RH 2007:19

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Karl-Gunnar Ekeberg samt nämndemännen Peter Broms, Sune Björklund och Helena Ekekihl) anförde i dom den 23 februari 2007 följande.

DOMSKÄL

I.G. har erkänt gärningen men uppgivit en alkoholförtäring som stämmer illa överens med analysresultatet och de iakttagelser som gjorts om hans påtagliga berusning i omedelbar anslutning till körningen. Det finns emellertid, inte minst mot bakgrund av de uppenbara tecken på kraftig berusning som I.G. visat upp efter körningen, ingen anledning att ifrågasätta resultatet av blodprovsanalysen, som utvisar den extremt höga alkoholhalten om 3,45 promille en och en halv timme efter körningen. I.G. har alltså före körningen druckit avsevärt mycket mer alkohol än han själv har uppgivit. Den höga alkoholhalten tyder närmast på att han har allvarliga alkoholproblem, eftersom en person med mera normala alkoholvanor sannolikt varit mer eller mindre medvetslös med så mycket alkohol i blodet.

Tingsrätten finner således I.G:s erkännande styrkt av hans egna uppgifter om körningen och av analysresultatet. Han skall därför dömas i enlighet med åtalet för grovt rattfylleri.

På grund av brottets art och svårhetsgrad kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Frågan är då hur långt fängelsestraffet skall vara.

Själva körningen har visserligen kommit att inskränka sig till avkörning av färjan och en kortare färd i själva hamnområdet. Färden avbröts genom ingripande av personal i hamnen. Det rör sig emellertid om en extremt hög alkoholkoncentration i blodet och om körning med en tung lastbil, två faktorer som var för sig motiverar ett högre straff än det fängelsestraff på en månad, som utgör utgångspunkten för straffmätningen vid grovt rattfylleri. Redan ombord på båten och i hamnen har den höggradigt berusade I.G:s körning med det stora och tunga fordonet inneburit en påtaglig fara för andra människors säkerhet till liv och lem, och hade han fortsatt färden ut på Europaväg 18 hade följderna kunnat bli katastrofala.

I.G. har uppgivit att han bara skulle köra 100 meter och sedan vila på parkeringsplatsen vid hamnen uppemot 20 timmar innan han fortsatt den 30-40 mil långa färden mot Norge. Det är väl tveksamt om han ens med en så pass lång paus hade kunnat sova ruset av sig. Som åklagaren påpekat hade det förmodligen funnits kvar en straffbar mängd alkohol i blodet.

Det är mer regel än undantag att den ökande mängd förare (alltför ofta yrkesförare), som ertappas rattfulla vid avåkning av färjorna i Kapellskär uppger att det inte skulle fortsätta färden utan - oavsett väderlek och årstid - tänkte stanna med sitt fordon på den ödsliga parkeringsplatsen i hamnen. Tingsrätten är allmänt sett skeptisk till den invändningen. Det är inte särskilt troligt att den som nyss visat sin omdömeslöshet genom att köra sitt fordon av båten och genom hamnområdet i berusat tillstånd plötsligt kommer på bättre tankar och avstår från vidare körning. Troligare är det att han med sitt av berusning grumlade omdöme fortsätter att chansa och kör vidare från hamnen med dess begränsade utbud av service och komfort. Hamnen är normalt inte ett ställe där man stannar utan en plats som man passerar.

Att I.G. med sin nästan osannolikt höga promille skulle ha haft vett att handla så som han nu i efterhand säger att han tänkte göra finner tingsrätten så föga troligt att det kan lämnas utan avseende. Och under alla omständigheter är risken för en fortsatt körning och faran som oskyldiga medtrafikanter då kan utsättas för så stor att straffmätningen trots den korta faktiska körsträckan bör ske med utgångspunkt från de faror som hade varit förenade med en fortsatt färd.

För grovt rattfylleri kan dömas till fängelse i upp till två år. Ofta bestäms straffet slentrianmässigt och onyanserat till fängelse en månad. Lika viktigt som att lika fall skall bedömas lika är emellertid att olika fall i rimlig omfattning bedöms olika. Den höga alkoholkoncentrationen och de katastrofala följder som en fortsatt färd med den tunga lastbilen kunde ha fått motiverar att straffet för I.G. bestäms till sex månaders fängelse.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer I.G. för grovt rattfylleri till fängelse sex månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Ulla Bergendal, referent, tf. hovrättsassessorn Jenny Hjukström samt nämndemännen Nils Ekström och Gunilla Slörner Oljeqvist) anförde i dom den 27 april 2007 följande.

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i skuldfrågan, skall I.G. dömas för grovt rattfylleri.

I.G. har i hovrätten liksom vid tingsrätten gjort gällande att hans avsikt var att köra endast en kortare sträcka från färjan och att han därefter skulle vila sig före fortsatt färd till destinationen i Norge. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att denna uppgift kan lämnas utan avseende. Straffmätningen i målet bör därför ske utifrån förutsättningen att I.G. skulle ha företagit en lång resa på den starkt trafikerade vägen till Norge, om han inte hade stoppats i samband med att han lämnade färjeterminalen. Som tingsrätten anfört föreligger en rad försvårande omständigheter. I.G., som är yrkeschaufför, har framfört sitt tunga fordon trots att alkoholkoncentrationen i hans blod omkring en och en halv timme efter körningen var så hög som 3,45 promille. Redan genom den korta faktiska färden har en ytterst påtaglig fara för såväl honom själv som hans medtrafikanter uppkommit. Den tilltänkta långa resan utgör ytterligare en försvårande omständighet och det finns all anledning att beakta de risker som den skulle ha medfört. Det förhållandet att I.G. såvitt känt inte tidigare straffats för trafikonykterhetsbrott bör därför inte föranleda att straffmätningen stannar vid normalpåföljden någon eller några månaders fängelse. Hovrätten delar tingsrättens bedömning och finner att fängelsestraffets längd är riktigt utmätt. Tingsrättens dom skall fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 27 april 2007.

Mål nr: B 1617-07.

Lagrum: 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.