärens rådighet och som därför är säkrad för företagshypotekshavarna.

Även under riksdagsbehandlingen Insolvensutredningens förslag

av framställdes önskemål förändringar av underlaget för företagshypote-

om ket. Således yrkade Rolf Dahlgren m.fl. m i en motion till riksdagen att riksdagen skulle besluta upphäva undantaget för kassa- och banktillgodohavanden. Motionärerna anförde att undantaget medför osäkerhet beträffande säkerhetens värde vid skilda tidpunkter. Eftersom det var hänsyn till förrnånsrätten för skattefordringar som föranledde undantaget är tiden nu enligt motionen mogen att i samband med ett slopande av denna förmånsrätt även upphäva ifrågavarande undantag för kassamedel m.m. Lagutskottet 1995/96:LU1l s. 29 ansåg, med hänvisning till att frågan skall behandlas av Fönnånsrättskommittén, att riksdagen inte i avvaktan resultatet kommitténs överväganden borde ta initiativ till några lagänd-

av ringar.

7.3.4¶Företagshypotek skall omfatta den

intecknade egendomen sådan den var när

företagsrekonstruktion inleddes

Avgörande enligt gällande rätt för vilken egendom som utgör underlag för panter och företagshypotek i konkurs är vad som ingår i säkerhetsunderlaget vid tidpunkten för konkursbeslutet. Det gäller även om konkursen har föregåtts av en betalningsinställelse och ett ackordsförfarande.

En komplikation i ackordsförfaranden är att det under den fortsatta driften av företaget kan ske sådana förändringar i sammansättningen av tillgångarna att borgenäremas ställning väsentligt förändras. Det kan ske exempelvis genom att egendom som är föremål för företagshypotek när ackordsförfarandet inleds ersätts med egendom som inte ingår i hypoteksunderlaget. En praktisk sådan situation är att betalning inflyter för en utestående fordran. I en eventuellt följande konkurs har då, om inga särskilda åtgärder vidtas, ställningen för de borgenärer som har allmän förmånsrätt eller är oprioriterade förbättrats bekostnad av företagshypotekshavama.

För att förhindra att företagshypotekshavamas ställning försvagas under en betalningsinställelse sätts medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens rörelse i allmänhet in ett av vederbörande Ackordscentral

disponerat administrationskonto, vars behållning är undandragen gäldenärens rådighet, se avsnitt 7.1.4 ovan.

Insolvensutredningen ansåg emellertid att tillämpningen av administrationskonton inte var helt invändningsfri. Således menade utredningen att nuvarande praxis begränsar gode mannens möjlighet att göra uttag ett administrationskonto under en betalningsinställelse genom ett krav att denne skall iaktta inteckningshavamas intressen så att dessa inte i händelse av konkurs åsamkas någon "väsentlig förlust" genom försöket att kom-

till rätta med gäldenärsföretagets ekonomiska svårigheter jfr rättsfallet ma NJA 1989 s. 705 Av denna begränsning, som inte är beloppsfixerad utan beror de avvägningar gode mannen har att göra i varje föreliggan-

av de situation, följer att viss osäkerhet råder om hur långt gode mannens befogenhet att förfoga över medlen på kontot sträcker sig. Osäkerheten kan dock motverkas genom att denne samrådet med inteckningshavarna. Värre ir, fortsatte Insolvensutredningen, att begränsningen också innebär viss osäkerhet angående säkerhetens omfattning i det enskilda fallet. I doktrinen har vidare anförts att det är förenat med stora betänkligheter att en hypotekshavare under ackordsutredningen före konkursen kan stärka sin ställning genom att få förrnånsrätt i både gäldenärens transaktionsmedel och de nya varor som förvärvas under ackordsutredningen se Håstad i SvJT 1988 s. 250 ff. Så är det varken före betalningsinställelsen eller efter ett konkursbeslut.

Insolvensutredningen framhöll vidare att det i doktrinen se Lindskog i JT 1991-92 s. 440 ff har påtalats att de nämnda avgörandena ger uttryck

uppfattningen att gäldenären under vissa förutsättningar med sakrättslig verkan kan åstadkomma en utvidgning av förlagsegendomen och att denna utvidgning gäller de likvider uppsarnlade ett särskilt konto, vilka härrör

från fâlagsegendom. Det har ifrågasätts inte sådan hypoteksutvidg-

om en ning isjälva verket är en fonn av pantsättning och om inte resonemanget om suxrogation i samband med administrationskonto är missvisande. En hypoteksutvidgning i mening av att gäldenären åstadkommer en utvidgning av vad som faller under hypoteket är inte möjlig. Det har hävdats att vad scm sker i stället är att gäldenären genom en särskild rättshandling upplåter säkerhetsrätt i egendom till förmån för sådana inteckningsborgenärers fordringar för vilka företagshypoteksbrev har pantsatts. Säkerhetsrätten alir skyddad mot gäldenärens borgenärer genom ett rådighetsavskärande inteckningshavarens intresse. Den diskuterade företeelsen bör med

: detta sätt att se saken betecknas som "kompensationspantsättning" jfr även I-låstad, Sakrätt, 6 uppl., Stockholm 1996, s. 360.

Detanförda visar, enligt Insolvensutredningen, att rättsläget inte är alldeles llart. Det kan således råda viss osäkerhet angående företagshypotekets onfattning i det enskilda fallet, vilket i sig kan vara ett skäl för lagstiftarm att söka undanröja oklarheten. Behovet av ett sådant tillrättaläg-

266¶F öretagshypoteket SOU 199911

gande dock ha minskat något senare rättspraxis, se t.ex. rätts-

synes genom fallet NJA 1991 s. 550.

Insolvensutredningen övergick därefter till att diskutera den alternativa lösning framförts av Håstad och som innebär att man "fryser" inteck-

som ningsunderlaget vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion, se avsnitt 7.1.4. Möjligheten för en rekonstruktör att disponera över kassaoch banktillgodohavanden skulle enligt utredningen bli väsentligen densamma. Inteckningshavarna har vidare inte någon principiell rätt att få gäldenären försatt i konkurs under ett rekonstruktionsförfarande enligt FRekL. Betydelsen härav kan emellertid diskuteras, framhöll Insolvensutredningen. Eftersom borgenärema fråntas rätten att söka gäldenären i konkurs, kan de bli mera angelägna att bevaka sina intressen under en rekonstruktion. Och helt avskurna från konkursinitiativ är de inte; är borgenärens rätt i fara, skall en konkursansökan beviljas. Utan ett formellt krav att bouppteckning upprättas kan det vidare inte helt uteslutas att det i vissa fall kan uppstå osäkerhet om inteckningsunderlagets omfattning. Till det sagda kommer att man även med en alternativ lösning enligt Håstads modell sannolikt inte kan undvara ett systern med administrationsavtal och administrationskonto. Den viktigaste vinsten med en lagregel enligt det alternativa förslaget blir därför att den rättsliga innebörden systemet

av blir tydligare.

Vid övervägande av det anförda korn Insolvensutredningen fram till att de invändningar som kan riktas mot den av Håstad förespråkade lösningen inte är så tungt vägande att de bör tillmätas någon avgörande betydelse. Lösningen skulle undanröja de olägenheter påtalats utan att

som ovan medföra de nackdelar som ett upphävande av undantaget i 2 kap. 1 § 2 st. l FHL skulle innebära. Genom sin klargörande verkan skulle sådan

en rättsregel också medföra ett incitament för borgenärer med säkerhet i företagshypotek att medverka till rekonstruktionsförsök enligt förslaget till lagen företagsrekonstruktion. Den osäkerhet angående företagshypote-

om kets omfattning som kan föreligga i det enskilda fallet skulle vidare minska. Lagstiftningsbehovet framstår, fortsatte Insolvensutredningen, än tydligare vid beaktande av den betydelsefulla roll som en borgenär med säkerhet i företagshypotek kommer att spela under det utredningen före-

av slagna rekonstruktionsförfarandet. Utredningen föreslog därför att en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran, om konkurs följt inom viss tid från det att ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion avslutades, har rätt till betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion eller ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe.

Enligt Insolvensutredningen utgör förslaget närmast en kodifiering av den praxis som utvecklats vid betalningsinställelse under medverkan av Ackordscentralen samt ett förtydligande den rättsliga innebörden

av av

denna praxis. Förslaget motverkar den oklarhet som i dag råder beträffande företagshypotekshavares säkerhet i medel innestående på s.k. administrationskonton. En ytterligare effekt är att företagshypotek som meddelats före beslutet företagsrekonstruktion inte medför säkerhet i egendom

om som anskaffats under företagsrekonstruktionen om inte anskaffandet sker med medel ur vilka företagshypotekshavaren har rätt till betalning, vilket väl överensstämmer med betalningsinställelsens syfte att utgöra en "frysning" av gäldenärens ekonomiska situation.

Under beredningen av Insolvensutredningens betänkande yttrade sig endast få remissinstanser angående frågan om företagshypoteket bör omfatta den intecknade egendomen sådan den var när företagsrekonstruktionen inleddes. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet tillstyrkte förslaget men menade att den lagtekniska utformningen kunde ifrågasättas. Vidare pekade fakultetsstyrelsen frågan om den nu aktuella reformen av företagshypotekslagen bör få någon återverkan vid panträtt i lös egendom, t.ex. en fordran. Regeringen uttalade i propositionen till FRekL prop. l995/96:5 s. 156 ff att det inte bör genomföras någon lagändring med innebörd att underlaget för företagshypotek fixeras per den tidpunkt då beslutet fattas om företagsrekonstruktion. Inte heller i övrigt bör det, anförde regeringen, föreskrivas i lag vad som skall gälla beträffande egendom som under en företagsrekonstruktion har trätt i stället för företagsintecknad egendom. Regeringen framhöll dock att frågan inte bör anses avgjord en gång för alla utan kunna övervägas nytt om Förmånsrättskommittén skulle finna att en lagändring medför klara fördelar.

Regeringen konstaterade att Insolvensutredningen endast kortfattat diskuterat innebörden och effekterna av förslaget och anförde prop. 1995/96:5 s.158

Förslaget är så utformat att utredningens avsikt ha varit att fixe-

synes ringen av underlaget för förmånsrätten endast skall gälla företagshy-

poteket. I praktiken blir dock effekterna mer vittgående. Fixeras hy-

poteksunderlaget per en viss tidpunkt, kommer underlaget för de all-

männa förmånsrättema och för panter i exempelvis fordringar

att mer

eller mindre automatiskt fixeras per samma tidpunkt. Flyttas inga tillgångar mellan hypoteksunderlaget och underlaget för andra förmånsrätter, kommer inte bara hypoteksunderlaget utan också underlaget

för de andra fönnånsrättema att vara oförändrat. Enligt gällande rätt

är "frysningstidpunkten" för alla förmånsrätter tidpunkten för kon-

kursutbrottet. Om i stället, i de fall då konkurs föregås av företagsrekonstruktion, företagshypoteket fixeras vid den tidpunkt då företags-

rekonstruktion beslutas som enligt utredningens förslag bör den

- tidpunkten vara avgörande beträffande underlaget för alla förmånsrätter.

268 F öretagshypoteket SOU 199921

En sådan förändring fordrar en särskild bestämmelse i förmånsrättslagen. Utredningen har inte lagt fram något sådant förslag.

Det anförda innebär att förutsättningarna för bedömning av utredningens förslag inte blivit ordentligt genornlysta av utredningen och därmed inte heller prövade av rernissinstanserna. Det är i sig ett starkt skäl mot att genomföra förslaget.

Att förlägga "frysningstidpunkten" till tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion synes vidare vara förenat med svårigheter. En komplikation gäller hanteringen av företagsintecknad egendom som förkovras under en företagsrekonstruktion. Enligt gällande rätt skall en värdestegring företagsintecknad egendom som bearbetas under konkurs fördelas mellan å ena sidan borgenärer med företagshypotek och å andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt. Om frysningstidpunkten förläggs till rekonstruktionsförfarandets inledning, torde värdeökning som uppkommer under företagsrekonstruktionen få fördelas efter samma principer som vid fortsatt rörelsedrift under konkurs. Denna fördelning är förenad med åtskilliga besvärliga problem och förutsätter bl.a. noggrann uppfölj-

en ning av vad som sker med den egendom fanns vid frysningstid-

som punkten. Rörelsen måste alltså i väsentliga hänseenden drivas samma sätt som i konkurs. Detta strider mot de grundläggande utgångspunktema för det föreslagna systemet för företagsrekonstruktion och minskar uppenbarligen rekonstruktörens möjligheter att koncentrera sig det som måste göras för att få företaget på fötter. Härigenom hämmas möjligheterna att genomföra en effektiv rekonstruktion.

Tidigare har framhållits att arbetet med företagsrekonstruktion måste komma igång så snart som möjligt och att rekonstruktörens inledande genomgång av läget i gäldenärsföretaget bör snabbt. Om tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion skall tillmätas avgörande betydelse i konkurs, torde det nödvändigt att upprätta

vara en fullständig bouppteckning när företagsrekonstruktion beslutas. Detta försenar det fortsatta förfarandet.

En annan komplikation är att en tidigarelagd frysningstidpunkt vid företagsrekonstruktion medför att en konkursförvaltare ibland måste laborera med två olika frysningstidpunkter. Det blir fallet exempelvis om gäldenärsföretaget under företagsrekonstruktionen har påbörjat ett arbete en kund, varvid gäldenärsföretaget pantsatt fordringen mot kunden avseende kommande betalningar. Frågan hur stor del

om av denna fordran som utgör underlag för panträtten i konkurs avgörs med hänsyn till vad som intjänats av fordringen före resp. efter konkursbeslutet jfr NJA 1973 s. 635.

7.4¶Kreditmarknaden

7.4.1¶Allmänt kreditmarknaden

om

Eftersom förmånsrätten för företagshypotek syftar till att underlätta kreditgivning till företag bör ställningstaganden beträffande förmånsrätten göras mot bakgrund förhållandena på kreditmarknaden. Bankerna står

av för den största delen utlåningen mot säkerhet i form företagshypotek

av av och tilldrar sig därför nu störst intresse. Att banken är den viktigaste finansiella partnern för mindre företag framgår också en rapport utgiven

av av Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala med titeln De mindre företagens finansiella villkor CEF Working Report nr 1998:102. Rapporten bygger en enkät som besvarats av 281 företag med mellan 5 och 199 anställda. 33 % av tillväxtföretagen respektive 39 % av icke tillväxtföretagen uppgav att bankfinansiering haft ganska stor eller mycket stor betydelse som kapitalkälla, vilket skall jämföras med 77 respektive 76 % uppgett att företagens vinster haft sådan betydelse

som egna och 3 respektive 8 % som uppgett att lån från ALMI haft ganska stor eller mycket stor betydelse som kapitalkälla se rapporten tabell 36. Vidare framgår av rapporten att i princip alla företag som sökt bankfinansiering också erhållit finansiering från bankerna. Vad gäller finansiering från Industrifonden kan konstateras att drygt hälften av de tillväxtföretag som uppger att de sökt finansiering beviljades finansiering. Riskkapitalbolag investerade enbart i tillväxtföretag medan NUTEK och ALMI i större utsträckning finansierade icke-tillväxtföretag än tillväxtföretag se rapporten tabell 35.

Att bankernas utlåning är mycket betydelsefull för företagen framgår också av volymen på utlåningen. Bankernas totala utlåning till allmänheten‘, varmed såväl fysiska juridiska uppgick år 1996

avses som personer, till 711 mdkr och år 1997 till 811 mdkr vilket skall jämföras med ALMI:s utlåning vilken uppgår till mindre än en miljard per år.

Den grundläggande regeln i bankrörelselagen 1987:617 för bankernas kreditgivning innebär att kredit får beviljas endast låntagaren goda

om grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen 2 kap. 13 §. I förarbetena till lagen sägs att bank därför inte skall lämna någon kredit, även om

en säkerhet erbjuds, om det redan från början framstår som sannolikt att säkerheten måste realiseras för att krediten skall kunna återbetalas prop. 1986/87:12, band s. 240

l Källa: Finansiella företag 1997, Statistiska Centralbyrån, 1998.

270 F öretagshypoteket

Vid sidan om den allmänna kreditbedörnningsregeln gäller dessutom, att betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen i princip bör avkrävas för att en bank skall bevilja kredit. En bank får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet. Det innebär att bankerna har möjlighet att lämna lån utan säkerhet, s.k. blankokrediter. Nuvarande bestämmelser angående blankokrediter trädde i kraft år 1984 och innebar att reglerna gjordes mer flexibla än tidigare. Det är dock fortfarande fråga om undantag från det principiella kravet formella säkerheter prop. 1983/84:146 s. 14 ff.

I Lönegarantiutredningens slutbetänkande SOU 1988:27 Lönegarantin

och förrnånsrättsordningen påpekas att tillämpningen av reglerna i det

särskilda fallet naturligtvis blir beroende av den kreditbedörrming som görs på det enskilda bankkontoret. Att bankernas organisation är i hög grad decentraliserad bör enligt Lönegarantiutredningen bidra till att kreditbedömningama kan variera i de särskilda fallen betänkandet 114

s. Hur stora variationema blir beror naturligtvis på flera omständigheter. Av betydelse är t.ex. hur hårt de enskilda kontoren styrs från centralt håll och hur väl de enskilda banktjänstemännen utbildas. Man måste också, enligt Lönegarantiutredningen, räkna med geografiska skillnader som hänger samman med näringslivets struktur.

Såvitt kommittén inhämtat överväger Banklagkommittén Fi 1995:09 att föreslå att det huvudsakliga kravet i 2 kap. 13 § bankrörelselagen betryggande säkerhet slopas. Vi utgår därför från att ett sådant säkerhetskrav inte restriktion för vårt förslag.

utgör en

7.4.2 Särskilt

om företagsinteckning

När det gäller att bedöma vilken betydelse förrnånsrätten för företagshypotek har skulle det naturligtvis intressant att undersöka i vilken ut-

vara sträckning näringsidkare använder sig av företagshypotek kreditsä-

som kerhet. Här föreligger emellertid svårigheter dels när det gäller att belysa i vilken utsträckning företagshypotek faktiskt belånas, antingen

som ensam säkerhet eller i kombination med andra säkerheter, dels i vilken utsträckning företagshypoteket har varit en förutsättning för att den aktuella krediten skulle beviljas. För att i någon mån belysa näringsidkarnas användning av företagshypoteket har vi låtit Statistiska Centralbyrån göra

en undersökning av uttagna företagsinteckningar. Resultatet från den undersökningen bör jämföras med resultatet från liknande undersökning tio år

en tidigare vilken redovisades i Lönegarantiutredningens betänkande SOU 1988:27 Lönegarantin och förmånsrättordningen.

Företagshypoteket 271

Bankernas utlåning belyses den officiella statistiken området.

av Bankernas totala utlåning till allmänheten varmed avses såväl fysiska som juridiska personer uppgick nämnts i föregående avsnitt år 1996 till

som 711 mdkr och år 1997 till 811 mdkr. Bankernas tillgångar i form av fordringar med säkerhet i företagsinteckningar uppgick under dessa år enligt tillgänglig statistik till 58 mdkr vilket kan jämföras med blankokreditema som uppgick till 173 respektive 210 mdkr. Bostadsinstituteten hade år 1997 mindre än en miljard kronor i fordringar med säkerhet i företagsinteckningar medan övriga kreditinstituts fordringar med sådan säkerhet uppgick till knappt och halv miljard kronor

en en

Undersökningen av företagsinteckningar år 1986

Vid undersökningstillfället, hösten 1986, omfattade företaginteckningsregistret sammanlagt 186 000 näringsidkare. Bland dessa ingår de nästan 130 000 företag som återfanns i det av Statistiska Centralbyrån förda centrala företags- och arbetsställeregistret CFAR och där betecknades som aktivt verksamma, dvs. näringsidkare som till Skattemyndigheten redovisar anställd personal, mervärdeskatt eller B-skatt av inkomstslaget rörelse.

Lönegarantiutredningen kunde konstatera att 25 % alla näringsidkare

av och drygt hälften av alla näringsidkare med anställda har företagsinteckningar. Av näringsidkare med fler än fem anställda årspersoner ande-

var len med företagsinteckningar nära 80 %. Av den officiella statistiken framgick att bankernas totala utlåning till allmänheten uppgick till bortåt 540 miljarder kronor. Av statistiken kunde vidare utläsas att 73,9 miljarder kronor avsåg utlåning mot säkerhet i företagshypotek och 89,8 miljarder kronor blankokrediter, vilket motsvarade 13,8 % respektive 16,7 % av den totala utlåningen. Beträffande det angivnas beloppet för lån mot säkerhet i

företagshypotek anmärkte Lönegarantiutredningen bl.a. att vid krediter

med olika slag av säkerheter vilkas värde tillsammans överstiger kreditbeloppet har krediten i statistikhanteringen fördelats på de olika säkerhetsslagen enligt den principen att den säkerhet, som banken bedömer

vara bäst, först tas i anspråk. Helt eller delvis räknas därför inte den sämre säkerheten med. Det angivna beloppet avseende företagshypotek utgör följaktligen inte det av bankerna mot sådan säkerhet totalt utlånade beloppet.

2 Källa: Finansiella företag 1997, Statistiska Centralbyrån, 1998. Jfr uppgiften nedan enligt vilken uttagna företagsinteckningar sammantaget uppgår till 250 mdkr; jfr även Lönegarantiutredningens anmärkning angående redovisning av krediter med olika slag av säkerheter.

Undersökning av företagsinteckningar år 1997

Statistiska Centralbyrån har för Förmånsrättskommitténs räkning låtit utföra en undersökning beträffande uttagna företagsinteckningar. Undersökningen har begränsats till näringsidkare i Centrala Företags- och Arbetsställeregistret CFAR, varvid CFAR begränsats till aktiva näringsidkare i den privata sektorn exklusive affärsverk. En näringsidkare har bedömts som aktiv om den

har anställd personal -

är mervärdeskatteregistrerad eller -

är F-skatteregistrerad. -

Av undersökningen framgår bl.a. följande. ° 369 849 näringsidkare har företagsinteckningar ° 133 696 av dessa förekommer i CFAR - Företagen i CFAR har sammanlagt 314 967 inteckningar som sam-

mantaget uppgår till drygt 250 mdkr. Inteckningama har en median 250 000 kronor per inteckning och 450 000 kronor näringsidkare

per

samt ett genomsnittsbelopp om 796 736 kronor per inteckning och

1 874 465 kronor per näringsidkare. - 217 559 av företagen i CFAR äger fastigheter, 26 313 dessa har fö-

av

retagsinteckningar.

Knappt 17 % av företagen i CFAR har företagsinteckningar. Den relativt låga andelen förklaras genom det stora antalet företag utan anställda. Iden gruppen förkommer sällan företagsinteckningar, medan andelen näringsidkare med företagsinteckningar är betydligt högre, 50 %, bland företag med anställda, se följande tabell.

Antal företag med företagsinteckningar samt andel av totalt antal företag fördelat storleksklass efter antal anställda

storleksklass Antal % Totalt antal

företag

0 35 899 6,0 594 715

1-2 35 330 35,3 100 042

3-5 27 166 60,7 44 754

6-10 16 515 70,4 23 453

11-20 9 839 72,5 13 567

21-50 5 820 69,8 8 339

F öretagshypoteket 273

Företag med många anställda har inte bara oftare företagsinteckningar än mindre företag de har också i allmänhet inteckningar större belopp än

de mindre företagen.

Antal företag med företagsinteckningar fördelat på storleksklass efter antal anställda och inteckningsstorlek samt andelen företag av totalt antal företag Storleksklass 250 tkr 251-500 tkr 500 tkr Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal %

0 17 920 3,0 8 610 1,4 9 369 1,6 35 899 6,0

1-2 16 665 16,7 9 705 9,7 8 960 9,0 35 330 35,3

3-5 7 910 17,7 7 517 16,8 11 739 26,2 27 165 60,7

6-10 2 388 10,2 3 410 14,5 10 717 45,7 16 515 70,4

Summa 45 879 5,8 30 907 3,9 56 910 7,2 133 696 16,9

Vi har också undersökt förekomsten företagsinteckningar bland företag

av med olika aktivitetsâr.

Tabellen visar att andelen företag med företaginteckningar är minst i

nystartade företag. Det hänger troligen med att andelen gruppen samman företag utan anställda och med liten verksamhet är störst bland de nystartade företagen.

274 F éretagshypoteket SOU 199911

Antal företag med företagsinteckningar och andelen totalt antal företag.

av Fördelat efter aktivitetsår

Vi har vidare undersökt förekomsten

av företagsinteckningar inom olika

branscher. Inte oväntat förekommer företagsinteckningar

betydligt oftare i

tillverkande företag än i tjänsteproducerande företag.

Som exempel kan

nämnas att omkring 65 % företagen sysselsatta med

av massa-, pappers-

och pappersvarutillverkning samt stål- och metallframställning har före-

tagsinteckningar vilket skall jämföras med företag sysselsatta med fastig-

hetsverksamhet eller utbildning 4,7 %

där bara 7,5 % respektive av företa-

gen har företagsinteckningar.

Med hänsyn till att det i bland görs gällande

att företagshypoteket har

en större betydelse i glesbygd än i storstadsorrlrâden vilket skulle bero

på att fastighetspanten har relativt lägre

ett sett värde i glesbygd har

- SCB för vår räkning även undersökt hur

uttaget av företagsinteckningar

fördelar sig mellan företag verksamma i kommuner olika

av storlek.

F öretagshypoteket 275

företagsinteckningar totalt antal företag i kommuner av olika storlek Andel företag med av Kommun efter antal innevånare Antal anställda Stockholm, Göte- 10 000-100 000 100 000 borg och Malmö 10 000

3-5 73% 71% 62% 6-10 76% 76% 76% 75% 64% 11-20 75% 72% 58% 21- 50 79% 83% 72% 64% 49% 51-100 43% 52% 43% 44% 101- 16% 19% 19% SUMMA 14%

Vi har också låtit undersöka hur stora belopp de olika företagens sami genomsnitt uppgår till i de olika kategori-

manlagda företagsinteckningar

ema.

företagsinteckningsbelopp för företag i kommuner olika storlek Genomsnittligt av Antal anställda Kommun efter antal innevånare Stockholm, Göte- 000 10 000-100 000 100 000 borg och Malmö 10 572 933 kr 699 796 kr 867 453 kr 1 066 456 kr 0 526 360 kr 504 447 kr 593 228 kr 1-2 547 585 kr 979 883 kr 869 999 kr 850 180 kr 936 256 kr 3-5 219kr 1499 934kr 1534091kr 1893164kr 6-10 1718 359 310kr 2912 655kr 2700 054kr 3 120 487kr 11-20 3 984kr 6300 800kr 5 357184kr 5 967 490kr 21-50 7 139 521 094kr 13 301 545kr 15 186 269kr 14 044 063kr 51-100 13 27 894 889kr 46 119 476kr 50 600 871 kr 47368301 kr 101- 164 kr 1 745 644 kr 1 866 866 kr 2 432 858 kr SUMMA 1438

Det svårt dra några säkra slutsatser av undersökningen angående är att i olika kommuner. Det förefaller dock

bruket av företagsinteckningar stora

i storleksklassen 1 50 anställda tar ut företagsinstecksom om företag något högre grad de är verksamma i små kommuner. Underningar i om sökningen visar också företagsinteckningama uppgår till högre belopp att i kommuner. Vi vill i detta sammanhang understryka att per företag större vi inte det möjligt att undersöka i vilken grad företagsinteckningaransett använts säkerhet vid kreditgivning. na som

276 F öretagshypoteket SOU 199911

7.5¶Kommitténs

överväganden och

förslag

7.5.1¶Direktiven

I direktiven att vi skall överväga företagshypotekets ställning anges mot bakgrund av önskemålet att reglerna skall främja företagsrekonstruktioner.

Därvid skall kommittén studera effekterna denna säkerhet av på kreditgivningen i stort, bl.a. på bankernas och leverantörernas agerande i deras

egenskap av kreditgivare, och de oprioriterade borgenäremas ställning i konkurs. Vi skall vidare pröva bärkraften i det skäl som varit det huvudsakliga argumentet för förändring bankerna kommer en att att bevaka -

företag med betalningssvårigheter och därmed

noggrannare påskynda nödvändiga rekonstruktioner. I direktiven påpekas företrädare för bankerna att har hävdat att förändring inte skulle öka deras

en bevakningsgrad utan i

stället medföra att de tvingas ställa krav på andra säkerheter, vilket i sin tur ökar kostnaderna för krediter. I det sammanhanget bör det, enligt direktiven, analyseras vilken betydelse bestämmelsen i 2 kap. 13§ första stycket bankrörelselagen 1987:617 har i

sammanhanget.

I direktiven understryks att ett önskemål givetvis

är att utformningen av

företagshypoteket inte gör det svårare att rekonstruera företag. Men det är olyckligt om möjligheterna för små och medelstora företag få kredit att rimliga villkor försämras utan att det finns skäl för det på grund av t.ex.

dålig återbetalningsprognos.

Om kommittén kommer fram till ändring att bör ske beträffande företagshypoteket, blir frågan hur reglering skall utformas. en ny Såväl den av Insolvensutredningen föreslagna modellen förbättrad förmånsrätt för vis-

sa lönefordringar som den lösning valts i Finland borgenärer som med säkerhet i företagshypotek får förmånsrätt i endast en viss kvotdel av värdet av den intecknade egendomen framhålls i direktiven, varvid också anges att även andra modeller för förändring i företagshypotekets ställen ning kan tänkas. En faktor att beakta är därvid, heter det vidare i direkti-

ven, att regleringen möjligt bör stimulera kreditgivaren om att göra en

seriös prövning av kredittagarens återbetalningsförrnåga. Att så

sker är av värde inte bara för andra borgenärer kan komma göra förluster i som att en kommande konkurs. Det är samhällsekonomiskt ett intresse i sig att det

inte annat än i särskilda undantagssituationer lämnas

krediter till företag som inte kan förväntas uppnå lönsamhet. Sålunda bör utredningen pröva hur sådan kreditgivning kan motverkas genom utformningen av förrnånsrättsordningen. En möjlighet kan föreskriva fordran vara att att en som har säkerhet endast i företagshypotek alltid är till en viss del oprioriterad. I

F öretagshypoteket 277

utgångspunkten för kommitténs genomgång skall vara direktiven anges att säkerhetsform skall finnas kvar med väsentligen

att företagshypoteket som

det innehåll säkerheten har i dag. som reglerna för vad utgör hypoteksunderlag anförs i När det gäller som dessa orsakar vissa praktiska problem. Att kassa- och bankdirektiven att med i underlaget för företagshypotek medför, så länge medel m.m. inte är i konkurs, underlaget för säkerheten kan växla marföretaget inte gått att kant från den dagen till den andra. Därigenom kan de olika borgenärsena kategoriemas ställning påverkas väsentligt. Det betyder också att näringsinflytande underlagets storlek, att låta bli idkaren kan utöva t.ex. genom betalning för leveranser före konkurs. Fordringatt kräva kontant strax en ingår i hypoteksunderlaget, medan influtna betalningsmedel inte inarna går. Det innebär också att näringsidkaren kan bli utsatt för påtryckningar från ett sätt eller i varje fall inte borgenärsgrupper att agera som gynnar i eventuell konkurs. I direktiven påtalas också en närmissgynnar dem en gäller egendom på visst sätt trätt i stället liggande komplikation som som för egendom utgör hypoteksunderlag. Eftersom borgenärer med säsom kerhet i företagshypotek vill undgå att egendom försvinner ur säkerhets-

underlaget före konkurs, kan de ha ett intresse av att gäldenären strax en snabbt försätts i konkurs. Detta hämmar möjligheterna att rekonstruera företag konkurs. I direktiven påpekas dock att ackordscentraler och utom advokater under år delvis kommit till rätta med detta problem gesenare användande s.k. administrationskonton. nom av Vi skall enligt direktiven överväga det finns skäl att ändra reglerna om underlaget för företagshypotek. Särskilt skall det prövas om strävandeom få till stånd väl fungerande rekonstruktionsordning skulle underna att en lättas med reglering än den nuvarande. Därvid skall fördelar och en annan nackdelar med dagens lösning med s.k. administrationskonton övervägas. En inriktning bör enligt direktiven att den balans finns mellan vara som olika borgenärskategorier när rekonstruktion inleds skall bestå under en förfarandet. Kommittén skall överväga möjligheten att låta företagshypo-

teket omfatta även kassa- och bankmedel. En reglering, där borgenärer med företagshypotek i praktiken har säkerhet för hela fordringen i all gäldenärens egendom, kunde emellertid påtagligt försämra läget för opriorite- Skulle finna det står mycket att vinna med sådan rade borgenärer. att en utsträckning hypoteksunderlaget sagts, bör vi därför, enligt diav som nu rektiven, överväga sådan reform kan förenas med t.ex. den lösning om en valts i Finland borgenärer med säkerhet i företagshypotek får försom månsrätt i endast viss kvotdel värdet den intecknade egendomen. en av av Slutligen framhålls i direktiven kommittén är fri att föreslå även andra att ändringar än dem som nämnts här vad gäller företagshypoteksunderlaget

eller reglerna om företagshypotek i övrigt.

278 F öretagshypoteket

Inledning

Företagshypotek används i stor utsträckning säkerhet vid kreditgivsom ning till mindre och medelstora företag, dock under de första åren. Någ-

ra påtagliga regionala skillnader i användningen har inte kunnat påvisas.

Säkerheten är billig att ta ut l % inteckningsbeloppet, och den försvåav rar inte gäldenärens verksamhet eftersom den tillåter att gäldenären fritt

förfogar över säkerhetsunderlaget. Tack säkerheten får hypotekshavare varna utdelning ca hälften av sin fordran i konkurs, oprioriterade men borgenärer får bl.a. på grund företagshypoteket i allmänhet ingen utdelav ning alls. Vid insolvens har företagshypoteket vissa negativa effekter, framförallt därför att företagshypotekshavaren har anledning att göra delvis andra överväganden än gäldenärens övriga borgenärer. Förrnåns-

rättskommittén analyserar i det följande företagshypotekets för- och nack-

delar, för att därefter ta ställning till några reformer är påkallade. om

7.5.3 Fördelar med

företagshypoteket

Den grundläggande principen vid konkurs alla

att borgenärer skall ha

lika rätt, dvs. få betalt i förhållande till sin fordran, om inte verkligt bärande skäl motiverar en särbehandling är allmänt accepterad. Under för- arbetena till FRL påpekade Lagberedningen i betänkandet

Utsöknings-

rätt IX SOU 1969:5 att likabehandlingsprincipen

enhälligt understrukits vid de nordiska överläggningarna. I 1970:142, 83, förklarade prop. s. depanementschefen att han i likhet med rernissinstansema godtog

utgångspunkten för beredningens förslag, dvs. alla i att borgenärer princip skall

behandlas lika och att fordringar bör förmånsrätt till

ges betalning endast

om mycket starka skäl finns härför.

När avsteg likväl gjorts från

likabehandlingsprincipen genom förmåns-

rätten för företagshypotek beror det framför allt förmodat att man att

företagshypoteket ökar och/ellerförbilligar kreditgivningen till företag.

I prop. 1966:23 med förslag till införande lag

av om företagsinteckning

anförde departementschefen att den äldre

förlagsinteckningen kommit att

spela en betydande roll inom kreditväsendet. Inteckningen dock främst var ett komplement till fastighetsinteckningen och utnyttjades inte i

någon mer betydande utsträckning självständigt. Anledningarna härtill

var flera. En viktig omständighet ansågs att inteckningens värde säkerhet i vara som den dittillsvarande utformningen ansågs i åtskilliga hänseenden

betydligt

underlägset fastighetsinteckningens värde. Bl.a. med hänsyn till självatt finansieringen under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet,

hade det enligt departementschefen kommit att framstå allt nödvändisom

gare att vidga företagsinteckningens verkningsornråde och

att samtidigt ge

inteckningen högre värde i kreditgivarens hand. För en näringsidkare, ett inte hade möjlighet ställa fastighetsinteckning till förfogande, ansom att sågs företagsinteckning kunna stor betydelse. Fråga här framvara av vore mindre företagare och handelsidkare. För att stärka inteckningför allt om värde gjordes vissa smärre förändringar i inteckningens rättsverkan ens NJA 1966 s. 106 Är 1975 ansågs företagsinteckningens kreditvärde hotat att genom uppsägningstidema för anställda förlängts i samband med införandet av lagen anställningsskydd de s.k. Åmanlagama. Löner hade vid denna tidom punkt förmånsrätt före företagsinteckning. Utredningen om företagshypotek framhöll Ds Ju 1974:5, bilaga till prop. 1975/76:12 att det är en grundläggande princip för all institutionell kreditgivning i vårt land att lån beviljas under förutsättning att låntagarens betalningsförrnåga inger förtroende och med undantag för s.k. blankokrediter att betryggande sä- - kerhet ställs. Sådan säkerhet skall efter objektivt godtagbara grunder täcka hela lånet jfr numera 2 kap. 13 § bankrörelselagen. Departementschefen uttalade prop. 1975/76:12 s. 26 följande.

företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få För att ett tillgång till kredit. Detta är stor vikt inte bara för företaget självt av också för de anställda. Om företagen tillförsäkras goda kreditutan möjligheter, tryggas deras fortbestånd och utveckling och därmed även sysselsättningen. Det är tydligt att framför allt de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter har försämrats till följd av den ståndpunkt Bankinspektionen mot bakgrund av banklagens krav på betryggande säkerhet har intagit i frågan om företagsinteckningens värde kreditsäkerhet efter införandet av lagen om anställningssom skydd. Det är angeläget att får till stånd en ändring därvidlag så man att dessa företags kreditmöjligheter tryggas.

Följden blev att förmånsrättsordningen kastades så att företagsinteckom ning fick förmånsrätt före löner se ovan 7.1.3. I SOU 1981:76 anförde Utredningen angående företagsinteckning att de gamla instituten förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier bl.a. på dåvarande legala inskränkningar i institutens användning grund av främst hade betydelse Supplement till säkerhet. Den år 1966 som annan införda företagsinteckningen hade emellertid efter omkastningen av förmånsrättsordningen 1975/76 fått ett bättre kreditvärde och stor an- vändning. Den hade dessutom fått en allt större betydelse som självständig säkerhet. Utredningen påpekade emellertid att den inte närmare undersökt hur det förhöll sig därmed. Vid kontakter med skilda kreditinstitut hade utredningen dock erfarit att såvitt gäller företagskrediter företagsin- - -

280 F öretagshypoteket

teckning, i motsats till vissa typer av fastighetspant, under år senare generellt visat sig vara en allt bättre säkerhet. I prop. 1983/842128, där företagsinteckningen omvandlades till ett företagshypotek och marginella förbättringar gjordes säkerhetens värde, av uttalade departementschefen s. 29

Inom kreditsystemet har under år säkerheter i form föresenare av tagsinteckningar fått en alltmera framträdande plats. Det totala beloppet företagsintecknade fordringar utgjorde år 1970 cirka 15 miljarder kr men översteg tio år senare 80 miljarder kr. Särskilt mindre företag har ofta svårigheter att ställa någon kreditsäkerhet än annan

företagsinteckningar. Enligt min uppfattning är det därför angelä-

en gen uppgift att stärka den säkerhetsrätt företagsinteckningama som utgör och att helt allmänt modernisera regelsystemet. En sådan modernisering kan ses som ett inslag i den satsning på de små och medelstora förtagen måste ingå i ett långsiktigt för stärsom program att ka svenskt näringsliv.

Att företagsinteckning tas ut till betydande belopp hos små dock de minsta och medelstora företag framgår även våra undersökningar

av se

7.4.2. Härav kan emellertid inte utan vidare dra slutsatsen föreman att tagshypoteket i samma utsträckning har varit nödvändig förutsättning en för krediten. Det skulle förvåna, företagets huvudsakliga och långsiktiom ga kreditgivare inte begärde och fick företagshypotek; stämpelavgiften är

endast en engångssumma på l % inteckningsbeloppet och företagshy-

av poteket begränsar inte gäldenärens möjligheter förfoga över sin att egen-

dom. Fastän företagshypoteksunderlag vid kreditgivningen i allmänhet

anses ha ett belåningsvärde högst 50 %,3 kan hypoteket — som svarar mot lånesumman och kan mycket belopp som vara ett större än vad underlaget uppgick till vid kreditgivningen god utdelning i insol- - ge en venssituation. En viss skepsis vad gäller företagshypotekets betydelse för kreditgivningen redovisades av Lönegarantiutredningen, i SOU 1988:27 föresom slog att s.k. produktiv lön skulle få bättre fönnånsrätt än företagshypoteket. Syftet med förslaget att få bankerna intensifiera övervakningen var att av kredittagama och att få ett större intresse ackord s. 152 ff, av se ovan avsnitt 6.3.1. Experter från kreditväsendet och näringslivet reserverade sig emellertid mot denna försvagning företagshypotekets kreditvärde av och mot en återgång till förhållandena före 1975. Utredningen överlämnades utan rernissbehandling till Insolvensutredningen, i betänkandet SOU 1992:113 föreslog reform. som samma Insol-

3 Jfr strax nedan angående NOU 1993: 16, där belåningsgraden till 25 %. anges

venstredningen uttalade det är svårt att bortse från att inskränkning att en företagshypotekets värde kan i åtminstone någon utsträckning påverka av företagens möjligheter få och vidmakthålla kredit. Eventuella negativa att effekter blir emellertid beroende inskränkningens storlek. Hålls den av nivå inte avsevärt ändrar säkerhetens värde, det enligt en som mera vore Insolvensutredningen svårt att följderna för kreditgivningen skulle att se 325 avsnitt 6.3.2. Åter reserverade sig kreditvä-

bli långtgående s. se

sendets betänkandet 461 f. Enligt reservationen vore det en expert s. illusion försvagning företagshypotekets kreditvärde skulle att tro att en av förmå bankerna övervaka kredittagarna effektivare eller att bli mer inatt tresserade rekonstruktioner utom konkurs än som redan var fallet. Därav skulle förutsättningarna för startande, bibehållande och utveckling av emot näringsverksamhet försämras för små och medelstora företag. Genom minskad tillgång till kredit från bankerna skulle företagen tvingas att förmå leverantörema medge större krediter och längre kredittider, varigeatt även leverantörernas situation försämrades. nom Departementschefen uttalade i 1995/96:5 s. 124 ff att förslaget prop. bättre förmånsrätt för s.k. produktiv lön kunde få negativa effekter för om kreditutbudet till små och medelstora, inte minst tjänsteproducerande födär antalet anställda är stort. Förslaget antogs också kunna medföra retag företag tvingas ställa kompletterande säkerhet för att hindra att lån sägs att På kort sikt kunde detta medföra kreditmarknaden. Enligt deupp. oro partementschefen det diskutabelt att försämra dagens ordning, som var var för företagsamheten i landet över huvud taget, för att förbättra gynnsam förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få företag som blir aktuella för ett sådant förfarande. Slutsatsen blev att den av Lönegarantiutredningen och Insolvensutredningen förordade partiella återgången till läget före 1976 för närvarande inte borde genomföras. Kommittén erinrar här att företagshypotek är ovanligt hos nystartaom de företag och hos tjänsteföretag se 7.4.2. Vid värderingen företagshypotekets betydelse för kreditgivningen av har läget i våra nordiska grannländer intresse, eftersom rättsreglerna och de ekonomiska förhållandena i övrigt företer betydande likheter. Iden mån företagshypoteket saknar motsvarighet får vi möjlighet att bedöma efen fekterna därav. I Norge kan kreditgivare få flytande panträtt i vamlager, utestående en kundfordringar och driftslösöre genom registrering, vilket sammantaget motsvarar vårt företagshypotek. Denna utsträckning realsäkerhetema av omdebatterad vid införandet den panteloven 1980, och ett förvar av nya slag avskaffande den registrerade varulagerpanten och den s.k. facom av toringpanten har framlagts majoritet i NOU 1993: 16 Etterkontroll av av en konkurslovgivningen Utredningen att kredit beviljades endast m.v. angav till 25 % varulagrets och de utestående fordringarnas värde mot omav

282 F dretagshypoteket SOU 199921

kring 80 % i fast egendom. Utredningen ansåg sig finna tendens till en att allt som kan pantsättas tas i pant utan att varulagerpanten och factoring

kunde sägas ha någon väsentlig betydelse för kredittillförseln. Efter remissinvändningar har förslaget blivit liggande i justitiedepartementef‘.

I Danmark finns inget företagshypotek. Det danska Finansrådet ungefär

motsvarande Svenska Bankföreningen har i december 1996 på anmodan

av Erhvervsministeriet i en skrivelse redogjort för Finansrådets synpunkter på behov och möjligheter beträffande införandet företagshypotek enligt av svensk modell. Det framhålls i skrivelsen att inte skall räkna med man att en sådan reform kommer att sig öka tillgången till kredit eller sänka vare kostnaden för banklån. Fördelarna skulle i stället ligga på det administrativa planet att bankerna slapp ta andra säkerheter, factoring och genom som lagerpant med denuntiation till tredje man Vissa kostnadsbesparingar

kunde därmed göras. Vid vår intervju med Finansrådet framkom vidare att kredittagama bjöd visst motstånd mot att med på lagerpantsättning

som kräver att besittningen ges till tredje och factoring factoring

en man

ansågs kunna ge intryck av ekonomisk svaghet, varför det antagligen

skulle bli lättare att få säkerhet företagshypotek infördes. Den bankom kredit som förekommer i Danmark i dag således, fastän företagsinges teckning saknas och fastän leverantörer s.k. kreditkonsignation kan genom få separationsrätt också till skall säljas eller bearbetas före bevaror som talning till leverantören.

I Finland har fönnånsrättsordningen nyligen reviderats.

Förändringarna

innebär att allmänna förmånsrätter för skatter och löner avskaffats. Eftersom dessa låg delvis före företagsinteckningen reformen inte skulle men leda till att företagsinteckningens värde stärktes, bestämdes företagsinatt

4 Nyligen har framlagts propositionen Ot prp nr 26 1998-99, i vilken varulager-

panten och factoringpanten inte föreslås avskaffad. Däremot föreslås andra ändringar beträffande konkurs och företagsrekonstruktion aktualiserade Falkangerav utredningen. Som exempel kan nämnas att "salgspant" skall utesluten i alla vara varor avsedda för vidareförsäljning och att panthavare skall bidra till konkursboets allmänna del med 5 % av pantvärdet. 5 I Danmark, liksom i Norge, söker man i viss utsträckning kreditsäkerhet ge genom att varulagret överlåts från det producerande moderbolaget till dotterbolag, ett som upptar lånet för koncernens räkning och inte har andra skulder än till som moderbolaget för förvärvet. Moderbolaget förklarar dess fordran att dotterbolaget skall vara efterställd kreditgivarens lånefordran. Vid konkurs hävdar kreditgivaren bästa rätt till utdelning värdet på dotterbolagets varulager och kundfordur ringar. Konstruktionen har större utsikter att bli godtagen i rättssystem det - som danska och norska där dotterbolagets förvärv varulagret från moderbolaget — av kan bli giltigt mot moderbolagets borgenärer utan tradition, i Danmark men även och Norge är konstruktionen ifrågasatt kringgående som ett av pantregler. Se UfR 1978.88OH och 1986.697V samt Rettens Gang 1986.905 Eidsiva.

teckningen skulle gälla i endast 50 % det belopp som erhålls vid förav säljning inteckningsunderlaget. I propositionen 181/ 1992 s. 18 uttalaav de den finska lagstiftaren att förrnånsrätten för företagsinteckning har stor betydelse; den visserligen inte betryggande säkerhet men bättre än var en den tidigare lösöreinteckningen. De finska bankerna har för Förrnånsrättskommittén uppgivit att företagsinteckning i allmänhet bara godkänns kompletterande säkerhet att dess användning ökat. Något påståsom men ende begränsningen företagsinteckningen till 50 % förhindrar om att av eller fördyrar kreditgivning framkom inte vid våra intervjuer. Beträffande utornnordiska länder kan framhållas att det är ovanligt att banker har starka position företagshypoteket och de restriktiva samma som reglerna äganderättsförbehåll svenska banker. I allmänhet har leveom ger rantörer separationsrätt till varulagret även gäldenären har rätt att förom foga över före betalning. I vissa länder, Tyskland, kan levevarorna som rantörerna skaffa sig företräde även till bearbetade varor och till likvid för vidaresålda eventuellt bearbetade Genom säkerhetsöverlåtelse av varor. eller panträtt i nuvarande och framtida varulager och kundfordringar får bankerna dock betalt framför oprioriterade borgenärer. Vid kommitténs intervjuer med företrädare för banker i Sverige har det uppgivits att inga krediter inte gäldenären förefaller bli i stånd att ges om återbetala krediten rörelsens intäkter. Därutöver begär bankerna genom betryggande säkerhet inte särskilda skäl föreligger jfr 2 kap. 13 § om bankrörelselagen. Det betyder, har det uppgivits, att ett företagshypotek jämte andra säkerheter till ett betryggande värde har betydelse vid kreditbeslutet. Mindre och medelstora företag skulle få svårare att erhålla kredit, företagshypoteket avskaffades. Samtidigt uppgavs att det inte om skulle få någon betydelse kravet säkerhet i 2 kap. 13 § bankrörelseom lagen avskaffades vilket Banklagskommittén, Fi 1995:09, överväger att föreslå. Antagligen skall svaren tolkas så att, även om kravet betryggande säkerhet i bankrörelselagen avskaffades, bankerna ofta skulle avstå från att kredit till företag bedöms ha god återbetalningsförrnåga, om dessa ge som inte kan erbjuda betryggande säkerhet i form av företagshypotek eller annat därför att risken skulle för stor. Svaren stämmer i så fall inte vara med vad de danska bankerna uppgivit genom Finansrådet. De stämmer inte heller helt med vad bank underströk, nämligen att bankerna måste en beredda ta kreditförluster för att kunna uppnå maximal lönsamhet. I vara sammanhanget bör observeras att de företag i dag lånar mot företagssom hypotek i allmänhet är nystartade. För bedömningen företagshypotekets kreditskapande och kostnadsav sänkande effekt har kommittén dessutom studerat ekonomisk teori och empiri området. Hänvisning görs här framför allt till Eisenbergs samt Bergström och Sundgrens rapporter se avsnitt 4.4.2 och 4.4.3 samt bilaga

284 F öretagshypoteket

6 och 7. Fördelar och nackdelar med kreditsäkerheter har därefter belysts bl. a. genom ett flertal artiklar i 6 82 Comell Law Review 1997, med nr av anledning av ett förslag i USA att utvidga de tillåtna säkerhetema i artikel 9 Uniform Commercial Code till bankfordringar över vilka gäldenären har fri förfoganderätt. Somliga rättsekonomer att utvidgningen väranser vore defull för en enkel och billig kreditförsörjning, medan andra hävdar att säkerhetsrätten enligt UCC är ekonomiskt ineffektiv och bör inskränkas till en viss procent fordringarna eller säkerhetsunderlaget. av av Enligt den ekonomiska teorin styrs den totala kreditvolymen av sparandets storlek, medan säkerheter bara kan påverka får krediten. vem som Utgår från den enskilde företagaren, sägs existensen säkerheter man av sakna betydelse under idealiska förhållanden, där alla kreditgivare har samma information och kan ta hänsyn till denna i sina avtal. Den får som säkerhet kan sänka sin ränta, medan andra blir efterställda höjer ränsom tan i motsvarande grad. Alla kreditgivare har emellertid inte tillgång till information samma om gäldenären, och alla är inte lika beredda att kompensera risk med ränta eller prishöjning. Dessutom inte alla borgenärer sin kredit frivilligt. ger Några, som staten och utomobligatoriska skadeståndsborgenärer, är ofrivilliga kreditgivare. Andra har i vart fall dålig förhandlingsposition, en främst arbetstagare inte kan lagra sin arbetskraft och leverantörer som som har varor med begränsad kurans. Medför dessa icke idealiska förhål- - -

landen att företagshypoteket ändock ökar kredittillgången och sänker de

totala kreditkostnadema för de företag i dag lånar föresom pengar mot tagshypotek Till att börja med bör framhållas att risk endast i begränsad utsträckning kan kompenseras med högre ränta. Höjs räntan alltför mycket, kan endast riskfylld verksamhet bli lönsam, vilket leder till räntan måste höjas att än mer tills även den riskfyllda verksamheten slagits Bankernas kreditgivut. ning måste således i huvudsak bygga säkerheter eller riskspridning. I den ekonomiska teorin framhålls att existensen säkerheter kan sänav ka kredittagarens totala kreditkostnader, kreditgivare har lägre om en övervakningskostnader än någon annan, får säkerheten och därmed som kan ta lättare Övervakningen. Företagshypoteket är i och för sig inte reserverat för vissa slags rättssubjekt, men i praktiken kommer det att innehas av en dominerande och långsiktig kreditgivare, nämligen bank en eller annat kreditinstitut eller huvudleverantör. Övriga leverantörer kan en i praktiken inte få bästa rätt i företagshypotek. Frågan banker är om och huvudleverantörer typiskt sett är sämre informerade gäldenärens ekoom nomi eller eljest har större övervakningskostnader än andra kreditgivare. Vi tror inte att så är fallet, fastän förhållandena naturligtvis varierar. Någon nämnvärd sänkning av företagens totala kreditkostnader hänförlig till

bankernas övervakningssvårigheter torde därför inte uppkomma genom att bankerna tar företagshypotek. Däremot kan möjligheten att erbjuda företagshypotek naturligtvis påverka kreditutbudet bankerna, i allmänhet erhåller hypoteket, är om som mindre benägna att ta risker än andra kreditgivare. Av flera skäl torde bankerna ha lägre riskbenägenhet. En orsak är att pengar lätt kan flyttas en över gränser och att därmed många alternativa placeringar står till buds, låt inte till lika goda räntevillkor vid utlåning till företag inom den vara som regionen. En orsak som nämnts, att somliga borgenärer är egna annan ofrivilliga eller har dålig förhandlingsposition. Dessa är tvungna eller en nästan tvungna att kredit, och deras kreditutbud minskar inte nämnvärt ge de dessutom blir efterställda den får företagshypoteket. Från av att som kredittagarens och från samhällsekonomisk synpunkt kan det därför framstå fördelaktigt att företagshypotek finns att erbjuda till den som besom höver tru gas. Ett annat skäl till att bankerna kan ha större riskaversion är att deras kredit i regel skall långsiktig, medan exempelvis leverantörer endast vara behöver överblicka solvensen under någon eller ett par månader. En särskild orsak till att banker har lägre riskbenägenhet än andra kreditgivare är vidare att bankerna enligt 2 kap. 13 § bankrörelselagen i regel är skyldiga att ta betryggande säkerhet. Från denna ekonomiskt artificiella restriktion, Banklagskommittén överväger att slopa, bör man dock som kunna bortse i detta sammanhang. Inom den ekonomiska teorin hävdas ibland att säkerheter efterfrågas, därför att de ökar möjligheten för kreditgivaren att kontrollera att gäldenären inte förändrar rörelsens inriktning i mer riskfylld riktning. Om ägasåsom i ett aktiebolag har en begränsad personlig risk, spelar han delren vis med andras insatser sedan främmande kapital väl ställts till förfogande han behåller själv vinstchansema. En panträtt, som gäller i viss egenmen dom oberoende kredittagaren överlåter den till tredje man, skyddar av om panthavaren mot eller åtminstone vid förändringar av rörelsens inriktning. Genom att ha besittning säkerheten har panthavaren dessutom möjligav het att snabbt sälja säkerheten. Företagshypotek ger däremot inte säkerhetshavaren någon kontroll rörelsen, eftersom gäldenären har besittav ningen till tillgångarna och har rätt att förfoga över dem i gravationsfritt skick.° Företagshypotekshavarens enda rättighet är att i förtid säga upp krediten, när säkerheten väsentligt minskat i värde, och att skaffa sig betalt

6 Säljs hela rörelsen eller rörelsen finns dock s.k. förföljelserätt, vilket en gren av innebär att den överlåtna egendomen under en tid belastas av överlåtarens företagshypotek.

286 F öretagshypoteket

via konkurs.7 Den bästa garantin riskökning naturligtvis mot ger en stor Soliditet dvs. stor andel egenkapital eller personligt i form boransvar av gen, pant i ägarens egendom eller ställföreträdaransvar för skatter. En fördel med företagshypotek brukar vidare att kredittagaanges vara ren inte behöver lämna andra säkerheter, borgen eller pant i ägarens som personliga egendom. Kredittagaren behöver inte heller deponera varulagret hos tredje man eller pantsätta kundfordringar, med underrättelse till tredje man fordringens gäldenär att fullgörelse får ske bara till panthavaren. Sådana lösningar försvårar och fördyrar de affärstransaktioner genom vilka kredittagaren skall återbetala krediten. Som framgår av beskrivningen nedan i samband med behandlingen av seriekonkurser är det inte ovanligt att kredittagarens ägare får lämna en mindre s.k. skötselborgen eller begränsad inteckning i privat egendom. en Detta är en naturlig konsekvens att aktiekapitalet inte behöver av vara större än 100 000 kr. Ett personligt mot företagshypotekshavaren ansvar kan också behövas för att balansera det personliga ställföreträdaren ansvar har för företagets skatter. Vad frågan gäller är aktieägarna kommer nu om att avkrävas personliga säkerheter uppgående till hela eller del en stor av

kreditbeloppet, om företagshypoteket avskaffas. Vi betvivlar detta

att vanligen blir följden. Aktieägarna skulle i så fall sällan beredda låna, vara att och banken skulle miste potentiellt förmånlig affär. Möjligen om en kommer kraven personliga säkerheter justeras något det

att uppåt, men

är inte givet att detta generellt olämpligt. vore Alternativa pantsäkerheter i varulager och kundfordringar kommer naturligtvis att öka, men sådana säkerheter kommer också företagaren att ge mer kredit. Eftersom kredittagaren avskärs rådigheten, kommer

belånings-

graden att kunna väsentligt överstiga 50 % företagshypoteket som antas maximalt ge. Exempelvis är det inte ovanligt factoringavtal innehåller att belåningsgrader 80 %. Intervjun med de danska bankerna Finansrådet

talar mot att företagarna kommer att slentrianmässigt med lagerpantsättning och factoring. Leasing förekommer redan i stor utsträckning avseende anläggningstillgångar. Lika litet äganderättsförbehåll kan leasing säkerhet i som ge omsättnings- och förbrukningsvaror, över vilka leasetagaren har fri förfoganderätt på kredit under avtalstiden.

Sammanfattningsvis förmodas företagshypotek i de förarbeten lig-

som ger bakom den nuvarande lagstiftningen öka eller förbilliga det totala kreditutbudet till de mindre och medelstora företag, järrmt spridda lanöver

7 I England och USA tycks kreditgivarna särskilt uppskatta en floating charge respektive säkerheter enligt UCC, därför kreditgivaren har dröjsmål att rätt att utan realisera säkerheten genom att en receiver tar kontrollen över rörelsen för säkerhetshavarens räkning respektive genom s. foreclosure.

det, i dag lämnar sådan säkerhet, dvs. företag med några år nacken som och verksamma främst inom tillverkningsindustri och handel. Antagandet finner stöd framför allt i det faktum att vissa andra kreditgivare är ofrivilliga skadeståndsborgenärer och staten eller har en sämre förhandlingsposition än bankerna arbetstagare och leverantörer, varför de inte i motsvarande mån kan minska sin kreditgivning eller höja sitt pris. Också den omständigheten att bankernas kreditgivning förväntas bli långsiktig talar för att de är angelägna att få säkerhet än vad kortsiktiga kreditgimer om leverantörer Det är dock svårt att precisera i vilken mån förevare tagshypotek verkligen Ökar kreditutbudet. Självfallet begär banker många gånger företagshypotek även de ändå hade varit beredda att ge krediom eftersom säkerheten ökar utsikterna till utdelning vid konkurs; kreditten, tagarna bjuder i sin tur ringa motstånd, eftersom företagshypotek endast kostar 1 % i stämpelskatt och upplåtelsen inte nämnvärt minskar tillgångtill kredit från andra håll. Samtidigt måste beaktas att bankerna måste en låna ut sina inlåningsmedel och att lån till företag ger den bästa marginalen samt att bankerna i eget lönsamhetsintresse bör vara beredda att ta en del kreditförluster. Redan i dag skall och påstås kreditgivningen vara begränsad till företag med förmodat god återbetalningsförmåga. Därmed borde ett bortfall möjligheten att ta företagshypotek inte påtagligt av minska den existerande kreditgivningen till företag. Ibland framstår kredittagarens verksamhet dock alltför riskfylld, och då får säkerheter, som bl.a. företagshypotek, avgörande betydelse. Det kan inte heller uteslutas en att bankerna i viss utsträckning lån själva säkerheten, dvs. i förlitan ger på att banklånet i huvudsak skall kunna betalas tillbaka ur säkerheten ifall gäldenären går i konkurs, fastän andra borgenärer då inte kommer att få betalt. Sådana krediter kommer naturligtvis att minska om företagshypoteket försvinner. Vi övergår nu till att studera företagshypotekets nackdelar.

7.5.4¶Nackdelar med företagshypoteket

Ovan har framhållits att företagshypotekets kreditskapande och kreditförbilligande effekt i huvudsak bygger en övervältring av kreditriskema på borgenärer som är ofrivilliga eller som har en dålig förhandlingsposition. Övervältringen kan oacceptabel och påkalla antingen att företagshysynas poteket begränsas eller att de borgenärer, som inte kan förhandla om kreditvillkoren från lika god position, bereds möjlighet att skaffa sig en en

288 F öretagshypoteket

förmånsrätt som är lika god som företagshypoteketsg

Den väsentliga fördelen med företagshypoteket förmodas bestå i att det skapar kredit som annars inte hade givits. Om det beror att säkerheten blott kompletterar kravet på god återbetalningsförrnåga, är allt gott och väl. Om kreditökningen uppkommer genom att lån i förlitan på åter-

ges betalning själva säkerheten, är resultatet däremot betänkligt, även bort-

ur sett från att kreditgivningen då står i strid mot första meningen i 2 kap. 13 § bankrörelselagen. Det vore emellertid inte särskilt märkligt om bankerna frestades att ge kredit i förlitan en säkerhet, även det framstår

om som synnerligen ovisst att de oprioriterade borgenärema kommer att få sina fordringar helt betalda. I ekonomisk teori kallas fenomenet för överinvesteringsproblemet: projekt med negativt nuvärde får finansiering därför att kreditgivaren tack säkerhet kommer att få full täckning även

vare en vid sämsta utfall.

En effekt av företagshypoteket kan således bli att tillgängliga utlåningsmedel till ett företag kan erbjuda ett gott företagshypo-

ges som

teksunderlag exempelvis tillverknings- och handelsföretag, fastän lön-

sarnhetsutsiktema är måttliga eller t.o.m. tvivelaktiga, medan företag med sämre företagshypoteksunderlag t.ex. ett utvecklingsbolag med nyckel-

en person men med bättre lönsamhetsutsikter får krediten.

En belåning av en säkerhet framstår mindre farlig, när det är fråga

som om en objektsfinansiering, t.ex. vid köp av en fastighet eller maskin,

en där övriga kreditgivare inte räknar med tillgången exekutionsunder-

som lag, än vid rörelsefinansiering. Den kredit säkras ett företagshypo-

som av tek ger övriga kreditgivare intrycket att kredittagaren är solvent, samti-

av digt som krediten snabbt kan strypas, varvid hypotekshavaren lägger beslag på nästan alla tillgångar i konkursboet.

Det är naturligtvis svårt att fastställa i vilken utsträckning företagshypotek faktiskt medverkar till att dåliga projekt får finansiering.

Vid bedömning företagshypotekets existensberättigande är det

av naturligtvis viktigt att framför allt beakta dess inverkan kreditgivningen till den stora mängden företag aldrig får allvarliga ekonomiska

av som problem. Det är endast mindre del företagen blir insolventa.

en av som Enligt direktiven skall vi emellertid särskilt uppmärksamma förmånsrättsordningens betydelse vid rekonstruktion insolventa företag. I sådana

av situationer har företagshypoteket övervägande nackdelar.

Visserligen kan ett företagshypotek, kreditgivaren säkerhet,

som ger medföra att kreditgivaren har viss uthållighet och kan hjälpa företaget

en

8 I diskussionen om förmånsrättsordningen har någon framkastat att alla borde ha förmånsrätt. Idén kan synas förfelad, är i själva verket genial. Politiskt är det

men naturligtvis lättare att åstadkomma lika rätt att alla bästa förmånsrätt än

genom ge genom att rycka godis ur munnen dem som redan har.

tillfällig kris. Den allmänna uppfattningen i all insolvensdebatt är över en emellertid att rekonstruktioner påbörjas alltför sent för att kunna lyckas och att säkerheter medverkar till att vissa borgenärer dröjer för länge med att vidta åtgärder. Om de samtidigt fortsätter att förse gäldenären med likvida medel, blir dessutom andra kreditgivare vilseledda.

När ett företag blir insolvent är det inte givet att företaget skall rekon-

konkurs. Är affärsidén inte bärande, företagsledningen instrueras utan kompetent eller ägaren oförmögen att fatta riktiga beslut, bör rörelsen avvecklas eller i vart fall överföras till annan ägare. Konkurs är då vanligtvis den enda möjliga vägen. I andra fall kan insolvensen bero på övergående svårigheter, som en konjunkturnedgång eller stora kundförluster, eller kan insolvensen bero på att gäldenären överskattat lönsamheten från början och därvid tagit sig en för stor skuldbörda. Han kan också ha bedrivit verksamheten irrationellt men vara beredd till korrigerande beslut. I sådana fall är det i ett samlat borgenärs- och sarnhällsperspektiv bäst om rörelsen kan rekonstrueras utom konkurs, dvs. genom ett ackord, där borgenärema gör vissa eftergifter, eftersom konkurs ofta leder till att rörelsens tillgångar blir sålda till underpris. I kunskapsföretag torde konkurs

ha en särskilt negativ inverkan. Likaså bör konkurs undvikas, om företagets väsentliga tillgångar består i en förmånlig agentur eller en licensrätt, som inte kan överlåtas annan utan motpartens samtycke; denne kommer att kräva förändring av kontraktsvillkoren för att den fortsätter gäldenä-

som rens verksamhet skall få överta kontraktsrättigheten.

Om någon har fullgod eller nästan fullgod säkerhet är han emellertid obenägen att medverka till en rekonstruktion, som å ena sidan medför chans till återvunnen solvens men som också kan fördjupa insufficiensen. Säkerhetsborgenären har lite att vinna men kan förlora desto mer. Enligt utbredd uppfattning motsätter sig företagshypotekshavare ofta ackord för att i stället ta hem vad som återstår av säkerheten, även rekonstruktio-

om nen sannolikt skulle kunna lyckas underinvesteringsproblemet. De oprioriterade borgenärema kan däremot vara alltför benägna att satsa en fortsättning, eftersom de normalt inte får någon utdelning alls i konkurs

men vid ett ackord kan återvinna del sin ursprungliga kredit. Det bästa

en av vore naturligtvis om alla borgenärer satt i samma båt och tog ställning till en fortsättning och nya satsningar uteslutande med hänsyn till den

om nya satsningen sannolikt blir lönsam har positivt nuvärde.

Vidare medför företagshypotek enligt ekonomisk teori typiskt sett att hypotekshavaren vid en konkurs nöjer sig med ett för lågt bud på gäldenärens tillgångar. Om någon exempelvis bjuder 1 miljon kr för hypoteksunderlaget, när hypotekshavarens fordran är 1,1 miljoner kr, och det är lika sannolikt att nästa bud blir 800 tkr som 2 miljoner kr värdet att avvakta

av är således 1,4 miljoner kr, kommer de oprioriterade att vilja avslå budet medan hypotekshavaren kommer att vilja anta det. Bortsett från förrnåns-

I0

290 F öretagshypoteket SOU 199921

rätten borde budet naturligtvis avslås av konkursförvaltaren. Enligt 7 kap. ll § KL är förvaltaren emellertid skyldig att höra företagshypotekshavaren

åsikt kan väga tungt eftersom denne är återkommande och inflytelvars en serik aktör, medan de oprioriterade har tillfälliga och begränsade intressen.

Beslut vid ackordsförhandling försvåras vidare om borgenärerna har

en motstridiga intressen när en investering höjer värdet på vissa men inte andra tillgångar. Företagshypoteket kan skapa en sådan konflikt, eftersom hypoteket inte gäller i alla tillgångar.

Ett speciellt problem i samband med ackord är också att det är svårt att fastställa hur stor del av företagshypotekshavarens och andra panthavares fordran är säkrad, eftersom någon realisation av gäldenärens till-

som gångar inte skall ske. Hypotekshavaren hävdar ofta att han har säkerhet för hela sin fordran och att han därför inte skall delta i ackordet med någon del av fordringen. De oprioriterade borgenäremas situation vid en konkurs är i allmänhet så dålig att de inte vågar syna hypotekshavarens kort genom att sätta företaget i konkurs. Lyckas rekonstruktionen, tack vara andras uppoffringar, får hypotekshavaren fullt betalt för en fordran som kanske delvis bort delta i ackordet.

En annan nackdel med företagshypoteket är att det är ägnat att bidra till förekomsten av s.k. seriekonkurser. Härmed åsyftas att en verksamhet efter konkurs fortsätter i en ny juridisk person nytt aktiebolag men med samma fysiska intressenter bakom de juridiska personerna. Förekomsten av seriekonkurser med samma aktieägare och samma kreditgivare sammanhänger med att ägaren av ett mindre aktiebolag i regel får lämna en viss personlig borgen skötselborgen till banken, så att banken kan känna sig trygg att ägaren, som ofta är en nyckelperson, behåller sitt intresse i företaget även om det begränsade aktiekapitalet har gått förlorat. Vid insolvens, där säkerhetsunderlaget kanske inte är tillräckligt ens för att banken skall få fullt betalt, är ägarens överskuggande intresse att skydda sin borgen och att inte bli personligen ansvarig för bolagets skatteskulder. Han försätter därför bolaget i konkurs innan tiden för betalning av skatteskuldema gått till ända och befriar sig därmed från det personliga betalningsansvaret se NJA 1969 s. 326. Därefter köper han genom ett nytt aktiebolag tillgångarna från konkursboet till ett pris ibland överpris som tack vare företagshypoteket ger banken fullt betalt, och därmed skyddar han sin borgen. Finansiering till köpet erhålls från samma bank mot ny likadan borgen. Banken skjuter därmed kreditförlusten på framtiden. Beroende priset för inkråmet har banken bättre eller i vart fall aldrig sämre utsikter att få betalt från det nya aktiebolaget, som inte belastas med den gamla rörelsens skulder till staten, anställda och leverantörer.

Att en aktieägare startar ett nytt bolag och köper inkråmet i det gamla aktiebolagets konkurs kan inte generellt fördömas. Den första konkursen kan ha berott en alltför optimistisk kalkyl, när han lånade pengar i det

Företagshypoteket 291

gamla bolaget, eller på dåliga konjunkturer eller andra yttre händelser. Men konkursema upprepas och aktieägaren spekulerar i bortfallet av

om rörelseskulder och andras ovetskap om rörelsens verkliga värde, och därtill periodvis utnyttjar lönegaranti för fortsatt drift jfr talesättet att det behövs några konkurser innan restaurang eller en skidlift är lönsam, är serie-

en konkursema naturligtvis förkastliga.

Lagstiftaren har övervägt olika medel att hindra seriekonkurser, t.ex. förbud för gamle ägaren att köpa egendom från konkursboet, generellt näringsförbud under konkurs eller krav offentliga auktioner innan den gamle aktieägaren får köpa från konkursboet. De första lösningarna är emellertid trubbiga, och den senare hjälper inte om den gamle ägaren avger det högsta budet, vilket han ofta gör grund av sin borgen och andras osäkerhet om företagets värde. Avskaffades företagshypoteket, skulle seriekonkurser kraftigt försvåras. Den gamla ägaren skulle i så fall bli tvungen att lägga ett så högt bud på inkråmet att alla borgenärer får full betalning. Ett så stort lån skulle ingen bank ge honom. Aktieägaren nödgades därmed infria en stor del av sin borgen, och förutsättningarna för att spekulera i finansiellt tillfrisknande genom framtida konkurser skulle upphöra. Därmed har man kommit pudelns kärna. Om företagshypoteket inte avskaffades men väl halverades, påverkas utvecklingen i samma riktning men inte lika starkt ehuru möjligen tillräckligt.

Företrädare för bankerna har vid våra intervjuer framhållit att bankerna i princip inte längre medverkar till seriekonkurser, se bilaga Konkursförvaltare har dock uppgivit att det fortfarande är vanligt att ägaren till konkursbolaget köper konkurstillgångama genom ett nytt bolag. Oavsett frekvensen kan vi konstatera att det verksammaste medlet mot seriekonkurser är en inskränkning av företagshypoteket.

7.5.5 och

Sammanvägningar förslag

Förslag: Företagshypoteket omvandlas till en allmän förmånsrätt som gäller i hälften av all gäldenärens egendom återstår sedan fordringar

som med bättre förmånsrätt fått full betalning.

Lagen om företagshypotek ersätts med lag företagsinteck-

- en ny om

ning. Förrnånsrätten för hyresfordringar avskaffas.

-

Förföljelserätten slopas. -

Lösöreköp går före företagsinteckning.

-

Möjligheten att bevilja begränsade företagsinteckningar upphävs. -

Vid ackordsförhandling kan rätten besluta hur stor del av en fordran -

som skall anses vara oprioriterad.

-

292 F öretagshypoteket

Behövs en reform av företagshypoteket

Den föregående utredningen har givit vid handen att företagshypoteket har

positiv, svårbestämbar betydelse för tillgången till kredit. När risen men ken bedöms för stor, kan bankerna vägra att ge kredit om säkerhet saknas, eftersom deras kreditgivning är fullt frivillig och de har andra placeringsaltemativ. Den utlåning påverkas är framför allt utlåningen till mindre

som och medelstora företag med några år nacken inom tillverkningsindustri och handel. Några nämnvärda regionala skillnader har inte kunnat konstateras.

Samtidigt är företagshypotekets roll inte enbart positiv vid kreditgivningen. Hypoteket kan leda till att prövningen av återbetalningsfönnågan något eftersätts eller att kreditema styrs till företag som har sämre lönsamhet kan erbjuda säkerhet. Hypoteket innebär också att kreditrisker

men övervältras på andra, som ger sin kredit ofrivilligt eller har en dålig förhandlingssituation men ändå måste förekomma på marknaden. I viss utsträckning torde banker i kraft av sin förhandlingsposition skaffa sig förmånsrätt i konkurs, fastän säkerheten inte hade varit nödvändig för att de skulle ha beviljat krediten.

När krediten väl är given har företagshypoteket mest negativa verkningar. Uppföljningen är säkert många gånger god trots företagshypoteket, eftersom detta inte är en betryggande säkerhet, men den skulle rimligen bli ännu bättre om säkerheten inte fanns. Det är en allmän uppfattning att rekonstruktioner påbörjas för sent, och förekomsten av säkerhet hos den som tillhandahåller den löpande krediten är ägnad att bidra till förseningen. När beslut skall fattas om rekonstruktion, sitter inte de olika borgenärema i samma båt och gör sin bedömning uteslutande från vad som är mest lönsamt för företaget. Skillnaden i down- och upsides vid en fortsättning medför att säkerhetshavaren blir överdrivet försiktig medan andra blir överdrivet djärva. Den omständigheten att företagshypoteket gäller i vissa egendomsslag men inte i andra kan också hindra att de lämpligaste åtgärderna vidtas. Svårigheten att bedöma vad säkerheten skulle ge vid en realisation gör att även en i realiteten oprioriterad del av säkerhetshavarens fordran kan hamna utanför ett ackord och bli delvis amorterad innan rekonstruktionen så småningom misslyckas.

Det är svårt att sammanväga dessa delvis disparata hänsyn och det är omöjligt att sätta siffror övervägandena. Vad gäller den helt centrala frågan om betydelse för kreditförsörjningen har kom-

företagshypbgkets

mittén dock noterat att de svenska bankernas säkerhetssituation är ovanligt gynnad och att det därför borde finnas ett utrymme att förbättra andra borgenärers ställning eller att inskränka företagshypoteket utan att det skulle ha påtagligt negativa effekter kreditförsörjningen.

F öretagshypoteket 293

Kommittén har särskilt beaktat att den enda möjligheten att avskaffa skatteförrnånsrätten och att i enlighet med dess direktiv på sta-

- - spara tens utgifter för lönegarantin utan att de anställdas löneskydd försämras utan helst förbättras är att inskränka företagshypotekets betydelse vid konkurs.

Kommittén övergår därför till att diskutera, huruvida andra borgenärers förmånsrätt bör förbättras eller om företagshypoteket bör inskränkas.

Bättre förmånsrätt för andra. Större valfrihet för kredittagaren att utnyttja sin egendom säkerhet.

som

Som flera gånger framförts ovan övervältras i dag kreditrisker på kredittagare inte frivilligt ger sin kredit utomobligatoriska skadeståndsbor-

som genärer och staten eller som i vart fall har en sämre förhandingsposition anställda och leverantörer. Eftersom dessa också behövs marknaden, kunde det övervägas att stärka deras ställning i förhållande till företagshypoteket. l detta sammanhang har förslag åter framförts om att vissa lönefordringar borde ges förrnånsrätt före företagshypoteket s.k. produktiv lön, dvs lön avseende tid före konkursen och ett par månader efter konkursbeslutet och att möjligheten att göra sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll borde utsträckas till att omfatta får säljas vidare, kon-

varor som sumeras eller bearbetas före betalning. Man kunde också tänka sig att ge utomobligatoriska skadeståndsborgenärer och staten förmånsrätt före företagshypoteket.

Sådana förslag går emellertid i fel riktning. Det skulle dis-

bli ännu mer kriminerat att vara oprioriterad borgenär. Rekonstruktioner skulle försvåras, och ytterligare ett särintresse skulle införas leverantörernas separationsrätt i de levererade varorna.

Vad just gäller separationsrätt för leverantörer kan följande anföras. Som tidigare nämnts står företagshypoteket öppet för alla borgenärer,

men i praktiken utnyttjas det bara av banker och liknande institutionella kreditgivare samt huvudleverantörer. Mer tillfälliga leverantörer kan av praktiska skäl inte ta företagshypotek. Om banken inte ger kredit i sådan utsträckning att leverantörerna får kontant betalt, återstår det för leverantörerna bara att avgöra om de skall ge oprioriterad kredit eller inte. En effektivare konkurrens om kreditsäkerhetema skulle uppstå, leverantörer

om kunde förbehålla sig en sakrättsligt giltig återtaganderätt i konkurs även till varor som köparen fått fritt förfoga över före betalning. Företagaren kunde då låna av banken mot företagshypotek eller upplåta återtaganderätt till leverantörerna beroende den lägsta räntan. En sådan

vem som gav

294 F öretagshypoteket SOU 199911

konkurrens finns i många utonmordiska länder och har t.ex. föreslagits av Eisenberg i hans till kommittén, avsnitt 4.4.3 och bilaga 7.9

rapport se

Nackdelen med sådan lösning är att varken bankerna eller leverantö-

en rerna kunde lita att ha något säkerhetsunderlag vid konkurs. Bankerna måste beakta risken att varulagret vid konkurs är belastat med sakrättsligt giltiga äganderätts- eller återtaganderättsförbehåll, och leverantörerna måste beakta risken att varorna blivit sålda. Negativklausuler förbud mot vidtagande av vissa åtgärder, som att avtala om företagshypotek eller äganderättsförbehåll är inte helt att lita på, varför det inte kan uteslutas att båda kategorier skulle fatta sina kreditbeslut och sätta sitt pris efter det värsta scenariot.

Säkerheten skulle bli mer effektiv för leverantörerna, om äganderättsförbehållet tilläts gälla i surrogat till den levererade varan, dvs. i en bearbetad vara eller köpeskillingsfordran hos tredje man, vilket är fallet i Tyskland och här beträffande företagshypotek. Allra tryggast blev naturligtvis leverantörens ställning, om han hade säkerhetsrätt också i inbetalad köpeskilling, vare sig den avskilts eller inte.

En säkerhetsrätt för leverantörer i inkommen och sammanblandad betalning, utan registrering och med företräde framför bl.a. företagshypotekshavaren, kan emellertid knappast komma i fråga. Också en säkerhetsrätt i bearbetade varor framstår som principiellt mycket tvivelaktig. Ett skäl till att man kan godta äganderättsförbehåll i levererade varor är att köparens dittillsvarande förmögenhet inte minskar därigenom; belastar han sin bestående förmögenhet bör emellertid pantregler med dagens krav på besittningsövergång iakttas. Bearbetade varor rymmer en värdeökning som härrör från köparens egen förmögenhet annat material och köparens arbete för egen räkning, varför en tillämpning av pantregler framstår som naturlig. ‘°

Mot sakrättsligt giltiga äganderättsförbehåll i levererade varor talar vidare att avgränsningen blir godtycklig. Leverantörer och producenter,

vars

9 Reformen har tidigare diskuterats i SOU 1988:63, Kommission och dylikt, men där avvisats. m I tysk rätt finns inget krav publicitet eller besittningsövergång, fastän äganderättsförbehåll kan utsträckas till att omfatta bearbetade och kundfordringar. I

varor USA krävs registrering av vamtypen, varefter säkerheten blir giltig i de

ursprungliga varorna, artikel 9 UCC. I England har säkerhet utan publicitet godtagits i de ursprungliga varorna och i avskild betalning och därmed väl även i en utestående fordran, Industries Vaasen BV v. Romalpha Aluminium Ltd 1976 1 WLR 676, men underkänts grund av bristande registrering enligt pantregler såvitt avser bearbetade varor, Re Bond Worth Ltd 1980 Ch 228, och i infogats,

varor som Borden UK Ltd v. Scottish Timber Products Ltd 1981 Ch. 25, Insolvency

se Law and Practice. Report of the Review Cork Committee, 1982, Crrmd 8558, s. 359 ff.

F öretagshypoteket 295

tjänster omedelbart infogas i huvudsak, skulle inte omfattas en sådan

en av reform.

Kommittén som enligt direktiven skall utgå från nuvarande regler om

äganderättsförbehåll har därför stannat för att inte föreslå utvidgad,

- en sakrättsligt giltig återtaganderätt för leverantörer.

Vad gäller en inom kommittén framförd åsikt om att företagaren borde ges största möjliga frihet att bestämma förrnånsrättsordningen se avsnitt 4.4.2 och bilaga 6, eftersom förhållandena växlar mellan olika företag och det inte finns någon motsättning mellan kredittagarens och kreditgivarens intressen, kan följande anföras.

Kommittén har ingen invändning mot att förrnånsrätten bör ses som ett instrument i kredittagarens hand. På en idealisk marknad skulle han kanske också använda instrumenten ett sätt inte träder någon

som annans berättigade intressen fömär. I praktiken handlar emellertid inte alla borgenärer frivilligt och utifrån lika goda förhandlingspositioner, men de bör likafullt finnas marknaden. Vidare kan det inte uteslutas att företagaren utnyttjar informationsbrister till att skaffa sig kortsiktiga fördelar jfr vad som ovan anförts om äganderättsförbehåll. En egenkonstruerad förrnånsrättsordning behöver därför redan dessa skäl förses med så många

av undantag, att kommittén inte sett någon möjlighet att inom för sitt

ramen arbete utgå från denna grundtanke.

Inskränkning av företagshypoteket

Kommittén har i stället inriktat reformtankarna på att inskränka den förmånsrätt som följer med företagshypotek. Företagshypoteket kan antingen helt avskaffas, eller så kan förrnånsrätten ändras till att gälla i bara

en bråkdel, t.ex. 50 %, av hypoteksunderlaget, eller så kan det stipuleras att en viss del av en fordran, är säkrad endast företagshypotek, till

som genom viss andel alltid skall vara oprioriterad.

Fördelen med en inskränkning företagshypoteket är att vikten

av av en noggrann prövning av kredittagarens återbetalningsförmåga inskärps och att krediten om möjligt följs upp ännu bättre än idag. Vidare skulle företagshypotekets påtagligt negativa verkan vid insolvens upphöra eller minska. Kommittén har också konstaterat att den enda möjligheten

att inom systemet finansiera ett avskaffande skatteförmånsrätten och att

av minska utgifterna i lönegarantisystemet, utan att arbetstagarnas löneskydd försämras, är att omfördela medel utdelas i konkurs. En inskränkning

som

av företagshypoteket gör att utdelningen ökar på förrnånsberättigade löne-

fordringar, och därmed statens regressrätt för utgiven lönegaranti,

men också på oprioriterade fordringar.

Nackdelen med en inskränkning företagshypoteket är att sådan

av en reform kan förväntas komma att minska tillgången till kredit till mindre

296 F éretagshypoteket

och medelstora tillverknings- och handelsföretag, i allmänhet helt nya, vilka i dag ofta lämnar företagshypotek. Nackdelen är påtaglig, om det är fråga om kredit till företag som bedöms ha god återbetalningsförrnåga men där säkerhet ändock varit en oeftergivlig förutsättning för krediten.

en Skulle minskningen avse krediter som i dag ges till företag med tvivelaktig

återbetalningsförmåga men med tillgång till företagshypoteksunderlag, är

minskningen inte helt ovälkommen.

Vilka verkningar en inskränkning av företagshypoteket kommer att få, har varit utomordentligt svårt att bedöma inom kommittén, eftersom det inte låter sig fastställas i vilken grad företagshypotek i nödvän-

dag är en dig förutsättning vid krediter till företag med förmodat god återbetalningsförmåga, i vilken grad företagshypotek begärs av banken och medges av kredittagaren utan att egentligen ha varit en nödvändig förutsättning och i vilken grad kredit ges mot säkerhet i företagshypotek fastän återbetalningsförmågan ansetts tvivelaktig. Med betydande intresse har därför noterats att bankerna i Danmark och Tyskland tycks sörja för tillfreds-

en ställande kreditgivning, trots att leverantörerna där har försteg framför bankerna till vidareförsäljnings- och bearbetningsvaror, beträffande Tyskland även till kundfordringar som uppkommit vid försäljning av obearbetade och bearbetade varor. I Danmark finns ingen generalsäkerhet i rörelseegendomen, medan bankerna i Tyskland har säkerhet i varulager och kundfordringar sedan leverantörerna fått betalt. I Finland får bankerna nöja sig med att företagsinteckningen ger förmånsrätt bara i 50 % in-

av teckningsunderlaget. Dessa omständigheter talar för att en viss inskränkning borde kunna göras av företagshypoteket utan att det får påtagligt

negativa verkningar för kreditförsörjningen.

Det är något förvånande hur det ibland påstås att varje inskränkning av företagshypotekets ställning kommer att allvarligt äventyra kredittillförseln till mindre och medelstora företag, samtidigt det hävdas att leve-

som rantörer borde ges möjlighet att göra sakrättsligt giltiga återtagandeförbehåll även till varor som får säljas vidare eller bearbetas före betalning, vilket också innebär en inskränkning företagshypotekets värde. Al-

av ternativet till försämrat företagshypotek behöver för övrigt inte vara status quo utan kan normativa grunder vara förbättrad prioritet för vissa

- andra fordringar.

Inom kommittén har diskuterats om företagshypoteket skulle kunna helt avskaffas, för att maximera fördelarna vid kreditprövningen, kredituppföljningen och insolvensbehandlingen av en sådan reform. Vissa ledamöter har förespråkat detta. Osäkerhet ett sådant förslags effekter på kre-

om ditförsörjningen har emellertid lett till att kommittén avstår från att föreslå en så drastisk förändring. I stället har kommittén enats att föreslå att

om

företagshypoteket, i Finland, skall tillåtas belasta endast hälften

som av

kredittagares tillgångar, sedan bättre prioriterade borgenärer framför en allt borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § FRL och panthavare blivit tillgodosedda.

En alternativ inskränkning av företagshypoteket vore att uppställa regeln, att fordran alltid skall oprioriterad till viss bråkdel i den

en vara en mån den enda säkerheten utgörs företagshypotek. Det skulle då inte

av hjälpa företagshypotekshavare, om han minskade sin kreditgivning till

en hälften. Han skulle ändå alltid vara tvungen att i någon mån beakta de oprioriterade borgenäremas intresse. Många gånger skulle utdelning emellertid helt utebli till borgenärer med sämre förmånsrätt än företagshypoteket, eftersom tillgångarna endast skulle räcka till den del av företagshypotekshavarens fordran som är prioriterad. En sådan reform skulle då varken bidra till finansieringen avskaffandet skatteförmånsrätten eller

av av minska kostnaderna för lönegarantin. Den utgör således inte ensam ett gångbart alternativ inskränkning företagshypoteket till bråkdel

till en av en av underlaget.

Däremot kan man tänka sig en kombination av de två nämnda reformerna. Företagshypoteket skulle gälla i bara hälften av kredittagarens fria egendom, och dessutom skulle bara en viss bråkdel av fordringen, t.ex. 80 %, fönnånsberättigad. En sådan regel skulle hindra att kreditgi-

vara varna undgick tvånget att bättre än i dag sköta kreditvärderingen och kredituppföljningen genom att helt enkelt krympa kreditgivningen. Om man emellertid fruktar att bankerna kommer att påtagligt krympa kreditgivningen till företagare med förmodat god återbetalningsfönnåga grund av att företagshypoteket i fortsättningen bara skulle gälla i hälften av värdet av gäldenärens egendom, borde denna oro snarare leda till att företagshypoteket lämnades orört.

Kommittén framför därför inget förslag om att en viss del av en företagshypotekshavares fordran alltid skulle vara oprioriterad.

F öljdförslag

Det är angeläget att det företagshypotek som återstår görs så effektivt

som möjligt. Härmed förstås att det helst skall vara så stabilt att kreditgivaren vågar ge kredit till ett belopp som svarar mot säkerhetens värde. En förbättring i detta avseende kan i viss mån motverka effekten av den halve-

Att 50 %-regeln infördes i Finland för att hindra att avskaffandet av vissa förmånsrätter som låg före fdretagsinteckningen skulle förbättra företagsinteckningens ställning, betyder inte att den nu gällande ordningen i Finland skulle sakna intresse som förbild för en svensk reform. Det är slutresultatet- och dess inverkan på kredittillströmningen som räknas.

-

298 F öretagshypoteket

ring som ovan föreslagits. Kommittén tar i detta sammanhang upp frågan om utsträckning av säkerheten till att bli en allmän fönnånsrätt, så att en förändring av egendomsmassans sammansättning inte skall påverka säkerheten.

I syfte att skapa ökad jämställdhet i konkurs men också att stärka det kvarvarande företagshypotekets ställning tar kommittén också upp frågan

om hyresförmånsrätten.

Vidare aktualiseras förföljelserätten, företagshypotekets förhållande till registrerade lösöreköp och ett avskaffande av företagsinteckningar som begränsas till verksamhet av viss art eller regionalt.

Slutligen behandlas problemet hur man åstadkommer att en företagshypotekshavare, vars fordran är större än säkerheten, deltar i en ackordsförhandling och där sätter ned sin överskjutande fordran, fastän det är svårt att fastställa vad säkerheten täcker när säkerheten inte realiseras.

F örmånsrätten för hyror avskaflas

Hyresfordran hos näringsidkare har förmånsrätt för högst tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift, förutsatt att nyttjanderätten består vid konkursutbrottet NJA 1987 s. 992. Underlaget för förrnånsrätten

sammanfaller med företagshypoteksunderlaget. Hyresförmånsrätten går före företagshypoteket.

I linje med vad vi föreslår rörande lönefordringar för arbete utfört konkursboet se avsnitt 6.5.7 bör hyresfordringar för tid under vilken konkursboet utnyttjat konkursgäldenärens lokaler massafordran.

vara en Skälet är att konkursbon som fortsätter driften bör verka under sådana förhållanden som gäller för såväl solventa företag företag under

som rekonstruktion enligt FRekL.

Det kan diskuteras huruvida avseende tid under vilka

ett massaansvar lokalen utnyttjats kräver en lagändring. Möjligen framgår principen redan idag av allmänna rättsgrundsatser tillägnande icke beställd

om av en prestation se NJA 1946 122 och NJA 1993 13. Hyresvärdens förmåns-

s. s. rätt för tre månaders hyra, vare sig hyran belöper på tiden före eller efter konkursbeslutet, kan stå i motsättning till ett Så behö-

synas massaansvar. ver emellertid inte vara fallet, om man betänker att förmånsrätten gäller utan krav att konkursboet utnyttjar lokalen. Förmånsrätten skulle med andra ord inte behöva hindra att hyresvärden hade ännu starkare posi-

en tion, utnyttjande skett. När konkursboet görs ansvarigt för lön

om nu som belöper på arbete konkursboet se avsnitt 6.5.7, skulle den allmänna principen möjligen kunna få fullt genomslag utan lagändring. För säkerhets skull förordar kommittén dock att det i 12 kap. 31 § jordabalken införs en regel om att konkursboet är ansvarigt för hyra belöper på tid

som under vilken konkursboet utnyttjat lokalen.

Det kan ifrågasättas övriga hyresfordringar bör vara förenade med

om förrnånsrätt, dvs. hyresfordringar belöpande på tiden före konkursen eller sedan konkursboet ställt lokalen till hyresvärdens förfogande. Den nuvarande förmånsrätten har motiverats att hyresvärden annars skulle ut-

av nyttja sin hävningsrätt även vid tillfälliga betalningssvårigheter som gäldenären kan drabbas och därigenom orsaka en ekonomisk kris som an-

av nars kunnat undvikas. Trots hävningsbegränsningen i 2 kap. 20 § i FRekL,

blir tillämplig när gäldenären efter inledande av företagsrekonstruksom tion är beredd att betala fullt för prestationer som belöper tiden efter rekonstruktionens inledning, kvarstår risken att hyresvärden häver avtalet innan företagsrekonstruktion hunnit påbörjas. De flesta hyresvärdar med näringsidkare som hyresgäster har emellertid bankgaranti för ett års hyra, varför hyresvärden inte behöver häva avtalet förrän flera kvartalshyror blivit obetalda, även om hyresförmånsrätten slopas. Banken har sedan ofta säkerhet för sin regressrätt vid utgiven bankgaranti genom ett företagshypotek. I så fall kommer det inte att skapas något ökat belåningsutrymme företagshypoteket för andra ändamål genom slopandet av hyresförmånsrätten, men omläggningen kan ändå vara en fördel för företagshypotekshavaren, eftersom han tydligare ser vad säkerheten är värd. Man får också en begränsning av särintressena vid konkurs.

Kommittén föreslår därför att fönnånsrätten för hyra avskaffas.

F öretagshypoteket blir allmän förmånsrätt

Företagshypoteket gäller i dag i all den lösa egendom som hör till rörelsen och ingår i gäldenärens konkurs men med vissa undantag, nämligen 1 kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder och 2 egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning som fastigheter, fartyg och flygplan. Undantagen har liten ekonomisk betydelse, eftersom företagshypotekshavaren ofta har kvittningsrätt i kassa- och banktillgodohavanden och eftersom panträtt på grund inteckning enligt

av förrnånsrättslagen går före företagshypoteket, varför företagshypoteket endast skulle ge utdelning i övervärdet. Enligt en beräkning av Karin Thorbum skulle ett avdrag med 2 % räcka för att hypotekshavarens utdelning i genomsnitt inte skulle öka, om hypoteket gällde utan undantag, se avsnitt 4.4.1 och bilaga Syftet med undantagen, att åstadkomma

som var en obelastad sektor ur vilken övriga borgenärer, främst staten för skattefordringar, kan få utdelning, förverkligas således sällan.

I stället skapar undantagen många juridiska och därmed även praktiska problem. Walins monografi Om företagshypotek Stockholm, 1995 bär vittnesbörd om detta. Bland problemen kan nämnas risken att fordringar

300 F öretagshypoteket

råkar vara kassa- eller bankmedel hos annan än hypotekshavaren när konkurs inträffar, något som gäldenären kan påverka. Detta har vid betalningsinställelser lett till konstruktion av s.k. administrationskonton, vars giltighet är beroende av en något diffus formel NJA 1989 s. 705 och vilka i praktiken ger hypotekshavaren förrnånsrätt även i kassamedel om betalningsinställelse föregår konkursen. Andra problem gäller vem som har rätt till egendom som återvinnes i konkurs NJA 1989 736 och hur

s. värdet av hypoteksunderlaget skall beräknas när rörelsen fortsatt under konkurs och underlaget förädlats NJA 1982 s. 900.

Kommittén föreslår därför att företagshypoteket görs om till en allmän fönnånsrätt. Företaget skulle därmed kunna upplåta registrerad förrnånsrätt till visst belopp i all sin egendom i prioritetsordning. Förutom en avsevärd förenkling vinnes också fördelen att hypotekshavaren får ett gemensamt intresse med oprioriterade borgenärer och att resurserna allokeras på det företagsekonomiskt mest lönsamma sättet under ett rekonstruktionsförsök.

F 0‘rf0‘ljelsercitten slopas

Görs företagshypoteket om till en allmän förrnånsrätt, bör vissa andra förenklingar samtidigt genomföras.

Dit hör ett slopande av den s.k. förföljelserätten. Denna innebär att hypoteksunderlaget belastas av hypoteket när hela eller del rörelsen

en av överlåtits, fastän underlaget normalt köps fritt från denna belastning. Reglerna skapar flera juridiska problem, de är knappast effektiva och inteckningshavaren åtnjuter ändock ett rimligt skydd att ha förrnåns-

genom rätt i vederlaget. Är detta under marknadsvärde, återvinning

kan regeln om i 4 kap. 5 § KL leda till återvinning överlåtelsen.

av

Lösöreköp går före företagsinteckning

Enligt 2 kap. 4 § FHL jfr 3 a § lagen 1845:50 s.1 handel med lös-

om ören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva lösöreköplagen

omfattar företagshypotek egendom överlåtits och registrerats enligt lös-

som öreköplagen, om företagsinteckningen sökts senast 30 dagar efter det att lösöreköphandlingen företetts inför rätten. Denna regel infördes 1966 med motiveringen att det var fråga om egendom i säljarens besittning och att dylik egendom i allmänhet kan tas i anspråk av säljarens borgenärer NJA

12 Här synes Byströms kritik av den s.k. sammastatusregeln bestickande; annars uppkommer i vart fall en fråga om avräkning, se Håstad, Sakrätt, 6 uppl., 1996, s. 364 foch Welamson, Konkurs, 9 uppl. s. 102 not 116. 13Se Håstad, Sakrätt, 6 uppl., 1996, 365 ff.

s.

1966 158. Överlåtet lösöre registrerats enligt lösöreköplagen kan s. som efter 30 dagar emellertid inte tas i anspråk säljarens borgenärer, och i av den meningen är det därefter inte fråga om inteckningsgäldenärens egendom. Genom lagändringen blev traditionskravet inte längre ett alternativ till registrering utan ett absolut krav såvitt gäller överlåtare med upplåtet företagshypotek. Eftersom syftet med lösöreköplagen och traditionskravet varit att motverka skentransaktioner och efterhandskonstruktioner jfr NJA 1995 367, ändringen ha inneburit en omotiverad skärpning. Den s. synes praktiska effekten är att näringsidkare, som skall finansiera en tillverkning något inte kan intecknas skepps- eller båtbygge där särskild av som som inteckning är möjlig, är hänvisad till kredit från företagshypotekshavaren. En fri konkurrens projektfinansieringen torde emellertid vara önskom värd. Kommittén föreslår därför att lagändringen från 1966 återtas genom ett slopande av 3 a § lösöreköplagen och av bestämmelsen i 2 kap. 4 § FHL.

Den samlade eflekten av inskrdnkningen av inteckningsunderlaget

I det föregående har det föreslagits dels att inteckningsunderlaget skärs ned till 50 %, dels att vissa andra förändringar görs som är ägnade att stärka företagsinteckningen. Kommittén skall nu summera hur stor den samlade effekten blir för en borgenär som har säkerhet genom företagshypotek. Omvandlingen till en allmän fönnånsrätt, med all gäldenärens egendom underlag, innebär visserligen i genomsnitt mycket liten förändring som en ca 2 %. För en kreditgivare innebär emellertid de nuvarande undantagen för kassa- och bankmedel ett betydande orosmoment. Om Kredittagaren just före konkurs mottar en betalning till ett konto i annan bank eller till en sitt postgiro eller mottar en check dragen på annan bank, så att hypotekshavaren inte kan kvitta, kan betydande del av säkerheten försvinna. en Denna risk måste värderas till betydligt mer än 2 % av underlaget när krediten Någon osäkerhet ligger också däri, att avgränsningen av admiges. nistrationskontonas giltighet inte är knivskarp se NJA 1989 s. 705. En förändring gäller avskaffandet av hyresförmånsrätten. Hyresannan fordringar uppgår visserligen i genomsnitt bara till några procent av konkursfordringama, men undantagsvis kan de vara större, och denna risk bör också kreditgivare. beaktas av en Genom reformen kommer vidare utdelningen till oprioriterade att öka från ca 3 till ca 10 % i genomsnitt. Detta påverkar företagsinteckningshabetalningsutsikt på den oprioriterade delen fordringen, både den varens av blir oprioriterad nedskärningen och den som redan i dag är som genom oprioriterad. Den genomsnittliga utdelningen till fordringar säkrade genom företagshypotek uppgick i Insolvensutredningens undersökning till 46 %, i För-

302 F öretagshypoteket SOU 199921

månsrättskommitténs undersökning till 39 % och i Karin Thorbums

undersökning till 65 %, se kap. 4. Medan Insolvensutredningens och Förmånsrättskomrnitténs undersökningar omfattar ett genomsnittligt material har Karin Thorbums undersökning inriktats stora bolag. Hon undersökte 350 företag varav 263 företag hade mer än 20 anställda. Insolvensutredningens och Förmånsrättskomrnitténs undersökningar skiljer sig främst genom att Förmånsrättskommittén utfördes ett år 1996 med fler fastighetskonkurser än det år 1990 som Insolvensutredningens undersökning utfördes. Måhända speglar Insolvensutredningens undersökning bäst vad som kan anses vara ett normalutfall. Låt i det följande resonemanget

oss utgå från att en kreditgivare har anledning att räkna med att han i

genomsnitt får 45 % utdelning på en företagshypotekssäkrad fordran. Med

en halvering av underlaget kunde han ha väntat sig 22 %. Men han får i

genomsnitt mer än så tack omvandlingen till allmän förmånsrätt,

vara avskaffandet av hyresfömiånsrätten och den ökade utdelningen till oprioriterade, och dessutom är vissa osäkerhetsmoment undanröjda. Troligen kommer utdelningen i genomsnitt att ligga 30 %. I så fall kan in-

ca skränkningen med hänsyn till utdelningen sägas ske med tred-

snarare en

jedel än utgöra en halvering inteckningsunderlaget.

av

Det sagda kan illustreras med ett exempel.

Vi antar att företagshypotekshavarens fordran uppgår till 500 tkr och att han med dagens regler får utdelning med 225 tkr, dvs 45 % fordrings-

av beloppet. Om vårt förslag genomförs skulle företagsinteckningen utdel-

ge ning i hälften av underlaget; underlaget skulle dock till följd avskaffan-

av det av hyresförrnånsrätten och omvandlingen företagsinteckningen till

av en allmän förmånsrätt vara ca 5 % högre än i dag, i exemplet 250 tkr. Företagsinteckningen ger således utdelning med 125 tkr. Den del företags-

av inteckningshavarens fordran som inte täcks säkerheten får utdelning

av som övriga oprioriterade fordringar. Hur stor utdelningen blir är delvis

beroende hur stora fönnånsberättigade lönefordringar finns i det

av som enskilda fallet. Vi vill här erinra att hypoteksfordringarna i genomsnitt

om är fyra gånger så stora lönefordringama, kap. 4 hälften

som se samt att

av de i dag förrnånsberättigade lönefordringama uppsägningslön

avser se avsnitt 6.5.3 enligt vårt förslag skall oprioriterad. Det finns där-

som vara för anledning att räkna med att de fönnånsberättigade lönefordringama i framtiden i allmänhet kommer att uppgå till ett relativt mindre belopp.

sett Den genomsnittliga utdelningen till oprioriterade kommer därför att stiga

från några procent 4 % i Insolvensutredningens 3 % i Förundersökning,

månsrättskommitténs undersökning och 1 % i Karin Thorboms undersökning till ca 10 %. Utdelningen företagshypotekshavarens resterande 375 tkr blir således 37,5 tkr. Totalt sett får företagsinteckningshavaren med de nya reglerna 162,5 tkr 32,5 % jämfört med utdelningen 225

om tkr 45 % med nuvarande regler.

En förändring är att företagsinteckningsunderlaget i fortsättningannan kommer att omfatta inte bara rörelseegendom utan också egendom aven sedd för privat bruk kredittagaren. Ändringen får störst betysom ägs av delse när rörelsen drivs under enskild firma. Men i de mindre och medelbolag ofta upplåter företagshypotek torde det inte vara ovanligt stora som kredittagande aktiebolag exempelvis äger bilar, huvudsakligen att ett som används för privat bruk anställda. Den förstärkning av inteckningsunav derlaget följer härav har dock inte beräknats ovan. som I ovanstående genomgång har inte heller beaktats att företagsinteckningen föreslås få vika för registrerade lösöreköp. Anledningen är att sådana lösöreköp i dag är till antalet. Om de ökar, kommer inteckningsgäldenären att ha mottagit valuta, t.ex. en förskottsbetalning, som svarar mot lösörets värde i konkursen. Skulle överlåtelsen av lösöret ha skett för säkra gammal skuld, kan företagsinteckningshavaren till att kredittaatt se sätts i konkurs inom tre månader, så att säkerhetsöverlåtelsen kan garen återvinnas enligt 4 kap. 12 § KL.

Inteckningar begränsade till visst slags rörelse eller till visst geografiskt område stoppas

För närvarande kan företagshypotek begränsas till verksamhet av viss art eller i vissa fall hänförlig till visst område till fastighet vid produktion av elenergi vattenkraft samt till utmål eller koncessionsornråde vid genom gruvdrift eller avse näringsverkamhet som flera utövar gemensamt. För att förenkla regelsystemet bör möjligheten att bevilja begränsade inteckningar upphävas. Förslaget bör mot bakgrund dels de överväganden som gjordes ses av under det lagstiftningsarbete som föregick lagen om företagsinteckningar, dels de överväganden som gjordes vid införandet av FHL; de nu gällande undantagen medger begränsade företagsinteckningar är hämtade som från företagsinteckningar. lagen om Angående verksamhetens individualisering och inskrivningsväsendets organisation anförde departementschefen inför införandet av lagen om företagsinteckningar följande se NJA 1966 s. 122 ff.

En betydelsefull plats i kommitténs reforrnförslag intar de bestämmelser närmare reglerar identifikationen den rörelse, inom vilken egensom av domen skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande lagreglema utmärks såtillvida viss stränghet, som den av av en förlagsinteckning omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens rörelsens art och den kommun inom vilken person som av verksamheten utövas. Eftersom en förändring i fråga om något enda av dessa tre kännetecken medföra, att förmånsrätten grund av inanses

304 F öretagshypoteket SOU 199921

teckningen upphör, är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglema från kreditgivarens synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas från den kommun, vilken angetts

som kännetecken, till en annan kommun, sålunda rörelsen på den

anses nya platsen inte identisk med den rörelse som drevs i den förstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art resultat. I

ger samma fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppenbart, att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsproblem.

Kommittén utgår från det självklara förhållandet, att verksamheten även i en ny lagstiftning måste kännetecknas av näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk person, t.ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objektivt, utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren driver finns uppenbarligen inte. Mot bakgrund strävandena att stärka förlagsin-

av teckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att den rådande ordningen minskar inteckningens värde

som säkerhet och att särskilt identifikation genom angivande verksamhe-

av tens art medför problem. Här nämner kommittén exempel det fall,

som att företagaren driver verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av de nuvarande reglerna måste behandlas

som skilda rörelser. Då det ofta finns anordningar olika

gemensamma av slag, t.ex. transportmedel, uppstår svårigheter att avgöra till vilken

av flera rörelser dessa skall hänföras. Kommittén framhåller sarnrnanfattningsvis, att å ena sidan till undvikande gränsdragningsproblem

- av en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, företagaren driver, att å andra si-

som men dan i kreditgivarens intresse beskrivningen bör så vidsträckt,

- - vara att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ursprungliga. Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa motsatta krav.

I fråga om lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar kommittén att man visserligen upprätthållandet ett sådant

genom av krav kan nå en tydligare gränsdragning än angivande rörel-

genom av sens art. Den territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs uppfattning ofta uppdelning företag,

en av som bör behandlas som en enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsforrner är inte alls eller endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommittén nämner exempel trans-

som portverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksarnhet och

anser att ett obetingat lokaliseringskrav framstår föråldrat. I vissa

numera som fall skulle inte utvidgning till länet lokalt kännetecken

ens en som ge ett

F öretagshypoteket 305

tillfredsställande resultat inteckningen borde omfatta all den verkutan företagaren utövar inom riket. En generellt tvingande regel härsamhet kommittén likväl olämplig. Det kan ibland vara fördelaktigt om anser i stället för större kreditobjekt äga tillgång till fleför företagaren att ett mindre för kunna erbjuda den säkerhet olika långivare. Inra att som dividualisering endast företagarens skulle dessutom medgenom person föra varje rörelse, företagaren etablerade eller förvärvade, att ny som omfattas inteckning i den rörelse han redan drev. kom att av i hithörande frågor föranleder kommittén att fram-

Övervägandena

förslag till individualiseringsregler, i mycket hög grad tar lägga ett som hänsyn till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens kvarstå enda obligatoriska kännetecken verksamheten. person som kännetecken skall efter fritt val kunna kombineras med känne- Detta tecken på verksamheten. Detta kännetecken skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken verksamhetens art eller dess lokala

anknytning varvid kommun bör det minsta området eller vara - bâdadera. Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler erinran. Några instanser, bland dem bankföreutan ningen, hälsar förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningama i det rådande systemet kan få stor betydelse för företanu kreditmöjligheter. Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar garnas emellertid tvekan i fråga lämpligheten så långtgående liberaliom av en den förslaget inrymmer. Till dessa remissinstanser hör banksering som inspektionen och advokatsamfundet, som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens särskiljande kännetecken vid uttagande av art som inteckningar, samt lagberedningen, som bl.a. finner det föreslagna sysalltför komplicerat. Beredningen föreslår, för ändamålet temet att man skiljer juridiska och fysiska varvid företagsinteckning bepersoner, träffande juridisk bör all företagets egendom men inteckperson avse ning i fråga fysisk blott verksamhet viss närmare angiven om person av beskaffenhet. Advokatsamfundet det tvärtom otillfredsställande anser företagare skall kunna skilda företagsinteckningar i två eller att en ta ut flera honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs samma ort av och under utnyttjande viss för rörelsen gemensam egendom. av Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån

för de liberala individualiseringsregler, kommittén föreslagit. Som som jag redan närrmt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, med ett föreslås bli ställda till företagarnas och kreditgivamas förfogande, som öppnas större möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad

omständigheterna i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibilitet. Ett totalt förbud mot att inom skilda rörelser ta

306 F öretagshypoteket

ut olika inteckningar med användande av verksamhetsarten skilsom jande kännetecken skulle i vissa lägen vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om denne driver rörelser mycket olika karaktär inom av skilda branscher kan det vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs ort eller inte. I den mån kresamma ditgivaren blir övertygad det ändamålsenliga häri bör möjligheten om till särinteckningar knappast förrnenas näringsidkaren. Att å andra sidan i överensstämmelse med lagberedningens tankegångar, som är dia- metralt motsatta bankinspektionens och advokatsamfundets förbjuda — den enskilde näringsidkaren inteckning, omfattar två att ta ut en som eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära onödig hämen sko de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens förslag att företagsinteckning, utställs juridisk obligatoriskt som av person, skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrin skulle en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt att storföretagen delar de olika produktionsleden mellan skilda fabupp riker, var och en av stort värde, och det kan då lämpligt låta vara att egendomen inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning. Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till känom netecknet utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet allmänt mer utsätts för den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga däri att kreditgivama sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att begära säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de problem, kan följa att företagaren och som av kreditgivaren kan ha motsatta intressen när det gäller bestämma inatt

teckningens omfattning. Det föreslagna individualiseringssystemet

anses rent allmänt äga så stora företräden, inte bör fästa alltför att man stort avseende vid risken för att kreditgivarsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav att inteckningen bör ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt motiverat. Jag delar denna uppfattning.

Möjligheten att ta ut riksinteckningar begränsades år 1966 i lagen föom retaginteckningar till aktiebolag. Skälet härför det skulle var att annars krävas att den dåvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ärende förslagsinteckning rörelsen drevs i - om upptogs, om stad med rådhusrätt, inskrivningsdomaren vid denna, och av annars av

F öretagshypoteket 307

inskrivningsdomaren i residensstaden skulle ersättas med för hela - en landet gemensam inskrivningsmyndighet. införandet FHL kunde andra näringsidkare än aktiebolag såle- Före av des endast få företagsinteckning i den verksamhet som de utövade inom ett län eller inom eller flera kommuner i länet. Den ordningen ansågs fören enad med betydande nackdelar. I förarbetena till FHL framhölls att en inteckning all näringsverksamhet i riket generellt sett grundar som avser bättre kreditsäkerhet än inteckning begränsas något sätt. Det en en som påpekades varje begränsning ökar risken för att inteckningsrätten skall att utslockna. En inteckning verksamhet viss art förlorar sin som avser av verkan näringsidkaren förändrar den faktiska verksamhetens art så att om den inte längre faller in under beskrivningen i inteckningsbeslutet. På motsvarande förlorar inteckning verksamheten i visst adrnisätt en som avser nistrativt område sin verkan, den. faktiska verksamheten flyttas till ett om område. En ökad användning riksinteckningar förutsågs komma annat av främja enkelhet och reda i inteckningsförhållandena samt att motverka att rättsosäkerhet och tvister när säkerheten aktualiseras vid utmätning och i konkurs. Det framhölls vidare att användningen av regionalt begränsade inteckningar komplicerades att det ibland kan svårt att bestämma av vara rörelse egentligen drivs. Dessutom framhölls att reglerna om vilken var en inverkan administrativ indelningsändring skall ha regionalt besom en gränsade inteckningar också i en ny lagstiftning torde bli komplicerade och svårtillämpade. Slutligen påpekades att det kan kostsamt och vara tidsödande för kreditgivare att tvingas hantera ett flertal inteckningar i en olika län för kredit till och samme näringsidkare, om denne driver verken samhet är spridd över flera län. Se 1983/84:128 s. 36 f och som prop. SOU 1981:76 s. 96 f. Vad anförts ledde fram till ställningstagandet att alla näsom ovan ringsidkare borde tillgång till riksinteckningar. Vad gäller frågan om ges regionala inteckningar över huvud taget borde vara tillåtna framhölls i propositionen till FHL prop. 1983/84:128 37 f å ena sidan att det är s. önskvärt näringsidkare har möjlighet att använda sin rörelse som att en kreditunderlag ett så flexibelt sätt som möjligt, å andra sidan att en övergripande målsättning för den lagstiftningen måste vara att stärka nya förtroendet för företagsinteckningen god och lämplig form av säsom en kerhet. De regionalt begränsade inteckningarna ansågs ägnade att motverka målsättningen att stärka förtroendet för företagsinteckningen, varför den inteckningsforrnen övergavs. Önskemålet flexibilitet som om angavs motiv för att möjligheten att begränsa företagsinteckning till verksamen het viss art fick bestå. I detta sammanhang framhölls också att möjligav heten att bilda skilda juridiska personer för verksamhet inom olika geografiska områden i vissa fall kan vara en lämplig lösning.

308 F öretagshypoteket

Vad gäller de undantagsregler medger att inteckning i verksamhet

som för alstrande elenergi vattenkraft och inteckning i gruvdrift får

av genom begränsas till fastighet respektive utmål eller koncessionsornråde, erinrades om att undantagen motiverats att det gällde stora ekonomiska vär-

av den och att verksamheten var varaktigt bunden till viss plats. Utred-

en ningen angående företagsinteckning undersökte inte i vilken omfattning det förekommit att företagsinteckning begränsats enligt de nämnda

undantagsreglema men räknade med sådana fall ovanliga SOU 1981:76

som s. 100 Utredningen hade inte erfarit att de begränsade inteckningarna skulle ha föranlett några särskilda problem och hade därför inte funnit anledning att överväga att avskaffa undantagsreglema. Ett avskaffande skulle för övrigt kräva särskilda Övergångsbestämmelser och vålla svårigheter av olika slag för dem redan intecknat i enlighet med undantags-

som bestämmelserna, framhöll utredningen. Departementschefen delade

uppfattningen att denna möjlighet till lokal begränsning bör få finnas även i framtiden prop. 1983/84: 128 S.38.

Undantagsbestämmelsema i 3 kap. 1 § andra stycket FHL skall således ses mot bakgrund av att begränsade inteckningar varit huvudregel och

en riksinteckningar utgjort undantag. Utvecklingen har gått mot riksinteckningar, men möjligheten att medge begränsade inteckningar har kvarstått som ett undantag. Kommittén har samrått med företrädare för inskriv-

ningsmyndigheten för företagsinteckningsregistret, Boliden AB, Terra

Mining AB, Svenska Gruvföreningen AB, Svenska Kraftverksföreningen,

Småkraftverkens Riksförening Kreditmannaföreningen angående

samt behovet av att behålla möjligheten till begränsade företagsinteckningar. Vidare har frågan dryftats inom kommittén i vilken såväl kreditgivare

som företagare företräds. Vi har härigenom funnit undantagsbestämmelser-

att na är mycket sällan tillämpade. Möjligheten till begränsningar till verksamhetens art eller till geografiskt område bör bort regelsystemet

tas om skall förenklas. Den omständigheten att det i enstaka fall kan ända-

vara målsenligt att begränsa företagsinteckningen motiverar enligt vår uppfattning inte att undantag tillåts komplicera reglerna.

Även undantagsbestämmelsema

om sällan har kommit till användning måste särskilda Övergångsbestämmelser utformas för dessa fall, författ-

se ningskommentaren till femte punkten i övergångsbestämmelsema till för-

slaget till lagen om företagsinteckning.

Ny lag om företagsinteckning

Förändringarna i lagen om företagshypotek och dess fönnånsrätt är så

omfattande att lagen företagshypotek bör ersättas lag. Ett träf-

om av en ny fande Lag allmän förmånsrättsinteckning, eftersom själva

namn vore om inteckningen är tänkt att kunna tas ut helst. Förmånsrätten bör

av vem som

F öretagshypoteket 309

dock kunna upplåtas endast näringsidkare, överlämnande av av en genom inteckningsbrev utfärdat inteckningsmyndighet. Den nya lagen har ett av därför benämnts Lag företagsinteckning. Detaljerna redovisas i speciom almotiveringen.

kan besluta hur del säkerhetshavares fordran som skall Rätten stor av en överstiga säkerhetens värde anses

Enligt 3 kap. 3 § FRekL deltar oprioriterade borgenärer i en ackordsförhandling, och ackordet blir bindande för dem, sig de deltagit i förvare handlingen eller inte, 3 kap. 8 § FRekL. En borgenär, som delvis har säkerhet eller förmånsrätt delvis är oprioriterad, deltar med den annan men delen fordringen. Ett problem är emellertid att det ofta är svårt senare av uppskatta vilket värde säkerhet eller annan förrnånsrätt har, när säatt en kerhetsunderlaget inte säljs. Enligt kommentaren till ackordslagen 1970:847 skall säkerhetens värde inför omröstningen uppskattas försiktigt. Att säkerhetshavare tillåtits en för viss del sin fordran hindrar inte att han senare får utnyttja rösta en av säkerheten för hela sin fordran, säkerheten skulle sådan täckning om ge Gregow, Ackordslagen Stockholm 1972, s. 52 Vad som

Walin m.m.,

gäller säkerheten inte full täckning behandlas inte explicit av förom ger fattarna. Möjligen har den överskjutande fordringen enligt 3 kap. 8§ FRekL då ned med ackordsprocenten. Detta uppenbaras emellertid satts bara när ackordsgäldenären inte förmår betala sina kvarstående skulder säkerhetshavaren måste realisera säkerheten. Om gäldenären tack och övriga borgenärers uppoffringar rider ut stormen, så att säkerheten vare inte behöver realiseras, måste han betala säkerhetshavarens hela fordran, såvida inte får beakta vad säkerheten skulle ha inbringat vid en förman säljning vid inledandet företagsrekonstruktionen. Säkerhetshavarens av spekulation i de övriga borgenäremas eftergifter skall vara tillräckliga att återge säkerhetshavarens oprioriterade fordran dess fulla värde förför att svårar naturligtvis tillkomsten ett ackord. av I Finland konkursdomstolen rätt att uppskatta till vilken del säkerges hetsborgenärens fordran hade varit oprioriterad säkerheten sålts under om rekonstruktionsförfarandet, varefter borgenären deltar i ackordet med dendel fordringen Lag 1993 företagssanering 3 § 6 mom. och 47 § na av om

14Härvid uppstår frågan de amorteringar gäldenären hunnit göra mellan om som ackordets fastställande och realisationen säkerheten skall räknas av den säkav rade delen fordringen eller den osäkrade. I det senare fallet jfr 9 kap 5 § hanav delsbalken samt NJA 1958 117 och 1973 s. 635 kommer säkerhetsborgenären s. ofta få fullt betalt, även säkerheten otillräcklig vid ackordsförhandlingatt om var en.

2 st.; jfr Hellners Mellqvist, Skuldsaneringslagen, 1995, 104 ff. Upp-

s. skattningen kan överklagas inom viss tid eller i samband efterföl-

med en jande konkurs, överklagande lär sällan äga Den finska lösningen

men rum. borde innebära att den överskjutande fordringen blir nedsatt med

ackordsprocenten. Huruvida också den del fordringen, ansågs

av som vara täckt av säkerheten men som senare visar sig kunna få betalt säker-

ur heten, har blivit nedsatt genom ackordet, framgår inte lagen. Inte heller

av framgår huruvida säkerhetsborgenären kan få utnyttja säkerheten, den

om visar sig förslå, till täckning också den del hans fordran vid

av av som rekonstruktionens inledning uppskattades falla utom säkerheten. Om

svaret är nekande, blir det av betydelse huruvida amorteringar gjorts i

som första hand skall räknas på den överskjutande eller den säkerställda

av delen av fordringen.

En tolkning av den finska lagen, som ger en praktiskt enkel tillämpning, är att den genom ackordet nedsatta delen fordringen sammanläggs med

av den uppskattat säkrade delen fordringen, varefter borgenären får ta be-

av talt ur säkerheten för hela den samlade fordringen; den ändå ställd

var för hela fordringen. Därmed uppkommer inget problem

om hur amorteringar skall avräknas. Skulle säkerheten vid realisation inte för-

en senare slå till betalning ens av den del fordringen ansågs säkerställd vid

av som inledningen av företagsrekonstruktionen, borde borgenären få göra fordringen gällande till 100 % trots ackordet, eftersom fordringen vid värde-

ringen ansågs säkerställd tillgången hade sålts vid den för ackordsned-

om sättningen kritiska tidpunkten.

Den finska lösningen bidrar naturligtvis till att företagsinteckningshavarna på ett någorlunda rättvisande sätt deltar i den finansiella lättnad

som ett ackord syftar till, men lösningen är ändå diskutabel, eftersom det ofta måste mycket svårt att bedöma säkerhets värde den säljs.

vara en utan att Särskilt betänkligt är att uppskattningen skall göras domstol

av en och att en process härom kan hindra att rekonstruktören i det brådskande öppningsskedet koncentrerar sig på själva rekonstruktionen. Möjligen leder

dock risken av en tvångsvärdering till att säkerhetsborgenären frivilligt går

med på att till viss del delta i saneringen.

I den norska propositionen OT prp nr 26 1998-99 föreslås ändring i

en lagen 1984 om gjeldsforhandling konkurs § 31, innebärande vid

og att tvångsackord pantskulder som ligger utanför pants antagna värde bort-

en faller. En borgenärsförsamling uppskattar värdet. Panthavaren kan sedan begära prövning i domstol. Blir förändringen mindre än 10 %, skall kost-

naden för värderingen i domstolen bäras panthavaren.

av

En likartad regel med syfte att tvinga förmånsberättigade borgenärer

att delta i ackordsförhandling med den del deras fordran sannolikt

en av som är oprioriterad har föreslagits Stefan Lindskog 33:e Nordiska Jurist-

av mötet 1993, s. 522 Förslaget innebär att förmånsrättsborgenären skall

Företagshypoteket 311

kunna tvingas själv uppskatta hur stor del fordringen som är säkrad. att av Han är sedan bunden denna uppskattning såtillvida att han därefter beav träffande den uppskattat säkrade delen inte får göra denna gällande mot gäldenären personligen. Vidare innebär förslaget att han inte kan utnyttja säkerheten för större del fordringen än han antagit vara täckt av säen av kerheten; den övriga delen blir således osäkrad och nedsatt med ackordsprocenten. För att regeln skall bli effektiv borde betalningar som gäldenären efter företagsrekonstruktionens inledning gör under hand avräknas först mot säkerheten eller åtminstone proportionellt. Ifall förmånsrättsordningen samtidigt ändras så att oprioriterade borgenärer kan räkna med viss utdelning i konkurs, skulle det lindskogska förslaget kunna en leda till att företagshypotekshavare i ökad utsträckning kommer att bidra till finansiell lättnad vid ackord. det lindskogska förslaget skall något utslag är det nödvändigt För att ge att säkerhetshavaren helt tappar rätten till betalning annat än säkerheten ur för den del han täckt säkerheten. Häri ligger emellertid också som anser av dess svaghet. Är det rimligt att tvinga säkerhetshavare att avstå från en rätten att subsidiärt få betalt oprioriterad borgenär ur gäldenärens hela som förmögenhet för att han skall få behålla rätten till betalning ur säkerheten Och kommer säkerhetsborgenärer att medge att någon del deras fordran av är i realiteten osäkrad och därmed förlora möjligheten till full betalning Utdelningen till oprioriterade borgenärer torde vara högre i en konkurs föregåtts ett ackord låt oss säga 30 % men denna utdelning som av - skall beräknas på den ackordsnedsatta delen 25 % av fordringen. Vid en övervärdering av säkerheten riskerar borgenären således bara 7,5 % av den övervärderade delen fordringen. Är inte företagshypotekshavarens eget av intresse, när han har dålig säkerhet, av att gäldenären inte går i konkurs ett verksammare medel för att få företagshypotekshavaren att frivilligt efterge en del av sin säkrade fordran Valet därför stå mellan å sidan dagens regler, som bygger på synes ena frivilliga eftergifter av säkerhetshavarna i syfte att hindra att en stor del av deras teoretiskt säkrade fordran omedelbart går förlorad i en konkurs, och å andra sidan den finska lösningen, domstols försorg efter en som genom uppskattning av den osäkrade delen av fordringen leder till en tvångsnedsättning vidmakthåller företagsinteckningshavarens rätt till betalning men säkerheten för hela den kvarstående fordringen. I den finska modellen ur behöver inga problem uppstå rörande amorteringars avräkning. Kommittén förordar den sist nämnda lösningen. På ansökan av en oprioriterad borgenär eller rekonstruktören skall konkursdomstolen försikav tigt uppskatta hur stor del av företagsinteckningshavarens fordran som skulle ha saknat förmånsrätt om försäljning skett vid rekonstruktionens inledning och förklara att denna del av fordringen sätts ned med ackordsprocenten. Regeln bör placeras i FRekL.

Det nu behandlade problemet är generellt för alla slags säkerheter och förrnånsrätter. Också borgenärer med panträtt i fast eller lös egendom får ibland finna sig i att del deras fordran faller utom säkerheten och blir

en av nödlidande i konkurs. Skulle de eget val kunna ställa sig vid sidan

genom av ett ackord och därefter kunna avräkna amorteringar icke nedsatt

mot en del av den i realiteten oprioriterade fordringen, föreligger ett avsteg från likabehandlingsprincipen. Kommittén förordrar därför att nedsättningsregeln i FRekL görs generell såvitt företagsinteckning och särskilda

avser förmånsrätter. Vi har emellertid haft möjlighet att i detalj igenom vilket behov det finns sådan regel rörande än företagshypotek

av en annat och om särskilda tillämpningsproblem skulle uppstå. Detta bör beaktas

senast vid departementsbehandlingen.

Däremot torde de allmänna fömiånsrätterna med prioritet före företagsinteckning kunna lämnas därhän, eftersom de nästan alltid skulle full

ge utdelning i konkurs. Vad slutligen gäller prioriterade lönefordringar dvs. enligt kommitténs förslag fordringar på lön belöpande tiden före företagsrekonstruktionens inledning och uppsägningslöner när arbete utförs

gäldenären, se ovan avsnitt 6.5.5-6.5.7 finns i princip inget skäl till särbehandling i förhållande till företagsinteckingen, eftersom dessa förmånsrätter kommer att i realiteten bli sidoställda 50 %-regeln.

genom Lönefordringama är emellertid i allmänhet mindre än fordringar säkrade med företagsinteckning, varför de ofta torde vara fullt täckta den fria halva

av av egendomsmassan som belastas med företagsinteckningen. För inte

att komplicera inledningen av en företagsrekonstruktion, föreslår kommittén att regeln om nedsättning efter värdering inte görs tillämplig någon annan allmän förmånsrätt än företagsinteckningen.

Övergångsregler

Hur övergången skall bemästras behandlas nedan i författningskommentaren till förslaget till lag företagsinteckning.

om

8¶Reformens genomförande

8.1¶Ikraftträdande m.m.

Ikraftträdande torde inte kunna ske tidigare än den 1 juli år 2000. I författningskommentaren till förslaget till lagen företagsinteckning och lagen

om

ändring förmånsrättslagen har vi redogjort för de Övergångsbeom av stämmelser vi erforderliga. Med hänsyn till att kreditgivare

som anser vara måste ha rimlig övergångstid för över utestående krediter och

en att se

när de reglerna medför att en säkerhet inte längre kan anses beagera nya tryggande, kommer förändringarna inte att få full genomslagskraft förrän ett och ett halvt år efter ikraftträdandet.

Förbättringarna löneskyddet liksom bortfallet av skatteförmånsrätten

av finansieras främst att statens sammanlagda utdelning för skatte-

genom fordringar och regressfordringar till följd av lönegarantiutbetalningar kommer att öka. Den ökade utdelningen uppkommer genom begränsning-

företagshypoteket. Detta innebär att den statsfinansiella förbättring, en av

kommitténs förslag enligt beräkningarna i följande avsnitt kommer att som leda till, inte kommer att inträda fullt ut förrän övergångsperioden är till ända.

8.2¶Statsfinansiella effekter

Vårt förslag leder till att tillgångarna i konkurser kommer att fördelas mellan olika borgenärskategorier på ett annat sätt än med dagens förmånsrättsordning. Utdelningen till borgenärer som i dag har säkerhet i företagshypotek kommer att minska. Till följd härav kommer utdelningen till vissa enskilda löneborgenärer, till staten grund av regressrätten för lönegarantiutbetalningama samt till de redan i dag oprioriterade borgenärema att öka. Statens utdelning för skattefordringar kommer att sjunka. I detta avsnitt beräknar vi effekterna statens finanser vid ett statiskt synsätt. Huruvida även storleken de totala tillgångarna som delas ut i konkurs påverkas förslaget behandlas i nästa avsnitt, liksom förslagets effekter

av statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.

314 Reformens genomförande

Den faktor som har störst betydelse för statens kostnader till följd av konkurs är utan tvekan konkursutvecklingen. Utbetalningama från lönega-

rantin, liksom statens skattefordringar i konkurs, varierar med antalet konkurser. I början 1990-talet ökade konkursema kraftigt för att därefter åter minska. Det förefaller som om den nedåtgående trenden fortsätter. För att våra beräkningar skall vara av intresse även konkursema åter skulle om öka, utgår i beräkningarna från 1996 års siffror vad gäller antal konkur-

ser, antal berörda anställda och utbetalningar från lönegarantin. När det gäller statens skattefordringar och utdelningen dessa redovisas beloppen från konkurser som avslutas ett visst år. Siffrorna för år 1996 härrör således i stor utsträckning från de många och stora konkursema i början

1990-talet. Här utgår i stället från vad kan uppfattas anser som ett normalår.

Utbetalningarna från lönegarantin

Under 1980-talet uppgick utbetalningarna till i genomsnitt 500-600 miljoner kronor per år. I början på 1990-talet ökade konkursema kraftigt, för att därefter åter minska. År 1992 uppgick utbetalningarna från lönegarantin till nära 5 miljarder kronor. Utbetalningama har stabiliserats nivå nu en omkring drygt 1 miljard kronor år, omkring hälften lön per varav avser som belöper på tiden före konkursbeslutet och hälften uppsägningsavser lön som belöper på tiden efter konkursbeslutet. Vi föreslår höjning maximibeloppet för lönegarantin till 4 basbeen av lopp, f.n. 145 600 kr. De flesta arbetstagare uppbär lönegaranti har som dock löneanspråk ligger betydligt under det nuvarande maxirnibelopsom pet, se avsnitt 6.5.3. Vi beräknar att 15 % dem uppbär lönegaranti, av som eller omkring 3 000 personer, kommer att ha lönefordringar överstisom ger det gamla maximibeloppet och i de flesta fall uppgår till eller översti-

ger även det nya maximibeloppet. De ökade utbetalningarna till följd av förhöjt maxirnibelopp kan därför, vid i övrigt oförändrade regler, beräknas uppgå till omkring 137 miljoner kronor 3 000 45 600 136,8 miljoner x kronor. Vi föreslår också att maximitidsgränsen för lönegarantin förlängs från sex till åtta månader. För många arbetstagare har tidsgränsen ingen

reell betydelse; det är maximibeloppet avgör under hur lång tid som arbetstagaren kan uppbära lönegaranti. Arbetstagare med låga inkomster kan emellertid komma att uppbära lönegaranti med högre belopp tidsom gränsen förlängs än den är oförändrad. Att förlänga tidsgränsen torde om emellertid betyda mindre för kostnaderna än höjning maxirnibelopen av pet. Vi föreslår emellertid också att lönegaranti över huvud inte skall taget utgå för tid under vilken arbete utförs konkursboet. Det är mycket svårt

att uppskatta hur stor del lönegarantikostnaderna för uppsägningslön av som kommer att falla bort. Vi erinrar omkring hälften utbetalom att av

ningarna, eller omkring en halv miljard kronor avser uppsägningslöner. Även vid försiktig bedörrming att effekterna att allt utfört

en anser av arbete skall betalas massafordran än väl kommer att utjämna ef-

som mer fekterna av att maximibeloppet och maxirnitidsgränsen höjs respektive förlängs. Härtill kommer att övergången från förfallotidpunkt till belöpandetidpunkt som avgörande för vilka lönefordringar som omfattas av förmånsrätt leder till att utbetalningarna blir mindre än om förfallotidpunkten behölls. Vi anser därför att vårt förslag inte kommer att leda till några ökade utbetalningar från lönegarantin utan snarast till en minskning av dessa. l det följ ande räknar vi dock med oförändrad nivå utbetalningarna från lönegarantin.

Statens utdelning i konkurs

Det finns ingen tillgänglig statistik som visar hur stora totala fordringar med säkerhet i företagshypotek som förekommer i konkursföretagen. Olika undersökningar tyder emellertid att dessa fordringar i ett genomsnittligt material är ungefär dubbelt så skattefordringama,

stora som medan skattefordringama i sin tur är dubbelt så stora som lönefordringama. De oprioriterade fordringarna uppgår sammantaget till det klart största beloppet; de oprioriterade fordringarna är lika stora som hypoteksfordringarna, skattefordringama och lönefordringama tillsammans.

Omkring en tiondel av utbetalningarna från lönegarantin täcks i dag genom utdelning statens regressfordran. Utdelningen på företagshypotek uppgick i Insolvensutredningens undersökning till 46 % och i Förmånsrättskommitténs undersökning till 39 %. Om företagshypoteket begränsas och skatteförmånsrätten avskaffas, torde utdelningen till de prioriterade lönefordringama relativt sett bli betydligt högre än den nuvarande utdelningen till företagshypotek, dels grund av att lönefordringama uppgår till lägre belopp än hypoteksfordringarna och därför i högre grad kan täckas av tillgångarna i den enskilda konkursen, dels grund av att lönefordringama inte förekommer lika ofta i tillgångslösa konkurser som företagshypotek. Vi uppskattar att prioriterade lönefordringar kan få 60 % utdelning och oprioriterade lönefordringar 10 % utdelning. Vårt förslag innebär också att förhållandet mellan statens regressrätt för lönefordringar för tid före konkursen och för uppsägningslön under konkursen kommer att förändras. För närvarande är dessa fordringar ungefär lika stora. Som nämnts ovan räknar med att den totala utbetalningen från lönegarantin skall ligga kvar på nuvarande nivå. Vårt förslag kommer dock att medföra att en större andel av utbetalningarna i framtiden kommer att avse tiden före konkursen. Uppskattningsvis 60 % av utbetalningarna kommer att avse tiden före konkursen och därmed en förrnånsberättigad regressfordran

316 Reformens genomförande

medan 40 % av utbetalningarna kommer att avse tiden efter konkursen och därmed en oprioriterad regressfordran.

Sammantaget leder våra beräkningar av förslagets effekter för statens kostnader för lönegarantin till följande resultat.

Nuvarande och framtida utbetalning 1 miljard Beräknad utdelning 400 60 % av 600 360 + 10 % av 400 40 Utdelning enligt gällande förmånsrättsordning 100 Ökad utdelning 300 400 100

-

Om skattefordringar blir oprioriterade får de en relativt sett sämre utdelning än oprioriterade lönefordringar. Det beror på att skattefordringar oftare än lönefordringar förekommer i konkurser utan utdelning. Vi uppskattar att utdelningen skattefordringar kommer att minska något, trots att förslaget beräknas medföra att den genomsnittliga utdelningen till oprioriterade höjs till 10 %, vilket motsvarar den utdelning som skatteförrnånsrätten idag ger.

Som frarnhållits är vår bedömning beträffande utbetalningarna

ovan från lönegarantin att dessa kommer att minska. Om bedömningen är riktig kan den minskade utdelningen på skattefordringar komma att uppvägas

av minskade utbetalningar från lönegarantin. En halvering statens utdel-

av ning på skattefordringar skulle ett normalår innebära minskad utdelning med omkring 100 miljoner kronor vilket motsvarar 10 % utbetalningar-

av na från lönegarantin.

8.3¶Andra effekter

Vårt förslag syftar till att förbättra möjligheterna att rekonstruera livskraftiga företag och minska de s.k. seriekonkursema samtidigt arbetstagarnas

som löneskydd i konkurs förstärks. Om antalet konkurser minskade, skulle det innebära stora vinster för staten. Kostnaderna för lönegarantin skulle minska, skattefordringama i konkurs skulle minska, de konkurskostnader

som stannar på staten skulle minska Men framför allt skulle stora vinster

osv. göras genom att konkurser ofta har påtagliga och tragiska effekter för konkursborgenärema, vilket i sin tur orsakar kostnader för staten.

Vårt förslag innebär att företagshypotekets ställning försämras samtidigt som säkerhetens värde blir enklare att uppskatta. Det bör leda till att kreditgivama gör en noggrannare kreditprövning. I vissa fall kommer kredit inte att beviljas eller att beviljas till ett lägre belopp. Det borde i förlängningen leda till färre konkurser och lägre skuldbelastning i de konkurser som inträffar. En reform minskar företagshypotekets värde torde

som också leda till att kreditgivaren reagerar tidigare och kraftfullare på signa-

ekonomiska problem hos kredittagaren. Även detta torde ler som indikerar leda till färre konkurser rekonstruktioner utom konkurs och till genom lägre skuldsättning i de konkurser inträffar genom att dessa kommer i som ett tidigare skede än i dag. Avskaffandet skatteförmånsrätten förväntas av också bidra till tidigare insolvensbehandling och fler rekonstruktioner utkonkurs. Härigenom blir det statsfinansiella resultatet bättre än som om framgår de statiska beräkningama. Dels blir utbetalningarna från löneav garantin lägre, dels blir utdelningen till staten åtminstone relativt sett bätt-

re. Det finns emellertid också faktorer som talar för att det kan bli färre tillgångar att fördela i konkursema om förslaget genomförs. Försämringen företagshypoteket kan nämligen också tänkas leda till att kreditgivama i av viss utsträckning kompenserar sig genom andra former av säkerheter som factoring och lagerpantsättning. Det leder i sin tur till att tillgångar som i dag ingår i underlaget för företagshypoteket och vi därför i våra besom räkningar olika reformer delvis räknat andra borgenärer till godo, ändå av kommer att tillfalla kreditgivarna fast andra grunder än i dag. Sådana säkerheter har emellertid högre belåningsgrad, varför effekten motverkas av att gäldenären har tillförts större krediter. Om maximibeloppet och maximitiden för lönegarantin höjs, kommer en del av de personer, som idag uppbär arbetslöshetsersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring, inte att få någon sådan ersättning, eller så får de ersättning under kortare tid. Kostnaderna för arbetslöshetsersättningen kan därför förväntas minska. Statens utgifter för ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring är relativt sett lägre än statens utgifter för lönegaranti. Dels gäller karenstid om fem dagar, dels ersätts endast 80 % av en den sökandes dagsförtjänst, dock högst 580 kronor per dag fem dagar per vecka 15 950 kronor per månad om 22 dagar ersätts. Vidare finns vissa kvalifikationsregler, vilket innebär att alla arbetstagare som är berättigade till lönegaranti inte automatiskt är berättigade till arbetslöshetsersättning. Med hänsyn till den osäkerhet som ligger i att inte vet hur många arbetstagare kommer att tas i anspråk och betalas av konkursboet under som uppsägningstiden eller hur många arbetstagare som varit berättigade till arbetslöshetsersättning lönegaranti inte utgått, avstår från att ange om några exakta tal för den budgetmässiga effekt kan ligga i att kostnader som flyttas från arbetslöshetsförsäkringen till lönegarantin. Det är dock uppenbart att belastningen arbetslöshetsersättningen minskar till den del vårt förslag medför att vissa arbetstagare belastar lönegarantin under en längre period än enligt gällande regler.

Övriga frågor 319

9

Övriga frågor

9.1¶Generella kommittédirektiv

l Inledning

Vi skall enligt våra direktiv beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 och att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994: 124. Det finns emellertid fler generella komrnittédirektiv. Till dessa hör direktiven om utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5, direktiven att beakta EGaspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 och direktiven att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49.

Enligt direktiven om utredningsförslagens inriktning får förslag inte öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomstema. I direktiven om offentliga åtaganden anges bl.a. att varje kommitté skall visa hur förslag

som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för staten skall

finansieras. Vi har i kap. 8 redovisat de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag, varför kostnadsaspektema inte berörs i detta kapitel. Vad

gäller direktivet om EG-aspekter i utredningsverksamheten har Sverige att iaktta EG:s lönegarantidirektiv 80/987/EEG, vilket avspeglar sig i kommitténs överväganden och förslag angående utformningen av löneskyddet vid konkurs se kapitel 6. Eftersom lagstiftningen beträffande övriga frågor som kommittén behandlar inte är reglerad EG föranleder

av direktivet om EG-aspekter inga ytterligare överväganden. Eftersom våra

förslag såvitt känt inte medför några jämställdhetspolitiska konsekvenser föranleder inte heller direktivet härom någon särskild redovisning. Våra ställningstaganden beträffande övriga angivna generella direktiv redovisas nedan.

320 Övriga frågor

9.1.2¶Offentliga

åtaganden

Enligt direktiven om offentliga åtaganden skall förutsättningslöst pröva i vad mån det offentliga åtagande som är föremål för vårt uppdrag bör vara en offentlig angelägenhet. Enligt dessa direktiv skall vi också, om förslagen innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för staten, visa hur dessa skall finansieras samt analysera möjligheter till besparingar och efektiviseringar. Frågor rörande kostnader och finansiering har vi behandlat i kapitel

Det offentliga åtagande som uppkommer vid en konkurs gäller dels utseende och tillsyn av förvaltare, varvid staten ytterst garanterar förvaltarens arvode, dels lönegaranti till konkursgäldenärens anställda. Det offentliga åtagande som rör konkursförvaltningen torde omfattas av den nu verksamma Konkurstillsynsutredningen Ju 1997:05.

När det gäller det offentliga åtagandet beträffande lönegarantin har kommittén ingående prövat om och i så fall i vilken omfattning löneskyddet vid konkurs skall fyllas genom statlig lönegaranti. Vi har kommit fram till att löneskyddet vid konkurs är grundat goda sociala skäl och att inte ens bästa förmånsrätt kan garantera ett acceptabelt resultat i det enskilda fallet. Vår uppfattning är därför att lönegarantin även i framtiden bör utgöra ett offentligt åtagande. De förändringar vi föreslår lönegarantin

av och de statsfinansiella effekterna av våra förslag redovisas i kapitel 6 och

Genom en riksdagsmotion, interpellation och skrivelse till

en en regeringen se avsnitt 6.3.3 och 6.3.4 aktualiseras frågan lönegarantin bör

om ersättas av en s.k. konkursförsäkring. Förslagen går ut att en konkursförsäkring skall utformas efter mönster den allmänna sjukförsäkringen

av och hanteras av försäkringskassorna. Vi uppfattar förslagen så att även

en

konkursförsäkring skulle utgöra ett offentligt åtagande.

9.1.3 konsekvenser

Regionalpolitiska

Enligt direktiven rörande regionalpolitiska konsekvenser bör kommittéer och särskilda utredare belysa regionalpolitiska konsekvenser sina

av förslag. Därvid skall särskilt beaktas hur förslagen påverkar sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar landet. Vidare skall

av beaktas hur planerade förändringar av taxor, avgifter, skatter och bidrag påverkar de ekonomiska förutsättningarna för kommuner, näringsliv och privatpersoner i olika delar av landet. Vid förslag till större omorganisationer eller bildande av nya myndigheter skall det redovisas överväganden om decentralisering och lokalisering utanför Stockholmsregionen.

Övriga fiiigor 321

När det gäller förändringar angående företagshypoteket har vi noga övervägt företagshypotekets betydelse för kreditgivningen till företag i allmänhet. Vi har kommit fram till att företagshypoteket har betydelse vid kreditgivningen men att denna inte är så avgörande att det föreligger risk för att företagens kreditförsörjning kommer att påverkas i någon nämnvärd omfattning. Vi har låtit undersöka företag tar ut företagsinteckningar i

om större eller mindre omfattning beroende hur stor kommun företaget verkar men inte funnit några tydliga mönster. Vi har emellertid inte undersökt om företag som är verksamma i olika delar av landet beter sig olika i detta hänseende. Sammantaget är vår bedömning att de föreslagna förändringarna kommer att underlätta rekonstruktioner av företag i ekonomisk kris och inte nämnvärt försvåra för solventa företag att få de krediter som krävs sig i ett inledande eller expanderande skede. Vi

vare anser därför inte att förslaget kommer att få negativa regionalpolitiska effekter.

9.1.4¶Konsekvenserna för och det

brottsligheten brottsförebyggande arbetet

I direktiven om konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet att alla förslag läggs fram kommittéer eller

anges som av utredare skall föregås av en analys och innehålla redovisning effek-

en av terna för brottsligheten och för det brottsförebyggande arbetet.

Inom insolvensrättens område torde brottslighet främst förekomma vid så kallade planerade konkurser. Ett syfte med förslaget att begränsa företagshypoteket är att begränsa förekomsten s.k. seriekonkurser.

av Genom att företagshypoteket blir allmän förrnånsrätt omfattar

en som hälften av all gäldenärens egendom minskar också möjligheterna att påverka utfallet för olika borgenärer att omvandla egendom

genom av visst slag till egendom. Sammantaget vi att våra förslag har

annan anser liten betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

men att förslagen snarare kan minska än öka brottsligheten.

9.2 för fortsatt

Frågor utredning

Kommittén har fått i uppdrag att överväga införandet regler, enligt

av vilka en gäldenär vid företagsrekonstruktion skall kunna i förtid säga

upp betungande, långvariga avtal. Syftet är naturligtvis att underlätta

en

företagsrekonstruktion.

Det bör emellertid noteras att rekonstruktionsgäldenären redan i dag kan vägra fullgöra långvariga avtal är oförmånliga för honom, med

som

322 Övriga fidgor SOU 199921

verkan att borgenären får ackordsnedsatt fordran skadestånd. Om en

en förändring skall åstadkommas, måste den därför innebära att borgenären inte skall få ackordsfordran eller, om motsvarande regler införs vid

ens en konkurs, inte konkursfordran. En sådan regel finns i dag vid an-

ens en ställningsavtal, vilka vid konkurs alltid kan sägas upp med rimlig uppsägningstid NJA 1914 244; jfr dock AD 1979 nr 152. Regeln skulle kunna

s generaliseras. Frågan är emellertid varför just borgenärer som slutit för dem förmånliga varaktiga avtal ex. leasat ut viss egendom skall bidra till rekonstruktion i högre grad än borgenärer vilka slutit förmånliga

en avtal engångsprestationer sålt avbetalning; de får

om ex. senare bevaka en oavkortad, oprioriterad fordran. En uppsägningsmöjlighet som helt befriar gäldenären från skulden vid varaktiga avtal synes strida mot likhetsprincipen.

En anslutande fråga är om en rekonstruktionsgäldenär eller ett konkursbo, tvingats åta sig för framtida prestationer för att hindra

som ansvar hävning ett varaktigt avtal jfr 2 kap. 20 § FRekL, skall kunna befria

av sig från avtalet sedan motpartens prestationer efter en tid inte längre behövs. Skall med andra ord åtagandet med ändring av gällande rätt kunna ske för endast begränsad tid, varefter motparten inte alls får någon fordran eller i vart fall bara en ackords- eller konkursfordran En sådan regel skulle kunna vara till nackdel för en motpart som hade kunnat sluta ett bra avtal vid ett omedelbart upphörande, efter tid kan ha svårt att

men som en göra lika lönsam placering av tillgången. Det bör emellertid märkas att

en 12 kap. 31 § jordabalken i dag möjliggör för en lokalhyresgästs konkursbo att tacka nej till inträde i hyresavtalet för den återstående hyrestiden men tillåter hyresgästen att ändå utnyttja lokalen under lagstadgad uppsägningstid ofta nio månader mot betalning av den hyra som belöper lokalen under uppsägningstiden. För tiden därefter har hyresvärden endast en konkursfordran. Det avböjda inträdet möjliggör således i praktiken ett i högsta grad partiellt inträde. Regeln har ingen motsvarighet vid företagsrekonstruktion, och den gäller i konkurs exempelvis inte vid leasing.

- -

Det senast närrmda väcker frågan, om inte den tvingande rätten att hindra hävning av varaktiga avtal som finns i 2 kap. 20 § FRekL borde ha sin motsvarighet vid konkurs. Förrnånsrättskomrnittén har strävat efter att i övrigt undanröja skillnader i reglerna vid rekonstruktion enligt FRekL och vid konkurs. Alternativt kan man tänka sig att inskränka hävningsbegränsningen i 2 kap. 20 § FRekL, om man fruktar att den vid "betalningssvårighetef se l kap. l § FRekL kan missbrukas till sanering av skulder i fortlöpande avtalsförhållanden, särskilt som ägaren vid rekonstruktion enligt FRekL behåller kontrollen över sitt företag.

Med 2 kap. 20 § FRekL sammanhänger frågan angående kvittning av en ackords- eller konkursfordran mot fordran som rekonstruktionsgäldenären eller konkursboet skaffar sig genom att förklara sig vilja fullgöra ett

ömsesidigt ofullbordat avtal. Tanken bakom 2 kap. 20 § FRekL är bl. att

a. medkontrahenten skall nöja sig med en ackordsnedsatt fordran såvitt avser det som levererats före rekonstruktionens inledande. Han kan inte innehålla en ny naturaprestation därför att de redan utgivna inte betalats. Men om det är ackordsgäldenären som skall prestera in natura, torde 2 kap. 20 § FRekL inte hindra att medkontrahenten kvittar återbärings- eller skadeståndsfordringar avseende uteblivna prestationer före rekonstruktionen, när ackordsgäldenären kräver betalt för prestationer utgivna efter rekonstruktionens inledande. I vart fall har ett konkursbo, inträtt i gäldenä-

som rens avtal och levererat varor, tvingats godta kvittning även med inkonnexa motfordringar uppkomna före konkursbeslutet NJA 1916 154 och

s. 1996 s. 368.

Kommittén har funnit att frågorna uppsägning och kvittning i lö-

om pande avtalsförhållanden är alltför komplicerade för att kunna lösas till årsskiftet 1998/99. Dessa frågor kommer därför att redovisas i kommitténs slutbetänkande som vi beräknar att vid utgången år 1999.

avge av

F örfattningskommentar 325

10

Författningskommentar

10.1¶Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

2 kap. 10a§

Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion, skall en borgenärs ansökan om konkurs, ifall gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan att företagsrekonstruktionen upphör.

Finns det särskilda skäl att anta att borgenärens rätt allvarligt

äventyras, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs. In-

nan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att

yttra sig.

Rätten skall besluta att försätta gäldenären i konkurs om gäldenä-

ren inte fullgör sina förpliktelser enligt 20 b § lönegarantilagen

1992:497.

Paragrafen tillkom när FRekL infördes. Enligt paragrafens första stycke är huvudregeln att det sedan beslut om företagsrekonstruktion har meddelats råder ett temporärt konkurshinder, som tillsammans med det principiella förbudet mot specialexekutiva åtgärder enligt 2 kap. 17 § FRekL utgör det väsentliga innehållet i det moratorium för gäldenären som måste gälla under företagsrekonstruktion för att ett sådant förfarande skall kunna leda

en till framgång. I förarbetena till FRekL uttalas emellertid att som en allmän regel bör gälla att förfarandet inte får fortgå till priset av att en borgenär med betydande fordran på gäldenärsföretaget tvingas tåla att hans sä-

en kerhet i väsentlig mån försämras, se prop. l995/96:5 s. 78. Eftersom det inte kunde uteslutas att en gäldenär under en företagsrekonstruktion handlar så att en eller flera borgenärers rätt sätts i fara, t.ex. genom att han avhänder sig betydelsefull egendom som ingår i företagshypoteksunderlaget, infördes en undantagsbestämmelse i paragrafens andra stycke. Enligt undantagsbestämmelsen får rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs

326 Férfatmingskommentar SOU 1999: 1

om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara. Det krävs således, trots uttalandet i propositionen, varken att borgenärens fordran skall vara betydande eller att det skall finnas risk för försämring i väsentlig mån. För att undantagsreglema från konkursförbudet och från förbudet mot de specialexekutiva åtgärderna skall äga tillämpning krävs emellertid att faran för borgenärens rätt har sin grund i att det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter att vidta viss åtgärd. Härigenom, heter det i förarbetena, kan tvister undvikas om huruvida rekonstruktörens åtgärder är ekonomiskt välgrundade.

Bestämmelsen i andra stycket får en begränsad betydelse om vårt förslag genomförs. Som framgår av föregående stycke tar den nuvarande regeln bl.a. sikte den situationen att gäldenären omvandlar egendom som ingår i underlaget för företagshypotek till sådan egendom inte ingår i

som hypoteksunderlaget. Enligt vårt förslag skall företagshypotek ersättas med företagsinteckning som ger förmånsrätt i kvotdel all egendom. Bor-

en av genärens rätt kommer därför inte att påverkas av att viss egendom ersätts med egendom av annat slag. Bestämmelsen har inte heller, sig med

vare dagens regler eller med de nya reglerna, någon betydelse för borgenärer med handpanträtt eller retentionsrätt. Företagsrekonstruktion hindrar nämligen inte utmätning för fordran med sådan säkerhet, 2 kap. 17 § FRekL. Borgenärer med säkerhet i fast egendom torde dock kunna åberopa bestämmelsen, exempelvis om gäldenären vanvårdar den fasta egendomen. Bestämmelsen kan också bli tillämplig, gäldenären bedriver verksam-

om heten på sådant sätt att eller flera borgenärer riskerar att få sämre betalt

en i en senare konkurs än vad de skulle få gäldenären genast försattes i

om konkurs. I dessa fall kan borgenärens intresse ibland bli tillräckligt tillgodosett genom att gäldenären med stöd 2 kap. 18 § FRekL hindras att

av vidta de skadliga åtgärderna. Om åtgärderna riskerar leda till att syftet med rekonstruktionen inte kan antas bli uppnått, kan rekonstruktionen dessutom avbrytas enligt 4 kap. 7 § FRekL, och därefter finns inte längre något hinder mot konkurs gäldenären är insolvent.

om

Man kan därför fråga sig vilket behov det finns av regeln i 2 kap. 10 §

a KL, sedan företagsinteckningen blivit allmän förmånsrätt. Eftersom 4

en kap. 7 § FRekL tar sikte syftet med rekonstruktionen, medan 2 kap. 10 a § KL beaktar en enskild borgenärs konkurssökandens rätt, kan det inte uteslutas att den senare bestämmelsen undantagsvis skulle fylla

en själv ständig roll. En situation skulle kunna att rekonstruktionsplanen är

vara synnerligen chansartad, varigenom en företagsinteckningshavare,

som nästan har full täckning i utgångsläget, skulle kunna förlora en stor del

av säkerheten. Vidare kan konstateras att en borgenär inte har rätt att få gäl-

F örfattningskommentar 327

denären försatt i konkurs, om hans rätt äventyras av andra händelser än sådana som beror av gäldenären. Om exempelvis ett kraftigt prisfall hotar att drabba den fastighet i vilken en borgenär har panträtt, kan en fortsatt rekonstruktion ändå leda till framgång om de oprioriterade borgenärema är villiga att i tillräcklig grad sätta ned sina fordringar, men rekonstruktionen kommer att drabba fastighetspanthavaren jämfört med omedelbar konkurs och exekutiv försäljning eller bara exekutiv försäljning. Enligt kommitténs uppfattning skall en enskild borgenär med bättre rätt än de oprioriterade inte behöva godta att synnerligen riskabla åtgärder vidtas i första hand hans risk. För att inte förmånsberättigade borgenärer skall kunna avbryta företagsrekonstruktion redan när deras rätt sätts i fara,

en vilket torde vara vanligt, måste risken dock vara höggradig och kunna medföra en väsentlig försämring av konkurssökandens rätt.

Kommittén föreslår därför att 2 kap. 10 § andra stycket KL behålls

a med något vidgat tillämpningsområde men med ett strängare farerekvisit. Om det finns särskilda skäl att anta att konkurssökandens rätt allvarligt äventyras, får rätten besluta om konkurs trots pågående företagsrekonstruktion.‘

Den nya sista stycket införs som en följd av förslaget att lönegaranti skall kunna utgå under företagsrekonstruktion se avsnitt 6.5.8. Om lönegaranti utbetalas för fordran hos en arbetsgivare verksamhet är före-

vars mål för företagsrekonstruktion, skall statens regressfordran för lönegarantin betalas eller skyddas med betryggande säkerhet innan företagsrekonstruktionen upphör. Görs inte detta skall rätten enligt den nya sista meningen försätta gäldenären i konkurs. Vi har övervägt att utforma regeln så att rättens beslut skall fattas efter ansökan den länsstyrelse skall

av som utbetala lönegarantin. För att länsstyrelsen skall få kännedom om att förfarandet håller att avslutas krävs emellertid en underrättelse från rätten. Det förefaller därför som en lämpligare lösning att ålägga rätten att undersöka om lönegaranti utgår och gäldenären i sådant fall fullgjort sina

om förpliktelser gentemot staten. En annan möjlig lösning skulle kunna

vara att rättens beslut skall fattas efter ansökan från rekonstruktören. Även den konstruktionen ter sig mindre lämplig. Att gäldenären inte förmår fullgöra sina förpliktelser kan ha sin grund i att rekonstruktören fattat ett felaktigt beslut. Vi anser därför att den lämpligaste lösningen är att rätten officio

ex prövar den nya konkursgrunden. Det får således ankomma rätten att genom frågor till rekonstruktören eller länsstyrelsen utreda lönegaranti

om utgår innan rätten fattar beslut enligt 4 kap. 7 § FRekL om att en företagsrekonstruktion skall upphöra. Om så är fallet är det rättens ansvar att hos

1 I den 1994 antagna tyska Insolvenzordnung, trätt i kraft den 1januari 1999,

som finns i § 251 en bestämmelse, att rekonstruktionsplanen skall underkännas om en borgenär blir sämre ställd än om gäldenären hade försatts i konkurs.

328 F örfattningskommentar

länsstyrelsen kontrollera att gäldenären fullgjort sina förpliktelser gentemot staten. I annat fall skall förfarandet övergå i konkurs. Iden nya 20 b § LGL införs också en skyldighet för rekonstruktören att lämna upplysning-

till rätten angående frågor lönegarantiutbetalningar och återbetalar om ning av lönegarantiersättning.

Den prövning som rätten enligt vad ovan anförts skall göra angående lönegaranti innan en rekonstruktion avslutas kan också ses mot bakgrund av de övriga kontroller som rätten är skyldig att företa ex officio i samband med att en företagsrekonstruktion avslutas. Således är rätten skyldig att ex officio kontrollera att ett ackord uppfyller kraven i 3 kap. 25 § FRekL innan det fastställs. Vidare skall rätten bevaka tremånadersfristen i 4 kap. 8§ FRekL. Den omständigheten att rätten redan enligt gällande regler är skyldig att ex officio företa vissa kontroller i samband med att en företagsrekonstruktion avslutas utgör ytterligare ett skäl för att ansvaret bör ligga domstolen.

Genom att lönegaranti som uppburits på grund av företagsrekonstruktionen skall avräknas från arbetstagarens rätt till betalning enligt garantin på grund av konkursen uppstår inga ökade kostnader för lönegarantin.

4kap.1§

Återvinning till konkursbo får begäran av boet ske i enlighet med

vad som anges i detta kapitel.

Återvinning får dock inte ske betalning eller förmånsrätt för

av av

underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken, bidrags-

om

beloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte

har gynnats ett otillbörligt sätt.

Ändringen innebär att återvinningsförbudet avseende betalning skatter

av

upphävs. I dag omfattar återvinningsförbudet förmånsberättigade skatter,

vilket kan motiveras med att likvida medel som använts till skattebetalningar men återvunnits ändå skulle ha tillfallit staten på grund förrnåns-

av rätten. När skatteprivilegiet upphör skulle syftet med förändringen emellertid delvis förfelas om återvinningsförbudet kvarstod, eftersom återvinningsreglema skall garantera att förmånsrättsordningen inte åsidosätts. De återvinningsbestämmelser som blir aktuella är 4 kap. 10, 12 och 13 §§ KL. Härav framgår att ordinära betalningar i anslutning till förfallodagen inte heller i framtiden kommer att kunna återvinnas. Återvinning icke

av ordinära skattebetalningar blir emellertid möjlig. Beträffande vad är

som ordinär skattebetalning hänvisas till SOU 1970:75 150. För ställföre-

s. en trädares del kan detta innebära att hans möjligheter att minska ställföreträdaransvaret genom att göra skattebetalningar strax före ett konkursutbrott minskar. Detta ger honom anledning att inställa företagets betalningar eller

i konkurs före utbetalningen av den lön som ger upphov till skatteskulden vilket således leder till en tidigare insolvensbehandling. Vad gäller återvinning av skattebetalning enligt 4 kap. 5 § KL, se NJA 1983 s. 737.

12 kap. 11§

Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller fordran är förenad med förrnånsrätt deltar dock inte vars i omröstningen. En borgenär, har rätt till betalning först efter övrisom borgenärer, deltar inte heller i omröstningen, såvida inte de övriga ga borgenärema medger det. Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt eller förmånsrätt på grund av företagsinteckning hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande med anledning återvinningstalan har fått elsom av en ler kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen. Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning. Med borgenärer som har förrnånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll återtaganderätt. om

Ändringen i första stycket är en följd av att böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott föreslås bli efterställda vid konkurs 19 § förslaget till lag ändring i FRL. om Ändringen i andra stycket är följd att den särskilda förmånsrätt en av som följer med företagshypotek föreslås bli ersatt av en allmän förmånsrätt som följer med företagsinteckning.

12 kap. 21 §

Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. En borgenär, som har rätt till betalning först efter övriga borgenärer, förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt ll § hade rätt att rösta om ackordsförslaget tillgodoses fullt ut genom ackordet.

330 Författningskommentar

Den som har förrnånsrätt i viss egendom eller förmånsrätt på grund av företagsinteckning är bunden av ackordet i fråga belopp om som inte kan tas ut ur egendom som omfattas av förmânsrätten. En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.

Ändringen i andra stycket är en följd av att böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott föreslås bli efterställda vid konkurs 19 § förslaget till lag ändring i FRL. om Ändringen i tredje stycket är en följd av att den särskilda fönnånsrätt som följer med företagshypotek föreslås bli ersatt allmän förrnånsav en rätt som följer med företagsinteckning.

10.2 till i

Förslaget lag om ändring

förmånsrättslagen

9 §

Särskilda förrnånsrätter gäller inbördes efter paragrafemas följd och efter den i 4-7 §§ angivna numreringen. Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2 grund av annan retentionsrätt än i 3 kap. 39 § som avses sjölagen 1994:1009. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom, om inte annat följer 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 § av utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar gång lika en ger rätt om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 §§ utsökningsbalken. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av fönnånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.

Ändringen innebär att det nuvarande tredje stycket upphävs. Där stadgas att förmånsrätt grund av utmätning i vissa fall har företräde framför fönnånsrätt på grund företagsinteckning. Genom att förrnånsrätt på av grund av företagsinteckning enligt förslaget kommer att utgöra allmän en förmånsrätt behövs inget sådant stadgande 2§ FRL. Fönnånsrätt på grund av utmätning kommer i framtiden alltid att ha företräde framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning. Som följd härav föreslås en också ett upphävande 8 kap. 13§ UB, enligt vilken företagshypoav tekshavare och övriga borgenärer med fönnånsrätt enligt 5 § FRL förmånsrätt för hyresfordringar och arrendeavgift, har rätt till betalning ur utmätt egendom vid exekutiv försäljning av egendomen, nedan. se

11§

Allmän förmånsrätt följer därefter med företagsinteckning i hälften av

den egendom som återstår sedan borgenärer med bättre förmånsrätt

fått fullt betalt.

Paragrafen är ny. Den nya 11 § ersätter den nuvarande 5 § medan den nuvarande 11 § enligt förslaget skall upphöra att gälla.

Den nya paragrafen reglerar förmånsrätten för den nya säkerhetsrätten företagsinteckning, som enligt förslaget skall ersätta företagshypotek. Företagsinteckning skall utgöra en allmän fönnånsrätt, vilket innebär att den kommer att gälla i all slags egendom. Företagsinteckning kommer således, till skillnad från företagshypotek, att gälla i kontanta medel och aktier samt i lös egendom kan föremål för pantsättning inteckning. Även

som vara genom fast egendom omfattas av fönnånsrätten. I likhet med annan allmän förmånsrätt får företagsinteckningen emellertid vika för särskild förmånsrätt. Det ligger i sakens natur att egendom som kan pantsättas med särskild förmånsrätt oftast har utnyttjats fullt ut som kreditunderlag när konkurs inträffar.

en Det torde därför mera sällan bli aktuellt med utdelning grund av företagsinteckning ur sådan egendom.

En väsentlig förändring är att företagsinteckning endast kommer att medföra rätt till betalning ur hälften av den egendom som återstår sedan borgenärer med bättre förrnånsrätt fått fullt betalt. Om företagsinteckningshavarens fordran inte blir till fullo betald genom utdelning grund förrnåns-

av rätten, betraktas resterande del av fordringen oprioriterad fordran.

som en Det innebär att företagsinteckningshavaren kan komma att få tilläggsutdelning ur den kvotdel som inte omfattas förmånsrätten för företagsinteck-

av ningen.

En effekt av att förmånsrätten övergår från att gälla i viss egendom till att gälla i en kvotdel av all återstående egendom är också att förfarandet under en betalningsinställelse underlättas väsentligt. Eftersom företagsinteckning kommer att medföra rätt till betalning ur en viss kvotdel av kontanta medel kommer det inte längre att finnas något skäl att medelst adrninistrationskonton hålla viss egendom avskild. Den s.k. frysningsprincipen, HD

som slagit fast i rättsfallet NJA 1982 s. 900 Minitube-målet och som innebär att underlaget för företagsinteckningshavamas fönnånsrätt i enlighet med allmänna konkursrättsliga principer är de varor m.m. som finns vid konkursbeslutet, kommer också att sakna betydelse. Företagsinteckning medför helt enkelt rätt till betalning ur hälften av värdet av den egendom återstår

som sedan borgenärer med bättre rätt fått fullt betalt, oavsett vad denna egendom består av.

332 F érfattningskommentar SOU 199931

En annan följd av att den särskilda förrnånsrätten omvandlas till en allmän förmånsrätt är att förrnånsrätten endast gäller vid konkurs, inte vid utmätning. I praktiken torde emellertid möjligheten att utmäta egendom på grund av företagshypotek sällan ha kommit till användning. Närmare bestämmelser om uttagande och upplåtande av företagsinteckning finns i en ny lag om företagsinteckning.

12§

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran lön eller annan ersättning grund av anställningen. Förrnånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet samt under ytterligare sju dagar. Fordringama får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrunal, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom till tingsrätten. Tidsfristen i tredje meningen kan förlängas om arbetsgivaren avvikit eller på annat sätt hållit sig undan. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning

av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktionen skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan

ansökningarna.

F ordran på lön under sju dagar efter konkursbeslutet omfattas av förmånsrätt oavsett om arbetstagaren under denna tid arbetat ät kankursboet, dock med avräkning för lön förvärvats arbete åt

som genom annan.

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den för-

av månsrätt om talan har väckts eller förhandling föreskrivs i kollek-

som tivavtal eller lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Förrnånsrätt följer med fordran pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst månader före kon-

sex kursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga pension, intj änats hos föregående arbetsgivare,

om som om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som

i 23 och 26 §§ lagen 1967:531 om tryggande av pensionsutfäsanges telse m.m.

Ändringama i första stycket har berörts i avsnitt 6.5.5. När det gäller tiden före konkursansökningen innebär ändringen övergång från förfalloprinci-

en

till intjänandeprincipen. Undantag görs för de fall där lönen skall bepen stämmas efter särskild beräkningsgrund, såsom omfattningen utfört

en arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt. Ackord och tantiem är exempel ersättningsforrner kan förfalla till betalning lång tid efter

som intj änandet. Arbetstagaren behöver således inte bli uppmärksam arbetsgi-

insolvens förrän avsevärd tid förflutit från intjänandet. I sådana fall varens bör förfalloprincipen fortsätta att gälla.

På tid har olika system med flexibel arbetstid och s.k. arbetstids-

senare banker kommit att bli allt vanligare. Sådana system innebär i allmänhet att arbetstagaren efter eget val eller efter arbetsgivarens önskemål vissa perioder arbetar och vissa perioder mindre än ordinarie arbetstider trots att

mer han hela tiden uppbär lika stor lön. Arbetstagaren kan i ett sådant systern vid

viss tidpunkt ha arbetat än ordinarie arbetstid, vilket kan uttryckas en mer

att arbetstagaren har en inarbetad rätt till betald ledighet. Vid en annan som tidpunkt kan arbetstagaren ha arbetat mindre än ordinarie arbetstid, vilket kan uttryckas att arbetstagaren har en skyldighet att utföra arbete utan

som betalning under viss tid. Om arbetstagaren har arbetat mer än ordinarie

en arbetstid vid konkursutbrottet kan det jämföras med det fall att arbetstagaren har fordran semesterlön och semesterersättning. Hur en sådan fordran

en skall behandlas i konkursen blir beroende av anställningsavtalets utfonnning. Om arbetstagaren hade haft rätt att få ersättning för sin övertid om arbetsgivaren avbrutit anställningen av annan anledning än konkurs kan han också göra sin fordran gällande i en konkurs. Ofta torde sådan ersättning bestämmas enligt särskild beräkningsgrund och således kunna omfattas av undantagsbestärnmelsen i första stycket. Här blir emellertid anställningsavtalets utformning i det enskilda fallet avgörande.

Övergången från förfalloprincip till intjänandeprincip innebär att kravet skärps något arbetstagarna att agera utan dröjsmål när löneutbetalningen upphör. Från fackligt håll har framhållits att redan de nuvarande tidsgränser-

är snäva arbetsgivaren är svår att nå för delgivning. Vi föreslår därför na om en ventil som innebär att tidsfristen kan förlängas om arbetsgivaren avvikit eller annat sätt hållit sig undan. Undantagsbestämmelsen syftar den situationen att arbetsgivaren inte kunnat nås för delgivning av betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § KL. Tidsfristen kan i sådana fall förlängas med den tid arbetsgivaren varit oanträffbar. För att undantagsbestärnmelsen skall bli tillämplig krävs dock att arbetstagaren gjort vad på honom ankommer för att konkursansökan skulle kunna ges in till tingsrätten i tid.

334 F örfattningskommentar SOU 199921

För att en arbetstagare inte skall förlora ekonomiskt att det vid ett visst givet tillfälle fattas beslut företagsrekonstruktion i stället för beslut om

om konkurs finns i första stycket en bestämmelse om att fordringar för tiden före ansökan om företagsrekonstruktion när det är förmånligare för arbetstaga-

ren skall ha förmånsrätt i stället för fordringar som har förfallit till betal-

ning under motsvarande tid före konkursansökningen. Angående regelns tillämpning se prop. l995/96:5 228

s.

Det nya andra stycket gäller lön för en kort omställningsperiod om sju dagar efter konkursbeslutet. Frågan om hur uppsägningslön skall hanteras vid konkurs har behandlats ingående i avsnitt 6.5.7. Förslaget innebär

att en arbetstagare som utför arbete konkursboet under uppsägningstiden får

en massafordran medan övriga arbetstagare får uppbära lönegaranti. I princip skall, av skäl som redovisats i våra allmänna överväganden, uppsägningslön för tid efter konkursbeslutet vara oprioriterad. Vi har dock ansett att praktiska skäl talar för en kort ornställningstid under vilken konkursförvaltaren skall kunna ta ställning till vilka arbetstagare han behöver utnyttja samt vidta formella åtgärder i samband med uppsägningar. Omställningsperioden har bestämt till en vecka. För att omställningsperioden verkligen skall fylla den praktiska funktion som är avsikten krävs att skillnad inte behöver göras mellan olika anställda och att de alla har ett gott löneskydd. Kommittén föreslår därför att lönefordringar för denna period omfattas såväl fönnåns-

av rätt som lönegaranti oavsett om arbetstagaren utför arbete konkursboet. Avräkning skall dock göras för faktisk uppburen lön för arbete

annan.

Eftersom uppsägningslön för tiden efter konkursbeslutet i princip inte skall omfattas av förmånsrätt blir bestämmelserna avräkning i det

om nuvarande andra stycket överflödiga i FRL. Enligt förslaget skall lönegaranti emellertid kunna utgå trots att uppsägningslönen blir oprioriterad. Bestämmelserna om avräkning återfinns i förslaget till lydelse 7 § LGL.

ny av

Ändringarna i tredje stycket innebär att övergången från förfalloprincipen till belöpandeprincipen skall gälla även för det fall lönefordran

att en varit föremål för tvist samt att tidsgränsen för konkursansökans ingivande efter det att tvisten slutligt avgjorts kortas.

12a§

Förmånsrätt för lön eller ersättning på grund anställningen

annan av

gäller för varje arbetstagare med högst ett belopp motsvarar tio

som

gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt

1 kap. 6 § lagen 1962:381 allmän försäkring.

om

Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare

en som

själv eller tillsammans med nära anförvanter än månader före

senare sex

konkursansökningen har ägt väsentlig andel företaget och

en av som haft

ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt för lön eller pension.

Den paragrafen införs av redaktionella skäl nya stycken bör inte infönya ras i 12 Genom det första stycket införs beloppsgräns för förrnånsrätten nya en tio basbelopp. Skälen för den nya beloppsgränsen har redovisats i avsnitt om 6.5.9. Paragrafens andra stycke motsvarar det nuvarande sista stycket i 12

13 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 § femte stycket.

Sedan den s.k. närståenderegeln i 12 § sjätte stycket har flyttats till den nya 12 § och fått lydelse täcker även förmånsrätt enligt 13 § a en ny som har hänvisningen i 13 § sista stycket blivit överflödig.

15§

Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. En fordran med allmän förrnånsrätt enligt 10 eller 10 a § tas dock, om det behövs, ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 8 § i annan lös egendom än tomträtt. Vad som tas ut detta sätt skall, när det finns särskilda förrnånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som har erhållits för varje grupp.

Ändringen innebär att hänvisningen till den i förslaget upphävda 5 § försvinner.

336 F örfattningskammentar

19§

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller särskild

annan

rättsverkan av brott får vid konkurs utdelning efter andra fordringar.

Genom den paragrafen blir statens fordringar på böter och viten åter

nya efterställda. Ändringen har berörts i avsnitt 5.5.8. Skälen för ändringen är främst att böter och viten bör träffa endast den dömde och inte hans borgenärer samt att sådana fordringar uppkommer utan att borgenären utgivit något vederlag. Beträffande regelns närmare innebörd hänvisas till förarbetena till 19 § FRL i dess lydelse före den l juli 1979.

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

Punkt 1

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen 1971:1072 för-

om

månsberättigade skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.

Punkt 2

I fråga om förrnånsrätt för fordringar i konkurs har beslutats

en som

grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre be-

stämmelser fortfarande.

Efter sedvanlig beredning kan de föreslagna ändringarna träda i kraft tidigast den 1 juli 2000. Den nuvarande förmånsrättsordningen föreslås dock gälla i konkurser som beslutats grund ansökan gjorts före

av en som ikratträdandet.

Punkt 3

i Omen näringsidkares egendom

vid denna lags ikraftträdande omfattas

av ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 2002, eller den

tidigare tidpunkt då egendomen inte längre omfattas företagshypote-

av ket, äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt följer med företags-

som hypotek.

Punkt 4

Skulle ändringarna i denna lag, de tillämpades den 1 juli 2000, ha

om

medfört att ett företagshypotek jämte övriga säkerheter inte längre hade

F örfattningskommentar 337

utgjort betryggande säkerhet och ställer gäldenären inte inom månad en efter anmodan kompletterande säkerhet borgenären skäligen kan som åtnöjas med, får denne före den 1 januari 2002 säga den fordran för upp vilken företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte av att får ske. Har borgenären före den 1 januari 2002 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser i fråga förmånsrätt följer med om som företagshypotek i konkurs har beslutats grund av en ansökan en som inkommit till rätten innan tre månader förflutit från det att domsom stolen skilt sig från målet dom eller beslut som har vunnit laga genom kraft.

Kreditgivare med säkerhet i företagshypotek måste under en övergångsperiod tillfälle över utestående krediter och ompröva dessa med ges att se hänsyn till halveringen underlaget för förmånsrätten. Under denna av övergångsperiod måste Kreditgivaren rimligtvis ges tillfälle att reagera säga krediten i enskilda fall. Kommittén föreslår därför i genom att upp nära anslutning till vad såväl Lönegarantiutredningen i betänkandet SOU 1988:27 Lönegarantin och förmånsrättsordningen Inolvensutredsom ningen i betänkandet SOU 1992:113 Lag företagsrekonstruktion föom reslog dels att den nuvarande förmånsrättsordningen skall gälla under en övergångsperiod ett och ett halvt år för det fall att en näringsidkares om egendom vid förslagets ikraftträdande omfattas företagshypotek, dels av kreditgivarens möjlighet att säga utestående krediter vidgas under att upp den tid den gamla förmånsrättsordningen fortfarande skall gälla. Skulle den föreslagna ändringen i förmånsrättsordningen, om den tilllämpades den l juli 2000, ha medfört att ett företagshypoteket inte längre, ensamt eller jämte andra säkerheter, utgjort betryggande säkerhet för företagshypotekshavarens fordran och ställer gäldenären inte inom en månad efter anmodan kompletterande säkerhet med vilken borgenären skäligen kan åtnöjas, föreslås att borgenären under övergångsperioden får säga upp den fordran, för vilken företagshypoteket upplåtits till betalning, inom sex månader trots att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte får ske. Avgörande för den vidgade möjligheten till uppsägning är alltså den bedömning kan göras utifrån förhållandena vid ikraftträsom dandet. Kreditsäkerheten får härvid bedömas enligt värdet gäldenärens egendom den 1 juli år 2000. Om värdet den dagen är sådant att företagsinteckning enligt de reglerna hade gett en betryggande säkerhet kan nya borgenären inte utnyttja den särskilda uppsägningsrätten på grund av att säkerhetens värde sjunker efter ikraftträdandet. En sak är att borgeannan nären ofta enligt kreditavtalet har rätt säga upp krediten om säkerheten

inte längre är betryggande. De gamla reglerna gäller även i sådant fall om en konkurs inträffar under övergångsperioden. Om borgenären före utgången övergångsperioden väckt talan av om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning skall företagshypoteket medföra fönnånsrätt enligt de nuvarande bestämmelserna i en konkurs beslutats grund konkursansöksom av en ning som inkommit till rätten inom tre månader från det domstolen skilt att sig från målet lagakraftvunnen dom eller beslut. genom

Punkt 5

Om det i lag eller i en författning som har beslutats regeringen hänav visas till en föreskrift har ersatts föreskrift i denna lag som genom en tillämpas i stället den nya föreskriften.

10.3 till

Förslaget lag om företagsinteckning

1 kap. Allmänna bestämmelser

1§

Företagsinteckning beviljas med visst belopp i svenska kronor i sökandens hela förmögenhet. Bevis om inteckningen kallas företagsinteckningsbrev.

På grund av skäl som redovisats i avsnitt 7.5.5 föreslår

att företagshy-

poteket omvandlas till allmän förmånsrätt inte gäller en som vid utmätning

utan bara vid konkurs och företagsrekonstruktion. Termen företagshypotek

valdes år 1984, eftersom företagshypoteket inte gäller i bestämd egendom utan i en växlande vissa slags tillgångar, där gäldenären massa av har fri förfoganderätt över enskilda föremål. Säkerheten ansågs därför inte böra kallas för panträtt. Hypotek betyder emellertid i egendom panträtt i pantsättarens besittning. För att markera att företagshypoteket till görs om en allmän förmånsrätt och därför blir allt mindre lik bör en panträtt, återgång ske till det enkla och svenska uttrycket företagsinteckning.

Företagsinteckning kommer även i framtiden beteckningen

att vara

den inskrivning i företagsinteckningsregistret lägger

som grunden för upplåtelsen förmånsrätt. Liksom enligt gällande av regler skall företagsinteckning beviljas med visst belopp i svenska kronor. Med hänsyn till Lantmäteriverkets pågående arbete syftar som till att reforrnera hanteringen företagsinteckningar på liknande av sätt som skett beträffande fastighetsinteckningar vill vi framhålla

att valt beteckningen

F örfattningskommentar 339

SOU 1999; 1

därigenom ta ställning till om skriftliga

företagsinteckningsbrev utan att

inteckningsbrev skall finnas och inteckningsbrev är en lämplig termiom jfr diskussionen i Bostadsrättsutredningens betänkande SOU nologi, även 1998:80 Bostadsrättsregister, s. 154 En nyhet företagsinteckning meddelas i sökandens hela förmöär att Syftet tillämpningen skall bli så enkel möjligt och att genhet. är att som förrnånsrättens värde inte skall påverkas av om näringsidkarens tillgångar kritiska tidpunkten råkar bestå bankmedel, övervärde på vid den av varor, fastighet vidare avsnitt 7.5.5. Företagsinteckningen kommer att etc., se gälla bl.a. i övervärde egendom alla slag. Behovet av s.k. pantsatt av administrationskonton upphör. I linje härmed upphör möjligheten att vid nyinteckning begränsa inteckningen till verksamhet viss art och till verksamhet på vissa fastigheter, av utmål eller koncessionsområden. Det finns inte heller skäl att begränsa företagsinteckningen till näringsverksamhet som utövas i Sverige. Den allmänna förrnånsrätten kan, framgår av 2 upplåtas endast som bedriver eller att bedriva näringsverksamhet. Vi anser av någon som avser emellertid inteckningens giltighet inte bör beroende av att endera att vara dessa förutsättningar är för handen. Annars hade inskrivningsmyndigav heten tvingats kontrollera att den sökande bedrev eller avsåg att bedriva näringsverksamhet. Av denna anledning i förslaget till l § att föreanges tagsinteckning beviljas i sökandens hela förmögenhet. Det ankommer i stället borgenären att kontrollera att denna förutsättning är uppfylld, se

2 Genom den konstruktionen kommer den betalningsrätt som följer nya med upplåtelse företagsinteckning hos fysisk person att omfatta även av en privat bostad, privat bil, privata bankmedel etc. Bedrivs verksamheten som enskild firma näringsidkaren normalt för krediten med hela sin försvarar

mögenhet. Att företagsinteckningen också omfattar hela förrnögenheten

innebär inte att näringsidkaren blir betungad; regeln innebär bara att mer företagsinteckningshavarens förmånsrätt får omfattning vilket en annan har betydelse i konkurrensen med andra borgenärer. Den näringsidkare vill slippa personligt för näringsverksamhetens skulder måste som ansvar precis i dag bedriva verksamheten i juridisk t.ex. ett aktiesom en person bolag utan personligt ansvar för ägaren. Enligt nuvarande lag 3 kap. 2 § första stycket FHL får en näringsverksamhet flera utövar gemensamt utan att det sker genom en enda jurisom disk person intecknas endast enhet för sig. Regeln möjliggör när som en dem tagit lånet- att de andra utövama begränsar sitt ansvar till en av upp egendom hör till näringsverksamheten. Denna möjlighet upphör till som följd förenklingen av institutet. av En förenkling jämfört med nu gällande lag är att reglerna om annan förföljelserätt upphävs. Dessa regler innebär att företagshypotekshavaren,

340¶F Örfattningskommentar SOU 199911

när rörelsen eller denna överlåtits, inte bara har förmånsrätt i en gren av fordran på betalning från köparen utan även i den överlåtna egendomen i köparens hand under en viss övergångstid. Vid vidareförsäljning har företagshypotekshavaren förmånsrätt i köparens fordran den köparen nye men inte längre i den överlåtna egendomen. Reglerna har tillkommit bl.a. därför att hypotekshavaren inte har förmånsrätt i betalning bankmedel en som uppburits av hypoteksgäldenären. Den köpare, betalat säljaren i som stället för hypotekshavaren, kan emellertid undgå att hans egendom i tas anspråk genom att vidaresälja hypoteksunderlaget och uppbära köpeskillingen, och möjligen upphör förföljelserätten redan det genom att köpta hypoteksunderlaget blandas med hans övriga egendom. Genom den att nya företagsinteckningen kommer att gälla i all näringsidkarens egendom, skadar en överlåtelse viss egendom inte inteckningshavaren, eftersom han av har förmånsrätt också i vederlaget, sig köparen betalat eller Övervare låts näringsidkarens egendom till underpris, vanliga regler återvinger om ning visst skydd.

2§

Om ägaren av den egendom i vilken företagsinteckning beviljats överlämnat ett företagsinteckningsbrev till säkerhet för fordran, en som uppkommit när ägaren bedrev eller skulle börja bedriva näringsverksamhet, åtnjuter borgenären intill inteckningsbrevets belopp förmånsrätt enligt

förmånsrättslagen 1970:979 till betalning för fordringen.

I den mån inteckningsbrevets belopp inte räcker till har

betalning

borgenären rätt att få betalt ett tillägg. Tillägget får inte överstigenom ga femton procent inteckningsbrevets belopp jämte detta av ränta belopp från den dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes. Räntan beräknas för år enligt räntefot det en som motsvarar av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Har flera inteckningsbrev överlämnats säkerhet för fordran som och har inteckningarna företrädesrätt eller de omedelbart samma gäller efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket

om inteckningsbre-

vets belopp avse inteckningsbrevens sammanlagda belopp. En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget,

om företags-

inteckningsbrevet utgör säkerhet för honom i andra hand.

Förmånsrätt för företagsinteckningsbrev upphör om fordringen pre-

skriberats eller inte har anmälts borgenären efter kallelse av på okända borgenärer.

Av 1 § framgår att företagsinteckning kan beviljas i en envars egendom Företagsinteckningen är således giltig oavsett sökanden är näringsidom

F örfattningskommentar 341

eller inte. För företagsinteckningen skall medföra förmånsrätt kare att emellertid enligt förslagets 2 § första stycket att den utgör säkerhet krävs för fordran uppkommit när gäldenären bedrev eller skulle påbörja en som Avsikten avskilja privatpersoner från den

näringsverksamhet. är att rena

gäldenärer skall kunna upplåta förmånsrätt grund av förekrets av som Det ankommer borgenären att i eget intresse kontrollera

tagsinteckning.

gäldenären näringsidkare. Den borgenär underlåter om är att anse som som undersöka gäldenären bedriver eller skall påbörja näringsverksamatt om het riskerar således att bli oprioriterad borgenär i gäldenärens konkurs. För förmånsrätt bör det tillräckligt att gäldenären vidtagit någon åtgärd vara visar att han bedriver eller har för avsikt att bedriva näringsverksamsom het. Att gäldenären är momsregistrerad, innehar F-skattesedel eller har en inregistrerad firma bör tillräckligt även andra omständigheter anses men vid kreditgivningen kan visa att gäldenären att driva näringsverkavser samhet. Av första stycket framgår att förmånsrätt upplåts samma sätt som gäller för panträtt i fastighet och gäller för företagshypotek. Själva som nu inteckningen ingen fönnånsrätt, utan den bara näringsidkaren ett ger ger underlag för att upplåta förmånsrätt. Förmånsrätten uppkommer genom att borgenären får företagsinteckningsbrevet i sin besittning. Härvidlag gäller regler vid upplåtelse panträtt i lösöre och löpande skuldesamma som av brev. Det betyder bl.a. att företagsinteckningsbrevet i princip måste överlämnas och bli kvar i borgenärens besittning se dock NJA 1983 s. 103 och förmånsrätt kan uppkomma också att tredje man, som inneatt genom har företagsinteckningsbrevet t.ex. borgenär med första prioritet inom en inteckningsutrymmet, underrättas enligt lagen l936:88 om pantsättning lös egendom innehavs av tredje man. av som I första stycket stadgas vidare att borgenären får förmånsrätt enligt förmånsrättslagen till betalning fordringen. Förmånsrätten är placerad i av 11 § FRL och gäller således efter bl.a. panträtt i egendomen. Förrnånsrätgäller vidare bara i hälften värdet den fria egendomen. Den ten av av andra halvan värdet går direkt vidare till nästa förmånsberättigade kateav gori, nämligen borgenärer med förmånsberättigade lönefordringar. Genom förmånsrätten gäller i all gäldenärens egendom se förslaget till 1 s.k. att allmän förmånsrätt, kommer den inte att kunna göras gällande vid utmät-

ning se 2 § FRL. I NJA 1982 900 uttalade Högsta domstolen att företagshypoteket s. gällde endast i den egendom hypoteksgäldenären hade vid konkursbesom slutet eller kunde återvinnas till konkursboet, se avsnitt 7.1.5. Genom som företagsinteckningen allmän förmånsrätt, kommer den att gälla i att ger en alla konkurstillgångar, även sådana tillfaller konkursgäldenären under som konkursen annat sätt än återvinning. Någon fråga om fördelning genom

342¶F örfattningskommentar

av förädlingsvärde mellan företagsinteckningshavare och övriga borgenärer, när konkursboet fortsätter gäldenärens verksamhet, blir inte aktuell.

Reglerna om tillägg motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 5 § FHL.