RH 2006:31

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Ann-Sofie Broqvist samt nämndemännen Solveig Staffas, Anne-Marie Engzell och Karl Neuhold) anförde i dom den 9 september 2005 bl.a. följande:

DOMSKÄL

J.D:s erkännanden stöds av målsägandens berättelser och utpekanden samt av bilderna respektive filmerna från övervakningskamerorna. Det är därigenom ställt utom allt rimligt tvivel att J.D. är gärningsman i dessa åtalspunkter. Vid genomförandet av fem av rånen är utrett att J.D. har hotat målsäganden med kniv eller ett knivliknande föremål. Åklagaren har i fyra åtalspunkter påstått att J.D. visat ett vapen, en pistol eller ett pistolliknande föremål. Det kan mot J.D:s förnekande, och då det inte finns någon annan bevisning än målsägandenas ofta ganska osäkra uppgifter om vad de har sett, inte anses visat att J.D. haft ett vapen vid genomförande av dessa rån. När det gäller ett av de rån som J.D. förnekat är den sammantagna bevisningen mot J.D., utpekanden från målsäganden och två vittnen vid fotokonfrontation, så övertygande att det är ställt utom allt rimligt tvivel att han är gärningsman. Beträffande de övriga två förnekade åtalspunkterna för rån kan inte sägas vara ställt utom allt rimligt tvivel att J.D. var gärningsman och åtalen lämnas därför utan bifall.

J.D. förekommer under 14 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 17 september 2004 för narkotikabrott till fängelse tre månader. J.D. frigavs villkorligt den 26 december 2004 med en återstående strafftid på en månad 20 dagar. Verkställigheten avsåg även en dom den 19 november 2003 på två månaders fängelse för narkotikabrott. Prövotiden går ut den 26 december 2005. Tingsrätten har inhämtat ett § 7-intyg. Av det framgår att J.D. inte led av någon allvarlig psykisk störning vid gärningarna och inte heller vid undersökningstillfället. Något hinder att döma till fängelse finns således inte. J.D. döms nu för rån i 13 fall, försök till rån i två fall samt ett häleri. Minimistraffet för rån är fängelse i ett år. Det sammanlagda straffvärdet för gärningarna är således högt, även med beaktande av att flera av de enskilda rånen med hänsyn till hotet kan sägas ha varit av mindre allvarlig art. På grund av det höga straffvärdet kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Påföljden bestäms till fängelse tre år. Den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer J.D. för rån vid 13 tillfällen, försök till rån vid två tillfällen och häleri till fängelse tre år. Villkorligt medgiven frihet förklaras helt förverkad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson, hovrättsrådet Lii Orlov-Lempert, tf. hovrättsassessorn Yvonne Brandell, referent, samt nämndemännen Hans Panes och Sven Engström) anförde i dom den 4 november 2005 bl.a. följande:

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, har J.D. gjort sig skyldig till rån vid 13 tillfällen, försök till rån vid två tillfällen samt häleri. Som tingsrätten konstaterat har vissa av de enskilda rånen med hänsyn till hoten varit av mindre allvarligt slag. Emellertid har J.D., som enligt egen uppgift varit narkotikapåverkad när gärningarna begicks, vid fem tillfällen hotat målsägandena med kniv eller knivliknande föremål vid genomförande av rånen. Vid övriga tillfällen har han hotat målsägandena genom att uppge att han hade pistol eller annat vapen. Rånen, som har satts i system under en begränsad period, har regelmässigt begåtts strax före stängningsdags när expediterna varit ensamma i lokalen. Dessa har därför befunnit sig i ett utsatt läge. Även om det inte har förekommit något fysiskt våld har J.D:s agerande fått allvarliga och i flera fall långtgående konsekvenser för expediterna. Påföljden för rån är fängelse lägst ett år. Straffvärdet för de gärningar J.D. gjort sig skyldig till är således mycket högt. Fråga är också om brott under prövotid. Mot denna bakgrund finner hovrätten det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet alltför lågt. Fängelsestraffets längd bör i stället bestämmas till sex år.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att fängelsestraffets längd bestäms till sex år.

Hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson och hovrättsrådet Lii Orlov- Lempert var skiljaktiga i påföljdsfrågan och anförde: I likhet med majoriteten finner vi att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Vi anser dock att fängelsestraffets längd kan stanna vid fem år.

Nämndemannen Sven Engström var skiljaktig i påföljdsfrågan och ville bestämma straffet till fängelse sju år.

Hovrättens dom meddelad: den 4 november 2005.

Mål nr: B 7151-05.

Lagrum: 8 kap. 5 § brottsbalken.