Prop. 1986/87:90

om ny konkurslag

&

Regeringens proposition 1986/87: 90

om ny konkurslag Prop

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 5 februari 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1921 års konkurslag ersätts av en ny lag i ämnet. Denna innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

De olika handläggningsformcrna ordinär konkurs och mindre konkurs slås samman till en enhetlig handläggningsform. Institutionen konkursdo- mare avskaffas och ersätts med konkursdomstolen (tingsrätten) som så- dan. Bevakningsförfarande skall äga rum först efter särskilt beslut av rätten. Detta förutsätts normalt sett ske endast om de oprioriterade ford- ringarna kommer i fråga för utdelning.

] fråga om själva konkursförvaltningen innebär förslaget bl.a. att förval- taren åläggs skyldighet att höra tillsynsmyndigheten innan han vidtar vikti- gare förvaltningsatgärder. Förvaltaren ges möjlighet att beakta inte bara borgenärsintrcssena utan i viss utsträckning även intresset att långsiktigt trygga sysselsättningen vid bedömningen av olika frågor som rör förvalt— ningen. Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsma- terial rörande hans ekonomiska förhållanden åläggs skyldighet att lämna ut alla handlingar som rör boet till förvaltaren.

Förslaget innebär också att utdelningsförfarandet avsevärt förenklas. I fråga om återvinning föreslås på grundval av ett betänkande från kommissionen mot ekonomisk brottslighet vissa ändringar som är avsedda att utvidga återvinningsmöjligheterna. I fråga om rättshandlingar mellan gäldenären och närstående till honom föreslås sålunda bevislättnader för den som påkallar återvinning av otillbörliga rättshandlingar och vidare förlängning av vissa återvinningsfrister. Ett annat förslag går ut på att bestämmelsen om återvinning av uppenbart oskälig lön utvidgas till att gälla generellt och inte enbart närstående till gäldenären. Ändringarna

berör även det processuella förfarandet. Bl.a. föreslås att utgångspunkten för beräkning av den ettåriga talefristen för återvinning skall vara dagen för konkursbeslutet i stället för fristdagen, dvs. vanligen dagen för ansökan om försättande i konkurs.

Slutligen bör nämnas att förslaget innefattar en omfattande redaktionell översyn och systematisering av konkurslagstiftningen.

Den nya konkurslagen med följdändringar i annan lagstiftning föreslås träda i kraft den ljanuari 1988.

h)

1. Förslag till Konkurslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

] & Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett samman- hang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärer- nas räkning av konkursboet.

2 5 En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

3 & Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare. Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

4 5 Ett konkursbo som är på obestånd kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådana fall gälla konkursboet.

5 & Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med rätt att hålla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

65 Om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i det följande.

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m.m.

Konkurttansökan m.m.

1 & Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansök- ningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behö- rig. om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas. om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

2 & Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig. skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt

U)

vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

3 & Görs ansökningen av gäldenären. bör till ansökningshandlingen bifo- gas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en dödsbodelägare om att boet skall försättas i konkurs. skall till ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har skett. uppgift om dagen därför. Har inte bouppteckning förrättats. skall uppgift om varje delägares namn och postadress lämnas.

4 & Görs ansökningen av en borgenär. skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifo- gats denna skall ges in i två exemplar.

5 5 En ansökan skall avvisas. om den i de avseenden som avses i 3 eller 45 eller i övrigt är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

6 _6 Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946z808) meddelat bevis att utmätning för en fordran får äga rum. skall detta godtas som stöd för behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att avgörandet inte får verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas. om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 & utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 å i samma kapitel.

1 andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Bm'isning om obestånd

7 & En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas. om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.

8 & Om inte annat visas, anses en gäldenär vara insolvent. när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex måna- derna före konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller. om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar.

9 & En gäldenär. som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976: 125). skall om inte annat visas anses insolvent. om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald. .

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning" om att en kon- kursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 & delgivningslagen (19701428) får ske endast om det finns anled- ning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Konkurs/lindar

10 & En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs. om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären.

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande.

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen. om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Säkerhetsårgärder

11 5 Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom. får rätten. om det finns särskild anledning, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på att ansökningen prövas.

I fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvar- stad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken. om inte något annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15 lå andra stycket utsökningsbalken.

Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

12 &" Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs. får rätten. om det finns särskild anledning till det. förbjuda gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant reseförbud meddelas,får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. ()m gäldenären inte har något pass. får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Gäldenären får häktas. om detär uppenbart otillräck- ligt med ett reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person. tillämpas första stycket även på den styrelseledamot, verkställande direktör. bolagsman och likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansök- ningen kom in till tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraftilläm- pas bestämmelsernai 15 kap. 5. 6 och 8 åå rättegångsbalken. om inte något annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

13 & Frågor om säkerhetsåtgärder enligt 11 eller 12 & tas upp på begäran av en borgenär. Innan rätten meddelar beslut i frågan skall gäldenären ges tillfälle att yttra sig. om det lämpligen kan ske.

Rätten får hålla förhandling för prövning av fråga om säkerhetsåtgärd. Till förhandlingen skall gäldenären och borgenären kallas. Kallelserna bör delges.

Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 10 är tredje stycket och 11 &.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Prövning av konkursansökan m.m. 14 & Upptas en gäldenärs konkursansökan. skall rätten genast pröva ansökningen.

Gäldenärens konkursansökan skall dock prövas vid en förhandling. om

1. det med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens eller

2. ansökningen avser ett dödsbo som inte står under förvaltning av boutredningsman och ansökningen inte har gjorts av samtliga delägare.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare. dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären kallas. Ifall som avses i andra stycket 2 skall även de dödsbodelägare som inte har biträtt ansök- ningen kallas. Ansökningen kan prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen. I kallelsen skall han upplysas om detta.

En konkursansökan som avses i andra stycket 2 skall förklaras vilande. om det görs en framställning om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Om dödsboets egendom avträds till för- valtning av boutredningsman. förfaller konkursansökningen.

15 5 En kallelse som avses i 14 % tredje stycket skall delges. Kallelsen får delges enligt 12 & delgivningslagen (19701428) endast om det finns anled- ning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgivning enligt 15 & första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas påkänd ort utomlands. om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands.

16 & Upptas en borgenärs konkursansökan. skall rätten sätta ut en för- handling för prövning av ansökningen.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare. dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. Parterna skall i kallelsen upplysas om den i 19 & föreskrivna påföljden av att part uteblir.

I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkurs- ansökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig. om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandling- en ändå skall hållas.

175 I fråga om kallelser enligt löä tillämpas 15 &. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 %% delgivningslagen tl970:428). får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under sär- skild vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären.

18 & Om gäldenären före förhandlingen medger en borgenärs konkursan- sökan. skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner att det finns särskilda skäl mot antagandet att gäldenären är insolvent. skall konkursansökningen dock prövas vid förhandlingen. Rätten skall genast underrätta gäldenären om detta.

Behöver frågan om att försätta gäldenären i konkurs inte prövas vid förhandlingen. skall denna ställas in och borgenären genast underrättas om detta.

19 & Uteblir borgenären från förhandlingen. skall ärendet avskrivas. om inte gäldenären medger ansökningen.

Ansökningen fär prövas slutligt även om gäldenären uteblir från för- handlingen.

20 5 En förhandling där frågan om att försätta gäldenären i konkurs skall prövas får skjutas upp på en parts begäran när det finns särskilda omstän- digheter. Uppskov får dock inte utan synnerliga skäl meddelas. om sökan- den motsätter sig det. Endast om det är nödvändigt får uppskovet göras längre än fyra veckor.

21 & Om flera konkursansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först. skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökan som kom in först.

22 & En konkursansökan får inte återkallas sedan beslut om konkurs har meddelats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan. skall dock högre rätt upphäva beslutet. om gäldenären efter att ha överklagat visar att han är solvent.

23ä I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Bestämmelsen i 18 kap. 2 5 skall dock inte tillämpas. Borgenären får utan hinder av 14 & samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på ersättning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordring- ar.

Åtgärder vid konkursbes/m m.m.

24 & När ett beslut om konkurs meddelas. skall tingsrätten

]. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde).

2. snarast utse förvaltare.

3. kalla gäldenären. förvaltaren. tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övri- ga borgenärer till edgångssammanträdet. Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

25,5 Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs. skall tingsrätten genast kungöra den högre rättens beslut. Egendomen i boet skall återstäl- las till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskost- naderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Overflytming av en konkurs

26 & Om det sedan ett beslut om konkurs har meddelats finns synnerliga skäl för att handlägga konkursen på någon annan ort, kan rätten efter samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

3 kap. Verkningar av konkurs Gäldenärensförlusl av sin rådighet

] & Sedan ett beslut om konkurs har meddelats. får gäldenären inte råda över egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

25 En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i ] & gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla. skall likväl. om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det. gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgettjämte nödvändig eller nyttig kostnad. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket. skall det tillgodoräknas honom. om det av omstän- digheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla. om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev. aktiebrev eller vissa andra jäm- förbara värdehandlingar.

Egendom som ingår i ett konkursbo 3 5 Till ett konkursbo räknas, i den män inte något annat följer av 2 &. all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.

Till konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning enligt 4 kap.

4 & Gäldenären får behålla lön och inkomst som vid utmätning jämställs med lön. om beloppet inte betalts ut vid konkursens början. samt inkomst

av sådant slag som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den mån inkomsten, efter skatteavdrag. uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt för annan under- hållsskyldighet som gäldenären har. Om rätten till pension eller livränta är sådan att den kan utmätas. får konkursboet förfoga över den.

Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om sådan inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkoms- ten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Så Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som enligt 5 kap. 1. 2 och 4 %% utsökningsbalken undantas från utmätning.

I stället för 5 kap. ] ä 7 utsökningsbalken gäller att. om någon annan utväg till försörjning saknas. nödvändigt underhåll får betalas av konkurs- boet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag då beslutet om konkurs meddelades eller. om det finns synnerliga skäl för det. under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 å andra stycket ärvdabalken.

6 & Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som avses i 4 och 5 åå skall prövas av tillsynsmyndighetcn på ansökan av förvaltaren. en borgenär. gäldenären eller en underhållsberättigad. Myn- digheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för pröv- ningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras. om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om sådan besvärsta- lan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmät- ning av lön.

Utmälning vid konkurs

7 & Sedan beslut om konkurs har meddelats. får egendom som hör till konkursboet inte utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker. är åtgärden utan verkan.

Utan hinder av konkurs får ändå egendom. i vilken panträtt för viss fordran gäller, utmätas för fordringen.

8 & I-Iar utmätning hos gäldenären skett innan beslut om konkurs medde- lats. skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen. om inte något annat följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden inte hade panträtt och om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmät- ningen skall gå åter. skall belopp, som enligt utsökningsbalken skulle ha betalts till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade pant- rätt. i stället redovisas till förvaltaren.

Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller om det finns några andra synnerliga skäl för det. Uppskov får begäras även av en borgenär vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkurs- boet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovct.

Hade utmätningssökanden inte panträtt och skall den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen gå åter. skall även utmätningen gå åter om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Rättegång vid konkurs m.m.

9ä Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Om boet. trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan. skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egen- domen får inte så länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan. tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 & samma balk.

Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären.

Gäldenären skall underrätta domstolen om konkursen i de fall som avses i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet medde- lande om rättegången.

10 _S Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas. får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovisning till konkursboet utföra tvisten. om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen.

4 kap. Återvinning till konkursbo Inledande bestämmelser

1 & Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapitel. Återvinning får dock inte ske av

1. betalning av skatt eller avgift som avses i l & lagen (I97lzl072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.. om fordringen var förfallen till betalning.

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken. om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

2 & Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (l970:847) avses med frist- dag i stället dagen för ansökningen om detta. såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller. när förhandling om offentligt ackord har följt. aekordsfrågan avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta. såvida boutredningsman har

l(l

förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

3 53 Som närstående till gäldenärenanses den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

I. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som år grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse.

2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller denjuridiska personen som sägs under I.

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedri- ver.

4. den som är närstående till någon som enligt 1—3 är närstående.

4 & Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

F Örutsättningarför återvinning

5 & En rättshandling. varigenom på ett otillbörligt sätt en viss borgenär har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna eller hans skulder har ökats. går åter. om gäldenären var eller genom förfarandet. ensamt eller i förening med annan omständighet. blev insolvent samt den andre kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Närstående till gäldenären skall anses ha sådan kännedom som anges i första stycket. om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde ha haft sådan kännedom.

Om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före fristdagcn. går den åter endast när den har gällt någon närstående till gäldenären.

6 & En gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagcn. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller. när den har skett till någon som är närstående till gäldenären. tre år före fristdagen går åter. om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Första stycket gäller även köp. byte eller annat avtal. om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppen- bart. att avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning en- ligt denna paragraf.

7 & Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo. vid vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd män eller avstått från

egendom mot att en fordran mot honom har lagts ut på hans lott. går i motsvarande mån åter. om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än tre. år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvara- de hans skulder.

8 & Betalning av lön. arvode eller pension. som har skett senare än sex månader före- fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. går åter till belopp motsvarande överskottet.

Har betalningen skett dessförinnan men senare än ett år eller. när den skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen. går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter betal- ningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

9 & Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått över- skott på kapitalet. går åter till belopp motsvarande överskottet. Har över- föringen skett dessförinnan men senare än ett år eller. när åtgärden väsent- ligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom. tre år före fristda- gen, går den åter i motsvarande mån. om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvara- de hans skulder.

Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter. om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till ho- nom. går den också åter. om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel till personalstiftelse går åter. om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dess- förinnan men senare än ett år eller. när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom. tre år före fristdagen. går den åter. om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätnings- bar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det föreskrifteri ll7 & lagen ( 19:27:77) om försäkringsavtal.

10 & Betalning av en skuld. som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomis- ka ställning. går åter. om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan men senare än två år före fristdagen. går den åter. om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning tillämpas också när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 5 inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

]] & Betalning för en växel eller en check går åter i de fall som avses i 10 & endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att

göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han kunde erhålla täckning.

Om återvinning av en betalning är utesluten till följd av vad som sägs i första stycket. är den som skulle ha. burit den slutliga förlusten om betal- ningen hade uteblivit skyldig att utge ersättning under samma förutsätt- ningar som hade gällt för återvinning. om betalningen hade skett till honom som borgenär.

12 & Säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre. månader före fristdagen går åter. om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerhe- ten överlämnats till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan men senare än två år före fristdagen. går den åter under angivna förutsätt- ningar. om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att try ga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning. skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga om ansökan har gjorts senare än på den inskriv- ningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

13 & Förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom ut- mätning går åter. om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen skett till förmån för någon som är närstående till gäldenären. går förmånsrätten eller betalningen också åter. om för- månsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Förmånsrätt på grund av betalningssäkring går åter. om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Verkan av återvinning

14 & Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett åter- bäras till konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inte har kommit boet till godo. om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detta.

Finns den egendom som skall återbäras enligt första eller andra stycket inte i behåll. skall ersättning för dess värde utges. Är återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade. kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe.

15 & Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkast- ning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgörs egendomen av ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendo- mens värde. utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (19751635) till och med den dag då skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt 6 s räntelagen för tiden därefter.

Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 &. kan han förkla- ras skyldig att utge även avkastning som belöper på tiden från det att han

mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid beräknas enligt 5. & räntelagen.

Den som har lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som återbärs har rätt till ersättning för denna. om det inte finns särskilda skäl mot det.

Ätervinns en säkerhet som grundas på inteckning. skall intecknings— handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen. tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske. skall ersättning utges.

16 å Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av gäldenären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förplik- telsen. är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning återbära mer än vad som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller. när han återställde säkerheten, kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det. direkt till boet på nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelsen, om den i stället hade skett till honom.

Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktel- sen.

17 & Skyldighet för någon annan än konkursboet att enligt 14, 15 eller 16 & utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteck- ningshandling eller på nytt ställa säkerhet eller borgen kan jämkas. om det finns synnerliga skäl.

18 & Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan, har kon- kursboet samma rätt till återvinning mot denne. om han kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar denna rätt.

Talan om återvinning m.m.

19 & Förvaltaren får påkalla återvinning

[. genom att väcka talan vid allmän domstol.

2. genom att göra anmärkning mot bevakning eller i samband med utdelningsförfarandet bestrida yrkande i annan ordning om betalnings- eller förmånsrätt i konkursen eller

3. genom att göra invändning mot annat yrkande som i rättegång fram- ställs mot konkursboet.

Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlik- ningi saken. får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol.

För återgång av förmänsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

20 & Talan vid allmän domstol om återvinning får väckas inom ett är från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är det fråga om återgång av en bodelning. får talan

även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodel- ningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnadcn men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

21 & Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen. Om utdelning har ägt rum, är han vid återbäring till boet berättigad att avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning enligt tidigare utdelningsförslag. om fordringen då hade varit känd. Vid senare utdelning skall utdelning beräknas för vad som kan återstå av en sådan fordran.

5 kap. Fordringar i konkurs Fordringar som kan göras gällande

] ä 1 konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkurs- beslutet meddelades göras gällande. om inte något annat följer av 3 kap. 2 5.

En fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

2 & 1 konkurs får inte fordran på lön. arvode eller pension göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständighe- terna i övrigt.

Den som enligt 4 kap. 3 & skall anses som närstående till gäldenären får inte göra gällande sådan fordran i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till vad som angetts i första stycket och inte i något fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

3 5 En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en pensionsstiftelse.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

4 & Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betal- ningsansvar och är skulden delvis betald. skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalning som en medgäldenär har gjort.

1. om avbetalningen har skett genom ackord, konkurs eller annan fördel- ning av en insolvent medgäldenärs bo,

2. om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2 & angivna fristdagen eller

3. om och i den mån avbetalningen har medfört rätt för medgäldenären att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären tregressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum. skall dock avdrag göras.

Om utdelningen överstiger borgenärens återstående fordran, skall över- skottet fördelas enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarig- het för fordringen.

Hur utdelning för en fordran hos ett handelsbolag beräknas i en bolags- mans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20 & lagen (1980: 1102) om handelsbo- lag och enkla bolag.

5 5 När avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 & skall beräknas på ett högre belopp än den återstående fordringen, skall utdelningen beräknas gemensamt för borgenären och en medgäldenär som har en regressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Om flera medgäldenärer har rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären har fått sitt. skall överskottet fördelas mellan dem enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

65 Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom. minskas medgäldenärens rätt att utnyttja säkerheten med utdelningens belopp. i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde. Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

7 & Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2 s angivna fristdagen. skall utdelning för den regressfordran som han därigenom har fått beräknas på samma belopp som skulle ha tillämpats i fråga om utdelning till borgenären om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en re- gressfordran med anledning av en tidigare avbetalning. skall dock utdel- ningen fördelas mellan medgäldcnärerna enligt vad som följer av gäldenä- rernas inbördes ansvarighet för fordringen.

8 & Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs och om den konkursen inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs. har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 & tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

9ä Vad som sägs i 4—8 és" om solidariskt betalningsansvar tillämpas också i de fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Vissajwdringar som är beroende av villkor 10 5 Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbcloppet om inte viss omständighet inträffar. skall utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag. om det saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas.

Beräkning av ränta på fordringar under konkurs rn. m. 11 & För en fordran som är förenad med förmånsrätt och som löper med ränta skall ränta beräknas till den dag då utdelningsförslaget upprättas eller. om medlen betalas ut i förskott. dagen för utbetalningen.

Om en fordran som är förenad med förmånsrätt men som inte löper med ränta hade kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. skall ränta för den beräknas enligt 5 5 räntelagen (1975zö35) från dagen för konkursbeslutet, om fordringen då var förfallen till betalning och annars från den senare dag då fordringen förfaller till betalning. Räntan skall beräknas till dag som avses i första stycket.

För fordringar titan förmånsrätt beräknas från dagen för konkursbeslutet ränta mellan borgenärerna endast om boet räcker till betalning av mer än beloppet av alla fordringar i konkursen utan förmånsrätt, i förekommande fall inberäknat vid konkursbeslutet upplupen ränta. Räntan bestäms med tillämpning av första och andra styckena.

125 För en fordran som inte löper med ränta före förfallodagen skall utdelning beräknas endast på det belopp som efter fem procents årlig ränta utgör fordringens värde nedan angiven dag. om fordringen då inte var förfallen. nämligen ] . om fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt. den dag då utdelnings- förslaget upprättas.

2. om fordringen inte är förenad med förmånsrätt och inte utgår fullt, dagen för konkursbeslutet.

Betalas medel ut i förskott till borgenären för en fordran som avses i första stycket 1 och var fordringen då inte förfallen. skall utdelningen i stället beräknas efter fordringens värde på betalningsdagen.

Värdering (11' vissa fordringar

13 & En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall vid utdelning uppskattas till skäligt belopp.

En fordran på pension som inte är förfallen till betalning den dag då utdelningsförslaget upprättas skall uppskattas till det belopp som motsva- rar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 åå lagen ( 1967z53l) om tryggande av pensionsutfäs- telse m.m. En fordran på ränta eller annan förmån som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning den dag då utdelnings- förslaget upprättades skall uppskattas med ledning av 3 & angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gäller den dag då utdelningsförslaget upprättas. Betalas medel ut i förskott till borgenären. sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

14 & Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts. har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungli- ga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit. Han får dock inte uppbära mer än vad han har rätt till enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått ackord enligt ackordslagen tl970:847).

Kt'ittning ikonkurs

15 & En fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkttrsbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte om

kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffen- het.

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären har rätt att få ut fordringsbeloppet endast om viss omständighet inträffar. skall borgenären fullgöra sin förpliktelse trots att han annars hade haft rätt att kvitta. Om han före den dag då utdelningsförslaget upprättas visar att villkoret har uppfyllts. har han emellertid rätt att återfå motsvarande belopp i den mån det inte överstiger vad han har att fordra. Finns det anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall ett för borgenären beräknat belopp avsättas när utdelningsförslaget upprättas.

16 & En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2,5 angivna fristdagen får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådan överlåtelse och borgenären då hade skälig anledning att anta att gäldenären var insol- vent.

En borgenär som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana om- ständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvan- liga betalningsmedel får inte kvitta i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

17 & En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller någon annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressford- ran) anses vid tillämpningen av 15 och 16 åå ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.

Även om bevakningsförfarande äger rum i konkursen. behöver en bor- genär som har rätt att kvitta inte bevaka sin fordran i den mån den täcks av gäldenärens fordran. När kvittning inte får ske. får borgenären trots det på sin skuld avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning i konkursen. om hans fordran intill skuldbeloppet hade bevakats i rätt tid.

Överläter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätten till kvittning. skall boet gottgöra borgenären för detta.

6 kap. Gäldenärens skyldigheter m. m. Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

1 & En gäldenär som är en fysisk person får inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringsla- gen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. l & regeringsformen eller 1 kap. ] ä. 4 kap. ] ä. 6 kap. l & eller l3 kap. 5 % tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet.

Om näringsförbud efter särskild prövning finns det bestämmelser i lagen (l9861436) om näringsförbud.

Upp/_vsnings- och närvaraplikt under konkurs

2 & Gäldenären skall ge rätten. tillsynsmyndigheten. förvaltare och granskningsmän de upplysningar om boet som de begär.

Gäldenären skall för förvaltaren redogöra för boet och på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningcn. Är gäldenären en juridisk person och finns det flera ställföreträdare. gäller denna skyldighet

dock inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

Vid förlikningssammanträde och sammanträde för prövning av ackords— förslag skall gäldenären närvara. om han inte har laga förfall eller rätten medger att han uteblir. Att gäldenären uteblir från ett sammanträde hindrar inte att de ärenden som skall förekomma på sammanträdet handläggs.

Bouppteckningsed

3å Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Han skall göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare. behö- ver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars ed- gång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

4 & Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgängssammanträde. Ed- gångssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare. om det är nödvän- digt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäl- denären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssamman- trädet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten. skall rätten så snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssam- manträdet skall trots det hållas på utsatt tid.

När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas där han vistas. Edgängen får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

5 5 När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige. om han har fyllt femton är. skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteck- ningen. om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredning- en.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts. skall rätten kalla förvaltaren. tillsynsmyndighetcn och den som avses med yr- kandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en bor— genär. skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

Bifalls yrkandet. skall edgången fullgöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande gäller 4 & andra stycket.

Tt'ångsntt'de/ m.m.

6 & Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig utomlands utan rättens medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att

gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som före- skrivs i denna lag. får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort. skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands. får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsyns- myndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag. får förbud meddelas honom att lämna orten.

7 & Ett beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller om förbud att utfärda pass meddelas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När det inte längre finns skäl för ett sådant beslut. skall beslutet omedelbart hävas.

Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf. skall rätten ge gäldenären. förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig. om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten får också hålla förhandling i frågan. Till en sådan förhandling skall tillsyns- myndigheten. förvaltaren och gäldenären kallas. Kallelsen till gäldenären bör delges.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

8 & Har gäldenären med anledning av ett beslut enligt 2 kap. 12 & lämnat ifrån sig sitt pass. skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig utomlands. har han inte rätt att återfå passet. En motsvarande omprövning skall ske. om förbud att utfärda pass har meddelats.

95 Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2. 3. 5 eller 6 si eller överträder ett reseförbud enligt 6 5. kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldig- het eller överträda ett förbttd som här har angetts. Om någon annan än gäldenären undandrar sig att fullgöra edgång som har förelagts honom enligt 5 5. kan han efter omständigheterna föreläggas vite. hämtas eller häktas. Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseför- bud enligt b %. skall han dock häktas om det inte är uppenbart att det är onödigt. Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

10 & Frågor om åtgärder enligt 9 %% eller om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Innan rätten beslutari en fråga som avses i denna paragraf. skall rätten ge den som avses med åtgärden. förvaltaren och tillsynsmyndigheten till- fälle att yttra sig. om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Begärs någon häktad. skall rätten på yrkande förordna biträde åt honom, om det inte är uppenbart att sådant inte behövs. Biträdet har rätt till ersättning av staten för arbete. tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga

den som häktningsyrkandet riktas mot att såsom förlorande part helt eller delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Ogillas häktningsyrkandet och beror detta på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet. skall sökanden ersätta statens kostnader för biträdet.

11 & Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga som avses i l0 s. Har häktning begärts. skall förhandling hållas. om det inte är fara i dröjs- mål.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten. förvaltaren och. om möj- ligt. den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse skall delges. Han får hämtas till förhandlingen. om det finns skäl till det. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. hindrar hans utevaro inte att yrkandet prövas.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte var närvarande vid rätten. skall. så snart beslutet har verkställts. anmälan om detta göras hos rätten. När en sådan anmälan har gjorts. skall förhandling i häktningsfrå- gan hållas snarast och senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet verkställdes.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Finns det inte längre skäl för häktning. skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

12 & Om någon är häktad med stöd av 2 kap. l2 %. skall rätten i samband med konkursbeslutet pröva om denne fortfarande skall vara häktad. Före- ligger skäl till häktning enligt 9 &. skall häktningen bestå. Vid tillämpning av 11 % fjärde stycket inräknas även tid under vilken gäldenären hållits häktad med stöd av 2 kap. 12 5.

13 5 Om gäldenären är en juridisk person. tillämpas 2 5 första stycket. 6—8 %& samt 9 & första. tredje och fjärde styckena även på en styrelseleda- mot. en verkställande direktör. en bolagsman och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökning- cn kom in till tingsrätten.

Ersättning för inställelse

14 Q' Om gäldenären är i behov av det. är han berättigad till skälig ersätt- ning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet. när han till följd av bestämmelserna i 2—5 åå inställer sig hos rätten eller någon annanstans. Vad som har sagts nu gäller även för en sådan person som avses i 13 5. Har ett yrkande enligt 5 lå andra stycket riktats mot någon annan än den som avses i 13 &. är han berättigad till skälig ersättning av boet för instäl- lelse enligt 5 s tredje eller fjärde stycket. Beslut om ersättning meddelas av rätten.

7 kap. Förvaltning och tillsyn Förvaltare

1 5 En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdra- get kräver, ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare.

2 & Förvaltare utses av rätten.

Rätten bestämmer också antalet förvaltare. Flera än en förvaltare får utses endast om det med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera.

Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske.

3 5 Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas. skall tillsynsmyndigheten höras.

Frågor om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten. förvaltare. en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall höras. Rätten får, om det behövs. pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

4 & Om flera förvaltare handhar förvaltningen odelad, får de endast ge- mensamt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd som kan medföra en förpliktelse för boet.

Finns det två förvaltare och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller ett beslut som enligt denna lag ankommer på dem eller är förvaltarna flera än två och finns det inte majoritet för en viss mening. skall den mening gälla som tillsynsmyndigheten biträder.

Entledigande (lt-förvaltare m.m. 5 5 Om en förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, skall rätten entlediga honom.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten. en granskningsman. en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts. Om någon annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall entledigas. skall rätten. om det inte av särskilda skäl är onödigt. pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten. förvaltaren och. om frågan har väckts av någon annan. denne kallas. Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs. skall de kallas till förhand- lingen genom kungörelse.

Rätten fär. om den finner skäl till det. i avvaktan på förhandlingen försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall tillsynsmyndig- heten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring. kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

6 & Om en förvaltare entledigas, skall rätten genast utse en ny förvaltare.

Första stycket gäller inte om det finns flera förvaltare och någon av dem entledigas samt rätten. efter att ha hört tillsynsmyndigheten, finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

Rådgivare och förlikningsman 7 5 Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt. får den. efter att ha hört tillsynsmyndigheten. uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt

förvaltaren vid förvaltningen av boet eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefräga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa upp- gifter. - Den som är anställd vid en domstol får inte vara rådgivare eller förlik— ningsman. När uppdraget är slutfört skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört. Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

Förvaltarens allmänna åligganden m.m.

8 & Det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Första stycket hindrar inte att förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen. om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

9 & Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten. borgenärer. granskningsmän. gäldenären eller tillsynsmyndigheten.

10 ä 1 viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. om det inte föreligger hinder mot det. Förval- taren skall i sådana frågor höra även gäldenären. om det lämpligen kan ske.

11 & Om förvaltaren finner det nödvändigt. får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

12 & Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig. skall förvaltaren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att lämna ut materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

135 Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar som avses i 12 &. Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyn- digheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträ- det. Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten. behöver någon ny bouppteckning inte upprättas. om förvaltaren

anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten. skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags. en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteck- ningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbe- lOpp med upplupen ränta.

14 & Förvaltaren får. om det behövs. begära handräckning av kronofog- demyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gälde- närens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Detsamma gäller sådant räkenskapsmaterial som avses i 12 å andra stycket. Krono- fogdemyndigheten får då genomsöka hus. rum eller förvaringsställen och. om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet. låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

I fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller åtgärd enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

15 & Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de har kunnat utrönas. och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag.

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet.

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen(1975: 1385) eller lagen (l987:000) om ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinst- utdelning eller annan olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:]102) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag. ekonomisk förening eller handelsbolag.

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13 kap. 2 aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning kan antas ha inträtt. om denna tidpunkt kan utrönas.

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda närings- förbud enligt 2 & lagen (1986z436) om näringsförbud har anmälts till åklaga- ren.

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten. tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig. skall den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

16 5 Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för något brott som avses i 11 kap. brottsbalken. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare om det och ange grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under. konkursförvalt- ningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten.

Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är en juridisk person. någon sådan företrädare som avses i 4 & lagen t'l986:436) om näringsför- bud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fråga. skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grun- den för misstanken.

17 ä Förvaltaren skall till sin slutredovisning bifoga en redogörelse för de åtgärder som han har vidtagit för att efterforska sådan brottslig gärning som avses i 16 & första stycket och sådant förfarande som avses i andra stycket samma paragraf samt resultatet av dessa efterforskningar.

Förvaltaren ntedefsjb'rvalmirtg m.m. 18% Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank. Detta behöver dock inte ske i den mån medlen behövs till betalning av löpande utgifter.

Även sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank mot ränta till dess medlen betalas ut enligt 11 kap. Förval- taren skall underrätta tillsynsmyndigheten om i vilken bank medlen står inne.

19 & Förvaltaren skall. oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyl- dighet för gäldenären. löpande bokföra in- och utbetalningar. om inte god redovisningssed kräver att bokföringen sker på något annat sätt.

Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. ] övrigt tillämpas 22 & bokföringslagen( 1976: 125).

Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyl- dighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och upp- giftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

20 & Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter edgångssammanträdet. skall förvaltaren inom en månad därefter till till- synsmyndigheten avlämna en berättelse. i vilken alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshän— delser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank. skall till berättelsen bifogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit.

Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod avge en sådan berättelse som sägs i första stycket för den senaste perioden. Denna skall även innehålla fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

Förvaltaren skall snarast skicka en kopia av berättelsen till rätten.

21 & Också sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren. så länge boets medel är insatta i bank. inom en månad från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 20 & första stycket andra och tredje meningarna, När några medel inte längre finns att lyfta. skall förvaltaren anmäla det till myndigheten.

22 & Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs till gäldenären. skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Redovisning av medel till tredje man

23 & Särskilda bestämmelser finns om en kommittents rätt att. när gäl- denären såsom kommissionär för kommittentens räkning i eget namn har ingått avtal. mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet. Detsamma är fallet i fråga om en kommittents rätt till redovisning för sådana belopp som flutit in till kommissionärens konkursbo för sålt gods.

Om gäldenären i något annat fall före konkursbeslutet har sålt någon annans egendom. har den vars egendom sålts rätt att. om betalningen helt eller delvis flutit in till konkursboet efter konkursbeslutet. av förvaltaren få redovisning för vad som har flutit in. 1 den mån betalningen inte har erlagts av köparen har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot köparen, om inte köparens rätt därigenom skulle åsidosättas.

Vad som har sagts nu om rätt att få redovisning av förvaltaren skall också gälla om det i något annat fall till konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skulle haft skyldighet att redovisa till annan.

24é Om gäldenären vid konkursbeslutet innehade redovisningsmedel som skall vara förbehållna någon annan. skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem tillsammans med den ränta som har upplupit från dagen för konkursbeslutet. När det gäller att fastställa vad som sålunda skall tillkomma en redovisningsborgenär. dennes rätt i övrigt i konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av förfarandet, tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt. Ansvaret för sådan kostnad skall dock vila på redovisningsborgenären endast i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det betalning av kostnaden.

Tillsynen överförvalhringen

25 & Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyn- digheter.

En kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet får. enligt föreskrif- ter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer. förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

26å [ fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 11 år förvaltningslagen(198622?) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

27 & Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författ- ningar. Den skall dä särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Myndigheten får. när den finner det lämpligt. inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av för- valtaren. Om särskilda omständigheter motiverar det. får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

28 & Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till de böcker och andra hand- lingar som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten. borgenärer, granskningsman eller gäldenären.

29 få Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas i andra fall än de som avses i 3 kap. 6 &.

Granskningsman

30 5 Om en borgenär begär det, skall rätten förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig.

Granskningsmannen skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet.

Om borgenären begär det, skall även en ersättare för granskningsman- nen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör fram- ställning om det eller om han visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

8 kap. Försäljning av egendom Inledande bestämmelser

] & Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. om inte något annat följer av bestämmelserna i 2—5 åå. Gå andra stycket. 8 & andra stycket. 14 5 samt 12 kap. 1 & tredje stycket.

2 & Har gäldenären drivit en rörelse. får förvaltaren. om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån det är ändamåls- enligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

3.5. Har gäldenären överklagat konkursbeslutet. får inte mot hans vilja någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har prövat besvären. Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 7 och 8 %% samt 2 och 10 ååå i detta kapitel.

2. försäljning av sådan lös egendom som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt falleri värde eller kräver alltför kostsam värd,

3. försäljning i annat fall av lös egendom. i den mån medel annars skulle saknas till betalning av utgifter för boet.

4 & Om gäldenären ger in ett ackordsförslag. får egendomen i boet inte säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som nu har sagts utgör inte hinder mot en försäljning om

I. den är förenlig med ackordsförslaget.

2. den föranleds av skäl som sägs i 3 9" andra stycket 1 och 2,

3. den behövs för ändamål som anges i 12 kap. 24 5 eller

4. det finns andra särskilda skäl.

5 5 Om en inteckningshavare eller någon annan borgenär som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom yrkar att den egendomen skall säljas genom förvaltarens försorg och om hans rätt till betalning ur egendo- men har lämnats obestridd eller fastställts genom ett lagakraftvunnet avgö- rande. får försäljning av egendomen inte uppskjutas. Detta gäller dock inte i fråga om egendom som behövs för en rörelse under tid då denna fortsätts med stöd av 2 5 och inte heller om förvaltaren anser att anstånd är nödvän- digt för alt förhindra att konkursboet tillfogas avsevärd förlust eller att genomförandet av ett ackord väsentligt försvåras samt anstånd inte är oskäligt mot borgenären.

Försäl'ning av "ast e 'endom ] _ Å

65 Om fast egendom finns i boet. får förvaltaren begära att den säljs exekutivt. Egendomen får också säljas på annat sätt, om förvaltaren anser att det är fördelaktigare för boet. Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att någon försäljning har kommit till stånd. behöver förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auk- tion inte ägt rum men finns det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda till försäljning. behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd för att sälja egendomen. om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen. Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom. skall förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inte avläm- nas före bevakningssammanträdet skall. om egendomen säljs. avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning skeri konkursen. Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet anmäla ar- vode. andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning av egendomen. När förval- taren gör en anmälan på en borgenärs vägnar. skall han skriftligen under- rätta denne om det.

Försäljning av lös egendom

75 Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan sär- skild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion. om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas. fär egendomen säljas på annat sätt än på auktion. om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom fond— kommissionär säljer värdepapper. noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 &; andra stycket lagen (1979z749) om Stockholms fondbörs, till gällande börs- eller marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

8 & När ett fartyg som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register. ett luftfartyg som inte är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg skall säljas. får förvaltaren. om egendomen finns inom landet. begära att den säljs exekutivt.

Uppkommer fråga om att sälja ett registrerat skepp, ett registrerat luft- fartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom landet. tillämpas 6 :$ första och andra styckena.

Skall gäldenärens rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg säljas, skall förvaltaren före försäljningen skaffa en särskild inteckningshandling på det belopp som tillkommer gäl- denären, om det inte finns laga hinder mot det. Skall en inteckningshand- ling som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig säljas. är förvaltaren skyldig att. om inte gäldenären medger att handlingen får säljas med bibehållen ansvarighet. förse handlingen med en påskrift som befriar gäldenären från ansvarighet. Något medgivande av gäldenären krävs dock inte. om denne har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan.

Med fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall då i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

9 & Bestämmelserna i 6 & fjärde stycket tillämpas även när lös egendom som tillhör gäldenären skall säljas cxekutivt under konkursen. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom. i den mån det behövs. i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10 & förmånsrättslagen(19701979) och skriftligen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som han framställer på dennes vägnar.

10 & En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt får själv ombesörja att egendomen säljs på auktion eller. när det är fråga om värdepapper som är noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i lä andra stycket lagen (19791749) om Stockholms fondbörs, genom fondkommissionär till gällande börs— eller marknadspris. En sådan försälj- ning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter edgångssammanträdet. Borgenären skall minst en vecka in- nan han vidtar åtgärd för egendomens försäljning ge förvaltaren tillfälle att lösa in egendomen. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg. skall egendomen säl— jas exekutivt.

Borgenären skall minst tre veckor i förväg underrätta förvaltaren om tid och plats för en auktion som inte hålls i exekutiv ordning.

Har egendomen sålts på annat sätt än exekutivt. skall borgenären för förvaltaren redovisa vad som har flutit in.

Vill inte borgenären själv sälja egendomen, får förvaltaren ombesörja försäljningen. En inteckning i luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare får dock inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Kungörande av auktion i vissa fall

11 5 Om konkursboets egendom skall säljas på auktion genom förvalta- rens försorg, skall han låta kungöra auktionen på det sätt och inom den tid som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om. Kungörelscn behöver dock inte i något fall införas i Post- och lnrikes Tidningar.

Första stycket tillämpas också beträffande en auktion som enligt lO & ombesörjs av en borgenär.

12 & Förvaltaren får kungöra en av honom utsatt auktion i mindre ut- sträckning än som följer av 11 & första stycket. om han anser att det är tillräckligt. Detta gäller dock inte i fråga om kungörande av

1. auktion på fast egendom. registrerat skepp. registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg. om inte gäldenären samtycker till det,

2. auktion på någon annan lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt. om inte borgenären samtycker till det.

Sådant samtycke av gäldenären som sägs i första stycket 1 krävs inte. om gäldenären har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan.

13 & Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion på lös egendom särskilt underrätta varje känd borgenär som har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt i egendomen om auktionen.

Indrivning ai'_fbrdringar

14 & Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta åtgärder för att driva in utestående fordringar. Kan en fordran inte drivas in inom rimlig tid. får den säljas som annan lös egendom.

9 kap. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet Bevakning

] & Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevaknings- förfarande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum. om fordring- ar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

2 & Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum. skall rätten bestämma inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet att anordna bevakningsförfarandet. ,

3 & Rätten skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 åå.

4 & En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmäla" sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 ä. 5 kap. 8 & och 17 å andra stycket samt 5 s i detta kapitel.

Att en fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

S & En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

En borgenär som har en fordran hos ett bankaktiebolag, en sparbank eller en central föreningsbank på grund av en insättning på räkning behö- ver inte bevaka sin fordran i kreditinstitutets konkurs. om uppgift om fordringen har lämnats enligt 7 kap. l3 & fjärde stycket.

6 & I bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges. om det är möj- ligt. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Om förmånsrätt yrkas. skall borgenären också tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i original eller bestyrkt kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

7 5 Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och. om förmåns- rätt har yrkats. den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

Anmärkning

Så När rätten beslutar att bevakning skall äga rum. skall rätten samti- digt. efter samråd med förvaltaren. bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna.

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skäll hål- las tillgängliga för granskning.

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Om det visar sig vara lämpligare. får ett beslut enligt första stycket fattas senare. dock senast vid bevakningsudens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen. får en längre anmärkningstid fast- ställas. Förlikningssammanträdet får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas förvaltaren. tillsynsmyndigheten. gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

9 & Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och. om han fin— ner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt. skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har be- stämts enligt 8 5 första stycket 1. 1 anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Skriften skall vara egenhändigt undertecknad av förvaltaren eller dennes ombud.

Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenä- ren får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning skall framställas inom den tid och på det sätt som anges i första stycket.

Anmärkningsskriften och de handlingar som åberopas till stöd för an- märkningen skall ges in i två exemplar.

10 5 Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det. gäller den också för de andra. även om de inte har tagit del i anmärkningen.

11 & Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än sådan som har angetts i anmärkningsskrif- ten. Efter förlikningssammanträdet får dock en ny omständighet som inne- bär att grunden för anmärkningen ändras åberopas endast om omständig- heten varken var eller borde ha varit känd för den anmärkningsberättigade eller om det i övrigt finns särskilda skäl för att ändå tillåta att omständighe- ten åberopas.

Om en ny omständighet åberopas i ett annat sammanhang än vid förlik- ningssammanträdet eller vid en förhandling. gäller i fråga om formen för äberopandet vad som föreskrivs om anmärkning i 9 & första stycket.

12 5 En borgenär får den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat i sin bevakning. om det inte på rätt sätt och i rätt tid har framställts någon anmärkning mot den. Att anmärkning inte har framställts hindrar dock inte att talan om återvinning väcks vid domstol.

Har ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning. får det inte gå ut över dem som enligt lag har företräde till betalning ur viss egendom. Ett yrkande om förmånsrätt som inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt är utan verkan. även om någon anmärkning inte har framställts mot yrkan- det.

Tvix! angående en het'ukudfm'dmn

13 & Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar och som inte har förlikts skall handläggas vid ett förlikningssammanträde inför rätten. Vid detta får förvaltaren. borgenärerna och gäldenären föra talan. Till sammanträdet skall förvaltaren. de borgenärer mot vars bevak- ningar anmärkningar riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Att han uteblir hindrar dock inte att sammanträdet genomförs. Tillsynsmyndigheten har rätt att delta vid sammanträdet.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkom- ma förlikning. De närvarande som har rätt att föra talan får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts. År både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för bor-

genärens fordran närvarande och kan de inte enas. gäller borgenärens mening om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

14% Beslut enligt 13 Så tredje stycket fär överklagas av deti som enligt 13 & första stycket är taleberättigad. om han anser att beslutet inte har tillkommit på lagligt sätt. Beslutet överklagas genom besvär till hovrätten inom två veckor från dagen för beslutet. Om inte hovrätten förordnar annat. skall beslutet gälla omedelbart.

15 & Tvistefragor som inte har blivit förlikta skall prövas av rätten vid en förhandling. Ratten skall vid förlikningssammantradet förbereda de äter— stäende tvistefrägorna så att de kan behandlas slutligt vid förhandlingen.

Förhandlingen skall om möjligt hållas i omedelbar anslutning till förlik- ningssammanträdet. Om det inte sker. skall rätten sätta ut förhandlingen till en dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller. om det finns särskil— da skäl för det. senare dag. Till en sådan förhandling skall förvaltaren. de borgenärer mot vars bevakningar anmi'trkningarna riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

1659 'fvistefrägor angående fordringar som har bevakats skall prövas snarast och om möjligt avgöras på en gang. Kräver vissa fordringar längre tid för att utredas och prövas skall rätten besluta särskilt över de tvistefrä— gör som kan avgöras tidigare. Beror nagon borgenärs anspråk på prövning- en i en särskild rättegång. får det inte fördröja avgörandet. [ sadant fall skall rätten fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den rättegången.

Har ett ackordsförslag tagits upp. fär rättens prövning av en tvistefräga skjutas upp till dess ackordsfrägan har avgjorts. om det är ändamålsenligt.

17 & Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran fär inte ingås pä nagot annat sätt än som sägs i 13 s. om inte alla vars rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

18 & Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en fordran har ogillats ändras av högre rätt. gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

19 & Genom ett beslut i en tvist angäende en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i ktmkursen.

Ljit'r/wvukning

20 & Om bevakningsförfarande har ägt rum. får en borgenär som efter bevakningstidens utg:-mg vill anmäla en fordran eller _era förmansrätt skriftligen göra det pä det sätt som föreskrivs i (1 s'.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse. kallelser och underrät— telser som föranleds av cfterbevakningcn skall borgenären till staten i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av basbeloppet enligt lagen (l9bZ:38l) om allmän försi'ikring.

'.u '.'.»

2] _ö När en fordran har cfterbevakats. skall rätten så snart som avgiften enligt 20 s andra stycket har betalts överlämna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och. efter samråd med denne. be— stämma

1. den tid inom vilken anmärkningar fär framställas mot bevakningen.

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall häl- las tillgängliga för granskning.

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Anmärkningstiden skall bestämmas sä att den utgör minst två och högst fem veckor räknat från den dag då avgiften enligt 20.5 andra stycket betalades. Förlikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall tillställas förvaltaren. tillsynsmyndighe- ten. gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkur- sen.

22 & Utöver bestämmelserna i 20 och Zl ss gäller beträffande efterbe- vakning i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevakning.

Om flera efterbevakningar har gjorts. skall de om möjligt handläggas gemensamt.

10 kap. Avskrivning av konkurs

] & Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets till- gängar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskost- nader och andra skulder som boet har ådragit sig. skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

2 & Konkursen får inte avskrivas enligt l & förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren har fullgiort vad som åligger honom enligt 7 kap. liv 5.

Om det finns något hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenä— ren eller nägon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom cdgangen skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. får kon— kursen avskrivas trots att edgängen inte har fullgjorts.

3 & Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande. skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om rätten har beslutat att bevakningsförfa- rande skall äga rum. fiir konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

4 & Om det äterstiiir tillgångar i boet när förvaltaren har betalt konkurs- kostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. skall han

I. om det i fall som avses i l & står klart hur kvarvarande tillgångar skall fördelas och om tillsynsmyndigheten medger det. tillställa berättigad bor— genär vad som tillkommer denne.

2. i övriga fall återställa egendomen till gäldenären.

3-4

5.8 Om ny tillgång blir känd efter det att konkursen har avskrivits enligt l 9". skall ll kap. l9—21 så gälla i tillämpliga delar.

ll kap. Utdelning Inledande lmvlämmclser

] & Om konkursen inte avskrivs. skall boets pengar. i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. delas ut till borgenärerna i den ordning som föreskrivs i detta kapitel. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärerna.

2 & Utdelning skall ske sä snart som all tillgänglig egendom har förvand- lats till pengar. Om egendom i sådana fall som avses i 8 kap. 6 & andra stycket eller 8 & andra stycket inte har blivit säld. utgör det inte hinder för utdelning. Har bevakningsförfarande ägt rum. får utdelning inte ske förrän den enligt 9 kap. 85 bestämda anmärkningstiden har gått ut och. om anmärkning har framställts. förlikningssammanträde har hållits.

3 i;” När ett ackordsförslag är under prövning. fär förvaltaren vänta med utdelning till dess ackordsfrågan har avgjorts. om det motiveras av försla- get. '

UldeIningsfÖr/itrande!

4 & När utdelning skall ske. skall förvaltaren upprätta ett förslag till utdelning. Förvaltaren skall då beakta alla de fordringar och förmånsrätter som dittills har bevakats eller efterbcvakats i konkursen eller. när bevak- ning inte har behövts. de fordringar och förmånsrätter som dittills har gjorts gällande eller annars är kända för förvaltaren.

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange l. beloppet av hans fordran med den ranta varpå utdelningen skall beräknas.

2. den förmånsrätt som följer med fordringen och

3. den utdelning som belöper pä fordringen. I förslaget skall också anges om det föreligger någon sådan omständighet som enligt 10 & andra eller tredje stycket medför inskränkning i borgenä— rens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen eller om det har betalts ut medel i förskott.

Till förslaget skall bifogas en redogörelse för förvaltningen av den egen- dom för vilken medel avsedda till utdelning har flutit in. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen samt. om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut. för vilka andra ändamål återstoden ltar tagits i anspråk. Om medel som delas ut har flutit in för egendom vari särskild förmånsrätt har funnits. skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

5 & När ett utdelningsförslag har upprättats. skall förvaltaren genast skic- ka förslaget med bifogad förvaltningsredogörelse till rätten och tillsyns— myndigheten.

6 & Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. så snart det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt [3 kap. 5 & skall avge över förvaltarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om detta skall tas in i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra det hos rätten senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörel— sen. Denna dag skall bestämmas så att tre veckor förflyter från den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och lnrikes Tidningar.

7 5 När tiden för invändning har gått ut. skall rätten fastställa utdelningen i konkursen i enlighet med utdelningsförslaget. om det inte genom invänd— ning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som inverkar på någons rätt föreligger.

Om en fordran eller en förmånsrätt inte har bevakats eller efterbevakats senast då utdelningsförslaget upprättades. fastän bevakningsskyldighet har förelegat. är en invändning att fordringen eller förmånsrätten borde ha tagits upp i utdelningsförslaget utan verkan.

Om rätten finner att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget. skall rätten antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om kungörelse inte utfärdas, skall de borgenärer som berörs av ändringarna i utdelningsförslaget underrättas om det. I sådant fall skall invändning mot förslaget framställas inom tre veckor från dagen efter den då underrättelserna sändes ut. Slutdagen skall anges i underrättelsen.

8 & (')m rätten anser att det finns anledning att inte fastställa utdelning enligt förslaget. skall den genom underrättelser bereda förvaltaren och den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel tillfälle att yttra sig. om det inte är uppenbart obehövligt. Den som har framställt invändning mot utdelningsförslaget skall få tillfälle att ta del av ett yttrande. om det inte är ohehövligt.

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga om att fastställa utdelningsförslaget. Förhandling skall hållas, om det begärs av den som har framställt invändning mot förslaget. den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel eller. i fråga om återvinning. förvaltaren. Till förhandlingen skall nu nämnda personer alltid kallas.

L-"tbt'lufning uv utdelningsnt('de!

9 & När beslutet att fastställa utdelningen och beslut att bestämma ar- vode till förvaltaren har vunnit laga kraft. skall förvaltaren snarast till bor- genärerna skicka de medel som tillkommer dem. om inte hinder mot utbetalning enligt ll) & andra eller tredje stycket föreligger.

Har forvaltaren skickat medlen till en borgenär under dennes senast kända adress. behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen. När medlen har skickats till borgenärerna. skall förvaltaren anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

105 Innan besluten att fastställa utdelning och att bestämma arvode till förvaltaren har vunnit laga kraft. får medel som tillagts en borgenär betalas

ut endast om borgenären ställer säkerhet. Har tiden för överklagande av besluten löpt ut. får dock. utan att säkerhet ställs. utbetalning ske till borgenär som inte till sin nackdel berörs av besvär som anförts mot nagot av besluten.

Är en fordran beroende av något sådant villkor som avses i 5 kap. 10 s. fär utdelningen för fordringen inte betalas ut förrän villkoret uppfyllts. Detsamma gäller i fråga om en tvistig fordran innan den har fastställts av domstol. När fordringen har fastställts men innan fastställelscbeslutet har vunnit laga kraft. fär medlen betalas ut endast om borgenären ställer säkerhet.

Om bevakningsförfarande har ägt rum. fär utdelning för en fordran som har efterbevakats inte betalas ut under den tid inom vilken anmärkningar fär framställas mot efterbevakningen.

Om en borgenär som har lyft utdelning blir skyldig att till konkursboet betala tillbaka vad han har fått. skall han betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligt 5 % räntelagen (l975:635) från den dag då medlen betalades ut till och med den dag då skyldigheten att återbära medlen inträder och enligt 6 & räntelagen för tiden därefter.

11 & Säkerhet enligt lU s" skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och. om den ingås av två eller flera personer gemensamt. vara solidarisk.

Om en bank eller något annatjämförbart kreditinstitut skall ställa säker- het. får förvaltaren godta en utfästelse av institutet att infria den förpliktel— se som säkerheten skall avse.

Staten. kommun. landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

12 Q' En borgenär förlorar sin rätt till utdelning. om han inte gör anspråk på medlen inom två är räknat från ]. dagen dä beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft. eller

2. den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan att ställa säkerhet.

De medel som borgenär har förlorat sin rätt till skall fördelas mellan de borgenärer som har bevarat sin rätt och i andra hand överlämnas till gäldenären.

13 & När medel som har tillagts en borgenär i ett förslag till utdelning betalas ut. har borgenären rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från den dag då utdelningsförslaget upprättades.

Förskotts/wlallting

14 ;” lnnan utdelning äger rum. får förvaltaren självmant eller på begäran av en borgenär betala ut utdelningsmedel i förskott i enlighet med vad som föreskrivsi 15 s.

Även om en borgenär har fått betalt i förskott för sin fordran. skall den tas upp i utdelningsförslaget.

15 & Ft'irskottsbetalning skall utgå för en fordran med förmånsrätt. om det lämpligen kan ske. Förskottsbetalning skall utgå för en fordran utan förmänsri-itt. om det är

uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det.

Förskottsbetalning för en fordran utgär endast i den mån det kan antas att utdelning kommer att belöpa på denna. Ar fordringen beroende av villkor eller tvistig. får förskott inte betalas ut. När bevakningsskyldighet föreligger. fär förskottsbetalning ske endast till en borgenär som har beva— kat sin fordran i konkursen.

16 & Har en borgenär begärt förskottsbetalning. kan förvaltaren kräva att borgenären ställer säkerhet för att medlen återbetalas. om det visar sig att borgenären saknar rätt att behålla vad som betalas till honom. I fråga om sådan säkerhet gäller ll &.

Vad som föreskrivs i 10 & fjärde stycket om skyldighet att betala ränta skall tillämpas även vid återbetalning av medel som har betalts ut i för- skott.

175 Om förvaltaren vägrar förskottsbetalning med begärt belopp. får borgenären hänskjuta frågan till rättens prövning.

När en konkurs" ansv-”X avslutad ”L "1-

189" En konkurs anses avslutad när tingsrätten har fastställt utdelning enligt 7 s. Detta gäller även om en tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen eller en fråga om underhåll ät gäldenären ännu inte är slutligt avgjord eller någon ytterligare tillgång till följd av rättegång eller på något annat sätt senare kan komma att tillföras konkursboet.

Även om konkursen är avslutad. får ett aekordsförslag som har getts in tidigare prövas enligt 12 kap.

E_flurulclelniug

19 & Blir medel tillgängliga för utdelning efter det att utdelningsförslag enligt 4 55 har upprättats. skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna.

20é Om det är oklart hur medlen skall fördelas. skall ett förslag till efterutdelning upprättas. I sådant fall tillämpas bestämmelserna i detta kapitel om utdelning. utbetalning av utdelningsmedel och förskottsbetal- ning.

-- [ förslaget till efterutdelning kan utdelning beräknas även för en fordran som har blivit känd efter det att utdelningförslag enligt 4 å upprättades. En fordran får beaktas utan bevakning trots att bevakningsförfarande förut har varit anordnat i konkursen. Har så inte varit fallet. får rätten emellertid besluta om bevakningsförfarande inför efterutdelningen.

Av nytillkomna medel skall en borgenär för en fordran som inte har tagits upp i utdelningsförslag enligt 4 äforst så längt medlen räcker tilldelas sä mycket som skulle ha tillagts fordringen. om denna hade beaktats i utdelningsförslaget. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan äterstä.

21 55 Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas titan att förslag till efterutdelning upprättas och om tillsynsmyndigheten medger det. fär han dela ut medlen till berättigade borgenärer utan att föreskrifter-

na i det föregående i detta kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 & andra stycket. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning. om han inte gör anspråk på medlen inom två är räknat från det att förvaltaren har anmält till rätten att han har skickat medlen till borgenären.

Första stycket tillämpas ocksä för det fall att det finns skäl att upprätta ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed förenade kostnaderna.

Viss (! nnzii ln ingszs'ltyldigh cl m.m.

22 & Om utdelning eller efterutdelning har utfallit pa ett företagshypo- teksbrevs belopp, skall förvaltaren anmäla detta till inskrivningsmyndighe— ten. Anmälan skall göras sedan beslutet att fastställa utdelningen eller efterutdelningen har vunnit laga kraft eller. i fall som avses i Zl %. när utbe- talningen har ägt rum. Tillsammmans med anmälningen skall förvaltaren sända in utdelningsförslaget eller någon annan handling som visar fördel- ningen.

När inteckningsborgenärcn lyfter betalning, skall detta antecknas pä hypoteksbrevet.

12 kap. Ackord i konkurs m.m. Frivillig uppgörelse

! & Visar gäldenären att han har kommit överens om betalningen av sina skulder eller på annat sätt träffat uppgörelse med de borgenärer vars fordringar har bevakats eller. när bevakning inte behövs. vars fordringar är kända för förvaltaren. skall rätten pä ansökan av gäldenären besluta om nedläggning av konkursen. lnnan beslut meddelas skall förvaltaren höras.

Om bevakningsförfarande äger rum. får beslut om att lägga ned konkur- sen inte meddelas före bevakningstidens utgang.

Rätten kan förordna att boets egendom inte fär säljas innan ansökningen har prövats. om egendomen inte behöver säljas av någon sådan anledning som avses i 8 kap. ?— å andra stycket 2 och 3.

2 & Ett beslut att lägga ned konkursen skall kungöras.

lnnan egendomen i boet återställs till gäldenären. skall konkurskostna— derna och andra skulder som boet har ädragit sig tas ut ur egendomen.

Är någon kostnad eller skuld tvistig. skall förvaltaren sätta in behövliga medel till betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen blir berättigad till medlen.

A("kt"vis:-fiirxlut' m.m.

Så Reglerna i 4—28 ss om ackord är tillämpliga endast i en konkurs i vilken det har beslutats att bevakningsförfarande skall äga rum.

4 & Om gäldenären vill bjuda ackord. skall han tillställa rätten ett ack- ordsförslag. [ förslaget skall anges

]. hur mycket gäldenären bjuder i betalning.

2. när betalningen skall ske.

3. om säkerhet har ställts för ackordet och vari säkerheten i sä fall bestar.

'.u

5 & Ett ackord fär avse att fordringar som tillkommer de borgenärer som enligt ll s har rätt att rösta om förslaget sätts ned och betalas pä närmare angivet sätt. Ackordet skall ge likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp. om inte en lägre ackords- procent godkänns av samtliga kända borgenärer som har bevakat fordran och skulle omfattas av ackordet eller om det finns synnerliga skäl för lägre utdelning. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom ett år efter det att ackordet har fastställts. om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner en längre betalningstid.

Ett ackord fär innehålla villkor att borgenärer fär full betalning intill ett visst belopp. om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. Avvikelser till nackdel för en viss borgenär får också äga rum. om han medger det.

Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstand med betal- ningen eller annan särskild eftergift. Första och andra styckena gäller i tillämplig utsträckning.

6 & Ett ackordsförslag fär tas upp endast om det kommer in till rätten före den dag då kungörelsen om utdelningsförslaget i konkursen är införd i Post- och lnrikes Tidningar eller. när utbyte enligt li kap. 2 & sker. före den dag då underrättelserna sändes ut.

Om ackordsförslaget har kommit in i rätt tid. skall rätten inhämta yttran- de av förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. Av- styrker förvaltaren att det sker. fär förslaget tas upp endast om rätten finner synnerliga skäl till det.

7 & Möter enligt 4—6 ss— hinder mot att ackordsförslaget tas upp. skall det avvisas.

Summmzlrädt'för prt'it'ning (Il' u('IturdUörs/ag

8 & Om ackordsförslaget tas upp. skall borgenärerna genast kallas till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan gäldenären har avlagt ed enligt 6 kap. 3 &. fär kallelse utfärdas endast om det finns synnerliga skäl för det. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

Sammanträdet får inte hållas tidigare än tre veckor efter det att ackords- förslaget togs upp och inte heller innan tvistefrägor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid förlik- ningssammanträdet.

9 & Förvaltaren skall snarast till ratten inkomma med yttrande huruvida han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna. Yttrandet skall hållas tillgängligt för borgenärerna vid sammanträdet för prövning av ack- ordsförslaget. om det inte har sänts till dem tidigare.

10 % Vid sammanträdet för prövning av ackordsförslaget bör förvaltaren närvara. Om gäldenären inte kan infinna sig personligen. bör han skicka ett ombud.

Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrägan. med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt fär utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har. om efterbevakning har skett.

anmärkningstiden ännu inte gatt ut. skall det särskilt anges i förteckningen. Om gäldenären inte har avlagt ed enligt 6 kap. 3 &. skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

ll Q' Vid omröstning i ackt'irdsfrägan fär rösträtt utövas endast för beva— kade fordringar. En borgenär som kan fä täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i omröstningen. Om borgenären helt eller delvis avstår från kvittningsrätten eller förmånsrätten. deltar han i motsvarande män. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran. deltar han med återstående del av fordringen.

En svarande som med anledning av en ätervinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären. får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen.

Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall fä full betalning intill visst belopp. får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning.

Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säker- het för sin fordran har gjort förbehåll om ätertaganderätt.

12 & En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. År utgängen av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte. skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefragan och söka åstadkomma förlik— ning. De närvarande fär med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra ät förval- taren att inga förlikning med borgenären. Kan förlikning inte träffas. skall frågan handläggas enligt vad som sägs i l7 & första stycket för bestämman- de av omröstningens utgång. Har en anmärkning mot någon _vrkad fordran eller förmänsrätt prövats enligt 9 kap. lö s”. skall rättens avgt'irande dock tillämpas vid omröstningen i ackordsfrägan. om det inte före omröstningen visas att avgörandet har ändrats av högre rätt.

Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran får inte ingas på något annat sätt än som har nämnts nu. om inte alla vars rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

135 Om både en borgenär och en borgensman eller nägon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna i ackordsfrägan. har de tillsammans en röst. vilken beräknas efter borgenä- rens fordran. Kan de inte enas. gäller borgenärens mening. om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

14 & Gäldenären fär inte återta eller ändra ackordsförslaget utan rättens medgivande. Ett yrkande om detta skall framställas senast vid sammanträ— det och innan omröstningen sker.

Om en ändring i ackordsförslaget medges. fär prövningen av ackords— förslaget skjutas upp till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna. fär pröv- ningen skjutas upp endast om det finns särskilda skäl till det.

Om rätten i något annat fall än som avses i andra stycket. efter att ha hört förvaltaren och de närvarande borgenärerna. anser att det finns sär-

skilda skäl för att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. fär rätten besluta om uppskov till ett fortsatt sammanträde inom tre vce- kor.

B:;l'gwmliving/(Mile! l'ft/ (l('/xt)l'L/ m. m.

15 & Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbelop- pen skall anses antaget av borgenärerna. om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgär till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre. skall ackordsförslaget anses antaget om tre fjärdedelar av de rös— tande har enats om förslaget och deras fordringar uppgär till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagdz't belopp.

16 & Anser en borgenär eller gäldenären att ett beslut genom vilket ett ackordsförslag här förkastats av borgenärerna inte har tillkommit pä lagligt sätt. fär han överklaga beslutet i hovrätten inom tvä veckor frän beslutet. Gäldenären far dock överklaga beslutet endast om hans rätt kan vara beroende av det. Beslutet tillämpas omedelbart. om inte nägot annat förordnas.

Fas/.vmllu/xe ur (a'/(ord

17% Har ett ackordsförslag antagits vid sammanträdet men finns det enligt ll) & anledning att inte fastställa ackordet. skall aekordsfrägan prö- vas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller. om det vid sammanträ- det inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenä— rerna.

Om ackordsfrägan inte skall prövas vid en förhandling. skall ratten fastställa ackordet.

Beslut i ackordsfrägan skall meddelas inom en vecka. om inte längre rädrum är nödvändigt pågrund av särskilda omständigheter.

18 & Är utgängen av omröstningen över ackordslörslaget beroende av om kvarstäende anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet. skall rätten vid förhandlingen forst pröva anmärkning- arna eller sä mänga av dem att utgängen av omröstningen blir densamma vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte.

19 & Ett ackord fär inte fastställas. om

I. ärendet inte har handlagts na föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat pä ackordsfrägans utgäng.

2. ackordet inte uppfyller de villkor som anges i 5 s'.

3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat nagon borgenär i avsikt att inverka pä ackordsfrägan eller att nagot annat svek har ägt rum vid ackordet eller

4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt fär rätten efter omständighe- terna vägra att fastställa ackordet. om en borgenär eller en borgensman eller nagon annan som förutom gäldenären svarar for fordringen har bc- stritt fastställelse pä grttnd av att

!. betryggande säkerhet för ackordcts fullgörande inte finns.

2. ackordet är till skada för borgenärerna eller

3. ackordet av nägon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och ärinte förslaget förkastat av borgenärerna eller förfallet. skall borgenärerna pä nytt prova ackords- förslaget och ett sammanträde sättas ut för detta. Ett sadant sammanträde fär hållas tidigast tio dagar efter beslutet om vägrad fastställelse. Borgenä— rerna skall kallas till sammanträdet. Kallelsen skall kungöras.

20 å En förhandling enligt 17 9" skall äga rum sit snart som möjligt. Till förhandlingen skall förvaltaren. gäldenären och de borgenärer som var närvarande vid sammanträde som avses i 8 s” kallas.

Ver/tuli ut' (rekord

21 & Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer. kända och okända. som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. Den som har förmansrätt i viss egendom är bttnden av ackordet i fråga om belopp som inte kantas ut ur egendomen. En borgenär har. utan hinder av ackordet. den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. IS och 16 så.

22 & En borgenär som har godkänt ett t-tckordsft'irslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensman eller andra som förutom gäldenä— ren svarar för fordringen.

23 5 En anmärkning mot en bevakning skall. om förmånsrätt _vrkas för den bevakade fordringen. prövas pä det satt som föreskrivs i denna lag även om ackord har kommit till stand.

24ä lnnan egendomen i boet till följd av att ett ackord har fastställts återställs till gäldenären. skall konkurskostnaderna och andra skttlder som boet har ädragit sig tas ut ur egendomen. Förvaltaren skall dessutom .se till att de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar av egendomen. sa längt den räcker. fär den betalning som tillkommer dem på grund av förnté'tnsrå'ttten.

Är någon kostnad eller skuld tvistig. tillämpas ?. & tredje stycket.

25 & När ackord har fastställts. fär talan om återvinning inte väckas av nägon borgenar som omfattas av ackordet. Talan som har väckts pä behörigt sätt får trots det prövas.

Vad som vinns genom i'ttervinningstalan och inte behövs för nägot sa- dant ändamäl som avses i 245 skall. sedan kärandens kostnader har ersatts. tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan fär en fordran mot gäldenären har rätt att pä vad han annars skulle ha fätt betala avräkna den utdelning som tillkommer honom.

Til/vyn Öre/' (U'/s(H'LI

26 & Pä begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten. om det finns skäl till det. förordna förvaltaren eller någon annan

lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Ont det behövs. skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas.

Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Tillsynsmannen skall entledigas av rätten. om det visar sig att han inte är lämplig eller att han av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdra- get.

275 Arvode till tillsynsmannen och ersättning för de kostnader som uppdraget har medfört skall prövas av rätten. om tillsynsmannen eller gäldenären begär det. Så länge ackordet int-: har fullgjorts. får en sädan begäran framställas också av en borgenär vars fordran omfattas av ackor— det.

Farrer/(unde at' ackord

28 & Pä ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gälde— nären förfaller. om gäldenären

!. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat nägon borgenäri syfte att inverka pä ackordsfrågan.

2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 å andra stycket eller

3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackor- det.

Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras förfallen. fär borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

13 kap. Förvaltarens slutredovisning Avgivandc ut" 5Iu[ret/ot'ta/tingen

] & Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning i enlighet med vad som föreskrivs i detta kapitel. En förvaltare som avgår innan konkursen är avslutad skall avge slutredovisning. även om han har haft hand om förvaltningen tillsammans med andra förvaltare. Har förvaltning- en varit delad. behöver redovisningen omfatta endast den del av förvalt- ningen som har ankommit på den avgäende förvaltaren ensam.

Om förvaltarens skyldighet att under konkttrsen redovisa medelsförvalt- ningen m.m. finns det bestämmelser i 7 kap. 18— 21 st.

2 & Slutredovisning skall avges

!. om konkursbeslutet hävs av högre rätt.

2. om förvaltaren avgår före konkursens slut.

3. om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar.

4. om konkursen avskrivs därför att ingen fordran har gjorts gällande i konkursen.

5. vid utdelning och vid efterutdelning enligt ll kap. 20 ä'.

6. vid efterutdelning enligt 11 kap. 2l &.

7. om konkursen läggs ned efter frivillig uppgörelse.

8. om egendomen i boet återställs till gäldenären till följd av att ackord har fastställts.

3 & Slutredovisningen skall avges till tillsynsmyndigheten. Till slutredo- visningen skall förvaltaren bifoga de handlingar som är av betydelse för kontroll av redovisningen. Förvaltaren skall ge in en kopia av redovisning- en till rätten. l fall som avses i 2 5 1.4 och 7 skallen kopia samtidigt lämnas till gäldenären.

4 & 1 fall som avses i 2 s 5 skall slutredovisningen avges samtidigt som utdelningsförslaget ges in till rätten. I övriga i 2 & avsedda fall skall förval— taren avge redovisningen så snart som möjligt.

(fruits/(ning av slulrc'drn'isningen

5 & Tillsynsmyndigheten skall i de fall som avses i 3 s 2. 3. 5. 6 och 8 granska slutredovisningen samt i de fall som avses i 2 .5 2. 5 och 8 avge utlåtande över densamma. Tillsynsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten. Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

6 & 1 fall som avses i 2 .»5 5 skall av den kungörelse som rätten utfärdar enligt ll kap. 6 s" framgä att slutredovisningen och utlåtandet är tillgäng— liga för granskning och var handlingarna finns.

1 fall som avses i 2 s 2 och 8 skall rätten. när tillsynsmyndigheten har lämnat sitt utlåtande. kungöra att slutredovisningen och utlåtandet har avgetts samt var handlingarna är tillgängliga för granskning.

[ de kungörelser som nämns i första och andra styckena skall det anges vad den som vill klandra redovisningen måste göra.

Klum/er av Sfllll'c'dt')l'fXIlfIIj;('/l

7 & Förvaltarens slutredovisning far klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. Aven en borgenär fär klandra redovisningen. om hans rätt kan vara beroende av den.

Talan om klander av slutredovisning väcks genom stämning vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

[ fall som avses i 2 .ö Z. 5 och 8 skall talan väckas senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas sä att tre mänader förflyter frän den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och lnrikes Tidningar. I övriga fall skall talan väckas inom tre månader frän den dag dä kopian av redovisningen kom in till rätten.

8 & l högsta domstolen för riksskatteverket det allmännas talan i mål] som avses i 7 s.

9 #; En borgenär som har väckt klandertalan har rätt att av konkursboet fa ersättning för sina rattcgangskostnader i den man de täcks av vad som genom rättcgangcn har kommit boet till godo.

14 kap. Konkurskostnader Allmänna bt-tt'lämm('lsur

l & Med konkurskostnad avses l. arvode och kostnadsersättning till förvaltare.

2. arvode och kostnadsersättning till en sädan radgivarc eller förliknings— man som har utsetts enligt 7 kap. 7 s.

3. ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltare har anlitat med stöd av 7 kap. II 5.

4. ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen.

5. kostnad för kungörande av beslut eller ätgärd rörande konkursen.

6. kostnad för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i konkursen.

7. ersättning enligt 6 kap. Mä till gäldenären eller nagon annan för inställelse.

Som konkurskostnad anses inte de kostnader för kungörelsen. kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakning.

2 & Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den män konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet. skall de betalas av staten. om inte något annat följer av 3 s.

3 & Om en konkurs har uppstått pä ansökan av någon annan borgenär än staten och om konkursen avskrivs enligt lf) kap. 1 #. skall. i den mån konkurskostnadcrna inte kan tas ut ur boet. borgenären svara för dessa. dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (|962:3Xl) om allmän försäkring. År flera borgenärer betalningsskyldiga. svarar de solidariskt. l beslutet om avskrivning skall ansvarig borgenär åläggas att betala konkurs- kostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inte heller tas ut av borgenären. skall de betalas av staten.

Förvaltare/is art-ode

4 5 Arvodct till förvaltaren bestäms av rätten. Om det har utsetts flera förvaltare. skall särskilt arvode bestämmas för var och en av dem.

Arvodet fär inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt. den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 s".

5 & Arvodet skall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt. om inte enligt lh' :$ ett särskilt arvode behover beräknas för egendom som avses där. Ett sädant särskilt arvode fiir bestämmas innan arvodesfrägan i övrigt avgörs.

Nar ctt särskilt arvode bestäms för viss egendom. tillämpas de grunder för art-'odesbcräkningen som anges i 4 s*.

6 & Arvodet bestäms efter framställning av förvaltaren. Har det utsetts flera fOl'Vi'tllier. bör deras arvoden bestämmas pä en gäng. om det lämpli- gen kan ske.

] arvodesframställningen skall förvt-iltaren ange det belopp som han begär och. om det kan komma i fråga att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom. även det beloppet. Till framställningen skall bifogas en

redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning. som utvisar det begärda beloppets fördelning pa de olika förvalt— ningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sadant biträde som avses i 7 kap. ll & och har biträdet erhällit gottgörelse eller har förvaltaren tillgo— doförts ersättning för utgifter. skall det anges i redogörelsen.

Om det finns anledning att bestämma ett särskilt arvode för viss egen- dom. skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

7 & Avser en arvodesframställning endast att ett särskilt arvode skall bestämmas för viss egendom. fär rätten avgöra om det finns skäl att ta tipp yrkandet till prövning innan arvode i övrigt bestäms.

8 5 I andra fall än de som avses i 9 :$ tredje stycket och l() 9" skall rätten. innan arvodesframställningen prövas. inhämta yttrande i arv-'odesfrägan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid. minst två och högst fyra veckor. I fall som sägs i 6 s tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen.

Rätten får hälla förhandling i arvodesfrägan. om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren. tillsynsmyndigheten. gäldenären samt de borgenärer som har begärt att fa yttra sig över arvodesframställningen kallas. [ fall som avses i 6 & tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen kallas.

9ä ] fall då tingsrätten har att fastställa utdelning eller efterutdelning i konkursen skall beslut i arvodesfragan meddelas samtidigt med beslutet om fastställelse. när inte något annat följer av 7 #.

Oberoende av om tafatt har förts mot ett beslut om att fastställa utdel- ning eller efterutdelning får högre rätt som ändrar lägre rätts beslut i arvodesfrägan göra den ändring i beslutet om fastställelse. som föranleds därav eller. om det behövs. äterförvisa utdelningsfrägan till förvaltaren.

Den domstol som har att pröva en fraga om utdelning eller efterutdelning får bestämma tilläggsarvode till förvaltaren för arbete i anledning av hund- läggningen av frägan vid domstolen.

lOä Om konkursen avskrivs eller läggs ned eller om konkursbeslutet upphävs eller om efterutdelning enligt ll kap. Zl & äger rum. skall rätten höra tillsynsmyndigheten innan arvode till förvaltaren bestäms.

ll & En förvaltare fär inte lyfta sitt arvode förrän han har avgett slutredo— visningen för sin förvaltning.

Flirt/mtl på_li'iri'u/mrt'm (ll'l'(l(lc'

12 & Rätten far tillerkänna förvaltaren skäligt belopp att utgå-i i förskott innan slutligt arvode bestäms. om det är rimligt med hänsyn till omfattning— en av de'. arbete som uppdraget har medfört. den tid under vilken konkur- sen har varat och ytterligare beräknas pägä samt övriga förhallanden.

En framställning om förskott skall ange det beloppssom begärs och de

4"!

skäl som åberopas för l'örskottsbetalningen. Till framställningen skall bifo- gas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Ratten skall inhämta yttrande i förskotts- frågan av tillsynsmyndigheten.

Förvaltarens ers/ilming_fi'ir kostnader

13.5 Förvaltaren får under förvaltningens gång ur konkursboet ta ut medel för att betala de kostnader som uppdraget medför. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning.

14% Avskrivs konkursen enligt 10 kap. l .5. skall rätten bestämma kost- nadsersättningen till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsyns- myndigheten skall höras ocksa över begäran om ersättning för kostnader.

Ovriga konkumkusmader

15 & Ratten bestämmer arvodet till en sådan rådgivare eller förliknings- man som har utsetts enligt 7 kap. 7 s efter att ha hört tillsynsmyndigheten och förvaltaren. Härvid tillämpas 4 ;" andra stycket och 5 s

16 s*" Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 7 kap. 11 år bestäms av förvaltaren.

17 & Ersättningen till staten för tillsynen över förvaltningen utgår enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i l & första stycket 6 utgår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Fördelning av konkurs/oi.u/raderna på olika slag ut' ('gendmn

18 & Av arvodet till förvaltaren eller sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 & skall. om det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum och i den män det inverkar på de borgenä- rers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna. den del som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling.

Dä särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom. får inte till skada för nägon med samma eller bättre förmånsrätt. av egendomens avkastning och köpeskilling betalas någon annan konkurskostnad än som har sagts i första stycket. Om den särskilda förmänsrätten är sädan som anges i 5 s förmänsrättslagen (l97t):979). får dock av egendomen betalas ocksä övriga konkurskostnadcr. i den mån boet annars inte lämnar tillgäng till det.

Med arvode som sägs i första stycket jämställs vid tillämpningen av denna paragraf konkursboets kostnader för vard och försäljning av egen- domen i fråga.

15 kap. Information om beslut och åtgärder under konkurs Formen jör kungörandc

1 & Kungörelsen om konkursbeslutet skall införas i Post— och lnrikes Tidningar och. enligt vad som föreskrivs i 3 s lagen (1977: 654) om kungö- rande i mål och ärenden hos myndighet m.m.. i ortstidning.

När ett beslut eller en åtgärd i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 s" skall kungöras enligt denna lag. skall kungörelsen införas i Post- och lnrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer.

Utbyte (tv kungörelse mot .t'kri/ilif40 mule'rriitta/ser lill borgenärerna

2ä ] en konkurs vari bet-'akningsförfarande har ägt rum skall följande kungörelser ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna. om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungö- relse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

l. kungörelse med kallelse till förhandling angående entledigande av förvaltare.

2. kungörelse med information om att ett förslag till utdelning eller efterutdelning har upprättats samt att slutredovisningen och tillsynsmyn- dighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning.

3. kungörelse av beslut om att lägga ned konkursen på grund av frivillig uppgörelse.

4. kungörelse med information om att slutredovisningen och tillsyns- myndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning i fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2. 3 eller 4 skall tid som avses i 11 kap. ss tredje stycket. 13 kap. 7 s" tredje stycket och 16 kap. 9 & första stycket i stället räknas från dagen efter den dä underrät- telserna sändes ut.

Utbyte av umlw'ritttc'lscr och kulle/scr till hcn'gcn('t/"erna mot kungörelse

Sä Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort. får underrättelser till dessa borgenärer och sådana kallelser till dem som inte behöver delges ersättas av ett tillkännagivande genom kungörel- se.

Fur/nen för kallelser och unzlurrättr'lsur III. IH.

45 Skriftliga kallelser och underrättelser enligt denna lag sands med posten i vanligt brev till mottagaren under hans senaste kända postadress. om inte något annat följer av särskilda föreskrifter om delgivning. Skall nägon enligt en föreskrift i lagen beredas tillfälle att yttra sig i en viss fraga. fär delgivning äga rum.

16 kap. Bestämmelser om handläggning och besvär m.m. Handläggning ar konkl:/'_t'z'irvndun

1 & Prövningen av en konkursansökan och handläggningen av konkursen sker som ett konkursärcnde hos tingsrätten. Som konkursarende hand- läggs inte sädan talan enligt denna lag som skall väckas genom stämning.

2 & I konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tviste- Prop. ]986/87z90 mål i tillämpliga delar. om inte något annat sägs i denna lag. Sker handlägg- ningen vid förhandling. tillämpas bestämmelserna om huvudförhandling i tvistemål. om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån. Om den som har kallats till en förhandling uteblir, hindrar det inte att den fråga som förhandlingen gäller prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut.

35

En tingsrätt skall vid handläggningen av ett konkursärende bestå av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare.

Verkställighet av beslut [ konkursärenden

4 & Ett beslut om konkurs och om ttpphävandc av ett konkursbeslut gåri verkställighet omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under handläggningen av ett konkursärende i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten. om inte något annat förordnas eller följer av andra stycket.

Beslut under handläggningen av ett konkursärende går i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft. om beslutet avser

1. arvode eller kostnadsersättning till förvaltare.

2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 &.

3. arvode eller kostnadsersättning till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 12 kap. 26 ä.

4. utdömande av förelagt vite. Angående verkställighet av beslut att fastställa utdelning ftnns det be- stämmelseri 11 kap. 9 och 10 55.

Överklagande av rättens beslut i kurtkursärendcn m.m.

Sä Varje tingsrättens beslut i ett konkursärende i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten fär överklagas för sig. om inte något annat följer av 6 eller 7 så.

Har ett beslut meddelats utan att förhandling har hållits. skall de som beslutet har gått emot genast underrättas om tiden för beslutet. i den mån det med hänsyn till omständigheterna är motiverat. När det är lämpligt. bör i underrättelsen ges besked om utgången av den prövade frågan.

(på Ett beslut enligt 9 kap. 1 & att bevakning skall äga rum får inte överklagas. Inte heller får ett beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 7 få tredje stycket som innefattar återförvisning av ett utdelningsförslag till förval- taren överklagas. Rättens beslut i fråga om utdelning får överklagas endast av den som i rätt tid har framställt invändning mot utdelningsförslaget eller. om rätten beslutar fastställa utdelning som avviker från förslaget. den vars rätt på- verkas av ändringen. Förvaltaren får fullfölja talan i en fråga som gäller återvinning. 50

75 Mot beslut enligt 12 kap. 18 & med anledning av en framställd an- märkning får talan inte föras. Mot följande beslut får talan inte föras särskilt. nämligen ]. beslut i fråga om vägrat återtagande eller om ändring i ett ackordsför- slag enligt 12 kap. 14 %$.

2. beslut enligt l2 kap. l9 lå att borgenärerna på nytt skall pröva ackords- frågan.

85. Tillsynsmyndigheten får överklaga tingsrättens beslut. om beslutet ror

l. utseende eller entledigande av förvaltare. antalet förvaltare eller del- ning av förvaltningen mellan flera förvaltare.

2. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass. förbud att utfärda pass. hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite.

4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman.

5. avslag på en framställning om att inleda bevakningsförfarande.

6. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. l &. I de frågor som avses i första stycket förs det allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverket.

9 & Ett sådant beslut av tingsrätten som avses i 5 äfår överklagas genom besvär i hovrätten. Överklagandet skall ske inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om ett konkursbeslut eller ett beslut om nedläggning av en konkurs på grund av frivillig uppgörelse. räknas dock tiden för överklagande från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och lnrikes Tidningar.

Beslut om äläggande av reseförbud. om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass. om förbud att utfärda pass samt om någons häktande eller kvarhållande i häkte får överklagas utan inskränkning till viss tid. Detsamma gäller klagan mot ett beslut på den grunden att förfa— randet onödigt uppehälls genom beslutet.

17 kap. Skadestånd och straff

Skadestånd

] & En förvaltare skall ersätta de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet. en konkursbor- gcnär eller gäldenären. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet. skadans storlek och omständig- heterna i övrigt.

Skall flera förvaltare ersätta samma skada. svarar de solidariskt för skadeståndet i den män inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon har betalt i skadestånd får sökas äter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig- heterna.

2 & Talan om skadestånd enligt ! å som inte grundas på brott skall föras genom klander av förvaltarens slutredovisning.

3 & Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta att gäldenären var

5]

på obestånd. skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning.

Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs är eller har varit an- hängigt. I detta ärende får sådan talan väckas utan stämning.

Straff/71.171.

4 & En gäldenär som i strid mot förbudet i 6 kap. 1 åförsta stycket driver näringsverksamhet under konkursen döms till böter.

5 & En borgenär som för sin röst vid ett sammanträde i samband med ackord i konkurs har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år.

6 Q' Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 & får väckas vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

7 & Allmän åklagare och polismyndighet skall ha tillgång till alla hand— lingar som rör boet och som kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer.

l. Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Genom lagen upphävs, med de begränsningar som anges under 2. 3. 5 och 6. konkurslagen (1921:225), lagen (19211226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttas samt lagen (1956:217) om vissa kreditinrätt- ningars konkurs.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en konkurs. i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa före— skrifter sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdoma- ren består rätten av en lagfaren domare. Skall efter ikraftträdandet av den nya lagen en fråga hänskjutas till rätten enligt 93 å tredje stycket. 108 & fjärde stycket eller 1645 första stycket konkurslagen (l921:225). hand- läggs frågan i den ordning som är föreskriven i den nya lagen för motsva— rande fall.

3. Är en konkursansökan anhängig vid ikraftträdandet. tillämpas äldre föreskrifter vid prövningen av ansökningen.

4. Sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkursdomaren skall i stället lämnas av tingsrätten.

5. I fråga om återvinning av en rättshandling eller åtgärd som avses i 4 kap. 5—9 st och som har ägt rum före lagens ikraftträdande gäller 30— 34 åå konkurslagen (19Zl:225).

6. I fråga om rätten att göra gällande fordran på lön. arvode eller pension föniden före lagens ikraftträdande gäller 100 a & konkurslagen (19212225).

7. Förekommer i lag eller annan författning någon föreskrift om att en åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i

konkurs eller att en viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde. skall fristen i stället räknas från edgångssammanträdet.

8. En fordran som har fastställts genom en sådan skiljedom som avses i 12 & lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken skall godtas som stöd för borgenärs behörighet att begära gäldenären i konkurs. om skilje- domen får verkställas enligt första meningen i nämnda paragraf och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 3 kap. 18 & utsökningsbalken.

9. Vad som sägs i den nya lagen om registrerat skepp gäller även i fråga om båt som enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 1064) om ändring i sjölagen (1891 :35 s.1) är upptagen i skeppsregistret.

10. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

2. Förslag till

Lag om ändring i ackordslagen (1970z847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen(1'1)70:847)l dels att i 1 och 16 åå orden "konkurslagen (.192112251" skall bytas ut mot "konkurslagen (l987:000)",

dels att i 5. 7. 8. 26. 29. 32. 33 och 37 åå ordet "konkursdomaren" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”rätten" i motsvarande form.

dels att i 26 å ordet "Konungen” skall bytas ut mot "regeringen". dels att 6. 12. 22. 25, 31. 34. 41, 43 och 45 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i konkurslagen (I92/:225) om behörig konkursdo- mare vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan om förordnande av god man. ufriks2

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som betingar kmzkursdutnarens be- hörighet. om de ej är kända.

Har ansökan gjorts hos konkurs- domare som icke är behörig, skall han genast sända ansökningshand— lingen till konkursdornare som en- ligt vad handlingarna visar är behö- rig och underrätta gäldenären. An- sökan skall anses gjord. när ansök- ningshandlingen inkom till den förra konkursdomaren.

Framgår ej av ansökningen vem som är behörig konkursdomare el- ler är den eljest bristfällig och efter- kommer gäldenären ej föreläggande att avhjälpa bristen. skall ansök- ningen avvisas.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 2 kap. I åkan- kurslagen (1987JOOO) om behörig tingsrätt vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i frå- ga om ansökan om förordnande av god man.

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig. om de inte är kända.

Har ansökan gjorts hos en tings- rätt som inte är behörig. skall rät- ten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och un- derrätta gäldenären. Ansökan skall anses gjord. när ansökningshand- lingen kom in till den förra tingsrät- ten.

Framgår det inte av ansökningen vilken tingsrätt som är behörig eller är den i något annat avseende så bristfällig att den inte kan läggas till grundför prövningen och följer gäldenären inte ett föreläggande att avhjälpa bristen. skall ansökningen avvisas.

12 å

] förhandling orn offentligt ackord deltager endast borgenärer. vilkas fordringar uppkommit före beslutet om förhandling om offentligt ackord. Borgenär. som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt. deltager icke i förhandlingen.

Om borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt. deltager han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran. deltager han med återstående del av fordringen.

' Senaste lydelse av 16 å l97lz499.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lnnehåller ackordsförslaget bestämmelse att borgenärer som ej har för- månsrätt skall få full betalning intill visst belopp. skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande mån.

Borgenär får deltaga i förhandlingen. även om hans fordran ej är förfal- len till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.

Bestämmelserna om borgenär som harjörmånsrt'itt äger motsva- rande tillämpning. när borgenär till säkerhet för sin fordran har ägan- derältsförbe/tåll.

Med borgenärer som har för- månsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har giortförbehåll om återtaganderätt.

7')

Ansökan om förhandling om of— fentligt ackord göres hos den kan- kttrsdomure som förordnat god man.

Ansökan om förhandling om of- fentligt ackord görs hos den tings- rätt som har förordnat god man.

Ansökningen skall åtföljas av

1. ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari den i så fall består.

2. förteckning över boets tillgångar och skulder. upprättad enligt 23 å tidigast två månader innan ansökan om förhandling orn offentligt ackord gjordes.

3. den senaste balansräkningen. om gäldenären är eller varit bokförings- skyldig under det sista året innan ansökan om förordnande av god man gjordes.

4. berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder. uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning. huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda.

5. yttrande av gode mannen. huruvida han anser att ackordsförslaget bör antagas av borgenärerna.

6. intyg av gode mannen att borgenärer. som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femte— delar av dessa fordringars sammanlagda belopp. förklarat sig anse ackor- det antagbart.

7. bevis att ackordsförslaget samt gode mannens berättelse och yttrat—(le sänts till alla borgenärer som upptages i bouppteckningen.

8. förskott. med belopp som Ko- nungen jöreskrivit. på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos konkursdomaren och rätten samt av konkursdomaren godkänd säkerhet för vad som ej täckes av förskottet.

8. förskott. med belopp som re- geringen föreskriver. på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet.

Nuvarande lydelse Fi'n'eslagen lydelse

ess

Upptages ansökningen. skall gäl- denären inför ktmkursdomaren av- lägga bouppteckningsed på tid som konkursdomaren bestämmer. Gäl— denären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner pit— kallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig. så att det ej honom veterligen har oriktigt ute- lämnats eller upptagits någon till- gång eller skuld.

Når anledning järekommer. får kmtkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan kan- kursdomare. Är gäldenären sjuk. fär eden avläggas där han vistas.

Upptas ansökningen. skall gäl— denären inför rätten avlägga boupp— teckningsed på tid som rätten be— stämmer. Gäldenären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är rik- tig. så att det inte enligt hatts vet- skap har oriktigt utelämnats eller upptagits nägon tillgång eller skuld.

När det finns anledning till det. får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför nägon an— nan tingsrätt. Är gäldenären sjuk. får eden avläggas där han vistas.

31 & Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförsla- get.

Anmärkning som framställts mot fordran utgör ej hinder mot röst- ning. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller ej. skall konkursdo- maren vid sammanträdet utreda tvistefrägan och söka fä förlikning till stånd. Om alla närvarande medger att anmärkningen förfaller eller inskränker den eller uppdrager ät gode mannen att sluta förlikning med borgenären. gäller det ävenför den som uteblivit. Kan förlikning ej träffas. skall rätten pröva anmärk- ningen för bestämmande av om- röstningens utgång.

En anmärkning som har fram ställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroen- de av om fordringen skall beaktas eller inte. skall rätten vid samman- trädet utreda tvistcfrägan och söka åstadkomma förlikning. De närt-"- randc får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller in- skränks eller uppdra åt gode man- nen att ingå förlikning med borge- nären. Kan förlikning inte träffas. skallfrägan handläggas enligt vad som sägs i 34 5 första stycket för bestämmande av omröstningens ut- gäng.

Förlikning angående framställd anmärkning får ej ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende

av förlikningen.

Vid omröstning äger 23 s andra stycket motsvarande tillämpning.

34.5

Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men fare- kommer anledning att ackordet på grund av 36 .ö ej skall fastställas. skall konkursdomaren hänskjuta

Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 36.5 anledning att inte fastställa ackordet. skall ackords— frågan prövas vid en ji'irhand/ing.

Nuvarande lydelse

ackordsfrägan till rätten. Det- samma gäller. om det vid borge— närssammanträdet ej kan avgöras . om förslaget antagits eller förkas- tats. Föreligger ej fall som nu sagts, skall konkursdomaren fast- ställa ackordet.

Föreslagen lydelse

Detsamma gäller. om det vid bor- genärssammanträdet inte kan avgö- ras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Ont arkordsft'ågan inte skall prövas vid enft'v'rhandling. skall rätten faststäl- la ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka. om ej längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

41?

Talan mot beslut som konkursdo- maren meddelat enligt denna lag föres i hot-'rätten. Besvärstiden är två vet'kor.

Besvärstiden räknas i fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord från det att kungörelsen om förhandlingen infördes i Post— och lnrikes Tidningar.

Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inte något annatjöl/"er av 32 åfb'rs- ta stycket. 35 5 eller 36 5 tredje stycket.

Talan mot ett beslut som avses i första stycket förs genom besvär i hovrätten inom två veckorfrän den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock be- svärstiden från den dag då kungö- relsen om beslutet var infärdi Post— och lnrikes Tidningar.

43%

Mål om ackord som av konkurs- domaren ltänskjutits till rätten skall utan förberedelse företagas till hu- vudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller n_v Izm'ud/Zirhandling. skall dot'k rätten. om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slut/äras. förordna att förberedelse skall äga rum. Parts utevaro utgt'ir ej ltinderfi'n' målets avgörande.

Beträffande talan mot rättens av- görande i mål som avses [första styrke] äger bestämmelserna i rät— tegångsbalken om talan mot bes/ut imäl som väf'kts vid under/'att mot- svarande tillämpning.

En sådan förhandling som avses i 34 sfär-sta stycket skall äga rum så snart som möjligt. Vid för/tand- lingen gäller i tillämpliga delar be- stämmelserna i rättegångsbalken om huvud/ornandling7 i tvistemål. om inte något annat sägs i denna lag. Ont den gode mannen. gälde— nären eller en borgenär uteblirfrån jörhandlingen. hindrar det inte att aekordsjrägan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom be- slut.

45%

Konkursdtmtaren fär meddela beslut enligt 6 eller 24 55 även om han ärjävig.

Ifråga om tingsrt'ittens hand- läggning enligt denna lag gäller rättegängsbalkens bestämmelser om ltandläggningen av tvistemål i

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillämpliga delar, om inte något än- nat sägs i denna lag.

En tingsrätt är vid handläggning- en domför med en lagfaren duntä- re. Vid en förhandling får dock rät- ten bestä av tre lagfarna domare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Äldre bestämmelser gäller fortfarande. om en ansökan om godmansförordnande har gjorts före ikraft- trädandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. Skall en fråga enligt 34 & ackordslagen (19702847) hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen. skall frågan i stället handläg- gas i den ordning som föreskrivs i denna lag.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (l934:67) med bestämmelser om konkurs. som omfattar egendom i Danmark, Finland. Island eller Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ('l934:67') med bestämmelser om konkurs. som omfattar egendom i Danmark. Finland. Island eller Norge

dels att i 2 & ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mot "rätten”, dels att 11 .5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llä

Har i beslut om gäldenärens för- Har i beslut om gäldenärens för- sättande i konkurs angivits, att rät- sättande i konkurs angivits. att rät- ten eller konkursdomaren grundat ten grundat sin behörighet på annan sin behörighet på annan omständig- omständighet än att gäldenären har het än att gäldenären har eller vid eller vid sin död hade sitt hemvist sin död hade sitt hemvist häri riket. häri riket, äge denna lag ej tillämp- äge denna lag ej tillämpning. ning.

Bolag. förening eller stiftelse skall anses hava hemvist här i riket. om styrelsen där har sitt säte.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Beträffande konkurser vari konkuereslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock ll & i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1934268) om verkan av konkurs. som inträffat i Danmark. Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs att i 2 och 3 åå lagen (1934z68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland. Island och Norge ordet "kon- kursdomaren" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "tingsrätten" i motsvarande former.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (l98l16) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (198l:6) om konkurs som omfat- tar egendom i annat nordiskt land

dels att i 2 så ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mot "rätten". dels att 13 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords— förhandling utan konkurs angetts att rätten eller kankursdumaren grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenären har eller vid sin död hade sitt hemvist häri riket, tillämpas inte denna lag.

Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords- förhandling utan konkurs angetts att rätten grundat sin behörighet på annan omständighet än att gälde- nären har eller vid sin död hade sitt hemvist här i riket. tillämpas inte denna lag.

Bolag. förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket. om styrelsen har sitt säte där.

Denna lag träder i kraft den l januari 1988. Beträffande konkurser vari konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 13 å i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (198117) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 5.5 lagen (1981:7) om verkan av kon- kurs som inträffat i annat nordiskt land skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

25

Begär konkursdomstol eller kon- kursförvaltningi konkurslandet hos konkursdomnre här i riket. inom vars tjänstgöringsamrdde gälde— nären äger tillgångar. att den här befintliga egendomen skall upp- tecknas. skall kmr/tursdomaren för- ordna en lämplig person att upprät- ta bouppteckning över gäldenärens tillgångar och de skulder som sär— skilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av konkursdomstol eller konkursförvaltning i konkurs— landet skall kun/tursdcmtaren även förordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom häri riket till dess den kan övertas av konkursförvaltningen. Det åligger den som har förordnats att även försälja egendom som inte lämpli- gen kan bevaras.

Konkursdomstol eller konkurs- förvaltning i konkurslandet kan här i riket påkalla sädan handräckning som avses i 54 _».N' konkurslagen (19.71.2225).

Har begäran gjorts hos en kan- kttrsdmm'tre om åtgärd enligt 2 &. får lttutkttrsdttmaren av den som be- gärt åtgärden kräva förskott för kostnaden med skäligt belopp. Är en handling avfattad pä finska eller isländska, skall den vara åtföljd av styrkt översättning till danska. norska eller svenska.

Föreslagen lydelse

En konkursdomstol eller en kon- kursförvaltning i konkurslandet får hos en tingsrätt här i riket begära att gäldenärens här befintliga egen- dom skall upptecknas. Om en så- dan hegäranframställs skall rätten förordna en lämplig person att upp- rätta bouppteckning över gäldenä- rens tillgångar och de skulder som särskilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av en konkursdom— stol eller en konkursförvaltning i konkurslandet skall rätten även för- ordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom häri riket till dess den kan övertas av kon- kursförvaltningen. Det åligger den som har förordnats att även försälja egendom som inte lämpligen kan bevaras.

En konkursdomstol eller en kon- kursförvaltning i konkurslandet kan här i riket påkalla sädan handräck— ning som avses i 7 kap. 14 # kon- kurslagen (l987:()00).

Har en begäran gjorts hos en tingsrätt om åtgärd enligt 2 &. får rätten av den som har begärt åtgär- den kräva förskott för kostnaden med skäligt belopp. Är en handling avfattad på finska eller isländska. skall den vara åtföljd av en styrkl översättning till danska. norska el- ler svenska.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Har en framställning gjorts hos konkursdomaren före ikraftträdandet men ej prövats av denne. skall efter ikraftträdandet prövningen ankomma pä rätten. Därvid skall rätten bestå av en lagfaren domare.

7. Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 3 5 och 13 kap. ] .öäktenskapsbalkenl orden "konkurslagen (|921:225)" skall bytas ut mot ”konkurslagen (l987:000)".

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Lydelse enligt prop. [%&-"871.

8. Förslag till

Lag om ändring ijordabalken Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 26 åjordabalken' orden "konkursla-

gen (1921 :225)" skall bytas ut mot "konkurslagen( l987:000)".

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse av 13 kap. 26 .b" 19811784.

Prop. 1986/87290

9. Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983z291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 22 & vattenlagen (1983z291') skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap. 22 %

Upptas ansökningen. skall vattendomstolen utfärda kungörelse om före- taget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansökning- en och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom skall erinras om innehållet i 29 och 40 Gå och anges sista tidpunkt för erinringar enligt 29 &.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för- vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress

på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

l kungörelsen skall vidare tillkän- nages att kallelser och andra med- delanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part, in- föras i en viss eller vissa ortstid- ningar samt hållas tillgängliga hos aktf örvararen .

I kungörelsen skall vidare tillkän- nages att kallelser och andra med- delanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs part. in föras i artstidning samt hållas till- gängliga hos aktförvararen. Om kallelser och andra meddelanden inte införs ialla ortstidningar, skall av kungörelsen framgå att de kom- mer att införas i ett begränsat antal ortstidningar.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i onstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sak- ägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastighe- ter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarnai samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

10. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 .5 rättegångsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.'

Hovrätt tillkommer att som förs- ta domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i allmän underrätt eller av konkurs- domare, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyn— dighet har förordnats att handlägga inskrivningsärende.

Hovrätt tillkommer att som förs- ta domstol uppta mål om ansvar el- ler enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av do- mare i allmän underrätt eller av inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskriv- ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål. beträffande vilka så föreskrives i

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten.

' Senaste lydelse 1986:649.

11. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (19721429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429l)' dels att i 10.5 orden "konkurslagen (19:21:225')" skall bytas ut mot "konkurslagen (1987:000)”.

dels att 32 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 5 När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgörcs. skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 5.

När en borgenär har beviljats all- män rättshjälp i angelägenhet som rör ]ärsättande i konkurs. skall be- slut am ersättningsskyldighet med- delas senast i samband med att ut- delningen ikonkursenfastställs.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988. Den nya bestämmelsen i 32 å andra stycket tillämpas endast i konkurser som handläggs enligt den nya konkurslagen.

' Lagen omtryckt 19831487.

12. Förslag till

Lag om ändring i lagen (19742371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att i ] kap. 2 & lagen (1974z371) om rättegången i arbetstvisterl orden "konkurslagen (1921:225)" skall bytas ut mot "kon— kurslagen (l987:000)' '.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

' Lagen omtryckt l977z530

13. Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 å och 15 kap. 18 & utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 15 %

Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som en- ligt 8/ 5 konkurslagen(1921:225) får tagas ut ur egendomen. om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i 10 & första stycket.

Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som en- ligt 14 kap. [8 :$ konkurslagen(]987:000) får tas ut ur egendomen. om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i 10 & första stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs. har även borgenär, vars fordran är förenad med förmåns- rätt enligt 10 få förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egen- domen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 & första stycket.

15 kap. 18%

Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären äri konkurs, i den mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet en- ligt 27 5 konkurslagen (l921:225).

Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs. i den mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 3 kap. 4 5 konkurslagen (1987.'000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

14. Förslag till

ss-M Lag om ändring i lagen (19__ .-...7) om inskrivning av rätt till

luftfartyg

Härigenom föreskrivs att 41 & lagen (19551227) om inskrivning av rätt till

luftfartyg skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

415'

Har ett luftfartyg. en lott däri el- ler intecknade reservdelar utmätts eller har enligt 71 9" konkurslagen ll921:225) begärts att ett luftfartyg eller intecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har ut- mätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning där- om göras i inskrivningsboken. An- teckning att egendomen har sålts utmätningsvis skall ske. när hand- ling som visar köpeskillingens för- delning har inkommit. Har ett luft- fartyg. en lott däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betal- ningssäkring eller har en sådan åt- gärd upphävts eller återgått, skall anteckning därom också göras i inskrivningsboken.

Har ett luftfartyg. en lott däri el- ler intecknade reservdelar utmätts eller har enligt 8 kap. 8 5 konkursla- gen (]987:000) begärts att ett luft- fartyg eller intecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av an- nat skäl förfallit. skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteckning att egendomen har sålts utmätningsvis skall ske. när hand- ling som visar köpeskillingens för- delning har inkommit. Har ett luft- fartyg. en lott däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betal- ningssäkring eller har en sådan åt- gärd upphävts eller återgått. skall anteckning därom också göras i inskrivningsboken.

Om inverkan på inteckning av en exekutiv försäljning eller av en myn- dighets fördelning av medel skall anteckning göras i inskrivningsboken när anmälan. bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet har inkom- mit.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som i 26 ? sägs. åligger det domstolen att därom översända bevis till inskriv- ningsdomaren. som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse 19811809.

15. Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975: 1385) dels att i 15 kap. 6 & orden "första borgenärssammanträdet” skall bytas ut mot "edgångssammanträdet".

dels att 13 kap. 20 % skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap. 20 s

Om aktiebolag försättes i kon- kurs eller om förhandling om of- fentligt ackord inledes för bolaget. skall konkursdomaren sända under- rättelse om beslutet för registre- ring.

Under konkurs företrädes bola- get som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finnes vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmel- serna i denna lag om rätt att avgå. om entledigande och om nytillsätt- ning.

När konkurs avslutats eller för- handling om offentligt ackord av- slutats på annat sätt än genom kon- kurs. skall konkursdomaren genast för registrering underrätta registre- ringsmyndigheten samt i förra fallet ange om överskott finnes eller ej. Konkursdomaren skall även för re- gistrering underrätta registrerings- myndigheten när ("it-'errätt genom beslut. som vunnit laga kraft. upp- hävt beslut att försätta bolaget i konkurs eller att inleda förhandling om offentligt ackord.

Om ett aktiebolag försätts i kon- kurs eller om en förhandling om of- fentligt ackord inleds för bolaget. skall rätten sända underrättelse om beslutet för registrering.

Under konkursen företräds bola- get som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmel- serna i denna lag om rätt att avgå. om entledigande och om nytillsätt- ning.

När en konkurs har avslutats el- ler en förhandling om offentligt ac- kord har avslutats på annat sätt än genom konkurs. skall tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndigheten samt i det förra fallet ange om överskottjinns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registre- ringsmyndigheten när högre rätt genom beslut. som har vunnit laga kraft. har upphävt ett beslut att för- sätta bolaget i konkurs eller att in- leda förhandling om offentligt ac- kord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelseri 15 kap. 6 & gäller fortfarande i fråga om en konkurs. i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

16. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:000) om ekonomiska för-

eningar

dels att i 11 kap. 20% ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mot "rätten",

dels att 13 kap. 6 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

13 kap.

Sådan talan för föreningens räkning enligt 1—3 åå som inte grundas på brott kan ej väckas mot

]. styrelseledamot eller verkställande direktören sedan tre år har förflu- tit från utgången av det räkenskapsår då det beslut eller den åtgärd, som ligger till grund för talan fattades eller vidtogs.

2. revisor sedan tre år har förflutit från det att revisionsberättelsen lades fram på föreningsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs.

3. föreningsmedlem eller röstberättigad. som inte är föreningsmedlem, sedan två år har förflutit från det beslut eller den åtgärd som ligger till grund för talan.

Försätts föreningen i konkurs på en ansökan som gjorts innan den tid som anges i första stycket har gått ut. kan konkursboet föra talan en- ligt 1—3 && trots att frihet från ska- deståndsansvar har inträtt enligt 5 år. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från första borgenärssammanträdet el- ler, i mindre konkurs,frän konkurs- beslutet.

Försätts föreningen i konkurs på en ansökan som gjorts innan den tid som anges i första stycket har gått ut. kan konkursboet föra talan en- ligt 1—3 ss trots att frihet från ska- deståndsansvar har inträtt enligt 5 5. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgängssammanträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. I fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. räknas den i 13 kap. 6 & andra stycket andra meningen angivna tiden från första ed— gångssammanträdet eller, i mindre konkurs. från konkursbeslutet.

' Lydelse enligt prop. 1986/87z7.

17. Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987z000)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987z000) dels att i 5 kap. 8 & orden "första borgenärssammanträdct" skall bytas ut mot "edgångssammanträdet".

dels att i 8 kap. 2 % ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mot ”tings-

rätten",

dels att 7 kap. 13 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelsel Föreslagen lydelse

7 kap. 13 &

Har en bank försatts i konkurs. skall bankinspektioncn förordna ett allmänt ombud. Det allmänna om- budet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning till- sammans med den eller de förval— tare som utses enligt konkurslagen (I92]:225).

Det allmänna ombudet kan be- träffande medförvaltare göra en så- dan framställning som avses i 80 5 konkurslagen.

Har en bank försatts i konkurs, skall bankinspektioncn förordna ett allmänt ombud. Det allmänna om- budet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning till- samman med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (l987:()00).

Det allmänna ombudet kan be- träffande medförvaltare göra en så- dan framställning som avses i 7 kap. 5 .6 konkurslagen.

Aven om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats. får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet. Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser i 5 kap. 85 och 7 kap. 13 5 gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

' Lydelse enligt prop. 1986/87: 12.

18. Förslag till Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (19872000)

Härigenom föreskrivs att i 10 kap. 20%? bankaktiebolagslagen (l987:000)l skall ordet "konkursdomaren" bytas ut mot ”tingsrätten".

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

1 Lydelse enligt prop. l986.="'87:12.

19. Förslag till Lag om ändring i sparbankslagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs att i 6 kap. 19 & sparbankslagen (l987:0()0)' skall ordet "konkursdomaren" bytas ut mot ”tingsrätten".

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Lydelse enligt prop. 19865'87112.

20. Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987z000) Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 20 & föreningsbankslagen (l987:000.)'

skall ordet "konkursdomaren" bytas ut mot "tingsrätten”.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Lydelse enligt prop. l986/87:12.

21. Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982z713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982z713) dels att i 13 kap. 6 5 och 15 kap. 7 & orden "konkurslagen (l92l:225)" skall bytas ut mot "konkurslagen (1987:000)".

dels att i 16 kap. 6 & orden ”första borgenärssammanträdet” skall bytas ut mot "edgängssammanträdet",

dels att 14 kap. 20 och 21 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 20 Ö

Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkursdomaren sän- da en underrättelse om beslutet till försäkringsinspektionen för regist- rering.

Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall rätten sända en un- derrättelse om beslutet till försäk- ringsinspektionen för registrering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrel- se och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkur- sens början. Under konkursen gäller doek bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå. om entledigande och om nytillsättning.

När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för registrering underrätta försäkrings- inspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Konkurs- domaren skall även för registrering underrätta försäkringsinspektionen när en över-rätt genom beslut. som vunnit laga kraft. upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

När konkursen har avslutats skall rätten genast för registrering underrätta försäkringsinspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Rätten skall även för re- gistrering underrätta försäkringsin- spektionen när en högre rätt genom beslut. som har vunnit laga kraft. har upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

Zlå

När ett försäkringsbolag är i kon- kurs kan försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon- kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den el- ler de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921 :225).

Det allmänna ombudet kan be- träffande medförvaltare göra en så- dan framställning som avses i 80 5 konkurslagen.

När ett försäkringsbolag är i kon- kurs kan försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon- kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den el- ler de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:000).

Det allmänna ombudet kan be- träffande medförvaltare göra en så- dan framställning som avses i 7kap. 5 ,? konkurslagen.

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet deltai förvaltningen i dess helhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkursla- gen om arvode till konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988. Äldre bestämmelseri 14 kap. 21 å och 16 kap. 6 lå gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

22 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971262) om understödsföreningar Härigenom föreskrivs att i 64 5 lagen (1972:262) om understödsförening-

ar orden ”konkurslagen (1921:2251" skall bytas ut mot ”konkurslagen (l987:000)".

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

23. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1845150 5. 1') om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 % lagen (1845z50 s. 1) om handel med lös— ören, som köparen låteri säljarens vård kvarbliva skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3å'

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 % sägs, men inträffar utmätning inom trettio da- gar efter det avhandlingen inför rät- ten företeddes. eller försätts säl- jaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid. är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till kon- kursboet. Detsamma gäller. när an- sökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847) gjorts inom nämnda tid och kon- kurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnande förföll el- ler, när förhandling om offentligt ackord följt, aekordsfrägan avgjor- des. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling. vilken är så upprättad och behandlad. som nyss sagts. är, om jävet görs vid utmät- ningstillfälle, fordringsägaren skyl- dig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofog- demyndigheten finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. God- set skall genast beläggas med kvar- stad och sökanden skall. om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsför- rättningen hos kronofogdemyndig- heten ställa full borgen för den kostnad och skada. som kan orsa- kas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 40 b 5

' Senaste lydelse 1981z800.

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i l & sägs, men inträffar utmätning inom trettio da- gar efter det avhandlingen inför rät- ten företeddes, eller försätts säl- jaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid. är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till kon- kursboet. Detsamma gäller. när an- sökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (19702847) gjorts inom nämnda tid och kon- kurs följt på ansökan. som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnande förföll el- ler. när förhandling om offentligt ackord följt. ackordsfrågan avgjor- des. Görs efter utgången av den i första. punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling. vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är. om jävet görs vid utmät- ningstillfälle, fordringsägaren skyl- dig att. om han vill fullfölja jävet. inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofog- demyndigheten finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. God- set skall genast bcläggas med kvar- stad och sökanden skall. om han vill att åtgärden skall bestå. inom fjorton dagar efter utmätningsför- rättningen hos kronofogdemyndig- heten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsa- kas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs. skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse konkurslagen ”921.225; äga mot- och 20 N konkurslagen (19871000) svarande tillämpning. äga motsvarande tillämpning.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsför- handling äga 17 och 18 %s" ackordslagen (l970:847) motsvarande tillämp— ning.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

24. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 s lagen (1927277) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 ä'

Försältes försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan tio år förflutit från försäk- ringsavtalets ingående. och har han under de tre senaste åren före kon- kursansökningen eller senare till betalning av premie för försäkring. som enligt 1165 ej kan göras till föremål för utmätning. använt be- lopp. som vid den tid, då betalning- en skedde. ej stod i skäligt förhål- lande till hans villkor, äge konkurs- boet hos försäkringsgivaren utkrä- va vad sålunda för mycket erlagts. i den mån tillgodohavandet hos den- ne därtill förslår. Har ej försäk- ringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffan- de sådan talan äga bestämmelserna i 40 [; ä' kmrkurslagt—Vt (19.21.2251 motsvarande tillämpning.

Har konkurs föregåtts av förord- nande av god man enligt ackordsla- gen (1970:847).eller förordnande av boutredningsman. skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 29,6 konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan. som har gjorts innan tio år förflutit från för— säkringsavtalets ingående. och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäk- ring. som enligt 116 ?inte kan göras till föremål för utmätning. använt belopp. som vid den tid. då betal— ningen skedde. ej stod i skäligt för- hållande till hans villkor. för kon- kursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlugts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkurs- boet samtycke till beloppets utkrä- vande. åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka ta- lan mot försäkringstagaren. Beträf— fande sådan talan tillämpas bestäm- melserna i 4 kap. 19 (wc-1120 55.6 kon- kurslagen (1987: 000).

Har konkursen föregåtts av för- ordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller för- ordnande av boutredningsman. skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansök- ningen avse den i 4 kap. 25 kon- kttrslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsvaran- de tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. ] fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 ss ackordslagen (1970z847) motsvarande tillämpning.

Ej må krav. varom nu är sagt. göras gällande till förfång för förmånstaga- re vars insättandejämlikt 102 s' ej må återkallas.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse l975:248.

25. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att i 6 & lagen (1955:742) om hotell- och pensio— natrörelse orden "första borgenärssammanträdet" skall bytas ut mot "ed— gångssammanträdet".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelse gäller fortfarande i fråga om en konkurs. i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

26. Förslag till Prop. 1986/87:90 Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970z979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (l970:979)' dels att i 105 orden "konkurslagen tl921:225)" skall bytas ut mot "konkurslagen (1987:000)".

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf. 10 a &, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lOas

Allmän förmånsrätt följer däref- ter med fordran på ersättning för uppdrag artnr/[göra sådan revision som ärföreskriven i lag eller annan författning och för uppdrag som avser upprättande av räkenskaps- material till fullgörande av bokfö- ringsskyldighet som är föreskriven i sådan ordning. i den mån ersätt- ningen avser arbete som har utförts de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Förmånsrätt enligt den nya 10 a & följer endast för arbete som har utförts efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1975: 1248

27. Förslag till

Lag om ändring i lagen ('1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Härigenom föreskrivs att lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgästl skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse i annan lägenhet får till säkerhet för fordran på ersättning för rummet eller för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvar— hålla resgods. som gästen medfört.

Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen el- ler. om godset uppenbarligen sak- nar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2— 12 ååå lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestäm- melser skall vad som sägs om nä- ringsidkaren avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den mottagna sa- ken avse resgodset. Om resgodsets ägare är i konkurs. gäller i stället 73 & konkurslagen (1921: 225).

Föreslagen lydelse

Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen el- ler. om godset uppenbarligen sak- nar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2— 12 åå lagen (198519821 om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestäm- melser skall vad som sägs om nä- ringsidkaren avse värden. vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den mottagna saken avse resgodset. Om resgod- sets ägare är i konkurs. gäller i stället 8 kap. 10 å konkurslagen (1981-000).

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Lagen omtryckt 19851986.

28. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 55 lagen (19722180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 %*

I den mån ej annat är föreskrivet i lag eller annan författning, Skall domstol eller annan myndighet i fråga om fordran, som vid bristande betalning eller eljest indrives av kronofogdemyndighet såsom fordran i allmänt mål. bestämma kapitalbeloppet till helt krontal så, att överskju- tande öretal bortfaller. Ränta på fordringen skall avrundas till närmast högre hela krontal.

Vid indrivning hos kronofogde- myndighet [ enskilt mål bortfaller öretal i enlighet med vad som sägs i första stycket. 1 1 kap. 6.3 utsökningsbalken 1 1 kap. 65 utsökningsbalken finns det bestämmelser om vad som finns det bestämmelser om vad som avses med allmänt mål. avses med enskilt mål och allmänt mål. ?. ål Inflyter betalning i allmänt mål i Inllyter betalning till kronofogde- annat än helt krontal. tillgodoräk- myndighet i annat än helt krontal, nas gäldenären endast belopp mot- tillgodoräknas gäldenären endast svarande närmast lägre hela kron- belopp motsvarande närmast lägre tal. hela krontal.

Överskjutande öresbelopp avräk- Överskjutande öresbelopp avräk- nas där det kan ske från fordran i nas där det kan ske från fordran i annat utsökningsmål rörande sam- annat utsökningsmål rörande sam- me gäldenär. Kan det ej ske, till- me gäldenär. ] annat fall tillfaller faller beloppet statsverket. beloppet staten.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse 1981:805. 2 Senaste lydelse 19811805.

29. Förslag till Lag om ändring i handelsregisterlagen (1974: 157)

Härigenom föreskrivs att 16 och 18 så handelsregisterlagen (1974:157) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 & Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hävande av firmare- gistrering vunnit laga kraft. finns bestämmelser i firmalagen (1974: 156). Har i annat fall genom dom som vunnit laga kraft förklarats. att införingi registret ej bort ske eller att beslut som registrerats är ogiltigt eller att i annat fall visst förhållande som registerats ej föreligger. skall registrering- en avföras ur registret. Dom i mål som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndigheten. Om bolagsman genom dom skilts från rätten att teckna bolagets firma. skall uppgift härom registreras även om domen icke vunnit laga kraft.

Färsättes näringsidkare i kon- kurs, skall meddelande härom sam- tidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens försorg översändas för registrering. Har högre rätt upphävt beslut om kön- kurs. skall registreringen på anmä- lan av konkursdomaren avföras. När konkurs avslutats. skall kon- kursdomaren ofördröjligen över- sända meddelande häram för re- gistrering.

Försätts en näringsidkare i kön- kurs, skall meddelande om detta samtidigt med kungörelsen om be- slutet genom tingsrättens försorg översändas för registrering. Har högre rätt upphävt ett beslut om konkurs. skall registreringen av- föras på anmälan av tingsrätten. När en konkurs har avslutats. skall rätten genast sända meddelande om detta för registrering.

18 ål

Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings- myndighetcns försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tid- ningar. Vad nu sagts skall ej gälla. när registrering eller avförande sker efter anmälan av konkursdomaren.

Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings- myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och lnrikes Tid- ningar. Vad som har sagts nu gäller inte när registrering eller avförande sker efter anmälan av rätten.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse 1977:7()7.

30. Förslag till Lag om ändring i passlagen (1978z302)

Härigenom föreskrivs att 75 passlagen (1978z302) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 %*

Passansökan skall avslås. om

1. bestämmelserna i 6 s ej har iakttagits och sökanden ej har efterkom- mit uppmaning att avhjälpa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vård- nadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att ändå utfärda pass.

3. sökanden är anhållen. häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3 5 första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 & samma balk.

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträf— fandet.

5. sökanden genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd. som ej har bötjat verkställas. och det finns sannolika skäl att antaga. att han ämnar undandraga sig verkställigheten,

6. sökanden enligt 2 kap. [25 eller 6 kap. 6 & konkurslagen (I987:000) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass ellerförbud att utfärda pass för sökandet: har meddelats enligt samma lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. I fråga om en konkurs. i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller hänvis- ningarna till den nya konkurslagen i stället motsvarande bestämmelser i konkurslagen (19211225).

' Senaste lydelse 1981: 1304.

31. Förslag till Prop. 1986/87:90 Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att i sekretesslagen ( 1980: 100)1 skall införas en ny paragraf, 8 kap. 19 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 19 ??

Sekretess gäller hos tillsynsmyn- dighet i konkurs för uppgift om en- skilds affärs- eller drifttjörhållan- den, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada om upp- giften röjs. Utan hinder av sek- retessenfår uppgift lämnas till en- skild enligt vad som föreskrivs i konkurslagen ( 1 98 7 .' 000).

Ifråga om uppgift i allmän hand- ling gäller sekretessen i högst tjugo ar.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

' Lagen omtryckt 1985: 1059. 89

32. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984z81) om fastighetsmäklare

Härigenom föreskrivs att 17% lagen (1984:81) om fastighetsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17,5

Fastighetsmäklaren har inte rätt till ersättning för sitt förmedlingsar- bete. om han själv eller någon så- dan närstående till honom som avses i 29 a .5 konkurslagen (19.71.2251 inträder som köpare.

Fastighetsmäklaren har inte rätt till ersättning för sitt förmedlingsar- bete, om han själv eller någon så— dan närstående till honom som avses i 4 kap. 35 konkurslagen (1981-000) inträder som köpare.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

J ustitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5. februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande. och statsråden Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. S. Andersson. Bodström, Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hellström. Wickbom, Johansson. Hulterström. Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wick bom

Proposition om ny konkurslag

Konkurslagen (19211225. KL) och den därmed sammanhängande lagstift- ningen har sedan 1960-talet reformerats i etapper. På grundval av förslag av lagberedningen beslutade riksdagen är 1970 om en ny ackordslag (1970:847) och en särskild förmänsrättslag (1970:979'). Båda lagarna föran- ledde följdändringari KL. Den s.k. materiella konkursrätten reformerades på grundval av lagberedningens betänkande (SOU 1970175) Utsöknings- rätt X är 1975. då bl.a. nya konkursgrunder och återvinningsregler inför- des i KL. Även förfarandet i samband med prövningen av en konkursansö- kan sågs över i det sammanhanget.

År 1971 tillsattes konkurslagskommittén (Ju l971:06) med uppgift att göra en allmän översyn av konkurslagstiftningen. l delbetänkandet (SOU 1977z29) Konkursförvaltning föreslog konkurslagskommittén nya regler för konkursförvaltningen och tillsynen däröver. Förslaget föranledde år 1979 ändringar i KL. vilka ändringar i korthet innebar följande. Systemet med s.k. fattigkonkurser slopades och ersattes med en ny ordning för handläggning av de mindre konkurserna. Institutionen rättens ombudsman upphävdes och tillsynen skulle framdeles ankomma på en särskild tillsyns— myndighet. som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter. Samtidigt infördes nya regler om konkursgäldenärens skyldigheter under konkurs. Likaledes på förslag av konkurslagskommittén (Konkurs och rätten att idka näring, SOU 1979: 13) infördes år 1980 särskilda regler om näringsförbud för konkursgäldenär i vissa fall. Sedan den 1 juli 1986 har dessa regler ersatts av en särskild lag i ämnet (1986:436).

Konkurslagskommitten (Vid betänkandets avlämnande ingick i kommit- tén som ledamöter hovrättslagmannen Trygve Hellners, ordförande, advo- katen Björn Edgren, verkställande direktören i Ackordscentralen för Väst- ra Sverige Per-Ivan Lundberg och rådmannen Arne Wilhelmsson.) avläm- nade år 1983 slutbetänkandet (SOU 1983:24) Ny konkurslag. Kommittén har sett över de bestämmelser i KL som inte tidigare har reviderats. Förslaget (KLförslaget) innefattar också en fullständig översyn av nuva- rande regler i formellt hänseende.

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga ], dels kommit- téns lagförslag som bilaga 2. dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena. i det följande kallad remissammanställning I. har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i Iagstiftningsärendet ("dnr 1976—83).

I november 1982 tillkallades en särskild kommission (Generaldirektören, numera landshövdingen Sven Heurgrcn, ordförande, regeringsrådet Gun- nar Björne och riksdagsledamoten Arne Nygren.) mot ekonomisk brotts- lighet. Till kommissionen knöts tvä referensgrupper. ] den första ingick företrädare för de politiska riksdagspartierna samt olika organisationer på arbetsmarknaden. 1 den andra ingick personer yrkesverksamma främst inom polisen och tullväsendet samt skatte-, åklagar- och kronofogdemyn- digheter.

Totalt har kommissionen lagt fram ett 30-tal förslag i form av betänkan- den. promemorior. rapporter och skrivelser inklusive ett i mars 1984 avlämnat slutbetänkande (SOU 1984: 15) Ekonomisk brottslighet i Sverige.

Kommissionen i det följande kallad Eko-kommissionen —- avlämnade i oktober 1983 delbetänkandet (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs. Betänkandet redovisades ] korthet i propositionen (1984/85232) om rikt- linjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m.

Även detta betänkande har remissbehandlats. I enlighet med vad som aviserades i riktlinjepropositionen tar jag nu även upp frågan om ändring av bl.a. återvinningsreglerna på grundval av kommissionens betänkande. Till protokollet bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 4. dels kommissionens lagförslag som bilaga 5. dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 6. En sammanställning av remissyttran- dena. i det följande kallad remissammanställning II, har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i Iagstiftningsärendet (dnr 3300—— 83).

Regeringen beslutade den 30 april 1986 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ny konkurslag. Den 20 november samma år beslutade regeringen att inhämta yttrande över förslag till bestämmelser om ikraftträ- dande av den nya konkurslagen och övergångsbestämmelser. Samtidigt beslutades att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i ackordslagen (1970:874), rättshjälpslagen (1972z429), förmånsrättslagen (1970z979), passlagen (1978:302) och sekretesslagen (1980: 100). Förslagen hade upprättats ijustitiedepartementet på grundval av de båda betänkan- dena och remissyttrandena. De lagförslag som i skilda omgångar remitte- rades till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen och om förslaget till ny konkurslag fällt omdömet att det är en vällyckad lagstiftningsprodukt rättstekniskt sett. Lagrådets yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 8 och 9. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att gå in på lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringari de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Slutligen bör som bilaga 10 till protokollet—fogas en sammanställning över de nu gällande bestämmelserna i KL och de närmast motsvarande bestämmelserna i propositionens förslag till ny konkurslag.

[ propositionen föreslås flera lagändringar som inte" har granskats av lagrådet. Ändringarna får anses vara av så enkel beskaffenhet att lagrådets granskning inte behövs. Den övervägande delen av dessa är följdändringar med anledning av den nya konkurslagen. Dessutom föreslärjag ändringar i vattenlagen (1983:291) och lagen (1972: 180) om avrundning av vissa ford- ringar till helt krontal. m.m. Nu berörda förslag har utarbetats inom justitiedepartementet. Vissa av dem rör dock lagstiftning som hör till andra departement. Jag har beträffande dessa ändringsförslag samrått med berör- da statsråd.

Den nu gällande konkurslagen härrör från år 1921. Sedan dess har lagen ändrats åtskilliga gånger. Som jag inledningsvis nämnde har, på grundval av förslag av lagberedningen, den materiella konkursrätten med bl.a. återvinningsreglerna reformerats år 1975. Ett huvudsyfte med denna re- form var — vid sidan av en förenkling och modernisering av regelsystemet att motverka otillbörliga förfaranden från gäldenärers och borgenärers sida i samband med förestående konkurs. Reglerna om konkursförvaltning och tillsyn ändrades år 1979. Dessa ändringar innebar att förvaltarens ställning och kompetens förstärktes och att vissa kronofogdemyndigheter utsågs att handha tillsynen över konkursförvaltningen. Samtidigt beslöts en ny konkursförordning (19791801. KF).

Trots att sålunda omfattande och principiellt betydelsefulla ändringar genomförts har KL:s ursprungliga utformning och systematik behållits i huvudsak oförändrade. Detta har medfört att KL blivit alltmer svåröver- skädlig. Det är därför angeläget att nu också se över KL i formellt hänseen- de.

Det förslag från konkurslagskommittén som nu föreligger innebär att KL ersätts med en helt ny konkurslag. I denna har flertalet av KL:s bestäm- melser tagits upp med i princip oförändrat innehåll men med en modernare och mer lättillgänglig utformning. En hel del av KL:s bestämmelser har emellertid också setts över i sakligt hänseende.

KLförslaget har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanser- na. ] likhet med praktiskt taget alla remissinstanscrna anser jag att försla- get är Väl ägnat att läggas till grund för en ny konkurslag.

Vissa kronofogdemyndigheter anser att en del frågor som inte har be- handlats av kommittén bör ges en tillfredsställande lösning innan ett för- slag till en ny konkurslag läggs fram. Enligt dessa remissinstanser har kommittén i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till vissa problem som kommit i blickpunkten under senare är. Kritiken riktar sammanfattnings- vis in sig på att kommitténs förslag inte i tillräcklig utsträckning beaktar att

samhällsutvecklingen ställer andra krav på den konkursrättsliga lagstift- ningen än vad som traditionellt har skett. Borgenärsintressena är, sägs det. inte som tidigare i stort sett enhetliga. Staten har sålunda utöver borge- närsintresset också viktiga samhällsintressen att bevaka. Enligt kritikerna ger varken nu gällande KL eller kommitténs förslag någon antydan om hur exempelvis sysselsättningspolitiska aspekter skall beaktas i konkurssam- manhang.

För egen del anserjag det viktigt att samhället ges möjlighet till inflytan- de på konkursförvaltningen. Här gäller det emellertid att samordna sam- hällets olika insatser och det är inte en fråga som kan lösas inom konkurs- lagstiftningens ram. Trots det kan det inte heller enligt min mening anses helt tillfredsställande att lagstiftningen i princip inte ger utrymme för hänsynstagande till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

JO har i ett beslut den 30 december 1983 (1983zE 1.jfr JO:s ämbetsbe- rättelse 1984/85 s. 325") redovisat en undersökning av hur det nuvarande tillsynssystemet fungerar. JO har därvid föreslagit vissa delvis mycket genomgripande förändringar av detta system. Jag återkommer också till den frågan. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag inte anser tiden vara mogen att vidta några genomgripande förändringar av tillsynssystemet. När detta började fungera är 1980 var tillsynsuppgiften helt ny för krono- fogdemyndigheterna. Man får därför enligt min mening ha förståelse för att det uppenbarligen har tagit viss tid innan tillsynsmyndigheterna och förval- tarna fullt ut funnit sina roller i det nya systemet. På många håll fungerar systemet numera mycket bra. vilket naturligtvis inte utesluter att de vunna erfarenheterna kan ge underlag för förbättringar på en de] punkter.

Genom 1975 års reform av återvinningsreglerna förbättrades borgenärer— nas möjligheter att komma till rätta med illojala dispositioner inför en förestående konkurs. Reformen utmärktes av en strävan att göra reglerna mer objektiva. dvs. att i så stor utsträckning som möjligt göra återvinning oberoende av gäldenärens och medkontrahentens syfte med dispositionen utan att för den skull inkräkta på omsättningens intresse. Även om sålunda möjligheterna till återvinning förbättrades har det i tillämpningen visat sig att det fortfarande är svårt att föra en återvinningstalan med framgång. Inte minst gäller detta i situationer när medkontrahenten är en närstående till gäldenären.

Eko-kommissionens förslag innebär en skärpning av regelsystemet i nu aktuellt hänseende. Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissin- stanserna. Särskilt från näringslivet kritiseras förslaget varvid man gör gällande att det inte tar tillräcklig hänsyn till omsättningens intresse. dvs. intresset av att ingångna avtal och vidtagna dispositioner står fast. Åtskilli- ga remissinstanser är emellertid positiva till förslaget. Jag anser att försla- get bör läggas till grund för en ändring av flera av återvinningsbestämmel- serna.

Jag vill ytterligare redan här beröra en från systematisk synpunkt bety- delsefull fråga. KL anvisar sedan gammalt två olika former för handlägg- ning av konkurser. Vid 1979 års reform ersattes de gamla s.k. fattigkon- kurserna av en mer utvecklad form för handläggning av enklare konkurser.

De både handläggningsformerna kom att betecknas ordinär konkurs och mindre konkurs. KL:s. liksom KLförslagets. reglering av de olika kon- kursformerna innebär att den ordinära konkursen — i KLförslaget beteck- nad stor konkurs — regleras fullständigt medan de mindre konkurserna regleras huvudsakligen genom hänvisningar till den förra konkursformens regelsystem. Detta medför att regleringen blir svåröverskädlig. Samtidigt utgör numera de mindre konkurserna den helt dominerande andelen av samtliga konkurser.

Det kan ifrågasättas om inte de motiv som ligger bakom förekomsten av två konkursformer. främst behovet av ett bevaknings- och anmärknings- förfarande, skulle kunna tillgodoses utan att man har två olika förfaranden. Ett enhetligt konkursförfarande skulle onekligen medföra vinster inte bara från systematisk och lagteknisk synpunkt utan också innebära lättnader för de tillämpande organen. Jag kommer att diskutera den frågan närmare i ett följande avsnitt.

Jag vill också erinra om den nya lagen om näringsförbud som trädde i kraft den ljuli 1986 (SFS 1986:436). Mitt förslag till ny konkurslag innehål- ler därför inte några regler om näringsförbud. frånsett det allmänna förbu- det för den som äri konkurstillstånd att driva näring.

Statens industriverk har på uppdrag av regeringen genomfört en under- sökning av orsakerna till det ökande antalet konkurser under senare år. Verket har i november 1985 lagt fram sin huvudrapport (SIND 1985z7). [ den föreslås flera olika åtgärder. Två av förslagen har ett visst samband med konkurslagstiftningen. nämligen dels ett förslag om ändring av för- månsrättsordningen. dels ett förslag om ett nytt rekonstruktionsförfa- rande.

I utredningen föreslås att förmånsrättslagen ändras på det sättet att löner helt eller delvis ges förmånsrätt före företagsinteckningar. Denna fråga torde ligga inom lönegarantiutredningens (A 1982:04) uppdrag och enligt vad jag har erfarit pågår för närvarande överväganden inom utredningen i denna fråga. Utredningens betänkande torde komma att läggas fram under år 1987. Efter sedvanlig remissbehandling får ställning tas till om det finns anledning att göra några ändringar i förmånsrättslagen i detta hänseende. Utformningen av själva konkurslagen påverkas emellertid inte av vad man slutligt kan komma fram till på den punkten. Jag avser däremot att i det följande ta upp en bl.a. i industriverkets utredning aktualiserad fråga om förmånsrätt för revisorer m.fl.

1 industriverkets utredning föreslås också att ett nytt rekonstruktionsför— farande utvecklas. Utredningen anser sig ha fått belägg för att det finns ett behov av att komplettera konkurslagstiftningen på ett sätt som gör att man ägnar mer tid åt att försöka lösa krissituationer utan konkurs. Därigenom skulle de stora kapitalförluster som i dag uppstår i företag i kris kunna minskas.

Detta förslag ligger i linje med den utveckling av den konkursrättsliga lagstiftning som för närvarande pågår internationellt. Bl.a. hari Norge och Danmark på senare tid beslutats om nya konkurslagar som inrymmer rekonstruktionsförfarandcn.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att själva konkursförfarandet i sig

'Jl

ofta ger goda möjligheter till rekonstruktion av företag som råkat på obestånd men som på sikt är livskraftiga. De rekonstruktionsförfaranden som införts utomlands har i allmänhet inte kommit till någon större an- vändning. Detta trtesltrter naturligtvis inte att det kan finnas anledning att överväga en liknande ordning för svensk del. Det finns också skäl som talar för att ackordslagen bör ses över i syfte att göra ackordsförfarandet mer användbart.

Industriverkets utredning övervägs för närvarande inom industridepar- tementet. Något förslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande kommer dock inte att läggas fram i detta sammanhang. Som framgått anserjag att det finns skäl att senare återkomma till frågan.

Lagrådet har väckt frågan om den nya konkurslagens beteckning. Lag- rådet anser att det frnns flera skäl som talar för att använda beteckningen balk och erinrar om att den exekutionsrättsliga regleringen på utsöknings- rättens område nyligen har tagits upp i en balk. För egen del kan jag instämma i att det finns skäl som talar för att använda beteckningen balk även i detta fall. Det fanns emellertid ingen självständig konkursbalk i 1734 års lag och beteckningen balk har inte heller därefter någon gång kommit att användas beträffande konkurslagen. Till detta kommer att det ämnes- område som lagverket omfattar visserligen är av central betydelse men ändå så pass speciellt att det ter sig tveksamt om det är motiverat att låta lagverket få ställning av balk särskilt som en i viss mån näraliggande materia behandlas i utsökningsbalken. Inte heller har någon remissinstans föreslagit en ändrad beteckning. Av bl.a. dessa skäl har jag stannat för att inte föreslå att beteckningen balk används beträffande den rättsliga regle- ringen av konkurs.

Övriga nordiska länder har informerats om förslagen i den nya konkurs- lagen och fått tillfällc att lämna synpunkter på dessa.

I den allmänna motiveringen kommer jag först att ta upp frågan om den systematiska utformningen av en ny konkurslag (avsnitt 2.2). Därefter behandlas frågan om en avveckling av konkursdomarinstitutionen (avsnitt 2.3) samt vissa frågor om förvaltning och tillsyn (avsnitt 2.4). varvid jag tar upp bl.a. frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn till annat än det rena borgenärsintresset. Återvinning i konkurs behandlas därnäst (avsnitt 2.5). Därefter följer bevaknings- och anmärkningsförfarandet (avsnitt 2.6). ut- delningsförfarandet (avsnitt 2.7). konkurskostnaderna (avsnitt 2.8). infor— mation om beslut och åtgärder under konkurs (avsnitt 2.9). förvaltarens bokföringsskyldighet (avsnitt 2.10). förvaltarens tillgång till räkenskaps- material som rör konkursboet (avsnitt 2.11) och frågan om förmånsrätt för revisorer och vissa andra uppdragstagare (avsnitt 2.12). Frågan om att slopa öretal vid indrivning i enskilda mål behandlar jag i avsnitt 2.13. Bestämmelser om den nya lagens ikraftträdande och övergångsbestäm- melser behandlas därefter (avsnitt 2.14) och slutligen berörs följdlagstift- ningen (avsnitt 2.15).

2.2. Den systematiska utformningen av en ny konkurslag

Hänvisningar till S2-2

Mitt förslag: De nuvarande båda handläggningsformerna för ordinär konkurs resp. mindre konkurs slås samman till ett enhetligt förfaran- de med i huvudsak handläggningen av mindre konkurser som före- bild. |

Kommitténs förslag: Nuvarande skilda handläggningsformer för ordinära resp. mindre konkurser behålls.

Remissinstanserna har i princip godtagit kommittéförslaget. Några re- missinstanser har dock framhållit att regleringen i vissa fall blir svårtill- gänglig.

Skälen för mitt förslag: Nu gällande KL är uppbyggd så att lagen noga behandlar reglerna om ordinär konkurs medan bestämmelserna som rör de mindre konkurserna — vilka utgör det stora flertalet. för närvarande drygt 90 55%. av alla konkurser i stor utsträckning består av hänvisningar till reglerna om ordinär konkurs.

Nuvarande form för handläggning av mindre konkurser tillkom genom 1979 års reform. Dessa mindre konkurser kan handläggas på två principi- ellt skilda sätt. De konkurser vari tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna handläggs på i princip samma sätt som de gamla fattigkonkurserna. dock med den skillnaden att förvaltare alltid utses. Om däremot tillgångarna räcker till betalning av konkurskostnaderna skall ett i princip fullständigt konkursförfarande genomföras. En viktig skillnad i jämförelse med det ordinära förfarandet är att borgenärerna i en mindre konkurs inte behöver formligt bevaka sina fordringar.

I samband med 1979 års reform gjordes ingen översyn av KL: s systema- tik. Bestämmelserna om mindre konkurs togs upp i 9 kap., främst 185— 185 h 59". 1 lagen fördes in en generell hänvisning av innebörd att reglerna i vissa av KL: s kapitel gäller även för de mindre konkurserna endast om det särskilt anges i 9 kap. Motsatsvis gäller således reglerna i övriga kapitel i KL generellt även för de mindre konkurserna.

Kommittén har vid utformningen av KLförslaget utgått från i stort sett samma systematiska principer som KL vilar på. De ordinära konkurserna. som föreslås benämnda stora konkurser. regleras fullständigt medan de mindre konkurserna regleras på samma sätt som i dag. nämligen huvudsak- ligen genom hänvisningar till reglerna om stor konkurs. Den nuvarande framställningsmetoden som utgår från kronologin i själva förfarandet har behållits både vad gäller kapitlenas placering och i fråga om paragrafernas inbördes placering i de olika kapitlen. Antalet kapitel har utökats. Bestäm- melserna om konkurskostnader. information om beslut och åtgärder i konkurs och rättens handläggning har samlats och förts in i särskilda kapitel. KLförslaget har delats in i fem avdelningar och av deras rubriker framgår huruvida reglerna i avdelningen är tillämpliga i både stor konkurs och mindre konkurs eller i endera av dessa båda konkursformcr.

KLförslaget har på denna punkt inte utsatts för någon avgörande kritik av remissinstanserna. Några remissinstanser har emellertid påtalat att skilda regler för de olika konkursformerna i en del fall är omotiverade eller att regleringen i vissa fall är onödigt krånglig och svårtillgänglig.

För egen del menar jag att KLförslaget jämfört med nu gällande KL innebär klara förbättringar. Hänvisningarna har preciserats. Genom av- delningsindelningen görs det helt klart vilka bestämmelser som direkt gäller i båda konkursformerna eller i endera av dem. Den kronologiska framställningsmetoden är väl beprövad och underlättar för den oinitierade läsaren att ta sig in i regelsystemet. Trots detta anser jag det angeläget att man vid en reform av denna storleksordning noga överväger hur den nya lagen lämpligen bör vara utformad i systematiskt hänseende.

Det kan naturligtvis hävdas (se betänkandet s. 121) att en konkurslag i första hand vänder sig till specialister vid domstolar och tillsynsmyndig- heter samt till förvaltare och att behovet att med lagtekniska medel under- lätta förståelsen får bedömas från denna utgångspunkt. Å andra sidan är konkurslagen en central lag där det sakliga innehållet är av stort allmänt intresse. Det ligger i sakens natur att regelsystemet på området måste få en viss komplexitet som kräver ett relativt stort mått av ansträngning för den oinitierade läsaren. Detta utgör dock naturligtvis inte något skäl att avstå från att försöka göra innehållet så tillgängligt som möjligt också för en bredare allmänhet. En utgångspunkt vid reformen bör alltså vara att lagen i systematiskt och lagtekniskt hänseende får en uppbyggnad som gör den lätt att förstå och tillämpa.

Såväl KL:s som KLförslagets systematik kan. något som kommittén själv konstaterar. kritiseras från den synpunkten att reglerna om mindre konkurser blir svårlästa i många fall. Kommittén har under sitt arbete prövat olika alternativa lösningar (betänkandet s. 122). Ett av de båda alternativ som där berörs innebär att lagen först fullständigt behandlar de mindre konkurserna och därefter med tillägg och hänvisningar till dessa bestämmelser reglerar de stora konkurserna. Alternativet har avvisats av kommittén och även jag anser att detta alternativ i alltför stor utsträckning är behäftat med samma principiella brister som nu gällande KL.

Det andra alternativet innebär att de båda konkursformerna regleras gemensamt i så stor utsträckning som möjligt. Även detta alternativ har kommittén avvisat. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med bl.a. att olikheterna mellan de båda regelsystemen är så stora att en integrering av systemen inte kan åstadkommas utan att lagtexten blir än mer svar- överskådlig. En mer eller mindre fullständig reglering av de båda konkurs- formerna anser kommitten skulle komma att medföra en dubblering av många bestämmelser. vilket inte skulle göra lagtexten klarare.

Det finns i detta sammanhang anledning att ytterligare något beröra de mindre konkurserna. Före 1979 års reform innehöll KL bara ett alternativ till det ordinära förfarandet. nämligen de s.k. ursprungliga fattigkonkur- serna. Dessa fattigkonkurser handlades så att konkursdomaren vid gälde- närens bouppteckningsed konstaterade att boet saknade tillräckliga till- gångar och därefter avskrev konkursen. Något konkursförfarande i egent- lig mening var det inte frågan om.

De mindre konkurserna däremot utgör en förenklad form för handlägg- ning av konkurs. Även i s.k. tillgångslösa mindre konkurser utses en förvaltare. som har att bl.a. utreda om förutsättningar för att väcka åter- vinningstalan föreligger eller om det finns anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. ] de mindre konkurser som inte avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar sker en avveckling av boet i former som företer stora principiella likheter med avvecklingen av en ordinär konkurs. Parallelliteten mellan de båda konkursformerna ökade således markant efter 1979 års reform.

En grundläggande tanke vid 1979 års reform var att de mindre konkur- serna inte skulle regleras lika ingående som de ordinära konkurserna. Inte heller skulle vissa av de mer eller mindre svårhanterliga förfarandereglerna tillämpas i de mindre konkurserna. Handläggningsformen mindre konkurs hari de flesta avseenden befunnits vara praktisk och fullt ändamålsenlig. Som exempel på det nu sagda kan nämnas formen för att göra en fordran gällande i konkursen och utdelningsförfarandet, där en formlös prövning av utdelningsförslaget har ersatt det mer omständliga förfarandet i ordinär konkurs med klandertalan. ] andra avseenden har däremot den förenklade regleringen inneburit att det för de mindre konkurserna saknas regler som i och för sig måste anses behövliga.

Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i sitt betänkande (s. 118) handlades under åren närmast efter reformen ungefär 20 % av samtliga konkurser som ordinär konkurs. Endast i drygt 10 % av dessa förekom utdelning till de oprioriterade fordringsägarna. 1 mindre konkurser torde det endast i undantagsfall förekomma att oprioriterade fordringar erhåller någon utdelning. Detta tyder på att det endast i drygt 2 % av alla konkurser förekommer att andra än prioriterade fordringsägare erhåller utdelning. Det är i praktiken inte sällan så att konkursdomarna i tveksamma fall föredrar att välja handläggningsformen mindre konkurs för att senare. om det visar sig att konkursen rätteligen bör handläggas som ordinär konkurs. kunna övergå till den handläggningsformen. Över lag visar utvecklingen att handläggningsformen mindre konkurs används i allt större utsträckning. Mellan åren 1983 och 1984 sjönk antalet ordinära konkurser från ungefär 20% till drygt 10 % av alla konkurser. Från konkursdomaren vid Stock- holms tingsrätt har inhämtats att handläggningsformen ordinär konkurs där används i princip endast när ett bevakningsförfarande av någon anledning behövs.

En annan erfarenhet är att de mindre konkurser vari utdelning förekom- mer normalt sett inte är avslutade inom ett halvt år. något som man vid 1979 års reform trodde skulle kunna ske regelmässigt. Tillgängliga upp- gifter tyder i stället på att det endast i undantagsfall förekommer att sådana konkurser avslutas inom den tiden. Det är vidare inte ovanligt att kon- kurser med omfattande tillgångar handläggs som mindre konkurser. Ett av skälen för att särreglera de mindre konkurserna har alltså kommit att förlora i betydelse. För fall då en omfattande konkurs handläggs som mindre konkurs kanju vidare nuvarande terminologi sägas vara rent språk- ligt sett missvisande (jfr LU 1984/85226).

Ett intryck av såväl KL:s som KLförslagets systematiska uppbyggnad

är att det inte finns någon egentlig samordning mellan de olika regelsyste- men. Trots att den sakliga skillnaden mellan de båda konkursformernas handläggningsregler frånsett bevaknings- och anmärkningsförfarandet — borde vara liten uppvisar regelsystemen stora olikheter. Det måste anses vara en angelägen uppgift att i samband med arbetet med en ny konkurslag undersöka i vad mån det går att komma till rätta med denna bristande samordning. Det är därvid naturligt att pröva om inte skiljelinjen mellan ordinär och mindre konkurs skulle kunna slopas.

Vid 1979 års reform utgick man från att en sådan skiljelinje borde upprätthållas mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvän- dig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan ett be- vaknings- och anmärkningsförfarande. I de mindre konkurserna förekom- mer i dag inget bevakningsförfarande. Borgenärerna förutsätts i stället göra sina fordringar gällande formlöst. Kommittén har ansett att det sak- nas bärande skäl för att i ordinär konkurs frångå den gällande ordningen. Kommittén har dock föreslagit vissa undantag från bevakningsskyldighe- ten och från skyldigheten för förvaltaren att framställa anmärkning mot en bevakad fordran.

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande syftar till att inom konkursens ram förhållandevis snabbt och säken få klarlagt vilka fordring- ar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravet på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av fordringarna. De uppställda tidsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Genom bevakningskravet underlättas förvaltarens utredning av konkursgäldenä- rens skulder, vilket ger ett säkrare förfarande. Genom anmärkningsförfa- randet och möjligheten att i direkt anslutning till detta få en tvistig fordran prövad av konkursdomstolen ges ytterligare garantier för att blivande utdelningsförslag bygger på tillförlitliga grunder. Sammantagna ger de olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga åt denna del av konkursutredningen.

Enligt min mening är det uppenbart att möjligheten att anordna ett bevakningsförfarande måste finnas kvar i vissa fall om de oprioriterade fordringarna kan förväntas erhålla utdelning i konkursen. De oprioriterade fordringsägarna kan inte på samma sätt som de förmånsbcrättigade antas bli kända utan bevakning.

Den omständigheten att ett bevakningsförfarande kan behövas i en del konkurser innebär emellertid inte att man också måste ha skilda system för sådana konkurser där bevakning skall äga rum och övriga konkurser. Enligt min mening bör behovet av ett bevakningsförfarande kunna tillgo- doses inom ramen för ett enhetligt konkursförfarande. Detta förutsätter dock i åtskilliga fall där regleringen nu är olika för ordinära och mindre konkurser att de nuvarande reglerna ändras så att de passar i ett enhetligt förfarande. 1 andra fall kan en särreglering fortfarande behövas. Dessa är dock inte så många att de ensamma motiverar att man behåller systemet med två skilda förfaranden.

En enhetlig handläggningsform skulle föra med sig att den nya konkurs- lagen blir mer lättillgänglig än både KL och KLförslaget. Relativt omfat-

tande författningsmässiga förenklingar skulle vidare vinnas utan att regle- ringen behöver förlora i klarhet och exakthet. En enhetlig handläggnings- form skulle också förenkla tillämpningen av konkurslagen samtidigt som terminologin på området skulle bli mer rättvisande. '

Under departementsbehandlingen av KLförslaget har frågan om en sam- ordning av de nuvarande konkursformerna i olika sammanhang diskuterats mellan företrädare för justitiedepartementet och företrädare för konkurs- förvaltarna och tillsynsmyndigheterna. Tanken på en sådan sammanslag- ning har därvid överlag mött ett positivt gensvar.

Ett enhetligt förfarande bör med utgångspunkt i det sagda kunna utfor- mas på följande sätt. l samband med konkursbeslutet utses en förvaltare och tidpunkten för ett edgångssammanträde fastställs. Vid detta samman- träde skall det föreligga en bouppteckning som anger boets tillgångar och skulder med angivande av borgenärerna.

l normalfallet beslutas om den fortsatta handläggningen först efter det att gäldenären har beedigat bouppteckningen. Är tillgångarna otillräckliga. bör konkursen avskrivas snarast möjligt. Om det däremot finns tillgångar av den omfattningen att konkurskostnaderna och boets skulder kan beta- las. skall handläggningen av konkursen fortsättas. tillgångarna avvecklas och utdelningsförslag upprättas. Normalt sett bör det i ett enhetligt kon- kursförfarande också vid detta tillfälle beslutas om huruvida bevaknings- förfarande skall äga rum. Om ett sådant förfarande bedöms vara onödigt, kan konkursen i fortsättningen handläggas på i huvudsak samma sätt som en mindre tillgångskonkurs handläggs i dag. Om däremot bevakningsför- farande behövs, beslutas om detta och om den tid inom vilken bevakning skall göras. I det fallet beslutas då också om den tid inom vilken anmärk- ning mot en inkommen bevakning måste framställas samt tidpunkten för .förlikningssammanträdet. I allt väsentligt bör i övrigt gälla de regler om bevakning och anmärkning som i dag gäller för ordinär konkurs.

Det bör inte uppställas något hinder mot att det redan vid konkursutbrot- tet fattas beslut om att bevakning skall äga rum, om det står klart att bevakningsförfarande behövs. Inte heller bör det uppställas något hinder mot att det senare under konkursen beslutas att bevakningsförfarande skall inledas. om det exempelvis visar sig att nya tillgångar blivit tillgäng- liga för utdelning. Om nya tillgångar uppenbaras efter det att konkursen har avslutats, skall efterutdelning normalt äga rum. Situationen kan då vara den att de oprioriterade fordringarna kan antas komma i fråga för utdelning. Även om denna situation kan tänkas uppkomma endast i rena undantagsfall, bör det inte uppställas något hinder mot att ett bevaknings- förfarande dä genomförs. Institutet efterbevakning förutsätter däremot att bevakningsförfarande tidigare har ägt rum.

I fråga om valet av handläggningsform uttalade den dåvarande departe- mentschefen i den av riksdagen senare avslagna prop. l975/76:2l0 ('s. 145) bl.a. följande.

Generellt kan sägas att det är betydligt lättare för den som utreder boet att få fram uppgifter om sådana fordringar som är förenade med förmånsrätt än om oprioriterade fordringar. Förmånsrätten är nämligen nästan alltid anknuten till ett utåt markerat förhållande mellan gäldenär och borgenär.

lOl

Genom att ta hand om gäldenärens bokföring och affärskorrespondens kan förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mot gälde- nären. Man kan emellertid inte bortse från att det finns fall där gäldenären inte är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter att få fram uppgifter om oprioriterade fordringar. Det kan också vara så att borgenärens fordran ännu inte är förfallen till betalning och att borgenären inte hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när oprioriterade fordringar kan ge utdelning. kan därför fördelarna med ett slopat bevakningssystem uppvägas av att förvaltaren får ett alltför bety- dande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förena- de med de oprioriterade fordringarna bör enligt min mening beaktas på det viset att den enklare handläggningsformen i princip begränsas till fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud taget inte är aktuell. Undantag från denna princip bör göras endast om det är helt klan att borgenärskretsen är ytterst begränsad och några andra komplikationer inte finns.

[ prop. 1978/79: 105 uttalade den dåvarande departementschefen att han anslöt sig till vad som hade anförts i den tidigare propositionen när det gällde grunderna för valet av handläggningsform.

Även om man överger den nuvarande formella uppdelningen på två handläggningsformer. torde de nyss redovisade uttalandena ändå ha sin aktualitet. I det system som jag tänker mig kommer de därvid att utgöra riktlinjer vid bedömningen av om ett bevakningsförfarande bör anordnas eller inte.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att den nya konkurslagen utfor- mas med tttgångspunkt i att de båda nuvarande handläggningsformerna slås samman till en enda och att de skillnader i fråga om handläggningen av olika konkurser som bör gälla i stället beaktas inom ramen för ett sådant enhetligt förfarande.

Lagrådet har i sitt yttrande diskuterat förslaget om ett enhetligt förfaran- de och påpekat bl.a. att någon formlig remissbehandling inte har skett. Enligt lagrådet motvägs emellertid detta av att diskussioner i olika sam- manhang förts mellan företrädare för justitiedepartementet och för kon- kursförvaltare och tillsynsmyndigheter och att tanken på en sammanslag- ning därvid mött ett positivt gensvar. Lagrådet har vid sin granskning funnit förslaget hållbart och godtagit konstruktionen med ett enhetligt konkursförfarande.

Jag övergår nu till att redogöra för vad ett enhetligt förfarande kommer att innebära på ytterligare några viktiga punkter.

2.2.2 Förordnande av förvaltare

Enligt 45 s" KL skall då konkurs uppstått konkursdomaren. sedan han hört tillsynsmyndigheten. utan dröjsmål utse en interimsförvaltare för tiden fram till första borgenärssammanträdet eller till dess en annan förvaltare som utsetts har tillträtt. Vid det första borgenärssammanträdct skall kon- kursdomaren enligt 46 s KL utse en slutlig förvaltare efter hörande av tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer.

Om konkursen skall handläggas som mindre konkurs. gäller enligt

185 aå KL att konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast skall utse en förvaltare. lntcrimsförvaltare förekommer alltså inte i mindre konkurser.

Kommittén föreslår inte någon ändring i dessa hänseenden (2 kap. 24 och 25 åå samt 7 kap. 3 & KLförslaget).

Bestämmelserna om utseende av förvaltare i ordinär konkurs härrör från den tiden då borgenärskollektivet utsåg förvaltare. ] dag är det konkursdo- maren som utser även den slutligc förvaltaren. låt vara att borgenärerna har tillfälle att framföra sina synpunkter på förvaltarvalet. Eftersom förval- tarens insatser i konkursens inledninglskede är särskilt omfattande och betydelsefulla torde normalt gälla att endast mycket tungt vägande skäl kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare (jfr prop. 1978/79:105 s. 160). Borgenärernas möjligheter att vid första borgenärssammanträdet få en annan förvaltare utsedd torde alltså vara begränsade. Man kan utgå från att i praktiken endast sällan andra skäl än sådana som enligt 80 å KL (7 kap. 8 & KLförslaget) motive- rar att förvaltare entledigas kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. En borgenär är berättigad att när som helst under konkursen framföra begäran om byte av förvaltare. Det torde därför inte innebära någon större saklig förändring om det nuvarande systemet för utseende av förvaltare i ordinär konkurs slopas och ersätts med den ordning som i dag gäller för mindre konkurs. nämligen att konkursdomaren/rätten så snart som möjligt efter konkursbeslutet utser slutlig förvaltare efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Efter 1979 års reform utses förvaltaren ur en begränsad krets av perso- ner. Det måste med fog kunna antas att de personer som kan komma i fråga är så förtrogna med regelsystemet att de självmant upplyser för rätten om det finns något förhållande som medför att de senare kan diskvalificeras från förvaltaruppdraget. Enligt vad jag har inhämtat händer det inte sällan att tillfrågade personer avböjer att äta sig uppdrag som förvaltare med hänvisning till bl.a. jävsförhållanden. Risken för att en borgenär senare kan ha några avgörande invändningar mot förvaltarvalet torde därför vara liten.

Jag förordar sålunda att institutet interimsförvaltare utmönstras ur KL och att förvaltare utses i alla konkurser på det sätt som i dag sker i mindre konkurser.

Hänvisningar till S2-2-1

  • Prop. 1986/87:90: Avsnitt 8, 2.6.1

I samband med 1979 års reform avskaffades borgenärernas rätt att besluta i frågor med anknytning till konkursförvaltningen nästan helt. Samtidigt upphävdes 8 kap. KL. som handlade om borgenärssammanträden. Några allmänna regler om borgenärssammanträdcn finns därefter inte i KL. Uttrycket borgenärssammanträde förekommer emellertid fortfarande på en del ställen i KL. [ ordinär konkurs skall gäldenären vid det första borge- närssammanträdet beediga bouppteckningen. Vid samma sammanträde skall den slutligc förvaltaren utses. Kvarvarande tvistefrägor som har uppkommit genom anmärkning mot bevakning handläggs vid ett borge-

närssammanträde. varvid konkursdomaren skall försöka förlika parterna. Slutligen skall borgenärerna vid ackord i konkurs rösta om gäldenärens ackordsförslag vid ett borgenärssammanträde.

I bestämmelserna om mindre konkurs används inte benämningen borge- närssammanträde. Edgången fullgörs i mindre konkurs vid ett s.k. ed- gångssammanträde.

Vid en samordning av reglerna för ordinär och mindre konkurs bör begreppet borgenärssammanträde utmönstras ur KL. Beteckningen "förs- ta borgenärssammanträde" bör därvid lämpligen ersättas med "edgångs- sammanträde". Det sammanträde som konkursdomaren leder för att söka förlika parterna efter det att anmärkning har framställts mot en bevakad fordran bör betecknas "förlikningssammanträde*'. Redan i dag används denna beteckning allmänt för detta sammanträde. Borgenärssammanträdet för prövning av ackordsförlag bör lämpligen betecknas "sammanträde för prövning av ackordsförslag".

Hänvisningar till S2-2-3

I ordinär konkurs skall konkursdomaren enligt 19 & KL genast vid kon- kursbeslutet bestämma när det första borgenärssammanträdet skall äga rum. Uppgift om tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Sammanträdet skall äga rum tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. men kan också hållas senare om det är nödvändigt med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet. Förvaltaren skall enligt 53 å andra stycket ge in bouppteckningen till konkursdomaren inom en vecka från dagen för konkursbeslutet. Konkursdomaren skall utfärda kal- lelser till sammanträdet och särskilt kalla bl.a. alla kända borgenärer i konkursen (18 & KF"). Gäldenärens edgångsskyldighet skall enligt 92 % KL fullgöras vid första borgenärssammanträdet. Vid det sammanträdet skall vidare slutlig förvaltare utses.

I mindre konkurs skall enligt 185 d 5 första stycket KL gäldenären kallas till ett särskilt edgångssammanträde så snart bouppteckningen har kommit in. Denna skall inges i princip senast en månad från konkursbeslutet (185 b få fjärde stycket). Vid sammanträdet skall gäldenären beediga bouppteckningen. Av borgenärerna är det endast den som har ansökt om konkursen som kallas till sammanträdet (25 % KF).

Kommittén föreslär inte några sakliga ändringar i nu angivna hänseen- den (2 kap. 24 s och 6 kap. 4 & KLförslaget).

I ett enhetligt konkursförfarande måste de nu berörda reglerna samord- nas. I och med att interimsförvaltarinstitutct föreslås slopat ligger det närmast till hands att anknyta till det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurs. För detta talar också att förfarandet i de tillgångslösa konkurserna inte bör göras mer omständligt än nödvändigt.

] enlighet härmed bör följande gälla. Rätten bestämmer i samband med konkursbeslutet tidpunkten för edgångssammanträdet. Den sålunda be- stämda tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet.

Under remissbehandlingen har från flera håll anmärkts att bouppteck- ningarna i dag till följd av att tiden befunnits vara för snålt tilltagen kan

komma in så sent som i samband med att borgeni-irssammanträdet äger rum. Det är angeläget att förvaltaren ges tid att utreda boet bl.a. för att få fram underlag för bedömningen av om ett bevakningsförfarande skall äga rum eller inte. Enligt min mening bör därför sammanträdet äga rum tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet.

] likhet med vad som i dag gäller om första borgenärssammanträdet i ordinär konkurs bör rätten. om det är nödvändigt med hänsyn till konkurs— boets omfattning och beskaffenhet. kunna besluta att edgångssammanträ- det skall hållas senare än två månader efter konkursbeslutet.

Till edgångssammanträdet behöver enligt min mening i förekommande fall endast den borgenär som har ansökt om konkursen kallas särskilt. Övriga borgenärer kallas genom att uppgift om tidpunkten för edgångssam- manträdet förs in i kungörelsen om konkursbeslutet med en erinran om att kungörelsen i detta avseende gäller som kallelse till sammanträdet. Efter- som dct vid edgångssammanträdct inte kan fattas några andra beslut av avgörande betydelse än eventuellt beslut om avskrivning av konkursen. bör den föreslagna ordningen inte medföra att borgenärernas intressen åsidosätts.

2.2.5 Avskrivning av konkurs

Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar finns i 186 ä KL. Om förvaltaren upptäcker att boets tillgångar inte räcker till för betalning av konkurskostnaderna och konkursboets skulder (massaskulder), skall han anmäla det till konkursdomaren. Han skall samtidigt avge redovisning för sin förvaltning. Konkursdomaren skall. efter att ha hört tillsynsmyndigheten. bedöma om det föreligger grund för antagande att tillgångarna är så otillräckliga som förvaltaren har anmält. Befinnes det vara fallet. skall konkursdomaren utfärda en kungö- relse och uppmana borgenärerna och gäldenären att inom en månad visa att ytterligare tillgångar finns. Om ingen ny tillgång blir känd inom den angivna tiden. skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkur- sen. Det saknas bestämmelser om hur det skall förfaras med boets egen- dom efter avskrivningsbeslutet. Det anses emellertid att uppkomna kon- kurskostnader och skulder skall betalas av boets egendom och att eventu- ellt överskott skall återställas till gäldenären.

Bestämmelserna om avskrivning av mindre konkurs finns i 185 d & KL. Om konkursdomaren efter hörande av förvaltaren finner att tillgångarna inte förslår till betalning av konkurskostnaderna och boets skulder, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Beslut härom får i princip inte meddelas förrän bouppteckningen har beedigats och inte för- rän förvaltarberättclse har upprättats. Konkursen får dock avskrivas utan att edgång ägt rum om det möter hinder mot att bouppteckningsed avläggs och det saknas anledning att anta att det vid edgången skulle komma fram ytterligare tillgångar. Redovisning avges till tillsynsmyndigheten. Om det finns kvar egendom sedan kostnaderna har betalts. skall den återställas till gäldenären.

I KLförslaget har bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

det sagda tagits upp i 10 kap. 20 & (stor konkurs) och 14 kap. 8 % ("mindre konkurs).

Allmänt sett utgör reglerna om avskrivning av konkurs några av kon- kurslagens mest tillämpade bestämmelser. Ett beslut om avskrivning av konkurs aktualiserar typiskt sett likartade frågor oavsett grunden för av- skrivningsbeslutet. Frågor som hur de uppkomna konkurskostnaderna och skulderna skall betalas och hur det skall förfaras med eventuellt resterande egendom utgör exempel på detta.

Det enhetliga förfarandet påkallar vissa sakliga ändringar av avskriv- ningsreglerna. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs måste vidare anpassas till att institutet interimsförvaltare föreslås slopat. Dessutom måste en eventuell skiljelinje mellan de båda aVskrivningsförfarandena dras på ett nytt sätt. eftersom uppdelningen i ordinär och mindre konkurs inte kvarstår.

I 186 & KL (10 kap. 20 & KLförslaget) finns för närvarande bestämmel- ser om hur man skall förfara om konkursförvaltaren i en ordinär konkurs bedömer att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostna- derna och massaskulderna. Reglerna innebär bl.a. att förvaltarens anmä- lan om detta skall kungöras och borgenärerna beredas tillfälle att påvisa ytterligare egendom. Det praktiska behovet av dessa regler minskade i samband med att den tidigare möjligheten för en borgenär att hindra avskrivning genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna slopades vid 1979 års konkursreform. En förfrågan hos konkursdomarna vid de tre största tingsrätterna i landet visar att det där inte vid något tillfälle efter reformens ikraftträdande har förekommit att en borgenär eller någon an- nan har påvisat ytterligare egendom. Det synes därför som om detta speciella förfarande bör kunna slopas. Visar det sig senare att ytterligare egendom finns får antingen efterutdelning äga rum eller eventuellt en ny konkurs inledas.

Jag föreslår därför att det utbyggda avskrivningsförfarandet enligt 186 & KL slopas och att det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurser skall gälla för alla konkurser. Som en följd härav kommer möjligheten att avskriva en konkurs trots att gäldenären eller annan inte har beedigat bouppteckningen att finnas i alla konkurser. Vidare kommer reglerna om betalning av konkurskostnader och massaskulder att gälla i alla konkurser. liksom reglerna om hur det skall förfaras med eventuellt återstående egen- dom. Enligt mitt förslag bör återstående egendom normalt sett formlöst överlämnas till bäst prioriterad borgenär. Jag får angående denna fråga hänvisa till vad som anförs i det följande (avsnitt 2.7.1).

Hänvisningar till S2-2-4

l KL är utdelningsförfarandena i de båda olika konkursformerna utfor- made på skilda sätt. I ordinär konkurs upprättar förvaltaren ett utdelnings- förslag. I förslaget skall tas upp de fordringar som har bevakats och som kommer i fråga för utdelning i konkursen. Förvaltaren kungör att förslaget har upprättats och anger den tidpunkt från vilken förslaget finns tillgängligt för granskning. Den som vill klandra utdelningsförslaget skall anmäla detta

hos konkursdomaren inom trettio dagar från det förslaget först var tillgäng- ligt för granskning enligt kungörelsen. Det finns särskilda bestämmelser om handläggningen av dessa klandermål. Bifalls klandertalan. brukar ut- delningsförslaget återförvisas till förvaltaren. Om klander inte väcks eller om väckt klandertalan har ogillats genom ett lagakraftvunnet beslut. anses utdelningsförslaget fastställt.

1 mål om klander av utdelningsförslag kan det i princip aldrig bli fråga om att pröva en fordran som har bevakats i konkursen. Frågan huruvida en fordran skall läggas till grund för utdelning är då normalt redan avgjord. Vid efterbevakning kan emellertid inträffa att frågan inte är avgjord när utdelningsförslaget upprättas. Medel får då tills vidare avsättas för ford- ringen. Sker efterbevakning sedan utdelningsförslaget kungjorts. har ford- ringen inte rätt till utdelning ur de medel som fördelas genom det kungjorda förslaget. Borgenären har emellertid visst företräde till medel som fördelas i ett senare utdelningsförslag. t.ex. till följd av att nya tillgångar påträffats.

Också i en mindre konkurs skall förvaltaren upprätta ett utdelningsför- slag. Förslaget skall ges in till konkursdomaren. Konkursdomaren skall kungöra att förslaget har upprättats. Den som anser att utdelningsförslaget innehåller någon felaktighet har att hos konkursdomaren framföra invänd- ning mot förslaget. Konkursdomaren prövar en sådan invändning. men prövar också att förslaget inte på något annat sätt innehåller fel eller brister som inverkar på någons rätt. Konkursdomaren kan sedan välja mellan att själv ändra förslaget och att återförvisa det till förvaltaren. Konkursdoma- rens prövning av invändningen kan också leda till att han beslutar att fastställa förslaget. lnvändning måste framställas inom två veckor räknat från det att kungörelsen utfärdades. Normalt är det först i samband med prövningen av utdelningsförslaget som det blir aktuellt för konkursdoma- ren att materiellt pröva en fordran eller förmånsrätt som har gjorts gällande i konkursen. Konkursdomarens beslut kan överklagas.

Det får anses något oklart om i mindre konkurs en borgenär vars fordran inte har tagits upp i utdelningsförslaget därför att den var okänd för förvaltaren när förslaget upprättades kan göra den gällande genom invänd- ning mot förslaget med yrkande att fordringen skall tas upp i detta. Frågan är inte reglerad i KL. somju när det gäller förfarandet i mindre konkurser bygger på att de fordringar som kan komma i fråga för utdelning är kända för förvaltaren, antingen genom dennes egna efterforskningar eller på grund av en anmälan av borgenären. l avsaknad av särskild reglering torde man få utgå från att en borgenär kan göra gällande en ny fordran genom invändning mot ett utdelningsförslag.

Av det sagda framgår att skillnaderna mellan de båda utdelningsförfaran- dena främst hänför sig till frågan vad fastställelseprövningen skall omfatta. I övrigt är skillnaderna inte särskilt stora sakligt sett.

Det enklare utdelningsförfarandet i mindre konkurs har fungerat väl. En svaghet får sägas vara att man riskerar att underlaget för konkursdomarens prövning kan vara bristfälligt. eftersom det saknas formell möjlighet att hålla förhandling. Om förfarandet kompletteras med en sådan möjlighet, bör enligt min mening förfarandet i mindre konkurser med fördel kunna läggas till grund för ett enhetligt utdelningsförfarande. Jag förordar att så

sker. Utdelningsförfarandet i ordinär konkurs bör emellertid tjäna som förebild så till vida att om bevakningsförfarande har anordnats, en fordran inte får göras gällande genom invändning mot ett utdelningsförslag. Beträf- fande rätten att göra gällande en fordran efter konkursens slut återkommer jag i det följande (avsnitt 2.632).

Hänvisningar till S2-2-6

2.3. Konkursdomaren

Mitt förslag: Konkursdomarinstitutionen slopas och ersätts med konkursdomstolen, dvs. tingsrätten. som sådan.

Kommittéförslaget överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 136139).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget (remissammanställning I 5. 25—28).

Skälen för mitt förslag: Det har sedan lång tid i olika sammanhang framförts förslag om att konkursdomarinstitutionen bör avskaffas och ersättas av konkursdomstolen som sådan. Kommittén har föreslagit en sådan ordning och förslaget har utan undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Konkurslagskommitte'n har i betänkandet utförligt redogjort för kon— kursdomarens nuvarande uppgifter och de effekter som den föreslagna förändringen kan tänkas medföra. Jag får i den delen i huvudsak hänvisa till betänkandet. Jag vill dock här särskilt nämna att den föreslagna ord- ningen möjliggör att gäldenären omedelbart kan kallas till en förhandling för prövning av en borgenärs konkursansökan. Gäldenären behöver där— med inte som i dag delges först ansökningshandlingen och sedan, om han inte medger ansökningen. kallelse till förhandlingen. Ett slopande av kon- kursdomarinstitutionen öppnar också möjlighet till förenkling av reglerna för handläggningen av sådana särskilda frågor som i dag hänskjuts till rättens prövning.

Mot bakgrund av det anförda ansluterjag mig till förslaget om avskaffan- de av konkursdomarinstitutionen.

Jag vill i detta sammanhang vidare framhålla att ett avskaffande av konkursdomarinstitutionen inte bör medföra någon egentlig ändring av tingsrätternas befattning med konkursärenden. Rättens uppgifter i kon- kursförfarandet gör att en särskild uppsikt över konkursernas handlägg- ning fortfarande är önskvärd. Den nu gällande förordningen (1979:802) om dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden bör behållas i huvudsak oförändrad.

Hänvisningar till S2-3

2.4. Förvaltning och tillsyn

Hänvisningar till S2-4

Mitt förslag: Förvaltaren ges möjlighet att ta hänsyn till andra vikti- ga intressen än borgenärsintresset. Jag föreslår vidare att det införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Jag föreslår också att det i sekretesslagen (1980:100) införs regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten.

Kommittén föreslår inte några ändringar av gällande ordning för förvalt- ning och tillsyn.

Remissinstanserna: Frågorna har berörts av riksskatteverket (RSV) och flera kronofogdemyndigheter, vilka kritiserar nuvarande former för tillsyn över konkursförvaltningen tremissammanställningl s. 84—94").

Skälen för mitt förslag: Vid 1979 års reform infördes viktiga nyheter rörande konkursförvaltningen och tillsynen därav. Dessa nyheter innebari korthet följande. Förvaltarens ställning i konkursförvaltningen stärktes avsevärt. Till konkursförvaltare får numera utses endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. I praktiken blir det oftast fråga om att utse en advokat med speciell inriktning på konkursförvaltning. Rättens ombudsman, som tidigare utövade tillsynen över konkursförvaltningen. avskaffades och ersattes av en särskild till- synsmyndighet. som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndig- heter. Borgenärskollcktivet fråntogs befogenheten att utöva något bestäm- mande inflytande på förvaltarvalet och konkursförvaltningen. Förvaltaren fattar numera självständigt alla beslut. låt vara att han är skyldig att höra berörda borgenärer innan vissa för dem betydelsefulla förvaltningsåtgärder vidtas.

Inte heller tillsynsmyndigheten har normalt någon befogenhet att påver- ka konkursförvaltningen. Tillsynsmyndigheten skall visserligen under för- valtningen tillse att avvecklingen av konkursboet inte onödigt fördröjs och att konkursen avslutas snarast möjligt. Tillsynen avses emellertid främst vara en efterhandsgranskning av de av förvaltaren utförda förvaltningsåt- gärderna. Det antogs vid tillkomsten av 1979 års ändringar att tillsynsmyn- dighetens rätt att yttra sig över förvaltarens arvodesräkning skulle bli ett viktigt inslag i tillsynsfunktionen.

Kommittén har inte sett det som sin uppgift att i sak ompröva de reformer som föranletts av kommitténs tidigare arbete och har inte gått in på de grundläggande principerna för regleringen av förvaltningen och tillsynen. Kommittén har dock (betänkandet SOU 198324 s. 289—291) utan att föreslå någon lagändring — redovisat sin syn på några av de frågor som förvaltarna numera allt oftare ställs inför. exempelvis frågor med anknytning till sysselsättning. regionalpolitik och bekämpning av den eko- nomiska brottsligheten.

De flesta remissinstanserna har inte heller berört frågor med anknytning till förvaltningen och tillsynen. Emellertid har RSV och nästan alla de

kronofogdemyndigheter som yttrat sig över kommitténs förslag framfört kritik av den nu gällande ordningen. Kritiken tar främst sikte på tillsyns- funktionen. Såväl tillsynens innehåll som formerna för tillsynsarbetet kriti- seras.

Kritiken kan kort sammanfattas så att tillsynen, som ju är avsedd att vara en efterhandskontroll. inte kan få ett meningsfullt innehåll om inte tillsynsmyndigheterna ges större möjligheter till insyn i förvaltningen re- dan under konkursen. De kritiska remissinstanserna menar vidare att tillsynsmyndigheten har svårt att bedöma skäligheten av konkursförvalta- rens arvodesanspråk om myndigheten inte redan under konkursen får erforderlig inblick i förvaltningen. Kritikerna anser också att myndigheter- na i vissa fall inte kan agera på ett tillräckligt kraftfullt sätt och pekar bl.a. på de bristande resurserna. Ett typfall är när förvaltaren avser att vidta en åtgärd som enligt tillsynsmyndighetens uppfattning endast tillgodoser de rena borgenärsintressena. exempelvis försäljning av boets tillgångar till en konkursgäldenären närstående person eller företag eller beslut om att lägga ner en av konkursgäldenären driven rörelse. En del kronofogdemyndig- heter efterlyser grundläggande förändringar av det nu gällande systemet för förvaltning och tillsyn.

Som jag nämnde inledningsvis har JO i ett beslut den 30 december 1983 (19831E 1, jfr JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 325). rubricerat "Krono- fogdemyndigheterna och konkurstillsynen — några iakttagelser och för- slag". redovisat synpunkter på den nu gällande ordningen. Beslutet grun- das på iakttagelser vid inspektioner som JO har företagit vid flera av tillsynsmyndigheterna. ] beslutet har JO behandlat de flesta av de frågor rörande förvaltningen och tillsynen som RSV och kronofogdemyndighe- terna tagit upp i sina remissyttranden. Sammanfattningsvis anser JO att regleringen av tillsynen är behäftad med fundamentala brister. Genom att tillsynen har formen av efterhandsgranskning berövas tillsynsmyndighe- terna möjligheten att utöva någon reell tillsyn. Därtill kommer. enligt JO, att tillsynsmyndigheterna inte har organiserats på ett tillfredsställande sätt och de har inte heller fått tillräckliga resurser för sina uppgifter.

För egen del villjag anföra följande. Förvaltaren har numera en nyckel- roll i konkursförvaltningen. Han är ålagd att utföra en mängd olika upp- gifter av både formell och materiell natur. Många av uppgifterna framgår av olika författningar. däribland naturligtvis främst KL. Det är emellertid ofrånkomligt att förvaltningen inrymmer en mängd frågor av sådan karak- tär att de svårligen låter sig regleras i lag eller annan författning. Ett exempel på detta är frågan hur förvaltaren skall förfara när olika borge- närers eller borgenärsgruppers intressen hamnar i konflikt med varandra. Ett annat exempel är frågan huruvida förvaltaren bör låta borgenärernas intressen av att få betalt få stå tillbaka för arbetstagarnas intressen att få behålla sina arbeten och samhällets intresse av att upprätthålla sysselsätt- ningen pä en viss ort. Härtill kommer rent affärsmässiga bedömningar som lämpar sig dåligt för reglering i författning eftersom förhållandena är så olika i snart sagt varje konkurs.

Konkurslagskommittén och remissinstanserna har beskrivit några av de situationer då förvaltarna hamnar i sådana intressekonflikter som nyss

beskrivits. Flera remissinstanser menar att det i'den nya konkurslagen bör Prop. 1986/87:90 införas regler som kan tjäna förvaltarna till vägledning i dessa situationer.

Som jag nyss nämnde är det knappast möjligt att i författning reglera hur förvaltaren skall förfara i alla de olika situationer som aktualiseras under konkursen och hur uppkommande intressekonflikter skall lösas. Ett bety- dande utrymme måste med nödvändighet alltid lämnas åt förvaltarens eget omdöme.

När det gäller synen på förvaltarens uppgifter i konkursen menar jag emellertid att det finns anledning till en viss omprövning. Gällande rätt (51 % KL) utgår från att förvaltarens uppgift är att tillvarata borgenärernas intressen. Han skall verka för en snabb och för borgenärerna förmånlig avveckling av boet. Hänsynen till det rena borgenärsintresset kan vara inskränkt t.ex. genom lagstiftning till skydd för de anställda i ett företag. Vid en företagskonkurs är det sålunda förvaltaren som skall fullgöra de funktioner i sådana hänseenden som annars åvilar företagsledningen. KL ger emellertid inte förvaltaren formell möjlighet att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn även till andra intressen. t.ex. viktiga samhällsintressen. har diskuterats i samband med tidigare ändringar i KL (se prop. 197516 5. 114 och 1978/79:105 s. 154). dock utan att några uttryckliga ändringar av hittillsvarande ordning med borgenärs- intresset som riktmärke satts i fråga. Jag vill emellertid erinra om att ett av skälen till att vissa kronofogdemyndigheter fick uppgiften att vara tillsyns- organ var just att bl.a. de speciella samhällsintressena skulle kunna beak- tas inom ramen för konkursförfarandet (prop. 1978/792105 s. 191 ).

Jag har för min del uppfattningen att konkursförvaltningen även i fort- sättningen måste drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en snabb avveckling av boet med ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Detta bör emellertid inte hindra att förvaltaren också måste kunna låta andra hänsyn än det rena borgenärsintresset spela in. Förvaltaren bör sålunda enligt min mening kunna väga in hänsynen till arbetstagarna i ett konkursdrabbat företag även om detta inte följer av annan lagstiftning. Förvaltaren bör också kunna beakta intresset av att sysselsättningen på en viss ort upprätthålls. Det förekommer inte sällan att förvaltaren vid försälj— ningen av en rörelse erhåller det högsta budet från någon som förvaltaren misstänker inte kommer att driva verksamheten på ett seriöst sätt. Ibland kan det vara fråga om någon närstående till konkursgäldenären. KL:s ensidiga inriktning på att tillgodose borgenärsintresset lämnar. som jag nyss antydde. formellt sett inte något utrymme för förvaltaren att vägra acceptera detta bud. Mot det rena borgenärsintresset står emellertid ofta de anställdas och ortens intresse av att få behålla en tryggad sysselsätt- ning. Från det allmännas sida finns intresset av att verksamheten i framti- den sköts på ett seriöst sätt.

Kommittén har uttalat att förvaltaren i den nyss beskrivna situationen bör kunna överlåta rörelsen till någon som inte avgett det högsta budet, om han har mycket starka skäl till detta. 1 sak delar jag den uppfattningen. Med nuvarande bestämmelser riskerar emellertid förvaltaren att drabbas av skadeståndsskyldighet om han vägrar att godta det högsta budet. Detta 11 l

är enligt min mening inte tillfredsställande. Jag föreslår därför att den grundläggande bestämmelsen om förvaltarens allmänna åligganden (7 kap. 8 s i mitt förslag) modifieras så att förvaltaren ges befogenhet att ta hänsyn till annat än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör sålunda få vidta åtgärder som är ägnade att långsiktigt främja sysselsättningen. Jag får angående denna fråga också hänvisa till specialmotiveringcn i anslutning till 7 kap. 8 &.

Lagrådet har i sitt yttrande berört förslaget men lämnat det utan erinran. När det så gäller tillsynsfunktionen villjag erinra om att 1979 års reform innebar en genomgripande omläggning av denna. De nya tillsynsmyndighe- terna saknade erfarenhet av denna typ av uppgift. Det är därför naturligt att det kan ha tagit tid för såväl förvaltare som tillsynsmyndigheter att finna sina roller i den nya organisationen och att hitta lämpliga former för samarbetet. Enligt vad jag har inhämtat visar den senare utvecklingen också att förvaltare och tillsynsmyndigheter i allt större utsträckning ge- mensamt utarbetat ändamålsenliga former för samarbetet.

Den nya ordningen har varit i kraft sedan den 1 januari 1980. Jag anser att det är alltför tidigt att nu överväga att pröva nya former för tillsynen. Skulle man nu genomföra mer genomgripande förändringar kan i stället befaras att de samarbetsformer som nu håller på att byggas upp raseras. Dessutom måste påpekas att en allmän förstärkning av tillsynsmyndighe- ternas ställning inte kan ske annat än på bekostnad av förvaltarnas själv- ständighet. Jag är därför inte beredd att föreslå några mer ingripande förändringar av regelsystemet. Jag vill dock samtidigt betona att den kritik av den nuvarande tillsynsfunktionen som framförts av JO. RSV och krono- fogdemyndigheterna bör föranleda att man med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på detta område. Jag ärinte främmande för tanken att senare besluta om en bredare utvärdering av erfarenheterna av 1979 års reform och i det sammanhanget förutsättningslöst överväga nya former för till- synen.

JO har i sitt tidigare nämnda beslut lämnat en del olika förslag till förändringar. JO anser sålunda att tillsynen bör koncentreras till ett färre antal myndigheter än i dag och uppgiften att vara tillsynsfogde anförtros en specialist. Vidare bör ekonomtjänster inrättas enbart för tillsynen eller i vart fall i första hand för denna. Taxesystemet bör ändras så att inte konkursförvaltaren i mindre konkurser av kostnadsskäl tvingas avstå från att i tillräcklig omfattning undersöka huruvida brott mot borgenärerna har förekommit. 'l'illsynsmyndigheterna bör vidare åläggas skyldighet att vara aktiva också i konkurs- och brottsutredningar. Förvaltaren bör åläggas skyldighet att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen samråda med tillsynsmyndigheten.

Enligt JO bör tillsynsmyndigheten dessutom befrias från skyldigheten att yttra sig över alla arvodesräkningar från konkursförvaltarna och i stället ges rätt att yttra sig över av myndigheten själv utvalda räkningar. Slutligen bör sekretesslagen (1980:]00) ändras så att inte alla sådana handlingar som berör exempelvis enskildas affärsförhållanden blir offent- liga när de ges in till tillsynsmyndigheten.

Vissa av JO:s förslag hör inte i första hand samman med regleringen i

b

KL utan skulle kunna genomföras utan lagändring. Jag vill också nämna att alla tillsynsmyndigheter redan nu har tillgång till minst en egen ekonom. Som framgått av vad jag tidigare har anfört ärjag emellertid inte beredd att nu medverka till några grundläggande förändringar av tillsynssystemet eller organisationen. Däremot anserjag att förslaget att förvaltarna åläggs skyldigheten att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter är ändamålsenligt. Det är dessutom en sådan förändring som låter sig göras utan att grundvalarna för systemet rubbas i någon nämnvärd omfattning. ] den frågan vill jag framhålla följan- de.

Konkurstillsynen brukar delas upp i en formell och en materiell kontroll. Den formella kontrollen inskränker sig till bevakning av att förvaltaren avger föreskrivna redovisningar och en granskning av dessa. Den materiel- la kontrollen består i en övervakning av att konkursförvaltningen bedrivs i enlighet med gällande författningar och i övrigt på ett lämpligt sätt. Enligt JO krävs det för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra den materiella tillsynen att myndigheten är aktiv och håller sig noga underrättad om de åtgärder som förvaltaren vidtar. JO menar också att en efterhandskontroll inte blir meningsfull om inte myndigheten är aktiv under konkursen. I samband med 1979 års reform uttalade den dåvarande justitieministern (prop. l978f79:105 s. 168) att den förvaltare som ansåg sig vara i behov av stöd vid bedömningen av särskilda förvaltningsbeslut skulle kunna ges ett sådant stöd. Detta stöd skulle han kunna få genom att anlita ett sakkunnigt biträde. Tillsynsmyndigheten skulle däremot i detta hänseende inte fylla någon rådgivande funktion. Därför ålades inte förvaltaren någon skyldig- het att i viktigare frågor samråda med tillsynsmyndigheten.

Av JO:s beslut och de tidigare omnämnda remissyttrandena framgår att det av tillsynsmyndigheterna upplevs som särskilt besvärande att förval- tarna inte inhämtar tillsynsmyndighetens synpunkter innan beslut fattas i sådana viktiga frågor som t. ex. när det gäller att lägga ner en av gäldenären bedriven rörelse eller att sälja tillgångarna i boet till en person eller ett företag som står konkursgäldenären nära. I sådana och liknande fall har tillsynsmyndigheten ibland inte ens fått tillfälle att framföra sina syn- punkter. Jag har fått intrycket att man från tillsynsmyndigheterna skulle se det som betydelsefullt om förvaltaren ålades skyldighet att höra tillsyns- myndigheten innan viktigare förvaltningsätgärder vidtas. Jag anser att en sådan förändring skulle vara av värde inte bara för att göra tillsynsfunk- tionen effektivare utan också för att förvaltaren skall få stöd i sitt arbete. En skyldighet av nu angivet slag får naturligtvis särskild betydelse i sådana fall då fråga uppkommer för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Jag vill emellertid betona att detta inte får uppfattas som någon egentlig begränsning av förvaltarens självständighet. Principen bör fortfarande vara att det är förvaltaren som fattar besluten och tar ansvaret för dem.

JO anser bl.a. att tillsynsmyndigheterna bör åläggas skyldighet att vara aktiva i konkurs- och brottsutredningar. Jag delar denna uppfattning till viss del. Det ligger i tillsynsmyndigheternas kontrolluppgift att se till att förvaltarna utför erforderliga undersökningar om brottsliga handlingar,

återvinningsbara transaktioner och förfaranden som kan medföra närings- förbud. Jag vill redan här förutskicka att jag i följande avsnitt kommer att behandla frågan om en viss utvidgning av förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet (avsnitt 2.4.2).

Det primära ansvaret för de olika utredningar som det här gäller bör fortfarande ligga på förvaltaren. Det är emellertid viktigt att tillsynsmyn- digheterna kontrollerar att förvaltarna vidtagit de åtgärder vartill dessa utredningar föranleder. Sålunda bör tillsynsmyndigheten i sitt yttrande över förvaltarens slutredovisning framföra sin kritik om förvaltaren har underlåtit att anmäla t.ex. befogade brottsmisstankar till åklagare.

Enligt JO bör konkursförvalmrmxan ändras så att konkursförvaltarna i mindre konkurser inte av kostnadsskäl tvingas att avstå från att undersöka om gäldenären har begått någon brottslig handling före konkursutbrottet. 1 en skrivelse till domstolsverket. som fastställer taxa för förvaltararvode i mindre konkurser som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. har Eko-kommissionen begärt samma ändring. ] taxan anges numera att ett skäl för att överskrida taxebcloppet kan vara att förvaltaren gjort under- sökning av misstänkt ekonomisk brottslighet (se DVFS 1986: 15). Somjag uppfattar saken är den framförda kritiken därmed tillgodosedd.

Av JO:s beslut framgår att skyldigheten för tillsynsmyndigheten att yttra sig över förvaltarens arvodesräkningar ger upphov till viss irritation mellan myndigheterna och förvaltarna. Avsaknaden av vägledande lagreg- ler. uttalanden i förarbeten och klargörandc motiveringar av rättsliga in- stanser medför att tillsynsmyndigheterna har svårt att genomföra någon meningsfull granskning av räkningarna och att nå enhetlighet i gransk- ningsarbetet. JO föreslår att reglerna ändras så att myndigheterna bara behöver yttra sig över de räkningar som de själva begär att få yttra sig över.

Jag vill i denna fråga först framhålla att det naturligtvis alltid är en vansklig uppgift att granska arvodesräkningar. Det går aldrig att genom generella normer helt komma bort från en slutlig allmän skälighetsbedöm- ning från den granskandes sida. De faktorer som allmänt brukar tillerkän- nas betydelse vid denna bedömning är uppdragets svårighetsgrad. den tid som Uppdraget kräVt och den skicklighet varmed uppdraget har utförts. På rättshjt'ilpsområdet har man sökt komma till rätta med detta problem ge- nom att fastställa taxor för vissa typer av uppdrag. Systemet med taxor tillämpas också i viss utsträckning för förvaltararvoden i de mindre kon- kurser som avskrivs enligt 185 d %% KL.

En förutsättning för att ett taxcsystem skall kunna tilllämpas för vissa typer av uppdrag är emellertid att uppdragen sinsemellan är i stort sett likartade. Jag anser det därför närmast uteslutet att för konkurser med utdelning kunna nå fram till en taxa för förvaltararvodet.

Jag kommer i det följande (avsnitt 2.8.3) att beröra frågan om arvodes- taxa närmare. Jag Vill emellertid redan nu nämna att jag ämnar föreslå att det nuvarande förbudet att räkna förvaltarens arvode efter tid slopas (avsnitt 2.8.2). Detta medför enligt min mening att förutsättningarna för tillsynsmyndighetens och även rättens -— prövning av förvaltarens arvo- desanspråk förbättras på ett påtagligt sätt.

Jag är emellertid inte beredd att biträda JO:s förslag till lösning av problemet med granskningen av förvaltarnas arvodesräkningar. Som jag också återkommer till i det följande (avsnitt 2.8.2.) menarjag att tillsyns- myndighetens granskning inte kan avvaras i de fall då arvodet inte fast- ställs enligt taxa.

Jag tar avslutningsvis i detta avsnitt upp frågan om sekretess hos till- synsmyndigheten. Frågan uppmärksammades ursprungligen av lagrådet i samband med granskningen av de lagförslag som låg till grund för 1979 års reform. I samband med sekretesslagens tillkomst uttalades i denna fråga att det kunde förmodas att behov av sekretess hos tillsynsmyndigheten skulle uppkomma endast undantagsvis och någon regel om detta fördes därför inte in i lagen. Konstitutionsutskottet uttalade i ett betänkande (KU 1982/83:12) med anledning av en motion att frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheterna kunde förväntas komma upp i samband med kon- kurslagskommitte'ns slutbetänkande och riksdagen avslog motionärens hemställan att införa regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten. RSV har också i en'framställning till justitiedepartementet hemställt om att regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten införs.

Kommitténs betänkande behandlar emellertid inte denna fråga. Enligt JO föranleder frånvaron av sekretess hos tillsynsmyndigheterna betydande olägenheter. Handlingar som innehåller uppgifter om företagshemligheter av ekonomisk eller teknisk natur kan inte lämnas till tillsynsmyndigheten eftersom handlingarna där blir offentliga och åtkomliga för envar. ! likhet med JO och RSV anserjag att det finns starka skäl som talar för att det bör införas möjligheter att belägga handlingar som ges in till tillsynsmyndighe- ten med sekretess. Det skall naturligtvis endast vara fråga om sådana handlingar som berör enskildas ekonomiska förhållanden eller företags- hemligheter. Sekretessregeln bör utformas så att offentlighet skall gälla i alla de fall som det inte kan antas att utlämnandet av handlingen medför skada. Bestämmelsen bör alltså förses med ett s.k. rakt skaderekvisit.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag anser inte att den grund- läggande kompetensfördelningen mellan förvaltare och tillsynsmyndighet för närvarande bör ändras. I fråga om förvaltarens befogenheter anser jag att det i lagen bör öppnas möjlighet för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör vara skyldig att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Denna skyldighet motiveras bl.a. av en önskan att ge tillsynsmyndigheten ett bättre underlag för sin efterhandskontroll och för granskningen av förvaltarens arvodes— anspråk. Jag föreslår också att regler om sekretess i tillsynsmyndighetens verksamhet införs för att förbättra dessa myndigheters tillgång till hand- lingar av betydelse för gransknings- och kontrollarbetet.

Hänvisningar till S2-4-1

Mitt förslag: Förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet utvid- gas i vissa hänseenden. Förvaltaren bör således. om detär möjligt, i förvaltarberättelsen ange vid vilken tidpunkt insolvensen kan antas ha inträtt. och om det finns anledning att anta att någon är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning till aktiebolag eller ekonomisk förening eller utge skadestånd till aktie- bolag, ekonomisk förening eller handelsbolag. Vidare bör om det är möjligt och anledning finns därtill, anges vid vilken tidpunkt skyldig- het kan antas ha inträtt enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen (1975:1385) att upprätta särskild balansräkning.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 7071, 86).

Remissinstanserna: Förslaget har biträtts av de flesta remissinstanserna. En remissinstans anser att förvaltaren därigenom åläggs arbetsuppgifter som faller utanför konkursinstitutets ram och som medför fördyringar som drabbar alla borgenärer men som endast gagnar staten (remissamman- ställning 11 s. 49—51).

Skälen för mitt förslag: Frågan om vid vilken tidpunkt gäldenären blev insolvent har betydelse i återvinningssammanhang och är vidare av intres- se för vissa straffrättsliga bedömningar. För att understryka vikten av att frågan utreds av förvaltaren bör det uttryckligen anges att förvaltarberät- telsen. om det är möjligt, skall innehålla uppgift därom.

] 12 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom. Om utbetalning skett till aktieäga- re i strid mot lagen är mottagaren under vissa förutsättningar skyldig att återbära vad han uppburit. Äterbäringsskyldigheten föreligger oavsett om medlen behövs för att tillfredsställa bolagets borgenärer men görs i prakti- ken gällande främst i de fall då bolaget gått i konkurs. Talan om återbäring förs för bolaget av dess ställföreträdare. I förekommande fall kan således konkursförvaltaren föra sådan talan.

För brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställde denna ansvariga. Bestämmelser om denna och annan skadeståndsskyldighet meddelas i 15 kap. aktiebo- lagslagen. Skadeståndsskyldigheten gäller för stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget (1 S*). Även revisorer och aktieägare kan bli skadeståndsskyldiga (2 och 3 åå). Särskilda bestämmelser finns om tid för anställande av talan av konkursboet om bolaget försätts i konkurs (6 5).

Av intresse är vidare de regler i aktiebolagslagen som ger möjlighet för en borgenär att framställa anspråk mot styrelseledamöter m.fl.. särskilt bestämmelsernai 13 kap. 2 &. De föreskriver i sin lydelse från och med den 1 januari 1984 att en särskild balansräkning skall upprättas så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Upprättas en sådan balansräkning. en s.k. kontrollbalansräkning, inleds ett förfarande som Linder vissa förutsättning—

är kan leda till skyldighet för styrelsen att ansöka om likvidation. Vid underlåtenhet från styrelsens sida att fullgöra vad som åligger den kan styrelseledamöterna bli personligen ansvariga för bolagets därefter upp- kommande förbindelser. Bestämmelserna om skadestånd i 15 kap. ger också möjlighet för den enskilde borgenären att kräva skadestånd av styrelseledamöter m.fl. när dessa vållat borgenären skada genom överträ- delse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.

De nämnda bestämmelserna har som framgått ett nära samband med konkurslagens regler. Äterbäring kan således ses som ett alternativ till återvinning. Det är enligt min mening befogat att uttryckligen ålägga för- valtaren skyldighet att utreda och lämna uppgift även om dessa möjligheter att återföra medel till bolaget. Även frågor om likvidationsplikt enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen bör förvaltaren vara skyldig att utreda. Av prak- tiska skäl bör utredningsplikten begränsas till frågan om vid vilken tid- punkt skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning uppstått. Utred- ningen härom är av värde för de borgenärer som vill aktualisera det personliga betalningsansvaret: konkursförvaltaren har själv inte rätt att föra talan därom.

Lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar innehåller bestämmelser om olovlig vinstutdelning m.m. och skadestånd som är närbesläktade med reglerna i aktiebolagslagen. Motsvarande bestämmelser finns i förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar (prop. 1986/87z7). Vidare innehåller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bestämmelser om skadeståndsskyldighct för bolagsman gentemot handelsbolaget. Förvalta- rens uppgiftsskyldighet bör därför avse även frågan hur dessa bestämmel- ser har iakttagits. Såsom lagrådet har påpekat finns det inte något behov av att ålägga förvaltaren uppgiftsskyldighet beträffande sådana juridiska personer som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsvn.

2.5. Återvinning till konkursbo 2.5.1 Gällande rätt

Ätervinningsinstitutet infördes i svensk rätt genom 1862 års konkurslag. Regelsystemet har därefter byggts ut allteftersom reformbehov uppstått. Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning är 1975. då reglerna ändra- des i åtskilliga avseenden.

Ätervinning innebär att egendom som före konkursutbrottet frångått gäldenären genom i och för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda förutsättningar. Reglerna om återvinning bru- kar sägas ha två syften. För det första avses möjligheten till återvinning motverka att borgenärer för att få en bättre ställning i händelse av konkurs företar brädstörtade åtgärder gentemot en gäldenär som har kommit i ekonomiskt trångmål. För det andra vill man förhindra att gäldenären på ett illojalt sätt gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärerna.

Reglerna om återvinning är i huvuddrag utformade på så sätt att det i varje paragraf anges en typ av ätervinningsgrundande transaktion och ett

tidsrekvisit, innebärande att transaktionen måste ha skett inom viss tid före en särskild fristdag. Med fristdag avses i allmänhet dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till konkursdomaren. Vid 1975 års reform gjordes återvinningsreglerna. med ett undantag. objektiva genom att utformas så att återvinning inte längre skulle vara beroende av att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning eller om att han gynnats framför andra.

De återvinningsgrundande transaktionerna enligt de objektiva reglerna är gåva och vissa gåvoliknande transaktioner. bodelning som innefattar eftergift till förmån för make eller makes dödsbo. utbetalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension till närstående. avsättningar till pensions- och personalstiftelse. betalning av skuld som gjorts med annat än sedvan- liga betalningsmedel. i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och som inte kan anses som ordinär. kvittning under motsvarande förhållanden, pantsättning eller liknande sä- kerställelse i efterhand samt utmätning.

Dessa objektivt bestämda regler kompletteras av en på subjektiva rekvi- sit grundad generell regel som avser fall då gäldenären förfarit otillbörligt och medkontrahenten var i ond tro.

Från återvinning undantas genom en särskild bestämmelse betalning av skatt eller allmän avgift om fordringen var förfallen till betalning samt. under vissa förutsättningar. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbi- drag.

Ätervinningsfristerna förlängdes betydligt vid 1975 års reform. Frånsett bodelningsfallet föreskrivs i paragraferna en kortare frist då återvinning skall äga rum titan reservation. Denna automatiska frist är sex månader för rättshandlingar av benefik natur och tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring till pcnsionsstiftelse av benefik natur liksom överfö- ring till personalstiftelse gäller härutöver en förlängd återvinningsfrist om ett år, med möjlighet för svaranden att freda sig från återvinning om han visar att gäldenären varken var eller genom transaktionen blev insolvent. Vidare gäller genomgående en på samma sätt konstruerad förlängd frist på två år gentemot närstående till gäldenären. För återgång av bodelning gäller enbart en sådan tvåårsfrist. För återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln gäller en frist om fem år i normalfallet medan talan mot närstående kan väckas utan tidsbegränsning.

Begreppet närstående i konkurslagen tillkom vid reformen år 1975 och har bestämts oberoende av liknande regleringar i andra sammanhang, t. ex. skatterättsliga regler. Till den krets som vid återvinning skall räknas som närstående hänförs först vissa personligen närstående. nämligen make, bröstarvinge, förälder. far-och morföräldcr, syskon och den som annars står gäldenären personligen särskilt nära. Som närstående till näringsidka- re ellerjuridisk person räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig gemenskap med den andre. grundad på andelsrätt eller där- med jämförligt ekonomiskt intresse och vidare den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Slutligen räknas som närstående den som är närstående till någon som enligt vad förut sagts är närstående.

Skyldigheten att återbära egendom vid återvinning kan jämkas om syn— nerliga skäl föreligger.

Som en generell förutsättning för att återvinning skall kunna komma i fråga gäller att transaktionen har varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem. Avgörande är härvid förhållandena vid tidpunkten för själva transaktionen. Någon uttrycklig bestämmelse härom finns dock inte utan detta rekvisit är underförstått.

2.5.2 Reformbehov m.m.

] KLförslaget har konkurslagskommitte'n tagit upp KL:s regler om åter- vinning i sak oförändrade utom på en punkt. till vilken jag återkommer i specialmotiveringen (4 kap. 5 s').

Eko-kommissionen har som utgångspunkt för sina överväganden haft vissa reformönskemäl som framförts i brottsförebyggande rådets (BRÅ) promemoria (PM 19825) Ätervinningsregler vid konkurs. vilken i sin tur baserats på undersökningar av återvinningsreglernas praktiska tillämp- ning. bl.a. intervjuer med konkursförvaltare och kronofogdar.

Kommissionen framhåller att konkursinstitutet har stor betydelse i kam- pen mot den ekonomiska brottsligheten genom att det vid konkursutred- ningen ges tillfälle att undersöka i vad mån brottslighet eller andra illojala förfaranden förekommit. Enligt kommiSSionen visar gjorda undersökning- ar att det i en stor del av konkurserna, i synnerhet i dem där tillgångar saknas. finns anledning att misstänka att brott begåtts före konkursen. Vidare visar undersökningsmaterialet och kommissionens egen utredning att illojala transaktioner till skada för borgenärerna är vanligt förekomman— de. Enligt kommissionen har återvinningsreglerna och deras tillämpning central betydelse för bekämpandet av ekonomisk brottslighet vid sidan om övriga sanktionsregler. Dessa är i huvudsak reglerna om straffansvar för gäldenärsbrott. bestämmelserna om näringsförbud i samband med kon- kurs. de bestämmelser som gör ställföreträdare förjuridisk person person- ligen ansvarig för dennes skulder och aktiebolagslagens bestämmelser om återbäring och skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter m.fl. gent- emot bolaget vid överträdelse av reglerna om utdelning m.m.

Kommissionen konstaterar att de illojala transaktionerna är svåra att komma åt med nuvarande ätervinningsregler. Kommissionen föreslår där- för reviderade regleri avsikt att förstärka återvinningsinstitutet. En huvud- linje som kommissionen valt i sina överväganden är att återvinningsreg- lerna bör förstärkas i första hand när det gäller transaktioner mellan kontrahenter som är närstående. t.ex. bolag i en koncern eller bolag som ägs av en och samma person eller grupp av personer. Kommissionen föreslår emellertid också utvidgade återvinningsmöjligheter i fråga om transaktioner mellan kontrahenter som inte är närstående. De föreslagna ändringarna berör både grunderna för återvinning och det processuella förfarandet. Därutöver föreslås att konkursförvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet skall utvidgas.

För egen del vill jag inledningsvis framhålla följande. Som jag redan har berört är en av återvinningsinstitutets viktigaste funktioner att motverka

kapplöpning mellan borgenärerna gentemot en gäldenär i ekonomiskt trångmål. Härigenom skyddas både gäldenären och borgenärskretsen som sådan. Borgenärerna blir mer jämspelta. de slipper att kontinuerligt följa gäldenärens ekonomiska ställning för att ta till vara sin rätt och transaktio- ner som rubbar förmånsrättsordningen neutraliseras. En annan viktig funktion hos återvinningsinstitutet är att borgenärerna skyddas mot att gäldenären på ett illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Återvinningsreglernas betydelse ligger inte minst på det preventiva planet.

Återvinning är en civilrättslig sanktion men reglerna i ämnet har till stor del samma grundläggande syfte som reglerna om brott mot borgenärer (tidigare benämnda gäldenärsbrott'). Det är av stor vikt att såväl de civil- rättsliga som de straffrättsliga sanktionerna fungerar effektivt. Straffsank- tionen riktar sig emellertid mot gäldenären medan återvinningsreglerna har gäldenärens medkontrahent som adressat. Återvinningsreglerna måste därför utformas från delvis andra utgångspunkter än reglerna om straffan- svar. Intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen måste således beaktas. Det är av stor vikt att man i affärslivet i möjligaste mån skall kunna lita på att giltiga transaktioner också blir bestående. Hur långt återvinningsreglerna skall sträcka sig är alltså beroende av en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen. Det bör emellertid framhållas att detta intresse främst är aktuellt i fråga om transaktioner mellan parter som inte är närstående. I närståendefallen har den allmänna omsättningens intresse mindre tyngd. Ätervinningsreglerna är neutrala i den meningen att vad som kan återvinnas kommer borgenärs- kollcktivet som helhet till godo. Genom att fordringar på skatter och allmänna avgifter i praktiken har den bästa allmänna förmånsrätten. har dock staten ett särskilt intresse av ett väl fungerande återvinningsinstitut.

Ätervinningsmöjlighcterna vidgades avsevärt genom 1975 års reform. De undersökningar som redovisats i kommissionens betänkande visar emellertid att reglerna fortfarande är behäftade med bristeri en del avseen- den. Dct är angeläget att komma till rätta med dessa och det är enligt min mening mycket tillfredsställande att ett underlag för detta har presenterats genom kommissionens arbete. En stor del av remissinstanserna. däribland flera som ställer sig avvisande till kommissionens förslag i övrigt. har också instämt i kommissionens uppfattning att reglerna inte fungerar helt tillfredsställande.

I det följande kommer jag att översiktligt gå igenom de reformförslag kommissionen lämnat och därvid ange i vad mån jag anser förslagen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit att undunmgetfrån återvinning av betalda skatter och allmänna (lt-'glflel' ska]! utvidgas till att omfatta även förmåns- rätt på grund av utmätning härför. Enligt kommissionen finns inte något sakligt skäl för att förmånsrätt på grund av utmätning för skatter och avgifter inte skall åtnjuta samma skydd som betalning. Återvinningsfrihe- ten blir enligt kommissionen beroende av tillfälligheter med den nuvarande ordningen. Om undantaget utvidgas kan kronofogdemyndigheten dessut- om pröva frågan om uppskov med försäljning av utmätt gods utan att

behöva ta risken för återvinning med i bedömningen. När det gäller för- månsrätt som vunnits på grund av betalningssäkring finns det enligt kom- missionen inte någon anledning attåndra på nuvarande ordning. nämligen att förmånsrätten kan återvinnas. Betalningssäkringen fungerar nämligen praktiskt sett som ett säkerställande av inte förfallna skatte- och avgifts- fordringar.

Två remissinstanser, riksskatteverket och en kronofogdemyndighet. har tillstyrkt förslaget medan övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga ansett att det inte bör genomföras (remissammanställning 11 s. 18— 20).

För egen del får jag anföra följande. Att betalda skatter och därmed jämställda skulder vid reformen år 1975 uteslöts från återvinning hade sin grund i att tillämpningsproblem kunde förväntas uppstå med den nya bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning (35 å). Undantaget bc- dömdes dock inte få någon större praktisk betydelse eftersom återvinning som avsett betalda skattebelopp var utomordentligt sällsynt.

Skatter och avgifter har numera förmånsrätt enligt 11 & förmånsrättsla- gen (1970:979). Av de allmänna förmånsrätterna som gäller endast i konkurs — är det bara vissa kostnader som har samband med en konkurs- ansökan m.m. som har företräde framför skatter och avgifter (10 å). Ut- mätning ger enligt 8 äförmånsrättslagen särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen. Regleringen innebär i övrigt att särskilda förmånsrätter har företräde framför allmänna men att de konkurskostnader som avses i 10 å som regel skall tas ut före fordringar med förmånsrätt på grund av utmät- ning (15 51. I praktiken följer alltså förmånsrätten för skatter och avgifter omedelbart efter förmånsrätten pågrund av utmätning.

Det sagda innebär att frågan huruvida den förmånsrätt som vunnits genom utmätning för skatter och avgifter bör vara återvinningsbar eller inte normalt har betydelse endast i det fallet att konkursboets egendom också är utmätt för andra fordringar och att den utmätningen skett samti- digt eller senare. Dessutom krävs att den förmånsrätt som vunnits genom den senare utmätningen inte återvinns eller att utmätningen inte faller av något annat skäl. 1 andra fall är skatte- eller avgiftsutmätningen inte till nackdel för någon annan borgenär och återvinning på den grunden uteslu— ten.

Den praktiska betydelsen av en regel som hindrar återvinning av för— månsrätt på grund av utmätning för skatte- eller avgiftsfordringar är alltså utomordentligt liten. Några remissinstanser. bl.a. från kronofogdesidan. har vidare påpekat att det i den situationen att egendom samtidigt utmätts för en skattefordran och en enskild fordran skulle te sig stötande om den enskilde borgenären förlorar sin förmånsrätt medan staten på grund av en särskild undantagsbestämmelse får behålla sin.

Även om jag har förståelse för de skäl som har legat till grund för kommissionens förslag anserjag med hänsyn till vad som nyss anförts inte att det lämpligen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit en bestämmelse enligt vilken s.k. late/im skulder får beaktas vid bedömningen av om en rättshandling får återvin— nas. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till ett förslag som den

har lagt fram för straffrättsligt ändamål i promemorian (Ds Ju 1983zl7) Gäldenärsbrott. Kommissionens förslag innebär att när gäldenärens skuld- förhållanden är av betydelse för prövning av en fråga om återvinning. hänsyn skall tas även till sådana skulder som uppkom först efter rättshand- lingen. om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid denna tidpunkt.

Bakgrunden till kommissionens förslag är i första hand de problem som kan föreligga när man i återvinningssammanhang skall avgöra frågan vid vilken tidpunkt en skuld avseende skatter eller avgifter skall anses ha uppkommit. När det gäller inkomstskatt har det sålunda hävdats att skul- den inte uppkommer förrän vid beskattningsårets utgång. Inkomstskatte- effekten av vissa transaktioner som äger rum under löpande beskattningsår kan neutraliseras genom andra transaktioner, och det har brukat hävdas att någon säker bedömning av skattekravets storlek därför inte kan göras förrän beskattningsåret gått till ända.

Den bestämmelse som kommissionen föreslagit i ämnet tar emellertid sikte inte bara på skulder avseende skatter och avgifter utan på skulder över lag och är främst avsedd att ha betydelse i fråga om det s. k. nackdels- rekvisitet, dvs. kravet på att rättshandlingen på ett eller annat sätt skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. En förutsättning för bestämmelsens tillämp- lighet är att fordringen sedermera verkligen uppkommer och görs gällande i konkursen.

Förslaget har kommenterats från åtskilliga håll under remissbehandling- en. Flera remissinstanser tillstyrkeri princip förslaget utan några närmare kommentarer, men drygt hälften av instanserna avstyrker det och framför kritiska synpunkter. Bl.a. har jämförelsen mellan återvinning och brott mot borgenärer kritiserats. Flera remissinstanser menar att kommissio- nens förslag medför alltför stor osäkerhet i omsättningen och inte tillgo- doser kravet på förutsebarhet. Det anses sålunda ohållbart att en medkon- trahent inför en tillämnad affär med gäldenären skall behöva sätta sig in i vad denne har för latenta skulder. Den föreslagna bestämmelsen har an- setts oklar till sin innebörd och dess förutsatta tillämplighet på skulder avseende skadestånd har kritiserats av många. Vidare har man efterlyst ett klarläggande av hur bestämmelsen skall tillämpas på vanlig inkomstskatt. exempelvis hur den verksamhet som grundar en skatteskuld skall avgrän- sas och eventuella förlusters inverkan på inkomster som uppkommit dess- förinnan eller samtidigt. Det har även påpekats att regeln kräver komplice- rade beräkningar på skatte- och avgiftsdebiteringens område (remissam- manställning 11 s. 20-25).

Enligt min uppfattning är den kritik som sålunda har anförts mot försla- get till vissa delar starkt överdriven och grundad på missförstånd i fråga om förslagets innebörd. Jag vill emellertid framhålla att jag delar den uppfattningen som kommit till uttryck i en del remissvar att man i detta sammanhang inte utan vidare kan göra jämförelser mellan återvinning och brott mot borgenärer. Bestämmelsernas adressater är således olika. Inom straffrätten begränsas vidare bestämmelsens betydelse väsentligt genom det subjektiva rekvisitet: ansvar kan endast komma i fråga om förekoms-

ten av s.k. latenta skulder var täckta av gäldenärens uppsåt eller. i vissa fall. oaktsamhet. Någon sådan naturlig begränsning av tillämpningsområ— det finns inte i återvinningssammanhang. Skillnaden mellan de straffrätts- liga reglerna och återvinningsreglerna har emellertid också en annan sida. De straffrättsliga reglerna har ansetts kräva en restriktiv tillämpning av rekvisitet gäldenär och detta har varit utgångspunkten när man i doktrin och praxis har haft att ta ställning till frågan om vid vilken tidpunkt ett sådant skuldförhållande som kan föranleda straffansvar uppkommer. Den praxis som har utbildats här behöver dock inte utan vidare anses tillämplig på andra rättsområden. Jag vill vidare erinra om att den straffrättsliga regleringen av motsvarande fråga numera har fått en annan utformning än den som kommissionen föreslagit (prop. 1985/86z30. JuU 12, rskr. 66. SFS 1986z43).

Som jag redan varit inne på skulle den av kommissionen föreslagna bestämmelsen framför allt ha betydelse i fråga om nackdelsrekvisitet. Detta innebär ett krav på att transaktionen på ett eller annat sätt skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. Betalning av en skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom kan således inte återvinnas. Transaktionen skall vidare ha varit till nackdel för borgenä- rerna vid den tidpunkt när den företogs. Återvinning kommer alltså inte i fråga om t.ex. aktier säljs till dagskurs och de sedan stiger i värde under tiden fram till dess att säljaren försätts i konkurs. så att avtalet hade varit oförmånligt om det skett omedelbart före konkursen. Vid återvinning enligt otillbörlighetsregeln. 30 &? KL. är det emellertid tillräckligt att rätts- handlingen i förening med senare åtgärd. t.ex. att gäldenären undanhåller valuta som han fått. var till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Nackdelsrekvisitet framgår inte av någon uttrycklig bestämmelse utan är underförstått och det har överlämnats till rättstillämpningen att från fall till fall avgöra om nackdel uppstått för någon borgenär.

Vid nackdelsbedömningen kan man komma in på frågan om tidpunkten för Olika skulders uppkomst. Den frågan är också avgörande för bedöm- ningen om en fordran får göras gällande i konkurs.

Bestämmelser om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs finns för närvarande i lOOå KL. Den paragrafen motsvaras i mitt förslag av 5 kap. l &. Enligt 100 & första stycket KL får i princip endast fordringar som uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande. Detta innebär dock inte att samtliga de omständigheter som utgör grunden för fordringen måste ha inträffat före konkursbeslutet. Enligt paragrafens and- ra stycke får nämligen en fordran göras gällande även om den är beroende av villkor eller inte förfallen till betalning. l doktrinen har en allmän princip formulerats enligt vilken den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen skall få göras gällande.

Huvudprincipen måste vara att den som vid tidpunkten för en rättshand- ling som är i fråga för återvinning har en fordran som får göras gällande i konkurs är att anse som borgenär redan vid den tidpunkten. En sådan fordran bör således komma i beaktande vid nackdelsprövningen.

Vad kommissionen har velat uppnå med den föreslagna bestämmelsen får alltså. såvitt gäller skulder i allmänhet. i princip anses motsvara gällan- de rätt genom den innebörd begreppet borgenär måste ges vid nackdelsbe- dömningen. En skuld avseende böter, där domen ännu inte vunnit laga kraft vid tidpunkten för rättshandlingen. för att nämna ett av kommissio- nens exempel. kan således beaktas vid nackdelsbedömningen. Också skulder avseende skadestånd torde kunna beaktas när den skadegrun- dande händelsen har ägt rum före rättshandlingen, även om skadan då ännu inte inträffat.

När det gäller skulder avseende skatter och avgifter är problemen delvis annorlunda. Jag vill här först framhålla att man i skatterättsliga samman- hang brukar använda uttrycket latent skatteskuld för att ange en skattebe- lastning som kan bli aktuell någon gång i framtiden. Man avser då det förhållandet att en framtida försäljning av en tillgång kommer att utlösa en inkomstbeskattning. Sålänge en försäljning inte har skett utgör den framti- da skattcn en latent (dold) skuld som åvilar tillgångarna i fråga. Den latenta skulden kan aldrig anges till ett exakt belopp eftersom den är beroende av ett antal okända faktorer såsom om och när försäljning sker. vinstens storlek och den skattskyldiges övriga inkomster (jämför arvs- och gåvo- skattekommitténs delbetänkande. DsFi 1986z4. Latent skatteskuld vid arvs- och gåvobeskattning s. 5). Enligt min mening bör man därför undvika att tala om latenta skatteskulder för fall där den transaktion som ger upphov till skattebelastningen redan har företagits.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har det brukat hävdas att skulder avseende inkomstskatt i konkursrättsliga sammanhang skall anses uppkomma först i och med beskattningsårets utgång. Staten skulle följakt- ligen. vid tillämpning av 100 % KL. i princip inte vara berättigad till utdel- ning för en fordran på slutlig skatt med mindre än att beskattningsåret har gått till ända före konkursutbrottet.

Frågan om vid vilken tidpunkt skatte- och avgiftsskulder uppkommer är emellertid i viss mån oklar. Detta har föranlett en uttrycklig reglering såvitt gäller förutsättningarna för förmånsrätt i konkurs.

I 3. & lagen (1971: 1072) om förmånsberättigadc skattefordringar m.m. finns sålunda en särskild bestämmelse som föreskriver att den tidrymd till vilken en skatt eller avgift är att hänföra skall ha gått till ända när beslutet om konkurs meddelades för att förmånsrätt för en fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen ( 1953: 272) eller slutlig avgift enligt vissa författningar skall föreligga. l förarbetena till denna bestämmelse påpekades att det härmed kan uppkomma en skillnad mellan möjligheten att bevaka fordring- en över huvud taget och att bevaka denna med förmånsrätt men att frågan i praktiken får mindre betydelse. En fullständig lösning på problemen med att avgöra när en skatte- eller avgiftsfordran skall kunna bevakas ansågs böra göras i annat sammanhang (prop. 1971: 142 s. 40).

Dessa uttalanden ger underlag för den slutsatsen att en skattefordran i vissa fall kan berättiga till utdelning även om den tidrymd till vilken skatten är att hänföra inte gått till ända när beslutet om konkurs meddelades. Vidare bör framhållas att de nyss nämnda bestämmelserna inte är avsedda att begränsa förmånsrätten för preliminär skatt eller avgift. Det uttalas

17 4

således i förarbetena att en fordran på t.ex. preliminär B—skatt bör kunna göras gällande med förmånsrätt även om fordringen inte har förfallit till betalning vid konkursutbrottet såvitt avser den del av fordringen som får anses belöpa på tiden dessförinnan (samma prop. s. 43).

1 den mån en fordran på skatt eller avgift har betalningsrätt i konkurs bör den som förut har konstaterats också kunna beaktas vid nackdelsprövning- en i återvinningssammanhang. Av den uttryckliga regleringen beträffande frågan om förmånsrätt kan slutas att detta i vart fall kan ske dels, såvitt gäller slutlig skatt eller avgift. om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att hänföra har gått till ända vid tidpunkten för rättshandlingen. och dels. såvitt gäller preliminärt debiterade skatter och avgifter. till den del fordringen får anses belöpa på tiden före rättshandlingen.

Somjag tidigare varit inne på utesluter dock inte regleringen att man vid nackdelsbedömningcn bör kunna ta hänsyn till en sådan fordran vid en tidigare tidpunkt än som nu har sagts. Ibland kan ju den skatteskuld som sedermera. efter beskattningsperiodens utgång. framräknas i princip hän- föras till de olika transaktioner som har skett under perioden. och det finns därför utrymme för ett synsätt som innebär att en viss transaktion som har företagits under denna period skall anses ha ökat gäldenärens skulder. Detta får i allt fall anses gälla vid extraordinära affärshändelser. såsom försäljning av större delen av tillgångarna i en rörelse. I sådana situationer möter det normalt inte heller några beaktansvärda problem att fastställa den skatt som hänför sig till transaktionen i fråga.

Som kommissionen har framhållit bör återvinning i alla händelser kunna komma i fråga enligt otillbörlighetsregeln i nuvarande 30 & KL. om förut- sättningarna i övrigt för återvinning enligt denna bestämmelse är upp- fyllda, i det fallet att gäldenären genom att sälja rörelsetillgångar tar fram en skatteskuld som han inte kan betala därför att vederlaget tas i anspråk för reglering av annan gäld. Skatteanspråk som uppkommer vid sådana transaktioner som kan återvinnas enligt otillbörlighetsregeln torde ofta fastställas genom eftertaxering. Vanligen ger då eftertaxeringsbeslutet di- rekt besked om storleken av den skatt som belöper på den aktuella trans- aktionen.

Oavsett om det gäller återvinning enligt otillbörlighetsregeln eller enligt de objektiva bestämmelserna kan man emellertid. som har framhållits vid remissbehandlingen. också tänka sig fall där det på grund av tidigare förluster eller andra transaktioner under beskattningsperioden uppkommer svårigheter att beräkna den skatteskuld som föreligger vid tidpunkten för eller hänför sig till en viss rättshandling. Det kan alltså vara fråga om sinsemellan mycket skiftande situationer. Den av kommissionen föreslag- na regleringen löser inte de problem som kan uppkomma. Det torde vara ofrånkomligt att hithörande frågor till viss del överlämnas till rättstillämp- ningen. Det förtjänar i det här sammanhanget också framhållas att frågan huruvida nackdel uppstått för staten som skatteborgenär över huvud taget inte aktualiseras med mindre än att staten är berättigad till utdelning för den aktuella fordringen.

När det gäller skttlder avseende arbetsgivaravgifter är uppbörden därav numera. genom lagen (l984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-

givare. samordnad med systemet för uppbörd av innehållen preliminär- skatt enligt uppbördslagen. Efter ändringar i 3 & lagen om förmånsberätti- gade skattefordringar m.m. har en fordran som avser arbetsgivaravgift numera förmånsrätt i den mån avgiften belöper på lön eller annan ersätt- ning som har utgetts före beslutet om konkurs. En sådan skuld kan därför beaktas vid nackdelsprövningen om avgiften belöper på lön eller annan ersättning som har utbetalats före den för återvinning aktuella rättshand- lingen (jfr prop. 1984/85:22 s. 20). I fråga om mervärdeskatt inträder skattskyldighet senast i och med att en vara levereras. en tjänst tillhanda— hålls osv. (4 ålagen 1968:430 om mervärdeskatt). Även en sådan skuld bör därför kunna beaktas vid nackdelsprövningen om varan levererats osv. före rättshandlingen.

Det anförda ger vid handen att en tillämpning av gällande principer i linje med de uttalanden som jag här har gjort lämnar ett betydande utrymme för hänsynstagande till såväl skatte- och avgiftsskulder som andra typer av skulder vid nackdelsbedömningen i de hänseenden kommissionen åsyftat. Som jag tidigare varit inne på löser kommissionens förslag inte de problem som hithörande frågor väcker. Frågornas betydelse i återvinningssamman- hang bör heller inte överdrivas och behovet av en bestämmelse i ämnet är därför inte särskilt stort. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt har anfört har jag stannat för att inte i detta sammanhang förslå att en sådan bestämmelse införs.

Ett av kommissionens förslag som inriktar sig på närståendetransak- tioner är ett förslag om att bevisbördan för det subjektiva rekvisitet [ Oti/[bliirlighetsregeln (30 15 KL)" skall även/lyftas på närstående medkontra- hent . Enligt förslaget skall det således ankomma på medkontrahenten. i de fall denne är närstående till gäldenären, att visa att han varken hade eller bort ha kännedom om insolvensen eller de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Detta är enligt min mening en mycket betydelsefull fråga. Som jag närmare kommer att utveckla i det följande (avsnitt 2.5.4) anserjag liksom kommissionen att åtgärder för att minska återvinningskärandens utred- nings- och bevisproblem bör vidtas.

I bestämmelsen om betalning av skuld (35 å KL) har kommissionen föreslagit två ändringar rörande rekvisitet ordinär betalning. Enligt den gällande bestämmelsen går en betalning av skuld åter om den skett inom återvinningsfristen och gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel. i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning äger dock inte rum om betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses ordinär. Kommissionen föreslår att be- visbördan härför skall överflyttas pä gäldenärens medkontrahent i defall denne inte är närstående till gäldenären. I förhållande till närstående medkontrahent föreslås att beta/ningens ordinära karaktär inte skall ha någon betydelse alls.

Enligt kommissionen har rekvisitet ordinär betalning vållat tillämpnings- problem och har. enligt de av BRÅ gjorda undersökningarna. avsevärt försvårat återvinningsmöjligheterna enligt denna paragraf. Kommissionen har motiverat sitt förslag att helt slopa undantaget för ordinära betalningar

till närstående med att betalningar till närstående före en konkurs generellt sett mäste presumeras ske i ett illojalt syfte. I de fall regeln skulle föra för långt föreslås att jämkning skall kunna ske enligt 40 & KL. Enligt de av BRÅ i sin promemoria redovisade undersökningarna anses varken motiv eller lagtext ge säker ledning när det gäller att fastställa vad som skall anses som ordinär betalning. Det påpekas vidare att vägledande praxis saknas, vilket förklaras med att återvinningsfrågor ofta löses förhandlingsvägen.

Flertalet remissinstanser har avstyrkt förslagen (remissammanställning ll s. 28—33).

Vid paragrafens tillkomst undantogs ordinära betalningar från återvin- ning eftersom återvinningsmöjligheterna annars skulle bli för omfattande. Jag har svårt att se att det finns några avgörande skäl att se annorlunda på frågan i dag. Betalningar som med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinära bör alltså även i fortsättningen undantas från återvinning. De tillämpningsproblem som kommissionen velat komma åt rör i första hand innebörden av begreppet ordinär betalning och inte eventuella bevispro- blem för återvinningskäranden. En lösning med omvänd bevisbörda enligt den föreslagna modellen framstår därför som mindre lämplig. Att återvin- ningsfrågorna enligt denna bestämmelse kan lösas förhandlingsvägen tyder också på att bestämmelsen har preventiv effekt.

Ätskillig vägledning för vad som skall förstås med att en betalning är att anse som ordinär föreligger genom uttalanden i samband med tillkomsten av 35 s KL (_prop. l975:6 s. 223 ff och 227). Det ligger emellertid i förhållandenas natur att det måste överlämnas till rättstillämpningen att närmare bestämma innebörden i olika typfall. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang göra några ytterligare uttalanden till ledning för tolk- ningen av bestämmelsen.

Kommissionen har rörande samma paragraf föreslagit en ändring av lagtextcns uttryck "med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens eko- nomiska ställning" till ”med avsevärt belopp". Ändringen är avsedd att förebygga missförstånd, men i likhet med flera remissinstanser anser jag att den skulle innebära en saklig ändring som inte lämpligen bör genomfö- ras.

Ätervinningssvarandcn kan i vissa fall undgå återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Med insolvens avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig. Detta gäller beträffande de objek- tivt bestämda återvinningsbestämmclserna således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 & KL med undantag för bodelningsfallet. där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens. Med sufficiens avses att gäldenären har utmätningsbar egendom som motsvarar hans skulder.

Kommissionen har föreslagit att temat för nwtbevimingen :" dessa be- stämmelser ska/I avse gäldenärens snf/iciens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga ätervinningsfristerna — jag återkommer strax till detta — avskaffas motbevisningsmöjligheterna i nu- varande 31 å och 34 % första och tredje stycket KL för återvinningssva- rande som inte är närstående till gäldenären varför motbevisningsreglerna enligt kommissionens förslag endast rör närstående till gäldenären.

Som jag närmare kommer att utveckla (avsnitt 2.5.4.) anser jag att kom- missionens förslag bör genomföras såvitt gäller återvinning av rättshand- lingar av benefik karaktär men att temat för motbevisningen i övriga bestämmelser oförändrat bör avse gäldenärens solvens.

Kommissionen har föreslagit att återvinningsbestämmelscn beträffande betalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension (33 & KL). vilken i dag endast gäller närstående till gäldenären. skall ges generell tillämp- lighet och således gälla även medkontrahenter till gäldenären som inte är att hänföra till närståendekretsen. Som en följd därav föreslås att även bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på lön. arvode eller pension i konkurs (100 aå KL) utvidgas till att avse även icke närstående till gäldenären.

Jag ansluter mig till kommissionens överväganden och förslag rörande bestämmelsen om återvinning av lön. Detsamma gäller bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på sådan lön. Dock anserjag att tillämpnings- området för sistnämnda bestämmelse såvitt gäller icke närstående — i likhet med vad som gäller för återvinning — bör begränsas till uppenbara fall. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 2.5.5.)

Kommissionen föreslår vidare en förlängning av återt"inningsjristerna. Enligt förslaget utsträcks de automatiska fristerna beträffande gåva. betal- ning av uppenbart oskälig lön m.m.. benefik överföring till pensionsstif- telse och överföring till personalstiftelse från sex månader till ett år och för överföring till pensionsstiftelsc i annat fall. betalning av skuld. kvittning. ställande av säkerhet och utmätning från tre månader till sex månader. För den förstnämnda gruppen utvidgas vidare de förlängda fristerna vid trans- aktioner mellan närstående från två till tre år. Detsamma gäller bodelnings- bestämmelsen.

Jag delar kommissionens uppfattning att det finns ett behov av förlängda återvinningsfrister i vissa fall. Behovet är särskilt påtagligt när det gäller benefika transaktioner mellan närstående. ] likhet med kommissionen anser jag att fristerna i de fallen bör förlängas från två till tre år. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.5.6.)

Kommissionen har föreslagit en de] ändringar i de processuella bestäm- melserna. nämligen att talefristen skall räknas från dagen för konkursbe- slutet i stället för från fristdagen. att de subsidiära talefristerna skall för- längas från tre till sex månader. att återvinningstalan i viss utsträckning skall få väckas även efter konkursens slut och slutligen att återvinningsta- lan mot bevakad fordran skall få väckas oberoende av om anmärkning gjorts mot bevakningen.

De processuella bestämmelserna behandlar jag i ett särskilt avsnitt (2.5.7). Jag ansluter mig därvid helt till kommissionens förslag utom i ett avseende som gäller förslaget att talan om återvinning skall kunna väckas även efter det att konkursen avslutats.

Enligt 40 b & KL får talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen. Talan får dessutom väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Slutligen finns en särskild regel då fråga är om avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning. Tremånadcrsfristen räknas i dessa fall från den dag lagfart söktes respektive bodelningshandlingen gavs in till rätten.

Kommissionen har funnit att det i mindre konkurser inte är ovanligt att anledning till återvinning blir känd först efter konkursens slut. Sådana konkurser är i de aktuella fallen i allmänhet tillgångslösa och har då en varaktighet endast på några månader. Möjlighet till återvinning brukar uppmärksammas t.ex. vid taxeringsrevision. Kommissionen har därför föreslagit att återvinningstalan skall kunna väckas även efter konkursens slut men inte senare än ett år efter det att konkursen avslutades.

Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen (remissammanställning II 5. 46—48).

Själv vill jag först peka på att kommissionens förslag skulle behöva modifieras vid ett genomförande eftersom den föreslagna bestämmelsen täcker konkurser överlag och således även konkurser som pågått i flera år. vilket får anses mindre lämpligt. Regler enligt vilka talan kan väckas även efter konkursens slut kräver dock ytterligare överväganden. Framför allt krävs en reglering av hur förvaltarens arvode och kostnaderna i övrigt skall betalas om konkursboets talan i återvinningsprocessen inte är framgångs- rik. Den reglering som således skulle krävas står enligt min mening knap- past i proportion till de fördelar som står att vinna med reformen. Jag förordar därför att förslaget i den delen inte genomförs.

Som framgår av det tidigare anförda (avsnitt 2.4.2) biträder jag kommis- sionens förslag att i vissa avseenden utvidga förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet.

Kommissionen har därutöver lämnat vissa förslag till ändring av lagtex- ten som är av mer teknisk natur. Dessa kommerjag att behandla i special- motiveringen.

2.5.3 Bevisningen rörande det subjektiva rekvisitet vid återvinning av otillbörlig rättshandling

Mitt förslag: När fråga är om återvinning av en otillbörlig rättshand- ling skall medkontrahent som är närstående till gäldenären anses ha känt till eller bort ha känt till gäldenärens insolvens och de omstän-

digheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Återvinning skall dock inte äga rum om det görs sannolikt att den närstående varken hade eller bort ha sådan kännedom.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att närstående, för att undgå återvinning. skall bevisa att han var i god tro i de angivna hänseendena (betänkandet SOU l983:60 s. 81— 87").

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande nega- tivt mottagande. Majoriteten avstyrker omvänd bevisbörda. Många re- missinstanser godtar eller tillstyrker förslaget. Ett par av dessa ifrågasätter om de föreslagna ändringarna är tillräckliga ("remissammanställning ]] s. 25—28).

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande återvinningsbestämmelsen finns i 30% KL (motsvarar 4 kap. Så i mitt förslag). Möjligheten till

återvinning enligt den bestämmelsen. som för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten. blev vid reformen år 1975 betydligt mer omfattande än tidigare.

Bestämmelsen träffar alla slag av rättshandlingar, alltså även sådana som dessutom omfattas av de speciella återvinningsbestämmelserna. Det krävs att rättshandlingen skett på ett otillbörligt sätt och medfört antingen att en viss borgenär gynnats eller att egendom undandragits borgenärerna eller att gäldenärens skulder ökats. Gäldenären skall vidare ha varit insol- vent vid förfarandet eller blivit det på grund av detta. Bestämmelsen skiljer sig från de speciella återvinningsreglerna bl.a. därigenom att det är till- räckligt att indirekt skada uppkommit. Skadan för borgenärerna eller nå- gon av dem samt insolvensen behöver alltså inte vara en omedelbar följd av rättshandlingen utan kan följa av denna i förening med tillkommande omständigheter. Vidare uppställs ett s.k. subjektivt rekvisit innebärande att medkontrahenten skall ha känt till eller bort känna till insolvensen och de omständigheter som gjorde förfarandet otillbörligt för att återvinning skall äga rum. Skäl för att söka återvinning enligt denna paragrafi stället för enligt de speciella återvinningsbestämmelserna är att återvinningsfris- ten är längre. fem år gentemot närstående gäller ingen frist alls och att rättsföljderna är mer förmånliga t.ex. i fråga om avkastning och ränta (39 a & KL).

De undersökningar som ligger till grund för kommissionens betänkande visar att återvinningsbestämmelserna i 30 % KL sällan kommer till använd— ning. Detta förhållande har förklarats med svårigheterna för den som söker återvinning att styrka ond tro hos gäldenärens medkontrahent. Det är angeläget att försöka komma till rätta med dessa svårigheter så långt det nu går.

Det subjektiva rekvisitet. innebärande att gäldenärens medkontrahent måste ha varit i ond tro. är en avsiktlig begränsning av bestämmelsens i övrigt mycket vida tillämpningsområde. Att helt avstå från detta krav är somjag ser det uteslutet.

När det gäller närstående förefaller emellertid nuvarande beviskrav allt- för längtgäende. Man bör kunna utgå från att närstående till gäldenären regelmässigt känner till, eller borde känna till. både insolvensen och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Av det sagda följer attjag delar kommissionens uppfattning att man vid återvinning gentemot närstående med stöd av 30 % KL bör presumera ond tro hos den närstående. Det får då ankomma på denne att bryta presum- tionen.

Enligt kommissionsförslaget krävs för att presumtionen skall brytas att den närstående visar att han inte var i ond tro, dvs. i princip ett krav på full bevisning om detta. Enligt min mening bör man inte gå så långt. Det kan vara utomordentligt svårt att bevisa att man inte kände till ett visst förhål- lande. Om den närstående för att undgå återvinning skulle vara tvungen att bevisa att han var i god tro skulle otillbörlighetsbestämmelsen i praktiken bli i det närmaste helt "objektiv" i förhållande till närstående och således innebära ett faktiskt avskaffande av kravet på subjektiv täckning. Presum- tionen bör därför kunna brytas tidigare än vid styrkt god tro. En lämplig

avvägning synes vara att presumtionen bryts om motsatsen görs sannolik. Det bör alltså räcka att den närstående förebringar sådan utredning att det är sannolikt att han inte hade den relevanta kännedomen. Härigenom uppnår man att den som söker återvinning inte behöver be'visa ond tro vid sådana transaktioner där man erfarenhetsmässigt kan utgå från att ond tro ofta föreligger samtidigt som svaranden i processen ges realistiska möjlig- heter att undgå återvinning i de situationer där så faktiskt inte är fallet. Enligt min mening är en sådan ändring ägnad att öka återvinningsmöjlighe- terna enligt denna bestämmelse utan att rättssäkerhetens och den allmänna omsättningens intresse sätts åsido på något avgörande sätt. Någon lättnad i beviskravet för den som söker återvinning när det gäller transaktioner mellan gäldenären och medkontrahenter som inte är närstående bör där- emot inte genomföras.

Det kan tilläggas att. enligt vad som framkommit vid de nordiska över- läggningarna i ämnet. en bestämmelse enligt den av mig nu föreslagna modellen kommer att övervägas i Finland under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag. Den motsvarande danska och norska bestämmel- sen har inte varit utsatt för särskild kritik. Detta torde delvis. åtminstone såvitt gäller norsk rätt. hänga samman med att insolvensbegreppet där har en något annorlunda innebörd än det svenska.

2.5.4 Sufl'iciens i stället för solvens som tema för motbevisningen i vissa fall

Mitt förslag: Temat för den motbevisning återvinningssvaranden i vissa fall har att prestera för att undgå återvinning skall vid transak- tioner av benefik karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens.

Kommissionens förslag: Temat för motbevisningen skall vid transaktio- ner av såväl benefik som onerös karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga bl.a. de automatiska återvinningsfristerna. avskaffas bestämmelserna om motbevisning för icke närstående (jfr avsnitt 2.5.6). Förslaget om ändrat motbevisningstema avser därför endast närståendetransaktioner (betän- kandet SOU 1983160 5. 90—91).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande nega- tivt mottagande. En del remissinstanser anser att konsekvenserna av för- slaget inte är tillräckligt belysta (remissammanställning II s. 33—36).

Skälen för mitt förslag: Inom de automatiska fristerna kan återvinning ske utan att gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var insolvent eller blev insolvent genom denna. Insolvensfrågan har dock betydelse i återvinningssammanhang dels genom att insolvens vid återvinning enligt 30 & KL är en förutsättning för att återvinning skall kunna ske. dels genom att återvinning i vissa fall kan avvärjas av återvinningssvaranden. om denne visar att gäldenären varken var eller genom rättshandlingen blev insolvent.

HI

Med insolvens menas att en gäldenär inte rätteligen kan betala sina skulder allteftersom de förfaller och att betalningsoförmågan inte är endast tillfällig. En bedömning av om gäldenären var eller blev insolvent påverkas i allmänhet inte bara av förhållandet mellan skulder och tillgångar utan också av gäldenärens möjligheter att i framtiden förvärva egendom och erhålla kredit. Insolvensbedömningen har med andra ord ofta karaktären av en prognos.

Från insolvensbegreppet skall särskiljas insufficiens. som innebär att skulderna överstiger värdet av de utmätningsbara tillgångarna. Med illikvi- ditet menas att gäldenären saknar omedelbar tillgång till pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betal- ningsmedel.

Som jag tidigare nämnt kan återvinningssvaranden, om transaktionen ligger i tiden före den automatiska återvinningsfristen. i vissa fall undgå återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Detta gäller i samtliga objektivt bestämda återvin- ningsbestämmelser — således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 & KL med undantag för bodelningsfallet (32 ö). där temat för motbevis- ningen är gäldenärens sufficiens.

Redan under förarbetena till 1975 års reform diskuterades om man inte borde låta kravet på bevisning från återvinningssvarandens sida avse suffi— ciens i stället för solvens. Det" framhölls bl.a. att bevisning om sufficiens antagligen i de flesta fall var mer ändamålsenlig än bevisning om solvens. Att solvensbegreppet slutligen valdes motiverades med att insolvens var allmän konkursgrund och att flera av de skäl som kunde åberopas för att insolvens skulle vara konkursgrund också talade för att bevisningen i förevarande situationer skulle avse solvens. Denna lösning antogs vidare medverka till nordisk rättslikhet (prop. 197516 5. 97. 105 och 143 0.

Det är i huvudsak dessa skäl som nu framförts av de kritiska remissin- stanserna. Dessa skäl talar enligt min mening fortfarande starkt för att behålla solvensbegreppet. Någon ändring är heller inte planerad i de övriga nordiska länderna. Mot en övergång till sufficiens talar vidare att flera av de återvinningsgrundande transaktionerna har onerös karaktär och inte påverkar gäldenärens sufficiens.

Kommissionen har som ett argument för övergång till sufficiensbegrep- pet anfört att det skulle öka återvinningsmöjligheterna. Enligt kommis- sionen torde det nämligen vara svårare att bevisa sufficiens än solvens. Samma argument har flera av de kritiska remissinstanserna anfört mot förslaget. Någon remissinstans har däremot ansett det vara allmänt sett lättare att föra bevisning om sufficiens än om solvens och att förslaget därför är ägnat att öka såväl en närståendes som konkursförvaltares möj- ligheter att överblicka återvinningsmöjligheterna.

Den omständigheten att sufficiens skulle vara svårare att bevisa än solvens utgör enligt min mening i sig inget avgörande argument för den föreslagna reformen. Dessutom är jag inte övertygad om att så alltid är fallet. I åtskilliga fall torde således sufiieiensbegreppets statiska karaktär underlätta bevisningen. Oavsett hur det förhåller sig med detta talar emel- lertid enligt min mening principiella skäl mot en övergång till sufficiensbe-

greppet som tema för motbevisningen vid onerösa transaktioner. Det ve- derlag gäldenären får motsvararju i allmänhet vad han själv presterat.

Bevisning om sufficiens är emellertid ändamålsenlig när det gäller rätts- handlingar av benefik karaktär. såsom vid gåva. där sufficiensen direkt påverkas av rättshandlingen i fråga. Därtill kommer att sufficiensbegreppet redan i dag i Sverige men inte i övriga nordiska länder utgör tema för motbevisningen i en återvinningsbestämmelse av benefik karaktär. nämli- gen i bodelningsfallet. En övergång till sufficiensbegreppet vid benefika rättshandlingar är därför naturlig. Insolvens och insufficiens följs ofta åt men en gäldenär kan mycket väl vara insufficient utan att vara insolvent. I likhet med kommissionen anser jag det också rimligt att i de fall där en typiskt sett "misstänkt" transaktion ägt rum. t.ex. en gåva till en när- stående inom viss relativt kort tid före konkursutbrottet. återvinning får ske redan på den grunden att gäldenären var eller blev insufficient genom transaktionen. Från teoretiska utgångspunkter ter det sig också naturligt att i fråga om benefika transaktioner bygga på ett annat begrepp än det som utgör konkursgrund. Någon invändning har heller inte gjorts från de övriga nordiska länderna mot att Sverige på denna punkt har en avvikande ord- ning.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening motbevisningen vid transak- tioner av benefik karaktär. nämligen -— utöver bodelning — gåva, betalning av uppenbart oskälig lön. överföring till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott och överföring till personalstiftelse. avse gäldenä- rens sufficiens. Detsamma bör gälla i fråga om köp eller annat avtal som uppenbarligen har en delvis benefik karaktär. Eftersom motbevisningsreg- lerna för medkontrahent som inte är närstående till gäldenären behålls enligt mitt förslag (avsnitt 7.5.6) kommer det ändrade bevistemat att gällai förhållande till såväl närstående som inte närstående till gäldenären. Be- stämmelserna bör utformas med bodelningsbestämmelsen som förebild.

Temat för motbevisningen i övriga bestämmelser. de som avser transak— tioner av onerös karaktär. bör oförändrat avse gäldenärens solvens.

Hänvisningar till S2-5

.- Mitt förslag: Bestämmelsen om återvinning av lön m.m. till den del | den är uppenbart oskälig skall gälla generellt och inte enbart när- stående. Till följd härav görs även bestämmelsen om betalningsrät- ten för lönefordran i konkurs generell. men begränsas i förhållande till icke närstående på så sätt att den endast är tillämplig i den mån lönefordringen är uppenbart oskälig.

L________________t

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag. [ fråga om betalningsrätten i konkurs görs dock inga begränsningar för icke när- stående (betänkandct SOU l983:60 s. 92—94).

Remissinstanserna: Förslaget. som kommenterats av ett fåtal remissin- stanser. har fått ett blandat mottagande. En del av kritikerna menar att det

är olämpligt att ge bestämmelsen generell giltighet när avsikten är att komma åt vissa typer av anställda som är att jämställa med närstående (remissammanställning ll s. 43—45).

Skälen för mitt förslag: Enligt 33 å KL (motsvarar 4 kap. 8 & i mitt förslag] kan betalning av lön. arvode eller pension till närstående återvin- nas. Återvinningen avser vad som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Ätervinningsfristerna är sex månader och. med möjlighet till motbevisning. två år.

Med dessa bestämmelser korresponderar bestämmelsen i 100 a % KL (5 kap. 2 & mitt förslag). som rör rätten att göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i konkurs. Även denna bestämmelse gäller när- ståendes anspråk. Enligt den får fordran på lön m.m. inte göras gällande i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Något krav på att löneanspråket såsom i 33 & KL skall vara uppenbart oskäligt uppställs inte i bestämmelsen.

Enligt kommissionen är det inte ovanligt att det under en konkursutred- ning framkommer att uppenbart oskäliga löner utbetalats till anställda. t.ex. kamreren i företaget eller till konsulter. I åtskilliga fall har det kunnat misstänkas att vederbörande utövat stort inflytande inom gäldenärsföreta- get eller stått gäldenären nära i personligt eller ekonomiskt hänseende utan att ett sådant närståendeförhållande som anges i 29 a & KL kunnat bevisas. Återvinning har därför inte kunnat ske.

Enligt min mening är det otillfredsställande om denna typ av utbetalning- ar och liknande inte kan bringas att återgå till konkursboet. Möjligheterna att i särskilt flagranta fall i fråga om betalning av förevarande slag tillämpa regeln i 30 å KL om återvinning av otillbörliga rättshandlingar (se prop. 1975z6 s. 219) är knappast tillräcklig.

Under remissbehandlingen har önskemål framförts om att man. i stället för att såsom kommissionen föreslagit göra 33 & KL generell, bör utvidga närståendebegreppet enligt 29 a & vid tillämpningen av 33 å". Jag kan i och för sig instämma i att detta från vissa synpunkter skulle vara ändamålsen- ligt. Emellertid är det inte alldeles enkelt att klart och entydigt inringa den grupp personer som man i sammanhanget vill jämställa med närstående. Jag är också tveksam till det lämpliga i att ge närståendebegreppet ytterli- gare en innebörd. Närståendebegreppct i 29 a % KL är ju speciellt tillska- pat för konkursrättsliga sammanhang och det är en fördel om detta begrepp har samma innebörd inom hela konkursrätten.

Framför allt menarjag emellertid att uppenbart oskäliga lönebetalningar generellt bör kunna återvinnas. oavsett till vem de skett. Även om sådana betalningar naturligtvis är vanligast i förhållande till närstående, är det från konkursborgenärernas synpunkt likgiltigt vilken relation gäldenären haft med betalningsmottagaren. Jag kan heller inte se att en utvidgning till andra än närstående skulle skapa någon osäkerhet (jfr emellertid prop. 1975z6 s. 217). Bestämmelsen bör därför, som kommissionen förordat. göras generell. Det finns anledning att anta att en sådan utvidgning skulle komma att få praktisk betydelsejust i fråga om den personkrets som. enligt

vadjag tidigare nämnt. kan sägas stå gäldenären nära utan att vara formellt närstående.

Jag föreslår således att bestämmelsen om återvinning av löne-, arvodes- och pensionsbetalningar görs generell. Bevisbördan för att betalningen varit uppenbart oskälig skall, liksom för närvarande, åvila återvinningssö- kanden.

Någon motsvarande utvidgning övervägs inte i Danmark och Norge. I dessa länder täcker motsvarigheten till 30 & KL redan nu sådana utbetal- ningar som här är i fråga.

Såsom framgått i det föregående (avsnitt 2.5.4) föreslår jag att bestäm- melsen om återvinning av lön m.m. skall ändras även på så sätt att motbevisningen skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Vidare föreslår jag en förlängning av fristen. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 2.5.6). I likhet med vad som gäller vid övriga återvinnings- bestämmelser av benefik karaktär bör också en förlängd frist om ett år med möjlighet till motbevisning gälla för en återvinningssvarande som inte är närstående till gäldenären (samma avsnitt).

Som jag tidigare nämnde finns i 100 & % KL en bestämmelse om när- ståendes rätt att i konkurs göra gällande fordran på lön m.m. Bestämmel- sen har tillkommit mot bakgrund av att återvinningsregeln inte i sig kunde anses eliminera en rätt för den mot vilken återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i konkursen (prop. 197516 s. 266). Den föreslagna generella giltigheten av återvinningsregeln bör därför medföra att motsva- rande ändring görs i 100 a % KL.

Enligt denna bestämmelse krävs det. som jag tidigare nämnt. inte att anspråket är uppenbart Oskäligt. Denna skillnad mellan de båda bestäm- melserna har motiverats med den misstänkta prägel som en närståendes obetalda lön m.m. måste sägas ha under de förhållanden som anges i paragrafen (prop. 1975:6 s. 266). Detta argument har inte samma styrka när det gäller anspråk från annan än den som är närstående till gäldenären. Det kan ju inte generellt sägas vara något misstänkt med en obetald lön m.m. i konkurs. Detta talar för att man begränsar den utvidgade tillämp- ligheten av 100 a s' KL till uppenbara fall. Gör man inte det. skulle dessut- om förvaltaren i princip vara skyldig att pröva skäligheten av alla löneford- ringar i konkurs. vilket skulle föra alltför långt. Utvidgningen av återvin- ningsbestämmelsen bygger. som jag tidigare framhållit. just på den om- ständigheten att det är fråga om uppenbart oskäliga utbetalningar.

Jag föreslår således att även bestämmelsen om betalningsrätt i konkurs för lönefordringar m.m. görs generell men att den såvitt gäller personer som inte är närstående till gäldenären skall tillämpas endast i den mån lönen m.m. är uppenbart oskälig.

Jag vill påpeka att möjligheterna att komma åt s.k. svarta förmåner kommer att vidgas om bestämmelsen om betalningsrätten i konkurs görs generell. Jag syftar här på förmåner som arbetstagaren tidigare varken redovisat eller betalat skatt för och som görs gällande i konkursen. Även möjligheterna att missbruka lönegarantin kommer att minska. Betalning enligt lagen (19701741) om statlig lönegaranti vid konkurs förutsätter näm— ligen bl. a. att fordringen får göras gällande i konkursen. Lönegarantilagen

'.It

är föremål för översyn. Lönegarantiutredningen (A 1982104) har avgett delbetänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag. Betänkandet har remiss- behandlats och övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdeparte- mentet. Någon anledning att avvakta resultatet härav finns dock inte utan de föreslagna ändringarna bör genomföras i detta sammanhang.

Hänvisningar till S2-5-5

Mitt förslag: Den förlängda återvinningsfristen för närstående i de motbevisningsbestämmelser som avser transaktioner av benefik ka- raktär förlängs från två till tre år.

Kommissionens förslag: Samtliga automatiska frister i de objektivt be- stämda återvinningsbestämmelserna och de förlängda fristerna i bestäm- melserna som avser transaktioner av benefik karaktär förlängs. Sålunda förlängs den automatiska fristen beträffande transaktioner av benefik ka— raktär från sex månader till ett år och beträffande transaktioner av onerös karaktär från tre månader till sex månader. 1 den förstnämnda gruppen och i bodelningsbestämmelsen förlängs vidare de förlängda fristerna från två till tre år medan den förlängda fristen i den andra gruppen blir oförändrad, två år. Ettårsfristen för icke närstående med möjlighet till motbevisning upphävs som en följd av förslaget att förlänga de automatiska fristerna till ett år (betänkandet SOU 1983160 s. 88—92).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker försla- get. Av dessa har dock flera begränsat sitt yttrande till att avse främst transaktioner av onerös karaktär. Flera remissinstanser är positiva till förslaget. Några uttrycker tveksamhet både vad gäller behovet och lämp- ligheten av förlängda frister (remissammanställning ll s. 36—43).

Skälen för mitt förslag: Kommissionen hänvisar till att bl.a. BRÅzs undersökningar tyder på att en fristförlängning på ett verksamt sätt skulle utvidga återvinningsmöjligheterna. Enligt kommissionen torde det vidare i allmänhet förhålla sig så att insolvens eller i vart fall insufficiens föreligger en avsevärd tid före konkursutbrottet och att transaktioner under denna tid skeri ond tro.

Den kritik som har framförts mot kommiSSionens förslag vid remissbe- handlingen har i första hand gällt fristförlängningens negativa konsekven- ser för den allmänna omsättningen. Farhågorna är naturliga men är enligt min mening betydligt överdrivna. Många remissinstanser. av vilka några i och för sig under tvekan godtar förslaget. anser dock att behovet av fristförlängningar och konsekvenserna härmed borde belysas och utredas ytterligare.

I likhet med kommissionen anserjag att det finns anledning att överväga en förlängning av återvinningsfristerna för att öka möjligheterna till åter-

vinning. Särskilt i ett avseende anser jag att det finns starka skäl härför. Dessa skäl hänger samman med den s.k. skattecykeln. Denna sträcker sig över tre år. inkomstår, taxeringsår och kvarskatteår. Obetalda skatter blir alltså normalt indrivningsgilla först sedan mer än två år förflutit efter det att skattefordringen uppkom. med reservation för den oklarhet som i viss mån råder om tidpunkten för en skattefordrans uppkomst. Sistnämnda fråga harjag behandlat tidigare (avsnitt 2.5.2" .

Den av kommissionen åberopade utredningen inom BRÅ har visat att det i många konkurser under senare år har varit skattecykeln som fått bestämma ett företags livslängd. Man har satt i system att föra över verksamheten på ett nytt företag så snart kraven på obetalda skatter och avgifter har börjat konkurrera med övriga utgifter. Det överskott som uppstått på grund av de självtagna skattelättnaderna har fortlöpande förts över till något gäldenären närstående företag. Förfaranden av detta slag bör enligt min mening inte ligga utom räckhåll för återvinning enligt de objektiva återvinningsbestämmelserna. I den mån överföring av tillgångar från ett företag till ett närstående företag är av benefik natur täcks förfaran- det närmast av bestämmelsen om återvinning av gåva. Att förlänga den tvååriga fristen för närstående i denna bestämmelse till tre år skulle därför öka möjligheterna att motverka konkursmissbruk som bygger på skattecy- keln. Fristförlängningen bör emellertid inte begränsas till bestämmelsen om gåva utan bör avse samtliga bestämmelser av benefik natur. Därigenom rubbas heller inte den systematiska uppbyggnaden av återvinningsbestäm- melserna.

Det kan påpekas att en motsvarande bestämmelse kommer att övervä- gas under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag medan några ändringar inte är planerade sävitt gäller den danska konkurslagen. De norska bestämmelserna avviker från de danska och svenska.

Det är enligt min mening mera ovisst vilken betydelse en.!"ristförlängning skulle få i övriga återvinningssituationer. Särskilt när det gäller de återvin- ningsbestämmelser som har onerös karaktär måste beaktas att alltför långa frister kan tänkas skapa osäkerhet i den allmänna omsättningen. Återvin- ningsfristerna förlängdes också inte obetydligt vid reformen är 1975. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den negativa remissopinionen — särskilt då den tveksamhet som uttryckts i fråga om behovet och konse- kvenserna av förslaget från bl.a. riksrevisionsverket och riksskatteverket har jag stannat för att inte nu föreslå en förlängning av övriga återvin- ningsfrister. Skulle ett behov av en sådan förlängning ytterligare dokumen- teras. ärjag emellertid beredd att ta upp frågan på nytt.

Ettårsreglcrna med möjlighet till motbevisning för icke närstående kvar— står med mitt förslag oförändrade. Som jag anmärkt tidigare (avsnitt 2.5.5) bör en sådan regel även införas i bestämmelsen om återvinning av lön m.m.

Hänvisningar till S2-5-6

2.5.7.) Tale/”risrerna Mitt förslag: Den primära ettårsfristen för att väcka talan om åter- vinning skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från fristdagen.

Den subsidiära talefristen förlängs från tre månader till sex måna- der.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 101103).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor. En remissinstans ifrågasätter behovet av att ändra utgångspunkten för den primära talefristen med hänsyn till förlängningen av den subsidiära fristen (remissammanställning ll s. 46).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b få andra stycket KL skall talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen, dvs. vanligen konkursansökningsdagen. Har god man förordnats enligt ackordslagen (l970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökan härom. såvida konkursansökan gjorts inom tre veckor från det att god- mansförordnandet förföll eller. när förhandling om offentligt ackord följt. ackordsfrågan avgjordes. Om dödsbo har avträtts till förvaltning av bout- redningsman. avses med fristdag dagen för ansökan därom. om boutred- ningsmannen förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag (29 å).

Enligt kommissionen och BRÄzs undersökningar är denna ordning inte tillfredsställande. Tiden mellan konkursansökan och konkursbeslutet kan, ibland genom gäldenärens eget förvällande. bli avsevärd. vilket medför att det återstår alltför lite tid för förvaltaren att utreda återvinningsfrågorna. Det skulle därför innebära en klar effektivitetsvinst om tiden i stället räknades från konkursbeslutet.

I likhet med de flesta remissinstanserna biträder jag kommissionens förslag på denna punkt. Att. såsom en remissinstans förordat. läta fristen börja löpa så sent som vid bevakningstidens utgång är enligt min mening inte lämpligt. En regel om detta skulle för övrigt kräva en särlösning för det stora flertalet konkurser där bevakning inte sker. Inte heller finns det skäl att förlänga fristen som sådan. Däremot bör enligt min mening den subsi- diära talefristen enligt 40 b %& andra stycket andra meningen KL förlängas. Denna är i dag tre månader och räknas från det att anledningen till återvin- ningstalan blev känd för konkursboet. Dessutom finns i tredje meningen en specialregel beträffande avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning där tiden räknas från det att lagfart söktes resp. bodelningshand- lingen gavs in till rätten. För att ge förvaltaren erforderlig tid för utredning förordarjag att denna frist förlängs till sex månader.

2.5.7.2 Anmärkning somFil-utsättningför återvinning i vissafall

Mitt förslag: Talan om återvinning av en bevakad fordran skall kunna föras oavsett om anmärkning framställts mot bevakningen : ellerinte.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU l983:6() s. 104—107).

Remissinstanserna: Några remissinstanser från näringslivet har motsatt sig förslaget och anser att det strider mot syftet bakom reglerna för bevak- ning och anmärkning. Övriga remissinstanser godtar i princip förslaget (remissammanställning ll s. 48—49).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b & första stycket KL påkallas återvin- ning av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol. genom anmärkning mot bevakning eller invändning mot annat yrkande som fram- ställs mot konkursboet. Enligt 106 & KL skall en borgenär räknas till godo den betalnings— och förmånsrätt han yrkat. om det inte i föreskriven ordning har framställts någon anmärkning mot den. Denna regel har an- setts medföra ett krav på att anmärkning skall ha framställts mot bevak- ningen för att återvinningstalan rörande den bevakade fordringen skall få föras. Om förvaltaren alltså inte framställt någon anmärkning mot en bevakad fordran inom anmärkningstiden. vanligen två till fyra veckor från bevakningstidens utgång, är han förhindrad att påkalla återvinning av densamma genom att väcka talan enligt 40 b äKL. även om talefristen inte har löpt ut. Som exempel kan nämnas att en borgenär bevakat en fordran och med åberopande av företagsinteckning yrkat förmånsrätt enligt 5 & förmånsrättslagen. varvid ingen anmärkning görs mot bevakningen. Sena- re men inom ett år från fristdagen får förvaltaren information om att säkerheten skulle ha kunnat återvinnas. Förvaltaren är emellertid då för- hindrad att väcka återvinningstalan.

Denna ordning skall ses mot bakgrund av att rätten till utdelning tidigare alltid var beroende av att bevakning skett. Numera gäller att ett bevak- nings- och anmärkningsförfarande förekommer endast i ordinär konkurs. Några bärande skäl för att en borgenär i en ordinär konkurs skall vara bättre skyddad mot återvinning än en borgenär i en mindre konkurs kan knappast anföras. ] det enhetliga konkursförfarande som jag föreslår blir skillnaden än mindre motiverad.

Jag föreslår alltså att rätten att väcka återvinningstalan inte skall vara beroende av att anmärkning framställts mot en bevakad fordran i de fall ett bevaknings- förfarande anordnats i konkursen. En bestämmelse i ämnet bör som kommissionen föreslagit lämpligen tas upp i nuvarande 106 & KL (9 kap. 12 5).

2.6. Bevakning av fordringar m.m.

Hänvisningar till S2-6

Mitt förslag: Nu gällande bevakningsskyldighet behålls för de fall då ett bevakningsförfarande anordnas.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kravet på bevakning av de flesta av statens skatte- och avgiftsfordringar slopas (betänkandet SOU 1983:24 s. l90—l95).

Remissinstanserna är delade i två läger. Näringslivets representanter vänder sig med skärpa mot förslaget att befria det allmänna från skyldighe- ten att bevaka fordringar på skatter och avgifter. De hävdar att förslaget strider mot principen att alla borgenärer skall behandlas lika och att bevak- ningen även om den sker reservationsvis — är av betydelse för övriga borgenärer eftersom dessa genom bevakningen får ett underlag för bedöm- ningen av utsikterna till utdelningi konkursen. Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland och advokatsamfundet instämmer i denna kritik. Hovrät- terna ifrågasätter också om förslaget verkligen medför någon beaktansvärd förenkling eftersom det allmännas krav ändå slutligen måste preciseras. Vissa kritiker hävdar också att den föreslagna ordningen kan komma att medföra tillämpningssvårigheter eftersom inte det allmännas samtliga ford- ringar omfattas av den föreslagna bevakningsfriheten. En annan svaghet som påtalas av kritikerna är att förvaltaren ändå relativt snart måste skaffa sig en uppfattning om storleken på det allmännas avgifts- och skattekrav för att kunna bedöma huruvida de oprioriterade borgenärerna kan förvän- tas erhålla någon utdelning. I annat fall skulle fördelarna med kommitténs förslag att begränsa den fortsatta informationen om konkursen till dessa borgenärer inte kunna tas till vara. — Riksskatteverket, länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna hälsar däremot förslaget med tillfredsstäl- lelse. men flera av dessa instanser hävdar att den bevakningsfria kretsen av fordringar bör bestämmas på ett annat sätt än vad kommittén har föreslagit (remissammanställning [ s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Bevakningsinstitutet utgör i ordinära konkurser ett viktigt inslag i konkursförfarandet. Det innebär att en borgenär som vill att hans fordran skall komma i fråga för utdelning i konkursen är skyldig att själv ge sitt krav till känna för konkursförvaltaren. Det syftar till att snabbt få klarhet i konkursgäldenärens skuldförhållanden och att slå fast vilka fordringar som skall beaktas när utdelningsförslaget upprättas. Förval- taren är skyldig att granska bevakningarna och att framställa anmärkning mot de bevakningar som enligt hans uppfattning inte bör komma i fråga för utdelning. Även gäldenären och övriga borgenärer är berättigade att fram- ställa anmärkning mot en bevakad fordran. Om inte förlikning träffas angående en framställd anmärkning avgörs tvisten av rätten i ett förenklat förfarande som skall äga rum snarast möjligt.

Den som har en motfordran på gäldenären och vill utnyttja den till kvittning behöver inte bevaka sin fordran. Detsamma gäller den som har

pant- eller retentionsrätt i fast eller lös egendom. Ytterligare undantag från bevakningskravet finns. men dessa är av mindre betydelse och jag får här hänvisa till betänkandets. 178.

1 mindre konkurs krävs inte bevakning utan det är tillräckligt att borge- närerna gör sina fordringar gällande hos förvaltaren. Anmärkningsförfa- randet har i mindre konkurs ersatts av en möjlighet att hos konkursdoma- ren framställa invändning mot det av förvaltaren upprättade utdelnings- förslaget.

Ett praktiskt problem som har uppmärksammats av kommittén är att det i vissa fall är omöjligt att under bevakningsperioden fastställa huruvida en fordran verkligen föreligger eller till vilket belopp fordringen uppgår. Detta gäller bl.a. fordringar som är villkorade såsom exempelvis borgensmäns eller medgäldenärers regressfordringar. Ett skadeståndsanspråk kan också vara svårt att bestämma inom den ordinarie bevakningstiden. Detta gäller. som kommittén redovisar. ofta i de fall då gäldenären har åtagit sig att utföra ett arbete som han på grund av konkursen inte kan slutföra. Ytterli- gare exempel på fordringar som är svåra att fastställa under bevaknings- perioden är lönefordringar och försäkringspremier som grundar sig på lönesummor.

Den ojämförligt största delen av de fordringar som inte går att fastställa inom bevakningsperioden är statens krav på skatter och avgifter. Orsaken till detta står att finna främst i taxerings- och uppbördssystemen. Jag har delvis berört den frågan i samband med återvinningsinstitutet (avsnitt 2.5.2).

Den typ av fordringar som det här är fråga om har i praxis bevakats på det sättet att det i bevakningshandlingarna anges dels att vissa fordringar bevakas. dels att ytterligare fordringar kan tillkomma senare. Detta system brukar kallas reservationsbevakning. Några lagregler om reservationsbe- vakning finns dock inte. Även om anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran inte har framställts inom anmärkningstiden får förvaltaren göra invändning mot betalningsrätten eller mot yrkat belopp eller yrkad förmånsrätt. Detta brukar ske på det sättet att förvaltaren i utdelningsför- slaget inte tillmötesgår den bevakandcs krav i det avseende som förval- taren anser att kravet inte bör godtas. Eventuell tvist om fordringen får avgöras i samband med klander av utdelningsförslaget.

Kommittén har kritiserat systemet med reservationsvisa bevakningar. Den tyngst vägande kritiken tar sikte på att anmärkningsförfarandet sätts ur spel beträffande dessa fordringar. Samtidigt föreligger enligt kommittén ett stort praktiskt behov av att behålla möjligheten att kunna bevaka reservationsvis. Detta gäller naturligen särskilt statens krav på skatter och avgifter. Kommitténs förslag innebär att bevakningskravet för de allra flesta av dessa fordringar slopas. Ett starkt skäl för detta är enligt kommit- tén att anmärkningar mot dessa fordringar. såvitt gäller deras storlek. inte kan avgöras i en vanlig jävsprocess. Beloppen fastställs ju enligt lag i särskild ordning. Beträffande övriga fordringar som brukar bevakas reser- vationsvis föreslår kommittén ingen ändring.

Som jag tidigare har framhållit måste det även i ett nytt enhetligt kon- kursförfarande finnas möjlighet att vid behov anordna ett bevakningsför-

farande. Genom bevakningen får konkursförvaltaren snabbt reda på vilka borgenärer som finns och deras krav på gäldenären. Genom det följande anmärkningsförfarandet som förutsätter att borgenärerna har bevakat sina fordringar — tillhandahålls också en form för att snabbt lösa de tvister som kan uppkomma beträffande de bevakade fordringarna.

Vad gäller kommitténs förslag att slopa bevakningskravet för statens fordringar på skatter och avgifter vill jag först framhålla att systemet med bevakning och anmärkning inte passar särskilt väl för dessa fordringar. Dessa är av speciell karaktär och en viss tidsutdräkt när det gäller att fastställa deras existens och storlek är ofrånkomlig om man inte radikalt ändrar de nuvarande taxerings- och uppbördsförfarandena. Mot den bak- grunden kan jag inte finna att det råder några principiella betänkligheter mot att särbehandla dessa fordringar genom att slopa bevakningskravet. om det i övrigt finns starka skäl som talar för det.

Mot förslaget har anförts att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser de övriga borgenärernas intresse av att så tidigt som möjligt få veta hur stora skatte- och avgiftsfordringar som staten gör gällande i konkursen. Häremot kan invändas att det givetvis åligger både gäldenären. staten och förvaltaren att snarast möjligt inför upprättandet av bouppteckningen så långt möjligt söka klargöra hur stora fordringar som staten har på gälde- nären. I det avseendet innebär kommitténs förslag inte någon större för- ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Senast i samband med att gäldenären beedigar bouppteckningen får de övriga borgenärerna en till- räckligt preciserad uppgift om storleken av dessa fordringar. Förvaltaren bör också med utgångspunkt i dessa uppgifter kunna bedöma huruvida andra än prioriterade fordringar kan komma i fråga för utdelning i konkur- sen och om bevakningsförfarande således bör genomföras.

Jag vill emellertid också framhålla att. om man slopar bevakningskravet beträffande skatter och avgifter. detta inte kan medföra att systemet med reservationsbevakningar försvinner. Det går inte att undvika att vissa typer av fordringar även framdeles måste få bevakas reservationsvis. En annan omständighet som måste beaktas är — som flera instanser har uppmärksammat svårigheten att avgränsa de typer av fordringar som i så fall borde komma i fråga för bevakningsfrihet. Det synes knappast möjligt att finna någon enkel och lättillämpad gräns mellan de fordringar som måste bevakas och de som är befriade från bevakningsskyldighet. Det bör dock påpekas att förutsättningarna för denna gränsdragning förbättras om skatteindrivningsutredningens (B 1981 12) förslag i betänkandet (Ds Fi 1984z411ndrivning av skatt m.m. genomförs.

Frågan är då om fördelarna med förslaget är så stora att de uppväger de nyss redovisade nackdelarna. Sannolikt skulle det för de myndigheter som har att bevaka statens rätt i dessa sammanhang — främst kronofogdemyn- digheterna -— innebära en viss lättnad om bevakningskravet slopades. Det bör emellertid noteras att förfarandet hos kronofogdemyndigheten måste bli i stort sett detsamma oavsett om formell bevakning måste göras eller inte. På ett tidigt stadium måste det allmännas krav på gäldenären sam- manställas och de då kända noteringarna om restförda skatter och avgifter uppges. lnför utdelningsskedet måste en precisering av kravet komma till stånd på samma sätt som sker i dag.

En fördel med kommitténs förslag är visserligen att kronofogdemyndig- heten i vissa fall inte behöver särskilt ange om förmånsrätt görs gällande utan detta överläts till förvaltaren. En annan fördel med bevakningsfrihe- ten kan ligga däri att det klargörs att det allmänna vid efterutdelning inte behöver efterbevaka fordringsbelopp som inte tidigare har gjorts gällande. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.6.3.2) behöver emellertid enligt mitt förslag någon efterbevakning aldrig göras i detta fall även om bevakningssky1digheten i princip behålls.

Det enhetliga konkursförfarande som jag förordar kommer med stor sannolikhet att föra med sig att bevakning i framtiden kommer att äga rum betydligt mer sällan än i dag. Enligt de beräkningarjag gjort i det föregåen- de (avsnitt 2.2.1") kan bevakningsförfarande antas förekomma i endast drygt 2 % av alla konkurser. Detta för med sig att de fördelar som bevak- ningsfriheten skulle innebära gör sig gällande med mindre styrka. Denna ändring av förutsättningarna för kommitténs förslag är enligt min mening av stor betydelse vid bedömningen av detta.

Sammanfattningsvis anser jag att fördelarna med det av kommittén föreslagna systemet med bevakningsfrihet för statens krav på skatter och avgifter inte uppväger de nackdelar som förslaget för med sig. Jag föreslår därför att den nu gällande ordningen såvitt gäller skyldigheten att bevaka dessa fordringar -— naturligtvis under förutsättning att bevakningsförfa- rande anordnas — behålls oförändrad.

Jag vill i sammanhanget nämna attjag bl.a. i syfte att ge bättre stadga åt systemet med reservationsbevakningar avser att föreslå en bestämmelse om att den bevakade fordringens belopp skall anges i bevakningsinlagan. om det är möjligt (9 kap. 6 5). Det bör också åligga borgenären att redovisa de omständigheter som förhindrar att beloppet anges i inlagan. Förfarandet med reservationsbevakningari övrigt behöver däremot enligt min mening inte närmare regleras i lag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det praktiska värdet av bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar är inte så stort att nack- delarna uppvägs. Vid den bedömningen är det av betydelse att bevakning i det enhetliga förfarandet förutsätts förekomma mycket sällan. kanske i endast drygt 2 %- av alla konkurser.

Hänvisningar till S2-6-1

Mitt förslag: Förvaltarens nuvarande principiella skyldighet att granska alla bevakningar och i förekommande fall framställa an- märkning mot dem behålls oförändrad för det fall att bevakningsför- farande har anordnats i konkursen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att förvaltaren befrias från skyl- digheten att granska och framställa anmärkningar mot bevakningar avse- ende fordringar utan förmånsrätt i de fall då förvaltaren har underrättat

konkursdomstolen om att boet inte räcker till för utdelning till dessa fordringar (betänkandet SOU 1983:24 s. 206207).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget har i huvudsak lämnats utan erin- ran (remissammanställningl s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har närmare undersökt olika sätt att förenkla bevaknings— och anmärkningsförfarandena. Kommittén har där- vid föreslagit att förvaltaren befrias från skyldigheten att granska och framställa anmärkning mot oprioriterade borgenärers bevakningar. om han finner det uppenbart att dessa fordringar inte kommer att få någon utdel- ning i konkursen. Som kommittén har påpekat (betänkandet s. 204 fl torde en förvaltare redan enligt gällande rätt vara befriad från anmärkningsskyl- dighet bl.a. i nu avsedda fall eftersom förvaltaren enligt 104 & KL skall framställa anmärkning mot bevakning endast om han finner anledning till det (jfr 9 kap. 9 & första stycket").

1 det enhetliga konkursförfarandet kommer bevakning normalt att äga rum endast då oprioriterade fordringar kan antas erhålla utdelning i kon- kursen. Eftersom beslut om bevakningsförfarande enligt mitt förslag skall fattas först när ett tillfredsställande underlag för bedömningen av behovet av bevakning föreligger. kommer det endast i rena undantagsfall att före- komma att förvaltaren vid bevakningstidens utgång finner att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar utan förmånsrätt. Behovet av den av kommittén föreslagna inskränkningen av förvaltarens gransknings- skyldighet minskar därmed avsevärt.

Mot bakgrund av den högst begränsade nyttan av en särbestämmelse om inskränkning av förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet av- står jag från att lägga fram förslag om ändringar i det hänseendet. En särreglering torde också -— som Svea hovrätt påpekar — kräva att det i lagen anges hur det skall förfaras när förvaltaren har avstått från att framställa en anmärkning och det senare visar sig att de oprioriterade fordringarna trots allt kommer i fråga för utdelning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: 1 det enhetliga konkursförfa- randet kommer bevakning att äga rum i stort sett endast om de opriorite- rade fordringarna kommer i fråga för utdelning. Det praktiska behovet av att kunna inskränka gransknings- och anmärkningsskyldigheten blir där- med så litet att det inte motiverar en förändring.

2.622. Andring av grundenför en anmärkning

Mitt förslag: Den som får framställa anmärkning mot en bevakning berättigas att efter anmärkningstidens utgång. dock senast vid för- likningssammanträdet. åberopa annan grund för anmärkningen än den som har åberopats i anmärkningsskriften. Även efter förlik- ningssammanträdet får en ny grund åberopas. om den omständighet som medförde ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Detsamma föreslås gälla om särskilda skäl föreligger.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (be- tänkandet SOU 1983224 s 207—214).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa remissinstanser framhåller emellertid att också den bevakande bör åläggas skyldighet att senast inom viss tid slutligt precisera grunderna för bevak- ningen (remissammanställning l s.42-66).

Skälen för mitt förslag: Enligt praxis får inte efter anmärkningstidens utgång åberopas annan grund till stöd för en anmärkning än den som har angetts i anmärkningsskriften. Däremot är det tillåtet att till utveckling av en åberopad grund senare åberopa nya omständigheter. En förutsättning är att omständigheten ryms inom den ram som dras upp i anmärkningsskrif- ten. l betänkandet (s. 207 f) har kommittén ingående förklarat innebörden av gällande ordning i detta avseende.

Enligt kommittén har det satts i fråga om en så rigorös tillämpning som förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda större frihet att ändra grunden för en anmärkning. Därvid har pekats på bl.a. att förvaltarna har kort tid på sig för att få fram det material som behövs för ett slutligt ställningstagande till de bevakade fordringarna. Förvaltaren arbetar också i övrigt under förhållanden som inte alltid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig. Förvaltaren har då inte underlag för en detaljerad anmärkning. Det har också sagts att nuvarande stränga praxis i fiera fall lett till materiellt oriktiga resultat (_se vidare betänkandet s. 209). Till detta kommer att lagen ställer låga krav på bevakningshandlingens utformning och innehåll. Detta hänger samman med att det annars måste finnas ett remedium mot den som inger en bevakningsinlaga som inte uppfyller föreskrifterna. En sådan ordning skul- lc göra bevakningssystemet onödigt betungande. Samtidigt är det uppen- barligen av stor vikt att tvistefrågan åtminstone vid förlikningssammanträ- det klarläggs.

Kommitténs förslag innebär till en början att den bevakande åläggs skyldighet att i sin bevakningsinlaga mer noga än i dag ange det yrkade beloppet och grunden för yrkandet samt den förmånsrätt som görs gällan- de. Vidare skall den bevakande borgenären vid inlagan foga avskrift av de handlingar som han vill åberopa till stöd för sin talan. Dessa ändringsför- slag. som jag för egen del ansluter mig till. torde medföra att det stora flertalet bevakningar klarare än i dag kommer att ge upplysningar om grunderna för yrkandet. Detta bör generellt sett medföra att det blir lättare för den som vill framställa anmärkning mot bevakningen att inom an— märkningstiden fullständigt ange grunderna för anmärkningen.

Det kan givetvis ändå förekomma att bevakningen kompletteras eller preciseras i olika hänseenden. Det kan också komma fram nya omständig- heter om den bevakade fordringen. Den som har framställt anmärkning mot bevakningen torde då. som kommittén konstaterar. redan i dag ha rätt att åberopa en ny grund för anmärkningen.

Det kan å andra sidan vara så att en borgenär som inte själv har framställt anmärkning kan lämna upplysningar om den bevakade fordring- en och att dessa upplysningar föranleder behov av att få åberopa en ny grund för anmärkningen. Kommitténs förslag innebär att grunden för en

framställd anmärkning alltid kan ändras intill dess förlikningssammanträ- det har hållits. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till det.

Även efter förlikningssammanträdet bör enligt kommittéförslagct nya grunder fä åberopas under förutsättning att den omständigheten som inne- bär att grunden för anmärkningen ändras varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Häremot har bl.a. Stockholms tingsrätt invänt att det är oskäligt att inte den anmärkningsberättigade då också får åberopa en omständighet som visserligen tidigare var känd men vars betydelse först senare. kanske efter det att den bevakande borgenären åberopat en ny omständighet för sitt yrkande. står klar för den anmärk- ningsberättigade.

Jag kan på den punkten ansluta mig till vad tingsrätten anfört. Det bör därför enligt min mening kunna tillåtas att den anmärkningsberättigade efter förlikningssammanträdet får åberopa en ny grund för anmärkningen dels om den omständighet som medför ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkande. dels om det finns särskilda skäl för det. Ett exempel på en situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när det mot bakgrund av den bevakandes agerande framstår som oskä- ligt att inte tillåta en anmärkningsberättigad att åberopa den nya omstän- digheten. Ett annat exempel är när den anmärkningsberättigade först sena— re har haft möjlighet att till fullo inse en tidigare känd omständighets betydelse. Denna lösning bör tillgodose kraven både på att parterna snabbt preciserar sina ståndpunkter och att besluten med anledning av anmärk- ningar mot gjorda bevakningar blir materiellt riktiga.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det är otillfredsställande att rätten i dag kan tvingas fatta materiellt felaktiga avgöranden i tvister angående bevakade fordringar på grund av formella hinder. Den som framställer anmärkning mot en bevakad fordran bör därför tillåtas ändra grunden för sin anmärkning även efter anmärkningstidens utgång. ] syfte att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning av dessa tvis- ter bör utrymmet för att efter förlikningssammanträdet ändra grunden för anmärkningen dock inte vara obegränsat.

Hänvisningar till S2-622

Mitt förslag: Den borgenär som efter bevakningstidens utgång an- mäler en fordran för bevakning åläggs skyldighet att i förskott till staten erlägga ett belopp motsvarande 3 %- av basbeloppet som ersättning för vissa särskilda konkurskostnader som föranleds av denna efterbevakning.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag utom såvitt gäller beloppets storlek (betänkandet SOU 1983:24 s. 214219). Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av re-

missinstanserna. Vissa instanser anser att det belopp som skall erläggas av den efterbevakande bör överstiga av kommittén förordade 2 % av basbe- loppet (remissammanställning l s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Det är viktigt att den som avser att bevaka en fordran i en konkurs gör det inom den för bevakning utsatta tiden. Enligt gällande ordning får en borgenär som inte gör detta finna sig i vissa nackdelar. Han riskerar att hans möjligheter att erhålla utdelning i konkur- sen minskar eftersom han inte har rätt att komma i fråga för utdelning enligt ett utdelningsförslag som har kungjorts innan bevakningsinlagan kom in till rätten. ] ett senare utdelningsförslag skall han däremot. om han har cfterbevakat sin fordran. av de medel som då skall delas ut i första hand tilläggas den utdelning som han skulle ha tillagts om han bevakat i rätt tid. Dessutom drabbas den efterbevakande av ansvar för de med efterbe- vakningen förenade kostnaderna. 1 första hand är det fråga om konkursdo- marens kostnader för kungörande av bevakningen. Dessutom riskerar den efterbevakande att få betala kostnaderna för förvaltarens och gäldenärens inställelser till förlikningssammanträde i anledning av bevakningen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det i lagen måste finnas regler som säkerställer att bevakning så långt det är möjligt sker inom rätt tid. Det kostnadsansvar som den efterbevakande i dag kan drabbas av utgör inte någon effektiv spärr. eftersom det inte går att i förväg bedöma den slutliga kostnaden. Till detta kommer att det enligt KLförslaget. som jag i den delen principiellt ansluter mig till. normalt sett inte är nödvändigt att kungöra en efterbevakning (avsnitt 2.9.3). Saknas det anledning att tro att anmärkning kommer att framställas. behöver den efterbevakande inte heller räkna med att behöva betala någon kostnad för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssammanträdet. Jag är därför över- ens med kommittén om att det är lämpligt att ålägga den efterbevakande skyldighet att betala en schabloniserad avgift för efterbevakningen oavsett de faktiska kostnadernas storlek.

Kommittén har föreslagit att avgiften skall fastställas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt min mening bör emeller- tid avgiften framgå direkt av lagen.

Kommittén har ansett att avgiften bör sättas till 2 % av basbeloppet enligt lagen (1962:381 ) om allmän försäkring (466 kr. för år 1986).

Vissa remissinstanser menar att den av kommittén föreslagna avgiften är för låg. Själv anser jag att avgiften minst bör motsvara de genomsnittliga kostnader som en efterbevakning för med sig. ] domstolsverkets rapport (1985z2) Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m.m. i domstol har den genomsnittliga kungörelsekostnaden vid efterbevakning beräknats till 509 kr. Avgiften bör därför lämpligen bestämmas till 3 % av basbeloppet eller 699 kr. för år 1986.

Den efterbevakande bör åläggas skyldighet att betala beloppet i förväg. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringcn till 9 kap. 20 &.

Jag vill här nämna att regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop. 1986/87:26) förslag som rör bl.a. uttag av avgift för kungörelsekostnad i samband med efterbevakning. Mitt förslag står i principiell överensstäm- melse med vad som sägs i den propositionen. Riksdagen har godtagit förslagen i propositionen ('JuU 13. rskr. 89).

] likhet med kommittén anser jag att den efterbevakandes kostnadsan- svar för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssamman- träde med anledning av en efterbevakning (] 11 % sjunde stycket KL) bör slopas. Detta kostnadsansvar torde ha en begränsad preventiv effekt och synes inte heller ha utkrävts i någon nämnnvärd omfattning. Dessa kostna- der får därmed stanna på konkursboet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Borgenärerna bör bevaka sina fordringar i konkursen inom den utsatta bevakningstiden. ] dag förmås borgenärerna till detta genom att en efterbevakande borgenär får svara för de med efterbevakningen förenade kostnaderna. Eftersom kostnaderna inte alltid är kända och det med mitt förslag ofta inte uppkommer några direkta kostnader för kungörelse bör den efterbevakande i stället åläggas att betala en bestämd avgift.

2.6.3.2 Fordrun som blir känd efter konkursens slut

Mitt förslag: En fordran som görs gällande först efter konkursens slut skall beaktas i ett senare upprättat utdelningsförslag. men den behöver inte formellt bevakas även om bevakningsförfarande har ägt rum i konkursen.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 217219).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Om nya tillgångar yppas efter konkursens slut eller om medel som har reserverats för en viss fordran inte behöver tas i anspråk kan efterutdelning förekomma. Det ankommer på förvaltaren att i normalfallet upprätta ett förslag till efterutdelning. I praxis anses det att det i ordinär konkurs endast kan bli fråga om att dela ut medel till en borgenär som har bevakat sin fordran under konkursen.

Däremot föreligger det inte något hinder mot att förvaltaren i en mindre konkurs i ett förslag till efterutdelning tar upp en fordran som inte har gjorts gällande förrän efter konkursens slut.

Kommittén föreslår att en borgenär också i stor konkurs skall komma i fråga för efterutdelning även om han inte har bevakat sin fordran under konkursen. Skälet till att borgenären underlåtit att bevaka kan nämligen vara att han ansett det uteslutet att han skulle komma i fråga för utdelning. Blir nya medel tillgängliga för utdelning. kan emellertid saken komma i ett nytt läge. Kommittén anser vidare att det är onödigt att kräva att borge- nären i fråga formellt efterbevakar sin fordran.

Kommitténs förslag ligger i linje med övergången till ett enhetligt förfa- rande. I likhet med kommittén anserjag vidare att det saknas bärande skäl för att inte tillåta att en fordran får göras gällande efter konkursens slut även om bevakningsförfarande har ägt rum. Fordringen bör då få göras gällande formlöst. Något anmärkningsförfarande skall inte förekomma. En

invändning mot en fordran som har gjorts gällande på detta sätt bör få ske genom invändning mot förslaget till efterutdelning.

Jag vill i sammanhanget påpeka att det enligt gällande rätt inte kungörs att ytterligare tillgångar finns tillgängliga för utdelning. Med den regel som nu föreslås kan övervägas om inte den omständigheten att ytterligare medel finns tillgängliga borde kungöras. Ett alternativ kan vara att alltid kungöra ett förslag till efterutdelning. 1 mindre konkurs gäller i dag att ett nytt utdelningsförslag behöver kungöras endast om det finns skäl till det.

Jag anser emellertid att det förstnämnda alternativet inte är förenligt med den strävan till förenklingar som mitt förslag innebär. Det får vidare antas vara ytterst sällsynt att det i konkurser där bevakningsförfarande inte har anordnats inträffar att en borgenär som kan komma i fråga för utdelning ur de nya medlen är okänd när förslaget till efterutdelning upp- rättas. 1 den mån kungörelse utfärdas om ett nytt utdelningsförslag får borgenärerna genom kungörelsen reda på att nya tillgångar finns tillgäng- liga. Om de nya medlen kan beräknas förslå till utdelning för nya fordring- ar, bör detta vara ett skäl för att upprätta och kungöra ett efterutdelnings- förslag. Om det av olika skäl inte finns anledning att utfärda någon kungö- relse i samband med att efterutdelning blir aktuell, bör enligt min mening efterutdelningen kunna ske i en förenklad form. Jag återkommer till detta i det följande (avsnitt 2.7.2).

Hänvisningar till S2-6-3

Mitt förslag: Institutet borgenärsed avskaffas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 219220).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 116 och följande paragrafer KL regleras institu- tet borgenärsed. En borgenär. som har bevakat en fordran i konkurs. är på yrkande av en annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären skyldig att med ed bekräfta att hans fordran inte tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig såsom borgenären har uppgett den. Skyldigheten att avlägga borge- närsed gäller även för t.ex. panthavare och likställda som inte är skyldiga att bevaka sin fordran för att få utdelning. Eden avläggs inför konkursdo- maren.

Institutet borgenärsed tillkom ursprungligen i syfte att hindra obefogade bevakningar. En borgenär kan numera. vilket inte var möjligt vid KL:s tillkomst. i en tvist angående en bevakad fordran höras under sanningsför- säkran. Därigenom har borgenärseden kommit att förlora i betydelse såvitt gäller fordran som måste bevakas. Vidare kan inte borgenärseden använ- das i fråga om borgenär som. utan att vara panthavare eller likställd. får göra sin fordran gällande utan bevakning. På grund härav och eftersom institutet i det praktiska rättslivet spelat ut sin roll torde det inte längre

finnas skäl för att behålla reglerna om borgenärsed. Jag föreslår därför att institutet borgenärsed avskaffas.

2.7. Utdelningsförfarandet

Som jag nämnt tidigare (avsnitt 2.2.6) anser jag att det utdelningsförfa- rande som nu tillämpas i mindre konkurs bör ligga till grund för utform- ningen av motsvarande procedur i ett enhetligt konkursförfarande. Jag kommeri detta avsnitt att ta upp några speciella frågor som sammanhänger med utdelningsförfarandet.

Hänvisningar till S2-7

Mitt förslag: Då konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall eventuellt överskott. sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boet ådragit sig har betalts, överlämnas till bäst berättiga- de borgenär under förutsättning att det står klart hur medlen skall fördelas och tillsynsmyndigheten medger att sådant överlämnande äger rum.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med mitt förslag. Kommittén föreslår dock att utdelning genom formlös utbetalning får äga rum endast i mindre konkurs men får ske där även om boets tillgångar räcker för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren till rätten skriftligt anmäla sådan utbetalning (betänkandet SOU 1983124 5. 363—365").

Remissinstanserna: Kommittéförslaget tillstyrks allmänt. Advokatsam- fundet anser dock att borgenärerna måste underrättas om att utbetalning har skett och slutredovisningen lagts fram (remissammanställning I s. 67-— 71).

Skälen för mitt förslag: 1 praxis har utbildats ett utdelningsförfarande som inte är reglerat i lag. Detta tillämpas främst i sådana mindre konkurser vari tillgångarna visserligen räcker till betalning av konkurskostnaderna men överskottet är relativt litet. Normalt skall, när en mindre konkurs avskrivs därför att tillgångarna inte beräknas räcka till betalning av kon- kurskostnaderna och massaskulder. eventuellt överskott tillställas gälde- nären (185. d % KL). Det formlösa förfarandet har sin grund i att själva utdelningsförfarandet är förenat med vissa kostnader. t. ex. för upprättan- de och kungörande av utdelningsförslag. Om tillgångarna räcker till övriga konkurskostnader samt massaskulder men inte till utdelningsförfarandet (se prop. 1978/79: 105 s. 331) har det i den praktiska tillämpningen tett sig naturligt att överskottet överlämnas till bäst prioriterade borgenärer i stället för att återställas till gäldenären. Det rör sig här om relativt små belopp eftersom överskottet förutsätts inte överstiga de beräknade utdel- ningskostnaderna. Förfarandet har emellertid på sina håll kommit att till-

lämpas även när de resterande tillgångarna uppgår till ganska betydande belopp, vida överstigande utdelningskostnaderna.

Förfarandet förutsätter i dag att gäldenären ger sitt samtycke till utbetal— ningen eftersomju överskottet annars skall tillställas denne. Någon kungö- relse om åtgärden utfärdas inte. Inte heller underrättas de övriga borgenä- rerna på något annat sätt.

Det formlösa utdelningsförfarandet får enligt kommittéförslaget tilläm- pas i mindre konkurser om de utdelningsberättigade borgenärerna är få och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem. Dessutom måste förvaltaren höra tillsynsmyndigheten. Kommittén före- slår däremot inte någon högsta gräns för det belopp som kan betalas ut genom detta formlösa utdelningsförfarande. Förfarandet skall enligt kom- mitténs förslag gå till på följande sätt. Förvaltaren betalar ut tillgängliga medel till de berättigade borgenärerna. Han behöver varken upprätta ut- delningsförslag eller förvaltningsredogörelse. Han skall däremot till till- synsmyndigheten avge slutredovisning för sin förvaltning. En kopia skall lämnas till rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen men behöver inte avge något yttrande. Utbetalningen behöver inte kungöras. Inte heller behöver det kungöras eller lämnas någon annan särskild under- rättelse om att slutredovisningen avlämnats. Förvaltaren skall däremot anmäla till rätten när utbetalning har ägt rum. En mindre konkurs är avslutad när anmälan kommer in till rätten. Den som vill framställa invänd- ning mot en utbetalning kan göra det hos rätten inom en månad från den dagen.

Kommittéförslaget om formlös utdelning har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Advokatsamfundet påpekar emellertid att det. även om risken för felaktiga utbetalningar från förvaltarens sida är liten. måste tillses att möjligheterna att klandra förvaltarens åtgärder är tillfredsställan- de reglerade. Enligt samfundet krävs det för att reglerna om invändning mot utbetalning och klander av förvaltarens slutredovisning skall bli me- ningsfulla att förvaltarens anmälan om utdelning till rätten och slutredovis- ning offentliggörs genom kungörelse eller direkta meddelanden till berörda borgenärer.

Kommitténs förslag innebär att man lagfäster en praxis om formlös utdelning även i konkurser i vilka tillgångarna förslår till betalning av kostnaderna för ett utdelningsförfarande. Frågan är om denna praxis är från alla synpunkter godtagbar.

En förutsättning för att det formlösa utdelningsförfarandet skall få an- vändas är enligt kommitténs förslag att förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas. Jag tror i och för sig inte att risken är särskilt stor för att förvaltaren felbedömer vilken eller vilka borgenärer som är berättigade till utdelning. Man måste emellertid hålla i minnet att förvalta- rens bedömning av förutsättningarna för utdelning i de fall som här avses grundas enbart på uppgifter om och från de borgenärer som är kända utan bevakningsförfarande. Redan häri ligger en viss osäkerhetsfaktor. Något kungörande eller annan underrättelse om utbetalningen skall inte ske. vilket utgör ytterligare en osäkerhetsfaktor för de borgenärer som har invändningar mot utbetalningen.

Att trots detta låta praktiska hänsyn överväga och tillåta en formlös utdelning är enligt min mening försvarbart så länge utdelningen endast avser ett relativt blygsamt belopp som dessutom i annat fall hade gått till gäldenären. I kommittéförslaget ställs emellertid inte upp någon belopps- gräns i fråga om möjligheten till formlös utdelning. Därmed kommer saken i ett annat läge. Som advokatsamfundet har varit inne på talar i så fall starka skäl för att de borgenärer som har anmärkningar mot utbetalningen också måste tillförsäkras praktiska möjligheter att reagera. Detta kräver antingen att utdelningen kungörs eller att direkta meddelanden sänds till borgenärerna. Som jag ser det har emellertid med en sådan ordning de praktiska och ekonomiska fördelarna med det formlösa förfarandet gått förlorade. Förfarandet kommer då i praktiken att ligga så nära det vanliga utdelningsförfarandet att det närmast blir en olägenhet att ha skilda sys- tem.

Jag förordar därför att kommittéförslaget om ett vidgat formlöst utdel- ningsförfarande inte genomförs.

Däremot är jag beredd att föreslå den ändringen i förhållande till gällan- de rätt att kvarvarande egendom vid avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar normalt skall tillställas bäst berättigad borgenär och inte gälde- nären. Detta innebär att man lagfäster nuvarande praxis om formlös utdel- ning såvitt gäller belopp som understiger utdelningskostnaderna. Jag åter- kommer till frågan under rubriken till 10 kap. och i motiveringen till 10 kap. 4 &.

Hänvisningar till S2-7-1

Mitt förslag: Ett förslag till efterutdelning skall upprättas, om det är oklart hur medlen skall fördelas. Ett sådant förslag skall alltid kun- göras. 1 andra fall får tillgängliga medel formlöst delas ut till bäst berättigad borgenär.

Kommitténs förslag: Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas och äri stor konkurs förhållandena även i övrigt av enkel beskaf- fenhet eller är i mindre konkurs de utdelningsberättigade borgenärerna få. får förvaltaren. utan att upprätta något utdelningsförslag. tillställa bor- genär de medel som tillkommer denne (betänkandet SOU 1983:24 s. 230-— 231).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remiss- sammanställningl s. 67—71).

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller att när egendom blir tillgänglig efter konkursens slut skall efterutdelning ske. I princip gäller därvid reglerna om utdelning. Detta innebär att förfarandena i ordinär och mindre konkurs skiljer sig åt på samma sätt som vid vanlig utdelning (se avsnitt 2.2.6). Dessutom gäller i mindre konkurs att förslaget till efterut- delning behöver kungöras endast om det finns skäl till det.

Vid efterutdelning är situationen oftast annorlunda än vid vanlig utdel-

I»)

ning. Botitredningen är avslutad och förvaltarens slutredovisning har fun— nits tillgänglig för granskning. Ett utdelningsförslag har tidigare upprättats och borgenärerna har haft tillfälle att framställa invändningar mot försla- get. Om förslaget till eftertttdelning inte skiljer sig på något avgörande sätt från det tidgare förslaget. är det naturligtvis inte lika angeläget att borge- närerna informeras om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats.

Enligt kommitténs förslag skall formlös utdelning ktmna äga rum vid efterutdelning såväl i stor som i mindre konkurs oavsett det utdelningsbara beloppets storlek.

För egen del är jag beredd att så till vida biträda kommittéförslaget att jag anser att en möjlighet till formlös utdelning bör skapas också med sikte på efterutdelningsfallen. Jag vill emellertid anmärka att tillämpningsområ- det för ett sådant formlöst utdelningsförfarande påverkas av hur det van- liga efterutdelningsförfarandet är reglerat.

Ett förslag till efterutdelning skall i mindre konkurs kungöras endast om det finns skäl till det. Kommitténs förslag innebär ingen förändring i det avseendet. I en mindre konkurs kan efterutdelning ske på tre olika sätt: Genom formell efterutdelning med kungörelse. formell efterutdelning utan kungörelse och genom formlös utbetalning till bäst berättigad borgenär.

Enligt min mening är det lämpligare att i detta hänseende knyta an till kommitténs förslag till reglering av efterutdelning i stor konkurs. Efterut- delning kan där förekomma antingen i form av formell efterutdelning med kungörelse eller i form av formlös utbetalning. I mitt förslag har därför endast dessa former för efterutdelning tagits upp.

Avgörande för vilken form som skall användas bör enligt min mening vara om det är oklart hur medlen skall fördelas och det därmed finns ett behov av att kungörelse sker. Föreligger ett sådant behov skall formellt förslag till efterutdelning upprättas och kungörelse utfärdas. 1 andra fall tillämpas ett formlöst utdelningsförfarande.

Jag återkommer-i specialmotiveringen till 11 kap. 20 5 till frågan i vilka situationer som det enligt min mening finns skäl att normalt sett anse att utdelningsbilden är oklar.

Om det i och för sig föreligger ett behov av kungörelse men de för efterutdelning tillgängliga medlen inte förslår att betala kostnaderna för ett formellt efterutdelningsförfarande. bör förvaltaren överlämna de tillgäng- liga medlen till den eller de borgenärer som i enlighet med den tidigare fastställda prioriteringslistan är bäst berättigade.

Hänvisningar till S2-7-2

Mitt förslag: Reglerna om interimsutdelning och förskottslyftning slås samman till ett förfarande. benämnt förskottsbetalning. Det i praxis utvecklade förfarandet med underhandsutdelning inarbetas i dessa regler. Under konkursen skall utdelning förekomma endast i samband med att den avslutas.

Kommitténs förslag: Reglerna om interimsutdelning behålls oförändrade. Förskottslyftning skall benämnas förskottsbetalning. Förvaltaren föreslås bli berättigad att tillställa borgenär förskottsbetalning även utan föregåen- de framställning därom (betänkandet SOU 1983:24 s. 228231).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I ordinär konkurs gäller följande. Enligt 125 & KL får som huvudregel utdelning till borgenärerna ske först när anmärkningsti- den har gått ut och eventuellt förlikningssammanträde hållits. Den närmare tidpunkten bestäms av förvaltaren (126 & första stycket).

Om tillgångarna räcker till utdelning med IO % av bevakade opriorite- rade fordringar skall emellertid enligt 126 5 andra stycket s.k. interimsut- delning ske. om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Interimsutdel- ning bör då givetvis ske även till prioriterade borgenärer. Vidare gäller enligt tredje stycket i den paragrafen att interimsutdelning får ske till prioriterade borgenärer som inte lyft betalning enligt 143 & KL om det är lämpligt. Sådan utdelning behöver inte ske till alla förmånsberättigade utan kan begränsas till de borgenärer som har förmånsrätt inom en viss grupp. Förfarandet vid interimsutdelning är väsentligen detsamma som vid slutlig utdelning.

Institutet interimsutdelning har aldrig kommit att tillämpas i någon nämnvärd utsträckning. Sannolikt avskräcker det merarbete och de kost- nader som är förenade med förfarandet förvaltarna från att utnyttja denna möjlighet. En annan omständighet som antagligen har bidragit till denna utveckling är att interimsutdelning till de oprioriterade borgenärerna måste ske med ett belopp som understiger den slutliga utdelningen till dessa eftersom medel måste reserveras för återstående konkurskostnader och för betalning till bl.a. de prioriterade fordringsägare som har bevakat reservationsvis. I motsats till vad benämningen interimsutdelning antyder är denna utdelningsform slutlig på det sättet att de medel som har betalats ut i samband med interimsutdelningen inte skall tas upp i ett senare upprättat utdelningsförslag.

Förskottslyftning regleras i 143— 145 åå KL. Endast förmånsberättigade borgenärer har möjlighet att lyfta medel i förskott. men de måste ställa borgen för eventuell återbetalningsskyldighet. Vissa borgenärsgrupper har företräde till förskottslyftning framför andra. Det är borgenärerna själva som tar initiativet till förskottslyftning genom begäran hos förvaltaren.

Inte heller institutet förskottslyftning har kommit att utnyttjas på det sätt som förutsätts i KL. I praktiken har i stället ett annat förfarande, vanligen benämnt underhandsutdelning, kommit till användning. Vanligast är att förvaltaren tar initiativet till betalningen. Skälet kan t.ex. vara att den ränta som löper på en företagsintecknad fordran är högre än vad konkurs- boet kan få ut genom insättning i en bank. En borgenär som inte har framställt begäran om förskottslyftning är inte skyldig att ta emot betalning i form av underhandsutdelning. Vid underhandsutdelning brukar förval- taren inte kräva säkerhet för eventuell återbetalningsskyldighet. Detta beror på bl.a. att de borgenärer som oftast kommer i fråga för underhands- utdelning är staten, banker och andra kreditinstitut.

I fråga om mindre konkurs finns det inte några regler om interimsutdel-

ning eller förskottslyftning. I praktiken förekommer dock att förvaltaren tillställer borgenärerna utdelningsmedel i förtid.

Kommittén har (betänkandet s. 230) prövat möjligheten att slå samman instituten interimsutdelning och förskottslyftning till ett förfarande. Kom- mittén har emellertid avvisat den tanken och åberopat att det finns ett praktiskt behov av båda dessa förfaranden. Den praktiska vinsten av en sammanslagning skulle därmed bli liten.

Kommittén föreslår att institutet interimsutdelning behålls oförändrat medan reglerna om förskottslyftning byggs ut och anpassas till den oregle- rade underhandsutdelningen. Enligt kommittén bör de nya reglerna tilläm- pas även i mindre konkurs. Förslagen har lämnats utan erinran av remiss- instanserna.

Enligt min mening bör reglerna om utdelning och betalning till borgenä- rerna i förtid kunna göras mer enhetliga och lättillämpade. De bör vidare vara tillämpliga oavsett om bevakning har ägt rum eller inte.

Instituten interimsutdelning och förskottslyftning företer en principiellt viktig skillnad i det att det förra utgör ett fullständigt utdelningsförfarande medan det senare utgör en betalning som är preliminär intill dess den slutligt tas upp i ett utdelningsförslag. Enligt min mening bör en enhetlig reglering bygga på reglerna om förskottslyftning.

Vid interimsutdelning måste utdelning till de borgenärer som har opriori— terade fordringar som regel tas upp på nytt i ett senare utdelningsförslag eftersom det på detta stadium i konkursen inte går att göra några säkra bedömningar av vilken utdelningsprocent som kan komma att bli aktuell för dessa fordringar. Om institutet interimsutdelning slopas skulle den fördelen vinnas att endast ett utdelningsförfarande blir aktuellt under kon- kursens handläggning. Därmed skulle beteckningen slututdelning kunna utmönstras ur KL. Med utdelning skulle alltid åsyftas den utdelning som sker i samband med att konkursen avslutas. För borgenärerna torde ett slopande av institutet interimsutdelning knappast i praktiken göra någon skillnad. De betalningar som borgenärerna skulle komma i åtnjutande av genom en vidgad möjlighet till förskottsbetalning skulle visserligen alltid få anses vara preliminära. Det ligger emellertid i sakens natur att betalning i förskott endast kan ske med belopp som med säkerhet inte kommer att överstiga den slutliga utdelningen. Om en borgenär gör framställning om förskottsbetalning. bör förvaltaren få kräva säkerhet för eventuell återbe- talningsskyldighet om han anser det behövligt. Förvaltarna bör i detta avseende ges rätt fria händer. Angående den närmare utformningen av bestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringcn i anslutning till 11 kap. 14—17 åå.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Slopandet av institutet inte— rimsutdelning medför att reglerna om utdelning kan förenklas. Genom att vidga utrymmet för förtida utbetalningar av borgenärerna tillkommande utdelningar kan reglerna anpassas till den praxis med underhandsutdel- ningar som har kommit att utvecklas.

'.Il

Hänvisningar till S2-7-3

2.8. Konkurskostnaderna

Hänvisningar till S2-8

1 KL finns regler om konkurskostnader intagna på skilda ställen. Två huvudgrupper av regler kan urskiljas. Det är dels fråga om sådana regler som anger hur förvaltarens arvode skall beräknas och förfarandet vid prövningen av dennes arvodesanspråk. Dessa regler återfinns i 81 —86 a åå KL. Genom en hänvisning i 187 % KL gäller samma principer för beräkning av arvodet också i mindre konkurs. Förfarandet vid prövningen av förval- tarens arvodesanspråk är emellertid enklare i mindre konkurs än i ordinär konkurs. Arvodet bestäms i allmänhet efter taxa om konkursen avskrivs på grund av bristande tillgångar. Vidare behöver konkursdomaren inte sätta ut en förhandling för prövningen av anSpråket. Den andra gruppen av regler anger vem som skall bära konkurskostna- derna. Uttryckliga regler härom finns bara beträffande mindre konkurs i 188 s KL. Beträffande ordinär konkurs är det underförstått att kostna- derna alltid skall bäras av boet. ] 188 & andra stycket KL sägs dock att kostnaderna i en ordinär konkurs som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall. om de inte kan tas ut ur boet, utgå av allmänna medel. Enligt paragrafens tredje stycke skall detsamma gälla om konkursen har upphört på något annat sätt. Kommittén föreslår ändringar i sak av reglerna om förvaltarens arvode på fyra punkter. Förbudet i 82 & tredje stycket KL att räkna arvode efter tid slopas. Rättens handläggning av arvodesfrågor i stor konkurs förenklas och förvaltares möjlighet att uppbära förskott vidgas. Slutligen föreslår kommittén en utvidgning av tillämpningsområdet för arvodestaxan i mind- re konkurs.

Jag tar i det följande upp vissa av de förslag till ändringar rörande arvodesbestämningen m.m. som sålunda har aktualiserats. [ övriga frågor fårjag hänvisa till specialmotiveringcn.

2.8.2 Beräkning av förvaltares arvode

Mitt förslag: Förbudet att räkna förvaltararvodet efter tid slopas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 243).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts endast av Sveriges advokat- samfund, som kritiserar det (remissammanställning I 5. 81 ).

Skälen för mitt förslag: Arvode till förvaltare i ordinär konkurs skall enligt 82 & första stycket KL alltid fastställas av domstol. I samma para- grafs andra stycke slås fast att arvode till förvaltare inte får sättas till högre belopp än som med avseende på det arbete uppdraget krävt. den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts samt boets omfattning får anses utgöra skälig ersättning.

I 82s tredje stycket KL sägs att arvode inte får beräknas efter tid.

Därmed torde ursprungligen ha avsetts att arvodet inte får bestämmas efter konkursens varaktighet. En sådan beräkningsgrund skulle motverka öns- kemålet att konkurser avvecklas snarast möjligt. Bestämmelsens ordaly- delse har emellertid också i praxis ansetts utesluta att arvode bestäms efter den tid som förvaltaren faktiskt har lagt ner på arbetet med konkursförvalt- ningen. Det anses att avgörande för arvodesbestämningen skall vara en allmän bedömning av arbetets kvantitet och kvalitet. Det har vidare anta- gits att ett förfarande bestående i att särskilt arvode fastställs för varje åtgärd skulle. leda till en stegring av arvodets totalbelopp. Därför föreskrivs det i 83 & första stycket KL att arvode till förvaltare i princip skall faststäl- las till visst belopp i ett för allt.

Vid arvodesframställningen skall förvaltaren bifoga dels en specificerad räkning som utvisar hur det fordrade beloppet fördelar sig på de olika förvaltningsåtgärderna och dels en redogörelse för det arbete som uppdra- get har medfört. Konkursdomstolen skall alltid inhämta tillsynsmyndighe- tens yttrande över förvaltarens arvodesframställning. Ofta sänder förval- taren in sin arvodesräkning direkt till tillsynsmyndigheten. som senare översänder räkningen med sitt yttrande till konkursdomaren.

] mindre konkurser skall konkursdomaren enligt 187 & KL bestämma förvaltarens arvode efter att ha hört tillsynsmyndigheten. När en konkurs avskrivs enligt 185 d & KL bestäms förvaltararvodct enligt taxa. Konkurs- domaren skall i mindre konkurser också alltid fastställa förvaltarens ersätt- ning för kostnader eftersom staten ofta får stå även för dessa kostnader.

De ändringar i KL som genomfördes i samband med 1979 års reform syftade främst till att få till stånd en effektivare förvaltning av konkursbon. Förvaltarens ställning stärktes samtidigt som högre kompetenskrav ställ- des på den som skulle kunna komma i fråga för uppdrag som konkursför- valtare. Å andra sidan skulle bl.a. de då nytillskapade tillsynsmyndighe- terna i konkurser verka för att kostnaderna för förvaltningen höll sig på en acceptabel nivå. Det betonades därvid att tillsynsmyndigheterna fyllde en särskild uppgift i samband med prövningen av förvaltararvodena. Tillsyns- myndigheten ansågs ha goda förutsättningar att få ett tillfredsställande underlag för sin bedömning av framställda arvodesanspräk. Det nya till- synssystemet ansågs också medföra förbättrade möjligheter att få till stånd enhetliga riktlinjer över hela landet för arvodesprövningen.

Det finns tecken som tyder på att 1979 års reform ijust detta avseende fallit ut mindre väl. Sålunda har kronofogdemyndigheten i Kristianstad i en skrivelse till justitiedepartementet anfört att gällande regler för arvodes- prövningen är otillräckliga och föreslagit att bestämmelserna om arvode till konkursförvaltare ses över. Saken har också tagits upp i en motion till 1983/84 års riksmöte (motion 19831'841526). I denna föreslås att regeringen föranstaltar om en översyn av bestämmelserna om förvaltararvodet. Mo- tionärerna ifrågasätter bl.a. om inte taxa borde införas också i andra konkurser än mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 9". KL. Motionä- rerna hävdar bl.a. att enhetliga linjer för arvodesprövningen inte har uppnåtts.

Riksskatteverket och Föreningen Sveriges kronofogdar vitsordar i re- missyttranden över motionen att den framförda kritiken är berättigad och

xJ

förordar att en översyn av de nu gällande bestämmelserna görs. Framför allt upplevs avsaknaden av riktlinjer för arvodesprövningen som besväran- de. De domstolsavgöranden som finns ger enligt RSV sällan eller aldrig någon vägledning för framtida prövningar; detta trots att tillsynsmyndighe- ten i målet ofta har lagt ner ett omfattande arbete på yttrandet över arvodesframställningen. — Lagutskottet (LU 1984/8516) hemställde om avslag på motionen med hänvisning till att arbetet med den nya konkursla- gen inte borde föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kommitténs förslag att slopa förbudet att räkna arvode efter tid har som nämnts kritiserats av Sveriges advokatsamfund. Enligt samfundet har vis- sa tillsynsmyndigheter börjat ta alltför stor hänsyn till den tid som lagts ner på uppdraget. Denna utveckling anser samfundet olycklig eftersom den inte tillräckligt premierar kunniga och specialiserade konkursförvaltare. Samfundet anser att det nu gällande förbudet att räkna arvode efter tid utgör en behövlig garanti mot att tidsaspekten tillmäts alltför stor betydel- se.

Det är naturligtvis viktigt att konkurskostnaderna hålls på en rimlig nivå. Den största kostnadsposten är i allmänhet förvaltarens arvode och det säger sig självt att prövningen av arvodesanspråket bör ske så noggrant som möjligt. I samband med den kritik som förts fram angående formerna för arvodesprövningen har inte från något håll ifrågasatts att prövningen bör ankomma på någon annan än rätten. Det bör således alltjämt vara rätten som slutligt prövar och fastställer arvodet.

I 22 & första stycket rättshjälpslagen (19721429) och 21 kap. 10 & första stycket rättegångsbalken sägs uttryckligen att vid bedömningen av vad som skall anses vara skäligt arvode till biträde enligt rättshjälpslagen resp. offentlig försvarare särskild hänsyn skall tas till den tid som har lagts ned på uppdraget. Vid prövning av arvodesanspråk enligt dessa båda lagrum har också den uppgivna tidsåtgången i praxis kommit att tillmätas avgöran- de betydelse.

När det gäller prövning av ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen och till offentlig försvarare i brottmål har domstolen ofta en ganska klar uppfattning om uppdragets natur och om de speciella svårigheter som kan ha mött vid uppdragets fullgörande. Denna kunskap vinner rätten på ett naturligt sätt genom sitt eget sysslande med målet. Motsvarande gäller inte vid prövningen av konkursförvaltares arvodesanspråk. Domstolens ar- betsuppgifter i konkurssammanhang ger normalt inte grund för några säkra slutsatser om förvaltaruppdragets natur och om de speciella förhållandena ide enskilda konkurserna.

Tillsynsmyndigheterna har. näst efter förvaltarna. den bästa kunskapen om de enskilda konkurserna. Det kan också antas att tillsynsmyndighe- terna numera har samlat en bred kunskap om de olika problem som kan förekomma vid arvodesprövningen. Tillsynsmyndigheternas yttranden över förvaltarnas arvodesframställningar bör därför tillmätas stor betydel- se vid rättens prövning av arvodesanspråket. Om därför domstolarna. vilket tillsynsmyndigheterna och RSV hävdar. inte fäster så stor vikt vid dessa yttranden kan detta sannolikt förklaras med bl.a. de svårigheter som

generellt är förknippade med prövningen av arvodesanspråk. Mot intresset att hälla kostnaderna nere står ju skyldigheten att bestämma en skälig ersättning för det arbete som förvaltaren faktiskt har utfört.

Avsaknaden av normer och riktlinjer för prövningen försvårar onekligen både tillsynsmyndighetens och rättens arbete. Vid tillkomsten av de nya tillsynsreglerna år 1979 förutsattes att myndigheternas arbete skulle avsät- ta sig bl.a. i en utvecklad praxis. som med tiden skulle underlätta pröv- ningen. Det synes emellertid som om detta skett bara i en begränsad omfattning.

En bidragande orsak till detta är troligen att förbudet att räkna arvode efter tid medför att rätten och tillsynsmyndigheten inte får ett tillräckligt underlag för sin bedömning. Förbudet har medfört att förvaltarna i sina arvodesräkningar inte anger den tid som uppdraget har krävt. Varken rätten eller tillsynsmyndigheten har därför möjlighet att bedöma om den faktiska tidsåtgången eller den tillämpade timdebiteringen är rimlig. De båda faktorer som normalt tillmäts den största betydelsen vid arvodes- prövningar är alltså inte kända. Om förbudet att räkna arvode efter tid slopas. torde förutsättningarna för en meningsfull prövning förbättras av- sevärt.

Advokatsamfundet har uttryckt farhågor för att slopandet av förbudet att räkna arvode efter tid kommer att medföra att den kunnige och speciali- serade konkursförvaltaren inte premieras tillräckligt. Jag anser dessa far- hågor överdrivna. Ett slopande av nämnda förbud medför i detta hänseen- de endast att det går att kontrollera att den enskilde förvaltarens uppfatt- ning om sin egen skicklighet står i rimlig överensstämmelse med rättens och tillsynsmyndighetens uppfattningar.

När förbudet nu slopas. bör förvaltarna naturligtvis i sina arvodesräk— ningar ange den tid som åtgått för uppdragets utförande. Den angivna tidsåtgången och timdebiteringen kommer här liksom i andra sammanhang där arvodesanspråk prövas att tillmätas stor betydelse. Jag vill emellertid betona att förhållandena i konkurssammanhang skiljer sig från andra situa- tioner där arvodesprövningar av rätten förekommer. Alltjämt bör gälla att förvaltararvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt och att hänsyn därvid skall tas inte bara till arbetets omfattning utan också till dess kvalitet. Ett system med fastlagda timkostnadsnormcr passar inte särskilt bra i konkurssammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag föreslår alltså att förbudet mot att beräkna konkursförvaltarens arvode efter tid slopas. Härigenom skapas ett bättre underlag för rättens och tillsynsmyndighetens prövning av framställda arvodesanspråk. Möjligheterna förbättras också för att i praxis utveckla normer och riktlinjer för arvodesprövningen.

! Mitt förslag: Nuvarande utrymme för förvaltartaxa bibehålls i hu- ] vudsak oförändrat.

Kommitténs förslag: Taxeområdet utvidgas att omfatta också sådana mindre konkurser vari utdelning i förenklad form äger rum (betänkandet SOU 1983:24 s. 371).

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund motsätter sig en utvidg- ning av det taxesatta området. Riksskatteverket ifrågasätter om det går att utforma taxan så att den ger rimliga resultat i av kommittén föreslagna fall. Iövrigthar inga synpunkter på förslaget framförts (remissammanställningl & 72—83).

Skälen för mitt förslag: Med stöd av ett bemyndigande i 187 & KL har domstolsverket utfärdat en konkursförvaltartaxa. Taxan omfattar i prin- cip alla mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d & KL. dvs. på grund av att tillgångarna inte räcker till för att betala konkurskostnaderna. I dessa fall utgår förvaltarens arvode normalt enligt taxan. för närvarande med 3000 kr. (DVFS 1986:15). Taxan får överskridas om skäligt arvode befinnes överstiga taxebeloppet med minst hälften. Gränsen för överskri- dande blir alltså 4500 kr.

Konkurslagskommittén föreslår att taxa skall kunna tillämpas för ar- vodesbestämningen också i sådana mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form. dvs. genom direkta utbetalningar till bäst prioriterade borgenärer.

I den tidigare berörda motionen 19835841526 framförs krav på att syste- met med taxebundna förvaltararvoden skall utvidgas. ingen av de remiss- instanser som yttrat sig till lagutskottet har tillstyrkt en utvidgning av det taxebundna området. Flertalet av remissinstanserna — däribland dom- stolsverket har ställt sig direkt avvisande till en sådan utvidgning. Som tidigare nämnts har motionen avslagits.

Det arbete som förvaltare måste lägga ned i tillgångskonkurser varierar högst avsevärt. bl.a. beroende på konkursboets omfattning. om konkurs- gäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse det gäller. antalet fordringsägare m.m. Enligt min uppfattning är det därför mycket svårt att genomföra en utvidgning av det taxesatta området till att omfatta även konkurser med utdelning. Även om det bland tillgångskonkurserna skulle gå att urskilja en eller annan typisk konkurs som skulle kunna tjäna som riktmärke vid en taxesättning är det tydligt att man för att undgå stötande resultat måste kunna frångå taxan i åtskilliga fall, kanske de flesta. Härige— nom bortfaller emellertid det viktigaste argumentet för att införa en taxa.

Kommittén har föreslagit att det taxesatta området utvidgas till att omfatta även sådana konkurser som enligt kommittéförslaget skall avslu- tas med utdelning i förenklad form. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.7. 1) kan jag emellertid inte annat än i begränsad omfatt- ning biträda det senare förslaget. Den motsvarighet till kommitténs förslag somjag föreslår är att betrakta som en form av avskrivning av konkurs och faller därför utan vidare inom det taxebundna området.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att nuvarande principer för att avgränsa det taxesatta omrädet bör behållas oförändrade. Med det enhet- liga förfarandet följer att även de konkurser som nu avskrivs enligt 186 & KL. s.k. efterföljande fattigkonkurser. formellt kommer att omfattas av det taxesatta området. 1 praktiken torde det dock i sådana konkurser ofta finnas anledning att frångå taxan.

Hänvisningar till S2-8-3

Mitt förslag: Nuvarande krav i ordinär konkurs att förhandling vid prövning av förvaltarens arvodesanspråk alltid skall hållas får inte någon motsvarighet i den nya lagen. Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan om den finner skäl till det.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betän- kandet SOU 1983:24 s. 349350).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts i enstaka remissyttranden. En kronofogdemyndighet anser att möjligheten att hålla förhandling i arvodes- frågan bör slopas helt (remissammanställning I 5. 72—83).

Skälen för mitt förslag: Enligt 85 & KL skall konkursdomaren då fram- ställning om bestämmande av arvode i en ordinär konkurs har kommit in sätta ut en förhandling för ärendets handläggning hos rätten. Före 1979 års konkursreform skulle. konkursdomaren kungöra kallelse till förhandlingen. Numera är det tillräckligt att konkursdomaren skickar underrättelser om förhandlingen till förvaltaren. gäldenären och sådan borgenär som begärt att bli underrättad om förhandlingen. Rätten är enligt 211 & tredje stycket KL vid prövningen domför med en lagfaren domare. Av fjärde stycket samma paragraf framgår att om part eller annan uteblir från förhandlingen, utgör detta inte hinder för målets handläggning.

Reglerna om handläggningen av förvaltares arvodesanspråk i ordinär konkurs gäller inte i mindre konkurs. I sådana bestämmer konkursdoma- ren arvodet efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Enligt kommittén förekommer det i ordinär konkurs endast undantags- vis att någon borgenär begär att få bli underrättad om förhandlingen. Särskilt med tanke på tillsynsmyndighetens roll i samband med arvodes- prövningen synes det enligt kommittén inte påkallat att i alla lägen kräva muntlig förhandling. Många gånger är förhållandena sådana att arvodesfrå- gan kan avgöras på handlingarna. Kommittén föreslår därför att kravet på obligatorisk förhandling för prövning av arvodesfrågor slopas.

Det enhetliga konkursförfarandet medför behov av ett enhetligt pröv- ningSförfarande. De mer utbyggda förfarandereglerna för ordinär konkurs bör i och för sig utan svårigheter kunna anpassas till det enhetliga konkurs- förfarandet. Därvid bör emellertid kravet på förhandling mjukas upp.

Jag anser inte att det i lagen behöver anges i vilka fall som rätten skall hålla förhandling. Det bör vara tillräckligt att rätten ges möjlighet att hålla muntlig förhandling när den finner skäl till det. Tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesanspråk bör enligt min mening tillmätas stor betydelse vid bedömningen av behovet av muntlig förhandling.

Hänvisningar till S2-8-4

Mitt förslag: Det blir lättare för förvaltare att få förskott på arvodet.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betän- kandet SOU 1983:24 s. 350352).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några invändningar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Ursprungligen saknades helt möjlighet för förval- tare att uppbära förskott på sitt arvode. År 1960 infördes i en nyinsatt paragraf, 86 a % KL, en sådan möjlighet. Bestämmelserna. som i huvudsak gäller oförändrade i dag, ger uttryck för en restriktiv inställning i fråga om sådant förskott. Som förutsättning för att förskott skall kunna utgå till förvaltare anges i paragrafen att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl att förskott utgår. I sin framställning om förskott skall förvaltaren ange de skäl för förskott som han åberopar. Han skall också bifoga en arbetsredogörelse liksom en uppgift om boets ekonomiska ställ- ning. Innan konkursdomaren beslutar om förskott skall han inhämta ytt- rande av tillsynsmyndigheten.

1 mindre konkurs finns i dag inte några formella möjligheter att ge förvaltaren förskott på arvodet.

KL:s restriktiva attityd gentemot förskott på förvaltararvode har med- fört problem i praktiken, särskilt efter 1979 års reform. Den krets av personer som numera kan komma i fråga för uppdrag som förvaltare är begränsad och den förutsätts bestå av specialister med tillgång till en välutvecklad kontorsorganisation. Eftersom uppdragen har koncentrerats till vissa förvaltare har dessa personers möjligheter att äta sig andra upp- drag minskat. Olägenheterna av att betalningen för arbetet kan dröja accentueras därmed. Det sägs ha förekommit att förvaltare har tvingats ta upp lån för att klara Sina kostnader i avvaktan på betalning. Det har å andra sidan upplysts om att bestämmelserna på vissa håll i praktiken har kommit att tillämpas mer generöst än som egentligen har varit avsett. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att bestämmelserna om förskott görs mindre restriktiva.

Jag anser för egen del att det nu gällande kravet på synnerliga skäl för förskott är onödigt betungande. I och med tillskapandet av dagens tillsyns- organisation har möjligheterna att bedöma skäligheten av yrkade för- skottsbelopp ökat. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet en någorlunda klar bild av förvaltarens dittills nedlagda arbete. återstående handläggningstid och boets ställning. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om uppmjukning av förutsättningarna för att förvaltarna skall få uppbära för- skott på arvodet.

Konkurslagskommitte'ns förslag om ändrade regler om förskott på för- valtat-arvode tar sikte endast på ordinära konkurser. Behovet gör sig emellertid gällande även i en hel del av de mindre konkurserna. ] ett enhetligt förfarande bör gälla att förskott bör komma i fråga endast i mer omfattande konkurser. Vidare bör förvaltaren ha nedlagt ett betydande arbete på konkursen. Förskott bör inte heller utgå i andra fall än då konkursen beräknas pågå under ytterligare så lång tid att det framstår som obilligt att kräva att förvaltaren skall invänta konkursens slut innan han får

betalt. Det finns emellertid knappast någon anledning att uttryckligen undanta vissa konkurser från tillämpningsområdet.

Förfarandet vid prövning av en begäran om förskott bör vara detsamma som i dag. Rätten skall alltid inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten innan förskott beslutas. Det bör betonas att ett beslut om förskott inte innebär att arvodets skälighet prövas. Givetvis bör den situationen undvi- kas att förvaltaren i konkursens slutskede tvingas återbetala medel som han har uppburit i förskott. Vid förskottsbetalningen tillerkänns förval- taren endast ett belopp a conto som skall avräknas från det slutliga arvo- det.

Hänvisningar till S2-8-5

2.9. Information om beslut och åtgärder under konkurs

Hänvisningar till S2-9

Såväl KL som KF innehåller en mängd olika bestämmelser om spridande av information om beslut och åtgärder i konkurs. Ytterligare regler om detta finns i annan lagstiftning. bl.a. i lagen (1977z654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. (kungörandelagen). Dessa regler om spridande av information utgör ett nödvändigt komplement till konkursrät- tens regelsystem i övrigt. Många av KL:s regler förutsätter att en viss information kommer olika intressenter till del. Sålunda skulle exempelvis borgenärerna inte veta hur de skall gå till väga för att göra sina fordringar gällande om de inte informerades om handläggningsform, bevakningstider m.m.

Det förhållandet att reglerna om spridande av information i konkurs återfinns på flera ställen medför att regleringen är svårtillgänglig. Den är inte heller enhetlig. Allt detta medför svårigheter för de personer som har att tillämpa bestämmelserna att sätta sig in i regelsystemet.

Under senare år har vid flera olika tillfällen uttalats önskemål om att KL:s regler om kungörande skall ses över. 1 betänkandet (Ds Ju 1979: 16) "'Kungörelseannonsering — men till vilket pris?" förordades vissa rikt- linjer enligt vilka KL:s regler om spridande av information borde refor— meras. Syftet skulle därvid vara att sänka kostnaderna för kungörande samt att effektivisera kungörelseannonseringen.

Konkurslagskommitte'n har undersökt möjligheterna att nå de sålunda uttalade målen beträffande snart sagt alla de olika beslut eller åtgärder i konkurs som det skall informeras om. Kommittén har därvid vägletts av det uttalande som redovisades i det nämnda betänkandet angående kun— görande i samband med konkurs. nämligen att sådana kungörelser som kan betecknas som interna procedurtekniska meddelanden av betydelse endast för dem som har intressen i konkursen borde ersättas av direkta underrät- telser till dessa.

Jag kommer i det här sammanhanget att närmare beröra tre av de förslag som kommittén har framfört. nämligen omfattningen av informationsskyl- digheten. utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser och frågan om kungörelseannonsering i de fall som kungörande inte behöver ske enligt

den s.k. breda principen enligt 3 & kungörandelagen. I övriga frågor hänvi- sarjag till specialmotiveringcn i anslutning till 15 kap.

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt bemötande av re- missinstanserna (remissammanställning l s. 29—41). Även jag kan i allt väsentligt instämma i förslagen. Förutsättningarna kommer emellertid, med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar. delvis att föränd- ras. Det enhetliga förfarandet förutsätter att reglerna om information sam- ordnas. De för denna samordning mest betydelsefulla förändringarna är visserligen av sådan karaktär att de bör införas i en ny konkursförordning men det enhetliga konkursförfarandet påkallar behov av delvis nya lös- ningar även av vissa av de frågor som regleras i lagen.

Som jag kommer att belysa närmare i specialmotiveringcn förordar jag att reglerna om förhandlingar och sammanträden systematiseras på ett nytt sätt. Begreppet sammanträden bör förbehållas sådana sammankomster vid vilka rätten inte förväntas fatta något beslut i sak. Utöver edgångssamman- trädet och förlikningssammanträdet bör med denna utgångspunkt endast en ytterligare sammankomst benämnas sammanträde. nämligen den då borgenärerna skall rösta om ett av gäldenären framlagt ackordsförslag. För övriga sammankomster som hålls inom konkursärendets ram bör begrep- pet förhandling användas.

Bestämmelser om kallelser till förhandlingar avses bli införda i den nya konkurslagen. Detsamma avses gälla också beträffande kallelser till ed- gångssammanträdet och förlikningssammanträdet. l överensstämmelse med vad som gäller i dag bör det också i själva lagen anges att borgenä- rerna genom kungörelse skall kallas till sammanträde för prövning av ett ackordsförslag. Närmare regler om dessa kallelser bör tas upp i förord- ningen.

Lagrådet anser att alla föreskrifter om tillkännagivanden för konkursför- farandets parter som är påkallade för att dessa skall kunna ta till vara sin rätt i olika skeden av konkursen skall tas upp i konkurslagen. Jag har inget att erinra mot den uppfattningen. Därför bör regler om underrättelser av skilda slag också tas tipp i lagen. Jag föreslår vidare att det införs en regel som anger att underrättelser till vissa borgenärer och sådana kallelser som inte behöver delges i vissa fall kan utfärdas i form av kungörelse. Regeln avses bli tillämplig i omfattande konkurser med ett stort antal borgenärer med oprioriterade fordringar.

lnnanjag går in på de tre angivna särskilda delarna av kommittéförslaget vill jag emellertid som min mening framhålla att kommitténs förslag att samla alla centrala och generellt betydelsefulla regler om information om beslut och åtgärder i konkurs i ett kapitel innebär en klar förbättring av regleringen jämfört med gällande KL. Min avsikt är att i princip följa förslaget i detta hänseende.

Hänvisningar till S2-9-1

  • Prop. 1986/87:90: Avsnitt 8

Mitt förslag: lnformationsplikten bibehålls i princip oförändrad.

Kommitténs förslag: Om förvaltaren efter bevakningstidens utgång anser att det är uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som har bevakats utan förmånsrätt, skall han anmäla det till rätten. Förvaltarens anmälan medför att de berörda borgenärerna inte behöver tillställas ytterligare information i konkursen. Borgenärerna skall av rätten underrättas om förvaltarens anmälan och om vad den innebär för deras del (betänkandet SOU 1983:24 s. 153— 156).

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser framhåller dock att de berörda borgenärernas rättstrygghet försämras om de inte får någon information då konkursen avslutas med utdelning (remissammanställning I 5. 29—41").

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående undersökt möjligheter- na att begränsa rättens skyldighet att informera de berörda intressenterna om konkursens förlopp. Enligt kommittén finns det möjligheter till be- gränsningar av informationsplikten endast i de fall då det efter bevakning framstår som uppenbart att tillgångarna i boet inte förslår till utdelning för de oprioriterade fordringarna. Under förutsättning att förvaltaren har med- delat rätten detta och att rätten i sin tur har tillställt de berörda borgenä- rerna information om förvaltarens anmälan och om att de framdeles inte kommer att erhålla någon information. behöver dessa inte därefter tillstäl- las någon särskild information om konkursen.

Jag kan för min del instämma i kommitténs slutsats att det saknas utrymme för att begränsa rättens informationsplikt i andra fall än de som berörs av kommitténs förslag. Frågan är emellertid om ens en sådan inskränkning är godtagbar. Vissa remissinstanser. däribland Svea hovrätt och Svenska bankföreningen. har framfört kritik mot förslaget och hävdat att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan accepteras att borgenärer med oprioriterade fordringar blir helt utan information också om framlagda utdelningsförslag.

Tanken med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar är att alla konkurser skall handläggas efter i princip samma regler. I enlighet med vad jag tidigare har utvecklat är avsikten att bevakningsförfarande skall anord- nas endast om det behövs. Bevakning förutsätts förekomma i princip endast om det kan antas att de oprioriterade fordringarna kommer i fråga för utdelning i konkursen. Beslut om att bevakning skall ske förutsätts vidare fattas först sedan boutredningen nått det stadium då det med bety- dande grad av säkerhet går att bedöma de oprioriterade fordringarnas utsikter till utdelning. En konsekvens härav är att antalet konkurser med bevakning kan förväntas markant understiga antalet ordinära konkurser i dag. Förhoppningsvis kommer det nya systemet att innebära att bevakning i princip skall behöva förekomma endast i de konkurser där de opriorite- rade fordringarna senare verkligen också får utdelning. Mot bakgrund av de förhållanden som redovisas i betänkandet kan detta antas bli fallet i cirka 2 % av alla konkurser.

Uppenbarligen blir utrymmet för att tillgripa den av kommittén föreslag- na möjligheten att begränsa informationen avsevärt mindre när nu skiljelin- jen mellan ordinära och mindre konkurser slopas. Den föreslagna möjlig- heten skulle i ett enhetligt konkursförfarande kunna utnyttjas endast i

sådana fall där förvaltaren har missbedömt de oprioriterade fordringarnas utsikter till utdelning eller då bevakning har tillgripits av något annat skäl. Även om någon av dessa situationer kan tänkas uppstå bör det finnas anledning att anta att det sker mycket sällan. Det finns enligt min uppfatt- ning inte tillräckliga skäl att genomföra den av kommittén föreslagna begränsningen med sikte på dessa fall.

När det sedan gäller de konkurser som handläggs utan bevakning kan man regelmässigt anta att de oprioriterade borgenärerna blir utan utdel- ning. En förutsättning för att förslaget med en inskränkning av den fortsat- ta informationsskyldigheten skall medföra några förbättringar är. som jag tidigare har nämnt. att kungörandet får bytas ut mot särskilda underrät- telser till de prioriterade borgenärerna. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.9.3). anser jag mig kunna biträda det förslaget endast under förutsättning att bevakningsförfarande har ägt rum. En begränsning av informationsskyldigheten gentemot de oprioriterade borgenärerna skul- le därför få betydelse endast beträffande sådana underrättelser som skall skickas trots att kungörelse utfärdas. Detta skall för närvarande i mindre konkurser ske endast vid kungörande av slututdelning och slutredovisning.

I det förslag till ny konkursförordning som jag kommer att lägga fram under förutsättning att riksdagen godtar föreliggade förslag avser jag att föreslå att de nu gällande reglerna om underrättelser till borgenärerna om utdelning i mindre konkurs behålls och blir tillämpliga i alla konkurser. Detta innebär att alla kända borgenärer i princip skall tillställas en särskild underrättelse om utdelningsförslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas om den kan bedömas sakna betydelse för borgenären. Detta bör normalt sett medföra att de oprioriterade borgenärer som inte tillagts utdelning i förslaget inte behöver tillställas underrättelse om utdelnings- förslaget, om det står i saklig överensstämmelse med innehållet i den underrättelse som har utgått omedelbart efter edgångssammanträdet. Av det nu sagda följer att behovet av att kunna inskränka underrättelseskyl- digheten efter kommittéförslagets linjer får bedömas som ytterst ringa även när det gäller konkurser utan bevakningsförfarande.

Hänvisningar till S2-9-2

Mitt förslag: Kungörelse får i vissa särskilt angivna fall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse skulle bli lägre eller kungörelse annars är lämpligare.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kungörande i vissa särskilt angivna fall skall ersättas med skriftliga underrättelser om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därmed blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. De i KLförslaget angivna fallen står huvudsakligen i princi- piell överensstämmelse med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 156160).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Information som lämnas i form av särskilda underrättelser till borgenärerna innebär generellt sett att dessa får tillgång till informationen på ett säkrare sätt än om denna lämnas genom kungörel- se. Enligt min mening finns det starka skäl som talar för att kommitténs förslag om att kungörelser skall kunna bytas ut mot skriftliga underrät- telser genomförs. Detta förutsätter dock enligt min mening att systemet gcr tillfredsställande garantier för att borgenärernas rättstrygghet inte på något avgörande sätt försämras.

Det system med enhetligt konkursförfarande som jag här utgår från innebär i detta hänseende att förutsättningarna i viss mån förändras. Kom- mitténs förslag omfattar i första hand endast ordinära konkurser. Dock föreslår kommittén att information om att ett utdelningsförslag har lagts fram i mindre konkurs inte alltid skall behöva ske i form av kungörelse utan att informationen även i detta fall bör kunna tillställas de ifrågavaran- de borgenärerna genom särskilda underrättelser.

En förutsättning för att kungörelse skall kunna bytas ut mot särskilda underrättelser utan att befogade rättssäkerhetsintressen blir lidande är att kretsen av informationsmottagare går att bestämma med en betydande grad av säkerhet. Kommitténs förslag vilar på den grunden att bevakning har ägt rum eller. i fallet mindre konkurs. att de oprioriterade borgenärerna inte skall tillställas någon ytterligare information om konkursen. Enligt mitt förslag skall. som framgår av det föregående avsnittet (2.9.2), alla borgenärer i princip alltid ges möjlighet att erhålla information om upprät- tade utdelningsförslag. Vidare medför det enhetliga konkursförfarandet att bevakningsförfarande kan antas komma att äga rum i ett mindre antal konkurser än i dag. Om inte bevakning har ägt rum kan enligt min mening kretsen av informationsmottagare inte anses känd med tillräcklig grad av säkerhet. Detta innebär att utrymmet för utbyte av kungörelse mot särskil- da underrättelser till borgenärerna krymper.

Trots detta anser jag att det i vissa särskilt angivna fall bör finnas möjlighet att byta ut kungörelse mot särskilda underrättelser. om de all— männa förutsättningarna för ett sådant utbyte är uppfyllda. Beträffande frågan vilka särskilda fall som bör omfattas fårjag hänvisa till specialmoti— veringen i anslutning till 15 kap. 2 &. Allmänt kan sägas att antalet fall, även om de ståri huvudsaklig principiell överensstämmelse med KLförsla— get, i mitt förslag har minskat, främst till följd av de ändrade förutsättning— ar som jag nyss har berört.

Enligt KLförslaget skall som allmän förutsättning för utbyte av kungö— relse mot särskilda underrättelser gälla att det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och att det i övrigt framstår som lämpligt. Varje gång som det blir aktuellt att tillämpa den bestämmelsen måste rätten därför göra en kostnadsjämförelse. Kommittén har också visat hur en sådan kostnadsjämförelse kan gå till. Även om man schabloni- serar kostnaderna för de särskilda underrättelserna medför den föreslagna ordningen ett inte obetydligt merarbete för rätten. Det finns enligt min mening anledning att i stället föreslå den ordningen att om utbyte i det särskilda fallet är möjligt. sådant utbyte också bör ske. Rätten bör emeller-

tid kunna avstå från utbytet om det finns anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet skulle bli lägre med kungörelse eller om kungörelse i övrigt är lämpligare. Det kan förmodas att antalet borgenärer då normalt sett måste vara mycket stort för att utbyte inte skall ske. Ett annat skäl för att ändå behålla kungörelse kan vara att rätten anser att kretsen av infor- mationsmottagare i det ifrågavarande fallet trots allt inte är känd med tillräcklig grad av säkerhet.

Hänvisningar till S2-9-3

Mitt förslag: Kungörelse skall, iandra fall än när det gäller kungörel- se om konkursbeslutet. annonseras. förutom i Post- och lnrikes Tidningar. i den eller de dagstidningar som rätten bestämmer. I kungörelsen om konkursbeslutet skall anges att annonsering fort- sättningsvis kommer att ske i ett begränsat antal tidningar.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkan- det SOU 1983: 24 s. 160).

Remissinstanserna: Den remissinstans Svenska tidningsutgivarför- eningen som uppehållit sig främst kring denna fråga har strukit under det angelägna i att det i framtiden inte åläggs en tidning att i en kungörelse hänvisa läsaren till en annan tidning. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag (remissammanställningl s. 29—41).

Skälen för mitt förslag: I kungörandelagen finns det regler om bl.a. annonsering av myndigheters kungörelser av beslut eller åtgärder i vissa fall. Av dessa regler följer att, om kungörelse i ortstidning är föreskriven. kungörelsen skall införas i alla tidningar som har en viss angiven spridning inom den ort där kungörandet skall äga rum. Det kan i många fall röra sig om ett stort antal tidningar. Detta blir givetvis kostsamt om flera kungörel- ser skall utfärdas i en konkurs. Enligt KL får emellertid annonsering av kungörelse i samband med konkurs i flera fall ske i en begränsad omfatt- ning. Detta gäller dock inte kungörelsen om konkursbeslutet. Detta beslut är av stor betydelse inte bara för dem som har direkta intressen att bevaka i konkursen utan också för exempelvis den som avser att ingå en affärsför- bindelse med den berörde gäldenären. Dessutom är en rad viktiga rätts- verkningar knutna till kungörandet av konkursbeslutet.

Av KL framgår inte i vilken omfattning fortsatt annonsering av kungö- relse skall ske. Konkursdomaren skalli stället i samband med konkursbe- slutet bestämma i vilka tidningar som fortsatt annonsering skall ske. I kungörelsen om konkursbeslutet skall det anges vad konkursdomaren sålunda beslutat. Av detta följer att det av en kungörelse som införs i en tidning kan framgå att den fortsatta annonseringen kommer att ske inte i den tidningen utan i en konkurrerande tidning. Detta förfarande, att hänvi- sa sina läsare till konkurrerande tidningar. strider mot många tidningars principer och det uppges ha förekommit att tidningar har vägrat att föra in hänvisningen.

Enligt kommittén skulle det. mot bakgrundlav kommitténs förslag om begränsning av informationsplikten och utbyte av kungörelse mot separata underrättelser. bli missvisande att behålla föreskriften att konkursdoma- rens beslut om i vilka tidningar fortsatta kungörelser om konkursen skall tas in skall framgå av konkurskungörelsen. Kommittén erinrar också om den kritik som förekommit mot att kungörelsen i en tidning hänvisar till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslår därför att nämnda föreskrifter upphävs. Enligt kommittén får emellertid förutsättas att kungörelser om konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

Remissinstanserna lämnar allmänt förslaget utan erinran. Svenska tid- ningsutgivarföreningen tillstyrker förslaget.

För egen del villjag anföra följande. Kungörelsen om konkursbeslutet är den tveklöst viktigaste kungörelsen under konkursen. I likhet med kom- mittén anserjag att det beträffande denna kungörelse saknas anledning att frångå gällande ordning om kungörelseannonsering enligt den breda orts- tidningsprincipen.

Jag kan också ställa mig bakom kommittéförslaget om slopande av föreskriften rörande konkursdomarens beslut angående det fortsatta kun- görandet. I fortsättningen kommer alltså konkurskungörelsen inte att inne- hålla någon uppgift om i vilken eller vilka tidningar kungörelser om kon- kursen fortsättningsvis kommer att tas in. Det blir i stället rätten som i varje enskilt fall bestämmer i vilka ortstidningar kungörandet skall ske. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att alla fortsatta kungörelser i konkursen normalt bör genomgående införas i samma tidningar.

Den ordning som jag nyss förordat kan emellertid medföra att den som läser en kungörelse om ett konkursbeslut inges den felaktiga föreställning- en att också ytterligare kungörelser om konkursen kommer att införas i samma tidning. Det är därför rimligt att han på något sätt uppmärksammas på att detta inte behöver vara fallet. Det kan emellertid enligt min mening vara tillräckligt att det, i förekommande fall. i kungörelsen anges att annonsering av kungörelser i konkursen fortsättningsvis kommer att ske i ett begränsat antal tidningar. En bestämmelse om detta kan meddelas i förordning.

En remissinstans har efterlyst vägledande uttalanden om i hur många tidningar fortsatt annonsering normalt bör ske. Det uppges att vissa kon- kursdomare bestämmer att fortsatt annonsering skall ske i fem tidningar medan den av domstolsverket utskickade handboken för konkursdoma- rens handläggning av bl.a. konkurser anger att fortsatt annonsering nor- malt skall ske utöver i Post- och Inrikes Tidningar — endast i en tidning.

För egen del anser jag det klart att fortsatt annonsering bör ske i ett mindre antal tidningar än vad som skulle följa av kungörelse enligt den breda principen. Jag har i och för sig ingen erinran mot den tolkning som domstolsverket rekommenderar, nämligen att fortsatt annonsering skall ske bara i en ortstidning. Jag vill emellertid understryka att det ibland kan vara fullt motiverat att införa kungörelsen i ytterligare någon eller några tidningar. Detta kan vara fallet när exempelvis två tidningar har nästan lika stor spridning inom en ort eller om gäldenären driver verksamhet på mer än en ort. Andra särskilda omständigheter. såsom att antalet borgenärer är mycket stort, kan också motivera att kungörelse införs i flera tidningar.

Hänvisningar till S2-9-4

2.10. Förvaltarens bokföringsskyldighet

Mitt förslag: Förvaltaren skall i större utsträckning än för närvaran- de tillämpa mer utvecklade bokföringsprinciper vid redovisningen av förvaltningen.

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande ordning. Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser påpekar att de nu gällande kraven på konkursförvaltarens redovisning inte är tillfyllest om förvaltaren fortsätter en av konkursgäldenären driven rörelse (remissammanställning I 5. 95—108).

Skälen för mitt förslag: Frågan om principerna för förvaltarens bokfö- ringsskyldighet under konkurs prövades i samband med 1979 års konkurs- lagsreform. Enligt 57 & KL gäller nu att kontantprincipen normalt skall tillämpas men att denna princip får vika om god redovisningssed med hänsyn till särskilda förhållanden påkallar att bokföringen sker på annat sätt. I anslutning till denna bestämmelse uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1978/79:105. s. 182) att särskilda förhållanden kunde anses föreligga när gäldenärens rörelse drevs vidare efter konkurs- utbrottet eller när konkursboet var omfattande eller komplicerat. Som ytterligare ett exempel på särskilda förhållanden angavs att gäldenären har en välordnad bokföring och att konkursförvaltaren utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmässiga grunder. En vägledande aspekt angavs vara att bokföringsmetoden inte får väljas så att förvaltningen onödigtvis fördyras. Det förutsattes att bokföringsnämn- den skulle utfärda råd och anvisningar om vad som närmare bör gälla i fråga om bokföring i konkurs.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar beträffande bokföring i konkurs (BFN: 12). Anvisningarna innebär starkt sammanfattat följande. I normala konkurser skall förvaltarna tillämpa en renodlad kontantprincip. Om avvecklingen är mer komplicerad eller tidskrävande eller om en av gäldenären driven rörelse fortsätts skall i första hand, om konkursföreta- gets bokföring är välordnad, denna utnyttjas. Om så inte är fallet skall en modifierad kontantprincip tillämpas. Av anvisningarna framgår närmare hur bokföringen skall ordnas i de olika fallen.

Ett flertal remissinstanser har pekat på att konkurslagens regler om bokföring i konkurs inte motsvarar moderna redovisningskrav. Kritiken tar främst sikte på bokföringsskyldigheten i sådana konkurser där gälde- närens rörelse drivs vidare. Ett avgörande från högsta domstolen (NJA 1982 s. 900) har enligt dessa kritiker förstärkt behovet av en specialiserad resultatredovisning. I detta avgörande slås fast att den upparbetning som under konkursen sker av företagsintecknad egendom skall komma såväl inteckningshavarna som konkursboet till godo enligt vissa angivna fördel- ningsprinciper. För att detta skall kunna ske måste. menar kritikerna, större krav ställas på bokföringen än vad som sker i dag. Avgörandet anses påkalla en översyn av bokföringsnämndens anvisningar.

Föreningen Ekonomer inom exekutionsväsendet anser att bokförings-

nämndens anvisningar inte står i överensstämmelse med de uttalanden som den dåvarande chefen för justitiedepartementet gjorde i samband med tillkomsten av gällande regler såvitt gäller bokföringsskyldighetcn vid fort- satt rörelsedrift.

För egen del får jag anföra följande. De flesta konkurser är av enkel beskaffenhet. Många konkurser avskrivs på grund av otillräckliga tillgång- ar redan i anslutning till edgångssammanträdet. I andra konkurser står det tidigt klart att en snabb avveckling skall ske och behållningen därefter delas ut till de berättigade borgenärerna. ] sådana och andra enkla kon- kurser bör bokföringen ske på enklast möjliga sätt. Den renodlade kontant- principen torde här väl fylla sin funktion. Jag är inte beredd att frångå tidigare ställningstagande att kontantprincipen bör gälla som huvudregel för bokföringsskyldighetcn i konkurs.

Det finns däremot anledning att ta fasta på den kritik som har framförts såvitt gäller bokföringsskyldighetcn i mer omfattande eller komplicerade konkurser. Detta gäller framför allt i sådana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare av konkursförvaltaren. Inte minst för att de principer som numera gäller för fördelningen av det upparbetade värdet av företags- intecknad egendom skall kunna tillämpas kan det vara nödvändigt med en mer utbyggd redovisning som kan visa resultatet av rörelsedriften. Jag menar dock inte att resultatredovisning skall utgöra grundprincipen i alla de konkurser vari kontantprincipen i enlighet med vad som sagts nu inte är tillräcklig. Redovisning i konkurs bör inte göras mer komplicerad och kostnadskrävande än vad som är motiverat av de speciella krav som konkurssituationen för med sig.

Det finns emellertid anledning att nu öka utrymmet för undantag från kontantprincipen. Jag föreslår att kravet på att det måste föreligga särskil- da förhållanden för att avsteg från kontantprincipen skall få göras slopas. I stället bör det räcka att god redovisningssed påkallar att annan bokförings- princip tillämpas.

Den nu förordade ändringen medför att bokföringsnämnden bör se över de nu gällande anvisningarna för bokföring i konkurs. Enligt vad jag inhämtat har nämnden redan inlett en sådan översyn. En viktig uppgift för nämnden är att bevaka att tillräckliga krav på bokföringen ställs i sådana konkurser där kontantprincipen inte räcker till men att dessa krav inte generellt ställs så högt att det medför en onödig fördyring av konkursför- valtningen i sådana konkurser där exempelvis en modifierad kontantprin- cip är fullt tillräcklig.

Hänvisningar till S2-10

2.11. Förvaltarens tillgång till räkenskapsmaterial som rör konkursgäldenärens bo

Mitt förslag: Den som har haft i uppdrag att biträda konkursgälde- nären med granskning och bearbetning av bokföringsmaterial röran- de gäldenärens bo är skyldig att till konkursförvaltare lämna ut även sådant material som uppdragstagaren själv har upprättat.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU Prop. 1986/87: 90 1983:24 s. 294—298).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i princip utan erinran, men vissa instanser anser det otillfredsställande att revisorerna i konkurssituationer inte ges förmånsrätt för sina arvodesfordringar (remissammanställning I 5. 151-152).

Skälen för mitt förslag: I rättspraxis (NJA 1981 s. 1050) har slagits fast att en uppdragstagare med uppdrag att sköta en klients bokföring inte kan åberopa retentionsrätt för sin arvodesfordran i sådant räkenskapsmaterial som uppdragsgivaren har överlämnat till uppdragstagaren. Uppdragsta- garen kan då inte heller åberopa retentionsrätt gentemot uppdragsgivarens konkursbo. Detsamma anses gälla sådant material som uppdragstagaren har bearbetat i viss omfattning (NJA 1982 s. 404).

Med retentionsrätt menas att uppdragstagare har rätt att kräva betalning innan han lämnar ut gods som har överlämnats till honom för bearbetning. I bokföringsuppdrag ingår ofta att uppdragstagaren också skall på grundval av det överlämnade räkenskapsmaterialet upprätta vissa nya handlingar. exempelvis balans- och resultaträkningar. Beträffande sådana nyupprät- tade handlingar har det i nyss angivna rättsfall (jfr även NJA 1981 not. A 1 och 1985 s. 29) slagits fast att uppdragstagaren inte är skyldig att till konkursförvaltaren överlämna dem utan ersättning. Uppdragstagaren anses sålunda kunna åberopa en s.k. detentionsrätt beträffande dessa handlingar även gentemot konkursförvaltaren. Detta har medfört att kon- kursförvaltare mött svårigheter när de har begärt att få tillgång till sådana handlingar i samband med utredningen av ett konkursbo.

Kommerskollegium. som har till uppgift bl.a. att utöva tillsyn över auktoriserade och godkända revisorer. har som sin mening uttalat att det inte är förenligt med god revisorssed att åberopa detentionsrätt i räken- skapsmaterial som rör uppdragsgivare. Enligt kollegiets uppfattning bör detentionsrätt dock få åberopas i vissa handlingar som inte är nödvändiga för fullgörande av bokförings— eller deklarationsskyldighet. Det kan här vara fråga om budgetar, prognoser och kalkyler. Föreningen auktoriserade revisorer- har ställt sig bakom kollegiets uttalanden medan Svenska revi— sorssamfundet har intagit en tveksam hållning.

Konkurslagskommittén föreslår att det i konkurslagen införs en bestäm- melse som ger konkursförvaltare befogenhet att alltid få tillgång till räken- skapsmaterial som rör gäldenärens bo. Den som har upprättat räkenskaps- material för konkursgäldenärens räkning skulle därmed aldrig kunna upp- ställa betalning som villkor för att lämna ut materialet till förvaltaren. Förvaltaren föreslås kunna påkalla handräckning av kronofogdemyndighet för att få tillgång till dessa handlingar.

Kommitténs förslag har berörts endast av en remissinstans. Det är Svenska revisorssamfundet som konstaterar att utredningens förslag stäm- mer överens med vad kommerskollegiet uttalat om innebörden av begrep- pet god revisorssed i detta sammanhang. Samfundet anser emellertid inte att saken därmed fått en nöjaktig lösning utan föreslår — med instämmande av Svenska bokförings- och revisionsbyråers förbund — att det bör tillska— pas en förmånsrätt för revisorers arvodesanspråk. Samfundet hänvisar

därvid till olika framställningar i saken som har. gjorts till justitiedeparte- mentet.

Kommittén har övervägt att föreslå att de uppdragstagare som avses nu skall få förmånsrätt för sina arvodesanspråk enligt 10 % förmånsrättslagen (l970:979). Kommittén har dock avvisat denna tanke och motiverat detta med att förmånsrätten i åtskilliga konkurser inte skulle vara till någon glädje för uppdragstagaren eftersom tillgångarna ofta inte räcker till utdel- ning till borgenärer med allmän förmånsrätt.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att en förvaltare skall kunna fullgöra sitt uppdrag att han får tillgång till allt räkenskapsma- terial som rör gäldenärens bo. Förvaltaren är skyldig att bl.a. undersöka om det finns egendom som kan tillföras konkursboet genom återvinning och om gäldenären kan misstänkas för vissa brottsliga gärningar. Konkurs- förvaltarens granskning av dessa förhållanden är ett betydelsefullt led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I och med att bevakning i det enhetliga konkursförfarandet får antas förekomma mer sällan, får bokfö- ringsmaterialet ökad betydelse för att förvaltaren skall kunna få kännedom om borgenärerna och deras fordringar. Detta gäller särskilt om gäldenären är ovillig att medverka vid boutredningen. Jag anser att det är nödvändigt att de hinder som kan uppställas för förvaltaren i hans efterforskningar undanröjs. Jag är därför beredd att biträda kommittéförslaget. Förvaltare bör således ges befogenhet att få tillgång även till räkenskapsmaterial som uppdragstagaren själv har upprättat och som finns i dennes besittning.

En bestämmelse om detta medför att detentionsrätt inte kan åberopas gentemot konkursboet. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att för- stärkningen av konkursförvaltarens befogenhet i detta hänseende skall behöva ske på bekostnad av uppdragstagarens arvodesanspråk. Frågan är då om uppdragstagaren på något sätt kan kompenseras för förlusten av detentionsrätten. Den frågan behandlar jag i följande avsnitt. där också den närliggande frågan om en förstärkning av revisorernas ställning i konkurssammanhang tas upp.

Hänvisningar till S2-11

2.12. Förmånsrätt för revisorsarvoden och arvoden till vissa andra uppdragstagare

Nästan alla bolag. föreningar m.m. är enligt lag skyldiga att ha revisorer. Man brukar skilja mellan interna och externa revisorer. De interna reviso- rerna lyder undcr den verkställande ledningen i ett företag. Deras uppgift är bl.a. att granska företagets löpande verksamhet och att upprätta under- lag för ledningens prognoser och kalkyler. 1 nu förevarande sammanhang behandlas emellertid endast de externa revisorerna.

De externa revisorerna utses av sammanslutningens högsta beslutande organ. vanligen stämman. De har till uppgift främst att kontrollera den verkställande ledningens förvaltning av sammanslutningens angelägenhe- ter. Revisorerna skall vidare bl.a. granska resultat- och balansräkningarna efter utgången av ett räkenskapsår samt göra uttalanden till stämman huruvida dessa bör fastställas. Detta uttalande skall göras i en i lagen särskilt föreskriven revisionsberättelse, som skall läggas fram inför den

ordinarie stämman. I berättelsen skall revisorerna bl.a. uttala sig om ledningens förslag till dispositioner med anledning av uppkommen vinst eller förlust. De skall också uttala sig i frågan huruvida styrelsen bör beviljas ansvarsfrihet.

Regler om revision finns i bl.a. 10 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 4 kap. lagen (1980:]103) om årsredovisning m.m. i vissa företag samt i 45—51 åå lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. För revision i banker och försäkringsbolag finns det särskilda regler.

En revisor skall inta en självständig hållning gentemot såväl den verk- ställande ledningen som stämman. Revisorn skall beakta även minorite- tens intressen och därutöver granska bl.a. att styrelsen inte har överträtt regler till skydd för fordringsägarnas, tredje mäns eller det allmännas intressen (prop. 1975: 103 s. 242).

De yrkesverksamma revisorerna delas in i tre grupper, auktoriserade revisorer, godkända revisorer och övriga. Det är kommerskollegium som meddelar auktorisation resp. godkännande av revisorer. För auktorisation krävs bl.a. ekonomexamen. avlagd vid svenskt universitet eller högskola, och minst fem års praktisk utövning av revisorsyrket. För godkännande krävs viss teoretisk utbildning och minst fem års praktisk yrkesverksam- het.

Genom ändringar i bl.a. aktiebolagslagen har kraven på revisionen skärpts under de senaste åren. Numera gäller att minst en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall vara antingen auktoriserad eller godkänd oavsett bolagets storlek. För bolag som har bildats före den 1 januari 1983 får dessa nya regler full genomslagskraft den 1 januari 1988 (SFS l982:739).

Vidare gäller sedan den 1 januari 1985 att revisorerna är skyldiga att också kontrollera att bolaget har fullgjort sin skyldighet att göra avdrag för preliminär A- skatt och kvarstående skatt, att bolaget i förekommande fall är anmält för moms—registrering, att bolaget lämnat föreskrivna uppbörds- deklarationer avseende arbetsgivareavgifter m.m. och att bolaget i rätt tid betalat sina skatter och avgifter. Samtidigt har det införts möjlighet för länsstyrelsen att besluta att de tidigare nämnda reglerna om förstärkt revisorskompetens för ett visst bolag skall börja tillämpas vid en tidigare tidpunkt än den ljanuari 1988 (SFS 1984:945).

Sammantagna innebär de nya reglerna en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält. Dessa måste nu anli- tas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som inte dn'vs seriöst. med de risker för arvodesfordringar som detta för med sig. Även den vidgade kontrollskyldigheten innebär ökade risker i detta hänseende. Revisorn får räkna med att oftare än tidigare hamna i konflikt med företa- gets ledning. Det kan vidare antas att en del av de företag som från år 1988 blir aktuella för en mer kvalificerad revision nu använder konkurs som ett mer eller mindre löpande inslag i verksamheten. Revisorerna kan alltså antas komma att möta ett större antal konkurssituationer än hittills. Ofta är revisorn den förste som når klarhet över företagets ekonomiska svårighe- ter. Både för företaget och för det allmänna är det angeläget att revisorn i just den uppkomna situationen är aktiv och försöker rädda företaget från konkurs och eventuellt åstadkomma någon form av rekonstruktion.

Revisorernas nya uppgifter har ålagts dem främst i samhällets intresse. Enligt min mening är det därför rimligt att revisorerna kompenseras för de ökade risker för deras arvodesfordringar som de nya uppgifterna för med sig.

Som jag nämnde i föregående avsnitt anses en revisor inte ha rätt att åberopa retentionsrätt i de handlingar som han har mottagit för granskning. I fråga om handlingar som revisorn själv har upprättat vid fullgörandet av ett revisionsuppdrag anses det vidare inte förenligt med god revisorssed att göra en detentionsrätt gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att en revisor har möjlighet att säkerställa sin kommande fordran genom att begära förskott på denna. Att förskott begärs och lämnas förekommer också i praktiken. En förskottsbetalning kan emellertid i vissa fall återvinnas enligt 35 & KL (4 kap. 10% i mitt förslag). Det anses vidare vara tveksamt om ett förskott. i vart fall om det uppgår till större belopp, är förenligt med den oberoende ställning som revisorn skall inta gentemot företaget. Det aktuella problemet bör därför lösas på annat sätt.

Jag anser att den lämpligaste lösningen är att tillerkänna revisorerna en allmän förmånsrätt i konkurs för fordringar på grund av revisionsuppdrag. Det är naturligt att placera förmånsrätten närmast efter konkursansök— ningskostnader m.m. (10 & förmånsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter (1 1 5).

Den fordran som sålunda bör ges förmånsrätt bör endast avse sådant arbete som föreskrivs i lag eller annan författning. Däremot finns det enligt min mening inte skäl att begränsa förmånsrätten till att gälla endast till förmån för auktoriserade eller godkända revisorer utan alla revisorer bör omfattas.

Det bör vara förenligt med normala fakturerings- och kravrutincr i branschen att begränsa förmånsrätten till fordringar avseende arbete utfört under de senaste sex månaderna före konkursen.

Som framgår av föregående avsnitt (2.11) föreslårjag att en konkursför- valtare skall få tillgång till räkenskapsmaterial som en uppdragstagare — t. ex. en bokföringsbyrå själv har upprättat. Detta medför att den rätt att hålla inne handlingarna till säkerhet för betalning för detta arbete som uppdragstagaren nu har går förlorad gentemot konkursboet.

Jag förordar att även sådana uppdragstagare som nämnts nu ges för- månsrätt i uppdragsgivarens konkurs för sina fordringar på motsvarande sätt som revisorer.

Hänvisningar till S2-12

2.13. Slopande av öretal vid indrivning i enskilda mål

Mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna skall i fortsättningen inte vara skyldiga att driva in öresbelopp i enskilda mål. Öretal bortfaller således i varje kapitalbelopp. Ränta på fordringen avrundas till närmast högre hela krontal. Inbetalda öretal avräknas från fordran i annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller tillfaller staten.

Riksskatteverkets förslag överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Domstolsverket anser dock att riksskatteverkets förslag bör analyseras närmare och ifrågasätter om inte öresbelopp, som en konsekvens av försla- get. bör slopas också i andra sammanhang som i exekutionstitlar och fakturor.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Riksskatteverket har i en framställ- ning tilljustitiedepartementet hemställt om författningsändring så att öretal kan slopas vid indrivning även i enskilda mål. Framställningen har remiss- behandlats. Yttranden har avgetts av domstolsverket. statskontoret. riks- revisionsverket. Svenska bankföreningen (med PK-banken). Svenska sparbanksföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska inkas- soföreningen. Finansbolagens förening och Föreningen Sveriges kronofog- dar. Remissvaren finns tillgängliga hos justitiedepartementet i lagstift- ningsärendet (dnr 689— 86). Framställningen har fått ett över lag positivt bemötande av remissinstanserna.

Vid indrivning av statens fordringar i allmänna mål gäller enligt lagen (1972: 180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m. att såväl kapitalbeloppet som ränta bestäms till helt krontal. Bestämmelsen tillkom med anledning av övergången till ett system med automatisk data- behandling (ADB) i allmänna mål inom exekutionsväsendet. Såsom fram- hölls av departementschefen i förarbetena till lagen (prop. 1972:86 s. 9) skulle användningen av öretal komplicera programmeringen och göra bear- betningen i datamaskin långsammare.

Sedan år 1984 är exekutionsväsendets ADB-system utbyggt till landets samtliga kronofogdemyndigheter. I dagens läge innebär detta att alla all- männa mål handläggs helt med hjälp av ADB-systemet. Också enskilda mål handläggs datamässigt i viss omfattning. bl.a. vad gäller registrering av mål. utskrift av indrivningshandlingar samt avregistrering och över- flyttning av mål.

Erfarenheterna av de införda rutinerna är goda och man har därför satsat resurser för ytterligare utbyggnad av ADB-stöd för de enskilda målen. Riksskatteverket har i detta syfte tillsatt ett projekt för att utreda bl.a. frågan om ADB—rutiner för bokföring och redovisning i enskilda mål.

På samma sätt som när det gäller de allmänna målen är det av betydelse för de enskilda mälens del att hanteringen inte behöver tyngas med öretal. Förekomsten av öretal skapar merarbete både vid ränteberäkningen och fördelningen av intlutna belöpp och vid upprättande av indrivnings-. bok- förings- och redovisningshandlingar. Visserligen har utveckligen på da- taområdet medfört att de ytterligare positioner som krävs för öreshante- ringen inte är lika besvärande som tidigare. "Längre” belopp innebär emellertid alltid större risk för fel. Dessutom är det av intresse att kunna forma rutinerna för allmänna och enskilda mål så lika som möjligt.

Om betalning i allmänt mål inflyter med annat än helt krontal föreskrivs i ?. å den tidigare nämnda lagen att överskjutande öresbelopp skall avräknas i annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller, om det inte kan ske, tillfalla statsverket. Departementschefen har i lagens förarbeten (prop. 1972:86 s. 10) påpekat att en sådan ordning förutsätter att gäldenärerna

underrättas om att öretal inte kan tas emot sombetalning utan normalt tillfaller statsverket.

Det kan här erinras att riksdagen genom bifall till motionen 1983/84z2194 beträffande avrundning till helt krontal hemställt att regeringen i lämpligt sammanhang framlägger förslag till utvidgning av möjligheten till öresav- rUndning.

Riksskatteverket hari sin framställning anfört att det bl.a. med hänsyn till penningvärdesutvecklingen kan hållas för visst att enskilda borgenärer inte har något att invända mot den rationalisering som slopandet av öretal skulle innebära. Vid remissbehandlingen har alla de remissinstanser som kan anses företräda borgenärsintressen tillstyrkt framställningen.

Mot den angivna bakgrunden delar jag riksskatteverkets uppfattning att öretal bör slopas vid indrivning av fordran även i enskilda mål. Jag anser emellertid att det bör ske genom en ändring i 1972 års lag. På det sättet uppnås en smidig samordning med de allmänna målen.

Öresavrundning i enskilda mål bör emellertid gälla endast vid indrivning genom kronofogdemyndighet. Domstolsverket föreslår att öretal skall slo- pas även i exekutionstitlar och fakturor m.m. En sådan ordning skulle emellertid medföra att ören förlorar i betydelse som betalningsmedel. vilket i sin tur skulle verka inflationsdrivande. En sådan ordning är därför inte lämplig. Vid frivillig betalning skall alltså även öresbeloppet alltjämt betalas.

Enligt 2 & andra stycket i 1972 års lag skall överskjutande öresbelopp som gäldenären betalar i första hand avräknas från fordran i annat utsök- ningsmål och. om det inte kan ske. tillfalla staten. Detsamma bör gälla i enskilda mål. Gäldenärerna bör underättas om att öretal inte kan tas emot som betalning utan normalt sett tillfaller staten.

Hänvisningar till S2-13

2.14. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Såväl konkurslagskommitte'ns som Eko-kommissionens förslag till ikraft- trädande- och övergångsbestämmelser har lämnats utan erinran av remiss- instanserna. Detsamma gäller kommitténs förslag till följdändringar i andra lagar. Förslagen hari allt väsentligt lagts till grund för utformningen av mitt förslag. Vissa avvikelser är emellertid påkallade. Jag återkommer till demi specialmotiveringcn.

Denna proposition bör kunna behandlas av riksdagen under våren 1987. Efter riksdagsbehandlingcn torde behövas viss tid för information och förberedelser innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Med den utgångs- punkten förordarjag att lagstiftningen träderi kraft den 1 januari 1988.

I samband med att den nya konkurslagen träder i kraft skall bl.a. konkurslagen (19211225. KL) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas (KP) upphävas. I princip bör dock KL fortfarande gälla beträffande konkurser som har beslutats före ikraftträdandet. När det gäller avvecklingen av konkursdomarinstitu- tionen är det emellertid av praktiska skäl motiverat att i princip låta den nya ordningen slå igenom även i dessa äldre konkurser. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

När det gäller KP kan anmärkas att den lagen inte enbart innehåller bestämmelser avsedda att reglera övergången från äldre till ny lagstiftning utan också bestämmelser som innebär avvikelser från KL i vissa fall. Kommittén har undersökt om dessa bestämmelser behöver föras över till ny lagstiftning i samband med att KP upphävs. De bestämmelser som avses är följande.

Enligt 7 & KP gäller åtskilliga från KL avvikande bestämmelser i fall då gäldenären är gift och äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta är fallet om äktenskapet har ingåtts före den 1 januari 1921. Vid årsskiftet 1970/71 var antalet sådana äktenskap omkring 42000. Vid årsskiftet 1980/81 var antalet ca 4 400 och vid årsskif- tet 1985/86 ca 810. Med hänsyn till det hastigt sjunkande antalet äldre äktenskap delar jag kommitténs uppfattning att det inte finns något prak- tiskt behov av att behålla särregler för dessa äktenskap.

] 8 & KP anges två fall då särbestämmelser om konkurs i annan lag skall tillämpas. Det ena fallet avser de i lagen (1901 :39 s. 1) angående ersättning till följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran på livränta i arbetsgivares konkurs, i den mån dessa föreskrifter på grund av bestämmelse i lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete fortfarande skall gälla. 1916 års lag har ersatts av nya lagar, senast lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Särregleringen i KP saknar numera betydelse. Någon motsvarighet till den behövs alltså inte.

Det andra fallet som avses i 8å KP gäller bestämmelserna i lagen (1917:257) om försäkringsrörelse om särskild administration i vissa fall då ett försäkringsbolag gått i konkurs. I sak motsvarande bestämmelser finns numera i försäkringsrörelselagen (19821713). Enligt 1 kap. 6 % förslaget till konkurslag skall avvikande bestämmelser i andra lagar tillämpas i stället för konkurslagens bestämmelser. Det behövs därför inte heller någon motsvarighet till den nu aktuella bestämmelsen i 8 & KP.

] 95 KP erinras bl.a. om de särbestämmelser som finns för fall då bankaktiebolag, sparbanker och vissa centralkassor för jordbrukskredit kommer i konkurs. I 9 kap. 5 & (jfr 7 kap. 13 &) förslaget till konkurslag finns det bestämmelser om bl.a. bevakningsfrihet för insättare i sådana bankers och kassors konkurs. På grund härav förordar jag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs. Särbestämmel- ser finns också i lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Dessa be- stämmelser eller snarare deras motsvarigheter i den föreslagna nya bank- lagstiftningen (prop. 1986/87: 12) skall till följd av 1 kap. 6 & tillämpas även i fortsättningen. Någon motsvarighet till 9 & KP behövs alltså inte.

Vad härefter gäller övcrgångsbestämmelser till ändringar i KL kommer dessa att behålla sin giltighet i den mån de endast är avsedda att reglera övergången från äldre till ny lag. Övergångsbestämmclscr som inte är av den karaktären upphör däremot att gälla, om inte annat sägs. Beträffande sådana bestämmelser kan anmärkas följande.

Bestämmelsen i punkt 3 sjätte stycket övergångsbestämmelserna till lagen (1975:244) om ändring i konkurslagen saknar numera aktualitet (jfr förordningen 1975:940 om tillämpning av 198 % konkurslagen). En motsw -

righet till bestämmelsen i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1979:340) om ändring i konkurslagen om fristberäkning i vissa fall bör föras in i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

lövergångsbestämmelserna till lagen (1981:825)om ändring i konkursla- gen flnns en bestämmelse om att en sådan skiljedom som avses i 12 & lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken under vissa förutsättningar skall godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs. Det är här fråga om andra s.k. legala skiljedomar än sådana som med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Verkställighet av sådana skiljedomar har ansetts inte böra regleras i utsök- ningsbalken eftersom de fåtaliga bestämmelser som föreskriver en sådan skiljedom så småningom torde komma att mönstras ut (prop. 1980/81:84 s. 128). I enlighet härmed har frågan om behörighet att söka gäldenären i konkurs med stöd av en sådan skiljedom ansetts böra regleras i en över- gångsbestämmelse till nämnda konkurslagsändring. ] överensstämmelse med den reglering som nu gäller enligt 11 & KL innehåller mitt förslag till ny konkurslag inte någon bestämmelse om att sådana skiljedomar skall godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs (jfr 2 kap. 6 å andra stycket). Saken bör i stället regleras genom en övergångsbestäm- melse till den nya konkurslagen.

Beträffande de övergångsbestämmelser som i övrigt behövs får jag hän- visa till specialmotiveringcn.

Hänvisningar till S2-14

2.15. Följdändringar i andra lagar

Förslaget till ny konkurslag medför behov av följdändringar i ett stort antal lagar och andra författningar. Konkurslagskommitte'n föreslår att inte bara konkurslagen närstående lagar utan jämväl lagstiftningen i övrigt bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen. Enligt kommittén bör dock ändringar inte vidtas i författningar i de fall som ändringen måste anses vara mer eller mindre onödig. Sålunda föreslår kommittén inte några ändringar i äldre giftermålsbalken. lagen (1898164 5. 10) om boskillnad. lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken elleri lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. I denna senare lag åsyftas nämligen med konkursdomare inte svenska förhållanden.

De av konkurslagskommittén angivna riktlinjerna för följdändringar har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vid utarbetandet av mina för- slag till följdändringar har också kommitténs förslag följts i allt väsentligt.

Kommittén har lagt fram förslag till ändringar i bl.a. lagen (.1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Lönegarantiutredningen (A 1982204) har i ett delbetänkande (SOU 1986z9) Ny lönegarantilag lagt fram förslag till en ny sådan lag. Betänkandet har rcmissbehandlats och förslaget över- vägs för närvarande i arbetsmarknadsdepartementet. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet avstårjag från att nu lägga fram några ändringsförslag med anledning av den nya konkurslagen.

Kommittén har vidare lagt fram förslag till ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Regeringen har nyligen över-

lämnat en lagrådsremiss med förslag till ändringar i RB. Idet sammanhang- et föreslås att den nämnda lagen skall upphöra att gälla. Jag avstår därför från att nu lägga fram något ändringsförslag som rör den lagen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.12) redovisat mina skäl för att föreslå att förmånsrätt för revisorers m.fl. arvoden införs. Detta föranleder att för- månsrättslagen (19701979) föreslås ändrad på ytterligare en punkt utöver den som kommittén föreslår. Av skäl som framgår av avsnitt 2.4.1 föreslår jag också att det införs en ny paragraf i sekretesslagen (1980: 100). Jag föreslår vidare en ändring i passlagen (19781302). Som framgått av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.13) läggerjag också fram förslag om ändringar i lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.

Kungörelsebestämmelsen i vattenlagen (19832291) har givit upphov till problem. likartade dem som gällt för konkurslagens kungörelsebestäm- melse. Jag föreslår därför att 13 kap. 22 & tredje stycket vattenlagen justeras enligt samma princip som jag föreslagit beträffande konkurslagen.

Stockholms tingsrätt föreslår att 12 kap. 71 åjordabalken ändras så att hyrestvister som uppkommer i samband med konkurser. i likhet med vad som gäller för arbetstvister. kan handläggas i konkursen. Enligt tingsrätten brukar dessa hyrestvister. trots att de rätteligen borde handläggas vid fastighetsdomstol. vid tingsrätten handläggas enligt KL. Denna praxis bör enligt tingsrätten ges stöd 1 lag.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt sina direktiv (Dir 1977: 10) i uppgift bl.a. att föreslå åtgärder för att komma till rätta med de olägenheter som uppstår till följd av den strikta kompetensuppdelningen mellan olika domstolar i närbesläktade mål, t.ex. mål vid allmän domstol och fastighetsdomstol. Enligt vad jag har inhämtat pågår arbetet med bl.a. denna uppgift för närvarande. Mot denna bakgrund finner jag det inte lämpligt att nu föreslå en separat lösning förjust hyrestvister som uppkom- mer i samband med konkurs. Saken kan emellertid tas upp på nytt när resultatet av rättegångsutredningens arbete på denna punkt föreligger.

Som framgått av det tidigare anförda föreslårjag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs och att de regler som alltjämt har aktualitet flyttas till den nya konkurslagen eller till förordningen. De av kommittén föreslagna ändringarna i 1956 års lag saknar därför motsvarig— het i mitt förslag.

Eftersom kommitténs förslag att befria det allmänna från skyldighet att bevaka krav på skatter och avgifter saknar motsvarighet i mitt förslag till ny konkurslag blir en av kommittén föreslagen ändring i lagen (1982: 188) om preskription av skattefordringar m.m. obehövlig. Jag föreslår därför ingen ändring i den lagen.

Den nya konkurslagen medför också behov av följdändringar i en mängd förordningar. kungörelser m.m. I samband med att den nya konkursför- ordningen läggs fram avser jag att förelägga regeringen de följdändringar som erfordras i dessa övriga författningar. De lämnas således åt sidan i detta sammanhang.

Hänvisningar till S2-15

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom justitiedepartementet upprättats förslag till ' '

1. konkurslag.

2. lag om ändring i ackordslagen (19701847).

3. lag om ändring i lagen (1934267) med bestämmelser om konkurs. som omfattar egendom i Danmark. Finland. Island eller Norge.

4. lag om ändring i lagen ("1934z68l om verkan av konkurs. som inträffat i Danmark. Finland. Island eller Norge.

5. lag om ändring i lagen (198116) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land.

6. lag om ändring i lagen ('1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land.

7. lag om ändring i äktenskapsbalkcn.

8. lag om ändring ijordabalken.

9. lag om ändring i vattenlagen (1983:291). 10. lag om ändring i rättegångsbalken. 11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), 12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. 13. lag om ändring i utsökningsbalken. 14. lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfar- tyg,

15. lag om ändring i aktiebolagslagen ( 1975: 1385), 16. lag om ändring i lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar, 17. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000). 18. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:000), 19. lag om ändring i sparbankslagen (1987:000). 20. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:000). 21. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713). 22. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 23. lag om ändring i lagen (1854:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

24. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. 25. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. 26. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). 27. lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

28. lag om ändring i lagen (1972: 180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m. m..

29. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974: 157), 30. lag om ändring i passlagen (1978:302). 31. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100). 32. lag om ändring i lagen ("1984:81) om fastighetsmäklare. Lagrådet har granskat lagförslagen 1. 2. 11. 26, 30 och 31.

Konkurslagskommitténs förslag till ny konkurslag vilar på i huvudsak samma principer som den nu gällande konkurslagen. Den kronologiska framställningsmetoden. dvs. att lagen i största möjliga utsträckning tids- mässigt följer den praktiska handläggningen av en konkurs. har behållits. Även kapitelindelningen följeri ston sett KL:s kapitelindelning. I KLför- slaget har emellertid antalet kapitel utökats och vissa regler med sakligt samband har samlats i nya särskilda kapitel. t.ex. reglerna om konkurs- kostnader och om handläggningen hos rätten. Vidare är KLförslaget inde- lat i avdelningar. Avdelningsindelningen anknyter främst till skillnaderna mellan stor och mindre konkurs.

Med det enhetliga konkursförfarande som jag nu föreslär blir en avdel- ningsindelning inte lika naturlig. Då en sådan indelning knappast heller skulle öka läsbarheten. har den inte tagits upp i mitt förslag.

Den av kommittén föreslagna kapitelindelningen har med ett undantag följts. Jag bortser här från att 14 kap. KLförslaget. vilket innehåller särskil- da bestämmelser om mindre konkurs. saknar motsvarighet i mitt förslag. Detsamma gäller 18 kap. KLförslaget. som behandlar näringsförbud efter särskild prövning. Undantaget i övrigt från kommittéförslagets kapitelin- delning gäller reglerna om avskrivning av konkurs.

Reglerna om avskrivning av konkurs återfinns i såväl KL som i KLför- slaget på flera olika ställen. Olika regler gäller för avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar och för mindre konkurs. Reg- lerna om avskrivning av ordinär konkurs kan också sägas vara ofullstän- diga. eftersom det saknas föreskrifter om hur det skall förfaras med even- tuellt återstående tillgångar efter avskrivningsbcslutet. Ofta saknar också bestämmelserna om avskrivning av konkurs ett naturligt samband med de regler i anslutning till vilka de har placerats. Sålunda har exempelvis reglerna om avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar placerats i utdelningskapitlet.

Reglerna om avskrivning av konkurs särskilt då i fråga om mindre konkurs -— torde vara några av de mest tillämpade reglerna i konkurslagen. Det är därför naturligt att de ges en mer framträdande placering. Dessa skäl talar enligt min mening för att avskrivningsreglerna samlas i ett sär- skilt kapitel och därvid görs mer enhetliga och fullständiga. I mitt förslag har reglerna placerats i ett nytt kapitel (10 kap.) omedelbart före utdel- ningskapitlet.

4.1.1 1 kap. Inledande bestämmelser

1 1 kap. har intagits vissa grundläggande bestämmelser om konkurs. I enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen inleds kapitlet med en allmänt hållen definition av begreppet konkurs (1 ä). 1 paragrafen anges också helt allmänt vad som förstås med begreppet konkursbo. Föl- jande paragraf behandlar den allmänna konkursgrunden (2 5). Härefter

] kap.

följer de grundläggande reglerna om förvaltning 'och tillsyn (3 5). Att ett konkursbo kan försättas i konkurs framgår av 4 &. 15 å har intagits bestäm- melser om tillämpningen av regler om panträtt i fast resp. lös egendom. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (6 &) om hur en avvikande regel i en annan lag förhåller sig till reglerna i konkurslagen.

Två av paragraferna i 1 kap. KLförslaget saknar motsvarighet i mitt förslag. 1 den ena (1 kap. 2 %) anges de två formerna för handläggning av konkurs. Med det enhetliga konkursförfarande som jag här förordar kan dessa regler slopas. De ersätts dock i viss mån av 9 kap. ] &. vari förutsätt- ningarna för beslut om att anordna ett bevakningsförfarande anges. Vidare sägs i 1 kap. 6 € KLförslaget att staten. kommun och landstingskommun skall jämställas med borgenär som bevakat fordran i konkursen om den ifrågavarande fordringen omfattas av den av kommittén föreslagna bevak- ningsfriheten. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) redovisat mina skäl för att inte ta upp en regel om bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar i mitt förslag.

15

Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av konkursboet.

Paragrafen saknar motsvarighet i såväl KL som KLförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om inte den nya konkursla- gen bör inledas med en allmän definition av begreppet konkurs. Visserli- gen torde konkurs vara ett välkänt begrepp för de flesta. Jag menar emellertid ändå att det i en lag av denna omfattning bör finnas en definition av det grundläggande begreppet konkurs. även om denna definition med nödvändighet måste vara allmänt hållen. Paragrafens utformning överens- stämmer med lagrådets förslag.

1 paragrafens första mening har i enlighet härmed angetts vad som från principiella synpunkter kännetecknar konkurs. Utmärkande för konkurs. till skillnad från utmätning. är att det är gäldenärens samtliga tillgångar som tas i anspråk för betalning så långt möjligt av skulderna. Konkurs skiljer sig från utmätning även därigenom att betalningen i princip skall avse samtliga skulder som finns vid en viss tidpunkt.

På motsvarande sätt anges vad begreppet konkursbo rent allmänt bety- der. Den delinition som innefattas i andra meningen är emellertid inte heltäckande. Begreppet konkursbo kan ha delvis olika betydelser beroen- de på i vilket sammanhang det används. Det kan sålunda betyda den förmögenhetsmassa som skall användas för betalning till borgenärerna (se t.ex. 3 kap. 3 &) men också det speciella rättssubjekt som konkursboet utgör och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter ("t.ex. 3 kap. 9 å).

Allmänna bestämmelser om handläggningen av konkursärenden har ta- gits upp i 16 kap.

Paragrafen har utformats enligt förslag av lagrådet. Som lagrådet har anfört kan definitionerna i paragrafen inte i sig läggas till grund för att lösa rättsliga problem.

En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

Paragrafen överensstämmeri sak med 1 kap. 1 & KLförslaget och 1 & KL.

1 6.5 av förevarande kapitel anges att om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från konkurslagen. den be- stämmelsen gäller framför konkurslagen. Med hänsyn till den bestämmel- sen har kommittén föreslagit att första stycket av förevarande 2 & avslutas med en reservation för konkurshinder som kan följa av ”denna lag”. En remissinstans har påpekat att konkurshinder inte följer av andra bestäm- melser i KLförslaget än 2 kap. 10 &. varför det i tydlighetens intresse uttryckligen bör hänvisas till denna paragraf.

Bestämmelser om konkurshinder har även i mitt förslag tagits upp i 2 kap. 10 &. Därutöver. kan konkurshinder följa av bl.a. 9 och 13 åå ackordslagen (l970:847) och lagen (1940:300) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorielagen). Dessutom kan det förhål- landet att gäldenären försatts i konkurs i annat nordiskt land medföra hinder mot bifall till en konkursansökan. Även om det med den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 65 följer att konkurshinder i andra lagar skall beaktas vid tillämpningen av 2 %, bör detta förhållande framgå även av förevarande paragraf.

Enligt min mening är det tillräckligt att i förevarande paragraf anmärka att konkurshinder kan följa av särskilda föreskrifter. vare sig dessa utgörs av bestämmelser i konkurslagen eller av andra bestämmelser. Första stycket har utformats i enlighet med det sagda.

3.5

Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare. Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 1 kap. 3 & KLförslaget. Det första stycket motsvaras av 41 & första stycket första meningen KL och det andra stycket av 42 & första stycket KL.

Paragrafen upptar de grundläggande reglerna om konkursförvaltningen och tillsynen däröver. För närvarande gäller att i mindre konkurs endast en förvaltare kan utses. ] det enhetliga konkursförfarandet kan flera förval- tare utses även om något bevakningsförfarande inte anordnas. 1 7 kap. 2 & anges närmare under vilka omständigheter flera förvaltare kan utses.

Enligt 21 kap. 1 åärvdabalken i dess lydelse före den ljuli 1981 svarade dödsbodelägarna personligen för de skulder efter den avlidne som de

kände till vid bouppteckningens förrättande. Délägarna kunde emellertid befria sig från detta ansvar genom att avträda boet till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Liknande regler fanns för den situatio- nen att en skuld blev känd efter bouppteckningen. Denna reglering har samband med föreskriften i 185 aä andra stycket KL att förvaltare i dödsbofallen skall utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabal— ken inte har upprättats eller annars särskilda skäl föreligger. Syftet med en konkursansökan i dessa fall var ofta att dödsbodelägarna önskade befria sig från det personliga betalningsansvaret. Någon egentlig konkursutred- ning behövdes då inte (prop. 1978/79:105 s. 221).

Eftersom principen om dödsbodelägarnas personliga ansvar för den dödes skulder numera har övergetts (prop. 1980/81:48. SFS 1981:359). saknas det anledning för delägarna att försätta dödsboet i konkurs enbart för att undvika ansvaret för skulderna. Därmed saknas det, som kommit- tén har påpekat. skäl för att behålla särregleringen för dessa fall.

Närmare bestämmelser om förvaltningen av konkursboet och tillsynen däröver finns i 7 kap.

4.5

Ett konkursbo som är på obestånd kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådana fall gälla konkursboet.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 4 % KLförslaget och 193 & KL.

5.5

Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med rätt att hålla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 5 & KLförslaget och motsvarar i sak 195 & KL.

Med uttrycket handpanträtt avses detsamma som i 4 5 2 förmånsrättsla- gen (19701979). Det innebär att även panträtt i lös egendom som på grund av egendomens beskaffenhet stiftas utan tradition inbegrips. Som exempel kan nämnas panträtt i muntlig fordran efter denuntiation. Vidare inbegrips såväl konventionell handpanträtt, dvs. panträtt som grundas på avtal. och legal handpanträtt. dvs. sådan panträtt som uppkommit direkt på grund av bestämmelser i lag (t.ex. 6. 31. 32, 36 och 75 åå kommissionslagen 1914:45). Även termen retentionsrätt har samma betydelse som i 4 5 2 förmånsrättslagen. dvs. en rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran.

Att bestämmelserna i bl.a. konkurslagen angående fast egendom och rättighet däri också tillämpas i fråga om tomträtt följer av 13 kap. 26 å jordabalken.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om paragrafen försvarar sin plats i 1 kap. Någon helt invändningsfri placering av paragrafen går knap- past att finna. Jag anser att det med hänsyn till bestämmelsernas allmänna karaktär är försvarbart att behålla den av kommittén föreslagna placering- en.

6.5

Om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i det följande.

Paragrafen saknar motsvarighet i KL. Det första stycket överensstämmer med 1 kap. 7 5 KLförslaget.

Av allmänna principer för lagtolkning följer att speciallagstiftning nor- malt tar över allmän lagstiftning, varför den föreslagna bestämmelsen i första stycket från formell synpunkt knappast är nödvändig. Jag anser dock att bestämmelsen fyller ett behov eftersom den klargör ett förhållan- de som inte står klart för den oinitierade. Kommittén har i betänkandet ('s. 256) angett ett antal bestämmelser som för vissa fall avviker från konkurslagen och som alltså skall gälla i stället för denna. Jag får här hänvisa till betänkandet. Angående konkurshinder hänvisar jag också till specialmotiveringcn till 2 5 i detta kapitel.

Den nya konkurslagen innehåller vissa delvis nya regler om handlägg- ningen. En nyhet som redan berörts är att konkursdomarinstitutionen har slopats och ersatts av rätten som sådan. Vidare föreslås att åtskilliga av de frågor som i dag handläggs av rätten som vanligt tvistemål skall handläggas inom ramen för konkursärendet. Detta gäller t.ex. prövningen av en bor- genärs konkursansökan som inte har medgetts av gäldenären. av tvistiga fordringar i konkurs och av förvaltares arvodesanspråk. Av 16 kap. 2 & framgår att rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om handläggningen av tvistemål i tillämpliga delar gäller vid rättens handläggning av konkurs- ärenden. Angående den närmare regleringen av dessa frågor hänvisas i första hand till specialmotiveringcn i anslutning till rubriken till 16 kap. samt till 16 kap. 1—3 .55.

På förslag av lagrådet harjag som ett andra stycket tagit upp en bestäm— melse som klargör att första stycket inte har avseende på företrädesförhål- landet i vad avser konkurslagen och RB. Frågan i vad mån RB är tillämplig i konkursärenden regleras i särskilda bestämmelser i det följande, främst i 16 kap.

4.1.2 2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m.m.

Kapitlet innehåller bestämmelser som huvudsakligen rör inledande av konkurs. Bestämmelserna motsvarar i stort sett 2—19 .55 KL. Dessa be- stämmelser omarbetades i grunden vid 1975 års konkursreform. Beträffan- de motiven kan jag därför i huvudsak hänvisa till prop. 197516.

2 kap.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) föreslås nu att konkursdomarinstitutionen avskaffas. Detta medför behov av att finna nya rutiner för handläggningen av en tvistig konkursansökan.

Handläggningen tillgår i dag på följande sätt. En ansökan av en borgenär om att gäldenären skall försättas i konkurs görs hos konkursdomaren. Denne delger gäldenären ett föreläggande att svara på ansökningen. Om gäldenären inte då medger bifall till ansökningen, hänskjuts denna till rättens prövning. Konkursdomaren kallar parterna till en förhandling inför rätten varvid ansökningen slutligt prövas. Kallelsen till förhandlingen skall delges gäldenären. Uteblir borgenären från förhandlingen skall målet av- skrivas. om inte gäldenären medger bifall till ansökningen. Gäldenärens utevaro utgör inte något hinder mot att målet avgörs.

Det nu gällande förfarandet för prövning av tvistiga konkursansökningar har kritiserats för att vara alltför omständligt. Tilltagande svårigheter att få mindre nogräknade gäldenärer delgivna har understött kritiken. Delgiv- ningssvårigheterna ger sig främst till känna vid försök att delge kallelsen till förhandlingen inför rätten. Det påstås att gäldenären vid det här laget vet vad det är fråga om och därför kan ha ett intresse av att undgå delgivningsförsök.

Eftersom handläggningen av en konkursansökan framdeles kommer att äga rum endast vid rätten blir det inte aktuellt med någon form av hänskju- tande av en tvistig konkursansökan. Konkurslagskommitten har övervägt olika alternativa lösningar. Kommittén har stannat för att föreslå ett sys- tem som enligt kommittén i praktiken redan tillämpas på sina håll i landet och som bygger på att man slår samman föreläggandet för gäldenären att svara på en konkursansökan med en kallelse till en förhandling inför rätten. Antalet delgivningstillfällen kan därmed minskas till ett och proce- duren förenklas. En olägenhet som är förenad med systemet är att rätten alltid måste sätta ut varje konkursansökan av borgenär till förhandling trots att denna i många fall senare måste ställas in om gäldenären medger ansökningen.

Kommitténs förslag till ny handläggningsordning har av de remissinstan- ser som har uttalat sig i denna fråga fått ett odelat positivt mottagande. Kommittéförslaget har också lagts till grund för utformningen av mitt förslag.

I förhållande till 2 kap. KLförslaget medför det enhetliga konkursförfa- randet vissa ändringar av bl.a. reglerna som rör åtgärder vid konkurs (2 kap. 23—25 55 KLförslaget). Vidare har reglerna om förfarandet när högre rätt beslutar om ändrad handläggningsform (2 kap. 26 .5 KLförslaget) av naturliga skäl fått utgå.

En fråga som inte har behandlats av kommittén är frågan om ersättning för rättegångskostttader som en part har haft i samband med en konkurs- ansökan. KL upptar inga särskilda regler om detta. men det anses i praxis att 18 kap. RB bör tillämpas analogt. I 10 & förmånsrättslagen (l970:979) sägs bl.a. att en borgenärs kostnader för gäldenärens försättande i konkurs åtnjuter den förmånsrätt som följer av den paragrafen. Det får antas att en borgenär inte är skyldig att framställa anspråk på kostnadsersättning i konkursansökningsmålct för att vara berättigad till förmånsrätt (jfr dock

vad lagrådet har anfört i sitt yttrande i anslutning till 2 kap. 23 5). En borgenär kan ju ha kostnader för försättandet i konkurs även om gälde- nären omedelbart medger ansökningen och handläggningen av kostnads- frågan bör inte få fördröja ett konkursbeslut. Det är emellertid osäkert om rättens prövning av en borgenärs kostnadsanspråk är bindande för förval- taren eller om denne senare kan framställa anmärkning mot anspråket. Det torde också råda viss osäkerhet om huruvida borgenären är skyldig att bevaka sin fordran på sådan fastställd kostnadsersättning. I avsaknad av särskilda regler därom torde en sådan skyldighet åvila borgenären.

För egen del anser jag det önskvärt att det i konkurslagen förs in bestämmelser om parternas ansvar för kostnader i samband med konkurs- ansökningsförfarandet. Bestämmelser om detta har tagits upp i 235 i förevarande kapitel.

Det kan inte anses lämpligt att ålägga en borgenär skyldighet att fram- ställa sitt krav på kostnadsersättning innan rätten avgör en konkursan- sökan. Borgenären saknar möjlighet att bedöma när ansökningen kan komma att avgöras och det skulle medföra onödig försening att ålägga rätten Skyldighet att bereda borgenären tillfälle att inkomma med sitt kostnadsyrkande. I detta avseende passar således inte bestämmelserna i 18 kap. 14 & RB. Om däremot konkursansökningen ogillas bör gäldenären. om han begär ersättning för sina kostnader. vara skyldig atti enlighet med 18 kap. 14 5 RB framställa sina anspråk innan handläggningen avslutas. Undantag från reglerna i 18 kap. 14 5 RB bör därför göras endast såvitt avser borgenärs anspråk på ersättning.

Konkursansökan m.m. 1 5

Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansöknings- handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökan- dens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behö- rig. om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas. om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 1 5 KLförslaget och 6 5 KL.

I förhållande till KL har de ändringar vidtagits som betingas av att konkursdomarinstitutionen avskaffas.

Att ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sö- kanden eller dennes ombud är närmast självklart. Även om man tolknings- vis kan komma fram till att ett sådant krav gäller utan uttrycklig reglering. delarjag kommitténs uppfattning att kravet bör framgå direkt av lagen. En bestämmelse i ämnet har förts in i första stycket andra meningen.

Enligt Stockholms tingsrätt bör forumfrågan övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det kan enligt tingsrätten sättas i fråga om

den generella hänvisningen till Rst forumregler i mål om betalningsskyl- dighet alltid är ändamålsenlig. Dessa forumregler kan enligt tingsrätten medföra att en konkursansökan måste tas upp och prövas även i fall som avses i 10 kap. 3 och 4 55 RB. Detta kan leda till att tingsrätten nödgas handlägga en konkurs där varken gäldenären själv (3 och 4 55") eller någon honom tillhörig egendom (4 5) finns här i riket. Detta anser tingsrätten vara en föga meningsfull uppgift.

Den fråga som tingsrätten har tagit upp rör närmast förutsättningarna för att svensk domstol över huvud taget skall vara behörig att pröva en konkursansökan beträffande någon som saknar hemvist här i riket. Indi- rekt har dock regleringen av forum betydelse även för den frågan.

Självfallet kan en konkursansökan mot den som har forum i landet endast med stöd av 10 kap. 3 eller 4 5 RB många gånger vara meningslös. Som tingsrätten själv har påpekat finns det emellertid skäl som talar för att ett konkursförfarande ändå bör kunna anordnas här i landet i sådana fall. En konkurs kan vara nödvändig för att återvinning skall kunna ske (jfr NJA 1980 s. 340) samt för att löneborgenärers intressen skall kunna tillgo- doses genom ianspråktagande av lönegarantin. Dessutom kan näringsför- bud under vissa förutsättningar åläggas den som är i konkurs (2 5 lagen. 1986:436. om näringsförbud).

De praktiska nackdelar som den nuvarande ordningen kan medföra torde aktualiseras endast undantagsvis. Det får som regel förutsättas att en borgenär inte lägger ned kostnader på att söka få en gäldenär som saknar hemvist i Sverige försatt i konkurs här annat än när detta fyller någon praktisk funktion. Jag anser därför inte att det på de skäl som tingsrätten har anfört finns anledning till någon överarbetning av forumreglerna.

I fråga om ansökningens innehåll gäller bl.a. reglerna i 33 kap. RB angående skyldighet att lämna uppgifter av betydelse för delgivning (jfr 16 kap. 2 5 första stycket).

25

Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord. när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

Paragrafen överensstämmeri sak med 2 kap. 2 5 KLförslaget och 7 5 KL.

35

Görs ansökningen av gäldenären. bör till ansökningshandlingen bifogas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en dödsbodelägare om att boet skall försättas i konkurs. skall till ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efter den döde eller. om inregistrering har skett. uppgift om dagen därför. Har

inte bouppteckning förrättats, skall uppgift om varje delägares namn och postadress lämnas.

Paragrafen stämmeri sak överens med 2 kap. 3 & KLförslaget och 8 % KL, frånsett att i mitt förslag kravet på att förteckningen skall ges in i två exemplar har slopats.

Anledning för ett dödsbo eller en dödsbodelägare att ansöka om att dödsboet skall försättas i konkurs kan vara att gäldenären har företagit rättshandlingar som är återvinningsbara. Att även en enskild delägare kan vara taleberättigad följer av 18 kap. 1 a åärvdabalken.

4 &

Görs ansökningen av en borgenär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkan- det. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 4 & KLförslaget och 9 & KL.

En ansökan skall avvisas. om den i de avseenden som avses i 3 eller 4 & elleri övrigt är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 5 & KLförslaget. Den mot- svarar 10 & KL med det tillägget att det uttryckligen anges att ansökningen får avvisas bara om bristerna är sådana att ansökningen inte kan läggas till grund för prövning i sak.

Om sökanden eller dennes ombud trots ett föreläggande därom inte förser ansökningshandlingen med underskrift, bör ansökningen avvisas.

Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (l946:808) meddelat bevis att utmätning för en fordran får äga rum, skall detta godtas som stöd för behörighet att begära gälden- ären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att avgörandet inte får verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas. om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 & utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 å i samma kapitel.

I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 6 € KLförslaget och 11 & KL. Har verkställighet av skiljedomen inte sökts skall rätten bedöma huruvi-

da hinder mot verkställighet av skiljedomen föreligger. Har kronofogde- myndigheten prövat saken och funnit att hinder mot verkställighet inte möter kan vad som har förekommit i verkställighetsmålet åberopas i kon- kursärendet. men rätten är inte bunden av kronofogdemyndighetens beslut (prop. 1980/81:84 s. 207).

1 11 å andra stycket KL. som motsvarar tredje stycket i förslaget. sägs för närvarande att borgenären i övriga fall skall styrka fordringen. Detta uttryck syftar enbart på borgenärens behörighet att söka gäldenären i konkurs. dvs. att han har en fordran mot gäldenären. Uttrycket kan emel- lertid felaktigt föranleda den uppfattningen att de exekutionstitlar som anges i förslagets första och andra stycken också alltid skall läggas till grund för insolvensprövningen (jfr NJA 1981 s. 395). För att klargöra att så inte är fallet sägs i den nu förevarande paragrafens tredje stycke att borgenären i andra fall än som avses i första och andra styckena skall styrka sin behörighet att söka gäldenären i konkurs.

Bevisning om obestånd

75

En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas. om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 7 % KLförslaget och 2 & KL.

85

Om inte annat visas. anses en gäldenär vara insolvent, när det vid verkstäl- lighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller. om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 8 & KLförslaget och 3 & KL.

I förhållande till 3 & KL har i enlighet med KLförslaget gjorts den ändringen att ordet ”utmätning" ersatts med "verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken". Enligt 4 kap. 9 % i balken skall kronofogdemyndighe— ten i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll. gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom. För att undersöka detta kan kronofogdemyn- digheten använda flera olika metoder. En utmätningsförrättning hos gäl— denären är en metod. Förhör med gäldenären och registerforskning är andra metoder genom vilka det kan fastställas huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Den föreslagna formuleringen ansluter bättre än den nuvarande till den ordning som sålunda gäller enligt utsökningsbalken.

Utgångspunkten för beräkning av sexmånadersfristen är dagen för ut- mätningen eller, om utmätning inte ägt rum. den dag då kronofogdemyn- digheten bedömer att ytterligare undersökningar enligt 4 kap. 9 & utsök- ningsbalken inte skall göras. Någon särskild bestämmelse om detta anser

19]

jag inte behövlig. Kronofogdemyndighetens beslut redovisas antingen i form av en underrättelse enligt 6 kap. 26% utsökningsförordningen (ett s.k. SUT-intyg) eller, om utmätning har verkställts. i samband med återre- dovisningen till borgenären.

Kommittén har också föreslagit att orden "befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen" i 3 & KL byts ut mot ”befunnits helt eller delvis sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen". Enligt min mening är emellertid den nuvarande ordalydelsen mer klargö- rande.

95

En gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:]25). skall om inte annat visas anses insolvent. om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald.

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en kon- kursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 å delgivningslagen (1970: 428) får ske endast om det finns anled— ning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 9 & KLförslaget och 4 & KL.

Den i 4 % KL upptagna konkursgrunden är tillämplig beträffande gäl- denär som är eller har varit bokföringsskyldig. Därmed avses emellertid endast bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Av 1 & tredje stycket jordbruksbokföringslagen (1979: 141.) anses nämligen följa att det inte är möjligt att tillämpa denna konkursgrund om gäldenären är bokföringsskyldig endast enligt jordbruksbokföringslagen. KLförslaget in- nebär inte någon ändring på denna punkt.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstads distrikt har hos justitiedeparte- mentet begärt att 4 & KL ändras så att den kan tillämpas också i de fall då gäldenären är bokföringsskyldig enligt jordbruksbokföringslagen. Riks- skatteverket (RSV). som tillstyrkt bifall till framställningen, har anfört:

"Flera kronofogdemyndigheter har till RSV uppgivit att man ser det som ett hinder. att staten inte får åberopa presumtionsgrunden för obestånd enligt 4 & KL vid ansökan om konkurs mot större jordbrukare. RSV anser att det i de flesta fall inte kan föreligga så stora svårigheter att i skattein- drivningen motjordbrukare verkställa den utredning. som kan visa om skäl föreligger för en konkursansökan eller inte. Emellertid har utvecklingen på jordbrukets område lett till bl.a. att allt större enheter tillskapas med omfattande affärsförhållanden. Det kan ofta iakttas att lånebilden och säkerhetsarrangemangen p.g.a. stordrift för t.ex. mjölk- och köttproduk- tion är komplicerad. Kronofogdemyndigheten kan bli tvungen att lägga ner ett omfattande arbete för att få en bild av de restförda jordbrukarnas ekonomiska förhållanden. Antalet restförda jordbrukare har också under senare år ökat.

Som en jämförelse kan nämnas att ett avsevärt antal mindre aktiebolag

och andra näringsidkare är bokföringsskyldiga" enligt bokföringslagen. Mot dessa småföretagare kan man sålunda använda förfarandet med betalnings- uppmaning enligt 4 % KL.

Det bör också påpekas att förutom bokföringsskyldiga även jordbrukare kan få företagsinteckning i sin näringsverksamhet.

Med hänsyn till det nyss anförda samt i syfte att få till stånd den snabba handläggning. som många gånger är behövlig i de fall fråga om konkurs uppkommer. vill RSV tillstyrka den framställning kronofogdemyndigheten i Kristianstad ingivit till departementet."

Kronofogdemyndigheterna i Linköping och Uddevalla distrikt samt För- eningen Sveriges kronofogdar har i sina yttranden över konkurslagskom- mitténs slutbetänkande framfört samma begäran.

För egen del vill jag först erinra om att den nu ifrågavarande presum- tionsgrunden för obestånd ursprungligen var tillämpbar endast på köpmän. Det ansågs angeläget att personer. som i sin förvärvsverksamhet fortlö- pande ingick förbindelser. med tanke på borgenärernas säkerhet. snabbt kunde försättas i konkurs. Denna aspekt har numera kommit i skymundan men presumtionsgrunden används ofta när staten är sökande borgenär. Fördelen med detta är att borgenären inte behöver genomföra någon undersökning av gäldenärens förhållanden. något som beträffande gälde- närer med omfattande verksamhet kan vara både kostsamt och tidskrä- vande.

För att presumtionsgrunden i 4 & KL skall få åberopas krävs inte att den ifrågavarande skulden har uppkommit i den bokföringspliktiga rörelsen. Enligt jordbruksbokföringslagen är varje enskild person som äger eller brukar en jordbruksfastighet skyldig att ordna sin bokföring på det sätt som anges i lagen. Lagen är således tillämplig också i de fall då personer med en helt annan yrkesinriktning äger en mindre jordbruksfastighet. Presumtionsgrunden skulle alltså kunna bli tillämplig beträffande perso- ner, vars ekonomiska omständigheter markant avviker från företagarens, om den utvidgas till att gälla fall då bokföringsskyldighet föreligger endast enligt jordbruksbokföringslagen.

Enligt 1 å andra stycket jordbruksbokföringslagen behöver lagens be- stämmelser om årsbokslut inte tillämpas av näringsidkare i vars verksam- het den årliga bruttoomsättningen understiger ett gränsvärde motsvarande 20 gånger det basbelopp som enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring gäller under den sista månaden av räkenskapsåret. Endast den enskilde jordbrukare vars bruttoomsättning för närvarande överstiger 466 000 kr. behöver alltså upprätta exempelvis resultat- och balansräkningar.

Det får antas att det är med avseende på dessa jordbrukare som olägen- heterna av att inte kunna utnyttja presumtionsgrunden i 4 5 KL för en konkursansökan gör sig mest gällande. Detta talar för att man skulle kunna införa en möjlighet att använda bokföringsskyldighetcn enligt jordbruks- bokföringslagen som presumtionsgrund. om man begränsar sig till denna kategori.

Det är emellertid förenat med stora praktiska svårigheter att konstatera huruvida enjordbrukare verkligen är skyldig att upprätta årsbokslut enligt bestämmelserna i jordbruksbokföringslagen. Den praktiska nyttan av en bestämmelse i ämnet minskar därmed. Härtill kommer att 1980 års före-

tagsskattekommitte' i delbetänkandet ("SOU 1984:70) Staketmetoden före- Prop. 1986/87:90 slår bl.a. att jordbruksbokföringslagen avskaffas och dess bestämmelser 2 kap. tas in i en reviderad bokföringslag. Kommitténs förslag skall ses mot bakgrund av kommitténs principförslag om ett nytt beskattningssystem för enskilda näringsidkare. Genomförs förslagen. vilket kan beräknas ske tidigast år 1989. kommer förutsättningarna relativt snart efter den nya konkurslagens ikraftträdande att avsevärt förändras.

Sammanfattningsvis anser jag därför att det för närvarande inte förelig— ger tillräckligt starka skäl för att föreslå en sådan ändring av den aktuella presumtionsgrunden för obestånd som RSV och vissa kronofogdemyn- digheter har begärt.

I mitt förslag har uttryckligen angetts att bestämmelserna är tillämpliga i fråga om den som varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. För att klargöra att bokföringsskyldighetcn skall ha förelegat någon gång under en tidsrymd av ett är närmast före konkursansökningen har ordalydelsen dessutomjämkats något (jfr NJA 1977 s. 467").

Konkurshinder

10%

En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären.

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande.

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man. .

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 10 & KLförslaget och 5 & KL.

Säkerhetsålgärder

115

Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom. får rätten. om det finns särskild anledning. förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvak- tan på att ansökningen prövas.

I fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvar- stad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken. om inte något annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15 å andra stycket utsökningsbalken.

Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 11 & KLförslaget och 14 a & KL.

12.5

Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en 194

skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten. om det finns särskild anledning till det. förbjuda gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant reseförbud meddelas. får i samband därmed eller senare gäldenären åläg— gas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Om gäldenären inte har något pass. får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräck— ligt med ett reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person. tillämpas första stycket även på den styrelseledamot. verkställande direktör, bolagsman och likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansök— ningen kom in till tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tilläm— pas bestämmelserna i 15 kap. 5. 6 och 8 åå rättegångsbalken. om inte något annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 12 så KLförslaget och 14 b 5 KL.

Vissa av de bestämmelser i KL som rör gäldenären anses i fall då gäldenären är en juridisk person tillämpliga på dem som enligt vanliga associationsrättsliga regler är ställföreträdare för gäldenären medan andra bestämmelser bara tar sikte på fysiska personer. Någon uttrycklig regle— ring av detta finns inte utan sammanhanget får avgöra. Bestämmelserna om tvångsmedel anses tillämpliga på ställföreträdare för juridiska perso— ner.

Till skillnad från det till lagrådet remitterade lagförslaget har här tagits upp en bestämmelse iförrta stycke! tredje meningen för fall då gäldenären inte har något pass. I den situationen kan rätten meddela ett förbud mot att pass utfärdas för honom.

Bestämmelserna om reseförbud och häktning skall enligt 14 bä KL tillämpas också på vissa förutvarande ställföreträdare. nämligen styrelsele- damot. verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom in till konkursdo— maren.

Om konkursgäldenären är ett handelsbolag eller ett kommanditbolag bör enligt min mening reglerna tillämpas också på en tidigare bolagsman. Det andra mycket har utformats i enlighet härmed. En motsvarande ändring föreslås i 6 kap. 13 &.

Rättens beslut enligt första stycket medför inte i sig att den berörde är förhindrad att skaffa sig ett nytt pass. Av 6 & passlagen (1978:302) följer emellertid att en person normalt sett är berättigad att erhålla endast ett pass. Passmyndigheten har vid sin prövning av en passansökan alltid tillgång till information om huruvida pass finns utfärdat för sökanden. För att trots det kunna erhålla ett nytt pass måste i praktiken den passökande sanningslöst vid ansökningen lämna uppgift om att hans tidigare pass har förkommit. Den sökande gör sig därmed skyldig till osann försäkran.

Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. Om den som har ålagts reseförbud anser sig ha starka skäl för att lämna landet. drar han sig förmodligen inte för att sanningslöst intyga att det tidigare passet har förkommit.

Reseförbud enligt RB utgör uttryckligen hinder mot bifall till en passan- Prop. 1986/87:90 sökan (7 & 3 passlagen-). Rätten är skyldig att underrätta den lokala polis- 2 kap. myndigheten om ett sådant beslut (23 aå passförordningen. 19791664). Hos myndigheten registreras uppgiften på ett sådant sätt att den är lätt tillgänglig för alla polismyndigheter. Motsvarande bör enligt min mening gälla också för reseförbud enligt konkurslagen när gäldenären i det sam- manhanget ålagts att lämna ifrån sig sitt pass. Det sagda tar sikte såväl på beslut som meddelas under konkursansökningsstadiet som senare under konkursen meddelade beslut. Vad som har sagts nu bör gälla även ett beslut varigenom förbud att utfärda pass för gäldenären har meddelats.

Vad som nu har sagts medför behov av ändringar i bl.a. passlagen (se avsnitt 4.23).

Frågor om säkerhetsåtgärder enligt 11 eller 12 % tas upp på begäran av en borgenär. lnnan rätten meddelar beslut i frågan skall gäldenären ges tillfäl- le att yttra sig. om det lämpligen kan ske.

Rätten får hålla förhandling för prövning av fråga om säkerhetsåtgärd. Till förhandlingen skall gäldenären och borgenären kallas. Kallelserna bör delges.

Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 10 & tredje stycket och 11 &.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 13 å KLförslaget och motsvaras av 14 c & KL.

Enligt 14 c & KL krävs inte förhandling för prövning av en fråga om säkerhetsåtgärd. Som anförs i anslutning till 6 kap. 11 & bör emellertid förhandling i princip vara obligatorisk vid prövning av frågor om häktning under konkurs. Detsamma bör då gälla även under konkursansökningssta- diet.

Andra stycket sista meningen har tillkommit på förslag av lagrådet. Jag får angående motiven för denna bestämmelse hänvisa till 15 kap. 4 &. Även det tredje stycket. som i lagrådsremissen utgjorde en del av det andra stycket, har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Skälen för den ändringen liksom innebörden av de nya reglerna framgår under 6 kap. 11 &.

Prövning av konkursansökan m.m. 14 å

Upptas en gäldenärs konkursansökan. skall rätten genast pröva ansökning- en. Gäldenärens konkursansökan skall dock prövas vid en förhandling, om

1. det med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens eller 196

2. ansökningen avser ett dödsbo som inte står under förvaltning av boutredningsman och ansökningen inte har gjorts av samtliga delägare.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare. dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären kallas. Ifall som avses i andra stycket 2 skall även de dödsbodelägare som inte har biträtt ansök- ningen kallas. Ansökningen kan prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen. 1 kallelsen skall han upplysas om detta.

En konkursansökan som avses i andra stycket 2 skall förklaras vilande. om det görs en framställning om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Om dödsboets egendom avträds till för- valtning av boutredningsman, förfaller konkursansökningen.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 14 & KLförslaget och motsvaras av 12 % KL. Det tredje stycket motsvarar närmast 15 & första stycket KL.

1 paragrafen behandlas förfarandet när en gäldenär själv ansöker om att bli försatt i konkurs. I förhållande till KL har gjorts de ändringar som betingas av att konkursdomarinstitutionen avskaffas. Sålunda har före- skriften att en ansökan under vissa omständigheter skall hänskjutas till rätten slopats och ersatts med bestämmelser att ansökningen i motsvaran- de fall skall prövas vid en förhandling. De särskilda bestämmelserna i tredje stycket motsvaras av 15 % första stycket första meningen KL. Inte heller i detta avseende innebär förslaget någon förändring i sak.

Fjärde stycket första meningen saknar direkt motsvarighet i såväl KL som KLförslaget. För närvarande gäller enligt 12 å andra stycket andra meningen KL att en egen konkursansökan av ett dödsbo förfaller om dödsboets egendom avträds till boutredningsmannaförvaltning på grund av en framställning som har gjorts senast då konkursansökningen prövas. Enligt Stockholms tingsrätt är det omöjligt att i förväg veta om en inkom- men ansökan om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman senare kommer att bifallas. I den situationen har det enligt tingsrätten förekommit att konkursansökningen har förklarats vi- lande i avvaktan på rättens prövning av den andra ansökningen.

Det finns anledning att till en början påpeka att det numera inte är självklart att en konkursansökan skall förfalla om dödsboets förvaltning avträds till boutredningsman. Som framhållits i anslutning till 1 kap. 3 5 har dödsbodelägarna numera i princip inget ansvar för den dödes skulder. Det saknas alltså anledning att som tidigare avträda förvaltningen av dödsboets egendom till boutredningsman (eller till konkurs) för att befria dödsbodelägarna från detta ansvar. En konkursansökan kan emellertid betingas av andra skäl. exempelvis för att kunna utnyttja möjligheten att väcka talan om återvinning. Även i ett sådant fall kan det finnas skäl att låta konkursansökningen stå tillbaka till förmån för en ansökan om bo- utredningsman. Boutredningsmannens arbete kan utföras utan att kon- kurslagstiftningens omfattande regelsystem behöver tillämpas. Det ligger Också i dennes uppdrag bl.a. att träffa överenskommelser med den dödes borgenärer om inte boet räcker till full betalning av fordringarna. Det får därefter ankomma pä boutredningsmannen att vid behov ansöka om att dödsboet försätts i konkurs. varvid hans uppdrag förfaller enligt 19 kap. 7 % ärvdabalken.

2 kap.

Avsikten med nuvarande ordning torde vara just den som tingsrätten antytt, nämligen att den slutliga prövningen av konkursansökningen skall anstå till dess en ansökan om att avträda boets egendom till boutrednings— man har prövats slutligt. Först om prövningen leder till bifall av den senare ansökningen, skall konkursansökningen anses förfallen. Jag anser att detta bör framgå klan av lagtexten, särskilt som en vilandeförklaring kan sägas stå i strid mot bestämmelsen i första stycket att en ansökan skall prövas genast. Det fjärde stycket har utformats i enlighet härmed.

15å

En kallelse som avses i 14 & tredje stycket skall delges. Kallelsen får delges enligt 12 & delgivningslagen (19701428) endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgiv— ning enligt 15 & första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 15 & KLförslaget och mot- svaras av 13 % tredje stycket andra och tredje meningarna KL jämförda med 15 äandra stycket KL.

På förslag av lagrådet inleds första stycket med en bestämmelse om att delgivning skall ske (jfr under 15 kap. 4 5). 1 16 & finns bestämmelser om förhandling inför rätten med anledning av en borgenärs konkursansökan. Borgenären och gäldenären skall enligt paragrafen kallas till förhandlingen. 1 17 & första stycket föreskrivs att i fråga om kallelser enligt 16 & tillämpas 15 .5. Det innebär att även kallelser enligt 16 & till såväl borgenären som gäldenären skall delges.

16.5

Upptas en borgenärs konkursansökan. skall rätten sätta ut en förhandling för prövning av ansökningen.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. Parterna skall i kallelsen upplysas om den i 19 & föreskrivna påföljden av att part uteblir.

I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursan- sökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig. om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandling- en ändå skall hållas.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 2 kap. 16 & KLförslaget och motsvaras närmast av 13 5 första stycket KL samt i viss mån också av 15 5 första stycket KL.

I förhållande till KL har gjorts de ändringar som betingas av att konkurs- domarinstitutionen avskaffas. Ansökningen skall alltid prövas av rätten, i första hand vid en förhandling. Om gäldenären medger ansökningen, skall

2 kap.

emellertid enligt 18 & rätten normalt pröva ansökningen utan förhandling. Behöver inte förhandling hållas, skall en redan utsatt förhandling ställas in (se vidare 18 å).

Särskilda skäl att hålla förhandling senare än inom två veckor kan vara bl.a. förutsebara delgivningssvårigheter eller att gäldenären behöver längre rådrum, t.ex. om han vistas utomlands eller om hans ekonomiska förhållanden är svårbedömda. Att kallelserna skall delges följer av 17 & jämförd med 15 5.

Enligt kommittéförslaget skall gäldenären anmodas att lämna de upplys- ningar som är av betydelse för valet av handläggningsform. I det enhetliga förfarandet behövs inte en sådan bestämmelse. Enligt min mening saknas också skäl för att ålägga gäldenären skyldighet att i detta skede lämna upplysningar som belyser behovet av bevakningsförfarande. Det är förval- taren som i första hand har att ta ställning till denna fråga och beslut i frågan behöver inte fattas förrän det finns ett tillfredsställande underlag för bedömningen. Normalt kan beslutet fattas vid edgångssammanträdet.

17%

I fråga om kallelser enligt 16 & tillämpas 15 &. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 & delgivningslagen (1970:428). får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under sär- skild vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 17 & KLförslaget. Det första stycket motsvaras närmast av 13 % tredje stycket och 15 å andra stycket KL samt det andra stycket av 13 s' fjärde stycket KL.

För närvarande gäller enligt 13 å fjärde stycket KL att konkursdomaren. om delgivning sker enligt 15 s' delgivningslagen, skall tillse att gäldenärens egendom sätts under säker vård. Kostnaden skall betalas av borgenären. Kommittén föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser (2 kap. 17 å andra stycket KLförslaget).

Enligt Stockholms tingsrätt kan tillämpningen av 17 å andra stycket KLförslaget avsevärt fördröja handläggningen av en konkursansökan. Ef- tersom borgenärens kostnad för vården i dag utgör en rättegångskostnad i konkursansökningsmålet, kan beslutet inte meddelas förrän dels den per- son som har förvaltat egendomen har framfört sina ersättningsanspråk och dels borgenären beretts tillfälle att yrka ersättning för sin rättegångskost- nad. Tingsrätten ifrågasätter också om det är nödvändigt att gäldenärens egendom sätts under säker vård i fall då delgivning sker genom ”spikning" på grund av att gäldenären undandrar sig delgivning utan att ha avvikit från sitt hemvist.

Som anförts i anslutning till kapitelrubriken förordar jag att regler om ansvaret för rättegångskostnader införs i lagen (2 kap. 23 å). Enligt de föreslagna reglerna behöver en borgenär för att få göra sin fordran på ersättning för rättegångskostnader gällande i konkursen med förmånsrätt enligt 10 & förmånsrättslagen (l970:979) inte framställa sina anspråk innan

rätten meddelar konkursbeslutet. Med en sådan ordning torde beslut med anledning av själva konkursansökningen kunna meddelas utan tidsutdräkt.

Beträffande tingsrättens andra påpekande angående behovet av att i avsedda fall sätta egendomen under säker vård vill jag framhålla att be- stämmelsen är av gammalt datum och skall ses mot bakgrund av delvis andra delgivningsbestämmelser och av att möjligheten att förordna om kvarstad då inte fanns.

Om delgivning sker enligt 15 ädelgivningslagen är förhållandena typiskt sett sådana att det finns anledning att befara att gäldenären inte lojalt kommer att medverka vid ett eventuellt konkursförfarande. Det finns då risk för att sådan gäldenären tillhörig egendom som påträffas inte kommer att skötas av gäldenären på ett sådant sätt att dess värde består. Ibland kan då förutsättningar för kvarstad föreligga men detta är inte alltid fallet. Möjligheten att i denna situation sätta gäldenärens egendom under säker vård bör därför behållas. Det bör emellertid överlämnas åt rätten att i varje enskilt fall avgöra om sådan vård kan fylla någon praktisk funktion.

Jag förordar alltså att den nuvarande skyldigheten att sätta egendomen under säker vård ersätts med en möjlighet för rätten att förordna om sådan vård. Det förutsätts att i första hand den ansökande borgenären lämnar upplysningar om behovet av sådan vård. Även tillsynsmyndigheten kan emellertid ha kännedom om förhållanden som inverkar på rättens bedöm— ning. Uttrycket "säker vård” har bytts ut mot "särskild värd" utan att någon saklig förändring är avsedd.

185

Om gäldenären före förhandlingen medger en borgenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner att det finns särskilda skäl mot antagandet att gäldenären är insolvent. skall konkursansökningen dock prövas vid förhandlingen. Rätten skall genast underrätta gäldenären om detta.

Behöver frågan om att försätta gäldenären i konkurs inte prövas vid förhandlingen. skall denna ställas in och borgenären genast underrättas om detta.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 2 kap. 18 & KLförslaget och motsvaras närmast av 14 % första stycket KL.

I förhållande till KL har vidtagits de ändringar som betingas av den nya formen för handläggning av konkursansökningar. Idet tredje stycket har —— efter påpekande av Svea hovrätt — i förtydligande syfte införts den i och för sig naturliga regeln att rätten i den angivna situationen skall ställa in den utsatta förhandlingen.

19%

Uteblir borgenären frän förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären medger ansökningen.

Ansökningen får prövas slutligt även om gäldenären uteblir från för- handlingen.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 19 å andra och tredje styckena KLförslaget. Den motsvarar 16 & första och andra styckena KL.

Av 16 kap. 2 och 3 %% framgår bl.a. att rätten vid förhandlingen normalt sett är domför med en lagfaren domare och att RB:s regler om huvudför- handling i tvistemål i princip skall tillämpas.

2012'

En förhandling där frågan om att försätta gäldenären i konkurs skall prövas får skjutas upp på parts begäran när det finns särskilda omständigheter. Uppskov får dock inte utan synnerliga skäl meddelas. om sökanden mot- sätter sig det. Endast om det är nödvändigt får uppskovet göras längre än fyra veckor.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 20 .5 KLförslaget och 16 & tredje stycket KL.

215

Om flera konkursansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först. skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökan som kom in först.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 21 å KLförslaget och 17 & KL.

2.5

En konkursansökan får inte återkallas sedan beslut om konkurs har med- delats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan. skall dock högre rätt upphäva beslutet, om gäldenären efter att ha överklagat visar att han är solvent.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 22 & KLförslaget och 18 % KL.

23.5

I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Be- stämmelsen i 18 kap. 2 % skall dock inte tillämpas. Borgenären får utan hinder av 14 få samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på ersätt- ning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordringar.

Paragrafen. som i förhållande till det remitterade förglaget jämkats något på förslag av lagrådet. är ny. Den saknar också motsvarighet i KLförsla-

get. Motiven för att nu införa regler om parternas kostnader i samband med prövning av en konkursansökan har redovisats under kapitelrubriken.

Huvudregeln att 18 kap. RB gäller i tillämpliga delar står i överensstäm- melse med vad som anses gälla redan i dag. Detta innebär bl. a. att en part har rätt till ersättning för samma kostnader som i vanliga tvistemål, t.ex. för ansökningsavgift. juridiskt biträde och inställelsekostnader. Hänvis- ningen avser emellertid även de formella reglerna i 18 kap. RB. Av naturli- ga skäl är frågan om rättegångskostnader aktuell endast när ansökan görs av en borgenär.

I andra meningen har för tydlighets skull uttryckligt undantag gjorts för tillämpning av kvittningsregeln i 18 kap. 2 & RB. Den bestämmelsen skulle annars kunna läsas så att den och inte l8 kap. 1 5 skulle vara huvudregel i konkurssammanhang.

Av tredje meningen framgår att en borgenär — vid bifall till konkursan- sökningen inte behöver framställa sitt anspråk på kostnadsersättning innan handläggningen avslutas. Det räcker att han gör anspråket gällande i konkursen antingen genom bevakning eller formlöst. Konkursansöknings- kostnaderna skall alltså i princip behandlas på samma sätt som andra konkursfordringar. En borgenär som vill ha ersättning för rättegångskost- nader i ansökningsförfarandet måste göra anspråket gällande genom be- vakning eller på annat sätt, oavsett om rätten meddelat beslut i ersättnings- frågan eller inte.

I samband med lagrådsremissen framhöll jag vidare att om rätten har meddelat beslut om ersättning för rättegångskostnader. detta beslut inte är bindande för förvaltaren och övriga borgenärer utan kan angripas genom t.ex. anmärkning mot bevakning. Jag angav vidare att någon uttrycklig bestämmelse om detta inte torde behövas.

Lagrådet vänder sig mot detta uttalande och anför bl. a. att med uttalan- det torde åsyftas att rättens beslut på sin höjd har bevisverkan när det gäller att fastställa utdelningsberättigat belopp.

Lagrådet har ytterligare framhållit att det av allmänna regler om dom- stolsavgörandens rättskraft torde följa att en före konkursen meddelad och lagakraftvunnen dom varigenom gäldenären har ålagts betalningsskyldig- het gentemot en borgenär är att lägga till grund för borgenärens rätt att erhålla utdelning i konkursen, såvitt angår fordringens giltighet och storlek (se Welamson, a.a. s. 290. not 6). Detta gäller enligt lagrådet också en förpliktelse att betala rättegångskostnader. En reservation bör dock göras för möjligheten att i speciella fall påkalla återvinning. Den angivna princi- pen får. i avsaknad av positivt lagstöd för motsatsen. anses tillämplig även på ett beslut av rätten i anslutning till ett konkursbeslut att tillerkänna borgenären gottgörelse för konkursansökningskostnader. Den aktuella be- stämmelsen i tredje meningen innefattar knappast något sådant stöd. Lag- rådet anser för sin del att det inte finns tillräckligt behov av en regel av innebörd att rättens beslut i kostnadsfrågan endast skulle ha bevisverkan när kostnadsanspråket görs gällande i konkursen. Det kan härvidlag an- märkas att enligt uttalanden i litteraturen (Ekelöf, Rättegång Ill, fjärde upplagan, 1980. s. 176 f) rätten utan särskilt yrkande från gäldenärens sida torde kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Att ersättningsbeslu-

tet i princip får rättskraft i konkursen innebär emellertid enligt lagrådet inte att borgenären är befriad från att bevaka sin fordran, när bevakningsförfa- rande är anordnat.

För egen del kan jag hålla med lagrådet om att avgörandet i kostnadsfrå- gan har rättskraft i förhållandet mellan sökande borgenär och gäldenären. Huvudprincipen måste också vara att beslutet i kostnadsfrågan binder även övriga borgenärer. Jag vill emellertid inte utesluta att frågan någon gång kan bedömas annorlunda. om beslutet grundas enbart på ett medgi- vande av gäldenären.

Om en borgenärs konkursansökan ogillas. måste eventuella ersättnings- anspråk från gäldenärens sida prövas samtidigt. 1 det fallet måste på vanligt sätt krävas att gäldenären framställer sitt kostnadsanspråk innan handläggningen avslutas. Borgenären skall beredas tillfälle att yttra sig över anspråket.

En särskild fråga är hur den situationen skall behandlas i rättegångskost- nadshänseende att flera borgenärer var för sig gjort konkursansökan och gäldenären försatts i konkurs på grund av en av ansökningarna. Enligt vad som uttalades i samband med 1975 års reform borde även de övriga borgenärerna då betraktas som vinnande parter (prop. 197516 5. 182). Motsvarande gäller för det fallet att en eller flera borgenärer gjort konkurs- ansökan och gäldenären försätts i konkurs på senare egen ansökan. Jag kan för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Att uttryckligen reglera hur kostnadsfördelningen skall ske i de olika situationer som kan bli aktuella är emellertid vanskligt. Man bör sålunda knappast betrakta en borgenär som vinnande part om hans ansökan. om den hade prövats, skulle ha ogillats därför att exempelvis något konkurshinder enligt 2 kap. 10% förelåg. Borgenären kanske inte heller var behörig att ansöka om gäldenärens försättande i konkurs.

Även gäldenären kan ha kostnaderi samband med att han själv ansöker om att bli försatt i konkurs. ] den mån gäldenären själv har betalt sådan kostnad berör denna inte konkursboet. En fordran som har uppkommit för t.ex. en advokat som biträtt gäldenären i samband med ansökningen får behandlas på samma sätt som andra fordringar som kan göras gällande i konkursen.

Den nya bestämmelsen föranleder behov av ändring av rättshjälpslagens (19721429) regler om motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp (se avsnitt 4.7).

Åtgärder vid konkursbeslut m.m.

24.5

När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde),

2. snarast utse förvaltare.

3. kalla gäldenären. förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övri- ga borgenärer till edgångssammanträdet. Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 23—25 55 KLförslaget. Första stycket 1 motsvaras närmast av 19 & första stycket KL. Punkten 2 motsvaras när- mast av 45 å och 185 a 5 första stycket KL. Punkten 3 motsvaras närmast av 19 & tredje stycket KL samt 18 & första stycket 2 och 25 5 första stycket KF. Det andra stycket har sin motsvarighet i 18 a 5 andra stycket och 19 å andra stycket KL. Det tredje stycket är nytt.

Regleringen av rättens åtgärder i samband med ett konkursbeslut för- enklas avsevärt med det enhetliga konkursförfarandet. Sålunda behöver rätten inte fatta beslut om handläggningsform eller om bevakningstider. I första stycket anges de beslut som rätten alltid måste fatta i samband med konkursbeslutet. -

Punkten ]. Enligt 19 5 första stycket KL skall konkursdomaren omedel- bart bestämma tidpunkten för det första borgenärssammanträdet i en ordi- när konkurs. 1 en mindre konkurs behöver konkursdomaren däremot inte fatta beslut om tidpunkten för det s.k. edgångssammanträdet förrän bouppteckningen har kommit in ("185 d 5 första stycket KL). Bouppteck- ningen skall tillställas konkursdomaren senast en månad från konkursbe- slutet och edgången får inte äga rum tidigare än en vecka från konkursbe- slutet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) redogjort för mina motiv att utmönstra begreppet första borgenärssammanträde ur konkursla- gen. Jag har därvid föreslagit att det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed genomgående betecknas edgångssamman- träde.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4) bör edgångssammanträdet normalt äga rum tidigast en och senast två månader från konkursbeslutet. Det är givet att det i inledningen av en konkurs kan föreligga svårigheter att rätt bedöma den tid som förvaltaren behöver för att upprätta bouppteckningen. Motsvarande svårigheter föreligger i dag i ordinär konkurs. Sammanträdet bör givetvis hållas så snart som möjligt men om rätten saknar information om boets omfattning och beskaffenhet är det bättre att ta till något i överkant än tvärtom. Endast om det står klart att boets beskaffenhet och omfattning gör det nödvändigt bör edgångssam- manträdet läggas senare än två månader efter konkursbeslutet. Jag får vidare hänvisa till specialmotiveringcn till 6 kap. 4 &.

Punkten 2. För närvarande gäller att konkursdomaren i en ordinär kon- kurs utan dröjsmål och efter att ha hört tillsynsmyndigheten skall utse en interimsförvaltare som har till uppgift att handha förvaltningen av boet till dess slutlig förvaltare har utsetts vid det första borgenärssammanträdet (45 & KL). 1 mindre konkurs skall konkursdomaren genast efter samråd med tillsynsmyndigheten utse förvaltare (185 a & KL).

Det är naturligtvis av största vikt att boets egendom så snart som möjligt omhändertas av en förvaltare. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2") förordat att systemet med interimsförvaltare slopas. Det är naturligt- vis ändå viktigt att rätten så snart som möjligt utser förvaltare. Helst bör

det ske genast. Rätten, tillsynsmyndigheten och den tilltänkte förvaltaren kan emellertid behöva viss tid för att överväga förvaltarvalet. 1 punkt 2 har därför angetts endast att rätten skall utse förvaltare snarast.

Med rätten avses i detta sammanhang alltid den tingsrätt vid vilken ansökan först har prövats. även om konkursbeslutet har meddelats av högre rätt.

Att rätten alltid skall höra tillsynsmyndigheten innan förvaltare utses framgår av 7 kap. 3 & och behöver därför. som lagrådet påpekar. inte särskilt anges här.

Punkten 3. Av 195 tredje stycket KL och 17.5 första stycket KF framgår att gäldenären snarast skall kallas till det första borgenärssamman- trädet. I denna punkt anges att rätten till edgångssammanträdet skall särskilt kalla gäldenären. förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den bör- genär som har ansökt om gäldenärens försättande i konkurs. Vilka som skall särskilt underrättas om sammanträdet bör däremot framgå av den nya konkursförordning som jag avser att lägga fram i samband med den nya lagens ikraftträdande. Att övriga borgenärer kallas genom kungörelsen om konkursbeslutet följer av det andra stycket.

Enligt andra stycket skall konkursbeslutet genast kungöras. Bestämmel- ser om det närmare innehållet i kungörelsen bör meddelas i konkursförord- ningen. Enligt 15 kap. l 5 första stycket skall kungörelse liksom för närva- rande ske enligt den s.k. breda principen, dvs. kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning. I överensstämmelse med kommitténs förslag föreslås att uppgift om rättens beslut om i vilka tidning- ar annonsering av kungörelser fortsättningsvis kommer att ske inte skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet (se avsnitt 2.9.4"). Genom kungö- relsen kallas borgenärerna till edgångssammanträdet. Detta bör framgå av kungörelsen.

Beträffande innehållet i övrigt i kungörelsen kan anmärkas följande. Enligt KF behöver förvaltarens namn inte föras in i kungörelsen. Anled- ningen är att kungörelsen ibland måste utfärdas innan förvaltare har ut- setts. Riksskatteverket (RSV) hävdar, med instämmande av ett flertal kronofogdemyndigheter. att uppgift om förvaltarens namn och adress bör tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Detta sker enligt RSV redan nu på flera håll. Enligt RSV leder den nuvarande ordningen till att tillsyns- myndigheterna kontaktas av borgenärer som önskar upplysningar om kon- kursen. Myndigheterna saknar på det stadiet helt kännedom om konkur- sen. Även Sveriges advokatsamfund har berört denna sak i sitt remissvar. Samfundet anser att de berörda borgenärerna bör lämnas information om konkursen, inte av förvaltarna utan av konkursdomstolen.

Borgenärernas behov av information torde vara störst i konkursens inledande skede. De vill då få information främst om möjligheterna att erhålla utdelning i konkursen. Jag anser därför att kungörelsen bör innehål- la uppgift om i vad mån tillgångarna i boet kan antas förslå till utdelning till borgenärerna. Kan den frågan ännu inte bedömas, bör uppgift i stället lämnas om detta.

1 övrigt torde förvaltaren vara den som i inledningsskedet — frånsett gäldenären vet mest om boet. Det är därför ofrånkomligt att uppgiften

att ge ytterligare information måste ligga på förvaltaren. Inget hindrar givetvis att förvaltaren ger någon annan inom sin kontorsorganisation uppgiften att faktiskt besvara förfrågningar från borgenärerna. Jag anser därför att även uppgift om den utsedde förvaltaren om möjligt bör tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Om förvaltaren inte kan utses omedel- bart får emellertid inte den omständigheten medföra att kungörelsen för- dröjs. Uppgifterna om förvaltaren fåri sådana fall avvaras. På den punkten kan ju borgenärerna lätt skaffa sig information hos rätten.

På förslag av lagrådet anges i ett nytt tredje stycke att kallelsen till gäldenären skall delges. Angående motiven till denna bestämmelse hänvi— sas till specialmotiveringcn under 15 kap. 4 5. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att påpeka att den omständigheten att gäldenären inte går att delge kallelsen till edgångssammanträdet inte utgör något hinder mot ett beslut om tvångsåtgärder mot honom. Föreskrifter om förfarandet vid prövning av tvångsåtgärder finns i 6 kap. 10 5.

255

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, skall tingsrätten genast kungöra den högre rättens beslut. Egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 27 % KLförslaget och 26 lå KL. Av lagtexten framgår att det är tingsrätten som skall kungöra även den högre rättens beslut.

Vad som utgör konkurskostnader framgår av 14 kap. 1 &. Bestämmelsen i andra meningen är givetvis inte tillämplig i fråga om rättegångskostnader i samband med prövningen av en konkursansökan (jfr 2 kap. 23 å).

Stockholms tingsrätt har ifrågasatt om regeln att boet skall betala kon- kurskostnaderna i dessa fall verkligen är rättfärdig. Enligt tingsrätten är det inte rimligt vare sig att gäldenären skall behöva betala kostnaderna när han felaktigt har försatts i konkurs eller att förvaltaren blir utan ersättning för sitt arbete. om boets egendom inte förslår till betalning av denna. Tingsrätten anser att frågan om konkurskostnader vid upphävda konkurs- beslut bör utredas närmare och eventuellt regleras särskilt i det nya kon- kurskostnadskapitlet. Enligt tingsrätten är den rimligaste lösningen att den konkurssökande borgenären får ersätta kostnaderna.

För egen del vill jag framhålla följande. En konkursförvaltare måste givetvis, alldeles oberoende av om talan förs mot konkursbeslutet, genast omhänderta boet och vidta alla de förvaltningsåtgärder som normalt är förenade med ett konkursutbrott. Förvaltaren bör emellertid relativt snart kunna bedöma huruvida gäldenärens förhållanden är sådana att konkurs- beslutet kan verka tveksamt. Om gäldenären då har fört talan mot beslutet. är det naturligt att förvaltaren i avvaktan på utgången i högre rätt endast vidtar sådana förvaltningsåtgärder som är absolut nödvändiga.

Det kan naturligtvis ändå inträffa att konkurskostnader av icke obetydlig omfattning uppkommer. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå att den

konkurssökande borgenären skall bära kostnådei'na i dessa fall. Borge- Prop.]986/87z90 nären är ju regelmässigt i den situationen att han inte får betalt för en 2 kap. fordran hos gäldenären. Det kan för borgenären vara svårt att bedöma om gäldenären är insolvent. Har t.ex. konkursbeslutet grundats på en presum- tionsregel om insolvens. kan utgången i högre rätt bero på att gäldenären först då visar att han har tillgångar i sådan omfattning att grund för konkursbeslutet saknas. 1 den situationen bör givetvis gäldenären svara för kostnaderna.

Enligt min mening är gäldenären även i övriga fall närmast att svara för konkurskostnaderna, om konkursbeslutet upphävs i högre rätt. Gäldenä- rens vetskap om att han kan drabbas av ansvar för konkurskostnaderna bör förmå honom att redan i tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut. Det är givetvis ändå tänkbart att tingsrättens beslut i efter— hand kan komma att framstå som materiellt felaktigt även mot bakgrund av vad som åberopades av gäldenären där. Med en annan reglering skulle man emellertid riskera att gäldenären är mindre aktiv än han bör vara i den situationen. Jag förordar därför att nuvarande ordning behålls på den punkten.

Överflyttning av en konkurs

265

Om det sedan ett beslut om konkurs har meddelats finns synnerliga skäl för att handlägga konkursen på någon annan ort. kan rätten efter samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 28 & KLförslaget och 201 & KL.

Överflyttas konkursen, flyttas även tillsynen till tillsynsmyndigheten i det senare distriktet. Detta följer av förordningen (l979:755) om tillsyns- myndighet i konkurs.

4.1.3 3 kap. Verkningar av konkurs

I detta kapitel har sammanförts sådana bestämmelser som i olika avseen— 3 kap. den reglerar konkursbeslutets verkningar. Kapitlet upptar bestämmelser om gäldenärens rådighetsförlust (1 &) och undantag därifrån (2 5). Vidare anges (3 &) vilken egendom som ingåri konkursboet. 1 paragrafen sägs det bl.a. att den egendom som kan tillföras boet genom återvinning räknas till konkursboet. Bestämmelserna om återvinning har däremot intagits i ett särskilt kapitel. 4 kap. Särbestämmelser om gäldenärens lön finns i 4 5 och i Så anges vilken egendom som gäldenären trots konkursen själv får behålla. Vad som skall ske om förvaltaren och gäldenären inte kan komma överens i frågor som avses i 4 och 5 55 regleras i 6 &. Kapitlet avslutas med bestämmelser om utmätning vid konkurs (7 och 8 åå). om rättegång vid konkurs (9 si) och om förlikning (10 5").

I förhållande till 3 kap. KLförslaget avviker mitt förslag på två punkter. Bestämmelserna i 5 så har i KLförslaget sin motsvarighet i 6 kap. 14 &. 207

Förfarandereglerna i 3 kap. 5 5 och 6 kap. 15 & KLförslaget har därmed Prop. 1986/87:90 kunnat sammanföras till en paragraf (6 5). Vidare motsvaras 10 få av 8 kap. 3 kap. 13 & KLförslaget. De bestämmelserna anser jag hör bättre hemma i före- varande kapitel.

De bestämmelser som har tagits upp i detta kapitel ansluter nära till vad som gäller nu. Kommitténs förslag har inte väckt någon kritik hos remiss- instanserna i annat än formuleringsfrågor. Det stora flertalet bestämmelser har genomgått genomgripande förändringar i samband med 1975 års kon- kurslagsreform (prop. 1975:6). Paragraferna har därför här lämnats i stort sett okommenterade.

Gäldenärens förlust av sin rådighet

1 %

Sedan ett beslut om konkurs har meddelats. får gäldenären inte råda över egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

Paragrafen stämmer i sak överens med såväl 3 kap. 1 & KLförslaget som 20 % KL.

En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och lnrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 (& gälla. om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det. gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgettjämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket. skall det tillgodoräknas honom. om det av omstän- digheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla. om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev. aktiebrev eller vissa andra jäm- förbara värdehandlingar.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 2 & KLförslaget och 21 & KL.

Egendom som ingår i ett konkursbo

Till ett konkursbo räknas. i den mån inte något annat följer av 2 %, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. 208

Till konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning enligt 4 kap.

Paragrafen stämmer överens med 3 kap. 3 & KLförslaget och 27 5 första stycket KL.

4?

Gäldenären får behålla lön och inkomst som vid utmätning jämställs med lön. om belöppet inte betalts ut vid konkursens början, samt inkomst av sådant slag som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den mån inkomsten. efter skatteavdrag, uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt för annan underhållsskyl- dighet som gäldenären har. Om rätten till pension eller livränta är sådan att den kan utmätas, får konkursboet förfoga över den.

Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om sådan inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkoms- ten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 4 & KLförslaget och 27 å andra och tredje styckena KL.

Paragrafen har i förhållande till lagrådsremissens lagförslagformulerats om på lagrådets inrådan. Lagrådet anför i sitt yttrande bl.a. följande. 1 sak innebär första styckets reglering att gäldenären, med den begränsning som följer av styckets andra mening, får behålla sådana inkomster som enligt 7 kap. 1 & utsökningsbalken kan ifrågakomma för s.k. löneutmätning. Häri ligger till en början att sjukpenning m.m. som faller under sistnämnda paragrafs första Stycke 4 blir inbegripet i vad konkursgäldenär får behålla, något som är en nyhet i förhållande till 27 å andra stycket KL. Vidare är att märka att med den valda formuleringen i nu förevarande paragrafs första stycke första meningen pension och livränta faller in under regleringen där (se 7 kap. ] å3 utsökningsbalken).

En av lagrådets ledamöter har i ett särskilt yttrande pekat på att andra stycket behandlar endast periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant. Om ersättning för utnyttjanderätt av angivet slag utgår i form av engångsbelopp kan enligt yttrandet underhållsreglerna i kapitlets 5 & tillgripas.

Jag härför egen de! inget att erinra mot vad som sålunda har uttalats.

Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som enligt 5 kap. 1. 2 och 4 åå utsökningsbalken undantas från utmätning.

I stället för 5 kap. 1 s 7 utsökningsbalken gäller att. om någon annan utväg till försörjning saknas, nödvändigt underhåll får betalas av konkurs-

3 kap.

boet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag då beslutet om konkurs meddelades eller. om det finns synnerliga skäl för det. under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 & andra stycket ärvdabalken.

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 kap. 14 & KLförslaget och 97 & KL.

De underhållsbelopp som kan utgå enligt andra och tredje styckena anses i dag formellt utgöra en konkurskostnad. Av 14 kap. 1 och 2 åå följer att de konkurskostnader som inte kan tas ut ur boet skall ersättas av staten. I 14 kap. 1 & ges en uttömmande uppräkning av de kostnader som anses som konkurskostnader. I enlighet med vad vissa remissinstanser påpekat anser jag emellertid att nu ifrågavarande kostnader inte bör be- traktas som konkurskostnader. I mitt förslag behandlas därför dessa un- derhållsbelopp inte som konkurskostnader utan som konkursboets skuld (massaskuld). Underhåll kan således utgå endast om boet förslår till det.

655

Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som avses i 4 och 5 55 skall prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, en borgenär. gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndigheten skall in- hämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighe- tens beslut gäller omedelbart. även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhål- landen motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om sådan besvärsta- lan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmät- ning av lön.

Paragrafen överensstämmeri sak med 3 kap. 5 5 och 6 kap. 15 % KLförsla- get samt 27 & fjärde och femte styckena och 98 å andra meningen KL.

Utmätning vid konkurs 7 5

Sedan beslut om konkurs har meddelats. får egendom som hör till konkurs- boet inte utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker. är åtgär- den utan verkan.

Utan hinder av konkurs får ändå egendom. i vilken panträtt för viss fordran gäller, utmätas för fordringen.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 6 % KLförslaget och 23 % KL.

Har utmätning hos gäldenären skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen. om inte något annat

följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden inte hade panträtt och om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå åter. skall belopp. som enligt utsökningsbalken skulle ha betalts till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade panträtt. i stället redovisas till förvaltaren.

Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren uppskjutas. om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller om det finns några andra synnerliga skäl för det. Uppskov får begäras även av en borgenär vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkurs- boet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet.

Hade utmätningssökanden inte panträtt och skall den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 7 & KLförslaget och 24 & KL.

Rättegång vid konkurs m.m. 9 & Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången. inte övertar gäldenä- rens talan, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får inte så länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan, tilläm- pas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 & samma balk. Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären. Gäldenären skall underrätta domstolen om konkursen i de fall som avses i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet medde- lande om rättegången.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 8 & KLförslaget och 22 & KL.

105

Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovis- ning till konkursboet utföra tvisten, om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 8 kap. 13 & KLförslaget och 78 å KL.

Paragrafen är i gällande lag inplacerad i anslutning till 77é KL vari indrivning av fordringar m.m. behandlas. Enligt min mening hör bestäm- melsen sakligt sett mer'a samman med bestämmelserna i förevarande kapi- tel.

1 78 % KL sägs att förlikningsanbud får antas om förvaltaren finner budet fördelaktigt för boet. Det torde stå klart att det ligger inom förvaltarens

befogenhet att själv bestämma om ett förlikningsanbud angående tvistig eller osäker tillgång skall antas. Han bör därvid givetvis se till vad som kan anses vara fördelaktigt för boet. Någon gång kan det i enlighet med 7 kap. 10 & mitt förslag föreligga skyldighet för förvaltaren att höra tillsynsmyn- digheten och särskilt berörda borgenärer innan han godtar ett sådant anbud. Det är därför inte motiverat att behålla bestämmelsen att budet får antas om förvaltaren finner det fördelaktigt för boet.

Enligt 7 kap. 10 & är förvaltaren skyldig att i viktigare frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske. Den bestämmelsen bör. som lagrå- det påpekar. ges den innebörden att förvaltaren skall höra gäldenären innan han antar ett förlikningsanbud. om det inte finns grundad anledning att anta att gäldenären inte vill göra bruk av sin rätt eller det föreligger svårigheter att få kontakt med gäldenären. Det finns emellertid ingen garanti för att gäldenären alltid får kännedom om förlikningen och faktiskt kan utnyttja den rättighet som tilläggs honom i denna paragraf.

Gäldenären är redovisningsskyldig gentemot konkursboet för vad han lyckas uppnå genom att själv utföra tvisten. Härav följer att gäldenären, i den mån han inte kan få ut kostnaderna av motparten, bör kunna få ersättning av konkursboet intill det belopp som motsvarar mervärdet av det som vunnits till boet. Träffar gäldenären en förlikning som är mer fördelaktig för boet än den förvaltaren kunde uppnå torde gäldenären också kunna få ersättning för sina kostnader intill det belopp som motsva- rar mervärdet. Om däremot gäldenären förlorar tvisten synes det med hänsyn till syftet med bestämmelsen uteslutet att konkursboet skall svara för rättegångskostnader som uppkommit efter det att gäldenären övertagit talan. Att borgenären är redovisningsskyldig gentemot boet för vad han kan vinna bör. som lagrådet påpekar, framgå direkt av lagen.

4.1.4 4 kap. Återvinning till konkursbo

Ätervinningsbestämmelserna har samlats i ett kapitel. Bestämmelserna motsvarar 28—40 c åå KL och upptas i samma ordningsföljd som i KL. Kapitlet omfattar fyra avsnitt. Under rubriken Inledande bestämmelser (1—4 5.5) upptas vissa undantag från återvinning samt definitioner m.m. (motsvarar 28—29 b åå KL). 1 nästa avsnitt, Förutsättningar för återvin- ning, redovisas de olika fall där återvinning kan äga rum ('5— 13 Så. motsva- rande 30— 38 st KL). Under rubriken Verkan av återvinningtl4— 18 åå) avhandlas vad återvinning närmare innebär såvitt avser återbäringsskyl- dighet m.m. (motsvarar 39—40 a 55 KL). I det sista avsnittet. Talan om återvinning m.m. (19 - 2I %) regleras processuella frågor. Där finns också en regel rörande bevakningsfrihet för den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen (motsvarar 40 b och 40 c & KL). Den systematiska uppbyggnaden av kapitlet överensstämmer med KLförslaget. KL:s återvinningsbestämmelser är i sak oförändrade i KLförslaget, med ett undantag. Detta behandlas i specialmotiveringen till 5 &. De ändringar som skett i övrigt grundar sig på Eko-kommissionen

(.

betänkande (SOU l983:60) Atervinning i konkurs.

4 kap.

IQ IJ

Inledande bestämmelser

l & Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapitel. Återvinning får dock inte ske av

]. betalning av skatt eller avgift som avses i 1 få lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.. om fordringen var förfallen till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äktenskaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

Paragrafen överensstämmeri sak med 4 kap. ] & KLförslaget och 28 & KL.

Enligt den nuvarande lydelsen undantas från återvinningsbestämmel- serna betalning av skatt eller allmän avgift som avses i l 5 lagen (1971 : 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.. om fordringen varit förfallen till betalning. Det i lagtexten använda uttrycket "skatt eller allmän avgift” är detsamma som kommer till användning i 11 % förmåns- rättslagen (l970:979). Detta begrepp omfattar alla de fordringar på skatt, däribland tull, samt avgift som angesi 1971 års lag. Orden ”allmän avgift" har ersatts med uttrycket "avgift".

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) har kommis- sionens förslag om att från återvinning undanta även den förmånsrätt som Vunnits genom utmätning inte tagits upp i mitt förslag.

25

Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (l970:847) avses med frist- dag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller. när förhandling om offentligt ackord har följt. ackordsfrågan avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 2 $$ KLförslaget och 29 & KL.

Har flera borgenärer ansökt om gäldenärens försättande i konkurs är fristdagen att räkna från den dag då den första ansökningen kom in. oavsett om denna föranlett konkursbeslutet eller inte (2 kap. 21 å).

35

Som närstående till gäldenären anses den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvägrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

1. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,

2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller denjuridiska personen som sägs under 1,

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedri- ver.

4. den som är närstående till någon som enligt 1—3 är närstående.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 3 & KLförslaget och 29 a & KL.

45

Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 4 få KLförslaget och 29 b & KL. Såsom lagrådet anfört inskränker sig den direkta betydelsen av paragra- fen. åtminstone i det väsentliga, dels till bedömningen av återvinningsfris- ten, dels till bedömningen av frågan, om gäldenären vid avhändelsen var insolvent eller blev det genom denna. Mitt förslag innebär nu att temat för den motbevisning som återvinningssvaranden i vissa fall kan prestera för att freda sig mot återvinning skall vid benefika transaktioner avse gälde- närens sufficiens i stället för hans solvens. Liksom lagrådet vill jag med anledning av detta påpeka att föreliggande lagrum måste anses tillämpligt också vid denna insufficiensbedömning. Gäller transaktionen fast egen- dom. blir alltså tidpunkten för lagfartsansökan att lägga till grund för prövningen av relationen mellan gäldenärens tillgångar och skulder.

Förutsätmingarfir återvinning 5 &

En rättshandling, varigenom på ett otillbörligt sätt en viss borgenär har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits bor- genärerna eller hans skulder har ökats, går åter. om gäldenären var eller genom förfarandet. ensamt eller i förening med annan omständighet, blev insolvent samt den andre kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Närstående till gäldenären skall anses ha sådan kännedom som anges i första stycket. om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde ha haft sådan kännedom.

Om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast när den har gällt någon närstående till gäldenären.

Paragrafens första och tredje stycken motsvarar 4 kap. 5 % KLförslaget och 30 & KL. Det andra stycket, som saknar motsvarighet i såväl KLför- slaget som KL. motsvarar närmast kommissionens förslag.

4 kap.

Det iförsta stycket för närvarande använda uttrycket ”var eller genom sitt förfarande blev insolvent" har vållat tvekan i rättstillämpningen. Ut- trycket har nämligen uppfattats på det viset att paragrafen skulle åsyfta endast en sådan rättshandling som har företagits av konkursgäldenären och således inte en åtgärd som har företagits av någon annan, t.ex. en borgenär. Tveksamheten har uppstått till följd av en vid 1975 års reform under depanementsbehandlingen gjord redaktionell ändring i lagbered- ningens lagförslag. Begreppet rättshandling har emellertid i tillämpningen getts en vid innebörd. Det har sålunda ansetts omfatta även ett förfarande från gäldenärens sida som närmast får karaktäriseras som passivitet. Or- den ”genom sitt förfarande" har därför, såsom också kommittén föresla- git, ersatts med orden ”genom förfarandet". Med en sådan ändring vinns att regelns syfte, nämligen att göra det möjligt att återvinna otillbörliga rättshandlingar vare sig gäldenären själv eller någon annan företagit rätts- handlingen. kommer till klarare uttryck. Av samma skäl har, på lagrådets inrådan, andra och tredje styckena formulerats om.

Vid återvinning enligt denna bestämmelse är det tillräckligt att borgenä- rerna tillfogats indirekt skada. dvs. att skadan uppstått till följd av rätts- handlingen i förening med andra omständigheter. Ett exempel härpå är att gäldenären strax före konkursen skaffar sig betydande penningbelopp ge- nom försäljning av egendom och förbrukar pengarna eller på annat sätt undandrar borgenärerna dessa och därigenom kommer på obestånd. För att denna vidsträckta innebörd av paragrafen klart skall framgå har kom- missionen i sitt förslag till lagtext i det första stycket gjort ett tillägg enligt vilket det räcker att ”rättshandlingen bidrog till att han blev insolvent”. ] det till lagrådet remitterade förslaget anförde jag att det inte finns något behov av att förtydliga lagtexten på denna punkt och att jag, i likhet med flera remissinstanser, ansåg att det av kommissionen föreslagna tillägget skulle innebära en saklig ändring av bestämmelsen.

Lagrådet har ifrågasatt om inte ett förtydligande skulle vara lämpligt med tanke på att läget kan vara det att en sådan rättshandling som avses i paragrafen inte ensam varit orsak till insolvensen. Också andra åtgärder eller omständigheter kan ha varit medverkande. Återvinningsmöjlighet bör i överensstämmelse med vad som får anses gälla för närvarande (prop. 1975:6 s. 209) — stå öppen även i sådana fall där samverkande orsaker till insolvensen föreligger och där alltså skadan för borgenärerna är indirekt. Detta bör enligt lagrådet komma till uttryck i lagtexten genom en påbygg- nad på den aktuella paragrafens första mening.

Med anledning av lagrådets påpekande har jag stannat för att — i över- ensstämmelse med vad lagrådet föreslagit — till orden "genom förfaran- det" foga ”ensamt eller i förening med annan omständighet".

Någon ändring i sak åsyftas inte med detta förtydligande tillägg. För att ytterligare åskådliggöra innebörden av det indirekta skaderekvisitet kan erinras om ett i tidigare förarbeten anfört exempel (SOU 1970:75 s. 161 .jfr prop. 197516 5. 209). Om en gäldenär, innan han ger sig in på vågade spekulationer. ger bort sin egendom för att undandra sina borgenärer denna och därefter blir insolvent genom affärerna, kan återvinning av gåvan komma i fråga. om det hela hör så nära samman att det bör behand-

EQ

las som en enhet. Självfallet måste kravet på kausalsammanhang mellan gäldenärens handlande och insolvensen upprätthållas.

Jag vill vidare påpeka att det inte finns någon egentlig tidsgräns för när den indirekta skadan måste inträda. Detta, i förening med det förhållandet att återvinningsfristen är så lång som fem år och att det om rättshandlingen gällt någon närstående inte finns någon sådan frist alls, innebär att utrym- met för återvinning enligt denna bestämmelse inte i samma utsträckning som vid de objektiva återvinningsbestämmelserna begränsas av tidsfak- torn. Detta kan ha sin betydelse bl.a. i fråga om skatteskulder.

Det är främst den s.k. skattecykeln som har motiverat förlängningen av återvinningsfristerna från två till tre år i de återvinningsbestämmelser som avser transaktioner av benefik karaktär (avsnitt 2.5.6). Möjligheterna till återvinning enligt dessa objektiva bestämmelser är emellertid beroende av att beskattningen verkligen sker i vanlig ordning, dvs. att skattedebitering- en grundar sig på ett beslut vid den årliga taxeringen. Vid eftertaxering däremot sker en förskjutning av beskattningen och skatteanspråket blir kanske fastställt först genom ett flera år senare meddelat beslut. 1 ett sådant fall kan möjligheten till återvinning med stöd av de objektiva åter- vinningsreglerna vara utesluten. I stället kan återvinning enligt föreva- rande bestämmelse vara möjlig, förutsatt givetvis att det nödvändiga kau- salsammanhanget föreligger. Att det kommit att förflyta lång tid innan skatteanspråket kommer i dagen och gör gäldenären insolvent innebär alltså i sig inte något hinder för återvinning enligt denna bestämmelse.

Andra stycket är nytt. Bestämmelsen, vars lydelse har formulerats om efter förslag av lagrådet, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3). Den innebär att den som enligt denna paragraf söker åter- vinning av en rättshandling som företagits gentemot närstående till gälde- nären inte behöver visa att den närstående medkontrahenten var i ond tro i fråga om gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rätts- handlingen otillbörlig. Ond tro i dessa hänseenden skall i stället presu- meras. Den närstående kan undgå återvinning om han gör sannolikt att han inte hade sådan kännedom.

Genom presumtionsbestämmelsen blir det den närstående, och inte den som söker återvinning. som står risken för att frågan huruvida den när- stående varit i ond tro blir outredd. Om ingen eller bristfällig utredning föreligger härom skall således presumtionen för ond tro gälla. Är omstän- digheterna sådana att det är sannolikt att den närstående faktiskt var i god tro bryts å andra sidan presumtionen.

Vad som skall krävas för att presumtionen skall brytas får bedömas från fall till fall, varvid bl.a. transaktionens art och syfte och i vilken relation den närstående står till gäldenären har betydelse. Den närståendes faktiska möjligheter att i det enskilda fallet visa sannolika skäl för sin goda tro måste också komma med i denna bedömning. Det är naturligtvis alltid svårt att bevisa att man inte kände till ett visst förhållande. Detta är skälet till att full bevisning om god tro inte kan krävas av den närstående. Sammantaget bör emellertid den nya presumtionsregeln öka återvinnings- möjligheterna gentemot närstående. Skulle tillämpningen av den nya be- stämmelsen slå alltför hårt i det enskilda fallet föreligger jämkningsmöjlig- heter enligt 17 &.

_

Formuleringen av det tredje stycket överensstämmer med vad lagrådet föreslagit.

6.5

En gåva går äter. om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Första stycket gäller även köp. byte eller annat avtal. om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppen- bart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning en- ligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 & KLförslaget och 31 & KL.

I enlighet med kommissionens förslag har första stycket ändrats i två hänseenden i förhållande till såväl KL som KLförslaget. Övriga stycken är oförändrade.

Den förlängda återvinningsfristen för närstående i första stycket har förlängts från två till tre år. Bakgrunden härtill har redovisats i den allmän- na motiveringen (avsnitt 2.5.6). Har gåvan fullbordats tidigare än sex månader men senare än tre år före fristdagen skall gåvan således gå åter om inte den som anspråket riktas mot kan prestera viss motbevisning. Även temat för motbevisningen har ändrats. Enligt den nya lydelsen är temat i stället för gäldenärens solvens dennes sufficiens, dvs. att gälde- nären efter gåvan hade kvar utmätningsbara tillgångar som uppenbart motsvarade hans skulder. Bakgrunden till denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4).

Om gäldenären är eller varit bokföringsskyldig är i första hand det räkenskapsmaterial som finns för den aktuella perioden av betydelse vid sufficiensbedömningen. Återvinningssvaranden kan också hänvisa till den med anledning av konkursen upprättade bouppteckningen. Ju längre tid tillbaka gåvan ligger, desto svårare är det naturligtvis att utgå från kon- kursbouPpteckningen. Beaktas bör också att andra principer för t.ex. värdering av ett varulager kan vara motiverade vid tiden för gåvan än vid en värdering i konkursen. Återvinningssvaranden bör genom förvaltarens försorg beredas tillgång till allt det räkenskapsmaterial som övertagits av konkursförvaltaren vid konkursutbrottet.

Har giVaren inte varit bokföringsskyldig torde man vara hänvisad till i första hand gäldenärens deklarationshandlingar, om sådana är tillgängliga för konkursförvaltaren. Vid värderingen i detta sammanhang skall dock inte de Värderingsprinciper som ligger till grund för beskattningen tilläm- pas. I fråga om fast egendom skall man t.ex. utgå från marknadsvärdet.

Lagrådet har i anslutning härtill anfört bl.a. följande. Det nya beviste- mat kan tänkas ge upphov till åtskilliga tillämpningssvårigheter. Dessa hänför sig bl.a. till frågorna om hur tillgångarna skall beräknas och vilka

skuldposter som skall tillmätas relevans. Suffrciensbedömningen är — i motsats till en solvensbedömning — statisk och tar sikte på gäldenärens förmögenhetsställning vid tidpunkten för den aktuella transaktionen. Som riktlinjer för tillgångarnas värdering torde få gälla vad de kan väntas inbringa vid en realisation som vidtas vid lämplig tidpunkt (jfr SOU 1970:75 s. 60). Av detta följer att tillgångarna inte utan vidare kan åsättas de värden som upptogs eller rätteligen, enligt bokföringsrättsliga regler, skulle ha upptagits i gäldenärens balansräkning. Beträffande skuldsidan torde det följdriktiga vara att beakta sådana skulder som skulle ha kunnat göras gällande i en konkurs, beslutad omedelbart efter transaktionen i fråga, men endast dessa. Avgörande blir alltså, om en skuld skall anses ha "uppkommit" före transaktionen, och detta begrepp får här ges samma innebörd som i 100 & KL och 5 kap. l & iden föreslagna lagen.

Enligt lagrådet torde de närmare tillämpningsproblemen få lösas i rätts- tillämpningen. Departementschefen har, fortsätter lagrådet, i remissproto- kollet (avsnitt 2.5.2) diskuterat vilka skulder, särskilt på skatte- och av- giftsomrädet, som är av betydelse för tillämpning av det i återvinningsreg- lerna underförstådda nackdelsrekvisitet, med vilket det nu ifrågavarande insufficiensrekvisitet har ett omedelbart samband; uttalandena görs dock utan anknytning till något positivt förslag till lagreglering. Uppkommande svårigheter mildras i någon mån av kravet att den utmätningsbara egendo- men uppenbart skall motsvara gäldenärens skulder för att medkontrahen- ten skall gå fri från återvinning.

Lagrådet har inte föreslagit någon ändring i paragrafen i förhållande till lagrådsremissen och även jag anser att förslaget bör vidhållas.

Om gäldenären visserligen var eller blev insufficient genom gåvan men därefter åter blivit sufficient för att sedan på nytt bli insufficient bör återvinningssvaranden, liksom tidigare. kunna undgå återvinning genom att visa att det inte rör sig om samma insufficiens (jämför prop. 197516 5. 144).

75%

Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo. vid vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd män eller avstått från egendom mot att en fordran mot honom har lagts ut på hans lott, går i motsvarande mån äter. om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än tre år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvara- de hans skulder.

Paragrafen motsvaras av 4 kap. 7 & KLförslaget och 32 & KL. I enlighet med kommissionens förslag har återvinningsfristen förlängts från två till tre år. Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

Jag vill nämna att frågor om återvinning av bodelning även tas upp i lagrådsremissen den 4 december 1986 om följdlagstiftning till äktenskaps- balken m.m.

8?

Betalning av lön. arvode eller pension. som har skett senare än sex måna- der före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har betalningen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när den skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter betal- ningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans

skulder.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 & KLförslaget och 33 KL. Den har på grundval av kommissionens förslag ändrats i flera hänseenden.

Bestämmelserna i 33 & KL är för närvarande tillämpliga endast i förhål- lande till närstående till gäldenären. Bestämmelserna har nu som huvudre- gel gjorts generellt tillämpliga. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5).

Förutsättningen för återvinning är att sökanden kan visa att lön m.m. utgått till återvinningssvaranden med ett uppenbart oskäligt belopp med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständighe- terna i övrigt. Utvidgningen till andra anställda än närstående torde, som framhållits i den allmänna motiveringen, få praktisk betydelse när den anställde utan att vara formellt närstående kan sägas stå gäldenären nära. t.ex. på grund av sitt inflytande i företaget. Någon förutsättning för be- stämmelsens tillämplighet är detta dock inte. Liksom tidigare är det fråga om att göra en totalbedömning av förhållandena vid tiden för intjänandet av förmånen. Vad som under förarbetena till 33 & KL uttalades härom har alltjämt giltighet (prop. 197516 5. 217). Således kan arbetsinsatsen i det särskilda fallet ha varit så kvalificerad att en hög lön varit motiverad. såsom när en särskilt skicklig kraft knutits till ett sviktande företag för att söka rädda det.

Temat för den motbevisning som återvinningssvaranden har att prestera för att undgå återvinning vid den förlängda återvinningsfristen har ändrats till att avse gäldenärens sufficiens i stället för dennes solvens. ldenna fråga hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) och vid 6 5. I enlighet med vad som gäller för övriga återvinningsbestäm- melser av benefik karaktär, har en förlängd frist om ett år med möjlighet till motbevisning införts för en återvinningssvarande som inte är närstående till gäldenären. Den förlängda fristen för närstående till gäldenären har förlängts från två till tre år. I denna del hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

9 &

Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet. går åter till belopp "motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom. tre år före fristdagen, går

4 kap.

den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter överfö- ringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter. om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till ho- nom går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dess- förinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen. går den åter, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätnings- bar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det föreskrifter i 117 & lagen (1927z77) om försäkringsavtal.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 9 & KLförslaget och 34 % KL.

1 första stycket regleras överföring till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott. Enligt 15 5 lagen (l967:53l) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. föreligger överskott på stiftelsens kapital när tillgångarna överstiger skulderna. Överskottsfallen är att betrakta som benefika överföringar och bestämmelsen är därför utformad efter vad som gäller för gåva. Överföring till personalstiftelse, som regleras i tredje stycket,jämställs över lag med överskottsfallen.

I andra stycket regleras andra överföringar till pensionsstiftelser än sådana som avses i första stycket. dvs. överföringar utan att överskott uppkommit. Denna bestämmelse är utformad efter mönster av återvin- ningsbestämmelserna om förtida betalning och säkerställelse i efterhand.

1 första och tredje styckena, som avser överföringar av närmast benefik karaktär, har temat för motbevisningen ändrats från att avse gäldenärens solvens till att avse dennes sufficiens. I denna del hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) och vid 6 &. Vidare har återvinningsfristen i förhållande till närstående förlängts från två till tre år. Även här hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). Andra stycket är oförändrat såväl i fråga om temat för motbevisningen som i fråga om återvinningsfristernas längd.

105

Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel. i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter. om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till någon som är närstående till gälde- nären dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insol- vent.

Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning tillämpas

h) PJ

också när kvittning har skett. om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 5 inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. 10 & KLförslaget och 35 & KL. Såsom framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) har något ändringsbehov inte ansetts föreligga beträffande dessa bestämmel- ser.

llå

Betalning för en växel eller en check går åter i de fall som avses i 10 % endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han kUnde erhålla täckning.

Om återvinning av en betalning är utesluten till följd av vad som sägs i första stycket, är den som skulle ha burit den slutliga förlusten om betal- ningen hade uteblivit skyldig att utge ersättning under samma förutsätt- ningar som hade gällt för återvinning. om betalningen hade skett till honom som borgenär.

12,5

Säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen går åter. om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerhe- ten överlämnats till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan men senare än två år före fristdagen. går den åter under angivna förutsätt- ningar, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga om ansökan har gjorts senare än på den inskriv- ningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

135

Förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom utmätning går åter. om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristda- gen. Har utmätningen skett till förmån för någon som är närstående till gäldenären. går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrät- ten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Förmånsrätt på grund av betalningssäkring gär åter. om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Paragraferna 11— 13 överensstämmeri sak med 4 kap. 11— 13 %% KLförsla— get och 36—38 és KL. Jag vill fästa uppmärksamheten på ett uttalande av en av lagrådets ledamöter i anslutning till ll ä, ett uttalande som jag för egen del inte har någon erinran mot.

Verkan av återvinning 14 5

Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inte har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detta.

Finns den egendom som skall återbäras enligt första eller andra stycket inte i behåll. skall ersättning för dess värde utges. Är återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe.

155

Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgörs egendo- men av ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendomens värde, utgår ränta enligt 5 & räntelagen (1975:635) till och med den dag då skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt 6 5 räntelagen för tiden därefter.

Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 5. kan han förkla- ras skyldig att utge även avkastning som belöper på tiden från det att han mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid beräknas enligt 5 5 räntelagen.

Den som har lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som återbärs har rätt till ersättning för denna. om det inte finns särskilda skäl mot det.

Ätervinns en säkerhet som grundas på inteckning. skall intecknings- handlingen återställas eller. om den behövs som bevis för fordringen. tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske, skall ersättning utges.

16%

Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av gälde- nären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förpliktelsen, är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning åter- bära mer än vad som överstiger säkerhetens värde. om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten. kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det. direkt till boet på nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelsen. om den i stället hade skett till honom.

Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktel- sen.

17%

Skyldighet för någon annan än konkursboet att enligt 14. 15 eller 16 & utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteckningshand- ling eller på nytt ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om det finns synnerliga skäl.

18%

Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar denna rätt.

Paragraferna 14— 18 överensstämmeri sak med 4 kap. 14— 18 5.5 KLförsla- get och 39—40 a åå KL.

Talan om återvinning m.m.

195

Förvaltaren får påkalla återvinning

1. genom att väcka talan vid allmän domstol.

2. genom att göra anmärkning mot bevakning eller i samband med utdelningsförfarandet bestrida yrkande i annan ordning om betalnings- eller förmånsrätt i konkursen eller

3. genom att göra invändning mot annat yrkande som i rättegång fram- ställs mot konkursboet.

Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlik- ning i saken. får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol.

För återgång av förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

205

Talan vid allmän domstol om återvinning får väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är det fråga om återgång av en bodelning, får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelnings- handlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

Paragraferna motsvarar 4 kap. 19 % KLförslaget och 40 b & KL. Motsva- rande bestämmelser var i det till lagrådet remitterade lagförslaget upptagna ien paragraf (4 kap. 19 å).

Lagrådet har i anslutning till dessa paragrafer anfört följande.

"Genom en lagändring år 1975 infördes möjlighet för konkursförvaltaren att påkalla återvinning —- förutom genom att väcka talan vid domstol — genom att göra anmärkning mot bevakning eller invändning mot annat

4 kap.

yrkande som framställs mot konkursboet. Nyheten innebar att en invänd- ning grundad på ett återvinningsanspråk mot betalningsrätt eller förmåns— rätt kunde prövas utan extra omgång vid konkursdomstolen tillsammans med andra anmärkningar mot en bevakad fordran.

De återgivna reglerna har oförändrade förts över till 4 kap. 19 å i försla- get till ny konkurslag. När detta förslag förverkligas kommer emellertid bevakningsförfarande att anordnas endast mera undantagsvis. Den till anmärkning mot bevakning alternativa utvägen att rikta invändning mot ett yrkande gentemot konkursboet torde stå öppen endast i fråga om talan som i rättegång förs mot boet, t.ex. vid vindikationstalan (se SOU 1970:75 s. 179). Följden skulle bli att en konkursförvaltare. som på återvinnings— grund vill bestrida ett yrkande om utdelning i konkurs, i flertalet fall vore hänvisad till att väcka talan i tvistemål mot borgenären, kanske vid en annan domstol än konkursdomstolen. Det kunde rentav inträffa att de stipulerade fristerna för återvinningstalan hade löpt ut, när förvaltaren skulle ta ställning till en fordran som uttryckligen åberopades först på ett sent stadium av konkursen.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet ifrågasätta om inte lämpligen en fordran som i konkurs kan göras gällande utan bevakning bör få mötas med återvinningsanspråk inom ramen för utdelningsförfarandet, utan att frågan dessförinnan har prövats i tvistemål. Inom denna ram kan ett yrkande om att rätt till återvinning föreligger prövas av domstol, i första instans kon- kursdomstolen.

En avigsida med en sådan ordning är att frågan om återvinning kan komma att hållas svävande under lång tid. till förfång för den berörde borgenären. Det bör nämligen knappast komma i fråga att ange någon tidsgräns inom vilken återvinningsinvändningen måste framställas. Be- tänkligheterna försvagas emellertid av att anspråket i det aktuella läget är ett rent försvarsmedel mot utdelningsyrkandet och i princip inte kan leda till annat än att detta yrkande helt eller delvis ogillas (jfr Walin, Materiell konkursrätt. 1980. s. 206"). Det kan för övrigt förutsättas att förvaltaren i alla viktigare fall under hand snarast underrättar borgenären om sin inställ- ning och söker träffa uppgörelse med denne.

Om den ifrågasatta ordningen genomförs. bör enligt lagrådet för över- skådlighetens skull de sätt på vilka förvaltaren kan påkalla återvinning anges i tre punkter i ett första stycke av 19 5. Andra och tredje meningarna i paragrafens första stycke enligt depanementsförslaget bör som följd härav brytas ut till två stycken i paragrafen. De tidigare andra och tredje styckena bildar lämpligen en särskild paragraf, 20 &. Detta medför en förskjutning av kapitlets sista paragraf, som blir 21 5."

Som kommentar till den föreslagna 19å tillägger lagrådet följande. Att återvinning påkallas har liksom enligt gällande rätt en formell innebörd (se t.ex. uttryckets användning i 4 kap. 15 å i förslaget). Den nya möjligheten enligt punkt 2 att åberopa återvinningsskäl är därför knuten till den särskil- da procedur som utdelningsförfarandet utgör (se härom ] 1 kap. i förslaget). Återvinning "påkallas” alltså inte genom att förvaltaren före utdelnings- stadiet, under hand, hos borgenären gör gällande att en fordran eller en förmånsrätt är återvinningsbar. Sådant påkallande kan däremot göras ge- nom att förvaltaren i sitt utdelningsförslag underkänner en åberopad ford- ran eller förmånsrätt för fordran. Det kan vidare inträffa att ändringsyrkan- den från en borgenärs sida hos rätten med anledning av det upprättade

|G IN)

förslaget i sin tur ger förvaltaren anledning att:_åberopa att återvinningsrätt föreligger. Också härigenom har återvinning "påkallats”. I båda fallen kan enligt lagrådet frågan, huruvida återvinningspåståendet är berättigat, kom- ma under rättens prövning, eventuellt vid en förhandling. På motsvarande sätt kan återvinning påkallas när efterutdelning skall äga rum och alltså efter det att konkursen har avslutats. Naturligtvis är förvaltaren oförhind- rad att på ett tidigare stadium, inom uppställda frister, väcka talan om återvinning i vanligt tvistemål. Lagrådet framhåller att den nya kanalen för att föra fram återvinningsanspråk inte kan utnyttjas till att angripa en fordran som omfattas av ett bevakningsförfarande.

För egen del ansluter jag mig till vad lagrådet sålunda har anfört och godtar den av lagrådet föreslagna utformningen av 19 och 20 åå.

I 20 & första stycket har i enlighet med kommissionens förslag gjorts två sakliga ändringar. Dessa har behandlats i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.5.7'). Den primära talefristen är densamma som enligt gällande rätt. ett år. En nyhet är att tiden skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från fristdagen.

Vid sidan av den primära talefristen finns en särskild frist som räknas från det att anledning till återvinning blev känd för konkursboet. Dessutom finns en specialregel beträffande avhändelse av fast egendom eller åter— gång av bodelning. I dessa fall börjar fristen löpa då lagfart söktes resp. bodelningshandlingen gavs in till rätten. Fristen har i båda fallen förlängts från tre till sex månader.

Av 9 kap. 12 .5 första stycket andra meningen framgår att i fall då bevakningsförfarande har ägt rum talan om återvinning får föras även om någon anmärkning mot en bevakad fordran eller förmånsrätt inte har framställts.

2115

Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen. Om utdelning har ägt rtrm, är han vid återbäring till boet berättigad att avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning enligt tidigare utdelningsförslag, om fordringen då hade varit känd. Vid senare utdelning skall utdelning beräknas för vad som kan återstå av en sådan fordran.

Paragrafen motsvarar närmast 4 kap. 20 & KLförslaget och 40 c %% KL.

Förevarande paragraf motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 40 c % KL men har anpassats till det enhetliga förfarandet.

Lagrådet har med anledning av paragrafens lydelse enligt det remittera- de förslaget (där 20 å") ifrågasatt behovet av att i paragrafen inbegripa även bevakningsfria konkurser och förordat en formulering som ansluter nära till gällande rätt.

För egen del villjag framhålla att den som med anledning av återvinning får en fordran aldrig behöver bevaka denna fordran för att komma i fråga för utdelning. Om något utdelningsförslag ännu inte har upprättats, skall förvaltaren. även om bevakningsförfarande har ägt rum. beakta fordringen

| 0 h) 1.1!

när han upprättar utdelningsförslaget. Om utdelningsförslag redan har upprättats, får återvinningssvaranden vid återbäring till boet avräkna vad som hade bort tillkomma honom som utdelning för fordringen, om den hade varit känd när förslaget upprättades. 1 den situationen kan den fordringen inte materiellt prövas i konkursförfarandet. Lagrådets förslag har emellenid medfört en viss jämkning av lagtexten.

4.1.5 5 kap. Fordringar i konkurs

I förevarande kapitel hari överensstämmelse med KLförslaget samlats de s.k. materiella konkursregler som rör rätten till utdelning i konkurs. Här- igenom bryts i viss mån den kronologiska framställningsmetoden, men genom att regleringen samlats på detta sätt ökar åskådligheten.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot själva utformningen av 5 kap. KLförslaget. Den föreslagna utformningen har också lagts till grund för mitt förslag. I syfte att öka åskådligheten föreslår jag en ny rubrik före 13 &. Denna och nästföljande paragraf behandlar värderingen av vissa särskilda fordringar.

De flesta av kapitlets bestämmelser omarbetades i samband med 1975 års konkursreform. Här föreslås endast ett fåtal sakliga nyheter. En sådan är att att den nuvarande begränsningen i 100 a & KL av rätten för när- stående att göra gällande lönefordringar m.m. som är oskäliga med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt utvidgas till att omfatta även andra än närstående. Förslaget i den delen grundar sig på Eko-kommissionens betänkande. Vidare föreslås i enlighet med KLförslaget vissa nya regler för beräkning av ränta på kon- kursfordringar samt för värdering av fordringar i utländsk valuta. Dessa förslag har trnder remissbehandlingen allmänt lämnats utan erinran.

I 196 % KL sägs sammanfattningsvis att en borgenär inte äger rätt till betalning för en konkursfordran enligt det högre belopp som har bestämts för det fall att betalning inte erläggs inom viss tid, dvs. i praktiken när kassarabatt lämnas vid snabb betalning. Undantag görs om den aktuella kassarabatten är fem procent eller lägre. För att regeln skall tillämpas krävs att anmärkning framställs mot bevakningen. Bestämmelsen, som införlivades med konkurslagstiftningen redan år 1884. har till syfte att förhindra att en säljare betingar sig en oskäligt hög fordran att bevaka i köparens konkurs. Kommittén har föreslagit att bestämmelsen slopas ef- tersom de missförhållanden som den avser att stävja inte torde ha någon motsvarighet i nutida affärsliv. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna och bestämmelsen i fråga har inte heller tagits upp i mitt förslag.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.3) harjag föreslagit att reglerna om interimsutdelning slopas. En följd härav är att även begreppet slutut- delning kan utmönstras ur konkurslagen. Med begreppet utdelning avses därför i mitt förslag den utdelning som sker i konkursens slutskede och som i dag benämns slututdelning. Om efterutdelning avses, används den benämningen. Detta har föranlett vissa ändringar av formell natur i före- varande kapitel.

5 kap.

1 5 kap. 11 5 fjärde stycket KLförslaget finnsen bestämmelse som tar sikte på det fallet att utdelning eller efterutdelning sker formlöst, dvs. utan att utdelningsförslag dessförinnan har upprättats. Den ifrågavarande be- stämmelsen anger att räntan vid formlös utdelning skall beräknas till dagen då förvaltaren anmäler att utbetalning har ägt rum i stället för som vid vanlig utdelning till dagen för upprättande av utdelningsförslaget. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.1 ) anserjag att kommit- téns förslag om ett formlöst utdelningsförfarande inte bör genomföras. Mitt förslag innehåller en viss motsvarighet så till vida att om en konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar, eventuellt kvarvarande medel får överlämnas till bäst berättigad borgenär i stället för som nu till gälde- nären. 1 den situationen bör räntan beräknas till utbetalningsdagen. Jag får här hänvisa till vad som anförs i anslutning till 11 (5. Någon motsvarighet till 5 kap. 11 % fjärde stycket KLförslaget återfinns således inte i mitt förslag.

Som nämnts ändrades det stora flertalet bestämmelser i detta kapitel år 1975 (prop. 1975:6). Kommentarerna i anslutning till bestämmelserna har därför här inskränkts till i stort sett endast hänvisningar till KLförslaget och KL.

Fordringar som kan göras gällande

1 5

] konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte något annat följer av 3 kap. 2 &.

En fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 1 % KLförslaget och 100 5 första och andra styckena KL.

Hänvisningen i 100 5 första stycket KL till "annan bestämmelse" har ersatts av bestämmelsen i 1 kap. 6 &. Av den följer att särbestämmelser också i fortsättningen tar över konkurslagen.

2 &

I konkurs får inte fordran på lön, arvode eller pension göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hän- syn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheter- nai övrigt.

Den som enligt 4 kap. 3 55 skall anses som närstående till gäldenären får inte göra gällande sådan fordran i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till vad som angetts i första stycket och inte i något fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Första stycket är nytt och motsvaras i sak närmast av Eko-kommissionens förslag medan andra stycket motsvaras av 5 kap. 2 & KLförslaget och 100 a & KL.

Paragrafen begränsar betalningsrätten i konkurs för fordringar på lön.

r.) Is)

arvode eller pension. Den gäller för närvarande endast närståendes an- språk men har nu, genom den nya regleringen i första stycket. gjorts generell. Ändringen har vidtagits som en följd av ändringen i 4 kap. 8 & om återvinning av löneutbetalningar m.m. (se vid den paragrafen och vid avsnitt 2.5.5 i den allmänna motiveringen). Viss skillnad föreligger dock alltjämt mellan löneanspråk m.m. från närstående och sådana anspråk från andra än närstående. I fråga om annan än närstående är bestämmelsen tillämplig endast i den mån anspråket är uppenbart oskäligt medan det i fråga om anspråk från närstående är tillräckligt att det är oskäligt. Det är vidare endast i fråga om anspråk från närstående som en tidsbegränsning finns.

Regleringen i första stycket avser anspråk från annan än närstående till gäldenären. I kravet på att anspråket skall vara uppenbart oskäligt ligger att förvaltaren inte skall behöva granska samtliga löneanspråk i konkursen utan att granskningen kan koncentreras till dem som är mer iögonfallande. Avgörandet av frågan om anspråket är uppenbart oskäligt skall, liksom enligt 4 kap. 8 %. grundas på en helhetsbedömning. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5) ankommer det på förvaltaren att visa att anspråket är uppenbart oskäligt.

Andra stycket motsvaras i sak helt av 100 a % KL.

En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en pensionsstiftelse.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 3 % KLförslaget och 100 & tredje stycket KL.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

4.5

Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalnings- ansvar och är skulden delvis betald. skall utdelning för borgenärens åter- stående fordran i en solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalning som en medgäldenär har gjort,

1. om avbetalningen har skett genom ackord. konkurs eller annan fördel- ning av en insolvent medgäldenärs bo,

2. om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2 & angivna fristdagen eller

3. om och i den mån avbetalningen har medfört rätt för medgäldenären att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum, skall dock avdrag göras.

Om utdelningen överstiger borgenärens återstående fordran. skall över- skottet fördelas enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarig- het för fordringen.

Hur utdelning för en fordran hos ett handelsbolag beräknas i en bolags-

mans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20 & lagen (1980:1102) om handelsbo- lag och enkla bolag.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 4 s" KLförslaget och 133 & KL. Det första stycket har i mitt förslag redigerats om i syfte att göra det mer lättillgängligt.

5 % När avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 % skall beräknas på ett högre belopp än den återstående fordringen, skall utdelningen beräknas gemensamt för borgenären och en medgäldenär som har en regressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Om flera medgäldenärer har rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären har fått sitt, skall överskottet fördelas mellan dem enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 5 & KLförslaget och 134 & KL.

I förhållande till KL har i första stycket gjorts den redaktionella ändring- en att hänvisningen till tredje stycket i föregående paragrafersatts med den regel som hänvisningen syftade på.

6.5

Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att utnyttja säkerheten med utdelningens belopp. i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde.

Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 6 % KLförslaget och 134 & % KL.

Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2 & angivna fristdagen, skall utdelning för den regressfordran som han därigenom har fått beräknas på samma belopp som skulle ha tillämpats i fråga om utdelning till borgenären om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en reg- ressfordran med anledning av en tidigare avbetalning. skall dock utdelning- en fördelas mellan medgäldenärerna enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 & KLförslaget och 134 b & KL.

Hänvisningen till 4 %$ tredje stycket har även i denna paragraf ersatts med den regel som återfinns i det nämnda lagrummet.

85

Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs och om den konkursen inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs, har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 & tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 8 % KLförslaget och 134 c % KL.

Innebörden av bestämmelsen är att en gäldenärs konkursbo är befriat från skyldigheten att bevaka en regressfordran i en medgäldenärs konkurs i den mån det vid utdelning till borgenären uppstår överskott som skall komma det förra konkursboet till del. Bestämmelsen är naturligen tillämp- lig endast i konkurser van' bevakningsförfarande äger rum.

Det finns anledning att i anslutning till denna paragraf erinra om den dåvarande departementschefens uttalande i prop. 1976:5 (s. 283) att regler- na om fordringar med solidariskt betalningsansvar bör betraktas som ut- delningsregler vilka skall tillämpas ex officio. Av detta följer bl.a. att en borgenär som anser att utdelning bör beräknas för honom på ett högre belopp än skuldbeloppet enligt reglerna i 4—8 åå inte behöver ange detta när han gör sin fordran gällande. Borgenären behöver alltså bara göra gällande det faktiska skuldbeloppet.

Vad som sägs i 4—8 %% om solidariskt betalningsansvar tillämpas också i de fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egen- dom.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 9 & KLförslaget och 135 & KL.

.. . .. | . Vtssajbrdrmgar som ar beroende av Villkor

10%

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären inte har

rätt att utfå fordringsbeloppet omlinte viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag, om det sak- nas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas.

Paragrafen motsvaras av 5 kap. 10% KLförslaget och 1365 KL. Den behandlar s.k. suspensivt villkorade fordringar. Paragrafen har som följd av att institutet interimsutdelning slopats i mitt förslag kunnat förenklas avsevärt.

Enligt 100 å andra stycket KL, som motsvaras av l 5 andra stycket i förevarande kapitel. får en fordran göras gällande i konkurs genom

bevakning eller på annat sätt — trots att borgenärens rätt till betalning är beroende av att en viss omständighet inträffar. Vid utdelning som sker före slututdelningen. s.k. interimsutdelning, skall enligt 13658 KL utdelning beräknas för fordringen. Borgenären får däremot enligt 141 5 andra stycket inte lyfta beloppet innan villkoret har uppfyllts. I förslaget till slututdelning skall utdelning inte beräknas för fordringen om det då saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas. Det belopp som kan ha reserverats för betalning av fordringen i tidigare utdelningsförslag skall i detta läge gå till fördelning mellan de övriga borgenärerna, dvs. tilläggas konkursboets utdelningsbara förmögenhetsmassa (136 5 tredje meningen KL).

I och med att utdelning enligt mitt förslag föreslås förekomma endast i konkursens slutskede kan bestämmelsen om hur den villkorade fordringen skall behandlas i andra utdelningsförslag än förslaget till slututdelning slopas. Detsamma gäller bestämmelsen om hur det skall förfaras med i tidigare utdelningsförslag avsatt belopp när fordringen vid slututdelningen inte skall beaktas på grund av att det saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. Om beloppet har reserverats för den villkorade fordringen och det senare visar sig att villkoret inte kommer att uppfyllas, bör efterutdelning äga rum och tillgängliga medel fördelas på övriga borge- närer enligt gängse regler.

En fråga som bör uppmärksammas är hur det skall förfaras när avsätt- ning för den villkorade fordringen inte har skett i utdelningsförslaget men efterutdelning blir aktuell därför att nya tillgångar blir tillgängliga för utdelning. Om det alltjämt saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas, skall den villkorade fordringen inte tas upp i förslaget till efterutdelning. Om det däremot skulle visa sig att villkoret har uppfyllts efter konkursens slut bör fordringen då komma i fråga för efterutdelning på samma sätt som andra fordringar. Några särskilda regler härom torde dock inte vara nödvändiga.

Beräkning av ränta på fordringar under konkurs m.m.

I 138 % KL finns bestämmelser om ränteberäkning och reduktion av ford- ringar. Bestämmelserna har kritiserats främst för att de är ägnade att föranleda komplicerade och tidsödande uträkningar, med ökade arvodes- kostnader som följd (se vidare betänkandet SOU 1983:24 s. 167). Kommittén har ansett att möjligheterna att radikalt andra reglerna är begränsade. KLförslaget innehåller emellertid vissa smärre sakliga änd- ringar, närmast för att anpassa lagtexten till den utveckling som ägt rum i praxis. Bestämmelserna har också setts över i redaktionellt hänseende och de har fått en modernare och mer lättillgänglig utformning. Riksskatteverket (RSV) har. med instämmande av kronofogdemyndig- heten i Malmö, ifrågasatt om inte reglerna skulle kunna förenklas ytterliga- re. Eftersom en konkurs nästan alltid medför stora förluster för flertalet borgenärer bör enligt RSV det betraktelsesättet kunna accepteras att bor- genärernas ränteyrkanden beaktas i mindre omfattning än vad som föresla- gits och vad som gäller i dag. T.ex. när det gäller löneanspråk från ett mycket stort antal löneborgenärer med olika belopp för olika perioder lär

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 12 % KLförslaget och 138 & tredje stycket KL.

I förevarande paragraf regleras för vilket belopp utdelningen skall beräk- nas för en fordran som löper utan ränta och som vid utdelningstillfället alltjämt inte är förfallen. Fordringen skall då diskonteras efter en räntefot av fem procent. En motsvarande diskonteringsregel finns i 2 kap. 28 & utsökningsbalken. Där anges också att diskontering skall ske även när utfäst ränta är lägre än fem procent. Den räntefot skall då tillämpas varmed den utfästa räntan understiger fem procent. Kommittén har inte funnit anledning att ta upp någon motsvarande regel i förevarande paragraf. Även jag anser att en bestämmelse om reducering vid lägre ränta än fem procent kan avvaras.

Värdering av vissa fordringar 13 5

En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall vid utdelning uppskattas till skäligt belopp.

En fordran på pension som inte är förfallen till betalning den dag då utdelningsförslaget upprättas skall uppskattas till det belopp som motsva- rar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 åå lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfäs- telse m.m. En fordran på ränta eller annan förmån som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning den dag då utdelnings- förslaget upprättades skall uppskattas med ledning av 3 & angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gäller den dag då utdelningsförslaget upprättas. Betalas medel ut i förskott till borgenären, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 13 & KLförslaget. De första och andra styckena överensstämmer i sak med 139 & KL. Det tredje stycket saknar däremot motsvarighet i KL.

Första stycket upptar en bestämmelse om hur värdet av en fordran som inte utgår i pengar skall beräknas vid utdelning. Såväl i KLförslaget som i KL anges i motsvarande bestämmelse att värdet av fordran skall uppskat- tas "efter ortens pris”. Med detta ålderdomliga uttryck torde avses att uppskattningen skall göras efter en allmän skälighetsbedömning med ut- gångspunkt i de lokala förhållandena. I mitt förslag har uttrycket ersatts med "till skäligt belöpp”. De lokala prisavvikelserna inom landet har numera minskat väsentligt. I den mån sådana förhållanden är av betydelse i detta sammanhang bör de dock givetvis beaktas. Någon ändring i sak avses således inte.

Andra stycket rör beräkningen av icke förfallna pcnsionsfordringar. Kommittén har ingående prövat huruvida den tidpunkt som nu styr beräk- ningen av kapitalvärdet av en fordran på framtida pension bör ändras ('s. 170). Kommittén har därvid övervägt bl.a. om inte konkurslagens regler bör bringas i överensstämmelse med de föreskrifter som riksskatteverket (RSV) med stöd av 23 & lönegarantikungörelsen (1970:745) utfärdat röran- de beräkning av pensionsfordran enligt 13 & förmånsrättslagen (l970:979).

dvs. pension till en arbetstagare som är född åi 1907 eller tidigare eller dennes efterlevande. Enligt föreskrifterna skall beräkningen ske per den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen.

Kommittén framhåller bl.a. att de båda olika beräkningsgrunderna med- för vissa skillnader för pensionsborgenärerna. En beräkning enligt RSV:s föreskrifter kan ofta vara fördelaktigare. främst beroende på att förmåns- rätten omfattar längre tid. De pensionsborgenärer som omfattas av 13 % förmånsrättslagen är emellertid en krympande grupp. Något starkare be- hov av ändring — som då rätteligen borde avse även 12 och 13 åå förmåns- rättslagen —— ger sig numera inte till känna. Kommitténs slutsats är att någon ändring av tidpunkten inte bör ske. Remissinstanserna har inte berört frågan. För egen del anser jag att kommittéförslaget att behålla nuvarande beräkningsregel i KL bör följas.

Som en följd av att endast ett utdelningstillfälle föreslås förekomma under en konkurs har författningstexten kunnat förenklas. Det torde inte bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i detta stycke i samband med förskottsbetalning. I likhet med KLförslaget innehåller därför stycket ing- en bestämmelse om tidpunkten för beräkningen i sådana fall.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf uttalat följande.

”Den föreslagna bestämmelsen i andra stycket om hur en icke till betalning förfallen pensionsfordran skall uppskattas överensstämmer i sak med vad som nu gäller enligt 1395 KL. Uppskattningen skall således ske med ledning av 2 och 3 55 lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen). Enligt dessa bestämmelser gäller följande. Med upplupen del av utfäst pension förstås kapitalvärdet av den pension som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället (2 å andra stycket). Om inga andra regler om intjänande har knutits till pensionsutfästelsen, anses ar- betstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så stor del av utfäst pension som motsvarar förhållandet mellan det antal år som arbetstagaren varit i arbets- givarens tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern (2 ll första stycket). Beräkning av kapitalvärdet sker med ledning av försäk- ringstekniska grunder (3 5).

Beräkning av kapitalvärdet enligt 3 % tryggandelagen är nödvändig i fråga om pensionsutfästelser av traditionellt slag där pensionsbelopp och pensionsålder är angivna. Det förekommer emellertid pensionsutfästelser som inte innehåller dessa kapitaliseringsfaktorer utan är så utformade att kapitalvärdet vid utbetalningstillfället anges i utfästelsen.

Frågan om en pensionsutfästelse av angivet slag är förenlig med bestäm- melserna i 2 och 3 åå tryggandelagen har prövats av regeringsrätten i ett mål angående rätt till avdrag för överföring av medel till en pensionsstif— telse (RÅ 1985 1:33). Utbetalning av pensionen kunde enligt utfästelsen påkallas vid avgång ur tjänsten eller vid dödsfall. Regeringsrätten fann att beräkningsregeln i 3 s tryggandelagen inte kan anses innebära hinder mot att utforma en pensionsutfästelse så att kapitalvärdet vid utbetalningstill— fället anges i utfästelsen. Pensionens kapitalvärde vid beräkningstillfället ansågs vara det som angavs i utfästelsen.

Enligt lagrådets mening bör en på så vis utformad pensionsutfästelse bedömas på motsvarande sätt, när en fordran på grund av utfästelsen görs gällande i en konkurs. Om det av utfästelsen framgår att pensionen var till fullo intjänad på dagen för upprättande av utdelningsförslaget och att infriande av utfästelsen kan påkallas omedelbart, bör således hänvisningen till 2 och 3 55 tryggandelagen inte hindra att upplupen del av utfästelsen är det i denna angivna kapitalvärdet.”

5 kap.

Is) (_l!

För egen del instämmerjag i vad lagrådet sålunda anfört.

I det tredje stycket upptas regler som anger när en fordran i utländsk valuta skall omräknas. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i KL. men den föreslagna regeln överensstämmer med vad som enligt praxis har kommit att gälla beträffande dessa fordringar. Kommittén föreslår att fordran i utländsk valuta skall omräknas efter kursen den dag då utdel- ningsförslaget upprättas eller, om förskottsbetalning till borgenären sker, dagen för betalningen. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstan- serna. De föreslagna reglerna har utan ändring införts i mitt förslag.

Bestämmelserna bör få motsvarande tillämpning om det skulle bli aktu- ellt att omräkna utländska myntslag i den situationen att konkursen av- skrivs och kvarvarande egendom överlämnas till bäst berättigad borgenär.

Denna och nästföljande paragraf har i mitt förslag försetts med en egen rubrik.

Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts. har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungli- ga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit. Han får dock inte uppbära mer än vad han har rätt till enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått ackord enligt ackordslagen (1970:847).

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 14 & KLförslaget och 140 & KL.

Av bestämmelserna i ackordslagen har ansetts följa att den borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt inte i en efterföljande konkurs kan åberopa förmånsrätten om han avstått från den och deltagit i ackordet. Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna och länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län har hävdat att de angivna förhållandena för med sig att förmåns- berättigade borgenärer drar sig för att medverka i en ackordssituation av rädsla för att senare finna att deras fordran i en konkurs är i praktiken värdelös.

Konkurslagskommitte'n har inte ansett att något påtagligt reformbehov föreligger och pekar bl.a. på att det är ytterst sällsynt att den beskrivna situationen verkligen inträffar.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Jag är inte beredd att nu föreslå ändringar i det aktuella hänseendet.

Kvittm'ng [ konkurs 15 å

En fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffen- het.

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären har rätt att få ut fordringsbeloppet endast om viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse trots att han annars hade haft rätt att kvitta. Om han före den dag då utdelningsförslaget upprättas visar att villkoret har uppfyllts. har han emellertid rätt att återfå motsvarande belopp i den mån det inte överstiger vad han har att fordra. Finns det anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas senare. skall ett för borgenären beräknat belopp avsättas när utdelningsförslaget upprättas.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 15 & KLförslaget och 121 5 första och andra styckena KL. Som en följd av att det enligt mitt förslag endast kan förekomma en utdelning under konkursen behöver det inte i lagtexten särskilt anges att detär slututdelningen som avses.

Bestämmelserna om kvittning har inte berörts av remissinstanserna. Det finns inte heller av någon annan anledning skäl att nu överväga någon förändring. Bestämmelserna har därför utan ändring i sak införts i mitt förslag.

Andra stycket andra meningen har, på inrådan av lagrådet, formulerats om i förhållande till det remitterade lagförslaget. Lagrådet har i anslutning därtill uttalat bl.a. följande. Om borgenären senare visar att villkoret har uppfyllts. vare sig uppfyllelsen har skett innan eller efter det att utdelnings- förslaget upprättades. är han berättigad att återfå beloppet. förutsatt att detta har avsatts för honom i utdelningsförslaget. Har så inte skett, kan borgenären genom vederbörlig invändning mot utdelningsförslaget påkalla att avsättning skall göras med tanke på en framtida uppfyllelse; skulle han inför rätten påvisa att villkoret redan har uppfyllts, möter det givetvis inte något hinder att beloppet direkt tilldelas honom när utdelningen fastställs.

165

En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 & angivna fristdagen får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådan överlåtelse och borge- nären då hade skälig anledning att anta att gäldenären var insolvent.

En borgenär som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana om- ständigheter att det är attjämställa med en betalning med annat än sedvan- liga betalningsmedel får inte kvitta i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 16 & KLförslaget och 121 5 tredje och fjärde styckena KL.

175

En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller någon annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressfordran) anses vid tillämpningen av 15 och 16 .55 ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.

Även om bevakningsförfarande äger rum i konkursen. behöver en bor—

genär som har rätt att kvitta inte bevaka sin fordran i den mån den täcks av gäldenärens fordran. När kvittning inte får ske. får borgenären trots det på sin skuld avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning i konkursen. om hans fordran intill skuldbeloppet hade bevakats i rätt tid.

Overlåter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätten till kvittning, skall boet gottgöra borgenären för detta.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 17 & KLförslaget och 12] a & KL.

I förhållande till KLförslaget har första meningen i andra stycket