RH 2006:41

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Kent Jönsson och t.f. hovrättsassessorn Daniel Holmberg, referent, samt nämndemännen Berndt Andersson och Lars Sundin) anförde i dom den 8 juni 2006:

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom har J.S. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Det förhållandet att grovt rattfylleri är ett brott vars art talar för fängelse utesluter inte att styrkan av presumtionen för fängelse varierar beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att gärningsmannen haft en mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Vid bedömningen av frågan om det finns förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst skall främst omständigheterna vid brottet vara avgörande.

I målet är utrett att J.S:s alkoholkoncentration låg klart över gränsen för grovt rattfylleri. Den var dock inte så hög att den i sig utesluter en icke frihetsberövande påföljd. Inte heller kan, även om vägsträckan han körde inte kunde förutsättas vara otrafikerad, de omständigheter som framkommit om hans körning och den trafikfara som han framkallat bedömas vara av så allvarlig karaktär att de utesluter en dylik påföljd.

Vad gäller J.S:s personliga omständigheter lever han, såvitt framkommit, under ordnade förhållanden. Det grova rattfylleri han gjort sig skyldig till framstår som en engångsföreteelse. Han har förklarat sig samtycka till en föreskrift om samhällstjänst och därvid särskilt försäkrat att han är beredd att återvända till Sverige när helst det begärs av honom för att han skall kunna fullgöra samhällstjänsten. Det saknas skäl för att ifrågasätta vad J.S. sålunda försäkrat.

Vid en sammantagen bedömning drar hovrätten slutsatsen att förutsättningarna föreligger för att ådöma J.S. en icke frihetsberövande påföljd i form av en villkorlig dom, om den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning om gärningens straffvärde och bestämmer antalet timmar samhällstjänst och det alternativa fängelsestraffet i enlighet härmed.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst femtio timmar.

Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse en månad ha dömts ut.

Hovrättslagmannen Kjell Björnberg var skiljaktig i påföljdsfrågan och anförde: Varken alkoholkoncentration, den aktuella körsträckan eller omständigheterna i övrigt i samband med körningen leder till slutsatsen att påföljden villkorlig dom förenad med samhällstjänst skulle vara utesluten. Valet av denna påföljd förutsätter emellertid också att påföljden framstår som lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Lämplighetsprövningen är i och för sig grundad på omständigheterna i varje särskilt fall men bör likafullt ske med utgångspunkt i vissa generella kriterier. Den fråga som emellertid först reser sig är om och i så fall under vilka omständigheter en sådan påföljd över huvud taget kan väljas för personer bosatta i annat land.

En verkställighet av påföljden villkorlig dom med samhällstjänst kan inte överflyttas till annat land. Inte ens den nordiska verkställighetslagen medger en sådan överflyttning, detta även om en snarlik påföljd skulle finnas i det aktuella landet. En förutsättning för att påföljden villkorlig dom med samhällstjänst över huvud taget skall kunna aktualiseras är därför att en verkställighet av samhällstjänsten kan ske i Sverige.

När den dömde är bosatt i ett annat land skulle fullgörandet av en samhällstjänst i Sverige vara beroende av den dömdes egen goda vilja. Risken är alltså att verkställigheten kan komma att ske på den dömdes villkor. De tider och förhållanden under vilka en samhällstjänst skulle kunna fullgöras skulle således kunna komma att styras bl.a. av den dömdes vilja och möjligheter att resa till och vistas i Sverige. Den som har ett arbete i ett annat land torde ha mycket begränsade möjligheter att över huvud taget kunna fullgöra en samhällstjänst i Sverige och skulle sannolikt redan på grund av det vara utesluten från valet av en sådan påföljd. Det kan också ifrågasättas om påföljden över huvud taget skulle kunna komma i fråga för en utländsk medborgare som är bosatt i annat land även om denne har givit uttryck för en vilja att komma hit för att fullgöra samhällstjänsten.

Frågan om vilka åtgärder som står till buds vid en eventuell underlåtenhet att följa de anvisningar som kriminalvården ger om fullgörandet av samhällstjänsten och hur sådana åtgärder kan genomföras måste också uppmärksammas. De medel som står till buds i sådana fall anges i 27 kap. 6 § brottsbalken. Det som ytterst kan komma ifråga är att undanröja påföljden och att ersätta denna med annan påföljd. Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att få till stånd en sådan åtgärd skulle det vara förenat med kostnader och svårigheter och inte minst en sådan tidsutdräkt som försvårar en omvandling.

Jag är med hänsyn till det sagda och inte minst med hänsyn till vad jag anser bör gälla som en grundläggande princip för all straffverkställighet, nämligen att kontrollen över verkställigheten skall kunna utövas inom landets gränser, benägen att anse att påföljden villkorlig dom med samhällstjänst över huvud taget inte bör kunna ifråga för personer bosatta i annat land.

Även bortsett från frågan om valet av en sådan påföljd alls är möjligt - något som det ytterst torde ankomma på den högsta rättsvårdande instansen att ta ställning till - leder enligt min uppfattning en lämplighetsprövning fram till följande överväganden.

J.S. är pensionerad och permanent bosatt i Spanien. Han besöker årligen Sverige under någon sommarmånad och kan då disponera sin dotters bostad medan hon vistas på annan ort. Han har förklarat att han då skulle kunna fullgöra samhällstjänsten men att han kan tänka sig att komma hit vid annan tid på året, även om det skulle vara förenat bl.a. med ökade kostnader för vistelsen. Det finns i och för sig inte någon anledning att ifrågasätta hans nu uttalade vilja att verkställa en samhällstjänst i samband med besök i Sverige. Men det finns anledning att förmoda att en verkställighet på sådana villkor skulle ge upphov till problem, inte minst för frivården. Därtill kommer att det aldrig går att helt bortse från risken för att frivårdens anvisningar för fullgörandet av samhällstjänsten av någon anledning inte skulle komma att följas. Som anförts ovan är det då förenat med svårigheter, kostnader och tidsutdräkt att få till stånd de åtgärder som behövs.

Jag finner med hänvisning till det sagda att villkorlig dom med samhällstjänst inte kan komma ifråga. Tingsrättens dom skall således fastställas.

Hovrättens dom meddelad: den 8 juni 2006.

Mål nr: B 4590-05.

Lagrum: 30 kap. 7 § brottsbalken.