RH 2008:38
Bevakningsförfarande i konkurs har inte ansetts nödvändigt, trots viss utdelning till oprioriterade borgenärer.
Växjö tingsrätt
Efter egen ansökan försattes Aktiebolaget JS i konkurs. Till konkursförvaltare utsågs advokaten L-Å.S. Enligt konkursbouppteckningen fanns vissa begränsade tillgångar samt skulder till ett tiotal borgenärer, varav två med allmän förmånsrätt. Enligt förvaltarens bedömning i konkursbouppteckningen skulle borgenärer med allmän förmånsrätt erhålla full utdelning och borgenärer utan förmånsrätt viss utdelning.
I en skrift till Växjö tingsrätt anförde konkursförvaltaren att det, sedan ett par hundratusen kronor återvunnits till konkursboet, stod klart att oprioriterade borgenärer kunde antas erhålla utdelning i konkursen. Konkursförvaltaren hemställde därför att rätten skulle besluta att bevakningsförfarande skulle äga rum.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Peter Nordfeldt) anförde i beslut den 7 november 2007 följande:
Av inhämtade uppgifter från konkursförvaltningen har framgått att antalet oprioriterade fordringsägare är begränsat och att bokföringen i gäldenärsbolaget förefaller vara i god ordning. Utdelningsbilden framstår som klar. Förvaltaren får därmed anses ha ett fullgott underlag för ställningstagande till vilka oprioriterade borgenärer som finns och storleken av respektive borgenärs fordran. Ett bevakningsförfarande medför ett betydande merarbete för förvaltaren och en kostnadsökning för konkursförfarandet som inte är motiverad i det samlade borgenärskollektivets intresse. Tingsrätten anser därmed att förvaltarens begäran ska avslås.
Hovrätten
Tillsynsmyndigheten överklagade beslutet och yrkade att ett bevakningsförfarande skulle inledas och anförde till stöd härför bl.a. följande: I den aktuella konkursen kan fordringar utan förmånsrätt antas erhålla utdelning. Utdelningsbart belopp uppgår enligt konkursförvaltaren till i vart fall 120 000 kr. Bokföringen är i god ordning och antalet oprioriterade borgenärer uppgår till tio stycken. Med hänsyn till lydelsen av 9 kap. 1 § konkurslagen föreligger en presumtion för att bevakningsförfarande ska inledas. I normalfallet bör därför ett bevakningsförfarande äga rum om det inte finns vägande skäl som talar emot. Ett sådant skäl kan vara att det utdelningsbara beloppet endast uppgår till ett mindre belopp. Så är dock inte fallet i denna konkurs. Förarbetena framhåller att om antalet borgenärer är litet behöver i många fall inte bevakningsförfarandet äga rum, även om gäldenärens bokföring är så bristfällig att det krävs en viss aktivitet från förvaltaren för att efterforska borgenärerna. Det saknas emellertid vägledande praxis beträffande vad som avses med ett litet respektive stort antal borgenärer. Tio borgenärer bör inte enligt tillsynsmyndigheten bedömas som ett litet antal. Vidare kan ett bevakningsförfarande i många fall vara arbetsbesparande för konkursförvaltaren då denne slipper visst utredningsarbete. Konkursförvaltaren kan nöja sig med att närmare utreda de fordringar som faktiskt bevakas eftersom endast dessa kan göras gällande i konkursen. Bevakningsförfarandet är också ett lämpligt forum att avgöra eventuella tvister angående de fordringar som görs gällande, även om det i förevarande fall inte finns anledning anta att någon fordran skulle vara tvistig.
Konkursförvaltaren redogjorde i ett yttrande för bakgrunden till ansökan om bevakningsförfarande, varvid han anförde i huvudsak att i och med att det skulle bli utdelning till oprioriterade borgenärer samrådde han med tillsynsmyndigheten, varvid bestämdes att en ansökan om bevakningsförfarande skulle inges. Han framhöll att det vore önskvärt med ledning i frågan hur liten borgenärskrets som, när räkenskaperna bedöms som välordnade, befriar från skyldigheten att göra framställning om bevakningsförfarande.
Tingsrätten avslår konkursförvaltarens hemställan om att bevakningsförfarande ska inledas.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm, referent, och Toni Radtke samt tf. hovrättsassessorn Magnus Wickman) anförde i beslut den 21 februari 2008 följande:
Enligt 9 kap. 1 § konkurslagen bör bevakning äga rum om oprioriterade borgenärer kan antas erhålla utdelning. I anslutning till denna bestämmelse har i förarbetena angetts att ett bevakningsförfarande kan undvaras bl.a. när antalet borgenärer är litet medan det omvända gäller om antalet borgenärer är stort (prop. 1986/87:90, s. 295). I förarbetena berörs även lagstiftningens övergripande syften. Det anges att ett bevakningsförfarande är avsett för de fall där det bedöms som fördelaktigt för konkursutredningen, och det framhålls att bevakningsförfarandet ska ses som ett förvaltarens hjälpmedel för att snabbt och enkelt nå klarhet över vilka borgenärer som finns och vilka fordringar som görs gällande. Det framhålls också att förvaltarna inte i onödan får ådra konkursbona den ökning av konkurskostnaderna som normalt torde bli följden av ett bevakningsförfarande (prop. 1986/87:90, s. 100 ff, s. 295 ff, se även prop. 1975/76:210 s. 145). Som hovrätten uppfattar lagstiftningen och förarbetsuttalandena finns det en presumtion för att bevakning ska ske när det kan antas ske utdelning till oprioriterade borgenärer, men denna presumtion är inte alltför stark utan en bedömning utifrån samtliga föreliggande omständigheter ska göras, varvid förvaltarens behov av ett bevakningsförfarande för att få grepp om fordringsförhållandena har avsevärd betydelse.
Av utredningen i detta ärende får anses framgå att konkursförvaltaren har ansökt om ett bevakningsförfarande främst av formella skäl. Han förefaller inte ha några invändningar mot tingsrättens bedömning av behovet i sig av ett bevakningsförfarande. Av de skäl tingsrätten anfört kan det således inte anses fördelaktigt för konkursutredningen att i förevarande fall inleda ett bevakningsförfarande. Vid sådant förhållande finner hovrätten att enbart den omständigheten, att det finns ett tiotal borgenärer och att de oprioriterade borgenärerna kan påräkna viss utdelning, inte motiverar ett bevakningsförfarande.
Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.
Hovrättens beslut meddelat: den 21 februari 2008.
Mål nr: Ö 3155-07.
Lagrum: 9 kap. 1 § konkurslagen (1987:672).
Litteratur: Prop.1986/87:90 s. 100 ff, s 295 ff; prop. 1975/76:210 s. 145; Konkurslagen en kommentar, Palmér m.fl., 9:1 ff; Göta hovrätts beslut den 20 april 2007 i mål Ö 1043-07 och beslut den 22 februari 2008 i mål Ö 213-08.