RH 2007:11

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Per Kjellsson samt nämndemännen Karl-Gunnar Pettersson, Margareta Pettersson och Gun-Marie Lyrenäs) meddelade dom den 9 oktober 2006. Tingsrätten fann det ställt bortom rimligt tvivel att T.B. handlat mot L.B. och J.B. på sätt åklagaren påstått och att T.B. vid i vart fall ett tillfälle efter den 1 april 2005 hade fört in sina fingrar i L.B:s underliv; en gärning som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt var jämförlig med samlag och som enligt den gällande lagstiftningen därför var att bedöma som våldtäkt mot barn. Tingsrätten fällde således T.B. till ansvar i enlighet med åtalet.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

För våldtäkt mot barn är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. Det föreligger således en mycket stark presumtion för ett fängelsestraff. (---) Det föreligger inte heller särskilda skäl att med hänsyn till T.B:s ålder underskrida straffminimum. Strafftiden kan dock mot bakgrund av T.B:s höga ålder stanna vid två år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.B. för våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande till fängelse 2 år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Hesser, fd. hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, samt nämndemännen Lilian Grassman och Raouf Ayoub) anförde i dom den 12 december 2006 - efter att ha funnit dels att det inte med tillräcklig grad av säkerhet var utrett att den gärning som av tingsrätten rubricerats som våldtäkt mot barn förövats efter den 1 april 2005, varför gärningen inte skulle rubriceras som våldtäkt mot barn utan som sexuellt utnyttjande av underårig enligt 6 kap. 4 § första stycket 1 brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005, dels att övriga gärningar var att rubricera på sätt tingsrätten funnit - i fråga om påföljden följande.

DOMSKÄL

Kriminalvården har i yttrande enligt lagen om särskild personutredning i brottmål m.m. gjort bedömningen att risken för att T.B. återfaller i brottslighet bedöms som mycket hög. Enligt Kriminalvården verkar T.B. sakna insikt i sin problematik och förståelse för konsekvenserna av sitt handlande, varför förslag på frivårdspåföljd ändå inte kan lämnas. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att T.B. inte lider av någon allvarlig psykisk störning, men att han befinner sig i en krisreaktion efter uppdagandet och samhällets reaktion och att han vädjar om hjälp och stöd. Risken för återfall bedöms som låg. Det konstateras att T.B. är i behov av stödjande samtal och åtgärder för att bearbeta de impulser som styrt hans beteende och det föreslås att han skall ådömas en skyddstillsyn med föreskrifter om öppen psykiatrisk vård.

De gärningar som T.B. nu döms för har, med beaktande av den av hovrätten ändrade rubriceringen, ett sammanlagt straffvärde som uppgår till åtminstone ett år och två månaders fängelse. Detta innebär ett så högt straffvärde att mycket starka skäl måste krävas för att annan påföljd än ett fängelsestraff skall kunna väljas. Även brottens art utgör skäl för fängelse.

Den lämpligaste påföljden från individualpreventiv synpunkt är uppenbarligen den som föreslås i det rättspsykiatriska utlåtandet, dvs. skyddstillsyn förenad med särskild föreskrift om öppen psykiatrisk vård. T.B. tycks under genomförandet av den rättspsykiatriska undersökningen ha kommit till insikt om vikten av att han får hjälp och stöd för att förhindra risken för återfall, en risk som i utlåtandet i och för sig bedöms som låg. Även med beaktande av T.B:s höga ålder (se 30 kap. 4 § första stycket jämförd med 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken) kan emellertid en sådan påföljd ensam inte anses utgöra en tillräcklig reaktion på de brott som T.B. gjort sig skyldig till. Om däremot skyddstillsynen förenas med fängelse under den maximitid av tre månader som är föreskriven för denna påföljdskombination (30 kap. 11 § brottsbalken) finner hovrätten att påföljden blir tillräckligt ingripande. Det kan här också noteras att T.B. varit frihetsberövad såsom anhållen och häktad under längre tid än tre månader. Den av tingsrätten bestämda påföljden skall därför ändras i enlighet med det anförda.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a) bedömer gärningarna i åtalspunkten 1 som sexuellt utnyttjande av underårig enligt 6 kap. 4 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005 samt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 kap. 6 § brottsbalken, vilket innebär att punkten 1 (våldtäkt mot barn) i tingsrättens domslut utgår.

b) bestämmer påföljden till skyddstillsyn jämte fängelse 3 månader och föreskriver att T.B. skall genomgå den psykiatriska vård som Kriminalvården bestämmer. (---)

Referenten, tf. hovrättsassessorn Jenny Hjukström, var skiljaktig beträffande påföljden och anförde följande. Såsom majoriteten har konstaterat är straffvärdet om ett år och två månader så högt att mycket starka skäl måste krävas för att annan påföljd än fängelse skall kunna väljas. Även brottens art talar, med hänsyn till de intressen som straffbestämmelserna angående sexualbrott mot underåriga är avsedda att skydda, med betydande styrka för fängelse. Med denna utgångspunkt gör jag följande bedömning i frågan om förutsättningar ändå föreligger att i stället döma till en icke frihetsberövande påföljd (företrädesvis skyddstillsyn med särskilda föreskrifter).

Vid valet av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Rätten skall härvid beakta om den tilltalade till följd av hög ålder skulle drabbas oskäligt hårt av ett fängelsestraff (30 kap. 4 § första stycket och 29 kap. 5 § första stycket 6brottsbalken). Mot bakgrund av T.B:s ordnade levnadsförhållanden och vad som framkommit i det rättspsykiatriska utlåtandet angående den låga återfallsrisken kan det, med undantag för dennes ålder, inte anses ha framkommit några tungt vägande skäl för att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Även med beaktande av T.B:s höga ålder och de särskilda men han därigenom måste antas lida av ett frihetsberövande måste gärningarna sägas vara sådana att påföljden, främst med hänsyn till brottens art, skall bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen bör dock T.B:s ålder beaktas i betydande mån och fängelsestraffets längd bestämmas till sju månader.

Hovrättens dom meddelad: den 8 december 2006.

Mål nr: B 8316-06.

Lagrum: 29 kap. 5 § samt 30 kap.4 och 11 §§brottsbalken.