2.2. Den systematiska utformningen av en ny konkurslag

Mitt förslag: De nuvarande båda handläggningsformerna för ordinär konkurs resp. mindre konkurs slås samman till ett enhetligt förfaran- de med i huvudsak handläggningen av mindre konkurser som före- bild. |

Kommitténs förslag: Nuvarande skilda handläggningsformer för ordinära resp. mindre konkurser behålls.

Remissinstanserna har i princip godtagit kommittéförslaget. Några re- missinstanser har dock framhållit att regleringen i vissa fall blir svårtill- gänglig.

Skälen för mitt förslag: Nu gällande KL är uppbyggd så att lagen noga behandlar reglerna om ordinär konkurs medan bestämmelserna som rör de mindre konkurserna — vilka utgör det stora flertalet. för närvarande drygt 90 55%. av alla konkurser — i stor utsträckning består av hänvisningar till reglerna om ordinär konkurs.

Nuvarande form för handläggning av mindre konkurser tillkom genom 1979 års reform. Dessa mindre konkurser kan handläggas på två principi- ellt skilda sätt. De konkurser vari tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna handläggs på i princip samma sätt som de gamla fattigkonkurserna. dock med den skillnaden att förvaltare alltid utses. Om däremot tillgångarna räcker till betalning av konkurskostnaderna skall ett i princip fullständigt konkursförfarande genomföras. En viktig skillnad i jämförelse med det ordinära förfarandet är att borgenärerna i en mindre konkurs inte behöver formligt bevaka sina fordringar.

I samband med 1979 års reform gjordes ingen översyn av KL: s systema- tik. Bestämmelserna om mindre konkurs togs upp i 9 kap., främst 185— 185 h 59". 1 lagen fördes in en generell hänvisning av innebörd att reglerna i vissa av KL: s kapitel gäller även för de mindre konkurserna endast om det särskilt anges i 9 kap. Motsatsvis gäller således reglerna i övriga kapitel i KL generellt även för de mindre konkurserna.

Kommittén har vid utformningen av KLförslaget utgått från i stort sett samma systematiska principer som KL vilar på. De ordinära konkurserna. som föreslås benämnda stora konkurser. regleras fullständigt medan de mindre konkurserna regleras på samma sätt som i dag. nämligen huvudsak- ligen genom hänvisningar till reglerna om stor konkurs. Den nuvarande framställningsmetoden som utgår från kronologin i själva förfarandet har behållits både vad gäller kapitlenas placering och i fråga om paragrafernas inbördes placering i de olika kapitlen. Antalet kapitel har utökats. Bestäm- melserna om konkurskostnader. information om beslut och åtgärder i konkurs och rättens handläggning har samlats och förts in i särskilda kapitel. KLförslaget har delats in i fem avdelningar och av deras rubriker framgår huruvida reglerna i avdelningen är tillämpliga i både stor konkurs och mindre konkurs eller i endera av dessa båda konkursformcr.

• Sida 98
•  Original

KLförslaget har på denna punkt inte utsatts för någon avgörande kritik av remissinstanserna. Några remissinstanser har emellertid påtalat att skilda regler för de olika konkursformerna i en del fall är omotiverade eller att regleringen i vissa fall är onödigt krånglig och svårtillgänglig.

För egen del menar jag att KLförslaget jämfört med nu gällande KL innebär klara förbättringar. Hänvisningarna har preciserats. Genom av- delningsindelningen görs det helt klart vilka bestämmelser som direkt gäller i båda konkursformerna eller i endera av dem. Den kronologiska framställningsmetoden är väl beprövad och underlättar för den oinitierade läsaren att ta sig in i regelsystemet. Trots detta anser jag det angeläget att man vid en reform av denna storleksordning noga överväger hur den nya lagen lämpligen bör vara utformad i systematiskt hänseende.

Det kan naturligtvis hävdas (se betänkandet s. 121) att en konkurslag i första hand vänder sig till specialister vid domstolar och tillsynsmyndig- heter samt till förvaltare och att behovet att med lagtekniska medel under- lätta förståelsen får bedömas från denna utgångspunkt. Å andra sidan är konkurslagen en central lag där det sakliga innehållet är av stort allmänt intresse. Det ligger i sakens natur att regelsystemet på området måste få en viss komplexitet som kräver ett relativt stort mått av ansträngning för den oinitierade läsaren. Detta utgör dock naturligtvis inte något skäl att avstå från att försöka göra innehållet så tillgängligt som möjligt också för en bredare allmänhet. En utgångspunkt vid reformen bör alltså vara att lagen i systematiskt och lagtekniskt hänseende får en uppbyggnad som gör den lätt att förstå och tillämpa.

Såväl KL:s som KLförslagets systematik kan. något som kommittén själv konstaterar. kritiseras från den synpunkten att reglerna om mindre konkurser blir svårlästa i många fall. Kommittén har under sitt arbete prövat olika alternativa lösningar (betänkandet s. 122). Ett av de båda alternativ som där berörs innebär att lagen först fullständigt behandlar de mindre konkurserna och därefter med tillägg och hänvisningar till dessa bestämmelser reglerar de stora konkurserna. Alternativet har avvisats av kommittén och även jag anser att detta alternativ i alltför stor utsträckning är behäftat med samma principiella brister som nu gällande KL.

Det andra alternativet innebär att de båda konkursformerna regleras gemensamt i så stor utsträckning som möjligt. Även detta alternativ har kommittén avvisat. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med bl.a. att olikheterna mellan de båda regelsystemen är så stora att en integrering av systemen inte kan åstadkommas utan att lagtexten blir än mer svar- överskådlig. En mer eller mindre fullständig reglering av de båda konkurs- formerna anser kommitten skulle komma att medföra en dubblering av många bestämmelser. vilket inte skulle göra lagtexten klarare.

Det finns i detta sammanhang anledning att ytterligare något beröra de mindre konkurserna. Före 1979 års reform innehöll KL bara ett alternativ till det ordinära förfarandet. nämligen de s.k. ursprungliga fattigkonkur- serna. Dessa fattigkonkurser handlades så att konkursdomaren vid gälde- närens bouppteckningsed konstaterade att boet saknade tillräckliga till- gångar och därefter avskrev konkursen. Något konkursförfarande i egent- lig mening var det inte frågan om.

• Sida 99
•  Original

De mindre konkurserna däremot utgör en förenklad form för handlägg- ning av konkurs. Även i s.k. tillgångslösa mindre konkurser utses en förvaltare. som har att bl.a. utreda om förutsättningar för att väcka åter- vinningstalan föreligger eller om det finns anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. ] de mindre konkurser som inte avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar sker en avveckling av boet i former som företer stora principiella likheter med avvecklingen av en ordinär konkurs. Parallelliteten mellan de båda konkursformerna ökade således markant efter 1979 års reform.

En grundläggande tanke vid 1979 års reform var att de mindre konkur- serna inte skulle regleras lika ingående som de ordinära konkurserna. Inte heller skulle vissa av de mer eller mindre svårhanterliga förfarandereglerna tillämpas i de mindre konkurserna. Handläggningsformen mindre konkurs hari de flesta avseenden befunnits vara praktisk och fullt ändamålsenlig. Som exempel på det nu sagda kan nämnas formen för att göra en fordran gällande i konkursen och utdelningsförfarandet, där en formlös prövning av utdelningsförslaget har ersatt det mer omständliga förfarandet i ordinär konkurs med klandertalan. ] andra avseenden har däremot den förenklade regleringen inneburit att det för de mindre konkurserna saknas regler som i och för sig måste anses behövliga.

Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i sitt betänkande (s. 118) handlades under åren närmast efter reformen ungefär 20 % av samtliga konkurser som ordinär konkurs. Endast i drygt 10 % av dessa förekom utdelning till de oprioriterade fordringsägarna. 1 mindre konkurser torde det endast i undantagsfall förekomma att oprioriterade fordringar erhåller någon utdelning. Detta tyder på att det endast i drygt 2 % av alla konkurser förekommer att andra än prioriterade fordringsägare erhåller utdelning. Det är i praktiken inte sällan så att konkursdomarna i tveksamma fall föredrar att välja handläggningsformen mindre konkurs för att senare. om det visar sig att konkursen rätteligen bör handläggas som ordinär konkurs. kunna övergå till den handläggningsformen. Över lag visar utvecklingen att handläggningsformen mindre konkurs används i allt större utsträckning. Mellan åren 1983 och 1984 sjönk antalet ordinära konkurser från ungefär 20% till drygt 10 % av alla konkurser. Från konkursdomaren vid Stock- holms tingsrätt har inhämtats att handläggningsformen ordinär konkurs där används i princip endast när ett bevakningsförfarande av någon anledning behövs.

En annan erfarenhet är att de mindre konkurser vari utdelning förekom- mer normalt sett inte är avslutade inom ett halvt år. något som man vid 1979 års reform trodde skulle kunna ske regelmässigt. Tillgängliga upp- gifter tyder i stället på att det endast i undantagsfall förekommer att sådana konkurser avslutas inom den tiden. Det är vidare inte ovanligt att kon- kurser med omfattande tillgångar handläggs som mindre konkurser. Ett av skälen för att särreglera de mindre konkurserna har alltså kommit att förlora i betydelse. För fall då en omfattande konkurs handläggs som mindre konkurs kanju vidare nuvarande terminologi sägas vara rent språk- ligt sett missvisande (jfr LU 1984/85226).

Ett intryck av såväl KL:s som KLförslagets systematiska uppbyggnad

• Sida 100
•  Original

är att det inte finns någon egentlig samordning mellan de olika regelsyste- men. Trots att den sakliga skillnaden mellan de båda konkursformernas handläggningsregler — frånsett bevaknings- och anmärkningsförfarandet — borde vara liten uppvisar regelsystemen stora olikheter. Det måste anses vara en angelägen uppgift att i samband med arbetet med en ny konkurslag undersöka i vad mån det går att komma till rätta med denna bristande samordning. Det är därvid naturligt att pröva om inte skiljelinjen mellan ordinär och mindre konkurs skulle kunna slopas.

Vid 1979 års reform utgick man från att en sådan skiljelinje borde upprätthållas mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvän- dig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan ett be- vaknings- och anmärkningsförfarande. I de mindre konkurserna förekom- mer i dag inget bevakningsförfarande. Borgenärerna förutsätts i stället göra sina fordringar gällande formlöst. Kommittén har ansett att det sak- nas bärande skäl för att i ordinär konkurs frångå den gällande ordningen. Kommittén har dock föreslagit vissa undantag från bevakningsskyldighe- ten och från skyldigheten för förvaltaren att framställa anmärkning mot en bevakad fordran.

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande syftar till att inom konkursens ram förhållandevis snabbt och säken få klarlagt vilka fordring- ar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravet på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av fordringarna. De uppställda tidsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Genom bevakningskravet underlättas förvaltarens utredning av konkursgäldenä- rens skulder, vilket ger ett säkrare förfarande. Genom anmärkningsförfa- randet och möjligheten att i direkt anslutning till detta få en tvistig fordran prövad av konkursdomstolen ges ytterligare garantier för att blivande utdelningsförslag bygger på tillförlitliga grunder. Sammantagna ger de olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga åt denna del av konkursutredningen.

Enligt min mening är det uppenbart att möjligheten att anordna ett bevakningsförfarande måste finnas kvar i vissa fall om de oprioriterade fordringarna kan förväntas erhålla utdelning i konkursen. De oprioriterade fordringsägarna kan inte på samma sätt som de förmånsbcrättigade antas bli kända utan bevakning.

Den omständigheten att ett bevakningsförfarande kan behövas i en del konkurser innebär emellertid inte att man också måste ha skilda system för sådana konkurser där bevakning skall äga rum och övriga konkurser. Enligt min mening bör behovet av ett bevakningsförfarande kunna tillgo- doses inom ramen för ett enhetligt konkursförfarande. Detta förutsätter dock i åtskilliga fall där regleringen nu är olika för ordinära och mindre konkurser att de nuvarande reglerna ändras så att de passar i ett enhetligt förfarande. 1 andra fall kan en särreglering fortfarande behövas. Dessa är dock inte så många att de ensamma motiverar att man behåller systemet med två skilda förfaranden.

En enhetlig handläggningsform skulle föra med sig att den nya konkurs- lagen blir mer lättillgänglig än både KL och KLförslaget. Relativt omfat-

• Sida 101
•  Original

tande författningsmässiga förenklingar skulle vidare vinnas utan att regle- ringen behöver förlora i klarhet och exakthet. En enhetlig handläggnings- form skulle också förenkla tillämpningen av konkurslagen samtidigt som terminologin på området skulle bli mer rättvisande. '

Under departementsbehandlingen av KLförslaget har frågan om en sam- ordning av de nuvarande konkursformerna i olika sammanhang diskuterats mellan företrädare för justitiedepartementet och företrädare för konkurs- förvaltarna och tillsynsmyndigheterna. Tanken på en sådan sammanslag- ning har därvid överlag mött ett positivt gensvar.

Ett enhetligt förfarande bör med utgångspunkt i det sagda kunna utfor- mas på följande sätt. l samband med konkursbeslutet utses en förvaltare och tidpunkten för ett edgångssammanträde fastställs. Vid detta samman- träde skall det föreligga en bouppteckning som anger boets tillgångar och skulder med angivande av borgenärerna.

l normalfallet beslutas om den fortsatta handläggningen först efter det att gäldenären har beedigat bouppteckningen. Är tillgångarna otillräckliga. bör konkursen avskrivas snarast möjligt. Om det däremot finns tillgångar av den omfattningen att konkurskostnaderna och boets skulder kan beta- las. skall handläggningen av konkursen fortsättas. tillgångarna avvecklas och utdelningsförslag upprättas. Normalt sett bör det i ett enhetligt kon- kursförfarande också vid detta tillfälle beslutas om huruvida bevaknings- förfarande skall äga rum. Om ett sådant förfarande bedöms vara onödigt, kan konkursen i fortsättningen handläggas på i huvudsak samma sätt som en mindre tillgångskonkurs handläggs i dag. Om däremot bevakningsför- farande behövs, beslutas om detta och om den tid inom vilken bevakning skall göras. I det fallet beslutas då också om den tid inom vilken anmärk- ning mot en inkommen bevakning måste framställas samt tidpunkten för .förlikningssammanträdet. I allt väsentligt bör i övrigt gälla de regler om bevakning och anmärkning som i dag gäller för ordinär konkurs.

Det bör inte uppställas något hinder mot att det redan vid konkursutbrot- tet fattas beslut om att bevakning skall äga rum, om det står klart att bevakningsförfarande behövs. Inte heller bör det uppställas något hinder mot att det senare under konkursen beslutas att bevakningsförfarande skall inledas. om det exempelvis visar sig att nya tillgångar blivit tillgäng- liga för utdelning. Om nya tillgångar uppenbaras efter det att konkursen har avslutats, skall efterutdelning normalt äga rum. Situationen kan då vara den att de oprioriterade fordringarna kan antas komma i fråga för utdelning. Även om denna situation kan tänkas uppkomma endast i rena undantagsfall, bör det inte uppställas något hinder mot att ett bevaknings- förfarande dä genomförs. Institutet efterbevakning förutsätter däremot att bevakningsförfarande tidigare har ägt rum.

I fråga om valet av handläggningsform uttalade den dåvarande departe- mentschefen i den av riksdagen senare avslagna prop. l975/76:2l0 ('s. 145) bl.a. följande.

Generellt kan sägas att det är betydligt lättare för den som utreder boet att få fram uppgifter om sådana fordringar som är förenade med förmånsrätt än om oprioriterade fordringar. Förmånsrätten är nämligen nästan alltid anknuten till ett utåt markerat förhållande mellan gäldenär och borgenär.

lOl

• Sida 102
•  Original

Genom att ta hand om gäldenärens bokföring och affärskorrespondens kan förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mot gälde- nären. Man kan emellertid inte bortse från att det finns fall där gäldenären inte är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter att få fram uppgifter om oprioriterade fordringar. Det kan också vara så att borgenärens fordran ännu inte är förfallen till betalning och att borgenären inte hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när oprioriterade fordringar kan ge utdelning. kan därför fördelarna med ett slopat bevakningssystem uppvägas av att förvaltaren får ett alltför bety- dande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förena- de med de oprioriterade fordringarna bör enligt min mening beaktas på det viset att den enklare handläggningsformen i princip begränsas till fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud taget inte är aktuell. Undantag från denna princip bör göras endast om det är helt klan att borgenärskretsen är ytterst begränsad och några andra komplikationer inte finns.

[ prop. 1978/79: 105 uttalade den dåvarande departementschefen att han anslöt sig till vad som hade anförts i den tidigare propositionen när det gällde grunderna för valet av handläggningsform.

Även om man överger den nuvarande formella uppdelningen på två handläggningsformer. torde de nyss redovisade uttalandena ändå ha sin aktualitet. I det system som jag tänker mig kommer de därvid att utgöra riktlinjer vid bedömningen av om ett bevakningsförfarande bör anordnas eller inte.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att den nya konkurslagen utfor- mas med tttgångspunkt i att de båda nuvarande handläggningsformerna slås samman till en enda och att de skillnader i fråga om handläggningen av olika konkurser som bör gälla i stället beaktas inom ramen för ett sådant enhetligt förfarande.

Lagrådet har i sitt yttrande diskuterat förslaget om ett enhetligt förfaran- de och påpekat bl.a. att någon formlig remissbehandling inte har skett. Enligt lagrådet motvägs emellertid detta av att diskussioner i olika sam- manhang förts mellan företrädare för justitiedepartementet och för kon- kursförvaltare och tillsynsmyndigheter och att tanken på en sammanslag- ning därvid mött ett positivt gensvar. Lagrådet har vid sin granskning funnit förslaget hållbart och godtagit konstruktionen med ett enhetligt konkursförfarande.

Jag övergår nu till att redogöra för vad ett enhetligt förfarande kommer att innebära på ytterligare några viktiga punkter.

2.2.2 Förordnande av förvaltare

Enligt 45 s" KL skall då konkurs uppstått konkursdomaren. sedan han hört tillsynsmyndigheten. utan dröjsmål utse en interimsförvaltare för tiden fram till första borgenärssammanträdet eller till dess en annan förvaltare som utsetts har tillträtt. Vid det första borgenärssammanträdct skall kon- kursdomaren enligt 46 s KL utse en slutlig förvaltare efter hörande av tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer.

Om konkursen skall handläggas som mindre konkurs. gäller enligt

• Sida 103
•  Original

185 aå KL att konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast skall utse en förvaltare. lntcrimsförvaltare förekommer alltså inte i mindre konkurser.

Kommittén föreslår inte någon ändring i dessa hänseenden (2 kap. 24 och 25 åå samt 7 kap. 3 & KLförslaget).

Bestämmelserna om utseende av förvaltare i ordinär konkurs härrör från den tiden då borgenärskollektivet utsåg förvaltare. ] dag är det konkursdo- maren som utser även den slutligc förvaltaren. låt vara att borgenärerna har tillfälle att framföra sina synpunkter på förvaltarvalet. Eftersom förval- tarens insatser i konkursens inledninglskede är särskilt omfattande och betydelsefulla torde normalt gälla att endast mycket tungt vägande skäl kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare (jfr prop. 1978/79:105 s. 160). Borgenärernas möjligheter att vid första borgenärssammanträdet få en annan förvaltare utsedd torde alltså vara begränsade. Man kan utgå från att i praktiken endast sällan andra skäl än sådana som enligt 80 å KL (7 kap. 8 & KLförslaget) motive- rar att förvaltare entledigas kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. En borgenär är berättigad att när som helst under konkursen framföra begäran om byte av förvaltare. Det torde därför inte innebära någon större saklig förändring om det nuvarande systemet för utseende av förvaltare i ordinär konkurs slopas och ersätts med den ordning som i dag gäller för mindre konkurs. nämligen att konkursdomaren/rätten så snart som möjligt efter konkursbeslutet utser slutlig förvaltare efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Efter 1979 års reform utses förvaltaren ur en begränsad krets av perso- ner. Det måste med fog kunna antas att de personer som kan komma i fråga är så förtrogna med regelsystemet att de självmant upplyser för rätten om det finns något förhållande som medför att de senare kan diskvalificeras från förvaltaruppdraget. Enligt vad jag har inhämtat händer det inte sällan att tillfrågade personer avböjer att äta sig uppdrag som förvaltare med hänvisning till bl.a. jävsförhållanden. Risken för att en borgenär senare kan ha några avgörande invändningar mot förvaltarvalet torde därför vara liten.

Jag förordar sålunda att institutet interimsförvaltare utmönstras ur KL och att förvaltare utses i alla konkurser på det sätt som i dag sker i mindre konkurser.

I samband med 1979 års reform avskaffades borgenärernas rätt att besluta i frågor med anknytning till konkursförvaltningen nästan helt. Samtidigt upphävdes 8 kap. KL. som handlade om borgenärssammanträden. Några allmänna regler om borgenärssammanträdcn finns därefter inte i KL. Uttrycket borgenärssammanträde förekommer emellertid fortfarande på en del ställen i KL. [ ordinär konkurs skall gäldenären vid det första borge- närssammanträdet beediga bouppteckningen. Vid samma sammanträde skall den slutligc förvaltaren utses. Kvarvarande tvistefrägor som har uppkommit genom anmärkning mot bevakning handläggs vid ett borge-

• Sida 104
•  Original

närssammanträde. varvid konkursdomaren skall försöka förlika parterna. Slutligen skall borgenärerna vid ackord i konkurs rösta om gäldenärens ackordsförslag vid ett borgenärssammanträde.

I bestämmelserna om mindre konkurs används inte benämningen borge- närssammanträde. Edgången fullgörs i mindre konkurs vid ett s.k. ed- gångssammanträde.

Vid en samordning av reglerna för ordinär och mindre konkurs bör begreppet borgenärssammanträde utmönstras ur KL. Beteckningen "förs- ta borgenärssammanträde" bör därvid lämpligen ersättas med "edgångs- sammanträde". Det sammanträde som konkursdomaren leder för att söka förlika parterna efter det att anmärkning har framställts mot en bevakad fordran bör betecknas "förlikningssammanträde*'. Redan i dag används denna beteckning allmänt för detta sammanträde. Borgenärssammanträdet för prövning av ackordsförlag bör lämpligen betecknas "sammanträde för prövning av ackordsförslag".

I ordinär konkurs skall konkursdomaren enligt 19 & KL genast vid kon- kursbeslutet bestämma när det första borgenärssammanträdet skall äga rum. Uppgift om tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Sammanträdet skall äga rum tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. men kan också hållas senare om det är nödvändigt med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet. Förvaltaren skall enligt 53 å andra stycket ge in bouppteckningen till konkursdomaren inom en vecka från dagen för konkursbeslutet. Konkursdomaren skall utfärda kal- lelser till sammanträdet och särskilt kalla bl.a. alla kända borgenärer i konkursen (18 & KF"). Gäldenärens edgångsskyldighet skall enligt 92 % KL fullgöras vid första borgenärssammanträdet. Vid det sammanträdet skall vidare slutlig förvaltare utses.

I mindre konkurs skall enligt 185 d 5 första stycket KL gäldenären kallas till ett särskilt edgångssammanträde så snart bouppteckningen har kommit in. Denna skall inges i princip senast en månad från konkursbeslutet (185 b få fjärde stycket). Vid sammanträdet skall gäldenären beediga bouppteckningen. Av borgenärerna är det endast den som har ansökt om konkursen som kallas till sammanträdet (25 % KF).

Kommittén föreslär inte några sakliga ändringar i nu angivna hänseen- den (2 kap. 24 s och 6 kap. 4 & KLförslaget).

I ett enhetligt konkursförfarande måste de nu berörda reglerna samord- nas. I och med att interimsförvaltarinstitutct föreslås slopat ligger det närmast till hands att anknyta till det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurs. För detta talar också att förfarandet i de tillgångslösa konkurserna inte bör göras mer omständligt än nödvändigt.

] enlighet härmed bör följande gälla. Rätten bestämmer i samband med konkursbeslutet tidpunkten för edgångssammanträdet. Den sålunda be- stämda tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet.

Under remissbehandlingen har från flera håll anmärkts att bouppteck- ningarna i dag till följd av att tiden befunnits vara för snålt tilltagen kan

• Sida 105
•  Original

komma in så sent som i samband med att borgeni-irssammanträdet äger rum. Det är angeläget att förvaltaren ges tid att utreda boet bl.a. för att få fram underlag för bedömningen av om ett bevakningsförfarande skall äga rum eller inte. Enligt min mening bör därför sammanträdet äga rum tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet.

] likhet med vad som i dag gäller om första borgenärssammanträdet i ordinär konkurs bör rätten. om det är nödvändigt med hänsyn till konkurs— boets omfattning och beskaffenhet. kunna besluta att edgångssammanträ- det skall hållas senare än två månader efter konkursbeslutet.

Till edgångssammanträdet behöver enligt min mening i förekommande fall endast den borgenär som har ansökt om konkursen kallas särskilt. Övriga borgenärer kallas genom att uppgift om tidpunkten för edgångssam- manträdet förs in i kungörelsen om konkursbeslutet med en erinran om att kungörelsen i detta avseende gäller som kallelse till sammanträdet. Efter- som dct vid edgångssammanträdct inte kan fattas några andra beslut av avgörande betydelse än eventuellt beslut om avskrivning av konkursen. bör den föreslagna ordningen inte medföra att borgenärernas intressen åsidosätts.

2.2.5 Avskrivning av konkurs

Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar finns i 186 ä KL. Om förvaltaren upptäcker att boets tillgångar inte räcker till för betalning av konkurskostnaderna och konkursboets skulder (massaskulder), skall han anmäla det till konkursdomaren. Han skall samtidigt avge redovisning för sin förvaltning. Konkursdomaren skall. efter att ha hört tillsynsmyndigheten. bedöma om det föreligger grund för antagande att tillgångarna är så otillräckliga som förvaltaren har anmält. Befinnes det vara fallet. skall konkursdomaren utfärda en kungö- relse och uppmana borgenärerna och gäldenären att inom en månad visa att ytterligare tillgångar finns. Om ingen ny tillgång blir känd inom den angivna tiden. skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkur- sen. Det saknas bestämmelser om hur det skall förfaras med boets egen- dom efter avskrivningsbeslutet. Det anses emellertid att uppkomna kon- kurskostnader och skulder skall betalas av boets egendom och att eventu- ellt överskott skall återställas till gäldenären.

Bestämmelserna om avskrivning av mindre konkurs finns i 185 d & KL. Om konkursdomaren efter hörande av förvaltaren finner att tillgångarna inte förslår till betalning av konkurskostnaderna och boets skulder, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Beslut härom får i princip inte meddelas förrän bouppteckningen har beedigats och inte för- rän förvaltarberättclse har upprättats. Konkursen får dock avskrivas utan att edgång ägt rum om det möter hinder mot att bouppteckningsed avläggs och det saknas anledning att anta att det vid edgången skulle komma fram ytterligare tillgångar. Redovisning avges till tillsynsmyndigheten. Om det finns kvar egendom sedan kostnaderna har betalts. skall den återställas till gäldenären.

I KLförslaget har bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

• Sida 106
•  Original

det sagda tagits upp i 10 kap. 20 & (stor konkurs) och 14 kap. 8 % ("mindre konkurs).

Allmänt sett utgör reglerna om avskrivning av konkurs några av kon- kurslagens mest tillämpade bestämmelser. Ett beslut om avskrivning av konkurs aktualiserar typiskt sett likartade frågor oavsett grunden för av- skrivningsbeslutet. Frågor som hur de uppkomna konkurskostnaderna och skulderna skall betalas och hur det skall förfaras med eventuellt resterande egendom utgör exempel på detta.

Det enhetliga förfarandet påkallar vissa sakliga ändringar av avskriv- ningsreglerna. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs måste vidare anpassas till att institutet interimsförvaltare föreslås slopat. Dessutom måste en eventuell skiljelinje mellan de båda aVskrivningsförfarandena dras på ett nytt sätt. eftersom uppdelningen i ordinär och mindre konkurs inte kvarstår.

I 186 & KL (10 kap. 20 & KLförslaget) finns för närvarande bestämmel- ser om hur man skall förfara om konkursförvaltaren i en ordinär konkurs bedömer att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostna- derna och massaskulderna. Reglerna innebär bl.a. att förvaltarens anmä- lan om detta skall kungöras och borgenärerna beredas tillfälle att påvisa ytterligare egendom. Det praktiska behovet av dessa regler minskade i samband med att den tidigare möjligheten för en borgenär att hindra avskrivning genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna slopades vid 1979 års konkursreform. En förfrågan hos konkursdomarna vid de tre största tingsrätterna i landet visar att det där inte vid något tillfälle efter reformens ikraftträdande har förekommit att en borgenär eller någon an- nan har påvisat ytterligare egendom. Det synes därför som om detta speciella förfarande bör kunna slopas. Visar det sig senare att ytterligare egendom finns får antingen efterutdelning äga rum eller eventuellt en ny konkurs inledas.

Jag föreslår därför att det utbyggda avskrivningsförfarandet enligt 186 & KL slopas och att det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurser skall gälla för alla konkurser. Som en följd härav kommer möjligheten att avskriva en konkurs trots att gäldenären eller annan inte har beedigat bouppteckningen att finnas i alla konkurser. Vidare kommer reglerna om betalning av konkurskostnader och massaskulder att gälla i alla konkurser. liksom reglerna om hur det skall förfaras med eventuellt återstående egen- dom. Enligt mitt förslag bör återstående egendom normalt sett formlöst överlämnas till bäst prioriterad borgenär. Jag får angående denna fråga hänvisa till vad som anförs i det följande (avsnitt 2.7.1).

l KL är utdelningsförfarandena i de båda olika konkursformerna utfor- made på skilda sätt. I ordinär konkurs upprättar förvaltaren ett utdelnings- förslag. I förslaget skall tas upp de fordringar som har bevakats och som kommer i fråga för utdelning i konkursen. Förvaltaren kungör att förslaget har upprättats och anger den tidpunkt från vilken förslaget finns tillgängligt för granskning. Den som vill klandra utdelningsförslaget skall anmäla detta

• Sida 107
•  Original

hos konkursdomaren inom trettio dagar från det förslaget först var tillgäng- ligt för granskning enligt kungörelsen. Det finns särskilda bestämmelser om handläggningen av dessa klandermål. Bifalls klandertalan. brukar ut- delningsförslaget återförvisas till förvaltaren. Om klander inte väcks eller om väckt klandertalan har ogillats genom ett lagakraftvunnet beslut. anses utdelningsförslaget fastställt.

1 mål om klander av utdelningsförslag kan det i princip aldrig bli fråga om att pröva en fordran som har bevakats i konkursen. Frågan huruvida en fordran skall läggas till grund för utdelning är då normalt redan avgjord. Vid efterbevakning kan emellertid inträffa att frågan inte är avgjord när utdelningsförslaget upprättas. Medel får då tills vidare avsättas för ford- ringen. Sker efterbevakning sedan utdelningsförslaget kungjorts. har ford- ringen inte rätt till utdelning ur de medel som fördelas genom det kungjorda förslaget. Borgenären har emellertid visst företräde till medel som fördelas i ett senare utdelningsförslag. t.ex. till följd av att nya tillgångar påträffats.

Också i en mindre konkurs skall förvaltaren upprätta ett utdelningsför- slag. Förslaget skall ges in till konkursdomaren. Konkursdomaren skall kungöra att förslaget har upprättats. Den som anser att utdelningsförslaget innehåller någon felaktighet har att hos konkursdomaren framföra invänd- ning mot förslaget. Konkursdomaren prövar en sådan invändning. men prövar också att förslaget inte på något annat sätt innehåller fel eller brister som inverkar på någons rätt. Konkursdomaren kan sedan välja mellan att själv ändra förslaget och att återförvisa det till förvaltaren. Konkursdoma- rens prövning av invändningen kan också leda till att han beslutar att fastställa förslaget. lnvändning måste framställas inom två veckor räknat från det att kungörelsen utfärdades. Normalt är det först i samband med prövningen av utdelningsförslaget som det blir aktuellt för konkursdoma- ren att materiellt pröva en fordran eller förmånsrätt som har gjorts gällande i konkursen. Konkursdomarens beslut kan överklagas.

Det får anses något oklart om i mindre konkurs en borgenär vars fordran inte har tagits upp i utdelningsförslaget därför att den var okänd för förvaltaren när förslaget upprättades kan göra den gällande genom invänd- ning mot förslaget med yrkande att fordringen skall tas upp i detta. Frågan är inte reglerad i KL. somju när det gäller förfarandet i mindre konkurser bygger på att de fordringar som kan komma i fråga för utdelning är kända för förvaltaren, antingen genom dennes egna efterforskningar eller på grund av en anmälan av borgenären. l avsaknad av särskild reglering torde man få utgå från att en borgenär kan göra gällande en ny fordran genom invändning mot ett utdelningsförslag.

Av det sagda framgår att skillnaderna mellan de båda utdelningsförfaran- dena främst hänför sig till frågan vad fastställelseprövningen skall omfatta. I övrigt är skillnaderna inte särskilt stora sakligt sett.

Det enklare utdelningsförfarandet i mindre konkurs har fungerat väl. En svaghet får sägas vara att man riskerar att underlaget för konkursdomarens prövning kan vara bristfälligt. eftersom det saknas formell möjlighet att hålla förhandling. Om förfarandet kompletteras med en sådan möjlighet, bör enligt min mening förfarandet i mindre konkurser med fördel kunna läggas till grund för ett enhetligt utdelningsförfarande. Jag förordar att så

• Sida 108
•  Original

sker. Utdelningsförfarandet i ordinär konkurs bör emellertid tjäna som förebild så till vida att om bevakningsförfarande har anordnats, en fordran inte får göras gällande genom invändning mot ett utdelningsförslag. Beträf- fande rätten att göra gällande en fordran efter konkursens slut återkommer jag i det följande (avsnitt 2.632).

2.3. Konkursdomaren

Mitt förslag: Konkursdomarinstitutionen slopas och ersätts med konkursdomstolen, dvs. tingsrätten. som sådan.

Kommittéförslaget överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 136—139).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget (remissammanställning I 5. 25—28).

Skälen för mitt förslag: Det har sedan lång tid i olika sammanhang framförts förslag om att konkursdomarinstitutionen bör avskaffas och ersättas av konkursdomstolen som sådan. Kommittén har föreslagit en sådan ordning och förslaget har utan undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Konkurslagskommitte'n har i betänkandet utförligt redogjort för kon— kursdomarens nuvarande uppgifter och de effekter som den föreslagna förändringen kan tänkas medföra. Jag får i den delen i huvudsak hänvisa till betänkandet. Jag vill dock här särskilt nämna att den föreslagna ord- ningen möjliggör att gäldenären omedelbart kan kallas till en förhandling för prövning av en borgenärs konkursansökan. Gäldenären behöver där— med inte som i dag delges först ansökningshandlingen och sedan, om han inte medger ansökningen. kallelse till förhandlingen. Ett slopande av kon- kursdomarinstitutionen öppnar också möjlighet till förenkling av reglerna för handläggningen av sådana särskilda frågor som i dag hänskjuts till rättens prövning.

Mot bakgrund av det anförda ansluterjag mig till förslaget om avskaffan- de av konkursdomarinstitutionen.

Jag vill i detta sammanhang vidare framhålla att ett avskaffande av konkursdomarinstitutionen inte bör medföra någon egentlig ändring av tingsrätternas befattning med konkursärenden. Rättens uppgifter i kon- kursförfarandet gör att en särskild uppsikt över konkursernas handlägg- ning fortfarande är önskvärd. Den nu gällande förordningen (1979:802) om dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden bör behållas i huvudsak oförändrad.

• Sida 109
•  Original

2.4. Förvaltning och tillsyn

Mitt förslag: Förvaltaren ges möjlighet att ta hänsyn till andra vikti- ga intressen än borgenärsintresset. Jag föreslår vidare att det införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Jag föreslår också att det i sekretesslagen (1980:100) införs regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten.

Kommittén föreslår inte några ändringar av gällande ordning för förvalt- ning och tillsyn.

Remissinstanserna: Frågorna har berörts av riksskatteverket (RSV) och flera kronofogdemyndigheter, vilka kritiserar nuvarande former för tillsyn över konkursförvaltningen tremissammanställningl s. 84—94").

Skälen för mitt förslag: Vid 1979 års reform infördes viktiga nyheter rörande konkursförvaltningen och tillsynen därav. Dessa nyheter innebari korthet följande. Förvaltarens ställning i konkursförvaltningen stärktes avsevärt. Till konkursförvaltare får numera utses endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. I praktiken blir det oftast fråga om att utse en advokat med speciell inriktning på konkursförvaltning. Rättens ombudsman, som tidigare utövade tillsynen över konkursförvaltningen. avskaffades och ersattes av en särskild till- synsmyndighet. som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndig- heter. Borgenärskollcktivet fråntogs befogenheten att utöva något bestäm- mande inflytande på förvaltarvalet och konkursförvaltningen. Förvaltaren fattar numera självständigt alla beslut. låt vara att han är skyldig att höra berörda borgenärer innan vissa för dem betydelsefulla förvaltningsåtgärder vidtas.

Inte heller tillsynsmyndigheten har normalt någon befogenhet att påver- ka konkursförvaltningen. Tillsynsmyndigheten skall visserligen under för- valtningen tillse att avvecklingen av konkursboet inte onödigt fördröjs och att konkursen avslutas snarast möjligt. Tillsynen avses emellertid främst vara en efterhandsgranskning av de av förvaltaren utförda förvaltningsåt- gärderna. Det antogs vid tillkomsten av 1979 års ändringar att tillsynsmyn- dighetens rätt att yttra sig över förvaltarens arvodesräkning skulle bli ett viktigt inslag i tillsynsfunktionen.

Kommittén har inte sett det som sin uppgift att i sak ompröva de reformer som föranletts av kommitténs tidigare arbete och har inte gått in på de grundläggande principerna för regleringen av förvaltningen och tillsynen. Kommittén har dock (betänkandet SOU 198324 s. 289—291) — utan att föreslå någon lagändring — redovisat sin syn på några av de frågor som förvaltarna numera allt oftare ställs inför. exempelvis frågor med anknytning till sysselsättning. regionalpolitik och bekämpning av den eko- nomiska brottsligheten.

De flesta remissinstanserna har inte heller berört frågor med anknytning till förvaltningen och tillsynen. Emellertid har RSV och nästan alla de

• Sida 110
•  Original

kronofogdemyndigheter som yttrat sig över kommitténs förslag framfört kritik av den nu gällande ordningen. Kritiken tar främst sikte på tillsyns- funktionen. Såväl tillsynens innehåll som formerna för tillsynsarbetet kriti- seras.

Kritiken kan kort sammanfattas så att tillsynen, som ju är avsedd att vara en efterhandskontroll. inte kan få ett meningsfullt innehåll om inte tillsynsmyndigheterna ges större möjligheter till insyn i förvaltningen re- dan under konkursen. De kritiska remissinstanserna menar vidare att tillsynsmyndigheten har svårt att bedöma skäligheten av konkursförvalta- rens arvodesanspråk om myndigheten inte redan under konkursen får erforderlig inblick i förvaltningen. Kritikerna anser också att myndigheter- na i vissa fall inte kan agera på ett tillräckligt kraftfullt sätt och pekar bl.a. på de bristande resurserna. Ett typfall är när förvaltaren avser att vidta en åtgärd som enligt tillsynsmyndighetens uppfattning endast tillgodoser de rena borgenärsintressena. exempelvis försäljning av boets tillgångar till en konkursgäldenären närstående person eller företag eller beslut om att lägga ner en av konkursgäldenären driven rörelse. En del kronofogdemyndig- heter efterlyser grundläggande förändringar av det nu gällande systemet för förvaltning och tillsyn.

Som jag nämnde inledningsvis har JO i ett beslut den 30 december 1983 (19831E 1, jfr JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 325). rubricerat "Krono- fogdemyndigheterna och konkurstillsynen — några iakttagelser och för- slag". redovisat synpunkter på den nu gällande ordningen. Beslutet grun- das på iakttagelser vid inspektioner som JO har företagit vid flera av tillsynsmyndigheterna. ] beslutet har JO behandlat de flesta av de frågor rörande förvaltningen och tillsynen som RSV och kronofogdemyndighe- terna tagit upp i sina remissyttranden. Sammanfattningsvis anser JO att regleringen av tillsynen är behäftad med fundamentala brister. Genom att tillsynen har formen av efterhandsgranskning berövas tillsynsmyndighe- terna möjligheten att utöva någon reell tillsyn. Därtill kommer. enligt JO, att tillsynsmyndigheterna inte har organiserats på ett tillfredsställande sätt och de har inte heller fått tillräckliga resurser för sina uppgifter.

För egen del villjag anföra följande. Förvaltaren har numera en nyckel- roll i konkursförvaltningen. Han är ålagd att utföra en mängd olika upp- gifter av både formell och materiell natur. Många av uppgifterna framgår av olika författningar. däribland naturligtvis främst KL. Det är emellertid ofrånkomligt att förvaltningen inrymmer en mängd frågor av sådan karak- tär att de svårligen låter sig regleras i lag eller annan författning. Ett exempel på detta är frågan hur förvaltaren skall förfara när olika borge- närers eller borgenärsgruppers intressen hamnar i konflikt med varandra. Ett annat exempel är frågan huruvida förvaltaren bör låta borgenärernas intressen av att få betalt få stå tillbaka för arbetstagarnas intressen att få behålla sina arbeten och samhällets intresse av att upprätthålla sysselsätt- ningen pä en viss ort. Härtill kommer rent affärsmässiga bedömningar som lämpar sig dåligt för reglering i författning eftersom förhållandena är så olika i snart sagt varje konkurs.

Konkurslagskommittén och remissinstanserna har beskrivit några av de situationer då förvaltarna hamnar i sådana intressekonflikter som nyss

• Sida 111
•  Original

beskrivits. Flera remissinstanser menar att det i'den nya konkurslagen bör Prop. 1986/87:90 införas regler som kan tjäna förvaltarna till vägledning i dessa situationer.

Som jag nyss nämnde är det knappast möjligt att i författning reglera hur förvaltaren skall förfara i alla de olika situationer som aktualiseras under konkursen och hur uppkommande intressekonflikter skall lösas. Ett bety- dande utrymme måste med nödvändighet alltid lämnas åt förvaltarens eget omdöme.

När det gäller synen på förvaltarens uppgifter i konkursen menar jag emellertid att det finns anledning till en viss omprövning. Gällande rätt (51 % KL) utgår från att förvaltarens uppgift är att tillvarata borgenärernas intressen. Han skall verka för en snabb och för borgenärerna förmånlig avveckling av boet. Hänsynen till det rena borgenärsintresset kan vara inskränkt t.ex. genom lagstiftning till skydd för de anställda i ett företag. Vid en företagskonkurs är det sålunda förvaltaren som skall fullgöra de funktioner i sådana hänseenden som annars åvilar företagsledningen. KL ger emellertid inte förvaltaren formell möjlighet att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn även till andra intressen. t.ex. viktiga samhällsintressen. har diskuterats i samband med tidigare ändringar i KL (se prop. 197516 5. 114 och 1978/79:105 s. 154). dock utan att några uttryckliga ändringar av hittillsvarande ordning med borgenärs- intresset som riktmärke satts i fråga. Jag vill emellertid erinra om att ett av skälen till att vissa kronofogdemyndigheter fick uppgiften att vara tillsyns- organ var just att bl.a. de speciella samhällsintressena skulle kunna beak- tas inom ramen för konkursförfarandet (prop. 1978/792105 s. 191 ).

Jag har för min del uppfattningen att konkursförvaltningen även i fort- sättningen måste drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en snabb avveckling av boet med ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Detta bör emellertid inte hindra att förvaltaren också måste kunna låta andra hänsyn än det rena borgenärsintresset spela in. Förvaltaren bör sålunda enligt min mening kunna väga in hänsynen till arbetstagarna i ett konkursdrabbat företag även om detta inte följer av annan lagstiftning. Förvaltaren bör också kunna beakta intresset av att sysselsättningen på en viss ort upprätthålls. Det förekommer inte sällan att förvaltaren vid försälj— ningen av en rörelse erhåller det högsta budet från någon som förvaltaren misstänker inte kommer att driva verksamheten på ett seriöst sätt. Ibland kan det vara fråga om någon närstående till konkursgäldenären. KL:s ensidiga inriktning på att tillgodose borgenärsintresset lämnar. som jag nyss antydde. formellt sett inte något utrymme för förvaltaren att vägra acceptera detta bud. Mot det rena borgenärsintresset står emellertid ofta de anställdas och ortens intresse av att få behålla en tryggad sysselsätt- ning. Från det allmännas sida finns intresset av att verksamheten i framti- den sköts på ett seriöst sätt.

Kommittén har uttalat att förvaltaren i den nyss beskrivna situationen bör kunna överlåta rörelsen till någon som inte avgett det högsta budet, om han har mycket starka skäl till detta. 1 sak delar jag den uppfattningen. Med nuvarande bestämmelser riskerar emellertid förvaltaren att drabbas av skadeståndsskyldighet om han vägrar att godta det högsta budet. Detta 11 l

• Sida 112
•  Original

är enligt min mening inte tillfredsställande. Jag föreslår därför att den grundläggande bestämmelsen om förvaltarens allmänna åligganden (7 kap. 8 s i mitt förslag) modifieras så att förvaltaren ges befogenhet att ta hänsyn till annat än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör sålunda få vidta åtgärder som är ägnade att långsiktigt främja sysselsättningen. Jag får angående denna fråga också hänvisa till specialmotiveringcn i anslutning till 7 kap. 8 &.

Lagrådet har i sitt yttrande berört förslaget men lämnat det utan erinran. När det så gäller tillsynsfunktionen villjag erinra om att 1979 års reform innebar en genomgripande omläggning av denna. De nya tillsynsmyndighe- terna saknade erfarenhet av denna typ av uppgift. Det är därför naturligt att det kan ha tagit tid för såväl förvaltare som tillsynsmyndigheter att finna sina roller i den nya organisationen och att hitta lämpliga former för samarbetet. Enligt vad jag har inhämtat visar den senare utvecklingen också att förvaltare och tillsynsmyndigheter i allt större utsträckning ge- mensamt utarbetat ändamålsenliga former för samarbetet.

Den nya ordningen har varit i kraft sedan den 1 januari 1980. Jag anser att det är alltför tidigt att nu överväga att pröva nya former för tillsynen. Skulle man nu genomföra mer genomgripande förändringar kan i stället befaras att de samarbetsformer som nu håller på att byggas upp raseras. Dessutom måste påpekas att en allmän förstärkning av tillsynsmyndighe- ternas ställning inte kan ske annat än på bekostnad av förvaltarnas själv- ständighet. Jag är därför inte beredd att föreslå några mer ingripande förändringar av regelsystemet. Jag vill dock samtidigt betona att den kritik av den nuvarande tillsynsfunktionen som framförts av JO. RSV och krono- fogdemyndigheterna bör föranleda att man med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på detta område. Jag ärinte främmande för tanken att senare besluta om en bredare utvärdering av erfarenheterna av 1979 års reform och i det sammanhanget förutsättningslöst överväga nya former för till- synen.

JO har i sitt tidigare nämnda beslut lämnat en del olika förslag till förändringar. JO anser sålunda att tillsynen bör koncentreras till ett färre antal myndigheter än i dag och uppgiften att vara tillsynsfogde anförtros en specialist. Vidare bör ekonomtjänster inrättas enbart för tillsynen eller i vart fall i första hand för denna. Taxesystemet bör ändras så att inte konkursförvaltaren i mindre konkurser av kostnadsskäl tvingas avstå från att i tillräcklig omfattning undersöka huruvida brott mot borgenärerna har förekommit. 'l'illsynsmyndigheterna bör vidare åläggas skyldighet att vara aktiva också i konkurs- och brottsutredningar. Förvaltaren bör åläggas skyldighet att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen samråda med tillsynsmyndigheten.

Enligt JO bör tillsynsmyndigheten dessutom befrias från skyldigheten att yttra sig över alla arvodesräkningar från konkursförvaltarna och i stället ges rätt att yttra sig över av myndigheten själv utvalda räkningar. Slutligen bör sekretesslagen (1980:]00) ändras så att inte alla sådana handlingar som berör exempelvis enskildas affärsförhållanden blir offent- liga när de ges in till tillsynsmyndigheten.

Vissa av JO:s förslag hör inte i första hand samman med regleringen i

b

• Sida 113
•  Original

KL utan skulle kunna genomföras utan lagändring. Jag vill också nämna att alla tillsynsmyndigheter redan nu har tillgång till minst en egen ekonom. Som framgått av vad jag tidigare har anfört ärjag emellertid inte beredd att nu medverka till några grundläggande förändringar av tillsynssystemet eller organisationen. Däremot anserjag att förslaget att förvaltarna åläggs skyldigheten att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter är ändamålsenligt. Det är dessutom en sådan förändring som låter sig göras utan att grundvalarna för systemet rubbas i någon nämnvärd omfattning. ] den frågan vill jag framhålla följan- de.

Konkurstillsynen brukar delas upp i en formell och en materiell kontroll. Den formella kontrollen inskränker sig till bevakning av att förvaltaren avger föreskrivna redovisningar och en granskning av dessa. Den materiel- la kontrollen består i en övervakning av att konkursförvaltningen bedrivs i enlighet med gällande författningar och i övrigt på ett lämpligt sätt. Enligt JO krävs det för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra den materiella tillsynen att myndigheten är aktiv och håller sig noga underrättad om de åtgärder som förvaltaren vidtar. JO menar också att en efterhandskontroll inte blir meningsfull om inte myndigheten är aktiv under konkursen. I samband med 1979 års reform uttalade den dåvarande justitieministern (prop. l978f79:105 s. 168) att den förvaltare som ansåg sig vara i behov av stöd vid bedömningen av särskilda förvaltningsbeslut skulle kunna ges ett sådant stöd. Detta stöd skulle han kunna få genom att anlita ett sakkunnigt biträde. Tillsynsmyndigheten skulle däremot i detta hänseende inte fylla någon rådgivande funktion. Därför ålades inte förvaltaren någon skyldig- het att i viktigare frågor samråda med tillsynsmyndigheten.

Av JO:s beslut och de tidigare omnämnda remissyttrandena framgår att det av tillsynsmyndigheterna upplevs som särskilt besvärande att förval- tarna inte inhämtar tillsynsmyndighetens synpunkter innan beslut fattas i sådana viktiga frågor som t. ex. när det gäller att lägga ner en av gäldenären bedriven rörelse eller att sälja tillgångarna i boet till en person eller ett företag som står konkursgäldenären nära. I sådana och liknande fall har tillsynsmyndigheten ibland inte ens fått tillfälle att framföra sina syn- punkter. Jag har fått intrycket att man från tillsynsmyndigheterna skulle se det som betydelsefullt om förvaltaren ålades skyldighet att höra tillsyns- myndigheten innan viktigare förvaltningsätgärder vidtas. Jag anser att en sådan förändring skulle vara av värde inte bara för att göra tillsynsfunk- tionen effektivare utan också för att förvaltaren skall få stöd i sitt arbete. En skyldighet av nu angivet slag får naturligtvis särskild betydelse i sådana fall då fråga uppkommer för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Jag vill emellertid betona att detta inte får uppfattas som någon egentlig begränsning av förvaltarens självständighet. Principen bör fortfarande vara att det är förvaltaren som fattar besluten och tar ansvaret för dem.

JO anser bl.a. att tillsynsmyndigheterna bör åläggas skyldighet att vara aktiva i konkurs- och brottsutredningar. Jag delar denna uppfattning till viss del. Det ligger i tillsynsmyndigheternas kontrolluppgift att se till att förvaltarna utför erforderliga undersökningar om brottsliga handlingar,

• Sida 114
•  Original

återvinningsbara transaktioner och förfaranden som kan medföra närings- förbud. Jag vill redan här förutskicka att jag i följande avsnitt kommer att behandla frågan om en viss utvidgning av förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet (avsnitt 2.4.2).

Det primära ansvaret för de olika utredningar som det här gäller bör fortfarande ligga på förvaltaren. Det är emellertid viktigt att tillsynsmyn- digheterna kontrollerar att förvaltarna vidtagit de åtgärder vartill dessa utredningar föranleder. Sålunda bör tillsynsmyndigheten i sitt yttrande över förvaltarens slutredovisning framföra sin kritik om förvaltaren har underlåtit att anmäla t.ex. befogade brottsmisstankar till åklagare.

Enligt JO bör konkursförvalmrmxan ändras så att konkursförvaltarna i mindre konkurser inte av kostnadsskäl tvingas att avstå från att undersöka om gäldenären har begått någon brottslig handling före konkursutbrottet. 1 en skrivelse till domstolsverket. som fastställer taxa för förvaltararvode i mindre konkurser som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. har Eko-kommissionen begärt samma ändring. ] taxan anges numera att ett skäl för att överskrida taxebcloppet kan vara att förvaltaren gjort under- sökning av misstänkt ekonomisk brottslighet (se DVFS 1986: 15). Somjag uppfattar saken är den framförda kritiken därmed tillgodosedd.

Av JO:s beslut framgår att skyldigheten för tillsynsmyndigheten att yttra sig över förvaltarens arvodesräkningar ger upphov till viss irritation mellan myndigheterna och förvaltarna. Avsaknaden av vägledande lagreg- ler. uttalanden i förarbeten och klargörandc motiveringar av rättsliga in- stanser medför att tillsynsmyndigheterna har svårt att genomföra någon meningsfull granskning av räkningarna och att nå enhetlighet i gransk- ningsarbetet. JO föreslår att reglerna ändras så att myndigheterna bara behöver yttra sig över de räkningar som de själva begär att få yttra sig över.

Jag vill i denna fråga först framhålla att det naturligtvis alltid är en vansklig uppgift att granska arvodesräkningar. Det går aldrig att genom generella normer helt komma bort från en slutlig allmän skälighetsbedöm- ning från den granskandes sida. De faktorer som allmänt brukar tillerkän- nas betydelse vid denna bedömning är uppdragets svårighetsgrad. den tid som Uppdraget kräVt och den skicklighet varmed uppdraget har utförts. På rättshjt'ilpsområdet har man sökt komma till rätta med detta problem ge- nom att fastställa taxor för vissa typer av uppdrag. Systemet med taxor tillämpas också i viss utsträckning för förvaltararvoden i de mindre kon- kurser som avskrivs enligt 185 d %% KL.

En förutsättning för att ett taxcsystem skall kunna tilllämpas för vissa typer av uppdrag är emellertid att uppdragen sinsemellan är i stort sett likartade. Jag anser det därför närmast uteslutet att för konkurser med utdelning kunna nå fram till en taxa för förvaltararvodet.

Jag kommer i det följande (avsnitt 2.8.3) att beröra frågan om arvodes- taxa närmare. Jag Vill emellertid redan nu nämna att jag ämnar föreslå att det nuvarande förbudet att räkna förvaltarens arvode efter tid slopas (avsnitt 2.8.2). Detta medför enligt min mening att förutsättningarna för tillsynsmyndighetens — och även rättens -— prövning av förvaltarens arvo- desanspråk förbättras på ett påtagligt sätt.

• Sida 115
•  Original

Jag är emellertid inte beredd att biträda JO:s förslag till lösning av problemet med granskningen av förvaltarnas arvodesräkningar. Som jag också återkommer till i det följande (avsnitt 2.8.2.) menarjag att tillsyns- myndighetens granskning inte kan avvaras i de fall då arvodet inte fast- ställs enligt taxa.

Jag tar avslutningsvis i detta avsnitt upp frågan om sekretess hos till- synsmyndigheten. Frågan uppmärksammades ursprungligen av lagrådet i samband med granskningen av de lagförslag som låg till grund för 1979 års reform. I samband med sekretesslagens tillkomst uttalades i denna fråga att det kunde förmodas att behov av sekretess hos tillsynsmyndigheten skulle uppkomma endast undantagsvis och någon regel om detta fördes därför inte in i lagen. Konstitutionsutskottet uttalade i ett betänkande (KU 1982/83:12) med anledning av en motion att frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheterna kunde förväntas komma upp i samband med kon- kurslagskommitte'ns slutbetänkande och riksdagen avslog motionärens hemställan att införa regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten. RSV har också i en'framställning till justitiedepartementet hemställt om att regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten införs.

Kommitténs betänkande behandlar emellertid inte denna fråga. Enligt JO föranleder frånvaron av sekretess hos tillsynsmyndigheterna betydande olägenheter. Handlingar som innehåller uppgifter om företagshemligheter av ekonomisk eller teknisk natur kan inte lämnas till tillsynsmyndigheten eftersom handlingarna där blir offentliga och åtkomliga för envar. ! likhet med JO och RSV anserjag att det finns starka skäl som talar för att det bör införas möjligheter att belägga handlingar som ges in till tillsynsmyndighe- ten med sekretess. Det skall naturligtvis endast vara fråga om sådana handlingar som berör enskildas ekonomiska förhållanden eller företags- hemligheter. Sekretessregeln bör utformas så att offentlighet skall gälla i alla de fall som det inte kan antas att utlämnandet av handlingen medför skada. Bestämmelsen bör alltså förses med ett s.k. rakt skaderekvisit.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag anser inte att den grund- läggande kompetensfördelningen mellan förvaltare och tillsynsmyndighet för närvarande bör ändras. I fråga om förvaltarens befogenheter anser jag att det i lagen bör öppnas möjlighet för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör vara skyldig att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Denna skyldighet motiveras bl.a. av en önskan att ge tillsynsmyndigheten ett bättre underlag för sin efterhandskontroll och för granskningen av förvaltarens arvodes— anspråk. Jag föreslår också att regler om sekretess i tillsynsmyndighetens verksamhet införs för att förbättra dessa myndigheters tillgång till hand- lingar av betydelse för gransknings- och kontrollarbetet.

• Sida 116
•  Original

Mitt förslag: Förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet utvid- gas i vissa hänseenden. Förvaltaren bör således. om detär möjligt, i förvaltarberättelsen ange vid vilken tidpunkt insolvensen kan antas ha inträtt. och om det finns anledning att anta att någon är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning till aktiebolag eller ekonomisk förening eller utge skadestånd till aktie- bolag, ekonomisk förening eller handelsbolag. Vidare bör om det är möjligt och anledning finns därtill, anges vid vilken tidpunkt skyldig- het kan antas ha inträtt enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen (1975:1385) att upprätta särskild balansräkning.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 70—71, 86).

Remissinstanserna: Förslaget har biträtts av de flesta remissinstanserna. En remissinstans anser att förvaltaren därigenom åläggs arbetsuppgifter som faller utanför konkursinstitutets ram och som medför fördyringar som drabbar alla borgenärer men som endast gagnar staten (remissamman- ställning 11 s. 49—51).

Skälen för mitt förslag: Frågan om vid vilken tidpunkt gäldenären blev insolvent har betydelse i återvinningssammanhang och är vidare av intres- se för vissa straffrättsliga bedömningar. För att understryka vikten av att frågan utreds av förvaltaren bör det uttryckligen anges att förvaltarberät- telsen. om det är möjligt, skall innehålla uppgift därom.

] 12 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom. Om utbetalning skett till aktieäga- re i strid mot lagen är mottagaren under vissa förutsättningar skyldig att återbära vad han uppburit. Äterbäringsskyldigheten föreligger oavsett om medlen behövs för att tillfredsställa bolagets borgenärer men görs i prakti- ken gällande främst i de fall då bolaget gått i konkurs. Talan om återbäring förs för bolaget av dess ställföreträdare. I förekommande fall kan således konkursförvaltaren föra sådan talan.

För brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställde denna ansvariga. Bestämmelser om denna och annan skadeståndsskyldighet meddelas i 15 kap. aktiebo- lagslagen. Skadeståndsskyldigheten gäller för stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget (1 S*). Även revisorer och aktieägare kan bli skadeståndsskyldiga (2 och 3 åå). Särskilda bestämmelser finns om tid för anställande av talan av konkursboet om bolaget försätts i konkurs (6 5).

Av intresse är vidare de regler i aktiebolagslagen som ger möjlighet för en borgenär att framställa anspråk mot styrelseledamöter m.fl.. särskilt bestämmelsernai 13 kap. 2 &. De föreskriver i sin lydelse från och med den 1 januari 1984 att en särskild balansräkning skall upprättas så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Upprättas en sådan balansräkning. en s.k. kontrollbalansräkning, inleds ett förfarande som Linder vissa förutsättning—

• Sida 117
•  Original

är kan leda till skyldighet för styrelsen att ansöka om likvidation. Vid underlåtenhet från styrelsens sida att fullgöra vad som åligger den kan styrelseledamöterna bli personligen ansvariga för bolagets därefter upp- kommande förbindelser. Bestämmelserna om skadestånd i 15 kap. ger också möjlighet för den enskilde borgenären att kräva skadestånd av styrelseledamöter m.fl. när dessa vållat borgenären skada genom överträ- delse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.

De nämnda bestämmelserna har som framgått ett nära samband med konkurslagens regler. Äterbäring kan således ses som ett alternativ till återvinning. Det är enligt min mening befogat att uttryckligen ålägga för- valtaren skyldighet att utreda och lämna uppgift även om dessa möjligheter att återföra medel till bolaget. Även frågor om likvidationsplikt enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen bör förvaltaren vara skyldig att utreda. Av prak- tiska skäl bör utredningsplikten begränsas till frågan om vid vilken tid- punkt skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning uppstått. Utred- ningen härom är av värde för de borgenärer som vill aktualisera det personliga betalningsansvaret: konkursförvaltaren har själv inte rätt att föra talan därom.

Lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar innehåller bestämmelser om olovlig vinstutdelning m.m. och skadestånd som är närbesläktade med reglerna i aktiebolagslagen. Motsvarande bestämmelser finns i förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar (prop. 1986/87z7). Vidare innehåller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bestämmelser om skadeståndsskyldighct för bolagsman gentemot handelsbolaget. Förvalta- rens uppgiftsskyldighet bör därför avse även frågan hur dessa bestämmel- ser har iakttagits. Såsom lagrådet har påpekat finns det inte något behov av att ålägga förvaltaren uppgiftsskyldighet beträffande sådana juridiska personer som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsvn.

2.5. Återvinning till konkursbo 2.5.1 Gällande rätt

Ätervinningsinstitutet infördes i svensk rätt genom 1862 års konkurslag. Regelsystemet har därefter byggts ut allteftersom reformbehov uppstått. Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning är 1975. då reglerna ändra- des i åtskilliga avseenden.

Ätervinning innebär att egendom som före konkursutbrottet frångått gäldenären genom i och för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda förutsättningar. Reglerna om återvinning bru- kar sägas ha två syften. För det första avses möjligheten till återvinning motverka att borgenärer för att få en bättre ställning i händelse av konkurs företar brädstörtade åtgärder gentemot en gäldenär som har kommit i ekonomiskt trångmål. För det andra vill man förhindra att gäldenären på ett illojalt sätt gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärerna.

Reglerna om återvinning är i huvuddrag utformade på så sätt att det i varje paragraf anges en typ av ätervinningsgrundande transaktion och ett

• Sida 118
•  Original

tidsrekvisit, innebärande att transaktionen måste ha skett inom viss tid före en särskild fristdag. Med fristdag avses i allmänhet dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till konkursdomaren. Vid 1975 års reform gjordes återvinningsreglerna. med ett undantag. objektiva genom att utformas så att återvinning inte längre skulle vara beroende av att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning eller om att han gynnats framför andra.

De återvinningsgrundande transaktionerna enligt de objektiva reglerna är gåva och vissa gåvoliknande transaktioner. bodelning som innefattar eftergift till förmån för make eller makes dödsbo. utbetalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension till närstående. avsättningar till pensions- och personalstiftelse. betalning av skuld som gjorts med annat än sedvan- liga betalningsmedel. i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och som inte kan anses som ordinär. kvittning under motsvarande förhållanden, pantsättning eller liknande sä- kerställelse i efterhand samt utmätning.

Dessa objektivt bestämda regler kompletteras av en på subjektiva rekvi- sit grundad generell regel som avser fall då gäldenären förfarit otillbörligt och medkontrahenten var i ond tro.

Från återvinning undantas genom en särskild bestämmelse betalning av skatt eller allmän avgift om fordringen var förfallen till betalning samt. under vissa förutsättningar. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbi- drag.

Ätervinningsfristerna förlängdes betydligt vid 1975 års reform. Frånsett bodelningsfallet föreskrivs i paragraferna en kortare frist då återvinning skall äga rum titan reservation. Denna automatiska frist är sex månader för rättshandlingar av benefik natur och tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring till pcnsionsstiftelse av benefik natur liksom överfö- ring till personalstiftelse gäller härutöver en förlängd återvinningsfrist om ett år, med möjlighet för svaranden att freda sig från återvinning om han visar att gäldenären varken var eller genom transaktionen blev insolvent. Vidare gäller genomgående en på samma sätt konstruerad förlängd frist på två år gentemot närstående till gäldenären. För återgång av bodelning gäller enbart en sådan tvåårsfrist. För återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln gäller en frist om fem år i normalfallet medan talan mot närstående kan väckas utan tidsbegränsning.

Begreppet närstående i konkurslagen tillkom vid reformen år 1975 och har bestämts oberoende av liknande regleringar i andra sammanhang, t. ex. skatterättsliga regler. Till den krets som vid återvinning skall räknas som närstående hänförs först vissa personligen närstående. nämligen make, bröstarvinge, förälder. far-och morföräldcr, syskon och den som annars står gäldenären personligen särskilt nära. Som närstående till näringsidka- re ellerjuridisk person räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig gemenskap med den andre. grundad på andelsrätt eller där- med jämförligt ekonomiskt intresse och vidare den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Slutligen räknas som närstående den som är närstående till någon som enligt vad förut sagts är närstående.

• Sida 119
•  Original

Skyldigheten att återbära egendom vid återvinning kan jämkas om syn— nerliga skäl föreligger.

Som en generell förutsättning för att återvinning skall kunna komma i fråga gäller att transaktionen har varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem. Avgörande är härvid förhållandena vid tidpunkten för själva transaktionen. Någon uttrycklig bestämmelse härom finns dock inte utan detta rekvisit är underförstått.

2.5.2 Reformbehov m.m.

] KLförslaget har konkurslagskommitte'n tagit upp KL:s regler om åter- vinning i sak oförändrade utom på en punkt. till vilken jag återkommer i specialmotiveringen (4 kap. 5 s').

Eko-kommissionen har som utgångspunkt för sina överväganden haft vissa reformönskemäl som framförts i brottsförebyggande rådets (BRÅ) promemoria (PM 19825) Ätervinningsregler vid konkurs. vilken i sin tur baserats på undersökningar av återvinningsreglernas praktiska tillämp- ning. bl.a. intervjuer med konkursförvaltare och kronofogdar.

Kommissionen framhåller att konkursinstitutet har stor betydelse i kam- pen mot den ekonomiska brottsligheten genom att det vid konkursutred- ningen ges tillfälle att undersöka i vad mån brottslighet eller andra illojala förfaranden förekommit. Enligt kommiSSionen visar gjorda undersökning- ar att det i en stor del av konkurserna, i synnerhet i dem där tillgångar saknas. finns anledning att misstänka att brott begåtts före konkursen. Vidare visar undersökningsmaterialet och kommissionens egen utredning att illojala transaktioner till skada för borgenärerna är vanligt förekomman— de. Enligt kommissionen har återvinningsreglerna och deras tillämpning central betydelse för bekämpandet av ekonomisk brottslighet vid sidan om övriga sanktionsregler. Dessa är i huvudsak reglerna om straffansvar för gäldenärsbrott. bestämmelserna om näringsförbud i samband med kon- kurs. de bestämmelser som gör ställföreträdare förjuridisk person person- ligen ansvarig för dennes skulder och aktiebolagslagens bestämmelser om återbäring och skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter m.fl. gent- emot bolaget vid överträdelse av reglerna om utdelning m.m.

Kommissionen konstaterar att de illojala transaktionerna är svåra att komma åt med nuvarande ätervinningsregler. Kommissionen föreslår där- för reviderade regleri avsikt att förstärka återvinningsinstitutet. En huvud- linje som kommissionen valt i sina överväganden är att återvinningsreg- lerna bör förstärkas i första hand när det gäller transaktioner mellan kontrahenter som är närstående. t.ex. bolag i en koncern eller bolag som ägs av en och samma person eller grupp av personer. Kommissionen föreslår emellertid också utvidgade återvinningsmöjligheter i fråga om transaktioner mellan kontrahenter som inte är närstående. De föreslagna ändringarna berör både grunderna för återvinning och det processuella förfarandet. Därutöver föreslås att konkursförvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet skall utvidgas.

För egen del vill jag inledningsvis framhålla följande. Som jag redan har berört är en av återvinningsinstitutets viktigaste funktioner att motverka

• Sida 120
•  Original

kapplöpning mellan borgenärerna gentemot en gäldenär i ekonomiskt trångmål. Härigenom skyddas både gäldenären och borgenärskretsen som sådan. Borgenärerna blir mer jämspelta. de slipper att kontinuerligt följa gäldenärens ekonomiska ställning för att ta till vara sin rätt och transaktio- ner som rubbar förmånsrättsordningen neutraliseras. En annan viktig funktion hos återvinningsinstitutet är att borgenärerna skyddas mot att gäldenären på ett illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Återvinningsreglernas betydelse ligger inte minst på det preventiva planet.

Återvinning är en civilrättslig sanktion men reglerna i ämnet har till stor del samma grundläggande syfte som reglerna om brott mot borgenärer (tidigare benämnda gäldenärsbrott'). Det är av stor vikt att såväl de civil- rättsliga som de straffrättsliga sanktionerna fungerar effektivt. Straffsank- tionen riktar sig emellertid mot gäldenären medan återvinningsreglerna har gäldenärens medkontrahent som adressat. Återvinningsreglerna måste därför utformas från delvis andra utgångspunkter än reglerna om straffan- svar. Intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen måste således beaktas. Det är av stor vikt att man i affärslivet i möjligaste mån skall kunna lita på att giltiga transaktioner också blir bestående. Hur långt återvinningsreglerna skall sträcka sig är alltså beroende av en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen. Det bör emellertid framhållas att detta intresse främst är aktuellt i fråga om transaktioner mellan parter som inte är närstående. I närståendefallen har den allmänna omsättningens intresse mindre tyngd. Ätervinningsreglerna är neutrala i den meningen att vad som kan återvinnas kommer borgenärs- kollcktivet som helhet till godo. Genom att fordringar på skatter och allmänna avgifter i praktiken har den bästa allmänna förmånsrätten. har dock staten ett särskilt intresse av ett väl fungerande återvinningsinstitut.

Ätervinningsmöjlighcterna vidgades avsevärt genom 1975 års reform. De undersökningar som redovisats i kommissionens betänkande visar emellertid att reglerna fortfarande är behäftade med bristeri en del avseen- den. Dct är angeläget att komma till rätta med dessa och det är enligt min mening mycket tillfredsställande att ett underlag för detta har presenterats genom kommissionens arbete. En stor del av remissinstanserna. däribland flera som ställer sig avvisande till kommissionens förslag i övrigt. har också instämt i kommissionens uppfattning att reglerna inte fungerar helt tillfredsställande.

I det följande kommer jag att översiktligt gå igenom de reformförslag kommissionen lämnat och därvid ange i vad mån jag anser förslagen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit att undunmgetfrån återvinning av betalda skatter och allmänna (lt-'glflel' ska]! utvidgas till att omfatta även förmåns- rätt på grund av utmätning härför. Enligt kommissionen finns inte något sakligt skäl för att förmånsrätt på grund av utmätning för skatter och avgifter inte skall åtnjuta samma skydd som betalning. Återvinningsfrihe- ten blir enligt kommissionen beroende av tillfälligheter med den nuvarande ordningen. Om undantaget utvidgas kan kronofogdemyndigheten dessut- om pröva frågan om uppskov med försäljning av utmätt gods utan att

• Sida 121
•  Original

behöva ta risken för återvinning med i bedömningen. När det gäller för- månsrätt som vunnits på grund av betalningssäkring finns det enligt kom- missionen inte någon anledning attåndra på nuvarande ordning. nämligen att förmånsrätten kan återvinnas. Betalningssäkringen fungerar nämligen praktiskt sett som ett säkerställande av inte förfallna skatte- och avgifts- fordringar.

Två remissinstanser, riksskatteverket och en kronofogdemyndighet. har tillstyrkt förslaget medan övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga ansett att det inte bör genomföras (remissammanställning 11 s. 18— 20).

För egen del får jag anföra följande. Att betalda skatter och därmed jämställda skulder vid reformen år 1975 uteslöts från återvinning hade sin grund i att tillämpningsproblem kunde förväntas uppstå med den nya bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning (35 å). Undantaget bc- dömdes dock inte få någon större praktisk betydelse eftersom återvinning som avsett betalda skattebelopp var utomordentligt sällsynt.

Skatter och avgifter har numera förmånsrätt enligt 11 & förmånsrättsla- gen (1970:979). Av de allmänna förmånsrätterna — som gäller endast i konkurs — är det bara vissa kostnader som har samband med en konkurs- ansökan m.m. som har företräde framför skatter och avgifter (10 å). Ut- mätning ger enligt 8 äförmånsrättslagen särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen. Regleringen innebär i övrigt att särskilda förmånsrätter har företräde framför allmänna men att de konkurskostnader som avses i 10 å som regel skall tas ut före fordringar med förmånsrätt på grund av utmät- ning (15 51. I praktiken följer alltså förmånsrätten för skatter och avgifter omedelbart efter förmånsrätten pågrund av utmätning.

Det sagda innebär att frågan huruvida den förmånsrätt som vunnits genom utmätning för skatter och avgifter bör vara återvinningsbar eller inte normalt har betydelse endast i det fallet att konkursboets egendom också är utmätt för andra fordringar och att den utmätningen skett samti- digt eller senare. Dessutom krävs att den förmånsrätt som vunnits genom den senare utmätningen inte återvinns eller att utmätningen inte faller av något annat skäl. 1 andra fall är skatte- eller avgiftsutmätningen inte till nackdel för någon annan borgenär och återvinning på den grunden uteslu— ten.

Den praktiska betydelsen av en regel som hindrar återvinning av för— månsrätt på grund av utmätning för skatte- eller avgiftsfordringar är alltså utomordentligt liten. Några remissinstanser. bl.a. från kronofogdesidan. har vidare påpekat att det i den situationen att egendom samtidigt utmätts för en skattefordran och en enskild fordran skulle te sig stötande om den enskilde borgenären förlorar sin förmånsrätt medan staten på grund av en särskild undantagsbestämmelse får behålla sin.

Även om jag har förståelse för de skäl som har legat till grund för kommissionens förslag anserjag med hänsyn till vad som nyss anförts inte att det lämpligen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit en bestämmelse enligt vilken s.k. late/im skulder får beaktas vid bedömningen av om en rättshandling får återvin— nas. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till ett förslag som den

• Sida 122
•  Original

har lagt fram för straffrättsligt ändamål i promemorian (Ds Ju 1983zl7) Gäldenärsbrott. Kommissionens förslag innebär att när gäldenärens skuld- förhållanden är av betydelse för prövning av en fråga om återvinning. hänsyn skall tas även till sådana skulder som uppkom först efter rättshand- lingen. om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid denna tidpunkt.

Bakgrunden till kommissionens förslag är i första hand de problem som kan föreligga när man i återvinningssammanhang skall avgöra frågan vid vilken tidpunkt en skuld avseende skatter eller avgifter skall anses ha uppkommit. När det gäller inkomstskatt har det sålunda hävdats att skul- den inte uppkommer förrän vid beskattningsårets utgång. Inkomstskatte- effekten av vissa transaktioner som äger rum under löpande beskattningsår kan neutraliseras genom andra transaktioner, och det har brukat hävdas att någon säker bedömning av skattekravets storlek därför inte kan göras förrän beskattningsåret gått till ända.

Den bestämmelse som kommissionen föreslagit i ämnet tar emellertid sikte inte bara på skulder avseende skatter och avgifter utan på skulder över lag och är främst avsedd att ha betydelse i fråga om det s. k. nackdels- rekvisitet, dvs. kravet på att rättshandlingen på ett eller annat sätt skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. En förutsättning för bestämmelsens tillämp- lighet är att fordringen sedermera verkligen uppkommer och görs gällande i konkursen.

Förslaget har kommenterats från åtskilliga håll under remissbehandling- en. Flera remissinstanser tillstyrkeri princip förslaget utan några närmare kommentarer, men drygt hälften av instanserna avstyrker det och framför kritiska synpunkter. Bl.a. har jämförelsen mellan återvinning och brott mot borgenärer kritiserats. Flera remissinstanser menar att kommissio- nens förslag medför alltför stor osäkerhet i omsättningen och inte tillgo- doser kravet på förutsebarhet. Det anses sålunda ohållbart att en medkon- trahent inför en tillämnad affär med gäldenären skall behöva sätta sig in i vad denne har för latenta skulder. Den föreslagna bestämmelsen har an- setts oklar till sin innebörd och dess förutsatta tillämplighet på skulder avseende skadestånd har kritiserats av många. Vidare har man efterlyst ett klarläggande av hur bestämmelsen skall tillämpas på vanlig inkomstskatt. exempelvis hur den verksamhet som grundar en skatteskuld skall avgrän- sas och eventuella förlusters inverkan på inkomster som uppkommit dess- förinnan eller samtidigt. Det har även påpekats att regeln kräver komplice- rade beräkningar på skatte- och avgiftsdebiteringens område (remissam- manställning 11 s. 20-25).

Enligt min uppfattning är den kritik som sålunda har anförts mot försla- get till vissa delar starkt överdriven och grundad på missförstånd i fråga om förslagets innebörd. Jag vill emellertid framhålla att jag delar den uppfattningen som kommit till uttryck i en del remissvar att man i detta sammanhang inte utan vidare kan göra jämförelser mellan återvinning och brott mot borgenärer. Bestämmelsernas adressater är således olika. Inom straffrätten begränsas vidare bestämmelsens betydelse väsentligt genom det subjektiva rekvisitet: ansvar kan endast komma i fråga om förekoms-

• Sida 123
•  Original

ten av s.k. latenta skulder var täckta av gäldenärens uppsåt eller. i vissa fall. oaktsamhet. Någon sådan naturlig begränsning av tillämpningsområ— det finns inte i återvinningssammanhang. Skillnaden mellan de straffrätts- liga reglerna och återvinningsreglerna har emellertid också en annan sida. De straffrättsliga reglerna har ansetts kräva en restriktiv tillämpning av rekvisitet gäldenär och detta har varit utgångspunkten när man i doktrin och praxis har haft att ta ställning till frågan om vid vilken tidpunkt ett sådant skuldförhållande som kan föranleda straffansvar uppkommer. Den praxis som har utbildats här behöver dock inte utan vidare anses tillämplig på andra rättsområden. Jag vill vidare erinra om att den straffrättsliga regleringen av motsvarande fråga numera har fått en annan utformning än den som kommissionen föreslagit (prop. 1985/86z30. JuU 12, rskr. 66. SFS 1986z43).

Som jag redan varit inne på skulle den av kommissionen föreslagna bestämmelsen framför allt ha betydelse i fråga om nackdelsrekvisitet. Detta innebär ett krav på att transaktionen på ett eller annat sätt skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. Betalning av en skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom kan således inte återvinnas. Transaktionen skall vidare ha varit till nackdel för borgenä- rerna vid den tidpunkt när den företogs. Återvinning kommer alltså inte i fråga om t.ex. aktier säljs till dagskurs och de sedan stiger i värde under tiden fram till dess att säljaren försätts i konkurs. så att avtalet hade varit oförmånligt om det skett omedelbart före konkursen. Vid återvinning enligt otillbörlighetsregeln. 30 &? KL. är det emellertid tillräckligt att rätts- handlingen i förening med senare åtgärd. t.ex. att gäldenären undanhåller valuta som han fått. var till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Nackdelsrekvisitet framgår inte av någon uttrycklig bestämmelse utan är underförstått och det har överlämnats till rättstillämpningen att från fall till fall avgöra om nackdel uppstått för någon borgenär.

Vid nackdelsbedömningen kan man komma in på frågan om tidpunkten för Olika skulders uppkomst. Den frågan är också avgörande för bedöm- ningen om en fordran får göras gällande i konkurs.

Bestämmelser om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs finns för närvarande i lOOå KL. Den paragrafen motsvaras i mitt förslag av 5 kap. l &. Enligt 100 & första stycket KL får i princip endast fordringar som uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande. Detta innebär dock inte att samtliga de omständigheter som utgör grunden för fordringen måste ha inträffat före konkursbeslutet. Enligt paragrafens and- ra stycke får nämligen en fordran göras gällande även om den är beroende av villkor eller inte förfallen till betalning. l doktrinen har en allmän princip formulerats enligt vilken den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen skall få göras gällande.

Huvudprincipen måste vara att den som vid tidpunkten för en rättshand- ling som är i fråga för återvinning har en fordran som får göras gällande i konkurs är att anse som borgenär redan vid den tidpunkten. En sådan fordran bör således komma i beaktande vid nackdelsprövningen.

• Sida 124
•  Original

Vad kommissionen har velat uppnå med den föreslagna bestämmelsen får alltså. såvitt gäller skulder i allmänhet. i princip anses motsvara gällan- de rätt genom den innebörd begreppet borgenär måste ges vid nackdelsbe- dömningen. En skuld avseende böter, där domen ännu inte vunnit laga kraft vid tidpunkten för rättshandlingen. för att nämna ett av kommissio- nens exempel. kan således beaktas vid nackdelsbedömningen. Också skulder avseende skadestånd torde kunna beaktas när den skadegrun- dande händelsen har ägt rum före rättshandlingen, även om skadan då ännu inte inträffat.

När det gäller skulder avseende skatter och avgifter är problemen delvis annorlunda. Jag vill här först framhålla att man i skatterättsliga samman- hang brukar använda uttrycket latent skatteskuld för att ange en skattebe- lastning som kan bli aktuell någon gång i framtiden. Man avser då det förhållandet att en framtida försäljning av en tillgång kommer att utlösa en inkomstbeskattning. Sålänge en försäljning inte har skett utgör den framti- da skattcn en latent (dold) skuld som åvilar tillgångarna i fråga. Den latenta skulden kan aldrig anges till ett exakt belopp eftersom den är beroende av ett antal okända faktorer såsom om och när försäljning sker. vinstens storlek och den skattskyldiges övriga inkomster (jämför arvs- och gåvo- skattekommitténs delbetänkande. DsFi 1986z4. Latent skatteskuld vid arvs- och gåvobeskattning s. 5). Enligt min mening bör man därför undvika att tala om latenta skatteskulder för fall där den transaktion som ger upphov till skattebelastningen redan har företagits.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har det brukat hävdas att skulder avseende inkomstskatt i konkursrättsliga sammanhang skall anses uppkomma först i och med beskattningsårets utgång. Staten skulle följakt- ligen. vid tillämpning av 100 % KL. i princip inte vara berättigad till utdel- ning för en fordran på slutlig skatt med mindre än att beskattningsåret har gått till ända före konkursutbrottet.

Frågan om vid vilken tidpunkt skatte- och avgiftsskulder uppkommer är emellertid i viss mån oklar. Detta har föranlett en uttrycklig reglering såvitt gäller förutsättningarna för förmånsrätt i konkurs.

I 3. & lagen (1971: 1072) om förmånsberättigadc skattefordringar m.m. finns sålunda en särskild bestämmelse som föreskriver att den tidrymd till vilken en skatt eller avgift är att hänföra skall ha gått till ända när beslutet om konkurs meddelades för att förmånsrätt för en fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen ( 1953: 272) eller slutlig avgift enligt vissa författningar skall föreligga. l förarbetena till denna bestämmelse påpekades att det härmed kan uppkomma en skillnad mellan möjligheten att bevaka fordring- en över huvud taget och att bevaka denna med förmånsrätt men att frågan i praktiken får mindre betydelse. En fullständig lösning på problemen med att avgöra när en skatte- eller avgiftsfordran skall kunna bevakas ansågs böra göras i annat sammanhang (prop. 1971: 142 s. 40).

Dessa uttalanden ger underlag för den slutsatsen att en skattefordran i vissa fall kan berättiga till utdelning även om den tidrymd till vilken skatten är att hänföra inte gått till ända när beslutet om konkurs meddelades. Vidare bör framhållas att de nyss nämnda bestämmelserna inte är avsedda att begränsa förmånsrätten för preliminär skatt eller avgift. Det uttalas

17 4

• Sida 125
•  Original

således i förarbetena att en fordran på t.ex. preliminär B—skatt bör kunna göras gällande med förmånsrätt även om fordringen inte har förfallit till betalning vid konkursutbrottet såvitt avser den del av fordringen som får anses belöpa på tiden dessförinnan (samma prop. s. 43).

1 den mån en fordran på skatt eller avgift har betalningsrätt i konkurs bör den som förut har konstaterats också kunna beaktas vid nackdelsprövning- en i återvinningssammanhang. Av den uttryckliga regleringen beträffande frågan om förmånsrätt kan slutas att detta i vart fall kan ske dels, såvitt gäller slutlig skatt eller avgift. om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att hänföra har gått till ända vid tidpunkten för rättshandlingen. och dels. såvitt gäller preliminärt debiterade skatter och avgifter. till den del fordringen får anses belöpa på tiden före rättshandlingen.

Somjag tidigare varit inne på utesluter dock inte regleringen att man vid nackdelsbedömningcn bör kunna ta hänsyn till en sådan fordran vid en tidigare tidpunkt än som nu har sagts. Ibland kan ju den skatteskuld som sedermera. efter beskattningsperiodens utgång. framräknas i princip hän- föras till de olika transaktioner som har skett under perioden. och det finns därför utrymme för ett synsätt som innebär att en viss transaktion som har företagits under denna period skall anses ha ökat gäldenärens skulder. Detta får i allt fall anses gälla vid extraordinära affärshändelser. såsom försäljning av större delen av tillgångarna i en rörelse. I sådana situationer möter det normalt inte heller några beaktansvärda problem att fastställa den skatt som hänför sig till transaktionen i fråga.

Som kommissionen har framhållit bör återvinning i alla händelser kunna komma i fråga enligt otillbörlighetsregeln i nuvarande 30 & KL. om förut- sättningarna i övrigt för återvinning enligt denna bestämmelse är upp- fyllda, i det fallet att gäldenären genom att sälja rörelsetillgångar tar fram en skatteskuld som han inte kan betala därför att vederlaget tas i anspråk för reglering av annan gäld. Skatteanspråk som uppkommer vid sådana transaktioner som kan återvinnas enligt otillbörlighetsregeln torde ofta fastställas genom eftertaxering. Vanligen ger då eftertaxeringsbeslutet di- rekt besked om storleken av den skatt som belöper på den aktuella trans- aktionen.

Oavsett om det gäller återvinning enligt otillbörlighetsregeln eller enligt de objektiva bestämmelserna kan man emellertid. som har framhållits vid remissbehandlingen. också tänka sig fall där det på grund av tidigare förluster eller andra transaktioner under beskattningsperioden uppkommer svårigheter att beräkna den skatteskuld som föreligger vid tidpunkten för eller hänför sig till en viss rättshandling. Det kan alltså vara fråga om sinsemellan mycket skiftande situationer. Den av kommissionen föreslag- na regleringen löser inte de problem som kan uppkomma. Det torde vara ofrånkomligt att hithörande frågor till viss del överlämnas till rättstillämp- ningen. Det förtjänar i det här sammanhanget också framhållas att frågan huruvida nackdel uppstått för staten som skatteborgenär över huvud taget inte aktualiseras med mindre än att staten är berättigad till utdelning för den aktuella fordringen.

När det gäller skttlder avseende arbetsgivaravgifter är uppbörden därav numera. genom lagen (l984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-

• Sida 126
•  Original

givare. samordnad med systemet för uppbörd av innehållen preliminär- skatt enligt uppbördslagen. Efter ändringar i 3 & lagen om förmånsberätti- gade skattefordringar m.m. har en fordran som avser arbetsgivaravgift numera förmånsrätt i den mån avgiften belöper på lön eller annan ersätt- ning som har utgetts före beslutet om konkurs. En sådan skuld kan därför beaktas vid nackdelsprövningen om avgiften belöper på lön eller annan ersättning som har utbetalats före den för återvinning aktuella rättshand- lingen (jfr prop. 1984/85:22 s. 20). I fråga om mervärdeskatt inträder skattskyldighet senast i och med att en vara levereras. en tjänst tillhanda— hålls osv. (4 ålagen 1968:430 om mervärdeskatt). Även en sådan skuld bör därför kunna beaktas vid nackdelsprövningen om varan levererats osv. före rättshandlingen.

Det anförda ger vid handen att en tillämpning av gällande principer i linje med de uttalanden som jag här har gjort lämnar ett betydande utrymme för hänsynstagande till såväl skatte- och avgiftsskulder som andra typer av skulder vid nackdelsbedömningen i de hänseenden kommissionen åsyftat. Som jag tidigare varit inne på löser kommissionens förslag inte de problem som hithörande frågor väcker. Frågornas betydelse i återvinningssamman- hang bör heller inte överdrivas och behovet av en bestämmelse i ämnet är därför inte särskilt stort. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt har anfört har jag stannat för att inte i detta sammanhang förslå att en sådan bestämmelse införs.

Ett av kommissionens förslag som inriktar sig på närståendetransak- tioner är ett förslag om att bevisbördan för det subjektiva rekvisitet [ Oti/[bliirlighetsregeln (30 15 KL)" skall även/lyftas på närstående medkontra- hent . Enligt förslaget skall det således ankomma på medkontrahenten. i de fall denne är närstående till gäldenären, att visa att han varken hade eller bort ha kännedom om insolvensen eller de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Detta är enligt min mening en mycket betydelsefull fråga. Som jag närmare kommer att utveckla i det följande (avsnitt 2.5.4) anserjag liksom kommissionen att åtgärder för att minska återvinningskärandens utred- nings- och bevisproblem bör vidtas.

I bestämmelsen om betalning av skuld (35 å KL) har kommissionen föreslagit två ändringar rörande rekvisitet ordinär betalning. Enligt den gällande bestämmelsen går en betalning av skuld åter om den skett inom återvinningsfristen och gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel. i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning äger dock inte rum om betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses ordinär. Kommissionen föreslår att be- visbördan härför skall överflyttas pä gäldenärens medkontrahent i defall denne inte är närstående till gäldenären. I förhållande till närstående medkontrahent föreslås att beta/ningens ordinära karaktär inte skall ha någon betydelse alls.

Enligt kommissionen har rekvisitet ordinär betalning vållat tillämpnings- problem och har. enligt de av BRÅ gjorda undersökningarna. avsevärt försvårat återvinningsmöjligheterna enligt denna paragraf. Kommissionen har motiverat sitt förslag att helt slopa undantaget för ordinära betalningar

• Sida 127
•  Original

till närstående med att betalningar till närstående före en konkurs generellt sett mäste presumeras ske i ett illojalt syfte. I de fall regeln skulle föra för långt föreslås att jämkning skall kunna ske enligt 40 & KL. Enligt de av BRÅ i sin promemoria redovisade undersökningarna anses varken motiv eller lagtext ge säker ledning när det gäller att fastställa vad som skall anses som ordinär betalning. Det påpekas vidare att vägledande praxis saknas, vilket förklaras med att återvinningsfrågor ofta löses förhandlingsvägen.

Flertalet remissinstanser har avstyrkt förslagen (remissammanställning ll s. 28—33).

Vid paragrafens tillkomst undantogs ordinära betalningar från återvin- ning eftersom återvinningsmöjligheterna annars skulle bli för omfattande. Jag har svårt att se att det finns några avgörande skäl att se annorlunda på frågan i dag. Betalningar som med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinära bör alltså även i fortsättningen undantas från återvinning. De tillämpningsproblem som kommissionen velat komma åt rör i första hand innebörden av begreppet ordinär betalning och inte eventuella bevispro- blem för återvinningskäranden. En lösning med omvänd bevisbörda enligt den föreslagna modellen framstår därför som mindre lämplig. Att återvin- ningsfrågorna enligt denna bestämmelse kan lösas förhandlingsvägen tyder också på att bestämmelsen har preventiv effekt.

Ätskillig vägledning för vad som skall förstås med att en betalning är att anse som ordinär föreligger genom uttalanden i samband med tillkomsten av 35 s KL (_prop. l975:6 s. 223 ff och 227). Det ligger emellertid i förhållandenas natur att det måste överlämnas till rättstillämpningen att närmare bestämma innebörden i olika typfall. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang göra några ytterligare uttalanden till ledning för tolk- ningen av bestämmelsen.

Kommissionen har rörande samma paragraf föreslagit en ändring av lagtextcns uttryck "med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens eko- nomiska ställning" till ”med avsevärt belopp". Ändringen är avsedd att förebygga missförstånd, men i likhet med flera remissinstanser anser jag att den skulle innebära en saklig ändring som inte lämpligen bör genomfö- ras.

Ätervinningssvarandcn kan i vissa fall undgå återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Med insolvens avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig. Detta gäller beträffande de objek- tivt bestämda återvinningsbestämmclserna — således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 & KL — med undantag för bodelningsfallet. där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens. Med sufficiens avses att gäldenären har utmätningsbar egendom som motsvarar hans skulder.

Kommissionen har föreslagit att temat för nwtbevimingen :" dessa be- stämmelser ska/I avse gäldenärens snf/iciens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga ätervinningsfristerna — jag återkommer strax till detta — avskaffas motbevisningsmöjligheterna i nu- varande 31 å och 34 % första och tredje stycket KL för återvinningssva- rande som inte är närstående till gäldenären varför motbevisningsreglerna enligt kommissionens förslag endast rör närstående till gäldenären.

• Sida 128
•  Original

Som jag närmare kommer att utveckla (avsnitt 2.5.4.) anser jag att kom- missionens förslag bör genomföras såvitt gäller återvinning av rättshand- lingar av benefik karaktär men att temat för motbevisningen i övriga bestämmelser oförändrat bör avse gäldenärens solvens.

Kommissionen har föreslagit att återvinningsbestämmelscn beträffande betalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension (33 & KL). vilken i dag endast gäller närstående till gäldenären. skall ges generell tillämp- lighet och således gälla även medkontrahenter till gäldenären som inte är att hänföra till närståendekretsen. Som en följd därav föreslås att även bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på lön. arvode eller pension i konkurs (100 aå KL) utvidgas till att avse även icke närstående till gäldenären.

Jag ansluter mig till kommissionens överväganden och förslag rörande bestämmelsen om återvinning av lön. Detsamma gäller bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på sådan lön. Dock anserjag att tillämpnings- området för sistnämnda bestämmelse såvitt gäller icke närstående — i likhet med vad som gäller för återvinning — bör begränsas till uppenbara fall. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 2.5.5.)

Kommissionen föreslår vidare en förlängning av återt"inningsjristerna. Enligt förslaget utsträcks de automatiska fristerna beträffande gåva. betal- ning av uppenbart oskälig lön m.m.. benefik överföring till pensionsstif- telse och överföring till personalstiftelse från sex månader till ett år och för överföring till pensionsstiftelsc i annat fall. betalning av skuld. kvittning. ställande av säkerhet och utmätning från tre månader till sex månader. För den förstnämnda gruppen utvidgas vidare de förlängda fristerna vid trans- aktioner mellan närstående från två till tre år. Detsamma gäller bodelnings- bestämmelsen.

Jag delar kommissionens uppfattning att det finns ett behov av förlängda återvinningsfrister i vissa fall. Behovet är särskilt påtagligt när det gäller benefika transaktioner mellan närstående. ] likhet med kommissionen anser jag att fristerna i de fallen bör förlängas från två till tre år. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.5.6.)

Kommissionen har föreslagit en de] ändringar i de processuella bestäm- melserna. nämligen att talefristen skall räknas från dagen för konkursbe- slutet i stället för från fristdagen. att de subsidiära talefristerna skall för- längas från tre till sex månader. att återvinningstalan i viss utsträckning skall få väckas även efter konkursens slut och slutligen att återvinningsta- lan mot bevakad fordran skall få väckas oberoende av om anmärkning gjorts mot bevakningen.

De processuella bestämmelserna behandlar jag i ett särskilt avsnitt (2.5.7). Jag ansluter mig därvid helt till kommissionens förslag utom i ett avseende som gäller förslaget att talan om återvinning skall kunna väckas även efter det att konkursen avslutats.

Enligt 40 b & KL får talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen. Talan får dessutom väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Slutligen finns en särskild regel då fråga är om avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning. Tremånadcrsfristen räknas i dessa fall från den dag lagfart söktes respektive bodelningshandlingen gavs in till rätten.

• Sida 129
•  Original

Kommissionen har funnit att det i mindre konkurser inte är ovanligt att anledning till återvinning blir känd först efter konkursens slut. Sådana konkurser är i de aktuella fallen i allmänhet tillgångslösa och har då en varaktighet endast på några månader. Möjlighet till återvinning brukar uppmärksammas t.ex. vid taxeringsrevision. Kommissionen har därför föreslagit att återvinningstalan skall kunna väckas även efter konkursens slut men inte senare än ett år efter det att konkursen avslutades.

Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen (remissammanställning II 5. 46—48).

Själv vill jag först peka på att kommissionens förslag skulle behöva modifieras vid ett genomförande eftersom den föreslagna bestämmelsen täcker konkurser överlag och således även konkurser som pågått i flera år. vilket får anses mindre lämpligt. Regler enligt vilka talan kan väckas även efter konkursens slut kräver dock ytterligare överväganden. Framför allt krävs en reglering av hur förvaltarens arvode och kostnaderna i övrigt skall betalas om konkursboets talan i återvinningsprocessen inte är framgångs- rik. Den reglering som således skulle krävas står enligt min mening knap- past i proportion till de fördelar som står att vinna med reformen. Jag förordar därför att förslaget i den delen inte genomförs.

Som framgår av det tidigare anförda (avsnitt 2.4.2) biträder jag kommis- sionens förslag att i vissa avseenden utvidga förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet.

Kommissionen har därutöver lämnat vissa förslag till ändring av lagtex- ten som är av mer teknisk natur. Dessa kommerjag att behandla i special- motiveringen.

2.5.3 Bevisningen rörande det subjektiva rekvisitet vid återvinning av otillbörlig rättshandling

Mitt förslag: När fråga är om återvinning av en otillbörlig rättshand- ling skall medkontrahent som är närstående till gäldenären anses ha känt till eller bort ha känt till gäldenärens insolvens och de omstän-

digheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Återvinning skall dock inte äga rum om det görs sannolikt att den närstående varken hade eller bort ha sådan kännedom.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att närstående, för att undgå återvinning. skall bevisa att han var i god tro i de angivna hänseendena (betänkandet SOU l983:60 s. 81— 87").

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande nega- tivt mottagande. Majoriteten avstyrker omvänd bevisbörda. Många re- missinstanser godtar eller tillstyrker förslaget. Ett par av dessa ifrågasätter om de föreslagna ändringarna är tillräckliga ("remissammanställning ]] s. 25—28).

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande återvinningsbestämmelsen finns i 30% KL (motsvarar 4 kap. Så i mitt förslag). Möjligheten till

• Sida 130
•  Original

återvinning enligt den bestämmelsen. som för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten. blev vid reformen år 1975 betydligt mer omfattande än tidigare.

Bestämmelsen träffar alla slag av rättshandlingar, alltså även sådana som dessutom omfattas av de speciella återvinningsbestämmelserna. Det krävs att rättshandlingen skett på ett otillbörligt sätt och medfört antingen att en viss borgenär gynnats eller att egendom undandragits borgenärerna eller att gäldenärens skulder ökats. Gäldenären skall vidare ha varit insol- vent vid förfarandet eller blivit det på grund av detta. Bestämmelsen skiljer sig från de speciella återvinningsreglerna bl.a. därigenom att det är till- räckligt att indirekt skada uppkommit. Skadan för borgenärerna eller nå- gon av dem samt insolvensen behöver alltså inte vara en omedelbar följd av rättshandlingen utan kan följa av denna i förening med tillkommande omständigheter. Vidare uppställs ett s.k. subjektivt rekvisit innebärande att medkontrahenten skall ha känt till eller bort känna till insolvensen och de omständigheter som gjorde förfarandet otillbörligt för att återvinning skall äga rum. Skäl för att söka återvinning enligt denna paragrafi stället för enligt de speciella återvinningsbestämmelserna är att återvinningsfris- ten är längre. fem år — gentemot närstående gäller ingen frist alls — och att rättsföljderna är mer förmånliga t.ex. i fråga om avkastning och ränta (39 a & KL).

De undersökningar som ligger till grund för kommissionens betänkande visar att återvinningsbestämmelserna i 30 % KL sällan kommer till använd— ning. Detta förhållande har förklarats med svårigheterna för den som söker återvinning att styrka ond tro hos gäldenärens medkontrahent. Det är angeläget att försöka komma till rätta med dessa svårigheter så långt det nu går.

Det subjektiva rekvisitet. innebärande att gäldenärens medkontrahent måste ha varit i ond tro. är en avsiktlig begränsning av bestämmelsens i övrigt mycket vida tillämpningsområde. Att helt avstå från detta krav är somjag ser det uteslutet.

När det gäller närstående förefaller emellertid nuvarande beviskrav allt- för längtgäende. Man bör kunna utgå från att närstående till gäldenären regelmässigt känner till, eller borde känna till. både insolvensen och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Av det sagda följer attjag delar kommissionens uppfattning att man vid återvinning gentemot närstående med stöd av 30 % KL bör presumera ond tro hos den närstående. Det får då ankomma på denne att bryta presum- tionen.

Enligt kommissionsförslaget krävs för att presumtionen skall brytas att den närstående visar att han inte var i ond tro, dvs. i princip ett krav på full bevisning om detta. Enligt min mening bör man inte gå så långt. Det kan vara utomordentligt svårt att bevisa att man inte kände till ett visst förhål- lande. Om den närstående för att undgå återvinning skulle vara tvungen att bevisa att han var i god tro skulle otillbörlighetsbestämmelsen i praktiken bli i det närmaste helt "objektiv" i förhållande till närstående och således innebära ett faktiskt avskaffande av kravet på subjektiv täckning. Presum- tionen bör därför kunna brytas tidigare än vid styrkt god tro. En lämplig

• Sida 131
•  Original

avvägning synes vara att presumtionen bryts om motsatsen görs sannolik. Det bör alltså räcka att den närstående förebringar sådan utredning att det är sannolikt att han inte hade den relevanta kännedomen. Härigenom uppnår man att den som söker återvinning inte behöver be'visa ond tro vid sådana transaktioner där man erfarenhetsmässigt kan utgå från att ond tro ofta föreligger samtidigt som svaranden i processen ges realistiska möjlig- heter att undgå återvinning i de situationer där så faktiskt inte är fallet. Enligt min mening är en sådan ändring ägnad att öka återvinningsmöjlighe- terna enligt denna bestämmelse utan att rättssäkerhetens och den allmänna omsättningens intresse sätts åsido på något avgörande sätt. Någon lättnad i beviskravet för den som söker återvinning när det gäller transaktioner mellan gäldenären och medkontrahenter som inte är närstående bör där- emot inte genomföras.

Det kan tilläggas att. enligt vad som framkommit vid de nordiska över- läggningarna i ämnet. en bestämmelse enligt den av mig nu föreslagna modellen kommer att övervägas i Finland under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag. Den motsvarande danska och norska bestämmel- sen har inte varit utsatt för särskild kritik. Detta torde delvis. åtminstone såvitt gäller norsk rätt. hänga samman med att insolvensbegreppet där har en något annorlunda innebörd än det svenska.

2.5.4 Sufl'iciens i stället för solvens som tema för motbevisningen i vissa fall

Mitt förslag: Temat för den motbevisning återvinningssvaranden i vissa fall har att prestera för att undgå återvinning skall vid transak- tioner av benefik karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens.

Kommissionens förslag: Temat för motbevisningen skall vid transaktio- ner av såväl benefik som onerös karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga bl.a. de automatiska återvinningsfristerna. avskaffas bestämmelserna om motbevisning för icke närstående (jfr avsnitt 2.5.6). Förslaget om ändrat motbevisningstema avser därför endast närståendetransaktioner (betän- kandet SOU 1983160 5. 90—91).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande nega- tivt mottagande. En del remissinstanser anser att konsekvenserna av för- slaget inte är tillräckligt belysta (remissammanställning II s. 33—36).

Skälen för mitt förslag: Inom de automatiska fristerna kan återvinning ske utan att gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var insolvent eller blev insolvent genom denna. Insolvensfrågan har dock betydelse i återvinningssammanhang dels genom att insolvens vid återvinning enligt 30 & KL är en förutsättning för att återvinning skall kunna ske. dels genom att återvinning i vissa fall kan avvärjas av återvinningssvaranden. om denne visar att gäldenären varken var eller genom rättshandlingen blev insolvent.

HI

• Sida 132
•  Original

Med insolvens menas att en gäldenär inte rätteligen kan betala sina skulder allteftersom de förfaller och att betalningsoförmågan inte är endast tillfällig. En bedömning av om gäldenären var eller blev insolvent påverkas i allmänhet inte bara av förhållandet mellan skulder och tillgångar utan också av gäldenärens möjligheter att i framtiden förvärva egendom och erhålla kredit. Insolvensbedömningen har med andra ord ofta karaktären av en prognos.

Från insolvensbegreppet skall särskiljas insufficiens. som innebär att skulderna överstiger värdet av de utmätningsbara tillgångarna. Med illikvi- ditet menas att gäldenären saknar omedelbar tillgång till pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betal- ningsmedel.

Som jag tidigare nämnt kan återvinningssvaranden, om transaktionen ligger i tiden före den automatiska återvinningsfristen. i vissa fall undgå återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Detta gäller i samtliga objektivt bestämda återvin- ningsbestämmelser — således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 & KL — med undantag för bodelningsfallet (32 ö). där temat för motbevis- ningen är gäldenärens sufficiens.

Redan under förarbetena till 1975 års reform diskuterades om man inte borde låta kravet på bevisning från återvinningssvarandens sida avse suffi— ciens i stället för solvens. Det" framhölls bl.a. att bevisning om sufficiens antagligen i de flesta fall var mer ändamålsenlig än bevisning om solvens. Att solvensbegreppet slutligen valdes motiverades med att insolvens var allmän konkursgrund och att flera av de skäl som kunde åberopas för att insolvens skulle vara konkursgrund också talade för att bevisningen i förevarande situationer skulle avse solvens. Denna lösning antogs vidare medverka till nordisk rättslikhet (prop. 197516 5. 97. 105 och 143 0.

Det är i huvudsak dessa skäl som nu framförts av de kritiska remissin- stanserna. Dessa skäl talar enligt min mening fortfarande starkt för att behålla solvensbegreppet. Någon ändring är heller inte planerad i de övriga nordiska länderna. Mot en övergång till sufficiens talar vidare att flera av de återvinningsgrundande transaktionerna har onerös karaktär och inte påverkar gäldenärens sufficiens.

Kommissionen har som ett argument för övergång till sufficiensbegrep- pet anfört att det skulle öka återvinningsmöjligheterna. Enligt kommis- sionen torde det nämligen vara svårare att bevisa sufficiens än solvens. Samma argument har flera av de kritiska remissinstanserna anfört mot förslaget. Någon remissinstans har däremot ansett det vara allmänt sett lättare att föra bevisning om sufficiens än om solvens och att förslaget därför är ägnat att öka såväl en närståendes som konkursförvaltares möj- ligheter att överblicka återvinningsmöjligheterna.

Den omständigheten att sufficiens skulle vara svårare att bevisa än solvens utgör enligt min mening i sig inget avgörande argument för den föreslagna reformen. Dessutom är jag inte övertygad om att så alltid är fallet. I åtskilliga fall torde således sufiieiensbegreppets statiska karaktär underlätta bevisningen. Oavsett hur det förhåller sig med detta talar emel- lertid enligt min mening principiella skäl mot en övergång till sufficiensbe-

• Sida 133
•  Original

greppet som tema för motbevisningen vid onerösa transaktioner. Det ve- derlag gäldenären får motsvararju i allmänhet vad han själv presterat.

Bevisning om sufficiens är emellertid ändamålsenlig när det gäller rätts- handlingar av benefik karaktär. såsom vid gåva. där sufficiensen direkt påverkas av rättshandlingen i fråga. Därtill kommer att sufficiensbegreppet redan i dag — i Sverige men inte i övriga nordiska länder — utgör tema för motbevisningen i en återvinningsbestämmelse av benefik karaktär. nämli- gen i bodelningsfallet. En övergång till sufficiensbegreppet vid benefika rättshandlingar är därför naturlig. Insolvens och insufficiens följs ofta åt men en gäldenär kan mycket väl vara insufficient utan att vara insolvent. I likhet med kommissionen anser jag det också rimligt att i de fall där en typiskt sett "misstänkt" transaktion ägt rum. t.ex. en gåva till en när- stående inom viss relativt kort tid före konkursutbrottet. återvinning får ske redan på den grunden att gäldenären var eller blev insufficient genom transaktionen. Från teoretiska utgångspunkter ter det sig också naturligt att i fråga om benefika transaktioner bygga på ett annat begrepp än det som utgör konkursgrund. Någon invändning har heller inte gjorts från de övriga nordiska länderna mot att Sverige på denna punkt har en avvikande ord- ning.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening motbevisningen vid transak- tioner av benefik karaktär. nämligen -— utöver bodelning — gåva, betalning av uppenbart oskälig lön. överföring till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott och överföring till personalstiftelse. avse gäldenä- rens sufficiens. Detsamma bör gälla i fråga om köp eller annat avtal som uppenbarligen har en delvis benefik karaktär. Eftersom motbevisningsreg- lerna för medkontrahent som inte är närstående till gäldenären behålls enligt mitt förslag (avsnitt 7.5.6) kommer det ändrade bevistemat att gällai förhållande till såväl närstående som inte närstående till gäldenären. Be- stämmelserna bör utformas med bodelningsbestämmelsen som förebild.

Temat för motbevisningen i övriga bestämmelser. de som avser transak— tioner av onerös karaktär. bör oförändrat avse gäldenärens solvens.

.- Mitt förslag: Bestämmelsen om återvinning av lön m.m. till den del | den är uppenbart oskälig skall gälla generellt och inte enbart när- stående. Till följd härav görs även bestämmelsen om betalningsrät- ten för lönefordran i konkurs generell. men begränsas i förhållande till icke närstående på så sätt att den endast är tillämplig i den mån lönefordringen är uppenbart oskälig.

L________________t

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag. [ fråga om betalningsrätten i konkurs görs dock inga begränsningar för icke när- stående (betänkandct SOU l983:60 s. 92—94).

Remissinstanserna: Förslaget. som kommenterats av ett fåtal remissin- stanser. har fått ett blandat mottagande. En del av kritikerna menar att det

• Sida 134
•  Original

är olämpligt att ge bestämmelsen generell giltighet när avsikten är att komma åt vissa typer av anställda som är att jämställa med närstående (remissammanställning ll s. 43—45).

Skälen för mitt förslag: Enligt 33 å KL (motsvarar 4 kap. 8 & i mitt förslag] kan betalning av lön. arvode eller pension till närstående återvin- nas. Återvinningen avser vad som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Ätervinningsfristerna är sex månader och. med möjlighet till motbevisning. två år.

Med dessa bestämmelser korresponderar bestämmelsen i 100 a % KL (5 kap. 2 & mitt förslag). som rör rätten att göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i konkurs. Även denna bestämmelse gäller när- ståendes anspråk. Enligt den får fordran på lön m.m. inte göras gällande i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Något krav på att löneanspråket såsom i 33 & KL skall vara uppenbart oskäligt uppställs inte i bestämmelsen.

Enligt kommissionen är det inte ovanligt att det under en konkursutred- ning framkommer att uppenbart oskäliga löner utbetalats till anställda. t.ex. kamreren i företaget eller till konsulter. I åtskilliga fall har det kunnat misstänkas att vederbörande utövat stort inflytande inom gäldenärsföreta- get eller stått gäldenären nära i personligt eller ekonomiskt hänseende utan att ett sådant närståendeförhållande som anges i 29 a & KL kunnat bevisas. Återvinning har därför inte kunnat ske.

Enligt min mening är det otillfredsställande om denna typ av utbetalning- ar och liknande inte kan bringas att återgå till konkursboet. Möjligheterna att i särskilt flagranta fall i fråga om betalning av förevarande slag tillämpa regeln i 30 å KL om återvinning av otillbörliga rättshandlingar (se prop. 1975z6 s. 219) är knappast tillräcklig.

Under remissbehandlingen har önskemål framförts om att man. i stället för att såsom kommissionen föreslagit göra 33 & KL generell, bör utvidga närståendebegreppet enligt 29 a & vid tillämpningen av 33 å". Jag kan i och för sig instämma i att detta från vissa synpunkter skulle vara ändamålsen- ligt. Emellertid är det inte alldeles enkelt att klart och entydigt inringa den grupp personer som man i sammanhanget vill jämställa med närstående. Jag är också tveksam till det lämpliga i att ge närståendebegreppet ytterli- gare en innebörd. Närståendebegreppct i 29 a % KL är ju speciellt tillska- pat för konkursrättsliga sammanhang och det är en fördel om detta begrepp har samma innebörd inom hela konkursrätten.

Framför allt menarjag emellertid att uppenbart oskäliga lönebetalningar generellt bör kunna återvinnas. oavsett till vem de skett. Även om sådana betalningar naturligtvis är vanligast i förhållande till närstående, är det från konkursborgenärernas synpunkt likgiltigt vilken relation gäldenären haft med betalningsmottagaren. Jag kan heller inte se att en utvidgning till andra än närstående skulle skapa någon osäkerhet (jfr emellertid prop. 1975z6 s. 217). Bestämmelsen bör därför, som kommissionen förordat. göras generell. Det finns anledning att anta att en sådan utvidgning skulle komma att få praktisk betydelsejust i fråga om den personkrets som. enligt

• Sida 135
•  Original

vadjag tidigare nämnt. kan sägas stå gäldenären nära utan att vara formellt närstående.

Jag föreslår således att bestämmelsen om återvinning av löne-, arvodes- och pensionsbetalningar görs generell. Bevisbördan för att betalningen varit uppenbart oskälig skall, liksom för närvarande, åvila återvinningssö- kanden.

Någon motsvarande utvidgning övervägs inte i Danmark och Norge. I dessa länder täcker motsvarigheten till 30 & KL redan nu sådana utbetal- ningar som här är i fråga.

Såsom framgått i det föregående (avsnitt 2.5.4) föreslår jag att bestäm- melsen om återvinning av lön m.m. skall ändras även på så sätt att motbevisningen skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Vidare föreslår jag en förlängning av fristen. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 2.5.6). I likhet med vad som gäller vid övriga återvinnings- bestämmelser av benefik karaktär bör också en förlängd frist om ett år med möjlighet till motbevisning gälla för en återvinningssvarande som inte är närstående till gäldenären (samma avsnitt).

Som jag tidigare nämnde finns i 100 & % KL en bestämmelse om när- ståendes rätt att i konkurs göra gällande fordran på lön m.m. Bestämmel- sen har tillkommit mot bakgrund av att återvinningsregeln inte i sig kunde anses eliminera en rätt för den mot vilken återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i konkursen (prop. 197516 s. 266). Den föreslagna generella giltigheten av återvinningsregeln bör därför medföra att motsva- rande ändring görs i 100 a % KL.

Enligt denna bestämmelse krävs det. som jag tidigare nämnt. inte att anspråket är uppenbart Oskäligt. Denna skillnad mellan de båda bestäm- melserna har motiverats med den misstänkta prägel som en närståendes obetalda lön m.m. måste sägas ha under de förhållanden som anges i paragrafen (prop. 1975:6 s. 266). Detta argument har inte samma styrka när det gäller anspråk från annan än den som är närstående till gäldenären. Det kan ju inte generellt sägas vara något misstänkt med en obetald lön m.m. i konkurs. Detta talar för att man begränsar den utvidgade tillämp- ligheten av 100 a s' KL till uppenbara fall. Gör man inte det. skulle dessut- om förvaltaren i princip vara skyldig att pröva skäligheten av alla löneford- ringar i konkurs. vilket skulle föra alltför långt. Utvidgningen av återvin- ningsbestämmelsen bygger. som jag tidigare framhållit. just på den om- ständigheten att det är fråga om uppenbart oskäliga utbetalningar.

Jag föreslår således att även bestämmelsen om betalningsrätt i konkurs för lönefordringar m.m. görs generell men att den såvitt gäller personer som inte är närstående till gäldenären skall tillämpas endast i den mån lönen m.m. är uppenbart oskälig.

Jag vill påpeka att möjligheterna att komma åt s.k. svarta förmåner kommer att vidgas om bestämmelsen om betalningsrätten i konkurs görs generell. Jag syftar här på förmåner som arbetstagaren tidigare varken redovisat eller betalat skatt för och som görs gällande i konkursen. Även möjligheterna att missbruka lönegarantin kommer att minska. Betalning enligt lagen (19701741) om statlig lönegaranti vid konkurs förutsätter näm— ligen bl. a. att fordringen får göras gällande i konkursen. Lönegarantilagen

'.It

• Sida 136
•  Original

är föremål för översyn. Lönegarantiutredningen (A 1982104) har avgett delbetänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag. Betänkandet har remiss- behandlats och övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdeparte- mentet. Någon anledning att avvakta resultatet härav finns dock inte utan de föreslagna ändringarna bör genomföras i detta sammanhang.

Mitt förslag: Den förlängda återvinningsfristen för närstående i de motbevisningsbestämmelser som avser transaktioner av benefik ka- raktär förlängs från två till tre år.

Kommissionens förslag: Samtliga automatiska frister i de objektivt be- stämda återvinningsbestämmelserna och de förlängda fristerna i bestäm- melserna som avser transaktioner av benefik karaktär förlängs. Sålunda förlängs den automatiska fristen beträffande transaktioner av benefik ka— raktär från sex månader till ett år och beträffande transaktioner av onerös karaktär från tre månader till sex månader. 1 den förstnämnda gruppen och i bodelningsbestämmelsen förlängs vidare de förlängda fristerna från två till tre år medan den förlängda fristen i den andra gruppen blir oförändrad, två år. Ettårsfristen för icke närstående med möjlighet till motbevisning upphävs som en följd av förslaget att förlänga de automatiska fristerna till ett år (betänkandet SOU 1983160 s. 88—92).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker försla- get. Av dessa har dock flera begränsat sitt yttrande till att avse främst transaktioner av onerös karaktär. Flera remissinstanser är positiva till förslaget. Några uttrycker tveksamhet både vad gäller behovet och lämp- ligheten av förlängda frister (remissammanställning ll s. 36—43).

Skälen för mitt förslag: Kommissionen hänvisar till att bl.a. BRÅzs undersökningar tyder på att en fristförlängning på ett verksamt sätt skulle utvidga återvinningsmöjligheterna. Enligt kommissionen torde det vidare i allmänhet förhålla sig så att insolvens eller i vart fall insufficiens föreligger en avsevärd tid före konkursutbrottet och att transaktioner under denna tid skeri ond tro.

Den kritik som har framförts mot kommiSSionens förslag vid remissbe- handlingen har i första hand gällt fristförlängningens negativa konsekven- ser för den allmänna omsättningen. Farhågorna är naturliga men är enligt min mening betydligt överdrivna. Många remissinstanser. av vilka några i och för sig under tvekan godtar förslaget. anser dock att behovet av fristförlängningar och konsekvenserna härmed borde belysas och utredas ytterligare.

I likhet med kommissionen anserjag att det finns anledning att överväga en förlängning av återvinningsfristerna för att öka möjligheterna till åter-

• Sida 137
•  Original

vinning. Särskilt i ett avseende anser jag att det finns starka skäl härför. Dessa skäl hänger samman med den s.k. skattecykeln. Denna sträcker sig över tre år. inkomstår, taxeringsår och kvarskatteår. Obetalda skatter blir alltså normalt indrivningsgilla först sedan mer än två år förflutit efter det att skattefordringen uppkom. med reservation för den oklarhet som i viss mån råder om tidpunkten för en skattefordrans uppkomst. Sistnämnda fråga harjag behandlat tidigare (avsnitt 2.5.2" .

Den av kommissionen åberopade utredningen inom BRÅ har visat att det i många konkurser under senare år har varit skattecykeln som fått bestämma ett företags livslängd. Man har satt i system att föra över verksamheten på ett nytt företag så snart kraven på obetalda skatter och avgifter har börjat konkurrera med övriga utgifter. Det överskott som uppstått på grund av de självtagna skattelättnaderna har fortlöpande förts över till något gäldenären närstående företag. Förfaranden av detta slag bör enligt min mening inte ligga utom räckhåll för återvinning enligt de objektiva återvinningsbestämmelserna. I den mån överföring av tillgångar från ett företag till ett närstående företag är av benefik natur täcks förfaran- det närmast av bestämmelsen om återvinning av gåva. Att förlänga den tvååriga fristen för närstående i denna bestämmelse till tre år skulle därför öka möjligheterna att motverka konkursmissbruk som bygger på skattecy- keln. Fristförlängningen bör emellertid inte begränsas till bestämmelsen om gåva utan bör avse samtliga bestämmelser av benefik natur. Därigenom rubbas heller inte den systematiska uppbyggnaden av återvinningsbestäm- melserna.

Det kan påpekas att en motsvarande bestämmelse kommer att övervä- gas under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag medan några ändringar inte är planerade sävitt gäller den danska konkurslagen. De norska bestämmelserna avviker från de danska och svenska.

Det är enligt min mening mera ovisst vilken betydelse en.!"ristförlängning skulle få i övriga återvinningssituationer. Särskilt när det gäller de återvin- ningsbestämmelser som har onerös karaktär måste beaktas att alltför långa frister kan tänkas skapa osäkerhet i den allmänna omsättningen. Återvin- ningsfristerna förlängdes också inte obetydligt vid reformen är 1975. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den negativa remissopinionen — särskilt då den tveksamhet som uttryckts i fråga om behovet och konse- kvenserna av förslaget från bl.a. riksrevisionsverket och riksskatteverket — har jag stannat för att inte nu föreslå en förlängning av övriga återvin- ningsfrister. Skulle ett behov av en sådan förlängning ytterligare dokumen- teras. ärjag emellertid beredd att ta upp frågan på nytt.

Ettårsreglcrna med möjlighet till motbevisning för icke närstående kvar— står med mitt förslag oförändrade. Som jag anmärkt tidigare (avsnitt 2.5.5) bör en sådan regel även införas i bestämmelsen om återvinning av lön m.m.

• Sida 138
•  Original

2.5.7.) Tale/”risrerna Mitt förslag: Den primära ettårsfristen för att väcka talan om åter- vinning skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från fristdagen.

Den subsidiära talefristen förlängs från tre månader till sex måna- der.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 101—103).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor. En remissinstans ifrågasätter behovet av att ändra utgångspunkten för den primära talefristen med hänsyn till förlängningen av den subsidiära fristen (remissammanställning ll s. 46).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b få andra stycket KL skall talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen, dvs. vanligen konkursansökningsdagen. Har god man förordnats enligt ackordslagen (l970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökan härom. såvida konkursansökan gjorts inom tre veckor från det att god- mansförordnandet förföll eller. när förhandling om offentligt ackord följt. ackordsfrågan avgjordes. Om dödsbo har avträtts till förvaltning av bout- redningsman. avses med fristdag dagen för ansökan därom. om boutred- ningsmannen förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag (29 å).

Enligt kommissionen och BRÄzs undersökningar är denna ordning inte tillfredsställande. Tiden mellan konkursansökan och konkursbeslutet kan, ibland genom gäldenärens eget förvällande. bli avsevärd. vilket medför att det återstår alltför lite tid för förvaltaren att utreda återvinningsfrågorna. Det skulle därför innebära en klar effektivitetsvinst om tiden i stället räknades från konkursbeslutet.

I likhet med de flesta remissinstanserna biträder jag kommissionens förslag på denna punkt. Att. såsom en remissinstans förordat. läta fristen börja löpa så sent som vid bevakningstidens utgång är enligt min mening inte lämpligt. En regel om detta skulle för övrigt kräva en särlösning för det stora flertalet konkurser där bevakning inte sker. Inte heller finns det skäl att förlänga fristen som sådan. Däremot bör enligt min mening den subsi- diära talefristen enligt 40 b %& andra stycket andra meningen KL förlängas. Denna är i dag tre månader och räknas från det att anledningen till återvin- ningstalan blev känd för konkursboet. Dessutom finns i tredje meningen en specialregel beträffande avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning där tiden räknas från det att lagfart söktes resp. bodelningshand- lingen gavs in till rätten. För att ge förvaltaren erforderlig tid för utredning förordarjag att denna frist förlängs till sex månader.

• Sida 139
•  Original

2.5.7.2 Anmärkning somFil-utsättningför återvinning i vissafall

Mitt förslag: Talan om återvinning av en bevakad fordran skall kunna föras oavsett om anmärkning framställts mot bevakningen : ellerinte.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU l983:6() s. 104—107).

Remissinstanserna: Några remissinstanser från näringslivet har motsatt sig förslaget och anser att det strider mot syftet bakom reglerna för bevak- ning och anmärkning. Övriga remissinstanser godtar i princip förslaget (remissammanställning ll s. 48—49).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b & första stycket KL påkallas återvin- ning av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol. genom anmärkning mot bevakning eller invändning mot annat yrkande som fram- ställs mot konkursboet. Enligt 106 & KL skall en borgenär räknas till godo den betalnings— och förmånsrätt han yrkat. om det inte i föreskriven ordning har framställts någon anmärkning mot den. Denna regel har an- setts medföra ett krav på att anmärkning skall ha framställts mot bevak- ningen för att återvinningstalan rörande den bevakade fordringen skall få föras. Om förvaltaren alltså inte framställt någon anmärkning mot en bevakad fordran inom anmärkningstiden. vanligen två till fyra veckor från bevakningstidens utgång, är han förhindrad att påkalla återvinning av densamma genom att väcka talan enligt 40 b äKL. även om talefristen inte har löpt ut. Som exempel kan nämnas att en borgenär bevakat en fordran och med åberopande av företagsinteckning yrkat förmånsrätt enligt 5 & förmånsrättslagen. varvid ingen anmärkning görs mot bevakningen. Sena- re men inom ett år från fristdagen får förvaltaren information om att säkerheten skulle ha kunnat återvinnas. Förvaltaren är emellertid då för- hindrad att väcka återvinningstalan.

Denna ordning skall ses mot bakgrund av att rätten till utdelning tidigare alltid var beroende av att bevakning skett. Numera gäller att ett bevak- nings- och anmärkningsförfarande förekommer endast i ordinär konkurs. Några bärande skäl för att en borgenär i en ordinär konkurs skall vara bättre skyddad mot återvinning än en borgenär i en mindre konkurs kan knappast anföras. ] det enhetliga konkursförfarande som jag föreslår blir skillnaden än mindre motiverad.

Jag föreslår alltså att rätten att väcka återvinningstalan inte skall vara beroende av att anmärkning framställts mot en bevakad fordran i de fall ett bevaknings- förfarande anordnats i konkursen. En bestämmelse i ämnet bör som kommissionen föreslagit lämpligen tas upp i nuvarande 106 & KL (9 kap. 12 5).

• Sida 140
•  Original

2.6. Bevakning av fordringar m.m.

Mitt förslag: Nu gällande bevakningsskyldighet behålls för de fall då ett bevakningsförfarande anordnas.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kravet på bevakning av de flesta av statens skatte- och avgiftsfordringar slopas (betänkandet SOU 1983:24 s. l90—l95).

Remissinstanserna är delade i två läger. Näringslivets representanter vänder sig med skärpa mot förslaget att befria det allmänna från skyldighe- ten att bevaka fordringar på skatter och avgifter. De hävdar att förslaget strider mot principen att alla borgenärer skall behandlas lika och att bevak- ningen — även om den sker reservationsvis — är av betydelse för övriga borgenärer eftersom dessa genom bevakningen får ett underlag för bedöm- ningen av utsikterna till utdelningi konkursen. Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland och advokatsamfundet instämmer i denna kritik. Hovrät- terna ifrågasätter också om förslaget verkligen medför någon beaktansvärd förenkling eftersom det allmännas krav ändå slutligen måste preciseras. Vissa kritiker hävdar också att den föreslagna ordningen kan komma att medföra tillämpningssvårigheter eftersom inte det allmännas samtliga ford- ringar omfattas av den föreslagna bevakningsfriheten. En annan svaghet som påtalas av kritikerna är att förvaltaren ändå relativt snart måste skaffa sig en uppfattning om storleken på det allmännas avgifts- och skattekrav för att kunna bedöma huruvida de oprioriterade borgenärerna kan förvän- tas erhålla någon utdelning. I annat fall skulle fördelarna med kommitténs förslag att begränsa den fortsatta informationen om konkursen till dessa borgenärer inte kunna tas till vara. — Riksskatteverket, länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna hälsar däremot förslaget med tillfredsstäl- lelse. men flera av dessa instanser hävdar att den bevakningsfria kretsen av fordringar bör bestämmas på ett annat sätt än vad kommittén har föreslagit (remissammanställning [ s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Bevakningsinstitutet utgör i ordinära konkurser ett viktigt inslag i konkursförfarandet. Det innebär att en borgenär som vill att hans fordran skall komma i fråga för utdelning i konkursen är skyldig att själv ge sitt krav till känna för konkursförvaltaren. Det syftar till att snabbt få klarhet i konkursgäldenärens skuldförhållanden och att slå fast vilka fordringar som skall beaktas när utdelningsförslaget upprättas. Förval- taren är skyldig att granska bevakningarna och att framställa anmärkning mot de bevakningar som enligt hans uppfattning inte bör komma i fråga för utdelning. Även gäldenären och övriga borgenärer är berättigade att fram- ställa anmärkning mot en bevakad fordran. Om inte förlikning träffas angående en framställd anmärkning avgörs tvisten av rätten i ett förenklat förfarande som skall äga rum snarast möjligt.

Den som har en motfordran på gäldenären och vill utnyttja den till kvittning behöver inte bevaka sin fordran. Detsamma gäller den som har

• Sida 141
•  Original

pant- eller retentionsrätt i fast eller lös egendom. Ytterligare undantag från bevakningskravet finns. men dessa är av mindre betydelse och jag får här hänvisa till betänkandets. 178.

1 mindre konkurs krävs inte bevakning utan det är tillräckligt att borge- närerna gör sina fordringar gällande hos förvaltaren. Anmärkningsförfa- randet har i mindre konkurs ersatts av en möjlighet att hos konkursdoma- ren framställa invändning mot det av förvaltaren upprättade utdelnings- förslaget.

Ett praktiskt problem som har uppmärksammats av kommittén är att det i vissa fall är omöjligt att under bevakningsperioden fastställa huruvida en fordran verkligen föreligger eller till vilket belopp fordringen uppgår. Detta gäller bl.a. fordringar som är villkorade såsom exempelvis borgensmäns eller medgäldenärers regressfordringar. Ett skadeståndsanspråk kan också vara svårt att bestämma inom den ordinarie bevakningstiden. Detta gäller. som kommittén redovisar. ofta i de fall då gäldenären har åtagit sig att utföra ett arbete som han på grund av konkursen inte kan slutföra. Ytterli- gare exempel på fordringar som är svåra att fastställa under bevaknings- perioden är lönefordringar och försäkringspremier som grundar sig på lönesummor.

Den ojämförligt största delen av de fordringar som inte går att fastställa inom bevakningsperioden är statens krav på skatter och avgifter. Orsaken till detta står att finna främst i taxerings- och uppbördssystemen. Jag har delvis berört den frågan i samband med återvinningsinstitutet (avsnitt 2.5.2).

Den typ av fordringar som det här är fråga om har i praxis bevakats på det sättet att det i bevakningshandlingarna anges dels att vissa fordringar bevakas. dels att ytterligare fordringar kan tillkomma senare. Detta system brukar kallas reservationsbevakning. Några lagregler om reservationsbe- vakning finns dock inte. Även om anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran inte har framställts inom anmärkningstiden får förvaltaren göra invändning mot betalningsrätten eller mot yrkat belopp eller yrkad förmånsrätt. Detta brukar ske på det sättet att förvaltaren i utdelningsför- slaget inte tillmötesgår den bevakandcs krav i det avseende som förval- taren anser att kravet inte bör godtas. Eventuell tvist om fordringen får avgöras i samband med klander av utdelningsförslaget.

Kommittén har kritiserat systemet med reservationsvisa bevakningar. Den tyngst vägande kritiken tar sikte på att anmärkningsförfarandet sätts ur spel beträffande dessa fordringar. Samtidigt föreligger enligt kommittén ett stort praktiskt behov av att behålla möjligheten att kunna bevaka reservationsvis. Detta gäller naturligen särskilt statens krav på skatter och avgifter. Kommitténs förslag innebär att bevakningskravet för de allra flesta av dessa fordringar slopas. Ett starkt skäl för detta är enligt kommit- tén att anmärkningar mot dessa fordringar. såvitt gäller deras storlek. inte kan avgöras i en vanlig jävsprocess. Beloppen fastställs ju enligt lag i särskild ordning. Beträffande övriga fordringar som brukar bevakas reser- vationsvis föreslår kommittén ingen ändring.

Som jag tidigare har framhållit måste det även i ett nytt enhetligt kon- kursförfarande finnas möjlighet att vid behov anordna ett bevakningsför-

• Sida 142
•  Original

farande. Genom bevakningen får konkursförvaltaren snabbt reda på vilka borgenärer som finns och deras krav på gäldenären. Genom det följande anmärkningsförfarandet — som förutsätter att borgenärerna har bevakat sina fordringar — tillhandahålls också en form för att snabbt lösa de tvister som kan uppkomma beträffande de bevakade fordringarna.

Vad gäller kommitténs förslag att slopa bevakningskravet för statens fordringar på skatter och avgifter vill jag först framhålla att systemet med bevakning och anmärkning inte passar särskilt väl för dessa fordringar. Dessa är av speciell karaktär och en viss tidsutdräkt när det gäller att fastställa deras existens och storlek är ofrånkomlig om man inte radikalt ändrar de nuvarande taxerings- och uppbördsförfarandena. Mot den bak- grunden kan jag inte finna att det råder några principiella betänkligheter mot att särbehandla dessa fordringar genom att slopa bevakningskravet. om det i övrigt finns starka skäl som talar för det.

Mot förslaget har anförts att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser de övriga borgenärernas intresse av att så tidigt som möjligt få veta hur stora skatte- och avgiftsfordringar som staten gör gällande i konkursen. Häremot kan invändas att det givetvis åligger både gäldenären. staten och förvaltaren att snarast möjligt inför upprättandet av bouppteckningen så långt möjligt söka klargöra hur stora fordringar som staten har på gälde- nären. I det avseendet innebär kommitténs förslag inte någon större för- ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Senast i samband med att gäldenären beedigar bouppteckningen får de övriga borgenärerna en till- räckligt preciserad uppgift om storleken av dessa fordringar. Förvaltaren bör också med utgångspunkt i dessa uppgifter kunna bedöma huruvida andra än prioriterade fordringar kan komma i fråga för utdelning i konkur- sen och om bevakningsförfarande således bör genomföras.

Jag vill emellertid också framhålla att. om man slopar bevakningskravet beträffande skatter och avgifter. detta inte kan medföra att systemet med reservationsbevakningar försvinner. Det går inte att undvika att vissa typer av fordringar även framdeles måste få bevakas reservationsvis. En annan omständighet som måste beaktas är — som flera instanser har uppmärksammat — svårigheten att avgränsa de typer av fordringar som i så fall borde komma i fråga för bevakningsfrihet. Det synes knappast möjligt att finna någon enkel och lättillämpad gräns mellan de fordringar som måste bevakas och de som är befriade från bevakningsskyldighet. Det bör dock påpekas att förutsättningarna för denna gränsdragning förbättras om skatteindrivningsutredningens (B 1981 12) förslag i betänkandet (Ds Fi 1984z411ndrivning av skatt m.m. genomförs.

Frågan är då om fördelarna med förslaget är så stora att de uppväger de nyss redovisade nackdelarna. Sannolikt skulle det för de myndigheter som har att bevaka statens rätt i dessa sammanhang — främst kronofogdemyn- digheterna -— innebära en viss lättnad om bevakningskravet slopades. Det bör emellertid noteras att förfarandet hos kronofogdemyndigheten måste bli i stort sett detsamma oavsett om formell bevakning måste göras eller inte. På ett tidigt stadium måste det allmännas krav på gäldenären sam- manställas och de då kända noteringarna om restförda skatter och avgifter uppges. lnför utdelningsskedet måste en precisering av kravet komma till stånd på samma sätt som sker i dag.

• Sida 143
•  Original

En fördel med kommitténs förslag är visserligen att kronofogdemyndig- heten i vissa fall inte behöver särskilt ange om förmånsrätt görs gällande utan detta överläts till förvaltaren. En annan fördel med bevakningsfrihe- ten kan ligga däri att det klargörs att det allmänna vid efterutdelning inte behöver efterbevaka fordringsbelopp som inte tidigare har gjorts gällande. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.6.3.2) behöver emellertid enligt mitt förslag någon efterbevakning aldrig göras i detta fall även om bevakningssky1digheten i princip behålls.

Det enhetliga konkursförfarande som jag förordar kommer med stor sannolikhet att föra med sig att bevakning i framtiden kommer att äga rum betydligt mer sällan än i dag. Enligt de beräkningarjag gjort i det föregåen- de (avsnitt 2.2.1") kan bevakningsförfarande antas förekomma i endast drygt 2 % av alla konkurser. Detta för med sig att de fördelar som bevak- ningsfriheten skulle innebära gör sig gällande med mindre styrka. Denna ändring av förutsättningarna för kommitténs förslag är enligt min mening av stor betydelse vid bedömningen av detta.

Sammanfattningsvis anser jag att fördelarna med det av kommittén föreslagna systemet med bevakningsfrihet för statens krav på skatter och avgifter inte uppväger de nackdelar som förslaget för med sig. Jag föreslår därför att den nu gällande ordningen såvitt gäller skyldigheten att bevaka dessa fordringar -— naturligtvis under förutsättning att bevakningsförfa- rande anordnas — behålls oförändrad.

Jag vill i sammanhanget nämna attjag bl.a. i syfte att ge bättre stadga åt systemet med reservationsbevakningar avser att föreslå en bestämmelse om att den bevakade fordringens belopp skall anges i bevakningsinlagan. om det är möjligt (9 kap. 6 5). Det bör också åligga borgenären att redovisa de omständigheter som förhindrar att beloppet anges i inlagan. Förfarandet med reservationsbevakningari övrigt behöver däremot enligt min mening inte närmare regleras i lag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det praktiska värdet av bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar är inte så stort att nack- delarna uppvägs. Vid den bedömningen är det av betydelse att bevakning i det enhetliga förfarandet förutsätts förekomma mycket sällan. kanske i endast drygt 2 %- av alla konkurser.

Mitt förslag: Förvaltarens nuvarande principiella skyldighet att granska alla bevakningar och i förekommande fall framställa an- märkning mot dem behålls oförändrad för det fall att bevakningsför- farande har anordnats i konkursen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att förvaltaren befrias från skyl- digheten att granska och framställa anmärkningar mot bevakningar avse- ende fordringar utan förmånsrätt i de fall då förvaltaren har underrättat

• Sida 144
•  Original

konkursdomstolen om att boet inte räcker till för utdelning till dessa fordringar (betänkandet SOU 1983:24 s. 206—207).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget har i huvudsak lämnats utan erin- ran (remissammanställningl s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har närmare undersökt olika sätt att förenkla bevaknings— och anmärkningsförfarandena. Kommittén har där- vid föreslagit att förvaltaren befrias från skyldigheten att granska och framställa anmärkning mot oprioriterade borgenärers bevakningar. om han finner det uppenbart att dessa fordringar inte kommer att få någon utdel- ning i konkursen. Som kommittén har påpekat (betänkandet s. 204 fl torde en förvaltare redan enligt gällande rätt vara befriad från anmärkningsskyl- dighet bl.a. i nu avsedda fall eftersom förvaltaren enligt 104 & KL skall framställa anmärkning mot bevakning endast om han finner anledning till det (jfr 9 kap. 9 & första stycket").

1 det enhetliga konkursförfarandet kommer bevakning normalt att äga rum endast då oprioriterade fordringar kan antas erhålla utdelning i kon- kursen. Eftersom beslut om bevakningsförfarande enligt mitt förslag skall fattas först när ett tillfredsställande underlag för bedömningen av behovet av bevakning föreligger. kommer det endast i rena undantagsfall att före- komma att förvaltaren vid bevakningstidens utgång finner att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar utan förmånsrätt. Behovet av den av kommittén föreslagna inskränkningen av förvaltarens gransknings- skyldighet minskar därmed avsevärt.

Mot bakgrund av den högst begränsade nyttan av en särbestämmelse om inskränkning av förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet av- står jag från att lägga fram förslag om ändringar i det hänseendet. En särreglering torde också -— som Svea hovrätt påpekar — kräva att det i lagen anges hur det skall förfaras när förvaltaren har avstått från att framställa en anmärkning och det senare visar sig att de oprioriterade fordringarna trots allt kommer i fråga för utdelning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: 1 det enhetliga konkursförfa- randet kommer bevakning att äga rum i stort sett endast om de opriorite- rade fordringarna kommer i fråga för utdelning. Det praktiska behovet av att kunna inskränka gransknings- och anmärkningsskyldigheten blir där- med så litet att det inte motiverar en förändring.

2.622. Andring av grundenför en anmärkning

Mitt förslag: Den som får framställa anmärkning mot en bevakning berättigas att efter anmärkningstidens utgång. dock senast vid för- likningssammanträdet. åberopa annan grund för anmärkningen än den som har åberopats i anmärkningsskriften. Även efter förlik- ningssammanträdet får en ny grund åberopas. om den omständighet som medförde ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Detsamma föreslås gälla om särskilda skäl föreligger.

• Sida 145
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (be- tänkandet SOU 1983224 s 207—214).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa remissinstanser framhåller emellertid att också den bevakande bör åläggas skyldighet att senast inom viss tid slutligt precisera grunderna för bevak- ningen (remissammanställning l s.42-66).

Skälen för mitt förslag: Enligt praxis får inte efter anmärkningstidens utgång åberopas annan grund till stöd för en anmärkning än den som har angetts i anmärkningsskriften. Däremot är det tillåtet att till utveckling av en åberopad grund senare åberopa nya omständigheter. En förutsättning är att omständigheten ryms inom den ram som dras upp i anmärkningsskrif- ten. l betänkandet (s. 207 f) har kommittén ingående förklarat innebörden av gällande ordning i detta avseende.

Enligt kommittén har det satts i fråga om en så rigorös tillämpning som förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda större frihet att ändra grunden för en anmärkning. Därvid har pekats på bl.a. att förvaltarna har kort tid på sig för att få fram det material som behövs för ett slutligt ställningstagande till de bevakade fordringarna. Förvaltaren arbetar också i övrigt under förhållanden som inte alltid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig. Förvaltaren har då inte underlag för en detaljerad anmärkning. Det har också sagts att nuvarande stränga praxis i fiera fall lett till materiellt oriktiga resultat (_se vidare betänkandet s. 209). Till detta kommer att lagen ställer låga krav på bevakningshandlingens utformning och innehåll. Detta hänger samman med att det annars måste finnas ett remedium mot den som inger en bevakningsinlaga som inte uppfyller föreskrifterna. En sådan ordning skul- lc göra bevakningssystemet onödigt betungande. Samtidigt är det uppen- barligen av stor vikt att tvistefrågan åtminstone vid förlikningssammanträ- det klarläggs.

Kommitténs förslag innebär till en början att den bevakande åläggs skyldighet att i sin bevakningsinlaga mer noga än i dag ange det yrkade beloppet och grunden för yrkandet samt den förmånsrätt som görs gällan- de. Vidare skall den bevakande borgenären vid inlagan foga avskrift av de handlingar som han vill åberopa till stöd för sin talan. Dessa ändringsför- slag. som jag för egen del ansluter mig till. torde medföra att det stora flertalet bevakningar klarare än i dag kommer att ge upplysningar om grunderna för yrkandet. Detta bör generellt sett medföra att det blir lättare för den som vill framställa anmärkning mot bevakningen att inom an— märkningstiden fullständigt ange grunderna för anmärkningen.

Det kan givetvis ändå förekomma att bevakningen kompletteras eller preciseras i olika hänseenden. Det kan också komma fram nya omständig- heter om den bevakade fordringen. Den som har framställt anmärkning mot bevakningen torde då. som kommittén konstaterar. redan i dag ha rätt att åberopa en ny grund för anmärkningen.

Det kan å andra sidan vara så att en borgenär som inte själv har framställt anmärkning kan lämna upplysningar om den bevakade fordring- en och att dessa upplysningar föranleder behov av att få åberopa en ny grund för anmärkningen. Kommitténs förslag innebär att grunden för en

• Sida 146
•  Original

framställd anmärkning alltid kan ändras intill dess förlikningssammanträ- det har hållits. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till det.

Även efter förlikningssammanträdet bör enligt kommittéförslagct nya grunder fä åberopas under förutsättning att den omständigheten som inne- bär att grunden för anmärkningen ändras varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Häremot har bl.a. Stockholms tingsrätt invänt att det är oskäligt att inte den anmärkningsberättigade då också får åberopa en omständighet som visserligen tidigare var känd men vars betydelse först senare. kanske efter det att den bevakande borgenären åberopat en ny omständighet för sitt yrkande. står klar för den anmärk- ningsberättigade.

Jag kan på den punkten ansluta mig till vad tingsrätten anfört. Det bör därför enligt min mening kunna tillåtas att den anmärkningsberättigade efter förlikningssammanträdet får åberopa en ny grund för anmärkningen dels om den omständighet som medför ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkande. dels om det finns särskilda skäl för det. Ett exempel på en situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när det mot bakgrund av den bevakandes agerande framstår som oskä- ligt att inte tillåta en anmärkningsberättigad att åberopa den nya omstän- digheten. Ett annat exempel är när den anmärkningsberättigade först sena— re har haft möjlighet att till fullo inse en tidigare känd omständighets betydelse. Denna lösning bör tillgodose kraven både på att parterna snabbt preciserar sina ståndpunkter och att besluten med anledning av anmärk- ningar mot gjorda bevakningar blir materiellt riktiga.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det är otillfredsställande att rätten i dag kan tvingas fatta materiellt felaktiga avgöranden i tvister angående bevakade fordringar på grund av formella hinder. Den som framställer anmärkning mot en bevakad fordran bör därför tillåtas ändra grunden för sin anmärkning även efter anmärkningstidens utgång. ] syfte att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning av dessa tvis- ter bör utrymmet för att efter förlikningssammanträdet ändra grunden för anmärkningen dock inte vara obegränsat.

Mitt förslag: Den borgenär som efter bevakningstidens utgång an- mäler en fordran för bevakning åläggs skyldighet att i förskott till staten erlägga ett belopp motsvarande 3 %- av basbeloppet som ersättning för vissa särskilda konkurskostnader som föranleds av denna efterbevakning.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag utom såvitt gäller beloppets storlek (betänkandet SOU 1983:24 s. 214—219). Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av re-

• Sida 147
•  Original

missinstanserna. Vissa instanser anser att det belopp som skall erläggas av den efterbevakande bör överstiga av kommittén förordade 2 % av basbe- loppet (remissammanställning l s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Det är viktigt att den som avser att bevaka en fordran i en konkurs gör det inom den för bevakning utsatta tiden. Enligt gällande ordning får en borgenär som inte gör detta finna sig i vissa nackdelar. Han riskerar att hans möjligheter att erhålla utdelning i konkur- sen minskar eftersom han inte har rätt att komma i fråga för utdelning enligt ett utdelningsförslag som har kungjorts innan bevakningsinlagan kom in till rätten. ] ett senare utdelningsförslag skall han däremot. om han har cfterbevakat sin fordran. av de medel som då skall delas ut i första hand tilläggas den utdelning som han skulle ha tillagts om han bevakat i rätt tid. Dessutom drabbas den efterbevakande av ansvar för de med efterbe- vakningen förenade kostnaderna. 1 första hand är det fråga om konkursdo- marens kostnader för kungörande av bevakningen. Dessutom riskerar den efterbevakande att få betala kostnaderna för förvaltarens och gäldenärens inställelser till förlikningssammanträde i anledning av bevakningen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det i lagen måste finnas regler som säkerställer att bevakning så långt det är möjligt sker inom rätt tid. Det kostnadsansvar som den efterbevakande i dag kan drabbas av utgör inte någon effektiv spärr. eftersom det inte går att i förväg bedöma den slutliga kostnaden. Till detta kommer att det enligt KLförslaget. som jag i den delen principiellt ansluter mig till. normalt sett inte är nödvändigt att kungöra en efterbevakning (avsnitt 2.9.3). Saknas det anledning att tro att anmärkning kommer att framställas. behöver den efterbevakande inte heller räkna med att behöva betala någon kostnad för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssammanträdet. Jag är därför över- ens med kommittén om att det är lämpligt att ålägga den efterbevakande skyldighet att betala en schabloniserad avgift för efterbevakningen oavsett de faktiska kostnadernas storlek.

Kommittén har föreslagit att avgiften skall fastställas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt min mening bör emeller- tid avgiften framgå direkt av lagen.

Kommittén har ansett att avgiften bör sättas till 2 % av basbeloppet enligt lagen (1962:381 ) om allmän försäkring (466 kr. för år 1986).

Vissa remissinstanser menar att den av kommittén föreslagna avgiften är för låg. Själv anser jag att avgiften minst bör motsvara de genomsnittliga kostnader som en efterbevakning för med sig. ] domstolsverkets rapport (1985z2) Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m.m. i domstol har den genomsnittliga kungörelsekostnaden vid efterbevakning beräknats till 509 kr. Avgiften bör därför lämpligen bestämmas till 3 % av basbeloppet eller 699 kr. för år 1986.

Den efterbevakande bör åläggas skyldighet att betala beloppet i förväg. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringcn till 9 kap. 20 &.

Jag vill här nämna att regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop. 1986/87:26) förslag som rör bl.a. uttag av avgift för kungörelsekostnad i samband med efterbevakning. Mitt förslag står i principiell överensstäm- melse med vad som sägs i den propositionen. Riksdagen har godtagit förslagen i propositionen ('JuU 13. rskr. 89).

• Sida 148
•  Original

] likhet med kommittén anser jag att den efterbevakandes kostnadsan- svar för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssamman- träde med anledning av en efterbevakning (] 11 % sjunde stycket KL) bör slopas. Detta kostnadsansvar torde ha en begränsad preventiv effekt och synes inte heller ha utkrävts i någon nämnnvärd omfattning. Dessa kostna- der får därmed stanna på konkursboet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Borgenärerna bör bevaka sina fordringar i konkursen inom den utsatta bevakningstiden. ] dag förmås borgenärerna till detta genom att en efterbevakande borgenär får svara för de med efterbevakningen förenade kostnaderna. Eftersom kostnaderna inte alltid är kända och det med mitt förslag ofta inte uppkommer några direkta kostnader för kungörelse bör den efterbevakande i stället åläggas att betala en bestämd avgift.

2.6.3.2 Fordrun som blir känd efter konkursens slut

Mitt förslag: En fordran som görs gällande först efter konkursens slut skall beaktas i ett senare upprättat utdelningsförslag. men den behöver inte formellt bevakas även om bevakningsförfarande har ägt rum i konkursen.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 217—219).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Om nya tillgångar yppas efter konkursens slut eller om medel som har reserverats för en viss fordran inte behöver tas i anspråk kan efterutdelning förekomma. Det ankommer på förvaltaren att i normalfallet upprätta ett förslag till efterutdelning. I praxis anses det att det i ordinär konkurs endast kan bli fråga om att dela ut medel till en borgenär som har bevakat sin fordran under konkursen.

Däremot föreligger det inte något hinder mot att förvaltaren i en mindre konkurs i ett förslag till efterutdelning tar upp en fordran som inte har gjorts gällande förrän efter konkursens slut.

Kommittén föreslår att en borgenär också i stor konkurs skall komma i fråga för efterutdelning även om han inte har bevakat sin fordran under konkursen. Skälet till att borgenären underlåtit att bevaka kan nämligen vara att han ansett det uteslutet att han skulle komma i fråga för utdelning. Blir nya medel tillgängliga för utdelning. kan emellertid saken komma i ett nytt läge. Kommittén anser vidare att det är onödigt att kräva att borge- nären i fråga formellt efterbevakar sin fordran.

Kommitténs förslag ligger i linje med övergången till ett enhetligt förfa- rande. I likhet med kommittén anserjag vidare att det saknas bärande skäl för att inte tillåta att en fordran får göras gällande efter konkursens slut även om bevakningsförfarande har ägt rum. Fordringen bör då få göras gällande formlöst. Något anmärkningsförfarande skall inte förekomma. En

• Sida 149
•  Original

invändning mot en fordran som har gjorts gällande på detta sätt bör få ske genom invändning mot förslaget till efterutdelning.

Jag vill i sammanhanget påpeka att det enligt gällande rätt inte kungörs att ytterligare tillgångar finns tillgängliga för utdelning. Med den regel som nu föreslås kan övervägas om inte den omständigheten att ytterligare medel finns tillgängliga borde kungöras. Ett alternativ kan vara att alltid kungöra ett förslag till efterutdelning. 1 mindre konkurs gäller i dag att ett nytt utdelningsförslag behöver kungöras endast om det finns skäl till det.

Jag anser emellertid att det förstnämnda alternativet inte är förenligt med den strävan till förenklingar som mitt förslag innebär. Det får vidare antas vara ytterst sällsynt att det i konkurser där bevakningsförfarande inte har anordnats inträffar att en borgenär som kan komma i fråga för utdelning ur de nya medlen är okänd när förslaget till efterutdelning upp- rättas. 1 den mån kungörelse utfärdas om ett nytt utdelningsförslag får borgenärerna genom kungörelsen reda på att nya tillgångar finns tillgäng- liga. Om de nya medlen kan beräknas förslå till utdelning för nya fordring- ar, bör detta vara ett skäl för att upprätta och kungöra ett efterutdelnings- förslag. Om det av olika skäl inte finns anledning att utfärda någon kungö- relse i samband med att efterutdelning blir aktuell, bör enligt min mening efterutdelningen kunna ske i en förenklad form. Jag återkommer till detta i det följande (avsnitt 2.7.2).

Mitt förslag: Institutet borgenärsed avskaffas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 219—220).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 116 och följande paragrafer KL regleras institu- tet borgenärsed. En borgenär. som har bevakat en fordran i konkurs. är på yrkande av en annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären skyldig att med ed bekräfta att hans fordran inte tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig såsom borgenären har uppgett den. Skyldigheten att avlägga borge- närsed gäller även för t.ex. panthavare och likställda som inte är skyldiga att bevaka sin fordran för att få utdelning. Eden avläggs inför konkursdo- maren.

Institutet borgenärsed tillkom ursprungligen i syfte att hindra obefogade bevakningar. En borgenär kan numera. vilket inte var möjligt vid KL:s tillkomst. i en tvist angående en bevakad fordran höras under sanningsför- säkran. Därigenom har borgenärseden kommit att förlora i betydelse såvitt gäller fordran som måste bevakas. Vidare kan inte borgenärseden använ- das i fråga om borgenär som. utan att vara panthavare eller likställd. får göra sin fordran gällande utan bevakning. På grund härav och eftersom institutet i det praktiska rättslivet spelat ut sin roll torde det inte längre

• Sida 150
•  Original

finnas skäl för att behålla reglerna om borgenärsed. Jag föreslår därför att institutet borgenärsed avskaffas.

2.7. Utdelningsförfarandet

Som jag nämnt tidigare (avsnitt 2.2.6) anser jag att det utdelningsförfa- rande som nu tillämpas i mindre konkurs bör ligga till grund för utform- ningen av motsvarande procedur i ett enhetligt konkursförfarande. Jag kommeri detta avsnitt att ta upp några speciella frågor som sammanhänger med utdelningsförfarandet.

Mitt förslag: Då konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall eventuellt överskott. sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boet ådragit sig har betalts, överlämnas till bäst berättiga- de borgenär under förutsättning att det står klart hur medlen skall fördelas och tillsynsmyndigheten medger att sådant överlämnande äger rum.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med mitt förslag. Kommittén föreslår dock att utdelning genom formlös utbetalning får äga rum endast i mindre konkurs men får ske där även om boets tillgångar räcker för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren till rätten skriftligt anmäla sådan utbetalning (betänkandet SOU 1983124 5. 363—365").

Remissinstanserna: Kommittéförslaget tillstyrks allmänt. Advokatsam- fundet anser dock att borgenärerna måste underrättas om att utbetalning har skett och slutredovisningen lagts fram (remissammanställning I s. 67-— 71).

Skälen för mitt förslag: 1 praxis har utbildats ett utdelningsförfarande som inte är reglerat i lag. Detta tillämpas främst i sådana mindre konkurser vari tillgångarna visserligen räcker till betalning av konkurskostnaderna men överskottet är relativt litet. Normalt skall, när en mindre konkurs avskrivs därför att tillgångarna inte beräknas räcka till betalning av kon- kurskostnaderna och massaskulder. eventuellt överskott tillställas gälde- nären (185. d % KL). Det formlösa förfarandet har sin grund i att själva utdelningsförfarandet är förenat med vissa kostnader. t. ex. för upprättan- de och kungörande av utdelningsförslag. Om tillgångarna räcker till övriga konkurskostnader samt massaskulder men inte till utdelningsförfarandet (se prop. 1978/79: 105 s. 331) har det i den praktiska tillämpningen tett sig naturligt att överskottet överlämnas till bäst prioriterade borgenärer i stället för att återställas till gäldenären. Det rör sig här om relativt små belopp eftersom överskottet förutsätts inte överstiga de beräknade utdel- ningskostnaderna. Förfarandet har emellertid på sina håll kommit att till-

• Sida 151
•  Original

lämpas även när de resterande tillgångarna uppgår till ganska betydande belopp, vida överstigande utdelningskostnaderna.

Förfarandet förutsätter i dag att gäldenären ger sitt samtycke till utbetal— ningen eftersomju överskottet annars skall tillställas denne. Någon kungö- relse om åtgärden utfärdas inte. Inte heller underrättas de övriga borgenä- rerna på något annat sätt.

Det formlösa utdelningsförfarandet får enligt kommittéförslaget tilläm- pas i mindre konkurser om de utdelningsberättigade borgenärerna är få och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem. Dessutom måste förvaltaren höra tillsynsmyndigheten. Kommittén före- slår däremot inte någon högsta gräns för det belopp som kan betalas ut genom detta formlösa utdelningsförfarande. Förfarandet skall enligt kom- mitténs förslag gå till på följande sätt. Förvaltaren betalar ut tillgängliga medel till de berättigade borgenärerna. Han behöver varken upprätta ut- delningsförslag eller förvaltningsredogörelse. Han skall däremot till till- synsmyndigheten avge slutredovisning för sin förvaltning. En kopia skall lämnas till rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen men behöver inte avge något yttrande. Utbetalningen behöver inte kungöras. Inte heller behöver det kungöras eller lämnas någon annan särskild under- rättelse om att slutredovisningen avlämnats. Förvaltaren skall däremot anmäla till rätten när utbetalning har ägt rum. En mindre konkurs är avslutad när anmälan kommer in till rätten. Den som vill framställa invänd- ning mot en utbetalning kan göra det hos rätten inom en månad från den dagen.

Kommittéförslaget om formlös utdelning har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Advokatsamfundet påpekar emellertid att det. även om risken för felaktiga utbetalningar från förvaltarens sida är liten. måste tillses att möjligheterna att klandra förvaltarens åtgärder är tillfredsställan- de reglerade. Enligt samfundet krävs det för att reglerna om invändning mot utbetalning och klander av förvaltarens slutredovisning skall bli me- ningsfulla att förvaltarens anmälan om utdelning till rätten och slutredovis- ning offentliggörs genom kungörelse eller direkta meddelanden till berörda borgenärer.

Kommitténs förslag innebär att man lagfäster en praxis om formlös utdelning även i konkurser i vilka tillgångarna förslår till betalning av kostnaderna för ett utdelningsförfarande. Frågan är om denna praxis är från alla synpunkter godtagbar.

En förutsättning för att det formlösa utdelningsförfarandet skall få an- vändas är enligt kommitténs förslag att förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas. Jag tror i och för sig inte att risken är särskilt stor för att förvaltaren felbedömer vilken eller vilka borgenärer som är berättigade till utdelning. Man måste emellertid hålla i minnet att förvalta- rens bedömning av förutsättningarna för utdelning i de fall som här avses grundas enbart på uppgifter om och från de borgenärer som är kända utan bevakningsförfarande. Redan häri ligger en viss osäkerhetsfaktor. Något kungörande eller annan underrättelse om utbetalningen skall inte ske. vilket utgör ytterligare en osäkerhetsfaktor för de borgenärer som har invändningar mot utbetalningen.

• Sida 152
•  Original

Att trots detta låta praktiska hänsyn överväga och tillåta en formlös utdelning är enligt min mening försvarbart så länge utdelningen endast avser ett relativt blygsamt belopp som dessutom i annat fall hade gått till gäldenären. I kommittéförslaget ställs emellertid inte upp någon belopps- gräns i fråga om möjligheten till formlös utdelning. Därmed kommer saken i ett annat läge. Som advokatsamfundet har varit inne på talar i så fall starka skäl för att de borgenärer som har anmärkningar mot utbetalningen också måste tillförsäkras praktiska möjligheter att reagera. Detta kräver antingen att utdelningen kungörs eller att direkta meddelanden sänds till borgenärerna. Som jag ser det har emellertid med en sådan ordning de praktiska och ekonomiska fördelarna med det formlösa förfarandet gått förlorade. Förfarandet kommer då i praktiken att ligga så nära det vanliga utdelningsförfarandet att det närmast blir en olägenhet att ha skilda sys- tem.

Jag förordar därför att kommittéförslaget om ett vidgat formlöst utdel- ningsförfarande inte genomförs.

Däremot är jag beredd att föreslå den ändringen i förhållande till gällan- de rätt att kvarvarande egendom vid avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar normalt skall tillställas bäst berättigad borgenär och inte gälde- nären. Detta innebär att man lagfäster nuvarande praxis om formlös utdel- ning såvitt gäller belopp som understiger utdelningskostnaderna. Jag åter- kommer till frågan under rubriken till 10 kap. och i motiveringen till 10 kap. 4 &.

Mitt förslag: Ett förslag till efterutdelning skall upprättas, om det är oklart hur medlen skall fördelas. Ett sådant förslag skall alltid kun- göras. 1 andra fall får tillgängliga medel formlöst delas ut till bäst berättigad borgenär.

Kommitténs förslag: Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas och äri stor konkurs förhållandena även i övrigt av enkel beskaf- fenhet eller är i mindre konkurs de utdelningsberättigade borgenärerna få. får förvaltaren. utan att upprätta något utdelningsförslag. tillställa bor- genär de medel som tillkommer denne (betänkandet SOU 1983:24 s. 230-— 231).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remiss- sammanställningl s. 67—71).

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller att när egendom blir tillgänglig efter konkursens slut skall efterutdelning ske. I princip gäller därvid reglerna om utdelning. Detta innebär att förfarandena i ordinär och mindre konkurs skiljer sig åt på samma sätt som vid vanlig utdelning (se avsnitt 2.2.6). Dessutom gäller i mindre konkurs att förslaget till efterut- delning behöver kungöras endast om det finns skäl till det.

Vid efterutdelning är situationen oftast annorlunda än vid vanlig utdel-

I»)

• Sida 153
•  Original

ning. Botitredningen är avslutad och förvaltarens slutredovisning har fun— nits tillgänglig för granskning. Ett utdelningsförslag har tidigare upprättats och borgenärerna har haft tillfälle att framställa invändningar mot försla- get. Om förslaget till eftertttdelning inte skiljer sig på något avgörande sätt från det tidgare förslaget. är det naturligtvis inte lika angeläget att borge- närerna informeras om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats.

Enligt kommitténs förslag skall formlös utdelning ktmna äga rum vid efterutdelning såväl i stor som i mindre konkurs oavsett det utdelningsbara beloppets storlek.

För egen del är jag beredd att så till vida biträda kommittéförslaget att jag anser att en möjlighet till formlös utdelning bör skapas också med sikte på efterutdelningsfallen. Jag vill emellertid anmärka att tillämpningsområ- det för ett sådant formlöst utdelningsförfarande påverkas av hur det van- liga efterutdelningsförfarandet är reglerat.

Ett förslag till efterutdelning skall i mindre konkurs kungöras endast om det finns skäl till det. Kommitténs förslag innebär ingen förändring i det avseendet. I en mindre konkurs kan efterutdelning ske på tre olika sätt: Genom formell efterutdelning med kungörelse. formell efterutdelning utan kungörelse och genom formlös utbetalning till bäst berättigad borgenär.

Enligt min mening är det lämpligare att i detta hänseende knyta an till kommitténs förslag till reglering av efterutdelning i stor konkurs. Efterut- delning kan där förekomma antingen i form av formell efterutdelning med kungörelse eller i form av formlös utbetalning. I mitt förslag har därför endast dessa former för efterutdelning tagits upp.

Avgörande för vilken form som skall användas bör enligt min mening vara om det är oklart hur medlen skall fördelas och det därmed finns ett behov av att kungörelse sker. Föreligger ett sådant behov skall formellt förslag till efterutdelning upprättas och kungörelse utfärdas. 1 andra fall tillämpas ett formlöst utdelningsförfarande.

Jag återkommer-i specialmotiveringen till 11 kap. 20 5 till frågan i vilka situationer som det enligt min mening finns skäl att normalt sett anse att utdelningsbilden är oklar.

Om det i och för sig föreligger ett behov av kungörelse men de för efterutdelning tillgängliga medlen inte förslår att betala kostnaderna för ett formellt efterutdelningsförfarande. bör förvaltaren överlämna de tillgäng- liga medlen till den eller de borgenärer som i enlighet med den tidigare fastställda prioriteringslistan är bäst berättigade.

Mitt förslag: Reglerna om interimsutdelning och förskottslyftning slås samman till ett förfarande. benämnt förskottsbetalning. Det i praxis utvecklade förfarandet med underhandsutdelning inarbetas i dessa regler. Under konkursen skall utdelning förekomma endast i samband med att den avslutas.

• Sida 154
•  Original

Kommitténs förslag: Reglerna om interimsutdelning behålls oförändrade. Förskottslyftning skall benämnas förskottsbetalning. Förvaltaren föreslås bli berättigad att tillställa borgenär förskottsbetalning även utan föregåen- de framställning därom (betänkandet SOU 1983:24 s. 228—231).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I ordinär konkurs gäller följande. Enligt 125 & KL får som huvudregel utdelning till borgenärerna ske först när anmärkningsti- den har gått ut och eventuellt förlikningssammanträde hållits. Den närmare tidpunkten bestäms av förvaltaren (126 & första stycket).

Om tillgångarna räcker till utdelning med IO % av bevakade opriorite- rade fordringar skall emellertid enligt 126 5 andra stycket s.k. interimsut- delning ske. om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Interimsutdel- ning bör då givetvis ske även till prioriterade borgenärer. Vidare gäller enligt tredje stycket i den paragrafen att interimsutdelning får ske till prioriterade borgenärer som inte lyft betalning enligt 143 & KL om det är lämpligt. Sådan utdelning behöver inte ske till alla förmånsberättigade utan kan begränsas till de borgenärer som har förmånsrätt inom en viss grupp. Förfarandet vid interimsutdelning är väsentligen detsamma som vid slutlig utdelning.

Institutet interimsutdelning har aldrig kommit att tillämpas i någon nämnvärd utsträckning. Sannolikt avskräcker det merarbete och de kost- nader som är förenade med förfarandet förvaltarna från att utnyttja denna möjlighet. En annan omständighet som antagligen har bidragit till denna utveckling är att interimsutdelning till de oprioriterade borgenärerna måste ske med ett belopp som understiger den slutliga utdelningen till dessa eftersom medel måste reserveras för återstående konkurskostnader och för betalning till bl.a. de prioriterade fordringsägare som har bevakat reservationsvis. I motsats till vad benämningen interimsutdelning antyder är denna utdelningsform slutlig på det sättet att de medel som har betalats ut i samband med interimsutdelningen inte skall tas upp i ett senare upprättat utdelningsförslag.

Förskottslyftning regleras i 143— 145 åå KL. Endast förmånsberättigade borgenärer har möjlighet att lyfta medel i förskott. men de måste ställa borgen för eventuell återbetalningsskyldighet. Vissa borgenärsgrupper har företräde till förskottslyftning framför andra. Det är borgenärerna själva som tar initiativet till förskottslyftning genom begäran hos förvaltaren.

Inte heller institutet förskottslyftning har kommit att utnyttjas på det sätt som förutsätts i KL. I praktiken har i stället ett annat förfarande, vanligen benämnt underhandsutdelning, kommit till användning. Vanligast är att förvaltaren tar initiativet till betalningen. Skälet kan t.ex. vara att den ränta som löper på en företagsintecknad fordran är högre än vad konkurs- boet kan få ut genom insättning i en bank. En borgenär som inte har framställt begäran om förskottslyftning är inte skyldig att ta emot betalning i form av underhandsutdelning. Vid underhandsutdelning brukar förval- taren inte kräva säkerhet för eventuell återbetalningsskyldighet. Detta beror på bl.a. att de borgenärer som oftast kommer i fråga för underhands- utdelning är staten, banker och andra kreditinstitut.

I fråga om mindre konkurs finns det inte några regler om interimsutdel-

• Sida 155
•  Original

ning eller förskottslyftning. I praktiken förekommer dock att förvaltaren tillställer borgenärerna utdelningsmedel i förtid.

Kommittén har (betänkandet s. 230) prövat möjligheten att slå samman instituten interimsutdelning och förskottslyftning till ett förfarande. Kom- mittén har emellertid avvisat den tanken och åberopat att det finns ett praktiskt behov av båda dessa förfaranden. Den praktiska vinsten av en sammanslagning skulle därmed bli liten.

Kommittén föreslår att institutet interimsutdelning behålls oförändrat medan reglerna om förskottslyftning byggs ut och anpassas till den oregle- rade underhandsutdelningen. Enligt kommittén bör de nya reglerna tilläm- pas även i mindre konkurs. Förslagen har lämnats utan erinran av remiss- instanserna.

Enligt min mening bör reglerna om utdelning och betalning till borgenä- rerna i förtid kunna göras mer enhetliga och lättillämpade. De bör vidare vara tillämpliga oavsett om bevakning har ägt rum eller inte.

Instituten interimsutdelning och förskottslyftning företer en principiellt viktig skillnad i det att det förra utgör ett fullständigt utdelningsförfarande medan det senare utgör en betalning som är preliminär intill dess den slutligt tas upp i ett utdelningsförslag. Enligt min mening bör en enhetlig reglering bygga på reglerna om förskottslyftning.

Vid interimsutdelning måste utdelning till de borgenärer som har opriori— terade fordringar som regel tas upp på nytt i ett senare utdelningsförslag eftersom det på detta stadium i konkursen inte går att göra några säkra bedömningar av vilken utdelningsprocent som kan komma att bli aktuell för dessa fordringar. Om institutet interimsutdelning slopas skulle den fördelen vinnas att endast ett utdelningsförfarande blir aktuellt under kon- kursens handläggning. Därmed skulle beteckningen slututdelning kunna utmönstras ur KL. Med utdelning skulle alltid åsyftas den utdelning som sker i samband med att konkursen avslutas. För borgenärerna torde ett slopande av institutet interimsutdelning knappast i praktiken göra någon skillnad. De betalningar som borgenärerna skulle komma i åtnjutande av genom en vidgad möjlighet till förskottsbetalning skulle visserligen alltid få anses vara preliminära. Det ligger emellertid i sakens natur att betalning i förskott endast kan ske med belopp som med säkerhet inte kommer att överstiga den slutliga utdelningen. Om en borgenär gör framställning om förskottsbetalning. bör förvaltaren få kräva säkerhet för eventuell återbe- talningsskyldighet om han anser det behövligt. Förvaltarna bör i detta avseende ges rätt fria händer. Angående den närmare utformningen av bestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringcn i anslutning till 11 kap. 14—17 åå.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Slopandet av institutet inte— rimsutdelning medför att reglerna om utdelning kan förenklas. Genom att vidga utrymmet för förtida utbetalningar av borgenärerna tillkommande utdelningar kan reglerna anpassas till den praxis med underhandsutdel- ningar som har kommit att utvecklas.

'.Il

• Sida 156
•  Original

2.8. Konkurskostnaderna

1 KL finns regler om konkurskostnader intagna på skilda ställen. Två huvudgrupper av regler kan urskiljas. Det är dels fråga om sådana regler som anger hur förvaltarens arvode skall beräknas och förfarandet vid prövningen av dennes arvodesanspråk. Dessa regler återfinns i 81 —86 a åå KL. Genom en hänvisning i 187 % KL gäller samma principer för beräkning av arvodet också i mindre konkurs. Förfarandet vid prövningen av förval- tarens arvodesanspråk är emellertid enklare i mindre konkurs än i ordinär konkurs. Arvodet bestäms i allmänhet efter taxa om konkursen avskrivs på grund av bristande tillgångar. Vidare behöver konkursdomaren inte sätta ut en förhandling för prövningen av anSpråket. Den andra gruppen av regler anger vem som skall bära konkurskostna- derna. Uttryckliga regler härom finns bara beträffande mindre konkurs i 188 s KL. Beträffande ordinär konkurs är det underförstått att kostna- derna alltid skall bäras av boet. ] 188 & andra stycket KL sägs dock att kostnaderna i en ordinär konkurs som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall. om de inte kan tas ut ur boet, utgå av allmänna medel. Enligt paragrafens tredje stycke skall detsamma gälla om konkursen har upphört på något annat sätt. Kommittén föreslår ändringar i sak av reglerna om förvaltarens arvode på fyra punkter. Förbudet i 82 & tredje stycket KL att räkna arvode efter tid slopas. Rättens handläggning av arvodesfrågor i stor konkurs förenklas och förvaltares möjlighet att uppbära förskott vidgas. Slutligen föreslår kommittén en utvidgning av tillämpningsområdet för arvodestaxan i mind- re konkurs.

Jag tar i det följande upp vissa av de förslag till ändringar rörande arvodesbestämningen m.m. som sålunda har aktualiserats. [ övriga frågor fårjag hänvisa till specialmotiveringcn.

2.8.2 Beräkning av förvaltares arvode

Mitt förslag: Förbudet att räkna förvaltararvodet efter tid slopas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 243).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts endast av Sveriges advokat- samfund, som kritiserar det (remissammanställning I 5. 81 ).

Skälen för mitt förslag: Arvode till förvaltare i ordinär konkurs skall enligt 82 & första stycket KL alltid fastställas av domstol. I samma para- grafs andra stycke slås fast att arvode till förvaltare inte får sättas till högre belopp än som med avseende på det arbete uppdraget krävt. den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts samt boets omfattning får anses utgöra skälig ersättning.

I 82s tredje stycket KL sägs att arvode inte får beräknas efter tid.

• Sida 157
•  Original

Därmed torde ursprungligen ha avsetts att arvodet inte får bestämmas efter konkursens varaktighet. En sådan beräkningsgrund skulle motverka öns- kemålet att konkurser avvecklas snarast möjligt. Bestämmelsens ordaly- delse har emellertid också i praxis ansetts utesluta att arvode bestäms efter den tid som förvaltaren faktiskt har lagt ner på arbetet med konkursförvalt- ningen. Det anses att avgörande för arvodesbestämningen skall vara en allmän bedömning av arbetets kvantitet och kvalitet. Det har vidare anta- gits att ett förfarande bestående i att särskilt arvode fastställs för varje åtgärd skulle. leda till en stegring av arvodets totalbelopp. Därför föreskrivs det i 83 & första stycket KL att arvode till förvaltare i princip skall faststäl- las till visst belopp i ett för allt.

Vid arvodesframställningen skall förvaltaren bifoga dels en specificerad räkning som utvisar hur det fordrade beloppet fördelar sig på de olika förvaltningsåtgärderna och dels en redogörelse för det arbete som uppdra- get har medfört. Konkursdomstolen skall alltid inhämta tillsynsmyndighe- tens yttrande över förvaltarens arvodesframställning. Ofta sänder förval- taren in sin arvodesräkning direkt till tillsynsmyndigheten. som senare översänder räkningen med sitt yttrande till konkursdomaren.

] mindre konkurser skall konkursdomaren enligt 187 & KL bestämma förvaltarens arvode efter att ha hört tillsynsmyndigheten. När en konkurs avskrivs enligt 185 d & KL bestäms förvaltararvodct enligt taxa. Konkurs- domaren skall i mindre konkurser också alltid fastställa förvaltarens ersätt- ning för kostnader eftersom staten ofta får stå även för dessa kostnader.

De ändringar i KL som genomfördes i samband med 1979 års reform syftade främst till att få till stånd en effektivare förvaltning av konkursbon. Förvaltarens ställning stärktes samtidigt som högre kompetenskrav ställ- des på den som skulle kunna komma i fråga för uppdrag som konkursför- valtare. Å andra sidan skulle bl.a. de då nytillskapade tillsynsmyndighe- terna i konkurser verka för att kostnaderna för förvaltningen höll sig på en acceptabel nivå. Det betonades därvid att tillsynsmyndigheterna fyllde en särskild uppgift i samband med prövningen av förvaltararvodena. Tillsyns- myndigheten ansågs ha goda förutsättningar att få ett tillfredsställande underlag för sin bedömning av framställda arvodesanspräk. Det nya till- synssystemet ansågs också medföra förbättrade möjligheter att få till stånd enhetliga riktlinjer över hela landet för arvodesprövningen.

Det finns tecken som tyder på att 1979 års reform ijust detta avseende fallit ut mindre väl. Sålunda har kronofogdemyndigheten i Kristianstad i en skrivelse till justitiedepartementet anfört att gällande regler för arvodes- prövningen är otillräckliga och föreslagit att bestämmelserna om arvode till konkursförvaltare ses över. Saken har också tagits upp i en motion till 1983/84 års riksmöte (motion 19831'841526). I denna föreslås att regeringen föranstaltar om en översyn av bestämmelserna om förvaltararvodet. Mo- tionärerna ifrågasätter bl.a. om inte taxa borde införas också i andra konkurser än mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 9". KL. Motionä- rerna hävdar bl.a. att enhetliga linjer för arvodesprövningen inte har uppnåtts.

Riksskatteverket och Föreningen Sveriges kronofogdar vitsordar i re- missyttranden över motionen att den framförda kritiken är berättigad och

xJ

• Sida 158
•  Original

förordar att en översyn av de nu gällande bestämmelserna görs. Framför allt upplevs avsaknaden av riktlinjer för arvodesprövningen som besväran- de. De domstolsavgöranden som finns ger enligt RSV sällan eller aldrig någon vägledning för framtida prövningar; detta trots att tillsynsmyndighe- ten i målet ofta har lagt ner ett omfattande arbete på yttrandet över arvodesframställningen. — Lagutskottet (LU 1984/8516) hemställde om avslag på motionen med hänvisning till att arbetet med den nya konkursla- gen inte borde föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kommitténs förslag att slopa förbudet att räkna arvode efter tid har som nämnts kritiserats av Sveriges advokatsamfund. Enligt samfundet har vis- sa tillsynsmyndigheter börjat ta alltför stor hänsyn till den tid som lagts ner på uppdraget. Denna utveckling anser samfundet olycklig eftersom den inte tillräckligt premierar kunniga och specialiserade konkursförvaltare. Samfundet anser att det nu gällande förbudet att räkna arvode efter tid utgör en behövlig garanti mot att tidsaspekten tillmäts alltför stor betydel- se.

Det är naturligtvis viktigt att konkurskostnaderna hålls på en rimlig nivå. Den största kostnadsposten är i allmänhet förvaltarens arvode och det säger sig självt att prövningen av arvodesanspråket bör ske så noggrant som möjligt. I samband med den kritik som förts fram angående formerna för arvodesprövningen har inte från något håll ifrågasatts att prövningen bör ankomma på någon annan än rätten. Det bör således alltjämt vara rätten som slutligt prövar och fastställer arvodet.

I 22 & första stycket rättshjälpslagen (19721429) och 21 kap. 10 & första stycket rättegångsbalken sägs uttryckligen att vid bedömningen av vad som skall anses vara skäligt arvode till biträde enligt rättshjälpslagen resp. offentlig försvarare särskild hänsyn skall tas till den tid som har lagts ned på uppdraget. Vid prövning av arvodesanspråk enligt dessa båda lagrum har också den uppgivna tidsåtgången i praxis kommit att tillmätas avgöran- de betydelse.

När det gäller prövning av ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen och till offentlig försvarare i brottmål har domstolen ofta en ganska klar uppfattning om uppdragets natur och om de speciella svårigheter som kan ha mött vid uppdragets fullgörande. Denna kunskap vinner rätten på ett naturligt sätt genom sitt eget sysslande med målet. Motsvarande gäller inte vid prövningen av konkursförvaltares arvodesanspråk. Domstolens ar- betsuppgifter i konkurssammanhang ger normalt inte grund för några säkra slutsatser om förvaltaruppdragets natur och om de speciella förhållandena ide enskilda konkurserna.

Tillsynsmyndigheterna har. näst efter förvaltarna. den bästa kunskapen om de enskilda konkurserna. Det kan också antas att tillsynsmyndighe- terna numera har samlat en bred kunskap om de olika problem som kan förekomma vid arvodesprövningen. Tillsynsmyndigheternas yttranden över förvaltarnas arvodesframställningar bör därför tillmätas stor betydel- se vid rättens prövning av arvodesanspråket. Om därför domstolarna. vilket tillsynsmyndigheterna och RSV hävdar. inte fäster så stor vikt vid dessa yttranden kan detta sannolikt förklaras med bl.a. de svårigheter som

• Sida 159
•  Original

generellt är förknippade med prövningen av arvodesanspråk. Mot intresset att hälla kostnaderna nere står ju skyldigheten att bestämma en skälig ersättning för det arbete som förvaltaren faktiskt har utfört.

Avsaknaden av normer och riktlinjer för prövningen försvårar onekligen både tillsynsmyndighetens och rättens arbete. Vid tillkomsten av de nya tillsynsreglerna år 1979 förutsattes att myndigheternas arbete skulle avsät- ta sig bl.a. i en utvecklad praxis. som med tiden skulle underlätta pröv- ningen. Det synes emellertid som om detta skett bara i en begränsad omfattning.

En bidragande orsak till detta är troligen att förbudet att räkna arvode efter tid medför att rätten och tillsynsmyndigheten inte får ett tillräckligt underlag för sin bedömning. Förbudet har medfört att förvaltarna i sina arvodesräkningar inte anger den tid som uppdraget har krävt. Varken rätten eller tillsynsmyndigheten har därför möjlighet att bedöma om den faktiska tidsåtgången eller den tillämpade timdebiteringen är rimlig. De båda faktorer som normalt tillmäts den största betydelsen vid arvodes- prövningar är alltså inte kända. Om förbudet att räkna arvode efter tid slopas. torde förutsättningarna för en meningsfull prövning förbättras av- sevärt.

Advokatsamfundet har uttryckt farhågor för att slopandet av förbudet att räkna arvode efter tid kommer att medföra att den kunnige och speciali- serade konkursförvaltaren inte premieras tillräckligt. Jag anser dessa far- hågor överdrivna. Ett slopande av nämnda förbud medför i detta hänseen- de endast att det går att kontrollera att den enskilde förvaltarens uppfatt- ning om sin egen skicklighet står i rimlig överensstämmelse med rättens och tillsynsmyndighetens uppfattningar.

När förbudet nu slopas. bör förvaltarna naturligtvis i sina arvodesräk— ningar ange den tid som åtgått för uppdragets utförande. Den angivna tidsåtgången och timdebiteringen kommer här liksom i andra sammanhang där arvodesanspråk prövas att tillmätas stor betydelse. Jag vill emellertid betona att förhållandena i konkurssammanhang skiljer sig från andra situa- tioner där arvodesprövningar av rätten förekommer. Alltjämt bör gälla att förvaltararvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt och att hänsyn därvid skall tas inte bara till arbetets omfattning utan också till dess kvalitet. Ett system med fastlagda timkostnadsnormcr passar inte särskilt bra i konkurssammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag föreslår alltså att förbudet mot att beräkna konkursförvaltarens arvode efter tid slopas. Härigenom skapas ett bättre underlag för rättens och tillsynsmyndighetens prövning av framställda arvodesanspråk. Möjligheterna förbättras också för att i praxis utveckla normer och riktlinjer för arvodesprövningen.

! Mitt förslag: Nuvarande utrymme för förvaltartaxa bibehålls i hu- ] vudsak oförändrat.

• Sida 160
•  Original

Kommitténs förslag: Taxeområdet utvidgas att omfatta också sådana mindre konkurser vari utdelning i förenklad form äger rum (betänkandet SOU 1983:24 s. 371).

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund motsätter sig en utvidg- ning av det taxesatta området. Riksskatteverket ifrågasätter om det går att utforma taxan så att den ger rimliga resultat i av kommittén föreslagna fall. Iövrigthar inga synpunkter på förslaget framförts (remissammanställningl & 72—83).

Skälen för mitt förslag: Med stöd av ett bemyndigande i 187 & KL har domstolsverket utfärdat en konkursförvaltartaxa. Taxan omfattar i prin- cip alla mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d & KL. dvs. på grund av att tillgångarna inte räcker till för att betala konkurskostnaderna. I dessa fall utgår förvaltarens arvode normalt enligt taxan. för närvarande med 3000 kr. (DVFS 1986:15). Taxan får överskridas om skäligt arvode befinnes överstiga taxebeloppet med minst hälften. Gränsen för överskri- dande blir alltså 4500 kr.

Konkurslagskommittén föreslår att taxa skall kunna tillämpas för ar- vodesbestämningen också i sådana mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form. dvs. genom direkta utbetalningar till bäst prioriterade borgenärer.

I den tidigare berörda motionen 19835841526 framförs krav på att syste- met med taxebundna förvaltararvoden skall utvidgas. ingen av de remiss- instanser som yttrat sig till lagutskottet har tillstyrkt en utvidgning av det taxebundna området. Flertalet av remissinstanserna — däribland dom- stolsverket — har ställt sig direkt avvisande till en sådan utvidgning. Som tidigare nämnts har motionen avslagits.

Det arbete som förvaltare måste lägga ned i tillgångskonkurser varierar högst avsevärt. bl.a. beroende på konkursboets omfattning. om konkurs- gäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse det gäller. antalet fordringsägare m.m. Enligt min uppfattning är det därför mycket svårt att genomföra en utvidgning av det taxesatta området till att omfatta även konkurser med utdelning. Även om det bland tillgångskonkurserna skulle gå att urskilja en eller annan typisk konkurs som skulle kunna tjäna som riktmärke vid en taxesättning är det tydligt att man för att undgå stötande resultat måste kunna frångå taxan i åtskilliga fall, kanske de flesta. Härige— nom bortfaller emellertid det viktigaste argumentet för att införa en taxa.

Kommittén har föreslagit att det taxesatta området utvidgas till att omfatta även sådana konkurser som enligt kommittéförslaget skall avslu- tas med utdelning i förenklad form. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.7. 1) kan jag emellertid inte annat än i begränsad omfatt- ning biträda det senare förslaget. Den motsvarighet till kommitténs förslag somjag föreslår är att betrakta som en form av avskrivning av konkurs och faller därför utan vidare inom det taxebundna området.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att nuvarande principer för att avgränsa det taxesatta omrädet bör behållas oförändrade. Med det enhet- liga förfarandet följer att även de konkurser som nu avskrivs enligt 186 & KL. s.k. efterföljande fattigkonkurser. formellt kommer att omfattas av det taxesatta området. 1 praktiken torde det dock i sådana konkurser ofta finnas anledning att frångå taxan.

• Sida 161
•  Original

Mitt förslag: Nuvarande krav i ordinär konkurs att förhandling vid prövning av förvaltarens arvodesanspråk alltid skall hållas får inte någon motsvarighet i den nya lagen. Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan om den finner skäl till det.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betän- kandet SOU 1983:24 s. 349—350).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts i enstaka remissyttranden. En kronofogdemyndighet anser att möjligheten att hålla förhandling i arvodes- frågan bör slopas helt (remissammanställning I 5. 72—83).

Skälen för mitt förslag: Enligt 85 & KL skall konkursdomaren då fram- ställning om bestämmande av arvode i en ordinär konkurs har kommit in sätta ut en förhandling för ärendets handläggning hos rätten. Före 1979 års konkursreform skulle. konkursdomaren kungöra kallelse till förhandlingen. Numera är det tillräckligt att konkursdomaren skickar underrättelser om förhandlingen till förvaltaren. gäldenären och sådan borgenär som begärt att bli underrättad om förhandlingen. Rätten är enligt 211 & tredje stycket KL vid prövningen domför med en lagfaren domare. Av fjärde stycket samma paragraf framgår att om part eller annan uteblir från förhandlingen, utgör detta inte hinder för målets handläggning.

Reglerna om handläggningen av förvaltares arvodesanspråk i ordinär konkurs gäller inte i mindre konkurs. I sådana bestämmer konkursdoma- ren arvodet efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Enligt kommittén förekommer det i ordinär konkurs endast undantags- vis att någon borgenär begär att få bli underrättad om förhandlingen. Särskilt med tanke på tillsynsmyndighetens roll i samband med arvodes- prövningen synes det enligt kommittén inte påkallat att i alla lägen kräva muntlig förhandling. Många gånger är förhållandena sådana att arvodesfrå- gan kan avgöras på handlingarna. Kommittén föreslår därför att kravet på obligatorisk förhandling för prövning av arvodesfrågor slopas.

Det enhetliga konkursförfarandet medför behov av ett enhetligt pröv- ningSförfarande. De mer utbyggda förfarandereglerna för ordinär konkurs bör i och för sig utan svårigheter kunna anpassas till det enhetliga konkurs- förfarandet. Därvid bör emellertid kravet på förhandling mjukas upp.

Jag anser inte att det i lagen behöver anges i vilka fall som rätten skall hålla förhandling. Det bör vara tillräckligt att rätten ges möjlighet att hålla muntlig förhandling när den finner skäl till det. Tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesanspråk bör enligt min mening tillmätas stor betydelse vid bedömningen av behovet av muntlig förhandling.

Mitt förslag: Det blir lättare för förvaltare att få förskott på arvodet.

• Sida 162
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betän- kandet SOU 1983:24 s. 350—352).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några invändningar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Ursprungligen saknades helt möjlighet för förval- tare att uppbära förskott på sitt arvode. År 1960 infördes i en nyinsatt paragraf, 86 a % KL, en sådan möjlighet. Bestämmelserna. som i huvudsak gäller oförändrade i dag, ger uttryck för en restriktiv inställning i fråga om sådant förskott. Som förutsättning för att förskott skall kunna utgå till förvaltare anges i paragrafen att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl att förskott utgår. I sin framställning om förskott skall förvaltaren ange de skäl för förskott som han åberopar. Han skall också bifoga en arbetsredogörelse liksom en uppgift om boets ekonomiska ställ- ning. Innan konkursdomaren beslutar om förskott skall han inhämta ytt- rande av tillsynsmyndigheten.

1 mindre konkurs finns i dag inte några formella möjligheter att ge förvaltaren förskott på arvodet.

KL:s restriktiva attityd gentemot förskott på förvaltararvode har med- fört problem i praktiken, särskilt efter 1979 års reform. Den krets av personer som numera kan komma i fråga för uppdrag som förvaltare är begränsad och den förutsätts bestå av specialister med tillgång till en välutvecklad kontorsorganisation. Eftersom uppdragen har koncentrerats till vissa förvaltare har dessa personers möjligheter att äta sig andra upp- drag minskat. Olägenheterna av att betalningen för arbetet kan dröja accentueras därmed. Det sägs ha förekommit att förvaltare har tvingats ta upp lån för att klara Sina kostnader i avvaktan på betalning. Det har å andra sidan upplysts om att bestämmelserna på vissa håll i praktiken har kommit att tillämpas mer generöst än som egentligen har varit avsett. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att bestämmelserna om förskott görs mindre restriktiva.

Jag anser för egen del att det nu gällande kravet på synnerliga skäl för förskott är onödigt betungande. I och med tillskapandet av dagens tillsyns- organisation har möjligheterna att bedöma skäligheten av yrkade för- skottsbelopp ökat. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet en någorlunda klar bild av förvaltarens dittills nedlagda arbete. återstående handläggningstid och boets ställning. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om uppmjukning av förutsättningarna för att förvaltarna skall få uppbära för- skott på arvodet.

Konkurslagskommitte'ns förslag om ändrade regler om förskott på för- valtat-arvode tar sikte endast på ordinära konkurser. Behovet gör sig emellertid gällande även i en hel del av de mindre konkurserna. ] ett enhetligt förfarande bör gälla att förskott bör komma i fråga endast i mer omfattande konkurser. Vidare bör förvaltaren ha nedlagt ett betydande arbete på konkursen. Förskott bör inte heller utgå i andra fall än då konkursen beräknas pågå under ytterligare så lång tid att det framstår som obilligt att kräva att förvaltaren skall invänta konkursens slut innan han får

• Sida 163
•  Original

betalt. Det finns emellertid knappast någon anledning att uttryckligen undanta vissa konkurser från tillämpningsområdet.

Förfarandet vid prövning av en begäran om förskott bör vara detsamma som i dag. Rätten skall alltid inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten innan förskott beslutas. Det bör betonas att ett beslut om förskott inte innebär att arvodets skälighet prövas. Givetvis bör den situationen undvi- kas att förvaltaren i konkursens slutskede tvingas återbetala medel som han har uppburit i förskott. Vid förskottsbetalningen tillerkänns förval- taren endast ett belopp a conto som skall avräknas från det slutliga arvo- det.

2.9. Information om beslut och åtgärder under konkurs

Såväl KL som KF innehåller en mängd olika bestämmelser om spridande av information om beslut och åtgärder i konkurs. Ytterligare regler om detta finns i annan lagstiftning. bl.a. i lagen (1977z654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. (kungörandelagen). Dessa regler om spridande av information utgör ett nödvändigt komplement till konkursrät- tens regelsystem i övrigt. Många av KL:s regler förutsätter att en viss information kommer olika intressenter till del. Sålunda skulle exempelvis borgenärerna inte veta hur de skall gå till väga för att göra sina fordringar gällande om de inte informerades om handläggningsform, bevakningstider m.m.

Det förhållandet att reglerna om spridande av information i konkurs återfinns på flera ställen medför att regleringen är svårtillgänglig. Den är inte heller enhetlig. Allt detta medför svårigheter för de personer som har att tillämpa bestämmelserna att sätta sig in i regelsystemet.

Under senare år har vid flera olika tillfällen uttalats önskemål om att KL:s regler om kungörande skall ses över. 1 betänkandet (Ds Ju 1979: 16) "'Kungörelseannonsering — men till vilket pris?" förordades vissa rikt- linjer enligt vilka KL:s regler om spridande av information borde refor— meras. Syftet skulle därvid vara att sänka kostnaderna för kungörande samt att effektivisera kungörelseannonseringen.

Konkurslagskommitte'n har undersökt möjligheterna att nå de sålunda uttalade målen beträffande snart sagt alla de olika beslut eller åtgärder i konkurs som det skall informeras om. Kommittén har därvid vägletts av det uttalande som redovisades i det nämnda betänkandet angående kun— görande i samband med konkurs. nämligen att sådana kungörelser som kan betecknas som interna procedurtekniska meddelanden av betydelse endast för dem som har intressen i konkursen borde ersättas av direkta underrät- telser till dessa.

Jag kommer i det här sammanhanget att närmare beröra tre av de förslag som kommittén har framfört. nämligen omfattningen av informationsskyl- digheten. utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser och frågan om kungörelseannonsering i de fall som kungörande inte behöver ske enligt

• Sida 164
•  Original

den s.k. breda principen enligt 3 & kungörandelagen. I övriga frågor hänvi- sarjag till specialmotiveringcn i anslutning till 15 kap.

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt bemötande av re- missinstanserna (remissammanställning l s. 29—41). Även jag kan i allt väsentligt instämma i förslagen. Förutsättningarna kommer emellertid, med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar. delvis att föränd- ras. Det enhetliga förfarandet förutsätter att reglerna om information sam- ordnas. De för denna samordning mest betydelsefulla förändringarna är visserligen av sådan karaktär att de bör införas i en ny konkursförordning men det enhetliga konkursförfarandet påkallar behov av delvis nya lös- ningar även av vissa av de frågor som regleras i lagen.

Som jag kommer att belysa närmare i specialmotiveringcn förordar jag att reglerna om förhandlingar och sammanträden systematiseras på ett nytt sätt. Begreppet sammanträden bör förbehållas sådana sammankomster vid vilka rätten inte förväntas fatta något beslut i sak. Utöver edgångssamman- trädet och förlikningssammanträdet bör med denna utgångspunkt endast en ytterligare sammankomst benämnas sammanträde. nämligen den då borgenärerna skall rösta om ett av gäldenären framlagt ackordsförslag. För övriga sammankomster som hålls inom konkursärendets ram bör begrep- pet förhandling användas.

Bestämmelser om kallelser till förhandlingar avses bli införda i den nya konkurslagen. Detsamma avses gälla också beträffande kallelser till ed- gångssammanträdet och förlikningssammanträdet. l överensstämmelse med vad som gäller i dag bör det också i själva lagen anges att borgenä- rerna genom kungörelse skall kallas till sammanträde för prövning av ett ackordsförslag. Närmare regler om dessa kallelser bör tas upp i förord- ningen.

Lagrådet anser att alla föreskrifter om tillkännagivanden för konkursför- farandets parter som är påkallade för att dessa skall kunna ta till vara sin rätt i olika skeden av konkursen skall tas upp i konkurslagen. Jag har inget att erinra mot den uppfattningen. Därför bör regler om underrättelser av skilda slag också tas tipp i lagen. Jag föreslår vidare att det införs en regel som anger att underrättelser till vissa borgenärer och sådana kallelser som inte behöver delges i vissa fall kan utfärdas i form av kungörelse. Regeln avses bli tillämplig i omfattande konkurser med ett stort antal borgenärer med oprioriterade fordringar.

lnnanjag går in på de tre angivna särskilda delarna av kommittéförslaget vill jag emellertid som min mening framhålla att kommitténs förslag att samla alla centrala och generellt betydelsefulla regler om information om beslut och åtgärder i konkurs i ett kapitel innebär en klar förbättring av regleringen jämfört med gällande KL. Min avsikt är att i princip följa förslaget i detta hänseende.

Mitt förslag: lnformationsplikten bibehålls i princip oförändrad.

• Sida 165
•  Original

Kommitténs förslag: Om förvaltaren efter bevakningstidens utgång anser att det är uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som har bevakats utan förmånsrätt, skall han anmäla det till rätten. Förvaltarens anmälan medför att de berörda borgenärerna inte behöver tillställas ytterligare information i konkursen. Borgenärerna skall av rätten underrättas om förvaltarens anmälan och om vad den innebär för deras del (betänkandet SOU 1983:24 s. 153— 156).

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser framhåller dock att de berörda borgenärernas rättstrygghet försämras om de inte får någon information då konkursen avslutas med utdelning (remissammanställning I 5. 29—41").

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående undersökt möjligheter- na att begränsa rättens skyldighet att informera de berörda intressenterna om konkursens förlopp. Enligt kommittén finns det möjligheter till be- gränsningar av informationsplikten endast i de fall då det efter bevakning framstår som uppenbart att tillgångarna i boet inte förslår till utdelning för de oprioriterade fordringarna. Under förutsättning att förvaltaren har med- delat rätten detta och att rätten i sin tur har tillställt de berörda borgenä- rerna information om förvaltarens anmälan och om att de framdeles inte kommer att erhålla någon information. behöver dessa inte därefter tillstäl- las någon särskild information om konkursen.

Jag kan för min del instämma i kommitténs slutsats att det saknas utrymme för att begränsa rättens informationsplikt i andra fall än de som berörs av kommitténs förslag. Frågan är emellertid om ens en sådan inskränkning är godtagbar. Vissa remissinstanser. däribland Svea hovrätt och Svenska bankföreningen. har framfört kritik mot förslaget och hävdat att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan accepteras att borgenärer med oprioriterade fordringar blir helt utan information också om framlagda utdelningsförslag.

Tanken med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar är att alla konkurser skall handläggas efter i princip samma regler. I enlighet med vad jag tidigare har utvecklat är avsikten att bevakningsförfarande skall anord- nas endast om det behövs. Bevakning förutsätts förekomma i princip endast om det kan antas att de oprioriterade fordringarna kommer i fråga för utdelning i konkursen. Beslut om att bevakning skall ske förutsätts vidare fattas först sedan boutredningen nått det stadium då det med bety- dande grad av säkerhet går att bedöma de oprioriterade fordringarnas utsikter till utdelning. En konsekvens härav är att antalet konkurser med bevakning kan förväntas markant understiga antalet ordinära konkurser i dag. Förhoppningsvis kommer det nya systemet att innebära att bevakning i princip skall behöva förekomma endast i de konkurser där de opriorite- rade fordringarna senare verkligen också får utdelning. Mot bakgrund av de förhållanden som redovisas i betänkandet kan detta antas bli fallet i cirka 2 % av alla konkurser.

Uppenbarligen blir utrymmet för att tillgripa den av kommittén föreslag- na möjligheten att begränsa informationen avsevärt mindre när nu skiljelin- jen mellan ordinära och mindre konkurser slopas. Den föreslagna möjlig- heten skulle i ett enhetligt konkursförfarande kunna utnyttjas endast i

• Sida 166
•  Original

sådana fall där förvaltaren har missbedömt de oprioriterade fordringarnas utsikter till utdelning eller då bevakning har tillgripits av något annat skäl. Även om någon av dessa situationer kan tänkas uppstå bör det finnas anledning att anta att det sker mycket sällan. Det finns enligt min uppfatt- ning inte tillräckliga skäl att genomföra den av kommittén föreslagna begränsningen med sikte på dessa fall.

När det sedan gäller de konkurser som handläggs utan bevakning kan man regelmässigt anta att de oprioriterade borgenärerna blir utan utdel- ning. En förutsättning för att förslaget med en inskränkning av den fortsat- ta informationsskyldigheten skall medföra några förbättringar är. som jag tidigare har nämnt. att kungörandet får bytas ut mot särskilda underrät- telser till de prioriterade borgenärerna. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.9.3). anser jag mig kunna biträda det förslaget endast under förutsättning att bevakningsförfarande har ägt rum. En begränsning av informationsskyldigheten gentemot de oprioriterade borgenärerna skul- le därför få betydelse endast beträffande sådana underrättelser som skall skickas trots att kungörelse utfärdas. Detta skall för närvarande i mindre konkurser ske endast vid kungörande av slututdelning och slutredovisning.

I det förslag till ny konkursförordning som jag kommer att lägga fram under förutsättning att riksdagen godtar föreliggade förslag avser jag att föreslå att de nu gällande reglerna om underrättelser till borgenärerna om utdelning i mindre konkurs behålls och blir tillämpliga i alla konkurser. Detta innebär att alla kända borgenärer i princip skall tillställas en särskild underrättelse om utdelningsförslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas om den kan bedömas sakna betydelse för borgenären. Detta bör normalt sett medföra att de oprioriterade borgenärer som inte tillagts utdelning i förslaget inte behöver tillställas underrättelse om utdelnings- förslaget, om det står i saklig överensstämmelse med innehållet i den underrättelse som har utgått omedelbart efter edgångssammanträdet. Av det nu sagda följer att behovet av att kunna inskränka underrättelseskyl- digheten efter kommittéförslagets linjer får bedömas som ytterst ringa även när det gäller konkurser utan bevakningsförfarande.

Mitt förslag: Kungörelse får i vissa särskilt angivna fall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse skulle bli lägre eller kungörelse annars är lämpligare.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kungörande i vissa särskilt angivna fall skall ersättas med skriftliga underrättelser om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därmed blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. De i KLförslaget angivna fallen står huvudsakligen i princi- piell överensstämmelse med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 156—160).

• Sida 167
•  Original

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Information som lämnas i form av särskilda underrättelser till borgenärerna innebär generellt sett att dessa får tillgång till informationen på ett säkrare sätt än om denna lämnas genom kungörel- se. Enligt min mening finns det starka skäl som talar för att kommitténs förslag om att kungörelser skall kunna bytas ut mot skriftliga underrät- telser genomförs. Detta förutsätter dock enligt min mening att systemet gcr tillfredsställande garantier för att borgenärernas rättstrygghet inte på något avgörande sätt försämras.

Det system med enhetligt konkursförfarande som jag här utgår från innebär i detta hänseende att förutsättningarna i viss mån förändras. Kom- mitténs förslag omfattar i första hand endast ordinära konkurser. Dock föreslår kommittén att information om att ett utdelningsförslag har lagts fram i mindre konkurs inte alltid skall behöva ske i form av kungörelse utan att informationen även i detta fall bör kunna tillställas de ifrågavaran- de borgenärerna genom särskilda underrättelser.

En förutsättning för att kungörelse skall kunna bytas ut mot särskilda underrättelser utan att befogade rättssäkerhetsintressen blir lidande är att kretsen av informationsmottagare går att bestämma med en betydande grad av säkerhet. Kommitténs förslag vilar på den grunden att bevakning har ägt rum eller. i fallet mindre konkurs. att de oprioriterade borgenärerna inte skall tillställas någon ytterligare information om konkursen. Enligt mitt förslag skall. som framgår av det föregående avsnittet (2.9.2), alla borgenärer i princip alltid ges möjlighet att erhålla information om upprät- tade utdelningsförslag. Vidare medför det enhetliga konkursförfarandet att bevakningsförfarande kan antas komma att äga rum i ett mindre antal konkurser än i dag. Om inte bevakning har ägt rum kan enligt min mening kretsen av informationsmottagare inte anses känd med tillräcklig grad av säkerhet. Detta innebär att utrymmet för utbyte av kungörelse mot särskil- da underrättelser till borgenärerna krymper.

Trots detta anser jag att det i vissa särskilt angivna fall bör finnas möjlighet att byta ut kungörelse mot särskilda underrättelser. om de all— männa förutsättningarna för ett sådant utbyte är uppfyllda. Beträffande frågan vilka särskilda fall som bör omfattas fårjag hänvisa till specialmoti— veringen i anslutning till 15 kap. 2 &. Allmänt kan sägas att antalet fall, även om de ståri huvudsaklig principiell överensstämmelse med KLförsla— get, i mitt förslag har minskat, främst till följd av de ändrade förutsättning— ar som jag nyss har berört.

Enligt KLförslaget skall som allmän förutsättning för utbyte av kungö— relse mot särskilda underrättelser gälla att det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och att det i övrigt framstår som lämpligt. Varje gång som det blir aktuellt att tillämpa den bestämmelsen måste rätten därför göra en kostnadsjämförelse. Kommittén har också visat hur en sådan kostnadsjämförelse kan gå till. Även om man schabloni- serar kostnaderna för de särskilda underrättelserna medför den föreslagna ordningen ett inte obetydligt merarbete för rätten. Det finns enligt min mening anledning att i stället föreslå den ordningen att om utbyte i det särskilda fallet är möjligt. sådant utbyte också bör ske. Rätten bör emeller-

• Sida 168
•  Original

tid kunna avstå från utbytet om det finns anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet skulle bli lägre med kungörelse eller om kungörelse i övrigt är lämpligare. Det kan förmodas att antalet borgenärer då normalt sett måste vara mycket stort för att utbyte inte skall ske. Ett annat skäl för att ändå behålla kungörelse kan vara att rätten anser att kretsen av infor- mationsmottagare i det ifrågavarande fallet trots allt inte är känd med tillräcklig grad av säkerhet.

Mitt förslag: Kungörelse skall, iandra fall än när det gäller kungörel- se om konkursbeslutet. annonseras. förutom i Post- och lnrikes Tidningar. i den eller de dagstidningar som rätten bestämmer. I kungörelsen om konkursbeslutet skall anges att annonsering fort- sättningsvis kommer att ske i ett begränsat antal tidningar.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkan- det SOU 1983: 24 s. 160).

Remissinstanserna: Den remissinstans — Svenska tidningsutgivarför- eningen — som uppehållit sig främst kring denna fråga har strukit under det angelägna i att det i framtiden inte åläggs en tidning att i en kungörelse hänvisa läsaren till en annan tidning. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag (remissammanställningl s. 29—41).

Skälen för mitt förslag: I kungörandelagen finns det regler om bl.a. annonsering av myndigheters kungörelser av beslut eller åtgärder i vissa fall. Av dessa regler följer att, om kungörelse i ortstidning är föreskriven. kungörelsen skall införas i alla tidningar som har en viss angiven spridning inom den ort där kungörandet skall äga rum. Det kan i många fall röra sig om ett stort antal tidningar. Detta blir givetvis kostsamt om flera kungörel- ser skall utfärdas i en konkurs. Enligt KL får emellertid annonsering av kungörelse i samband med konkurs i flera fall ske i en begränsad omfatt- ning. Detta gäller dock inte kungörelsen om konkursbeslutet. Detta beslut är av stor betydelse inte bara för dem som har direkta intressen att bevaka i konkursen utan också för exempelvis den som avser att ingå en affärsför- bindelse med den berörde gäldenären. Dessutom är en rad viktiga rätts- verkningar knutna till kungörandet av konkursbeslutet.

Av KL framgår inte i vilken omfattning fortsatt annonsering av kungö- relse skall ske. Konkursdomaren skalli stället i samband med konkursbe- slutet bestämma i vilka tidningar som fortsatt annonsering skall ske. I kungörelsen om konkursbeslutet skall det anges vad konkursdomaren sålunda beslutat. Av detta följer att det av en kungörelse som införs i en tidning kan framgå att den fortsatta annonseringen kommer att ske inte i den tidningen utan i en konkurrerande tidning. Detta förfarande, att hänvi- sa sina läsare till konkurrerande tidningar. strider mot många tidningars principer och det uppges ha förekommit att tidningar har vägrat att föra in hänvisningen.

• Sida 169
•  Original

Enligt kommittén skulle det. mot bakgrundlav kommitténs förslag om begränsning av informationsplikten och utbyte av kungörelse mot separata underrättelser. bli missvisande att behålla föreskriften att konkursdoma- rens beslut om i vilka tidningar fortsatta kungörelser om konkursen skall tas in skall framgå av konkurskungörelsen. Kommittén erinrar också om den kritik som förekommit mot att kungörelsen i en tidning hänvisar till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslår därför att nämnda föreskrifter upphävs. Enligt kommittén får emellertid förutsättas att kungörelser om konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

Remissinstanserna lämnar allmänt förslaget utan erinran. Svenska tid- ningsutgivarföreningen tillstyrker förslaget.

För egen del villjag anföra följande. Kungörelsen om konkursbeslutet är den tveklöst viktigaste kungörelsen under konkursen. I likhet med kom- mittén anserjag att det beträffande denna kungörelse saknas anledning att frångå gällande ordning om kungörelseannonsering enligt den breda orts- tidningsprincipen.

Jag kan också ställa mig bakom kommittéförslaget om slopande av föreskriften rörande konkursdomarens beslut angående det fortsatta kun- görandet. I fortsättningen kommer alltså konkurskungörelsen inte att inne- hålla någon uppgift om i vilken eller vilka tidningar kungörelser om kon- kursen fortsättningsvis kommer att tas in. Det blir i stället rätten som i varje enskilt fall bestämmer i vilka ortstidningar kungörandet skall ske. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att alla fortsatta kungörelser i konkursen normalt bör genomgående införas i samma tidningar.

Den ordning som jag nyss förordat kan emellertid medföra att den som läser en kungörelse om ett konkursbeslut inges den felaktiga föreställning- en att också ytterligare kungörelser om konkursen kommer att införas i samma tidning. Det är därför rimligt att han på något sätt uppmärksammas på att detta inte behöver vara fallet. Det kan emellertid enligt min mening vara tillräckligt att det, i förekommande fall. i kungörelsen anges att annonsering av kungörelser i konkursen fortsättningsvis kommer att ske i ett begränsat antal tidningar. En bestämmelse om detta kan meddelas i förordning.

En remissinstans har efterlyst vägledande uttalanden om i hur många tidningar fortsatt annonsering normalt bör ske. Det uppges att vissa kon- kursdomare bestämmer att fortsatt annonsering skall ske i fem tidningar medan den av domstolsverket utskickade handboken för konkursdoma- rens handläggning av bl.a. konkurser anger att fortsatt annonsering nor- malt skall ske — utöver i Post- och Inrikes Tidningar — endast i en tidning.

För egen del anser jag det klart att fortsatt annonsering bör ske i ett mindre antal tidningar än vad som skulle följa av kungörelse enligt den breda principen. Jag har i och för sig ingen erinran mot den tolkning som domstolsverket rekommenderar, nämligen att fortsatt annonsering skall ske bara i en ortstidning. Jag vill emellertid understryka att det ibland kan vara fullt motiverat att införa kungörelsen i ytterligare någon eller några tidningar. Detta kan vara fallet när exempelvis två tidningar har nästan lika stor spridning inom en ort eller om gäldenären driver verksamhet på mer än en ort. Andra särskilda omständigheter. såsom att antalet borgenärer är mycket stort, kan också motivera att kungörelse införs i flera tidningar.

• Sida 170
•  Original

2.10. Förvaltarens bokföringsskyldighet

Mitt förslag: Förvaltaren skall i större utsträckning än för närvaran- de tillämpa mer utvecklade bokföringsprinciper vid redovisningen av förvaltningen.

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande ordning. Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser påpekar att de nu gällande kraven på konkursförvaltarens redovisning inte är tillfyllest om förvaltaren fortsätter en av konkursgäldenären driven rörelse (remissammanställning I 5. 95—108).

Skälen för mitt förslag: Frågan om principerna för förvaltarens bokfö- ringsskyldighet under konkurs prövades i samband med 1979 års konkurs- lagsreform. Enligt 57 & KL gäller nu att kontantprincipen normalt skall tillämpas men att denna princip får vika om god redovisningssed med hänsyn till särskilda förhållanden påkallar att bokföringen sker på annat sätt. I anslutning till denna bestämmelse uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1978/79:105. s. 182) att särskilda förhållanden kunde anses föreligga när gäldenärens rörelse drevs vidare efter konkurs- utbrottet eller när konkursboet var omfattande eller komplicerat. Som ytterligare ett exempel på särskilda förhållanden angavs att gäldenären har en välordnad bokföring och att konkursförvaltaren utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmässiga grunder. En vägledande aspekt angavs vara att bokföringsmetoden inte får väljas så att förvaltningen onödigtvis fördyras. Det förutsattes att bokföringsnämn- den skulle utfärda råd och anvisningar om vad som närmare bör gälla i fråga om bokföring i konkurs.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar beträffande bokföring i konkurs (BFN: 12). Anvisningarna innebär starkt sammanfattat följande. I normala konkurser skall förvaltarna tillämpa en renodlad kontantprincip. Om avvecklingen är mer komplicerad eller tidskrävande eller om en av gäldenären driven rörelse fortsätts skall i första hand, om konkursföreta- gets bokföring är välordnad, denna utnyttjas. Om så inte är fallet skall en modifierad kontantprincip tillämpas. Av anvisningarna framgår närmare hur bokföringen skall ordnas i de olika fallen.

Ett flertal remissinstanser har pekat på att konkurslagens regler om bokföring i konkurs inte motsvarar moderna redovisningskrav. Kritiken tar främst sikte på bokföringsskyldigheten i sådana konkurser där gälde- närens rörelse drivs vidare. Ett avgörande från högsta domstolen (NJA 1982 s. 900) har enligt dessa kritiker förstärkt behovet av en specialiserad resultatredovisning. I detta avgörande slås fast att den upparbetning som under konkursen sker av företagsintecknad egendom skall komma såväl inteckningshavarna som konkursboet till godo enligt vissa angivna fördel- ningsprinciper. För att detta skall kunna ske måste. menar kritikerna, större krav ställas på bokföringen än vad som sker i dag. Avgörandet anses påkalla en översyn av bokföringsnämndens anvisningar.

Föreningen Ekonomer inom exekutionsväsendet anser att bokförings-

• Sida 171
•  Original

nämndens anvisningar inte står i överensstämmelse med de uttalanden som den dåvarande chefen för justitiedepartementet gjorde i samband med tillkomsten av gällande regler såvitt gäller bokföringsskyldighetcn vid fort- satt rörelsedrift.

För egen del får jag anföra följande. De flesta konkurser är av enkel beskaffenhet. Många konkurser avskrivs på grund av otillräckliga tillgång- ar redan i anslutning till edgångssammanträdet. I andra konkurser står det tidigt klart att en snabb avveckling skall ske och behållningen därefter delas ut till de berättigade borgenärerna. ] sådana och andra enkla kon- kurser bör bokföringen ske på enklast möjliga sätt. Den renodlade kontant- principen torde här väl fylla sin funktion. Jag är inte beredd att frångå tidigare ställningstagande att kontantprincipen bör gälla som huvudregel för bokföringsskyldighetcn i konkurs.

Det finns däremot anledning att ta fasta på den kritik som har framförts såvitt gäller bokföringsskyldighetcn i mer omfattande eller komplicerade konkurser. Detta gäller framför allt i sådana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare av konkursförvaltaren. Inte minst för att de principer som numera gäller för fördelningen av det upparbetade värdet av företags- intecknad egendom skall kunna tillämpas kan det vara nödvändigt med en mer utbyggd redovisning som kan visa resultatet av rörelsedriften. Jag menar dock inte att resultatredovisning skall utgöra grundprincipen i alla de konkurser vari kontantprincipen i enlighet med vad som sagts nu inte är tillräcklig. Redovisning i konkurs bör inte göras mer komplicerad och kostnadskrävande än vad som är motiverat av de speciella krav som konkurssituationen för med sig.

Det finns emellertid anledning att nu öka utrymmet för undantag från kontantprincipen. Jag föreslår att kravet på att det måste föreligga särskil- da förhållanden för att avsteg från kontantprincipen skall få göras slopas. I stället bör det räcka att god redovisningssed påkallar att annan bokförings- princip tillämpas.

Den nu förordade ändringen medför att bokföringsnämnden bör se över de nu gällande anvisningarna för bokföring i konkurs. Enligt vad jag inhämtat har nämnden redan inlett en sådan översyn. En viktig uppgift för nämnden är att bevaka att tillräckliga krav på bokföringen ställs i sådana konkurser där kontantprincipen inte räcker till men att dessa krav inte generellt ställs så högt att det medför en onödig fördyring av konkursför- valtningen i sådana konkurser där exempelvis en modifierad kontantprin- cip är fullt tillräcklig.

2.11. Förvaltarens tillgång till räkenskapsmaterial som rör konkursgäldenärens bo

Mitt förslag: Den som har haft i uppdrag att biträda konkursgälde- nären med granskning och bearbetning av bokföringsmaterial röran- de gäldenärens bo är skyldig att till konkursförvaltare lämna ut även sådant material som uppdragstagaren själv har upprättat.

• Sida 172
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU Prop. 1986/87: 90 1983:24 s. 294—298).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i princip utan erinran, men vissa instanser anser det otillfredsställande att revisorerna i konkurssituationer inte ges förmånsrätt för sina arvodesfordringar (remissammanställning I 5. 151-152).

Skälen för mitt förslag: I rättspraxis (NJA 1981 s. 1050) har slagits fast att en uppdragstagare med uppdrag att sköta en klients bokföring inte kan åberopa retentionsrätt för sin arvodesfordran i sådant räkenskapsmaterial som uppdragsgivaren har överlämnat till uppdragstagaren. Uppdragsta- garen kan då inte heller åberopa retentionsrätt gentemot uppdragsgivarens konkursbo. Detsamma anses gälla sådant material som uppdragstagaren har bearbetat i viss omfattning (NJA 1982 s. 404).

Med retentionsrätt menas att uppdragstagare har rätt att kräva betalning innan han lämnar ut gods som har överlämnats till honom för bearbetning. I bokföringsuppdrag ingår ofta att uppdragstagaren också skall på grundval av det överlämnade räkenskapsmaterialet upprätta vissa nya handlingar. exempelvis balans- och resultaträkningar. Beträffande sådana nyupprät- tade handlingar har det i nyss angivna rättsfall (jfr även NJA 1981 not. A 1 och 1985 s. 29) slagits fast att uppdragstagaren inte är skyldig att till konkursförvaltaren överlämna dem utan ersättning. Uppdragstagaren anses sålunda kunna åberopa en s.k. detentionsrätt beträffande dessa handlingar även gentemot konkursförvaltaren. Detta har medfört att kon- kursförvaltare mött svårigheter när de har begärt att få tillgång till sådana handlingar i samband med utredningen av ett konkursbo.

Kommerskollegium. som har till uppgift bl.a. att utöva tillsyn över auktoriserade och godkända revisorer. har som sin mening uttalat att det inte är förenligt med god revisorssed att åberopa detentionsrätt i räken- skapsmaterial som rör uppdragsgivare. Enligt kollegiets uppfattning bör detentionsrätt dock få åberopas i vissa handlingar som inte är nödvändiga för fullgörande av bokförings— eller deklarationsskyldighet. Det kan här vara fråga om budgetar, prognoser och kalkyler. Föreningen auktoriserade revisorer- har ställt sig bakom kollegiets uttalanden medan Svenska revi— sorssamfundet har intagit en tveksam hållning.

Konkurslagskommittén föreslår att det i konkurslagen införs en bestäm- melse som ger konkursförvaltare befogenhet att alltid få tillgång till räken- skapsmaterial som rör gäldenärens bo. Den som har upprättat räkenskaps- material för konkursgäldenärens räkning skulle därmed aldrig kunna upp- ställa betalning som villkor för att lämna ut materialet till förvaltaren. Förvaltaren föreslås kunna påkalla handräckning av kronofogdemyndighet för att få tillgång till dessa handlingar.

Kommitténs förslag har berörts endast av en remissinstans. Det är Svenska revisorssamfundet som konstaterar att utredningens förslag stäm- mer överens med vad kommerskollegiet uttalat om innebörden av begrep- pet god revisorssed i detta sammanhang. Samfundet anser emellertid inte att saken därmed fått en nöjaktig lösning utan föreslår — med instämmande av Svenska bokförings- och revisionsbyråers förbund — att det bör tillska— pas en förmånsrätt för revisorers arvodesanspråk. Samfundet hänvisar

• Sida 173
•  Original

därvid till olika framställningar i saken som har. gjorts till justitiedeparte- mentet.

Kommittén har övervägt att föreslå att de uppdragstagare som avses nu skall få förmånsrätt för sina arvodesanspråk enligt 10 % förmånsrättslagen (l970:979). Kommittén har dock avvisat denna tanke och motiverat detta med att förmånsrätten i åtskilliga konkurser inte skulle vara till någon glädje för uppdragstagaren eftersom tillgångarna ofta inte räcker till utdel- ning till borgenärer med allmän förmånsrätt.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att en förvaltare skall kunna fullgöra sitt uppdrag att han får tillgång till allt räkenskapsma- terial som rör gäldenärens bo. Förvaltaren är skyldig att bl.a. undersöka om det finns egendom som kan tillföras konkursboet genom återvinning och om gäldenären kan misstänkas för vissa brottsliga gärningar. Konkurs- förvaltarens granskning av dessa förhållanden är ett betydelsefullt led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I och med att bevakning i det enhetliga konkursförfarandet får antas förekomma mer sällan, får bokfö- ringsmaterialet ökad betydelse för att förvaltaren skall kunna få kännedom om borgenärerna och deras fordringar. Detta gäller särskilt om gäldenären är ovillig att medverka vid boutredningen. Jag anser att det är nödvändigt att de hinder som kan uppställas för förvaltaren i hans efterforskningar undanröjs. Jag är därför beredd att biträda kommittéförslaget. Förvaltare bör således ges befogenhet att få tillgång även till räkenskapsmaterial som uppdragstagaren själv har upprättat och som finns i dennes besittning.

En bestämmelse om detta medför att detentionsrätt inte kan åberopas gentemot konkursboet. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att för- stärkningen av konkursförvaltarens befogenhet i detta hänseende skall behöva ske på bekostnad av uppdragstagarens arvodesanspråk. Frågan är då om uppdragstagaren på något sätt kan kompenseras för förlusten av detentionsrätten. Den frågan behandlar jag i följande avsnitt. där också den närliggande frågan om en förstärkning av revisorernas ställning i konkurssammanhang tas upp.

2.12. Förmånsrätt för revisorsarvoden och arvoden till vissa andra uppdragstagare

Nästan alla bolag. föreningar m.m. är enligt lag skyldiga att ha revisorer. Man brukar skilja mellan interna och externa revisorer. De interna reviso- rerna lyder undcr den verkställande ledningen i ett företag. Deras uppgift är bl.a. att granska företagets löpande verksamhet och att upprätta under- lag för ledningens prognoser och kalkyler. 1 nu förevarande sammanhang behandlas emellertid endast de externa revisorerna.

De externa revisorerna utses av sammanslutningens högsta beslutande organ. vanligen stämman. De har till uppgift främst att kontrollera den verkställande ledningens förvaltning av sammanslutningens angelägenhe- ter. Revisorerna skall vidare bl.a. granska resultat- och balansräkningarna efter utgången av ett räkenskapsår samt göra uttalanden till stämman huruvida dessa bör fastställas. Detta uttalande skall göras i en i lagen särskilt föreskriven revisionsberättelse, som skall läggas fram inför den

• Sida 174
•  Original

ordinarie stämman. I berättelsen skall revisorerna bl.a. uttala sig om ledningens förslag till dispositioner med anledning av uppkommen vinst eller förlust. De skall också uttala sig i frågan huruvida styrelsen bör beviljas ansvarsfrihet.

Regler om revision finns i bl.a. 10 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 4 kap. lagen (1980:]103) om årsredovisning m.m. i vissa företag samt i 45—51 åå lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. För revision i banker och försäkringsbolag finns det särskilda regler.

En revisor skall inta en självständig hållning gentemot såväl den verk- ställande ledningen som stämman. Revisorn skall beakta även minorite- tens intressen och därutöver granska bl.a. att styrelsen inte har överträtt regler till skydd för fordringsägarnas, tredje mäns eller det allmännas intressen (prop. 1975: 103 s. 242).

De yrkesverksamma revisorerna delas in i tre grupper, auktoriserade revisorer, godkända revisorer och övriga. Det är kommerskollegium som meddelar auktorisation resp. godkännande av revisorer. För auktorisation krävs bl.a. ekonomexamen. avlagd vid svenskt universitet eller högskola, och minst fem års praktisk utövning av revisorsyrket. För godkännande krävs viss teoretisk utbildning och minst fem års praktisk yrkesverksam- het.

Genom ändringar i bl.a. aktiebolagslagen har kraven på revisionen skärpts under de senaste åren. Numera gäller att minst en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall vara antingen auktoriserad eller godkänd oavsett bolagets storlek. För bolag som har bildats före den 1 januari 1983 får dessa nya regler full genomslagskraft den 1 januari 1988 (SFS l982:739).

Vidare gäller sedan den 1 januari 1985 att revisorerna är skyldiga att också kontrollera att bolaget har fullgjort sin skyldighet att göra avdrag för preliminär A- skatt och kvarstående skatt, att bolaget i förekommande fall är anmält för moms—registrering, att bolaget lämnat föreskrivna uppbörds- deklarationer avseende arbetsgivareavgifter m.m. och att bolaget i rätt tid betalat sina skatter och avgifter. Samtidigt har det införts möjlighet för länsstyrelsen att besluta att de tidigare nämnda reglerna om förstärkt revisorskompetens för ett visst bolag skall börja tillämpas vid en tidigare tidpunkt än den ljanuari 1988 (SFS 1984:945).

Sammantagna innebär de nya reglerna en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält. Dessa måste nu anli- tas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som inte dn'vs seriöst. med de risker för arvodesfordringar som detta för med sig. Även den vidgade kontrollskyldigheten innebär ökade risker i detta hänseende. Revisorn får räkna med att oftare än tidigare hamna i konflikt med företa- gets ledning. Det kan vidare antas att en del av de företag som från år 1988 blir aktuella för en mer kvalificerad revision nu använder konkurs som ett mer eller mindre löpande inslag i verksamheten. Revisorerna kan alltså antas komma att möta ett större antal konkurssituationer än hittills. Ofta är revisorn den förste som når klarhet över företagets ekonomiska svårighe- ter. Både för företaget och för det allmänna är det angeläget att revisorn i just den uppkomna situationen är aktiv och försöker rädda företaget från konkurs och eventuellt åstadkomma någon form av rekonstruktion.

• Sida 175
•  Original

Revisorernas nya uppgifter har ålagts dem främst i samhällets intresse. Enligt min mening är det därför rimligt att revisorerna kompenseras för de ökade risker för deras arvodesfordringar som de nya uppgifterna för med sig.

Som jag nämnde i föregående avsnitt anses en revisor inte ha rätt att åberopa retentionsrätt i de handlingar som han har mottagit för granskning. I fråga om handlingar som revisorn själv har upprättat vid fullgörandet av ett revisionsuppdrag anses det vidare inte förenligt med god revisorssed att göra en detentionsrätt gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att en revisor har möjlighet att säkerställa sin kommande fordran genom att begära förskott på denna. Att förskott begärs och lämnas förekommer också i praktiken. En förskottsbetalning kan emellertid i vissa fall återvinnas enligt 35 & KL (4 kap. 10% i mitt förslag). Det anses vidare vara tveksamt om ett förskott. i vart fall om det uppgår till större belopp, är förenligt med den oberoende ställning som revisorn skall inta gentemot företaget. Det aktuella problemet bör därför lösas på annat sätt.

Jag anser att den lämpligaste lösningen är att tillerkänna revisorerna en allmän förmånsrätt i konkurs för fordringar på grund av revisionsuppdrag. Det är naturligt att placera förmånsrätten närmast efter konkursansök— ningskostnader m.m. (10 & förmånsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter (1 1 5).

Den fordran som sålunda bör ges förmånsrätt bör endast avse sådant arbete som föreskrivs i lag eller annan författning. Däremot finns det enligt min mening inte skäl att begränsa förmånsrätten till att gälla endast till förmån för auktoriserade eller godkända revisorer utan alla revisorer bör omfattas.

Det bör vara förenligt med normala fakturerings- och kravrutincr i branschen att begränsa förmånsrätten till fordringar avseende arbete utfört under de senaste sex månaderna före konkursen.

Som framgår av föregående avsnitt (2.11) föreslårjag att en konkursför- valtare skall få tillgång till räkenskapsmaterial som en uppdragstagare — t. ex. en bokföringsbyrå — själv har upprättat. Detta medför att den rätt att hålla inne handlingarna till säkerhet för betalning för detta arbete som uppdragstagaren nu har går förlorad gentemot konkursboet.

Jag förordar att även sådana uppdragstagare som nämnts nu ges för- månsrätt i uppdragsgivarens konkurs för sina fordringar på motsvarande sätt som revisorer.

2.13. Slopande av öretal vid indrivning i enskilda mål

Mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna skall i fortsättningen inte vara skyldiga att driva in öresbelopp i enskilda mål. Öretal bortfaller således i varje kapitalbelopp. Ränta på fordringen avrundas till närmast högre hela krontal. Inbetalda öretal avräknas från fordran i annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller tillfaller staten.

• Sida 176
•  Original

Riksskatteverkets förslag överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Domstolsverket anser dock att riksskatteverkets förslag bör analyseras närmare och ifrågasätter om inte öresbelopp, som en konsekvens av försla- get. bör slopas också i andra sammanhang som i exekutionstitlar och fakturor.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Riksskatteverket har i en framställ- ning tilljustitiedepartementet hemställt om författningsändring så att öretal kan slopas vid indrivning även i enskilda mål. Framställningen har remiss- behandlats. Yttranden har avgetts av domstolsverket. statskontoret. riks- revisionsverket. Svenska bankföreningen (med PK-banken). Svenska sparbanksföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska inkas- soföreningen. Finansbolagens förening och Föreningen Sveriges kronofog- dar. Remissvaren finns tillgängliga hos justitiedepartementet i lagstift- ningsärendet (dnr 689— 86). Framställningen har fått ett över lag positivt bemötande av remissinstanserna.

Vid indrivning av statens fordringar i allmänna mål gäller enligt lagen (1972: 180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m. att såväl kapitalbeloppet som ränta bestäms till helt krontal. Bestämmelsen tillkom med anledning av övergången till ett system med automatisk data- behandling (ADB) i allmänna mål inom exekutionsväsendet. Såsom fram- hölls av departementschefen i förarbetena till lagen (prop. 1972:86 s. 9) skulle användningen av öretal komplicera programmeringen och göra bear- betningen i datamaskin långsammare.

Sedan år 1984 är exekutionsväsendets ADB-system utbyggt till landets samtliga kronofogdemyndigheter. I dagens läge innebär detta att alla all- männa mål handläggs helt med hjälp av ADB-systemet. Också enskilda mål handläggs datamässigt i viss omfattning. bl.a. vad gäller registrering av mål. utskrift av indrivningshandlingar samt avregistrering och över- flyttning av mål.

Erfarenheterna av de införda rutinerna är goda och man har därför satsat resurser för ytterligare utbyggnad av ADB-stöd för de enskilda målen. Riksskatteverket har i detta syfte tillsatt ett projekt för att utreda bl.a. frågan om ADB—rutiner för bokföring och redovisning i enskilda mål.

På samma sätt som när det gäller de allmänna målen är det av betydelse för de enskilda mälens del att hanteringen inte behöver tyngas med öretal. Förekomsten av öretal skapar merarbete både vid ränteberäkningen och fördelningen av intlutna belöpp och vid upprättande av indrivnings-. bok- förings- och redovisningshandlingar. Visserligen har utveckligen på da- taområdet medfört att de ytterligare positioner som krävs för öreshante- ringen inte är lika besvärande som tidigare. "Längre” belopp innebär emellertid alltid större risk för fel. Dessutom är det av intresse att kunna forma rutinerna för allmänna och enskilda mål så lika som möjligt.

Om betalning i allmänt mål inflyter med annat än helt krontal föreskrivs i ?. å den tidigare nämnda lagen att överskjutande öresbelopp skall avräknas i annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller, om det inte kan ske, tillfalla statsverket. Departementschefen har i lagens förarbeten (prop. 1972:86 s. 10) påpekat att en sådan ordning förutsätter att gäldenärerna

• Sida 177
•  Original

underrättas om att öretal inte kan tas emot sombetalning utan normalt tillfaller statsverket.

Det kan här erinras att riksdagen genom bifall till motionen 1983/84z2194 beträffande avrundning till helt krontal hemställt att regeringen i lämpligt sammanhang framlägger förslag till utvidgning av möjligheten till öresav- rUndning.

Riksskatteverket hari sin framställning anfört att det bl.a. med hänsyn till penningvärdesutvecklingen kan hållas för visst att enskilda borgenärer inte har något att invända mot den rationalisering som slopandet av öretal skulle innebära. Vid remissbehandlingen har alla de remissinstanser som kan anses företräda borgenärsintressen tillstyrkt framställningen.

Mot den angivna bakgrunden delar jag riksskatteverkets uppfattning att öretal bör slopas vid indrivning av fordran även i enskilda mål. Jag anser emellertid att det bör ske genom en ändring i 1972 års lag. På det sättet uppnås en smidig samordning med de allmänna målen.

Öresavrundning i enskilda mål bör emellertid gälla endast vid indrivning genom kronofogdemyndighet. Domstolsverket föreslår att öretal skall slo- pas även i exekutionstitlar och fakturor m.m. En sådan ordning skulle emellertid medföra att ören förlorar i betydelse som betalningsmedel. vilket i sin tur skulle verka inflationsdrivande. En sådan ordning är därför inte lämplig. Vid frivillig betalning skall alltså även öresbeloppet alltjämt betalas.

Enligt 2 & andra stycket i 1972 års lag skall överskjutande öresbelopp som gäldenären betalar i första hand avräknas från fordran i annat utsök- ningsmål och. om det inte kan ske. tillfalla staten. Detsamma bör gälla i enskilda mål. Gäldenärerna bör underättas om att öretal inte kan tas emot som betalning utan normalt sett tillfaller staten.

2.14. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Såväl konkurslagskommitte'ns som Eko-kommissionens förslag till ikraft- trädande- och övergångsbestämmelser har lämnats utan erinran av remiss- instanserna. Detsamma gäller kommitténs förslag till följdändringar i andra lagar. Förslagen hari allt väsentligt lagts till grund för utformningen av mitt förslag. Vissa avvikelser är emellertid påkallade. Jag återkommer till demi specialmotiveringcn.

Denna proposition bör kunna behandlas av riksdagen under våren 1987. Efter riksdagsbehandlingcn torde behövas viss tid för information och förberedelser innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Med den utgångs- punkten förordarjag att lagstiftningen träderi kraft den 1 januari 1988.

I samband med att den nya konkurslagen träder i kraft skall bl.a. konkurslagen (19211225. KL) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas (KP) upphävas. I princip bör dock KL fortfarande gälla beträffande konkurser som har beslutats före ikraftträdandet. När det gäller avvecklingen av konkursdomarinstitu- tionen är det emellertid av praktiska skäl motiverat att i princip låta den nya ordningen slå igenom även i dessa äldre konkurser. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

• Sida 178
•  Original

När det gäller KP kan anmärkas att den lagen inte enbart innehåller bestämmelser avsedda att reglera övergången från äldre till ny lagstiftning utan också bestämmelser som innebär avvikelser från KL i vissa fall. Kommittén har undersökt om dessa bestämmelser behöver föras över till ny lagstiftning i samband med att KP upphävs. De bestämmelser som avses är följande.

Enligt 7 & KP gäller åtskilliga från KL avvikande bestämmelser i fall då gäldenären är gift och äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta är fallet om äktenskapet har ingåtts före den 1 januari 1921. Vid årsskiftet 1970/71 var antalet sådana äktenskap omkring 42000. Vid årsskiftet 1980/81 var antalet ca 4 400 och vid årsskif- tet 1985/86 ca 810. Med hänsyn till det hastigt sjunkande antalet äldre äktenskap delar jag kommitténs uppfattning att det inte finns något prak- tiskt behov av att behålla särregler för dessa äktenskap.

] 8 & KP anges två fall då särbestämmelser om konkurs i annan lag skall tillämpas. Det ena fallet avser de i lagen (1901 :39 s. 1) angående ersättning till följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran på livränta i arbetsgivares konkurs, i den mån dessa föreskrifter på grund av bestämmelse i lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete fortfarande skall gälla. 1916 års lag har ersatts av nya lagar, senast lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Särregleringen i KP saknar numera betydelse. Någon motsvarighet till den behövs alltså inte.

Det andra fallet som avses i 8å KP gäller bestämmelserna i lagen (1917:257) om försäkringsrörelse om särskild administration i vissa fall då ett försäkringsbolag gått i konkurs. I sak motsvarande bestämmelser finns numera i försäkringsrörelselagen (19821713). Enligt 1 kap. 6 % förslaget till konkurslag skall avvikande bestämmelser i andra lagar tillämpas i stället för konkurslagens bestämmelser. Det behövs därför inte heller någon motsvarighet till den nu aktuella bestämmelsen i 8 & KP.

] 95 KP erinras bl.a. om de särbestämmelser som finns för fall då bankaktiebolag, sparbanker och vissa centralkassor för jordbrukskredit kommer i konkurs. I 9 kap. 5 & (jfr 7 kap. 13 &) förslaget till konkurslag finns det bestämmelser om bl.a. bevakningsfrihet för insättare i sådana bankers och kassors konkurs. På grund härav förordar jag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs. Särbestämmel- ser finns också i lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Dessa be- stämmelser eller snarare deras motsvarigheter i den föreslagna nya bank- lagstiftningen (prop. 1986/87: 12) skall till följd av 1 kap. 6 & tillämpas även i fortsättningen. Någon motsvarighet till 9 & KP behövs alltså inte.

Vad härefter gäller övcrgångsbestämmelser till ändringar i KL kommer dessa att behålla sin giltighet i den mån de endast är avsedda att reglera övergången från äldre till ny lag. Övergångsbestämmclscr som inte är av den karaktären upphör däremot att gälla, om inte annat sägs. Beträffande sådana bestämmelser kan anmärkas följande.

Bestämmelsen i punkt 3 sjätte stycket övergångsbestämmelserna till lagen (1975:244) om ändring i konkurslagen saknar numera aktualitet (jfr förordningen 1975:940 om tillämpning av 198 % konkurslagen). En motsw -

• Sida 179
•  Original

righet till bestämmelsen i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1979:340) om ändring i konkurslagen om fristberäkning i vissa fall bör föras in i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

lövergångsbestämmelserna till lagen (1981:825)om ändring i konkursla- gen flnns en bestämmelse om att en sådan skiljedom som avses i 12 & lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken under vissa förutsättningar skall godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs. Det är här fråga om andra s.k. legala skiljedomar än sådana som med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Verkställighet av sådana skiljedomar har ansetts inte böra regleras i utsök- ningsbalken eftersom de fåtaliga bestämmelser som föreskriver en sådan skiljedom så småningom torde komma att mönstras ut (prop. 1980/81:84 s. 128). I enlighet härmed har frågan om behörighet att söka gäldenären i konkurs med stöd av en sådan skiljedom ansetts böra regleras i en över- gångsbestämmelse till nämnda konkurslagsändring. ] överensstämmelse med den reglering som nu gäller enligt 11 & KL innehåller mitt förslag till ny konkurslag inte någon bestämmelse om att sådana skiljedomar skall godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs (jfr 2 kap. 6 å andra stycket). Saken bör i stället regleras genom en övergångsbestäm- melse till den nya konkurslagen.

Beträffande de övergångsbestämmelser som i övrigt behövs får jag hän- visa till specialmotiveringcn.

2.15. Följdändringar i andra lagar

Förslaget till ny konkurslag medför behov av följdändringar i ett stort antal lagar och andra författningar. Konkurslagskommitte'n föreslår att inte bara konkurslagen närstående lagar utan jämväl lagstiftningen i övrigt bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen. Enligt kommittén bör dock ändringar inte vidtas i författningar i de fall som ändringen måste anses vara mer eller mindre onödig. Sålunda föreslår kommittén inte några ändringar i äldre giftermålsbalken. lagen (1898164 5. 10) om boskillnad. lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken elleri lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. I denna senare lag åsyftas nämligen med konkursdomare inte svenska förhållanden.

De av konkurslagskommittén angivna riktlinjerna för följdändringar har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vid utarbetandet av mina för- slag till följdändringar har också kommitténs förslag följts i allt väsentligt.

Kommittén har lagt fram förslag till ändringar i bl.a. lagen (.1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Lönegarantiutredningen (A 1982204) har i ett delbetänkande (SOU 1986z9) Ny lönegarantilag lagt fram förslag till en ny sådan lag. Betänkandet har rcmissbehandlats och förslaget över- vägs för närvarande i arbetsmarknadsdepartementet. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet avstårjag från att nu lägga fram några ändringsförslag med anledning av den nya konkurslagen.

Kommittén har vidare lagt fram förslag till ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Regeringen har nyligen över-

• Sida 180
•  Original

lämnat en lagrådsremiss med förslag till ändringar i RB. Idet sammanhang- et föreslås att den nämnda lagen skall upphöra att gälla. Jag avstår därför från att nu lägga fram något ändringsförslag som rör den lagen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.12) redovisat mina skäl för att föreslå att förmånsrätt för revisorers m.fl. arvoden införs. Detta föranleder att för- månsrättslagen (19701979) föreslås ändrad på ytterligare en punkt utöver den som kommittén föreslår. Av skäl som framgår av avsnitt 2.4.1 föreslår jag också att det införs en ny paragraf i sekretesslagen (1980: 100). Jag föreslår vidare en ändring i passlagen (19781302). Som framgått av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.13) läggerjag också fram förslag om ändringar i lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.

Kungörelsebestämmelsen i vattenlagen (19832291) har givit upphov till problem. likartade dem som gällt för konkurslagens kungörelsebestäm- melse. Jag föreslår därför att 13 kap. 22 & tredje stycket vattenlagen justeras enligt samma princip som jag föreslagit beträffande konkurslagen.

Stockholms tingsrätt föreslår att 12 kap. 71 åjordabalken ändras så att hyrestvister som uppkommer i samband med konkurser. i likhet med vad som gäller för arbetstvister. kan handläggas i konkursen. Enligt tingsrätten brukar dessa hyrestvister. trots att de rätteligen borde handläggas vid fastighetsdomstol. vid tingsrätten handläggas enligt KL. Denna praxis bör enligt tingsrätten ges stöd 1 lag.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt sina direktiv (Dir 1977: 10) i uppgift bl.a. att föreslå åtgärder för att komma till rätta med de olägenheter som uppstår till följd av den strikta kompetensuppdelningen mellan olika domstolar i närbesläktade mål, t.ex. mål vid allmän domstol och fastighetsdomstol. Enligt vad jag har inhämtat pågår arbetet med bl.a. denna uppgift för närvarande. Mot denna bakgrund finner jag det inte lämpligt att nu föreslå en separat lösning förjust hyrestvister som uppkom- mer i samband med konkurs. Saken kan emellertid tas upp på nytt när resultatet av rättegångsutredningens arbete på denna punkt föreligger.

Som framgått av det tidigare anförda föreslårjag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs och att de regler som alltjämt har aktualitet flyttas till den nya konkurslagen eller till förordningen. De av kommittén föreslagna ändringarna i 1956 års lag saknar därför motsvarig— het i mitt förslag.

Eftersom kommitténs förslag att befria det allmänna från skyldighet att bevaka krav på skatter och avgifter saknar motsvarighet i mitt förslag till ny konkurslag blir en av kommittén föreslagen ändring i lagen (1982: 188) om preskription av skattefordringar m.m. obehövlig. Jag föreslår därför ingen ändring i den lagen.

Den nya konkurslagen medför också behov av följdändringar i en mängd förordningar. kungörelser m.m. I samband med att den nya konkursför- ordningen läggs fram avser jag att förelägga regeringen de följdändringar som erfordras i dessa övriga författningar. De lämnas således åt sidan i detta sammanhang.

• Sida 181
•  Original

Rådgivare ut'/iförlikningsman 7 %

Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt. får den. efter att ha hört tillsynsmyndigheten, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid förvaltningen av boet eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa upp- gifter.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara rådgivare eller förlik- ningsman.

När uppdraget är slutfört skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört.

Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 9 % KLförslaget och 50 a &

7 kap.

• Sida 260
•  Original

första—fjärde styckena KL. Bestämmelsernai 50 a & femte stycket KL om arvode till rådgivare och förlikningsmän återfinns i det särskilda kapitlet om konkurskostnader ( 14 kap. ] M och 15 å).

Rådgivare kan i det enhetliga konkursförfarandet utses i alla konkurser. Förlikningsman däremot kan utses bara i konkurser med bevakningsförfa- rande.

Förvaltarens allmänna åligganden m.m. 8 5

Det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Första stycket hindrar inte att förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

Första stycket stämmer i sak överens med 7 kap. 10 & KLförslaget och med 51 & KL. Andra stycket är nytt.

Enligt 51 % KL skall förvaltaren vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. Varken kommittén eller remissin- stanserna har haft någon en'nran mot denna formulering. Själva boutred- ningen får emellertid anses utgöra endast en del av förvaltarens uppgifter i konkursförfarandet. Huvudinriktningen bör vara att främja en avveckling av boet. I klargörande syfte anges iförsta stycket direkt att förvaltarens arbete skall inriktas på en avveckling av konkursboet.

Utöver motsvarigheten till bestämmelsen i första stycket finns i KL endast få regler som styr förvaltarnas agerande i samband med utövandet av förvaltningen. Inte heller KLförslaget innehåller något närmare därom. Flera remissinstanser efterlyser emellertid regler om hur förvaltaren skall bete sig i olika situationer. Särskilt besvärande upplevs det att det av konkurslagen inte framgår i vad mån förvaltaren skall beakta sysselsätt- ningsaspekter. Försäljning av boets egendom till gäldenären närstående personer eller företag är också en fråga som har tagits upp. Jag har tidigare berört dessa frågor i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1 ).

Om det i konkursboet ingår en rörelse anses det redan i dag åligga förvaltaren att beakta de anställdas intresse av att få sin framtida anställ- ning långsiktigt tryggad. Han bör i detta syfte som regel på ett tidigt stadium upprätta kontakt med den regionala utvecklingsfonden, de anställ- das fackliga företrädare. länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och kommu- nen. Förvaltaren anses också skyldig att fullgöra vad som åligger en arbetsgivare enligt bl.a. lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetsli- vet och lagen (l974:l3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Som nämnts finns det emellertid inte några uttryckliga bestämmelser som ger förvaltaren rätt att ta hänsyn till annat än borgenärsintresset.

Enligt min mening bör lagstiftningen modifieras på denna punkt. I den nya konkurslagen bör klargöras att förvaltaren t.ex. vid avyttring av en av gäldenären bedriven rörelse också bör beakta de anställdas och det allmän-

• Sida 261
•  Original

nas gemensamma intresse av att sysselsättningen långsiktigt främjas. Para- grafens andra stycke upptar en bestämmelse om detta.

I sakens natur ligger att det främst är i fall då en rörelse ingår i konkurs- boet som det kan bli aktuellt för förvaltaren att ta hänsyn till sysselsätt- ningsaspekter. Förvaltare ställs vid försäljning av en rörelse emellanåt inför den situationen att det för boet mest fördelaktiga budet lämnas av någon som säger sig vilja driva rörelsen vidare men som inte kan förväntas göra detta på ett seriöst sätt. Inte sällan avges det bästa budet av någon som står konkursgäldenären nära. Även om förvaltaren anser att det finns anledning att befara att en försäljning till en sådan anbudsgivare inte gagnar de anställdas intressen på längre sikt, saknar han i dag formellt möjlighet att vägra godta budet. En försäljning till någon annan till ett lägre pris kan t.o.m. medföra risk för skadeståndskrav mot förvaltaren.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan förvaltaren göra en helhetsbedömning när han prövar de avgivna buden. Bestämmelsen är emellertid allmänt hållen och lämnar ett betydande utrymme för förvalta- rens eget omdöme. Det är min avsikt att följa den praktiska tillämpningen på denna punkt.

Normalt kan det givetvis inte anses främja sysselsättningen långsiktigt att försäljning sker till någon som inte har tillräckliga ekonomiska förut- sättningar eller till någon vars syfte är att ”slakta" företaget för att tillgo- dogöra sig realtillgångarna. Är den tilltänkte köparen dessutom någon som kan betraktas som närstående till konkursgäldenären föreligger det enligt min mening starka skäl för att närmare undersöka möjligheterna att avyttra egendomen till någon annan. Det bör i den situationen vara naturligt att förvaltaren infordrar ytterligare anbud på egendomen, om det inte bedöms som utsiktslöst att någon annan skulle vilja ge ett bud på denna.

Det är ofrånkomligt att en försäljning till någon annan än den som avgett det högsta budet på egendomen kortsiktigt kan komma att drabba en eller flera borgenärer. Av bestämmelsen framgår emellertid att den får tillämpas endast i den mån det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förring- as. Vid denna bedömning bör också den enskilde borgenärens förmåga att tåla förlusten beaktas. Det kan alltså inte bli fråga om annat än relativt obetydliga förluster för en borgenär. Bestämmelsen bör inte heller ges en så vidsträckt innebörd att den påverkar kreditbedömningen och kraven på säkerhet hos banker och andra kreditgivare. I så fall riskerar man nämligen att företagens möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditsäker- het försämras. Att närmare precisera hur pass mycket lägre bud som kan godtas är inte möjligt. Denna bedömning får göras av förvaltaren med ledning av omständigheterna i varje enskilt fall.

En försäljning av en konkursboet tillhörig rörelse torde alltid utgöra en sådan viktigare förvaltningsåtgärd som avses i 7 kap. l0 å. Förvaltaren bör således normalt vara skyldig att höra berörda borgenärer och tillsynsmyn- digheten innan en sådan försäljning äger rum. Tillsynsmyndigheten bör naturligtvis i princip vara införstådd med en försäljning som sker till någon annan än den som har avgett det högsta budet. (Se angående tillämpningen av den nya bestämmelsen också under rubriken till 8 kap.)

• Sida 262
•  Original

9.3

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten. borgenärer. granskningsmän. gäldenären eller till- synsmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. ll &. 29 & första stycket andra meningen och 30 å andra stycket andra meningen KLförslaget samt delvis 60 & KL. I förhållande till det remitterade förslaget har denna paragraf, på förslag av lagrådet, utformats så att det direkt av den framgår mot vilka förvaltaren är upplysningsskyldig. Motsvarande ändringar har gjorts i 28 och 30 åå.

105

I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det inte föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 12 & KLförslaget och 5] a & KL.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har i förevarande paragraf som en nyhet införts en skyldighet för förval- taren att i viktigare frågor höra också tillsynsmyndigheten. Det bör påpe- kas att detta inte innebär att tillsynsmyndigheten skall ge något formellt godkännande av en åtgärd som förvaltaren ämnar vidta. Detta skulle inte vara förenligt med förvaltarens självständiga ställning och den uppgift som har tillagts tillsynsmyndigheterna. nämligen att i efterhand kontrollera hur förvaltaren har utfört sin uppgift. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att genom en ökad information ge myndigheten ett bättre underlag för sin tillsynsverksamhet. Förvaltaren kan å sin sida utnyttja tillsynsmyndighe- tens erfarenhet i sitt arbete och ta intryck av de skäl som myndigheten för fram till stöd för sin uppfattning angående en konkret angelägenhet. Det slutliga beslutet fattar förvaltaren emellertid alltid själv.

I förarbetena till 51 a & KL (prop. 1978/79:105 s. 273) har angetts vad som skall anses vara viktigare förvaltningsfrågor. Som exempel nämns där frågan om den vidare driften av gäldenärens rörelse. om försäljning av värdefull egendom eller om väckande av återvinningstalan eller annan talan angående ej obetydligt belopp. Även när det gäller förfarandet vid samråd bör vad som där sägs i tillämplig utsträckning gälla också när förvaltaren hör tillsynsmyndigheten.

Det bör här erinras om att förvaltaren, innan han godtar ett förliknings- bud angående en osäker eller tvistig tillgång. normalt sett bör höra med gäldenären om denne själv vill utföra tvisten (3 kap. l0 5).

115

Om förvaltaren finner det nödvändigt. får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

• Sida 263
•  Original

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 13 & KLförslaget och 52 & KL. Av 14 kap. I & 3 framgår att ersättningen till det sakkunniga biträdet är en konkurskostnad som i princip skall betalas av boet. I likhet med vad bl.a. riksskatteverket har påpekat finner jag det natur- ligt att förvaltaren normalt hör tillsynsmyndigheten innan han anlitar ett sakkunnigt biträde.

125

Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förval- taren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att lämna ut materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

Paragrafen överensstämmeri sak med 7 kap. 14 % KLförslaget. Det första stycket motsvarar 53 & första stycket första meningen KL medan det andra stycket saknar motsvarighet i KL.

Två remissinstanser efterlyser en precisering av vad som menas med att förvaltaren "snarast” skall ta hand om gäldenärens bo. Omhändertagandet bör enligt deras mening ske omedelbart. Vidare bör det enligt dessa re— missinstanser ges regler om hur förvaltaren skall gå till väga när omhänder- tagandet sker.

Reglerna om konkursförvaltarens materiella förvaltning lämnar i dag ett inte obetydligt utrymme åt förvaltarnas eget omdöme. Det måste ankom- ma på förvaltarna att själva bedöma hur och när de åtgärder som åläggs dem bl.a. enligt denna paragraf lämpligen bör utföras. Självfallet bör förvaltaren. om det är fara i dröjsmål. omedelbart låta ta hand om t.ex. bokföring och andra handlingar som rör boet. Det är i sådana fall naturligt— vis särSkilt viktigt att förvaltare utses snabbt. Någon närmare reglering av dessa frågor anserjag emellertid inte påkallad.

I det andra stycket föreslås i överensstämmelse med konkurslagskom- mitténs förslag att den som har haft i uppdrag av gäldenären att upprätta räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att, trots att han inte har erhållit full betalning, låta förvaltaren i gäldenärens konkurs få del av materialet. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) redovisat skälen för denna ståndpunkt.

Med begreppet räkenskapsmaterial avses här detsamma som i bokfö- ringslagen (1976: l25). dvs. allt sådant som skall ingå i en komplett bokfö- ring. Dit hör också de särskilda beskrivningar. inklusive systemdokumen- tation och behandlingshistorik, som skall finnas beträffande det aktuella bokföringssystemet. Även annat material som den bokföringsskyldige fak- tiskt använder för sin affärsbokföring innefattas. Däremot innefattas inte i begreppet räkenskapsmaterial sådana handlingar som exempelvis upprät- tade budgetar, prognoser och kalkyler. Beträffande sådana handlingar kan

• Sida 264
•  Original

uppdragstagaren alltjämt åberopa detentionsrätt också gentemot konkurs- förvaltare.

l3å

Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar som avses i 12 &.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyn- digheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträ- det.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteck- ningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbe- lopp med upplupen ränta.

Paragrafen överensstämmeri huvudsak med 7 kap. 15 & KLförslaget. Den motsvarar delvis 53 % KL. Andra meningen i fjärde stycket motsvaras närmast av 3 & första stycket lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs.

Det första stycket motsvarar 53 % första stycket andra och tredje me- ningarna KL. I kravet på noggrannhet ligger att tillgångarna skall värderas med beaktande av samtliga kända omständigheter som kan inverka på bedömningen.

I ett nytt andra stycke anges när bouppteckningen skall ges in till rätten. Enligt 53 å andra stycket KL skall bouppteckningen i ordinär konkurs i princip ges in en vecka från konkursbeslutet. I mindre konkurs skall detta enligt 185 b & fjärde stycket i princip ske senast en månad från beslutet. Om hinder i något fall möter att i ordinär konkurs inge bouppteckningen inom den föreskrivna tiden skall förvaltaren tillställa konkursdomaren en förteckning över borgenärerna. Det torde höra till undantagen att förval- taren i en ordinär konkurs förmår prestera en bouppteckning inom en vecka från konkursbeslutet. Borgenärsförteckningen fyller då syftet att upplysa konkursdomaren om vilka borgenärer som skall kallas till det första borgenärssammanträdet.

Det har under remissbehandlingen framförts kritik från bl.a. riksskatte- verket (RSV) och domareförbundet angående tidpunkten för bouppteck- ningens ingivande. Det sägs att förvaltarna ofta begär — och får — anstånd med att upprätta bouppteckningen av sådana skäl som att gäldenären inte går att få tag på. Enligt bl.a. RSV har förvaltarna inte alltid utnyttjat

7 kap.

• Sida 265
•  Original

möjligheterna till hämtning och häktning. RSV föreslår att det i lagen införs en begränsning så att högst tre anstånd får beviljas utan att tillsynsmyn- digheten hörs. Enligt domareförbundet har det på många håll utvecklats en praxis innebärande att förvaltarna inte ger in bouppteckningen förrän omedelbart i anslutning till det första borgenärssammanträdet. Detta med- för enligt förbundet att konkursdomaren inte har kunnat granska uppgif- terna i bouppteckningen inför den förestående edgången. Förbundet före- slår att det i lagen införs en skyldighet för förvaltaren att ge in bouppteck- ningen senast viss tid, exempelvis tre dagar före sammanträdet.

Edgångssammanträdet skall enligt mitt förslag äga rum tidigast en och senast två månader från dagen för konkursbeslutet. Detta innebär en ganska avsevärd förlängning av den mellanliggande tiden. Det måste kun- na förutsättas att förvaltarna inom den tiden normalt har möjlighet att upprätta bouppteckningen. Undantagsvis kan dock edgångssammanträdet äga rum senare än två månader från nämnda dag".

Det är givetvis angeläget att rätten. tillsynsmyndigheten och borgenä- rerna ges tillfälle att i förväg granska de i bouppteckningen lämnade uppgif- terna. Detta ökar pressen på gäldenären att redan från början lämna korrekta uppgifter om boet. Det bör därför anges en yttersta gräns inom vilken bouppteckningen skall avlämnas. I mitt förslag föreskrivs att boupp- teckningen skall ges in så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet. Någon formell möjlighet till anstånd finns inte.

Det förekommer att konkursförvaltaren inte får kontakt med gäldenä- ren. Gäldenären kan befinna sig utomlands eller helt enkelt hålla sig undan och vägra att ge sig till känna för förvaltaren. Förvaltaren skall i dessa fall upprätta en s.k. nödbouppteckning, dvs. ta upp de tillgångar och skulder som förvaltaren stött på i sina efterforskningar. Det är givet att det inte går att ställa särskilt stora krav på en sådan bouppteckning. Edgångssamman- trädet skall hållas trots att den ingivna bouppteckningen har upprättats utan gäldenärens medverkan. Vid sammanträdet skall förvaltaren redogö- ra för sina efterforskningar och redovisa vad han har vidtagit för åtgärder för att nå kontakt med gäldenären. De vid sammanträdet närvarande borgenärerna och tillsynsmyndigheten kan tänkas kunna lämna komplette- rande upplysningar såväl om boet som om gäldenärens uppehållsort.

Enligt mitt förslag finns det möjlighet att i alla konkurser fatta beslut om avskrivning eller om utdelning även om gäldenären inte har beedigat en bouppteckning. Detta förutsätts dock förekomma endast i undantagsfall och efter noggranna efterforskningar. Det förutsätts vidare att tillgängliga tvångsmedel visat sig verkningslösa för att förmå gäldenären att medverka vid boutredningen och inställa sig vid edgångssammanträdet. Vid detta skall rätten med stöd av tillgängliga upplysningar besluta om konkursens fortsatta handläggning. Normalt torde rättens beslut mynna ut i att ett nytt sammanträde sätts ut till en senare dag. Under den mellanliggande tiden bör förvaltaren vidta de åtgärder som med ledning av de vid edgångssam- manträdet lämnade upplysningarna framstår som ändamålsenliga. Inget hindrar emellertid att rätten samtidigt preciserar vilka åtgärder som förval- taren förväntas vidta.

Beroende på hur konkursen utvecklar sig kan rätten vid nästa samman-

• Sida 266
•  Original

träde fatta olika beslut. Konkursen kan avskrivas men om förvaltaren anser att det är lämpligt kan också utdelning ske efter avyttring av de tillgångar som förvaltaren påträffat. Om gäldenären har medverkat vid boutredningen men inte förmåtts att beediga bouppteckningen bör möjlig- heterna till hämtning eller häktning prövas. Detsamma gäller om gäldenä- ren inte har medverkat vid boutredningen men det finns skäl som talar för att sådana tvångsåtgärder kan ge resultat. Sammanfattningsvis har rätten relativt fria händer att besluta om konkursens fortsatta handläggning. Rätten bör alltid bevaka att de möjligheter som står till buds utnyttjas till fullo innan konkursen avslutas. Om konkursen inte avslutas, bör rätten alltid sätta ut ett nytt sammanträde för eventuell edgång eller för nya beslut om den fortsatta handläggningen.

Gäldenären bör alltid kallas särskilt till det nya sammanträdet om han inte är närvarande vid edgångssammanträdet. Föreligger förutsättningar därför kan gäldenären hämtas till sammanträdet (6 kap. 9 €). Någon annan särskild kallelse behöver inte utfärdas till de fortsatta sammanträdena. Om tillsynsmyndigheten inte är närvarande bör den dock underrättas om den bestämda tidpunkten. Föreskrifter om detta kan tas upp i den nya konkurs- förordningen.

Lagrådet har i anslutning till det sagda anmärkt att enligt lagförslaget utdelning i konkursen inte förutsätter något särskilt beslut från rättens sida om att så skall ske och att beslut om t.ex. avskrivning av konkursen inte behöver fattas vid eller i anslutning till ett sammanträde. Lagrådet erinrar också om att ett beslut av rätten om att hämta eller häkta en gäldenär som inte vill medverka vid boutredningen eller beediga bouppteckningen krä- ver yrkande om åtgärden från förvaltarens eller tillsynsmyndighetens sida (6 kap. 105).

I det tredje stycket har upptagits nuvarande bestämmelse i 53 & första stycket sista meningen KL att en ny bouppteckning inte behöver upprättas om en sådan tidigare har getts in och förvaltaren anser den tillförlitlig. Till detta stycke har också flyttats den kompletterande regeln i 53 5 andra stycket sista meningen KL som anger att förvaltaren snarast skall anmäla till rätten och tillsynsmyndigheten om han godkänner den tidigare ingivna bouppteckningen.

I det enhetliga förfarandet föreligger normalt sett inget behov av en borgenärsförteckning. Om det däremot redan före edgångssammanträdet har beslutats att bevakningsförfarande skall äga rum, måste en sådan förteckning upprättas om inte bouppteckningen redan har getts in. Rätten skall nämligen då särskilt underrätta varje känd borgenär om att bevak- ningsförfarande skall äga rum. En föreskrift om att borgenärsförteckning skall upprättas i denna situation har intagits i detfjärde stycket. Bestäm- melser om underrättelse till kända borgenärer kan meddelas i förordning. Förteckningen skall av förvaltaren ges in senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet. Om bouppteckning inges inom denna tid bortfaller givetvis behovet av borgenärsförteckningen.

I det fjärde stycket har lagts till en bestämmelse som motsvarar 3 & första stycket lagen (19561217) om vissa kreditinrättningars konkurs. Be- stämmelsen, som gäller endast då det har beslutats om bevakning. skall ses

• Sida 267
•  Original

mot bakgrund av det förhållandet att insättningsborgenärerna är befriade från bevakningsskyldighet om det fordringsbelopp som upptagits i förteck- ningen överensstämmer med borgenärernas krav. Detta framgår av 9 kap. 5 & andra stycket. Med dessa bestämmelser kan den nämnda lagen upphä-

V&S.

14.5

Förvaltaren får. om det behövs. begära handräckning av kronofogdemyn- digheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Detsamma gäller sådant räkenskapsmaterial som avses i l2 & andra stycket. Kronofogde- myndigheten får då genomsöka hus. rum eller förvaringsställen och. om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet. låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

] fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller åtgärd enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 7 kap. 16% KLförslaget och 54 & KL.

ljämförelse med KL har införts en särskild hänvisning till de fall som avses i 12 å andra stycket. Kronofogdemyndigheten har alltså befogenhet att meddela handräckning för att förvaltaren från en sådan uppdragstagare som avses där skall få ut handlingarna i fråga.

Vid remissbehandlingen har framförts önskemålet att förvaltaren inte bara skall ha befogenhet utan också skyldighet att påkalla handräckning i nu avsedda fall. Det har därvid också gjorts gällande att det skulle vara praktiskt och effektivt om tillsynsmyndigheten och inte kronofogdemyn- digheten verkställde handräckningen.

För egen del menarjag att handräckningsmöjligheten i dessa situationer bör betraktas som ett stöd åt förvaltaren och ett påtryckningsmedel mot den som är skyldig att tillhandahålla viss egendom. Vid tvångsmedelsan- vändning gäller som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångs- medel. En skyldighet för förvaltaren att påkalla handräckning kan mot den bakgrunden inte komma i fråga. Med hänsyn till tillsynsmyndighetens ställning i konkursförfarandet anser jag det inte heller lämpligt att den myndigheten som sådan skall befatta sig med verkställighet av handräck- ning.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf påpekat bl.a. följande.

"En nyhet är att kronofogdemyndigheten — utan stöd av något domstols- avgörande — kan lämna handräckning för att bereda förvaltaren tillgång till räkenskapsmaterial som inte hör till gäldenärens bo men som gäller detta och har upprättats av någon annan på gäldenärens uppdrag (se angående

• Sida 268
•  Original

den materiella regeln 7 kap. 12 få andra stycket). Att det rör sig om ett handräckningsförfarande torde innebära att kronofogdemyndigheten inte kan medge handräckning när det någon gång framstår som oklart, om förutsättningarna för skyldighet att lämna ut material föreligger. Konkurs- förvaltaren är då hänvisad att väcka talan vid domstol om att få ut materi- alet från den som påstås inneha det.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas i fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut om handräckning. bl.a. för utfående av räkenskapsmaterial från den som har upprättat sådant för gäldenärens del. bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet. Lagrådet vill härtill anteckna att vid tillämpning av 18 kap. 7.5 andra stycket utsökningsbalken den som har upprättat materialet inte kan anses som ”tredje man”, vilket innebär att han måste föra talan inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom.”

Jag har inte något att erinra mot vad lagrådet sålunda har uttalat.

15.5

Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas. och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag.

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet.

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975: 1385) eller lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinst- utdelning eller annan olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102.) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag. ekonomisk förening eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning kan antas ha inträtt. om denna tidpunkt kan utrönas.

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda närings- förbud enligt 2 % lagen (1986z436) om näringsförbud har anmälts till åklaga- ren.

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat och hur bokföringsskyldighetcn har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig. skall den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

Paragrafen motsvarar delvis 7 kap. 17 å och 14 kap. 3 & KLförslaget samt 55 % första och andra styckena och 185 b s andra stycket KL enligt kom- missionsförslaget.

Enligt KL har förvaltarberättelsen i ordinär konkurs en annan karaktär än förvaltaruppgiften i mindre konkurs. Redan de skilda beteckningarna

• Sida 269
•  Original

antyder att förvaltarberättelsen bör vara mer utbyggd än förvaltaruppgif— ten. I KL kommer detta till uttryck på det sättet att förvaltaren i förvaltar- uppgiften inte behöver utlåta sig om boets tillstånd. Inte heller behöver förvaltaren lämna en översikt över boetsltillgångar och skulder. I övrigt är de formella kraven på berättelsens innehåll desamma.

I det enhetliga förfarandet bör uppgiftsskyldigheten regleras med ut- gångspunkt i vad som nu gäller beträffande ordinär konkurs. Uppgiftsskyl- digheten bör emellertid vidgas i enlighet med vad kommissionen har före- slagit (se den allmänna motiveringen avsnitt 2.4.2).

Förvaltaren skall enligt gällande rätt i sin berättelse ange orsaken till gäldenärens insolvens. om den har kunnat utrönas. Denna skyldighet har utvidgats till att även gälla frågan om vid vilken tidpunkt insolvensen kan antas ha inträtt. Tidpunkten har betydelse från återvinningssynpunkt och för frågan om utredning av brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Uppgif- ten behöver dock lämnas endast om det är möjligt. Om frågan inte kan utredas utan vidlyftigt arbete och om det kan antas att den saknar betydel- se från dessa synpunkter bör förvaltaren kunna avstå från att lämna uppgif- ten.

Även i några andra hänseenden har förvaltarens uppgiftsskyldighet vid- gats. Uppgift skall sålunda lämnas om det finns skälig anledning att anta att någon är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning till aktiebolag eller ekonomisk förening eller att utge skade- stånd i vissa fall till aktiebolag. ekonomisk förening eller handelsbolag (punkt 3). I förekommande fall skall också uppgift lämnas om vid vilken tidpunkt skyldighet kan antas ha inträtt enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning, om denna uppgift kan utrönas (punkt 4).

Bestämmelser om vinstutdelning, återbäring och skadeståndsskyldighet finns i 12 kap. 1—5 55 respektive 15 kap. aktiebolagslagen (197511385). Liknande bestämmelser finns i lagen (1951:308) om ekonomiska förening- ar (18 och 19. 106. 108 och 10931). Dessa bestämmelser motsvaras i förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar (prop. 1986/8727) av 10 kap. 1—4 och 7 åå samt 13 kap. 1—4 åå. Bestämmelser om skadeståndsskyldig- het för bolagsman gentemot handelsbolag meddelas i 2 kap. 14 & lagen (1980: 1102) om handelsbolag och enkla bolag.

LagrådetharianshnningtHldenna punktpåpekatföUande.Syhetrned den uppgiftsskyldighet som skall åligga förvaltaren enligt paragrafens förs— ta stycke punkt 3 är att få utrett möjligheterna att återföra medel till konkursboet med tillämpning av vissa associationsrättsliga regler om åter- bärings- och skadeståndsskyldighet. I lagtexten nämns endast aktiebolags- lagen, lagen om ekonomiska föreningar och lagen om handelsbolag och enkla bolag. Om det i annan lag finns en hänvisning till bestämmelserna om återbärings- och skadeståndsskyldighet i aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. bör förvaltarens uppgiftsskyldighet föreligga, även om den lagen inte tas med i uppräkningen i punkt 3. En sådan hänvisning finns t.ex. i 55 % resp. 69 & bostadsrättslagen (19712479').

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört. ] enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) omfattar uppgiftsskyldigheten

27]

• Sida 270
•  Original

däremot inte rättssubjekt som inte avses med regleringen i någon av de nämnda lagarna. Som lagrådet också har påpekat får möjligheten att åter- föra medel på annat sätt än genom återvinning i bl.a. ett bankaktiebolags konkurs antas bli bevakad av det allmänna ombud som skall förordnas av bankinspektioncn.

I en bolagskonkurs torde finnas särskild anledning att undersöka om förtäckt vinstutdelning förekommit. Bolaget kan t.ex. ha avstått från en fordran mot en aktieägare eller ha betalat ut lön till denne som ej motsvaras av utfört arbete. Aktieägaren kan ha lånat pengar av bolaget i strid mot förbudet i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen eller lånat bolaget pengar mot alltför hög ränta. En sådan förtäckt vinstutdelning som går utöver det belopp som får utdelas är att likställa med vanlig olovlig vinstutdelning med åtföljande återbäringsskyldighet.

Bedömningen av frågan huruvida uppgift rörande tidpunkt för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 2 & aktiebolagslagen skall lämnas eller inte får relateras till sannolikheten för att det personliga ansvaret kommer att göras gällande av borgenär och till kostnaderna för en sådan undersökning. Även storleken av de förbindelser som har aktualitet bör beaktas vid denna bedömning. Frågan har beröringspunkter med frå- gan om när insolvensen inträtt och det torde därför ofta finnas anledning för förvaltaren att rådgöra med revisionsteknisk expertis. Någon skyldig- het för förvaltaren att för borgenärernas räkning närmare utreda i vilken mån personligt ansvar för bolagets förpliktelser kan komma i fråga förelig- ger inte. Det ankommer på borgenärerna själva att svara för denna utred- ning.

I ordinära konkurser avges förvaltarberättelsen ofta på ett mycket sent stadium i konkursen, ibland så sent att fristen för att väcka talan om återvinning har gått ut. Detta är givetvis inte godtagbart. Jag föreslår därför att förvaltarberättelsen i alla konkurser skall avlämnas snarast och senast sex månader från konkursbeslutet (andra stycket första meningen). Om särskilda omständigheter föreligger bör rätten få bevilja anstånd (andra meningen). Enbart den omständigheten att bevakningsförfarande skall äga rum i konkursen bör emellertid inte regelmässigt föranleda att anstånd beviljas. Förvaltaren måste kunna peka på någon särskild omständighet som medför att berättelsen inte kan färdigställas i tid. I mycket omfattande konkurser kan dock enbart den omständigheten motivera att anstånd bevil- jas.

Någon yttersta gräns för anstånd bör inte införas och inte heller någon regel som begränsar det antal gånger som anstånd får beviljas. Det åligger i stället rätten att pröva om skäl för anstånd föreligger och i så fall ange till vilken dag anstånd beviljas. Dagen bör beräknas så att förvaltaren. om inget oförutsett inträffar, kan beräknas hinna med arbetet inom den ut- mätta tiden. För att ytterligare anstånd skall få beviljas bör krävas att förvaltaren åberopar nya, tidigare inte kända. omständigheter som stöd för sin begäran.

För närvarande gäller i såväl ordinär som mindre konkurs att förvaltaren i förvaltarberättelsen skall ange om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till något brott som avses i 11 kap. brotts-

Prop.1986/87:9O

7 kap.

• Sida 271
•  Original

balken (brott mot borgenärer) och. i så fall; grunden för antagandet. Förvaltaren skall också ange om gäldenären eller annan har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas. Förslaget att förvaltarberättel- sen skall avlämnas senast sex månader från konkursbeslutet väcker frågan om dessa uppgifter i fortsättningen lämpligen bör finnas med i förvaltarbe- rättelsen.

En viktig Uppgift för förvaltaren är att efterforska huruvida gäldenären kan misstänkas för brott mot borgenärer. Det bör inte komma i fråga att nu begränsa förvaltarnas uppgifter i dessa hänseenden. Särskilt i konkursens inledningsskede har emellertid förvaltaren många uppgifter som är bråds- kande. Det är vidare viktigt att förvaltaren i det skedet kan etablera ett gott samarbete med gäldenären. Möjligheten till detta kan äventyras om förval- taren snabbt måste börja efterforska om det kan finnas brottsmisstankar eller förhållanden som kan medföra näringsförbud för att uppgifter om detta skall kunna lämnas i förvaltarberättelsen.

Vidare bör beaktas att informationen i dessa hänseenden inte i första hand riktar sig till borgenärerna. Informationen kan visserligen vara viktig för dem men det är mindre angeläget att den snabbt blir tillgänglig. Om förvaltarberättelsen i det enhetliga förfarandet normalt kommer att avläm- nas tidigare än för närvarande i ordinära konkurser skulle en följd kunna bli att förvaltaren, efter det att han avlämnat förvaltarberättelsen, under- låter att fortsätta sina efterforskningar. Detta skulle vara en olycklig kon- sekvens. Jag föreslår därför att kravet på att förvaltarberättelsen skall innehålla denna information slopas. Förvaltaren bör emellertid alltid när han avger sin slutredovisning redovisa vilka efterforskningar han har gjort och resultatet av dessa. En föreskrift om det har tagits upp i 17 &.

Förhållandena kan emellertid vara sådana att det i ett tidigt skede står klart att misstanke om brott mot borgenärer eller förhållanden som kan medföra näringsförbud föreligger. Om detta kan konstateras innan förval- tarberättelsen avlämnas. bör det givetvis framgå av berättelsen. Det synes emellertid tillräckligt att förvaltaren anger att han har underrättat åklaga- ren, något som enligt 16 % skall ske omedelbart. En bestämmelse om att den uppgiften i förekommande fall skall lämnas har tagits upp i femte punkten av första stycket.

Som framgår av andra stycket skall berättelsen tillställas rätten. tillsyns- myndigheten och varje borgenär som begär det. Att det kan bli fråga om kopior av berättelsen torde inte behöva anges i författningstexten.

Det har under remissbehandlingen framförts krav på att förvaltarna till berättelsen skall bifoga de två senaste balans- och resultaträkningarna. Jag är inte beredd att utvidga förvaltarberättelsens omfattning på detta sätt. Om någon borgenär. gäldenären eller tillsynsmyndigheten är intresserad av de uppgifter som finns i dessa handlingar får denne. eftersom uppgif- terna torde omfattas av förvaltarens allmänna upplysningsskyldighet. be- gära dem direkt hos förvaltaren. Denna är dock inte skyldig att lämna ut själva handlingen. I saklig överensstämmelse med vad som nu gäller anges i andra stycket emellertid att. om gäldenären varit bokföringsskyldig. den senast uppgjorda balansräkningen skall fogas till berättelsen.

• Sida 272
•  Original

165

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för något brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åkla- gare om det och ange grunden för misstanken. Detsamma gäller om gälde- nären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten.

Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är enjuridisk person. någon sådan företrädare som avses i 4 få lagen (1986:436) om näringsför- bud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fråga, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grun— den för misstanken.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 18 & KLförslaget och 55 & tredje stycket KL.

Enligt rikspolisstyrelsen bör förvaltaren. på grund av de rutiner som tillämpas när det gäller anmälningsupptagning, upprättande av personblad och liknande åtgärder i anledning av brottsmisstankar. underrätta polis- myndighet i stället för allmän åklagare om brottsmisstanken. Med hänsyn till att de brott som det här är fråga om regelmässigt är av sådan karaktär att förundersökningen inte får ledas av polismyndighet anserjag emellertid att övervägande skäl talar för att behålla gällande ordning. Det får förutsät- tas att åklagaren underrättar polismyndigheten i förekommande fall.

17%

Förvaltaren skall till sin slutredovisning bifoga en redogörelse för de åtgär- der som han har vidtagit för att efterforska sådan brottslig gärning som avses i 16 & första stycket och sådant förfarande som avses i andra stycket samma paragraf samt resultatet av dessa efterforskningar.

Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 17% första stycket 3 och andra stycket KLförslaget och 55 5 första stycket andra och femte meningarna KL.

Kravet på att förvaltarberättelsen skall innehålla uppgifter motsvarande dem som avses i denna paragraf har slopats i mitt förslag. Skälen för detta har redovisats i anslutning till 15 %. Förvaltaren är alltid skyldig att anmäla misstankar om sådana gärningar när misstankarna har nått en viss nivå. Att tvinga förvaltarna att alltid på ett tidigt stadium i konkursen uttala sig i dessa frågor kan emellertid antas medföra vissa negativa konsekvenser. Från vissa håll påstås det att samarbetet med gäldenären sätts på spel om förvaltarna tidigt måste redovisa sina misstankar om exempelvis brottsligt förfarande. En skyldighet att redovisa misstankarna alltför tidigt kan också befaras medföra att förvaltarna därefter sänker sin ambitionsnivå i dessa hänseenden; något som inte bör ske.

Förvaltaren bör dock vara skyldig att redovisa resultatet av sina efter- forskningar i dessa avseenden. Redovisningen kan emellertid lämnas på ett senare stadium av konkursen. Enligt förevarande paragraf skall redovis- ningen fogas till förvaltarens slutredovisning.

I vissa fall skall förvaltarens slutredovisning avlämnas till gäldenären.

• Sida 273
•  Original

Detta skall ske om konkursbeslutet hävs. konkursen avskrivs sedan ingen borgenär gjort gällande fordran i konkursen och om konkursen läggs ned ' efter frivillig uppgörelse.

Jag har övervägt att föreslå att förvaltaren i konkurser som avslutas på något av dessa sätt inte skall behöva avge någon redovisning enligt denna paragraf. Något motsvarande undantag finns emellertid inte i dag. Det kan inte heller uteslutas att det finns anledning att misstänka gäldenären för t.ex. brott mot borgenärer även i dessa konkurser. Jag har därför stannat för att inte föreslå några undantag från redovisningsskyldigheten. Det är emellertid givet att om exempelvis konkursbeslutet hävs av högre rätt det kan finnas anledning att inte genomföra undersökningarna på samma ingå- ende sätt som annars. om inte särskilda förhållanden föranleder något annat. Detta bör i sådana fall framgå av den redovisning som förvaltaren lämnar.

I redogörelsen skall förvaltaren ange vilka åtgärder han har vidtagit. Det kan vara fråga om förhör med gäldenären och andra personer. Det kan också vara fråga om efterforskningar i bokföringsmaterial eller liknande. Vanligast torde vara att borgenärerna upplyser förvaltaren om förhållan- den som bör undersökas vidare. Sådan information skall förvaltaren redo- visa i sin redogörelse. Avslutningsvis skall redogörelsen innehålla ett utta- lande om huruvida de redovisade efterforskningarna enligt förvaltarens mening föranleder att misstanke om brott eller annat oegentligt förfarande kan riktas mot gäldenären. Givetvis skall förvaltaren också ange om han har gjort anmälan till åklagare om sådan misstanke.

Förvaltarens medelsförvaltning m.m.

18.5

Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank. Detta behö- ver dock inte ske i den mån medlen behövs till betalning av löpande utgifter.

Även sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank mot ränta till dess medlen betalas ut enligt 11 kap. Förval- taren skall underrätta tillsynsmyndigheten om i vilken bank medlen står inne.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 kap. 19 & första och tredje styckena KLförslaget samt 58 & första stycket och fjärde stycket första och andra meningarna KL.

] KL liksom i KLförslaget sägs att förvaltaren inom en vecka skall göra influtna medel räntebärande genom insättning på bankräkning. Undantag gäller dock för sådana medel som behövs för att betala boets löpande utgifter.

Den nuvarande fristen på en vecka bör ses i samband med bestämmelsen i 58 å andra stycket KL att förvaltaren, om han försummar att sätta in boets medel på bankräkning inom föreskriven tid, är skyldig att på belopp som obehörigen har innehållits betala ränta enligt 6 & räntelagen ("1975:635) från den dag då insättning bort ske.

• Sida 274
•  Original

Enligt min mening bör det inte föreskrivas någon bestämd frist inom vilken influtna medel skall göras räntebärande. Om medlen inte behövs för löpande utgifter bör de sättas in på räntebärande konto utan dröjsmål. Även medel som behövs för löpande betalningar bör naturligtvis helst finnas på ett räntebärande konto, men det skulle föra för långt att föreskri- va skyldighet för förvaltaren att placera pengarna på det sättet.

En förvaltare som försummar att göra boets medel räntebärande bör genom en klander— eller skadeståndstalan kunna åläggas skyldighet att ersätta boet de uteblivna räntebeloppen enligt 17 kap. l &. Någon anled- ning att i lagen reglera hur skadeståndet skall beräknas torde ej finnas.

I andra stycket har för tydlighets skull gjorts det tillägget i förhållande till KLförslaget att medlen skall vara insatta i bank mot ränta.

19.5

Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar. om inte god redo- visningssed kräver att bokföringen sker på något annat sätt.

Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 22 & bokföringslagen (1976:125).

Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyl- dighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och upp- giftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 7 kap. 20 & KLförslaget och 57 & KL.

] den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.) redovisarjag mina skäl för att föreslå att förvaltarna i något större omfattning än för närvarande bör tillämpa mer utvecklade bokföringsprinciper vid redovisningen av förvalt- ningen. I enlighet härmed har nuvarande krav i 57 & första stycket KL att det skall föreligga särskilda förhållanden för att kontantprincpen skall frångås slopats. Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör detta medföra att bokföringsnämnden fastställer nya anvisningar för bokföring under konkurs.

205

Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter edgångs- sammanträdet. skall förvaltaren inom en månad därefter till tillsynsmyn- digheten avlämna en berättelse. i vilken alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank. skall till berättelsen bifogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit.

Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod avge en sådan berättelse som sägs i första

• Sida 275
•  Original

stycket för den senaste perioden. Denna skall även innehålla fullständiga Prop. 1986/87:90 upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats. Förvaltaren skall snarast skicka en kopia av berättelsen till rätten.

7 kap. Paragrafen överensstämmeri huvudsak med 7 kap. 21 å KLförslaget. Det första stycket motsvarar delvis 56 & första stycket första meningen och 58 & tredje stycket andra meningen KL. Andra stycket motsvarar delvis 56 är första stycket första meningen samt samma styckes andra mening KL. Tredje stycket överensstämmer i sak med 56 å andra stycket KL.

Som en följd av det enhetliga konkursförfarandet blir reglerna i 20 och 21 åå i princip tillämpliga i alla konkurser.

Jag har under kapitelrubriken redogjort för mina skäl att nu föreslå att kravet på att förvaltarna skall avge en s.k. kvartalsräkning slopas. De uppgifter som i dag enligt 58 & tredje stycket KL skall inflyta i denna kvartalsräkning skall enligt den nu förevarande paragrafens första stycke tas in i halvårsberättelsen. Förvaltaren skall till denna foga bl.a. en be- styrkt uppgift om de insättningar och uttag på bankkonto som har förekom- mit under redovisningsperiodcn.

Det har under remissbehandlingen från flera håll påpekats att förvaltarna har svårigheter att avlämna den i paragrafen omnämnda berättelsen inom den nu stipulerade tiden två veckor från utgången av angivna månader. Detta sägs bero bl.a. på att kontobeskeden från bankerna inte kommer förvaltarna till handa förrän efter tidens utgång. Tiden torde utan olägenhet kunna förlängas till en månad.

I och med att reglerna om redovisning under konkursen enligt mitt förslag omfattar alla konkurser kommer antalet halvårsberättelser att öka. Jag föreslår därför att redovisningsperioderna skall beräknas individuellt för varje konkurs. Härigenom undviks den stora tillfälliga belastning på förvaltare och tillsynsmyndigheter som de nuvarande reglerna annars kun- de medföra.

Enligt bokföringsnämndens anvisningar beträffande bokföring i konkurs (BFN212) bör konkursförvaltaren utnyttja konkursföretagcts bokförings- system om bokföringen är välordnad och kan utnyttjas. Detta innebär att bokföringen kan komma att föras som kreditbokföring. En skyldighet för förvaltaren att i halvårsberättelsen använda kontantprincipen kan komma att medföra betungande omarbetningar av det befintliga bokföringsmate- rialet. Bl. a. riksskatteverket har påpekat att det därför bör medges förval- tarna att basera halvårsredovisningarna på något annat system än kontant- principen. I mitt förslag har därför i det första stycket angetts att halvårs- berättelsen i stället för in- och utbetalningar under den gångna perioden får innehålla en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärs- händelser. En redovisning enligt det senare alternativet torde för övrigt nästan alltid vara mer upplysande än en redovisning enligt kontantprinci- pen.

215

Också sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren. så länge boets medel är insatta i bank. inom en månad från utgången av varje kalenderår 277

• Sida 276
•  Original

till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 20 5 första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla det till myndigheten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 7 kap. 22 & KLförslaget och svarar mot 58 & fjärde stycket andra och tredje meningarna KL. Också i denna paragraf har den tid inom vilken redovisningen skall lämnas för- längts till en månad.

22

Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs till gäldenären, skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 23 & KLförslaget och 206 % KL.

Riksskatteverket har med instämmande av flera kronofogdemyndigheter påtalat att den i paragrafen föreskrivna skyldigheten för tillsynsmyndighe- terna att arkivera gäldenärens räkenskapsmaterial har vållat praktiska problem. Det har visat sig att kostnaderna för arkiveringen har blivit höga. Myndigheterna har också haft svårigheter att uppskatta kostnaden för en så lång arkiveringstid som följer av nuvarande regler. Verket föreslår att arkiveringstiden för dessa handlingar förkortas. En kronofogdemyndighet föreslår att tiden förkortas från tio till fem år från utgången av det kalen- derår då räkenskapsåret avslutades.

Om gäldenären varit bokföringsskyldig skall till följd av hänvisningen till vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering räkenskapsmaterialet bevaras under tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Redan i samband med bokföringslagens tillkomst diskuterades frågan om arkiveringstidens längd (prop. 1975:104. 5. 194 f). Trots att remissinstanserna hade tillstyrkt utredningsförslaget som innebar att tiden förkortades till sex år ansåg sig den dåvarande departementschefen inte kunna föreslå en sådan förkortning av arkiveringstiden. Skälen härför angavs vara dels kopplingen till den allmänna preskriptionstiden och dels strävan att uppnå samstämmighet med de regler som gäller i skatteförfatt- ningarna. Vidare åberopades att eftertaxering kunde ske om den skattskyl- dige åtalades för skattebrott efter utgången av den femårsperiod som normalt gäller för eftertaxering.

De skäl som åberopades till stöd för den tioåriga arkiveringstiden i samband med tillkomsten av 1976 års bokföringslag har till viss del giltig- het även i konkurssammanhang. Detta gäller särskilt utredningar om skat- tebrott. Frågor som rör betalningsansvaret för juridiska personers skulder utreds för närvarande av en särskild kommitté ("Ju 1984zO9). Även i det sammanhanget kan det få betydelse att räkenskapsmaterialet bevaras un- der en längre tid. Jag är därför inte beredd att nu föreslå en särskild arkiveringstid för det fallet att den bokföringsskyldige har gått i konkurs.

• Sida 277
•  Original

Redovisning av medel till tredje man

23.5

Särskilda bestämmelser finns om en. kommittents rätt att. när gäldenären såsom kommissionär för kommittentens räkning i eget namn har ingått avtal. mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet. Detsamma är fallet i fråga om en kommittents rätt till redovisning för sådana belopp som flutit in till kommissionärens konkursbo för sålt gods.

Om gäldenären i något annat fall före konkursbeslutet har sålt någon annans egendom, har den vars egendom sålts rätt att, om betalningen helt eller delvis flutit in till konkursboet efter konkursbeslutet. av förvaltaren få redovisning för vad som har flutit in. Iden mån betalningen inte har erlagts av köparen har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot köparen, om inte köparens rätt därigenom skulle åsidosättas.

Vad som har sagts nu om rätt att få redovisning av förvaltaren skall också gälla om det i något annat fall till konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skulle haft skyldighet att redovisa till annan.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 24 & KLförslaget och 194 % KL. Vissa smärre språkligajusteringar har gjorts i mitt förslag.

245

Om gäldenären vid konkursbeslutet innehade redovisningsmedel som skall vara förbehållna någon annan. skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem tillsammans med den ränta som har upplupit från dagen för konkursbeslutet. När det gäller att fastställa vad som sålunda skall tillkomma en redovisningsborgenär. dennes rätt i övrigt i konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av förfarandet. tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt. Ansvaret för sådan kostnad skall dock vila på redo- visningsborgenären endast i den mån boet annars inte lämnar tillgång till betalning av kostnaden.

Paragrafen överensstämmeri sak med 7 kap. 25 & KLförslaget och 194 a & KL.

Tillsynen ("it'erji'jrt-'altrtir1gen 25 ?

Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndig- heter.

En kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet får. enligt föreskrif- ter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer. förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 26 & KLförslaget och 42 å andra och tredje styckena KL.

Att förvaltningen av ett konkursbo skall stå under tillsyn av en tillsyns- myndighet framgår av 1 kap. 3 å andra stycket.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har tillsynsorganisationen

• Sida 278
•  Original

och dess uppgift diskuterats. Någon saklig ändring av reglerna om tillsynen över konkursförvaltningen föreslås dock inte.

26%

I fråga omjäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 11 & förvaltningslagen (19862223) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 27 & KLförslaget och 208 % KL.

275

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ända- målsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Den skall då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Myndigheten får, när den finner det lämpligt, inventera konkurs- boets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det. får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 28 & KLförslaget och 59 & KL.

285

Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän eller gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 7 kap. 29 & KLförslaget och 60 % KL.

I enlighet med vad som har anförts i anslutning till 9 5 har, på förslag av lagrådet, lydelsen jämkats i förhållande till det remitterade förslaget.

29.5

Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas i andra fall än de som avses i 3 kap. 6 &.

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 kap. 7 & KLförslaget och 209 % KL. Anledningen till att bestämmelsen har tagits upp i förevarande kapitel har redovisats under kapitelrubriken.

• Sida 279
•  Original

Granskningsman

30.5

Om en borgenär begär det, skall rätten förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår. om han är lämplig.

Granskningsmannen skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet.

Om borgenären begär det. skall även en ersättare för granskningsman- nen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör fram- ställning om det eller om han visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

Paragrafen överensstämmeri huvudsak med 7 kap. 30 & KLförslaget och 43 & KL. Det andra stycket motsvarar viss delav 60 % första stycket KL. Granskningsmannens ytterligare befogenheter framgår av 6 kap. 2 5 första stycket, 7 kap. 3 5 andra stycket och 7 kap. 5 & andra stycket.

En remissinstans begär att kostnaderna för granskningsman i vissa fall skall kunna åläggas konkursboet. Denna fråga prövades i samband med 1979 års konkurslagsreform. Kommitténs förslag, som godtogs av remiss- instanserna. innebar att sådan möjlighet inte skall finnas. Det saknas anledning att i dag inta en annan ståndpunkt.

I enlighet med vad som har anförts i anslutning till 9 så har, på förslag av lagrådet, det andra stycket i det remitterade förslaget redigerats om (jfr 28 å).

4.1.8 8 kap. Försäljning av egendom

Förevarande kapitel, som motsvarar 8 kap. KLförslaget, upptar regler om försäljning av egendom som ingår i konkursbo. Kapitlet inleds med allmän- na bestämmelser om försäljning av egendom och om hinder mot försäljning (1—5 5.5). De särskilda bestämmelserna om försäljning av fast egendom finns i 6 5 och om försäljning av lös egendom i 7—10 åå. Därefter följer bestämmelser om kungörande av auktion i vissa fall (ll—13 åå). Kapitlet avslutas med en bestämmelse om indrivning av fordringar (14 å).

De i 8 kap. KLförslaget upptagna bestämmelserna sågs över vid 1979 års reform och i samband med utsökningsbalkens tillkomst. De har därför av kommittén förts över till förslaget i princip oförändrade. Kommitténs utformning av kapitlet har av remissinstanserna lämnats utan erinran. Den föreslagna dispositionen har också i allt väsentligt lagts till grund för utformningen av mitt förslag. Vissa smärre ändringar har dock vidtagits vid departementsbehandlingen.

l 8 kap. 1 & KLförslaget har, i principiell överensstämmelse med KL, tagits upp de bestämmelser som anger under vilka förutsättningar förval- taren får fortsätta en av gäldenären driven rörelse. Därefter följer i 2 5 den bestämmelse som anger att boets egendom skall säljas så snart det lämpli-

8 kap.

• Sida 280
•  Original

gen kan ske. Bestämmelserna i l 5 utgör således undantag från den i 2 &. I mitt förslag har ordningen mellan dessa båda paragrafer kastats om.

8 kap. 11 & KLförslaget innehåller bestämmelser om kungörande av auktion i vissa fall. Kommittén föreslår att de regler som för närvarande återfinns i 76 & KL och som ger förvaltaren rätt att inskränka kungörandet i vissa fall skall utgå ur lagen och tas upp i förordning. Av skäl som redovisas i anslutning till 125 har en paragraf motsvarande 76.6 KL bibehållits i mitt förslag. Till följd härav har 1 1 & KLförslaget delats upp på två paragrafer (11 och 13 åå).

8 kap. KLförslaget avslutas med en paragraf som rör förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång och gäldenärens möjligheter att själv föra talan angående den tillgången. Bestämmelsen har i mitt förslag tagits upp i 3 kap. 10 &.

Lagrådet har i anslutning till rubriken till 8 kap. gjort vissa uttalanden rörande tillämpningen vid försäljning av boets egendom av den nya be- stämmelsen i 7 kap. 8 & andra stycket. Lagrådet anför:

"Kapitlets huvudsakliga innehåll utgörs av föreskrifter om hur konkursbos egendom skall försäljas eller i övrigt — genom fortsättande av gäldenärs rörelse — användas för tillgodoseende av borgenärernas intressen. ] dessa föreskrifter anges närmare de förutsättningar som skall vara för handen för att i den ena eller andra situationen viss rcalisationsform skall få komma i fråga. Det måste dock uppmärksammas att dessa förutsättningar inte är fullt uttömmande. Underförstått i kapitlet är att vid förvaltarens bedöm- ningar enligt 8 kap. hänsyn skall tas även till 7 kap. 8å andra stycket, vilket stadgande ger förvaltaren möjlighet att vid avveckling av boet beak- ta vad som är ägnat att främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

Viss tvekan kan uppkomma i vad mån det sistnämnda stadgandet skall få verka uppmjukande på 8 kapitlets regler i den mån dessa är tillkomna för att utgöra ett skydd för borgenärsintresse.

] remissprotokollet har — såväl i allmän motivering (avsnitt 2.4.1) som i specialmotiveringcn till 7 kap. 8 få — gjorts uttalanden om olika avväg- ningsproblem som kan uppkomma. Dessa uttalanden föranleder ingen erinran från lagrådets sida. En del randanmärkningar i vissa tillämpnings- frågor må dock göras.

Först är att betona att, när i 7 kap. 8 5 andra styckets lagtext talas om att sysselsättningsfrämjande åtgärder får ifrågakomma bara om det kan ske utan att 'borgenärernas' rätt nämnvärt förringas. det inte är avsett att bara det kollektiva borgenärsintresset skall beaktas utan uppmärksammas skall även om enskild borgenärs rätt förringas. Detta framgår endast motivledes (specialmotiveringcn till 7 kap. 8 så). och skäl kan anföras för att aspekten borde komma till synes också i lagtexten. Lagrådet finner sig dock inte föranlåten att föreslå någon jämkning i denna del.

Ett sätt att tillgodose ändamålen i 7 kap. 8 & andra stycket kan vara att konkursförvaltningen någon tid fortsätter gäldenärens rörelse enligt 2 å i förevarande kapitel. Lagrådet vill i den delen framföra synpunkten att utsikterna att få en rörelse såld till en bra köpare som är villig att fortsätta driften till gagn för den arbetsmarknadsmässiga situationen i en bygd torde vara större om det är en i gång varande rörelse än om det är fråga om ett i princip nedlagt företag.

Som departementschefen anfört i den allmänna motiveringen kan tänkas uppkomma situationer där den som lämnat det högsta budet får påräknas inte alls eller i vart fall inte på ett seriöst sätt komma att driva ett företag

• Sida 281
•  Original

som blir till nytta för den lokala arbetsmarknadssituationen. Men ett lägre bud kan vara avgivet av någon som kan förväntas använda egendomen i ett företag som uppfyller ändamål av angivet slag och vars bud därför framstår som mer lockande från de synpunkter som 7 kap. 8 .5 andra stycket vill tillgodose. I anslutning till det sagda Vill lagrådet framhålla att, när det gäller försäljningar på offentlig auktion i förvaltarens regi enligt 8 kap. 6 eller 7 %, det — beträffande egendom som har ingått i en rörelse — kan vara motiverat att förvaltaren förbehåller sig att pröva om det högsta avgivna budet skall antagas eller inte. Liknande synsätt kan göra sig gällande, när förvaltaren under hand säljer lös egendom med stöd av 8 kap. 7 &, dvs. att han antager ett lägre bud än det högsta. om den lokala sysselsättningssitua- tionen befrämjas därigenom.

Sker försäljning i exekutiv ordning finns naturligtvis inte utrymme för att på grundval av 7 kap. 8 5 andra stycket lämna högsta budet åt sidan. "

För egen del kan jag ansluta mig till vad lagrådet sålunda har anfört.

Inledande bestämmelser

1 5

Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske.om inte något annat följer av bestämmelserna i 2—5 55. 6 5 andra stycket, 8 5 andra stycket. 14 % samt 12 kap. 1 & tredje stycket.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 2 & KLförslaget samt 62 éoch 185 e åförsta stycket KL.

] det enhetliga konkursförfarandet kan den ursprungligen utsedde förval— taren normalt räkna med att han inte byts ut. Det saknas då anledning för förvaltaren att inte omedelbart efter konkursbeslutet påbörja boets av- veckling.

Som ett ytterligare undantag från huvudregeln — utöver dem som kom- mittén hänvisat till — bör ses bestämmelsen i 14 5 om att en fordran i första hand skall drivas in och inte säljas. Likaledes bör det. som lagrådet har påpekat, i klarhetens intresse göras undantag för fall som aVSes i 5 5.

2.5

l—lar gäldenären drivit en rörelse, får förvaltaren. om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån det är ändamålsen- ligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. l & KLförslaget och 61 & KL (jfr 14 kap. 7 å andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL). I förhållande till KL har gjorts en språklig överarbetning av paragrafen. Ett beslut att fortsätta en av gäldenären driven rörelse efter konkursut- brottet torde regelmässigt vara en sådan viktigare fråga som förvaltaren i dag normalt är skyldig att höra berörda borgenärer och gäldenären om. I 7 kap. 10 & föreslås att förvaltaren skall vara skyldig att höra tillsynsmyn-

• Sida 282
•  Original

digheten i viktigare frågor. Av den bestämmelsen följer att tillsynsmyn- digheten normalt sett alltid skall höras om förvaltaren överväger att fon- sätta gäldenärens rörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att det förekommer att förval- tare låter gäldenären driva sin rörelse vidare på samma oseriösa sätt som tidigare men nu under förbrukande av avsevärda lönegarantimedel. Läns- styrelsen föreslår att tillsynsmyndigheten ges laglig möjlighet att förhindra detta.

Den fråga som länsstyrelsen har tagit upp hänger samman med den grundläggande synen på konkursförvaltningen och tillsynsfunktionen. Jag har i det föregående uttalat att några genomgripande förändringar i detta avseende inte bör föreslås nu.

Även om det alltså alltjämt är förvaltaren som ensam beslutar om fort— satt dn'ft bör naturligtvis tillsynsmyndighetens uppfattning i saken tillmätas stor betydelse. Har denna myndighet avstyrkt måste förvaltaren uppenbar- ligen ha starka skäl för sin ståndpunkt om han beslutar att fortsätta driften.

35

Har gäldenären överklagat konkursbeslutet, får inte mot hans vilja någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har prövat besvären. Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 7 och 8 55 samt 2 och 10 55 i detta kapitel,

2. försäljning av sådan lös egendom som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård,

3. försäljning i annat fall av lös egendom, i den mån medel annars skulle saknas till betalning av utgifter för boet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 3 & KLförslaget samt 63 & (jfr 14 kap. 7 & andra stycket KLförslaget och 185 c 5 andra stycket KL).

1 63 & KL anges att egendomen i boet inte får säljas förrän hovrätten har utlåtit sig med anledning av besvären. I mitt förslag har den formuleringen ersatts med "hovrätten har prövat besvären”. Någon saklig ändring är inte avsedd. Eftersom ett överklagande till högsta domstolen av hovrättens beslut inte medför försäljningshinder, behöver hovrättens beslut inte ha vunnit laga kraft för att försäljning skall få ske.

491

Om gäldenären ger in ett ackordsförslag, får egendomen i boet inte säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som nu har sagts utgör inte hinder mot en försäljning om

1. den är förenlig med ackordsförslaget,

2. den föranleds av skäl som sägs i 3 å andra stycket 1 och 2,

3. den behövs för ändamål som anges i 12 kap. 24 5 eller

4. det finns andra särskilda skäl.

Paragrafen överensstämmeri sak med 8 kap. 4 & KLförslaget och 66 & KL. Bestämmelser om ackord i samband med konkurs har i mitt förslag tagits

• Sida 283
•  Original

uppi 12 kap. 3—28 åå. Som framgår av 12 kap. 3 & gäller dessa bestämmel- ser endast i en konkurs van" bevakningsförfarande äger rum.

55

Om en inteckningshavare eller någon annan borgenär som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom yrkar att den egendomen skall säljas genom förvaltarens försorg och om hans rätt till betalning ur egendomen har lämnats obestridd eller fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande, får försäljning av egendomen inte uppskjutas. Detta gäller dock inte i fråga om egendom som behövs för en rörelse under tid då denna fortsätts med stöd av 2 s och inte heller om förvaltaren anser att anstånd är nödvändigt för att förhindra att konkursboet tillfogas avsevärd förlust eller att genomförandet av ett ackord väsentligt försvåras samt anstånd inte är oskäligt mot borge- naren.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 5 &" KLförslaget samt 67 & KL (jfr 14 kap. 7 å andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL).

Bestämmelserna att försäljning av egendom inte får skjutas upp när en förmånsberättigad borgenär med en klar fordran har framställt yrkande om försäljning tar främst sikte på det fallet att gäldenären har ansökt om ackord i konkurs. Eftersom en borgenär med en fordran med särskild förmånsrätt i viss egendom deltar i ackordet endast i den mån den egen- dom vari förmånsrätt äger rum inte förslår till betalning av fordringen, kan det vara av betydelse för borgenären att kunna få en försäljning till stånd trots att ackordsförfarande har inletts. Borgenären kan därigenom få be- sked om i vilken utsträckning han behöver delta i ackordet. Bestämmelser— na gäller dock även om ackord inte har begärts. De torde i sådana fall knappast ha så stor praktisk betydelse.

För att borgenären skall kunna utöva sin rätt att påkalla försäljning krävs för närvarande enligt 67 % KL att fordringen efter bevakning antingen lämnats obestridd eller fastställts genom lagakraftägande dom. Bestäm- melserna är enligt 185 e & andra stycket tillämpliga även i mindre konkurs. Av andra meningen i nämnda stycke framgår att en fordran som får göras gällande i konkursen skall anses som en bevakad fordran. I en konkurs utan bevakning blir således förvaltarens inställning i fråga om fordringen avgörande för om försäljning skall ske i enlighet med borgenärens yrkande.

Det bör observeras att en förmånsberättigad borgenär får delta i ett ackord för del av fordran som inte täcks genom försäljningen endast om han har bevakat fordringen. se 12 kap. 3 och 11 51%.

Paragrafen har utformats i enlighet med vissa påpekanden från lagrådet. som anför bl.a.: Avsikten torde inte vara att 5 5 skall aktualiseras i fråga om egendom som behövs för gäldenärens rörelse så länge denna drivs vidare med stöd av 2 &. Det synes vara en fördel om detta förhållande kommer till uttryck i lagtexten. En annan sak är att förvaltaren vid sin bedömning enligt 2 5 av vad som är ändamålsenligt har att beakta risken för att fortsatt drift medför försvagning av en förmänsberättigad borgenärs ställning. Han har då anledning att samråda med en sådan borgenär (7 kap. 10 å;jfr prop. 1978/79:105 s. 288).

• Sida 284
•  Original

Försäljning avfast egendom

6.5

Om fast egendom finns i boet. får förvaltaren begära att den säljs exeku- tivt. Egendomen får också säljas på annat sätt, om förvaltaren anser att det är fördelaktigare för boet.

Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att någon försäljning har kommit till stånd. behöver förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auk- tion inte ägt rum men finns det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda till försäljning. behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd för att sälja egendomen, om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, skall förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inte avläm- nas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning sker i konkursen.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet anmäla ar- vode, andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning av egendomen. När förval- taren gör en anmälan på en borgenärs vägnar, skall han skriftligen under- rätta denne om det.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 6 & KLförslaget och 70 5 KL (jfr 14 kap. 7 % andra stycket KLförslaget och 185 c 5 andra stycket KL).

Enligt 8 kap. 1 & tredje stycket utsökningsbalken gäller balkens bestäm- melser om försäljning av utmätt egendom även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs. Av första stycket i den paragrafen följer att begäran om försäljning skall göras hos kronofogdemyndigheten.

I andra stycket har kravet på bevakning ersatts med ett krav på att de aktuella fordringarna skall ha gjorts gällande i konkursen. ] 185 c % andra stycket KL anges redan i dag att detta gäller i mindre konkurs. Vidare anges i det tredje stycket att ifrågavarande behållning i de fall då egendo- men inte säljs skall avlämnas innan utdelning sker i konkursen. Enligt mitt förslag förekommer endast en utdelning under det ordinära konkursförfa— randet. Det behöver därför inte anges att det är slututdelning som avses.

Riksskatteverket (RSV) har i anslutning till det andra stycket påtalat att de gällande reglerna leder till vissa egendomliga konsekvenser. RSV anför:

”Om en konkursförvaltare begär exekutiv försäljning av fastighet som är intecknad högt över sitt värde blir skyddsbeloppet högt eftersom konkurs- boet anses som sökande utan förmånsrätt (12 kap. 26 & utsökningsbalken). Detta omöjliggör ofta försäljningen såvida anslutning enligt 12 kap. 13 & utsökningsbalken inte sker. Fastighetsborgenärerna kan ibland anse att de inte har anledning att begära anslutning. Det har förekommit fall där en fastighetsborgenär, som bevakati konkursen, inte lämnat sitt samtycke till att avbryta strävandena att få fastigheten såld, samtidigt som det är uppen- bart att fastigheten inte kan bli såld på en exekutiv auktion. Enligt RSVs mening bör konkursförvaltaren avgöra när fastigheten kan lämnas osåld. Det bör inte få förekomma att förvaltaren måste begära att kronofogde- myndigheten skall hålla en uppenbart utsiktslös exekutiv auktion. Den situationen har också inträffat att det har förelegat ett ägarhypotek

• Sida 285
•  Original

(med förmånsrätt inom fastighetens värde) som tillkommit konkursboet. men förvaltaren har inte kunnat få fastigheten såld eftersom skyddsbelop- pet varit för högt. När borgenärerna inte velat medverka har fastigheten med hänsyn till inteckningsförhållandena inte heller kunnat säljas under hand. Blir fastigheten inte såld får konkursboet inte ut det förmögenhets- värde ett obelånat (eller inte till fullo belånat) pantbrev representerar i ägarens hand. Det bör därför föreskrivas att konkursboet som sökande kan åberopa ägarhypotekets förmånsrätt (8 kap. 2 & utsökningsbalken) eller att konkursförvaltaren enligt 12 kap. 13% i balken kan begära anslutning under åberopande av boets ägarhypotek i fastigheten."

Vad först gäller frågan om att slopa kravet på samtycke från samtliga borgenärer som i konkursen har gjort gällande fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen kan, som RSV påpekar, reglerna ibland leda till att förvaltaren tvingas att påkalla exekutiv auktion även i sådana fall då försäljning uppenbarligen inte kan komma till stånd. Reglerna bör emeller- tid ses mot bakgrund av att förmånsberättigade konkursborgenärer saknar möjlighet att göra fordringarna gällande som oprioriterade fordringar med anspråk på betalning ur annan konkursboets egendom om det inte har konstaterats att egendomen i fråga inte förslår till betalning av en viss fordran. Detta torde endast kunna konstateras i samband med en exekutiv auktion. Det kan därför för borgenärerna vara angeläget att en sådan auktion trots allt kommer till stånd.

Vad härefter gäller frågan om konkursboets bristande möjlighet att i vissa fall kunna tillgodogöra sig ägarhypotek vill jag framhålla följande. Båda de av RSV anvisade lösningarna borde rimligen förutsätta att bor- genär eller annan vars rätt kan vara beroende av fastighetens försäljning kan med stöd av 12 kap. 12 % utsökningsbalken lösa ut konkursboet och på så sätt undvika en exekutiv försäljning. Annars skulle de fastighetsborge- närer vars rätt ligger efter ägarhypoteket få sin ställning försämrad i en oacceptabel grad. Emellertid är utlösningsinstitutet i dag inte utformat på ett sätt som medger att konkursbo utlöses. Utlösningsrätten innebär att den berättigade till kronofogdemyndigheten betalar sökandens exekutions- fordran och uppkomna förrättningskostnader. Därefter inträder han i den sökandes ställe. Konkursboets behörighet att påkalla exekutiv försäljning av en fastighet grundar sig emellertid inte på en enskild fordran utan på dess ställning som företrädare för gäldenärens alla borgenärer (jfr 12 kap. 26 & fjärde stycket utsökningsbalken). Det är således knappast möjligt att vid försäljning på begäran av förvaltaren urskilja en bestämd fordran som den utlösande skall betala.

Det torde vara relativt sällsynt att det värde som ett ägarhypotek repre- senterar är åtkomligt för de oprioriterade borgenärerna. Regelmässigt torde gäldenären före konkursutbrottet ha försökt utnyttja alla möjligheter till ytterligare krediter och då torde alternativet att som säkerhet för sådana krediter pantförskriva ägarhypotek ligga nära till hands. Det ligger dessutom normalt i andra inteckningshavares intresse att utöva sin anslut- ningsrätt enligt 12 kap. 13 & utsökningsbalken. Om inte någon försäljning kommer till stånd torde nämligen dessa borgenärers möjlighet att i konkur- sen komma i åtnjutande av någon utdelning för sina fordringar vara högst begränsade.

• Sida 286
•  Original

På grund av det anförda anserjag mig inte för närvarande kunna biträda RSV:s förslag om ändring av reglerna om försäljning av boets fasta egen- dom.

Försäljning av lös egendom 7 &

Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenä- rens rörelse skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan sär- skild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom fond- kommissionär säljer värdepapper, noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 5 andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs. till gällande börs- eller marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 8 kap. 7 s KLförslaget och 71 & första—tredje styckena KL (jfr 14 kap. 7 & andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL).

Första stycket ger i princip förvaltaren frihet att välja mellan försäljning på auktion eller under hand. Han skall emellertid välja den form som är mest fördelaktig för boet. I vissa fall kan dock bestämmelsen modifieras med tillämpning av 7 kap. 8 % andra stycket.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör det nuvarande kravet på borgenärs samtycke enligt andra stycket KLförslaget mjukas upp. Samfundet fram- håller att det är självklart att konkursförvaltaren alltid strävar efter att uppnå bästa möjliga köpeskilling vid försäljning av egendomen. Det har emellertid förekommit att en borgenär vägrat ge sitt samtycke trots att det stått helt klart att bästa pris uppnås vid försäljning under hand. Även SACO/SR förordar en uppmjukning av kravet på samtycke. Organisatio- nen pekar på det förhållandet att konkursgäldenären kan överinteckna egendomen och placera inteckningarna hos någon närstående, något som skapar problem för förvaltarna.

Den nuvarande bestämmelsen om samtycke vid annan försäljning än på auktion har störst praktisk betydelse i sådana fall då egendomen omfattas av företagshypotek. Bestämmelser om företagshypotek finns i lagen (1984:649) om företagshypotek. Företagshypotek innebär att innehavaren av inteckningen har en förmånsrätt i den intecknade egendomen om det sker utmätning hos näringsidkaren eller om denne försätts i konkurs. Företagshypoteket gäller i den egendom som vid varje ögonblick ingår i den intecknade verksamheten. Överlåts verksamheten, svarar egendomen i förvärvarens hand för inteckningen under viss tid. Vid överlåtelse av viss

• Sida 287
•  Original

egendom däremot upphör företagshypoteket att gälla i den överlåtna egen- domen. Ett företagshypotek kan inte ge upphov till ägarhypotek.

Av det sagda följer bl.a. att en innehavare av ett företagshypotek inte har något berättigat intresse av att förhindra en försäljning annat än när det finns risk för att försäljningen sker till underpris. När det gäller andra borgenärer med särskild förmånsrätt. t.ex. handpanthavare, är deras in- tresse såvitt gäller valet av försäljningsmetod i huvudsak detsamma. Deras intresse är att förhindra att egendomen säljs till ett för lågt pris. Såvitt gäller handpanthavare kan detta intresse tillgodoses även genom bestäm- melserna i 10 5 av förevarande kapitel. motsvarande 73 & KL.

Som ett par remissinstanser varit inne på kan nuvarande krav på sam- tycke medföra svårigheter vid avvecklingen av boet utan att borgenären har något att vinna på att vägra sitt samtycke. Det är också tänkbart att en borgenär, som är närstående till gäldenären, kan vilja avsiktligt fördröja en avveckling genom att vägra tillstånd till underhandsförsäljning. Jag föror- dar därför att kravet på samtycke mjukas upp.

Enligt 9 kap. 8 % utsökningsbalken får utmätt egendom säljas under hand, om det är sannolikt att högre köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är ändamålsenlig. Det synes lämpligt att anknyta till den bestämmelsen och medge underhandsförsäljning, trots att samtycke inte lämnas, om förvaltaren anser det sannolikt att högre köpe- skilling kan uppnås. Att försäljning under hand även i övrigt skall vara ändamålsenlig torde inte behöva anges uttryckligen (jfr 7 kap. 8 % första stycket). Däremot bör som ytterligare förutsättning uppställas att tillsyns- myndigheten medger underhandsförsäljning. Tillsynsmyndigheten bör där- vid kontrollera att förvaltaren har vidtagit tillräckliga åtgärder för att nå bästa pris vid försäljningen. Tillsynsmyndigheten bör naturligtvis också för att ge sitt medgivande dela förvaltarens uppfattning att priset sannolikt blir högre vid underhandsförsäljning.

Andra stycket har utformats i enlighet med det sagda. Som tredje stycke har tagits upp en motsvarighet till andra stycket andra meningen KLförsla- get (71 & tredje stycket KL enligt SFS 1985:575).

8.3?

När ett fartyg som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, ett luftfartyg som inte är registrerat. gods i fartyg eller gods i luftfartyg skall säljas. får förvaltaren, om egendomen finns inom landet, begära att den säljs exekutivt.

Uppkommer fråga om att sälja ett registrerat skepp. ett registrerat luft- fartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom landet. tillämpas 6 & första och andra styckena.

Skall gäldenärens rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg säljas. skall förvaltaren före försäljningen skaffa en särskild inteckningshandling på det belopp som tillkommer gäl- denären. om det inte finns laga hinder mot det. Skall en inteckningshand- ling som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig säljas, är förvaltaren skyldig att, om inte gäldenären medger att handlingen får säljas med bibehållen ansvarighet, förse handlingen med en påskrift

• Sida 288
•  Original

som befriar gäldenären från ansvarighet. Något medgivande av gäldenären krävs dock inte, om denne har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan.

Med fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall då i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 8 & första— tredje styckena och 9 & KLförslaget och 71 & fjärde— sjätte styckena och 195 a & KL (jfr 14 kap. 7 & andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL). I tredje stycket sista meningen har införts en bestämmelse som i dag åter- finns i 200 & KL.

På inrådan av lagrådet har de i lagrådsremissen som fjärde stycke i 8 % upptagna bestämmelserna flyttats till 9 &. Bestämmelserna i den paragra- fen har i stället tagits upp som fjärde stycke i 8 &. Lagrådet påpekar att bestämmelserna i det förutvarande fjärde stycket kan tänkas bli aktuella också vid försäljning av annan lös egendom. samtidigt som bestämmelser- na i den förutvarande 9 & naturligen synes höra hemma i 8 &.

95

Bestämmelserna i 6 & fjärde stycket tillämpas även när lös egendom som tillhör gäldenären skall säljas exekutivt under konkursen. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det behövs, i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10 & förmånsrättslagen (1970:979) och skriftligen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som han framställer på dennes vägnar.

Paragrafen överensstämmer med 8 kap. 8 & fjärde stycket KLförslaget och 71 & sjunde stycket KL. Att förevarande bestämmelseri lagrådsremissens lagförslag togs upp i 8 % framgår av kommentaren till den paragrafen.

105

En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt får själv ombe- sörja att egendomen säljs på auktion eller. när detär fråga om värdepapper som är noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 & andra stycket lagen (l979z749) om Stockholms fondbörs, genom fondkommis- sionär till gällande börs- eller marknadspris. En sådan försäljning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter edgångssammanträdet. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar åtgärd för egendomens försäljning ge förvaltaren tillfälle att lösa in egendo- men. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, skall egendomen säljas exekutivt.

Borgenären skall minst tre veckor i förväg underrätta förvaltaren om tid och plats för en auktion som inte hålls i exekutiv ordning.

Har egendomen sålts på annat sätt än exekutivt, skall borgenären för förvaltaren redovisa vad som har flutit in.

Vill inte borgenären själv sälja egendomen. får förvaltaren ombesörja försäljningen. En inteckning i luftfanyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare får dock inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i

• Sida 289
•  Original

inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 10 & KLförslaget och 73 & KL enligt SFS 1985:575 (jfr 14 kap. 7 5 andra stycket KLförslaget och 185 c 5 andra stycket KL").

Bestämmelserna i 73 % KL att en borgenär med handpanträtt själv får sälja egendomen gäller också i mindre konkurs. Den tid av fyra veckor från första borgenärssammanträdet som gäller för rätten att sälja egendomen utan förvaltarens medgivande räknas i mindre konkurs från konkursbeslu- tet (185 c & andra stycket KL).

I det enhetliga konkursförfarandet är det naturligt att slopa särreglering- en. Det framstår därvid som mest lämpligt att som utgångspunkt välja den tidpunkt som motsvarar den som i dag gäller för ordinära konkurser. nämligen edgångssammanträdet.

I det första stycket sägs också att borgenären minst en vecka innan han vidtar åtgärd för försäljning av egendomen måste bereda förvaltaren tillfäl- le att lösa egendomen. Uppenbarligen innebär detta att borgenären inte får sälja egendomen om förvaltaren anmäler att han vill lösa egendomen för konkursboets räkning. Den uttryckliga bestämmelsen om detta i 73 & förs- ta stycket andra meningen KL har därför slopats i mitt förslag.

1 lagrådsremissens lagförslag utgjorde andra och tredje styckena ett stycke. Genom uppdelningen görs det klart att bestämmelsen i tredje stycket är tillämplig inte bara när försäljningen sker på auktion.

I 73 & första stycket fjärde meningen KL sägs bl. a. att försäljning genom borgenärens försorg i vissa fall inte får ske på annan ort än den där egendomen finns, om inte förvaltaren har samtyckt till det. Bestämmelsen får anses vara föråldrad och torde sakna praktisk betydelse. Den har därför inte tagits upp i mitt förslag. Borgenärens skyldighet att underrätta förval- taren om den planerade auktionen och förvaltarens rätt att lösa egendomen torde utgöra tillräckligt skydd mot förfaranden som kan skada konkurs- boet. .

Kungörande av auktion i vissafall

11%?

Om konkursboets egendom skall säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han låta kungöra auktionen på det sätt och inom den tid som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om. Kungörelsen behöver dock inte i något fall införas i Post- och lnrikes Tidningar.

Första stycket tillämpas också beträffande en auktion som enligt 10 % ombesötjs av en borgenär.

lZå

Förvaltaren får kungöra en av honom utsatt auktion i mindre utsträckning än som följer av 11 & första stycket. om han anser att det är tillräckligt. Detta gäller dock inte i fråga om kungörande av

• Sida 290
•  Original

]. auktion på fast egendom. registrerat skepp. registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg. om inte gäldenären samtycker till det,

2. auktion på någon annan lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt. om inte borgenären samtycker till det.

Sådant samtycke av gäldenären som sägs i första stycket 1 krävs inte. om gäldenären har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan.

11 & överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 11 5 första och andra styck- ena KLförslaget och 74 % KL. 12 & saknar motsvarighet i KLförslaget. Det första stycket överensstämmer med 76 % KL och det andra stycket med 200ä KL (jfr 14 kap. 7 å andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL).

Hänvisningen i 11 & till vad som föreskrivs om kungörande av exekutiv auktion syftar på bestämmelserna i 9 kap. 2 &. 10 kap. 6 &. 11 kap. 2 & och 12 kap. 20 & utsökningsbalken samt de närmare bestämmelser om kungö- rande som meddelats i utsökningsförordningen (1981z981). se 9 kap. 8. 9 och 11 åå. 10 kap. 3, 4 och7 åå. 11 kap. ] % samt 12 kap. 15. 16 och 19 55.

Konkurslagskommittén har föreslagit att bestämmelsen i nuvarande 74 å första stycket KL att en kungörelse om auktion inte i något fall behöver införas i Post- och lnrikes Tidningar tas upp i förordning i stället för i lagen i principiell överensstämmelse med vad som skett i fråga om kungörande av exekutiva auktioner. Detsamma gäller bestämmelserna i nuvarande 76 & KL.

I 15 kap. l & mitt förslag har införts regler om kungörande i konkurssam- manhang. Av nämnda lagrum framgår bl.a. i vilken omfattning kungörel- ser behöver införas i Post- och lnrikes Tidningar samt i andra tidningar. De nu aktuella reglerna innebär en inskränkning av skyldigheten att kungöra. Med hänsyn hänill bör bestämmelserna fortfarande tas upp i lag.

13.5

Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion på lös egendom särskilt underrätta varje känd borgenär som har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt i egendomen om auktionen.

Paragrafen överensstämmer med 8 kap. 11 % tredje stycket KLförslaget och i huvudsak med 75 & KL (jfr 14 kap. 7 & andra stycket KLförslaget och 185 c & andra stycket KL). ] 75 & KL sägs också att underrättelsen skall sändas med posten och innehålla uppgift om tid och ställe för auktionen. Att detta skall iakttas torde inte behöva anges uttryckligen.

Indrivning at'fordringar

l4å

Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta åtgärder för att driva in utestående fordringar. Kan en fordran inte drivas in inom rimlig tid. får den säljas som annan lös egendom.

• Sida 291
•  Original

Paragrafen motsvarar i sak 8 kap. 12% KLförslaget och 775 KL (jfr 14 kap. 7 & andra stycket KLförslaget och 185 e s' andra stycket KL).

lndrivning av utestående fordringar kan i de flesta fall väntas ge bättre resultat än försäljning av fordringen. Förvaltaren bör därför i första hand välja indrivning framför försäljning.

Enligt 77 & KL gäller som förutsättning för att en fordran skall få säl— jas att rättegång, lagsökning eller mål om betalningsföreläggande inte an- hängiggörs eller att skiljedom inte påkallas eller förlikning angående osäker eller tvistig fordran ej kommer till stånd. Kommittén har inte föreslagit någon ändring på den punkten. För egen del anser jag det lämpligare att anknyta till 9 kap. 13 & utsökningsbalken, enligt vilken bestämmelse en utmätt fordran får säljas om den inte kan drivas in inom rimlig tid.

1 förvaltarens allmänna befogenheter torde utan att det uttryckligen sägs ingå att väcka talan eller påkalla skiljedom rörande fordringen. Pågår redan rättegång mellan gäldenären och sekundogäldenären tillämpas 3 kap. 9 &. Vidare får förvaltaren anses behörig att i fråga om icke förfallna fordringar träffa avtal med sekundogäldenären om förtida betalning och däremot svarande nedsättning av fordringen. Beträffande förlikningsanbud an- gående en osäker eller tvistig fordran. se 3 kap. 10 &.

4.1.9 9 kap. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet

Detta kapitel innehåller bestämmelser om bevaknings- och anmärknings- förfarandet. Kapitlet inleds med bestämmelser om förutsättningarna för bevakning och om förfarandet (_1—7 åå). Därefter följer regler om anmärk- ning (8— 12 åå"), tvist angående en bevakad fordran ("13—19 åå) samt om efterbevakning (20—22 55).

Nuvarande bestämmelser om bevakning av fordringar i konkurs finns i 5 kap. KL. Bestämmelserna är med vissa undantag tillämpliga endast i ordinär konkurs. De behandlar i stort sett bevaknings- och anmärknings- förfarandet. förfarandet vid efterbevakning och institutet borgenärsed.

Konkurslagskommitténs förslag till utformning av förevarande kapitel (9 kap. KLförslaget) vilar i stor utsträckning på 5 kap. KL. Reglerna i 100 & och 100 ä & KL om vilka fordringar som får bevakas har dock förts till 5 kap. KLförslaget. Detsamma gäller bestämmelserna om kvittning av fordran i konkurs. Vissa bestämmelser om rättens handläggning av tvistiga fordringar i konkurs i 108 & fjärde stycket och 109 & KL har flyttats till 16 kap. KLförslaget vari reglerna om rättens handläggning av konkurs- ärenden samt jävs- och klanderprocesser har sammanförts. Kommitténs förslag att slopa institutet borgenärsed har medfört att det i KLförslaget inte finns några bestämmelser motsvarande 116—120 åå, 123 & andra och tredje styckena samt 137 & KL.

Utformningen av 9 kap. KLförslaget har, med ett undantag somjag strax återkommer till. allmänt godtagits av remissinstanserna. Kommittéförsla- get har också lagts till grund för utformningen av mitt förslag. Det enhetliga konkursförfarandet har dock medfört vissa relativt långtgående ändringar av författningstexten.

Kommitténs översyn av bestämmelserna har föranlett åtskilliga änd-

9 kap.

• Sida 292
•  Original

ringsförslag. Sålunda föreslår kommittén att det allmänna befrias från skyldighet att bevaka fordringar som avser de flesta skatter och avgifter. Vidare föreslås att förvaltaren inte skall vara skyldig att granska och framställa anmärkningar mot oprioriterade fordringar i de fall det står klart att dessa inte kan komma i åtnjutande av utdelning. Möjligheterna att åberopa en ny grund för en framställd anmärkning föreslås vidgade. I fråga om efterutdelning föreslås att också sådana fordringar som formlöst har gjorts gällande efter konkursen får komma i fråga för utdelning. Slutligen föreslår kommittén att en efterbevakares ansvar för kostnaderna för förfa- randet begränsas till ett schabloniserat belopp som skall erläggas i förskott. Den efterbevakandes skyldighet att svara för kostnader för förvaltarens och gäldenärens inställelser med anledning av bevakningen föreslås också slopad.

De olika förslagen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Jag får här i första hand hänvisa till den framställningen.

Förslaget att befria det allmänna från bevakningsskyldighet för fordring- ar på skatter och avgifter har främst från näringslivets organisationer kritiserats för att det rubbar principen att alla borgenärer skall behandlas lika. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) har skälen för och emot detta förslag ingående redovisats. Avgörande vikt har därvid fästs vid att den föreslagna regeln i det enhetliga förfarandet kan antas komma att tillämpas i ett litet antal konkurser. Förslaget har därför inte tagits upp i mitt förslag.

Konkurslagskommittén föreslår som nämnts att förvaltarens skyldighet att granska och framställa anmärkning mot bevakningar inskränks. Försla- get innebär att förvaltaren inte är skyldig att granska och framställa an- märkning mot de bevakade oprioriterade fordringarna om det framstår som uppenbart att dessa inte kan komma i fråga för utdelning i konkursen (9 kap. 7 % andra stycket KLförslaget). Jag har i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.6.2.1) redogjort för detta förslag. Mot bakgrund av att bevak- ning framdeles förutsätts förekomma i stort sett endast i sådana konkurser vari de oprioriterade fordringarna kan antas erhålla utdelning försvinner tilllämpningsområdet för kommitténs förslag nästan helt. Jag anser därför att det inte finns tillräcklig anledning att ta upp den av kommittén föreslag- na bestämmelsen i mitt förslag.

Kommitténs övriga förslag har däremot tagits upp även i mitt förslag. Jag förordar emellertid att bestämmelserna i 9 kap. 11 & KLförslaget (107 & KL) om skyldighet för rätten att underrätta en bevakande borgenär om att anmärkning har framställts mot hans bevakning i stället tas upp i förord- ning.

En nyhet i mitt förslag är att rätten vid beslut om bevakning normalt samtidigt skall bestämma tid för anmärkning och för förlikningssamman- trädet. Detta överensstämmer med konkursdomarnas normala rutiner i dag.

Som framgår av den inledande motiveringen till 16 kap. föreslås att handläggningen av tvistiga fordringar framdeles skall ske vid en förhand- ling inom ramen för konkursärendet. Detta har medfört vissa ändringar av handläggningsreglerna.

• Sida 293
•  Original

Bam/(ning

1.5

Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevakningsförfa— rande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum. om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i KLförslaget som i KL.

I denna paragraf anges förutsättningarna för att tillgripa bevakningsför- farande i en konkurs. Allmänt sett bör bevakning äga rum om detta bedöms som fördelaktigt för konkursutredningen. Mot intresset av att inte i onödan besvära samtliga borgenärer i en konkurs med skyldighet att inkomma med bevakning skall ställas förvaltarens intresse av att inte behöva lägga ner ett omfattande utredningsarbete för att själv efterforska borgenärerna och deras krav. Beslut om att anordna bevakningsförfarande fattas av rätten. En förutsättning för ett sådant beslut är att förvaltaren gjort framställning om att bevakningsförfarande bör inledas. Förvaltaren skall därvid ta hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Finns det anledning att anta att antalet borgenärer är litet bör bevakning kunna undvaras även om gäldenärens bokföring är i sådant skick att det krävs viss aktivitet från förvaltaren för att efterforska borgenärerna. Är däremot antalet borgenärer stort kan det finns anledning att genomföra ett bevak- ningsförfarande trots att bokföringen är i god ordning. Däremot bör det normalt inte fästas avgörande vikt vid enskilda borgenärers synpunkter vid bedömningen av huruvida bevakning skall äga rum.

Erfarenheterna av de mindre konkurserna visar att borgenärer med förmånsberättigade fordringar normalt sett är lättare att spåra än de med oprioriterade fordringar. Enbart den omständigheten att ett större antal oprioriterade fordringsägare kan antas finnas behöver emellertid inte på- kalla något behov av bevakningsförfarandet. 1 de flesta konkurser räcker nämligen boets tillgångar inte till för utdelning till andra än prioriterade fordringsägare. Det är då inte nödvändigt för förvaltaren att skaffa sig någon exakt kännedom om de oprioriterade fordringarna. I syfte att ange ett riktmärke vid bedömningen av om bevakning skall behöva genomföras anges i paragrafen att bevakning normalt bör förekomma om de opriorite- rade fordringarna kan antas erhålla utdelningi konkursen.

l motsats till vad som gäller i dag vid valet av konkursform bör vid bedömningen av om bevakning skall äga rum hänsyn normalt inte tas till andra faktorer än sådana för vilka bevakningsförfarandet har direkt bety- delse. Konkursboets omfattning är således inte avgörande. Inte heller behöver bevakning äga rum enbart av det skälet att gäldenären har drivit rörelse i vilken det finns anställda. Det enhetliga förfarandet avses vara anpassat till alla konkurser och särreglering förekommer egentligen endast såvitt avser ackordsförfarandet i konkurs. Detta förfarande förutsätter nämligen en exakt kännedom om de oprioriterade borgenärerna och deras fordringar. För att sådant förfarande — som sällan förekommer — skall kunna äga rum måste enligt mitt förslag ett bevakningsförfarande ha anord- nats. Om förvaltaren efter samråd med gäldenären anser att starka skäl talar för att ackordsförhandlingar bör inledas finns det alltså anledning att överväga att göra framställning om bevakningsförfarande.

• Sida 294
•  Original

De riktlinjer som angetts nu tar sikte även på rättens prövning. Rätten skall givetvis bevaka att förvaltarna inte i onödan ådrar konkursbona den ökning av konkurskostnaderna som normalt torde bli följden av ett bevak— ningsförfarande. Rätten behöver inte höra tillsynsmyndigheten före beslu— tet.

En fördel med det enhetliga konkursförfarandet är att rätten inte ome- delbart vid konkursbeslutet behöver ta ställning till frågan om bevakning skall äga rum. Beslutet bör fattas först när förvaltaren har skapat ett tillräckligt underlag för en någorlunda säker bedömning. Normalt torde ett tillräckligt underlag finnas tillgängligt vid edgångssammanträdet. Boupp- teckningen skall innehålla sådana uppgifter som utvisar boets ställning samt borgenärerna och deras krav. Det kan emellertid tänkas förekomma konkurser där det redan vid konkursbeslutet står helt klart att ett bevak- ningsförfarande behövs. Förvaltaren bör då inte underlåta att snarast göra - framställning om bevakning hos rätten. Det kan också förekomma kon- kurser där det först efter genomförd avveckling av boets tillgångar visar sig att också oprioriterade fordringar kan komma i fråga för utdelning. Inget hindrar att rätten då fattar beslut om att bevakningsförfarande skall äga rum. lnget hindrar heller att bevakningsförfarande anordnas efter konkur- sens slut om betydande tillgångar då blir tillgängliga för utdelning.

I konkurser vari bevakningsförfarande inte äger rum räcker det att borgenärerna gör sina fordringar gällande i konkursen. Därmed avses att fordringen, på samma sätt som i dag sker i mindre konkurser, formlöst bringas till förvaltarens kännedom. Det står emellertid en borgenär fritt att för förvaltaren förklara att han för närvarande avstår från att påkalla utdelning i konkursen. Fordringen skall då inte anses ha gjorts gällande i konkursen.

En borgenär behöver normalt inte vidta någon särskild åtgärd i samband med konkursutbrottet för att vara säker på att hans fordran beaktas i konkursen. Borgenärerna bör emellertid så snart som möjligt efter ed- gångssammanträdet underrättas om att deras fordringar är beaktade och om möjligheterna till utdelning i konkursen. Bestämmelser om sådan un- derrättelse bör meddelas i förordning. Först om det av underrättelsen framgår att borgenärens fordran kan komma i åtnjutande av utdelning finns det anledning för denne att kontrollera att fordringen är upptagen till rätt belopp.

Har bevakningsförfarande inte anordnats, går en borgenär miste om sin rätt till utdelning först om han underlåter att till rätten framföra invändning mot utdelningsförslaget. Det är således först vid detta tillfälle som den borgenär som inte tidigare haft någon kontakt med förvaltaren måste vara aktiv. Har däremot bevakningsförfarande anordnats, måste borgenären på sedvanligt sätt och inom föreskriven tid bevaka sin fordran. Gör han inte det måste han efterbevaka sin fordran för att komma i fråga för utdelning.

Av 16 kap. 6 & mitt förslag framgår att talan inte får föras mot rättens beslut att bevakning skall äga rum. Däremot kan beslutet att inte förordna om bevakning överklagas av en borgenär eller av förvaltaren. Rätten att klaga tillkommer även tillsynsmyndigheten (se 16 kap. 8 & första stycket 5).

• Sida 295
•  Original

Lagrådet anför i anslutning till den förevarande paragrafen följande.

"Enligt remissförslaget skall bevakning förekomma i färre konkurser än för närvarande: departementschefens uttalanden ger närmast intryck av att bevakning knappast blir aktuell merän i de relativt sett få fall då utdelning till oprioriterade borgenärer kan väntas. En konsekvens av detta. som inte har berörts i remissen. är att inte heller det tvistlösningsförfarandc som i form av anmärkningsproceduren och jävsprocessen är kopplat till bevak- ningsförfarandet blir tillämpligt. Tanken är att tvister om betalningsrätt och förmånsrätt — som uppenbarligen kan uppstå också när endast priori- terade borgenärer kan få utdelning — i stället skall lösas inom ramen för utdelningsförfarandet. i den mån de inte har kunnat biläggas dessförinnan genom förlikning. Detta kan emellertid medföra olägenheter, främst så att konkursen drar ut på tiden och berörda borgenärer hålls i längre ovisshet om vilken rätt som tillkommer dem. Olägenheterna blir mer uttalade ju fler och ju större fordringar som är tvistiga. Fråga är, om det behövs något korrektiv härtill.

Till en början kan framhållas att de konkursrättsliga procedurreglerna i princip torde utesluta särskild rättegång mellan en borgenär och konkurs- boet om den rätt som i konkursen skall tillkomma en fordran. Dock står den utvägen öppen att en borgenär väcker talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen och att konkursboet med stöd av 3 kap. 9 % andra stycket träder in i rättegången på gäldenärens sida. Åtminstone i detta fall borde man kunna räkna med att domen i målet i allmänhet blir relevant för rätten till utdelning i konkursen (jfr Welamson, Konkursrätt. s. 294). Det är emellertid att märka att frågan om förmånsrätt inte lär kunna prövas i en dylik tvist.

Med hänsyn till det som nu sagts skulle kunna övervägas att öppna tillgång till en anmärkningsprocedur även i de bevakningsfria konkurserna. Något förslag om detta framläggs emellertid inte från lagrådets sida. I stället vill lagrådet förorda att förvaltaren och rätten vid sin bedömning av om bevakning bör äga rum beaktar också behovet av att kunna ta i anspråk anmärkningsförfarandet och jävsprocessen. Den föreslagna lagtexten medger i och för sig ett sådant hänsynstagande. l syfte att ge en något bättre antydan om att bevakningsförfarandet — med åtföljande tvistlös- ningsprocedur — kan vara till fördel också i konkurser där oprioriterade fordringar av allt att döma inte får någon utdelning föreslär dock lagrådet att första meningen ges denna lydelse: ”Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevakningsförfarande skall äga rum i konkursen, om det är motiverat av fordringsförhållandena.”

När förvaltaren är övertygad om att boet inte räcker till utdelning till oprioriterade borgenärer, kan en lämplig åtgärd vara att lämna upplysning om förhållandet i den kungörelse där bevakningsförfarandet tillkännages. På så sätt kan både de oprioriterade borgenärerna och förvaltaren besparas onödigt arbete. En bestämmelse i frågan kan placeras i förordning."

För egen del vill jag först instämma i vad lagrådet har uttalat angående behovet av bevakningsförfarande i situationer då fordringsförhållandena är sådana att det framstår som praktiskt och ändamålsenligt att klara ut eventuella tvistigheter innan utdelningsförslaget läggs fram. Som lagrådet påpekar lägger den av mig föreslagna lagtexten inte heller något hinder i vägen för ett beslut om bevakning i dessa fall. Det av lagrådet föreslagna tillägget behövs därför enligt min mening inte.

Jag vill samtidigt framhålla att bevakningsförfarandet i första hand skall

• Sida 296
•  Original

ses som ett förvaltarens hjälpmedel att snabbt och enkelt nå klarhet över vilka borgenärer som finns och vilka fordringar dessa gör gällande. Bor- genärerna torde i allmänhet sakna intresse av att få till stånd ett bevak- ningsförfarande enbart av den anledningen att eventuella tvister då kan klaras ut på ett tidigare stadium än i samband med utdelningen. Jag anser mig därmed ha bemött de påpekanden och förslag som lagts fram av en av lagrådets ledamöter.

25

Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum. skall rätten be- stämma inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet att anordna bevakningsförfarandet.

Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 24% första stycket 1 och andra stycket tredje meningen KLförslaget samt 19 & första stycket tredje me- ningen KL.

] samband med att rätten beslutar att bevakningsförfarande skall äga rum skall rätten också fastställa den tid inom vilken bevakning skall ske. Enligt KL skall konkursdomaren besluta om detta i alla ordinära kon- kurser i samband med konkursbeslutet. I mitt förslag är de tider inom vilken bevakning skall ske desamma som i dag. men tiden räknas från beslutet att anordna bevakningsförfarande och inte från konkursbeslutet.

Avgörande för vilken tid som skall fastställas är liksom i dag boets omfattning och borgenärskårens sammansättning. Som underlag för be- dömningen har rätten normalt tillgång till bouppteckningen. Utgångspunk- ten bör vara att bevakningstiden inte får sättas längre än vad som är nödvändigt. Sådana omständigheter som att borgenärer finns i utlandet motiverar normalt en längre bevakningstid. Någon möjlighet att förlänga bevakningstiden finns inte sedan beslutet väl har kungjorts enligt 3 &.

35

Rätten skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 åå.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 24 & tredje stycket KLförslaget och 19 å andra stycket KL.

Beslutet om bevakningsförfarande och vad som rätten har bestämt om tiden för bevakning skall alltid kungöras. Ett viktigt skäl att anordna bevakningsförfarande är att förvaltaren annars måste lägga ner ett omfat- tande arbete på att spåra borgenärer och efterforska deras fordringar. Det saknas därför anledning att ge möjlighet till utbyte av kungörelsen mot särskilda underrättelser enligt 15 kap. 2 &. Kungörelsen skall alltså alltid tas in i Post- och lnrikes Tidningar (15 kap. l 5). Till följd av 15 kap. 1 å andra stycket behöver annonsering i övrigt inte ske enligt den s.k. breda principen utan endast i de tidningar som rätten tidigare har bestämt att annonsering fortsättningsvis skall ske i. Kända borgenärer bör emellertid

• Sida 297
•  Original

tillställas särskild underrättelse om beslutet. Bestämmelser om detta kan meddelas i den nya konkursförordningen.

Om en framställning från förvaltaren att bevakningsförfarande skall anordnas har avslagits av rätten, skall naturligtvis inte detta beslut kun- göras.

Dc påpekanden och förslag som i anslutning till denna paragraf har framförts av en av lagrådets ledamöter harjag bemött under 1 &.

45

En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av ford- ringar skriftligen hos rätten anmäla sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 5. 5 kap. 8 5 och 17 få andra stycket samt 5 & i detta kapitel.

Att en fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

Det första stycket överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 1 & första stycket KLförslaget och motsvaras av 101 _5 första stycket första meningen första ledet KL. Andra stycket överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 1 & andra stycket KLförslaget och 101 & fjärde stycket KL.

] delförsla styr/(ct anges att borgenär skriftligen skall bevaka sin fordran hos rätten inom den av rätten bestämda bevakningstiden. l överensstäm- melse med KLförslaget men i motsats till KL anges direkt i författnings- texten de viktigaste undantagen från bevakningsskyldigheten. Hänvisning- arna till 4 kap. 21 å och 5 kap. 17 & syftar på den bevakningsfrihet som enligt dessa lagrum gäller för den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen resp. för en kvittningsberättigad borgenär. Enligt 5 kap. 85 föreligger bevakningsfrihet vid solidariska skuldförhållanden även i fråga om regressfordran som tillkommer en solidariskt ansvarig gäldenärs konkursbo i en medgäldenärs konkurs. Slutligen hänvisas också till nästföljande paragraf vari panträttshavare generellt befrias från bevak- ningsskyldighet för rätt till betalning ur den pantsatta egendomen. Även insättare i bank m.m. är enligt den paragrafen befriade från skyldighet att själva bevaka i bankens konkurs.

På förslag av lagrådet anges i det första stycket uttryckligen att även begärd förmånsrätt måste bevakas. Detta står i saklig överensstämmelse med vad som gäller redan i dag. Stycket har också utformats språkligt i enlighet med lagrådets förslag.

När det gäller fordringar som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs gäller för närvarande olika system beroende på om konkursen handläggs som ordinär konkurs eller som mindre konkurs. I ordinär konkurs förutsätts att fordringen har bevakats. Om fordringen är klar. sker bevakningarna genom förvaltaren. ] mindre konkurs däremot är det i princip kronofogdemyndigheten som utreder och prövar lönegaran- tianspråk.

Lönegarantiutredningen (A 1982z04) har i ett betänkande (SOU 1986z9l Ny lönegarantilag föreslagit att ett enhetligt system för prövning av an-

• Sida 298
•  Original

språk på utbetalning av garantimedel införs. Enligt förslaget skall förval- taren ta hand om löneborgenärernas anspråk i alla konkurser. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande i arbetsmarknadsdepar- tementet.

I överensstämmelse med såväl gällande rätt som KLförslaget har i paragrafens andra stycke tills vidare tagits upp en hänvisning till de särskil— da föreskrifter som gäller enligt lönegarantilagen om att bevakning i vissa fall sker genom förvaltarens försorg.

Sä

En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

En borgenär som har en fordran hos ett bankaktiebolag. en sparbank eller en central föreningsbank på grund av en insättning på räkning behö- ver inte bevaka sin fordran i kreditinstitutets konkurs, om uppgift om fordringen har lämnats enligt 7 kap. 13 éljärde stycket.

Paragrafens första stycke stämmer överens med 9 kap. 3 & KLförslaget och 123 5 första stycket KL. Det andra stycket. som saknar motsvarighet i KLförslaget. överensstämmer i sak med 3 & tredje stycket lagen (l956:2l7) om vissa kreditinrättningars konkurs.

Enligt gällande ordning är en borgenär med panträtt skyldig att i vissa fall avlägga borgenärsed. Regler härom finns i 123 få andra och tredje styckena KL. Som en följd av att institutet borgenärsed föreslås slopat har dessa båda stycken utmönstrats ur konkurslagen.

Det bör påpekas att bevakningsfriheten för panthavare endast tar sikte på rätt till betalning ur panten. Om borgenären befarar att panten inte räcker till för betalning av hela fordringen måste han för att komma i fråga för utdelning till resterande del bevaka sin fordran. Utdelning i den delen kommer då att beräknas som för en oprioriterad fordran, såvida inte borgenären också har förmånsrätt på annan grund än panträtt.

Att retentionsrätt likställs med handpanträtt framgår av 1 kap. 5 5 andra stycket.

1 ett nyinsatt andra stycke återfinns bestämmelsen om bevakningsfrihet för insättningsborgenärer i 3 & tredje stycket lagen (l956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs. Bevakningsfriheten gäller endast om ford- ringsbeloppet har tagits upp i förteckningen. Om förteckningen enligt insättningsborgenärens mening utvisar ett för litet belopp måste han beva- ka sin fordran.

6.5

l bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges. om det är möjligt. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Om förmånsrätt yrkas, skall borgenären också tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara egenhän- digt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

• Sida 299
•  Original

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i original eller bestyrkt kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 4 & KLförslaget och 101 & första och tredje styckena KL.

På lagrådets inrådan har det första stycket. som en konsekvens av ändringen i 4 &. formulerats om i förhållande till det remitterade förslaget.

] paragrafen anges vad en bevakningsinlaga skall innehålla i främst materiellt hänseende. I enlighet med kommitténs förslag har kraven skärpts.

Som kommitten påpekar utgör bestämmelserna om bevakningsinlagans utformning och innehåll regler av en särskild karaktär. Något direkt reme— dium mot den som bryter mot reglerna finns inte. Det är inte heller meningen att rätten skall granska varje inkommen bevakningsinlaga och avvisa sådana inlagor som inte uppfyller kraven. Det är först i samband med att tvistefrågan prövas vid en förhandling som möjligheten till avvis- ning står öppen om bristen då alltjämt är så väsentlig att inlagan är otjänlig som grund för en jävsprocess.

Avförsta stycket framgår att bevakningsinlagan skall ange den bevakade fordringens belopp. I vissa fall är det inte möjligt för borgenären att precisera fordringsbeloppet. Detta kan vara fallet beträffande det allmän- nas krav på skatter och avgifter eller skadeståndsbelopp. I dessa och liknande fall behöver fordringens belopp inte anges. Den bevakande bor- genären bör då i bevakningsinlagan ange skälen för detta. Han bör också i inlagan försöka göra en ungefärlig beräkning av vad fordringen kan förvän- tas komma att uppgå till.

Borgenären skall vidare tydligt ange grunden för sin fordran. Om bor- genären gör anspråk på förmånsrätt. skall detta i likhet med vad som nu gäller anges i inlagan. liksom grunden för den yrkade förmånsrätten. Att grunden skall framgå tydligt innebär att den inte får anges i allmänna eller svävande ordalag. Slutligen skärps formkraven på det sättet att borgenären eller hans ombud skall egenhändigt underteckna inlagan. Detta för med sig att telegratisk bevakning inte godtas utan en skriftlig bekräftelse.

De skärpta kraven syftar till att skapa ett bättre underlag för förvaltaren och övriga borgenärer vid prövningen av den uppgivna fordringen. Som framgått tidigare är det emellertid inte meningen att rätten redan när bevakningsinlagan ges in skall pröva dess utformning eller innehåll. En remissinstans har föreslagit att reglerna om bevakning kompletteras med en bestämmelse som anger att en bevakningsinlaga skall avvisas om formkraven inte är uppfyllda. En sådan bestämmelse förutsätter emellertid för sin tillämpning en mer ingående granskning från rättens sida än vad som enligt det föregående kan anses behövligt eller lämpligt på detta stadium. En bestämmelse av det slaget bör därför inte införas.

Svea hovrätt ifrågasätter om det inte bör uppställas en tidsgräns efter vilken en bevakande borgenär inte får åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk. Hovrätten anser att borgenären senast vid förlikningssam- manträdet — helst ännu tidigare — bör ange sin slutliga inställning i en kvarstående tvistefråga.

• Sida 300
•  Original

Jag kan instämma i att det är önskvärt att den bevakande borgenären så tidigt som möjligt slutligt preciserar sin ståndpunkt. ] praxis har emellertid den bevakande ansetts ha stor frihet när det gäller att åberopa nya omstän- digheter till stöd för en bevakning eller att i övrigt komplettera och precise- ra denna. De skärpta krav på en bevakningsinlagas innehåll som jag nu föreslår bör visserligen medföra att inlagorna blir mer fullständiga från början. Samtidigt är det klart att det inte går att helt eliminera behovet av att kunna göra kompletteringar av olika slag. Inte sällan är det först vid förlikningssammanträdet som parterna kommer till insikt om vilka omstän- digheter som är rättsligt relevanta.

När det gäller anmärkningar mot bevakningar har. som jag strax skall återkomma till, i rättspraxis upprätthållits stränga krav på anmärknings- skriftens innehåll. I princip måste alla invändningar mot bevakningen och grunderna härför ha tagits upp i anmärkningsskriften. Någon ändring har i praxis inte medgetts efter anmärkningstidens utgång.

I 11 % föreslås att en anmärkningsberättigad i större utsträckning än i dag skall få åberopa nya grunder för en inom anmärkningstiden framställd anmärkning mot en bevakad fordran. Detta förslag syftar till att öka förutsättningarna för materiellt riktiga avgöranden i jävsprocesser. Det är tydligt att inskränkningar i möjligheten att komplettera och precisera be- vakningen inte är förenliga med det förslaget. Jag är alltså inte beredd att föreslå några sådana inskränkningar.

Jag vill emellertid framhålla att en borgenär inte bör kunna ändra yr- kande och grund för bevakningen på sådant sätt att det inte längre rör sig om samma fordran. Om en sådan ändring skulle bli aktuell efter bevak- ningstidens utgång, måste borgenären återkalla sin bevakning och tillgripa efterbevakning för den nya fordringen.

De andra och tredje styckena överensstämmer i sak helt med gällande lag.

7s

Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmåns- rätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmåns- rättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 5 % KLförslaget och 102 & KL.

I förhållande till KLförslaget har paragrafen överarbetats språkligt. Vi- dare har införts skyldighet för förvaltaren att skicka en kopia av bevak- ningsförteckningen också till tillsynsmyndigheten. Detta torde överens- stämma med vad som redan nu förekommer i de flesta ordinära konkurser.

• Sida 301
•  Original

Anmärkning

8.5

När rätten beslutar att bevakning skall äga rum skall rätten samtidigt, efter samråd med förvaltaren, bestämma

]. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hål- las tillgängliga för granskning.

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Om det visar sig vara lämpligare, får ett beslut enligt första stycket fattas senare, dock senast vid bevakningstidens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får en längre anmärkningstid fast- ställas. Förlikningssammanträdet får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas förvaltaren. tillsynsmyndigheten. gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

Paragrafen motsvarar 9 kap. öå KLförslaget och 103 & KL. Det fjärde stycket är dock nytt.

Enligt KL skall beslut i de frågor som avses i första stycket normalt fattas vid bevakningstidens utgång. Dock medges i lagen att avgörandet får träffas före bevakningstidens utgång, om det lämpligen kan ske. KLförsla- get innebär ingen ändring av detta.

Stockholms tingsrätt framhåller att tingsrätten normalt beslutar i dessa frågor samtidigt som bevakningstiden fastställs och att detta system funge— rar väl i nästan alla konkurser.

För egen del anser jag att det förfarande som används vid Stockholms tingsrätt har praktiska fördelar. Bl.a. kan borgenärerna i det enhetliga förfarandet informeras om anmärkningstiden redan i samband med att de tillställs information om beslutet att bevakning skall äga rum. Jag förordar att bestämmelserna ändras så att huvudregeln anger att rätten beslutar i de frågor som anges i första stycket samtidigt som rätten beslutar om bevak— ning.

Stockholms tingsrätt redovisar emellertid en situation då det av tingsrät— ten anvisade förfarandet inte slår väl ut. Om det inkommer bevakningar som är svårbedömda eller avfattade på ett ovanligt utländskt språk. räcker inte den tidigare fastställda anmärkningstiden. Tingsrätten föreslår att det införs en möjlighet för rätten att senare förlänga anmärkningstiden.

Den av Stockholms tingsrätt beskrivna situationen får antas uppkomma sällan. Det har vidare ansetts (Welamson, Konkursrätt, s. 524) att kon- kursdomaren. med stöd av en analogisk tillämpning av 32 kap. 3 & rätte- gångsbalken. har möjlighet att förlänga anmärkningstiden i den beskrivna situationen. Jag delar den uppfattningen. En uttrycklig bestämmelse i den nya konkurslagen om förlängning av tiden torde alltså kunna avvaras.

Rätten skall informera bl.a. alla kända borgenärer om vad som sålunda har bestämts. samtidigt som dessa tillställs information om bevakningen. Anmärkningstiden och de andra uppgifterna som avses i första stycket

• Sida 302
•  Original

skall däremot inte föras in i den kungörelse som utfärdas i anslutning till beslutet om bevakning. Lagrådet anser att de grundläggande bestämmel- serna om rättens informationsskyldighet är av den karaktären att de bör tas upp i lagen. Jag har inte något att erinra mot det. Föreskrifterna i fråga har tagits upp i ett nytt fjärde stycke. Föreskrifter om tidpunkten för utsändan- det och andra detaljbestämmelser bör däremot kunna meddelas i förord- ning. Underrättelserna till borgenärerna m.fl. bör kunna bytas ut mot kungörelse enligt 15 kap. 3 5.

9 &

Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och, om han finner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmåns- rätt, skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har bestämts enligt 8 & första stycket 1. 1 anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Skriften skall vara egenhändigt undertecknad av förvaltaren eller dennes ombud.

Aven en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenä- ren får framställa en anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning skall framställas inom den tid och på det sätt som anges i första stycket.

Anmärkningsskriften och de handlingar som åberopas till stöd för än- märkningen skall ges in i två exemplar.

Paragrafen överenSStämmer i huvudsak med 9 kap. 7 & första, tredje och fjärde styckena KLförslaget. Den överensstämmer i stort med 104 & KL.

Som en nyhet anges i det första stycket att grunden för anmärkningen tydligt skall anges i anmärkningsskriften. Den bevakande borgenären bör genom anmärkningsskriften få klarlagt i vilket avseende hans fordran inte har godtagits. Denna skärpning av kraven på anmärkningsskriften skall ses mot bakgrund av de mer liberala reglerna för ändring av grunden för en anmärkning som föreslås i 11 &. I principiell överensstämmelse med 6 5 har införts en bestämmelse som ålägger förvaltaren skyldighet att egenhän- digt underteckna anmärkningsskriften. Detta torde redan i dag ske regel- mässigt.

1 det andra stycket anges att också bevakande borgenärer i konkursen och gäldenären är berättigade att framställa anmärkning. Någon skyldighet att granska bevakningarna föreligger dock inte för dessa. Av hänvisningen till det första stycket följer att anmärkningen måste framställas inom an- märkningstiden. att den skall vara skriftlig. att grunden för anmärkningen skall anges tydligt samt att anmärkaren eller dennes ombud måste egen- händigt underteckna anmärkningsskriften.

Anledningen till att den av konkurslagskommittén (9 kap. 7å andra stycket KLförslaget) föreslagna begränsningen av förvaltarens gransk- nings- och anmärkningsskyldighet när tillgångarna inte räcker till utdelning till oprioriterade fordringar inte har tagits upp i mitt förslag framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.621).

105 Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det. gäller den också för de andra. även om de inte har tagit del i anmärkningen.

• Sida 303
•  Original

Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 8 & KLförslaget och 105 & KL.

Bestämmelsen slår fast att jävsprocessen inte är en angelägenhet som berör endast den bevakande och den som framställt anmärkningen. Genom vissa regler i de följande paragraferna anges under vilka förutsättningar en sådan tvist får biläggas. Normalt krävs samtycke till en förlikning av alla vars rätt är beroende av anmärkningsprocessens utgång. Vid förliknings- sammanträdet får dock förlikning ingås om de närvarande är överens om det.

115

Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än sådan som har angetts i anmärkningsskriften. Efter förlikningssammanträdet får dock en ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras åberopas endast om omständigheten varken var eller borde ha varit känd för den anmärkningsberättigade eller om det i övrigt finns särskilda skäl för att ändå tillåta att omständigheten åberopas.

Om en ny omständighet åberopas i ett annat sammanhang än vid förlik- ningssammanträdet eller vid en förhandling, gäller i fråga om formen för äberopandet vad som föreskrivs om anmärkning i 9 & första stycket.

Paragrafen. som saknar motsvarighet i KL. överensstämmer i sak med 9 kap. 9 & KLförslaget.

] den allmänna motiveringen (avsnitt 2.622) har skälen för att utvidga rätten att åberopa nya grunder för en anmärkning redovisats. Som huvud- regel föreslås gälla att en anmärkningsberättigad har rätt att fram till och med förlikningssammanträdet fritt åberopa nya omständigheter även om det innebär att grunden för en framförd anmärkning ändras. Efter förlik- ningssammanträdet föreligger endast begränsade möjligheter att få åbero- pa sådana omständigheter. I enlighet med kommitténs förslag tillåts detta ske om omständigheten som innebär att grunden för anmärkningen ändras dessförinnan varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsbe- rättigade.

Efter påpekande av en remissinstans har införts ytterligare ett skäl för att få åberopa sådan ny omständighet efter förlikningssammanträdet. I syfte att likställa den anmärkningsberättigade med den bevakande. somju får åberopa nya omständigheter för sin bevakning ända intill dess tingsrät- tens handläggning avslutas. föreslås att den anmärkningsberättigade skall få åberopa n_va omständigheter även efter förlikningssammanträdet om det föreligger särskilda skäl. Sådana skäl föreligger om det mot bakgrund av vad som har förekommit under tvistens handläggning framstår som oskä- ligt att inte tillåta att den nya grunden åberopas. Detta kan vara fallet om den bevakande åberopar nya omständigheter till stöd för sin fordran eller om den anmärkningsberättigade av något annat skäl först på ett sent stadium får klart för sig betydelsen av en tidigare känd grund. De föreslag- na reglerna tar sikte på att förhindra materiellt oriktiga avgöranden. Det

'#

• Sida 304
•  Original

bör påpekas att inskränkningen berör endast sådana nya omständigheter som innebär att den rättsliga grunden för anmärkningen ändras. Andra nya omständigheter får åberopas fritt fram till dess tingsrättens handläggning av frågan avslutas.

] det andra stycket föreskrivs att äberopandet av nya grunder skall ske i samma form som enligt 9 & gäller för anmärkningen som sådan. dvs. ett krav på skriftlighet och att ändringsskriften ges in till rätten. Framförs invändningen vid förlikningssammanträdet eller vid förhandling behöver dessa formföreskrifter inte iakttas.

Den bevakande borgenären bör underrättas när en anmärkningsberätti- gad efter anmärkningstidens utgång vid något annat tillfälle än vid förlik- ningssammanträdet eller en förhandling åberopar en ny omständighet till stöd för anmärkningen. En bestämmelse om detta kan meddelas i förord- ning.

125

En borgenär får den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat i sin bevakning. om det inte på rätt sätt och i rätt tid har framställts någon anmärkning mot den. Att anmärkning inte har framställts hindrar dock inte att talan om återvinning väcks vid domstol.

Har ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning. får det inte gå ut över dem som enligt lag har företräde till betalning ur viss egendom. Ett yrkande om förmånsrätt som inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt är utan verkan. även om någon anmärkning inte har framställts mot yrkan- det.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 10 % KLförslaget och 106 & KL i den av Eko-kommissionen föreslagna lydelsen.

Eftersomjag inte tar upp den av kommittén föreslagna begränsningen av förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet ("7 5 andra stycket KLförslaget") saknar det av kommittén för motsvarande situation förorda- de undantaget i första stycket andra meningen aktualitet.

Som andra mening i första stycket har tagits upp en bestämmelse som innebär att förvaltaren eller en borgenär kan väcka talan vid domstol om återvinning av fordran eller förmånsrätt, trots att någon anmärkning inte har framställts. Givetvis måste dock fristerna enligt 4 kap. 20 & iakttas. Angående motiven får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7.2).

Riksskatteverket påpekar — med instämmande av kronofogdemyndighe- ten i Eskilstuna — att det i vissa fall finns behov av att i efterhand kunna framställa anmärkning mot en bevakad fordran. Verket tänker på sådana situationer där det efter anmärkningstidens utgång kommer till förvalta- rens kännedom förhållanden som utesluter betalnings- eller förmånsrätt. Som ett exempel kan nämnas att det framkommer att borgenär i samver- kan med gäldenären har bevakat en fordran som senare upplyses helt sakna rättslig grund.

Missbruk av bevakningsförfarandet av sådant kvalificerat slag torde gå att komma till rätta med i samband med att förvaltaren upprättar utdel-

• Sida 305
•  Original

ningsförslaget. Står det klart att det rör sig om en skenfordran. skall naturligtvis någon utdelning för den inte beräknas. Det kan emellertid tänkas förekomma andra situationer där det inte är lika uppenbart att utdelning inte skall förekomma. Att söka avgränsa de olika 'sitiiationerna är emellertid vanskligt. Det finns risk för att man då i alltför hög grad urholkar anmärkningsförfarandets preklusiva karaktär och därmed dess effektivitet. Jag är därför inte beredd att införa en möjlighet att i efterhand framställa anmärkning mot en bevakad fordran. Om en fordran har bevakats reserv' - tionsvis får dock invändning alltjämt framställas efter anmärkningstidens utgång. i den mån detär motiverat med hänsyn till den bevakande borgenä- rens precisering av sin fordran. Eventuell tvist får i ett sådant läge. liksom i dag. lösas på utdelningsstadiet.

Tvist angående en bevakad fordran

13.5

Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar och som inte har förlikts skall handläggas vid ett förlikningssammanträde inför rätten. Vid detta får förvaltaren. borgenärerna och gäldenären föra talan. Till sammanträdet skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningar riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Att han uteblir hindrar dock inte att sammanträdet genomförs. Tillsynsmydigheten har rätt att delta i sammanträdet.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkom- ma förlikning. De närvarande som har rätt att föra talan får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts. Är både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för bor- genärens fordran närvarande och kan de inte enas, gäller borgenärens mening om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 12 & KLförslaget och 108 & första—tredje styckena KL.

Som framgått tidigare föreslås att det sammanträde som avses i denna paragraf även i författningstexten benämns förlikningssammanträde.

l överensstämmelse med kommitténs förslag har nuvarande hänvisning till förlikning som träffats genom medverkan av förlikningsman fått utgå. Vidare har, också i överensstämmelse med kommittéförslaget. bestämmel- sen om att den borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts bör inge skriftligt svaromål m.m. slopats. Bestämmelser om detta kan meddelas i förordning.

Efter påpekande av bl. a. riksskatteverket har i andra stycket införts en ny bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten rätt att närvara vid ett förlik- ningssammanträde med rätt att yttra sig vid sammanträdet men utan tale- rätt. Tillsynsmyndighetens representant får inte samtidigt representera staten som borgenär i konkursen (jfr 7 kap. 26 ål. Myndigheten skall av

• Sida 306
•  Original

rätten underrättas om tidpunkten för förlikningssammanträdet. Föreskrift härom har tagits upp i 8 %.

1 andra stycket slås också fast att förvaltaren är skyldig att närvara vid förlikningssammanträdet. Att han inte behöver vara närvarande om han har laga förfall är självklart. Nuvarande bestämmelser om detta har därför fått utgå. Gäldenärens närvaroplikt regleras i 6 kap. 2 å.

Det tredje stycket är i huvudsak oförändrat. Stockholms tingsrätt efter- lyser en förklaring till vad som skall innefattas i uttrycket "de närvaran- de". I litteraturen (Welamson, Konkursrätt, s. 533) har antagits att, för- utom närvarande borgenärer, också förvaltaren och gäldenären bör inbe- gripas i denna krets om de är närvarande. Den som är närvarande utan talerätt inbegrips inte, t.ex. en representant för tillsynsmyndigheten. Jag vill för min del förorda att uttrycket tilläggs den innebörden.

De närvarande är behöriga att frånfälla eller inskränka anmärkningen och att ge förvaltaren i uppdrag att sluta förlikning med bevakande bor- genär. Bestämmelsen har omformulerats i syfte att klargöra att förval- taren, i den inte alls ovanliga situationen att han ensam infinner sig vid sammanträdet. kan ge sig själv uppdraget att träffa förlikning med den bevakande borgenären. Är ingen annan än den bevakande borgenären närvarande kan däremot ingen förlikning träffas. Om den borgenär mot vars bevakning anmärkning framställts uteblir kan inte heller någon förlik- ning träffas vid sammanträdet. Däremot kan förvaltaren i en sådan situa- tion ges uppdraget att senare träffa förlikning med den bevakande borgenä- ren.

14.5

Beslut enligt Bä tredje stycket får överklagas av den som enligt 13 5 första stycket är taleberättigad, om han anser att beslutet inte har tillkom- mit på lagligt sätt. Beslutet överklagas genom besvär till hovrätten inom två veckor från dagen för beslutet. Om inte hovrätten förordnar annat, skall beslutet gälla omedelbart.

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 kap. 8 & första och tredje styck- ena KLförslaget samt 210 b & första och tredje styckena KLjämförda med 210 & KL och 21 & lagen (19641804) om införande av rättegångsbalken.

Enligt KL har borgenärerna beslutanderätt i endast två fall. Vid förlik- ningssammanträdet kan de närvarande borgenärerna — gemensamt med förvaltaren och gäldenären om de är närvarande — besluta om att för alla borgenärers räkning medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med den bevakande borgenären. Borgenärerna har också rätt att genom omröstning besluta om ett av gäldenären framlagt ackordsförslag skall antas eller förkastas (se bl.a. 12 kap. 8 5).

I mitt förslag behandlas i 16 kap. vissa frågor rörande rättens handlägg- ning och beslut i konkursärenden. Skälen till detta anges i motiveringen under rubriken till 16 kap. Däremot har reglerna om fullföljd mot borgenä- rernas beslut tagits upp i sitt sakliga sammanhang.

• Sida 307
•  Original

Beträffande de beslut som sålunda fattas vid sammanträdet gäller att beslutet får tillämpas omedelbart, men hovrätten kan besluta om inhibi- tion. Beslutet får överklagas genom besvär i hovrätten. Ett beslut kan inte angripas på materiella grunder. Någon överprövning i sak kan det således inte bli fråga om.

Tiden för fullföljd är två veckor räknat från beslutet. 1 övrigt gäller rättegångsbalken beträffande överklagandet och rättegången i högre in- stans.

155

Tvistefrågor som inte har blivit förlikta skall prövas av rätten vid en förhandling. Rätten skall vid förlikningssammanträdet förbereda de åter- stående tvistefrågorna så att de kan behandlas slutligt vid förhandlingen.

Förhandlingen skall om möjligt hållas i omedelbar anslutning till förlik- ningssammanträdet. Om det inte sker. skall rätten sätta ut förhandlingen till en dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om det finns särskil- da skäl för det, senare dag. Till en sådan förhandling skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningarna riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 9 kap. 13 5 första stycket första meningen och 16 kap. 10 & KLförslaget. Den överensstämmer i huvudsak med 108 & fjärde stycket KL.

En följd av att konkursdomarinstitutionen slopas är att all handläggning av ett konkursärende sker hos rätten som sådan. Därmed saknas det anledning att hänskjuta en tvist om fordran i konkurs till handläggning i någon annan form. Utan att detta medför någon ändring i sak kan pröv- ningen därför även formellt ske inom konkursärendets ram. Det räcker därför att föreskriva att återstående tvistiga fordringar skall prövas vid en förhandling.

Reglerna om tidpunkten för förhandlingen står i saklig överensstäm- melse med gällande ordning. Eftersom det är rätten som leder förliknings- sammanträdet, finns det garantier för att tvistefrågorna där blir ordentligt utredda. Om förlikning inte kan uppnås vid förlikningssammanträdet, ålig- ger det också rätten att bereda de återstående tvistefrågorna så att de kan tas upp till slutlig behandling vid förhandlingen i fråga. Detta anges ut- tryckligen i första stycket andra meningen. Om förlikning inte uppnås. får således förlikningssammanträdet karaktären av en muntlig förberedelse.

165

Tvistefrågor angående fordringar som har bevakats skall prövas snarast och om möjligt avgöras på en gång. Kräver vissa fordringar längre tid för att utredas och prövas, skall rätten besluta särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare. Beror någon borgenärs anspråk på prövningen i en särskild rättegång. får det inte fördröja avgörandet. I sådant fall skall rätten fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den rättegången.

• Sida 308
•  Original

Har ett ackordsförslag tagits upp. får rättens prövning av en tvistefräga skjutas upp till dess ackordsfrågan har avgjorts, om detär ändamålsenligt.

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 kap. 11 & KLförslaget och 109 % KL.

17.5

Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran får inte ingås på något annat sätt än som sägs i 13 &, om inte alla vars rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

Paragrafen överensstämmer med 9 kap. 14 & KLförslaget och 110 & KL. Bestämmelsen kompletterar reglernai 13 5 om förlikning vid förliknings- sammanträdet. För att förlikning skall kunna träffas vid något annat tillfäl- le måste således alla vars rätt är beroende av förlikningen samtycka till förlikningen. Detta gäller även vid förhandling som avses i 15 &.

18å

Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en fordran har ogillats ändras av högre rätt, gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 15 & KLförslaget och 114 5 KL.

1913?

Genom ett beslut i en tvist angående en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Paragrafen överensstämmer med 9 kap. 16 & KLförslaget och 115 & KL.

Efterbevakning 20 5

Om bevakningsförfarande har ägt rum. får en borgenär som efter bevak- ningstidens utgång vill anmäla en fordran eller yrka förmånsrätt skriftligen göra det på det sätt som föreskrivs i 6 %.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse. kallelser och underrät- telser som föranleds av efterbevakningen skall borgenären till staten i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 17 & KLförslaget. Det första stycket överensstämmer i sak med 11] å första stycket KL. Det andra stycket ersätter lll & sista stycket KL.

Efterbevakning kan i det enhetliga förfarandet förekomma endast i de konkurser vari bevakningsförfarande har ägt rum. 1 konkurser utan bevak- ning får en borgenär göra gällande sin fordran i princip fram till dess tiden

• Sida 309
•  Original

för att framställa invändning mot utdelningsförslaget har löpt ut. Eftersom bevakningsförfarande i framtiden förutsätts äga rum betydligt mer sällan än i dag innebär det att också efterbevakningar får antas bli mer ovanliga.

Svea hovrätt ifrågasätter om det inte av lagtexten bör framgå att bör- genär som efter bevakningstidens utgång vill yrka förmånsrätt för en tidigare bevakad fordran måste göra det i form av en efterbevakning. — Enligt nuvarande ordning torde i flera 01ika situationer krävas att komplet- teringar och korrigeringar sker i form av efterbevakning. Så är till exempel fallet om borgenären vill ändra grunden för bevakningen. I praxis har vidare ansetts att ett yrkande om förmånsrätt som inte har framställts inom bevakningstiden måste ske i form av efterbevakning. I mitt förslag nämns det fallet uttryckligen i första stycket. En ändring av ett tidigare framställt yrkande om förmånsrätt kräver att efterbevakning sker.

En borgenär behöver inte efterbevaka en fordran för att den skall beak- tas i ett förslag till efterutdelning, dvs. en utdelning som äger rum efter konkursens slut. Detta framgår av 11 kap. 20 5.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.631) föreslås nya regler för borgenärs kostnadsansvar vid efterbevakning. För närvarande gäller att borgenären svarar för samtliga kostnader som är förenade med efterbevakningen. De kostnader det kan bli fråga om är dels kostnader för kungörelse, kallelser och underrättelser med anledning av efterbevakning- en och dels ersättning till förvaltare och gäldenären för inställelse vid sammanträde med anledning av efterbevakningen. Förslaget innebär att borgenärens ansvar för kostnaderna för inställelserna slopas och i övrigt begränsas till ett schabloniserat belopp, tre procent av basbeloppet. De kostnader för efterbevakningen som inte täcks av den särskilda avgiften får stanna på staten. se 14 kap. 1 å andra stycket. Kostnaderna för inställel- serna betalas dock av konkursboet.

Kommittén föreslår att avgiftens storlek efter delegation bör bestämmas av regeringen. Det ligger emellertid enligt min mening ett värde i att det av konkurslagen direkt framgår vilket ansvar för kostnaderna som åvilar den efterbevakande.

21%

När en fordran har efterbevakats. skall rätten så snart som avgiften enligt 20 å andra stycket har betalts överlämna det ena exemplaret av bevak- ningshandlingarna till förvaltaren och efter samråd med denne bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hål- las tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fem veckor räknat från den dag då avgiften enligt 20% andra stycket betalades. Förlikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndighe-

• Sida 310
•  Original

ten. gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkur- sen.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med såväl 9 kap. 18 % KLförslaget som 111 5 andra och tredje styckena KL. Det fjärde stycket saknar dock direkt motsvarighet i såväl KLförslaget som KL.

I förhållande till gällande rätt har gjorts vissa redaktionella ändringar mot bakgrund av att reglerna om kungörande i konkurs har samlats i 15 kap. Dessutom föreslås att betalning av den särskilda efterbevaknings- avgiften skall utgöra en förutsättning för att förfarandet skall inledas.

En remissinstans har föreslagit att det i lagen införs en uttrycklig regel om att efterbevakningen skall avvisas om inte avgiften betalas. Med anled- ning härav framhöll jag i samband med remissen att institutet avvisning inte brukar användas i samband med att rätten tar emot bevakningar. Eftersom en regel om att det särskilda förfarandet inte sätts i gång förrän avgiften betalats fyller samma funktion som avvisning. ansågjag att någon avvisningsregel inte borde införas.

Enligt lagrådet torde emellertid rätten ha att besluta om avvisning om en borgenär efter bevakningstidens utgång bevakar en fordran och begär att hans bevakning skall anses inkommen inom rätt tid. Jag kan ansluta mig till den uppfattningen (jfr Welamson. Konkursrätt, s 522 not 2). Iden situation som regleras i förevarande paragraf torde emellertid avvisning inte bli aktuell eftersom det för efterbevakning inte gäller någon bestämd tid (jfr 20 å). Bevakningshandlingarna skall inte överlämnas till förvaltaren förrän avgiften betalats. Häri ligger att efterbevakningen över huvud taget inte skall beaktas dessförinnan.

För närvarande skall kungörelse alltid utfärdas om att efterbevakning har gjorts. Mitt förslag innebär att denna kungörelse ersätts av särskilda underrättelser till borgenärerna (se i anslutning till 15 kap. 2 5). Att under- rättelserna till de oprioriterade borgenärerna kan bytas ut mot kungörelse följer av 15 kap. 3 &. Även förvaltaren och gäldenären skall — i likhet med vad som i dag följer av 111 & fjärde stycket KL — erhålla sådana underrät- telser. Detta nya fjärde stycke har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Kommittén anser att det i förordning bör införas en bestämmelse som innebär att det vid utbyte av kungörelser mot särskilda underrättelser bara är de borgenärer som kan få sin rätt försämrad som skall tillställas den särskilda underrättelsen. Detta bidrar enligt Svea hovrätt till att ytterligare komplicera situationen för rätten.

1 det enhetliga förfarandet förutsätts bevakning - och därmed efterbe- vakning — förekomma mer sällan än för närvarande. En efterbevakning blir normalt aktuell endast i sådana konkurser där även de oprioriterade fordringarna kan beräknas erhålla utdelning. I princip berör en efterbe- vakning därför alla oprioriterade borgenärer. Det praktiska behovet av en bestämmelse av det slag som kommittén förordar är alltså därmed i det närmaste obefintligt.

• Sida 311
•  Original

225

Utöver bestämmelserna i 20 och 21 åå gäller beträffande efterbevakning i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevakning.

Om flera efterbevakningar har gjorts. skall de om möjligt handläggas gemensamt.

Paragrafen överensstämmer med 9 kap. 19 & KLförslaget och 1 11 å" femte och sjätte styckena KL.

4.1.10 10 kap. Avskrivning av konkurs

I KL återfinns bestämmelser om avskrivning av konkurs på flera olika ställen. ] 124 & KL behandlas den situationen att ingen fordran har beva- kats inom bevakningstiden. Konkursen skall då avskrivas och de upp- komna konkurskostnaderna betalas av boets egendom så långt den förslår.

I 185 d & andra—fjärde styckena KL regleras den vanligaste formen för avskrivning av konkurs, nämligen avskrivning av mindre konkurs på grund av otillräckliga tillgångar. Konkursdomaren skall höra förvaltarens mening innan avskrivningsbeslutet fattas. Avskrivning kan normalt beslutas först sedan bouppteckningen har beedigats. Beslutet får inte meddelas förrän förvaltaren har avgett sin förvaltaruppgift. Efter det att konkursen har avskrivits skall förvaltaren avge sin slutredovisning till tillsynsmyndighe- ten.

I 185 d & tredje stycket KL sägs att avskrivning under vissa förhållanden kan ske trots att bouppteckningen inte har beedigats. Förutsättningen härför är att det föreligger hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller annan inom skälig tid och att det saknas anledning att anta att egendom skulle yppa sig genom edgången. [ paragrafens fjärde stycke anges att uppkomna konkurskostnader och boets skulder skall betalas ur boets egendom samt att övrig egendom skall återställas till gäldenären.

I 186 & KL anges hur det skall förfaras då det i en ordinär konkurs befinnes att boets tillgångar inte förslår till betalning av konkurskostna- derna och boets skulder. Det föreskrivna förfarandet är mer omständligt än vid avskrivning av mindre konkurs. När förvaltaren upptäcker att boets tillgångar inte räcker till för betalning av konkurskostnaderna och skul- derna skall han anmäla det till konkursdomaren. Anmälan kan göras en- dast av den slutlige förvaltaren. Samtidigt med denna anmälan skall förval- taren avge redovisning för sin förvaltning.

Det föreligger inget formellt krav att bouppteckningen skall ha beedigats före avskrivning. Som en följd av att den slutliga förvaltaren utses vid det första borgenärssammanträdet. varvid också bouppteckningen normalt beedigas, kan det dock förutsättas att bouppteckningen i de flesta fall trots allt har beedigats.

Konkursdomaren skall efter att ha hört tillsynsmyndigheten bedöma om det föreligger grund för antagandet att tillgångarna är så otillräckliga som förvaltaren har anmält. Visar sig det vara fallet, skall konkursdomaren utfärda en kungörelse och uppmana borgenärerna och gäldenären att inom en månad visa att ytterligare tillgångar finns. Uppenbaras ingen tillgång

10 kap.

• Sida 312
•  Original

inom den angivna tiden, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Det saknas uttryckliga regler om hur det skall förfaras med boets kvarvarande egendom vid avskrivning av ordinär konkurs på grund av bristande tillgångar. Det anses emellertid att uppkomna konkurskost— nader och skulder skall betalas av boets egendom och att eventuellt över- skott skall återställas till gäldenären, allt i överensstämmelse med vad som gäller vid avskrivning av mindre konkurs.

] 149 % första och andra styckena KL regleras det fallet att gäldenären träffar överenskommelser med alla sina borgenärer. ] en sådan situation skall konkursen läggas ned. Det är alltså då inte formellt fråga om avskriv— ning av konkursen. Motsvarighet till nämnda bestämmelser har i mitt förslag tagits uppi 12 kap. l %.

I KLförslaget har de nu refererade avskrivningsreglerna behållits i stort oförändrade. 124 & KL har tagits upp som 9 kap. 20 & KLförslaget. Be- stämmelsernai 186 & KL återfinns i 10 kap. 20 & KLförslaget. vilket kapi- tel i övrigt behandlar utdelning i stor konkurs. Reglerna, som motsvarar 185 d & andra—fjärde styckena KL, har placerats i 14 kap. 8 & KLförsla- get, alltså i det kapitel som behandlar de mindre konkurserna.

Till följd av KL:s systematiska uppbyggnad har reglerna om avskrivning av konkurs förts in på spridda häll, ofta med ganska lös anknytning till omkringliggande regler. Samma teknik har använts i KLförslaget. Inte heller det enhetliga konkursförfarandet öppnar vägen för några naturliga lösningar. Det är alltså alltjämt svårt att finna en helt naturlig placering av exempelvis reglerna om avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar.

Det synes emellertid vara ägnat att öka överskådligheten om konkursla- gens bestämmelser om avskrivning samlas i ett särskilt kapitel. Jag har berört frågan i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5). I mitt förslag har införts ett nytt 10 kap.. rubricerat Avskrivning av konkurs.

Det enhetliga konkursförfarandet påkallar vissa ändringar av avskriv- ningsreglerna. Jag har berört även den frågan i den allmänna motiveringen. Som jag där har anfört (avsnitt 2.2.5) finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att behålla en möjlighet för gäldenären eller en borgenär att undvika avskrivning genom att anvisa ytterligare tillgångar.

Den egendom som återstår sedan konkurskostnaderna och skulderna har betalts skall för närvarande återställas till gäldenären. I praxis före- kommer det att förvaltarna i stället betalar ut resterande medel till bäst prioriterad borgenär. ] avsaknad av uttryckligt lagstöd får detta ske endast efter gäldenärens medgivande. Länsstyrelsen i Stockholms län har vänt sig mot att gäldenären i dessa fall har rätt att återfå egendomen. Länsstyrelsen föreslår att bäst prioriterad borgenär skall berättigas att utan gäldenärens samtycke erhålla egendomen och att egendomen, om borgenären inte vill ta emot den, skall förstöras, om den är av den beskaffenheten att kunna gynna oseriös verksamhet.

Frågan om hur det skall förfaras med överskottet vid avskrivning över- vägdes så sent som i samband med 1979 års konkurslagsreform. Min företrädare. som erinrade om att det här alltid är fråga om tillgångar av mycket blygsamma värden, fann inte anledning att införa någon ny regel. I propositionen (1978/79:105 s. 331) angavs ytterligare skäl för ställningsta-

• Sida 313
•  Original

gandet. Bl.a. åberopades att egendomen i fråga senare finns tillgänglig för utmätning.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.1) behandlat konkurs- lagskommitténs förslag till förenklat utdelningsförfarande i mindre kon- kurs. Av skäl som redovisas där anserjag att förslaget inte bör genomföras annat än när det gäller konkurser som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. Även om åtgärden att återlämna egendomen till gäldenären har en högst begränsad praktisk betydelse, utgör den från borgenärernas syn- punkt ett mindre tilltalande inslag i det konkursrättsliga regelsystemet. Samtidigt som borgenärerna når klarhet över att de blir helt utan utdelning, återfår gäldenären egendom av konkursboet. Jag är därför beredd att nu föreslå att kvarvarande egendom vid avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar normalt skall tillställas bäst prioriterad borgenär.

Förfarandet måste rimligen vara enkelt och billigt. Detta medför att skyddet för andra borgenärers rättssäkerhet inte kan upprätthållas på samma höga nivå som annars i konkurssammanhang. Emellertid rör det sig om att överlämna små belopp eller tillgångar av ringa värde. En ytterligare garanti för att borgenärsintressena tillgodoses är att tillsynsmyndigheten måste ge sitt medgivande innan förvaltaren överlämnar medlen eller till- gången i fråga. Jag återkommer närmare till detta i specialmotiveringcn till 4 &.

Det nya kapitlet innehåller fem paragrafer. I 1 & behandlas avskrivning av konkurs på grund av otillräckliga tillgångar. I 2 & anges att avskrivning i princip inte får ske förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren avgett sin förvaltarberättelse. I samma paragraf anges också under vilka förhållanden en konkurs får avskrivas trots att bouppteckningen inte har beedigats. Reglerna om avskrivning av konkurs på grund av att inte någon borgenär har gjort gällande fordran i konkursen har införts i 3 &. I 4 & anges att uppkomna konkurskostnader och massaskulder skall betalas med boets egendom så långt den förslår samt hur det skall förfaras med den egendom som eventuellt återstår därefter. Slutligen anges i 5 & hur det skall förfaras när ytterligare tillgångar yppas efter det att konkursen har avskrivits.

] %

Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig. skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

Paragrafen överensstämmer delvis med 14 kap. 8 5 första stycket första meningen KLförslaget och 185 d 5 andra stycket första meningen KL. Paragrafen motsvaras i viss mån också av 10 kap. 20 & KLförslaget och 186 .5 KL.

I 185 d & andra stycket anges som förutsättning för att avskrivning skall kunna beslutas att bouppteckningen har beedigats. Den frågan behandlas i nästföljande paragraf. Vidare anges i samma stycke av 185 d 5 att förval— taren skall avge slutredovisning till tillsynsmyndigheten snarast efter av-

Prop.1986/87:90

10 kap.

• Sida 314
•  Original

skrivningsbeslutet. Denna bestämmelse har tagits upp i 13 kap., vari alla regler om förvaltarens slutredovisning har sammanförts.

Enligt KLförslaget skall avskrivning av stor konkurs på grund av otill- räckliga tillgångar (10 kap. 20 &) inte få aktualiseras av någon annan än förvaltaren. Rätten skall dock alltjämt självmant kunna påkalla avskriv- ning av mindre konkurs (14 kap. 8 & första stycket"). Avskrivning enligt nu förevarande paragraf, som är tillämplig i alla konkurser. föreslås kunna påkallas också av rätten. Eftersom konkurskostnaderna kan komma att betalas av staten bör rätten bevaka att konkurser inte drivs vidare om tillgångarna inte räcker till för betalning av kostnaderna. Avskrivningsbe- slutet får emellertid inte fattas förrän rätten har hört förvaltaren. Normalt kommer dock frågan om avskrivning liksom för närvarande att väckas av forvaltaren.

Avskrivning får i princip ske när som helst under konkursen. Tillräckligt underlag för bedömningen av boets förmåga att bära kostnaderna för förfarandet finns dock i allmänhet inte förrän en bouppteckning har upprät- tats. Avskrivning bör vidare inte beslutas före edgångssammanträdet. Det- ta gäller även om det finns goda skäl att anta att bouppteckningen inte kommer att kunna beedigas.

Enligt 186 & KL får konkursdomaren inte utfärda kungörelse i anledning av förvaltarens anmälan om boets otillräckliga tillgångar förrän tillsyns- myndighetens mening har inhämtats. Däremot behöver inte tillsynsmyn- digheten höras innan mindre konkurs avskrivs enligt 185 då KL. Det saknas enligt min mening tillräckliga skäl för att nu införa en generell skyldighet för rätten att i alla konkurser höra tillsynsmyndigheten innan avskrivning beslutas. En sådan ordning skulle innebära ett merarbete för rätten som i de flesta fall skulle vara meningslöst.

Det sagda utesluter naturligtvis inte att tillsynsmyndigheten kan tillföra frågan värdefulla synpunkter. Myndigheten kan exempelvis framlägga goda skäl för att förvaltaren bör göra en fördjupad brottsutredning eller en fullständig revision av gäldenärens bokföring. Jag anser emellertid att systemet i sig ger tillsynsmyndigheten tillfredsställande möjligheter att under hand framföra sina synpunkter till rätten. Det bör också kunna antas att rätten finner det naturligt att informellt ta kontakt med tillsynsmyndig- heten. om det finns anledning till tvekan huruvida avskrivning bör ske.

2.5

Konkursen får inte avskrivas enligt 1 & förrän bouppteckningen har beedi- gats och förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 7 kap. 15 5.

Om det finns något hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenä- ren eller någon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, får kon- kursen avskrivas trots att edgången inte har fullgjorts.

Paragrafen har sin motsvarighet i 14 kap. 8 5 första och andra styckena KLförslaget samt 185 d 5 andra och tredje styckena KL. I paragrafen anges när beslut om avskrivning av konkurs på grund av

10 kap.

• Sida 315
•  Original

otillräckliga tillgångar får fattas. Bestämmelserna i andra stycket är till- Prop. 1986/87:90 lämpliga i alla konkurser och inte som i dag bara i mindre konkurser. 10 kap. Av paragrafens första stycke framgår att konkursen inte får avskrivas förrän förvaltaren har avgett förvaltarberättelse enligt 7 kap. 15 å. Till skillnad mot vad som gäller i dag behöver förvaltaren inte längre i berättel- sen ange sina misstankar om gäldenärsbrott eller om förfaranden som kan medföra näringsförbud annat än om anmälan gjorts till åklagare. I stället skall förvaltaren i samband med slutredovisningen ange vilka åtgärder han har vidtagit för att efterforska sådana brott eller förfaranden samt resulta- tet av dessa efterforskningar (7 kap. 17 .fi).

35

Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande. skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om rätten har beslutat att bevakningsförfaran- de skall äga rum, får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 20 % första stycket KLförslaget och 124 & första stycket KL.

Om tillgångarna förslår till betalning av konkurskostnader och massa- fordringar men inga borgenärer anmäler eller bevakar fordringar. är kon- kursförfarandet inte längre meningsfullt och bör därför avslutas snarast.

Enligt gällande rätt kan avskrivning i den nu avsedda situationen före- komma endast i ordinära konkurser. Inte heller i KLförslaget har förts in några motsvarande bestämmelser för mindre konkurser. Det kan emeller- tid inte uteslutas att det också i en mindre konkurs kan inträffa att inte någon borgenär påkallar utdelning i konkursen för sin fordran. Skälet för detta kan då vara detsamma som motiverar regleringen i 124 & KL, nämli- gen att gäldenären har förnöjt samtliga sina fordringsägare. Den nu före- varande paragrafen har därför gjorts tillämplig i alla konkurser. Har rätten beslutat att bevakningsförfarande skall äga rum. måste givetvis bevak- ningstidens utgång avvaktas. Däremot finns det ingen anledning att for- mellt kräva att bouppteckningen har beedigats eller att förvaltarberättelse har avgetts.

I en konkurs utan bevakning kan det vara förenat med praktiska svårig- heter för förvaltaren att konstatera att samtliga borgenärer verkligen avstår från att påkalla utdelning i konkursen. Förvaltaren måste kontrollera att samtliga kända borgenärer är införstådda med att konkursen avskrivs. Det räcker alltså inte att borgenärer har underlåtit att höra av sig.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf uttalat följande. En bor- genär som har gjort gällande en fordran kan sedermera återkalla sitt. krav på utdelning, varvid fordringen alltså inte längre görs gällande. Den i lagtextens första mening använda participformen skulle kunna föranleda tvekan huruvida i en sådan situation konkursen kan avskrivas. En fordran har ju en gång gjorts gällande. En sådan tvekan bör undvikas. Samtidigt bör i lagtexten ges uttryck för vad som sägs i specialmotiveringcn om att 31

• Sida 316
•  Original

förvaltaren måste vara aktiv för att ta reda på om någon fordran kan tänkas bli gjord gällande. Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet sålunda har uttalat.

4ä

Om det återstår tillgångar i boet när förvaltaren har betalt konkurskost- naderna och andra skulder som boet har ådragit sig, skall han

1. om det i fall som avses i 1 & står klart hur kvarvarande tillgångar skall fördelas och om tillsynsmyndigheten medger det. tillställa berättigad bor— genär vad som tillkommer denne,

2. i övriga fall återställa egendomen till gäldenären.

Paragrafen motsvarar närmast 9 kap. 20 5 andra stycket. 14 kap. 8 & tredje stycket och, i viss mån. 14 kap. 13 & första stycket KLförslaget samt 124 % andra stycket och 185 d % fjärde stycket KL.

Enligt KL gäller att när en mindre konkurs avskrivs på grund av otill- räckliga tillgångar eller en ordinär konkurs avskrivs på grund av underlåten bevakning. förvaltaren skall betala de. uppkomna konkurskostnaderna och konkursboets skulder av boets egendom så långt den förslår. Även om KL inte innehåller någon uttrycklig regel om detta anses detsamma gälla vid avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar. Den egendom som därefter kan återstå skall tillställas gäldenären.

Om avskrivning sker på grund av otillräckliga tillgångar enligt l 5 kan den situationen uppkomma att tillgångarna väl räcker till för att betala de dittills upplupna konkurskostnaderna men däremot inte till kostnaderna för ett utdelningsförfarande. I det läget skall förvaltaren sedan konkursen har avskrivits för närvarande återställa kvarvarande egendom till gälde- nären. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.1) och under kapitelrubriken redovisat Skälen för att kvarvarande egendom normalt bör tillställas berättigade borgenärer. I punkt 1 har tagits upp en regel härom.

Eftersom överlämnandet inte är attjämställa med utdelning har förfaran- det inte förenats med krav på offentliggörande som skydd för övriga borgenärers intressen. Ett sådant krav skulle medföra att kostnaderna för förfarandet ökade. vilket i sin tur skulle innebära att de medel som kan överlämnas minskar och själva syftet med ändringen därmed gå förlorad. Visst skydd för övriga borgenärer måste dock uppställas.

En första förutsättning är att det skall stå klart hur kvarvarande medel skall fördelas. Detta innebär att det endast i undantagsfall kan förekomma att annan borgenär än en borgenär med förmånsberättigad fordran kan komma i fråga som mottagare av medlen. Om det i konkursen endast förekommer borgenärer med oprioriterade fordringar måste förvaltaren skaffa sig kännedom om dem och om deras fordringar." Detta kan förutsät- tas dra sådana kostnader att det därefter inte återstår något att fördela mellan dem. Det kan emellertid förutsättas att det i normalfallet är en förmånsberättigad borgenär eller ett par borgenärer med samma förmåns- rätt som är bäst berättigade.

Ofta torde borgenären inte vara särskilt intresserad av att överta egendo-

• Sida 317
•  Original

men som sådan. Om han är det och det heller inte föreligger några problem med värderingen av tillgången. finns det inget som hindrar att egendomen i fråga överlämnas. Om en försäljning skulle visa sig medföra höga kostna- der saknas det också anledning att försöka sälja egendomen eftersom det här alltid måste vara fråga om tillgångar till ett mycket begränsat värde. Om inte heller bäst berättigad borgenär är intresserad av att överta egendo- men och kostnaderna för en försäljning skulle överstiga eller motsvara egendomens värde, bör i stället egendomen enligt punkt 2 överlämnas till gäldenären.

Det är i första hand förvaltaren som bedömer om förutsättningarna för att tillgripa det nu ifrågavarande förfarandet föreligger. Som en kontroll av att förvaltaren inte har missbedömt situationen uppställs som ett krav att tillsynsmyndigheten lämnar sitt medgivande. Myndigheten bör bevaka att det verkligen står klart vilken borgenär som är bäst berättigad och att förfarandet i övrigt är försvarligt.

En konkurs vari det nu beskrivna förfarandet tillgrips avslutas formellt med avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar. En borgenär som anser att gottgörelsen i stället hade bort tillkomma honom har möjlighet att föra talan mot avskrivningsbeslutet (jfr dock vad som sägs nedan).

Överlämnandet till borgenären bör givetvis dokumenteras exempelvis i förvaltarens slutredovisning. Detta har nämligen betydelse om ytterligare tillgångar senare yppas och efterutdelning skall ske. Den borgenär som har tillställts egendom eller medel enligt denna paragraf bör i det sammanhang- et behandlas som om han har erhållit utdelning i konkursen. Det är av det skälet också viktigt att förvaltaren. om borgenären tillställs egendom, anger vilket värde som har åsatts egendomen.

I och med att konkursen i fråga avslutas genom avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar bör förvaltarens arvode normalt utgå enligt taxa även om borgenär tillställts egendom med stöd av denna paragraf. Om det har uppkommit ett särskilt omfattande merarbete får avvikelse från taxan ske under de i taxan angivna förutsättningarna.

Det måste särskilt uppmärksammas att förslaget inte medger att förfa- randet får tillgripas om tillgångarna förslår till att betala kostnaderna för ett utdelningsförfarande. Detta kan medföra att en större bobehållning lämnar mindre över för utdelning till borgenärerna. Detta är emellertid en effekt som det inte går att komma ifrån. Även om konsekvenserna i gränsfallen kan tyckas bli orättvisa, får förfarandet enligt punkt 1 inte tillämpas annat än i de avsedda situationerna. Detta förhållande bör tillsynsmyndigheterna ägna särskild uppmärksamhet åt vid bedömningen av om förfarandet skall få tillämpas.

Om en borgenär inte tillställs tillgång i enlighet med vad som nu har sagts skall egendomen i fråga återlämnas till gäldenären. Någon försäljning av egendomen skall alltså inte förekomma inom ramen för konkursförfaran- det. Detsamma gäller om konkursen avskrivs enligt 3 &. dvs. därför att ingen borgenär har gjort någon fordran gällande i konkursen. Detta fram- går av utformningen av punkt 2.

• Sida 318
•  Original

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf uttalat bl.a. följande.

”Tanken bakom paragrafens punkt 1 är att. när konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. den situationen kan föreligga att tillgångarna räcker till för att betala dittills upplupna konkurskostnader men inte till kostnaderna för ett utdelningsförfarande och att i den situationen förelig- gande 'överskott" under närmare angivna förutsättningar skall tillställas "berättigad borgenär” i anslutning till konkursens avskrivning. Av special- motiveringen framgår att därvid företrädesvis beräknas komma i fråga att förvaltaren — utan realisering — överlämnar tillgångarna som sådana till bäst berättigad borgenär (ev. till flera likaberättigade borgenärer). om sådan borgenär har intresse därav. Konsekvensen synes fordra att. om bäst berättigad borgenär avböjer att överta de överskjutande tillgångarna. erbjudandet om övertagande får gå vidare till näst bäst berättigade bor- genär och så vidare i turordning. Kostnadsaspekten sätter dock naturligen en gräns för hur långt man bör gå på denna linje. Lagtexten lägger inte hinderi vägen för en tillämpning av nu angiven innebörd.

Senare i specialmotiveringcn framgår att en borgenär, som anser att överskottstillgångarna bort tillkomma honom — i eller utan konkurrens med annan borgenär — men att han oriktigt förmenats detta. såsom enda remedium skall ha möjlighet att föra talan mot rättens avskrivningsbeslut. Detta remedium är emellertid inte effektivt — avskrivningsbeslutet kanju i sig vara helt korrekt utifrån de förutsättningar som kapitlets 1 och 2 så anger för rättens prövning. Tänkbara remedier synes i stället vara att den förorättade borgenären väcker talan mot sin konkurrent om bättre rätt till egendomen eller skadeståndstalan mot förvaltaren. Problemet torde få ringa praktisk betydelse."

Jag instämmer i vad lagrådet anfört beträffande tänkbara möjligheter för en borgenär att reagera mot att förvaltaren överlämnat egendom enligt denna paragraf till annan borgenär. Inte heller lagrådets uttalanden i övrigt ger anledning till någon erinran från min sida.

55

Om ny tillgång blir känd efter det att konkursen har avskrivits enligt l 5. skall 11 kap. 19—21 && gälla i tillämpliga delar.

Paragrafen är ny och har tagits upp efter förslag av lagrådet.

Paragrafen tar sikte på den situationen att det efter det att konkursen har avskrivits visar sig att det fanns ytterligare tillgångar. Det är naturligt att tillgångarna i den situationen görs till föremål för efterutdelning. Den omständigheten att konkursen avslutades med avskrivning kan vara ett skäl för att upprätta och kungöra ett förslag till efterutdelning. Om de nya tillgångarna inte förslår att betala kostnaderna för förfarandet. tillämpas dock 11 kap. 21 å andra stycket.

3 0

• Sida 319
•  Original

4.1.1] 11 kap. Utdelning

I 6 kap. KL finns bestämmelser som på olika sätt har anknytning till utdelning i ordinär konkurs. Reglerna kan grovt sett indelas i två skilda grupper. Den ena gruppen avser regler som tar sikte på att ange det belopp för vilket utdelningen skall beräknas för olika fordringar. Dessa bestäm- melser återfinns i 133—136 55 och 138—140 ååå KL. Bestämmelser av den typen hari mitt förslag tagits upp i 5 kap.

Den andra gruppen utgörs av regler som bestämmer själva förfarandet vid utdelning och om lyftning av utdelningsmedel. Dessa regler har samlats i förevarande kapitel. vilket motsvarar 10 kap. KLförslaget.

Enligt 126 5 fjärde stycket KL skall i ordinär konkurs slututdelning ske sedan all boets egendom har förvandlats till pengar. När förslaget till slututdelning blir tillgängligt för granskning. anses konkursen avslutad (146 % första stycket KL). Blir medel tillgängliga därefter. skall även dessa delas ut (148 5 KL"). s.k. efterutdelning.

Utdelning i ordinär konkurs tillgår så att förvaltaren upprättar ett utdel- ningsförslag. Han skall kungöra att förslaget har upprättats och den tid— punkt från vilken förslaget finns tillgängligt för granskning. Den som vill klandra utdelningsförslaget skall anmäla det hos konkursdomaren inom trettio dagar från det förslaget först var tillgängligt för granskning enligt kungörelsen. Om förslaget klandras. skall konkursdomaren sätta ut en dag för målets handläggning vid rätten och kungöra den sålunda bestämda tidpunkten.

Reglerna om utdelningi mindre konkurs återfinns i dagi 185 e—g åå KL. Även i mindre konkurs skall förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag. Förslaget skall ges in till konkursdomaren, som kungör att förslaget har upprättats. Den som anser att utdelningsförslaget innehåller någon felak- tighet skall inom två veckor hos konkursdomaren framföra invändning mot förslaget, men konkursdomaren prövar också självmant att förslaget inte innehåller fel eller brister som inverkar på någons rätt. Konkursdomaren kan, om han finner att förslaget bör ändras. antingen själv ändra förslaget och därefter fastställa utdelning i konkursen eller återförvisa förslaget till förvaltaren. Konkursdomarens prövning kan givetvis också leda till att utdelning fastställs i enlighet med förslaget.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6") uttalat att ett enhet- ligt utdelningsförfarande enligt min mening bör bygga på utdelningförfa- randet i mindre konkurs. Förfarandereglerna i detta kapitel har utformats i enlighet härmed. Förfarandet har dock byggts ut med en möjlighet för rätten att hålla förhandling för prövning av en invändning mot ett utdel- ningsförslag. Samordningen av de båda nuvarande utdelningsförfarandena kräver också en särregel som förhindrar att en borgenär. om bevaknings- förfarande har ägt rum, gör gällande en ny fordran genom invändning mot utdelningsförslaget. Bestämmelsen har tagits upp i 7 &.

Utdelning kan i ordinär konkurs under vissa förutsättningar ske även innan all boets egendom har förvandlats till pengar (interimsutdelning). Bestämmelser härom finns i 126 % andra och tredje styckena KL. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.3) närmare redogjort för dessa bestämmelser.

32]

• Sida 320
•  Original

Vid sidan av denna utdelningsform ger KL möjlighet för förvaltaren atti ordinär konkurs medge förmånsberättigade borgenärer förskottslyftning, om det finns medel tillgängliga. Bestämmelser om detta finns i 143— 145 st KL. Förskottslyftning förutsätter att borgenären gör framställning därom. Har förskottslyftning förekommit. skall den redovisas i ett senare utdel- ningsförslag. Den som lyfter i förskott är i princip skyldig att ställa borgen.

I praktiken har förskottslyftning ersatts av ett oreglerat förfarande. benämnt underhandsutdelning. Det innebär att förvaltaren självmant till- ställer en borgenär medel när det är lämpligt med hänsyn till konkursboets ställning. Säkerhet brukar i allmänhet inte krävas.

Någon motsvarighet till interimsutdelning eller förskottslyftning finns inte för mindre konkurs.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.3) förordat att instituten interimsutdelning och förskottslyftning slås samman till ett nytt institut. benämnt förskottsbetalning. Sådan betalning kan enligt mitt förslag före- komma i alla konkurser. Förslaget innebär att det under konkursen kan förekomma utdelning vid endast ett tillfälle. nämligen i samband med att konkursen avslutas.

Reglerna om förskottsbetalning tar sikte på tiden innan ett utdelnings- förslag har upprättats. Såväl KL som KLförslaget innehåller därutöver regler om när utbetalning av utdelningsmedel får ske. Dessa regler förut- sätter alltsä att ett utdelningsförslag har upprättats.

I fråga om utbetalning av utdelningsmedel är huvudregeln i ordinär konkurs att en borgenär får lyfta medel som tillagts honom i utdelnings- förslaget sedan klandeniden löpt ut utan att klander anställts. Borgenären får lyfta medel även före klandertidens utgång, men måste då ställa säker- het. Detsamma gäller om klander har anställts, men beslutet i klandermålet ännu inte har vunnit laga kraft. Reglerna om detta finns i 14] & KL. som också upptar bestämmelser för mer speciella fall.

1 mindre konkurs är regleringen enklare. Enligt 185 g & KL skall förval- taren tillställa borgenärerna de medel som tillkommer dem sedan beslutet om fastställelse av utdelningen har vunnit laga kraft. Någon formell möjlig- het att dessförinnan lyfta medlen finns inte.

I mitt förslag har reglerna om utbetalning av utdelningsmedel samord- nats. KL:s regler om utbetalning i ordinär konkurs har i stort utan saklig ändring tagits upp i förslaget. Detta innebär att reglerna blir tillämpliga i alla konkurser.

Kommittén har föreslagit att ett formlöst utdelningsförfarande, som nu tillämpas ganska allmänt, skall regleras i konkurslagen. Utmärkande för detta förfarande är att förvaltaren delar ut medel till de bäst prioriterade borgenärerna utan att upprätta något utdelningsförslag. Förfarandet är särskilt vanligt vid efterutdelning, då förvaltaren normalt har tillgång till en prioriteringslista i form av ett tidigare upprättat och fastställt utdelnings- förslag. Enligt KLförsIaget skall förvaltaren anmäla hos rätten att utbetal- ning har skett. Utdelningen skall därmed anses fastställd. Någon kungörel- se behöver inte utfärdas. Borgenär får inom en månad därefter påkalla rättslig prövning av utbetalningen.

Jag har behandlat detta förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt

• Sida 321
•  Original

2.7.1). Av skäl som anges där har kommitténs förslag om ett förenklat utdelningsförfarande tagits upp i mitt förslag endast i en modifierad form. För det fallet att en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 % återfinns en motsvarighet till kommittéförslaget i 10 kap. 4 &. Vidare har en motsvaran- de möjlighet till formlös utbetalning införts vid efterutdelning (se den allmänna motiveringen avsnitt 2.7.2).

KL torde utgå från att bouppteckningsed skall ha avlagts innan konkur- sen får avslutas. En uttrycklig bestämmelse om detta finns dock endast såvitt gäller avskrivning av mindre konkurs på grund av bristande tillgång- ar ( 185 d 5 andra stycket"). Undantag görs dock för det fallet att det förelig- ger hinder mot att gäldenären inom skälig tid avlägger bouppteckningsed. Om det saknas anledning att anta att det genom edgång skulle yppas tillgång till betalning av konkurskostnaderna och massagäld. får konkursen avskrivas trots att edgångsskyldigheten inte har fullgjorts (185 d & tredje stycket). Motsvarande bestämmelser återfinns i mitt förslagi 10 kap. 2 5.

En remissinstans — Stockholms tingsrätt — anser att det finns ett prak- tiskt behov av att kunna avsluta en tillgångskonkurs med utdelning trots att gäldenären inte har avlagt bouppteckningsed. Jag delar den uppfattningen. Det är inte acceptabelt att konkursgäldenären genom att hålla sig undan eller på annat sätt göra sig oåtkomlig för tvångsåtgärder kan förhindra att boet avvecklas på avsett sätt. Enligt mitt förslag krävs därför inte att gäldenären har avlagt bouppteckningsed för att konkursen skall kunna avslutas med utdelning.

När det är fråga om avskrivning av konkurs på grund av bristande tillgångar krävs - i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt —- att edgångsskyldigheten först har fullgjorts. Anledningen är bl.a. att avskriv- ning förutsätts ske huvudsakligen i gäldenärens intresse. Undantag får göras under samma förutsättningar som i dag ("10 kap. 2 €).

I konkurser där utdelning blir aktuell får det i första hand ankomma på förvaltaren att bedöma om konkursen skall kunna avslutas trots att boupp- teckningsed inte har avlagts. Självfallet bör detta inte ske förrän förval- taren kan anses ha uttömt sina möjligheter att framtvinga en edgång. Någon särskild lagreglering om detta anserjag inte behövlig.

Förevarande kapitel har disponerats på följande sätt. I l—3 åå upptas bestämmelser om när utdelning skall ske. Utdelningsförslaget regleras i 4 %. Regler om Själva utdelningsförfarandet finns i 5—8 5.5. Bland dessa paragrafer återfinns också reglerna om prövningen av utdelningsförslaget. I 9—13 åå finns regler om utbetalning av utdelningsmedel som tillagts borgenärerna i ett utdelningsförslag och om preskription av utdelningsrät- ten. Reglerna om förskottsbetalning har samlats i 14— 17 åå. I 18 % anges när en konkurs skall anses avslutad. Reglerna om efterutdelning återfinns i 19—21 åå. Slutligen har. på förslag av lagrådet. de nuvarande bestämmel- serna i 145 a & KL om underrättelser då utdelning sker på ett företagshy- poteksbrevs belopp tagits upp i 22 s.

• Sida 322
•  Original

Inledande bestämmelser

1.5

Om konkursen inte avskrivs. skall boets pengar. i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. delas ut till borgenärerna i den ordning som föreskrivs i detta kapitel. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärerna.

Paragrafen motsvarar närmast 14 kap. 9 & första och andra meningarna KLförslaget och 185 e % första stycket första och andra meningarna KL. Den motsvaras också i viss mån av 10 kap. 1 s första stycket KLförslaget och 125 & KL.

De två normala sätten att avsluta en konkurs är antingen avskrivning eller utdelning. I 10 kap. 4 & regleras den utbetalning som kan bli aktuell i samband med att en konkurs avskrivs. Att en konkurs i vissa fall kan avslutas också genom frivillig uppgörelse eller ackord framgår av 12 kap. mitt förslag. Den utbetalning som då kan bli aktuell regleras i 12 kap.

När en konkurs inte avskrivs och inte heller nedläggs på grund av frivillig uppgörelse eller ackord. skall utdelningen ske enligt reglerna i detta kapitel. Det belopp som skall delas ut är vad som återstår sedan konkurskostnaderna och de skulder som boet ådragit sig har betalts. Ut- delningen skall ske i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärerna. Denna rätt bestäms genom andra regler i konkurslagen. främst 5 kap.. och av bestämmelserna i förmånsrättslagen.

2å

Utdelning skall ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Om egendom i sådana fall som avses i 8 kap. 6 å andra stycket eller 8 5 andra stycket inte har blivit såld. utgör det inte hinder för utdelning. Har bevakningsförfarande ägt rum. får utdelning inte ske förrän den enligt 9 kap. 8 & bestämda anmärkningstiden har gått ut och. om anmärkning har framställts, förlikningssammanträde har hållits.

Paragrafen motsvarar i viss mån 10 kap. 1 & andra stycket och 2 & fjärde stycket och 14 kap. 9 & tredje meningen KLförslaget samt 125 &. 126ä fjärde stycket och 185 e % första stycket tredje meningen KL.

I paragrafen anges när utdelning skall ske. Enligt mitt förslag skall utdelning förekomma bara en gång. nämligen vid konkursens slut. Utdel- ning av tillgångar som blir tillgängliga för utdelning efter konkursens slut kan emellertid ske genom efterutdelning enligt 19—21 åå. Betalningar till borgenärerna före konkursens slut får ske i form av förskottsbetalningar enligt reglerna i 14e17 55. men dessa betalningar har inte karaktären av utdelning. Betalningarna skall i stället alltid senare regleras i det utdel- ningsförslag som upprättas inför konkursens avslutning.

Huvudregeln är liksom för närvarande att utdelning skall ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Den närmare tid- punkten för utdelning bestäms av förvaltaren. Detta får anses ligga inom förvaltarens allmänna kompetens och torde inte kräva författningsregle-

• Sida 323
•  Original

ring. Om förvaltaren försummar att verkställa 'utdelning när förutsättning- arna föreligger. kan ytterst frågan om hans entledigande enligt 7 kap. 5 & aktualiseras. Borgenär är berättigad att påkalla förskottsbetalning och kan enligt 17 å få den saken prövad av rätten.

Enligt riksskatteverket (RSV) kan det i vissa fall vara mer förmånligt för boet att tillskifta en borgenär annat än pengar och RSV föreslår att det öppnas en möjlighet för förvaltaren att föranstalta om utdelning trots att all egendom inte har förvandlats till pengar. Jag vill med anledning härav framhålla att reglerna i denna paragraf inte bör uppfattas så att det enligt konkurslagen föreligger ett oavvisligt krav på att borgenärerna alltid måste tillskiftas pengar. Paragrafens innebörd är att förvaltaren i princip inte får vänta med utdelningen sedan all egendom har förvandlats till pengar.

Av 8 kap. ] så framgår att förvaltaren skall sträva efter att förvandla all boets egendom till pengar. Om det i enskilda fall är förenligt med boets intressen att egendom i stället för att säljas tilldelas en utdelningsberättigad borgenär som avräkning på vad denne har att fordra som utdelning förelig— ger i och för sig inte något hinder häremot. förutsatt givetvis att borgenären hellre vill ta betalt på det sättet och att värderingsfrågan inte är oklar. Lagrådet har i anslutning härtill påpekat att det i den situationen får anses vara fråga om en försäljning av egendomen mot en köpeskilling som helt eller delvis erläggs genom avräkning på vad som tillkommer borgenären som utdelning. Av detta följer att en överlåtelse till borgenären är under— kastad de regler om försäljning av konkursboets egendom som uppställs i 8 kap. - Jag instämmer i lagrådets uttalande.

I remissen framhöll jag att det inte föreligger något hinder mot att förvaltaren avvaktar med försäljningen av viss egendom till efter konkur— sens slut om det finns anledning att anta att betydligt bättre pris då kan uppnås. Lagrådet ifrågasätter om ett sådant förfarande är förenligt med den utformning som lagtexten har erhållit. Enligt min mening lägger lagtex— ten inte något direkt hinder i vägen för ett sådant förfarande. om det i undantagsfall kan vara motiverat att vänta med försäljningen av viss egen— dom. Lagtexten föreskriver skyldighet för förvaltaren att dela ut medlen när all egendom har förvandlats till pengar men medger samtidigt att utdelning sker dessförinnan. Jag är dock medveten om att de extra kostna— der som är förenade med en ytterligare utdelning gör en sådan ordning olämplig i de flesta fall.

Från huvudregeln att förvaltaren skall föranstalta om utdelning så snart boets egendom har realiserats görs liksom för närvarande undantag för det fall att försäljning enligt 8 kap. 6 :$ andra stycket eller 8 kap. 8 % andra stycket inte har ägt rum. I det förra lagrummet avses det fallet att fast egendom tillhörig boet blivit osåld. ] det senare lagrummet behandlas motsvarande situation beträffande registrerat skepp. registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg.

Utdelning kan äga rum även om inte alla frågor med anknytning till konkursen har slutligt avgjorts (jfr 10 å andra stycket och 18 å"). Sålunda skall utdelning ske även om tvist angående en fordran i konkurs pågår. Inte heller en pågående rättegång som kan medföra att boet tillförs ytterligare egendom utgör hinder mot utdelning. Detsamma gäller tvister angående underhåll till gäldenären.

Prop.1986/87:90

]] kap.

• Sida 324
•  Original

För närvarande brukar förslag till slututdelning inte framläggas förrän förvaltarens arvode har fastställts och beslutet vunnit laga kraft. Enligt mitt förslag skall arvodesfrågan prövas samtidigt med utdelningsförslaget (14 kap. 9 ä). Den omständigheten att arvodesfrågan ännu inte har avgjorts utgör således inte något hinder mot att utdelningsförslag upprättas.

Paragrafen avslutas med en regel som anger vid vilken tidpunkt utdel— ning tidigast får Ske när bevakningsförfarande har anordnats. Regleringen står i principiell överensstämmelse med vad som i dag gäller i ordinär konkurs. Har bevakningsförfarande anordnats. får utdelning aldrig äga rum före anmärkningstidens utgång. Om anmärkning framställs, får utdel- ning vidare inte äga rum förrän förlikningssammanträdet har hållits. Där- emot hindrar inte efterbevakning att utdelning äger rum.

35

När ett ackordsförslag är under prövning. får förvaltaren vänta med utdel- ning till dess ackordsfrågan har avgjorts. om det motiveras av förslaget.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 3 & KLförslaget och 127 & KL.

Paragrafen är tillämplig endast i konkurs vari bevakningsförfarande äger rum. Ackord i konkurs kan nämligen förekomma endast i konkurs vari bevakningsförfarande har anordnats. I paragrafen ges förvaltaren möjlig- het att vänta med utdelningen till dess ackordsfrågan har avgjorts trots att förutsättningar för utdelning i övrigt föreligger. I en sådan situation torde vanligen förutsättningar föreligga för förvaltaren att genom förskottsbetal- ningar tilldela de förmånsberättigade borgenärerna medel för sina fordring- ar. Den omständigheten att ackordsförfarandet inte har avslutats bör emel- lertid normalt utgöra ett sådant särskilt skäl som enligt 15 å andra stycket föranleder att förskottsbetalning inte bör ske till oprioriterade borgenärer trots att tillgångarna uppenbarligen räcker till betalning av tio procent av deras fordringar.

Eftersom utdelning förutsätts äga rum endast vid ett tillfälle under kon- kursen är det inte möjligt att successivt dela ut boets medel. Uttrycket "i den mån" har därför ändrats till "när".

Utdelningsförfamndet 4 5

När utdelning skall ske. skall förvaltaren upprätta ett förslag till utdelning. Förvaltaren skall då beakta alla de fordringar och förmånsrätter som dittills har bevakats eller efterbevakats i konkursen eller. när bevakning inte har behövts, de fordringar och förmånsrätter som dittills har gjorts gällande eller annars. är kända för förvaltaren.

FörSIaget skall för varje däri upptagen borgenär ange l. beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall beräknas.

2. den förmånsrätt som följer med fordringen och

3. den utdelning som belöper på fordringen.

]] kap.

3 6

• Sida 325
•  Original

1 förslaget skall också anges om det föreligger någon sådan omständighet som enligt 10 å andra eller tredje stycket medför inskränkning i borgenä- rens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen eller om det har betalts ut medel i förskott.

Till förslaget skall bifogas en redogörelse för förvaltningen av den egen- dom för vilken medel avsedda till utdelning har llutit in. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen samt, om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut. för vilka andra ändamål återstoden har tagits i anspråk. Om medel som delas ut har flutit in för egendom vari särskild förmånsrätt har funnits, skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 4 5 och 14 kap. 10 & KLförslaget samt 128 så och 185 e åandra stycket KL.

Som andra mening i första stycket har lagts till en bestämmelse som närmast motsvarar 10 kap. 9 5 första stycket KLförslaget och 132 å- första stycket KL. Bestämmelserna tar där sikte på fordringar som har efterbeva- kats. I 132 % KL anges noggrant hur utdelning skall beräknas för sådana fordringar i ett utdelningsförslag.

Innebörden av dessa bestämmelser är att utdelning skall beräknas för fordringen på vanligt sätt trots att den efterbevakats. om kungörelse av utdelningsförslaget ännu inte hunnit utfärdas (132 & första stycket"). Har kungörelse utfärdats. har borgenären visst företräde till medel som skall fördelas i ett nytt utdelningsförslag. Han får då utdelning av dessa medel, så långt de förslår. för vad han skulle ha fått om han bevakat i rätt tid. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer dela på vad som eventuellt återstår (132 & andra stycket). Den nu föreslagna bestämmelsen ersätter 132 & första stycket KL men är mer allmänt hållen. Den är tillämp- lig i alla konkurser. Om bevakningsförfarande har ägt rum innebär bestäm- melsen att en efterbevakad fordran skall tas upp i utdelningsförslaget även om anmärkningstiden inte har löpt ut. Däremot får borgenären inte lyfta den utdelning som belöper på fordringen förrän anmärkningstiden har gått ut (se vidare 10 å).

Kungörelsen av utdelningsförslaget har inte längre betydelse för frågan om en fordran skall tas med i utdelningsförslaget eller inte. Praktiskt sett blir i konkurser utan bevakning förvaltarens kännedom om fordringens existens avgörande. Det är bl.a. därför viktigt att förvaltaren på lämpligt sätt dokumenterar uppgiften om den dag då han formellt upprättar utdel- ningsförslaget.

Om bevakningsförfarande inte har ägt rum görs fordringarna gällande formlöst. Det är alltså fullt tänkbart att en borgenär gör sin fordran gällan- de på ett mycket sent stadium av konkursen. Av den föreslagna bestäm- melsen följer att alla fordringar som har gjorts gällande då förvaltaren upprättar förslaget skall beaktas i detta. Fordringar kan emellertid komma i fråga för utdelning även om de görs gällande först därefter. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6) kan, om bevakningsförfarande inte har anordnats, fordringar göras gällande genom att invändning fram- ställs mot ett utdelningsförslag. Godtas invändningen. får utdelningsförsla- get i allmänhet återförvisas till förvaltaren. se 7 % tredje stycket.

Har däremot bevakningsförfarande ägt rum i konkursen går rätten till

• Sida 326
•  Original

utdelning ur de medel som skall fördelas genom det aktuella utdelnings- förslaget förlorad. om efterbevakning sker först efter det att förslaget har upprättats. Detta följer av 7 5 andra stycket.

En motsvarighet till 132 & andra stycket KL har tagits upp som tredje stycke i 20 å.

På förslag av lagrådet har första stycket andra meningen formulerats om i förhållande till det remitterade förslaget. Genom den nya formuleringen klargörs att förvaltaren när han upprättar utdelningsförslaget skall beakta alla för honom kända fordringar och förmånsrätter. oberoende av yrkande härom från borgenärernas sida. Enligt lagrådet är det självklart att förval- taren bortser från en fordran som är känd för förvaltaren men som borge- nären uttryckligen har avstått från att göra gällande. Vidare framgår bättre när en efterbevakning senast måste göras (se 7 & andra stycket).

5.5

När ett utdelningsförslag har upprättats. skall förvaltaren genast skicka förslaget med bifogad förvaltningsredogörelse till rätten och tillsynsmyn- digheten.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. Sä första stycket och 14 kap. 11 & första stycket KLförslaget samt 185 få första stycket första meningen KL.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller i mindre kon- kurs skall förvaltaren tillställa rätten och tillsynsmyndigheten vardera ett exemplar av utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen. Till skillnad från vad som i dag gäller i ordinär konkurs är det inte förvaltaren utan rätten som skall kungöra att förslaget har upprättats (se följande paragraf).

65

Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. så snart det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 & skall avge över för- valtarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om detta skall tas in i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra det hos rätten senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörel- sen. Denna dag skall bestämmas så att tre veckor förflyter från den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Paragrafens första och tredje stycken motsvaras närmast av 14 kap. 11 å andra stycket KLförslaget och 185 få andra stycket KL. Det andra stycket motsvaras närmast av 10 kap. 5. å andra stycket KLförslaget och 129 % första stycket KL.

Första stycket. För närvarande gäller i ordinär konkurs att förvaltaren kungör att ett utdelningsförslag har upprättats. ] mindre konkurs utförs denna uppgift av konkursdomaren. Konkurslagskommittén föreslår att

• Sida 327
•  Original

rätten skall överta denna förvaltarens uppgift också i stor konkurs. Försla- get har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. men vissa instanser anser att det saknas tillräckliga skäl för att ändra gällande ord- ning.

1 15 kap. har tagits upp enhetliga regler om kungörande i konkurs. Med hänsyn härtill och eftersom förfarandet i mindre konkurs i övrigt lagts till grund för det enhetliga utdelningsförfarandet, godtarjag förslaget att rätten åläggs uppgiften att kungöra utdelningsförslaget.

Att borgenärerna informeras om upprättade utdelningsförslag är viktigt från rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom förvaltarens slutredovisning samti- digt skall avges till tillsynsmyndigheten (13 kap. 4 lt") är informationen av intresse inte endast för de borgenärer som kommer i fråga för utdelning enligt förslaget utan också för övriga borgenärer. Det är därför viktigt att alla borgenärer såvitt möjligt får information om upprättade utdelnings- förslag.

Av 15 kap. 2 & följer att en kungörelse får bytas ut mot särskilda underrättelser till borgenärerna endast om bevakningsförfarande har ägt rum i konkursen. Sker utbyte. skall alltid samtliga borgenärer, således också borgenärer utan förmånsrätt. tillställas den skriftliga informationen. Av den nya konkursförordningen bör framgå att varje borgenär som i ett utdelningsförslag tillagts utdelning skall tillställas särskild underrättelse om utdelningsförslaget och om den utdelning som enligt förslaget kommer honom till del. Om kungörelse har utfärdats behöver de borgenärer som inte föreslås till utdelning normalt sett inte tillställas särskilda underrät- telser. Att kungörelsen i dessa fall får annonseras i ett begränsat antal tidningar framgår av 15 kap. 1 & andra stycket.

1 kungörelsen om utdelningsförslaget skall också anges att slutredovis- ning har avgetts och vad den som vill klandra slutredovisningen har att göra. Samtidigt skall tillsynsmyndighetens utlåtande över slutredovisning- en finnas tillgängligt. En konsekvens av detta är att det kommer att löpa viss tid från det att utdelningsförslaget inges till rätten och det kungörs att det finns tillgängligt för granskning. Som lagrådet påpekar är utdelnings- förslaget faktiskt tillgängligt redan när det ges in till rätten.

Andra stycket. KL innehåller inte någon bestämmelse om att utdelnings- förslag och redovisningshandlingar i mindre konkurs skall hållas tillgäng- liga hos konkursdomaren för alla som vill ta del av handlingarna. Sannolikt gäller detta ändå. För att en borgenär skall kunna framställa invändning mot ett utdelningsförslag måste han ju ha tillgång till förslaget. Detsamma gäller i princip beträffande redovisningshandlingarna. l ordinär konkurs däremot har förvaltaren en uttrycklig skyldighet att efter samråd med tillsynsmyndigheten bestämma var och när handlingarna skall hållas till- gängliga för granskning. En uppgift om vad förvaltaren har bestämt skall enligt 129 % första stycket KL tas in i kungörelsen om utdelningsförslaget.

Enligt mitt förslag skall de ifrågavarande handlingarna alltid finnas till- gängliga hes rätten och tillsynsmyndigheten. Inget hindrar givetvis att också förvaltaren håller handlingarna tillgängliga h05 sig och låter intresse- rade ta del av dem där. Någon lagstadgad skyldighet för förvaltaren att hålla handlingarna tillgängliga hos sig föreslås dock inte.

• Sida 328
•  Original

I och med att bevakningsförfarande enligt mitt förslag förutsätts före- komma mer sällan än i dag förskjuts tyngdpunkten i konkursförfarandet mot utdelningstillfället. Det får därför antas att borgenärernas intresse av att ta del av dessa handlingar ökar. Starka skäl talar därför för att föreskri- va att handlingarna skall hållas tillgängliga i alla konkurser.

Tredje mycket. Den som i dag vill framställa invändning mot ett utdel- ningsförslag i en mindre konkurs skall göra det inom två veckor från den dag kungörelsen om utdelningsförslaget var införd i Post- och Inrikes Tidningar (185 få andra stycket KL). l ordinär konkurs skall klander väckas inom trettio dagar från den dag då förslaget enligt kungörelsen först var tillgängligt för granskning (130 % första stycket KL). Kommittén före- slår inte någon ändring i dessa hänseenden.

I det enhetliga förfarandet är det knappast möjligt att föreskriva en så kort frist som i dag gäller i mindre konkurs. Fristen bör alltså förlängas. För detta talar också den begränsning av fullföljdsrätten mot rättens beslut att fastställa utdelning i enlighet med förvaltarens förslag som föreslås i 16 kap. 6 & andra stycket. Enligt den bestämmelsen får talan mot ett beslut om fastställelse föras endast av den som framställt invändning mot utdel- ningsförslaget eller som berörs av en ändring. Därigenom undviks att sakfrågan prövas i hovrätt utan att först ha prövats av tingsrätt. Om fristen förlängs i förhållande till vad som nu gäller i mindre konkurs torde några negativa effekter för borgenärerna av den nämnda fullföljdsbegränsningen inte behöva uppstå.

Enligt min mening bör fristen lämpligen bestämmas till tre veckor. Enligt Stockholms tingsrätt kan vissa praktiska svårigheter uppstå om den angivna fristen skall räknas från den dag då kungörelsen om utdel- ningsförslaget var införd i Post- och lnrikes Tidningar. Eftersom det inte på förhand går att säkert veta när detta sker. kan en uppgift om den dag då invändning senast skall framställas inte införas i kungörelsen. När kungö— relsen förekommer i andra sammanhang än i Post- och Inrikes Tidningar går det därför inte att få någon exakt uppgift om när fristen löper ut.

För min del anserjag att fristen lämpligen bör beräknas på det sättet att rätten fastställer en viss dag inom vilken invändningar mot utdelningsför- slaget måste framföras. Denna dag skall bestämmas så att tre veckor förflyter från den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar. Det tredje stycket har utformats i enlighet med lagrå- dets förslag.

På förslag av lagrådet har vidare fjärde stycket i det remitterade försla- get tagits upp som andra stycke i 7 &.

7€t

När tiden för invändning har gått ut, skall rätten fastställa utdelningen i konkursen i enlighet med utdelningsförslaget. om det inte genom invänd- ning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som inverkar på någons rätt föreligger.

Om en fordran eller en förmånsrätt inte har bevakats eller efterbevakats senast då tttdelningsförslaget upprättades. fastän bevakningsskyldighet har

• Sida 329
•  Original

förelegat, är en invändning att fordringen eller förmånsrätten borde ha tagits uppi utdelningsförslaget utan verkan. ' '

Om rätten finner att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall rätten antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om kungörelse inte utfärdas. skall de borgenärer som berörs av ändringarna i utdelningsförslaget underrättas om det. I sådant fall skall invändning mot förslaget framställas inom tre veckor från dagen efter den då underrättelserna sändes ut. Slutdagen skall anges i underrättelsen.

Paragrafen motsvaras närmast av 14 kap. 11 & tredje Stycket KLförslaget och 185 f & tredje stycket KL. Det andra stycket är dock nytt.

1 huvudsak överensstämmer första och tredje styckena med vad som i dag gäller vid konkursdomarens prövning av utdelningsförslaget i mindre konkurs. Samma regler blir nu tillämpliga vare sig bevakning har ägt rum eller inte.

Första stycket. I fråga om rättens prövning av utdelningsförslaget kan hänvisas till förarbetena till 1979 års konkurslagsreform (prop. 1978/792105. s. 229). Enligt dessa skall prövningen sammanfattningsvis gå till på följande sätt. Rätten skall pröva utdelningsförslaget snarast efter det att tiden för framställande av invändning har gått ut. Även om ingen invändning mot förslaget har framställts skall rätten granska att det i utdelningsförslaget inte förekommer felaktighet av den beskaffenheten att någons rätt påverkas därav. Eftersom rätten saknar kännedom om alla omständigheter som ligger till grund för förslaget kan det i praktiken bara bli fråga om att ändra uppenbara felaktigheter.

Om rätten avser att göra en sådan förändring i förslaget att borgenärs rätt påverkas därav skall de berörda borgenärerna ges tillfälle att yttra sig över ändringen. Rätten skall vid sin prövning också beakta sådana faktorer som kommit till rättens kännedom efter invändningstidens utgång. Som underlag för sin prövning skall rätten alltid ha tillgång till förvaltarens slutredovisning och förvaltningsredogörelsen.

Rätt att framställa invändning mot utdelningsförslaget tillkommer alla vars rätt berörs av detsamma. Främst berörs givetvis borgenärerna men också gäldenären och de borgenärer som har fordringar på konkursboet (massaborgenärer) kan beröras. Givetvis får också den som anser sig vara konkursborgenär framställa invändning även om förvaltaren i strid mot borgenärens uppfattning har uteslutit denne från utdelning. Om rätten anser att en invändning har gjorts av någon som inte är saklegitimerad, får rätten ändå beakta invändningen. om det av den framgår att utdelnings- förslaget innehåller en uppenbar felaktighet.

Om bevakningsförfarande inte har ägt rum i konkursen kan en invänd- ning rikta sig både mot den föreslagna fördelningen av tillgängliga medel och mot en enskild borgenärs fordran. Har däremot bevakningsförfarande ägt rum. får en invändning normalt sett inte framställas mot en enskild fordran.

Rätten skall pröva en invändning endast om den kan föranleda en änd- ring av utdelningen till en eller flera borgenärer. Vidare är rätten inte skyldig att pröva en invändning som framställs efter den angivna fristens

.,)

• Sida 330
•  Original

utgång. Om invändningen visar på ett uppenbart fel eller brist i utdelnings- förslaget bör dock rätten vara oförhindrad att beakta den.

Andra stycket. 1 det enhetliga konkursförfarandet får fordringar i princip göras gällande formlöst. En fordran kan också göras gällande genom invändning mot utdelningsförslaget. Denna ordning. som överensstämmer med vad som i dag torde gälla i mindre konkurs. är nödvändig för att förebygga rättsförluster.

En sådan ordning är emellertid inte möjlig om ett bevakningsförfarande har anordnats. Tanken bakom ett sådant förfarande i förening med ett anmärkningsförfarande är att man på ett relativt smidigt sätt skall kunna få reda på vilka fordringar som finns och vilka av dem som är berättigade till betalning, eventuellt med förmånsrätt. Har en fordran inte bevakats i rätt tid, kommer den över huvud taget inte i fråga för utdelning i konkursen såvida den inte efterbevakas.

Den nu förordade bestämmelsen hindrar att en borgenär. som inte har bevakat eller efterbevakat senast i samband med att utdelningsförslag upprättaS. kan genom invändning mot utdelningsförslaget uppnå vad han förlorat genom att inte bevaka eller efterbevaka i rätt tid. I sak ansluter bestämmelsen till vad som i dag gäller i ordinär konkurs. Att en borgenär inte kan genom invändning mot utdelningsförslaget anmärka mot en beva- kad fordran följer av 9 kap. 12 & första stycket.

Av 20 & framgår att det vid efterutdelning inte krävs att bevakning äger rum även om bevakningsförfarande har anordnats i konkursen. I den situationen gäller alltså inte den nu aktuella bestämmelsen.

Bestämmelsen, som i lagrådsremissens lagförslag togs upp i den föregå- ende paragrafen. har på lagrådets inrådan flyttats till denna paragraf samt jämkats redaktionellt.

Tredje stycket. Sedan rätten prövat utdelningsförslaget skall den fast- ställa förslaget. eventuellt efter att ha gjort behövliga ändringar däri. Rät- ten kan emellertid också återförvisa förslaget till förvaltaren. Förvaltaren är då bunden av de uttalanden som rätten gör i samband därmed.

Om det inte är fråga endast om enklare ändringar i utdelningsförslaget bör rätten normalt besluta om återförvisning. Mot tingsrättens beslut att återförvisa ett utdelningsförslag till förvaltaren får enligt 16 kap. 6 & första stycket talan inte föras. Den som anser sig förfördelad genom rättens beslut får i stället framföra invändning mot det nya utdelningsförslaget.

Även om fastställelsebeslutet inte överklagas kan det senare komma att ändras. I 14 kap. 9 å andra stycket sägs nämligen att högre rätt får göra den ändring av ett beslut att fastställa utdelningen som föranleds av den högre rättens beslut i fråga om förvaltarens arvode. Angående motiven för denna nyhet får jag hänvisa till specialmotiveringcn under rubriken till 14 kap. och i anslutning till den nämnda paragrafen.

Ett nytt utdelningsförslag behöver enligt tredje stycket andra meningen kungöras endast om det finns skäl till det. Det bör i regel räcka att rätten särskilt underrättar de berörda borgenärerna om det nya utdelningsförsla- get. Efter påpekande av lagrådet har också tagits upp en bestämmelse som föreskriver att borgenärerna skall underrättas om det nya utdelningsförsla- get, om ny kungörelse inte tttfärdas. Även föreskrift om hur invändningsti- den skall beräknas i det fallet har tagits upp.

1] kap.

DJ I'J

• Sida 331
•  Original

I lagrådsremissen gjorde jag vissa uttalanden i frågan i vad mån förval- taren. efter återförvisning, skall beakta sådana omständigheter som har inträffat sedan det förra utdelningsförslaget upprättades och som påverkar det nya. Lagrådet hari sitt yttrande utvecklat och nyanserat dessa. Lagrå- det. vars synpunkterjag kan ställa mig bakom. anför bl.a. följande.

"Som en regel in dubio torde kunna uppställas att de förhållanden som rådde vid tidpunkten för upprättandet av det ursprungliga förslaget bör vara avgörande. Denna grundsats angavs i förarbetena vara den riktiga. när nuvarande regler i 185 få tredje stycket KL om återförvisning av utdelningsförslag i mindre konkurs kom till (prop. 1978/79:105 s. 336, jfr Welamson. Konkursrätt. s. 599. och konkurslagskommittén i SOU 1983:24 s. 325 f). Den bör sålunda bli bestämmande för bl.a. beräkningen av ränta på konkursfordringarna.

I enlighet med vad departementschefen anger i remissprotokollet bör emellertid i vidsträckt omfattning omständigheter som har inträffat under mellantiden kunna beaktas, när det ändrade förslaget utarbetas. Dit hör givetvis konkurskostnader som i samband med utdelningsförfarandet eller annars har tillkommit. Något hinder bör inte finnas mot att nytillkomna tillgångar rycks in i det reviderade förslaget. Konkurslagskommittén dis- kuterar (bet. s. 326") hur man bör förfara med suspensivt villkorade ford- ringar. Kommittén kommer bl. a. till slutsatsen att utdelning bör beräknas för en fordran för vilken medel inte avsattes i det ursprungliga utdelnings- förslaget därför att det ansågs osannolikt att villkoret skulle uppfyllas (jfr 5 kap. 10 å i remissförslaget) men beträffande vilken villkoret under mel- lantiden likväl har uppfyllts. Lagrådet instämmer i denna slutsats.

En betydelsefull fråga är om och i vad mån nytillkomna konkursford- ringar får beaktas när utdelningsförslaget görs om. Att fordringar. som i en bevakningsfri konkurs har gjorts gällande genom invändning mot det gamla utdelningsförslaget och fått rättens godkännande. skall delta i utdelningen ligger i öppen dag. Man torde emellertid kunna gå ett steg längre och hävda att det ligger i linje med den ordning som gäller för utdelningsprövningen i bevakningsfria konkurser att alla fordringar som har blivit kända för för- valtaren under mellantiden kan beaktas på vanligt vis. På annat sätt ligger det till i en bevakningskonkurs. Med reglerna om bevakningsskyldighet är det inte förenligt att en fordran som varken var bevakad eller efterbeva- kad, när det gamla utdelningsförslaget upprättades, kan berättiga till utdel- ning då detta förslag efter återförvisning revideras (se särskilt 7 & andra stycket enligt lagrådets förslag ovan). Denna ståndpunkt måste emellertid modifieras med tanke på vad som gäller om efterutdelning. Skall förval- taren i det reviderade förslaget dela ut medel från nytillkomna tillgångar, bör han sålunda. med analogisk tillämpning av 20% andra och tredje styckena i detta kapitel. ta hänsyn även till fordringar som inte förut har bevakats. Detta betyder att dessa nya fordringar kan tilldelas medel endast ur de nytillkomna tillgångarna."

8å

Om rätten anser att det finns anledning att inte fastställa tttdelning enligt förslaget. skall den genom underrättelser bereda förvaltaren och den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel tillfälle att yttra sig. om det inte är uppenbart obehövligt. Den som har framställt invändning mot

'.»)

• Sida 332
•  Original

utdelningsförslaget skall få tillfälle att ta del av ett yttrande. om det inte är obehövligt.

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga om att fastställa utdelningsförslaget. Förhandling skall hållas. om det begärs av den som har framställt invändning mot förslaget. den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel eller, i fråga om återvinning. förvaltaren. Till förhandlingen skall nu nämnda personer alltid kallas.

Det första stycket är nytt. Det andra stycket motsvarar delvis 16 kap. 13 & KLförslaget och 130 % KL.

Det första stycket har tagits upp på förslag av lagrådet. [ sitt yttrande anför lagrådet bl.a. följande.

"Principen bör vara att rätten inte får underkänna utdelningsförslaget. om den inte dessförinnan har berett dem tillfälle att yttra sig som skulle bli lidande på en ändring. Det är likgiltigt om ändringsförslaget emanerar från en invändning av t.ex. en borgenär eller har aktualiserats av rätten själv. Något automatiskt tillkännagivande av inlagor med invändningar bör inte göras. Rätten bör bilda sig en preliminär uppfattning om det befogade i en framställd invändning och kommunicera denna endast om den finner an- ledning att inte följa utdelningsförslaget.

I första hand är det de borgenärer som kan få sin utdelning minskad som bör få tillfälle att yttra sig. Också gäldenären kan var berörd, t.ex. därför att det invändningsvis har gjorts gällande en ny fordran. Han har emellertid i och för sig inget berättigat intresse av hur tillgängliga medel fördelas mellan dem som är hans borgenärer. Förvaltaren bör lika litet som för närvarande i klanderprocessen anses inblandad som part men bör likväl regelmässigt höras före en ändring i utdelningsförslaget. Om han begagnar sig av sin befogenhet enligt 4 kap. 19 så att påkalla återvinning under utdelningsförfarandet. kommer han att inta partsställning i denna del (se vidare under 16 kap. 6 å).

Kommunikationsreglerna bör utformas närmare under hänsynstagande till de speciella förhållanden som föreligger i en konkurs. med kanske många borgenärer berörda. Till en början bör sålunda kunna dispenseras från informationsskyldigheten i klara undantagsfall (jfr NJA II 1979 s. 99). En ändring i utdelningsförslaget kan t.ex. vara betingad av en uppenbar felräkning eller, även om den inte framstår som fullt så lättkonstaterad. minska utdelningen för envar som berörs med endast ett rent försumbart belopp.

Vidare bör ett föreläggande att yttra sig få sändas till intressenterna i vanliga brev. alltså genom underrättelser; delgivning skulle kunna göra förfarandet mycket tungrott. [ vissa fall då tillkännagivande skall ske för de oprioriterade fordringsägarna kan också utsändandet av underrättelser te sig onödigt kostsamt. För bl.a. sådana fall förordar lagrådet i 15 kap. 3 & en regel som gör det möjligt att byta ut underrättelserna mot en kungörel- se. Det kan tilläggas att kostnaderna såväl för underrättelser till borgenä- rerna som för kungörelsen enligt 14 kap. l 5 blir att anse som konkurskost- nader som primärt skall utgå ur konkursboet.

I första hand bör övervägas föreläggande om ett skriftligt yttrande inom en viss tid. I ett sådant yttrande kan förvaltaren påkalla återvinning enligt 4 kap. 19 ä 2: utan ett yrkande av förvaltaren kan rätten inte vid fastställel- seprövningen ta upp återvinningsfrågan. Det är självklart att den borgenär mot vilken återvinningsyrkandet är riktat i sin tur måste beredas tillfälle att komma in med påminnelser. Även i andra fall bör huvudregeln vara att den som har framställt en invändning mot utdelningsförslaget skall få del av ett inkommet yttrande häröver innan rätten gör sitt ställningstagande.

• Sida 333
•  Original

Skriftväxlingen kan vid behov följas av en förhandling inför rätten enligt regler i ämnet som med lagrådets förslag bildar ett andra stycke i 8 &. Inget hindrar emellertid att rätten fullgör sin kommunikationsskyldighet enligt första stycket genom att direkt kalla till en förhandling. Kretsen av dem som skall kallas bör vara identisk med de intressenter som anges i första stycket. Föreskrift om att kallelserna skall delges bör inte meddelas (se 15 kap. 4 €).

Kallelser till fordringsägare utan förmånsrätt kan. när adressaternas antal är stort. enligt 15 kap. 3 % ske i form av en kungörelse."

Vad lagrådet sålunda uttalat kanjag ansluta mig till.

I det andra stycket har tagits upp bestämmelser om förhandling för prövning av utdelningsförslag. För närvarande prövas klander av utdel- ningsförslag i ordinär konkurs vid en förhandling inför rätten. I mindre konkurs däremot är prövningsförfarandet inför konkursdomaren rent skriftligt.

1 det enhetliga förfarandet bygger ordningen för prövning av utdelnings- förslag på vad som för närvarande gäller i mindre konkurs. Det bör emel- lertid observeras att i konkurser utan bevakningsförfarande det inte sällan är först i samband med utdelningsförfarandet som en borgenär har tillfälle att invända mot en annan borgenärs fordran. Vid prövningen av utdel- ningsförslaget kan i sådana konkurser komma upp frågor om t.ex. betal- nings- eller förmånsrätt. vilka i konkurser med bevakningsförfarande nor- malt har klarats av på ett tidigare stadium.

De flesta frågor som kan tänkas uppkomma bör rätten kunna pröva på handlingarna. Vissa frågor kan emellertid behöva utredas närmare. Även bevisfrågor kan tänkas förekomma. I syfte att undvika att frågor förs upp till hovrätten utan att vara ordentligt utredda bör därför ges möjlighet för rätten att hålla förhandling för att pröva invändningar mot ett utdelnings- förslag.

Paragrafen ger rätten befogenhet att hålla förhandling för att pröva en sådan invändning. Syftet är att ge rätten ett bättre underlag för prövningen. Förhandling kan hållas på rättens eget initiativ eller på begäran av part. Rättens beslut att hålla eller inte hålla förhandling kan inte överklagas.

På förslag av lagrådet har också tagits upp en föreskrift som ger den som till sin nackdel berörs av en ifrågasatt ändring av utdelningsförslaget rätt att efter framställning få sin sak prövad vid en förhandling. Rätt att begära förhandling bör tillkomma också förvaltaren när han har påkallat återvin- ning. Även utan uttryckligt förbehåll i lagtexten torde det stå klan att rätten inte behÖVer efterkomma en sådan begäran av en person vars "invändning”. även om den i och för sig är befogad, inte kan leda till ändring i utdelningsförslaget till hans egen förmån och alltså inte berör hans rätt i konkursen.

I andra stycket anges vidare vilka som skall kallas till förhandlingen. Dessa är i princip desamma som för närvarande skall underrättas enligt 130 & KL. Någon kungörelse om förhandlingen skall inte utfärdas. Borge- närs eller annans utevaro utgör inte något hinder mot att frågan avgörs (se 16 kap. 2 5).

Rätten är vid sin prövning inte bunden av de yrkanden och åberopanden som gjorts vid förhandlingen. Inte heller är rätten formellt bunden av de