om ny konkurslag

Regeringens proposition dr IS

[= 1986/87:90

om ny konkurslag Prop

1986/87:90

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 5 februari 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1921 års konkurslag ersätts av en ny lag i

ämnet. Denna innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

De olika handläggningsformerna ordinär konkurs och mindre konkurs slås samman till en enhetlig handläggningsform. Institutionen konkursdo-

mare avskaffas och ersätts med konkursdomstolen (tingsrätten) som sådan. Bevakningsförfarande skall äga rum först efter särskilt beslut av rätten. Detta förutsätts normalt sett ske endast om de oprioriterade ford-

ringarna kommer i fråga för utdelning.

I fråga om själva konkursförvaltningen innebär förslaget bl. a. att förvaltaren åläggs skyldighet att höra tillsynsmyndigheten innan han vidtar viktigare förvaltningsåtgärder. Förvaltaren ges möjlighet att beakta inte bara

borgenärsintressena utan i viss utsträckning även intresset att långsiktigt

trygga sysselsättningen vid bedömningen av olika frågor som rör förvaltningen. Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsma-

terial rörande hans ekonomiska förhållanden åläggs skyldighet att lämna ut

alla handlingar som rör boet till förvaltaren.

Förslaget innebär också att utdelningsförfarandet avsevärt förenklas.

I fråga om återvinning föreslås på grundval av ett betänkande från kommissionen mot ekonomisk brottslighet vissa ändringar som är avsedda alt utvidga återvinningsmöjligheterna. I fråga om rättshandlingar mellan

gäldenären och närstående till honom föreslås sålunda bevislättnader för

den som påkallar återvinning av otillbörliga rättshandlingar och vidare

förlängning av vissa återvinningsfrister. Ett annat förslag går ut på att

bestämmelsen om återvinning av uppenbart oskälig lön utvidgas till att gälla generellt och inte enbart närstående till gäldenären. Ändringarna

I Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 90

för beräkning av den ettåriga talefristen för återvinning skall vara dagen för konkursbeslutet i stället för fristdagen, dvs. vanligen dagen för ansökan

om försättande i konkurs.

Slutligen bör nämnas att förslaget innefattar en omfattande redaktionell översyn och systematisering av konkurslagstiftningen.

Den nya konkurslagen med följdändringar i annan lagstiftning föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

Konkurslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser 18 Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av

sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärer-

nas räkning av konkursboet.

28 En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

3& Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

4§ Ett konkursbo som är på obestånd kan försättas i konkurs. Vad som

är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådana fall gälla konkursboet.

58 Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag

annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på

utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med rätt att hålla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

6§ Om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i det följande.

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m. Konkursansökan m.m. 1§ Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behö-

rig, om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa

bristen.

2§ Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig,

skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt

vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

3& Görs ansökningen av gäldenären, bör till ansökningshandlingen bifogas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en dödsbodelägare om att boet skall försättas i konkurs, skall till ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har skett, uppgift om dagen därför. Har inte bouppteckning förrättats, skall uppgift om varje delägares namn och postadress lämnas.

48 Görs ansökningen av en borgenär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifo-

gats denna skall ges in i två exemplar.

5§ En ansökan skall avvisas, om den i de avseenden som avses i 3 eller 4§ eller i övrigt är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning 1 sak och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

6 & Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för en

fordran får äga rum, skall detta godtas som stöd för behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Detta

gäller dock inte, om en domstol har förordnat att avgörandet inte får

verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om

skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 § utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 §i samma kapitel.

I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Bevisning om obestånd

7 § En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas. om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.

88 Om inte annat visas, anses en gäldenär vara insolvent, när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex måna-

derna före konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till

full betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller. om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar.

9 8 En gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125), skall om inte annat visas anses insolvent, om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och

skulden då ännu inte är betald. |

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Konkurshinder 108 En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären,

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande.

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Säkerhetsåtgärder 118 Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det

med skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätten, om det

finns särskild anledning, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på att ansökningen prövas.

I fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvar-

stad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken, om inte något annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken.

Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

12§ Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs. får rätten, om det finns särskild anledning till det, förbjuda gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant

reseförbud meddelas får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass

för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräckligt med ett reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på den styrelseledamot, verkställande direktör, bolagsman och likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 5, 6 och 8 §§ rättegångsbalken, om inte något

annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

13 & Frågor om säkerhetsåtgärder enligt 11 eller 12 3 tas upp på begäran av en borgenär, Innan rätten meddelar beslut i frågan skall gäldenären ges tillfälle att yttra sig, om det lämphgen kan ske. Rätten får hålla förhandling för prövning av fråga om säkerhetsåtgärd. Till förhandlingen skall gäldenären och borgenären kallas. Kallelserna bör delges. Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 10 § tredje stycket och 11 §. Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Prövning av konkursansökan m.m. 14 § Upptas en gäldenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen. Gäldenärens konkursansökan skall dock prövas vid en förhandling, om 1. det med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens eller 2. ansökningen avser ett dödsbo som inte står under förvaltning av boutredningsman och ansökningen inte har gjorts av samtliga delägare. Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären kallas. I fall som avses i andra stycket 2 skall även de dödsbodelägare som inte har biträtt ansökningen kallas. Ansökningen kan prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen. I kallelsen skall han upplysas om detta. En konkursansökan som avses i andra stycket 2 skall förklaras vilande, om det görs en framställning om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Om dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman, förfaller kKonkursansökningen.

15 8 En kallelse som avses i 14 § tredje stycket skall delges. Kallelsen får delges enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands.

16 8& Upptas en borgenärs konkursansökan, skall rätten sätta ut en förhandling för prövning av ansökningen. Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. Parterna skall i kallelsen upplysas om den i 19 § föreskrivna påföljden av att part uteblir. I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursansökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandlingen ändå skall hållas.

17 § I fråga om kallelser enligt 16 § tillämpas 15 §. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 § delgivningslagen

(1970:428), får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under sär-

skild vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären.

18 & Om gäldenären före förhandlingen medger en borgenärs konkursan-

sökan, skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner att det finns särskilda skäl mot antagandet att gäldenären är insolvent. skall konkursansökningen dock prövas vid förhandlingen.

Rätten skall genast underrätta gäldenären om detta.

Behöver frågan om att försätta gäldenären i konkurs inte prövas vid förhandlingen, skall denna ställas in och borgenären genast underrättas om

detta.

198 Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären medger ansökningen.

Ansökningen fär prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen.

208 En förhandling där frågan om att försätta gäldenären 1 konkurs skall prövas får skjutas upp på en parts begäran när det finns särskilda omständigheter. Uppskov fär dock inte utan synnerliga skäl meddelas, om sökanden motsätter sig det. Endast om det är nödvändigt får uppskovet göras längre än fyra veckor.

218 Om flera konkursansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först. skall

det vad gäller frågor som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökan som kom in först.

228 En konkursansökan får inte återkallas sedan beslut om konkurs har

meddelats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller

medgett en borgenärs konkursansökan, skall dock högre rätt upphäva beslutet, om gäldenären efter att ha överklagat visar att han är solvent.

238 I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken i tillämpliga

delar. Bestämmelsen i 18 kap. 2 § skall dock inte tillämpas. Borgenären fär utan hinder av 14 § samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på

ersättning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordring-

ar.

Åtgärder vid konkursbeslut m.m.

24 & När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde).

2, snarast utse förvaltare,

3. kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär

som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övriga borgenärer till edgångssammanträdet.

Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

255 Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs. skall tingsrätten genast kungöra den högre rättens beslut. Egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskost-

naderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Överflyttning av en konkurs

26 & Om det sedan ett beslut om konkurs har meddelats finns synnerliga skäl för att handlägga konkursen på någon annan ort, kan rätten efter

samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

3 kap. Verkningar av konkurs

Gäldenärens förlust av sin rådighet

183 Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inte råda

över egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

285 En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas

senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl. om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges I första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse

eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jäm-

förbara värdehandlingar.

Egendom som ingår i ett konkursbo

38 Tilleti konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av 2 §, all

egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller

tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.

Till konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boet genom

återvinning enligt 4 kap.

4§& Gäldenären får behålla lön och inkomst som vid utmätning jämställs med lön, om beloppet inte betalts ut vid konkursens början, samt inkomst

av sådant slag som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den män inkomsten, efter skatteavdrag, uppenbart överstiger vad som

behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt för annan under-

hållsskyldighet som gäldenären har. Om rätten till pension eller livränta är

sädan att den kan utmätas, får konkursboet förfoga över den. Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående

ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller

annat sådant.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om sådan inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen.

Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till

gäldenären.

5§& Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som

enligt 5 kap. 1. 2 och 4 §§ utsökningsbalken undantas från utmätning.

I stället för 5 kap. 1§ 7 utsökningsbalken gäller att. om någon annan utväg till försörjning saknas, nödvändigt underhåll får betalas av konkursboet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under

en månad från den dag då beslutet om konkurs meddelades eller, om det

finns synnerliga skäl för det, under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första

stycket den dödes efterlevande familj. 1 stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken.

6 §& Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som

avses i 4 och 5 §§ skall prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av

förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndigheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses 1 första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om sådan besvärstalan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmätning av lön.

Utmätning vid konkurs 7& Sedan beslut om konkurs har meddelats, får egendom som hör tll konkursboet inte utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är

åtgärden utan verkan.

Utan hinder av konkurs får ändå egendom, i vilken panträtt för viss fordran gäller, utmätas för fordringen.

8§ Har utmätning hos gäldenären skett innan beslut om konkurs medde-

lats, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om inte något annat följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden inte

hade panträtt och om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmät-

ningen skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningsbalken skulle ha

betalts till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade pant-

rätt, i stället redovisas tll förvaltaren.

behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller om det finns några andra synnerliga skäl för det. Uppskov får begäras även av en borgenär vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkursboet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet.

Hade utmätningssökanden inte panträtt och skall den förmånsrätt som

han har vunnit genom utmätningen gå åter, skall även utmätningen gå åter om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Rättegång vid konkurs m.m.

98 Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens

talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan. skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får inte så länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan,

tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk.

Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären.

Gäldenären skall underrätta domstolen om konkursen i de fall som avses

i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet medde-

lande om rättegången.

108 Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller

tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna

redovisning till konkursboet utföra tvisten. om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen.

4 kap. Återvinning till konkursbo Inledande bestämmelser

18¶Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med

vad som anges i detta kapitel. Återvinning får dock inte ske av

1. betalning av skatt eller avgift som avses i I $ lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen var förfallen till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äktenskaps-

eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den

underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

28 Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen

har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet

förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med

fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har 10

förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

3§ Som närstående till gäldenären anses den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

1. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,

2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under I,

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande

över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver, 4. den som är närstående till någon som enligt 1—3 är närstående.

4§ Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Förutsättningar för återvinning

5§& En rättshandling, varigenom på ett otillbörligt sätt en viss borgenär har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna celler hans skulder har ökats, går åter. om gäldenären var eller genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet. blev insolvent samt den andre kände till eller borde ha känt till gäldenärens

insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Närstående till gäldenären skall anses ha sådan kännedom som anges i

första stycket, om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde

ha haft sådan kännedom.

Om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före fristdagen, gär den åter

endast när den har gällt någon närstående till gäldenären.

6 & En gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år

eller, när den har skett till någon som är närstående till gäldenären. tre år

före fristdagen går åter. om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppen-

bart. att avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt denna paragraf.

7 & Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid

vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd mån eller avstått från "n

motsvarande mån åter. om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än tre år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

8§& Betalning av lön, arvode eller pension, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och

omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har betalningen skett dessförinnan men senare än ett är eller, när den skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter betal-

ningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

98 Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått över-

skott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller. när åtgärden väsent-

ligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristda-

gen, går den åter i motsvarande mån. om det inte visas att gäldenären efter

överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvara-

de hans skuider. Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen.

Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären elier närstående till ho-

nom, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare

än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller

genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat

gäldenären eller närstående till honom. tre år före fristdagen, går den åter,

om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det

föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

10& Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går äter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning tillämpas

också när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inte

hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

11 & Betalning för en växel eller en check går åter i de fall som avses i 10 § endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att

göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han kunde erhålla täckning.

Om ätervinning av en betalning är utesluten till följd av vad som sägs i

första stycket. är den som skulle ha burit den slutliga förlusten om betalningen hade uteblivit skvIdig att utge ersättning under samma förutsättningar som hade gällt för återvinning, om betalningen hade skett till honom som borgenär.

12 8 Säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före

fristdagen går åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller

inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerhe-

ten överlämnats till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan

men senare än två är före fristdagen, går den åter under angivna förutsättningar. om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden

blev insolvent. Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären

eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga om ansökan har gjorts senare än på den inskriv-

ningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

138 Förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom ut-

mätning gär äter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen skett till förmån för någon som är närstående till gäldenären, går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen

och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Förmänsrätt på grund av betalningssäkring går åter. om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Verkan av återvinning

148 Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett åter-

bäras till konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären nägot vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inte har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detta.

Finns den egendom som skall återbäras enligt första eller andra stycket inte i behåll, skall ersättning för dess värde utges. Är återbäring av viss

egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det

medges honom att utge ersättning I egendomens ställe.

158 Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkast-

ning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgörs

egendomen äv ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendo-

mens värde, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) till och med den

dag då skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 §. kan han förklaras skyldig att utge även avkastning som belöper på tiden från det att han

mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid beräknas enligt 5 § räntelagen.

Den som har lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som återbärs har rätt till ersättning för denna, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Återvinns en säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske, skall ersättning utges.

16 § Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av gäldenären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förplik-

telsen. är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning återbära mer än vad som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten, kände till eller

borde ha känt till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det, direkt till boet på nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelsen,

om den i stället hade skett till honom.

Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått

borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen.

17 & Skyldighet för någon annan än konkursboet att enligt 14, 15 eller

16 § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteck-

ningshandling eller på nytt ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om det

finns synnerliga skäl.

188 Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar denna rätt.

Talan om återvinning m.m. 198 Förvaltaren får påkalla återvinning

I. genom att väcka talan vid allmän domstol,

2. genom att göra anmärkning mot bevakning eller i samband med

utdelningsförfarandet bestrida yrkande i annan ordning om betalningseller förmånsrätt i konkursen eller

3. genom att göra invändning mot annat yrkande som i rättegång fram-

ställs mot konkursboet.

Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid

allmän domstol.

För återgång av förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

20 §& Talan vid allmän domstol om återvinning får väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från

det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är det fråga om återgång av en bodelning, får talan

även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som bar kommit boet till godo genom rättegången.

218 Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen. Om utdelning har ägt rum, är han vid återbäring till boet berättigad att avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning enligt tidigare utdelningsförslag, om fordringen då hade varit känd. Vid senare utdelning skall utdelning beräknas för vad som

kan återstå av en sådan fordran.

5 kap. Fordringar i konkurs

Fordringar som kan göras gällande

18 I konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte något annat följer av 3 kap.

28.

En fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

28 I konkurs får inte fordran på lön, arvode eller pension göras gällande i

den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med

hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i Övrigt.

Den som enligt 4 kap. 3 § skall anses som närstående till gäldenären får

inte göra gällande sådan fordran i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till vad som angetts i första stycket och inte i något fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

338 En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en penstonsstiftelse.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar 48 Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalning som en medgäldenär har gjort,

1. om avbetalningen har skett genom ackord, konkurs eller annan fördel-

ning av en insolvent medgäldenärs bo,

2. om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen eller

3. om och i den mån avbetalningen har medfört rätt för medgäldenären att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum, skall dock avdrag göras.

Om utdelningen överstiger borgenärens återstående fordran, skall över-

skottet fördelas enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen. 15

mans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20 § lagen (1980: 1102) om handelsbolag och enkla bolag.

5§& När avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 § skall beräknas på ett

högre belopp än den återstående fordringen, skall utdelningen beräknas

gemensamt för borgenären och en medgäldenär som har en regressfordran.

Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Om flera

medegäldenärer har rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären

har fått sitt, skall överskottet fördelas mellan dem enligt vad som följer av

gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma

att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

68 Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att utnyttja säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde.

Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran

hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

78 Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än

tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen. skall utdelning för den regressfordran som han därigenom har fått beräknas på samma belopp som

skulle ha tillämpats i fråga om utdelning till borgenären om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en regressfordran med anledning av en tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

8§& Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs och om den konkursen inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs, har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 § tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

98 Vad som sägs i 4—8 §8 om solidariskt betalningsansvar tillämpas också i de fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Vissa fordringar som är beroende av villkor

10 & Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären

inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar,

skall utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag. om det saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas.

Beräkning av ränta på fordringar under konkurs m,m.

118 För en fordran som är förenad med förmånsrätt och som löper med

ränta skall ränta beräknas till den dag då utdelningsförslaget upprättas eller, om medlen betalas ut i förskott. dagen för utbetalningen.

ränta hade kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande, skall ränta för den

beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) från dagen för konkursbeslutet,

om fordringen då var förfallen till betalning och annars från dén senare dag då fordringen förfaller till betalning. Räntan skall beräknas till dag som avses i första stycket.

För fordringar utan förmånsrätt beräknas från dagen för konkursbeslutet ränta mellan borgenärerna endast om boet räcker till betalning av mer än

beloppet av alla fordringar i konkursen utan förmånsrätt, i förekommande

fall inberäknat vid konkursbeslutet upplupen ränta. Räntan bestäms med tillämpning av första och andra styckena.

128 För en fordran som inte löper med ränta före förfallodagen skall

utdelning beräknas endast på det belopp som efter fem procents årlig ränta

utgör fordringens värde nedan angiven dag, om fordringen då inte var

förfallen, nämligen 1. om fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt, den dag då utdelnings-

förslaget upprättas,

2. om fordringen inte är förenad med förmånsrätt och inte utgår fullt,

dagen för konkursbeslutet.

Betalas medel ut i förskott till borgenären för en fordran som avses i första stycket I och var fordringen då inte förfallen, skall utdelningen i stället beräknas efter fordringens värde på betalningsdagen.

Värdering av vissa fordringar

13§ En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall vid

utdelning uppskattas till skäligt belopp.

En fordran på pension som inte är förfallen till betalning den dag då

utdelningsförslaget upprättas skall uppskattas till det belopp som motsva-

rar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker

med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfäs-

telse m.m. En fordran på ränta eller annan förmån som skall utgå under

någons livstid och som inte är förfallen till betalning den dag då utdelningsförslaget upprättades skall uppskattas med ledning av 3 § angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gäller den dag då utdelningsförslaget upprättas. Betalas medel ut i förskott till

borgenären, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

148 Om en gäldenär som i en konkurs har fätt ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit. Han får dock inte

uppbära mer än vad han har rätt till enligt ackordet.

Första stycket ullämpas också när gäldenären har fått ackord enligt ackordslagen (1970:847).

Kvittning i konkurs 15§& En fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte om

2 Riksdagen 1986i87.1 samt Nr 90

kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet.

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären har rätt att få ut fordringsbeloppet endast om viss omständighet inträffar, skall

borgenären fullgöra sin förpliktelse trots att han annars hade haft rätt att

kvitta. Om han före den dag då utdelningsförslaget upprättas visar att

villkoret har uppfyllts. har han emellertid rätt att återfå motsvarande belopp i den mån det inte överstiger vad han har att fordra. Finns det anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall ett för

borgenären beräknat belopp avsättas när utdelningsförslaget upprättas.

16 8 En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna

fristdagen får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären

hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådan överlåtelse och borgenären då hade skälig anledning att anta att gäldenären var insolvent.

En borgenär som har satt sig i skuld tll gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel får inte kvitta i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

17 § En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller någon

annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressfordran) anses vid tillämpningen av 15 och 16 §& ha förvärvats när hans

förpliktelse grundades.

Även om bevakningsförfarande äger rum i konkursen, behöver en bor-

genär som har rätt att kvitta inte bevaka sin fordran i den mån den täcks av gäldenärens fordran. När kvittning inte får ske, får borgenären trots det på

sin skuld avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning i konkursen. om hans fordran intill skuldbeioppet hade bevakats i rätt tid.

Överlåter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätten

till kvittning, skall boet gottgöra borgenären för detta.

6 kap. Gäldenärens skyldigheter m.m. Förbud mot näringsverksamhet under konkurs 18 En gäldenär som är en fysisk person får inte under konkursen driva

näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i

2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 15, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet.

Om näringsförbud efter särskild prövning finns det bestämmelser i lagen (1986:436) om näringsförbud.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs 28 Gäldenären skall ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltare och

granskningsmän de upplysningar om boet som de begär.

Gäldenären skall för förvaltaren redogöra för boet och på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen. Är gäldenären en

juridisk person och finns det flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet

sakna betydelse för boutredningen.

Vid förlikningssammanträde och sammanträde för prövning av ackordsförslag skall gäldenären närvara, om han inte har laga förfall eller rätten

medger att han uteblir. Att gäldenären uteblir från ett sammanträde hindrar

inte att de ärenden som skall förekomma på sammanträdet handläggs.

Bouppteckningsed

3& Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Han skall

göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs

och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller

upptagits någon tillgång eler skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare. behö-

ver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

4§ Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgångssammanträde. Ed-

gångssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare, om det är nödvän-

digt med hänsyn tll konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäldenären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssamman-

trädet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten.

skall rätten så snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in

genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssammanträdet skall trots det hällas på utsatt tid. När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall

avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas

där han vistas. Edgången får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

£$ När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år. skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredning-

en.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet

skall delges.

Bifalls yrkandet, skall edgången fullgöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om

edgångens fullgörande gäller 4 § andra stycket.

Tvångsmedel m.m.

6 & Gäldenären far inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig utomlands utan rättens

medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl au befara att

skrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas. Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna orten.

7 & Ett beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller om förbud att utfärda pass meddelas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När det inte längre finns skäl för ett sådant beslut, skall beslutet omedelbart hävas. Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf. skall rätten ge gäldenären. förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten får också hålla förhandling i frågan. Till en sådan förhandling skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och gäldenären kallas. Kallelsen till gäldenären bör delges. Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

8& Har gäldenären med anledning av ett beslut enligt 2 kap. 12 § lämnat ifrån sig sitt pass, skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig utomlands, har han inte rätt att återfå passet. En motsvarande omprövning skall ske, om förbud att utfärda pass har meddelats.

98 Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3. 5 eller 6 § eller överträder ett reseförbud enligt 6 §, kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud som här har angetts. Om någon annan än gäldenären undandrar sig att fullgöra edgång som har förelagts honom enligt 5 §, kan han efter omständigheterna föreläggas vite. hämtas eller häktas. Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseförbud enligt 6 §, skall han dock häktas om det inte är uppenbart att det är onödigt. Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

10 & Frågor om åtgärder enligt 9 § eller om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Innan rätten beslutar i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätten ge den som avses med åtgärden. förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Begärs någon häktad, skall rätten på yrkande förordna biträde åt honom, om det inte är uppenbart att sådant inte behövs. Biträdet har rätt till ersättning av staten för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga

delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Ogillas häktningsyrkandet och beror detta på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet, skall sökanden ersätta statens kostnader för biträdet.

118 Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga som avses i 10 8.

Har häktning begärts, skall förhandling hållas, om det inte är fara i dröjsmål.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och. om möj-

ligt, den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse skall delges. Han får hämtas till förhandlingen, om det finns skäl till det. Har

han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på

annat sätt håller sig undan, hindrar hans utevaro inte att yrkandet prövas.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte var närvarande vid rätten, skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos rätten. När en sådan anmälan har gjorts. skall förhandling i häktningsfrå-

gan hållas snarast och senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet

verkställdes.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Finns det inte längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den

häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

128 Om någon är häktad med stöd av 2 kap. 12 8, skall rätten i samband

med konkursbeslutet pröva om denne fortfarande skall vara häktad. Före-

ligger skäl till häktning enligt 9 §, skall häktningen bestå. Vid tillämpning

av 118 fjärde stycket inräknas även tid under vilken gäldenären hållits

häktad med stöd av 2 kap. 12 8.

138 Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas 2 § första stycket,

6—8 §§ samt 9 §& första, tredje och fjärde styckena även på en styrelseledamot, en verkställande direktör, en bolagsman och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökning-

en kom in till tingsrätten.

Ersättning för inställelse 14 8 Om gäldenären är i behov av det, är han berättigad till skälig ersätt-

ning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han till följd av bestämmelserna i 2—5 §§ inställer sig hos rätten eller någon annanstans.

Vad som har sagts nu gäller även för en sådan person som avses i 13 8.

Har ett yrkande enligt 5 § andra stycket riktats mot någon annan än den som avses i 13 §, är han berättigad till skälig ersättning av boet för inställelse enligt 5 § tredje eller fjärde stycket.

Beslut om ersättning meddelas av rätten.

7 kap. Förvaltning och tillsyn Förvaltare

18 En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdra-

get kräver, ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende samt även i Övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare.

28 Förvaltare utses av rätten.

Rätten bestämmer också antalet förvaltare. Flera än en förvaltare får

utses endast om det med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera.

Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske.

3 & Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas, skall tiillsynsmyndigheten höras.

Frågor om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltare. en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall höras. Rätten får, om det behövs, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

48 Om flera förvaltare handhar förvaltningen odelad, får de endast gemensamt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd som kan medföra en förpliktelse för boet.

Finns det två förvaltare och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller ett beslut som enligt denna lag ankommer på dem eller är förvaltarna flera

än två och finns det inte majoritet för en viss mening, skall den mening

gälla som tillsynsmyndigheten biträder.

Entledigande av förvaltare m.m. 5& Om en förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, skall rätten entlediga honom.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts. Om någon annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva

frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten,

förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs, skall de kallas till förhandlingen genom kungörelse.

Rätten får, om den finner skäl till det, i avvaktan på förhandlingen

försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall tillsynsmyndig-

heten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

6 & Om en förvaltare entledigas, skall rätten genast utse en ny förvaltare.

Första stycket gäller inte om det finns flera förvaltare och någon av dem

entledigas samt rätten, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

Rådgivare och förlikningsman

7 & Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt

rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter. :

Den som är anställd vid en domstol får inte vara rådgivare eller förlik-

ningsman.

När uppdraget är slutfört skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört. Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

Förvaltarens allmänna åligganden m.m.

8§ Det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt

och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb

avveckling av boet.

Första stycket hindrar inte att förvaltaren vid avvecklingen av boet

beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

9 & Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet

och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten.

108 I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och

särskilt berörda borgenärer, om det inte föreligger hinder mot det. Förval-

taren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske.

118 Om förvaltaren finner det nödvändigt, får han anlita ett sakkunnigt

biträde för viss förvaltningsåtgärd.

12 § Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att lämna ut materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

13 § Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets

tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna

skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall

vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om

de böcker och handlingar som avses i 12 8.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyn-

digheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten. behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren 23

anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en

vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteck-

ningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta.

14 & Förvaltaren får, om det behövs, begära handräckning av kronofog-

demyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gälde-

närens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Detsamma gäller sådant räkenskapsmaterial som avses i 12 § andra stycket. Kronofogdemyndigheten får då genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och,

om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt. I fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller åtgärd

enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan

mot utmätning i allmänhet.

15 8 Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets

tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2, en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinst-

utdelning eller annan olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller

lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet

enligt 13 kap. 2 3 aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning kan

antas ha inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda närings-

förbud enligt 2 § lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under

det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har

tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, tillsyvnsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig. skall den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

16 § Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för något brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare om det och ange grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten.

Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person,

någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fråga,

skall förvaltaren omedelbart underrätta äklagaren om detta och ange grun-

den för misstanken.

17 & Förvaltaren skall till sin slutredovisning bifoga en redogörelse för de åtgärder som han har vidtagit för att efterforska sådan brottslig gärning som avses I 16 § första stycket och sådant förfarande som avses i andra

stycket samma paragraf samt resultatet av dessa efterforskningar.

Förvaltarens medelsförvaltning m.m. 188 Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall

snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank. Detta behöver dock inte ske i den mån medlen behövs till betalning av

löpande utgifter.

Även sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank mot ränta till dess medlen betalas ut enligt 11 kap. Förvaltaren skall underrätta tillsynsmyndigheten om i vilken bank medlen står inne.

19 8 Förvaltaren skall. oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyl-

dighet för gäldenären. löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte god

redovisningssed kräver att bokföringen sker på något annat sätt. Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas

22 § bokföringslagen (1976:125). Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyl-

dighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och upp-

giftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

208 Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter

edgångssammanträdet. skall förvaltaren inom en månad därefter till till-

synsmyndigheten avlämna en berättelse. i vilken alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank, skall till berättelsen bifogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och

uttag som har förekommit. Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod avge en sådan berättelse som sägs i första

stycket för den senaste perioden. Denna skall även innehålla fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

Förvaltaren skall snarast skicka en kopia av berättelsen till rätten.

boets medel är insatta i bank, inom en månad från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 20 §

första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre

finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla det till myndigheten.

228 Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att de

böcker och andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs till gäldenären, skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall

bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Redovisning av medel till tredje man

23 § Särskilda bestämmelser finns om en kommittents rätt att, när gäl-

denären såsom kommissionär för kommittentens räkning i eget namn har

ingått avtal, mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet. Detsamma är fallet i fråga om en kommittents rätt till redovisning för sädana belopp som flutit in till kommissionärens konkursbo för sålt gods. Om gäldenären i något annat fall före konkursbeslutet har sålt någon

annans egendom, har den vars egendom sålts rätt att, om betalningen helt eller delvis flutit in till konkursboet efter konkursbeslutet. av förvaltaren få redovisning för vad som har flutit in. I den mån betalningen inte har erlagts av köparen har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot köparen, om inte köparens rätt därigenom skulle åsidosättas.

Vad som har sagts nu om rätt att få redovisning av förvaltaren skall

också gälla om det i något annat fall till konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skulle haft skyldighet att redovisa till annan.

248 Om gäldenären vid konkursbeslutet innehade redovisningsmedel

som skall vara förbehållna någon annan, skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem tillsammans med den ränta som har

upplupit från dagen för konkursbeslutet. När det gäller att fastställa vad

som sålunda skall tillkomma en redovisningsborgenär, dennes rätt i övrigt i konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av förfarandet, tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt. Ansvaret för sådan kostnad skall dock vila på redovisningsborgenären endast i den mån boet annars inte

lämnar tillgång till det betalning av kostnaden.

Tillsynen över förvaltningen

25 § Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndigheter.

En kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift 1 konkursen.

268 I fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller

utöver vad som följer av 11 § förvaltningslagen (1986:223) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs

gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

278 Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett

ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Den skall då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Myndigheten får, när den finner det lämpligt, inventera

konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och

förvaltningen i övrigt.

288 Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till de böcker och andra hand-

lingar som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om

boet och dess förvaltning till rätten. borgenärer, granskningsmän eller

gäldenären.

298 Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas i andra fall än de som avses i 3 kap. 6 §.

Granskningsman 30 & Om en borgenär begär det, skall rätten förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären

föreslår, om han är lämplig. Granskningsmannen skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet.

Om borgenären begär det, skall även en ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör framställning om det eller om han visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

8 kap. Försäljning av egendom Inledande bestämmelser 1§ Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, om inte

något annat följer av bestämmelserna i 2—5 §§, 6 § andra stycket, 8 §

andra stycket, 14 § samt 12 kap. 1 § tredje stycket.

2§ Har gäldenären drivit en rörelse. får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån det är ändamåls-

enligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

3& Har gäldenären överklagat konkursbeslutet, får inte mot hans vilja någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har prövat besvären.

Första stycket utgör inte hinder mot I. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 7 och 8 §§ samt 2 och 10 §§ i detta kapitel,

2. försäljning av sådan lös egendom som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam värd,

3. försäljning i annat fall av lös egendom, i den mån medel annars skulle saknas till betalning av utgifter för boet.

48 Om gäldenären ger in ett ackordsförslag, får egendomen 1 boet inte

säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som nu har sagts utgör inte hinder mot en försäljning om

1. den är förenlig med ackordsförslaget,

- den föranleds av skäl som sägs i 3 § andra stycket I och 2,

WII . den behövs för ändamål som anges i 12 kap. 24 § eller BR . det finns andra särskilda skäl.

5§& Om en inteckningshavare eller någon annan borgenär som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom yrkar att den egendomen skall säljas genom förvaltarens försorg och om hans rätt till betalning ur egendomen har lämnats obestridd eller fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande, får försäljning av egendomen inte uppskjutas. Detta gäller dock inte i fråga om egendom som behövs för en rörelse under tid då denna fortsätts

med stöd av 2 § och inte heller om förvaltaren anser att anstånd är nödvändigt för att förhindra att konkursboet tillfogas avsevärd förlust eller att

genomförandet av ett ackord väsentligt försvåras samt anstånd inte är

oskäligt mot borgenären.

Försäljning av fast egendom Unn E 6 & Om fast egendom finns i boet, får förvaltaren begära att den säljs

exekutivt. Egendomen får också säljas på annat sätt, om förvaltaren anser

att det är fördelaktigare för boet.

Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att nägon försäljning har kommit till stånd, behöver förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum men finns det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd för att sälja egendomen, om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, skall

förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behällning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall. om egendomen säljs, avlämnas

före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning sker i konkursen.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i

konkursen och som bör beaktas vid försäljning av egendomen. När förval-

taren gör en anmälan på en borgenärs vägnar, skall han skriftligen under-

rätta denne om det.

Försäljning av lös egendom 7& Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av

gäldenärens rörelse skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad

förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. 28

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan sär-

skild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på

auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom fond-

kommissionär säljer värdepapper, noterat på fondbörs eller på sådan

marknad som avses i 2 § andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms

fondbörs, till gällande börs- eller marknadspris eller när det är fråga om

försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

88 När ett fartyg som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande

utländska register, ett luftfartyg som inte är registrerat, gods i fartyg eller

gods i luftfartyg skall säljas, får förvaltaren, om egendomen finns inom

landet, begära att den säljs exekutivt.

Uppkommer fråga om att sälja ett registrerat skepp, ett registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom

landet, tillämpas 6 § första och andra styckena. Skall gäldenärens rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg

eller reservdelar till luftfartyg säljas, skall förvaltaren före försäljningen skaffa en särskild inteckningshandling på det belopp som tillkommer gäldenären, om det inte finns laga hinder mot det. Skall en inteckningshand-

ling som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig

säljas, är förvaltaren skyldig att, om inte gäldenären medger att handlingen får säljas med bibehållen ansvarighet, förse handlingen med en påskrift som befriar gäldenären från ansvarighet, Något medgivande av gäldenären

krävs dock inte, om denne har avvikit eller på något annat sätt håller sig

undan.

Med fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall då i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

98 Bestämmelserna i 6 § fjärde stycket tillämpas även när lös egendom som tillhör gäldenären skall säljas exekutivt under konkursen. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det behövs. i ärendet föra talan

för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen

(1970:979) och skrifthgen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som

han framställer på dennes vägnar.

108 En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt fär själv ombesörja att egendomen säljs på auktion eller, när det är fråga om värdepapper som är noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2§ andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs, genom fondkommissionär till gällande börs- eller marknadspris. En sådan försäljning fär dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter edgångssammanträdet. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar ätgärd för egendomens försäljning ge förvaltaren tillfälle att

lösa in egendomen. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i

luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, skall egendomen säljas exekutivt.

Borgenären skall minst tre veckor i förväg underrätta förvaltaren om tid

och plats för en auktion som inte hålls i exekutiv ordning.

Har egendomen sälts på annat sätt än exekutivt, skall borgenären för förvaltaren redovisa vad som har flutit in.

Vill inte borgenären själv sälja egendomen, får förvaltaren ombesörja försäljningen. En inteckning 1 luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare får dock

inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i

inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Kungörande av auktion i vissa fall

115 Om konkursboets egendom skall säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han låta kungöra auktionen på det sätt och inom den tid som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som

det är fråga om. Kungörelsen behöver dock inte i något fall införas i Postoch Inrikes Tidningar. Första stycket tillämpas också beträffande en auktion som enligt 10 8 ombesörjs av en borgenär.

128 Förvaltaren får kungöra en av honom utsatt auktion i mindre ut-

sträckning än som följer av 11 § första stycket, om han anser att det är tillräckligt. Detta gäller dock inte i fråga om kungörande av

1. auktion på fast egendom. registrerat skepp. registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg, om inte gäldenären samtycker till

det, 2. auktion på någon annan lös egendom i vilken en borgenär har panträtt

eller någon annan särskild förmånsrätt, om inte borgenären samtycker till det.

Sådant samtycke av gäldenären som sägs i första stycket 1 krävs inte,

om gäldenären har avvikit eller på något annat sätt häller sig undan.

138 Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion på lös egendom särskilt underrätta varje känd borgenär som har panträtt eller någon annan särskild förmänsrätt i egendomen om auktionen.

Indrivning av fordringar 14 & Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta åtgärder för att driva in utestående fordringar. Kan en fordran inte drivas in inom rimlig

tid, får den säljas som annan lös egendom.

9 kap. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet

Bevakning

18 Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevaknings-

förfarande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

28& Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum, skall rätten bestämma inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall

utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet att anordna

bevakningsförfarandet. 1

48 En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmälä sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 8 i detta kapitel.

Att en fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

£$ En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

En borgenär som har en fordran hos ett bankaktiebolag, en sparbank

eller en central föreningsbank på grund av en insättning på räkning behö-

ver inte bevaka sin fordran i kreditinstitutets konkurs, om uppgift om

fordringen har lämnats enligt 7 kap. 13 § fjärde stycket.

68 I bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges, om det är möj-

ligt. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Om förmånsrätt yrkas,

skall borgenären också tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i original eller bestyrkt kopia

bifoga de handlingar som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogats denna skall ges in

i två exemplar.

78 Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten överlämna det ena

exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren.

Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i

förmånsrättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande.

Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

Anmärkning 8§ När rätten beslutar att bevakning skall äga rum, skall rätten samtidigt, efter samråd med förvaltaren, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Om det visar sig vara lämpligare, får ett beslut enligt första stycket fattas

senare, dock senast vid bevakningstidens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med

hänsyn till förhållandena i konkursen. får en längre anmärkningstid fastställas. Förlikningssammanträdet får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen. 31

9 & Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och, om han finner anledning till anmärkning mot nägot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt. skriftligen anmäla det ull rätten inom den tid som har be-

stämts enligt 8 § första stycket 1. I anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Skriften skall vara egenhändigt undertecknad

av förvaltaren eller dennes ombud.

Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning

skall framställas inom den tid och på det sätt som anges i första stycket.

Anmärkningsskriften och de handlingar som åberopas till stöd för an-

märkningen skall ges in i två exemplar.

10 & Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det, gäller

den också för de andra, även om de inte har tagit del i anmärkningen.

118 Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får

efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än sådan som har angetts i anmärkningsskrif-

ten. Efter förlikningssammanträdet får dock en ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras åberopas endast om omständig-

heten varken var eller borde ha varit känd för den anmärkningsberättigade eller om det i övrigt finns särskilda skäl för att ändå tillåta att omständigheten åberopas.

Om en ny omständighet åberopas i ett annat sammanhang än vid förlikningssammanträdet eller vid en förhandling, gäller i fråga om formen för åberopandet vad som föreskrivs om anmärkning i 9 § första stycket.

128 En borgenär får den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat i

sin bevakning, om det inte på rätt sätt och i rätt tid har framställts någon

anmärkning mot den. Att anmärkning inte har framställts hindrar dock inte att talan om ätervinning väcks vid domstol.

Här ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, får det inte gå

ut över dem som enligt lag har företräde till betalning ur viss egendom. Ett

yrkande om förmånsrätt som inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt

är utan verkan, även om någon anmärkning inte har framställts mot yrkandet.

Tvist angående en bevakud fordran 138 Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar och som inte har förlikts skall handläggas vid ett förlikningssammanträde inför rätten. Vid detta får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Till sammanträdet skall förvaltaren. de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningar riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Att han uteblir hindrar dock inte att sammanträdet genomförs. Tillsynsmyndigheten har rätt att delta vid sammanträdet.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrägorna och söka åstadkomma förlikning. De närvarande som har rätt att föra talan får med bindande verkan för dem som här uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts. Är både en borgenär och en borgensman eller nägon annan som förutom gäldenären ansvarar för bor-

genärens fordran närvarande och kan de inte enas. gäller borgenärens

mening om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet

för fordringen.

14 & Beslut enligt 13 § tredje stycket fär överklagas av deti som enligt 13 § första stycket är taleberättigad. om han anser att beslutet inte har tillkommit på lagligt sätt. Beslutet överklagas genom besvär till hovrätten inom två veckor från dagen för beslutet. Om inte hovrätten förordnar annat, skall beslutet gälla omedelbart.

15 8 Tvistefragor som inte har blivi förlikta skall prövas uv rätten vid en

förhandling. Rätten skall vid förlikningssummantrådet forbereda de åter-

stående tvistefrågorna så att de kan behandlas slutligt vid förhandlingen.

Förhandlingen skall om möjligt hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Om det inte sker, skall rätten sata ut förhandlingen till en dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om det finns särskilda skäl för det. senare dag. Till en sådan förhandling skull förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningarna riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

16 § Tvistefrågor angaende fordringar som har bevakats skall prövas snarast och om möjligt avgöras på en gang. Kräver vissa fordringar längre tid för att utredas och provas skall rätten besluta särskilt över de tvistefrå-

gör som kan avgöras tidigare. Beror nagon borgenärs anspråk på prövning-

en i en särskild rättegång. får det inte fördröja avgörandet. I sådant fall

skall rätten fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli

bestämt genom dom i den rättegängen.

Har ett ackordsförslag tagits upp, får rättens prövning av en tvistefråga skjutas upp till dess ackordsfrågan har avgjorts. om det är ändamålsenligt.

178 Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en

fordran far inte ingäs på nagot annat sätt än som sägs i 13 §. om inte alla

vars rått är beroende av förlikningen samtycker till det.

18 & Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en fordran har ogillats ändras av högre rätt. gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

19& Genom ett beslut i en tvist angående en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Efterbevakning

208 Om bevakningsförfarande har ägt rum, får en borgenår som efter bevakningstidens utgang vill anmäla en fordran eller vrka förmansrätt skriftligen göra det på det sätt som föreskrivs i 6 8.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse, kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakningen skall borgenaren ull staten i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av basbeloppet enligt lagen (1962:3&1) om allmän försäkring. ' a

3 Riksdagen 1986:8?. 1 saml. Nr 90

218 När en fordran har efterbevakats, skall rätten så snart som avgiften enhigt 20 § andra stycket har hetalts överlamna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och. efter samräd med denne, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar fär framställas mot bevakningen.

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hällas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hällas inför rätten om anmärkningar framställs.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst

fem veckor räknat från den dag då avgiften enligt 20 § andra stycket betalades. Förlikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra

veckor från anmärkningstidens utgång.

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad rätten har

bestämt enligt första stycket skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndighe-

ten. gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkur-

sen.

228 Utöver bestämmelserna i 20 och 21 §8 gäller beträffande efterbe-

vakning i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevakning.

Om flera efterbevakningar har gjorts. skall de om möjligt handläggas

gemensamt.

10 kap. Avskrivning av konkurs 18 Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig. skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

28& Konkursen får inte avskrivas enligt I & förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 7 kap.

158.

Om det finns något hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller någon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av

konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ädragit sig, får kon-

kursen avskrivas trots att edgången inte har fullgjorts.

3& Om någon fordran inte görs gällande och ine heller kan antas komma

att göras gällande, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta

om avskrivning av konkursen. Om rätten har beslutat att bevakningsförfarande skall äga rum. får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens

utgång.

48 Om det aterstär tillgångar i boet när förvaltaren har betalt konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. skall han

I. om det i fall som avses i I $ står klart hur kvarvarande tillgångar skall

fördelas och om tillsynsmyndigheten medger det. tillställa berättigad borgenär vad som ullkommer denne.

2. i övriga fall återställa egendomen tll gäldenären. 34

£& Om ny tillgång blir känd efter det att konkursen har avskrivits enligt

1 5, skall HI kap. 19—21 88 gälla i tillampliga delar.

11 kap. Utdelning Inledande bestämmelser 18 Om konkursen inte avskrivs, skall boets pengar. i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, delas ut till borgenärerna i den ordning som föreskrivs i detta kapitel. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt vt betalning som tillkommer borgenärerna.

28 Utdelning skall ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Om egendom i sådana fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8 § andra stycket inte har blivit säld, utgör det inte hinder för utdelning. Har bevakningsförfarande ägt rum, får utdelning inte ske förrän den enligt 9 kap. 8§ bestämda anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har framställts, förlikningssammanträde har hållits.

38 När ett ackordsförslag är under prövning, får förvaltaren vänta med utdelning till dess ackordsfrågan har avgjorts. om det motiveras av förslaget. |

Utdelningsförtfarandet 48 När utdelning skall ske, skall förvaltaren upprätta ett förslag til utdelning. Förvaltaren skall då beakta alla de fordringar och förmånsrätter som ditulls har bevakats eller efterbevakats I konkursen eller. när bevakning inte har behövts. de fordringar och foörmånsrätter som dittills har gjorts gällande eller annars är kända för förvaltaren.

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenar ange

I. beloppet av hans fordran med den ranta varpå utdelningen skall beräknas,

2. den förmånsrätt som följer med fordringen och 3. den utdelning som belöper på fordringen.

I förslaget skall också anges om det föreligger någon sådan omständighet som enligt 10 § andra eler tredje stycket medför inskränkning i borgenärens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen eller om det har betalts ut medel i förskott.

Till förslaget skall bifogas en redogörelse för förvaltningen av den ependom för vilken medel avsedda till utdelning har flutit in. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen samt, om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut.

för vilka andra ändamål återstoden hur tagits i anspråk. Om medel som

delas ut har flutit in för egendom vari särskild förmånsrätt har funnits, skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

£8 När ett utdelningsförslag har uppråttats. skall förvaltaren genast skicka förslaget med bifogad förvaltningsredogörelse till rätten och tillsynsmyndigheten.

6 & Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats, så snart det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 § skall avge över förvaltarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hällas tillgängliga hos rätten och tillsyvnsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om detta skall tas in i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförsiaget skall göra det hos rätten senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörel-

sen. Denna dag skall bestämmas så att tre veckor förflyter från den

tidpunkt då kungörelsen kan antas bli inford i Post- och Inrikes Tidningar.

7 & När tiden för invändning har gått ut. skall rätten fastställa utdelningen i konkursen I enlighet med utdelningsförstaget, om det inte genom invänd-

ning eller på nägot annat sätt framgår att fel eller brist som inverkar på någons rätt föreligger.

Om en fordran eller en förmånsrätt inte har bevakats eller efterbevakats

senast då utdelningsförslaget upprättades. fastän bevakningsskyldighet har

förelegat. är en invändning att fordringen eller formånsrätten borde ha tagits upp I utdelningsförslaget utan verkan.

Om rätten finner att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall rätten antingen göra behövliga ändringar I det och fastställa det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till

det. Om kungörelse inte utfärdas, skall de borgenärer som berörs av

ändringarna i utdelningsförslaget underrättas om det. 1 sädant fall skall invändning mot förslaget framställas inom tre veckor från dagen efter den då underrättelserna sändes ut. Slutdagen skall anges i underrättelsen.

835 Om rätten anser att det finns anledning att inte fastställa utdelning

enligt förslaget, skall den genom underrättelser bereda förvaltaren och den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel! ullfälle att yttra sig. om det inte år uppenbart obehövligt. Den som har framställt invändning mot utdelningsförslaget skall få tillfälle att ta del av eu yttrande. om det inte är obehövligt.

Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga om att fastställa utdelningsförslaget. Förhandling skall hållas, om det begärs av den som har framställt invändning mot förslaget, den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel) eller. i fråga om ätervinning. förvaltaren. Till förhandlingen skall nu nämnda personer alltid kallas.

Urbetalning av utdelningsmedetl 95 Når beslutet att fastställa utdelningen och beslut att bestämma arvode tll förvaltaren har vunnit laga kraft. skall förvaltaren snarast till bor-

genärerna skicka de medel som tillkommer dem, om inte hinder mot

utbetalning enligt 10 § andra eler tredje stycket föreligger.

Har förvaltaren skickat medlen ull en borgenär under dennes senast kända adress. behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen. När medlen har skickats till borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

108 Innan besluten att fastställa utdelning och att bestämma arvode till förvaltaren har vunnit laga kraft. får medel som tillagts en borgenär betalas

ut endast om borgenären ställer säkerhet. Har tiden för överklagande av besluten löpt ut, får dock. utan att säkerhet ställs, utbetalning ske till borgenär som inte till sin nackdel berörs av besvär som anförts mot något av besluten.

Är en fordran beroende av något sådant villkor som avses I 5 kap. 10 8. får utdelningen för fordringen inte betalas ut förrän villkoret uppfyllts.

Detsamma gäller i fråga om en tvistig fordran innan den har fastställts av domstol. När fordringen har fastställts men innan fastställelsebeslutet har vunnit laga kraft. får medlen betalas ut endast om borgenåren ställer säkerhet.

Om bevakningsförfarande har ägt rum, får utdelning för en fordran som

har efterbevakats inte betalas ut under den tid inom vilken anmärkningar

fär framställas mot efterbevakningen.

Om en borgenär som har lyft utdelning blir skyldig att till konkursboct

betala tillbaka vad han har fätt, skall han betala ränta på beloppet. Räntan

beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag då medlen betalades ut till och med den dag då skyldigheten att återbära medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

11 8 Säkerhet enligt 10 § skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall

ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två elter flera personer

gemensamt, vara solidarisk.

Om en bank eller något annat jämförbart kreditinstitut skall ställa säkerhet, får förvaltaren godta en utfästelse av institutet att infria den förpliktelse som såkerheten skall avse.

Staten. kommun. landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

12 & En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk

på medlen inom två är räknat från

]. dagen dä beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft, eller

2. den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan att ställa säkerhet.

De medel som borgenär har förlorat sin rätt ull skall fördelas mellan de borgenärer som har bevarat sin rätt och i andra hand överlämnas till gäldenären.

13 & När medel som har tillagts en borgenär i ett förslag till utdelning betalas ut. har borgenåren rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från den dag då utdelningsförslaget upprättades.

Förskottsbetalning 14 8 Innan utdelning äger rum, får förvaltaren självmant eller på begäran av en borgenär betala ut utdelningsmedel i förskott i enlighet med vad som föreskrivs 115 8.

Även om en borgenar har fått betalt i förskott för sin fordran. skall den tas upp i utdelningsförstaget.

15 & Förskottsbetalmng skall utgå för en fordran med förmånsrätt. om det lämpligen kan ske.

Förskottsbetalning skall utgå för en fordran utan förmänsrätt. om det är

uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det.

Förskottsbetalning för en fordran utgår endast i den mån det kan antas att utdelning kommer att belöpa på denna. Ar fordringen beroende av

villkor eller tvistig, får förskott inte betalas ut. När bevakningsskyldighet föreligger, får förskottsbetalning ske endast till en borgenär som har beva-

kat sin fordran i konkursen.

16 & Har en borgenär begärt förskottsbetalning, kan förvaltaren kräva att

borgenären ställer säkerhet för att medlen återbetalas, om det visar sig att borgenären saknar rätt att behålla vad som betalas till honom. I fråga om

sädan säkerhet gäller 11 8.

Vad som föreskrivs I 10 § fjärde stycket om skyldighet att betala ränta skall tillämpas även vid återbetalning av medel som har betalts ut i förskott.

17 & Om förvaltaren vägrar förskottsbetalning med begärt belopp, får

borgenåren hänskjuta frågan till rättens prövning.

När en konkurs anses avslutad m.m.

188 En konkurs anses avslutad när tingsrätten har fastställt utdelning

enligt 7 8. Detta gäller även om en tvist angående en fordran som har gjorts

gällande i konkursen eller en fråga om underhåll åt gäldenären ännu inte är slutligt avgjord eller nägon ytterligare tillgång till följd av rättegång eller på något annat sätt senare kan komma att tillföras konkursboet.

Även om konkursen är avslutad, får ett ackordsförslag som har geus in

tidigare prövas enligt 12 kap.

Efterutdelning 198 Blir medel tillgangliga för utdelning efter det att utdelningsförslag enligt 4 § har upprättats. skall förvaltaren dela ut dem ull borgenärerna.

208 Om det är oklart hur medlen skall fördelas, skall ett förslag till efterutdelning upprättas. I sådant fall tillämpas bestämmelserna i detta kapitel om utdelning. utbetalning av utdelningsmedel och förskottsbetalning. - förslaget till efterutdelning kan utdelning beräknas även för en fordran som har blivit känd efter det att utdelningförslag enligt 4 § upprättades. En fordran får beaktas utan bevakning trots att bevukningsforfarande förut har varit anordnat i Konkursen. Har så inte varit fallet. fär rätten emellertid

besluta om bevakningsförfarande inför efterutdelningen. Av nytillkomna medel skall en borgenär för en fordran som inte har tagits upp i utdelningsförslag enligt 4 § forst så långt medlen räcker tilldelas så mycket som skulle ha tillagts fordringen, om denna hade beaktats i

utdelningsförslaget. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan återstå.

218 Om förvaltaren anser att de nvyullkomna medlen kan fördelas utan att förslag till efterutdelning upprättas och om tllsynsmyndigheten medger

det. får hun dela ut medlen till berättigade borgenärer utan att föreskrifter-

na i det föregående i detta kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § andra stycket. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör

anspråk på medlen inom två är räknat från det att förvaltaren har anmält

till rätten att han har skickat medlen ull borgenären,

Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed förenade kostnaderna.

Viss anmälningsskyldighet m.m. 228 Om utdelning eiter efterutdelning har utfallit på ett företagshypoteksbrevs belopp, skall förvaltaren anmäla detta till inskrivningsmyndighe-

ten. Anmälan skall göras sedan beslutet att fastställa utdelningen eller

efterutdelningen har vunnit laga kraft eller, i fall som avses i 21 §. när utbevalningen har ägt rum. Tillsammmans med anmälningen skall förvaltaren sända in utdelningsförslaget eller någon annan handling som visar fördelningen.

När inteckningsborgenären lyfter betalning, skall detta antecknas på hypoteksbrevet.

12 kap. Ackord i konkurs m. m.

Frivillig uppgörelse 8 Visar gäldenären att han har kommit överens om betalningen av sina skulder eller på annat sätt träffat uppgörelse med de borgenärer vars fordringar har bevakats eller, när bevakning inte behövs, vars fordringar är kända för förvaltaren. skall rätten på ansökan av gäldenären besluta om nedläggning av konkursen. Innan beslut meddelas skall förvaltaren höras.

Om bevakningsförfarande äger rum. får beslut om att lägga ned konkursen inte meddelas före bevakningstidens utgång.

Rätten kan förordna att boets egendom inte får säljas innan ansökningen har prövats. om egendomen inte behöver säljas av någon sådan anledning som avses I 5 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

28 Ett beslut att lägga ned konkursen skall kungöras.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskosinuderna och andra skulder som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen.

Är någon kostnad eller skuld tvistig. skall förvaltaren sätta in behövliga medel ull betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen blir berättigad till medlen.

Ackordsförslag m.m. 38 Reglerna i 4—28 58 om ackord är ullämpliga endast I en konkurs i vilken det har beslutats att bevakningsförfarande skall äga rum.

48 Om gäldenären vill bjuda ackord, skall han tillställa rätten ett ackordsförslag. I förslaget skall anges

1. hur mycket gäldenären bjuder i betalning,

2, når betalningen skall ske.

3. om säkerhet har ställts för ackordet och vari säkerheten i så fall bestar. 32

58 Ett ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenärer som enligt 11 § har rätt att rösta om förslaget sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp. om inte en lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som har bevakat fordran och skuile omfattas av ackordet eller om det finns synnerhga skäl för lägre utdelning. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom ett är efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner en längre betalningsud. Ett ackord fär innehålla villkor att borgenärer får full betalning intill ett visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. Avvikelser tull nackdel för en viss

borgenär får också äga rum. om han medger det. Eu ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betal-

ningen eller annan särskild eftergift. Första och andra styckena gäller i tillämplig utsträckning.

6& Ett ackordsförslag fär tas upp endast om det kommer in till rätten före den dag då kungörelsen om utdelningsförslaget i konkursen är införd i Post- och Inrikes Tidningar eller. når utbyte enhgt 15 kap. 2 § sker, före den dag då underrättelserna sändes ut. Om ackordsförslaget har kommit in i rätt tid, skall rätten inhämta yttran-

de av förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. AVv-

styrker förvaltaren att det sker. får förslaget tas upp endast om rätten finner synnerliga skäl till det.

7& Möter enligt 4—6 8& hinder mot att ackordsförslaget tas upp. skall det avvisas.

Sammanträde för prövning av ackordsförslag 88 Om ackordsförslaget tas upp. skall borgenärerna genast kallas till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan gäldenären har avlagt ed enligt 6 kap. 3 8. får kallelse utfärdas endast om det finns synnerliga skäl för det. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras. Sammanträdet får inte hållas tidigare än tre veckor efter det att ackordsförslaget togs upp och inte heller innan tvistefrägor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid förlikningssammanträdet.

98 Förvaltaren skall snarast ull rätten inkomma med yttrande huruvida

han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenårerna. Yttrandet skall hållas tillgängligt för borgenärerna vid sammanträdet för prövning av ack-

ordsförslaget, om det inte har sänts till dem tidigare.

108 Vid sammanträdet för prövning av ackordstörslaget bör förvaltaren närvara. Om gäldenären inte kan infinna sig personligen. bör han skicka ett ombud. Förvaltaren skall ullhandahälla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan. med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har. om efterbevakning har skett, 40

anmärkningstiden ännu inte gått ut, skall det särskilt anges i förteckningen.

Om gäldenären inte har avlagt ed enligt 6 kap. 3 &. skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

118 Vid omröstning i ackordsfrågan fär rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenår som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i omröstningen. Om borgenären helt eler delvis avstår från kvittningsrätten eller förmånsrätten. deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs

fordran endast till viss det täckas genom kvittning eller understiger värdet

av den egendom i vilken borgenären har särskild formånsrätt hans fordran, deltar han med återstäende del av fördringen.

En svarande som med anledning av en ätervinningstalan har fått eller

kan få cn fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen

I Omröstningen.

Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utovas för de fordringar som därigenom får full betalning.

Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.

128 En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgängen av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte. skall

rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlik-

ning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra ät förvaltaren att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs 1 17 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. Har en anmärkning mot någon yrkad fordran eller förmänsrätt prövats enligt 9 kap. 16 &, skall rättens avgörande dock tillämpas vid omröstningen i ackordsfrågan, om det inte före omröstningen visas att avgörandet har ändrats av högre rätt.

Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran får inte ingas på något annat sätt än som har nämnts nu. om inte alla vars rätt ar bervende av förlikningen samtycker till det.

13§ Om hbhäde en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna i ackordsfrågan, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gåller borgenårens mening. om inte de andra löser ut honom eller ståller betryggande säkerhet för fordringen.

148 Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan rättens medgivande. Ett yrkande om detta skall framställas senast vid sammanträdet och innan omröstningen sker.

Om en ändring i ackordsförslaget medges, får prövningen av ackordsförslaget skjutas upp till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna. får prövningen skjutas upp endast om det finns särskilda skät till det.

Om rätten i något annat fall än som avses I andra stycket. efter att ha hört förvaltaren och de närvarande borgenårerna, anser att det finns sär- 41

skilda skäl för att borgenårernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp. får rätten besluta om uppskov till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Borgenåarsmajoritet vid ackord m.m. 158 Ett ackordsförstag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen skall anses antaget av borgenårerna. om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgär till tre femtedelar av de röstberättigunde fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre. skall ackordsförslaget anses antaget om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

16 § Anser en borgenär eller gäldenären att ett beslut genom vilket ett ackordsförslag har förkastats av borgenärerna inte har ullkommit på lagligt sätt, får han överklaga beslutet i hovrätten inom två veckor från beslutet. Gäldenären får dock överklaga beslutet endast om hans rätt kan vara

beroende av det. Beslutet tillämpas omedelbart, om inte något annat

förordnas.

Fuastställelse av ackord 178 Har ett ackordsförslag antagus vid sammanträdet men finns det enligt 19 § anledning att inte fastställa ackordet. skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gåller. om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna.

Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet.

Beslut i uckordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre rädrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

188 Ärutgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkåanns eller inte och finns det i övrigt skål att fastställa ackordet. skall rätten vid förhandlingen först pröva anmarkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte.

198 Eu ackord fär inte fastställas. om

I. ärendet inte har handlagis på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat

på ackordsfrägans utgång.

2, ackordet inte uppfyller de villkor som anges i '5 5.

3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären I hemlighet har

gynnat någon borgenär I avsikt att inverka på ackordsfrågan eller att nagot annat svek har agt rum vid ackordet eller

4. ackordet uppenbart är ull skada för boörgenärerna.

Aven om första stycket inte år tillämpligt får rätten chter omståndigheterna vågra att fastställa ackordet. om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gåldenåaren svarar för foördringen har be-

stritt fastställelse på grund av att

|. betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns.

2. ackordet år till skada för borgenårerna eller Prop 1986/87:90

3. ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges.

Vägras fastställelse enhet första stycket I och är inte förslaget förkastat av borgenärerna eller förfallet. skall borgenärerna på nytt pröva ackordsförslaget och ett sammanträde sättas ut för detta, Ett sadant sammanträde fär hällas tidigast tio dagar efter beslutet om vägrad fastställelse. Borgenärerna skall kallas till sammanträdet. Kallelsen skall kungöras.

208 En förhandling enligt 17 3 skall åga rum så snart som möjligt. Till förhandlingen skall förvaltaren, gäldenären och de borgenärer som var närvarande vid sammanträde som avses It 8 § kallas.

Verkan av ackord 218 Eu fastställt ackord är bindande för allu borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.

Den som har förmånsratt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga

om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.

En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt ull kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.

228 En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

238 En anmärkning mot en bevakning skall. om förmånsräatt vrkas för den bevakade fordringen. prövas på det sätt som föreskrivs I denna lag även om ackord har kommit till stand.

248 Innan egendomen i boet till följd av att ett ackord har fastställts återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen. Förvaltaren skall dessutom se till att de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar av egendomen. så långt den räcker. får den betalning som tillkommer dem på grund av förmänsrätten.

Är någon kostnad eller skuld ivistig. tillämpas 2 § tredje stycket.

258 När ackord har fastställts, får talan om återvinning inte väckas av

någon borgenar som omfattas av ackordet. FTalan som har väckts på

behörigt sätt far trots det prövas.

Vad som vinns genom ätervinningstalan och inte behövs för nägot sådant ändamäl som avses i 24 § skall. sedan kärandens kostnader har ersatts, ullkommå de borgenarer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan får en fordran mot gäldenären har rätt att på vad han annars skulle ha fått betala avräkna den utdelning som tillkommer honom.

Tillsyn över ackord 2685 På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackoördet kan rätten, om det finns skål vill det, förordna förvaltaren eller någon annan 43

lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden Prop .1986/87:90 enligt ackordet. Om det behövs. skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas.

Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och

följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Tillsynsmannen skall entiedigas av rätten. om det visar sig att han inte är

lämplig eller att han av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

27 & Arvode till tillsynsmannen och ersättning för de kostnader som

uppdraget har medfört skall prövas av rätten, om tillsynsmannen eller

gäldenären begär det. Så länge ackordet int2 har fullgjorts, får en sådan begäran framställas också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet.

Förverkande av ackord 288 På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären förfaller. om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har

gynnat någon borgenär i syfte att inverka på ackordsfrågan. 2. åsidosätter vad som äligger honom enligt 26 § andra stycket eller 3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackor-

det.

Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses I första stycket.

Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras förfallen. får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot

den som har gått i borgen för ackordet.

13 kap. Förvaltarens slutredovisning Avgivande av slutredovisningen 18 Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning i enlighet med väd som föreskrivs i detta kapitel. En förvaltare som avgår innan konkursen är avslutad skall avge slutredovisning, även om han har haft hand om förvaltningen tillsammans med andra förvaltare. Har förvaltningen varit delad. behöver redovisningen omfatta endast den del av förvaltningen som har ankommit på den avgående förvaltaren ensam.

Om förvaltarens skyldighet att under konkursen redovisa medelsförvalt-

ningen m.m. finns det bestämmelser i 7 kap. 18-21 88.

28 Slutredovisning skall avges

1. om konkursbeslutet hävs av högre rätt,

12 . om förvaltaren avgår före konkursens slut,

. om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar,

BV . om konkursen avskrivs dårtör att ingen fordran har gjorts gällande i konkursen,

5. vid utdelning och vid efterutdelning enligt 11 kap. 20 8,

6. vid efterutdelning enligt 11 kap. 21.5.

7. om konkursen läggs ned efter frivillig uppgörelse,

8. om egendomen i boet återställs ull gäldenären till följd av att ackord

har fastställts. 44

38 Slutredovisningen skall avges till tillsynsmyndigheten. Till slutredovisningen skall förvaltaren biloga de handlingar som är av betydelse för kontroll av redovisningen. Förvaltaren skall ge in en kopia av redovisningen till rätten. I fall som avses i 2 § 1. 4 och 7 skall en kopia samudigt lämnas till gäldenären.

48 I fall som avses i 2 § 5 skall slutredovisningen avges samtidigt som utdelningsförslaget ges in till rätten. I övriga i 2 § avsedda falt skall förvaltaren avge redovisningen så snart som möjligt.

Granskning av slutredovisningen 58 Tillsynsmyndigheten skall i de fall som avses I 2.8 2,3. 5, 6 och 8 granska slutredovisningen samt i de fall som avses I 2 § 2. 5 och 8 avge utlåtande över densamma. Tillsvnsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten, Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

68 I fall som avses i 2 § 5 skall av den kungörelse som rätten utfärdar enligt 11 kap. 6 § framgå att slutredovisningen och utlätandet är tillgångliga för granskning och var handlingarna finns.

I fall som avses i 2 & 2 och 8 skall rätten, när tillsvnsmyndigheten har lämnat sitt utlåtande. kungöra att slutredovisningen och utlåtandet har avgetts samt var handlingarna är tillgängliga för granskning.

I de kungörelser som nämns I första och andra styckena skall det anges vad den som vill klandra redovisningen mäste göra.

Klander av slutredovisningen

78 Förvaltarens slutredovisning får klandras av tillsvnsmyndigheten och gäldenären. Aven en borgenär fär klandra redovisningen, om hans rätt kan vara beroende av den.

Talan om klander av slutredovisning väcks genom stämning vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

I fall som avses I 282. 5 och 8 skall talan väckas senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skal! bestämmas så

att tre månader förflyter från den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli

införd i Post- och Inrikes Tidningar. I övriga fall skall talan väckas inom tre

månader från den dag då kopian av redovisningen kom in till rätten.

88 Ihögsta domstolen för riksskatteverket det allmännas talan i mål som Uuvses I 78.

98 En borgenäår som har väckt kländertalan har rätt att av konkursboet

få ersättning för sina rättegangskostnader i den mån de täcks av vad som

genom rättegången har kommit boet till godo.

14 kap. Konkurskostnader Allmänna bestämmelser 18 Med konkursköstnad avses

I. arvode och kostnadsersättning till förvaltare, 45

2. arvode och kostnadsersättning till en sådan rådgivare eller förliknings-

man som har utsetts enligt 7 kap. 7 §,

3. ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaliare har anlitat med

stöd av 7 kap. 118, 4, ersättning till staten för ullsvnen över förvaltningen.

5. kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen,

6. kostnad för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i konkursen.

7. ersättning enligt 6 kap. 14 § till gäldenären eler någon annan för

inställelse. Som konkurskostnad anses inte de kostnader för kungörelsen. kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakning.

28 Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den män konkurskostnaderna inte kan tas ut ur

boet, skall de betalas av staten. om inte något annat följer av 3 8.

385 Om en konkurs har uppstått på ansökan av nägon annan borgenär än

staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. I 8. skall. i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeshinet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ar flera borgenärer betalningsskyldiga. svarar de solidariskt. I beslutet om avskrivning skall ansvarig borgenär äläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inte heller tas ut av borgenären, skall de betalas av staten.

Förvaltarens arvode 48 Arvodet till förvaltaren bestäms av rätten. Om det har utsetts flera förvaltare. skall särskilt arvode bestämmas för var och en av dem.

Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp ån som med hänsyn ull det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts sam: boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestammande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. I 8.

58 Arvodet skall bestämmas till ett visst belopp i ev för all, om inte enligt 18 § ett särskilt arvode behöver beräknas för egendom som avses

där. Ett sådant särskilt arvode får bestammas innan arvodesträgan i övrigt

avgörs.

Når ett särskilt arvode bestäms för viss egendom, tillämpas de grunder för arvodesberakningen som anges 148.

63 Arvodet beståms efter framställning av förvaltaren. Har det utsetts

flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gäng. om det lämplhi-

gen kan ske.

I arvodesframställningen skall förvaltaren ange det belopp som han

begär och. om det kan komma i fråga att bestämma ett sårskilt arvode för viss egendom. även det beloppet. Till framställningen skall bifogas en 46

redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad

räkning, som utvisar det begarda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses i

7 kap. 11 § och har biträdet erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning för utgifter, skall det anges I redogörelsen.

Om det finns anledning att bestamma et särskilt arvode för viss egen-

dom, skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmänsrätt I egendomen.

7§ Avser en arvodesframställning endast att ett särskilt arvode skall

bestämmas för viss egendom, får rätten avgöra om det finns skäl att tå upp yrkandet till prövning innan arvode i övrigt bestäms.

883 I andra fall än de som avses I 9 § tredje stycket och 10 8 skall rätten.

innan arvodesframställningen prövas. inhämta yttrande it arvodesfrågan av

ullsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid. minst två och högst fyra veckor. I fall som sägs t 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmåänsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen.

Rätten får hålla förhandling i arvöodesfrågan, om den finner skäl till det.

Till förhandlingen skall förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har begärt att få yttra sig över arvodesframställningen kallas. I fall som avses 16 § wedje stycket skall varje kand borgenär som

har särskild förmånsrät i egendomen kallas.

98 I fall då tingsrätten har att fastställa utdelning eller efterutdelning i konkursen skall beslut i arvodesfrågan meddelas samtidigt med beslutet om fastställelse, när inte något annat följer av 7 §.

Oberoende av om talan har förts mot ett beslut om att fastställa utdelning eller efterutdelning får högre rätt som ändrar lägre rätts beslut i arvodesfrågan göra den ändring i beslutet om fastställelse som föranleds

därav eller. om det behövs. äterförvisa utdelningsfrågan till förvaltaren. Den domstol som har att pröva en fråga om utdelning eller efterutdelning

får bestämma tilläggsarvode till förvaltaren för arbete i anledning av hundläggningen av frågan vid domstolen.

10 & Om konkursen avskrivs eller läggs ned eller om konkursbeslutet upphävs eller om efterutdelning enligt 11 kap. 21 § äger rum, skall rätten höra tillsynsmyndigheten innan arvode till förvaltaren bestäms.

11 8 En förvaltare får inte lyfta sitt arvode förrän han har avgett slutredo-

visningen för sin förvaltning.

Förskott på förvalturens arvode

1283 Räven far tillerkänna förvaltaren skäligt belopp att utgå I förskott

innan slutligt arvode bestäms, om det är rimligt med hänsyn till omfattningen av de" arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas påga samt övriga förhållanden.

En framställning om förskott skall ange det beloppwom begårs och de 47

skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till framställningen skall bifogas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall inhämta vttrande i förskotts-

frågan av tillsynsmyndigheten.

Förvaltarens ersättning för kostnader

138 Förvaltaren får under förvaltningens gång ur konkursboet ta ut

medel för att betala de kostnader som uppdraget medför. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning.

14 & Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 1 §. skall rätten bestämma kostnadsersättningen till förvahkaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall höras också över begäran om ersättning för kostnader.

Övriga konkurskostnader

15 § Rätten bestämmer arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § efter att ha hört tillsynsmyndigheten och förvaltaren. Härvid ullämpas 4 § andra stycket och 5 §.

16 & Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 7 kap. 11 5 bestäms av förvaltaren.

173 Ersåttningen ull staten för tillsynen över förvaltningen utgår enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i I $ första stycket 6 utgår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Fördelning av konkurskostnäderna på olika slag av egendom 188 Av arvodet till förvaltaren eller sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § skall. om det i boet finns egendom i vilken

särskild förmånsrätt äger rum och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna. den del som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling. Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, får inte till skada för nägon med samma eller bättre formänsrätt. av egendomens

avkastning och köpeskilling betalas någon annan konkurskostnad än som

har sagts + första stycket. Om den särskilda förmånsrätten är sådan som anges I 5 § förmånsrättslagen (1970:979). får dock av egendomen betalas också övriga konkurskostnader, i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det.

Med arvode som sägs i första stycket jämställs vid tillämpningen av

denna paragraf konkursboets kostnader för vard och försäljning av egen-

domen i fråga. 48

Formen för kungörande

18¶Kungörelsen om konkursbeslutet skall införas i Post- och Inrikes

Tidningar och, enligt vad som föreskrivs i 3 8 lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m., I ortstidning.

När ett beslut eller en ätgård i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 § skall kungöras enligt denna lag. skall kungörelsen

införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som

rätten bestämmer.

Utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser till borgenärerna 28 len konkurs vari bevakningsförfarande har ägt rum skall följande kungörelser ersättas med skriftliga underrättelser ull borgenärerna. om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

1. kungörelse med kallelse tll förhandling angående entledigande av förvaltare.

2. kungörelse med information om att ett förslag tll utdelning eller efterutdelning har upprättats samt att slutredovisningen och tillsynsmyn-

dighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning. 3. kungörelse av beslut om att lägga ned konkursen på grund av frivillig

uppgörelse,

4. kungörelse med information om att slutredovisningen och tllsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning i falt då förvaltare avgår före konkursens slut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2. 3 eller 4 skall tid som avses I Hl kap. 6 § tredje stycket, 13 kap. 7 § tredje stycket och

16 kap. 9 § första stvcket i stället räknas från dagen efter den då underrät-

telserna sändes ut.

Utbyte av underrättelser och kallelser till borgenårerna mot kungörelse 38 Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort. får underrättelser till dessa borgenårer och sådana kallelser till dem som inte behöver delges ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse.

Formen för kallelser och underrättelser m.m. 4§& Skriftliga kallelser och underrättelser enligt denna lag sånds med posten i vanligt brev ull mottagaren under hans senaste kända postadress. om inte något annat följer av särskilda föreskrifter om delgivning.

Skall någon enligt en föreskrift i lagen beredas tillfälle att vttra sig i en

viss fraga. får delgivning äga rum.

16 kap. Bestämmelser om handläggning och besvär m.m. Handläggning av konkursärenden 18 Prövningen av en konkursansökan och handläggningen av konkursen sker som ett konkursårende hos tingsrätten. Som konkursårende handläggs inte sådan talan enligt denna lag som skall väckas genom stämning. 49

4 Riksdagen I986187.-1 sand. Nr 90

28 I konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar. om inte något annat sägs i denna lag. Sker handläggningen vid förhandling, tillämpas bestämmelserna om huvudförhandling i

tvistemål. om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån.

Om den som har kallats till en förhandling uteblir, hindrar det inte att den fråga som förhandlingen gäller prövas och avgörs.

Rättens avgörande sker genom beslut.

3§

En tingsrätt skall vid handläggningen av ett konkursärende bestå av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare.

Verkställighet av beslut i konkursärenden

4& Ett beslut om konkurs och om upphävande av ett konkursbeslut går i verkställighet omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under handläggningen av ett konkursärende i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten, om inte något annat förordnas eller följer av andra

stycket.

Beslut under handläggningen av ett konkursärende går i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft, om beslutet avser

1. arvode eller kostnadsersättning till förvaltare.

2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 §,

3. arvode eller kostnadsersättning till en sådan tillsynsman som har

utsetts enligt 12 kap. 26 §. 4. utdömande av förelagt vite. Angående verkställighet av beslut att fastställa utdelning finns det be-

stämmelser i 11 kap. 9 och 10 §§.

Överklagande av rättens beslut i konkursärenden m.m.

5& Varje tingsrättens beslut i ett konkursärende i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inte något annat

följer av 6 eller 7 §.

Har ett beslut meddelats utan att förhandling har hållits, skall de som beslutet har gått emot genast underrättas om tiden för beslutet, i den mån

det med hänsyn till omständigheterna är motiverat. När det är lämpligt,

bör i underrättelsen ges besked om utgången av den prövade frågan.

6§ Ett beslut enligt 9 kap. I $ att bevakning skall äga rum fär inte överklagas. Inte heller får ett beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 7 § tredje stycket som innefattar återförvisning av ett utdelningsförslag till förval-

taren överklagas.

Rättens beslut i fråga om utdelning får överklagas endast av den som i

rätt tid har framställt invändning mot utdelningsförslaget eller, om rätten

beslutar fastställa utdelning som avviker från förslaget, den vars rätt på-

verkas av ändringen. Förvaltaren får fullfölja talan i en fråga som gäller

återvinning. 50

7 & Mot beslut enligt 12 kap. 18 § med anledning av en framställd anmärkning får talan inte föras.

Mot följande beslut får talan inte föras särskilt, nämligen

1. beslut i fråga om vägrat återtagande eller om ändring i ett ackordsför-

slag enligt 12 kap. 14 8,

2, beslut enligt 12 kap. 19 § att borgenärerna på nytt skall pröva ackords-

frågan.

8§ Tillsynsmyndigheten får överklaga tingsrättens beslut, om beslutet

rör 1. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller del-

ning av förvaltningen mellan flera förvaltare,

2. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, förbud att utfärda pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite,

4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman. 5, avslag på en framställning om att inleda bevakningsförfarande, 6. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 §.

I de frågor som avses i första stycket förs det allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverket.

98 Ett sådant beslut av tingsrätten som avses i 5 § får överklagas genom

besvär i hovrätten. Överklagandet skall ske inom två veckor från den dag

då beslutet meddelades. Är det fråga om ett konkursbeslut eller ett beslut

om nedläggning av en konkurs på grund av frivillig uppgörelse, räknas dock tiden för överklagande från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Beslut om åläggande av reseförbud, om skyldighet för gäldenären att

lämna ifrån sig sitt pass, om förbud att utfärda pass samt om någons häktande eHer kvarhållande i häkte får överklagas utan inskränkning till

viss tid. Detsamma gäller klagan mot ett beslut på den grunden att förfarandet onödigt uppehålis genom beslutet.

17 kap. Skadestånd och straff

Skadestånd 1& En förvaltare skall ersätta de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en konkursborgcenär eller gäldenären. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn ull handlingens beskaffenhet. skadans storlek och omståndigheterna i övrigt.

Skall flera förvaltare ersätta samma skada, svarar de solidariskt för

skadeståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon har betalt i skadestånd får

sökas äter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

28 Talan om skadestånd enligt I $ som inte grundas på brott skall föras genom klander av förvaltarens slutredovisning.

3§& Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta att gäldenären var 51

på obestånd, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning.

Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs är eller har varit an-

hängigt. I detta ärende fär sådan talan väckas utan stämning.

Straff m.m.

4 & En gäldenär som i strid mot förbudet i 6 kap. 1 § första stycket driver

näringsverksamhet under konkursen döms till böter.

£$8 En borgenär som för sin röst vid ett sammanträde i samband med

ackord i konkurs har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse 1 högst ett år.

68 Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 § får väckas vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

78 Allmän åklagare och polismyndighet skall ha tillgång till alla handlingar som rör boet och som kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Genom lagen upphävs,

med de begränsningar som anges under 2, 3, 5 och 6, konkurslagen (1921:225), lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttas samt lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars Konkurs.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken

konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa föreskrifter sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid

fuligörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består rätten av en lagfaren domare. Skall efter ikraftträdandet av den nya lagen en fråga hänskjutas till rätten enligt 93 § tredje stycket, 108 § fjärde stycket eller 164 § första stycket konkurslagen (1921:225). hand-

läggs frågan i den ordning som är föreskriven i den nya lagen för motsvarande fall.

3. Är en konkursansökan anhängig vid ikraftträdandet, tillämpas äldre föreskrifter vid prövningen av ansökningen.

4. Sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon

föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkursdomaren skall i

stället lämnas av tingsrätten.

5. I fråga om återvinning av en rättshandling eller åtgärd som avses i

4 kap. 5—9 §§ och som har ägt rum före lagens ikraftträdande gäller 30—- 34 §§ konkurslagen (1921:225).

6. I fråga om rätten att göra gällande fordran på lön, arvode eller pension för tiden före lagens ikraftträdande gäller 100 a § konkurslagen (1921:225).

7. Förekommer i lag eller annan författning någon föreskrift om att en åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i

konkurs eller att en viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde, skall fristen i stället räknas från edgångssammanträdet.

8. En fordran som har fastställts genom en sådan skiljedom som avses i 12 8 lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken skall godtas som stöd för borgenärs behörighet att begära gäldenären i konkurs, om skiljedomen får verkställas enligt första meningen i nämnda paragraf och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 3 kap. 18 § utsökningsbalken.

9. Vad som sägs i den nya lagen om registrerat skepp gäller även i fråga

om båt som enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 1064)

om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) är upptagen i skeppsregistret.

10. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

ta 2

Lag om ändring I ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847)!

dels att 1 I och 16 §& orden ”konkurslagen (1921:225Y” skall bytas ut mot ”konkurslagen (1987:000)",

dels att 15,7, 8. 26, 29, 32, 33 och 37 §§ ordet ”konkursdomaren "' i olika

böjningsformer skall bytas ut mot ”rätten” 1 motsvarande form,

dels att i 26 § ordet ”Konungen" skall bytas ut mot ”regeringen””, dels att 6. 12, 22,25, 31, 34, 41, 43 och 45 88 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna I konkurslagen Bestämmelserna 12 kap. I $ kon-

(1921:225) om behörig konkursdo- kurslagen (1987:000) om behörig mare vid ansökan om konkurs äger tingsrätt vid ansökan om konkurs

motsvarande tillämpning i fråga om äger motsvarande tillämpning i frå-

ansökan om förordnande av god ga om ansökan om förordnande av man. god man. ufriks2

Vid ansökan skall gäldenären Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter ange och styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens he- som gör rätten behörig, om de inte

hörighet, om de ej är kända. är kända.

Har ansökan gjorts hos konkurs- Har ansökan gjorts hos en tingsdomare som icke är behörig, skall rätt som inte är behörig, skall räthan genast sända ansökningshand- ten genast sända handlingarna i lingen till konkursdomare som en- ärendet tull den tingsrätt som enligt

ligt vad handlingarna visar är behö- vad dessa visar är behörig och un-

rig och underrätta gäldenären. An- derrätta gäldenären. Ansökan skall sökan skall anses gjord. när ansök- anses gjord, när ansökningshandningshandlingen inkom till den lingen kom in ull den förra tingsrätförra konkursdomaren. ten.

Framgår ej av ansökningen vem Framgår det inte av ansökningen som år behörig konkursdomare el- vilken tingsrätt som är behörig eller ler är den eljest bristfällig och efter- är den i något annat avseende så kommer gäldenären ej föreläggande bristfällig att den inte kan läggas att avhjälpa bristen, skall ansök- till grund för prövningen och följer ningen avvisas. gäldenären inte ett föreläggande att

avhjälpa bristen, skall ansökningen

avvisas.

12§

I förhandling om offentligt ackord deltager endast borgenärer, vilkas

fordringar uppkommit före beslutet om förhandling om offentligt ackord. Borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltager icke i förhandlingen. Om borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt,

deltager han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltager han med återstående del av fordringen.

! Senaste lydelse av 16 & 1971:499. 54

Nuvarande Ixdelse Föreslagen Iyvdelse

Innehåller ackordsförslaget bestämmelse att borgenärer som ej har för-

månsrätt skall få full betalning intill visst beiopp. skall deras fordringar i

ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsvarande män.

Borgenär får deltaga i förhandlingen, även om hans fordran ej är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.

Bestämmelserna om borgenär Med borgenärer som har för-

som har förmånsrätt äger motsva- månsrätt likställs en borgenär som

rande tillämpning, när borgenär till till säkerhet för sin fordran har

säkerhet för sin fordran har ägan- gjort förbehåll om återtaganderätt.

derättsförbehåll.

27

Ansökan om förhandling om of- Ansökan om förhandling om offentligt ackord göres hos den kon- fentligt ackord görs hos den tingskursdomare som förordnat god rätt som har förordnat god man. man.

Ansökningen skall åtföljas av

1. ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari

den i så fall består, 2, förteckning över boets tillgångar och skulder. upprättad enligt 23 8 tidigast två månader innan ansökan om förhandling om offentligt ackord

gjordes,

3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller varit bokförings-

skyldig under det sista året innan ansökan om förordnande av god man gjordes,

4, berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder. uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den

kan bli föremål för återvinning, huruvida det finns skälig anledning antaga

att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fail

grunden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit

förda.

S. yttrande av gode mannen. huruvida han anser att ackordsförslaget bör antagas av borgenärerna,

6. intyg av gode mannen att borgenärer, som tll antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, förklarat sig anse ackordet antagbart.

7. bevis att ackordsförslaget samt gode mannens berättelse och yttrar de sänts till alla borgenärer som upptages i bouppteckningen,

8. förskott. med belopp som Ko- 8. förskott. med belopp som re-

nungen föreskrivit, på kostnaden geringen föreskriver, på kostnaden

för ackordsfrågans handläggning för ackordsfrågans handläggning

hos konkursdomaren och rätten hos rätten samt av rätten godkänd samt av konkursdomaren godkänd säkerhet för vad som inte täcks av säkerhet för vad som ej täckes av förskottet. förskottet.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

25 §

Upptuges ansökningen. skall gäl- Upptas ansökningen, skall gäldenären inför konkursdomaren av- denären inför rätten avlägga boupp-

lägga bouppteckningsed på tid som teckningsed på tid som rätten bekonkursdomaren bestämmer. Gäl- stämmer. Gäldenaåaren skall därvid

denåren skall därvid göra de tullägg göra de tillägg eller ändringar som

eller ändringar som han finner på- han finner påkallade och med ed

kallade och med ed betyga att betyga att bouppteckningen med bouppteckningen med gjorda tillägg gjorda tillägg eller ändringar är rik-

eller ändringar är riktig, så att det ej tig, så att det inte enligt hans vethonom veterligen har oriktigt ute- skap har oriktigt utelämnats eller lämnats eller upptagits någon till- upptagits nägon tillgäng eller skuld. gång eller skuld.

När anledning förekommer, får När det finns anledning till det,

konkursdomaren tillåta gäldenären får rätten besluta att gäldenären

att avlägga eden inför annan kon- skall avlägga eden inför någon ankursdomuare. Är gäldenären sjuk. nan tingsrätt. Är gäldenären sjuk,

får eden avläggas där han vistas. får eden avläggas där han vistas.

31 §

Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsförsla-

get. Anmärkning som framställts mot En anmärkning som har fram fordran utgör ej hinder mot röst- ställts mot en fordran utgör inte

ning. Är utgången av omröstningen hinder mot att borgenären deltar

beroende av om fordringen skall med fordringen i omröstningen. Är

beaktas eller ej, skall konkursdo- utgången av omröstningen beroen-

maren vid sammanträdet utreda de av om fordringen skall beaktas

tvistefrågan och söka få förlikning eller inte, skall rätten vid samman-

till stånd. Om alla närvarande trädet utreda tvistefrägan och söka medger att anmärkningen förfaller åstadkomma förlikning. De närvaeller inskränker den eller uppdrager rande får med bindande verkan för

ät gode mannen att sluta förlikning dem som har uteblivit medge att en

med borgenären, gäller det även för anmärkning — förfaller eller in-

den som uteblivit. Kan förlikning ej skränks eller uppdra åt gode manträffas, skall rätten pröva anmärk- nen att ingå förlikning med borge-

ningen för bestämmande av om- nären. Kan förlikning inte träffas,

röstningens utgång. skall frågan handläggas enligt vad

som sägs i 34 § första stycket för

bestämmande av omröstningens ut-

gång.

Förlikning angående framställd anmärkning fär ej ingås i annan ordning

än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.

Vid omröstning åger 23 § andra stycket motsvarande tillämpning.

34 8

Har ackordsförslaget antagits vid Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men före- borgenärssammanträdet men finns kommer anledning att ackordet på det enligt 36 § anledning att inte grund av 36 8 ej skall fastställas, fastställa uckordet. skall uckordsskall konkursdomaren hänskjuta frågan prövas vid en förhandling. 56

ackordsfrågan = till rätten. Det- Detsamma gäller, om det vid bor-

samma gäller, om det vid borge- genärssammanträdet inte kan avgönärssammanträdet ej kan avgöras . ras om förslaget har antagits eller

om förslaget antagits eller förkas- förkastats av borgenärerna. Om

tats. Föreligger ej fall som nu ackordsfrågan inte skall prövas vid sagts. skall konkursdomaren fast- en förhandling, skall rätten faststäl-

ställa ackordet. la ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om ej längre

rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

41 §

Talan mot beslut som konkursdo- Tingsrättens beslut i en fråga maren meddelat enligt denna lag som enligt denna lag skall prövas föres i hovrätten. Besvärstiden är av rätten får överklagas för sig, om två veckor. inte något annat följer av 32 § första stecket, 35 § eller 36 § tredje stycket. Besvärstiden räknas i fråga om Talan mot ett beslut som avses i beslut om förhandling om offentligt första stycket förs genom besvär i

ackord från det att kungörelsen om hovrätten inom två veckor från den förhandlingen infördes å Post- och dag då beslutet meddelades. Är det

Inrikes Tidningar. fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock be-

svärstiden från den dag då kungö-

relsen om beslutet var införd i Postoch Inrikes Tidningar.

43 § Mål om ackord som av konkurs- En sådan förhandling som avses domaren hänskjutits till rätten skall i 34. $ första stycket skall äga rum utan förberedelse företagas till hu- så snart som möjligt. Vid förhandvudförhandling. Utsättes målet till lingen gäller i tillämpliga delar befortsatt eller ny huvudförhandling, stämmelserna i rättegångsbalken skall dock rätten, om det erfordras om huvudförhandling i tvistemål, för att målet vid denna skall kunna om inte något annat sägs i denna slutföras. förordna att förberedelse lag. Om den gode mannen, gäldeskall äga rum. Parts utevaro utgör nären eller en borgenär uteblir från ej hinder för målets avgörande. förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs. Rättens avgörande sker genom beslut. Beträffande talan mot rättens avgörande i mål som avses I första stycket äger bestämmelserna i rättegångsbalken om talan mot beslut i mål som väckts vid underrätt motsvarande tillämpning.

45 8

Konkursdomaren får meddela I fråga om tingsrättens hand-

beslut enligt 6 eller 24 § även om läggning enligt denna lag gäller

han är jävig. rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål i

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillämpliga delar, om inte något an-

nät sägs i denna lag.

En tingsrätt är vid handläggning-

en domför med en lagfaren doma-

re. Vid en förhandling får dock rät-

ten bestå av tre lugfarna domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande. om en ansökan om godmansförordnande har gjorts före ikraft-

trädandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall

dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. Skall en fråga enligt 34 § ackordslagen (1970:847) hänskjutas till

rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som föreskrivs i denna lag.

Lag om ändring i lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1934:67) med bestämmelser om

konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge

dels att i 2 § ordet ”konkursdomaren'” skall bytas ut mot ”rätten'”, dels att 11 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Har i beslut om gäldenärens för- Har i beslut om gäldenärens försättande i konkurs angivits, att rät- — sättande i konkurs angivits, att rätten eller konkursdomaren grundat ten grundat sin behörighet på annan sin behörighet på annan omständig- - omständighet än att gäldenären har het än att gäldenären har eller vid = eller vid sin död hade sitt hemvist

sin död hade sitt hemvist här i riket, — här i riket, äge denna lag ej tillämpäge denna lag ej tillämpning. ning. Bolag, förening eller stiftelse skall anses hava hemvist här i riket, om

styrelsen där har sitt säte.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Beträffande konkurser vari konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 11 § i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer

på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

Lag om ändring i lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island elier Norge

Härigenom föreskrivs att i 2 och 3 §§ lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island och Norge ordet ”konkursdomaren” i ohka böjningsformer skall bytas ut mot tingsrätten” i motsvarande former.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

dels att i 2 8 ordet ”konkursdomaren” skall bytas ut mot "rätten",

dels att 13 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13.8 Har i ett beslut om konkurs eller Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords- om iniedande av offentlig ackords-

förhandling utan konkurs angetts förhandling utan konkurs angetts att rätten eller konkursdomaren att rätten grundat sin behörighet på grundat sin behörighet på annan annan omständighet än att gäldeomständighet än att gäldenären har nären har eller vid sin död hade sitt eller vid sin död hade sitt hemvist hemvist här i riket, tillämpas inte här i riket, tillämpas inte denna lag. denna lag.

Bolag, förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket, om styrelsen har sitt säte där.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Beträffande konkurser vari konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 13 §i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

Lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som

inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 8§ lagen (1981:7) om verkan av kon-

kurs som inträffat i annat nordiskt land skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Begär konkursdumstol eller kon- En konkursdomstol eller en konkursförvaltning i konkurslandet hos kursförvaltning i konkurslandet fär

konkursdomare här i riket. inom hos en tingsrätt här i riket begära vars tjänstgöringsområde gälde- att gäldenärens här befintliga egennären äger tillgångar. att den här dom skall upptecknas. Om en så-

befintliga egendomen skall upp- dan begäran framställs skall rätten

tecknas. skall konkursdomaren för- förordna en lämplig person att uppordna en lämplig person att upprät- rätta bouppteckning över gäldenä-

ta bouppteckning over gäldenärens rens tillgångar och de skulder som tillgångar och de skulder som sär- särskilt belastar sädana tillgångar. skilt belastar sådana tillgångar. På begäran av konkursdomstol På begäran av en konkursdom-

eller konkursförvaltning i konkurs- stol eller ex konkursförvaltning i landet skall konkursdomaren även konkurslandet skall rätten även förförordna en lämplig person att ta ordna en lämplig person att ta hand hand om gäldenärens egendom här i om gäldenärens egendom här i riket riket tull dess den kan övertas av till dess den kan övertas av kon-

konkursförvaltningen. Det åligger kursförvaltningen. Det åligger den

den som har förordnats att även som har förordnats att även försälja försälja egendom som inte lämpl- egendom som inte lämpligen kan gen kan bevaras. bevaras.

Konkursdomstol eller konkurs- En konkursdomstol eller ex kon-

förvaltning i konkurslandet kan här kursförvaltning i konkurslandet kan i riket påkalla sådan handräckning här i riket påkalla sådan handräck-

som avses I 548 konkurslagen ning som avses I 7 kap. IF $ kon- (1921:225). kurslagen (1987:000).

Har begäran gjorts hos en kon- Har en begäran gjorts hos en

kursdomare om åtgärd enligt 2 8. tingsrätt Om åtgärd enligt 2 §, får

får konkursdomaren av den som be- rätten av den som har begärt åtgär-

gärt åtgärden kräva förskott för den kräva förskott för kostnaden

kostnaden med skäligt belopp. Är med skäligt belopp. Är en handling

en handling avfattad på finska eller avfaltad på finska eller isländska. isländska, skall den vara åtföljd av skall den vara åtföljd av en styrkt

styrkt översättning till danska, översättning till danska, norska el-

norska eller svenska. ler svenska.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Har en framställning gjorts

hos konkursdomaren före ikraftträdandet men ej prövats av denne, skall

efter ikraftträdandet prövningen ankomma på rätten. Dårvid skall rätten

bestå av en lagfaren domare.

7¶Förslag till Prop. [986/87:90

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 3 § och 13 kap. I & äktenskapsbalken! orden ”konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (1987:000)"".

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

! Lydelse enligt prop. 1986:87:1.

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 26 § jordabalken! orden ”konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (1987:000)”.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

I Senaste lydelse av 13 kap. 26.8 1981:784. 64

Lag om ändring 1 vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 22 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

228 Upptas ansökningen, skall vattendomstolen utfärda kungörelse om före-

taget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansökningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom

skall erinras om innehållet i 29 och 40 §§ och anges sista tidpunkt för

erinringar enligt 29 §.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer alt för-

vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkän- I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra med- nages att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, delanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part, in- om de inte särskilt tillställs part, in

föras i en viss eller vissa ortstid- föras i ortstidning samt hållas tillningar samt hållas tillgängliga hos gängliga hos aktförvararen. Om

aktförvararen. kallelser och andra meddelanden

inte införs i alla ortstidningar, skall

av kungörelsen framgå att de kom-

mer att införas i ett begränsat antal

ortstidningar.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

S Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 90

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

2 kap.!

Hovrätt tillkommer att som förs- Hovrätt tillkommer att som förs-

ta domstol upptaga mål om ansvar ta domstol uppta mål om ansvar el-

eller enskilt anspråk på grund av ler enskilt anspråk på grund av

brott som i utövningen av tjänsten brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i eller uppdraget har begåtts av doallmän underrätt eller av konkurs- mare i allmän underrätt eller av domare, inskrivningsdomare eller inskrivningsdomare eller annan annan som vid inskrivningsmyn- som vid inskrivningsmyndighet har

dighet har förordnats att handlägga förordnats att handlägga inskrivinskrivningsärende. ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives i

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten.

! Senaste lydelse 1986:649. 66

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429))!

dels att i 10 § orden ”konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot

”konkurslagen (1987:000)'”', dels att 32 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 § När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §.

När en borgenär har beviljats all-

män rättshjälp i angelägenhet som

rör försättande i konkurs, skall be-

slut om ersättningsskyldighet med-

delas senast i samband med att ut-

delningen i konkursen fastställs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den nya bestämmelsen i 32 § andra stycket tillämpas endast i konkurser som handläggs enligt den nya konkurslagen.

I Lagen omtryckt 1983:487. 67

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister

Härigenom föreskrivs att i I kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister! orden ”konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot ”kon-

kurslagen (1987:000)"".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Lagen omtryckt 1977:530 68

Lag om ändring 1 utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 § och 15 kap. 18 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

15 §

Säljs egendom exekutivt under Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som en- konkursboets kostnader som enligt 8/ $ konkurslagen (1921:225) ligt 14 kap. 18§ konkurslagen får tagas ut ur egendomen. om (1987:000) får tas ut ur egendomen, kostnaderna anmäls enligt vad som om kostnaderna anmäls enligt vad sägs i 10 § första stycket. som sägs 1 10 § första stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 § första stycket.

15 kap.

18 §

Införsel får äga rum utan hinder Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den av att gäldenären är i konkurs, i den mån ej lön eller annat som införseln mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet en- gäller skall ingå i konkursboet ligt 27 § konkurslagen (1921:225). enligt 3 kap. 4§ konkurslagen

(1987:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom föreskrivs att 41 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 8! Har ett luftfartyg. en lott däri el- Har ett luftfartyg, en lott däri el-

ler intecknade reservdelar utmätts ler intecknade reservdelar utmätts

eller har enligt 7! $ konkurslagen eller har enligt 8 kap. 8 § konkursla- (1921:225) begärts att ett luftfartyg gen (1987:000) begärts att ett luft-

eller intecknade reservdelar skall fartyg eller intecknade reservdelar

säljas i den ordning som gäller för skall säljas i den ordning som gäller utmätt sådan egendom eller har ut- för utmätt sådan egendom eller har

mätningen upphävts eller frågan om utmätningen upphävts eller frågan egendomens försäljning av annat om egendomens försäljning av anskäl förfallit, skall anteckning där- nat skäl förfallit, skall anteckning om göras i inskrivningsboken. An- därom göras i inskrivningsboken.

teckning att egendomen har sålts Anteckning att egendomen har sålts

utmätningsvis skall ske, när hand- utmätningsvis skall ske, när hand-

ling som visar köpeskillingens för- ling som visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har ett luft- delning har inkommit. Har ett luft-

fartyg, en lott däri eller intecknade fartyg. en lott däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betal- eller tagits i anspråk genom betal-

ningssäkring eller har en sådan åt- ningssäkring eller har en sådan åtgärd upphävts eller återgått, skall gärd upphävts eller återgått. skall

anteckning därom också göras i anteckning därom också göras i

inskrivningsboken. inskrivningsboken.

Om inverkan på inteckning av en exekutiv försäljning eller av en myndighets fördelning av medel skall anteckning göras i inskrivningsboken när anmälan, bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet har inkommit.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som i 26 § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskriv-

ningsdomaren, som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

! Senaste lydelse 1981:809. 70

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)

dels att i 15 kap. 6 § orden ”första borgenärssammanträdet” skall bytas

ut mot ”edgångssammanträdet ”, dels att 13 kap. 20 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

208 Om aktiebolag försättes 1 kon- Om ert aktiebolag försätts i konkurs eller om förhandling om of- kurs eller om en förhandling om of-

fentligt ackord inledes för bolaget, fentligt ackord inleds för bolaget, skall konkursdomaren sända under- skall rätten sända underrättelse om rättelse om beslutet för registre- beslutet för registrering. ring.

Under konkurs företrädes bola- Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den get som konkursgäldenär av den

styrelse och verkställande direktör styrelse och verkställande direktör

eller de likvidatorer som finnes vid eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmel- även under konkursen bestämmel-

serna I denna lag om rätt att avgå, serna i denna lag om rätt att avgå,

om entledigande och om nytillsätt- om entledigande och om nytillsätt-

ning. ning.

När konkurs avslutats eller för- När en konkurs har avslutats elhandling om offentligt ackord av- ler en förhandling om offentligt ac-

slutats på annat sätt än genom kon- kord har avslutats på annat sätt än

kurs, skall konkursdomaren genast genom konkurs, skall tingsrätten för registrering underrätta registre- genast för registrering underrätta ringsmyndigheten samt i förra fallet registreringsmyndigheten samti der ange om överskott finnes eller ej. förra fallet ange om överskott finns Konkursdomaren skall även för re- eller inte. Tingsrätten skall även för gistrering underrätta registrerings- registrering underrätta registremyndigheten när överrätt genom ringsmyndigheten när högre rätt beslut, som vunnit laga kraft. upp- genom beslut, som har vunnit laga hävt beslut att försätta bolaget i kraft, har upphävt ert beslut att för-

konkurs eller att inleda förhandling sätta bolaget i konkurs eller att in-

om offentligt ackord. leda förhandling om offentligt ac-

kord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser i 15 kap. 6 § gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

Nn

Lag om ändring i lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar

dels att i 11 kap. 20 § ordet ”konkursdomaren” skall bytas ut mot "rätten",

dels att 13 kap. 6 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

13 kap.

Sådan talan för föreningens räkning enligt 1-3 §§ som inte grundas på

brott kan ej väckas mot

). styrelseledamot eller verkställande direktören sedan tre år har förflu-

tit från utgången av det räkenskapsår då det beslut eller den åtgärd, som

ligger till grund för talan fattades eller vidtogs,

2. revisor sedan tre är har förflutit från det att revisionsberättelsen lades

fram på föreningsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs,

3. föreningsmedlem eller röstberättigad, som inte är föreningsmedlem,

sedan två år har förflutit från det beslut eller den åtgärd som ligger till

grund för talan.

Försätts föreningen i konkurs på Försätts föreningen i konkurs på en ansökan som gjorts innan den tid en ansökan som gjorts innan den tid som anges i första stycket har gått som anges i första stycket har gått ut. kan konkursboet föra talan en- ut, kan konkursboet föra talan enligt 1—3 §§ trots att frihet från ska- ligt 1—3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt deståndsansvar har inträtt enligt

5 §. Efter utgången av den nämnda 5 §. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från väckas senare än sex månader från

första borgenärssammanträdet el- edgångssammanträdet.

ler, i mindre konkurs, från konkurs-

beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. I fråga om en konkurs, i

vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet, räknas den i 13 kap. 6 § andra stycket andra meningen angivna tiden från första ed-

gångssammanträdet eller, i mindre konkurs, från konkursbeslutet.

! Lydelse enligt prop. 1986/87:7.

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:000)

dels att i 5 kap. 8 § orden ”första borgenärssammanträdet” skall bytas

ut mot ”edgångssammanträdet”,

dels att i 8 kap. 2 § ordet ”konkursdomaren”' skall bytas ut mot ”tings-

rätten”,

dels att 7 kap. 13 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse! Föreslagen lydelse

7 kap.

13 §

Har en bank försatts i konkurs, Har en bank försatts i konkurs, skall bankinspektionen förordna ett skall bankinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna om- allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare budet skall som konkursförvaltare

delta i konkursboets förvaltning till- delta i konkursboets förvaltning till-

sammans med den eller de förval- samman med den eller de förvaltare

tare som utses enligt konkurslagen som utses enligt Åkonkurslagen (1921:225). (1987:000).

Det allmänna ombudet kan be- Det allmänna ombudet kan be-

träffande medförvaltare göra en så- träffande medförvaltare göra en så-

dan framställning som avses i 80 § dan framställning som avses i

konkurslagen. 7 kap. 5 § konkurslagen.

Aven om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats. får

det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i Konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser i 5 kap.

85 och 7 kap. 13§ gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

! Lydelse enligt prop. 1986/87:12. 73

Lag om ändring i bankaktiebolagstagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs att i 10 kap. 20§ bankaktiebolagslagen

(1987:000)' skall ordet ”konkursdomaren” bytas ut mot ”tingsrätten”.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Y Lydelse enligt prop. 1986:87:12. 74

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs att i 6 kap. 19 §& sparbankslagen (1987:000)' skall ordet ”konkursdomaren” bytas ut mot ”tingsrätten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Lydelse enligt prop. 1986/87:12.

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 20 § föreningsbankslagen (1987:000)!

skall ordet ”konkursdomaren”' bytas ut mot ”tingsrätten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Lydelse enligt prop. 1986/87:12. 76

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)

dels att i 13 kap. 6 § och 15 kap. 7 § orden ”konkurslagen (1921:225)”

skall bytas ut mot ”konkurslagen (1987:000)”.

dels att i 16 kap. 6 § orden "första borgenärssammanträdet” skall bytas

ut mot ”edgångssammanträdet”,

dels att 14 kap. 20 och 21 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

20§

Om ett försäkringsbolag försätts i Om ett försäkringsbolag försätts i

konkurs skall konkursdomaren sän- konkurs skall rätten sända en unda en underrättelse om beslutet till derrättelse om beslutet till försäkförsäkringsinspektionen för regist- ringsinspektionen för registrering.

rering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrel-

se och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När konkursen har avslutats När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för skall rätten genast för registrering registrering underrätta försäkrings- underrätta försäkringsinspektionen inspektionen samt ange om något samt ange om något överskott finns överskott finns eller inte. Konkurs- eller inte. Rätten skall även för redomaren skall även för registrering gistrering underrätta försäkringsin-

underrätta försäkringsinspektionen spektionen när en högre rätt genom när en överrätt genom beslut. som beslut, som Aar vunnit laga kraft,

vunnit laga kraft, upphävt ett beslut har upphävt ett beslut att försätta att försätta bolaget i konkurs. bolaget i konkurs.

215 När ett försäkringsbolag är i kon- När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspektionen kurs kan försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon- allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets kursförvaltare delta i konkursboets

förvaltning tillsammans med den el- förvaltning tillsammans med den el-

ler de förvaltare som utses enligt ler de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225). konkurslagen (1987 :000).

Det allmänna ombudet kan be- Det allmänna ombudet kan be-

träffande medförvaltare göra en så- träffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § dan framställning som avses i

konkurslagen. 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det

allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser i 14 kap.

21 § och 16 kap. 6 § gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken

konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs att i 64 § lagen (1972:262) om understödsföreningar orden ”konkurslagen (1921:225y” skall bytas ut mot ”konkurslagen (1987:000)”".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som 1 I $ sägs, men och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio da- inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rät- gar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säl- ten företeddes, eller försätts säljaren I konkurs efter ansökning, jaren 1 konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den som gjorts inom sagda tid. är den sålda egendomen ej fredad från att sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till kon- utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när an- kursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man sökan om förordnande av god man enligt ackordslagen = (1970:847) enligt — ackordslagen = (1970:847) gjorts inom nämnda tid och kon- gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts kurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnande förföll el- av godmansförordnande förföll eller, när förhandling om offentligt ler, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjor- ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i des. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv första. punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så mot Köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandiad, som nyss upprättad och behandlad, som nyss sagts. är, Om jävet görs vid utmät- sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyl- ningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, dig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofog- tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Gör han inte demyndigheten finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. God- det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvar- set skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han stad och sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom vill att åtgärden skall bestå. inom fjorton dagar efter utmätningsför- fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos kronofogdemyndig- rättningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den heten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsa- kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens kas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 40 b § till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19

1 Senaste Ivdelse 1981:800. 80

konkurslagen (1921:225) äga mot- — och 20 §§ konkurslagen (1987:000) svarande tillämpning. äga motsvarande tillämpning.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §8 ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämp-

ning.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

6 riksdugen 198687. 1 samd. Nr 90

Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 §! Försättes försäkringstagaren i Försätts — försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts konkurs efter ansökan, som har innan tio är förflutit från försäk- gjorts innan tio år förflutit från förringsavtalets ingående, och har han säkringsavtalets ingående, och har

under de tre senaste åren före kon- han under de tre senaste åren före kursansökningen eller senare till konkursansökningen eller senare betalning av premie för försäkring, till betalning av premie för försäksom enligt 116 § ej kan göras till ring, som enligt 116 § inte kan göras

föremål för utmätning, använt be- till föremål för utmätning, använt lopp. som vid den tid, då betalning- belopp. som vid den tid. då betal-

en skedde, ej stod i skäligt förhål- ningen skedde, ej stod i skäligt för-

lande till hans villkor, äge konkurs- hållande till hans villkor, får konboet hos försäkringsgivaren utkrä- kursboet hos försäkringsgivaren va vad sålunda för mycket erlagts. i utkräva vad sålunda har erlagts för

den mån tillgodohavandet hos den- mycket, i den mån tillgodohavandet

ne därtill förslår. Har ej försäk- hos denne förslär till det. Har inte

ringstagaren lämnat korkursboet försäkringstagaren lämnat konkurs-

samtycke till beloppets utkrävande, boet samtycke till beloppets utkräåligger det konkursboet att för vande, åligger det konkursboet att prövning av dess rätt väcka talan för prövning av dess rätt väcka ta-

mot försäkringstagaren. Beträffan- lan mot försäkringstagaren. Beträfde sådan talan äga bestämmelserna fande sådan talan tillämpas bestäm-

i 40 b§ konkurslagen (1921:225) melserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konmotsvarande tillämpning. kurslagen (1987:000). Har konkurs föregåtts av förord- Har konkursen föregåtts av för-

nande av god man enligt ackordsla- ordnande av god man enligt gen (1970:847) eller förordnande av ackordslagen (1970:847) eller förboutredningsman, skall vad som ordnande av boutredningsman, enligt första stycket gäller om tiden skall vad som enligt första stycket

för konkursansökningen avse den i gäller om tiden för konkursansök-

29 § konkurslagen för sådant fall ningen avse den i 4 kap. 2 § konangivna fristdagen. kurslagen för sådant fall angivna

fristdagen.

Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsvaran-

de tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med

anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning.

Ej må krav. varom nu är sagt. göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

! Senaste lydelse 1975; 248,

Lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1955:742) om hotell- och pensio-

natrörelse orden "första borgenärssammanträdet'” skall bytas ut mot ”edgångssammanträdet ”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelse gäller

fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats

före ikraftträdandet.

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)'

dels att i 10 § orden ”konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot

”konkurslagen (1987:000)”,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

10a5§

Allmän förmånsrätt följer däref-

ter med fordran på ersättning för

uppdrag att fullgöra sådan revision

som är föreskriven i lag eller annan

författning och för uppdrag som avser upprättande av räkenskaps-

material till fullgörande av bokfö-

ringsskyldighet som är föreskriven i sådan ordning, i den mån ersätt-

ningen avser arbete som har utförts

de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Förmånsrätt enligt den nya 10 a § följer endast för arbete som har utförts efter ikraftträdandet.

! Lagen omtryckt 1975: 1248 84

Lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Härigenom föreskrivs att lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran

hos hotellgäst! skall ha följande iydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

Den som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse i annan lägenhet får till säkerhet för fordran på ersättning för

rummet eiler för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvarhålla resgods, som gästen medfört.

Värden får sälja resgodset och ta Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen el- ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen sak- ler, om godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa nar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2—12 §§ lagen det. Därvid tillämpas 2—12 §§ lagen

(1985: 982) om näringsidkares rätt (1985: 982) om näringsidkares rätt

att sälja saker som inte har hämtats. att sälja saker som inte har hämtats.

Vid tillämpningen av dessa bestäm- Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om nä- melser skall vad som sägs om näringsidkaren avse värden, vad som ringsidkaren avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen och sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den mottagna sa- vad som sägs om den mottagna ken avse resgodset. Om resgodsets saken avse resgodset. Om resgod-

ägare är i konkurs, gäller i stället sets ägare är i konkurs, gäller i

73 § konkurslagen (1921:225). stället & kap. 10§ konkurslagen (1987:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Lagen omtryckt 1985:986.

Lag om ändring i lagen (1972:180) om avrundning av vissa

fordringar till helt krontal, m.m.

Härigenom föreskrivs att I och 2 §§ lagen (1972: 180) om avrundning av

vissa fordringar till helt krontal, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18¶I den mån ej annat är föreskrivet i lag eller annan författning, skall domstol eller annan myndighet i fråga om fordran, som vid bristande

betalning eller eljest indrives av kronofogdemyndighet såsom fordran i

allmänt mål, bestämma kapitalbeloppet till helt krontal så, att överskjutande öretal bortfaller. Ränta på fordringen skall avrundas till närmast högre hela krontal.

Vid indrivning hos kronofagde-

myndighet i enskilt mål bortfaller

öretali enlighet med vad som sägs i

första stycket. I 1 kap. 6§ utsökningsbalken I 1 kap. 6 § utsökningsbalken finns det bestämmelser om vad som = finns det bestämmelser om vad som avses med allmänt mål. avses med enskilt mål och allmänt mål. 28: Inflyter betalning i allmänt mål i Inflyter betalning till kronofogde-

annat än helt krontal, tillgodoräk- myndighet i annat än helt krontal,

nas gäldenären endast belopp mot- = tillgodoräknas gäldenären endast

svarande närmast lägre hela kron- belopp motsvarande närmast lägre tal. hela krontal.

Överskjutande öresbelopp avräk- Överskjutande öresbelopp avräk-

nas där det kan ske från fordran i nas där det kan ske från fordran i annat utsökningsmål rörande sam- annat utsökningsmål rörande sam-

me gäldenär. Kan det ej ske, till- me gäldenär. I annat fall tillfaller faller beloppet statsverket. beloppet staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Senaste lydelse 1981:805. ? Senaste lydelse 1981:805. 86

Lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs att 16 och J8 §§ handelsregisterlagen (1974:157)

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hävande av firmare-

gistrering vunnit laga kraft. finns bestämmelser i firmalagen (1974:156). Har i annat fall genom dom som vunnit laga kraft förklarats, att införing i registret ej bort ske eller att beslut som registrerats är ogiltigt eller att i

annat fall visst förhållande som registerats ej föreligger, skall registreringen avföras ur registret. Dom i mäl som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndigheten.

Om bolagsman genom dom skilts från rätten att teckna bolagets firma.

skall uppgift härom registreras även om domen icke vunnit laga kraft.

Försättes näringsidkare i kon- Försätts en näringsidkare i kon-

kurs, skall meddelande härom sam- kurs, skall meddelande om detta

tidigt med kungörelsen om beslutet samtidigt med kungörelsen om begenom konkursdomarens försorg slutet genom tingsrättens försorg

översändas för registrering. Har översändas för registrering. Har

högre rätt upphävt beslut om kon- högre rätt upphävt ert beslut om

kurs, skall registreringen på anmä- konkurs, skall registreringen uvlan av konkursdomaren avföras. föras på anmälan av tingsrätten.

När konkurs avslutats, skall kon- När er konkurs kar avslutats, skall

kursdomaren ofördröjligen över- rätten genast sända meddelande

sända meddelande härom för re- om detta för registrering. gistrering.

18 5! Registrering eller avförande ur Registrering eller avförande ur

registret skall genom registrerings- registret skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tid- kungöras 1 Post- och Inrikes Tid-

ningar. Vad nu sagts skall ej gälla, ningar. Vad som har sagts nu gäller när registrering eller avförande sker inte när registrering eller avförande

efter anmälan av konkursdomaren. sker efter anmälan av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Senaste lydelse 1977:707. 87

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 7 § passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

78! Passansökan skall avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § ej har iakttagits och sökanden ej har efterkommit uppmaning att avhjälpa bristen, 2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vårdnadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att ändå utfärda pass. 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3§ första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet, 5. sökanden genom Jagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd, som ej har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att antaga, att han ämnar undandraga sig verkställigheten, 6. sökanden enligt 2 kap. 12§ eller 6 kap. 6§ konkurslagen (1987:000) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma lagrum.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. I fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller hänvisningarna till den nya konkurslagen i stället motsvarande bestämmelser i konkurslagen (1921:225).

! Senaste lydelse 1981: 1304. 88

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att i sekretesslagen (1980: 100)! skall införas en ny paragraf, 8 kap, 19 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 19 §

Sekretess gäller hos tillsyvnsmyndighet i konkurs för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i konkurslagen (1987: 000).

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

! Lagen omtryckt 1985: 1059.

Lag om ändring i lagen (1984:81) om fastighetsmäklare

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1984:81) om fastighetsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Fastighetsmäklaren har inte rätt Fastighetsmäklaren har inte rätt till ersättning för sitt förmedlingsar- till ersättning för sitt förmedlingsarbete. om han själv eller någon så- bete, om han själv eller någon sådan närstående till honom som dan närstående till honom som avses t 29a8 konkurslagen avses i 4 kap. 3§ konkurslagen (1921:225) inträder som köpare. (1987:000) inträder som köpare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström.

Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ny konkurslag

1¶Inledning

Konkurslagen (1921:225, KL) och den därmed sammanhängande lagstiftningen har sedan 1960-talet reformerats i etapper. På grundval av förslag

av lagberedningen beslutade riksdagen år 1970 om en ny ackordslag (1970:847) och en särskild förmånsrättslag (1970:979). Båda lagarna föranledde följdändringar i KL. Den s.k. materiella konkursrätten reformerades

på grundval av lagberedningens betänkande (SOU 1970:75) Utsöknings-

rätt X år 1975, då bl.a. nya konkursgrunder och återvinningsregler infördes i KL. Även förfarandet i samband med prövningen av en konkursansö-

kan sågs över i det sammanhanget.

År 1971 tillsattes konkurslagskommittén (Ju 1971:06) med uppgift att

göra en allmän översyn av konkurslagstiftningen. I delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvaltning föreslog konkurslagskommittén nya regler

för konkursförvaltningen och tillsynen däröver. Förslaget föranledde år

1979 ändringar i KL. vilka ändringar i korthet innebar följande. Systemet med s.k. fattigkonkurser slopades och ersattes med en ny ordning för handläggning av de mindre konkurserna. Institutionen rättens ombudsman upphävdes och tillsynen skulle framdeles ankomma på en särskild tillsyns-

myndighet. som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter.

Samtidigt infördes nya regler om konkursgäldenärens skyldigheter under konkurs. Likaledes på förslag av konkurslagskommittén (Konkurs och rätten att idka näring, SOU 1979:13) infördes år 1980 särskilda regler om

näringsförbud för konkursgäldenär i vissa fall. Sedan den 1 juli 1986 har

dessa regler ersatts av en särskild lag i ämnet (1986:436).

Konkurslagskommittén (Vid betänkandets avlämnande ingick i kommit-

tén som ledamöter hovrättslagmannen Trygve Hellners, ordförande, advo-

katen Björn Edgren, verkställande direktören i Ackordscentralen för Väst-

ra Sverige Per-Ivan Lundberg och rådmannen Arne Wilhelmsson.) avlämnade år 1983 slutbetänkandet (SOU 1983:24) Ny konkurslag. Kommittén har sett över de bestämmelser i KL som inte tidigare har reviderats.

Förslaget (KL förslaget) innefattar också en fullständig översyn av nuva-

rande regler i formellt hänseende. 91

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels kommitténs lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena, i det följande kallad remissammanställning 1, har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1976—83).

I november 1982 ullkallades en särskild kommission (Generaldirektören, numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gun-

nar Björne och riksdagsledamoten Arne Nygren.) mot ekonomisk brottslighet. Till kommissionen knöts två referensgrupper. 1 den första ingick företrädare för de politiska riksdagspartierna samt olika organisationer på arbetsmarknaden. I den andra ingick personer yrkesverksamma främst

inom polisen och tullväsendet samt skatte-, åklagar- och kronofogdemyn-

digheter.

Totalt har kommissionen lagt fram ett 30-tal förslag i form av betänkan-

den, promemorior, rapporter och skrivelser inklusive ett i mars 1984 avlämnat slutbetänkande (SOU 1984:15) Ekonomisk brottslighet i Sverige. Kommissionen — i det följande kallad Eko-kommissionen — avlämnade

i oktober 1983 delbetänkandet (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs. Betänkandet redovisades i korthet i propositionen (1984/85:32) om rikt-

linjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m.

Även detta betänkande har remissbehandlats. I enlighet med vad som

aviserades i riktlinjepropositionen tar jag nu även upp frågan om ändring

av bl.a. återvinningsreglerna på grundval av kommissionens betänkande. Till protokollet bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 4, dels kommissionens lagförslag som bilaga 5, deis en förteckning över remissinstanserna som bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena, i det följande kallad remissammanställning II, har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3300-

83). Regeringen beslutade den 30 april 1986 att inhämta lagrådets yttrande

över förslag till ny konkurslag. Den 20 november samma år beslutade

regeringen att inhämta yttrande över förslag till bestämmelser om ikraftträ-

dande av den nya konkurslagen och övergångsbestämmelser. Samtidigt

beslutades att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i ackordslagen (1970:874), rättshjälpslagen (1972:429), förmånsrättslagen (1970:979), passlagen (1978:302) och sekretesslagen (1980:100). Förslagen

hade upprättats i justitiedepartementet på grundval av de båda betänkan-

dena och remissyttrandena. De lagförslag som 1 skilda omgångar remitte-

rades till lagrådet bör fogas tll protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen och om förslaget till ny

konkurslag fällt omdömet att det är en vällyckad lagstiftningsprodukt

rättstekniskt sett. Lagrådets yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 8 och 9. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna och de

enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att gå in på lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har

också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Slutligen bör som bilaga 10 till protokollet -fogas en sammanställning

över de nu gällande bestämmelserna i KE och de närmast motsvarande bestämmelserna i propositionens förslag till ny konkurslag. [I propositionen föreslås flera lagändringar som inte har granskats av lagrådet. Ändringarna får anses vara av så enkel beskaffenhet att lagrådets

granskning inte behövs. Den övervägande delen av dessa är följdändringar

med anledning av den nya konkurslagen. Dessutom föreslår jag ändringar i

vattenlagen (1983:291) och lagen (1972:180) om avrundning av vissa ford-

ringar till helt krontal, m.m. Nu berörda förslag har utarbetats inom justitiedepartementet. Vissa av dem rör dock lagstiftning som hör till andra

departement. Jag har beträffande dessa ändringsförslag samrått med berör-

da statsråd.

2¶Allmän motivering

2.1¶Allmänna utgångspunkter

Den nu gällande konkurslagen härrör från år 1921. Sedan dess har lagen ändrats åtskilliga gånger. Som jag inledningsvis nämnde har, på grundval

av förslag av lagberedningen, den materiella konkursrätten med bl.a. återvinningsreglerna reformerats år 1975. Ett huvudsyfte med denna re-

form var — vid sidan av en förenkling och modernisering av regelsystemet — att motverka otillbörliga förfaranden från gäldenärers och borgenärers sida i samband med förestående konkurs. Reglerna om konkursförvaltning

och tillsyn ändrades år 1979. Dessa ändringar innebar att förvaltarens

ställning och kompetens förstärktes och att vissa kronofogdemyndigheter utsågs att handha tillsynen över konkursförvaltningen. Samtidigt beslöts en ny konkursförordning (1979:801. KF).

Trots att sålunda omfattande och principiellt betydelsefulla ändringar genomförts har KL:s ursprungliga utformning och systematik behållits i huvudsak oförändrade. Detta har medfört att KL blivit alltmer svåröverskådlig. Det är därför angeläget att nu också se över KL i formellt hänseende.

Det förslag från konkurslagskommittén som nu föreligger innebär att KL ersätts med en helt ny konkurslag. I denna har flertalet av KL:s bestämmelser tagits upp med i princip oförändrat innehåll men med en modernare och mer lättillgänglig utformning. En hel del av KL:s bestämmelser har

emellertid också setts över i sakligt hänseende.

KLförslaget har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanser-

na. I likhet med praktiskt taget alla remissinstanserna anser jag att försla-

get är väl ägnat att läggas ull grund för en ny konkurslag.

Vissa kronofogdemyndigheter anser att en del frågor som inte har be-

handlats av kommittén bör ges en tillfredsställande lösning innan ett för-

slag till en ny konkurslag läggs fram. Enligt dessa remissinstanser har kommittén i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till vissa problem som

kommit i blickpunkten under senare år. Kritiken riktar sammanfattnings-

vis in sig på att kommitténs förslag inte i tillräcklig utsträckning beaktar att 93

samhällsutvecklingen ställer andra krav på den konkursrättsliga lagstiftningen än vad som traditionellt har skett. Borgenärsintressena är, sägs det, inte som tidigare i stort sett enhetliga. Staten har sålunda utöver borge-

närsintresset också viktiga samhällsintressen att bevaka. Enligt kritikerna ger varken nu gällande KL eller kommitténs förslag någon antydan om hur

exempelvis sysselsättningspolitiska aspekter skall beaktas i konkurssammanhang.

För egen del anser jag det viktigt att samhället ges möjlighet till inflytande på konkursförvaltningen. Här gäller det emellertid att samordna samhällets olika insatser och det är inte en fråga som kan lösas inom konkurslagstiftningens ram. Trots det kan det inte heller enligt min mening anses helt tillfredsställande att lagstiftningen i princip inte ger utrymme för

hänsynstagande till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Jag återkommer till denna fråga i det följande. JO har i ett beslut den 30 december 1983 (1983:E 1, jfr JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 325) redovisat en undersökning av hur det nuvarande

tillsynssystemet fungerar. JO har därvid föreslagit vissa delvis mycket

genomgripande förändringar av detta system. Jag återkommer också till

den frågan. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag inte anser tiden vara mogen att vidta några genomgripande förändringar av tillsynssystemet. När detta började fungera år 1980 var tillsynsuppgiften helt ny för krono-

fogdemyndigheterna. Man får därför enligt min mening ha förståelse för att

det uppenbarligen har tagit viss tid innan tillsynsmyndigheterna och förval-

tarna fullt ut funnit sina roller i det nya systemet. På många håll fungerar

systemet numera mycket bra, vilket naturligtvis inte utesluter att de vunna

erfarenheterna kan ge underlag för förbättringar på en del punkter.

Genom 1975 års reform av återvinningsreglerna förbättrades borgenärernas möjligheter att komma till rätta med illojala dispositioner inför en förestående konkurs. Reformen utmärktes av en strävan att göra reglerna mer objektiva, dvs. att i så stor utsträckning som möjligt göra återvinning

oberoende av gäldenärens och medkontrahentens syfte med dispositionen utan att för den skull inkräkta på omsättningens intresse. Även om sålunda

möjligheterna till återvinning förbättrades har det i tillämpningen visat sig

att det fortfarande är svårt att föra en återvinningstalan med framgång. Inte

minst gäller detta i situationer när medkontrahenten är en närstående till

gäldenären. Eko-kommissionens förslag innebär en skärpning av regelsystemet i nu aktuellt hänseende. Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Särskilt från näringslivet kritiseras förslaget varvid man gör

gällande att det inte tar tillräcklig hänsyn till omsättningens intresse, dvs.

intresset av att ingångna avtal och vidtagna dispositioner står fast. Åtskilli-

ga remissinstanser är emellertid positiva till förslaget. Jag anser att förslaget bör läggas till grund för en ändring av flera av återvinningsbestämmel-

serna.

Jag vill ytterligare redan här beröra en från systematisk synpunkt bety-

delsefull fråga. KL anvisar sedan gammalt 1vå olika former för handlägg-

ning av konkurser. Vid 1979 års reform ersattes de gamla s.k. fattigkonkurserna av en mer utvecklad form för handläggning av enklare konkurser. 94

De både handläggningsformerna kom att betecknas ordinär konkurs och mindre konkurs. KL:s, liksom KLförslagets, reglering av de olika konkursformerna innebär att den ordinära konkursen — i KL förslaget betecknad stor konkurs — regleras fullständigt medan de mindre konkurserna regleras huvudsakligen genom hänvisningar till den förra konkursformens

regelsystem. Detta medför att regleringen blir svåröverskådiig. Samtidigt

utgör numera de mindre konkurserna den helt dominerande andelen av

samtliga konkurser.

Det kan ifrågasättas om inte de motiv som ligger bakom förekomsten av två konkursformer, främst behovet av ett bevaknings- och anmärkningsförfarande, skulle kunna tillgodoses utan att man har två olika förfaranden.

Ett enhetligt konkursförfarande skulle onekligen medföra vinster inte bara

från systematisk och lagteknisk synpunkt utan också innebära lättnader för de tillämpande organen. Jag kommer att diskutera den frågan närmare i ett

följande avsnitt.

Jag vill också erinra om den nya lagen om näringsförbud som trädde i kraft den I juli 1986 (SFS 1986:436). Mitt förslag till ny konkurslag innehåller därför inte några regler om näringsförbud, frånsett det allmänna förbudet för den som är i konkurstillstånd att driva näring.

Statens industriverk har på uppdrag av regeringen genomfört en under-

sökning av orsakerna till det ökande antalet konkurser under senare år.

Verket har i november 1985 lagt fram sin huvudrapport (SIND 1985:7). I

den föreslås flera olika åtgärder. Två av förslagen har ett visst samband

med konkurslagstiftningen, nämligen dels ett förslag om ändring av förmånsrättsordningen, dels ett förslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande.

I utredningen föreslås att förmånsrättslagen ändras på det sättet att löner helt eller delvis ges förmånsrätt före företagsinteckningar. Denna fråga torde ligga inom lönegarantiutredningens (A 1982:04) uppdrag och enligt vad jag har erfarit pågår för närvarande överväganden inom utredningen i denna fråga. Utredningens betänkande torde komma att läggas fram under är 1987. Efter sedvanlig remissbehandling får ställning tas till om det finns

anledning att göra några ändringar i förmänsrättslagen i detta hänseende.

Utformningen av själva konkurslagen påverkas emellertid inte av vad man slutligt kan komma fram till på den punkten. Jag avser däremot att i det följande ta upp en bl.a. i industriverkets utredning aktualiserad fråga om

förmånsrätt för revisorer m.fl. I industriverkets utredning föreslås också att ett nytt rekonstruktionsför-

farande utvecklas. Utredningen anser sig ha fått belägg för att det finns ett

behov av att komplettera konkurslagstiftningen på ett sätt som gör att man

ägnar mer tid åt att försöka lösa krissituationer utan konkurs. Därigenom skulle de stora kapitalförluster som i dag uppstår i företag i kris kunna minskas.

Detta förslag ligger 1 linje med den utveckling av den konkursrättsliga

lagstiftning som för närvarande pågår internationellt. Bl.a. har i Norge och Danmark på senare tid beslutats om nya konkurslagar som inrymmer

rekonstruktionsförfaranden.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att själva konkursförfarandet i sig in

obestånd men som på sikt är livskraftiga. De rekonstruktionsförfaranden

som införts utomlands har i allmänhet inte kommit till någon större användning. Detta utesluter naturligtvis inte att det kan finnas anledning att överväga en liknande ordning för svensk del. Det finns också skäl som talar för att ackordslagen bör ses över i syfte att göra ackordsförfarandet mer användbart.

Industriverkets utredning övervägs för närvarande inom industridepartementet. Något förslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande kommer

dock inte att läggas fram i detta sammanhang. Som framgått anser iag att det finns skäl att senare återkomma till frågan. Lagrådet har väckt frågan om den nya konkurslagens beteckning. Lagrådet anser att det finns flera skäl som talar för att använda beteckningen balk och erinrar om att den exekutionsrättsliga regleringen på utsöknings-

rättens område nyligen har tagits upp i en balk. För egen del kan jag instämma i att det finns skäl som talar för att använda beteckningen balk även i detta fall. Det fanns emellertid ingen självständig konkursbalk i 1734

års lag och beteckningen balk har inte heller därefter någon gång kommit

att användas beträffande konkurslagen. Till detta kommer att det ämnes-

område som lagverket omfattar visserligen är av central betydelse men ändå så pass speciellt att det ter sig tveksamt om det är motiverat att låta lagverket få ställning av balk särskilt som en i viss mån näraliggande materia behandlas i utsökningsbalken. Inte heller har någon remissinstans

föreslagit en ändrad beteckning. Av bl.a. dessa skäl har jag stannat för att inte föreslå att beteckningen balk används beträffande den rättsliga regleringen av konkurs.

Övriga nordiska länder har informerats om förslagen i den nya konkurs-

lagen och fått tillfälle att lämna synpunkter på dessa.

I den allmänna motiveringen kommer jag först att ta upp frågan om den systematiska utformningen av en ny konkurslag (avsnitt 2.2). Därefter behandlas frägan om en avveckling av konkursdomarinstitutionen (avsnitt 2.3) samt vissa frågor om förvaltning och tillsyn (avsnitt 2.4), varvid jag tar upp bl.a. frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn till annat än det rena borgenärsintresset. Återvinning i konkurs behandlas därnäst (avsnitt 2.5). Därefter följer bevaknings- och anmärkningsförfarandet (avsnitt 2.6), ut-

delningsförfarandet (avsnitt 2.7), konkurskostnaderna (avsnitt 2.8), infor-

mation om beslut och åtgärder under konkurs (avsnitt 2.9), förvaltarens bokföringsskyldighet (avsnitt 2.10), förvaltarens tillgång till räkenskapsmaterial som rör konkursboet tavsnitt 2.11) och frågan om förmånsrätt för revisorer och vissa andra uppdragstagare (avsnitt 2.12). Frågan om att slopa öretal vid indrivning i enskilda mål behandlar jag i avsnitt 2.13. Bestämmelser om den nya lagens ikraftträdande och övergångsbestämmelser behandlas därefter (avsnitt 2.14) och slutligen berörs följdlagstift-

ningen (avsnitt 2.15).

2.2.1 Ett enhetligt förfarande

Mitt förslag: De nuvarande båda handläggningsformerna för ordinär | konkurs resp. mindre konkurs slås samman till ett enhetligt förfarande med i huvudsak handläggningen av mindre konkurser som före-

bild.

Kommitténs förslag: Nuvarande skilda handläggningsformer för ordinära

resp. mindre konkurser behålls.

Remissinstanserna har i princip godtagit kommittéförslaget. Nägra re-

missinstanser har dock framhållit att regleringen i vissa fall blir svårtill-

gänglig.

Skälen för mitt förslag: Nu gällande KL är uppbyggd så att lagen noga

behandlar reglerna om ordinär konkurs medan bestämmelserna som rör de

mindre konkurserna — vilka utgör det stora flertalet, för närvarande drygt 90 2, av alla konkurser — i stor utsträckning består av hänvisningar till reglerna om ordinär konkurs.

Nuvarande form för handläggning av mindre konkurser tillkom genom 1979 ärs reform. Dessa mindre konkurser kan handläggas på två principi-

ellt skilda sätt. De konkurser vari tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna handläggs på i princip samma sätt som de gamla

fattigkonkurserna, dock med den skillnaden att förvaltare alltid utses. Om däremot tillgångarna räcker till betalning av konkurskostnaderna skall ett i

princip fullständigt konkursförfarande genomföras. En viktig skillnad i

jämförelse med det ordinära förfarandet är att borgenärerna i en mindre konkurs inte behöver formligt bevaka sina fordringar.

I samband med 1979 års reform gjordes ingen översyn av KL:s systematik. Bestämmelserna om mindre konkurs togs upp i 9 kap., främst 185—

385 h §§. Hagen fördes in en generell hänvisning av innebörd att reglerna i vissa av KL:s kapitel gäller även för de mindre konkurserna endast om det särskilt anges i 9 kap. Motsatsvis gäller således reglerna i övriga kapitel i

KL generellt även för de mindre konkurserna.

Kommittén har vid utformningen av KLförslaget utgått från i stort sett samma systematiska principer som KL vilar på. De ordinära konkurserna.

som föreslås benämnda stora konkurser, regleras fullständigt medan de

mindre konkurserna regleras på samma sätt som i dag, nämligen huvudsak-

ligen genom hänvisningar till reglerna om stor konkurs. Den nuvarande

framställningsmetoden som utgår från kronologin i själva förfarandet har behållits både vad gäller kapitlenas placering och i fråga om paragrafernas inbördes placering i de olika kapitlen. Antalet kapitel har utökats. Bestäm-

melserna om konkurskostnader, information om beslut och åtgärder i

konkurs och rättens handläggning har samlats och förts in i särskilda kapitel. KL förslaget har delats in i fem avdelningar och av deras rubriker framgår huruvida reglerna i avdelningen är tillämpliga i både stor konkurs

och mindre konkurs eller i endera av dessa bada konkursformer. 97

7 Riksdagen 1986!87.1 saml. Nr 90

KL förslaget har på denna punkt inte utsatts för någon avgörande kritik av remissinstanserna. Några remissinstanser har emellertid påtalat att skilda regler för de olika konkursformerna i en del fall är omotiverade eller

att regleringen i vissa fall är onödigt krånglig och svårtillgänglig.

För egen del menar jag att KLförslaget jämfört med nu gällande KL innebär klara förbättringar. Hänvisningarna har preciserats. Genom avdelningsindelningen görs det helt klart vilka bestämmelser som direkt

gäller i båda konkursformerna eller i endera av dem. Den kronologiska

framställningsmetoden är väl beprövad och underlättar för den oinitierade

läsaren att ta sig in i regelsystemet. Trots detta anser jag det angeläget att

man vid en reform av denna storleksordning noga överväger hur den nya

lagen lämpligen bör vara utformad i systematiskt hänseende.

Det kan naturligtvis hävdas (se betänkandet s. 121) att en konkurslag i

första hand vänder sig till specialister vid domstolar och tillsynsmyndig-

heter samt till förvaltare och att behovet att med lagtekniska medel under-

lätta förståelsen får bedömas från denna utgångspunkt. Å andra sidan är

konkurslagen en central lag där det sakliga innehållet är av stort allmänt

intresse. Det ligger i sakens natur att regelsystemet på området måste få en

viss komplexitet som kräver ett relativt stort mått av ansträngning för den

oinitierade läsaren. Detta utgör dock naturligtvis inte något skäl att avstå från att försöka göra innehållet så tillgängligt som möjligt också för en

bredare allmänhet. En utgångspunkt vid reformen bör alltså vara att lagen i

systematiskt och lagtekniskt hänseende får en uppbyggnad som gör den lätt att förstå och tillämpa. Säväl KL:s som KLförslagets systematik kan, något som kommittén

själv konstaterar, kritiseras från den synpunkten att reglerna om mindre konkurser blir svårlästa i många fall. Kommittén har under sitt arbete prövat olika alternativa lösningar (betänkandet s. 122). Eu av de båda

alternativ som där berörs innebär att lagen först fullständigt behandlar de

mindre konkurserna och därefter med tillägg och hänvisningar till dessa bestämmelser reglerar de stora konkurserna. Alternativet har avvisats av kommittén och även jag anser att detta alternativ i alltför stor utsträckning är behäftat med samma principiella brister som nu gällande KL.

Det andra alternativet innebär att de båda konkursformerna regleras

gemensamt i så stor utsträckning som möjligt. Även detta alternativ har

kommittén avvisat. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med bl.a.

att olikheterna mellan de båda regelsystemen är så stora att en integrering

av systemen inte kan åstadkommas utan att lagtexten blir än mer sväröverskådlig. En mer eller mindre fullständig reglering av de båda konkurs-

formerna anser kommittén skulle komma att medföra en dubblering av

många bestämmelser, vilket inte skulle göra lagtexten klarare.

Det finns i detta sammanhang anledning att ytterligare något beröra de

mindre konkurserna. Före 1979 års reform innehöll KL bara ett alternativ till det ordinära förfarandet, nämligen de s.k. ursprungliga fattigkonkurserna. Dessa fattigkonkurser handlades så att konkursdomaren vid gälde-

närens bouppteckningsed konstaterade att boet saknade tillräckliga tillgångar och därefter avskrev konkursen. Något konkursförfarande i egent-

lig mening var det inte frågan om. 98

De mindre konkurserna däremot utgör en förenklad form för handläggning av konkurs. Även i s.k. tillgångslösa mindre konkurser utses en förvaltare, som har att bl.a. utreda om förutsättningar för att väcka återvinningstalan föreligger eller om det finns anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. I de mindre konkurser som inte

avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar sker en avveckling av boet i

former som företer stora principiella likheter med avvecklingen av en ordinär konkurs. Parallelliteten mellan de båda konkursformerna ökade

således markant efter 1979 års reform. En grundläggande tanke vid 1979 års reform var att de mindre konkurserna inte skulle regleras lika ingående som de ordinära konkurserna. Inte

heller skulle vissa av de mer eller mindre svårhanterliga förfarandereglerna tillämpas i de mindre konkurserna. Handläggningsformen mindre konkurs har i de flesta avseenden befunnits vara praktisk och fullt ändamålsenlig. Som exempel på det nu sagda kan nämnas formen för att göra en fordran

gällande i konkursen och utdelningsförfarandet, där en formlös prövning av utdelningsförslaget har ersatt det mer omständliga förfarandet i ordinär

konkurs med klandertalan. I andra avseenden har däremot den förenklade regleringen inneburit att det för de mindre konkurserna saknas regler som i

och för sig måste anses behövliga. Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i sitt betänkande (s. 118)

handlades under åren närmast efter reformen ungefär 20 4 av samtliga konkurser som ordinär konkurs. Endast i drygt 10 22 av dessa förekom utdelning till de oprioriterade fordringsägarna. I mindre konkurser torde det endast i undantagsfall förekomma att oprioriterade fordringar erhåller någon utdelning. Detta tyder på att det endast i drygt 2 Zz av alla konkurser

förekommer att andra än prioriterade fordringsägare erhåller utdelning. Det är i praktiken ime sällan så att konkursdomarna i tveksamma fall

föredrar att välja handläggningsformen mindre konkurs för att senare. om

det visar sig att konkursen rätteligen bör handläggas som ordinär konkurs.

kunna övergå till den handläggningsformen. Över lag visar utvecklingen att handläggningsformen mindre konkurs används i allt större utsträckning.

Mellan åren 1983 och 1984 sjönk antalet ordinära konkurser från ungefär

2096 till drygt 10 Zz av alla konkurser. Från konkursdomaren vid Stockholms tingsrätt har inhämtats att handläggningsformen ordinär konkurs där används i princip endast när ett bevakningsförfarande av någon anledning behövs.

En annan erfarenhet är att de mindre konkurser vari utdelning förekommer normalt sett inte är avslutade inom ett halvt år. något som man vid 1979 års reform trodde skulle kunna ske regelmässigt. Tillgängliga uppgifter tyder i stället på att det endast i undantagsfall förekommer att sådana konkurser avslutas inom den tiden. Det är vidare inte ovanligt att konkurser med omfattande tillgångar handläggs som mindre konkurser. Ett av

skälen för att särreglera de mindre konkurserna har alltså kommit att förlora i betydelse. För fall då en omfattande konkurs handläggs som mindre konkurs kan ju vidare nuvarande terminologi sägas vara rent språkligt sett missvisande (jfr LU 1984/85:26).

Ett intryck av såväl KL:s som KLförslagets systematiska uppbyggnad 99

är att det inte finns någon egentlig samordning mellan de olika regelsystemen. Trots att den sakliga skillnaden mellan de båda konkursformernas

handläggningsregler — frånsett bevaknings- och anmärkningsförfarandet — borde vara liten uppvisar regelsystemen stora olikheter. Det måste anses vara en angelägen uppgift att i samband med arbetet med en ny konkurslag undersöka i vad mån det går att komma till rätta med denna bristande

samordning. Det är därvid naturligt att pröva om inte skiljelinjen melian ordinär och mindre konkurs skulle kunna slopas.

Vid 1979 års reform utgick man från att en sådan skiljelinje borde

upprätthållas mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvändig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan ett bevaknings- och anmärkningsförfarande. I de mindre konkurserna förekom-

mer 1 dag inget bevakningsförfarande. Borgenärerna förutsätts i stället

göra sina fordringar gällande formlöst. Kommittén har ansett att det sak-

nas bärande skäl för att i ordinär konkurs frångå den gällande ordningen.

Kommittén har dock föreslagit vissa undantag från bevakningsskyldigheten och från skyldigheten för förvaltaren att framställa anmärkning mot en

bevakad fordran.

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande syftar till att inom

konkursens ram förhållandevis snabbt och säkert få klarlagt vilka fordring-

ar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravet på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av fordringarna. De uppställda tdsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Genom

bevakningskravet underlättas förvaltarens utredning av konkursgäldenärens skulder, vilket ger ett säkrare förfarande. Genom anmärkningsförfarandet och möjligheten att i direkt anslutning till detta få en tvistig fordran

prövad av konkursdomstolen ges ytterligare garantier för att blivande

utdelningsförslag bygger på ullförlitliga grunder. Sammantagna ger de

olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga

ät denna del av konkursutredningen.

Enligt min mening är det uppenbart att möjligheten att anordna ett

bevakningsförfarande måste finnas kvar i vissa fall om de oprioriterade

fordringarna kan förväntas erhålla utdelning i konkursen. De oprioriterade

fordringsägarna kan inte på samma sätt som de förmånsberättigade antas

bli kända utan bevakning.

Den omständigheten att ett bevakningsförfarande kan behövas i en del konkurser innebär emellertid inte att man också måste ha skilda system för

sådana konkurser där bevakning skall äga rum och övriga konkurser.

Enligt min mening bör behovet av ett bevakningsförfarande kunna tillgo-

doses inom ramen för ett enhetligt konkursförfarande. Detta förutsätter dock i åtskilliga fall där regleringen nu är olika för ordinära och mindre konkurser att de nuvarande reglerna ändras så att de passar i ett enhetligt förfarande. I andra fall kan en särreglering fortfarande behövas. Dessa är

dock inte så många att de ensamma motiverar att man behåller systemet med två skilda förfaranden.

En enhetlig handläggningsform skulle föra med sig att den nya konkurs-

lagen blir mer lättillgänglig än både KL och KLförslaget. Relativt omfat- 100

tande författningsmässiga förenklingar skulle vidare vinnas utan att regleringen behöver förlora i klarhet och exakthet. En enhetlig handläggnings-

form skulle också förenkla tillämpningen av konkurslagen samtidigt som

terminologin på området skulle bli mer rättvisande. |

Under departementsbehandlingen av KL förslaget har frågan om en samordning av de nuvarande konkursformerna i olika sammanhang diskuterats

mellan företrädare för justitiedepartementet och företrädare för konkursförvaltarna och tillsynsmyndigheterna. Tanken på en sådan sammanslagning har därvid över lag mött ett positivt gensvar.

Ett enhetligt förfarande bör med utgångspunkt i det sagda kunna utformas på följande sätt. I samband med konkursbeslutet utses en förvaltare

och tidpunkten för ett edgångssammanträde fastställs. Vid detta sammanträde skall det föreligga en bouppteckning som anger boets tillgångar och skulder med angivande av borgenärerna.

I normalfallet beslutas om den fortsatta handläggningen först efter det att gäldenären har beedigat bouppteckningen. Är tillgångarna otillräckliga, bör konkursen avskrivas snarast möjligt. Om det däremot finns tillgångar

av den omfattningen att konkurskostnaderna och boets skulder kan beta-

las, skall handläggningen av konkursen fortsättas, tillgångarna avvecklas

och utdelningsförslag upprättas. Normalt sett bör det i ett enhetligt kon-

kursförfarande också vid detta tillfälle beslutas om huruvida bevaknings-

förfarande skall äga rum. Om ett sådant förfarande bedöms vara onödigt, kan konkursen i fortsättningen handläggas på i huvudsak samma sätt som

en mindre tillgångskonkurs handläggs i dag. Om däremot bevakningsför-

farande behövs, beslutas om detta och om den tid inom vilken bevakning skall göras. I det faliet beslutas då också om den tid inom vilken anmärk-

ning mot en inkommen bevakning måste framställas samt tidpunkten för

förlikningssammanträdet. I allt väsentligt bör i övrigt gälla de regler om

bevakning och anmärkning som i dag gäller för ordinär konkurs.

Det bör inte uppställas något hinder mot att det redan vid konkursutbrottet fattas beslut om att bevakning skall äga rum, om det står klart att bevakningsförfarande behövs. Inte heller bör det uppställas något hinder mot att det senare under konkursen beslutas att bevakningsförfarande skall inledas, om det exempelvis visar sig att nya tillgångar blivit tillgängliga för utdelning. Om nya tillgångar uppenbaras efter det att konkursen bar avslutats, skall efterutdelning normalt äga rum. Situationen kan då vara den att de oprioriterade fordringarna kan antas komma i fråga för utdelning. Även om denna situation kan tänkas uppkomma endast i rena undantagsfall, bör det inte uppställas något hinder mot att ett bevaknings-

förfarande då genomförs. Institutet efterbevakning förutsätter däremot att

bevakningsförfarande tidigare har ägt rum.

I fråga om valet av handläggningsform uttalade den dåvarande departementschefen i den av riksdagen senare avslagna prop. 1975/76:210 (s. 145) bl.a. följande.

Generellt kan sägas att det är betydligt lättare för den som utreder boet att få fram uppgifter om sådana fordringar som är förenade med förmånsrätt än om oprioriterade fordringar. Förmånsrätten är nämligen nästan alltid anknuten till ett utåt markerat förhållande mellan gäldenär och borgenär.

Genom att ta hand om gäldenärens bokföring och affärskorrespondens kan förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mot gäldenären. Man kan emellertid inte bortse från att det finns fall där gäldenären

inte är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter att få fram uppgifter om oprioriterade fordringar. Det kan också vara så att borgenärens fordran ännu inte är förfallen till betalning och att borgenären

inte hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när oprioriterade fordringar kan ge utdelning. kan därför fördelarna med ett slopat bevakningssystem uppvägas av att förvaltaren får ett alltför betydande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förenade med de oprioriterade fordringarna bör enligt min mening beaktas på det

viset att den enklare handläggningsformen i princip begränsas till fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud taget inte är aktuell. Undantag från denna princip bör göras endast om det är helt klart att borgenärskretsen är ytterst

begränsad och några andra komplikationer inte finns.

I prop. 1978/79:105 uttalade den dåvarande departementschefen att han anslöt sig till vad som hade anförts i den tidigare propositionen när det

gällde grunderna för valet av handläggningsform.

Även om man Överger den nuvarande formella uppdelningen på två

handläggningsformer, torde de nyss redovisade uttalandena ändå ha sin

aktualitet. I det system som jag tänker mig kommer de därvid att utgöra riktlinjer vid bedömningen av om ett bevakningsförfarande bör anordnas

eller inte.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att den nya konkurslagen utformas med utgångspunkt i att de båda nuvarande handläggningsformerna slås samman till en enda och att de skillnader i fråga om handläggningen av olika konkurser som bör gälla i stället beaktas inom ramen för ett sådant enhetligt förfarande.

Lagrådet har i sitt yttrande diskuterat förslaget om ett enhetligt förfaran-

de och påpekat bl.a. att någon formlig remissbehandling inte har skett.

Enligt lagrådet motvägs emellertid detta av att diskussioner i olika sammanhang förts mellan företrädare för justitiedepartementet och för konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter och att tanken på en sammanslagning därvid mött ett positivt gensvar. Lagrådet har vid sin granskning funnit förslaget hållbart och godtagit konstruktionen med ett enhetligt

konkursförfarande.

Jag övergår nu till att redogöra för vad ett enhetligt förfarande kommer

att innebära på ytterligare några viktiga punkter.

2.2.2 Förordnande av förvaltare

Enligt 45 & KL skall då konkurs uppstått konkursdomaren, sedan han hört tillsynsmyndigheten, utan dröjsmål utse en interimsförvalare för tiden

fram till första borgenärssammanträdet eller tull dess en annan förvaltare som utsetts har tillträtt. Vid det första borgenärssammanträdet skall konkursdomaren enligt 46 & KL utse en slutlig förvaltare efter hörande av

tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer. Om konkursen skall handläggas som mindre konkurs. gäller enligt 102

185 a § KL att konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast skall utse en förvaltare. Interimsförvaltare förekommer alltså inte i mindre konkurser.

Kommittén föreslår inte någon ändring i dessa hänseenden (2 kap. 24 och 25 §§ samt 7 kap. 3 & KL förslaget). Bestämmelserna om utseende av förvaltare i ordinär konkurs härrör från den tiden då borgenärskollektivet utsåg förvaltare. I dag är det konkursdo-

maren som utser även den slutlige förvaltaren, låt vara att borgenärerna

har tillfälle att framföra sina synpunkter på förvaltarvalet. Eftersom förvaltarens insatser i konkursens inledningaskede är särskilt omfattande och

betydelsefulla torde normalt gälla att endast mycket tungt vägande skäl kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare (jfr prop. 1978/79:105 s. 160). Borgenärernas möjligheter att vid första borgenärssammanträdet få en annan förvaltare utsedd torde

alltså vara begränsade. Man kan utgå från att i praktiken endast sällan andra skäl än sådana som enligt 80 & KL (7 kap. 8 § KLförslaget) motive-

rar att förvaltare entledigas kan föranleda att konkursdomaren utser annan

än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. En borgenär är berättigad att

när som helst under konkursen framföra begäran om byte av förvaltare.

Det torde därför inte innebära någon större saklig förändring om det

nuvarande systemet för utseende av förvaltare i ordinär konkurs slopas och ersätts med den ordning som i dag gäller för mindre konkurs, nämligen

att konkursdomaren/rätten så snart som möjligt efter Konkursbeslutet utser

slutlig förvaltare efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Efter 1979 års reform utses förvaltaren ur en begränsad krets av perso-

ner. Det måste med fog kunna antas att de personer som kan komma i fråga

är så förtrogna med regelsystemet att de självmant upplyser för rätten om

det finns något förhållande som medför att de senare kan diskvalificeras

från förvaltaruppdraget. Enligt vad jag har inhämtat händer det inte sällan

att tillfrågade personer avböjer att åta sig uppdrag som förvaltare med

hänvisning till bl.a. jävsförhållanden. Risken för att en borgenär senare kan ha nägra avgörande invändningar mot förvaltarvalet torde därför vara liten.

Jag förordar sålunda att institutet interimsförvaltare utmönstras ur KL

och att förvahare utses i alla konkurser på det sätt som i dag sker i mindre

konkurser.

2.2.3¶Borgenärssammanträde m.m.

I samband med 1979 års reform avskaffades borgenärernas rätt att besluta i frågor med anknytning till konkursförvaltningen nästan helt. Samtidigt upphävdes 8 kap. KL. som handlade om borgenärssammanträden. Några allmänna regler om borgenärssammanträden finns därefter inte i KL.

Uttrycket borgenärssammanträde förekommer emellertid fortfarande på en del ställen i KL. I ordinär konkurs skall gäldenären vid det första borge-

närssammanträdet beediga bouppteckningen. Vid samma sammanträde

skall den slutlige förvaltaren utses. Kvarvarande tvistefrägor som har

uppkommit genom anmärkning mot bevakning handläggs vid ett borge-

närssammanträde. varvid konkursdomaren skall försöka förlika parterna. Slutligen skall borgenärerna vid ackord i konkurs rösta om gäldenärens ackordsförslag vid ett borgenärssammanträde.

F bestämmelserna om mindre konkurs används inte benämningen borge-

närssammanträde. Edgången fullgörs i mindre konkurs vid ett s.k. edgåängssammanträde. Vid en samordning av reglerna för ordinär och mindre konkurs bör

begreppet borgenärssammanträde utmönstras ur KL. Beteckningen ”första borgenärssammanträde”” bör därvid lämpligen ersättas med ”edgångssammanträde”. Det sammanträde som konkursdomaren leder för att söka förlika parterna efter det att anmärkning har framställts mot en bevakad

fordran bör betecknas ”förlikningssammanträde”". Redan i dag används

denna beteckning allmänt för detta sammanträde. Borgenärssammanträdet för prövning av ackordsförlag bör lämpligen betecknas "sammanträde för prövning av ackordsförslag ”.

2.2.4¶Utsättande av edgångssammanträde

F ordinär konkurs skall konkursdomaren enligt 19 § KL genast vid kon-

kursbeslutet bestämma när det första borgenärssammanträdet skall äga

rum. Uppgift om tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Sammanträdet skall äga rum tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet, men kan också hållas senare om det är nödvändigt med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet. Förvaltaren skall enligt

53 § andra stycket ge in bouppteckningen till konkursdomaren inom en

vecka från dagen för konkursbeslutet. Konkursdomaren skall utfärda kallelser till sammanträdet och särskilt kalla bl.a. alla kända borgenärer i konkursen (18 & KF). Gäldenärens edgångsskyldighet skall enligt 92 & KL fullgöras vid första borgenärssammanträdet. Vid det sammanträdet skall vidare slutlig förvaltare utses.

I mindre konkurs skall enligt 185 d § första stycket KL gäldenären kallas till ett särskilt edgångssammanträde så snart bouppteckningen har kommit

in. Denna skall inges i princip senast en månad från konkursbeslutet (185 b & fjärde stycket). Vid sammanträdet skall gäldenären beediga

bouppteckningen. Av borgenärerna är det endast den som har ansökt om

konkursen som kallas till sammanträdet (25 § KF).

Kommittén föreslår inte nägra sakliga ändringar i nu angivna hänseenden (2 kap. 24 §& och 6 kap. 4 § KL förslaget).

I ett enhetligt konkursförfarande måste de nu berörda reglerna samordnas. I och med att interimsförvaltarinstitutet föreslås slopat ligger det närmast till hands att anknyta till det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurs. För detta talar också att förfarandet i de tillgångslösa konkurserna inte bör göras mer omständligt än nödvändigt.

I enlighet härmed bör följande gälla. Rätten bestämmer i samband med konkursbeslutet tidpunkten för edgångssammanträdet. Den sälunda be-

stämda tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Under remissbehandlingen har från flera håll anmärkts att bouppteckningarna i dag till följd av att tiden befunnits vara för snålt tilltagen kan 104

komma in så sent som i samband med att borgenärssammanträdet äger rum. Det är angeläget att förvaltaren ges tid att utreda boet bl.a. för att få fram underlag för bedömningen av om ett bevakningsförfarande skall äga

rum eller inte. Enligt min mening bör därför sammanträdet ägä rum tidigast

en och senast två månader efter konkursbeslutet.

I likhet med vad som i dag gäller om första borgenärssammanträdet i ordinär konkurs bör rätten, om det är nödvändigt med hänsyn till konkurs-

bocts omfattning och beskaffenhet. kunna besluta att edgångssammanträdet skall hållas senare än två månader efter konkursbeslutet.

Till edgångssammanträdet behöver enligt min mening i förekommande fall endast den borgenär som har ansökt om konkursen kallas särskilt. Övriga borgenärer kallas genom att uppgift om tidpunkten för edgångssammanträdet förs in i kungörelsen om konkursbeslutet med en erinran om att kungörelsen i detta avseende gäller som kallelse till sammanträdet. Efter-

som det vid edgångssammanträdet inte kan fattas några andra beslut av

avgörande betydelse än eventuellt beslut om avskrivning av konkursen. bör den föreslagna ordningen inte medföra att borgenärernas intressen

äsidosätts.

2.2.5 Avskrivning av konkurs Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga

tillgängar finns i 186 & KL. Om förvaltaren upptäcker att boets tillgångar

inte räcker tll för betalning av konkurskostnaderna och konkursboets

skulder (massaskulder), skall han anmäla det till Konkursdomaren. Han

skall samtidigt avge redovisning för sin förvaltning. Konkursdomaren skall, efter att ha hört tillsynsmyndigheten. bedöma om det föreligger grund för antagande att tillgångarna är så otillräckliga som förvaltaren har anmält. Befinnes det vara fallet, skall konkursdomaren utfärda en kungörelse och uppmana borgenärerna och gäldenären att inom en månad visa att ytterligare tillgångar finns. Om ingen ny tillgång blir känd inom den angivna tiden, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Det saknas bestämmelser om hur det skall förfaras med boets egen-

dom efter avskrivningsbeslutet. Det anses emellertid att uppkomna kon-

kurskostnader och skulder skall betalas av boets egendom och att ceventuellt överskott skall återställas till gäldenären.

Bestämmelserna om avskrivning av mindre konkurs finns i 185 d & KL.

Om konkursdomaren efter hörande av förvaltaren finner att tillgångarna

inte förslår till betalning av konkurskostnaderna och boets skulder, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Beslut härom får i princip inte meddelas förrän bouppteckningen har beedigats och inte förrän förvaltarberättelse har upprättats. Konkursen får dock avskrivas utan att edgång ägt rum om det möter hinder mot att bouppteckningsed avläggs och det saknas anledning att anta att det vid edgången skulle komma fram ytterligare tillgångar. Redovisning avges till tillsynsmyndigheten. Om det finns kvar egendom sedan kostnaderna har betalts. skall den återställas till gäldenären.

I KL förslaget har bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med 105

det sagda tagits upp i 10 kap. 20 § (stor konkurs) och 14 kap. 8 § (mindre konkurs).

Allmänt sett utgör reglerna om avskrivning av konkurs några av konkurslagens mest tillämpade bestämmelser. Ett beslut om avskrivning av

konkurs aktualiserar typiskt sett likartade frågor oavsett grunden för av-

skrivningsbeslutet. Frågor som hur de uppkomna konkurskostnaderna och skulderna skall betalas och hur det skall förfaras med eventuellt resterande

egendom utgör exempel på detta.

Det enhetliga förfarandet påkallar vissa sakliga ändringar av avskrivningsreglerna. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs mäste vidare

anpassas till att institutet interimsförvaltare föreslås slopat. Dessutom måste en eventuell skiljelinje mellan de båda avskrivningsförfarandena

dras på ett nytt sätt, eftersom uppdelningen i ordinär och mindre konkurs

inte kvarstår.

I 186 & KL (10 kap. 20 § KLförslaget) finns för närvarande bestämmel-

ser om hur man skall förfara om konkursförvaltaren i en ordinär konkurs bedömer att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostna-

derna och massaskulderna. Reglerna innebär bl.a. att förvaltarens anmälan om detta skall kungöras och borgenärerna beredas tillfälle att påvisa

vtterligare egendom. Det praktiska behovet av dessa regler minskade i

samband med att den tidigare möjligheten för en borgenär att hindra avskrivning genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna slopades vid 1979 års konkursreform. En förfrågan hos konkursdomarna vid de tre

största tingsrätterna 1 landet visar att det där inte vid något tillfälle efter reformens ikraftträdande har förekommit att en borgenär eller någon an-

nan har påvisat ytterligare egendom. Det synes därför som om detta speciella förfarande bör kunna slopas. Visar det sig senare att ytterligare egendom finns får antingen efterutdelning äga rum eller eventuellt en ny konkurs inledas.

Jag föreslår därför att det utbyggda avskrivningsförfarandet enligt 186 §

KL slopas och att det förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurser skall gälla för alla konkurser. Som en följd härav kommer möjligheten att

avskriva en konkurs trots att gäldenären eller annan inte har beedigat

bouppteckningen att finnas i alla konkurser. Vidare kommer reglerna om betalning av konkurskostnader och massaskulder att gälla i alla konkurser. liksom reglerna om hur det skall förfaras med eventuellt återstående egendom. Enligt mitt förslag bör återstående egendom normalt sett formlöst

överlämnas till bäst prioriterad borgenär. Jag får angående denna fråga hänvisa till vad som anförs I det följande (avsnitt 2.7.1).

2.2.6¶Utdelningsförfarandet

I KL är utdelningsförfarandena i de båda olika konkursformerna utformade på skilda sätt. I ordinär konkurs upprättar förvaltaren ett utdelnings-

förslag. I förslaget skall tas upp de fordringar som har bevakats och som kommer i fråga för utdelning i konkursen. Förvaltaren kungör att förslaget

har upprättats och anger den tidpunkt frän vilken förslaget finns tillgängligt för granskning. Den som vill klandra utdelningsförslaget skall anmäla detta 106

hos konkursdomaren inom trettio dagar från det förslaget först var tillgängligt för granskning enligt kungörelsen. Det finns särskilda bestämmelser om handläggningen av dessa klandermål. Bifalls klandertalan, brukar ut-

delningsförslaget återförvisas till förvaltaren. Om klander inte väcks eller

om väckt klandertalan har ogillats genom ett lagakraftvunnet beslut, anses utdelningsförslaget fastställt.

I mål om klander av utdelningsförslag kan det i princip aldrig bli fråga om att pröva en fordran som har bevakats i konkursen. Frågan huruvida en fordran skall läggas till grund för utdelning är då normalt redan avgjord. Vid efterbevakning kan emellertid inträffa att frågan inte är avgjord när utdelningsförslaget upprättas. Medel får då tills vidare avsättas för fordringen. Sker efterbevakning sedan utdelningsförslaget kungjorts, har ford-

ringen inte rätt till utdelning ur de medel som fördelas genom det kungjorda förslaget. Borgenären har emellertid visst företräde till medel som fördelas i ett senare utdelningsförslag, t.ex. till följd av att nya tillgångar påträffats.

Också i en mindre konkurs skall förvaltaren upprätta ett utdelningsför-

slag. Förslaget skall ges in till konkursdomaren. Konkursdomaren skall kungöra att förslaget har upprättats. Den som anser att utdelningsförslaget innehåller någon felaktighet har att hos konkursdomaren framföra invändning mot förslaget. Konkursdomaren prövar en sådan invändning, men

prövar också att förslaget inte på något annat sätt innehåller fel eller brister som inverkar på någons rätt. Konkursdomaren kan sedan välja mellan att själv ändra förslaget och att återförvisa det till förvaltaren. Konkursdoma-

rens prövning av invändningen kan också leda till att han beslutar att

fastställa förslaget. Invändning måste framställas inom två veckor räknat

från det att kungörelsen utfärdades. Normalt är det först i samband med prövningen av utdelningsförslaget som det blir aktuellt för konkursdomaren att materiellt pröva en fordran eller förmänsrätt som har gjorts gällande

i konkursen. Konkursdomarens beslut kan överklagas. Det får anses något oklart om i mindre konkurs en borgenär vars fordran inte har tagits upp i utdelningsförslaget därför att den var okänd för

förvaltaren när förslaget upprättades kan göra den gällande genom invändning mot förslaget med yrkande att fordringen skall tas upp i deta. Frågan är inte reglerad i KL. som ju när det gäller förfarandet i mindre konkurser bygger på att de fordringar som kan komma i fråga för utdelning är kända för förvaltaren, antingen genom dennes egna efterforskningar eller på grund av en anmälan av borgenären. I avsaknad av särskild reglering torde man få utgå från att en borgenär kan göra gällande en ny fordran genom invändning mot ett utdelningsförslag.

Av det sagda framgår att skillnaderna mellan de bäda utdelningsförfaran-

dena främst hänför sig till frågan vad fastställelseprövningen skall omfatta. I övrigt är skillnaderna inte särskilt stora sakligt sett.

Det enklare utdelningsförfarandet i mindre konkurs har fungerat väl. En

svaghet får sägas vara att man riskerar att underlaget för konkursdomarens prövning kan vara bristfälligt, eftersom det saknas formell möjlighet att hålla förhandling. Om förfarandet kompletteras med en sådan möjlighet,

bör enligt min mening förfarandet i mindre konkurser med fördel kunna

läggas till grund för ett enhetligt utdelningsförfarande. Jag förordar att så 107

sker. Utdelningsförfarandet i ordinär konkurs bör emellertid tjäna som förebild så till vida att om bevakningsförfarande har anordnats, en fordran inte får göras gällande genom invändning mot ett utdelningsförslag. Beträffande rätten att göra gällande en fordran efter konkursens slut återkommer

jag I det följande tavsnitt 2.6.3.2).

2.3¶Konkursdomaren

Mitt förslag: Konkursdomarinstitutionen slopas och ersätts med

konkursdomstolen, dvs. tingsrätten, som sådan.

Kommittéförslaget överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 136-139). Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget (remissammanställning I s, 25—28). Skälen för mitt förslag: Det har sedan lång tid i olika sammanhang framförts förslag om att konkursdomarinstitutionen bör avskaffas och ersättas av konkursdomstolen som sådan. Kommittén har föreslagit en

sådan ordning och förslaget har utan undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Konkurslagskommittén har i betänkandet utförligt redogjort för kon-

kursdomarens nuvarande uppgifter och de effekter som den föreslagna förändringen kan tänkas medföra. Jag får i den delen i huvudsak hänvisa

till betänkandet. Jag vill dock här särskilt nämna att den föreslagna ord-

ningen möjliggör att gäldenären omedelbart kan kallas till en förhandling

för prövning av en borgenärs konkursansökan. Gäldenären behöver där-

med inte som i dag delges först ansökningshandlingen och sedan, om han inte medger ansökningen, kallelse till förhandlingen. Ett slopande av konkursdomarinstitutionen öppnar också möjlighet till förenkling av reglerna för handläggningen av sådana särskilda frågor som i dag hänskjuts till rättens prövning.

Mot bakgrund av det anförda ansluter jag mig till förslaget om avskaffande av konkursdomarinstitutionen.

Jag vill i detta sammanhang vidare framhålla att ett avskaffande av

konkursdomarinstitutionen inte bör medföra någon egentlig ändring av tingsrätternas befattning med konkursärenden. Rättens uppgifter i kon-

kursförfarandet gör att en särskild uppsikt över konkursernas handlägg-

ning fortfarande är önskvärd. Den nu gällande förordningen (1979:802) om

dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden bör behållas i huvudsak oförändrad.

2.4.1 Förvaltarens och tillsynsmyndighetens funktioner

Mitt förslag: Förvaltaren ges möjlighet att ta hänsyn tll andra viktiga Intressen än borgenärsintresset. Jag föreslår vidare att det införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare förvaltningsfrågor höra

tillsynsmyndigheten. Jag föreslår också att det i sekretesslagen

(1980:100) införs regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten.

Kommittén föreslår inte några ändringar av gällande ordning för förvalt-

ning och tillsyn.

Remissinstanserna: Frågorna har berörts av riksskatteverket (RSV) och flera Kronofogdemyndigheter, vilka kritiserar nuvarande former för tillsyn

över konkursförvaltningen (remissammanställning I s. 84—94).

Skälen för mitt förslag: Vid 1979 ärs reform infördes viktiga nyheter rörande konkursförvaltningen och ullsynen därav. Dessa nyheter innebar i korthet följande. Förvaltarens ställning i konkursförvaltningen stärktes avsevärt. Till konkursförvaltare får numera utses endast personer som

uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. I praktiken blir det oftast fråga om att utse en advokat med speciell inriktning på

konkursförvaltning. Rättens ombudsman, som tidigare utövade tillsynen över konkursförvaltningen, avskaffades och ersattes av en särskild tillsynsmyndighet, som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter. Borgenärskollektivet fråntogs befogenheten att utöva något bestäm-

mande inflytande på förvaltarvalet och konkursförvaltningen. Förvaltaren

fattar numera självständigt alla beslut, låt vara att han är skyldig att höra berörda borgenärer innan vissa för dem betydelsefulla förvaltningsåtgärder

vidtas.

Inte heller tillsynsmyndigheten har normalt någon befogenhet att påverka konkursförvaltningen. Tillsynsmyndigheten skall visserligen under förvaltningen tillse att avvecklingen av konkursboct inte onödigt fördröjs och att konkursen avslutas snarast möjligt. Tillsynen avses emellertid främst vara en efterhandsgranskning av de av förvaltaren utförda förvaltningsåtgärderna. Det antogs vid tillkomsten av 1979 års ändringar att tillsynsmyndighetens rätt att yttra sig över förvaltarens arvodesräkning skulle bli ett viktigt inslag i tillsynsfunktionen.

Kommittén har inte sett det som sin uppgift att i sak ompröva de

reformer som föranletts av kommitténs tidigare arbete och har inte gått in på de grundläggande principerna för regleringen av förvaltningen och

tillsynen. Kommittén har dock (betänkandet SOU 1983:24 s. 289—291) —

utan att föreslå någon lagändring — redovisat sin syn på några av de frågor som förvaltarna numera allt oftare ställs inför, exempelvis frågor med anknytning till sysselsättning, regionalpolitik och bekämpning av den eko-

nomiska brottsligheten.

De flesta remissinstanserna har inte heller berört frågor med anknytning

till förvaltningen och tillsynen. Emellertid har RSV och nästan alla de 109

kronofogdemyndigheter som yttrat sig över kommitténs förslag framfört kritik av den nu gällande ordningen. Kritiken tar främst sikte på tillsynsfunktionen. Såväl tillsynens innehåll som formerna för tillsynsarbetet kritiseras.

Kritiken kan kort sammanfattas så att tillsynen, som ju är avsedd att vara en efterhandskontroll, inte kan få ett meningsfullt innehåll om inte tillsynsmyndigheterna ges större möjligheter till insyn i förvaltningen redan under konkursen. De kritiska remissinstanserna menar vidare att tillsynsmyndigheten har svårt att bedöma skäligheten av konkursförvaltarens arvodesanspråk om myndigheten inte redan under konkursen får erforderlig inblick i förvaltningen. Kritikerna anser också att myndigheterna i vissa fall inte kan agera på ett tillräckligt kraftfullt sätt och pekar bl. a. på de bristande resurserna. Ett typfall är när förvaltaren avser att vidta en åtgärd som enligt tillsynsmyndighetens uppfattning endast tillgodoser de rena borgenärsintressena, exempelvis försäljning av boets tillgångar till en konkursgäldenären närstående person eller företag eller beslut om att lägga ner en av konkursgäldenären driven rörelse. En del kronofogdemyndigheter efterlyser grundläggande förändringar av det nu gällande systemet för förvaltning och tillsyn.

Som jag nämnde inledningsvis har JO i ett beslut den 30 december 1983 (1983:E 1, jfr JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 325), rubricerat ”Kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen — nägra iakttagelser och förslag”, redovisat synpunkter på den nu gällande ordningen. Beslutet grundas på iakttagelser vid inspektioner som JO har företagit vid flera av tillsynsmyndigheterna. I beslutet har JO behandlat de flesta av de frågor rörande förvaltningen och tillsynen som RSV och kronofogdemyndigheterna tagit upp i sina remissyttranden. Sammanfattningsvis anser JO att regleringen av tillsynen är behäftad med fundamentala brister. Genom att tillsynen har formen av efterhandsgranskning berövas tillsynsmyndigheterna möjligheten att utöva någon reell tillsyn. Därtill kommer, enligt JO, att tillsynsmyndigheterna inte har organiserats på ett tillfredsställande sätt och de har inte heller fått tillräckliga resurser för sina uppgifter.

För egen del vill jag anföra följande. Förvaltaren har numera en nyckelroll i konkursförvaltningen. Han är ålagd att utföra en mängd olika uppgifter av både formell och materiell natur. Många av uppgifterna framgår av olika författningar, däribland naturligtvis främst KL. Det är emellertid ofrånkomligt att förvaltningen inrymmer en mängd frågor av sådan karaktär att de svårligen låter sig regleras i lag eller annan författning. Ett

exempel på detta är frågan hur förvaltaren skall förfara när olika borge-

närers eller borgenärsgruppers intressen hamnar 1 konflikt med varandra. Ett annat exempel är frågan huruvida förvaltaren bör lata borgenärernas intressen av att få betalt få stå tillbaka för arbetstagarnas intressen att få behålla sina arbeten och samhällets intresse av att upprätthålla sysselsättningen på en viss ort. Härtill kommer rent affärsmässiga bedömningar som lämpar sig dåligt för reglering i författning eftersom förhållandena är så olika i snart sagt varje konkurs.

Konkurslagskommittén och remissinstanserna har beskrivit några av de situationer då förvaltarna hamnar i sådana intressekonflikter som nyss 110

beskrivits. Flera remissinstanser menar att det i den nya konkurslagen bör införas regler som kan tjäna förvaltarna till vägledning i dessa situationer.

Som jag nyss nämnde är det knappast möjligt att i författning reglera hur

förvaltaren skall förfara i alla de olika situationer som aktualiseras under

konkursen och hur uppkommande intressekonflikter skall lösas. Ett bety-

dande utrymme måste med nödvändighet alltid lämnas åt förvaltarens eget

omdöme.

När det gäller synen på förvaltarens uppgifter i konkursen menar jag

emellertid att det finns anledning till en viss omprövning. Gällande rätt

(51 § KL) utgår från att förvaltarens uppgift är att tillvarata borgenärernas

intressen. Han skall verka för en snabb och för borgenärerna förmånlig avveckling av boet. Hänsynen till det rena borgenärsintresset kan vara

inskränkt t.ex. genom lagstiftning till skydd för de anställda i ett företag.

Vid en företagskonkurs är det sålunda förvaltaren som skall fullgöra de funktioner i sådana hänseenden som annars åvilar företagsledningen. KL

ger emellertid inte förvaltaren formell möjlighet att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn även till andra intressen. t.ex. viktiga samhällsintressen. har diskuterats i samband med tidigare

ändringar i KL (se prop. 1975:6 s. 114 och 1978/79:105 s. 154), dock utan

att några uttryckliga ändringar av hitullsvarande ordning med borgenärs-

intresset som riktmärke satts i fråga. Jag vill emellertid erinra om att ett av

skälen till att vissa kronofogdemyndigheter fick uppgiften att vara tillsynsorgan var just att bl.a. de speciella samhällsintressena skulle kunna beak-

tas inom ramen för konkursförfarandet (prop. 1978:79:105 s. 191).

Jag har för min del uppfattningen att konkursförvaltningen även i fortsättningen måste drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en

snabb avveckling av boet med ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Detta bör emellertid inte hindra att förvaltaren också måste kunna låta

andra hänsyn än det rena borgenärsintresset spela in. Förvaltaren bör sålunda enligt min mening kunna väga in hänsynen till arbetstagarna i ett

konkursdrabbat företag även om detta inte följer av annan lagstiftning.

Förvaltaren bör också kunna beakta intresset av att sysselsättningen på en

viss ort upprätthålls. Det förekommer inte sällan att förvaltaren vid försäljningen av en rörelse erhåller det högsta budet från någon som förvaltaren

misstänker inte kommer att driva verksamheten på ett seriöst sätt. Ibland

kan det vara fråga om någon närstående till konkursgäldenären. KL:s

ensidiga inriktning på att tillgodose borgenärsintresset lämnar, som jag nyss antydde, formellt sett inte något utrymme för förvaltaren att vägra acceptera detta bud. Mot det rena borgenärsintresset står emellertid ofta de anställdas och ortens intresse av att få behålla en tryggad sysselsätt-

ning. Från det allmännas sida finns intresset av att verksamheten i framtiden sköts på ett seriöst sätt.

Kommittén har uttalat att förvaltaren i den nyss beskrivna situationen

bör kunna överlåta rörelsen till någon som inte avgett det högsta budet, om han har mycket starka skäl till detta. I sak delar jag den uppfattningen.

Med nuvarande bestämmelser riskerar emellertid förvaltaren att drabbas av skadeståndsskyldighet om han vägrar att godta det högsta budet. Detta 111

är enligt min mening inte tillfredsställande. Jag föreslår därför att den grundläggande bestämmelsen om förvaltarens allmänna åligganden (7 kap. 8 §i mitt förslag) modifieras så att förvaltaren ges befogenhet att ta hänsyn till annat än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör sålunda få vidta

åtgärder som är ägnade att långsiktigt främja sysselsättningen. Jag får

angående denna fråga också hänvisa till specialmotiveringen i anslutning

till 7 kap. 8 8.

Lagrådet har i sitt yttrande berört förslaget men lämnat det utan erinran.

När det så gäller tillsynsfunktionen vill jag erinra om att 1979 års reform innebar en genomgripande omläggning av denna. De nya tillsynsmyndigheterna saknade erfarenhet av denna typ av uppgift. Det är därför naturligt att det kan ha tagit tid för såväl förvaltare som tillsynsmyndigheter att finna sina roller i den nya organisationen och att hitta lämpliga former för samarbetet. Enligt vad jag har inhämtat visar den senare utvecklingen också att förvaltare och tillsynsmyndigheter i allt större utsträckning gemensamt utarbetat ändamålsenliga former för samarbetet.

Den nya ordningen har varit i kraft sedan den 1 januari 1980. Jag anser

att det är alltför tidigt att nu överväga att pröva nya former för tillsynen.

Skulle man nu genomföra mer genomgripande förändringar kan i stället

befaras att de samarbetsformer som nu häller på att byggas upp raseras.

Dessutom måste påpekas att en allmän förstärkning av tillsynsmyndighe-

ternas ställning inte kan ske annat än på bekostnad av förvaltarnas självständighet. Jag är därför inte beredd att föreslå några mer ingripande

förändringar av regelsystemet. Jag vill dock samtidigt betona att den kritik av den nuvarande tillsynsfunktionen som framförts av JO, RSV och kronofogdemyndigheterna bör föranleda att man med stor uppmärksamhet följer

utvecklingen på detta område. Jag är inte ffrämmande för tanken att senare

besluta om en bredare utvärdering av erfarenheterna av 1979 års reform och i det sammanhanget förutsättningslöst överväga nya former för till-

synen. JO har i sitt tidigare nämnda beslut lämnat en del olika förslag till

antal myndigheter än I dag och uppgiften att vara tillsynsfogde anförtros en

specialist. Vidare bör ekonomtjänster inrättas enbart för tillsynen eller i

vart fall i första hand för denna. Taxesystemet bör ändras så att inte konkursförvaltaren i mindre konkurser av kostnadsskäl tvingas avstå från att i tillräcklig omfattning undersöka huruvida brott mot borgenärerna har förekommit. Tillsynsmyndigheterna bör vidare åläggas skyldighet att vara

aktiva också i konkurs- och brottsutredningar. Förvaltaren bör åläggas skyldighet att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen samråda

med tillsynsmyndigheten.

Enligt JO bör tillsynsmyndigheten dessutom befrias från skyldigheten att yttra sig över alla arvodesräkningar från konkursförvaltarna och i stället ges rätt att yttra sig över av myndigheten själv utvalda räkningar. Slutligen bör sekretesslagen (1980:100) ändras så att inte alla sådana

handlingar som berör exempelvis enskildas affärsförhållanden blir offent-

liga när de ges in till tillsynsmyndigheten.

Vissa av JO:s förslag hör inte ji första hand samman med regleringen i

KL utan skulle kunna genomföras utan lagändring. Jag vill också nämna att alla tillsynsmyndigheter redan nu har tillgång till minst en egen ekonom. Som framgått av vad jag tidigare har anfört är jag emellertid inte beredd att nu medverka till några grundläggande förändringar av tillsynssystemet eller organisationen. Däremot anser jag att förslaget att förvaltarna åläggs skyldigheten att i viktigare frågor rörande konkursförvaltningen inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter är ändamålsenligt. Det är dessutom en sådan förändring som låter sig göras utan att grundvalarna för systemet

rubbas i någon nämnvärd omfattning. I den frågan vill jag framhålla följan-

de.

Konkurstillsynen brukar delas upp i en formell och en materiell kontroll. Den formella kontrollen inskränker sig till bevakning av att förvaltaren

avger föreskrivna redovisningar och en granskning av dessa. Den materiella kontrollen består i en övervakning av att konkursförvaltningen bedrivs i enlighet med gällande författningar och i övrigt på ett lämpligt sätt. Enligt JO krävs det för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra den materiella tillsvnen att myndigheten är aktiv och håller sig noga underrättad om de

åtgärder som förvaltaren vidtar. JO menar också att en efterhandskontroll

inte blir meningsfull om inte myndigheten är aktiv under konkursen. I

samband med 1979 års reform uttalade den dåvarande justitieministern (prop. 1978/79:105 s. 168) att den förvaltare som ansåg sig vara i behov av

stöd vid bedömningen av särskilda förvaltningsbeslut skulle kunna ges ett

sådant stöd. Detta stöd skulle han kunna få genom att anlita ett sakkunnigt

biträde. Tillsynsmyndigheten skulle däremot i detta hänseende inte fylla

någon rådgivande funktion. Därför ålades inte förvaltaren någon skyldig-

het att i viktigare frågor samråda med tillsynsmyndigheten.

Av JO:s beslut och de tidigare omnämnda remissyttrandena framgår att det av tillsynsmyndigheterna upplevs som särskilt besvärande att förvaltarna inte inhämtar tillsynsmyndighetens synpunkter innan beslut fattas i sådana viktiga frågor som t. ex. när det gäller att lägga ner en av gäldenären bedriven rörelse eller att sälja tillgångarna i boet till en person eller ett företag som står konkursgäldenären nära. I sådana och liknande fall har tillsynsmyndigheten ibland inte ens fått tillfälle att framföra sina synpunkter. Jag har fått intrycket att man frän tillsynsmyndigheterna skulle se det som betydelsefullt om förvaltaren ålades skyldighet att höra tillsynsmyndigheten innan viktigare förvaltningsätgärder vidtas. Jag anser att en sådan förändring skulle vara av värde inte bara för att göra tillsynsfunk-

tionen effektivare utan också för att förvaltaren skall få stöd i sitt arbete.

En skyldighet av nu angivet slag får naturligtvis särskild betydelse i sådana fall dä fråga uppkommer för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än borgenärsintresset.

Jag vill emellertid betona att detta inte får uppfattas som någon egentlig begränsning av förvaltarens självständighet. Principen bör fortfarande vara att det är förvaltaren som fattar besluten och tar ansvaret för dem.

JO anser bl.a. att tillsynsmyndigheterna bör åläggas skyldighet att vara

aktiva i konkurs- och brottsutredningar. Jag delar denna uppfattning till

viss del. Det ligger i tillsvnsmyndigheternas kontrolluppgift att se till att förvaltarna utför erforderliga undersökningar om brottsliga handlingar,

8 Riksdagen 198687. 1 suml. Nr 90

återvinningsbara transaktioner och förfaranden som kan medföra näringsförbud. Jag vill redan här förutskicka att jag i följande avsnitt kommer att behandla frågan om en viss utvidgning av förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet (avsnitt 2.4.2).

Det primära ansvaret för de olika utredningar som det här gäller bör fortfarande ligga på förvaltaren. Det är emellertid viktigt att tillsynsmyndigheterna kontrollerar att förvaltarna vidtagit de åtgärder vartill dessa utredningar föranleder. Sålunda bör tillsynsmyndigheten i sitt yttrande

över förvaltarens slutredovisning framföra sin kritik om förvaltaren har underlåtit att anmäla t. ex. befogade brottsmisstankar till åklagare. Enligt JO bör konkursförvaltartaxan ändras så att konkursförvaltarna i mindre konkurser inte av kostnadsskäl tvingas att avstå från att undersöka om gäldenären har begått någon brottslig handling före konkursutbrottet. I en skrivelse till domstolsverket, som fastställer taxa för förvaltararvode i mindre konkurser som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. har Eko-kommissionen begärt samma ändring. I taxan anges numera att ett skäl för att överskrida taxebeloppet kan vara att förvaltaren gjort under-

sökning av misstänkt ekonomisk brottslighet (se DVFS 1986:15). Som jag

uppfattar saken är den framförda kritiken därmed tillgodosedd.

Av JO:s beslut framgår att skyldigheten för tillsynsmyndigheten att

yttra sig över förvaltarens arvodesräkningar ger upphov till viss irritation

mellan myndigheterna och förvaltarna. Avsaknaden av vägledande lagregler, uttalanden i förarbeten och klargörande motiveringar av rättsliga instanser medför att tillsynsmyndigheterna har svårt att genomföra någon meningsfull granskning av räkningarna och att nå enhetlighet i granskningsarbetet. JO föreslår att reglerna ändras så att myndigheterna bara behöver yttra sig över de räkningar som de själva begär att få yttra sig Över.

Jag vill i denna fråga först framhålla att det naturligtvis alltid är en vansklig uppgift att granska arvodesräkningar. Det går aldrig att genom generella normer helt komma bort från en slutlig allmän skälighetsbedöm-

ning från den granskandes sida. De faktorer som allmänt brukar tillerkännas betydelse vid denna bedömning är uppdragets svårighetsgrad, den tid som uppdraget krävt och den skicklighet varmed uppdraget har utförts. På

rättshjälpsområdet har man sökt komma till rätta med detta problem ge-

nom att fastställa taxor för vissa typer av uppdrag. Systemet med taxor tillämpas också i viss utsträckning för förvaltararvoden i de mindre kon-

kurser som avskrivs enligt 185 d & KL.

En förutsättning för att ett taxesystem skall kunna tilllämpas för vissa

typer av uppdrag är emellertid att uppdragen sinsemellan är i stort sett likartade. Jag anser det därför närmast uteslutet att för konkurser med utdelning kunna nä fram till en taxa för förvaltararvodet.

Jag kommer i det följande (avsnitt 2.8.3) att beröra frågan om arvodestaxa närmare. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag ämnar föreslå att

det nuvarande förbudet att räkna förvaltarens arvode efter tid slopas

(avsnitt 2.8.2). Detta medför enligt min mening att förutsättningarna för

tillsynsmyndighetens — och även rättens — prövning av förvaltarens arvo-

desanspråk förbättras på ett påtagligt sätt. 114

problemet med granskningen av förvaltarnas arvodesräkningar. Som jag

också återkommer till i det följande (avsnitt 2.8.2.) menar jag att tillsyns-

myndighetens granskning inte kan avvaras i de fall då arvodet inte fastställs enligt taxa.

Jag tar avslutningsvis i detta avsnitt upp frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheten. Frågan uppmärksammades ursprungligen av lagrädet i

samband med granskningen av de lagförslag som låg till grund för 1979 års reform. I samband med sekretesslagens tillkomst uttalades i denna fråga

att det kunde förmodas att behov av sekretess hos tillsynsmyndigheten

skulle uppkomma endast undantagsvis och någon regel om detta fördes därför inte in i lagen. Konstitutionsutskottet uttalade i ett betänkande (KU

1982/83:12) med anledning av en motion att frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheterna kunde förväntas komma upp i samband med konkurslagskommitténs slutbetänkande och riksdagen avslog motionärens hemställan att införa regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten. RSV

har också i en framställning till justitiedepartementet hemställt om att

regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten införs.

Kommitténs betänkande behandlar emellertid inte denna fråga. Enligt JO föranleder frånvaron av sekretess hos tillsynsmyndigheterna betydande

olägenheter. Handlingar som innehåller uppgifter om företagshemligheter

av ekonomisk eller teknisk natur kan inte lämnas till tillsynsmyndigheten

eftersom handlingarna där blir offentliga och åtkomliga för envar. I likhet med JO och RSV anser jag att det finns starka skäl som talar för att det bör

införas möjligheter att belägga handlingar som ges in till tillsynsmyndighe-

ten med sekretess. Det skall naturligtvis endast vara fråga om sådana handlingar som berör enskildas ekonomiska förhållanden eller företagshemligheter. Sekretessregeln bör utformas så att offentlighet skall gälla i

alla de fall som det inte kan antas att utlämnandet av handlingen medför skada. Bestämmelsen bör alltså förses med ett s.k. rakt skaderekvisit.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag anser inte att den grundläggande kompetensfördelningen mellan förvaltare och tillsynsmyndighet

för närvarande bör ändras. I fråga om förvaltarens befogenheter anser jag

att det i lagen bör öppnas möjlighet för förvaltaren att ta hänsyn till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör vara skyldig att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Denna skyldighet motiveras bl.a. av en önskan att ge tillsynsmyndigheten ett bättre underlag för sin efterhandskontroll och för granskningen av förvaltarens arvodesanspråk. Jag föreslår också att regler om sekretess i tillsynsmyndighetens verksamhet införs för att förbättra dessa myndigheters tillgång till handlingar av betydelse för gransknings- och kontrollarbetet.

2.4.2 Förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet i vissa fall

Mitt förslag: Förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet utvid-

gas i vissa hänseenden. Förvaltaren bör således, om det är möjligt, i

förvaltarberättelsen ange vid vilken tidpunkt insolvensen kan antas

ha inträtt, och om det finns anledning att anta att någon är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning till

aktiebolag eller ekonomisk förening eller utge skadestånd till aktie-

bolag, ekonomisk förening eller handelsbolag. Vidare bör om det är

möjligt och anledning finns därtill, anges vid vilken tidpunkt skyldig-

het kan antas ha inträtt enligt 13 kap. 2§ aktiebolagslagen

(1975:1385) att upprätta särskild balansräkning.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 70-71, 86). Remissinstanserna: Förslaget har biträtts av de flesta remissinstanserna.

En remissinstans anser att förvaltaren därigenom åläggs arbetsuppgifter

som faller utanför konkursinstitutets ram och som medför fördyringar som

drabbar alla borgenärer men som endast gagnar staten (remissammanställning H s. 49-51).

Skälen för mitt förslag: Frågan om vid vilken tidpunkt gäldenären blev

insolvent har betydelse i återvinningssammanhang och är vidare av intresse för vissa straffrättshga bedömningar. För att understryka vikten av att frågan utreds av förvaltaren bör det uttryckligen anges att förvaltarberättelsen, om det är möjligt, skall innehålla uppgift därom.

I 12 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om vinstutdelning och

annan användning av bolagets egendom. Om utbetalning skett till aktieägare i strid mot lagen är mottagaren under vissa förutsättningar skyldig att

återbära vad han uppburit. Återbäringsskyldigheten föreligger oavsett om medlen behövs för att tillfredsställa bolagets borgenärer men görs i praktiken gällande främst i de fall dä bolaget gått i konkurs. Talan om återbäring

förs för bolaget av dess ställföreträdare. I förekommande fal! kan således konkursförvaltaren föra sådan talan. För brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställde denna ansvariga. Bestämmelser om denna och annan skadeståndsskyldighet meddelas i 15 kap. aktiebo-

lagslagen. Skadeståndsskyldigheten gäller för suftare, styrelseledamot och

verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsätligen eller

av oaktsamhet skadar bolaget (1 §). Även revisorer och aktieägare kan bli skadeståndsskyldiga (2 och 3 §8). Särskilda bestämmelser finns om tid för

anställande av talan av konkursboet om bolaget försätts i Konkurs (6 8).

Av intresse är vidare de regler i aktiebolagslagen som ger möjlighet för en borgenär att framställa anspråk mot styrelseledamöter m.fl., särskilt bestämmelserna I 13 kap. 2 §. De föreskriver i sin lydelse från och med den

I januari 1984 att en särskild balansräkning skall upprättas så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det

registrerade aktiekapitalet. Upprättas en sådan balansräkning. en s.k.

kontrollbalansräkning, inleds ett förfarande som under vissa förutsättning-

underlåtenhet från styrelsens sida att fullgöra vad som åligger den kan styrelseledamöterna bli personligen ansvariga för bolagets därefter uppkommande förbindelser. Bestämmelserna om skadestånd i 15 kap. ger också möjlighet för den enskilde borgenären att kräva skadestånd av styrelseledamöter m.fl. när dessa vållat borgenären skada genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.

De nämnda bestämmelserna har som framgått ett nära samband med konkurslagens regler. Återbäring kan således ses som ett alternativ till återvinning. Det är enligt min mening befogat att uttryckligen ålägga förvaltaren skyldighet att utreda och lämna uppgift även om dessa möjligheter att återföra medel till bolaget. Även frågor om likvidationsplikt enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen bör förvaltaren vara skyldig att utreda. Av praktiska skäl bör utredningsplikten begränsas till frågan om vid vilken tidpunkt skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning uppstått. Utredningen härom är av värde för de borgenärer som vill aktualisera det personliga betalningsansvaret; konkursförvaltaren har själv inte rätt att föra talan därom.

Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar innehåller bestämmelser om olovlig vinstutdelning m.m. och skadestånd som är närbesläktade med reglerna i aktiebolagslagen. Motsvarande bestämmelser finns i förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar (prop. 1986/87:7). Vidare innehåller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bestämmelser om skadeståndsskyldighet för bolagsman gentemot handelsbolaget. Förvaltarens uppgiftsskyldighet bör därför avse även frågan hur dessa bestämmelser har iakttagits. Såsom lagrådet har påpekat finns det inte något behov av att ålägga förvaltaren uppgiftsskyldighet beträffande sådana juridiska personer som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn.

2.5¶Återvinning till konkursbo

2.5.1 Gällande rätt Återvinningsinstitutet infördes i svensk rätt genom 1862 års konkurslag. Regelsystemet har därefter byggts ut allteftersom reformbehov uppstått. Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning år 1975, då reglerna ändrades i ätskilliga avseenden.

Återvinning innebär att egendom som före konkursutbrottet frångått gäldenären genom i och för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda förutsättningar. Reglerna om återvinning brukar sägas ha två syften. För det första avses möjligheten till återvinning motverka att borgenärer för att få en bättre ställning i händelse av konkurs företar brädstörtade åtgärder gentemot en gäldenär som har kommit i ekonomiskt trångmål. För det andra vill man förhindra att gäldenären på ett illojalt sätt gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärerna.

Reglerna om återvinning är i huvuddrag utformade på så sätt att det i varje paragraf anges en typ av återvinningsgrundande transaktion och ett 117

före en särskild fristdag. Med fristdag avses i allmänhet dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till konkursdomaren. Vid 1975 års reform gjordes återvinningsreglerna, med ett undantag. objektiva genom att utformas så att återvinning inte längre skulle vara beroende av att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning eller om att han gynnats framför andra.

De återvinningsgrundande transaktionerna enligt de objektiva reglerna är gåva och vissa gåvoliknande transaktioner, bodelning som innefattar eftergift till förmån för make eller makes dödsbo, utbetalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension till närstående, avsättningar till pensionsoch personalstiftelse. betalning av skuld som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, 1 förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och som inte kan anses som ordinär, kvittning under motsvarande förhållanden, pantsättning eller liknande säkerställelse i efterhand samt utmätning.

Dessa objektivt bestämda regler kompletteras av en på subjektiva rekvisit grundad generell regel som avser fall då gäldenären förfarit otillbörligt och medkontrahenten var i ond tro.

Från återvinning undantas genom en särskild bestämmelse betalning av skatt eller allmän avgift om fordringen var förfallen till betalning samt. under vissa förutsättningar, betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag.

Återvinningsfristerna förlängdes betydligt vid 1975 års reform. Frånsett bodelningsfallet föreskrivs i paragraferna en kortare frist då återvinning skall äga rum utan reservation. Denna automatiska frist är sex månader för rättshandlingar av benefik natur och tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring till pensionsstiftelse av benefik natur liksom överföring till personalstiftelse gäller härutöver en förlängd ätervinningsfrist om ett år, med möjlighet för svaranden att freda sig från återvinning om han visar att gäldenären varken var eller genom transaktionen blev insolvent. Vidare gäller genomgående en på samma sätt konstruerad förlängd frist på två år gentemot närstående till gäldenären. För ätergång av bodelning gäller enbart en sådan tvåårsfrist. För återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln gäller en frist om fem år i normalfallet medan talan mot närstående kan väckas utan tidsbegränsning.

Begreppet närstående i konkurslagen tillkom vid reformen år 1975 och har bestämts oberoende av liknande regleringar i andra sammanhang, 1. ex. skatterättsliga regler. Till den krets som vid återvinning skall räknas som närstående hänförs först vissa personligen närstående, nämligen make, bröstarvinge, förälder, far-och morförälder, syskon och den som annars står gäldenären personligen särskilt nära. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse och vidare den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Slutligen räknas som närstående den som är närstäende till någon som enligt vad förut sagts är närstående. 118

Skyldigheten att återbära egendom vid återvinning kan jämkas om syn-

nerliga skäl föreligger. Som en generell förutsättning för att återvinning skall kunna komma i

fråga gäller att transaktionen har varit till nackdel för borgenärerna eller

någon av dem. Avgörande är härvid förhållandena vid tidpunkten för

själva transaktionen. Någon uttrycklig bestämmelse härom finns dock inte

utan detta rekvisit är underförstått.

2.5.2 Reformbehov m.m. I KL förslaget har konkurslagskommittén tagit upp KL:s regler om åter-

vinning i sak oförändrade utom på en punkt. till vilken jag återkommer i specialmotiveringen (4 kap. 5 §). Eko-kommissionen har som utgångspunkt för sina överväganden haft

vissa reformönskemål som framförts i brottsförebyggande rådets (BRÅ) promemoria (PM 1982:5) Återvinningsregler vid konkurs. vilken i sin tur baserats på undersökningar av återvinningsreglernas praktiska tillämp-

ning, bl.a. intervjuer med konkursförvaltare och kronofogdar. Kommissionen framhåller att konkursinstitutet har stor betydelse i kampen mot den ekonomiska brottsligheten genom att det vid konkursutred-

ningen ges tillfälle att undersöka i vad mån brottslighet eller andra illojala

förfaranden förekommit. Enligt kommissionen visar gjorda undersökning-

ar att det i en stor del av konkurserna, i synnerhet i dem där tillgångar

saknas, finns anledning att misstänka att brott begåtts före konkursen.

Vidare visar undersökningsmaterialet och kommissionens egen utredning

att illojala transaktioner till skada för borgenärerna är vanligt förekommande. Enligt kommissionen har återvinningsreglerna och deras tillämpning

central betydelse för bekämpandet av ekonomisk brottslighet vid sidan om övriga sanktionsregler. Dessa är i huvudsak reglerna om straffansvar för gäldenärsbrott. bestämmelserna om näringsförbud i samband med konkurs, de bestämmelser som gör ställföreträdare för juridisk person personhigen ansvarig för dennes skulder och aktiebolagslagens bestämmelser om

återbäring och skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter m.fl. gent-

emot bolaget vid överträdelse av reglerna om utdelning m.m.

Kommissionen konstaterar att de illojala transaktionerna är svåra att komma åt med nuvarande återvinningsregler. Kommissionen föreslår där-

för reviderade regler i avsikt att förstärka återvinningsinstitutet. En huvudlinje som kommissionen valt i sina överväganden är att återvinningsreg-

lerna bör förstärkas i första hand när det gäller transaktioner mellan

kontrahenter som är närstående, t.ex. bolag i en koncern eller bolag som ägs av en och samma person eller grupp av personer. Kommissionen

föreslår emellertid också utvidgade återvinningsmöjligheter i fråga om

transaktioner mellan kontrahenter som inte är närstående. De föreslagna ändringarna berör både grunderna för återvinning och det processuella förfarandet. Därutöver föreslås att konkursförvaltarens utrednings- och

uppgiftsskyldighet skall utvidgas.

För egen del vill jag inledningsvis framhålla följande. Som jag redan har

berört är en av återvinningsinstitutets viktigaste funktioner att motverka 119

kapplöpning mellan borgenärerna gentemot en gäldenär I ekonomiskt trångmål. Härigenom skyddas bäde gäldenären och borgenärskretsen som

sådan. Borgenärerna blir mer jämspelta, de slipper att kontinuerligt följa

gäldenärens ekonomiska ställning för att ta till vara sin rätt och transaktio-

ner som rubbar förmånsrättsordningen neutraliseras. En annan viktig

funktion hos återvinningsinstitutet är att borgenärerna skyddas mot att gäldenären på ett illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Återvinningsreglernas betydelse ligger inte minst

på det preventiva planet.

Återvinning är en civilrättslig sanktion men reglerna I ämnet har till stor del samma grundläggande syfte som reglerna om brott mot borgenärer (tidigare benämnda gäldenärsbrott). Det är av stor vikt att såväl de civilrättsliga som de straffrättsliga sanktionerna fungerar effektivt. Straffsanktionen riktar sig emellertid mot gäldenären medan återvinningsreglerna har gäldenärens medkontrahent som adressat. Återvinningsreglerna måste därför utformas från delvis andra utgångspunkter än reglerna om straffansvar. Intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen måste således

beaktas. Det är av stor vikt att man i affärslivet i möjligaste mån skall kunna lita på att giltiga transaktioner också blir bestående. Hur långt

återvinningsreglerna skall sträcka sig är alltså beroende av en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen.

Det bör emellertid framhållas att detta intresse främst är aktucllt i fråga om

transaktioner mellan parter som inte är närstående. I närståendefallen har

den allmänna omsättningens intresse mindre tyngd. Återvinningsreglerna

är neutrala i den meningen att vad som kan återvinnas kommer borgenärs-

kollektivet som helhet till godo. Genom att fordringar på skatter och

allmänna avgifter i praktiken har den bästa allmänna förmånsrätten, har dock staten ett särskilt intresse av ett väl fungerande ätervinningsinstitut.

Återvinningsmöjligheterna vidgades avsevärt genom 1975 års reform. De undersökningar som redovisats i kommissionens betänkande visar emellertid att reglerna fortfarande är behäftade med brister i en del avseenden. Det är angeläget att komma till rätta med dessa och det är enligt min mening mycket tillfredsställande att ett underlag för detta har presenterats genom kommissionens arbete. En stor del av remissinstanserna, däribland

flera som ställer sig avvisande till kommissionens förslag i övrigt, har också instämt i kommissionens uppfattning att reglerna inte fungerar helt tillfredsställande. I det följande kommer jag att översiktligt gå igenom de reformförslag kommissionen lämnat och därvid ange i vad mån jag anser förslagen bör genomföras. Kommissionen har föreslagit att unduntaget från återvinning av betalda

skatter och allmänna avgifter skall utvidgas till att omfatta även förmånsrätt på grund av utmätning härför. Enligt kommissionen finns inte något

sakligt skäl för att förmånsrätt på grund av utmätning för skatter och avgifter inte skall åtnjuta samma skydd som betalning. Återvinningsfrihe-

ten blir enligt kommissionen beroende av tillfälligheter med den nuvarande

ordningen. Om undantaget utvidgas kan kronofogdemyndigheten dessutom pröva frågan om uppskov med försäljning av utmätt gods utan att

behöva ta risken för återvinning med i bedömningen. När det gäller förmånsrätt som vunnits på grund av betalningssäkring finns det enligt kommissionen inte någon anledning att ändra på nuvarande ordning, nämligen

att förmånsrätten kan återvinnas. Betalningssäkringen fungerar nämligen praktiskt sett som ett säkerställande av inte förfallna skatte- och avgifts-

fordringar.

Två remissinstanser, riksskatteverket och en kronofogdemyndighet, har

tillstyrkt förslaget medan övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga ansett att det inte bör genomföras (remissammanställning II s. 18—-

20).

För egen del får jag anföra följande. Att betalda skatter och därmed

jämställda skulder vid reformen år 1975 uteslöts från återvinning hade sin grund i att tillämpningsproblem kunde förväntas uppstå med den nya bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning (35 §). Undantaget bedömdes dock inte få någon större praktisk betydelse eftersom återvinning

som avsett betalda skattebelopp var utomordentligt sällsynt.

Skatter och avgifter har numera förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979). Av de allmänna förmånsrätterna — som gäller endast i

konkurs — är det bara vissa kostnader som har samband med en konkurs-

ansökan m.m. som har företräde framför skatter och avgifter (10 §). Utmätning ger enligt 8 § förmånsrättslagen särskild förmånsrätt i den utmätta

egendomen. Regleringen innebär i övrigt att särskilda förmånsrätter har företräde framför allmänna men att de konkurskostnader som avses i 10 § som regel skall tas ut före fordringar med förmånsrätt på grund av utmätning (15 §). I praktiken följer alltså förmånsrätten för skatter och avgifter omedelbart efter förmånsrätten på grund av utmätning.

Det sagda innebär att frågan huruvida den förmånsrätt som vunnits

genom utmätning för skatter och avgifter bör vara återvinningsbar eller

inte normalt har betydelse endast i det fallet att konkursboets egendom också är utmätt för andra fordringar och att den utmätningen skett samti-

digt eller senare. Dessutom krävs att den förmånsrätt som vunnits genom

den senare utmätningen inte återvinns eller att utmätningen inte faller av

något annat skäl. I andra fall är skatte- eller avgiftsutmätningen inte till nackdel för någon annan borgenär och ätervinning på den grunden uteslu-

ten.

Den praktiska betydelsen av en regel som hindrar återvinning av för-

månsrätt på grund av utmätning för skatte- eller avgiftsfordringar är alltså utomordentligt liten. Några remissinstanser. bl.a. från kronofogdesidan,

har vidare påpekat att det i den situationen att egendom samtidigt utmätts

för en skattefordran och en enskild fordran skulle te sig stötande om den enskilde borgenären förlorar sin förmånsrätt medan staten på grund av en

särskild undantagsbestämmelse far behålla sin.

Även om jag har förståelse för de skäl som har legat till grund för kommissionens förslag anser jag med hänsyn till vad som nyss anförts inte att det lämpligen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit en bestämmelse enligt vilken s.A. latenta

skulder får beaktas vid bedömningen av om en rättshandling får återvinnas. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till ett förslag som den

Gäldenärsbrott. Kommissionens förslag innebär att när gäldenärens skuldförhållanden är av betydelse för prövning av en fråga om återvinning, hänsyn skall tas även till sådana skulder som uppkom först efter rättshandlingen, om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid denna tidpunkt.

Bakgrunden till kommissionens förslag är i första hand de problem som kan föreligga när man i återvinningssammanhang, skall avgöra frågan vid vilken tidpunkt en skuld avseende skatter eller avgifter skall anses ha uppkommit. När det gäller inkomstskatt har det sålunda hävdats att skulden inte uppkommer förrän vid beskattningsårets utgång. Inkomstskatteeffekten av vissa transaktioner som äger rum under löpande beskattningsår kan neutraliseras genom andra transaktioner, och det har brukat hävdas att någon säker bedömning av skattekravets storlek därför inte kan göras förrän beskattningsåret gått till ända.

Den bestämmelse som kommissionen föreslagit i ämnet tar emellertid sikte inte bara på skulder avseende skatter och avgifter utan på skulder över lag och är främst avsedd att ha betydelse i fråga om det s.k. nackdelsrekvisitet, dvs. kravet på att rättshandlingen på ett eller annat sätt skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. En förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att fordringen sedermera verkligen uppkommer och görs gällande i konkursen.

Förslaget har kommenterats från åtskilliga håll under remissbehandlingen. Flera remissinstanser tillstyrker i princip förslaget utan några närmare kommentarer, men drygt hälften av instanserna avstyrker det och framför kritiska synpunkter. Bl.a. har jämförelsen mellan återvinning och brott mot borgenärer kritiserats. Flera remissinstanser menar att kommissionens förslag medför alltför stor osäkerhet i omsättningen och inte tillgodoser kravet på förutsebarhet. Det anses sålunda ohållbart att en medkontrahent inför en tillämnad affär med gäldenären skall behöva sätta sig in i vad denne har för latenta skulder. Den föreslagna bestämmelsen har ansetts oklar till sin innebörd och dess förutsatta tillämplighet på skulder avseende skadestånd har kritiserats av många. Vidare har man efterlyst ett klarläggande av hur bestämmelsen skall tillämpas på vanlig inkomstskatt, exempelvis hur den verksamhet som grundar en skatteskuld skall avgränsas och eventuella förlusters inverkan på inkomster som uppkommit dessförinnan eller samtidigt. Det har även påpekats att regeln kräver komplicerade beräkningar på skatte- och avgiftsdebiteringens område (remissammanställning II s. 20-25).

Enligt min uppfattning är den kritik som sälunda har anförts mot förslaget till vissa delar starkt överdriven och grundad på missförstånd i fråga om förslagets innebörd. Jag vill emellertid framhålla att jag delar den uppfattningen som kommit till uttryck i en del remissvar att man i detta sammanhang inte utan vidare kan göra jämförelser mellan återvinning och brott mot borgenärer. Bestämmelsernas adressater är således olika. Inom straffrätten begränsas vidare bestämmelsens betydelse väsentligt genom det subjektiva rekvisitet: ansvar kan endast komma i fråga om förekoms- 122

fall, oaktsamhet. Någon sådan naturlig begränsning av tillämpningsområdet finns inte i återvinningssammanhang. Skillnaden mellan de straffrättsliga reglerna och återvinningsreglerna har emellertid också en annan sida. De straffrättsliga reglerna har ansetts kräva en restriktiv tillämpning av rekvisitet gäldenär och detta har varit utgångspunkten när man i doktrin och praxis har haft att ta ställning till frågan om vid vilken tidpunkt ett sådant skuldförhållande som kan föranleda straffansvar uppkommer. Den praxis som har utbildats här behöver dock inte utan vidare anses tillämplig på andra rättsområden. Jag vill vidare erinra om att den straffrättsliga regleringen av motsvarande fråga numera har fått en annan utformning än den som kommissionen föreslagit (prop. 1985/86:30, JuU 12, rskr. 66, SFS

1986:43). Som jag redan varit inne på skulle den av kommissionen föreslagna bestämmelsen framför allt ha betydelse i fråga om nackdelsrekvisitet. Detta innebär ett krav på att transaktionen på ett eller annat sätt skall ha

varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem för att återvinning skall kunna komma i fråga. Betalning av en skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom kan således inte återvinnas. Transaktionen skall vidare ha varit till nackdel för borgenärerna vid den tidpunkt när den företogs. Återvinning kommer alltså inte i fråga om 1.ex. aktier säljs tull dagskurs och de sedan stiger i värde under tiden fram till dess att säljaren försätts i konkurs. så att avtalet hade varit oförmånligt om det skett omedelbart före konkursen. Vid återvinning enligt otillbörlighetsregeln, 30 § KL. är det emellertid tillräckligt att rättshandlingen i förening med senare åtgärd, t.ex. att gäldenären undanhåller valuta som han fått, var till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem.

Nackdelsrekvisitet framgår inte av någon uttrycklig bestämmelse utan är underförstätt och det har överlämnats till rättstillämpningen att från fall till fall avgöra om nackdel uppstått för nagon borgenär.

Vid nackdelsbedömningen kan man komma in på frågan om tidpunkten för olika skulders uppkomst. Den frågan är också avgörande för bedömningen om cen fordran får göras gällande i konkurs.

Bestämmelser om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs finns för närvarande i 100 & KL. Den paragrafen motsvaras i mitt förslag av 5 kap. I $. Enligt 100 § första stycket KL får i princip endast fordringar som uppkommit innan konkursheslutet meddelades göras gällande. Detta innebär dock inte att samtliga de omständigheter som utgör grunden för

fordringen måste ha inträffat före konkursbeslutet. Enligt paragrafens and-

ra stycke fär nämligen en fordran göras gällande även om den är beroende

av villkor eller inte förfallen till betalning. I doktrinen har en allmän princip

formulerats enligt vilken den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen skall

få göras gällande.

Huvudprincipen måste vara att den som vid tidpunkten för en rättshand-

ling som är i fråga för återvinning har en fordran som får göras gällande i

konkurs är att anse som borgenår redan vid den tidpunkten. En sådan fordran bör således komma i beaktande vid nackdelsprövningen.

Vad kommissionen har velat uppnå med den föreslagna bestämmelsen

får alltså. såvitt gäller skulder i allmänhet, i princip anses motsvara gällan-

de rätt genom den innebörd begreppet borgenär måste ges vid nackdelsbedömningen. En skuld avseende böter, där domen ännu inte vunnit laga kraft vid tidpunkten för rättshandlingen, för att nämna ett av kommissio-

nens exempel, kan således beaktas vid nackdelsbedömningen. Också skulder avseende skadestånd torde kunna beaktas när den skadegrun-

dande händelsen har ägt rum före rättshandlingen, även om skadan då ännu inte inträffat.

När det gäller skulder avseende skatter och avgifter är problemen delvis annorlunda. Jag vill här först framhålla att man i skatterättsliga sammanhang brukar använda uttrycket latent skatteskuld för att ange en skattebelastning som kan bli aktuell någon gång i framtiden. Man avser då det förhållandet att en framtida försäljning av en tillgång kommer att utlösa en

inkomstbeskattning. Så länge en försäljning inte har skett utgör den framti-

da skatten en latent (dold) skuld som åvilar tillgångarna i fråga. Den latenta

skulden kan aldrig anges till ett exakt belopp eftersom den är beroende av

ett antal okända faktorer såsom om och när försäljning sker, vinstens

storlek och den skattskyldiges övriga inkomster (jämför arvs- och gåvo-

skattekommitténs delbetänkande, DsFi 1986:4, Latent skatteskuld vid

arvs- och gåvobeskattning s. 5). Enligt min mening bör man därför undvika

att tala om latenta skatteskulder för fall där den transaktion som ger upphov till skattebelastningen redan har företagits. Som framgår av vad jag tidigare har anfört har det brukat hävdas att

skulder avseende inkomstskatt i konkursrättsliga sammanhang skall anses

uppkomma först i och med beskattningsårets utgång. Staten skulle följakt-

ligen, vid tillämpning av 100 § KL, i princip inte vara berättigad till utdel-

ning för en fordran på slutlig skatt med mindre än att beskattningsåret har gått till ända före konkursutbrottet.

Frägan om vid vilken tidpunkt skatte- och avgiftsskulder uppkommer är emellertid i viss mån oklar. Detta har föranlett en uttrycklig reglering såvitt gäller förutsättningarna för förmånsrätt i konkurs.

I 3 8 lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

finns sålunda en särskild bestämmelse som föreskriver att den tidrymd till

vilken en skatt eller avgift är att hänföra skall ha gått till ända när beslutet

om konkurs meddelades för att förmånsrätt för en fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen (1953:272) eHer slutlig avgift enligt vissa författningar skall föreligga. I förarbetena till denna bestämmelse påpekades att det

härmed kan uppkomma en skillnad mellan möjligheten att bevaka fordring-

en över huvud taget och att bevaka denna med förmånsrätt men att frågan i praktiken får mindre betydelse. En fullständig lösning på problemen med

att avgöra när en skatte- eller avgiftsfordran skall kunna bevakas ansågs böra göras i annat sammanhang (prop. 1971:142 s. 40).

Dessa uttalanden ger underlag för den slutsatsen att en skattefordran i vissa fall kan berättiga till utdelning även om den tidrymd till vilken skatten är att hänföra inte gått till ända när beslutet om konkurs meddelades. Vidare bör framhållas att de nyss nämnda bestämmelserna inte är avsedda

att begränsa förmånsrätten för preliminär skatt eller avgift. Det uttalas 4

säledes i förarbetena att en fordran på t.ex. preliminär B-skatt bör kunna göras gällande med förmånsrätt även om fordringen inte har förfallit till

betalning vid konkursutbrottet såvitt avser den del av fordringen som får anses belöpa på tiden dessförinnan (samma prop. s. 43). I den mån en fordran på skatt eller avgift har betalningsrätt i konkurs bör

den som förut har konstaterats också kunna beaktas vid nackdelsprövningen i återvinningssammanhang. Av den uttryckliga regleringen beträffande frågan om förmånsrätt kan slutas att detta i vart fall kan ske dels, sävitt

gäller slutlig skatt eller avgift, om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att hänföra har gått till ända vid tidpunkten för rättshandlingen,

och dels, såvitt gäller preliminärt debiterade skatter och avgifter, till den

del fordringen får anses belöpa på tiden före rättshandlingen.

Som jag tidigare varit inne på utesluter dock inte regleringen att man vid nackdelsbedömningen bör kunna ta hänsyn till en sådan fordran vid en tidigare tidpunkt än som nu har sagts. Ibland kan ju den skatteskuld som sedermera. efter beskattningsperiodens utgång, framräknas i princip hänföras till de olika transaktioner som har skett under perioden, och det finns därför utrymme för ett synsätt som innebär att en viss transaktion som har företagits under denna period skall anses ha ökat gäldenärens skulder. Detta får i allt fall anses gälla vid extraordinära affärshändelser, såsom försäljning av större delen av tillgångarna i en rörelse. I sådana situationer möter det normalt inte heller några beaktansvärda problem att fastställa den skatt som hänför sig till transaktionen i fråga.

Som kommissionen har framhållit bör återvinning i alla händelser kunna

komma i fråga enligt otillbörlighetsregeln i nuvarande 30 & KL. om förutsättningarna i övrigt för återvinning enligt denna bestämmelse är upp-

fyllda, i det fallet att gäldenären genom att sälja rörelsetillgångar tar fram en skatteskuld som han inte kan betala därför att vederlaget tas i anspråk för reglering av annan gäld. Skatteanspråk som uppkommer vid sädana

transaktioner som kan återvinnas enligt otillbörlighetsregeln torde ofta fastställas genom eftertaxering. Vanligen ger då eftertaxeringsbeslutet direkt besked om storleken av den skatt som belöper på den aktuella transaktionen.

Oavsett om det gäller återvinning enligt otillbörlighetsregeln eller enligt

de objektiva bestämmelserna kan man emellertid, som har framhållits vid

remissbehandlingen, också tänka sig fall där det på grund av tidigare förluster eller andra transaktioner under beskattningsperioden uppkommer svårigheter att beräkna den skatteskuld som föreligger vid tidpunkten för

eller hänför sig till en viss rättshandling. Det kan alltså vara fråga om sinsemellan mycket skiftande situationer. Den av kommissionen föreslag-

na regleringen löser inte de problem som kan uppkomma. Det torde vara ofrånkomligt att hithörande frågor till viss del överlämnas till rättstillämpningen. Det förtjänar i det här sammanhanget också framhållas att frågan huruvida nackdel uppstått för staten som skatteborgenär över huvud taget

inte aktualiseras med mindre än att staten är berättigad till utdelning för

den aktuella fordringen.

När det gäller skulder avseende arbetsgivaravgifter är uppbörden därav numera, genom lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-

givare, samordnad med systemet för uppbörd av innehäållen preliminärskatt enligt uppbördslagen. Efter ändringar i 3 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. har en fordran som avser arbetsgivaravgift numera förmänsrätt i den mån avgiften belöper på lön eller annan ersätt-

ning som har utgetts före beslutet om konkurs. En sådan skuld kan därför

beaktas vid nackdelsprövningen om avgiften belöper på lön eller annan

ersättning som har utbetalats före den för återvinning aktuella rättshand-

lingen (jfr prop. 1984/85:22 s. 20). I fråga om mervärdeskatt inträder

skattskyldighet senast i och med att en vara levereras, en tjänst tillhanda-

hålls osv. (4 § lagen 1968:430 om mervärdeskatt). Även en sådan skuld bör därför kunna beaktas vid nackdelsprövningen om varan levererats osv. före rättshandlingen.

Det anförda ger vid handen att en tillämpning av gällande principer i linje

med de uttalanden som jag här har gjort lämnar ett betydande utrymme för hänsynstagande till säväl skatte- och avgiftsskulder som andra typer av skulder vid nackdelsbedömningen i de hänseenden kommissionen åsyftat.

Som jag tidigare varit inne på löser kommissionens förslag inte de problem som hithörande frågor väcker. Frågornas betydelse i återvinningssammanhang bör heller inte överdrivas och behovet av en bestämmelse i ämnet är därför inte särskilt stort. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt har anfört har jag stannat för att inte i detta sammanhang förslå att en sådan

bestämmelse införs.

Ett av kommissionens förslag som inriktar sig på närståendetransak-

tioner är ett förslag om att bevishördan för det subjektiva rekvisitet i otillbörlighetsregeln (30 § KL) skall överflyttas på närstående medkontra-

hent . Enligt förslaget skall det således ankomma på medkontrahenten, i de

fall denne är närstaende till gäldenären, att visa att han varken hade eHer bort ha kännedom om insolvensen eller de omständigheter som gjorde

rättshandlingen otillbörlig.

Detta är enligt min mening en mycket betydelsefull fråga. Som jag närmare kommer att utveckla i det följande (avsnitt 2.5.4) anser jag liksom

kommissionen att åtgärder för att minska återvinningskärandens utred-

nings- och bevisproblem bör vidtas.

I bestämmelsen om betalning av skuld (35 & KL) har kommissionen

föreslagit två ändringar rörande rekvisitet ordinär betalning. Enligt den gällande bestämmelsen går en betalning av skuld åter om den skett inom återvinningsfristen och gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i

förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning äger dock inte rum om betalningen med hänsyn till

omständigheterna ändå kan anses ordinär. Kommissionen föreslår att be-

visbördan härför skall överflyttas på gäldenärens medkontrahent i de fall

denne inte är närstående till gäldenären. I förhållande till närstående

medkontrahent föreslås att betalningens ordinära karaktär inte skall ha

någon betydelse alls.

Enligt kommissionen har rekvisitet ordinär betalning vållat tillämpningsproblem och har, enligt de av BRÅ gjorda undersökningarna, avsevärt

försvårat återvinningsmöjligheterna enligt denna paragraf. Kommissionen har motiverat sitt förslag att helt slopa undantaget för ordinära betalningar

till närstäende med att betalningar till närstående före en konkurs generellt sett måste presumeras ske i ett illojalt syfte. I de fall regeln skulle föra för långt föreslås att jämkning skall kunna ske enligt 40 & KL. Enligt de av

BRÅ i sin promemoria redovisade undersökningarna anses varken motiv

eller lagtext ge säker ledning när det gäller att fastställa vad som skall anses

som ordinär betalning. Det påpekas vidare att vägledande praxis saknas,

vilket förklaras med att återvinningsfrågor ofta löses förhandhngsvägen.

Flertalet remissinstanser har avstyrkt förslagen (remissammanställning

IT s. 28-33). Vid paragrafens tillkomst undantogs ordinära betalningar från återvinning eftersom återvinningsmöjligheterna annars skulle bli för omfattande.

Jag har svärt att se att det finns några avgörande skäl att se annorlunda på frågan i dag. Betalningar som med hänsyn till omständigheterna kan anses

som ordinära bör alltså även i fortsättningen undantas från återvinning. De

tillämpningsproblem som kommissionen velat komma åt rör i första hand innebörden av begreppet ordinär betalning och inte eventuella bevisproblem för återvinningskäranden. En lösning med omvänd bevisbörda enligt den föreslagna modellen framstår därför som mindre lämplig. Att återvinningsfrägorna enligt denna bestämmelse kan lösas förhandlingsvägen tyder

också på att bestämmelsen har preventiv effekt.

Åtskillig vägledning för vad som skall förstås med att en betalning är att

anse som ordinär föreligger genom uttalanden i samband med tillkomsten

av 35 § KL (prop. 1975:6 s. 223 ff och 227). Det ligger emellertid i förhållandenas natur att det måste överlämnas till rättstillämpningen att närmare bestämma innebörden i olika typfall. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang göra några ytterligare uttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelsen.

Kommissionen har rörande samma paragraf föreslagit en ändring av

lagtextens uttryck ”med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens eko-

nomiska ställning” till ”med avsevärt belopp”. Ändringen är avsedd att

förebygga missförstånd, men i likhet med flera remissinstanser anser jag att den skulle innebära en saklig ändring som inte lämpligen bör genomfö-

ras. Återvinningssvaranden kan i vissa fall undgå återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Med

insolvens avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och

denna oförmåga inte är endast tillfällig. Detta gäller beträffande de objek-

tivt bestämda återvinningsbestämmelserna — således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 & KL — med undantag för bodelningsfallet, där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens. Med sufficiens avses att

gäldenären har utmätningsbar egendom som motsvarar hans skulder.

Kommissionen har föreslagit att temat för motbevisningen i dessa be-

stämmelser skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga återvinningsfristerna — jag

återkommer strax till detta — avskaffas motbevisningsmöjligheterna i nu-

varande 31 § och 34 § första och tredje stycket KL för återvinningssva-

rande som inte är närstående till gäldenären varför motbevisningsreglerna enligt kommissionens förslag endast rör närstående till gäldenären.

missionens förslag bör genomföras sävitt gäller återvinning av rättshandlingar av benefik karaktär men att temat för motbevisningen i övriga bestämmelser oförändrat bör avse gäldenärens solvens.

Kommissionen har föreslagit att återvinningsbestämmelsen beträffande betalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension (33 & KL), vilken i dag endast gäller närstående till gäldenären. skall ges generell tillämplighet och således gälla även medkontrahenter till gäldenären som inte är att hänföra till närståendekretsen. Som en följd därav föreslås att även bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på lön, arvode eller pension 1 konkurs (106 a & KL) utvidgas till att avse även icke närstående till gäldenären.

Jag ansluter mig till kommissionens överväganden och förslag rörande bestämmelsen om ätervinning av lön. Detsamma gäller bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på sådan lön. Dock anser jag att tillämpningsområdet för sistnämnda bestämmelse såvitt gäller icke närstående — i likhet med vad som gäller för återvinning — bör begränsas till uppenbara fall. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 2.5.5.).

Kommissionen föreslår vidare en förlängning av återvinningsfristerna. Enligt förslaget utsträcks de automatiska fristerna beträffande gåva, betalning av uppenbart oskälig lön m.m., benefik överföring till pensionsstiftelse och överföring till personalstiftelse från sex månader till ett år och för överföring till pensionsstiftelse i annat fall, betalning av skuld, kvittning, ställande av säkerhet och utmätning från tre månader till sex månader. För den förstnämnda gruppen utvidgas vidare de förlängda fristerna vid transaktioner mellan närstående från två till tre år. Detsamma gäller bodelningsbestämmelsen.

Jag delar kommissionens uppfattning att det finns ett behov av förlängda ätervinningsfrister i vissa fall. Behovet är särskilt påtagligt när det gäller benefika transaktioner mellan närstående. I likhet med kommissionen anser jag att fristerna i de fallen bör förlängas från två till tre år. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.5.6.).

Kommissionen har föreslagit en del ändringar i de processuella bestämmelserna, nämligen att talefristen skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från fristdagen, att de subsidiära talefristerna skall förlängas från tre till sex månader. att återvinningstalan i viss utsträckning skall få väckas även efter konkursens slut och slutligen att återvinningstalan mot bevakad fordran skall få väckas oberoende av om anmärkning gjorts mot bevakningen.

De processuella bestämmelserna behandlar jag i ett särskilt avsnitt (2.5.7). Jag ansluter mig därvid helt till kommissionens förslag utom i ett avseende som gäller förslaget att talan om återvinning skall kunna väckas även efter det att konkursen avslutats.

Enligt 40 b § KL fär talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen. Talan får dessutom väckas inom tre månader frän det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Slutligen finns en särskild regel då fråga är om avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning. Tremånadersfristen räknas i dessa fall från den dag lagfart söktes respektive bodelningshandlingen gavs in till rätten.

anledning till återvinning blir känd först efter konkursens slut. Sådana konkurser är i de aktuella fallen i allmänhet tillgångslösa och har då en

varaktighet endast på några månader. Möjlighet till återvinning brukar uppmärksammas t.ex. vid taxeringsrevision. Kommissionen har därför

föreslagit att återvinningstalan skall kunna väckas även efter konkursens slut men inte senare än ett år efter det att konkursen avslutades.

Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen

(remissammanställning II s. 46—48). Själv vill jag först peka på att kommissionens förslag skulle behöva modifieras vid ett genomförande eftersom den föreslagna bestämmelsen täcker konkurser över lag och således även konkurser som pågått i flera år,

vilket får anses mindre lämpligt. Regler enligt vilka talan kan väckas även efter konkursens slut kräver dock ytterligare överväganden. Framför allt krävs en reglering av hur förvaltarens arvode och kostnaderna i övrigt skall

betalas om konkursboets talan i återvinningsprocessen inte är framgängs-

rik. Den reglering som således skulle krävas står enligt min mening knappast i proportion till de fördelar som står att vinna med reformen. Jag förordar därför att förslaget i den delen inte genomförs.

Som framgår av det tidigare anförda (avsnitt 2.4.2) biträder jag kommissionens förslag att I vissa avseenden utvidga förvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet.

Kommissionen har därutöver lämnat vissa förslag till ändring av lagtexten som är av mer teknisk natur. Dessa kommer jag att behandla i specialmotiveringen.

2.5.3 Bevisningen rörande det subjektiva rekvisitet vid återvinning av otillbörlig rättshandling

Mitt förslag: När fråga är om återvinning av en otillbörlig rättshand-

ling skall medkontrahent som är närstående till gäldenären anses ha känt till eller bort ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Återvinning skall dock inte äga rum om det görs sannolikt att den närstående varken

| hade eller bort ha sådan kännedom.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att närstående, för att undgå återvinning, skall bevisa att han var i god

tro i de angivna hänseendena (betänkandet SOU 1983:60 s. 81— 87).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande negativt mottagande. Majoriteten avstyrker omvänd bevisbörda. Många remissinstanser godtar eller tillstyrker förslaget. Ett par av dessa ifrågasätter om de föreslagna ändringarna är tillräckliga (remissammanställning II s.

25—28).

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande återvinningsbestämmelsen finns i 30 & KL (motsvarar 4 kap. 5§ i mitt förslag). Möjligheten till 129

9 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

ond tro hos medkontrahenten, blev vid reformen år 1975 betydligt mer omfattande än tidigare.

Bestämmelsen träffar alla slag av rättshandlingar, alltså även sådana som dessutom omfattas av de speciella återvinningsbestämmelserna. Det krävs att rättshandlingen skett på ett otillbörligt sätt och medfört antingen att en viss borgenär gynnats eller att egendom undandragits borgenärerna eller att gäldenärens skulder ökats. Gäldenären skall vidare ha varit insolvent vid förfarandet eller blivit det på grund av detta. Bestämmelsen skiljer sig från de speciella återvinningsreglerna bl.a. därigenom att det är tillräckligt att indirekt skada uppkommit. Skadan för borgenärerna eller någon av dem samt insolvensen behöver alltså inte vara en omedelbar följd av rättshandlingen utan kan följa av denna i förening med tillkommande omständigheter. Vidare uppställs ett s.k. subjektivt rekvisit innebärande att medkontrahenten skall ha känt till eller bort känna till insolvensen och de omständigheter som gjorde förfarandet otillbörligt för att återvinning skall äga rum. Skäl för att söka återvinning enligt denna paragraf i stället för enligt de speciella återvinningsbestämmelserna är att återvinningsfristen är längre, fem år — gentemot närstående gäller ingen frist alls — och att rättsföljderna är mer förmänliga t.ex. I fråga om avkastning och ränta (39 a § KL).

De undersökningar som ligger till grund för kommissionens betänkande visar att återvinningsbestämmelserna i 30 § KL sällan kommer till användning. Detta förhållande har förklarats med svårigheterna för den som söker återvinning att styrka ond tro hos gäldenärens medkontrahent. Det är angeläget att försöka komma till rätta med dessa svårigheter så långt det nu gär.

Det subjektiva rekvisitet, innebärande att gäldenärens medkontrahent måste ha varit i ond tro, är en avsiktlig begränsning av bestämmelsens i övrigt mycket vida tillämpningsområde. Att helt avstå från detta krav är som jag ser det uteslutet.

När det gäller närstående förefaller emellertid nuvarande beviskrav alltför långtgående. Man bör kunna utgå från att närstående till gäldenären regelmässigt känner till, eller borde känna till, både insolvensen och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Av det sagda följer att jag delar kommissionens uppfattning att man vid återvinning gentemot närstående med stöd av 30 & KL bör presumera ond tro hos den närstående. Det får då ankomma på denne att bryta presumtionen.

Enligt kommissionsförslaget krävs för att presumtionen skall brytas att den närstående visar att han inte var i ond tro, dvs. i princip ett krav på full bevisning om detta. Enligt min mening bör man inte gå så långt. Det kan vara utomordentligt svårt att bevisa att man inte kände till ett visst förhållande. Om den närstående för att undgå återvinning skulle vara tvungen att bevisa att han var i god tro skulle otillbörlighetsbestämmelsen i praktiken bli i det närmaste helt ”objektiv” i förhållande till närstående och således innebära ett faktiskt avskaffande av kravet på subjekuv täckning. Presumtionen bör därför kunna brytas tidigare än vid styrkt god tro. En lämplig 130

avvägning synes vara att presumtionen bryts om motsatsen görs sannolik.

Det bör alltså räcka att den närstående förebringar sådan utredning att det

är sannolikt att han inte hade den relevanta kännedomen. Härigenom

uppnår man att den som söker återvinning inte behöver bevisa ond tro vid

sådana transaktioner där man erfarenhetsmässigt kan utgå från att ond tro ofta föreligger samtidigt som svaranden i processen ges realistiska möjlig-

heter att undgå återvinning i de situationer där så faktiskt inte är fallet. Enligt min mening är en sådan ändring ägnad att öka återvinningsmöjlighe-

terna enligt denna bestämmelse utan att rättssäkerhetens och den allmänna

omsättningens intresse sätts åsido på något avgörande sätt. Någon lättnad i beviskravet för den som söker återvinning när det gäller transaktioner

mellan gäldenären och medkontrahenter som inte är närstående bör däremot inte genomföras.

Det kan tilläggas att, enligt vad som framkommit vid de nordiska överläggningarna i ämnet, en bestämmelse enligt den av mig nu föreslagna modellen kommer att övervägas i Finland under det fortsatta arbetet med

en ny finsk konkurslag. Den motsvarande danska och norska bestämmelsen har inte varit utsatt för särskild kritik. Detta torde delvis, åtminstone

såvitt gäller norsk rätt, hänga samman med att insolvensbegreppet där har en något annorlunda innebörd än det svenska.

2.5.4 Sufficiens i stället för solvens som tema för motbevisningen i vissa fall

Mitt förslag: Temat för den motbevisning återvinningssvaranden i

vissa fall har att prestera för att undgå återvinning skall vid transaktioner av benefik karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens.

Kommissionens förslag: Temat för motbevisningen skall vid transaktioner av såväl benefik som onerös karaktär avse gäldenärens sufficiens i

stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag att förlänga

bl.a. de automatiska återvinningsfristerna. avskaffas bestämmelserna om motbevisning för icke närstående (jfr avsnitt 2.5.6). Förslaget om ändrat motbevisningstema avser därför endast närståendetransaktioner (betän-

kandet SOU 1983:60 s. 90—91).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat men övervägande negativt mottagande. En del remissinstanser anser att konsekvenserna av för-

slaget inte är tillräckligt belysta (remissammanställning IE s. 33—36).

Skälen för mitt förslag: Inom de automatiska fristerna kan återvinning

ske utan att gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var insolvent

eller blev insolvent genom denna. Insolvensfrågan har dock betydelse i återvinningssammanhang dels genom att insolvens vid återvinning enligt 30 8 KL är en förutsättning för att återvinning skall kunna ske. dels genom att återvinning i vissa fall kan avvärjas av återvinningssvaranden, om denne visar att gäldenären varken var eller genom rättshandlingen blev insolvent.

Med insolvens menas att en gäldenär inte rätteligen kan betala sina

skulder allteftersom de förfaller och att betalningsoförmågan inte är endast

tillfällig. En bedömning av om gäldenären var eller blev insolvent påverkas

i allmänhet inte bara av förhållandet mellan skulder och tillgångar utan

också av gäldenärens möjligheter att i framtiden förvärva egendom och erhålla kredit. Insolvensbedömningen har med andra ord ofta karaktären

av en prognos.

Från insolvensbegreppet skall särskiljas insufficiens, som innebär att skulderna överstiger värdet av de utmätningsbara tillgångarna. Med illikviditet menas att gäldenären saknar omedelbar tillgång till pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel.

Som jag tidigare nämnt kan återvinningssvaranden, om transaktionen

ligger i tiden före den automatiska återvinningsfristen, i vissa fall undgå

återvinning om han visar att gäldenären varken var eller blev insolvent

genom rättshandlingen. Detta gäller i samtliga objektivt bestämda återvinningsbestämmelser — således inte för otillbörliga förfaranden enligt 30 §

KL — med undantag för bodelningsfallet (32 §). där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens.

Redan under förarbetena till 1975 års reform diskuterades om man inte borde låta kravet på bevisning från återvinningssvarandens sida avse sufficiens i stället för solvens. Det framhölls bl.a. att bevisning om sufficiens antagligen i de flesta fall var mer ändamålsenlig än bevisning om solvens. Att solvensbegreppet slutligen valdes motiverades med att insolvens var allmän konkursgrund och att flera av de skäl som kunde åberopas för att insolvens skulle vara konkursgrund också talade för att bevisningen i förevarande situationer skulle avse solvens. Denna lösning antogs vidare medverka till nordisk rättslikhet (prop. 1975:6 s. 97, 105 och 143 f).

Det är i huvudsak dessa skäl som nu framförts av de kritiska remissin-

stanserna. Dessa skäl talar enligt min mening fortfarande starkt för att behålla solvensbegreppet. Någon ändring är heller inte planerad i de övriga nordiska länderna. Mot en övergång till sufficiens talar vidare att flera av de återvinningsgrundande transaktionerna har onerös karaktär och inte

påverkar gäldenärens sufficiens.

Kommissionen har som ett argument för övergång till sufficiensbegrep-

pet anfört att det skulle öka ätervinningsmöjligheterna. Enligt kommis-

sionen torde det nämligen vara svårare att bevisa sufficiens än solvens. Samma argument har flera av de kritiska remissinstanserna anfört mot förslaget. Någon remissinstans har däremot ansett det vara allmänt sett

lättare att föra bevisning om sufficiens än om solvens och att förslaget därför är ägnat att öka såväl en närståendes som konkursförvaltares möj-

ligheter att överblicka återvinningsmöjligheterna.

Den omständigheten att sufficiens skulle vara svårare att bevisa än solvens utgör enligt min mening i sig inget avgörande argument för den föreslagna reformen. Dessutom är jag inte övertygad om att så alltid är

fallet. I åtskilliga fall torde således sufficiensbegreppets statiska karaktär

underlätta bevisningen. Oavsett hur det förhåller sig med detta talar emel-

lertid enligt min mening principiella skäl mot en övergång till sufficiensbe-

greppet som tema för motbevisningen vid onerösa transaktioner. Det vederlag gäldenären får motsvarar ju i allmänhet vad han själv presterat.

Bevisning om sufficiens är emellertid ändamålsenlig när det gäller rätts-

handlingar av benefik karaktär, såsom vid gåva, där sufficiensen direkt

påverkas av rättshandlingen i fråga. Därtill kommer att sufficiensbegreppet redan i dag — I Sverige men inte i övriga nordiska länder — utgör tema för motbevisningen i en återvinningsbestämmelse av benefik karaktär, nämligen i bodelningsfallet. En övergång till sufficiensbegreppet vid benefika rättshandlingar är därför naturlig. Insolvens och insufficiens följs ofta åt men en gäldenär kan mycket väl vara insufficient utan att vara insolvent. I

likhet med kommissionen anser jag det också rimligt att i de fall där en

typiskt sett ”misstänkt” transaktion ägt rum, t.ex. en gåva till en när-

stående inom viss relativt kort tid före konkursutbrottet, återvinning får

ske redan på den grunden att gäldenären var eller blev insufficient genom

transaktionen. Från teoretiska utgängspunkter ter det sig också naturligt att i fråga om benefika transaktioner bygga på ett annat begrepp än det som utgör konkursgrund. Någon invändning har heller inte gjorts från de övriga nordiska länderna mot att Sverige på denna punkt har en avvikande ord-

ning.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening motbevisningen vid transaktioner av benefik karaktär. nämligen — utöver bodelning — gåva, betalning

av uppenbart oskälig lön, överföring till pensionsstiftelse som medfört att

stiftelsen fått överskott och överföring till personalstiftelse, avse gäldenärens sufficiens. Detsamma bör gälla i fråga om köp eller annat avtal som uppenbarligen har en delvis benefik karaktär. Eftersom motbevisningsreglerna för medkontrahent som inte är närstående till gäldenären behålls

enligt mitt förslag (avsnitt 2.5.6) kommer det ändrade bevistemat att gälla i

förhållande till såväl närstående som inte närstående till gäldenären. Bestämmelserna bör utformas med bodelningsbestämmelsen som förebild.

Temat för motbevisningen i övriga bestämmelser, de som avser transak-

tioner av onerös karaktär, bör oförändrat avse gäldenärens solvens.

2.5.5¶Återvinning av lön och betalningsrätten för fordran på lön i konkurs

Mitt förslag: Bestämmelsen om återvinning av lön m.m. till den del den är uppenbart oskälig skall gälla generellt och inte enbart närstående. Till följd härav görs även bestämmelsen om betalningsrät-

ten för lönefordran i konkurs generell, men begränsas i förhållande till icke närstående på så sätt att den endast är tillämplig i den mån lönefordringen är uppenbart oskälig.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag. I fråga om

betalningsrätten i konkurs görs dock inga begränsningar för icke när-

stående (betänkandet SOU 1983:60 s. 92—94).

Remissinstanserna: Förslaget, som kommenterats av ett fåtal remissinstanser, har fätt ett blandat mottagande. En del av kritikerna menar att det

komma åt vissa typer av anställda som är att jämställa med närstående (remissammanställning II s. 43-45).

Skälen för mitt förslag: Enligt 33 § KL (motsvarar 4 kap. &$ i mitt förslag) kan betalning av lön, arvode eller pension till närstående återvinnas. Återvinningen avser vad som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Återvinningsfristerna är sex månader och, med möjlighet till motbevisning, två år.

Med dessa bestämmelser korresponderar bestämmelsen i 100 a §& KL (5 kap. 2 § mitt förslag), som rör rätten att göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i konkurs. Även denna bestämmelse gäller närståendes anspråk. Enligt den får fordran på lön m.m. inte göras gällande i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Något krav på att löneanspråket såsom i 33 § KL skall vara uppenbart oskäligt uppställs inte i bestämmelsen.

Enligt kommissionen är det inte ovanligt att det under en konkursutredning framkommer att uppenbart oskäliga löner utbetalats till anställda, t.ex. kamreren i företaget eller till konsulter. I åtskilliga fall har det kunnat misstänkas att vederbörande utövat stort inflytande inom gäldenärsföretaget eller stått gäldenären nära i personligt eller ekonomiskt hänseende utan att ett sådant närståendeförhållande som anges i 29 a & KL kunnat bevisas. Återvinning har därför inte kunnat ske.

Enligt min mening är det otillfredsställande om denna typ av utbetalningar och liknande inte kan bringas att återgå till konkursboet. Möjligheterna att i särskilt flagranta fall i fråga om betalning av förevarande slag tillämpa regeln i 30 & KL om återvinning av otillbörliga rättshandlingar (se prop. 1975:6 s. 219) är knappast tillräcklig.

Under remissbehandlingen har önskemål framförts om att man. i stället för att såsom kommissionen föreslagit göra 33 § KL generell, bör utvidga närståendebegreppet enligt 29 a § vid tillämpningen av 33 §. Jag kan i och för sig instämma i att detta från vissa synpunkter skulle vara ändamålsenligt. Emellertid är det inte alldeles enkelt att klart och entydigt inringa den grupp personer som man i sammanhanget vill jämställa med närstående. Jag är också tveksam till det lämpliga i att ge närståendebegreppet ytterligare en innebörd. Närståendebegreppet i 29 a & KL är ju speciellt tillskapat för konkursrättsliga sammanhang och det är en fördel om detta begrepp har samma innebörd inom hela konkursrätten.

Framför allt menar jag emellertid att uppenbart oskäliga lönebetalningar generellt bör kunna återvinnas, oavsett till vem de skett. Även om sådana betalningar naturligtvis är vanligast i förhållande till närstående, är det från konkursborgenärernas synpunkt likgilugt vilken relation gäldenären haft med betalningsmottagaren. Jag kan heller inte se att en utvidgning till andra än närstående skulle skapa någon osäkerhet (ifr emellertid prop. 1975:6 s. 217). Bestämmelsen bör därför, som kommissionen förordat, göras generell. Det finns anledning att anta att en sådan utvidgning skulle komma att få praktisk betydelse just i fråga om den personkrets som, enligt

vad jag tidigare nämnt, kan sägas stå gäldenären nära utan att vara formellt

närstående.

Jag föreslår således att bestämmelsen om återvinning av löne-, arvodesoch pensionsbetalningar görs generell. Bevisbördan för att betalningen varit uppenbart oskälig skall, liksom för närvarande, åvila återvinningssökanden.

Någon motsvarande utvidgning övervägs inte i Danmark och Norge. I

dessa länder täcker motsvarigheten till 30 § KL redan nu sådana utbetal-

ningar som här är i fråga. Såsom framgått i det föregående (avsnitt 2.5.4) föreslår jag att bestämmelsen om återvinning av lön m.m. skall ändras även på så sätt att

motbevisningen skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Vidare föreslår jag en förlängning av fristen. Jag återkommer senare till

detta tavsnitt 2.5.6). I likhet med vad som gäller vid övriga återvinningsbestämmelser av benefik karaktär bör också en förlängd frist om ett år med

möjlighet till motbevisning gälla för en återvinningssvarande som inte är närstående till gäldenären (samma avsnitt).

Som jag tidigare nämnde finns i 100 a § KL en bestämmelse om när-

ståendes rätt att i konkurs göra gällande fordran på lön m.m. Bestämmel-

sen har tillkommit mot bakgrund av att ätervinningsregeln inte i sig kunde anses eliminera en rätt för den mot vilken återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i konkursen (prop. 1975:6 s. 266). Den föreslagna generella giltigheten av återvinningsregeln bör därför medföra att motsvarande ändring görs i 100 a § KL.

Enligt denna bestämmelse krävs det, som jag tidigare nämnt, inte att

anspråket är uppenbart oskäligt. Denna skillnad mellan de båda bestäm-

melserna har motiverats med den misstänkta prägel som en närståendes

obetalda lön m.m. måste sägas ha under de förhällanden som anges i

paragrafen (prop. 1975:6 s. 266). Detta argument har inte samma styrka

när det gäller anspråk från annan än den som är närstående till gäldenären.

Det kan ju inte generellt sägas vara något misstänkt med en obetald lön

m.m. i konkurs. Detta talar för att man begränsar den utvidgade tillämp-

ligheten av 100 a & KL till uppenbara fall. Gör man inte det, skulle dessutom förvaltaren i princip vara skyldig att pröva skäligheten av alla lönefordringar i konkurs, vilket skulle föra alltför långt. Utvidgningen av återvinningsbestämmelsen bygger. som jag tidigare framhållit, just på den om-

ständigheten att det är fråga om uppenbart oskäliga utbetalningar. Jag föreslår således att även bestämmelsen om betalningsrätt i konkurs för lönefordringar m.m. görs generell men att den såvitt gäller personer som inte är närstående till gäldenären skall tillämpas endast i den mån

lönen m.m. är uppenbart oskälig.

Jag vill påpeka att möjligheterna att komma åt s.k. svarta förmåner kommer att vidgas om bestämmelsen om betalningsrätten i konkurs görs generell. Jag syftar här på förmåner som arbetstagaren tidigare varken

redovisat eller betalat skatt för och som görs gällande i konkursen. Även

möjligheterna att missbruka lönegarantin kommer att minska. Betalning

enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs förutsätter nämligen bl.a. att fordringen får göras gällande i konkursen. Lönegarantilagen 'n

är föremål för översyn. Lönegarantiutredningen (A 1982:04) har avgett delbetänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdepartementet. Någon anledning att avvakta resultatet härav finns dock inte utan de föreslagna ändringarna bör genomföras i detta sammanhang.

2.5.6 Återvinningsfristerna

Mitt förslag: Den förlängda återvinningsfristen för närstående i de motbevisningsbestämmelser som avser transaktioner av benefik karaktär förlängs från två till tre år.

Kommissionens förslag: Samtliga automatiska frister i de objektivt bestämda återvinningsbestämmelserna och de förlängda fristerna i bestämmelserna som avser transaktioner av benefik karaktär förlängs. Sålunda förlängs den automatiska fristen beträffande transaktioner av benefik karaktär från sex månader till ett år och beträffande transaktioner av onerös karaktär från tre månader till sex månader. I den förstnämnda gruppen och i bodelningsbestämmelsen förlängs vidare de förlängda fristerna från två till tre år medan den förlängda fristen i den andra gruppen blir oförändrad, två år. Ettårsfristen för icke närstående med möjlighet till motbevisning upphävs som en följd av förslaget att förlänga de automatiska fristerna till ett år (betänkandet SOU 1983:60 s. 88-92).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker förslaget. Av dessa har dock flera begränsat sitt yttrande till att avse främst transaktioner av onerös karaktär. Flera remissinstanser är positiva till förslaget. Några uttrycker tveksamhet både vad gäller behovet och lämpligheten av förlängda frister (remissammanställning TI s. 36-43).

Skälen för mitt förslag: Kommissionen hänvisar till att bl.a. BRÅ:s undersökningar tyder på att en fristförlängning på ett verksamt sätt skulle utvidga återvinningsmöjligheterna. Enligt kommissionen torde det vidare i allmänhet förhålla sig så att insolvens eller i vart fall insufficiens föreligger en avsevärd tid före konkursutbrottet och att transaktioner under denna tid sker i ond tro.

Den kritik som har framförts mot kommissionens förslag vid remissbehandlingen har i första hand gällt fristförlängningens negativa konsekvenser för den allmänna omsättningen. Farhågorna är naturliga men är enligt min mening betydligt överdrivna. Många remissinstanser, av vilka några i och för sig under tvekan godtar förslaget, anser dock att behovet av fristförlängningar och konsekvenserna härmed borde belysas och utredas ytterligare.

I likhet med kommissionen anser jag att det finns anledning att överväga en förlängning av återvinningsfristerna för att öka möjligheterna till åter-

Dessa skäl hänger samman med den s.k. skattecykeln. Denna sträcker sig

över tre år, inkomstår, taxeringsår och kvarskatteår. Obetalda skatter blir

alltså normalt indrivningsgilla först sedan mer än två år förflutit efter det att skattefordringen uppkom, med reservation för den oklarhet som i viss

mån råder om tidpunkten för en skattefordrans uppkomst. Sistnämnda

fråga har jag behandlat tidigare (avsnitt 2.5.2).

Den av kommissionen åberopade utredningen inom BRÅ har visat att det i många konkurser under senare år har varit skattecykeln som fått bestämma ett företags livslängd. Man har satt i system att föra över verksamheten på ett nytt företag så snart kraven på obetalda skatter och avgifter har börjat konkurrera med övriga utgifter. Det överskott som

uppstått på grund av de självtagna skattelättnaderna har fortlöpande förts över till något gäldenären närstående företag. Förfaranden av detta slag

bör enligt min mening inte ligga utom räckhåll för återvinning enligt de

objektiva återvinningsbestämmelserna. I den mån överföring av tillgångar

från ett företag till ett närstående företag är av benefik natur täcks förfarandet närmast av bestämmelsen om återvinning av gåva. Att förlänga den

tvååriga fristen för närstående i denna bestämmelse till tre är skulle därför

öka möjligheterna att motverka konkursmissbruk som bygger på skattecykeln. Fristförlängningen bör emellertid inte begränsas till bestämmelsen om gåva utan bör avse samtliga bestämmelser av benefik natur. Därigenom rubbas heller inte den systematiska uppbyggnaden av återvinningsbestämmelserna.

Det kan påpekas att en motsvarande bestämmelse kommer att övervägas under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag medan några ändringar inte är planerade sävitt gäller den danska konkurslagen. De norska bestämmelserna avviker från de danska och svenska.

Det är enligt min mening mera ovisst vilken betydelse en fristförlängning

skulle få i övriga återvinningssituationer. Särskilt när det gäller de återvin-

ningsbestämmelser som har onerös karaktär måste beaktas att alltför långa frister kan tänkas skapa osäkerhet i den allmänna omsättningen. Återvinningsfristerna förlängdes också inte obetydligt vid reformen år 1975. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den negativa remissopinionen — särskilt då den tveksamhet som uttryckts i fråga om behovet och konsekvenserna av förslaget från bl.a. riksrevisionsverket och riksskatteverket

— har jag stannat för att inte nu föreslå en förlängning av övriga återvin-

ningsfrister. Skulle ett behov av en sädan förlängning ytterligare dokumen-

teras, är jag emellertid beredd att ta upp frågan på nytt.

Ettärsreglerna med möjlighet till motbevisning för icke närstäende kvarstår med mitt förslag oförändrade. Som jag anmärkt tidigare (avsnitt 2.5.5) bör en sådan regel även införas i bestämmelsen om återvinning av lön

m.m.

2.5.7.1 Talefristerna

Mitt förslag: Den primära ettårsfristen för att väcka talan om återvinning skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från

fristdagen. Den subsidiära talefristen förlängs från tre månader till sex månader.

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 101-103).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser som

yttrat sig i dessa frågor. En remissinstans ifrågasätter behovet av att ändra utgångspunkten för den primära talefristen med hänsyn till förlängningen

av den subsidiära fristen (remissammanställning II s. 46).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b § andra stycket KL skall talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom ett år från fristdagen, dvs.

vanligen konkursansökningsdagen. Har god man förordnats enligt ackorädslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökan

härom, sävida konkursansökan gjorts inom tre veckor från det att godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Om dödsbo har avträtts till förvaltning av bout-

redningsman, avses med fristdag dagen för ansökan därom. om boutredningsmannen förordnats senare än tre månader före den dag som annars

skulle anses som fristdag (29 §).

Enligt kommissionen och BRÅ:s undersökningar är denna ordning inte tillfredsställande. Tiden mellan konkursansökan och konkursbeslutet kan,

ibland genom gäldenärens eget förvållande, bli avsevärd, vilket medför att det återstår alltför lite tid för förvaltaren att utreda återvinningsfrågorna. Det skulle därför innebära en klar effektivitetsvinst om tiden i stället räknades från konkursbeslutet.

I likhet med de flesta remissinstanserna biträder jag kommissionens förslag på denna punkt. Att, säsom en remissinstans förordat, låta fristen börja löpa så sent som vid bevakningstidens utgång är enligt min mening inte lämpligt. En regel om detta skulle för övrigt kräva en särlösning för det stora flertalet konkurser där bevakning inte sker. Inte heller finns det skäl att förlänga fristen som sådan. Däremot bör enligt min mening den subsidiära talefristen enligt 40 b & andra stycket andra meningen KL förlängas.

Denna är i dag tre månader och räknas frän det att anledningen till återvinningstalan blev känd för konkursboet. Dessutom finns i tredje meningen en specialrege! beträffande avhändelse av fast egendom eller återgång av

bodelning där tiden räknas från det att lagfart söktes resp. bodelningshandlingen gavs in till rätten. För att ge förvaltaren erforderlig tid för utredning

förordar jag att denna frist förlängs till sex månader.

2.5.7.2 Anmärkning som förutsättning för återvinning i vissa fall

Mitt förslag: Talan om återvinning av en bevakad fordran skall

kunna föras oavsett om anmärkning framställts mot bevakningen

i eller inte. L

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet

SOU 1983:60 s. 104-107).

Remissinstanserna: Några remissinstanser från näringslivet har motsatt

sig förslaget och anser att det strider mot syftet bakom reglerna för bevak-

ning och anmärkning. Övriga remissinstanser godtar i princip förslaget (remissammanställning II s. 48—49).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b § första stycket KL påkallas återvin-

ning av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning eller invändning mot annat yrkande som framställs mot konkursboet. Enligt 106 & KL skall en borgenär räknas till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat, om det inte i föreskriven

ordning har framställts någon anmärkning mot den. Denna regel har ansetts medföra ett krav på att anmärkning skall ha framställts mot bevakningen för att återvinningstalan rörande den bevakade fordringen skall få

föras. Om förvaltaren alltsä inte framställt någon anmärkning mot en bevakad fordran inom anmärkningstiden, vanligen två till fyra veckor från bevakningstidens utgång, är han förhindrad att påkalla återvinning av

densamma genom att väcka talan enligt 40 b & KL. även om talefristen inte

har löpt ut. Som exempel kan nämnas att en borgenär bevakat en fordran

och med åberopande av företagsinteckning yrkat förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen, varvid ingen anmärkning görs mot bevakningen. Sena-

re men inom ett år från fristdagen får förvaltaren information om att säkerheten skulle ha kunnat återvinnas. Förvaltaren är emellertid då för-

hindrad att väcka återvinningstalan.

Denna ordning skall ses mot bakgrund av att rätten till utdelning tidigare alltid var beroende av att bevakning skett. Numera gäller att ett bevaknings- och anmärkningsförfarande förekommer endast i ordinär konkurs.

Några bärande skäl för att en borgenär i en ordinär konkurs skall vara

bättre skyddad mot återvinning än en borgenär i en mindre konkurs kan knappast anföras. I det enhetliga konkursförfarande som jag föreslår blir skillnaden än mindre motiverad.

Jag föreslår alltså att rätten att väcka återvinningstalan inte skall vara

beroende av att anmärkning framställts mot en bevakad fordran i de fall ett bevaknings- förfarande anordnats i konkursen. En bestämmelse i ämnet

bör som kommissionen föreslagit lämpligen tas upp i nuvarande 106 & KL (9 kap. 12 5).

2.6.1 Bevakningskravet

Mitt förslag: Nu gällande bevakningsskyldighet behålls för de fall då ett bevakningsförfarande anordnas.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kravet på bevakning av de

flesta av statens skatte- och avgiftsfordringar slopas (betänkandet SOU

1983:24 s. 190—195).

Remissinstanserna är delade i två läger. Näringslivets representanter vänder sig med skärpa mot förslaget att befria det allmänna från skyldigheten att bevaka fordringar på skatter och avgifter. De hävdar att förslaget strider mot principen att alla borgenärer skall behandlas lika och att bevakningen — även om den sker reservationsvis — är av betydelse för övriga borgenärer eftersom dessa genom bevakningen får ett underlag för bedömningen av utsikterna till utdelning i konkursen, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och advokatsamfundet instämmer i denna kritik. Hovrätterna ifrågasätter också om förslaget verkligen medför någon beaktansvärd förenkling eftersom det allmännas krav ändå slutligen måste preciseras.

Vissa kritiker hävdar också att den föreslagna ordningen kan komma att medföra tillämpningssvårigheter eftersom inte det allmännas samtliga ford-

ringar omfattas av den föreslagna bevakningsfriheten. En annan svaghet som påtalas av kritikerna är att förvaltaren ändå relativt snart måste skaffa sig en uppfattning om storleken på det allmännas avgifts- och skattekrav för att kunna bedöma huruvida de oprioriterade borgenärerna kan förväntas erhålla någon utdelning. I annat fall skulle fördelarna med kommitténs förslag att begränsa den fortsatta informationen om konkursen till dessa borgenärer inte kunna tas till vara. — Riksskatteverket, länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse, men flera av dessa instanser hävdar att den bevakningsfria kretsen av fordringar bör bestämmas på ett annat sätt än vad kommittén har föreslagit (remissammanställning I s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Bevakningsinstitutet utgör i ordinära konkurser

ett viktigt inslag i konkursförfarandet. Det innebär att en borgenär som vill att hans fordran skall komma i fråga för utdelning i konkursen är skyldig att själv ge sitt krav till känna för konkursförvaltaren. Det syftar till att snabbt få klarhet i konkursgäldenärens skuldförhållanden och att slå fast vilka fordringar som skall beaktas när utdelningsförslaget upprättas. Förval-

taren är skyldig att granska bevakningarna och att framställa anmärkning

mot de bevakningar som enligt hans uppfattning inte bör komma i fråga för

utdelning. Även gäldenären och övriga borgenärer är berättigade att fram-

ställa anmärkning mot en bevakad fordran. Om inte förlikning träffas angående en framställd anmärkning avgörs tvisten av rätten i ett förenklat förfarande som skall äga rum snarast möjligt.

Den som har en motfordran på gäldenären och vill utnyttja den till

kvittning behöver inte bevaka sin fordran. Detsamma gäller den som har 140

bevakningskravet finns, men dessa är av mindre betydelse och jag får här

hänvisa till betänkandet s. 178. I mindre konkurs krävs inte bevakning utan det är tillräckligt att borge-

närerna gör sina fordringar gällande hos förvaltaren. Anmärkningsförfarandet har i mindre konkurs ersatts av en möjlighet att hos konkursdoma-

ren framställa invändning mot det av förvaltaren upprättade utdelnings-

förslaget.

Ett praktiskt problem som har uppmärksammats av kommittén är att det i vissa fall är omöjligt att under bevakningsperioden fastställa huruvida en

fordran verkligen föreligger eller till vilket belopp fordringen uppgår. Detta gäller bl.a. fordringar som är villkorade såsom exempelvis borgensmäns eller medgäldenärers regressfordringar. Ett skadeståndsanspråk kan också vara svårt att bestämma inom den ordinarie bevakningstiden. Detta gäller,

som kommittén redovisar, ofta i de fall då gäldenären har åtagit sig att utföra ett arbete som han på grund av konkursen inte kan slutföra. Ytterli-

gare exempel på fordringar som är svåra att fastställa under bevaknings-

perioden är lönefordringar och försäkringspremier som grundar sig på

lönesummor.

Den ojämförligt största delen av de fordringar som inte går att fastställa inom bevakningsperioden är statens krav på skatter och avgifter. Orsaken

till detta står att finna främst i taxerings- och uppbördssystemen. Jag har delvis berört den frågan i samband med återvinningsinstitutet (avsnitt 2.5.2).

Den typ av fordringar som det här är fråga om har i praxis bevakats på det sättet att det i bevakningshandlingarna anges dels att vissa fordringar bevakas, dels att ytterligare fordringar kan tillkomma senare. Detta system brukar kallas reservationsbevakning. Några lagregler om reservationsbevakning finns dock inte, Även om anmärkning mot en reservationsvis

bevakad fordran inte har framställts inom anmärkningstiden får förvaltaren

göra invändning mot betalningsrätten eller mot yrkat belopp eller yrkad förmånsrätt. Detta brukar ske på det sättet att förvaltaren i utdelningsförslaget inte tillmötesgår den bevakandes krav i det avseende som förvaltaren anser att kravet inte bör godtas. Eventuell tvist om fordringen får avgöras i samband med klander av utdelningsförslaget.

Kommittén har kritiserat systemet med reservationsvisa bevakningar. Den tyngst vägande kritiken tar sikte på att anmärkningsförfarandet sätts ur spel beträffande dessa fordringar. Samtidigt föreligger enligt kommittén ett stort praktiskt behov av att behålla möjligheten att kunna bevaka reservationsvis. Detta gåller naturligen särskilt statens krav på skatter och avgifter. Kommitténs förslag innebär att bevakningskravet för de allra festa av dessa fordringar slopas. Ett starkt skäl för detta är enligt kommittén att anmärkningar mot dessa fordringar, sävitt gäller deras storlek, inte

kan avgöras i en vanlig jävsprocess. Beloppen fastställs ju enligt lag i

särskild ordning. Beträffande övriga fordringar som brukar bevakas rescrvationsvis föreslår kommittén ingen ändring.

Som jag tidigare har framhållit måste det även i ett nytt enhetligt kon-

kursförfarande finnas möjlighet att vid behov anordna ett bevakningsför- 141

farande. Genom bevakningen får konkursförvaltaren snabbt reda på vilka borgenärer som finns och deras krav på gäldenären. Genom det följande anmärkningsförfarandet — som förutsätter att borgenärerna har bevakat

sina fordringar — tillhandahålls också en form för att snabbt lösa de tvister

som kan uppkomma beträffande de bevakade fordringarna.

Vad gäller kommitténs förslag att slopa bevakningskravet för statens fordringar på skatter och avgifter vill jag först framhålla att systemet med bevakning och anmärkning inte passar särskilt väl för dessa fordringar. Dessa är av speciell karaktär och en viss tidsutdräkt när det gäller att fastställa deras existens och storlek är ofrånkomlig om man inte radikalt ändrar de nuvarande taxerings- och uppbördsförfarandena. Mot den bakgrunden kan jag inte finna att det råder några principiella betänkligheter mot att särbehandla dessa fordringar genom att slopa bevakningskravet, om det i övrigt finns starka skäl som talar för det.

Mot förslaget har anförts att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser

de övriga borgenärernas intresse av att så tidigt som möjligt få veta hur stora skatte- och avgiftsfordringar som staten gör gällande i konkursen. Häremot kan invändas att det givetvis åligger både gäldenären, staten och förvaltaren att snarast möjligt inför upprättandet av bouppteckningen så långt möjligt söka klargöra hur stora fordringar som staten har på gäldenären. I det avseendet innebär kommitténs förslag inte någon större förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Senast i samband med att

gäldenären beedigar bouppteckningen får de övriga borgenärerna en tillräckligt preciserad uppgift om storleken av dessa fordringar. Förvaltaren bör också med utgångspunkt i dessa uppgifter kunna bedöma huruvida

andra än prioriterade fordringar kan komma i fråga för utdelning i konkur-

sen och om bevakningsförfarande således bör genomföras.

Jag vill emellertid också framhålla att, om man slopar bevakningskravet beträffande skatter och avgifter, detta inte kan medföra att systemet med reservationsbevakningar försvinner. Det går inte at undvika att vissa typer av fordringar även framdeles måste få bevakas reservationsvis. En annan omständighet som måste beaktas är — som flera instanser har uppmärksammat — svårigheten att avgränsa de typer av fordringar som i

så fall borde komma i fråga för bevakningsfrihet. Det synes knappast

möjligt att finna någon enkel och lättillämpad gräns mellan de fordringar som måste bevakas och de som är befriade från bevakningsskyldighet. Det

bör dock påpekas att förutsättningarna för denna gränsdragning förbättras om skatteindrivningsutredningens (B 1981:2) förslag i betänkandet (Ds Fi

1984:4) Indrivning av skatt m.m. genomförs.

Frågan är då om fördelarna med förslaget är så stora att de uppväger de

nyss redovisade nackdelarna. Sannolikt skulle det för de myndigheter som

har att bevaka statens rätt I dessa sammanhang — främst kronofogdemyn-

digheterna — innebära en viss lättnad om bevakningskravet slopades. Det

bör emellertid noteras att förfarandet hos kronofogdemyndigheten mäste bli i stort sett detsamma oavsett om formell bevakning måste göras eller

inte. På ett tidigt stadium måste det allmännas krav på gäldenären sam-

manställas och de då kända noteringarna om restförda skatter och avgifter

uppges. Inför utdelningsskedet måste en precisering av kravet komma till 142

stånd på samma sätt som sker i dag.

heten i vissa fall inte behöver särskilt ange om förmånsrätt görs gällande utan detta överlåts till förvaltaren. En annan fördel med bevakningsfrihe-

ten kan ligga däri att det klargörs att det allmänna vid efterutdelning inte

behöver efterbevaka fordringsbelopp som inte tidigare har gjorts gällande.

Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.6.3.2) behöver emellertid enligt mitt förslag någon efterbevakning aldrig göras i detta fall även om bevakningsskyldigheten i princip behålls. Det enhetliga konkursförfarande som jag förordar kommer med stor

sannolikhet att föra med sig att bevakning i framtiden kommer att äga rum

betydligt mer sällan än i dag. Enligt de beräkningar jag gjort i det föregåen-

de (avsnitt 2.2.1) kan bevakningsförfarande antas förekomma i endast

drygt 2 % av alla konkurser. Detta för med sig att de fördelar som bevak-

ningsfriheten skulle innebära gör sig gällande med mindre styrka. Denna

ändring av förutsättningarna för kommitténs förslag är enligt min mening

av stor betydelse vid bedömningen av detta.

Sammanfattningsvis anser jag att fördelarna med det av kommittén föreslagna systemet med bevakningsfrihet för statens krav på skatter och

avgifter inte uppväger de nackdelar som förslaget för med sig. Jag föreslår

därför att den nu gällande ordningen såvitt gäller skyldigheten att bevaka dessa fordringar — naturligtvis under förutsättning att bevakningsförfarande anordnas — behålls oförändrad.

Jag vill i sammanhanget nämna att jag bl.a. i syfte att ge bättre stadga åt systemet med reservationsbevakningar avser att föreslå en bestämmelse om att den bevakade fordringens belopp skall anges i bevakningsinlagan, om det är möjligt (9 kap. 6 §). Det bör också åligga borgenären att redovisa

de omständigheter som förhindrar att beloppet anges i inlagan. Förfarandet med reservationsbevakningar i övrigt behöver däremot enligt min mening

inte närmare regleras i lag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det praktiska värdet av

bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar är inte så stort att nack-

delarna uppvägs. Vid den bedömningen är det av betydelse att bevakning i det enhetliga förfarandet förutsätts förekomma mycket sällan, kanske i

brÅ endast drygt 2 <z av alla konkurser.

2.6.2 Anmärkningsförfarandet 2.6.2 AI Förvaltarens granskningsskyldighet

Mitt förslag: Förvaltarens nuvarande principiella skyldighet att

granska alla bevakningar och i förekommande fall framställa an-

märkning mot dem behålls oförändrad för det fall att bevakningsför-

farande har anordnats i konkursen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att förvaltaren befrias från skyldigheten att granska och framställa anmärkningar mot bevakningar avseende fordringar utan förmånsrätt i de fall då förvaltaren har underrättat 143

konkursdomstolen om att boct inte räcker till för utdelning till dessa fordringar (betänkandet SOU 1983:24 s. 206-207).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget har i huvudsak lämnats utan erinran (remissammanställning I s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har närmare undersökt olika sätt att förenkla bevaknings- och anmärkningsförfarandena. Kommittén har där-

vid föreslagit att förvaltaren befrias från skyldigheten att granska och framställa anmärkning mot oprioriterade borgenärers bevakningar, om han

finner det uppenbart att dessa fordringar inte kommer att få någon utdel-

ning i konkursen. Som kommittén har påpekat (betänkandet s. 204 f) torde en förvaltare redan enligt gällande rätt vara befriad från anmärkningsskyldighet bl.a. i nu avsedda fall eftersom förvaltaren enligt 104 & KL skall

framställa anmärkning mot bevakning endast om han finner anledning till det (fr 9 kap. 9 § första stycket). I det enhetliga konkursförfarandet kommer bevakning normalt att äga rum endast då oprioriterade fordringar kan antas erhålla utdelning i konkursen. Eftersom beslut om bevakningsförfarande enligt mitt förslag skall

fattas först när ett tillfredsställande underlag för bedömningen av behovet

av bevakning föreligger, kommer det endast i rena undantagsfall att före-

komma att förvaltaren vid bevakningstidens utgång finner att tillgångarna i

boet inte räcker till utdelning för fordringar utan förmånsrätt. Behovet av

den av kommittén föreslagna inskränkningen av förvaltarens granskningsskyldighet minskar därmed avsevärt.

Mot bakgrund av den högst begränsade nyttan av en särbestämmelse om inskränkning av förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet avstår jag från att lägga fram förslag om ändringar i det hänseendet. En särreglering torde också — som Svea hovrätt påpekar — kräva att det i lagen anges hur det skall förfaras när förvaltaren har avstått från att framställa en anmärkning och det senare visar sig att de oprioriterade fordringarna trots allt kommer i fräga för utdelning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: I det enhetliga konkursförfa-

randet kommer bevakning att äga rum i stort sett endast om de oprioriterade fordringarna kommer i fråga för utdelning. Det praktiska behovet av att kunna inskränka gransknings- och anmärkningsskyldigheten blir därmed så litet att det inte motiverar en förändring.

2.6.2.2¶Andring av grunden för en anmärkning

Mitt förslag: Den som får framställa anmärkning mot en bevakning berättligas att efter anmärkningstidens utgång, dock senast vid förlikningssammanträdet, åberopa annan grund för anmärkningen än

den som har åberopats i anmärkningsskriften. Även efter förlik-

ningssammanträdet får en ny grund åberopas. om den omständighet

som medförde ändring av grunden varken var eller hade bort vara

känd för den anmärkningsberättigade. Detsamma föreslås gälla om särskilda skäl föreligger.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 207-214).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran. Vissa remissinstanser framhåller emellertid att också den bevakande bör åläggas

skyldighet att senast inom viss tid slutligt precisera grunderna för bevak-

ningen (remissammanställning I s.42—66).

Skälen för mitt förslag: Enligt praxis får inte efter anmärkningstidens

utgång åberopas annan grund till stöd för en anmärkning än den som har angetts I anmärkningsskriften. Däremot är det tillåtet att till utveckling av

en åberopad grund senare åberopa nya omständigheter. En förutsättning är

att omständigheten ryms inom den ram som dras upp i anmärkningsskrif-

ten. I betänkandet (s. 207 f) har kommittén ingående förklarat innebörden

av gällande ordning i detta avseende. Enligt kommittén har det satts i fråga om en så rigorös tillämpning som

förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda större frihet att ändra grunden för en anmärkning. Därvid har pekats på bl.a. att förvaltarna har kort tid på sig för att få fram det material som behövs för ett slutligt ställningstagande till de bevakade fordringarna. Förvaltaren arbetar också i övrigt under förhållanden som inte alltid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig. Förvaltaren har dä inte underlag för en detaljerad anmärkning. Det har också sagts att nuvarande stränga praxis i flera fall lett till materiellt oriktiga resultat (se vidare betänkandet s. 209). Till detta kommer att lagen ställer låga krav på bevakningshandlingens utformning och innehåll. Detta hänger samman med att det annars måste finnas ett remedium mot den som inger en bevakningsinlaga som inte uppfyller föreskrifterna. En sådan ordning skul- Ice göra bevakningssystemet onödigt betungande. Samtidigt är det uppenbarligen av stor vikt att tvistefrågan åtminstone vid förlikningssammanträdet klarläggs.

Kommitténs förslag innebär till en början att den bevakande åläggs skyldighet att i sin bevakningsinlaga mer noga än i dag ange det yrkade beloppet och grunden för yrkandet samt den förmånsrätt som görs gällande. Vidare skall den bevakande borgenären vid inlagan foga avskrift av de handlingar som han vill äberopa till stöd för sin talan. Dessa ändringsförslag. som jag för egen del ansluter mig till. torde medföra att det stora flertalet bevakningar klarare än i dag kommer att ge upplysningar om grunderna för yrkandet. Detta bör generellt sett medföra att det blir lättare för den som vill framställa anmärkning mot bevakningen att inom anmärkningstiden fullständigt ange grunderna för anmärkningen.

Det kan givetvis ändå förekomma att bevakningen kompletteras eller preciseras i olika hänseenden. Det kan också komma fram nya omständigheter om den bevakade fordringen. Den som har framställt anmärkning mot bevakningen torde då, som kommittén konstaterar. redan i dag ha rätt att åberopa en ny grund för anmärkningen.

Det kan å andra sidan vara så att en borgenär som inte själv har

framställt anmärkning kan lämna upplysningar om den bevakade fordringen och att dessa upplysningar föranleder behov av att få åberopa en ny grund för anmärkningen. Kommitténs förslag innebär att grunden för en

10 Riksdagen 198687. 1 saml. Nr 90

framställd anmärkning alltid kan ändras intill dess förlikningssammanträdet har hållits. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även

jag ansluter mig till det. Även efter förlikningssammanträdet bör enligt kommittéförslaget nya

grunder få åberopas under förutsättning att den omständigheten som innebär att grunden för anmärkningen ändras varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Häremot har bl.a. Stockholms tingsrätt invänt att det är oskäligt att inte den anmärkningsberättigade då

också får åberopa en omständighet som visserligen tidigare var känd men vars betydelse först senare. kanske efter det att den bevakande borgenären åberopat en ny omständighet för sitt yrkande, står klar för den anmärk-

ningsberättigade.

Jag kan på den punkten ansluta mig till vad tingsrätten anfört. Det bör därför enligt min mening kunna tillåtas att den anmärkningsberättigade

efter förlikningssammanträdet får åberopa en ny grund för anmärkningen dels om den omständighet som medför ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkande, dels om det finns särskilda skäl

för det. Ett exempel på en situation när särskilda skäl kan anses föreligga

är när det mot bakgrund av den bevakandes agerande framstår som oskä-

ligt att inte tillåta en anmärkningsberättigad att åberopa den nya omstän-

digheten. Ett annat exempel är när den anmärkningsberättigade först senare har haft möjlighet att till fullo inse en tidigare känd omständighets betydelse. Denna lösning bör tillgodose kraven både på att parterna snabbt preciserar sina ståndpunkter och att besluten med anledning av anmärk-

ningar mot gjorda bevakningar blir materiellt riktiga. Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det är otillfredsställande att rätten i dag kan tvingas fatta materiellt felaktiga avgöranden i tvister

angående bevakade fordringar på grund av formella hinder. Den som

framställer anmärkning mot en bevakad fordran bör därför tillåtas ändra

grunden för sin anmärkning även efter anmärkningstidens utgång. I syfte att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning av dessa tvis-

ter bör utrymmet för att efter förlikningssammanträdet ändra grunden för

anmärkningen dock inte vara obegränsat.

2.6.3¶Efterbevakning

2 6. 3.1 Efterbevakares kostnadsansvar

| Mitt förslag: Den borgenär som efter bevakningstidens utgång an-

mäler en fordran för bevakning åläggs skyldighet att i förskott till

staten erlägga ett belopp motsvarande 3 Z av basbeloppet som

ersättning för vissa särskilda konkurskostnader som föranleds av

| denna efterbevakning.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag utom såvitt gäller beloppets storlek (betänkandet SOU 1983:24 s. 214-219).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av re- 146

missinstanserna. Vissa instanser anser att det belopp som skall erläggas av den efterbevakande bör överstiga av kommittén förordade 2 2 av basbeloppet (remissammanställning I s. 42—66).

Skälen för mitt förslag: Det är viktigt att den som avser att bevaka en fordran i en konkurs gör det inom den för bevakning utsatta tiden. Enligt gällande ordning får en borgenär som inte gör detta finna sig i vissa nackdelar. Han riskerar att hans möjligheter att erhålla utdelning i konkursen minskar eftersom han inte har rätt att komma i fråga för utdelning enligt ett utdelningsförslag som har kungjorts innan bevakningsinlagan

kom in till rätten. I ett senare utdelningsförslag skall han däremot, om han

har efterbevakat sin fordran. av de medel som då skall delas ut i första

hand tilläggas den utdelning som han skulle ha tillagts om han bevakat i rätt

tid. Dessutom drabbas den efterbevakande av ansvar för de med efterbevakningen förenade kostnaderna. I första hand är det fråga om konkursdomarens kostnader för kungörande av bevakningen. Dessutom riskerar den efterbevakande att få betala kostnaderna för förvaltarens och gäldenärens inställelser till förlikningssammanträde i anledning av bevakningen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det i lagen måste finnas regler som säkerställer att bevakning så långt det är möjligt sker inom rätt

tid. Det kostnadsansvar som den efterbevakande i dag kan drabbas av utgör inte någon effektiv spärr, eftersom det inte går att i förväg bedöma den slutliga kostnaden. Till detta kommer att det enligt KLförslaget. som

jag i den delen principiellt ansluter mig till, normalt sett inte är nödvändigt

att kungöra en efterbevakning (avsnitt 2.9.3). Saknas det anledning att tro att anmärkning kommer att framställas, behöver den efterbevakande inte heller räkna med att behöva betala någon kostnad för förvaltarens och

gäldenärens inställelser vid förlikningssammanträdet. Jag är därför över-

ens med kommittén om att det är lämpligt att ålägga den efterbevakande skyldighet att betala en schabloniserad avgift för efterbevakningen oavsett

de faktiska kostnadernas storlek.

Kommittén har föreslagit att avgiften skall fastställas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt min mening bör emellertid avgiften framgå direkt av lagen.

Kommittén har ansett att avgiften bör sättas till 2 Zz av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (466 kr. för år 1986).

Vissa remissinstanser menar att den av kommittén föreslagna avgiften är för låg. Själv anser jag att avgiften minst bör motsvara de genomsnittliga kostnader som en efterbevakning för med sig. I domstolsverkets rapport (1985:2) Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m.m. i domstol har den genomsnittliga kungörelsekostnaden vid efterbevakning beräknats till

509 kr. Avgiften bör därför lämpligen bestämmas till 3 Zz av basbeloppet eller 699 kr. för är 1986.

Den efterbevakande bör åläggas skyldighet att betala beloppet i förväg.

Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen till 9 kap. 20 8.

Jag vill här nämna att regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop. 1986/87:26) förslag som rör bl.a. uttag av avgift för kungörelsekostnad i samband med efterbevakning. Mitt förslag står i principiell överensstämmelse med vad som sägs i den propositionen. Riksdagen har godtagit 147

förslagen i propositionen (JuU 13. rskr. 89).

] likhet med kommittén anser jag att den efterbevakandes kostnadsansvar för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssammanträde med anledning av en efterbevakning (111 § sjunde stycket KL) bör slopas. Detta kostnadsansvar torde ha en begränsad preventiv effekt och synes inte heller ha utkrävts i någon nämnnvärd omfattning. Dessa kostnader får därmed stanna på konkursboet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Borgenärerna bör bevaka sina

fordringar i konkursen inom den utsatta bevakningstiden. I dag förmås borgenärerna till detta genom att en efterbevakande borge när får svara för de med efterbevakningen förenade kostnaderna. Eftersom kostnaderna

inte alltid är kända och det med mitt förslag ofta inte uppkommer några

direkta kostnader för kungörelse bör den efterbevakande i stället åläggas att betala en bestämd avgift.

2.6.3.2 Fordran som blir känd efter konkursens slut

Mitt förslag: En fordran som görs gällande först efter konkursens slut skall beaktas i ett senare upprättat utdelningsförslag, men den behöver inte formellt bevakas även om bevakningsförfarande har ägt rum I konkursen.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s, 217-219).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas allmänt utan erinran. Skälen för mitt förslag: Om nya tillgångar yppas efter konkursens slut eller om medel som har reserverats för en viss fordran inte behöver tas i anspråk kan efterutdelning förekomma. Det ankommer på förvaltaren att i normalfallet upprätta ett förslag till efterutdelning. I praxis anses det att det i ordinär konkurs endast kan bli fråga om att dela ut medel till en borgenär som har bevakat sin fordran under konkursen.

Däremot föreligger det inte något hinder mot att förvaltaren i en mindre

konkurs i ett förslag till efterutdelning tar upp en fordran som inte har

gjorts gällande förrän efter konkursens slut.

Kommittén föreslår att en borgenär också i stor konkurs skall komma i

fråga för efterutdelning även om han inte har bevakat sin fordran under

konkursen. Skälet till att borgenären underlåtit att bevaka kan nämligen

vara att han ansett det uteslutet att han skulle komma i fråga för utdelning.

Blir nya medel tillgängliga för utdelning, kan emellertid saken komma 1 et nytt läge. Kommittén anser vidare att det är onödigt att kräva att borgenären i fråga formellt efterbevakar sin fordran. Kommitténs förslag ligger i linje med övergången till ett enhetligt förfarande. I likhet med kommittén anser jag vidare att det saknas bärande skäl

för att inte tillåta att en fordran får göras gällande efter konkursens slut även om bevakningsförfarande har ägt rum. Fordringen bör då få göras

gällande formlöst. Något anmärkningsförfarande skall inte förekomma. En 148

genom invändning mot förslaget till efterutdelning.

Jag vill i sammanhanget påpeka att det enligt gällande rätt inte kungörs att ytterligare tillgångar finns tillgängliga för utdelning. Med den regel som nu föreslås kan övervägas om inte den omständigheten att ytterligare medel finns tillgängliga borde kungöras. Ett alternativ kan vara att alltid

kungöra ett förslag till efterutdelning. I mindre konkurs gäller i dag att ett

nytt utdelningsförslag behöver kungöras endast om det finns skäl ull det.

Jag anser emellertid att det förstnämnda alternativet inte är förenligt med den strävan till förenklingar som mitt förslag innebär. Det får vidare

antas vara ytterst sällsynt att det i konkurser där bevakningsförfarande

inte har anordnats inträffar att en borgenär som kan komma i fråga för

utdelning ur de nya medlen är okänd när förslaget till efterutdelning upp-

rättas. I den mån kungörelse utfärdas om ett nytt utdelningsförslag får

borgenärerna genom kungörelsen reda på att nya tillgångar finns tillgäng-

liga. Om de nya medlen kan beräknas förslå till utdelning för nya fordring-

ar, bör detta vara ett skäl för att upprätta och kungöra ett efterutdelnings-

förslag. Om det av olika skäl inte finns anledning att utfärda någon kungö-

relse i samband med att efterutdelning blir aktuell, bör enligt min mening efterutdelningen kunna ske i en förenklad form. Jag återkommer till detta i det följande (avsnitt 2.7.2).

2.6.4 Borgenärsed

Mitt förslag: Institutet borgenärsed avskaffas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU

1983:24 s. 219—220).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget. Skälen för mitt förslag: I 116 och följande paragrafer KL regleras institu-

tet borgenärsed. En borgenär, som har bevakat en fordran i konkurs, är på yrkande av en annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären skyldig att med ed bekräfta att hans fordran inte tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig såsom borgenären har uppgett den. Skyldigheten att avlägga borgenärsed gäller även för t.ex. panthavare och likställda som inte är skyldiga

att bevaka sin fordran för att få utdelning. Eden avläggs inför konkursdomaren.

Institutet borgenärsed tillkom ursprungligen i svfte att hindra obefogade bevakningar. En borgenär kan numera, vilket inte var möjligt vid KL:s tillkomst, i en tvist angående en bevakad fordran höras under sanningsförsäkran. Därigenom har borgenärseden kommit att förlora i betydelse såvitt

gäller fordran som måste bevakas. Vidare kan inte borgenärseden användas i fråga om borgenär som, utan att vara panthavare eller likställd, får

göra sin fordran gällande utan bevakning. På grund härav och eftersom institutet i det praktiska rättslivet spelat ut sin roll torde det inte längre 149

institutet borgenärsed avskaffas.

2.7¶Utdelningsförfarandet

Som jag nämnt tidigare (avsnitt 2.2.6) anser jag att det utdelningsförfa-

rande som nu tillämpas i mindre konkurs bör ligga till grund för utform-

ningen av motsvarande procedur i ett enhetligt konkursförfarande. Jag

kommer i detta avsnitt att ta upp några speciella frågor som sammanhänger

med utdelningsförfarandet.

2.7.1¶Formlös utdelning genom direkt utbetalning

Mitt förslag: Då konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall eventuellt överskott, sedan konkurskostnaderna och annan

skuld som boet ådragit sig har betalts, överlämnas till bäst berättiga-

de borgenär under förutsättning att det står klart hut medlen skall fördelas och tillsynsmyndigheten medger att sådant överlämnande

äger rum.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med mitt förslag. Kommittén

föreslår dock att utdelning genom formlös utbetalning får äga rum endast i mindre konkurs men får ske där även om boets tillgångar räcker för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren till rätten skriftligt anmäla

sådan utbetalning (betänkandet SOU 1983:24 s. 363-365).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget tillstyrks allmänt. Advokatsamfundet anser dock att borgenärerna måste underrättas om att utbetalning har skett och slutredovisningen lagts fram (remissammanställning I s. 67—

71). Skälen för mitt förslag: I praxis har utbildats ett utdelningsförfarande

som inte är reglerat i lag. Detta tillämpas främst i sådana mindre konkurser

vari tillgångarna visserligen räcker till betalning av konkurskostnaderna men Överskottet är relativt litet. Normalt skall, när en mindre konkurs

avskrivs därför att tillgångarna inte beräknas räcka till betalning av kon-

kurskostnaderna och massaskulder, eventuellt överskott tillställas gäldenären (185 d § KL). Det formlösa förfarandet har sin grund i att själva utdelningsförfarandet är förenat med vissa kostnader, t.ex. för upprättan-

de och kungörande av utdelningsförstag. Om tillgångarna räcker till övriga konkurskostnader samt massaskulder men inte till utdelningsförfarandet (se prop. 1978/79:105 s. 331) har det i den praktiska tillämpningen tett sig naturligt att överskottet överlämnas till bäst prioriterade borgenärer i

stället för att återställas till gäldenären. Det rör sig här om relativt små

belopp eftersom överskottet förutsätts inte överstiga de beräknade utdelningskostnaderna. Förfarandet har emellertid på sina håll kommit att till-

lämpas även när de resterande tillgångarna uppgår till ganska betydande

belopp, vida överstigande utdelningskostnaderna.

Förfarandet förutsätter i dag att gäldenären ger sitt samtycke till utbetalningen eftersom ju överskottet annars skall tillställas denne. Någon kungörelse om åtgärden utfärdas inte. Inte heller underrättas de övriga borgenä-

rerna på något annat sätt. Det formlösa utdelningsförfarandet får enligt kommittéförslaget tilläm-

pas i mindre konkurser om de utdelningsberättigade borgenärerna är få och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem. Dessutom måste förvaltaren höra tillsynsmyndigheten. Kommittén före-

slår däremot inte någon högsta gräns för det belopp som kan betalas ut genom detta formlösa utdelningsförfarande. Förfarandet skall enligt kommitténs förslag gå till på följande sätt. Förvaltaren betalar ut tillgängliga medel till de berättigade borgenärerna. Han behöver varken upprätta ut-

delningsförslag eller förvaltningsredogörelse. Han skall däremot till tillsynsmyndigheten avge slutredovisning för sin förvaltning. En kopia skall lämnas till rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen men behöver inte avge något yttrande. Utbetalningen behöver inte kungöras. Inte heller behöver det kungöras eller lämnas någon annan särskild underrättelse om att slutredovisningen avlämnats. Förvaltaren skall däremot anmäla till rätten när utbetalning har ägt rum. En mindre konkurs är

avslutad när anmälan kommer in till rätten. Den som vill framställa invänd-

ning mot en utbetalning kan göra det hos rätten inom en månad från den dagen.

Kommittéförslaget om formlös utdelning har fått ett positivt mottagande

av remissinstanserna. Advokatsamfundet påpekar emellertid att det, även om risken för felaktiga utbetalningar från förvaltarens sida är liten, måste

tillses att möjligheterna att klandra förvaltarens åtgärder är tillfredsställande reglerade. Enligt samfundet krävs det för att reglerna om invändning

mot utbetalning och klander av förvaltarens slutredovisning skall bli meningsfulla att förvaltarens anmälan om utdelning till rätten och slutredovis-

ning offentliggörs genom kungörelse eller direkta meddelanden till berörda borgenärer.

Kommitténs förslag innebär att man lagfäster en praxis om formlös utdelning även i konkurser i vilka tillgängarna förslår till betalning av kostnaderna för ett utdelningsförfarande. Frågan är om denna praxis är

från alla synpunkter godtagbar. En förutsättning för att det formlösa utdelningsförfarandet skall få an-

vändas är enligt kommitténs förslag att förvaltaren finner det uppenbart

hur medlen skall fördelas. Jag tror i och för sig inte att risken är särskilt

stor för att förvaltaren felbedömer vilken eller vilka borgenärer som är

berättigade till utdelning. Man måste emellertid hålla i minnet att förvalta-

rens bedömning av förutsättningarna för utdelning i de fall som här avses grundas enbart på uppgifter om och från de borgenärer som är kända utan bevakningsförfarande. Redan häri ligger en viss osäkerhetsfaktor. Något

kungörande eller annan underrättelse om utbetalningen skall inte ske.

vilket utgör ytterligare en osäkerhetsfaktor för de borgenärer som har invändningar mot utbetalningen.

utdelning är enligt min mening försvarbart så länge utdelningen endast avser ett relativt blygsamt belopp som dessutom i annat fall hade gått till gäldenären. I kommittéförslaget ställs emellertid inte upp någon beloppsgräns i fråga om möjligheten till formlös utdelning. Därmed kommer saken i ett annat läge. Som advokatsamfundet har varit inne på talar i så fall starka skäl för att de borgenärer som har anmärkningar mot utbetalningen också måste tillförsäkras praktiska möjligheter att reagera. Detta kräver antingen att utdelningen kungörs eller att direkta meddelanden sänds till borgenärerna. Som jag ser det har emellertid med en sådan ordning de praktiska och ekonomiska fördelarna med det formlösa förfarandet gått förlorade. Förfarandet kommer då i praktiken att ligga så nära det vanliga utdelningsförfarandet att det närmast blir en olägenhet att ha skilda system.

Jag förordar därför att kommittéförslaget om ett vidgat formlöst utdelningsförfarande inte genomförs.

Däremot är jag beredd att föreslå den ändringen i förhållande till gällande rätt att kvarvarande egendom vid avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar normalt skall tillställas bäst berättigad borgenär och inte gäldenären. Detta innebär att man lagfäster nuvarande praxis om formlös utdelning sävitt gäller belopp som understiger utdelningskostnaderna. Jag återkommer till frågan under rubriken till 10 kap. och i motiveringen till 10 kap. 48.

2.7.2 Formlös efterutdelning och kungörande av efterutdelningsförslag

Mitt förslag: Ett förslag till efterutdelning skall upprättas, om det är oklart hur medlen skall fördelas. Ett sådant förslag skall alltid kungöras. 1 andra fall får tillgängliga medel formlöst delas ut till bäst berättigad borgcenär.

Kommitténs förslag: Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas och är i stor konkurs förhållandena även i övrigt av enkel beskaffenhet eller är i mindre konkurs de utdelningsberättigade borgenärerna få, får förvaltaren, utan att upprätta något utdelningsförslag, tillställa borgenär de medel som tillkommer denne (betänkandet SOU 1983:24 s. 230— 231).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remisssammanställning I s. 67-71).

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller att när egendom blir tillgänglig efter konkursens slut skall efterutdelning ske. 1 princip gäller därvid reglerna om utdelning. Detta innebär att förfarandena i ordinär och mindre konkurs skiljer sig åt på samma sätt som vid vanlig utdelning (se avsnitt 2.2.6). Dessutom gäller i mindre konkurs att förslaget ull efterutdelning behöver kungöras endast om det finns skäl till det.

Vid efterutdelning är situationen oftast annorlunda än vid vanlig utdel- to

ning. Boutredningen är avslutad och förvaltarens slutredovisning har funnits tillgänglig för granskning. Ett utdelningsförslag har tidigare upprättats och borgenärerna har haft tillfälle att framställa invändningar mot förslaget. Om förslaget till efterutdelning inte skiljer sig på något avgörande sätt från det tidgare förslaget. är det naturligtvis inte lika angeläget att borgenärerna informeras om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats.

Enligt kommitténs förslag skall formlös utdelning kunna äga rum vid efterutdelning såväl i stor som i mindre konkurs oavsett det utdelningsbara beloppets storlek.

För egen del är jag beredd att så till vida biträda kommittéförslaget att

jag anser att en möjlighet till formlös utdelning bör skapas också med sikte

på efterutdelningsfallen. Jag vill emellertid anmärka att tillämpningsområdet för ett sådant formlöst utdelningsförfarande påverkas av hur det vanliga efterutdelningsförfarandet är reglerat.

Ett förslag till efterutdelning skall i mindre konkurs kungöras endast om det finns skäl tull det. Kommitténs förslag innebår ingen förändring i det avseendet. I en mindre konkurs kan efterutdelning ske på tre olika sätt:

Genom formell efterutdelning med kungörelse. formell efterutdelning utan

kungörelse och genom formlös utbetalning till bäst berättigad borgenär.

Enligt min mening är det lämpligare att i detta hänseende knyta an till kommitténs förslag till reglering av efterutdelning i stor konkurs. Efterutdelning kan där förekomma antingen i form av formell efterutdelning med

kungörelse eller i form av formlös utbetalning. I mitt förslag har därför

endast dessa former för efterutdelning tagits upp.

Avgörande för vilken form som skall användas bör enligt min mening

vara om det är oklart hur medlen skall fördelas och det därmed finns ett behov av att kungörelse sker. Föreligger ett sådant behov skall formellt förslag till efterutdelning upprättas och kungörelse utfärdas. 1 andra fall

tillämpas ett formlöst utdelningsförfarande.

Jag återkommer i specialmotiveringen till 11 kap. 20 § till frågan i vilka situationer som det enligt min mening finns skäl att normalt sett anse att utdelningsbilden är oklar.

Om det i och för sig föreligger ett behov av kungörelse men de för efterutdelning tillgängliga medlen inte förslår att betala kostnaderna för ett

formellt efterutdelningsförfarande, bör förvaltaren överlämna de tillgäng-

liga medlen till den eller de borgenärer som i enlighet med den tidigare fastställda prioriteringslistan är bäst berättigade.

2.7.3 Förskottsbetalning

Mitt förslag: Reglerna om interimsutdelning och förskottslyftning slås samman till eu förfarande, benämnt förskottsbetalning. Det i

praxis utvecklade förfarandet med underhandsutdelning inarbetas i

dessa regler. Under konkursen skall utdelning förekomma endast i samband med att den avslutas.

1

Kommitténs förslag: Reglerna om interimsutdelning behålls oförändrade. Förskottslyftning skall benämnas förskottsbetalning. Förvaltaren föreslås bli berättigad att tillställa borgenär förskottsbetalning även utan föregående framställning därom (betänkandet SOU 1983:24 s. 228-231).

Remissinstanserna: Kommittéförslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I ordinär konkurs gäller följande. Enligt 125 & KL får som huvudregel utdelning till borgenärerna ske först när anmärkningstiden har gått ut och eventuellt förlikningssammanträde hållits. Den närmare

tidpunkten bestäms av förvaltaren (126 § första stycket).

Om tillgängarna räcker till utdelning med 10 4 av bevakade oprioriterade fordringar skall emellertid enligt 126 § andra stycket s.k. interimsutdelning ske, om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Interimsutdelning bör då givetvis ske även till prioriterade borgenärer. Vidare gäller

enligt tredje stycket i den paragrafen att interimsutdelning får ske till prioriterade borgenärer som inte lyft betalning enligt 143 & KL om det är

lämpligt. Sådan utdelning behöver inte ske till alla förmånsberättigade utan kan begränsas till de borgenärer som har förmånsrätt inom en viss grupp. Förfarandet vid interimsutdelning är väsentligen detsamma som vid slutlig utdelning.

Institutet interimsutdelning har aldrig kommit att tillämpas i någon

nämnvärd utsträckning. Sannolikt avskräcker det merarbete och de kost-

nader som är förenade med förfarandet förvaltarna från att utnyttja denna

möjlighet. En annan omständighet som antagligen har bidragit till denna utveckling är att interimsutdelning till de oprioriterade borgenärerna måste

ske med ett belopp som understiger den slutliga utdelningen till dessa eftersom medel måste reserveras för återstående konkurskostnader och för betalning till bl.a. de prioriterade fordringsägare som har bevakat

reservationsvis. I motsats till vad benämningen interimsutdelning antyder är denna utdelningsform slutlig på det sättet att de medel som har betalats

ut i samband med interimsutdelningen inte skall tas upp i ett senare upprättat utdelningsförslag.

Förskottslyftning regleras i 143-145 §§ KL. Endast förmånsberättigade borgenärer har möjlighet att lyfta medel i förskott, men de måste ställa borgen för eventuell återbetalningsskyldighet. Vissa borgenärsgrupper har företräde till förskottslyftning framför andra. Det är borgenärerna själva som tar initiativet till förskottslyftning genom begäran hos förvaltaren.

Inte heller institutet förskottslyftning har kommit att utnyttjas på det sätt som förutsätts i KL. I praktiken har i stället ett annat förfarande, vanligen benämnt underhandsutdelning, kommit till användning. Vanligast är att

förvaltaren tar initiativet till betalningen. Skälet kan t.ex. vara att den

ränta som löper på en företagsintecknad fordran är högre än vad konkurs-

boet kan få ut genom insättning I en bank. En borgenär som inte har

framställt begäran om förskottslyftning är inte skyldig att ta emot betalning i form av underhandsutdelning. Vid underhandsutdelning brukar förvaltaren inte kräva säkerhet för eventuell återbetalningsskyldighet. Detta beror på bl.a. att de borgenärer som oftast kommer i fråga för underhands-

utdelning är staten, banker och andra kreditinstitut.

I fråga om mindre konkurs finns det inte några regler om interimsutdel- 154

ning eller förskottslyftning. I praktiken förekommer dock att förvaltaren tillställer borgenärerna utdelningsmedel i förtid.

Kommittén har (betänkandet s. 230) prövat möjligheten att slå samman

instituten interimsutdelning och förskottslyftning till ett förfarande. Kommittén har emellertid avvisat den tanken och åberopat att det finns ett

praktiskt behov av båda dessa förfaranden. Den praktiska vinsten av en

sammanslagning skulle därmed bli liten.

Kommittén föreslår att institutet interimsutdelning behålls oförändrat

medan reglerna om förskottslyftning byggs ut och anpassas till den oreglerade underhandsutdelningen. Enligt kommittén bör de nya reglerna tillämpas även i mindre konkurs. Förslagen har lämnats utan erinran av remiss-

instanserna. Enligt min mening bör reglerna om utdelning och betalning till borgenä-

rerna i förtid kunna göras mer enhetliga och lättillämpade. De bör vidare vara tillämpliga oavsett om bevakning har ägt rum eller inte.

Instituten interimsutdelning och förskottslyftning företer en principiellt

viktig skillnad i det att det förra utgör ett fullständigt utdelningsförfarande

medan det senare utgör en betalning som är preliminär intill dess den

slutligt tas upp i ett utdelningsförslag. Enligt min mening bör en enhetlig reglering bygga på reglerna om förskottslyftning.

Vid interimsutdelning måste utdelning till de borgenärer som har opriori-

terade fordringar som regel tas upp på nytt i ett senare utdelningsförslag

eftersom det på detta stadium i konkursen inte går att göra några säkra

bedömningar av vilken utdelningsprocent som kan komma att bli aktuell

för dessa fordringar. Om institutet interimsutdelning slopas skulle den

fördelen vinnas att endast ett utdelningsförfarande blir aktuellt under kon-

kursens handläggning. Därmed skulle beteckningen slututdelning kunna

utmönstras ur KL. Med utdelning skulle alltid åsyftas den utdelning som

sker i samband med att konkursen avslutas. För borgenärerna torde ett

slopande av institutet interimsutdelning knappast i praktiken göra någon skillnad. De betalningar som borgenärerna skulle komma i åtnjutande av genom en vidgad möjlighet tll förskottsbetalning skulle visserligen alltid få anses vara preliminära. Det ligger emellertid i sakens natur att betalning i förskott endast kan ske med belopp som med säkerhet inte kommer att överstiga den slutliga utdelningen. Om en borgenär gör framställning om

förskottsbetalning. bör förvaltaren få kräva säkerhet för eventuell återbe-

talningsskyldighet om han anser det behövligt. Förvaltarna bör i detta avseende ges rätt fria händer. Angående den närmare utformningen av bestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringen i anslutning till 11 kap. 14—17 §§.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Slopandet av institutet inte-

rimsutdelning medför att reglerna om utdelning kan förenklas. Genom att vidga utrymmet för förtida utbetalningar av borgenärerna tillkommande

utdelningar kan reglerna anpassas till den praxis med underhandsutdelningar som har kommit att utvecklas.

An

2.8 Konkurskostnaderna

2.8.1 Inledning I KL finns regler om konkurskostnader intagna på skilda ställen. Två huvudgrupper av regler kan urskiljas. Det är dels fråga om sådana regler som anger hur förvaltarens arvode skall beräknas och förfarandet vid prövningen av dennes arvodesanspråk. Dessa regler återfinns i 81—86 a §§ KL. Genom en hänvisning i 187 § KL gäller samma principer för beräkning av arvodet också i mindre konkurs. Förfarandet vid prövningen av förvaltarens arvodesanspråk är emellertid enklare i mindre konkurs än i ordinär konkurs. Arvodet bestäms i allmänhet efter taxa om konkursen avskrivs på grund av bristande tillgångar. Vidare behöver konkursdomaren inte sätta ut en förhandling för prövningen av anspråket.

Den andra gruppen av regler anger vem som skall bära konkurskostnaderna. Uttryckliga regler härom finns bara beträffande mindre konkurs i 188 & KL. Beträffande ordinär konkurs är det underförstått att kostnaderna alltid skall bäras av boet. I 188 § andra stycket KL sägs dock att kostnaderna i en ordinär konkurs som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall. om de inte kan tas ut ur boet, utgå av allmänna medel. Enligt paragrafens tredje stycke skall detsamma gälla om konkursen har upphört på något annat sätt.

Kommittén föreslår ändringar i sak av reglerna om förvaltarens arvode på fyra punkter. Förbudet i 82 § tredje stycket KL att räkna arvode efter tid slopas. Rättens handläggning av arvodesfrågor i stor konkurs förenklas och förvaltares möjlighet att uppbära förskott vidgas. Slutligen föreslår kommittén en utvidgning av tillämpningsområdet för arvodestaxan i mindre konkurs.

Jag tar i det följande upp vissa av de förslag till ändringar rörande arvodesbestämningen m.m. som sålunda har aktualiserats. I övriga frågor får jag hänvisa till specialmotiveringen.

2.8.2 Beräkning av förvaltares arvode

Mitt förslag: Förbudet att räkna förvaltararvodet efter tid slopas.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 243).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts endast av Sveriges advokatsamfund, som kritiserar det (remissammanställning I s. 81).

Skälen för mitt förslag: Arvode till förvaltare i ordinär konkurs skall enligt 82 § första stycket KL alltid fastställas av domstol. I samma paragrafs andra stycke slås fast att arvode till förvaltare inte får sättas till högre belopp än som med avseende på det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts samt boets omfattning får anses utgöra skälig ersättning.

I 82 3 tredje stycket KL sägs att arvode inte får beräknas efter tid.

Därmed torde ursprungligen ha avsetts att arvodet inte får bestämmas efter konkursens varaktighet. En sådan beräkningsgrund skulle motverka önskemålet att konkurser avvecklas snarast möjligt. Bestämmelsens ordalydelse har emellertid också i praxis ansetts utesluta att arvode bestäms efter den tid som förvaltaren faktiskt har lagt ner på arbetet med konkursförvaltningen. Det anses att avgörande för arvodesbestämningen skall vara en allmän bedömning av arbetets kvantitet och kvalitet. Det har vidare antagits att ett förfarande bestående i att särskilt arvode fastställs för varje

åtgärd skulle leda till en stegring av arvodets totalbelopp. Därför föreskrivs det i 83 § första stycket KL att arvode till förvaltare i princip skall fastställas till visst belopp i ett för allt. Vid arvodesframställningen skall förvaltaren bifoga dels en specificerad

räkning som utvisar hur det fordrade beloppet fördelar sig på de olika förvaltningsåtgärderna och dels en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört. Konkursdomstolen skall alltid inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesframställning. Ofta sänder förvaltaren in sin arvodesräkning direkt till tillsvnsmyndigheten, som senare översänder räkningen med sitt yttrande till konkursdomaren.

I mindre konkurser skall konkursdomaren enligt 187 § KL bestämma förvaltarens arvode efter att ha hört tillsynsmyndigheten. När en konkurs avskrivs enligt 185 d § KL bestäms förvaltararvodet enligt taxa. Konkursdomaren skall i mindre konkurser också alltid fastställa förvaltarens ersättning för kostnader eftersom staten ofta får stå även för dessa kostnader.

De ändringar i KL som genomfördes i samband med 1979 års reform

syftade främst till att få till stånd en effektivare förvaltning av konkursbon.

Förvaltarens ställning stärktes samtidigt som högre kompetenskrav ställdes på den som skulle kunna komma i fråga för uppdrag som konkursförvaltare. Å andra sidan skulle bl.a. de då nytillskapade tillsynsmyndigheterna i konkurser verka för att kostnaderna för förvaltningen höll sig på en acceptabel nivå. Det betonades därvid att tillsynsmyndigheterna fyllde en

särskild uppgift i samband med prövningen av förvaltararvodena. Tillsyns-

myndigheten ansågs ha goda förutsättningar att få ett tillfredsställande

underlag för sin bedömning av framställda arvodesanspråk. Det nya till-

synssystemet ansägs också medföra förbättrade möjligheter att få till stånd

enhetliga riktlinjer över hela landet för arvodesprövningen.

Det finns tecken som tyder på att 1979 års reform i just detta avseende fallit ut mindre väl. Sålunda har kronofogdemyndigheten i Kristianstad i en skrivelse till justitiedepartementet anfört att gällande regler för arvodesprövningen är otillräckliga och föreslagit att bestämmelserna om arvode till

konkursförvaltare ses över. Saken har också tagits upp i en motion till 1983/84 års riksmöte (motion 1983/84:526). I denna föreslås att regeringen

föranstaltar om en översyn av bestämmelserna om förvaltararvodet. Motionärerna ifrågasätter bl.a. om inte taxa borde införas också i andra konkurser än mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d §&$ KL. Motionä-

rerna hävdar bl.a. att enhetliga linjer för arvodesprövningen inte har uppnåtts.

Riksskatteverket och Föreningen Sveriges kronofogdar vitsordar i remissyttranden över motionen att den framförda kritiken är berättigad och =>

förordar att en översyn av de nu gällande bestämmelserna görs. Framför allt upplevs avsaknaden av riktlinjer för arvodesprövningen som besvärande. De domstolsavgöranden som finns ger enligt RSV sällan eller aldrig någon vägledning för framtida prövningar; detta trots att tillsynsmyndighe-

ten i målet ofta har lagt ner ett omfattande arbete på yttrandet över arvodesframställningen. — Lagutskottet (LU 1984/85:6) hemställde om avslag på motionen med hänvisning till att arbetet med den nya konkurslagen inte borde föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kommitténs förslag att slopa förbudet att räkna arvode efter tid har som nämnts kritiserats av Sveriges advokatsamfund. Enligt samfundet har vissa tillsynsmyndigheter börjat ta alltför stor hänsyn till den tid som lagts ner på uppdraget. Denna utveckling anser samfundet olycklig eftersom den

inte tillräckligt premierar kunniga och specialiserade konkursförvaltare. Samfundet anser att det nu gällande förbudet att räkna arvode efter tid utgör en behövlig garanti mot att tidsaspekten tillmäts alltför stor betydel-

se.

Det är naturligtvis viktigt att konkurskostnaderna hålls på en rimlig nivå. Den största kostnadsposten är i allmänhet förvaltarens arvode och det säger sig självt att prövningen av arvodesanspråket bör ske så noggrant som möjligt. I samband med den kritik som förts fram angående formerna

för arvodesprövningen har inte från något håll ifrågasatts att prövningen bör ankomma på någon annan än rätten. Det bör således alltjämt vara rätten som slutligt prövar och fastställer arvodet.

I 22 § första stycket rättshjälpslagen (1972:429) och 21 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken sägs uttryckligen att vid bedömningen av vad

som skall anses vara skäligt arvode till biträde enligt rättshjälpslagen resp.

offentlig försvarare särskild hänsyn skall tas till den tid som har lagts ned

på uppdraget. Vid prövning av arvodesanspråk enligt dessa båda lagrum har också den uppgivna tidsåtgången i praxis kommit att tillmätas avgöran-

de betydelse.

När det gäller prövning av ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen

och till offentlig försvarare i brottmål har domstolen ofta en ganska klar

uppfattning om uppdragets natur och om de speciella svårigheter som kan ha mött vid uppdragets fullgörande. Denna kunskap vinner rätten på ett

naturligt sätt genom sitt eget sysslande med målet. Motsvarande gäller inte vid prövningen av konkursförvaltares arvodesanspråk. Domstolens arbetsuppgifter i konkurssammanhang ger normalt inte grund för några säkra

slutsatser om förvaltaruppdragets natur och om de speciella förhållandena

i de enskilda konkurserna. Tillsynsmyndigheterna har, näst efter förvaltarna, den bästa kunskapen

om de enskilda konkurserna. Det kan också antas att tillsynsmyndighe-

terna numera har samlat en bred kunskap om de olika problem som kan

förekomma vid arvodesprövningen. Tillsynsmyndigheternas yttranden över förvaltarnas arvodesframställningar bör därför tillmätas stor betydelse vid rättens prövning av arvodesanspråket. Om därför domstolarna. vilket tillsynsmyndigheterna och RSV hävdar. inte fäster så stor vikt vid dessa yttranden kan detta sannolikt förklaras med bl.a. de svårigheter som

generellt är förknippade med prövningen av arvodesanspråk. Mot intresset att hälla kostnaderna nere står ju skyldigheten att bestämma en skälig ersättning för det arbete som förvaltaren faktiskt har utfört.

Avsaknaden av normer och riktlinjer för prövningen försvårar onekligen både tillsynsmyndighetens och rättens arbete. Vid tillkomsten av de nya tillsynsreglerna år 1979 förutsattes att myndigheternas arbete skulle avsätta sig bl.a. i en utvecklad praxis, som med tiden skulle underlätta prövningen. Det synes emellertid som om detta skett bara i en begränsad omfattning.

En bidragande orsak till detta är troligen att förbudet att räkna arvode efter tid medför att rätten och tillsynsmyndigheten inte får ett tillräckligt underlag för sin bedömning. Förbudet har medfört att förvaltarna 1 sina arvodesräkningar inte anger den tid som uppdraget har krävt. Varken rätten eller tillsynsmyndigheten har därför möjlighet att bedöma om den

faktiska tidsåtgången eller den tillämpade timdebiteringen är rimlig. De

båda faktorer som normalt tillmäts den största betydelsen vid arvodesprövningar är alltså inte kända. Om förbudet att räkna arvode efter tid slopas, torde förutsättningarna för en meningsfull prövning förbättras avsevärt.

Advokatsamfundet har uttryckt farhågor för att slopandet av förbudet

att räkna arvode efter tid kommer att medföra att den kunnige och speciali-

serade konkursförvaltaren inte premieras tillräckligt. Jag anser dessa far-

hägor överdrivna. Ett slopande av nämnda förbud medför i detta hänseen-

de endast att det går att kontrollera att den enskilde förvaltarens uppfattning om sin egen skicklighet stär i rimlig överensstämmelse med rättens och tillsynsmyndighetens uppfattningar.

När förbudet nu slopas. bör förvaltarna naturligtvis i sina arvodesräk-

ningar ange den tid som åtgått för uppdragets utförande. Den angivna tidsåtgången och timdebiteringen kommer här liksom i andra sammanhang där arvodesanspråk prövas att tillmätas stor betydelse. Jag vill emellertid

betona att förhållandena i konkurssammanhaneg skiljer sig från andra situationer där arvodesprövningar av rätten förekommer. Alltjämt bör gälla att förvaltararvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt och att hänsyn därvid skall tas inte bara till arbetets omfattning utan också till dess

kvalitet. Ett system med fastlagda timkostnadsnormer passar inte särskilt

bra i konkurssammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag föreslår alltså att förbudet

mot att beräkna konkursförvaltarens arvode efter tid slopas. Härigenom skapas ett bättre underlag för rättens och tillsynsmyndighetens prövning

av framställda arvodesanspråk. Möjligheterna förbättras också för att i praxis utveckla normer och riktlinjer för arvodesprövningen.

2.8.3 Arvodestaxa

| Mitt förslag: Nuvarande utrymme för förvaltartaxa bibehålls i hu- | vudsak oförändrat.

[I

Kommitténs förslag: Taxeområdet utvidgas att omfatta också sådana mindre konkurser vari utdelning i förenklad form äger rum (betänkandet SOU 1983:24 s. 371).

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund motsätter sig en utvidgning av det taxesatta området. Riksskatteverket ifrågasätter om det går att utforma taxan så att den ger rimliga resultat i av kommittén föreslagna fall. ITövrigt har inga synpunkter på förslaget framförts (remissammanställning I s. 72—83).

Skälen för mitt förslag: Med stöd av ett bemyndigande i 187 & KL har domstolsverket utfärdat en konkursförvaltartaxa. Taxan omfattar i princip alla mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d & KL. dvs. på grund av att tillgångarna inte räcker till för att betala konkurskostnaderna. I dessa fall utgår förvaltarens arvode normalt enligt taxan, för närvarande med 3000 kr. (DVFS 1986:15). Taxan får överskridas om skäligt arvode befinnes överstiga taxebeloppet med minst hälften. Gränsen för överskridande blir alitså 4500 kr.

Konkurslagskommittén föreslår att taxa skall kunna tillämpas för arvodesbestämningen också i sådana mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form, dvs. genom direkta utbetalningar till bäst prioriterade borgenärer.

I den tidigare berörda motionen 1983/84:526 framförs krav på att systemet med taxebundna förvaltararvoden skall utvidgas. Ingen av de remissinstanser som yttrat sig till lagutskottet har tillstyrkt en utvidgning av det taxebundna området. Flertalet av remissinstanserna — däribland domstolsverket — har ställt sig direkt avvisande till en sådan utvidgning. Som tidigare nämnts har motionen avslagits.

Det arbete som förvaltare måste lägga ned i tillgångskonkurser varierar högst avsevärt, bl.a. beroende på konkursboets omfattning. om konkursgäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse det gäller, antalet fordringsägare m.m. Enligt min uppfattning är det därför mycket svärt att genomföra en utvidgning av det taxesatta området till att omfatta även konkurser med utdelning. Även om det bland tillgångskonkurserna skulle gå att urskilja en eller annan typisk konkurs som skulle kunna tjäna som riktmärke vid en taxesättning är det tydligt att man för att undgå stötande resultat måste kunna frångå taxan i åtskilliga fall, kanske de flesta. Härigenom bortfaller emellertid det viktigaste argumentet för att införa en taxa.

Kommittén har föreslagit att det taxesatta området utvidgas till att omfatta även sädana konkurser som enligt kommittéförslaget skall avslutas med utdelning i förenklad form. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.7.1) kan jag emellertid inte annat än i begränsad omfattning biträda det senare förslaget. Den motsvarighet till kommitténs förslag som jag föreslår är att betrakta som en form av avskrivning av konkurs och faller därför utan vidare inom det taxecbundna området.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att nuvarande principer för att avgränsa det taxesatta omrädet bör behållas oförändrade. Med det enhetliga förfarandet följer att även de konkurser som nu avskrivs enligt 186 8 KL, s.k. efterföljande fattigkonkurser, formellt kommer att omfattas av det taxesatta området. I praktiken torde det dock i sådana konkurser ofta 160 finnas anledning att frångå taxan.

Mitt förslag: Nuvarande krav i ordinär konkurs att förhandling vid prövning av förvaltarens arvodesanspråk alltid skall hållas får inte

någon motsvarighet i den nya lagen. Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan om den finner skäl till det.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 349-350).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts i enstaka remissyttranden. En

kronofogdemyndighet anser att möjligheten att hålla förhandling i arvodesfrågan bör slopas helt (remissammanställning I s. 72—83).

Skälen för mitt förslag: Enligt 85 § KL skall konkursdomaren då fram-

ställning om bestämmande av arvode i en ordinär konkurs har kommit in

sätta ut en förhandling för ärendets handläggning hos rätten. Före 1979 års konkursreform skulle konkursdomaren kungöra kallelse till förhandlingen. Numera är det tillräckligt att konkursdomaren skickar underrättelser om förhandlingen till förvaltaren, gäldenären och sådan borgenär som begärt att bli underrättad om förhandlingen. Rätten är enligt 211 § tredje stycket KL vid prövningen domför med en lagfaren domare. Av fjärde stycket samma paragraf framgår att om part eller annan uteblir från förhandlingen,

utgör detta inte hinder för målets handläggning. Reglerna om handläggningen av förvaltares arvodesanspråk i ordinär konkurs gäller inte i mindre konkurs. I sådana bestämmer konkursdoma-

ren arvodet efter att ha hört tillsynsmyndigheten.

Enligt kommittén förekommer det i ordinär konkurs endast undantagsvis att någon borgenär begär att få bli underrättad om förhandlingen.

Särskilt med tanke på tillsynsmyndighetens roll i samband med arvodesprövningen synes det enligt kommittén inte påkallat att i alla lägen kräva

muntlig förhandling. Många gånger är förhållandena sådana att arvodesfrågan kan avgöras på handlingarna. Kommittén föreslår därför att kravet på

obligatorisk förhandling för prövning av arvodesfrågor slopas.

Det enhetliga konkursförfarandet medför behov av ett enhetligt pröv-

ningsförfarande. De mer utbyggda förfarandereglerna för ordinär konkurs bör i och för sig utan svårigheter kunna anpassas till det enhetliga konkursförfarandet. Därvid bör emellertid kravet på förhandling mjukas upp.

Jag anser inte att det i lagen behöver anges i vilka fall som rätten skall

hålla förhandling. Det bör vara tillräckligt att rätten ges möjlighet att hålla muntlig förhandling när den finner skäl till det. Tillsynsmyndighetens

yttrande över förvaltarens arvodesanspråk bör enligt min mening tillmätas stor betydelse vid bedömningen av behovet av muntlig förhandling.

2.8.5¶Förskott på förvaltararvode

Mitt förslag: Det blir lättare för förvaltare att få förskott på arvodet.

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 90

kandet SOU 1983:24 s. 350-352).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några invändningar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Ursprungligen saknades helt möjlighet för förvaltare att uppbära förskott på sitt arvode. År 1960 infördes i en nyinsatt paragraf, 86 a & KL, en sådan möjlighet. Bestämmelserna, som i huvudsak gäller oförändrade i dag, ger uttryck för en restriktiv inställning i fråga om sådant förskott. Som förutsättning för att förskott skall kunna utgå till förvaltare anges i paragrafen att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl att förskott utgår. I sin framställning om förskott skall förvaltaren ange de skäl för förskott som han åberopar. Han skall också bifoga en arbetsredogörelse liksom en uppgift om boets ekonomiska ställning. Innan konkursdomaren beslutar om förskott skall han inhämta yttrande av tillsynsmyndigheten.

I mindre konkurs finns i dag inte några formella möjligheter att ge förvaltaren förskott på arvodet.

KL:s restriktiva attityd gentemot förskott på förvaltararvode har medfört problem i praktiken, särskilt efter 1979 års reform. Den krets av personer som numera kan komma i fråga för uppdrag som förvaltare är begränsad och den förutsätts bestå av specialister med tillgång till en välutvecklad kontorsorganisation. Eftersom uppdragen har koncentrerats till vissa förvaltare har dessa personers möjligheter att åta sig andra uppdrag minskat. Olägenheterna av att betalningen för arbetet kan dröja accentueras därmed. Det sägs ha förekommit att förvaltare har tvingats ta upp lån för att klara sina kostnader i avvaktan på betalning. Det har å andra sidan upplysts om att bestämmelserna på vissa håll i praktiken har kommit att tillämpas mer generöst än som egentligen har varit avsett. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att bestämmelserna om förskott görs mindre restriktiva.

Jag anser för egen del att det nu gällande kravet på synnerliga skäl för förskott är onödigt betungande. I och med tillskapandet av dagens tillsynsorganisation har möjligheterna att bedöma skäligheten av yrkade förskottsbelopp ökat. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet en någorlunda klar bild av förvaltarens dittills nedlagda arbete, återstående handläggningstid och boets ställning. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om uppmjukning av förutsättningarna för att förvaltarna skall få uppbära förskott på arvodet.

Konkurslagskommitténs förslag om ändrade regler om förskott på förvaltararvode tar sikte endast på ordinära konkurser. Behovet gör sig emellertid gällande även i en hel del av de mindre konkurserna. I ett enhetligt förfarande bör gälla att förskott bör komma i fråga endast i mer omfattande konkurser. Vidare bör förvaltaren ha nedlagt ett betydande arbete på konkursen. Förskott bör inte heller utgå i andra fall än då konkursen beräknas pågå under ytterligare så lång tid att det framstår som obilligt att kräva att förvaltaren skall invänta konkursens slut innan han får 162

betalt. Det finns emellertid knappast någon anledning att uttryckligen

undanta vissa konkurser från tillämpningsområdet.

Förfarandet vid prövning av en begäran om förskott bör vara detsamma som i dag. Rätten skall alltid inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten innan förskott beslutas. Det bör betonas att ett beslut om förskott inte innebär att arvodets skälighet prövas. Givetvis bör den situationen undvikas att förvaltaren i konkursens slutskede tvingas återbetala medel som

han har uppburit i förskott. Vid förskottsbetalningen tillerkänns förval-

taren endast ett belopp å conto som skall avräknas från det slutliga arvodet.

2.9¶Information om beslut och åtgärder under konkurs

2.9.1 Inledning

Såväl KL som KF innehåller en mängd olika bestämmelser om spridande

av information om beslut och åtgärder i konkurs. Ytterligare regler om

detta finns i annan lagstiftning, bl.a. i lagen (1977:654) om kungörande i

mål och ärenden hos myndighet m. m. (kungörandelagen). Dessa regler om spridande av information utgör ett nödvändigt komplement till konkursrättens regelsystem i övrigt. Många av KL:s regler förutsätter att en viss

information kommer olika intressenter till del. Sålunda skulle exempelvis

borgenärerna inte veta hur de skall gå till väga för att göra sina fordringar gällande om de inte informerades om handläggningsform, bevakningstider

m.m.

Det förhållandet att reglerna om spridande av information i konkurs

återfinns på flera ställen medför att regleringen är svårtillgänglig. Den är

inte heller enhetlig. Allt detta medför svårigheter för de personer som har att tillämpa bestämmelserna att sätta sig in I regelsystemet.

Under senare år har vid flera olika tillfällen uttalats önskemål om att

KL:s regler om kungörande skall ses över. I betänkandet (Ds Ju 1979:16)

”Kungörelseannonsering — men till vilket pris?” förordades vissa rikt-

linjer enligt vilka KL:s regler om spridande av information borde refor-

meras. Syftet skulle därvid vara att sänka kostnaderna för kungörande

samt att effektivisera kungörelseannonseringen.

Konkurslagskommittén har undersökt möjligheterna att nå de sålunda uttalade målen beträffande snart sagt alla de olika beslut eller åtgärder i

konkurs som det skall informeras om. Kommittén har därvid vägletts av det uttalande som redovisades i det nämnda betänkandet angående kun-

görande i samband med konkurs, nämligen att sådana kungörelser som kan betecknas som interna procedurtekniska meddelanden av betydelse endast för dem som har intressen i konkursen borde ersättas av direkta underrättelser till dessa.

Jag kommer i det här sammanhanget att närmare beröra tre av de förslag

som kommittén har framfört, nämligen omfattningen av informationsskyl-

digheten, utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser och frågan om

kungörelseannonsering i de fall som kungörande inte behöver ske enligt 163

sar jag till specialmotiveringen i anslutning till 15 kap.

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt bemötande av remissinstanserna (remissammanställning I s. 29—41). Även jag kan i allt väsentligt instämma i förslagen. Förutsättningarna kommer cmellertid, med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar, delvis att förändras. Det enhetliga förfarandet förutsätter att reglerna om information samordnas. De för denna samordning mest betydelsefulla förändringarna är visserligen av sådan karaktär att de bör införas i en ny konkursförordning men det enhetliga konkursförfarandet påkallar behov av delvis nya lösningar även av vissa av de frågor som regleras i lagen.

Som jag kommer att belysa närmare i specialmotiveringen förordar jag att reglerna om förhandlingar och sammanträden systematiseras på ett nytt säll. Begreppet sammanträden bör förbehållas sådana sammankomster vid vilka rätten inte förväntas fatta något beslut i sak. Utöver edgångssammanträdet och förlikningssammanträdet bör med denna utgångspunkt endast en ytterligare sammankomst benämnas sammanträde, nämligen den då borgenärerna skall rösta om ett av gäldenären framlagt ackordsförslag. För övriga sammankomster som hålls inom konkursärendets ram bör begreppet förhandling användas.

Bestämmelser om kallelser till förhandlingar avses bli införda i den nya konkurslagen. Detsamma avses gälla också beträffande kallelser till edgångssammanträdet och förlikningssammanträdet. I överensstämmelse med vad som gäller i dag bör det också i själva lagen anges att borgenärerna genom kungörelse skall kallas till sammanträde för prövning av ett ackordsförslag. Närmare regler om dessa kallelser bör tas upp i förordningen.

Lagrådet anser att alla föreskrifter om tillkännagivanden för konkursförfarandets parter som är påkallade för att dessa skall kunna ta till vara sin rätt i olika skeden av konkursen skall tas upp i konkurslagen. Jag har inget att erinra mot den uppfattningen. Därför bör regler om underrättelser av skilda slag också tas upp i lagen. Jag föreslår vidare att det införs en regel som anger att underrättelser till vissa borgenärer och sådana kallelser som inte behöver delges i vissa fall kan utfärdas i form av kungörelse. Regeln avses bli tillämplig i omfattande konkurser med ett stort antal borgenärer med oprioriterade fordringar.

Innan jag går in på de tre angivna särskilda delarna av kommittéförslaget vill jag emellertid som min mening framhålla att kommitténs förslag att samla alla centrala och generellt betydelsefulla regler om information om beslut och åtgärder i konkurs i ett kapitel innebär en klar förbättring av regleringen jämfört med gällande KL. Min avsikt är att i princip följa förslaget i detta hänseende.

2.9.2 Informationspliktens omfattning

Mitt förslag: Informationsplikten bibehålls i princip oförändrad.

att det är uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för

fordringar som har bevakats utan förmånsrätt, skall han anmäla det till rätten. Förvaltarens anmälan medför att de berörda borgenärerna inte behöver tillställas ytterligare information i konkursen. Borgenärerna skall av rätten underrättas om förvaltarens anmälan och om vad den innebär för

deras del (betänkandet SOU 1983:24 s. 153— 156).

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser framhåller dock att de berörda borgenärernas rättstrygghet försämras om de inte får någon information då konkursen avslutas med utdelning (remissammanställning I s. 29-41).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående undersökt möjligheterna att begränsa rättens skyldighet att informera de berörda intressenterna om konkursens förlopp. Enligt kommittén finns det möjligheter till begränsningar av informationsplikten endast i de fall då det efter bevakning

framstår som uppenbart att tillgångarna i boet inte förslår till utdelning för

de oprioriterade fordringarna. Under förutsättning att förvaltaren har med-

delat rätten detta och att rätten i sin tur har tillställt de berörda borgenä-

rerna information om förvaltarens anmälan och om att de framdeles inte kommer att erhålla någon information, behöver dessa inte därefter tillstäl-

las någon särskild information om konkursen. Jag kan för min del instämma i kommitténs slutsats att det saknas

utrymme för att begränsa rättens informationsplikt i andra fall än de som berörs av kommitténs förslag. Frågan är emellertid om ens en sådan inskränkning är godtagbar. Vissa remissinstanser, däribland Svea hovrätt

och Svenska bankföreningen. har framfört kritik mot förslaget och hävdat

att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan accepteras att borgenärer med

oprioriterade fordringar blir helt utan information också om framlagda

utdelningsförslag.

Tanken med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar är att alla konkurser skall handläggas efter i princip samma regler. I enlighet med vad

jag tidigare har utvecklat är avsikten att bevakningsförfarande skall anord-

nas endast om det behövs. Bevakning förutsätts förekomma i princip

endast om det kan antas att de oprioriterade fordringarna kommer i fråga

för utdelning i konkursen. Beslut om att bevakning skall ske förutsätts vidare fattas först sedan boutredningen nått det stadium då det med betydande grad av säkerhet går att bedöma de oprioriterade fordringarnas utsikter till utdelning. En konsekvens härav är att antalet konkurser med bevakning kan förväntas markant understiga antalet ordinära konkurser i

dag. Förhoppningsvis kommer det nya systemet att innebära att bevakning

i princip skall behöva förekomma endast i de konkurser där de opriorite-

rade fordringarna senare verkligen också får utdelning. Mot bakgrund av

de förhållanden som redovisas i betänkandet kan detta antas bli fallet i

cirka 2 76 av alla konkurser. Uppenbarligen blir utrymmet för att tillgripa den av kommittén föreslagna möjligheten att begränsa informationen avsevärt mindre när nu skiljelin-

jen mellan ordinära och mindre konkurser slopas. Den föreslagna möjlig-

heten skulle i ett enhetligt konkursförfarande kunna utnyttjas endast i

sådana fall där förvaltaren har missbedömt de oprioriterade fordringarnas

utsikter till utdelning eller då bevakning har tillgripits av något annat skäl.

Även om någon av dessa situationer kan tänkas uppstå bör det finnas anledning att anta att det sker mycket sällan. Det finns enligt min uppfattning inte tillräckliga skäl att genomföra den av kommittén föreslagna begränsningen med sikte på dessa fall.

När det sedan gäller de konkurser som handläggs utan bevakning kan man regelmässigt anta att de oprioriterade borgenärerna blir utan utdelning. En förutsättning för att förslaget med en inskränkning av den fortsatta informationsskyldigheten skall medföra några förbättringar är, som jag tidigare har nämnt, att kungörandet får bytas ut mot särskilda underrät-

telser till de prioriterade borgenärerna. Som jag återkommer till i det

följande (avsnitt 2.9.3), anser jag mig kunna biträda det förslaget endast

under förutsättning att bevakningsförfarande har ägt rum. En begränsning

av informationsskyldigheten gentemot de oprioriterade borgenärerna skulle därför få betydelse endast beträffande sådana underrättelser som skall skickas trots att kungörelse utfärdas. Detta skall för närvarande i mindre

konkurser ske endast vid kungörande av slututdelning och slutredovisning. I det förslag till ny konkursförordning som jag kommer att lägga fram

under förutsättning att riksdagen godtar föreliggade förslag avser jag att föreslå att de nu gällande reglerna om underrättelser till borgenärerna om

utdelning i mindre konkurs behålls och blir tillämpliga i alla konkurser.

Detta innebär att alla kända borgenärer i princip skall tillställas en särskild underrättelse om utdelningsförslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas om den kan bedömas sakna betydelse för borgenären. Detta bör normalt sett medföra att de oprioriterade borgenärer som inte tillagts utdelning i förslaget inte behöver tillställas underrättelse om utdelningsförslaget, om det står i saklig överensstämmelse med innehållet i den underrättelse som har utgått omedelbart efter edgångssammanträdet. Av det nu sagda följer att behovet av att kunna inskränka underrättelseskyl-

digheten efter kommittéförslagets linjer får bedömas som ytterst ringa även när det gäller konkurser utan bevakningsförfarande.

2.9.3¶Utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser

Mitt förslag: Kungörelse får i vissa särskilt angivna fall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse skulle bli lägre eller kungörelse annars är lämpligare.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att kungörande i vissa särskilt angivna fall skall ersättas med skriftliga underrättelser om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därmed blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. De i KLförslaget angivna fallen står huvudsakligen i principiell överensstämmelse med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 156— 160). 166

Skälen för mitt förslag: Information som lämnas i form av särskilda

underrättelser till borgenärerna innebär generellt sett att dessa får tillgång

till informationen på ett säkrare sätt än om denna lämnas genom kungörelse. Enligt min mening finns det starka skäl som talar för att kommitténs

förslag om att kungörelser skall kunna bytas ut mot skriftliga underrättelser genomförs. Detta förutsätter dock enligt min mening att systemet ger

tillfredsställande garantier för att borgenärernas rättstrygghet inte på något

avgörande sätt försämras.

Det system med enhetligt konkursförfarande som jag här utgår från innebär i detta hänseende att förutsättningarna i viss mån förändras. Kommitténs förslag omfattar i första hand endast ordinära konkurser. Dock föreslår kommittén att information om att ett utdelningsförslag har lagts fram i mindre konkurs inte alltid skall behöva ske i form av kungörelse

utan att informationen även i detta fall bör kunna tillställas de ifrågavarande borgenärerna genom särskilda underrättelser.

En förutsättning för att kungörelse skall kunna bytas ut mot särskilda underrättelser utan att befogade rättssäkerhetsintressen blir lidande är att

kretsen av informationsmottagare går att bestämma med en betydande

grad av säkerhet. Kommitténs förslag vilar på den grunden att bevakning

har ägt rum eller, i fallet mindre konkurs, att de oprioriterade borgenärerna

inte skall tillställas någon ytterligare information om konkursen. Enligt mitt förslag skall, som framgår av det föregående avsnittet (2.9.2), alla

borgenärer i princip alltid ges möjlighet att erhålla information om upprät-

tade utdelningsförstag. Vidare medför det enhetliga konkursförfarandet att bevakningsförfarande kan antas komma att äga rum i ett mindre antal konkurser än i dag. Om inte bevakning har ägt rum kan enligt min mening

kretsen av informationsmottagare inte anses känd med tillräcklig grad av

säkerhet. Detta innebär att utrymmet för utbyte av kungörelse mot särskil-

da underrättelser till borgenärerna krymper.

Trots detta anser jag att det i vissa särskilt angivna fall bör finnas möjlighet att byta ut kungörelse mot särskilda underrättelser. om de allmänna förutsättningarna för ett sådant utbyte är uppfyllda. Beträffande

frågan vilka särskilda fall som bör omfattas får jag hänvisa till specialmotiveringen i anslutning till 15 kap. 2 §. Allmänt kan sägas att antalet fall,

även om de står i huvudsaklig principiell överensstämmelse med KLförslaget, I mitt förslag har minskat, främst till följd av de ändrade förutsättningar som jag nyss har berört.

Enligt KL förslaget skall som allmän förutsättning för utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser gälla att det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och att det i övrigt framstår som lämpligt. Varje gång som det blir aktuellt att tillämpa den bestämmelsen

måste rätten därför göra en kostnadsjämförelse. Kommittén har också

visat hur en sådan kostnadsjämförelse kan gå till. Även om man schabloni-

serar kostnaderna för de särskilda underrättelserna medför den föreslagna ordningen ett inte obetydligt merarbete för rätten. Det finns enligt min

mening anledning att i stället föreslå den ordningen att om utbyte i det

särskilda fallet är möjligt, sådant utbyte också bör ske. Rätten bör emeller- 167

för tillkännagivandet skulle bli lägre med kungörelse eller om kungörelse i övrigt är lämpligare. Det kan förmodas att antalet borgenärer då normalt sett måste vara mycket stort för att utbyte inte skall ske. Ett annat skäl för

att ändå behålla kungörelse kan vara att rätten anser att kretsen av infor-

mationsmottagare i det ifrågavarande fallet trots allt inte är känd med tillräcklig grad av säkerhet.

2.9.4 Kungörelseannonsering

Mitt förslag: Kungörelse skall, i andra fall än när det gäller kungörel-

se om konkursbeslutet, annonseras, förutom i Post- och Inrikes Tidningar, i den eller de dagstidningar som rätten bestämmer. I kungörelsen om konkursbeslutet skall anges att annonsering fort-

sättningsvis kommer att ske i ett begränsat antal tidningar.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkandet SOU 1983: 24 s. 160). Remissinstanserna: Den remissinstans — Svenska tidningsutgivarföreningen — som uppehållit sig främst kring denna fråga har strukit under det angelägna i att det i framtiden inte åläggs en tidning att i en kungörelse

hänvisa läsaren till en annan tidning. Föreningen tillstyrker kommitténs

förslag (remissammanställning I s. 29-41). Skälen för mitt förslag: I kungörandelagen finns det regler om bl.a.

annonsering av myndigheters kungörelser av beslut eller åtgärder i vissa

fall. Av dessa regler följer att, om kungörelse i ortstidning är föreskriven, kungörelsen skall införas i alla tidningar som har en viss angiven spridning

inom den ort där kungörandet skall äga rum. Det kan i många fall röra sig om ett stort antal tidningar. Detta blir givetvis kostsamt om flera kungörelser skall utfärdas i en konkurs. Enligt KL får emellertid annonsering av kungörelse i samband med konkurs I flera fall ske i en begränsad omfatt-

ning. Detta gäller dock inte kungörelsen om konkursbeslutet. Detta beslut

är av stor betydelse inte bara för dem som har direkta intressen att bevaka i

konkursen utan också för exempelvis den som avser att ingå en affärsför-

bindelse med den berörde gäldenären. Dessutom är en rad viktiga rättsverkningar knutna till kungörandet av konkursbeslutet.

Av KL framgår inte i vilken omfattning fortsatt annonsering av kungö-

relse skall ske. Konkursdomaren skall i stället i samband med konkursbeslutet bestämma i vilka tidningar som fortsatt annonsering skall ske. I kungörelsen om konkursbeslutet skall det anges vad konkursdomaren sålunda beslutat. Av detta följer att det av en kungörelse som införs i en

tidning kan framgå att den fortsatta annonseringen kommer att ske inte i den tidningen utan i en konkurrerande tidning. Detta förfarande, att hänvisa sina läsare till konkurrerande tidningar, strider mot många tidningars

principer och det uppges ha förekommit att tidningar har vägrat att föra in

hänvisningen. 168

Enligt kommittén skulle det, mot bakgrund av kommitténs förslag om begränsning av informationsplikten och utbyte av kungörelse mot separata underrättelser, bli missvisande att behålla föreskriften att konkursdomarens beslut om i vilka tidningar fortsatta kungörelser om konkursen skall tas in skall framgå av konkurskungörelsen. Kommittén erinrar också om den kritik som förekommit mot att kungörelsen i en tidning hänvisar till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslår därför att nämnda föreskrifter

upphävs. Enligt kommittén får emellertid förutsättas att kungörelser om

konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

Remissinstanserna lämnar allmänt förslaget utan erinran. Svenska tidningsutgivarföreningen tillstyrker förslaget. För egen del vill jag anföra följande. Kungörelsen om konkursbeslutet är

den tveklöst viktigaste kungörelsen under konkursen. I likhet med kommittén anser jag att det beträffande denna kungörelse saknas anledning att

frångå gällande ordning om kungörelseannonsering enligt den breda ortstidningsprincipen.

Jag kan också ställa mig bakom kommittéförslaget om slopande av föreskriften rörande konkursdomarens beslut angående det fortsatta kungörandet. I fortsättningen kommer alltså konkurskungörelsen inte att inne-

hålla någon uppgift om i vilken eller vilka tidningar kungörelser om konkursen fortsättningsvis kommer att tas in. Det blir i stället rätten som i varje enskilt fall bestämmer i vilka ortstidningar kungörandet skall ske. Jag

delar emellertid kommitténs uppfattning att alla fortsatta kungörelser i konkursen normalt bör genomgående införas i samma tidningar.

Den ordning som jag nyss förordat kan emellertid medföra att den som läser en kungörelse om ett konkursbeslut inges den felaktiga föreställningen att också ytterligare kungörelser om konkursen kommer att införas i

samma tidning. Det är därför rimligt att han på något sätt uppmärksammas

på att detta inte behöver vara fallet. Det kan emellenid enligt min mening vara tillräckligt att det, i förekommande fall, i kungörelsen anges att

annonsering av kungörelser i konkursen fortsättningsvis kommer att ske i

ett begränsat antal tidningar. En bestämmelse om detta kan meddelas i förordning.

En remissinstans har efterlyst vägledande uttalanden om i hur många tidningar fortsatt annonsering normalt bör ske. Det uppges att vissa konkursdomare bestämmer att fortsatt annonsering skall ske i fem tidningar medan den av domstolsverket utskickade handboken för konkursdomarens handläggning av bl.a. konkurser anger att fortsatt annonsering nor-

malt skall ske — utöver i Post- och Inrikes Tidningar — endast i en tidning.

För egen del anser jag det klart att fortsatt annonsering bör ske i ett mindre antal tidningar än vad som skulle följa av kungörelse enligt den breda principen. Jag har i och för sig ingen erinran mot den tolkning som domstolsverket rekommenderar, nämligen att fortsatt annonsering skall

ske bara i en ortstidning. Jag vill emellertid understryka att det ibland kan

vara fullt motiverat att införa kungörelsen i ytterligare någon eller några

tidningar. Detta kan vara fallet när exempelvis två tidningar har nästan lika

stor spridning inom en ort eller om gäldenären driver verksamhet på mer än en ort. Andra särskilda omständigheter, såsom att antalet borgenärer är 169 mycket stort, kan också motivera att kungörelse införs i flera tidningar.

Mitt förslag: Förvaltaren skall i större utsträckning än för närvarande tillämpa mer utvecklade bokföringsprinciper vid redovisningen av förvaltningen.

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande ordning.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser påpekar att de nu gällande kraven på konkursförvaltarens redovisning inte är tillfyllest om förvaltaren fortsätter en av konkursgäldenären driven rörelse (remissammanställning I

s. 95-108). Skälen för mitt förslag: Frågan om principerna för förvaltarens bokföringsskyldighet under konkurs prövades i samband med 1979 års konkurs-

lagsreform. Enligt 57 & KL gäller nu att kontantprincipen normalt skall tillämpas men att denna princip får vika om god redovisningssed med

hänsyn till särskilda förhållanden påkallar att bokföringen sker på annat

sätt. I anslutning till denna bestämmelse uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1978/79:105, s. 182) att särskilda förhållanden

kunde anses föreligga när gäldenärens rörelse drevs vidare efter konkurs-

utbrottet eller när konkursboet var omfattande eller komplicerat. Som ytterligare ett exempel på särskilda förhållanden angavs att gäldenären har

en välordnad bokföring och att konkursförvaltaren utnyttjar denna för den

fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmässiga grunder. En vägledande aspekt angavs vara att bokföringsmetoden inte får väljas så att förvaltningen onödigtvis fördyras. Det förutsattes att bokföringsnämn-

den skulle utfärda råd och anvisningar om vad som närmare bör gälla i

fråga om bokföring i konkurs.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar beträffande bokföring i

konkurs (BFN: 12). Anvisningarna innebär starkt sammanfattat följande. I normala konkurser skall förvaltarna tillämpa en renodlad kontantprincip.

Om avvecklingen är mer komplicerad eller tidskrävande eller om en av

gäldenären driven rörelse fortsätts skall i första hand, om konkursföretagets bokföring är välordnad, denna utnyttjas. Om så inte är fallet skall en modifierad kontantprincip tillämpas. Av anvisningarna framgår närmare

hur bokföringen skall ordnas i de olika fallen. Ett flertal remissinstanser har pekat på att konkurslagens regler om bokföring i konkurs inte motsvarar moderna redovisningskrav. Kritiken tar främst sikte på bokföringsskyldigheten i sådana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare. Ett avgörande från högsta domstolen (NJA

1982 s. 900) har enligt dessa kritiker förstärkt behovet av en specialiserad

resultatredovisning. I detta avgörande slås fast att den upparbetning som

under konkursen sker av företagsintecknad egendom skall komma såväl

inteckningshavarna som konkursboet till godo enligt vissa angivna fördelningsprinciper. För att detta skall kunna ske måste, menar kritikerna,

större krav ställas på bokföringen än vad som sker i dag. Avgörandet anses påkalla en översyn av bokföringsnämndens anvisningar.

Föreningen Ekonomer inom exekutionsväsendet anser att bokförings- 170

nämndens anvisningar inte står i överensstäfhmelse med de uttalanden

som den dåvarande chefen för justitiedepartementet gjorde i samband med tillkomsten av gällande regler såvitt gäller bokföringsskyldigheten vid fort-

satt rörelsedrift.

För egen del får jag anföra följande. De flesta konkurser är av enkel beskaffenhet. Många konkurser avskrivs på grund av otillräckliga tillgång-

ar redan i anslutning till edgångssammanträdet. I andra konkurser står det

tidigt klart att en snabb avveckling skall ske och behållningen därefter delas ut till de berättigade borgenärerna. I sådana och andra enkla kon-

kurser bör bokföringen ske på enklast möjliga sätt. Den renodlade kontant-

principen torde här väl fylla sin funktion. Jag är inte beredd att frångå

tidigare ställningstagande att kontantprincipen bör gälla som huvudregel för bokföringsskyldigheten i konkurs.

Det finns däremot anledning att ta fasta på den kritik som har framförts

såvitt gäller bokföringsskyldigheten i mer omfattande eller komplicerade

konkurser. Detta gäller framför allt i sådana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare av konkursförvaltaren. Inte minst för att de principer som numera gäller för fördelningen av det upparbetade värdet av företagsintecknad egendom skall kunna tillämpas kan det vara nödvändigt med en

mer utbyggd redovisning som kan visa resultatet av rörelsedriften. Jag

menar dock inte att resultatredovisning skall utgöra grundprincipen i alla de konkurser vari kontantprincipen i enlighet med vad som sagts nu inte är tillräcklig. Redovisning i konkurs bör inte göras mer komplicerad och

kostnadskrävande än vad som är motiverat av de speciella krav som konkurssituationen för med sig. Det finns emellertid anledning att nu öka utrymmet för undantag från kontantprincipen. Jag föreslår att kravet på att det måste föreligga särskilda förhållanden för att avsteg från kontantprincipen skall få göras slopas. I

stället bör det räcka att god redovisningssed påkallar att annan bokföringsprincip tillämpas.

Den nu förordade ändringen medför att bokföringsnämnden bör se över de nu gällande anvisningarna för bokföring i konkurs. Enligt vad jag

inhämtat har nämnden redan inlett en sådan översyn. En viktig uppgift för

nämnden är att bevaka att tillräckliga krav på bokföringen ställs i sådana

konkurser där kontantprincipen inte räcker till men att dessa krav inte

generellt ställs så högt att det medför en onödig fördyring av konkursförvaltningen i sådana konkurser där exempelvis en modifierad kontantprin-

cip är fullt tillräcklig.

2.11¶Förvaltarens tillgång till räkenskapsmaterial som rör konkursgäldenärens bo

Mitt förslag: Den som har haft i uppdrag att biträda konkursgälde-

nären med granskning och bearbetning av bokföringsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att till konkursförvaltare lämna ut även

sådant material som uppdragstagaren själv har upprättat.

1983:24 s. 294—298).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i princip utan erinran, men vissa instanser anser det otillfredsställande att revisorerna i konkurssituationer inte ges förmånsrätt för sina arvodesfordringar (remissammanställning I s. 151-152).

Skälen för mitt förslag: I rättspraxis (NJA 1981 s. 1050) har slagits fast att en uppdragstagare med uppdrag att sköta en klients bokföring inte kan åberopa retentionsrätt för sin arvodesfordran i sådant räkenskapsmaterial som uppdragsgivaren har överlämnat till uppdragstagaren. Uppdragstagaren kan då inte heller åberopa retentionsrätt gentemot uppdragsgivarens konkursbo. Detsamma anses gälla sådant material som uppdragstagaren har bearbetat i viss omfattning (NJA 1982 s. 404).

Med retentionsrätt menas att uppdragstagare har rätt att kräva betalning innan han lämnar ut gods som har överlämnats till honom för bearbetning. I bokföringsuppdrag ingår ofta att uppdragstagaren också skall på grundval av det överlämnade räkenskapsmaterialet upprätta vissa nya handlingar, exempelvis balans- och resultaträkningar. Beträffande sådana nyupprättade handlingar har det i nyss angivna rättsfall (jfr även NJA 1981 not. A I och 1985 s. 29) slagits fast att uppdragstagaren inte är skyldig att till konkursförvaltaren överlämna dem utan ersättning. Uppdragstagaren anses sålunda kunna åberopa en s.k. detentionsrätt beträffande dessa handlingar även gentemot konkursförvaltaren. Detta har medfört att konkursförvaltare mött svårigheter när de har begärt att få tillgång till sådana handlingar i samband med utredningen av ett konkursbo.

Kommerskollegium, som har till uppgift bl.a. att utöva tillsyn över auktoriserade och godkända revisorer, har som sin mening uttalat att det inte är förenligt med god revisorssed att åberopa detentionsrätt i räkenskapsmaterial som rör uppdragsgivare. Enligt kollegiets uppfattning bör detentionsrätt dock få åberopas i vissa handlingar som inte är nödvändiga för fullgörande av bokförings- eller deklarationsskyldighet. Det kan här vara fråga om budgetar, prognoser och kalkyler. Föreningen auktoriserade revisorer har ställt sig bakom kollegiets uttalanden medan Svenska revisorssamfundet har intagit en tveksam hållning.

Konkurslagskommittén föreslår att det i konkurslagen införs en bestämmelse som ger konkursförvaltare befogenhet att alltid få tillgång vill räkenskapsmaterial som rör gäldenärens bo. Den som har upprättat räkenskapsmaterial för konkursgäldenärens räkning skulle därmed aldrig kunna uppställa betalning som villkor för att lämna ut materialet till förvaltaren. Förvaltaren föreslås kunna påkalla handräckning av kronofogdemyndighet för att få tillgång till dessa handlingar.

Kommitténs förslag har berörts endast av en remissinstans. Det är Svenska revisorssamfundet som konstaterar att utredningens förslag stämmer överens med vad kommerskollegiet uttalat om innebörden av begrep-

pet god revisorssed i detta sammanhang. Samfundet anser emellertid inte

att saken därmed fått en nöjaktig lösning utan föreslår — med instämmande av Svenska bokförings- och revisionsbyråers förbund — att det bör tillskapas en förmånsrätt för revisorers arvodesanspråk. Samfundet hänvisar 172

mentet.

Kommittén har övervägt att föreslå att de uppdragstagare som avses nu

skall få förmånsrätt för sina arvodesanspråk enligt 10 § förmånsrättslagen

(1970:979). Kommittén har dock avvisat denna tanke och motiverat detta

med att förmånsrätten i åtskilliga konkurser inte skulle vara till någon

glädje för uppdragstagaren eftersom tillgångarna ofta inte räcker till utdelning till borgenärer med allmän förmånsrätt.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att en förvaltare skall kunna fullgöra sitt uppdrag att han får tillgång till allt räkenskapsmaterial som rör gäldenärens bo. Förvaltaren är skyldig att bl.a. undersöka om det finns egendom som kan tillföras konkursboet genom återvinning

och om gäldenären kan misstänkas för vissa brottsliga gärningar. Konkursförvaltarens granskning av dessa förhållanden är ett betydelsefullt led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I och med att bevakning i det enhetliga konkursförfarandet får antas förekomma mer sällan, får bokfö-

ringsmaterialet ökad betydelse för att förvaltaren skall kunna få kännedom

om borgenärerna och deras fordringar. Detta gäller särskilt om gäldenären är ovillig att medverka vid boutredningen. Jag anser att det är nödvändigt

alt de hinder som kan uppställas för förvaltaren i hans efterforskningar

undanröjs. Jag är därför beredd att biträda kommittéförslaget. Förvaltare

bör således ges befogenhet att få tillgång även till räkenskapsmaterial som uppdragstagaren själv har upprättat och som finns i dennes besittning.

En bestämmelse om detta medför att detentionsrätt inte kan åberopas

gentemot konkursboet. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att för-

stärkningen av konkursförvaltarens befogenhet i detta hänseende skall

behöva ske på bekostnad av uppdragstagarens arvodesanspråk. Frågan är

då om uppdragstagaren på något sätt kan kompenseras för förlusten av

detentionsrätten. Den frågan behandlar jag i följande avsnitt, där också

den närliggande frågan om en förstärkning av revisorernas ställning i konkurssammanhang tas upp.

2.12¶Förmånsrätt för revisorsarvoden och arvoden till vissa

andra uppdragstagare

Nästan alla bolag, föreningar m.m. är enligt lag skyldiga att ha revisorer. Man brukar skilja mellan interna och externa revisorer. De interna reviso-

rerna lyder under den verkställande ledningen i ett företag. Deras uppgift

är bl.a. att granska företagets löpande verksamhet och att upprätta underlag för ledningens prognoser och kalkyler. I nu förevarande sammanhang behandlas emellertid endast de externa revisorerna.

De externa revisorerna utses av sammanslutningens högsta beslutande organ, vanligen stämman. De har till uppgift främst att kontrollera den verkställande ledningens förvaltning av sammanslutningens angelägenheter. Revisorerna skall vidare bl.a. granska resultat- och balansräkningarna efter utgången av ett räkenskapsår samt göra uttalanden till stämman huruvida dessa bör fastställas. Detta uttalande skall göras i en i lagen särskilt föreskriven revisionsberättelse, som skall läggas fram inför den 173

ordinarie stämman. 1 berättelsen skall revisorerna bl.a. uttala sig om ledningens förslag till dispositioner med anledning av uppkommen vinst eller förlust. De skall också uttala sig i frågan huruvida styrelsen bör beviljas ansvarsfrihet.

Regler om revision finns i bl.a. 10 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 4 kap. lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag samt i 45—51 §§ lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. För revision i banker och försäkringsbolag finns det särskilda regler.

En revisor skall inta en självständig hållning gentemot såväl den verk-

ställande ledningen som stämman. Revisorn skall beakta även minoritetens intressen och därutöver granska bl.a. att styrelsen inte har överträtt

regler till skydd för fordringsägarnas, tredje mäns eller det allmännas

intressen (prop. 1975:103 s. 242).

De yrkesverksamma revisorerna delas in i tre grupper, auktoriserade

revisorer, godkända revisorer och övriga. Det är kommerskollegium som meddelar auktorisation resp. godkännande av revisorer. För auktorisation

krävs bl.a. ekonomexamen, avlagd vid svenskt universitet eller högskola, och minst fem års praktisk utövning av revisorsyrket. För godkännande krävs viss teoretisk utbildning och minst fem års praktisk yrkesverksam-

het.

Genom ändringar i bl.a. aktiebolagslagen har kraven på revisionen skärpts under de senaste åren. Numera gäller att minst en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall vara antingen auktoriserad eller godkänd oavsett bolagets storlek. För bolag som har bildats före den 1 januari 1983 får dessa nya regler full genomslagskraft den 1 januari 1988

(SFS 1982:739).

Vidare gäller sedan den 1 januari 1985 att revisorerna är skyldiga att också kontrollera att bolaget har fullgjort sin skyldighet att göra avdrag för preliminär A- skatt och kvarstående skatt, att bolaget i förekommande fall är anmält för moms-registrering, att bolaget lämnat föreskrivna uppbördsdeklarationer avseende arbetsgivareavgifter m.m. och att bolaget i rätt tid betalat sina skatter och avgifter. Samtidigt har det införts möjlighet för länsstyrelsen att besluta att de tidigare nämnda reglerna om förstärkt revisorskompetens för ett visst bolag skall börja tillämpas vid en tidigare tidpunkt än den I januari 1988 (SFS 1984:945).

Sammantagna innebär de nya reglerna en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält. Dessa måste nu anlitas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som inte drivs seriöst, med de risker för arvodesfordringar som detta för med sig. Även den vidgade kontrollskyldigheten innebär ökade risker i detta hänseende. Revisorn får räkna med att oftare än tidigare hamna i konflikt med företa-

gets ledning. Det kan vidare antas att en del av de företag som från år 1988 blir aktuella för en mer kvalificerad revision nu använder konkurs som ett mer eller mindre löpande inslag i verksamheten. Revisorerna kan alltså antas komma att möta ett större antal konkurssituationer än hittills. Ofta är

revisorn den förste som når klarhet över företagets ekonomiska svårighe-

ter. Både för företaget och för det allmänna är det angeläget att revisorn i

just den uppkomna situationen är aktiv och försöker rädda företaget från 174 konkurs och eventuellt åstadkomma någon form av rekonstruktion.

Revisorernas nya uppgifter har ålagts dem främst i samhällets intresse. Enligt min mening är det därför rimligt att revisorerna kompenseras för de ökade risker för deras arvodesfordringar som de nya uppgifterna för med sig.

Som jag nämnde i föregående avsnitt anses en revisor inte ha rätt att åberopa retentionsrätt i de handlingar som han har mottagit för granskning.

I fråga om handlingar som revisorn själv har upprättat vid fullgörandet av

ett revisionsuppdrag anses det vidare inte förenligt med god revisorssed att göra en detentionsrätt gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att en revisor har möjlighet att säkerställa

sin kommande fordran genom att begära förskott på denna. Att förskott begärs och lämnas förekommer också i praktiken. En förskottsbetalning kan emellertid i vissa fall återvinnas enligt 35 & KL (4 kap. 103 i mitt förslag). Det anses vidare vara tveksamt om ett förskott, i vart fall om det uppgår till större belopp, är förenligt med den oberoende ställning som revisorn skall inta gentemot företaget. Det aktuella problemet bör därför lösas på annat sätt.

Jag anser att den lämpligaste lösningen är att tillerkänna revisorerna en

allmän förmånsrätt i konkurs för fordringar på grund av revisionsuppdrag.

Det är naturligt att placera förmånsrätten närmast efter konkursansök-

ningskostnader m.m. (10 § förmånsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter (11 §).

Den fordran som sålunda bör ges förmånsrätt bör endast avse sådant

arbete som föreskrivs i lag eller annan författning. Däremot finns det enligt

min mening inte skäl att begränsa förmånsrätten till att gälla endast till

förmån för auktoriserade eller godkända revisorer utan alla revisorer bör omfattas.

Det bör vara förenligt med normala fakturerings- och kravrutiner i branschen att begränsa förmånsrätten till fordringar avseende arbete utfört under de senaste sex månaderna före konkursen.

Som framgår av föregående avsnitt (2.11) föreslår jag att en konkursförvaltare skall få tillgång till räkenskapsmaterial som en uppdragstagare — t.ex. en bokföringsbyrå — själv har upprättat. Detta medför att den rätt att

hålla inne handlingarna till säkerhet för betalning för detta arbete som

uppdragstagaren nu har går förlorad gentemot konkursboet.

Jag förordar att även sådana uppdragstagare som nämnts nu ges förmånsrätt i uppdragsgivarens konkurs för sina fordringar på motsvarande

sätt som revisorer.

2.13¶Slopande av öretal vid indrivning i enskilda mål

Mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna skall i fortsättningen inte vara skyldiga att driva in öresbelopp i enskilda mål. Öretal bortfaller

således i varje kapitalbelopp. Ränta på fordringen avrundas till

närmast högre hela krontal. Inbetalda öretal avräknas från fordran i annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller tillfaller staten.

Riksskatteverkets förslag överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Domstolsverket anser dock att riksskatteverkets förslag bör analyseras

närmare och ifrågasätter om inte öresbelopp, som en konsekvens av förslaget, bör slopas också i andra sammanhang som i exekutionstitlar och fakturor.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Riksskatteverket har i en framställning till justitiedepartementet hemställt om författningsändring så att öretal kan slopas vid indrivning även i enskilda mål. Framställningen har remiss-

behandlats. Yttranden har avgetts av domstolsverket, statskontoret, riksrevisionsverket, Svenska bankföreningen (med PK-banken), Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska inkassoföreningen, Finansbolagens förening och Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissvaren finns tillgängliga hos justitiedepartementet i lagstift-

ningsärendet (dnr 689— 86). Framställningen har fått ett över lag positivt

bemötande av remissinstanserna.

Vid indrivning av statens fordringar i allmänna mål gäller enligt lagen

(1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m. att

såväl kapitalbeloppet som ränta bestäms till helt krontal. Bestämmelsen

tillkom med anledning av övergången till ett system med automatisk data-

behandling (ADB) i allmänna mål inom exekutionsväsendet. Såsom framhölls av departementschefen i förarbetena till lagen (prop. 1972:86 s. 9)

skulle användningen av öretal komplicera programmeringen och göra bear-

betningen i datamaskin långsammare. Sedan år 1984 är exekutionsväsendets ADB-system utbyggt till landets

samtliga kronofogdemyndigheter. I dagens läge innebär detta att alla all-

männa mål handläggs helt med hjälp av ADB-systemet. Också enskilda

mål handläggs datamässigt i viss omfattning, bl.a. vad gäller registrering av mål, utskrift av indrivningshandlingar samt avregistrering och över-

flyttning av mål.

Erfarenheterna av de införda rutinerna är goda och man har därför satsat resurser för vtterligare utbyggnad av ADB-stöd för de enskilda målen. Riksskatteverket har i detta syfte tillsatt ett projekt för att utreda bl.a. frågan om ADB-rutiner för bokföring och redovisning i enskilda mål.

På samma sätt som när det gäller de allmänna målen är det av betydelse för de enskilda målens del att hanteringen inte behöver tyngas med öretal. Förekomsten av öretal skapar merarbete både vid ränteberäkningen och fördelningen av influtna belopp och vid upprättande av indrivnings-, bokförings- och redovisningshandlingar. Visserligen har utveckligen på dataområdet medfört att de ytterligare positioner som krävs för öreshanteringen inte är lika besvärande som tidigare. ”Längre” belopp innebär emellertid alltid större risk för fel. Dessutom är det av intresse att kunna forma rutinerna för allmänna och enskilda mål så lika som möjligt. Om betalning i allmänt mål inflyter med annat än helt krontal föreskrivs i

2 § den tidigare nämnda lagen att överskjutande öresbelopp skall avräknas j annat utsökningsmål rörande samme gäldenär eller, om det inte kan ske,

tillfalla statsverket. Departementschefen har i lagens förarbeten (prop.

1972:86 s. 10) påpekat att en sådan ordning förutsätter att gäldenärerna 176

underrättas om att öretal inte kan tas emot som betalning utan normalt tillfaller statsverket.

Det kan här erinras att riksdagen genom bifall till motionen 1983/84:2194 beträffande avrundning till helt krontal hemställt att regeringen i lämpligt sammanhang framlägger förslag till utvidgning av möjligheten till öresavrundning.

Riksskatteverket har i sin framställning anfört att det bl.a. med hänsyn till penningvärdesutvecklingen kan hållas för visst att enskilda borgenärer

inte har något att invända mot den rationalisering som slopandet av öretal skulle innebära. Vid remissbehandlingen har alla de remissinstanser som

kan anses företräda borgenärsintressen tillstyrkt framställningen. Mot den angivna bakgrunden delar jag riksskatteverkets uppfattning att

öretal bör slopas vid indrivning av fordran även i enskilda mål. Jag anser

emellertid att det bör ske genom en ändring i 1972 års lag. På det sättet uppnås en smidig samordning med de allmänna målen.

Öresavrundning i enskilda mål bör emellertid gälla endast vid indrivning

genom kronofogdemyndighet. Domstolsverket föreslår att öretal skall slopas även i exekutionstitlar och fakturor m.m. En sådan ordning skulle

emellertid medföra att ören förlorar i betydelse som betalningsmedel, vilket i sin tur skulle verka inflationsdrivande. En sådan ordning är därför

inte lämplig. Vid frivillig betalning skall alltså även öresbeloppet alltjämt betalas. Enligt 2 § andra stycket i 1972 års lag skall överskjutande öresbelopp som gäldenären betalar i första hand avräknas från fordran i annat utsökningsmål och, om det inte kan ske, tillfalla staten. Detsamma bör gälla i enskilda mål. Gäldenärerna bör underättas om att öretal inte kan tas emot

som betalning utan normalt sett tillfaller staten.

2,14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Säväl konkurslagskommitténs som Eko-kommissionens förslag till ikraft-

trädande- och övergångsbestämmelser har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Detsamma gäller kommitténs förslag till följdändringar i andra lagar. Förslagen har i allt väsentligt lagts till grund för utformningen av mitt

förslag. Vissa avvikelser är emellertid påkallade. Jag återkommer till dem i

specialmotiveringen.

Denna proposition bör kunna behandlas av riksdagen under våren 1987.

Efter riksdagsbehandlingen torde behövas viss tid för information och förberedelser innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Med den utgångspunkten förordar jag att lagstiftningen träder i kraft den I januari 1988.

I samband med att den nya konkurslagen träder i kraft skall bl.a.

konkurslagen (1921:225, KL) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens

införande och vad i avseende därå skall iakttagas (KP) upphävas. I princip bör dock KL fortfarande gälla beträffande konkurser som har beslutats före ikraftträdandet. När det gäller avvecklingen av konkursdomarinstitu-

tionen är det emellertid av praktiska skäl motiverat att i princip låta den

nya ordningen slå igenom även i dessa äldre konkurser. Jag återkommer

till den frågan i specialmotiveringen. 177

12 Riksdagen 198687. I saml. Nr 90

När det gäller KP kan anmärkas att den lagen inte enbart innehåller bestämmelser avsedda att reglera övergången från äldre till ny lagstiftning

utan också bestämmelser som innebär avvikelser från KL i vissa fall.

Kommittén har undersökt om dessa bestämmelser behöver föras över till ny lagstiftning i samband med att KP upphävs. De bestämmelser som avses är följande.

Enligt 7 § KP gäller åtskilliga från KL avvikande bestämmelser i fall då gäldenären är gift och äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta är fallet om äktenskapet har ingåtts före den 1 januari 1921. Vid årsskiftet 1970/71 var antalet sådana äktenskap

omkring 42000. Vid årsskiftet 1980/81 var antalet ca 4 400 och vid årsskiftet 1985/86 ca 810. Med hänsyn till det hastigt sjunkande antalet äldre

äktenskap delar jag kommitténs uppfattning att det inte finns något praktiskt behov av att behålla särregler för dessa äktenskap. I 8 § KP anges två fall då särbestämmelser om konkurs i annan lag skall

tillämpas. Det ena fallet avser de i lagen (1901:39 s. 1) angående ersättning

till följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran på livränta i arbetsgivares konkurs, i den mån dessa föreskrifter på grund av bestämmelse i lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i

arbete fortfarande skall gälla. 1916 års lag har ersatts av nya lagar, senast lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Särregleringen i KP saknar numera betydelse, Någon motsvarighet till den behövs alltså inte.

Det andra fallet som avses i 8§ KP gäller bestämmelserna i lagen (1917:257) om försäkringsrörelse om särskild administration i vissa fall då ett försäkringsbolag gått i konkurs. I sak motsvarande bestämmelser finns numera i försäkringsrörelselagen (1982:713). Enligt 1 kap. 6 § förslaget till

konkurslag skall avvikande bestämmelser i andra lagar tillämpas i stället för konkurslagens bestämmelser. Det behövs därför inte heller någon motsvarighet till den nu aktuella bestämmelsen i 8 § KP.

1983 KP erinras bl.a. om de särbestämmelser som finns för fall då bankaktiebolag, sparbanker och vissa centralkassor för jordbrukskredit

kommer i konkurs. I 9 kap. 5 § (jfr 7 kap. 13 §) förslaget till konkurslag

finns det bestämrnelser om bl.a. bevakningsfrihet för insättare i sådana bankers och kassors konkurs. På grund härav förordar jag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs. Särbestämmelser finns också i lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Dessa be-

stämmelser eller snarare deras motsvarigheter i den föreslagna nya banklagstiftningen (prop. 1986/87:12) skall till följd av 1 kap. 6 § tillämpas även

i fortsättningen. Någon motsvarighet till 9 § KP behövs alltså inte.

Vad härefter gäller övergångsbestämmelser till ändringar i KL kommer dessa att behålla sin giltighet i den mån de endast är avsedda att reglera övergången från äldre till ny lag. Övergångsbestämmelser som inte är av

den karaktären upphör däremot att gälla, om inte annat sägs. Beträffande sådana bestämmelser kan anmårkas följande.

Bestämmelsen i punkt 3 sjätte stycket övergångsbestämmelserna till lagen (1975:244) om ändring i konkurslagen saknar numera aktualitet (jfr förordningen 1975:940 om tillämpning av 198 § konkurslagen). En motsva- 178

righet till bestämmelsen i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1979:340) om ändring i konkurslagen om fristberäkning i vissa fall bör föras in i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

I övergångsbestämmelserna till lagen (1981:825) om ändring i konkursla-

gen finns en bestämmelse om att en sådan skiljedom som avses i 12 § lagen

(1981:775) om införande av utsökningsbalken under vissa förutsättningar skall godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs. Det är

här fråga om andra s.k. legala skiljedomar än sådana som med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Verkställighet av sådana skiljedomar har ansetts inte böra regleras i utsökningsbalken eftersom de fåtaliga bestämmelser som föreskriver en sådan

skiljedom så småningom torde komma att mönstras ut (prop. 1980/81:84 s.

128). I enlighet härmed har frågan om behörighet att söka gäldenären i konkurs med stöd av en sådan skiljedom ansetts böra regleras i en övergångsbestämmelse till nämnda konkurslagsändring. I överensstämmelse med den reglering som nu gäller enligt 11 § KL innehåller mitt förslag till ny konkurslag inte någon bestämmelse om att sådana skiljedomar skall

godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs (jfr 2 kap. 6 §

andra stycket). Saken bör i stället regleras genom en övergångsbestämmelse till den nya konkurslagen.

Beträffande de övergängsbestämmelser som i övrigt behövs får jag hän-

visa till specialmotiveringen.

2.15¶Följdändringar i andra lagar

Förslaget till ny konkurstlag medför behov av följdändringar i ett stort antal lagar och andra författningar. Konkurslagskommittén föreslår att inte bara konkurslagen närstående lagar utan jämväl lagstiftningen i övrigt bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen. Enligt kommittén bör dock

ändringar inte vidtas i författningar i de fall som ändringen måste anses vara mer eller mindre onödig. Sålunda föreslår kommittén inte några

ändringar i äldre giftermälsbalken, lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad. lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken eller i lagen (1977:595)

om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens

område. I denna senare lag äsyftas nämligen med konkursdomare inte

svenska förhållanden. De av konkurslagskommittén angivna riktlinjerna för följdändringar har

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vid utarbetandet av mina förslag till följdändringar har också kommitténs förslag följts i allt väsentligt.

Kommittén har lagt fram förslag till ändringar i bl.a. lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Lönegarantiutredningen (A 1982:04) har i ett delbetänkande (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag lagt fram förslag

till en ny sådan lag. Betänkandet har remissbehandlats och förslaget övervägs för närvarande i arbetsmarknadsdepartementet. Efter samråd med

chefen för arbetsmarknadsdepartementet avstår lag från att nu lägga fram några ändringsförslag med anledning av den nya konkurslagen.

Kommittén har vidare lagt fram förslag till ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Regeringen har nyligen över- 179

lämnat en lagrådsremiss med förslag till ändringar i RB. I det sammanhang-

et föreslås att den nämnda lagen skal! upphöra att gälla. Jag avstår därför från att nu lägga fram något ändringsförslag som rör den lagen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.12) redovisat mina skäl för att föreslå att förmånsrätt för revisorers m.fl. arvoden införs. Detta föranleder att för-

månsrättslagen (1970:979) föreslås ändrad på ytterligare en punkt utöver den som kommittén föreslår. Av skäl som framgår av avsnitt 2.4.1 föreslår jag också att det införs en ny paragraf i sekretesslagen (1980:100). Jag föreslår vidare en ändring i passlagen (1978:302). Som framgått av vad jag

tidigare har anfört (avsnitt 2.13) lägger jag också fram förslag om ändringar i lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m. m.

Kungörelsebestämmelsen i vattenlagen (1983:291) har givit upphov till

problem, likartade dem som gällt för konkurslagens kungörelsebestäm-

melse. Jag föreslår därför att 13 kap. 22 § tredje stycket vattenlagen justeras enligt samma princip som jag föreslagit beträffande konkurslagen.

Stockholms tingsrätt föreslår att 12 kap. 71 § jordabalken ändras så att

hyrestvister som uppkommer i samband med konkurser, i likhet med vad

som gäller för arbetstvister, kan handläggas i konkursen. Enligt tingsrätten brukar dessa hyrestvister, trots att de rätteligen borde handläggas vid fastighetsdomstol, vid tingsrätten handläggas enligt KL. Denna praxis bör enligt tingsrätten ges stöd i lag.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt sina direktiv (Dir 1977:10) i uppgift bl.a. att föreslå åtgärder för att komma till rätta med de olägenheter som uppstår till följd av den strikta kompetensuppdelningen

mellan olika domstolar i närbesläktade mål, t.ex. mål vid allmän domstol

och fastighetsdomstol. Enligt vad jag har inhämtat pågår arbetet med bi. a.

denna uppgift för närvarande. Mot denna bakgrund finner jag det inte

lämpligt att nu föreslå en separat lösning för just hyrestvister som uppkommer i samband med konkurs. Saken kan emellertid tas upp på nytt när resultatet av rättegångsutredningens arbete på denna punkt föreligger.

Som framgått av det tidigare anförda föreslår jag att lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs och att de regler som alltjämt har aktualitet flyttas till den nya konkurslagen eller till förordningen. De av kommittén föreslagna ändringarna i 1956 års lag saknar därför motsvarighet i mitt förslag.

Eftersom kommitténs förslag att befria det allmänna från skyldighet att bevaka krav på skatter och avgifter saknar motsvarighet i mitt förslag till ny konkurslag blir en av kommittén föreslagen ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. obehövlig. Jag föreslår därför

ingen ändring i den lagen. Den nya konkurslagen medför också behov av följdändringar i en mängd förordningar, kungörelser m.m. I samband med att den nya konkursförordningen läggs fram avser jag att förelägga regeringen de följdändringar som erfordras 1 dessa övriga författningar. De lämnas således åt sidan i

detta sammanhang.

3¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom justitiedepartementet

upprättats förslag till | :

1. konkurslag,

2. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

3. lag om ändring i lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som

omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge. 4, lag om ändring i lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i

Danmark, Finland, Island eller Norge,

5. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land.

6. lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land,

7. lag om ändring i äktenskapsbalken,

8. lag om ändring i jordabalken, 9. lag om ändring i vattenlagen (1983:291), 10. lag om ändring i rättegångsbalken.

11. lag om ändring I rättshjälpslagen (1972:429),

12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

13. lag om ändring i utsökningsbalken, 14. lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfar-

tyg,

15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 16. lag om ändring I lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar, 17. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000),

18. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:000), 19. lag om ändring i sparbankslagen (1987:000). 20. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:000), 21. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

22. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 23. lag om ändring i lagen (1854:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. 24. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 25. lag om ändring i lagen t1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. 26. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 27. lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

28. lag om ändring i lagen (1972: 180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m. m., 29. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157), 30. lag om ändring i passlagen (1978:302),

31. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 32. lag om ändring i lagen (1984:81) om fastighetsmäklare. Lagrådet har granskat lagförslagen I, 2. 11, 26, 30 och 31.

4¶Specialmotivering

4.1¶Förslaget till ny konkurslag

Konkurslagskommitténs förslag till ny konkurslag vilar på i huvudsak samma principer som den nu gällande konkurslagen. Den kronologiska framställningsmetoden, dvs. att lagen i största möjliga utsträckning tidsmässigt följer den praktiska handläggningen av en konkurs, har behållits. Även kapitelindelningen följer i stort sett KL:s kapitelindelning. I KLförslaget har emellertid antalet kapitel utökats och vissa regler med sakligt samband har samlats i nya särskilda kapitel, t.ex. reglerna om konkurskostnader och om handläggningen hos rätten. Vidare är KL förslaget indelat i avdelningar. Avdelningsindelningen anknyter främst till skillnaderna

mellan stor och mindre konkurs.

Med det enhetliga konkursförfarande som jag nu föreslär blir en avdel-

ningsindelning inte lika naturlig. Då en sådan indelning knappast heller

skulle öka läsbarheten, har den inte tagits upp i mitt förslag.

Den av kommittén föreslagna kapitelindelningen har med ett undantag följts. Jag bortser här från att 14 kap. KL förslaget, vilket innehåller särskilda bestämmelser om mindre konkurs, saknar motsvarighet i mitt förslag. Detsamma gäller 18 kap. KLförslaget, som behandlar näringsförbud efter särskild prövning. Undantaget i övrigt från kommittéförslagets kapitelindelning gäller reglerna om avskrivning av konkurs.

Reglerna om avskrivning av konkurs återfinns i såväl KL som i KLförslaget på flera olika ställen. Olika regler gäller för avskrivning av ordinär

konkurs på grund av otillräckliga tillgångar och för mindre konkurs. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs kan också sägas vara ofullständiga, eftersom det saknas föreskrifter om hur det skall förfaras med even-

tuellt återstående tillgångar efter avskrivningsbeslutet. Ofta saknar också

bestämmelserna om avskrivning av konkurs ett naturligt samband med de regler i anslutning till vilka de har placerats. Sålunda har exempelvis reglerna om avskrivning av ordinär konkurs på grund av otillräckliga tillgångar placerats i utdelningskapitlet.

Reglerna om avskrivning av konkurs — särskilt då i fråga om mindre konkurs — torde vara några av de mest tillämpade reglerna i konkurslagen. Det är därför naturligt att de ges en mer framträdande placering. Dessa

skäl talar enligt min mening för att avskrivningsreglerna samlas i ett sär-

skilt kapitel och därvid görs mer enhetliga och fullständiga. I mitt förslag har reglerna placerats i ett nytt kapitel (10 kap.) omedelbart före utdelningskapitlet.

4.1.1 I kap. Inledande bestämmelser I I kap. har intagits vissa grundläggande bestämmelser om konkurs. I I kap. enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen inleds kapitlet

med en allmänt hållen definition av begreppet konkurs (1 8). I paragrafen anges också helt allmänt vad som förstås med begreppet konkursbo. Följande paragraf behandlar den allmänna konkursgrunden (2 §). Härefter

följer de grundläggande reglerna om förvaltning och tillsyn (3 §). Att ett konkursbo kan försättas i konkurs framgår av 4 §. 15 § har intagits bestäm- I kap. melser om tillämpningen av regler om panträtt i fast resp. lös egendom. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (6 §) om hur en avvikande regel ien annan lag förhåller sig till reglerna i konkurslagen.

Två av paragraferna i I kap. KLförslaget saknar motsvarighet i mitt förslag. I den ena (1 kap. 2 §) anges de två formerna för handläggning av konkurs. Med det enhetliga konkursförfarande som jag här förordar kan dessa regler slopas. De ersätts dock i viss mån av 9 kap. 1 §, vari förutsättningarna för beslut om att anordna ett bevakningsförfarande anges. Vidare sägs i I kap. 6 § KLförslaget att staten, kommun och landstingskommun skall jämställas med borgenär som bevakat fordran i konkursen om den ifrågavarande fordringen omfattas av den av kommittén föreslagna bevakningsfriheten. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) redovisat mina skäl för att inte ta upp en regel om bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar i mitt förslag.

18¶Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av konkursboet.

Paragrafen saknar motsvarighet i såväl KL som KL förslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om inte den nya konkurslagen bör inledas med en allmän definition av begreppet konkurs. Visserligen torde Konkurs vara ett välkänt begrepp för de flesta. Jag menar emellertid ändå att det i en lag av denna omfattning bör finnas en definition av det grundläggande begreppet konkurs, även om denna definition med nödvändighet måste vara allmänt hållen. Paragrafens utformning överensstämmer med lagrådets förslag.

I paragrafens första mening har i enlighet härmed angetts vad som från principiella synpunkter kännetecknar konkurs. Utmärkande för konkurs, till skillnad från utmätning, är att det är gäldenärens samtliga tillgångar som tas i anspråk för betalning så långt möjligt av skulderna. Konkurs skiljer sig från utmätning även därigenom att betalningen i princip skall avse samtliga skulder som finns vid en viss tidpunkt.

På motsvarande sätt anges vad begreppet konkursbo rent allmänt betyder. Den definition som innefattas i andra meningen är emellertid inte heltäckande. Begreppet konkursbo kan ha delvis olika betydelser beroende på i vilket sammanhang det används. Det kan sålunda betyda den förmögenhetsmassa som skall användas för betalning till borgenärerna (se 1.ex. 3 kap. 3 §) men också det speciella rättssubjekt som konkursboet utgör och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter (t.ex. 3 kap. 9 8).

Allmänna bestämmelser om handläggningen av konkursärenden har tagits upp i 16 kap.

Paragrafen har utformats enligt förslag av lagrådet. Som lagrådet har anfört kan definitionerna i paragrafen inte i sig läggas till grund för att lösa I kap. rättsliga problem.

28 En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

Paragrafen överensstämmer i sak med 1 kap. I $ KL förslaget och I 8 KL.

1638 av förevarande kapitel anges att om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från konkurslagen, den be-

stämmelsen gäller framför konkurslagen. Med hänsyn till den bestämmelsen har kommittén föreslagit att första stycket av förevarande 2 § avslutas

med en reservation för konkurshinder som kan följa av ”denna lag”. En remissinstans har påpekat att konkurshinder inte följer av andra bestäm-

melser i KLförslaget än 2 kap. 10 §, varför det i tydlighetens intresse

uttryckligen bör hänvisas till denna paragraf.

Bestämmelser om konkurshinder har även i mitt förslag tagits upp i

2 kap. 10 5. Därutöver kan konkurshinder följa av bl.a. 9 och 13 §§

ackordslagen (1970:847) och lagen (1940:300) angående förordnande om

anstånd med betalning av gäld (moratorielagen). Dessutom kan det förhål-

landet att gäldenären försatts i konkurs i annat nordiskt land medföra hinder mot bifall till en konkursansökan. Även om det med den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 6 § följer att konkurshinder i andra lagar skall beaktas vid tillämpningen av 2 §, bör detta förhållande framgå även av

förevarande paragraf. Enligt min mening är det tillräckligt att i förevarande paragraf anmärka

att konkurshinder kan följa av särskilda föreskrifter, vare sig dessa utgörs av bestämmelser i konkurslagen eller av andra bestämmelser. Första

stycket har utformats i enlighet med det sagda.

38 Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med I kap. 3 § KLförslaget. Det

första stycket motsvaras av 41 § första stycket första meningen KL och

det andra stycket av 42 § första stycket KL.

Paragrafen upptar de grundläggande reglerna om konkursförvaltningen och tillsynen däröver. För närvarande gäller att i mindre konkurs endast en förvaltare kan utses. I det enhetliga konkursförfarandet kan flera förvaltare utses även om något bevakningsförfarande inte anordnas. I 7 kap. 2 §

anges närmare under vilka omständigheter flera förvaltare kan utses. Enligt 21 kap. I $ ärvdabalken i dess lydelse före den 1 juli 1981 svarade

dödsbodelägarna personligen för de skulder efter den avlidne som de 184

kände till vid bouppteckningens förrättande. Délägarna kunde emellertid

befria sig från detta ansvar genom att avträda boet till förvaltning av I kap.

boutredningsman eller till konkurs. Liknande regler fanns för den situationen att en skuld blev känd efter bouppteckningen. Denna reglering har samband med föreskriften i 185 a § andra stycket KL att förvaltare i dödsbofallen skall utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken inte har upprättats eller annars särskilda skäl föreligger. Syftet med en konkursansökan i dessa fall var ofta att dödsbodelägarna önskade befria sig från det personliga betalningsansvaret. Någon egentlig konkursutred-

ning behövdes då inte (prop. 1978/79:105 s. 221). Eftersom principen om dödsbodelägarnas personliga ansvar för den

dödes skulder numera har övergetts (prop. 1980/81:48, SFS 1981:359), saknas det anledning för delägarna att försätta dödsboet i konkurs enbart för att undvika ansvaret för skulderna. Därmed saknas det, som kommit-

tén har påpekat, skäl för att behålla särregleringen för dessa fall.

Närmare bestämmelser om förvaltningen av konkursboet och tillsynen

däröver finns 1 7 kap.

4§

Ett konkursbo som är på obestånd kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådana fall gälla konkursboet.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 4 & KLförslaget och 193 & KL.

5§

Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas

också i fråga om borgenär med rätt att hålla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 5 & KLförslaget och motsvarar i

sak 195 § KL.

Med uttrycket handpanträtt avses detsamma som i 4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979). Det innebär att även panträtt i lös egendom som på grund av egendomens beskaffenhet stiftas utan tradition inbegrips. Som exempel kan nämnas panträtt i muntlig fordran efter denuntiation. Vidare inbegrips såväl konventionell handpanträtt, dvs. panträtt som grundas på avtal, och legal handpanträtt, dvs. sådan panträtt som uppkommit direkt på grund av

bestämmelser t lag (t.ex. 6, 31, 32, 36 och 75 §§ kommissionslagen

1914:45). Även termen retentionsrätt har samma betydelse som i 4 & 2

förmånsrättslagen, dvs. en rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för

fordran.

Att bestämmelserna i bl.a. konkurslagen angående fast egendom och

rättighet däri också tillämpas i fråga om tomträtt följer av 13 kap. 26 8

jordabalken. 185

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om paragrafen försvarar sin — Prop. 1986/87:90 plats i I kap. Någon helt invändningsfri placering av paragrafen går knap- = I kap. past att finna. Jag anser att det med hänsyn till bestämmelsernas allmänna

karaktär är försvarbart att behålla den av kommittén föreslagna placering-

en.

6§

Om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i det

följande.

Paragrafen saknar motsvarighet i KL. Det första stycket överensstämmer med 1 kap. 7 § KLförslaget.

Av allmänna principer för lagtolkning följer att speciallagstiftning normalt tar över allmän lagstiftning, varför den föreslagna bestämmelsen i första stycket från formell synpunkt knappast är nödvändig. Jag anser dock att bestämmelsen fyller ett behov eftersom den klargör ett förhållande som inte står klart för den oinitierade. Kommittén har i betänkandet (s. 256) angett ett antal bestämmelser som för vissa fall avviker från konkurslagen och som alltså skall gälla i stället för denna. Jag får här

hänvisa till betänkandet. Angående konkurshinder hänvisar jag också till

specialmotiveringen ull 2 §i detta kapitel.

Den nya konkurslagen innehåller vissa delvis nya regler om handläggningen. En nyhet som redan berörts är att konkursdomarinstitutionen har

slopats och ersatts av rätten som sådan. Vidare föreslås att åtskilliga av de

frågor som i dag handläggs av rätten som vanligt tvistemål skall handläggas inom ramen för konkursärendet. Detta gäller t.ex. prövningen av en borgenärs konkursansökan som inte har medgetts av gäldenären. av tvistiga fordringar i konkurs och av förvaltares arvodesanspråk. Av 16 kap. 2 8 framgår att rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om handläggningen av tvistemål i tillämpliga delar gäller vid rättens handläggning av konkursärenden. Angående den närmare regleringen av dessa frågor hänvisas i första hand till specialmotiveringen i anslutning till rubriken till 16 kap.

samt till 16 kap. 1—3 §§. På förslag av lagrådet har jag som ett andra stycket tagit upp en bestämmelse som klargör att första stycket inte har avseende på företrädesförhållandet i vad avser konkurslagen och RB. Frågan i vad mån RB är tillämplig

i konkursärenden regleras i särskilda bestämmelser i det följande, främst i 16 kap.

4.1.2 2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m.m.

Kapitlet innehåller bestämmelser som huvudsakligen rör inledande av 2 kap. konkurs. Bestämmelserna motsvarar i stort sett 2—19 §§ KL. Dessa be-

stämmelser omarbetades i grunden vid 1975 års konkursreform. Beträffande motiven kan jag därför i huvudsak hänvisa till prop. 1975:6. 186

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) föreslås nu att konkursdomarinstitutionen avskaffas. Detta medför behov av att finna nya 2 kap. rutiner för handläggningen av en tvistig konkursansökan.

Handläggningen tillgår i dag på följande sätt. En ansökan av en borgenär

om att gäldenären skall försättas i konkurs görs hos konkursdomaren. Denne delger gäldenären ett föreläggande att svara på ansökningen. Om

gäldenären inte då medger bifall till ansökningen, hänskjuts denna till

rättens prövning. Konkursdomaren kallar parterna till en förhandling inför rätten varvid ansökningen slutligt prövas. Kallelsen till förhandlingen skall delges gäldenären. Uteblir borgenären från förhandlingen skall målet avskrivas, om inte gäldenären medger bifalt till ansökningen. Gäldenärens

utevaro utgör inte något hinder mot att målet avgörs.

Det nu gällande förfarandet för prövning av tvistiga konkursansökningar

har kritiserats för att vara alltför omständligt. Tilltagande svårigheter att få

mindre nogräknade gäldenärer delgivna har understött kritiken. Delgivningssvårigheterna ger sig främst till känna vid försök att delge kallelsen

till förhandlingen inför rätten. Det påstås att gäldenären vid det här laget vet vad det är fråga om och därför kan ha ett intresse av att undgå delgivningsförsök.

Eftersom handläggningen av en konkursansökan framdeles kommer att

äga rum endast vid rätten blir det inte aktuellt med någon form av hänskju-

tande av en tvistig konkursansökan. Konkurslagskommittén har övervägt

olika alternativa lösningar. Kommittén har stannat för att föreslå ett sys-

tem som enligt kommittén i praktiken redan tillämpas på sina håll i landet

och som bygger på att man slår samman föreläggandet för gäldenären att

svara på en konkursansökan med en kallelse till en förhandling inför rätten. Antalet delgivningstillfällen kan därmed minskas till ett och proceduren förenklas. En olägenhet som är förenad med systemet är att rätten alltid måste sätta ut varje konkursansökan av borgenär till förhandling trots att denna i mänga fall senare måste ställas in om gäldenären medger ansökningen.

Kommitténs förslag till nv handläggningsordning har av de remissinstan-

ser som har uttalat sig i denna fråga fått ett odelat positivt mottagande.

Kommittéförslaget har också lagts till grund för utformningen av mitt förslag.

I förhållande till 2 kap. KL förslaget medför det enhetliga konkursförfarandet vissa ändringar av bl.a. reglerna som rör åtgärder vid konkurs

(2 kap. 23—25 §§ KLförslaget). Vidare har reglerna om förfarandet när

högre rätt beslutar om ändrad handläggningsform (2 kap. 26 & KLförslaget)

av naturliga skäl fått utgå.

En fråga som inte har behandlats av kommittén är frågan om ersättning för rättegångskostnader som en part har haft i samband med en konkursansökan. KL upptar inga särskilda regler om detta, men det anses i praxis

att 18 kap. RB bör tillämpas analogt. I 10 § förmånsrättslagen (1970:979)

sägs bl.a. att en borgenärs kostnader för gäldenärens försättande i konkurs

åtnjuter den förmånsrätt som följer av den paragrafen. Det får antas att en

borgenär inte är skyldig att framställa anspråk på kostnadsersättning i

konkursansökningsmålet för att vara berättigad till förmånsrätt (jfr dock 187

borgenär kan ju ha kostnader för försättandet i konkurs även om gälde- 2 kap. nären omedelbart medger ansökningen och handläggningen av kostnadsfrågan bör inte få fördröja ett konkursbeslut. Det är emellertid osäkert om rättens prövning av en borgenärs kostnadsanspråk är bindande för förvaltaren eller om denne senare kan framställa anmärkning mot anspråket. Det torde också råda viss osäkerhet om huruvida borgenären är skyldig att bevaka sin fordran på sådan fastställd kostnadsersättning. I avsaknad av särskilda regler därom torde en sådan skyldighet åvila borgenären.

För egen del anser jag det önskvärt att det i konkurslagen förs in bestämmelser om parternas ansvar för kostnader i samband med konkursansökningsförfarandet. Bestämmelser om detta har tagits upp i 238 i förevarande kapitel.

Det kan inte anses lämpligt att ålägga en borgenär skyldighet att framställa sitt krav på kostnadsersättning innan rätten avgör en konkursansökan. Borgenären saknar möjlighet att bedöma när ansökningen kan komma att avgöras och det skulle medföra onödig försening att ålägga rätten skyldighet att bereda borgenären tillfälle att inkomma med sitt kostnadsyrkande. I detta avseende passar således inte bestämmelserna i 18 kap, 14 & RB. Om däremot konkursansökningen ogillas bör gäldenären, om han begär ersättning för sina kostnader, vara skyldig att i enlighet med 18 kap. 14 & RB framställa sina anspråk innan handläggningen avslutas. Undantag från reglerna i 18 kap. 14 § RB bör därför göras endast såvitt avser borgenärs anspråk på ersättning.

Konkursansökan m.m. 1§ Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. I $ KLförslaget och 6 § KL.

I förhållande till KL har de ändringar vidtagits som betingas av att konkursdomarinstitutionen avskaffas.

Att ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud är närmast självklart. Även om man tolkningsvis kan komma fram till att ett sådant krav gäller utan uttrycklig reglering, delar jag kommitténs uppfattning att kravet bör framgå direkt av lagen. En bestämmelse i ämnet har förts in i första stycket andra meningen.

Enligt Stockholms tingsrätt bör forumfrågan övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det kan enligt tingsrätten sättas i fråga om 188

den generella hänvisningen till RB:s forumregler i mål om betalningsskyldighet alltid är ändamålsenlig. Dessa forumregler kan enligt tingsrätten 2 kap. medföra att en konkursansökan måste tas upp och prövas även i fall som avses i 10 kap. 3 och 4 §§ RB. Detta kan leda till att tingsrätten nödgas

handlägga en konkurs där varken gäldenären själv (3 och 4 §§) eller någon honom tillhörig egendom (4 §) finns här i riket. Detta anser tingsrätten vara en föga meningsfull uppgift.

Den fråga som tingsrätten har tagit upp rör närmast förutsättningarna för

att svensk domstol över huvud taget skall vara behörig att pröva en konkursansökan beträffande någon som saknar hemvist här i riket. Indirekt har dock regleringen av forum betydelse även för den frågan. Självfallet kan en konkursansökan mot den som har forum i landet endast med stöd av 10 kap. 3 eller 4 § RB mänga gånger vara meningslös. Som tingsrätten själv har påpekat finns det emellertid skäl som talar för att ett konkursförfarande ändå bör kunna anordnas här i landet i sådana fall. En konkurs kan vara nödvändig för att återvinning skall kunna ske (jfr

NJA 1980 s. 340) samt för att löneborgenärers intressen skall kunna tillgodoses genom ianspråktagande av lönegarantin. Dessutom kan näringsför-

bud under vissa förutsättningar åläggas den som är i konkurs (2 § lagen,

1986:436, om näringsförbud).

De praktiska nackdelar som den nuvarande ordningen kan medföra

torde aktualiseras endast undantagsvis. Det får som regel förutsättas att en borgenär inte lägger ned kostnader på att söka få en gäldenär som saknar

hemvist i Sverige försatt i konkurs här annat än när detta fyller någon praktisk funktion. Jag anser därför inte att det på de skäl som tingsrätten

har anfört finns anledning till någon överarbetning av forumreglerna.

I fråga om ansökningens innehåll gäller bl.a. reglerna i 33 kap. RB

angående skyldighet att lämna uppgifter av betydelse för delgivning (jfr 16 kap. 2 § första stycket).

2§

Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord. när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 2 § KL förslaget och 7 §& KL.

38 Görs ansökningen av gäldenären, bör till ansökningshandlingen bifogas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder

med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en dödsbodelägare om att boet skall försättas i konkurs, skall till ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har skett, uppgift om dagen därför. Har 189

postadress lämnas.

2 kap.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 3 & KL förslaget och 8 § KL,

frånsett att i mitt förslag kravet på att förteckningen skall ges in i två

exemplar har slopats.

Anledning för ett dödsbo eller en dödsbodelägare att ansöka om att

dödsboet skall försättas i konkurs kan vara att gäldenären har företagit

rättshandlingar som är återvinningsbara. Att även en enskild delägare kan vara taleberättigad följer av 18 kap. 1 a § ärvdabalken.

4§

Görs ansökningen av en borgenär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifogats denna

skall ges in i två exemplar.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 4 § KL förslaget och 9 §& KL.

5§

En ansökan skall avvisas, om den i de avseenden som avses i 3 eller 4 § eller i övrigt är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 5 & KLförslaget. Den motsvarar 10 § KL med det tillägget att det uttryckligen anges att ansökningen får avvisas bara om bristerna är sådana att ansökningen inte kan läggas till

grund för prövning i sak.

Om sökanden eller dennes ombud trots ett föreläggande därom inte förser ansökningshandlingen med underskrift, bör ansökningen avvisas.

6§ Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för en fordran får äga rum, skall detta godtas som stöd för behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att avgörandet inte får verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om

skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 § utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 § i samma kapitel. I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären

styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 6 § KL förslaget och 11 & KL.

Har verkställighet av skiljedomen inte sökts skall rätten bedöma huruvi- 190

da hinder mot verkställighet av skiljedomen föreligger. Har kronofogdemyndigheten prövat saken och funnit att hinder mot verkställighet inte 2 kap. möter kan vad som har förekommit i verkställighetsmålet åberopas i kon-

kursärendet, men rätten är inte bunden av kronofogdemyndighetens beslut (prop. 1980/81:84 s. 207).

I Hl $ andra stycket KL, som motsvarar tredje stycket i förslaget, sägs för närvarande att borgenären i övriga fall skall styrka fordringen. Detta uttryck syftar enbart på borgenärens behörighet att söka gäldenären i konkurs, dvs. att han har en fordran mot gäldenären. Uttrycket kan emel-

lertid felaktigt föranleda den uppfattningen att de exekutionstitlar som anges i förslagets första och andra stycken också alltid skall läggas till

grund för insolvensprövningen (jfr NJA 1981 s. 395). För att klargöra att så inte är fallet sägs i den nu förevarande paragrafens tredje stycke att

borgenären i andra fall än som avses i första och andra styckena skall

styrka sin behörighet att söka gäldenären i konkurs.

Bevisning om obestånd

78 En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 7 § KLförslaget och 2 § KL.

83 Om inte annat visas, anses en gäldenär vara insolvent, när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före

konkursansökningen har framgått att han saknat tillgångar till full betalning

av utmätningsfordringen. Detsamma gäller, om gäldenären har förklarat

sig ställa in sina betalningar.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 8 § KL förslaget och 3 & KL.

I förhållande till 3 § KL har i enlighet med KLförslaget gjorts den ändringen att ordet ”utmätning” ersatts med ”verkställighet enligt 4 kap.

utsökningsbalken”. Enligt 4 kap. 9 § i balken skall kronofogdemyndighe-

ten i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären

har utmätningsbar egendom. För att undersöka detta kan kronofogdemyn-

digheten använda flera olika metoder. En utmätningsförrättning hos gäl-

denären är en metod. Förhör med gäldenären och registerforskning är

andra metoder genom vilka det kan fastställas huruvida gäldenären har

utmätningsbara tillgångar. Den föreslagna formuleringen ansluter bättre än

den nuvarande till den ordning som sålunda gäller enligt utsökningsbalken.

Utgångspunkten för beräkning av sexmånadersfristen är dagen för ut-

mätningen eller, om utrmätning inte ägt rum, den dag då kronofogdemyndigheten bedömer att ytterligare undersökningar enligt 4 kap. 9 § utsök-

ningsbalken inte skall göras. Någon särskild bestämmelse om detta anser 191

form av en underrättelse enligt 6 kap. 26 § utsökningsförordningen (ett 2 kap. s.k. SUT-intyg) eller, om utmätning har verkställts, i samband med återredovisningen till borgenären.

Kommittén har också föreslagit att orden ”befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen” i 3 & KL byts ut mot ”befunnits helt eller delvis sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen””. Enligt min mening är emellertid den nuvarande ordalydelsen mer klargörande.

9§ En gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125), skall om inte annat visas anses insolvent, om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald.

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970: 428) får ske endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 9 & KL förslaget och 4 § KL.

Den i 4 § KL upptagna konkursgrunden är tillämplig beträffande gäldenär som är eller har varit bokföringsskyldig. Därmed avses emellertid endast bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Av 1§ tredje stycket jordbruksbokföringslagen (1979:141) anses nämligen följa att det inte är möjligt att tillämpa denna konkursgrund om gäldenären är bokföringsskyldig endast enligt jordbruksbokföringslagen. KL förslaget innebär inte någon ändring på denna punkt.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstads distrikt har hos justitiedepartementet begärt att 4 § KL ändras så att den kan tillämpas också i de fall då gäldenären är bokföringsskyldig enligt jordbruksbokföringslagen. Riksskatteverket (RSV), som tillstyrkt bifall till framställningen, har anfört:

”Flera kronofogdemyndigheter har till RSV uppgivit att man ser det som ett hinder, att staten inte får åberopa presumtionsgrunden för obestånd enligt 4 &$ KL vid ansökan om konkurs mot större jordbrukare. RSV anser att det i de flesta fall inte kan föreligga så stora svårigheter att i skatteindrivningen mot jordbrukare verkställa den utredning, som kan visa om skäl föreligger för en konkursansökan eller inte. Emellertid har utvecklingen på jordbrukets område lett till bl.a. att allt större enheter tillskapas med omfattande affärsförhållanden. Det kan ofta iakttas att lånebilden och säkerhetsarrangemangen p.g.a. stordrift för t.ex. mjölk- och köttproduktion är komplicerad. Kronofogdemyndigheten kan bli tvungen att lägga ner ett omfattande arbete för att få en bild av de restförda jordbrukarnas ekonomiska förhållanden. Antalet restförda jordbrukare har också under senare år ökat.

Som en jämförelse kan nämnas att ett avsevärt antal mindre aktiebolag 192

och andra näringsidkare är bokföringsskyldigä enligt bokföringslagen. Mot

dessa småföretagare kan man sålunda använda förfarandet med betalnings- 2 kap. uppmaning enligt 4 § KL. Det bör också påpekas att förutom bokföringsskyldiga även jordbrukare kan få företagsinteckning i sin näringsverksamhet.

Med hänsyn till det nyss anförda samt i syfte att få till stånd den snabba handläggning, som många gånger är behövlig i de fall fråga om konkurs uppkommer, vill RSV tillstyrka den framställning kronofogdemyndigheten

i Kristianstad ingivit till departementet.”

Kronofogdemyndigheterna i Linköping och Uddevalla distrikt samt För-

eningen Sveriges kronofogdar har i sina yttranden över konkurslagskommitténs slutbetänkande framfört samma begäran.

För egen del vill jag först erinra om att den nu ifrågavarande presum-

tionsgrunden för obestånd ursprungligen var tillämpbar endast på köpmän.

Det ansågs angeläget att personer, som t sin förvärvsverksamhet fortlö-

pande ingick förbindelser, med tanke på borgenärernas säkerhet, snabbt

kunde försättas i konkurs. Denna aspekt har numera kommit i skymundan

men presumtionsgrunden används ofta när staten är sökande borgenär.

Fördelen med detta är att borgenären inte behöver genomföra någon

undersökning av gäldenärens förhållanden, något som beträffande gäldenärer med omfattande verksamhet kan vara både kostsamt och tidskrä-

vande.

För att presumtionsgrunden i 4 § KL skall få åberopas krävs inte att den ifrågavarande skulden har uppkommit i den bokföringspliktiga rörelsen.

Enligt jordbruksbokföringslagen är varje enskild person som äger eller

brukar en jordbruksfastighet skyldig att ordna sin bokföring på det sätt

som anges i lagen. Lagen är säledes tillämplig också i de fall då personer med en helt annan yrkesinriktning äger en mindre jordbruksfastighet. Presumtionsgrunden skulle alltså kunna bli tillämplig beträffande personer, vars ekonomiska omständigheter markant avviker från företagarens, om den utvidgas till att gälla fall då bokföringsskyldighet föreligger endast enligt jordbruksbokföringslagen.

Enligt 1 § andra stycket jordbruksbokföringslagen behöver lagens bestämmelser om årsbokslut inte tillämpas av näringsidkare i vars verksamhet den årliga bruttoomsättningen understiger ett gränsvärde motsvarande 20 gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller under den sista månaden av räkenskapsåret. Endast den enskilde jordbrukare vars bruttoomsättning för närvarande överstiger 466 000 kr. behöver alltså upprätta exempelvis resultat- och balansräkningar.

Det får antas att det är med avseende på dessa jordbrukare som olägenheterna av att inte kunna utnyttja presumtionsgrunden i 4 & KL för en konkursansökan gör sig mest gällande. Detta talar för att man skulle kunna införa en möjlighet att använda bokföringsskyldigheten enligt jordbruksbokföringslagen som presumtionsgrund, om man begränsar sig till denna kategori.

Det är emellertid förenat med stora praktiska svårigheter att konstatera

huruvida en jordbrukare verkligen är skyldig att upprätta årsbokslut enligt bestämmelserna i jordbruksbokföringslagen. Den praktiska nyttan av en 193 bestämmelse i ämnet minskar därmed. Härtill kommer att 1980 års före- 13 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 90

tagsskattekommitté i delbetänkandet (SOU 1984:70) Staketmetoden före- = Prop. 1986/87:90

slår bl.a. att jordbruksbokföringslagen avskaffas och dess bestämmelser 2 kap. tas in i en reviderad bokföringslag. Kommitténs förslag skall ses mot bakgrund av kommitténs principförslag om ett nytt beskattningssystem för enskilda näringsidkare. Genomförs förslagen, vilket kan beräknas ske

tidigast år 1989, kommer förutsättningarna relativt snart efter den nya konkurslagens ikraftträdande att avsevärt förändras.

Sammanfattningsvis anser jag därför att det för närvarande inte föreligger tillräckligt starka skäl för att föreslå en sådan ändring av den aktuella

presumtionsgrunden för obestånd som RSV och vissa kronofogdemyn-

digheter har begärt.

I mitt förslag har uttryckligen angetts att bestämmelserna är tillämpliga i

fråga om den som varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. För att klargöra att bokföringsskyldigheten skall ha förelegat någon gång under en tidsrymd av ett år närmast före konkursansökningen har ordalydelsen

dessutom jämkats något (jfr NJA 1977 s. 467).

Konkurshinder

10 §

En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären,

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande,

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man. |

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 10 & KLförslaget och 5 §& KL.

Säkerhetsåtgärder

118 Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med

skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätten, om det finns

särskild anledning, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvak-

tan på att ansökningen prövas.

I fråga om en sådan säkerhewsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvar-

stad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken, om inte något annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap.

15 § andra stycket utsökningsbalken. Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 11 § KL förslaget och 14 a § KL.

12 § Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en 194

skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten. om det finns särskild anledning till det, förbjuda gäldenären att

2 kap.

resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant reseförbud meddelas, får i samband därmed eller senare gäldenären åläg-

gas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräck-

ligt med ett reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på den styrelseledamot, verkställande direktör, bolagsman och likvidator som

har avgått eller entledigats senare än ett är före den dag då konkursansök-

ningen kom in till tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 5, 6 och 8 §§ rättegångsbalken, om inte något

annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 12 § KL förslaget och

14 b SKL.

Vissa av de bestämmelser i KL som rör gäldenären anses i fall då

gäldenären är en juridisk person tillämpliga på dem som enligt vanliga

associationsrättsliga regler är ställföreträdare för gäldenären medan andra bestämmelser bara tar sikte på fysiska personer. Någon uttrycklig reglering av detta finns inte utan sammanhanget får avgöra. Bestämmelserna om tvångsmedel anses tillämpliga på ställföreträdare för juridiska perso-

ner. Till skillnad från det till lagrådet remitterade lagförslaget har här tagits

upp en bestämmelse i första stycket tredje meningen för fall då gäldenären

inte har något pass. I den situationen kan rätten meddela ett förbud mot att

pass utfärdas för honom.

Bestämmelserna om reseförbud och häktning skall enligt 14 b§ KL

tillämpas också på vissa förutvarande ställföreträdare, nämligen styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom in till konkursdo-

maren.

Om konkursgäldenären är ett handelsbolag eller ett kommanditbolag bör

enligt min mening reglerna tillämpas också på en tidigare bolagsman. Det

andra stycket har utformats i enlighet härmed. En motsvarande ändring

föreslås i 6 kap. 13 §.

Rättens beslut enligt första stycket medför inte i sig att den berörde är förhindrad att skaffa sig ett nytt pass. Av 6 § passlagen (1978:302) följer emellertid att en person normalt sett är berättigad att erhålla endast ett pass. Passmyndigheten har vid sin prövning av en passansökan alltid tillgång till information om huruvida pass finns utfärdat för sökanden. För

ätt trots det kunna erhålla ett nytt pass måste i praktiken den passökande sanningslöst vid ansökningen lämna uppgift om att hans tidigare pass har förkommit. Den sökande gör sig därmed skyldig till osann försäkran.

Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. Om den som har ålagts reseförbud anser sig ha starka skäl för att lämna landet, drar han sig förmodligen inte för att sanningslöst intyga att det tidigare passet har förkommit.

Reseförbud enligt RB utgör uttryckligen hinder mot bifall till en passan- — Prop. 1986/87:90

sökan (7 § 3 passlagen). Rätten är skyldig att underrätta den lokala polis- = 2 kap. myndigheten om ett sådant beslut (23 a § passförordningen, 1979:664).

Hos myndigheten registreras uppgiften på ett sådant sätt att den är lätt tillgänglig för alla polismyndigheter. Motsvarande bör enligt min mening gälla också för reseförbud enligt konkurslagen när gäldenären i det sammanhanget ålagts att lämna ifrån sig sitt pass. Det sagda tar sikte säväl på

beslut som meddelas under konkursansökningsstadiet som senare under konkursen meddelade beslut. Vad som har sagts nu bör gälla även ett beslut varigenom förbud att utfärda pass för gäldenären har meddelats.

Vad som nu har sagts medför behov av ändringar i bl.a. passlagen (se avsnitt 4.23).

138 Frågor om säkerhetsåtgärder enligt 11 eller 12 § tas upp på begäran av en

borgenär. Innan rätten meddelar beslut i frågan skall gäldenären ges tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske.

Rätten får hålla förhandling för prövning av fråga om säkerhetsåtgärd.

Till förhandlingen skall gäldenären och borgenären kallas. Kallelserna bör delges.

Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 10 § tredje stycket och 11 8.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån

sig sitt pass skall delges gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 13 & KLförslaget och motsvaras av 14 c § KL.

Enligt 14 c § KL krävs inte förhandling för prövning av en fråga om

säkerhetsåtgärd. Som anförs i anslutning till 6 kap. 11 § bör emellertid förhandling i princip vara obligatorisk vid prövning av frågor om häktning under konkurs. Detsamma bör då gälla även under konkursansökningssta-

diet.

Andra stycket sista meningen har tillkommit på förslag av lagrådet. Jag får angående motiven för denna bestämmelse hänvisa till 15 kap. 4 §. Även

det tredje stycket. som i lagrådsremissen utgjorde en del av det andra

stycket, har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Skälen för den ändringen liksom innebörden av de nya reglerna framgår under 6 kap.

11 §.

Prövning av konkursansökan m.m.

14 8

Upptas en gäldenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökning-

en.

Gäldenärens konkursansökan skall dock prövas vid en förhandling, om

1. det med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan

anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens

insolvens eller 196

2. ansökningen avser ett dödsbo som inte står under förvaltning av

boutredningsman och ansökningen inte har gjorts av samtliga delägare. 2 kap. Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast

inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären kallas. I fall som avses i andra stycket 2 skall även de dödsbodelägare som inte har biträtt ansökningen kallas. Ansökningen kan prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen. I kallelsen skall han upplysas om detta.

En konkursansökan som avses i andra stycket 2 skall förklaras vilande,

om det görs en framställning om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Om dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman, förfaller konkursansökningen.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 14 & KL förslaget och motsvaras av 12 § KL. Det tredje stycket motsvarar närmast 15 § första

stycket KL. ] paragrafen behandlas förfarandet när en gäldenär själv ansöker om att bli försatt i konkurs. 1 förhållande till KL har gjorts de ändringar som betingas av att konkursdomarinstitutionen avskaffas. Sålunda har före-

skriften att en ansökan under vissa omständigheter skall hänskjutas till rätten slopats och ersatts med bestämmelser att ansökningen i motsvaran-

de fall skall prövas vid en förhandling. De särskilda bestämmelserna i

tredje stycket motsvaras av 15 § första stycket första meningen KL. Inte heller i detta avseende innebär förslaget någon förändring i sak.

Fjärde stycket första meningen saknar direkt motsvarighet i såväl KL som KLförslaget. För närvarande gäller enligt 12 § andra stycket andra meningen KL att en egen konkursansökan av ett dödsbo förfaller om dödsboets egendom avträds till boutredningsmannaförvaltning på grund av en framställning som har gjorts senast då konkursansökningen prövas. Enligt Stockholms tingsrätt är det omöjligt att i förväg veta om en inkom-

men ansökan om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av

boutredningsman senare kommer att bifallas. I den situationen har det enligt tingsrätten förekommit att konkursansökningen har förklarats vi- Jande 1 avvaktan på rättens prövning av den andra ansökningen.

Det finns anledning att till en början påpeka att det numera inte är självklart att en konkursansökan skall förfalla om dödsboets förvaltning

avträds till boutredningsman. Som framhållits i anslutning till I kap. 3 §

har dödsbodelägarna numera i princip inget ansvar för den dödes skulder. Det saknas alltså anledning att som tidigare avträda förvaltningen av

dödsboets egendom till boutredningsman (eller till Konkurs) för att befria

dödsbodelägarna från detta ansvar. En konkursansökan kan emellertid

betingas av andra skäl, exempelvis för att kunna utnyttja möjligheten att väcka talan om återvinning. Även i ett sådant fall kan det finnas skäl att låta konkursansökningen stå tillbaka till förmån för en ansökan om bo-

utredningsman. Boutredningsmannens arbete kan utföras utan att kon-

kurslagstiftningens omfattande regelsystem behöver tillämpas. Det ligger också i dennes uppdrag bl.a. att träffa överenskommelser med den dödes

borgenärer om inte boet räcker till full betalning av fordringarna. Det får

därefter ankomma på boutredningsmannen att vid behov ansöka om att

dödsboet försätts i konkurs, varvid hans uppdrag förfaller enligt 19 kap. 7 § ärvdabalken.

Avsikten med nuvarande ordning torde vara just den som tingsrätten antytt, nämligen att den slutliga prövningen av konkursansökningen skall 2 kap.

anstå till dess en ansökan om att avträda boets egendom till boutrednings-

man har prövats slutligt. Först om prövningen leder till bifall av den senare ansökningen, skall konkursansökningen anses förfallen. Jag anser att detta

bör framgå klart av lagtexten, särskilt som en vilandeförklaring kan sägas

stå i strid mot bestämmelsen i första stycket att en ansökan skall prövas genast. Det fjärde stycket har utformats i enlighet härmed.

15 §

En kallelse som avses i 14 § tredje stycket skall delges. Kallelsen får delges

enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) endast om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgiv-

ning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är

skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 15 & KLförslaget och mot-

svaras av 13 § tredje stycket andra och tredje meningarna KL jämförda

med 15 § andra stycket KL. På förslag av lagrådet inleds första stycket med en bestämmelse om att

delgivning skall ske (jfr under 15 kap. 4 §). I 16 § finns bestämmelser om förhandling inför rätten med anledning av en borgenärs konkursansökan. Borgcenären och gäldenären skall enligt paragrafen kallas till förhandlingen.

117 § första stycket föreskrivs att i fråga om kallelser enligt 16 § tillämpas

15 8. Det innebär att även kallelser enligt 16 § till såväl borgenären som

gäldenären skall delges.

16 § Upptas en borgenärs konkursansökan, skall rätten sätta ut en förhandling

för prövning av ansökningen.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. Parterna skall i

kallelsen upplysas om den i 19 § föreskrivna påföljden av att part uteblir.

I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursan-

sökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandlingen ändå skall hållas.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 2 kap. 16 § KLförslaget och

motsvaras närmast av 13 § första stycket KL samt i viss mån också av 15 8

första stycket KL.

I förhållande till KL har gjorts de ändringar som betingas av att konkursdomarinstitutionen avskaffas. Ansökningen skall alltid prövas av rätten, i

första hand vid en förhandling. Om gäldenären medger ansökningen, skall 198

emellertid enligt 18 § rätten normalt pröva ansökningen utan förhandling. Behöver inte förhandling hållas, skall en redan utsatt förhandling ställas in 2 kap. (se vidare 18 §).

Särskilda skäl att hålla förhandling senare än inom två veckor kan vara bl.a. förutsebara delgivningssvårigheter eller att gäldenären behöver längre rådrum, t.ex. om han vistas utomlands eller om hans ekonomiska förhållanden är svårbedömda. Att kallelserna skall delges följer av 17 § jämförd med 15 8.

Enligt kommittéförslaget skall gäldenären anmodas att lämna de upplysningar som är av betydelse för valet av handläggningsform. I det enhetliga förfarandet behövs inte en sådan bestämmelse. Enligt min mening saknas också skäl för att ålägga gäldenären skyldighet att i detta skede lämna upplysningar som belyser behovet av bevakningsförfarande. Det är förvaltaren som i första hand har att ta ställning till denna fråga och beslut i frågan behöver inte fattas förrän det finns ett tillfredsställande underlag för bedömningen. Normalt kan beslutet fattas vid edgångssammanträdet.

17 § I fråga om kallelser enligt 16 § tillämpas 15 §. Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 § delgivningslagen (1970:428), får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under särskild vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 17 & KLförslaget. Det första stycket motsvaras närmast av 13 § tredje stycket och 15 § andra stycket KL samt det andra stycket av 13 § fjärde stycket KL.

För närvarande gäller enligt 13 § fjärde stycket KL att konkursdomaren, om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall tillse att gäldenärens egendom sätts under säker vård. Kostnaden skall betalas av borgenären. Kommittén föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser (2 kap. 17 § andra stycket KLförslaget).

Enligt Stockholms tingsrätt kan tillämpningen av 17 § andra stycket KLförslaget avsevärt fördröja handläggningen av en konkursansökan. Eftersom borgenärens kostnad för vården i dag utgör en rättegångskostnad i konkursansökningsmålet, kan beslutet inte meddelas förrän dels den person som har förvaltat egendomen har framfört sina ersättningsanspråk och dels borgenären beretts tillfälle att yrka ersättning för sin rättegångskostnad. Tingsrätten ifrågasätter också om det är nödvändigt att gäldenärens egendom sätts under säker vård i fall då delgivning sker genom ” spikning” på grund av att gäldenären undandrar sig delgivning utan att ha avvikit från sitt hemvist.

Som anförts 1 anslutning till kapitelrubriken förordar jag att regler om ansvaret för rättegångskostnader införs i lagen (2 kap. 23 §). Enligt de föreslagna reglerna behöver en borgenär för att få göra sin fordran på ersättning för rättegångskostnader gällande i konkursen med förmånsrätt enligt 10 § förmäånsrättslagen (1970:979) inte framställa sina anspråk innan 199

rätten meddelar konkursbeslutet. Med en sådan ordning torde beslut med

anledning av själva konkursansökningen kunna meddelas utan tidsutdräkt. 2 kap.

Beträffande tingsrättens andra påpekande angående behovet av att i

avsedda fall sätta egendomen under säker vård vill jag framhålla att be-

stämmelsen är av gammalt datum och skall ses mot bakgrund av delvis andra delgivningsbestämmelser och av att möjligheten att förordna om

kvarstad då inte fanns.

Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen är förhållandena typiskt

sett sådana att det finns anledning att befara att gäldenären inte lojalt

kommer att medverka vid ett eventuellt konkursförfarande. Det finns då risk för att sådan gäldenären tillhörig egendom som påträffas inte kommer

att skötas av gäldenären på ett sådant sätt att dess värde består. Ibland kan

då förutsättningar för kvarstad föreligga men detta är inte alltid fallet.

Möjligheten att i denna situation sätta gäldenärens egendom under säker vård bör därför behållas. Det bör emellertid överlämnas åt rätten att i varje enskilt fall avgöra om sådan vård kan fylla någon praktisk funktion.

Jag förordar alltså att den nuvarande skyldigheten att sätta egendomen

under säker vård ersätts med en möjlighet för rätten att förordna om sådan

vård. Det förutsätts att i första hand den ansökande borgenären lämnar upplysningar om behovet av sädan vård. Även tillsynsmyndigheten kan

emellertid ha kännedom om förhållanden som inverkar på rättens bedöm-

ning. Uttrycket ”säker vård” har bytts ut mot ”särskild vård” utan att

någon saklig förändring är avsedd.

18 §

Om gäldenären före förhandlingen medger en borgenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner att det finns särskilda skäl mot antagandet att gäldenären är insolvent, skall konkursansökningen dock prövas vid förhandlingen. Rätten skall genast underrätta gäldenären om detta.

Behöver frågan om att försätta gäldenären i konkurs inte prövas vid förhandlingen, skall denna ställas in och borgenären genast underrättas om detta.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 2 kap. 18 & KL förslaget och motsvaras närmast av 14 § första stycket KL. I förhållande ull KL har vidtagits de ändringar som betingas av den nya

formen för handläggning av konkursansökningar. I det tredje stycket har — efter påpekande av Svea hovrätt — i förtydligande syfte införts den i och

för sig naturliga regeln att rätten i den angivna situationen skall ställa in den utsatta förhandlingen.

19.8¶Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om inte

gäldenären medger ansökningen.

handlingen.

2 kap.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 19 § andra och tredje styckena KL förslaget. Den motsvarar 16 § första och andra styckena KL.

Av 16 kap. 2 och 3 8§ framgår bl.a. att rätten vid förhandlingen normalt sett är domför med en lagfaren domare och att RB:s regler om huvudförhandling i tvistemål i princip skall tillämpas.

20 § En förhandling där frågan om att försätta gäldenären i konkurs skall prövas får skjutas upp på parts begäran när det finns särskilda omständigheter. Uppskov får dock inte utan synnerliga skäl meddelas, om sökanden motsätter sig det. Endast om det är nödvändigt får uppskovet göras längre än fyra veckor.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 20 & KLförslaget och 16 § tredje stycket KL.

218 Om flera konkursansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökan som kom in först.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 21 §& KLförslaget och 17 § KL.

228 En konkursansökan får inte återkallas sedan beslut om konkurs har meddelats. Aven om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan. skall dock högre rätt upphäva beslutet, om gäldenären efter att ha överklagat visar att han är solvent.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 22 8 KL förstaget och 18 & KL.

238 I fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Bestämmelsen i 18 kap. 2 § skall dock inte tillämpas. Borgenären får utan hinder av 14 8 samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på ersättning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordringar.

Paragrafen, som i förhållande till det remitterade förslaget jämkats något på förslag av lagrådet, är ny. Den saknar också motsvarighet i KLförsla- 201

get. Motiven för att nu införa regler om parternas kostnader i samband

med prövning av en konkursansökan har redovisats under kapitelrubriken. 2 kap.

Huvudregeln att 18 kap. RB gäller i tillämpliga delar står i överensstämmelse med vad som anses gälla redan i dag. Detta innebär bl.a. att en part har rätt till ersättning för samma kostnader som i vanliga tvistemål, t.ex. för ansökningsavgift, juridiskt biträde och inställelsekostnader. Hänvisningen avser emellertid även de formella reglerna i 18 kap. RB. Av naturli-

ga skäl är frågan om rättegångskostnader aktuell endast när ansökan görs

av en borgenär.

I andra meningen har för tydlighets skull uttryckligt undantag gjorts för

tillämpning av kvittningsregeln i 18 kap. 2 §& RB. Den bestämmelsen skulle annars kunna läsas så att den och inte 18 kap. 1 § skulle vara huvudregel i

konkurssammanhang.

Av tredje meningen framgår att en borgenär — vid bifall till konkursansökningen — inte behöver framställa sitt anspråk på kostnadsersättning

innan handläggningen avslutas. Det räcker att han gör anspråket gällande i

konkursen antingen genom bevakning eller formlöst. Konkursansöknings-

kostnaderna skall alltså i princip behandlas på samma sätt som andra

konkursfordringar. En borgenär som vill ha ersättning för rättegångskostnader i ansökningsförfarandet måste göra anspråket gällande genom be-

vakning eller på annat sätt, oavsett om rätten meddelat beslut i ersättnings-

frågan eller inte.

I samband med lagrådsremissen framhöll jag vidare att om rätten har meddelat beslut om ersättning för rättegångskostnader, detta beslut inte är

bindande för förvaltaren och övriga borgenärer utan kan angripas genom t.ex. anmärkning mot bevakning. Jag angav vidare att någon uttrycklig bestämmelse om detta inte torde behövas.

Lagrådet vänder sig mot detta uttalande och anför bl.a. att med uttalan-

det torde åsyftas att rättens beslut på sin höjd har bevisverkan när det

gäller att fastställa utdelningsberättigat belopp.

Lagrådet har ytterligare framhållit att det av allmänna regler om domstolsavgörandens rättskraft torde följa att en före konkursen meddelad och

lagakraftvunnen dom varigenom gäldenären har ålagts betalningsskyldighet gentemot en borgenär är att lägga till grund för borgenärens rätt att erhålla utdelning i konkursen, såvitt angår fordringens giltighet och storlek (se Welamson, a.a. s. 290, not 6). Detta gäller enligt lagrådet också en

förpliktelse att betala rättegångskostnader. En reservation bör dock göras för möjligheten att i speciella fall påkalla återvinning. Den angivna principen får, i avsaknad av positivt lagstöd för motsatsen, anses tillämplig även på ett beslut av rätten i anslutning till ett konkursbeslut att tillerkänna

borgenären gottgörelse för konkursansökningskostnader. Den aktuella be-

stämmelsen i tredje meningen innefattar knappast något sådant stöd. Lag-

rådet anser för sin del att det inte finns tillräckligt behov av en regel av innebörd att rättens beslut i kostnadsfrågan endast skulle ha bevisverkan när kostnadsanspråket görs gällande i konkursen. Det kan härvidlag anmärkas att enligt uttalanden i litteraturen (Ekelöf, Rättegång III, fjärde

upplagan, 1980, s. 176 f) rätten utan särskilt yrkande från gäldenärens sida torde kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Att ersättningsbeslu- 202

att borgenären är befriad från att bevaka sin fordran, när bevakningsförfa- 2 kap.

rande är anordnat. För egen del kan jag hålla med lagrådet om att avgörandet i kostnadsfrå-

gan har rättskraft i förhållandet mellan sökande borgenär och gäldenären. Huvudprincipen måste också vara att beslutet i kostnadsfrågan binder

även övriga borgenärer. Jag vill emellertid inte utesluta att frågan någon gång kan bedömas annorlunda, om beslutet grundas enbart på ett medgi-

vande av gäldenären.

Om en borgenärs konkursansökan ogillas, måste eventuella ersättnings-

anspråk från gäldenärens sida prövas samtidigt. I det fallet måste på

vanligt sätt krävas att gäldenären framställer sitt kostnadsanspråk innan

handläggningen avslutas. Borgenären skall beredas tillfälle att yttra sig över anspråket.

En särskild fråga är hur den situationen skall behandlas i rättegångskostnadshänseende att flera borgenärer var för sig gjort konkursansökan och gäldenären försatts i konkurs på grund av en av ansökningarna. Enligt vad

som uttalades i samband med 1975 års reform borde även de övriga

borgenärerna då betraktas som vinnande parter (prop. 1975:6 s. 182). Motsvarande gäller för det fallet att en eller flera borgenärer gjort kKonkursansökan och gäldenären försätts i konkurs på senare egen ansökan. Jag kan för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Att uttryckligen reglera hur kostnadsfördelningen skall ske i de olika situationer som kan bli aktuella är emellertid vanskligt. Man bör sålunda knappast betrakta en

borgenär som vinnande part om hans ansökan, om den hade prövats, skulle ha ogillats därför att exempelvis något konkurshinder enligt 2 kap.

10 § förelåg. Borgenären kanske inte heller var behörig att ansöka om

gäldenärens försättande i konkurs.

Även gäldenären kan ha kostnader i samband med att han själv ansöker

om att bli försatt i konkurs. I den mån gäldenären själv har betalt sådan

kostnad berör denna inte Kkonkursboet. En fordran som har uppkommit för t.ex. en advokat som biträtt gäldenären i samband med ansökningen får behandlas på samma sätt som andra fordringar som kan göras gällande i konkursen.

Den nya bestämmelsen föranleder behov av ändring av rättshjälpslagens (1972:429) regler om motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp (se avsnitt 4.7).

Åtgärder vid konkursbeslut m.m.

24 §

När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären

skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde),

2. snarast utse förvaltare,

3. kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

ga borgenärer till edgångssammanträdet.

2 kap.

Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 23-25 §§ KLförslaget. Första stycket 1 motsvaras närmast av 19 § första stycket KL. Punkten 2 motsvaras närmast av 45 § och 185 a & första stycket KL. Punkten 3 motsvaras närmast av 19 § tredje stycket KL samt 18 § första stycket 2 och 25 § första stycket KF. Det andra stycket har sin motsvarighet i 18 a § andra stycket och 19 § andra stycket KL. Det tredje stycket är nytt.

Regleringen av rättens åtgärder i samband med ett konkursbeslut förenklas avsevärt med det enhetliga konkursförfarandet. Sålunda behöver rätten inte fatta beslut om handläggningsform etler om bevakningstider. I

första stycket anges de beslut som rätten alltid måste fatta i samband med

konkursbeslutet. :

Punkten 1. Enligt 19 § första stycket KL skall konkursdomaren omedelbart bestämma tidpunkten för det första borgenärssammanträdet i en ordi-

när konkurs. I en mindre konkurs behöver konkursdomaren däremot inte

fatta beslut om tidpunkten för det s.k. edgångssammanträdet förrän bouppteckningen har kommit in (185 d § första stycket KL). Bouppteck-

ningen skall tillställas konkursdomaren senast en månad från konkursbeslutet och edgången får inte äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) redogjort för mina

motiv att utmönstra begreppet första borgenärssammanträde ur konkurslagen. Jag har därvid föreslagit att det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed genomgående betecknas edgångssammanträde.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4) bör edgångssammanträdet normalt äga rum tidigast en och senast två månader från konkursbeslutet. Det är givet att det i inledningen av en konkurs kan föreligga svårigheter att rätt bedöma den tid som förvaltaren behöver för att upprätta bouppteckningen. Motsvarande svårigheter föreligger i dag i ordinär konkurs. Sammanträdet bör givetvis hållas så snart som möjligt men om rätten saknar information om boets omfattning och beskaffenhet

är det bättre att ta till något i överkant än tvärtom. Endast om det står klart

att boets beskaffenhet och omfattning gör det nödvändigt bör edgångssam-

manträdet läggas senare än två månader efter konkursbeslutet. Jag får

vidare hänvisa till specialmotiveringen till 6 kap. 4 §.

Punkten 2. För närvarande gäller att konkursdomaren i en ordinär kon-

kurs utan dröjsmål och efter att ha hört tillsynsmyndigheten skall utse en interimsförvaltare som har till uppgift att handha förvaltningen av boet till dess slutlig förvaltare har utsetts vid det första borgenärssammanträdet (45 & KL). I mindre konkurs skall konkursdomaren genast efter samråd med tillsynsmyndigheten utse förvaltare (185 a & KL). Det är naturligtvis av största vikt att boets egendom så snart som möjligt

omhändertas av en förvaltare. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.2.2) förordat att systemet med interimsförvaltare slopas. Det är naturligt-

vis ändå viktigt att rätten så snart som möjligt utser förvaltare. Helst bör

kan emellertid behöva viss tid för att överväga förvaltarvalet. I punkt 2 har 2 kap. därför angetts endast att rätten skall utse förvaltare snarast.

Med rätten avses i detta sammanhang alltid den tingsrätt vid vilken ansökan först har prövats, även om konkursbeslutet har meddelats av högre rätt.

Att rätten alltid skall höra tillsynsmyndigheten innan förvaltare utses framgår av 7 kap. 3 § och behöver därför, som lagrådet påpekar, inte särskilt anges här. Punkten 3. Av 198 tredje stycket KL och 17 § första stycket KF

framgår att gäldenären snarast skall kallas till det första borgenärssamman-

trädet. I denna punkt anges att rätten till edgångssammanträdet skall

särskilt kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den bor-

genär som har ansökt om gäldenärens försättande i konkurs. Vilka som

skall särskilt underrättas om sammanträdet bör däremot framgå av den nya konkursförordning som jag avser att lägga fram i samband med den nya

lagens ikraftträdande. Att övriga borgenärer kallas genom kungörelsen om konkursbeslutet följer av det andra stycket.

Enligt andra stycket skall konkursbeslutet genast kungöras. Bestämmel-

ser om det närmare innehållet i kungörelsen bör meddelas i konkursförord-

ningen. Enligt 15 kap. I $ första stycket skall kungörelse liksom för närvarande ske enligt den s.k. breda principen, dvs. kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning. I överensstämmelse med

kommitténs förslag föreslås att uppgift om rättens beslut om i vilka tidning-

ar annonsering av kungörelser fortsättningsvis kommer att ske inte skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet (se avsnitt 2.9.4). Genom kungö-

relsen kallas borgenärerna till edgångssammanträdet. Detta bör framgå av

kungörelsen.

Beträffande innehållet i övrigt i kungörelsen kan anmärkas följande.

Enligt KF behöver förvaltarens namn inte föras in i kungörelsen. Anled-

ningen är att kungörelsen ibland måste utfärdas innan förvaltare har utsetts. Riksskatteverket (RSV) hävdar, med instämmande av ett flertal kronofogdemyndigheter, att uppgift om förvaltarens namn och adress bör tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Detta sker enligt RSV redan nu

på flera håll. Enligt RSV leder den nuvarande ordningen till att tillsyns-

myndigheterna kontaktas av borgenärer som önskar upplysningar om konkursen. Myndigheterna saknar på det stadiet helt kännedom om konkursen. Även Sveriges advokatsamfund har berört denna sak i sitt remissvar. Samfundet anser att de berörda borgenärerna bör lämnas information om

konkursen, inte av förvaltarna utan av konkursdomstolen.

Borgenärernas behov av information torde vara störst i konkursens

inledande skede. De vill då få information främst om möjligheterna att

erhålla utdelning i konkursen. Jag anser därför att kungörelsen bör innehål-

la uppgift om i vad mån tillgångarna i boet kan antas förslå till utdelning till

borgenärerna. Kan den frågan ännu inte bedömas, bör uppgift i stället lämnas om detta.

I övrigt torde förvaltaren vara den som i inledningsskedet — frånsett

gäldenären — vet mest om boet. Det är därför ofrånkomligt att uppgiften

givetvis att förvaltaren ger någon annan inom sin kontorsorganisation 2 kap. uppgiften att faktiskt besvara förfrågningar från borgenärerna. Jag anser därför att även uppgift om den utsedde förvaltaren om möjligt bör tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Om förvaltaren inte kan utses omedelbart får emellertid inte den omständigheten medföra att kungörelsen fördröjs. Uppgifterna om förvaltaren får i sådana fall avvaras. På den punkten kan ju borgenärerna lätt skaffa sig information hos rätten.

På förslag av lagrådet anges i ett nytt tredje stycke att kallelsen till gäldenären skall delges. Angående motiven till denna bestämmelse hänvisas till specialmotiveringen under 15 kap. 4 §. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att påpeka att den omständigheten att gäldenären inte går att delge kallelsen till edgångssammanträdet inte utgör något hinder mot ett beslut om tvångsåtgärder mot honom. Föreskrifter om förfarandet vid prövning av tvångsåtgärder finns i 6 kap. 10 §.

25 § Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, skall tingsrätten genast kungöra den högre rättens beslut. Egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 27 & KLförslaget och 26 § KL. Av lagtexten framgår att det är tingsrätten som skall kungöra även den högre rättens beslut.

Vad som utgör konkurskostnader framgår av 14 kap. I $. Bestämmelsen i andra meningen är givetvis inte tillämplig i fråga om rättegångskostnader i samband med prövningen av en konkursansökan (fr 2 kap. 23 §).

Stockholms tingsrätt har ifrågasatt om regeln att boet skall betala konkurskostnaderna i dessa fall verkligen är rättfärdig. Enligt tingsrätten är det inte rimligt vare sig att gäldenären skall behöva betala kostnaderna när han felaktigt har försatts i konkurs eller att förvaltaren blir utan ersättning för sitt arbete, om boets egendom inte förslår till betalning av denna. Tingsrätten anser att frågan om konkurskostnader vid upphävda konkursbeslut bör utredas närmare och eventuellt regleras särskilt i det nya konkurskostnadskapitlet. Enligt tingsrätten är den rimligaste lösningen att den konkurssökande borgenären får ersätta kostnaderna.

För egen del vill jag framhålla följande. En konkursförvaltare måste givetvis, alldeles oberoende av om talan förs mot konkursbeslutet, genast omhänderta boet och vidta alla de förvaltningsåtgärder som normalt är förenade med ett konkursutbrott. Förvaltaren bör emellertid relativt snart kunna bedöma huruvida gäldenärens förhållanden är sådana att konkursbeslutet kan verka tveksamt. Om gäldenären då har fört talan mot beslutet, är det naturligt att förvaltaren i avvaktan på utgången i högre rätt endast vidtar sådana förvaltningsåtgärder som är absolut nödvändiga.

Det kan naturligtvis ändå inträffa att konkurskostnader av icke obetydlig omfattning uppkommer. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå att den

nären är ju regelmässigt i den situationen att han inte får betalt för en 2 kap. fordran hos gäldenären. Det kan för borgenären vara svårt att bedöma om gäldenären är insolvent. Hart. ex. konkursbeslutet grundats på en presumtionsregel om insolvens, kan utgången i högre rätt bero på att gäldenären först då visar att han har tillgångar i sådan omfattning att grund för konkursbeslutet saknas. I den situationen bör givetvis gäldenären svara för kostnaderna.

Enligt min mening är gäldenären även i övriga fall närmast att svara för konkurskostnaderna, om konkursbeslutet upphävs i högre rätt. Gäldenärens vetskap om att han kan drabbas av ansvar för konkurskostnaderna bör förmå honom att redan i tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut. Det är givetvis ändå tänkbart att tingsrättens beslut i efterhand kan komma att framstå som materiellt felaktigt även mot bakgrund av vad som åberopades av gäldenären där. Med en annan reglering skulle man emellertid riskera att gäldenären är mindre aktiv än han bör vara i den situationen. Jag förordar därför att nuvarande ordning behålls på den punkten.

Överflyttning av en konkurs

26 § Om det sedan ett beslut om konkurs har meddelats finns synnerliga skäl för att handlägga konkursen på någon annan ort, kan rätten efter samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 28 & KL förslaget och 201 & KL.

Överflyttas konkursen, flyttas även tillsynen till tillsynsmyndigheten i det senare distriktet. Detta följer av förordningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs.

4.1.3 3 kap. Verkningar av konkurs I detta kapitel har sammanförts sådana bestämmelser som i olika avseen- 3 kap. den reglerar konkursbeslutets verkningar. Kapitlet upptar bestämmelser om gäldenärens rådighetsförlust (1 §) och undantag därifrån (2 §). Vidare anges (3 §) vilken egendom som ingår i konkursboet. I paragrafen sägs det bl.a. att den egendom som kan tillföras boet genom återvinning räknas till konkursboet. Bestämmelserna om återvinning har däremot intagits i ett särskilt kapitel, 4 kap. Särbestämmelser om gäldenärens lön finns i 4 § och i 5§ anges vilken egendom som gäldenären trots konkursen själv får behålla. Vad som skall ske om förvaltaren och gäldenären inte kan komma överens i frågor som avses i 4 och 5 §§ regleras i 6 §. Kapitlet avslutas med bestämmelser om utmätning vid konkurs (7 och 8 §§). om rättegång vid konkurs (9 &) och om förlikning (10 §).

I förhållande till 3 kap. KL förslaget avviker mitt förslag på två punkter. Bestämmelserna i 5 § har i KLförslaget sin motsvarighet i 6 kap. 14 &.

kunnat sammanföras till en paragraf (6 §). Vidare motsvaras 10 % av 8 kap. — 3 kap. 13 & KL förslaget. De bestämmelserna anser jag hör bättre hemma i förevarande kapitel.

De bestämmelser som har tagits upp i detta kapitel ansluter nära till vad som gäller nu. Kommitténs förslag har inte väckt någon kritik hos remissinstanserna i annat än formuleringsfrågor. Det stora flertalet bestämmelser

har genomgått genomgripande förändringar i samband med 1975 års konkurslagsreform (prop. 1975:6). Paragraferna har därför här lämnats i stort

sett okommenterade.

Gäldenärens förlust av sin rådighet

1§

Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inte råda över egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana

förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

Paragrafen stämmer i sak överens med såväl 3 kap. I & KLförslaget som

20 § KL.

28 En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast

dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och

Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i I $ gälla. om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på

grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har

utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som

anges i första stycket. skall det tillgodoräknas honom, om det av omstän-

digheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var

i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot

konkursboet.

Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse

eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jäm-

förbara värdehandlingar.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 2 § KL förslaget och 21 § KL.

Egendom som ingår i ett konkursbo

3§ Till ett konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av 2 §, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. 208

återvinning enligt 4 kap.

3 kap.

Paragrafen stämmer överens med 3 kap. 3 § KLförslaget och 27 § första stycket KL.

4§ Gäldenären får behålla lön och inkomst som vid utmätning jämställs med lön, om beloppet inte betalts ut vid konkursens början, samt inkomst av sådant slag som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den mån inkomsten, efter skatteavdrag, uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt för annan underhållsskyldighet som gäldenären har. Om rätten till pension eller livränta är sådan att den kan utmätas, får konkursboet förfoga över den.

Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om sådan inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 4 § KLförslaget och 27 § andra och tredje styckena KL.

Paragrafen har i förhållande till lagrådsremissens lagförslag formulerats om på lagrådets inrådan. Lagrådet anför i sitt yttrande bl.a. följande. I sak innebär första styckets reglering att gäldenären, med den begränsning som följer av styckets andra mening, får behålla sådana inkomster som enligt 7 kap. 1 § utsökningsbalken kan ifrågakomma för s.k. löneutmätning. Häri ligger till en början att sjukpenning m.m. som faller under sistnämnda paragrafs första stycke 4 blir inbegripet i vad konkursgäldenär får behålla, något som är en nyhet i förhållande till 27 § andra stycket KL. Vidare är att märka att med den valda formuleringen i nu förevarande paragrafs första stycke första meningen pension och livränta faller in under regleringen där (se 7 kap. I $3 utsökningsbalken).

En av lagrådets ledamöter har i ett särskilt yttrande pekat på att andra stycket behandlar endast periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant. Om ersättning för utnyttjanderätt av angivet slag utgår i form av engångsbelopp kan enligt yttrandet underhållsreglerna i kapitlets 5 § tillgripas.

Jag har för egen del inget att erinra mot vad som sålunda har uttalats.

5§ Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som enligt 5 kap. I, 2 och 4 §§ utsökningsbalken undantas från utmätning.

I stället för 5 kap. 1 § 7 utsökningsbalken gäller att, om någon annan utväg till försörjning saknas, nödvändigt underhåll får betalas av konkurs- 209

14 Riksdagen 1986787. 1 saml. Nr 90

boet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag då beslutet om konkurs meddelades eller, om det

3 kap. finns synnerliga skäl för det, under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. 1 stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken.

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 kap. 14 & KLförslaget och 97 § KL.

De underhållsbelopp som kan utgå enligt andra och tredje styckena anses i dag formellt utgöra en konkurskostnad. Av 14 kap. 1 och 2 §§ följer att de konkurskostnader som inte kan tas ut ur boet skall ersättas av staten. I 14 kap. I $ ges en uttömmande uppräkning av de kostnader som anses som konkurskostnader. I enlighet med vad vissa remissinstanser påpekat anser jag emellertid att nu ifrågavarande kostnader inte bör betraktas som konkurskostnader. I mitt förslag behandlas därför dessa underhållsbelopp inte som konkurskostnader utan som konkursboets skuld (massaskuld). Underhåll kan således utgå endast om boet förslår till det.

6§ Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som avses i 4 och 5 §§ skall prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndigheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om sådan besvärstalan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmätning av lön.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 5 § och 6 kap. 15 § KL förslaget samt 27 §& fjärde och femte styckena och 98 § andra meningen KL.

Utmätning vid konkurs 7§ Sedan beslut om konkurs har meddelats, får egendom som hör till konkursboet inte utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan.

Utan hinder av konkurs får ändå egendom, i vilken panträtt för viss fordran gäller, utmätas för fordringen.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 6 § KLförslaget och 23 § KL.

88 Har utmätning hos gäldenären skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om inte något annat 210

panträtt och om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen 3 kap. skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningsbalken skulle ha betalts till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade panträtt, i stället redovisas till förvaltaren.

Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller om det finns några andra synnerliga skäl för det. Uppskov får begäras även av en borgenär vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkursboet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet.

Hade utmätningssökanden inte panträtt och skall den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 7 & KL förslaget och 24 & KL.

Rättegång vid konkurs m.m. 9§ Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får inte så länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan, tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk.

Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får Konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären.

Gäldenären skall underrätta domstolen om konkursen i de fall som avses i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet meddelande om rättegången.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 8 § KL förslaget och 22 § KL.

10 §

Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovisning till konkursboet utföra tvisten, om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 8 kap. 13 & KLförslaget och 78 S KL.

Paragrafen är 1 gällande lag inplacerad i anslutning till 77 § KL vari indrivning av fordringar m.m. behandlas. Enligt min mening hör bestämmelsen sakligt sett mera samman med bestämmelserna i förevarande kapitel.

178 & KL sägs att förlikningsanbud får antas om förvaltaren finner budet fördelaktigt for boet. Det torde stå klart att det ligger inom förvaltarens 211

befogenhet att själv bestämma om ett förlikningsanbud angående tvistig eller osäker tillgång skall antas. Han bör därvid givetvis se till vad som kan 3 kap.

anses vara fördelaktigt för boet. Någon gång kan det i enlighet med 7 kap.

10 § mitt förslag föreligga skyldighet för förvaltaren att höra tillsynsmyn-

digheten och särskilt berörda borgenärer innan han godtar ett sådant anbud. Det är därför inte motiverat att behålla bestämmelsen att budet får

antas om förvaltaren finner det fördelaktigt för boet.

Enligt 7 kap. 10 § är förvaltaren skyldig att i viktigare frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske. Den bestämmelsen bör, som lagrådet påpekar, ges den innebörden att förvaltaren skall höra gäldenären innan han antar ett förlikningsanbud, om det inte finns grundad anledning att anta att gäldenären inte vill göra bruk av sin rätt eller det föreligger

svårigheter att få kontakt med gäldenären. Det finns emellertid ingen garanti för att gäldenären alltid får kännedom om förlikningen och faktiskt

kan utnyttja den rättighet som tilläggs honom i denna paragraf.

Gäldenären är redovisningsskyldig gentemot konkursboet för vad han lyckas uppnå genom att själv utföra tvisten. Härav följer att gäldenären, i den mån han inte kan få ut kostnaderna av motparten, bör kunna få ersättning av konkursboet intill det belopp som motsvarar mervärdet av det som vunnits till boet. Träffar gäldenären en förlikning som är mer

fördelaktig för boet än den förvaltaren kunde uppnå torde gäldenären också kunna få ersättning för sina kostnader intill det belopp som motsvarar mervärdet. Om däremot gäldenären förlorar tvisten synes det med

hänsyn till syftet med bestämmelsen uteslutet att konkursboet skall svara

för rättegångskostnader som uppkommit efter det att gäldenären övertagit

talan. Att borgenären är redovisningsskyldig gentemot boet för vad han

kan vinna bör. som lagrådet påpekar, framgå direkt av lagen.

4.1.4 4 kap. Återvinning till konkursbo

Återvinningsbestämmelserna har samlats i ett kapitel. Bestämmelserna 4 kap. motsvarar 28—40 c §§ KL och upptas i samma ordningsföljd som i KL. Kapitlet omfattar fyra avsnitt. Under rubriken Inledande bestämmelser

(1—4 88) upptas vissa undantag från återvinning samt definitioner m.m.

(motsvarar 28-29 b §§ KL). I nästa avsnitt, Förutsättningar för återvinning, redovisas de olika fall där återvinning kan äga rum ($—-13 §§, motsva-

rande 30— 38 8& KL). Under rubriken Verkan av återvinning (14— 18 §§)

avhandlas vad återvinning närmare innebär såvitt avser återbäringsskyldighet m.m. (motsvarar 39—40 a §§ KL). I det sista avsnittet. Talan om

återvinning m.m. (19 — 21 §§) regleras processuella frågor. Där finns också en regel rörande bevakningsfrihet för den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen (motsvarar 40 b och 40 c & KL).

Den systematiska uppbyggnaden av kapitlet överensstämmer med

KLförslaget. KL:s återvinningsbestämmelser är i sak oförändrade i

KLförslaget, med ett undantag. Detta behandlas i specialmotiveringen till 5 §. De ändringar som skett i övrigt grundar sig på Eko-kommissionen

v betänkande (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs. IN IE

Inledande bestämmelser

4 kap. 18

Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad

som anges i detta kapitel. Återvinning får dock inte ske av 1. betalning av skatt eller avgift som avses i I $ lagen (1971:1072) om

förmånsberättigade skattefordringar m.m.. om fordringen var förfallen till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äktenskapseller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. I $ KL förslaget och 28 § KL.

Enligt den nuvarande lydelsen undantas från återvinningsbestämmelserna betalning av skatt eller allmän avgift som avses i I $ lagen

(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen

varit förfallen till betalning. Det i lagtexten använda uttrycket ”skatt eller allmän avgift” är detsamma som kommer till användning i 11 § förmånsrättslagen (1970:979). Detta begrepp omfattar alla de fordringar på skatt,

däribland tull, samt avgift som anges i 1971 års lag. Orden ”allmän avgift”

har ersatts med uttrycket ”avgift”.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) har kommis-

sionens förslag om att från återvinning undanta även den förmånsrätt som

vunnits genom utmätning inte tagits upp i mitt förslag.

28 Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har

förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 2 & KLförslaget och 29 §& KL.

Har flera borgenärer ansökt om gäldenärens försättande i konkurs är fristdagen att räkna från den dag då den första ansökningen kom in, oavsett

om denna föranlett kKonkursbeslutet eller inte (2 kap. 21 8).

3§

Som närstående till gäldenären anses den som är gift med gäldenären eller

är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller

är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

4 kap.

1. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den Juridiska personen som är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,

2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under 1,

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver,

4. den som är närstående till någon som enligt 1—3 är närstående.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 3 & KLförslaget och 29 a & KL.

48 Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 4 & KL förslaget och 29 b & KL.

Såsom lagrådet anfört inskränker sig den direkta betydelsen av paragrafen, åtminstone i det väsentliga, dels till bedömningen av återvinningsfristen, dels till bedömningen av frågan, om gäldenären vid avhändelsen var insolvent eller blev det genom denna. Mitt förslag innebär nu att temat för den motbevisning som återvinningssvaranden i vissa fall kan prestera för att freda sig mot återvinning skall vid benefika transaktioner avse gäldenärens sufficiens i stället för hans solvens. Liksom lagrådet vill jag med anledning av detta päpeka att föreliggande lagrum måste anses tillämpligt också vid denna insufficiensbedömning. Gäller transaktionen fast egendom, blir alltså tidpunkten för lagfartsansökan att lägga till grund för prövningen av relationen mellan gäldenärens tillgångar och skulder.

Förutsättningar för återvinning

58 En rättshandling, varigenom på ett otillbörligt sätt en viss borgenär har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna eller hans skulder har ökats, går åter, om gäldenären var eller genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet, blev insolvent samt den andre kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Närstående till gäldenären skall anses ha sådan kännedom som anges i första stycket, om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde ha haft sådan kännedom.

Om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast när den har gällt någon närstående till gäldenären.

Paragrafens första och tredje stycken motsvarar 4 kap. 5 § KLförslaget och 30 & KL. Det andra stycket, som saknar motsvarighet i såväl KLförslaget som KL, motsvarar närmast kommissionens förslag. 214

sitt förfarande blev insolvent” har vållat tvekan i rättstillämpningen. Ut- 4 kap.

trycket har nämligen uppfattats på det viset att paragrafen skulle åsyfta endast en sådan rättshandling som har företagits av konkursgäldenären

och således inte en åtgärd som har företagits av någon annan, t.ex. en

borgenär. Tveksamheten har uppstått till följd av en vid 1975 års reform under departementsbehandlingen gjord redaktionell ändring i iagbered-

ningens lagförslag. Begreppet rättshandling har emellertid i tillämpningen

getts en vid innebörd. Det har sålunda ansetts omfatta även ett förfarande

från gäldenärens sida som närmast får karaktäriseras som passivitet. Orden ”genom sitt förfarande” har därför, såsom också kommittén föreslagit, ersatts med orden ”genom förfarandet”. Med en sådan ändring vinns

att regelns syfte, nämligen att göra det möjligt att återvinna otillbörliga rättshandlingar vare sig gäldenären själv eller någon annan företagit rättshandlingen, kommer till klarare uttryck. Av samma skäl har, på lagrådets inrådan, andra och tredje styckena formulerats om.

Vid återvinning enligt denna bestämmelse är det tillräckligt att borgenärerna tillfogats indirekt skada, dvs. att skadan uppstått till följd av rättshandlingen i förening med andra omständigheter. Ett exempel härpå är att

gäldenären strax före konkursen skaffar sig betydande penningbelopp ge-

nom försäljning av egendom och förbrukar pengarna eller på annat sätt

undandrar borgenärerna dessa och därigenom kommer på obestånd. För att denna vidsträckta innebörd av paragrafen klart skall framgå har kommissionen i sitt förslag till lagtext i det första stycket gjort ett tillägg enligt

vilket det räcker att ”rättshandlingen bidrog till att han blev insolvent”. I det till lagrådet remitterade förslaget anförde jag att det inte finns något behov av att förtydliga lagtexten på denna punkt och att jag, i likhet med flera remissinstanser, ansåg att det av kommissionen föreslagna tillägget skulle innebära en saklig ändring av bestämmelsen.

Lagrådet har ifrågasatt om inte ett förtydligande skulle vara lämpligt med tanke på att läget kan vara det att en sådan rättshandling som avses i paragrafen inte ensam varit orsak till insolvensen. Också andra åtgärder

eller omständigheter kan ha varit medverkande. Återvinningsmöjlighet bör — i överensstämmelse med vad som får anses gälla för närvarande (prop. 1975:6 s. 209) — stå öppen även i sådana fall där samverkande orsaker till

insolvensen föreligger och där alltså skadan för borgenärerna är indirekt. Detta bör enligt lagrådet komma till uttryck i lagtexten genom en påbyggnad på den aktuella paragrafens första mening.

Med anledning av lagrådets påpekande har jag stannat för att — i över-

ensstämmelse med vad lagrådet föreslagit — till orden ”genom förfaran-

det” foga ”ensamt eller i förening med annan omständighet”.

Nägon ändring i sak åsyftas inte med detta förtydligande tillägg. För att

ytterligare åskådliggöra innebörden av det indirekta skaderekvisitet kan erinras om ett I tidigare förarbeten anfört exempel (SOU 1970:75 s. 161. jfr

prop. 1975:6 s. 209). Om en gäldenär, innan han ger sig in på vågade

spekulationer, ger bort sin egendom för att undandra sina borgenärer denna och därefter blir insolvent genom affärerna, kan återvinning av

gåvan komma i fråga, om det hela hör så nära samman att det bör behand- ta in

las som en enhet. Självfallet måste kravet på kausalsammanhang mellan gäldenärens handlande och insolvensen upprätthållas. 4 kap.

Jag vill vidare påpeka att det inte finns någon egentlig tidsgräns för när den indirekta skadan måste inträda. Detta, i förening med det förhållandet att återvinningsfristen är så lång som fem år och att det om rättshandlingen gällt någon närstående inte finns någon sådan frist alls, innebär att utrymmet för återvinning enligt denna bestämmelse inte i samma utsträckning som vid de objektiva återvinningsbestämmelserna begränsas av tidsfaktorn. Detta kan ha sin betydelse bl.a. i fråga om skatteskulder.

Det är främst den s.k. skattecykeln som har motiverat förlängningen av återvinningsfristerna från två till tre år i de återvinningsbestämmelser som avser transaktioner av benefik karaktär (avsnitt 2.5.6). Möjligheterna till återvinning enligt dessa objektiva bestämmelser är emellertid beroende av att beskattningen verkligen sker i vanlig ordning, dvs. att skattedebiteringen grundar sig på ett beslut vid den årliga taxeringen. Vid eftertaxering däremot sker en förskjutning av beskattningen och skatteanspråket blir kanske fastställt först genom ett flera år senare meddelat beslut. I ett sådant fall kan möjligheten till återvinning med stöd av de objektiva återvinningsreglerna vara utesluten. I stället kan återvinning enligt förevarande bestämmelse vara möjlig, förutsatt givetvis att det nödvändiga kausalsammanhanget föreligger. Att det kommit att förflyta läng tid innan skatteanspråket kommer i dagen och gör gäldenären insolvent innebär alltså i sig inte något hinder för återvinning enligt denna bestämmelse.

Andra stycket är nytt. Bestämmelsen, vars lydelse har formulerats om efter förslag av lagrådet, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3). Den innebär att den som enligt denna paragraf söker återvinning av en rättshandling som företagits gentemot närstående till gäldenären inte behöver visa att den närstående medkontrahenten var i ond tro i fråga om gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Ond tro i dessa hänseenden skall i stället presumeras. Den närstående kan undgå återvinning om han gör sannolikt att han inte hade sådan kännedom.

Genom presumtionsbestämmelsen blir det den närstående, och inte den som söker återvinning, som står risken för att frågan huruvida den närstående varit i ond tro blir outredd. Om ingen eller bristfällig utredning föreligger härom skal! således presumtionen för ond tro gälla. Är omständigheterna sådana att det är sannolikt att den närstående faktiskt var i god tro bryts å andra sidan presumtionen.

Vad som skall krävas för att presumtionen skall brytas får bedömas från fall tiil fall, varvid bl.a. transaktionens art och syfte och i vilken relation den närstående står till gäldenären har betydelse. Den närståendes faktiska möjligheter att i det enskilda fallet visa sannolika skäl för sin goda tro måste också komma med i denna bedömning. Det är naturligtvis alltid svårt att bevisa att man inte kände till ett visst förhållande. Detta är skälet till att full bevisning om god tro inte kan krävas av den närstående. Sammantaget bör emellertid den nya presumtionsregeln öka återvinningsmöjligheterna gentemot närstående. Skulle tillämpningen av den nya bestämmelsen slå alltför hårt i det enskilda fallet föreligger jämkningsmöjligheter enligt 17 §.

Formuleringen av det tredje stycket överensstämmer med vad lagrådet föreslagit. 4 kap.

6§ En gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med

hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppen-

bart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 § KL förslaget och 31 § KL.

I enlighet med kommissionens förslag har första stycket ändrats i två hänseenden i förhållande till såväl KL som KL förslaget. Övriga stycken är oförändrade.

Den förlängda återvinningsfristen för närstående i första stycket har förlängts från två till tre år. Bakgrunden härtill har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). Har gåvan fullbordats tidigare än sex månader men senare än tre år före fristdagen skall gåvan således gå åter om inte den som anspråket riktas mot kan prestera viss motbevisning. Även temat för motbevisningen har ändrats. Enligt den nya lydelsen är temat i stället för gäldenärens solvens dennes sufficiens, dvs. att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbara tillgångar som uppenbart motsvarade hans skulder. Bakgrunden till denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4).

Om gäldenären är eller varit bokföringsskyldig är i första hand det räkenskapsmaterial som finns för den aktuella perioden av betydelse vid sufficiensbedömningen. Återvinningssvaranden kan också hänvisa till den med anledning av konkursen upprättade bouppteckningen. Ju längre tid tillbaka gåvan ligger, desto svårare är det naturligtvis att utgå från konkursbouppteckningen. Beaktas bör också att andra principer för t.ex. värdering av ett varulager kan vara motiverade vid tiden för gåvan än vid en värdering i konkursen. Återvinningssvaranden bör genom förvaltarens försorg beredas tillgång till allt det räkenskapsmaterial som övertagits av konkursförvaltaren vid konkursutbrottet.

Har givaren inte varit bokföringsskyldig torde man vara hänvisad till i första hand gäldenärens deklarationshandlingar, om sådana är tillgängliga för konkursförvaltaren. Vid värderingen i detta sammanhang skall dock inte de värderingsprinciper som ligger till grund för beskattningen tillämpas. I fråga om fast egendom skall man t. ex. utgå från marknadsvärdet.

Lagrådet har i anslutning härtill anfört bl.a. följande. Det nya bevistemat kan tänkas ge upphov till åtskilliga tillämpningssvårigheter. Dessa hänför sig bl.a. till frågorna om hur tillgångarna skall beräknas och vilka 217

motsats till en solvensbedömning — statisk och tar sikte på gäldenärens 4 kap. förmögenhetsställning vid tidpunkten för den aktuella transaktionen. Som riktlinjer för tillgångarnas värdering torde få gälla vad de kan väntas inbringa vid en realisation som vidtas vid lämplig tidpunkt (jfr SOU 1970:75 s. 60). Av detta följer att tillgångarna inte utan vidare kan åsättas de värden som upptogs eller rätteligen, enligt bokföringsrättsliga regler, skulle ha upptagits 1 gäldenärens balansräkning. Beträffande skuldsidan torde det följdriktiga vara att beakta sådana skulder som skulle ha kunnat göras gällande i en konkurs, beslutad omedelbar efter transaktionen i fråga, men endast dessa. Avgörande blir alltså, om en skuld skall anses ha ”uppkommit” före transaktionen, och detta begrepp får här ges samma innebörd som i 100 § KL och 5 kap. 1 § i den föreslagna lagen.

Enligt lagrådet torde de närmare tillämpningsproblemen få lösas i rättstillämpningen. Departementschefen har, fortsätter lagrådet, i remissprotokollet (avsnitt 2.5.2) diskuterat vilka skulder, särskilt på skatte- och avgiftsområdet, som är av betydelse för tillämpning av det i återvinningsreglerna underförstådda nackdelsrekvisitet, med vilket det nu ifrågavarande insufficiensrekvisitet har ett omedelbart samband; uttalandena görs dock utan anknytning till något positivt förslag till lagreglering. Uppkommande svårigheter mildras i någon mån av kravet att den utmätningsbara egendomen uppenbart skall motsvara gäldenärens skulder för att medkontrahenten skall gå fri från återvinning.

Lagrådet har inte föreslagit någon ändring 1 paragrafen i förhållande till lagrädsremissen och även jag anser att förslaget bör vidhållas.

Om gäldenären visserligen var eller blev insufficient genom gåvan men därefter åter blivit sufficient för att sedan på nytt bli insufficient bör återvinningssvaranden, liksom tidigare, kunna undgå återvinning genom att visa att det inte rör sig om samma insufficiens (jämför prop. 1975:6 s. 144).

7§ Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd mån eller avstått från egendom mot att en fordran mot honom har lagts ut på hans lott, går i motsvarande mån åter, om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än tre år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Paragrafen motsvaras av 4 kap. 7 & KLförslaget och 32 § KL. I enlighet med kommissionens förslag har återvinningsfristen förlängts från två till tre år. Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

Jag vill nämna att frågor om återvinning av bodelning även tas upp i lagrådsremissen den 4 december 1986 om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m.

8§

4 kap. Betalning av lön, arvode eller pension, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet.

Har betalningen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när den skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter betalningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § KLförslaget och 33 & KL. Den har på grundval av kommissionens förslag ändrats i flera hänseenden.

Bestämmelserna i 33 & KL är för närvarande tillämpliga endast i förhållande till närstående till gäldenären. Bestämmelserna har nu som huvudregel gjorts generellt tillämpliga. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5).

Förutsättningen för återvinning är att sökanden kan visa att lön m.m. utgått till återvinningssvaranden med ett uppenbart oskäligt belopp med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Utvidgningen till andra anställda än närstående torde, som framhållits i den allmänna motiveringen, få praktisk betydelse när den anställde utan att vara formellt närstående kan sägas stå gäldenären nära, t.ex. på grund av sitt inflytande i företaget. Någon förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är detta dock inte. Liksom tidigare är det fråga om att göra en totalbedömning av förhållandena vid tiden för intjänandet av förmånen. Vad som under förarbetena till 33 § KL uttalades härom har alltjämt giltighet (prop. 1975:6 s. 217). Således kan arbetsinsatsen i det särskilda fallet ha varit så kvalificerad att en hög lön varit motiverad, såsom när en särskilt skicklig kraft knutits till ett sviktande företag för att söka rädda det.

Temat för den motbevisning som återvinningssvaranden har att prestera för att undgå återvinning vid den förlängda återvinningsfristen har ändrats till att avse gäldenärens sufficiens i stället för dennes solvens. I denna fråga hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) och vid 6 §. I enlighet med vad som gäller för övriga återvinningsbestämmelser av benefik karaktär, har en förlängd frist om ett år med möjlighet till motbevisning införts för en återvinningssvarande som inte är närstående till gäldenären. Den förlängda fristen för närstående till gäldenären har förlängts från två till tre år. I denna del hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

98 Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp 'motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går

den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter överfö- "Prop. 1986/87:90 ringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans 4 kap. skulder.

Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket

går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen.

Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till ho-

nom går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller

genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat

gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter,

om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätnings-

bar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det

föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 9 § KLförslaget och 34 & KL.

1 första stycket regleras överföring till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott. Enligt 15 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. föreligger överskott på stiftelsens kapital när tillgångarna överstiger skulderna. Överskottsfallen är att betrakta som

benefika överföringar och bestämmelsen är därför utformad efter vad som gäller för gåva. Överföring till personalstiftelse, som regleras i tredje stycket, jämställs över lag med överskottsfallen.

I andra stycket regleras andra överföringar till pensionsstiftelser än sådana som avses Ii första stycket, dvs. överföringar utan att överskott

uppkommit. Denna bestämmelse är utformad efter mönster av återvinningsbestämmelserna om förtida betalning och säkerställelse i efterhand.

I första och tredje styckena, som avser överföringar av närmast benefik karaktär, har temat för motbevisningen ändrats från att avse gäldenärens

solvens ull att avse dennes sufficiens. I denna del hänvisas till vad som

anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) och vid 6 §. Vidare har

återvinningsfristen i förhållande till närstående förlängts från två till tre år.

Även här hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). Andra stycket är oförändrat såväl i fråga om temat för motbevisningen som i fråga om återvinningsfristernas längd.

10 §

Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen

och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller

med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning,

går åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses

som ordinär. Har betalningen skett till någon som är närstående till gälde-

nären dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om

det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning tillämpas LJ

också när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen. 4 kap.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. 10 § KLförslaget och 35 §

KL. Såsom framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) har

något ändringsbehov inte ansetts föreligga beträffande dessa bestämmel-

ser.

118 Betalning för en växel eller en check går åter i de fall som avses i 10 §

endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han

kunde erhålla täckning. Om återvinning av en betalning är utesluten till följd av vad som sägs I

första stycket, är den som skulle ha burit den slutliga förlusten om betal-

ningen hade uteblivit skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som hade gällt för återvinning, om betalningen hade skett till honom

som borgenär.

128 Säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen går åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller

inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerheten överlämnats till någon som är närstående till gäldenären dessförinnan

men senare än två år före fristdagen, går den åter under angivna förutsätt-

ningar, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eler borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första

stycket anses föreligga om ansökan har gjorts senare än på den inskriv-

ningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

13 §

Förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristda-

gen. Har utmätningen skett till förmån för någon som är närstående till

gäldenären, går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrät-

ten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det

inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Förmånsrätt på grund av betalningssäkring går åter. om förmånsrätten

har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Paragraferna 11— 13 överensstämmer i sak med 4 kap. 11— 13 §& KLförslaget och 36-38 §§ KL. Jag vill fästa uppmärksamheten på ett uttalande av

en av lagrådets ledamöter i anslutning till 11 §, ett uttalande som jag för

egen del inte har någon erinran mot.

Verkan av återvinning

4 kap. 14 §

Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett återbäras till

konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som

inte har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detta.

Finns den egendom som skall återbäras enligt första eller andra stycket inte i behåll, skall ersättning för dess värde utges. Är återbäring av viss

egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe.

15 §

Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgörs egendomen av ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendomens

värde, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) till och med den dag då

skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt

6 § räntelagen för tiden därefter. Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 §, kan han förkla-

ras skyldig att utge även avkastning som belöper på tiden från det att han mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid

beräknas enligt 5 § räntelagen.

Den som har lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som

återbärs har rätt till ersättning för denna, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Återvinns en säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske, skall ersättning utges.

16 §

Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av gälde-

nären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förpliktelsen,

är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning åter-

bära mer än vad som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten, kände till eller borde

ha känt till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet hegär det, direkt till boet på nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under

samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelsen,

om den i stället hade skett till honom.

Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen.

17 §

4 kap. Skyldighet för någon annan än konkursboet att enligt 14, 15 eller 16 § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteckningshandling eller på nytt ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om det finns synnerliga skäl.

185 Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar denna rätt.

Paragraferna 14—18 överensstämmer i sak med 4 kap. 14— 18 §& KL förslaget och 39—40 a §§ KL.

Talan om återvinning m.m. 19.8 Förvaltaren får påkalla återvinning

1. genom att väcka talan vid allmän domstol,

2. genom att göra anmärkning mot bevakning eller i samband med utdelningsförfarandet bestrida yrkande i annan ordning om betalningseller förmånsrätt i konkursen eller

3. genom att göra invändning mot annat yrkande som i rättegång framställs mot konkursboet.

Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol.

För återgång av förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

208 Talan vid allmän domstol om återvinning får väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Talan får även väckas inom sex månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är det fråga om återgång av en bodelning, får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

Paragraferna motsvarar 4 kap. 19 § KL förslaget och 40 b § KL. Motsvarande bestämmelser var i det till lagrådet remitterade lagförslaget upptagna i en paragraf (4 kap. 19 §).

Lagrådet har i anslutning till dessa paragrafer anfört följande.

”"Genor. en lagändring år 1975 infördes möjlighet för konkursförvaltaren att påkalla återvinning — förutom genom att väcka talan vid domstol — genom att göra anmärkning mot bevakning eller invändning mot annat

ning grundad på ett återvinningsanspråk mot betalningsrätt eller förmåns- 4 kap. rätt kunde prövas utan extra omgång vid konkursdomstolen tillsammans med andra anmärkningar mot en bevakad fordran.

De återgivna reglerna har oförändrade förts över till 4 kap. 19 §i förslaget till ny konkurslag. När detta förslag förverkligas kommer emellertid bevakningsförfarande att anordnas endast mera undantagsvis. Den till anmärkning mot bevakning alternativa utvägen att rikta invändning mot ett yrkande gentemot konkursboet torde stå öppen endast i fråga om talan som i rättegång förs mot boet, t.ex. vid vindikationstalan (se SOU 1970:75 s. 179). Följden skulle bli att en konkursförvaltare, som på återvinningsgrund vill bestrida ett yrkande om utdelning i konkurs, i flertalet fall vore hänvisad till att väcka talan i tvistemål mot borgenären, kanske vid en annan domstol än konkursdomstolen. Det kunde rentav inträffa att de stipulerade fristerna för återvinningstalan hade löpt ut, när förvaltaren skulle ta ställning till en fordran som uttryckligen åberopades först på ett sent stadium av konkursen.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet ifrågasätta om inte lämpligen en fordran som i konkurs kan göras gällande utan bevakning bör få mötas med återvinningsanspråk inom ramen för utdelningsförfarandet, utan att frågan dessförinnan har prövats i tvistemål. Inom denna ram kan ett yrkande om att rätt till återvinning föreligger prövas av domstol, i första instans konkursdomstolen.

En avigsida med en sådan ordning är att frågan om återvinning kan komma att hållas svävande under lång tid, till förfång för den berörde borgenären. Det bör nämligen knappast komma i fråga att ange någon tidsgräns inom vilken återvinningsinvändningen måste framställas. Betänkligheterna försvagas emellertid av att anspråket i det aktuella läget är ett rent försvarsmedel mot utdelningsyrkandet och i princip inte kan leda till annat än att detta yrkande helt eller delvis ogillas Gfr Walin, Materiell konkursrätt, 1980. s. 206). Det kan för övrigt förutsättas att förvaltaren i alla viktigare fall under hand snarast underrättar borgenären om sin inställning och söker träffa uppgörelse med denne.

Om den ifrågasatta ordningen genomförs, bör enligt lagrådet för överskådlighetens skull de sätt på vilka förvaltaren kan påkalla återvinning anges i tre punkter i ett första stycke av 19 §. Andra och tredje meningarna i paragrafens första stycke enligt departementsförslaget bör som följd härav brytas ut till två stycken i paragrafen. De tidigare andra och tredje styckena bildar lämpligen en särskild paragraf, 20 §. Detta medför en förskjutning av kapitlets sista paragraf, som blir 21 §.”

Som kommentar till den föreslagna 19 § tillägger lagrådet följande. Att återvinning påkallas har liksom enligt gällande rätt en formell innebörd (se t.ex. uttryckets användning i 4 kap. 15 § i förslaget). Den nya möjligheten enligt punkt 2 att åberopa återvinningsskäl är därför knuten till den särskilda procedur som utdelningsförfarandet utgör (se härom 11 kap. t förslaget). Återvinning påkallas” alltså inte genom att förvaltaren före utdelningsstadiet, under hand, hos borgenären gör gällande att en fordran eller en förmånsrätt är återvinningsbar. Sådant påkallande kan däremot göras genom att förvaltaren i sitt utdelningsförslag underkänner en åberopad fordran eller förmånsrätt för fordran. Det kan vidare inträffa att ändringsyrkan-

La den från en borgenärs sida hos rätten med anledning av det upprättade

förslaget i sin tur ger förvaltaren anledning att:åberopa att återvinningsrätt

föreligger. Också härigenom har återvinning ”påkallats”. I båda fallen kan 4 kap. enligt lagrådet frågan, huruvida återvinningspåståendet är berättigat, kom-

ma under rättens prövning, eventuellt vid en förhandling. På motsvarande

sätt kan återvinning påkallas när efterutdelning skall äga rum och alltså

efter det att konkursen har avslutats. Naturligtvis är förvaltaren oförhindrad att på ett tidigare stadium, inom uppställda frister, väcka talan om

återvinning i vanligt tvistemål. Lagrådet framhåller att den nya kanalen för att föra fram återvinningsanspråk inte kan utnyttjas till att angripa en

fordran som omfattas av ett bevakningsförfarande.

För egen del ansluter jag mig till vad lagrådet sålunda har anfört och

godtar den av lagrådet föreslagna utformningen av 19 och 20 §§.

I 20 § första stycket har i enlighet med kommissionens förslag gjorts två sakliga ändringar. Dessa har behandlats i den allmänna motiveringen (av-

snitt 2.5.7). Den primära talefristen är densamma som enligt gällande rätt,

ett år. En nyhet är att tiden skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för från fristdagen. Vid sidan av den primära talefristen finns en särskild frist som räknas från det att anledning till återvinning blev känd för konkursboet. Dessutom

finns en specialregel beträffande avhändelse av fast egendom eller åter-

gång av bodelning. 1 dessa fall börjar fristen löpa då lagfart söktes resp.

bodelningshandlingen gavs in till rätten. Fristen har i båda fallen förlängts

från tre till sex månader. Av 9 kap. 12 § första stycket andra meningen framgår att i fall då

bevakningsförfarande har ägt rum talan om återvinning får föras även om

någon anmärkning mot en bevakad fordran eller förmånsrätt inte har

framställts.

215 Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen. Om utdelning har ägt rum, är han vid återbäring till boet berättigad att avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning enligt tidigare utdelningsförslag, om fordringen då hade varit känd. Vid senare utdelning skall utdelning beräknas för vad som kan återstå av en sådan fordran.

Paragrafen motsvarar närmast 4 kap. 20 § KL förslaget och 40 c & KL.

Förevarande paragraf motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 40 c § KL

men har anpassats till det enhetliga förfarandet.

Lagrådet har med anledning av paragrafens lydelse enligt det remitterade förslaget (där 20 §) ifrågasatt behovet av att i paragrafen inbegripa även bevakningsfria konkurser och förordat en formulering som ansluter nära till gällande rätt.

För egen del vill jag framhålla att den som med anledning av återvinning får en fordran aldrig behöver bevaka denna fordran för att komma i fråga för utdelning. Om nägot utdelningsförslag ännu inte har upprättats, skall förvaltaren. även om bevakningsförfarande har ägt rum, beakta fordringen ta LA

15 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 90

när han upprättar utdelningsförslaget. Om utdelningsförslag redan har

upprättats, får återvinningssvaranden vid återbäring till boet avräkna vad 4 kap.

som hade bort tillkomma honom som utdelning för fordringen, om den hade varit känd när förslaget upprättades. I den situationen kan den

fordringen inte materiellt prövas i konkursförfarandet. Lagrådets förslag

har emellertid medfört en viss jämkning av lagtexten.

4.1.5 5 kap. Fordringar i konkurs I förevarande kapitel har i överensstämmelse med KL förslaget samlats de 5 kap. s.k. materiella konkursregler som rör rätten till utdelning i konkurs. Här-

igenom bryts i viss mån den kronologiska framställningsmetoden, men genom att regleringen samlats på detta sätt ökar åskådligheten.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot själva utformningen av 5 kap. KL förslaget. Den föreslagna utformningen har också lagts till

grund för mitt förslag. I syfte att öka åskådligheten föreslår jag en ny rubrik före 13 §. Denna och nästföljande paragraf behandlar värderingen av vissa särskilda fordringar.

De flesta av kapitlets bestämmelser omarbetades i samband med 1975

års konkursreform. Här föreslås endast ett fåtal sakliga nyheter. En sådan

är att att den nuvarande begränsningen i 100 a § KL av rätten för närstående att göra gällande lönefordringar m.m. som är oskäliga med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i Övrigt utvidgas till att omfatta även andra än närstående. Förslaget i den

delen grundar sig på Eko-kommissionens betänkande. Vidare föreslås i

enlighet med KLförslaget vissa nya regler för beräkning av ränta på konkursfordringar samt för värdering av fordringar i utländsk valuta. Dessa förslag har under remissbehandlingen allmänt lämnats utan erinran.

I 196 & KL sägs sammanfattningsvis att en borgenär inte äger rätt till betalning för en konkursfordran enligt det högre belopp som har bestämts för det fall att betalning inte erläggs inom viss tid, dvs. i praktiken när

kassarabatt lämnas vid snabb betalning. Undantag görs om den aktuella

kassarabatten är fem procent eller lägre. För att regeln skall tillämpas krävs att anmärkning framställs mot bevakningen. Bestämmelsen, som införlivades med konkurslagstiftningen redan år 1884, har till syfte att förhindra att en säljare betingar sig en oskäligt hög fordran att bevaka i

köparens konkurs. Kommittén har föreslagit att bestämmelsen slopas eftersom de missförhållanden som den avser att stävja inte torde ha någon motsvarighet i nutida affärshv. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna och bestämmelsen i fråga har inte heller tagits upp I mitt

förslag.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.3) har jag föreslagit att reglerna

om interimsutdelning slopas. En följd härav är att även begreppet slutut-

delning kan utmönstras ur konkurslagen. Med begreppet utdelning avses

därför i mitt förslag den utdelning som sker i konkursens slutskede och som I dag benämns slututdelning. Om efterutdelning avses, används den benämningen. Detta har föranlett vissa ändringar av formell natur 1 förevarande kapitel. 226

15 kap. 11 § fjärde stycket KLförslaget finns .en bestämmelse som tar sikte på det fallet att utdelning eller efterutdelning sker formlöst, dvs. utan 5 kap. att utdelningsförslag dessförinnan har upprättats. Den ifrågavarande bestämmelsen anger att räntan vid formlös utdelning skall beräknas till dagen då förvaltaren anmäler att utbetalning har ägt rum i stället för som vid vanlig utdelning till dagen för upprättande av utdelningsförslaget. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.1) anser jag att kommitténs förslag om ett formlöst utdelningsförfarande inte bör genomföras. Mitt förslag innehåller en viss motsvarighet så till vida att om en konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar, eventuellt kvarvarande medel får överlämnas till bäst berättigad borgenär i stället för som nu till gäldenären. I den situationen bör räntan beräknas till utbetalningsdagen. Jag får här hänvisa till vad som anförs i anslutning till 11 §. Någon motsvarighet till 5 kap. 11 § fjärde stycket KLförslaget återfinns således inte i mitt förslag.

Som nämnts ändrades det stora flertalet bestämmelser i detta kapitel år 1975 (prop. 1975:6). Kommentarerna i anslutning till bestämmelserna har därför här inskränkts till i stort sett endast hänvisningar till KLförslaget och KL.

Fordringar som kan göras gällande 18 I konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte något annat följer av 3 kap. 2 §.

En fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. I & KLförslaget och 100 § första och andra styckena KL.

Hänvisningen i 100 § första stycket KL till ”annan bestämmelse” har ersatts av bestämmelsen i I kap. 6 §. Av den följer att särbestämmelser också i fortsättningen tar över konkurslagen.

28 I konkurs får inte fordran på lön, arvode eller pension göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i Övrigt.

Den som enligt 4 kap. 3 § skall anses som närstående till gäldenären får inte göra gällande sådan fordran i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till vad som angetts i första stycket och inte i något fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Första stycket är nytt och motsvaras i sak närmast av Eko-kommissionens förslag medan andra stycket motsvaras av 5 kap. 2 § KLförslaget och 100 a & KL.

Paragrafen begränsar betalningsrätten i konkurs för fordringar på lön, ba

språk men har nu, genom den nya regleringen i första stycket, gjorts 5 kap. generell. Ändringen har vidtagits som en följd av ändringen i 4 kap. 8 § om återvinning av löneutbetalningar m.m. (se vid den paragrafen och vid avsnitt 2.5.5 i den allmänna motiveringen). Viss skillnad föreligger dock alltjämt mellan löneanspråk m. m. från närstående och sädana anspråk från andra än närstående. I fråga om annan än närstäende är bestämmelsen tillämplig endast i den mån anspråket är uppenbart oskäligt medan det i fråga om anspråk från närstående är tillräckligt att det är oskäligt. Det är vidare endast i fråga om anspråk från närstående som en tidsbegränsning finns.

Regleringen i första stycket avser anspråk från annan än närstående till gäldenären. I kravet på att anspråket skall vara uppenbart oskäligt ligger att förvaltaren inte skall behöva granska samtliga löneanspråk i konkursen utan att granskningen kan koncentreras till dem som är mer iögonfallande. Avgörandet av frågan om anspråket är uppenbart oskäligt skall, liksom enligt 4 kap. 8 §. grundas på en helhetsbedömning. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5) ankommer det på förvaltaren att visa att anspråket är uppenbart oskäligt.

Andra stycket motsvaras i sak helt av 100 a & KL.

35§ En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en pensionsstiftelse.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 3 § KLförslaget och 100 § tredje stycket KL.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar 4§ Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalning som en medgäldenär har gjort,

1. om avbetalningen har skett genom ackord. konkurs eller annan fördelning av en insolvent medgäldenärs bo,

2. om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen eller

3. om och i den mån avbetalningen har medfört rätt för medgäldenären att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum, skall dock avdrag göras.

Om utdelningen överstiger borgenärens återstående fordran, skall överskottet fördelas enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Hur utdelning för en fordran hos ett handelsbolag beräknas i en bolags-

lag och enkla bolag. 5 kap.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 4 § KLförslaget och 133 § KL. Det första stycket har i mitt förslag redigerats om i syfte att göra det mer lättillgängligt.

5§ När avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 § skall beräknas på ett högre belopp än den återstående fordringen, skall utdelningen beräknas gemensamt för borgenären och en medgäldenär som har en regressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Om flera medgäldenärer har rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären har fått sitt, skall överskottet fördelas mellan dem enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 5 §& KLförslaget och 134 & KL.

I förhållande till KL har i första stycket gjorts den redaktionella ändringen att hänvisningen till tredie stycket i föregående paragraf ersatts med den regel som hänvisningen syftade på.

6§ Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som cen solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att utnyttja säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde.

Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 6 § KLförslaget och 134 a 8 KL.

78 Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen, skall utdelning för den regressfordran som han därigenom har fått beräknas på samma belopp som skulle ha tillämpats i fråga om utdelning till borgenären om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en regressfordran med anledning av en tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

2” Pr Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § KLförslaget och 134 b § KL. 9

Hänvisningen till 4 § tredje stycket har även i denna paragraf ersatts med den regel som återfinns i det nämnda lagrummet. 5 kap.

8§

Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs och om den konkursen inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs, har

den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 § tredje stycket

även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 8 §& KLförslaget och 134 c 8 KL.

Innebörden av bestämmelsen är att en gäldenärs konkursbo är befriat

från skyldigheten att bevaka en regressfordran i en medgäldenärs konkurs i

den mån det vid utdelning till borgenären uppstår överskott som skall

komma det förra konkursboet till del. Bestämmelsen är naturligen tillämp-

lig endast i konkurser vari bevakningsförfarande äger rum.

Det finns anledning att i anslutning till denna paragraf erinra om den

dåvarande departementschefens uttalande i prop. 1976:5 (s. 283) att reglerna om fordringar med solidariskt betalningsansvar bör betraktas som ut-

delningsregler vilka skall tillämpas ex officio. Av detta följer bl.a. att en

borgenär som anser att utdelning bör beräknas för honom på ett högre

belopp än skuldbeloppet enligt reglerna i 4—8 §§ inte behöver ange detta

när han gör sin fordran gällande. Borgenären behöver alltså bara göra

gällande det faktiska skuldbeloppet.

95 Vad som sägs i 4-8 §§ om solidariskt betalningsansvar tillämpas också i de

fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 9 & KL förslaget och 135 &

KL.

” . - I -

Vissa fordringar som är beroende av villkor

10 §

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet omlinte viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag, om det saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas.

Paragrafen motsvaras av 5 kap. 10 § KLförslaget och 136 & KL. Den

behandlar s.k. suspensivt villkorade fordringar. Paragrafen har som följd av att institutet interimsutdelning slopats i mitt förslag kunnat förenklas avsevärt.

Enligt 100 § andra stycket KL, som motsvaras av 1 § andra stycket i

förevarande kapitel, får en fordran göras gällande i konkurs — genom 30

bevakning eller på annat sätt — trots att borgenärens rätt till betalning är beroende av att en viss omständighet inträffar. Vid utdelning som sker före 5 kap. slututdelningen. s.k. interimsutdelning, skall enligt 136 & KL utdelning beräknas för fordringen. Borgenären får däremot enligt 141 § andra stycket inte lyfta beloppet innan villkoret har uppfyllts. I förslaget till slututdelning skall utdelning inte beräknas för fordringen om det då saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas. Det belopp som kan ha reserverats för betalning av fordringen i tidigare utdelningsförslag skall i detta läge gå till fördelning mellan de övriga borgenärerna, dvs. tilläggas konkursboets utdelningsbara förmögenhetsmassa (136 § tredje meningen KL).

I och med att utdelning enligt mitt förslag föreslås förekomma endast i konkursens slutskede kan bestämmelsen om hur den villkorade fordringen skall behandlas i andra utdelningsförslag än förslaget till slututdelning slopas. Detsamma gäller bestämmelsen om hur det skall förfaras med i tidigare utdelningsförslag avsatt belopp när fordringen vid slututdelningen inte skall beaktas på grund av att det saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. Om beloppet har reserverats för den villkorade fordringen och det senare visar sig att villkoret inte kommer att uppfyllas, bör efterutdelning äga rum och tillgängliga medel fördelas på övriga borgenärer enligt gängse regler.

En fråga som bör uppmärksammas är hur det skall förfaras när avsättning för den villkorade fordringen inte har skett i utdelningsförslaget men efterutdelning blir aktuell därför att nya tillgångar blir tillgängliga för utdelning. Om det alltjämt saknas anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas, skall den villkorade fordringen inte tas upp i förslaget till efterutdelning. Om det däremot skulle visa sig att villkoret har uppfyllts efter konkursens slut bör fordringen då komma i fråga för efterutdelning på samma sätt som andra fordringar. Några särskilda regler härom torde dock inte vara nödvändiga.

Beräkning av ränta på fordringar under konkurs m.m. I 138 § KL finns bestämmelser om ränteberäkning och reduktion av fordringar. Bestämmelserna har kritiserats främst för att de är ägnade att föranleda komplicerade och tidsödande uträkningar, med ökade arvodeskostnader som följd (se vidare betänkandet SOU 1983:24 s. 167).

Kommittén har ansett att möjligheterna att radikalt ändra reglerna är begränsade. KLförslaget innehåller emellertid vissa smärre sakliga ändringar, närmast för att anpassa lagtexten till den utveckling som ägt rum i praxis. Bestämmelserna har också setts över i redaktionellt hänseende och de har fått en modernare och mer lättillgänglig utformning.

Riksskatteverket (RSV) har, med instämmande av kronofogdemyndigheten i Malmö, ifrågasatt om inte reglerna skulle kunna förenklas ytterligare. Eftersom en konkurs nästan alltid medför stora förluster för flertalet borgenärer bör enligt RSV det betraktelsesättet kunna accepteras att borgenärernas ränteyrkanden beaktas i mindre omfattning än vad som föreslagits och vad som gäller i dag. T.ex. när det gäller löneanspråk från ett mycket stort antal löneborgenärer med olika belopp för olika perioder lär 31

tredje stycket KL. 5 kap.

I förevarande paragraf regleras för vilket belopp utdelningen skall beräknas för en fordran som löper utan ränta och som vid utdelningstillfället alltjämt inte är förfallen. Fordringen skall då diskonteras efter en räntefot av fem procent. En motsvarande diskonteringsregel finns i 2 kap. 28 § utsökningsbalken. Där anges också att diskontering skall ske även när utfäst ränta är lägre än fem procent. Den räntefot skall då tillämpas varmed den utfästa räntan understiger fem procent. Kommittén har inte funnit anledning att ta upp någon motsvarande regel i förevarande paragraf. Även jag anser att en bestämmelse om reducering vid lägre ränta än fem procent kan avvaras.

Värdering av vissa fordringar 13 § En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall vid utdelning uppskattas till skäligt belopp.

En fordran på pension som inte är förfallen till betalning den dag då utdelningsförslaget upprättas skall uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. En fordran på ränta eller annan förmån som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning den dag då utdelningsförslaget upprättades skall uppskattas med ledning av 3 § angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gäller den dag då utdelningsförslaget upprättas. Betalas medel ut i förskott till borgenären, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 13 § KLförslaget. De första och andra styckena överensstämmer i sak med 139 § KL. Det tredje stycket saknar däremot motsvarighet i KL.

Första stycket upptar en bestämmelse om hur värdet av en fordran som inte utgår i pengar skall beräknas vid utdelning. Såväl i KLförslaget som i KL anges i motsvarande bestämmelse att värdet av fordran skall uppskattas ”efter ortens pris”. Med detta ålderdomliga uttryck torde avses att uppskattningen skall göras efter en allmän skälighetsbedömning med utgångspunkt i de lokala förhållandena. I mitt förslag har uttrycket ersatts med ”till skäligt belopp”. De lokala prisavvikelserna inom landet har numera minskat väsentligt. I den mån sådana förhållanden är av betydelse i detta sammanhang bör de dock givetvis beaktas. Någon ändring i sak avses således inte.

Andra stycket rör beräkningen av icke förfallna pensionsfordringar. Kommittén har ingående prövat huruvida den tidpunkt som nu styr beräkningen av kapitalvärdet av en fordran på framtida pension bör ändras (s. 170). Kommittén har därvid övervägt bl.a. om inte konkurslagens regler bör bringas i överensstämmelse med de föreskrifter som riksskatteverket (RSV) med stöd av 23 § lönegarantikungörelsen (1970:745) utfärdat rörande beräkning av pensionsfordran enligt 13 § förmånsrättslagen (1970:979), 234

dvs. pension till en arbetstagare som är född år 1907 eller tidigare eller dennes efterlevande. Enligt föreskrifterna skall beräkningen ske per den 5 kap.

dag som infaller sex månader efter konkursansökningen. Kommittén framhåller bl.a. att de båda olika beräkningsgrunderna med-

för vissa skillnader för pensionsborgenärerna. En beräkning enligt RSV:s

föreskrifter kan ofta vara fördelaktigare, främst beroende på att förmånsrätten omfattar längre tid. De pensionsborgenärer som omfattas av 13 §

förmånsrättslagen är emellertid en krympande grupp. Något starkare be-

hov av ändring — som då rätteligen borde avse även 12 och 13 §§ förmåns-

rättslagen — ger sig numera inte till känna. Kommitténs slutsats är att

någon ändring av tidpunkten inte bör ske. Remissinstanserna har inte berört frågan. För egen del anser jag att kommittéförslaget att behålla nuvarande beräkningsregel i KL bör följas.

Som en följd av att endast ett utdelningstillfälle föreslås förekomma under en konkurs har författningstexten kunnat förenklas. Det torde inte

bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i detta stycke i samband med

förskottsbetalning. I likhet med KL förslaget innehåller därför stycket ing-

en bestämmelse om tidpunkten för beräkningen i sådana fall.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf uttalat följande.

"Den föreslagna bestämmelsen i andra stycket om hur en icke till betalning

förfallen pensionsfordran skall uppskattas överensstämmer i sak med vad

som nu gäller enligt 139 & KL. Uppskattningen skall således ske med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse

m.m. (tryggandelagen). Enligt dessa bestämmelser gäller följande. Med

upplupen del av utfäst pension förstås kapitalvärdet av den pension som

arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället (2 § andra stycket). Om inga andra regler om intjänande har knutits till pensionsutfästelsen, anses arbetstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så stor del av utfäst pension som motsvarar förhållandet mellan det antal år som arbetstagaren varit i arbets-

givarens tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern (2 8

första stycket). Beräkning av kapitalvärdet sker med ledning av försäkringstekniska grunder (3 §).

Beräkning av kapitalvärdet enligt 3 § tryggandelagen är nödvändig i fråga om pensionsutfästelser av traditionellt slag där pensionsbelopp och pensionsålder är angivna. Det förekommer emellertid pensionsutfästelser som inte innehåller dessa kapitaliseringsfaktorer utan är så utformade att kapitalvärdet vid utbetalningstillfället anges i utfästelsen.

Frågan om en pensionsutfästelse av angivet slag är förenlig med bestämmelserna i 2 och 3 §§ tryggandelagen har prövats av regeringsrätten i ett

mål angående rätt till avdrag för överföring av medel till en pensionsstif-

telse (RÅ 1985 1:33). Utbetalning av pensionen kunde enligt utfästelsen påkallas vid avgång ur tjänsten eler vid dödsfall. Regeringsrätten fann att beräkningsregeln i 3 § tryggandelagen ime kan anses innebära hinder mot

att utforma en pensionsutfästelse så att kapitalvärdet vid utbetalningstillfället anges i utfästelsen. Pensionens kapitalvärde vid beräkningstillfället

ansågs vara det som angavs i utfästelsen.

Enligt lagrådets mening bör en på så vis utformad pensionsutfästelse

bedömas på motsvarande sätt, när en fordran på grund av utfästelsen görs

gällande i en konkurs. Om det av utfästelsen framgår att pensionen var till fullo intjänad på dagen för upprättande av utdelningsförslaget och att infriande av utfästelsen kan påkallas omedelbart, bör således hänvisningen

till 2 och 3 §§ tryggandelagen inte hindra att upplupen del av utfästelsen är [NS in

det i denna angivna kapitalvärdet.”

I det tredje stycket upptas regler som anger när en fordran i utländsk 5 kap. valuta skall omräknas. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i KL, men den föreslagna regeln överensstämmer med vad som enligt praxis har kommit att gälla beträffande dessa fordringar. Kommittén föreslår att fordran 1 utländsk valuta skall omräknas efter kursen den dag då utdelningsförslaget upprättas eller, om förskottsbetalning till borgenären sker, dagen för betalningen. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. De föreslagna reglerna har utan ändring införts i mitt förslag.

Bestämmelserna bör få motsvarande tillämpning om det skulle bli aktuellt att omräkna utländska myntslag i den situationen att konkursen avskrivs och kvarvarande egendom överlämnas till bäst berättigad borgenär.

Denna och nästföljande paragraf har i mitt förslag försetts med en egen rubrik.

1483 Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit. Han får dock inte uppbära mer än vad han har rätt till enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått ackord enligt ackordslagen (1970:847).

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 14 § KL förslaget och 140 § KL.

Av bestämmelserna i ackordslagen har ansetts följa att den borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt inte i en efterföljande konkurs kan åberopa förmånsrätten om han avstått från den och deltagit i ackordet. Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna och länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län har hävdat att de angivna förhållandena för med sig att förmånsberättigade borgenärer drar sig för att medverka i en ackordssituation av rädsla för att senare finna att deras fordran i en konkurs är i praktiken värdelös.

Konkurslagskommittén har inte ansett att något påtagligt reformbehov föreligger och pekar bl.a. på att det är ytterst sällsynt att den beskrivna situationen verkligen inträffar.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Jag är inte beredd att nu föreslå ändringar i det aktuella hänseendet.

Kvittning i konkurs 15 § En fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet. 236

Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären har rätt att få ut fordringsbeloppet endast om viss omständighet inträffar, skall 5 kap. borgenären fullgöra sin förpliktelse trots att han annars hade haft rätt att

kvitta. Om han före den dag då utdelningsförslaget upprättas visar att

villkoret har uppfyllts, har han emellertid rätt att återfå motsvarande

belopp i den mån det inte översuger vad han har att fordra. Finns det

anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas senare. skall ett för borgenären beräknat belopp avsättas när utdelningsförslaget upprättas.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 15 & KLförslaget och 121 § första och andra styckena KL. Som en följd av att det enligt mitt förslag

endast kan förekomma en utdelning under konkursen behöver det inte i

lagtexten särskilt anges att det är slututdelningen som avses.

Bestämmelserna om kvittning har inte berörts av remissinstanserna. Det

finns inte heller av någon annan anledning skäl att nu överväga någon förändring. Bestämmelserna har därför utan ändring i sak införts i mitt

förslag.

Andra stycket andra meningen har, på inrådan av lagrådet, formulerats om i förhållande till det remitterade lagförslaget. Lagrådet har i anslutning

därtill uttalat bl.a. följande. Om borgenären senare visar att villkoret har

uppfyllts. vare sig uppfyllelsen har skett innan eller efter det att utdelningsförslaget upprättades, är han berättigad att återfå beloppet, förutsatt att detta har avsatts för honom i utdelningsförslaget. Har så inte skett, kan

borgenären genom vederbörlig invändning mot utdelningsförslaget påkalla alt avsättning skall göras med tanke på en framtida uppfyllelse: skulle han

inför rätten påvisa att villkoret redan har uppfyllts, möter det givetvis inte

något hinder att beloppet direkt tilldelas honom när utdelningen fastställs.

165 En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 3 angivna fristdagen

får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller om en fordran mot

gäldenären har förvärvats tidigare genom sådan överlåtelse och borge-

nären då hade skälig anledning att anta att gäldenären var insolvent.

En borgenär som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana om-

ständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel får inte kvitta i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 16 § KLförslaget och 121 § tredje och fjärde styckena KL.

17 §

En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller någon annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressfordran) anses

vid tillämpningen av 15 och 16 §§ ha förvärvats när hans förpliktelse

grundades.

Även om bevakningsförfarande äger rum i konkursen, behöver en bor-

genär som har rätt att kvitta inte bevaka sin fordran i den mån den täcks av gäldenärens fordran. När kvittning inte får ske, får borgenären trots det på

5 kap. sin skuld avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning i konkursen, om hans fordran intill skuldbeloppet hade bevakats i rätt tid.

Överlåter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätten till kvittning, skall boet gottgöra borgenären för detta.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 17 § KLförslaget och 121 a § KL.

I förhållande till KL förslaget har första meningen i andra stycket formulerats om mot bakgrund av att bevakning i det enhetliga konkursförfarandet kan förekomma endast om rätten har beslutat om det. Dessutom har den redan nu gällande principen att bevakningsfriheten avser endast den del av borgenärens fordran som täcks av gäldenärens motfordran kommit till direkt uttryck i lagtexten.

Lagrådet har anmärkt att borgenären vid avräkning enligt andra meningen i andra stycket inte bör få tillgodoräkna sig utdelning på sin obevakade fordran i den mån den överstiger skuldbeloppet. Detta bör enligt lagrådets mening framgå av lagtexten. — Den av mig föreslagna lagtexten tillgodoser lagrådets synpunkt.

4.1.6 6 kap. Gäldenärens skyldigheter m.m. Förevarande kapitel innehåller regler som i stort sett svarar mot 4 kap. 6 kap. KL. Till kapitlet har vidare förts förbudet i 199 a & KL för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig verksamhet samt reglerna i 53 § första stycket KL om skyldighet för gäldenären att närvara vid bouppteckningsförrältningen och uppge boet.

I förhållande till KL förslaget har, som framgår av vad som har anförts i anslutning till rubriken till 3 kap., gjorts den ändringen att bestämmelserna i 6 kap. 14 och 15 §§ KL förslaget om gäldenärens rätt att få ut egendom av konkursboet har placerats inte i 6 kap. utan i 3 kap.

Kapitlet inleds med bestämmelsen om förbud för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig verksamhet. Gäldenärens skyldighet att närvara vid bouppteckningsförrättningen och att lämna upplysningar om boet behandlas i 2 §. Regler rörande skyldighet för gäldenären och annan att beediga bouppteckningen finns i 3—5 §§. Härefter följer reglerna om reseförbud och skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass (6— 8 §§) och om tvångsmedel m.m. (9—13 §§). Kapitlet avslutas med regler om ersättning för kostnader i samband med vissa inställelser (14 §).

De flesta av de bestämmelser som nu föreslås ingå i 6 kap. sågs över i samband med 1979 års konkurslagsreform. Kommittén har fört över dessa bestämmelser till KL förslaget i stort sett utan ändring i sak. Kommittén har emellertid föreslagit vissa ändringar i fråga om prövningen av frågor om skyldighet för andra än gäldenären att avlägga ed och av häktningsfrågor. Dessutom föreslår kommittén vissa ändringar av bestämmelserna om ersättning för kostnader i samband med vissa inställelser. Remissinstanserna har i huvudsak lämnat KL förslaget utan erinran. 238

det (4 §) anpassats till det enhetliga konkursförfarandet. De gäller därmed 6 kap. lika i alla konkurser. Dessutom har förutsättningarna för att tillgripa häktning anpassats till bl.a. regleringen i utsökningsbalken.

Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

18¶En gäldenär som är en fysisk person får inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i

2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1§, 4 kap. 1 8, 6 kap. I $ eller

13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet. Om näringsförbud efter särskild prövning finns det bestämmelser i lagen

(1986:436) om näringsförbud.

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 kap. 1 § KLförslaget. Första stycket överensstämmer i sak med 199 a § KL medan det andra stycket är

nytt.

Förbudet i 199 a & KL mot näringsverksamhet under konkurs riktar sig endast mot den gäldenär som är fysisk person. En ställföreträdare för en

juridisk person som är i konkurs drabbas således inte av detta automatiska näringsförbud. I förevarande kapitel i övrigt avses däremot med gäldenären såväl fysiska som juridiska personer. De skyldigheter m.m. som enligt kapitlet åvilar gäldenären drabbar således även ställföreträdare för en juridisk person. I klargörande syfte anges därför särskilt i den nu

förevarande paragrafen att näringsförbudet träffar endast gäldenär som är

fysisk person. En juridisk person som har försatts i konkurs torde med

hänsyn till konkurslagens regler om bl.a. förlust av rådighet vara förhindrad att under konkursen driva någon som helst egen verksamhet.

En remissinstans — Svenska företagares riksförbund — anser att ett så

kategoriskt förbud som följer av paragrafen kan drabba företagare alltför hårt. Som jag ser det är emellertid förbudet en nödvändig följd av att gäldenären förlorar rådigheten över sin egendom. Det är knappast möjligt att ha regler som i viss utsträckning tillåter gäldenären att driva verksamhet under konkursen. Inget hindrar däremot att konkursförvaltaren, om han anser det vara förenligt med konkursboets intressen, driver ett företag vidare under konkursen och därvid anlitar gäldenärens tjänster. Detta är

emellertid en sak som det ankommer på förvaltaren att besluta om i det

enskilda fallet.

Som tidigare nämnts gäller sedan den 1 juli 1986 en ny lag om näringsför-

bud. Lagen ersätter bl.a. bestämmelserna i KL om näringsförbud efter särskild prövning. Enligt lagen skall näringsförbud omfatta inte bara förbud att driva näring varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen utan även förbud mot näringsverksamhet som är underkastad reglerna i jordbruksboksföringslagen (1979:141). Det kan därför övervägas om inte det automatiska näringsförbudet bör omfatta även jordbruksrörelse.

Det automatiska näringsförbudet skiljer sig från det förbud som kan 239

åläggas efter särskild prövning genom att det automatiska förbudet gäller endast under konkursen. Rent faktiskt torde det automatiska förbudet ha 6 kap. en begränsad betydelse vid sidan av bestämmelsen i 3 kap. 1 § om förbud för gäldenären att råda över sin egendom och att ingå förbindelser. Redan på grund av den bestämmelsen följer att gäldenären i praktiken är förhind-

rad att under konkursen fortsätta en jordbruksverksamhet som han tidigare bedrivit. Att därutöver förbjuda honom att ägna sig åt jordbruksverk-

samhet under konkurstiden. om han nu undantagsvis har möjlighet till det.

skulle kunna drabba konkursgäldenären onödigt hårt. Något behov av en sådan inskränkning torde heller inte föreligga. En möjlighet till dispens måste i så fall öppnas på motsvarande sätt som i näringsförbudslagen, något som emellertid skulle strida mot principen att det här aktuella näringsförbudet förutsätts vara automatiskt.

Jag har därför stannat för att inte nu föreslå någon ändring av nuvarande ordning. Som framgår av vad som anförts i anslutning till 2 kap. 9 § kan emellertid saken komma i ett annat läge om förslaget att föra samman

bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen till en gemensam lag genomförs.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs

2§

Gäldenären skall ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltare och granskningsmän de upplysningar om boet som de begär.

Gäldenären skall för förvaltaren redogöra för boet och på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen. Är gäldenären en

juridisk person och finns det flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet

dock inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

Vid förlikningssammanträde och sammanträde för prövning av ackordsförslag skall gäldenären närvara. om han inte har laga förfall elter rätten medger att han uteblir. Att gäldenären uteblir från ett sammanträde hindrar inte att de ärenden som skall förekomma på sammanträdet handläggs.

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 kap. 2 § KLförslaget. Det första stycket motsvarar 89 § första stycket KL och det andra stycket 53 § första stycket fjärde och femte meningarna KL. Det tredje stycket motsvarar 89 § andra stycket KL.

Bestämmelserna i denna och följande paragrafer i kapitlet skall tillämpas

oavsett om gäldenären är en fysisk eller en juridisk person. Lagen innehål-

ler inte några särskilda regler om vilka personer som i det senare fallet

omfattas av de skyldigheter som åligger gäldenären enligt detta kapitel.

Vem som skall anses vara ställföreträdare för den juridiska personen får avgöras enligt vanliga associationsrättsliga regler. Av 13 § följer att även tidigare ställföreträdare ibland kan åläggas vissa skyldigheter enligt detta

kapitel.

Första stycket. Riksskatteverket (RSV) har under remissbehandlingen

aktualiserat frågan i vilken utsträckning borgenärerna skall tillåtas att aktivt ta del i konkursförvaltningen. RSV föreslår t.ex. att gäldenären 240

skall åläggas skyldighet att lämna även borgenär de upplysningar om boet som denne begär. 6 kap.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) redovisat min syn på vissa problem som uppmärksammats rörande konkursförvaltningen och tillsynen. En av de bärande tankarna bakom 1979 års konkurslagsreform var att stärka konkursförvaltarens ställning. Att låta borgenärerna själva ta mer aktiv del i konkursförvaltningen skulle i viss mån strida mot dessa tankar. Borgenärernas intressen skall tas till vara av förvaltaren och en

borgenär som vill ha information är i princip hänvisad till förvaltaren. Jag

har emellertid i den allmänna motiveringen förutskickat att jag är beredd att på nytt ta upp denna och andra därmed sammanhängande frågor om

utvecklingen ger anledning till det. För närvarande finns det enligt min mening inte underlag för att föreslå annat än marginella förändringar av reglerna om konkursförvaltningen. Andra stycket. I förhållande till KL föreslås den ändringen att gälde-

nären är skyldig att närvara vid bouppteckningsförrättningen endast när

förvaltaren begär det. Nuvarande föreskrift om att gäldenären skall uppge

boet redligen och under edsförpliktelse har slopats eftersom den saknar självständig betydelse.

Det tredje stycket överensstämmer i sak med såväl KL förslaget som KL men har formulerats om. Jag har i den allmänna motiveringen förordat att begreppet borgenärssammanträde nu utmönstras ur konkurslagen (avsnitt 2.2.3). Begreppet bör ersättas av mer särskiljande benämningar som t. ex. edgångssammanträde och förlikningssammanträde. I 89 § andra stycket KL regleras i dag gäldenärens närvaroplikt i samband med olika borgenärssammanträden. Bestämmelser om gäldenärens skyldigheter vid olika

sammanträden finns också på andra håll. Bestämmelserna bör alltjämt

finnas kvar men de aktuella sammanträdena bör i stället anges direkt. De sammanträden med borgenärerna som det enligt mitt förslag blir fråga om är. utöver edgångssammanträdet, förlikningssammanträde (9 kap. 13 8) och sammanträde för prövning av ackordsförslag (12 kap. 8, 14 och 19 §§).

Bouppteckningsed

3§

Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Han skall göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller

upptagits någon tillgång eller skuld.

År gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behö-

ver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars ed-

gäng förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 kap. 3 § KLförslaget och 91 § KL.

Frågan huruvida konkursen kan avslutas utan att gäldenären har avlagt 241

16 Riksdagen 1986!87.1 saml. Nr 90

rubriken till 11 kap. 6 kap.

Riksskatteverket har, liksom kronofogdemyndigheten i Eskilstuna, hävdat att det kan förekomma fall då det är angeläget att gäldenären avlägger ytterligare en bouppteckningsed. En sådan möjlighet bör därför enligt dessa remissinstanser införas i konkurslagen.

För egen del anser jag att principiella skäl talar mot att en sådan möjlighet öppnas. En gäldenär som i något avseende lämnar oriktiga uppgifter i samband med bouppteckningseden kan enligt 11 kap. 1§ andra stycket brottsbalken dömas för oredlighet mot borgenärer. Straffansvaret förutsätter att den aktuella uppgiften inte rättas innan den beedigas. Om möjlighet öppnas för gäldenären att avlägga bouppteckningsed ytterligare en gång kan det befaras att pressen på gäldenären att redan från början lämna fullständiga och riktiga uppgifter om sin egendom skulle minska. I mitt förslag har därför principen om endast en edgång behållits.

4§ Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgångssammanträde. Edgångssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäldenären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssammanträdet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten, skall rätten så snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssammanträdet skall trots det hållas på utsatt tid.

När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas där han vistas. Edgängen får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

Paragrafen motsvaras av 6 kap. 4 & KLförslaget samt 92 § och 185 d 8 första stycket första och tredje meningarna KL.

Som en följd av det enhetliga konkursförfarandet måste bestämmelserna om tidpunkten för gäldenärens edsavläggelse omarbetas. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4) förordat att edgångssammanträdet i alla konkurser skall hållas tidigast en och senast två månader från konkursbeslutet. I likhet med vad som i dag gäller för första borgenärssammanträde i ordinär konkurs föreslås också att edgångssammanträdet får hållas senare om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Denna möjlighet bör givetvis utnyttjas endast i de undantagsfall då det av föreliggande uppgifter framstår som helt klart att förvaltaren saknar möjlighet att utföra sina uppgifter inom tvåmånadersperioden. Att det är rätten som bestämmer när edgångssammanträdet skall äga rum framgår av 2 kap. 24 §. Tidpunkten skall bestämmas omedelbart i samband med konkursbeslutet. Det utsatta edgångssammanträdet skall alltid hållas även om gäldenären är förhindrad att då avlägga eden. De närvarande borgenärerna skall då ges besked om när och var edgången är

tänkt att äga rum. (Angående den fortsatta handläggning; se specialmotiveringen till 7 kap. 13 &$.) | 6 kap.

Stockholms tingsrätt anmärker att ordet ”tillåta” i 6 kap. 4 § tredje stycket KL förslaget antyder att gäldenären måste göra en formell framställning om att få avlägga eden inför annan tingsrätt, något som sällan eller

aldrig förekommer i sådana fall då gäldenären är ovillig att medverka vid

konkursutredningen. Tingsrätten föreslår att bestämmelsen ges en sådan utformning att rätten, eventuellt efter hörande av förvaltaren, får möjlighet

att utan framställning förordna att ed skall avläggas vid en annan tingsrätt när det framstår som lämpligt. I mitt förslag har ordalydelsen jämkats så att det framgår att rätten även utan framställning av gäldenären kan besluta i saken. Om edgången inte fullgörs vid edgångssammanträdet, skall den

fullgöras senare. Detta framgår av andra styckets sista mening.

I konsekvens med vad som har sagts i anslutning till 2 kap. 24 § har, på

förslag av lagrådet.1i der första stycket angetts att gäldenärens kallelse till

edgången skall delges.

5§

När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år, skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredning-

en.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

Bifalls yrkandet. skall edgången fuligöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande gäller 4 § andra stycket.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 5 & KL förslaget och

93 § KL.

I paragrafen har gjorts de ändringar i förhållande till gällande rätt som betingas av att konkursdomarinstitutionen nu avskaffas.

Riksskatteverket anser. med instämmande av kronofogdemyndigheterna I Eskilstuna och Sollentuna. att också tillsynsmyndigheten bör ges befogenhet att framställa yrkande om edgångsskyldighet för annan än gäldenären. Om tillsynsmyndigheten anser att någon annan än gäldenären kan ha upplysningar att lämna om boet. bör myndigheten givetvis fästa förvaltarens uppmärksamhet på detta. Från praktisk synpunkt synes en sådan ordning tillräcklig. Att ge tillsynsmyndigheten en form av partsställning i nu ifrågavarande förfarande skulle som jag ser det knappast vara förenligt med tillsynsfunktionen.

Stockholms tingsrätt har föreslagit att det införs möjlighet att ålägga 243

viss uppgift utan också att medverka vid boutredningen på sätt som anges i 6 kap. 28. Rätten bör också få utnyttja tvångsåtgärder för att genomdriva en sådan skyldighet. Enligt tingsrätten har det under senare tid allt oftare förekommit fall då det vid juridiska personers konkurser är någon annan än de formella företrädarna som besitter kunskaperna om boet. Efter ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) förekommer det nu oftare än förr att en förordnad likvidator ansöker om bolagets försättande i konkurs. Enligt tingsrätten saknar likvidatorn ofta all kännedom om boet, bortsett från skatteskulderna, och den ”verklige”” bolagsmannen kan förmås medverka endast därigenom att han åläggs skyldighet att beediga den av likvidatorn upprättade nödbouppteckningen. Den verkliga boutredningen kommer i sådana fall att äga rum vid edgångssammanträdet inför konkursdomaren. Detta medför att förvaltaren inte kan kontrollera lämnade uppgifter och ställa de följdfrågor som kontrollen kan ge upphov till.

Det är givetvis av största vikt att förvaltaren kan få erforderliga upplysningar om konkursboet. Man kan emellertid diskutera om den föreslagna ändringen — som inte är av helt enkel natur — i någon nämnvärd grad skulle förbättra förvaltarnas möjligheter att få tillgång till de begärda upplysningarna. Den som ålagts skyldighet att avlägga bouppteckningsed kan ådömas straffansvar om han därvid lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen. Det är för den berörde viktigt, om han vill undgå sådant ansvar, att han självmant kompletterar den upprättade bouppteckningen så att den stämmer överens med hans kännedom om konkursboet. Det bör emellertid knappast komma i fråga att tvinga personen att avlägga eden om denne förklarar att han behöver ytterligare tid för att komplettera bouppteckningen. Detsamma bör gälla om förvaltaren med anledning av de framkomna uppgifterna anser sig behöva ytterligare tid för att kontrollera dessa. Att införa en uppgiftsskyldighet för annan än gäldenären gentemot förvaltaren skulle emellertid föra alltför långt. Eftersom en sådan uppgiftsskyldighet inte rimligen kan vara straffsanktionerad kan det föra med sig att det är lättare för vederbörande att lämna oriktiga uppgifter än att vägra lämna dem vid en edgång. Jag är sammanfattningsvis inte beredd att nu föreslå att annan än gäldenären, eller dennes ställföreträdare, skall kunna åläggas skyldighet att medverka vid boutredningen.

Stockholms tingsrätt har vidare påpekat att det av säväl KL som KLförslaget följer att edgången i princip måste fullgöras genast även i sådana fall då den som har ålagts edgångsskyldigheten förklarar att han avser att överklaga beslutet. Detta kan enligt tingsrätten föra med sig att den berörde tvingas att fullgöra edgången även om högre rätt sedermera upphäver hans edgångsskyldighet. Tingsrätten föreslår att det öppnas en möjlighet för rätten att skjuta upp edgången till ett senare tillfälle även i andra fall än sådana då edgången av praktiska skäl inte kan fullgöras omedelbart. I mitt förslag har tingsrättens synpunkter tillgodosetts genom en jämkning av ordalydelsen.

I fråga om förhandlingen gäller 16 kap. 2 och 3 §§. Det innebär bl.a. att rätten är domför med en lagfaren domare, att i princip rättegångsbalkens regler om huvudförhandling i tvistemål skall tillämpas och att utevaro inte hindrar att saken prövas och avgörs.

delges och föreslär att en uttrycklig bestämmelse om det tas upp i tredje 6 kap. stycket som en sista mening. Jag godtar lagrådets förslag.

Tvångsmedel m.m.

65 Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig utomlands utan rättens medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att gäldenären

genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären äsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna orten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 6 § KLförslaget och 88 § första—- tredje samt sjätte styckena KL.

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna har ifrågasatt om inte en restriktivare inställning till gäldenärens utlandsresor under konkursen är önskvärd. Det framstår för många som stötande att en gäldenär, som orsakat borge-

närerna stora förluster, skall i stort sett oförhindrat kunna företa dyrbara utlandsresor.

Frågan om gäldenärens tillgänglighet under konkursen prövades i samband med 1979 års konkurslagsreform. Jag anser inte att det finns anledning att nu överväga några principiellt betydelsefulla förändringar i detta

hänseende. Inskränkningar i gäldenärens rörelsefrihet bör göras endast om det är motiverat med hänsyn till konkursutredningen. Bestämmelserna i KL förslaget har förts över till mitt förslag utan saklig ändring.

Ett beslut om att ålägga gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass bör utgöra passhinder och antecknas i registret över efterlysta personer (jfr

2 kap. 12 §). I likhet med vad som anfördes under den nämnda paragrafen tar, till skillnad från lagrådsremissens lagförslag. mitt förslag upp en be-

stämmelse som ger rätten möjlighet att beträffande den gäldenär som saknar pass meddela ett förbud att pass utfärdas för honom. Ett sådant

förbud bör också utgöra ett passhinder.

78 Ett beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån

sig sitt pass eller om förbud att utfärda pass meddelas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När det inte längre finns skäl för

ett sådant beslut, skall beslutet omedelbart hävas.

Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätten ge gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra

också hålla förhandling i frågan. Till en sådan förhandling skall tillsyns- 6 kap. myndigheten, förvaltaren och gäldenären kallas. Kallelsen till gäldenären bör delges.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § KLförslaget. De två första styckena motsvarar 88 § fjärde och femte styckena KL. Det tredje stycket saknar motsvarighet i KL.

En förhandling för prövning av fråga om reseförbud, om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller om förbud att utfärda pass bör hållas om rätten anser att det därvid kan komma fram uppgifter som är av betydelse för bedömningen av den av förvaltaren eller tillsvnsmyndigheten framställda begäran. Förhandlingen kan förutsättas normalt äga rum i gäldenärens intresse. Uteblir gäldenären och har han beretts tillfälle att yttra sig i frågan, kan denna avgöras trots utevaron, se 16 kap. 2 §. Efter påpekande av lagrådet har tagits upp en bestämmelse att kallelsen till gäldenären bör delges; delgivning är alltså inte obligatorisk (jfr vad som anförs i anslutning till 15 kap. 4 §).

Enligt 14 c § andra stycket KL (2 kap. 13 § tredje stycket i mitt förslag) skall ett beslut under konkursansökningsskedet om reseförbud och skyldighet att lämna ifrån sig pass delges gäldenären. Detsamma bör gälla om beslutet meddelas under själva konkursen. Däremot är intresset av delgivning inte lika starkt beträffande förbud att utfärda pass. Någon skyldighet att delge föreskrivs därför inte för underrättelsen om det beslutet (se 16 kap. 5 §).

8§ Har gäldenären med anledning av ett beslut enligt 2 kap. 12 § lämnat ifrån sig sitt pass. skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig utomlands, har han inte rätt att återfå passet. En motsvarande omprövning skall ske, om förbud att ufärda pass har meddelats.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 8 §& KLförslaget och 88 a & KL. Den sista meningen är dock ny (se under 6 §).

95 Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 § eller överträder ett reseförbud enligt 6 §, kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud som här har angetts.

Om någon annan än gäldenären undandrar sig att fullgöra edgång som har förelagts honom enligt 5 §, kan han efter omständigheterna föreläggas vite, hämtas eller häktas. 246

Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast

om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseför- 6 kap.

bud enligt 6 §, skall han dock häktas om det inte är uppenbart att det är onödigt.

Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

Paragrafen motsvarar, med vissa sakliga ändringar, 6 kap. 9 § KL förslaget

och 94 § KL.

1 94 § första stycket KL finns för närvarande bestämmelser om tvångs-

medel mot gäldenären när denne undandrar sig att fullgöra vissa skyldigheter som åligger honom enligt bestämmelser i KL. De skyldigheter som

avses är att under edsförpliktelse uppge boet (53 §), att inte lämna landet

innan bouppteckningsed har avlagts, att iaktta ett särskilt meddelat rese-

förbud och lämna ifrån sig pass när detta ålagts honom (88 §), att lämna

upplysningar om boet och närvara vid borgenärssammanträde (89 §) samt att avlägga bouppteckningsed (91 och 93 §§). De tvångsmedel som kan komma i fråga är efter omständigheterna hämtning eller häktning. Om det skäligen kan befaras att gäldenären kommer att undandra sig någon av dessa skyldigheter eller överträda ett reseförbud kan han också hämtas

eller häktas. I det fallet får dock häktning tillgripas endast om särskild

anledning förekommer. Om någon annan än gäldenären undandrar sig sin skyldighet att avlägga bouppteckningsed enligt 93 § kan denne enligt 94 § andra stycket hämtas eller genom vite eller häkte tillhållas att fullgöra sin

skyldighet.

Enligt 94 § tredje stycket KL skall kostnaden för häktning betalas av allmänna medel. Hämtningskostnaden däremot anses som en konkurskostnad som i första hand skall tas ut av boet.

Kommittén föreslår inte någon annan saklig ändring av dessa regler än

att även hämtningskostnaden. i överensstämmelse med vad som gäller enligt 8 § tredje stycket lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid kon-

kurs, skall betalas av allmänna medel. Enligt 4 kap. 14 § utsökningsbalken är en gäldenär i mål om utmätning skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet. Gäldenären är också skyldig att på begäran inge en förteckning över

tillgångarna samt att på heder och samvete bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning. Även tredje man har enligt 4 kap. 15 § en viss upplysningsskyldighet. Enligt 16 kap. 13 § utsökningsbalken gäller de nu nämnda bestämmelserna även vid verk-

ställighet av beslut om kvarstad för fordran. I 2 kap. 15 och 16 §§ utsökningsbalken finns bestämmelser om tvångsmedel när gäldenären eller tredje man underlåter att fullgöra sina skyldig-

heter i utsökningsmål. Om gäldenären eller tredje man inte efterkommer

ett föreläggande enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § jämförd med

nämnda lagrum får han häktas, om synnerliga skäl föreligger. Häktning

enligt utsökningsbalken får alltså användas under betydligt mer begränsade förutsättningar än enligt KL.

Enligt min mening bör häktning som tvångsmedel inte få användas i större utsträckning enligt konkurslagen än i motsvarande fall enligt utsök-

ningsbalken. Någon principiell skillnad mellan de fall då häktning fär

gäldenär som underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt 2, 3. 5 eller 6 § 6 kap. torde inte föreligga. I dessa fall bör alltså häktning få tillgripas endast om synnerliga skäl föreligger.

När det gäller fall då ett reseförbud har överträtts ligger saken annorlunda till. Överträdelse av ett reseförbud som rätten har ålagt bör normalt medföra att gäldenären häktas (jfr 25 kap. 9 § RB). I det fallet bör det finnas ett kraftigt påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att iaktta förbudet. Detsamma bör också gälla vid överträdelse av det automatiska reseförbudet. Även i det fallet finns det nämligen starka skäl som talar för att förbudet bör vara förenat med en effektiv sanktion om det överträds. I tillämpningen kan det dock finnas större anledning att avstå från häktning vid överträdelse av det automatiska förbudet än när gäldenären bryter mot ett reseförbud som ålagts efter särskild prövning.

Som nämnts kan häktning förekomma också när det skäligen kan befaras att gäldenären i framtiden kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett reseförbud. I dessa fall bör enligt min mening över lag krävas att det föreligger synnerliga skäl för att häktning skall få tillgripas. Detsamma bör gälla om det är någon annan än gäldenären som undandrar sig att fullgöra edgångsskyldighet som har förelagts honom.

Paragrafen har utformats i enlighet med det sagda. Vidare har i överensstämmelse med KLförslaget angetts att även hämtningskostnader skall betalas av staten.

10 § Frågor om åtgärder enligt 9 § eller om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten.

Innan rätten beslutar i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätten ge den som avses med åtgärden, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse.

Begärs någon häktad. skall rätten på yrkande förordna biträde åt honom, om det inte är uppenbart att sådant inte behövs. Biträdet har rätt till ersättning av staten för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga den som häktningsyrkandet riktas mot att såsom förlorande part helt eller delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Ogillas häktningsyrkandet och beror detta på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet, skall sökanden ersätta statens kostnader för biträdet.

De båda första styckena motsvarar 6 kap. 10 § KL förslaget och 95 §& första stycket och tredje stycket första meningen KL. Det tredje stycket är nytt.

Andra stycket har jämkats i förhållande till gällande rätt i avsikt att klargöra att även den som enligt 5 8 ålagts skyldighet att beediga bouppteckningen eller viss uppgift normalt skall beredas tillfälle att yttra sig innan rätten meddelar beslut beträffande åtgärd som rör honom.

Vid utdömande av vite tillämpas lagen (1985:206) om viten i den mån något annat inte sägs i konkurslagen (jfr I $ andra stycket nämnda lag).

I lagrådsremissen föreslog jag att den som avses med ett häktningsyrkande skall ha rätt till juridiskt biträde. Lågrådet har godtagit förslaget i 248

bara vid förhandling i häktningsfrågan. I fråga om reglernas utformning 6 kap. väcker lagrådet frågan om inte det lämpligaste är att man i konkurslagen gör en någorlunda uttömmande reglering, i stort efter den modell som finns

i 10 kap. 13 § föräldrabalken. Lagrådet har föreslagt att en enligt dessa

linjer utformad lagtext tas upp i 10 § som ett tredje stycke.

Jag godtar lagrådets synpunkter. Det tredje stycket har utformats i

enlighet med lagrådets förslag.

Det bör anmärkas, att om frågan om häktning förfaller av den anledning-

en att vederbörande på svarandesidan fullgör sitt åliggande, han torde få

anses vara förlorande part. I uttrycket ”helt eller delvis” bör inläggas att rätten kan hämta vägledning i 31 kap. I $ RB.

11 § Rätten får hålla förhandling för att pröva en fråga som avses i 10 §. Har häktning begärts, skall förhandling hållas, om det inte är fara i dröjsmål.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om möjligt. den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse skall

delges. Han får hämtas till förhandlingen, om det finns skäl till det. Har

han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan, hindrar hans utevaro inte att yrkandet prövas.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte var närvarande vid rätten, skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos

rätten. När en sådan anmälan har gjorts, skall förhandling i häktningsfrå-

gan hållas snarast och senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet

verkställdes.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Finns det inte längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än

tre månader.

Paragrafen motsvarar 1 huvudsak 6 kap. 11 § KLförslaget och 95 § andra och tredje styckena KL. Det tredje stycket är dock nytt.

Enligt KL förslaget är rätten, I motsats till vad som för närvarande gäller,

i princip skyldig att hålla förhandling för prövning av en häktningsfråga. Förhandling får underlåtas endast om det föreligger fara i dröjsmål. Här-

med åsyftas främst sådana fall där det finns skäl att anta att den som berörs av åtgärden har för avsikt att lämna landet eller då konkursgäldenären planerar att skaffa undan egendom av betydande värde. I övrigt föreslår kommittén en reglering som ansluter till vad som gäller för prövning av häktningsfrågor enligt 2 kap. 16 § utsökningsbalken.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna med ett undantag. Stockholms tingsrätt anser att förslaget att förhandling i

häktningsfrågor måste hållas i alla de fall där det inte föreligger fara i

dröjsmäl, framstår som onödigt omfattande. Även om häktningsförhandling i vissa fall visar sig vara nödvändig, har den dock enligt tingsrätten knappast någon funktion vid de vanligast förekommande häktningsorsakerna. Tingsrätten anser att den nuvarande — i praktiken mest brukade —

möjligheten till häktning ”på handlingarna” skall behållas. På konkursansökningsstadiet (där häktningsframställningar varit ytterst sällsynta) finns 6 kap. det enligt tingsrätten ett ytterst begränsat utrymme för särskilda förhandlingar i häktningsfrågan. På det stadiet torde det också nästan alltid vara fara i dröjsmål.

Enligt tingsrätten har häktningsframställningar efter konkursbeslutet hittills undantagslöst kommit från förvaltaren och grundas nästan alltid på endera av två omständigheter; gäldenären har uteblivit från sammanträde med förvaltaren för att uppge boet (vanligast) eller gäldenären har uteblivit från ett sammanträde för edgång (någon gång). Det är enligt tingsrätten inte troligt att en sådan gäldenär skulle bry sig om att komma till en häktningsförhandling. Förvaltaren kan lika gärna utveckla vad han har att säga i den skriftliga häktningsframställningen och det brukar han också göra. Tillsynsmyndigheten sitter vanligen inte inne med några andra upplysningar än sådana som härrör från förvaltaren.

Tingsrätten framhåller vidare att de gäldenärer som det nu är fråga om regelmässigt är svårdelgivna. Bara för att delgivning inte kan ske med gäldenären, är det heller inte utan vidare klart att det kan ”antas att han har avvikit eller på annat sätt hållit sig undan”. Nya delgivningsförsök av kallelser kan behöva företas för att man skall få grund för sådant antagande. Finnes kallelse av gäldenären kunna underlåtas, framstår det som meningslöst att hålla förhandling med förvaltaren och tillsynsmyndigheten.

Enligt tingsrätten är det inte heller häktning i och för sig som åsyftas med häktningsframställningarna. Vad det är fråga om är i stället att med häktningshotet förmå gäldenären att äntligen uppfylla de förpliktelser han undandrar sig. Det är då viktigare att bringa häktningshotet till gäldenärens kännedom än att av honom få veta varför han inte efterkommit kallelsen till förvaltaren eller rätten. Tingsrätten har i det först beskrivna typfallet gynnsamma erfarenheter av ett skriftligt förfarande där gäldenären föreläggs att skriftligen yttra sig över förvaltarens häktningsyrkande men där han framför allt tillhålls att före utsatt tid kontakta förvaltaren för att äntligen genomföra bouppteckningen. Det är enligt tingsrätten sällsynt att någon bryr sig om att inge ett skriftligt svar till konkursdomaren men många vänder sig inom fristen till förvaltaren, vilket visar att de uppfattat föreläggandet alldeles riktigt. I det andra typfallet — uteblivande från edgång — får möjligheten till häktningsförhandling ingen självständig betydelse eftersom gäldenären samtidigt med att han delges häktningshotet kallas till sammanträde för edgång, alternativt häktningsförhandling. Det bör tilläggas att häktningstiderna i det ovan beskrivna vanligaste häktningsfallet oftast är mycket korta, högst ett dygn. Så snart förvaltaren har fått kännedom om att häktningen gått i verkställighet, beger han sig till häktet. Han brukar då få de uppgifter om boet han begär, varefter han omedelbart underrättar konkursdomaren, som häver häktningen — också "på handlingarna".

För egen del kan jag väsentligen ansluta mig till de synpunkter som Stockholms tingsrätt har lagt på frågan om syftet med reglerna om häktning i konkurs. Jag menar emellertid att detta syfte kan uppnås också med det av kommittén föreslagna förfarandet. Som regel torde det visserligen

givetvis ett visst merarbete för rätten. Jag anser dock att det är ofrånkom- 6 kap. ligt att det i en ny konkurslag ges garantier för att den som berörs av ett så ingripande tvångsmedel som häktning får möjlighet att framföra sina synpunkter vid en förhandling. En annan ordning torde strida mot art. S(1)b) och art. 6(1) i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. En annan sak är att hotet om häktning i många fall kan medföra att gäldenären eller tredje man

fullgör sina skyldigheter utan att häktning behöver beslutas. Det bör inte möta några svårigheter att utforma lämpliga rutiner i fråga om kallelser och förhandlingar så att en förhandling snabbt kan ställas in om den blir

onödig.

Mitt förslag har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med KLför-

slaget. I enlighet med vad som gäller enligt 2 kap. 16 § andra stycket

utsökningsbalken har angetts att den som avses med åtgärden skall kallas om hinder inte möter, t.ex. därför att han har flytt utomlands. På inrådan av lagrådet har i mitt förslag tagits upp en föreskrift om att den som avses med häktningsyrkandet skall kallas genom delgivning.

Bestämmelsen i det andra stycket i det remitterade förslaget om rätt till

biträde m.m. har, som framgått av den föregående paragrafen, flyttats dit. Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar oss enligt den nyssnämnda europeiska konventionen föreslår jag vidare en särskild bestämmelse som

tar sikte på det fallet att en person har häktats i sin utevaro. Förhandling

skall i sådant fall hållas inom fyra dagar från det beslutet verkställts (jfr SOU 1985:27 s. 190).

I fråga om rättens sammansättning m. m. gäller bestämmelserna i 16 kap.

Ett beslut om häktning går i verkställighet omedelbart, 16 kap. 4 § första

stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf om förhandling vid prövning av

häktningsfrågor gäller också vid häktning under konkursansökningsstadiet

enligt 2 kap. 12 §. Detta framgår av 2 kap. 13 § tredje stycket.

12 §

Om någon är häktad med stöd av 2 kap. 12 8, skall rätten i samband med

konkursbeslutet pröva om denne fortfarande skall vara häktad. Föreligger skäl till häktning enligt 9 §, skall häktningen bestå. Vid tillämpning av 11 §

fjärde stycket inräknas även tid under vilken gäldenären hållits häktad med

stöd av 2 kap. 12 &.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 12 & KL förslaget och

95 a § KL. I förhållande till KL har gjorts de ändringar som betingas av att konkursdomarinstiwutionen avskaffas och ersätts av rätten som sädan.

Den sista mening har lagts till på förslag av lagrådet. Jag instämmer

alltså i lagrådets uppfattning att i den föreskrivna längsta häktningstiden

skall inräknas tid varunder gäldenären har hållits häktad i samband med prövningen av konkursansökningen. 251

13 § Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas 2 § första stycket, 6—8 §§ 6 kap. samt 9 § första, tredje och fjärde styckena även på en styrelseledamot, en verkställande direktör, en bolagsman och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 13 & KLförslaget och 96 § KL.

I förhållande till KLförslaget har gjorts den ändringen att i fall då konkursgäldenären är ett handelsbolag eller ett kommanditbolag bestämmelsen gäller även en bolagsman som har avgått senare än ett år före den dag då konkursansökningen kom in (fr 2 kap. 12 §). Förfarandereglerna i 10—12 §§ är direkt tillämpliga, varför hänvisningarna till dessa lagrum inte har tagits upp i mitt förslag.

Ersättning för inställelse 14 § Om gäldenären är i behov av det, är han berättigad till skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han till följd av bestämmelserna i 2— 5 §§ inställer sig hos rätten eller någon annanstans. Vad som har sagts nu gäller även för en sådan person som avses i 13 §.

Har ett yrkande enligt 5 § andra stycket riktats mot någon annan än den som avses i 13 §, är han berättigad till skälig ersättning av boet för inställelse enligt 5 § tredje eller fjärde stycket.

Beslut om ersättning meddelas av rätten.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 6 kap. 16 § KLförslaget. De två första styckena motsvaras av 99 § första och tredje styckena KL. Det tredje stycket saknar däremot direkt motsvarighet i gällande lag.

Enligt KL är gäldenärens möjlighet att få ersättning för kostnader för resa och uppehälle i anslutning till vissa inställelser i princip begränsade till kostnader för resor inom domsagan. I kommittéförslaget har den geografiska begränsningen till resor inom domsagan ersatts med resor inom riket. Förslaget. som lämnats utan erinran av remissinstanserna, innebär en naturlig anpassning till moderna förhållanden. Även jag biträder förslaget. Gäldenärens rätt till ersättning bör emellertid inte vara ovillkorlig. I likhet med kommittén förordar jag att ersättning skall utgå bara om gäldenärens ekonomiska förhållanden är sådana att han kan anses vara i behov av ersättning. Om gäldenären har överträtt ett reseförbud, bör han inte vara berättigad till ersättning för en längre resa än den som hade varit aktuell om gäldenären hade iakttagit reseförbudet.

Den som avses med ett yrkande om edgång är berättigad till viss ersättning av boet för sin inställelse inför rätten, såväl vid den förhandling varvid yrkandet prövas som när edgången fullgörs, om detta sker senare.

Beslut om ersättning av boet till annan än den som avses i det första stycket fattas för närvarande av konkursdomaren. I övrigt beslutar förvaltaren. KLförslaget innebär att det alltid i första hand är förvaltaren som 52

rätten besluta. 6 kap.

Av bestämmelserna i 14 kap. 1 och 2 §§ framgår att kostnaden för gäldenärens eller annans inställelse enligt denna paragraf utgör en konkurskostnad och att denna kostnad i första hand skall tas ut ur boet. Går inte detta, skall kostnaden betalas av staten.

Kommittén berör inte närmare hur det skall kunna konstateras om boet saknar medel för att betala ersättning för inställelsen. Även om det är möjligt att göra ett välgrundat antagande på den punkten, kan det inte förrän vid konkursens slut klarläggas om boet räcker till för betalning av denna konkurskostnad. Det finns risk för att kommitténs förslag skulle medföra att förvaltarna för säkerhets skull alltid låter rätten besiuta om ersättning för denna inställelse. Rätten å sin sida skulle sannolikt endast om det står fullt klart att tillgångarna i boet räcker till för betalning av denna kostnad kunna vägra att besluta om ersättningen. Besvärliga gränsdragningsfrågor kan befaras uppkomma.

I de flesta sammanhang då en person som inställer sig inför en domstol är berättigad till ersättning för sin inställelse beslutar rätten om ersättningen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som KLförslaget kan befaras medföra har 1 mitt förslag införts en bestämmelse i det tredje stycket som anger att rätten alltid beslutar om ersättning för inställelse enligt denna paragraf.

Den i 6 kap. 16 § tredje stycket första meningen KLförslaget intagna bestämmelsen som anger att det allmänna står ett subsidiärt ansvar för dessa inställelsekostnader har inte tagits upp i mitt förslag. Ett sådant ansvar följer emellertid av den allmänna regeln om ansvaret för konkurskostnader i 14 kap. 2 §.

Det remitterade förslaget upptog i första stycket en hänvisning till 2— 4 §§. Lagrådet har i anslutning till första stycket anfört bl.a. följande. I enlighet med den princip som torde ligga till grund för urvalet av situationer som kan berättiga till ersättning (SOU 1983:24 s. 286) bör sådan kunna utges också till underårig gäldenär i fall som avses i 5 §. Hänvisning bör därför i 14 § första stycket göras även till 5 §. Härigenom kommer det dessutom att stå klart att förutvarande ställföreträdare som anges i 13 § får ersättning enligt 14 § första stycket vid inställelse till förhandling eller edgång enligt 5 §.

I fråga om andra stycket har lagrådet påpekat att bestämmelsen torde avse endast den mot vilken edgångsyrkande har framställts enligt 5 § andra stycket.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4.1.7 7 kap. Förvaltning och tillsyn Förevarande kapitel motsvarar 7 kap. KL förslaget. Bestämmelserna sågs 7 kap. över i samband med 1979 års reform. Förarbetena återfinns alltså i stor utsträckning i prop. 1978/79:105.

7 kap. KLförslaget innehåller två sakliga nyheter. Kommittén föreslår att förvaltaren alltid skall ha tillgång till räkenskapsmaterial som rör gäl- [AS '

konkurs avge s.k. kvartalsräkningar slopas. Däremot har kommittén inte i 7 kap. sak sett över de regler om konkursförvaltningen och tillsynen däröver som tillskapades i samband med 1979 års reform. I dessa hänseenden har kommittén endast gjort en lagteknisk och språklig översyn av bestämmelserna.

KL förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande. Ett stort antal myndigheter — däribland riksskatteverket, kronofogdemyndigheter och länsstyrelser — har emellertid i sina remissyttranden uppehållit sig vid frågor kring förvaltningen och tillsynen. Jag har i den allmänna motiveringen berört en del av den kritiken (avsnitt 2.4.1) och återkommer till vissa frågor i anslutning till bestämmelserna i detta kapitel. Så till vida har jag tagil fasta på kritiken att jag föreslår att förvaltaren skall vara skyldig att höra tillsynsmyndigheten i viktigare förvaltningsfrågor (10 §). I samma avsnitt har jag också berört mitt förslag att förvaltaren ges möjlighet att vid avvecklingen av boet ta hänsyn även till andra intressen än det rena borgenärsintresset (8 §). Förvaltarens bokföringsskyldighet under konkurs (19 §) har jag berört i avsnitt 2.10.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) redovisat mina skäl för att i enlighet med KLförslaget införa en skyldighet för vissa uppdragstagare att till konkursförvaltare lämna ut även sådant räkenskapsmaterial som uppdragstagaren själv har upprättat. |

Jag skall nu närmare beröra kommitténs förslag att slopa de s.k. kvartalsräkningarna. Enligt 58 § tredje stycket KL skall förvaltaren inom två veckor från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till tillsynsmyndigheten avlämna räkning över boets inkomster och utgifter i pengar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet pengar stått inne i bank, skall vid räkningen fogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit under kvartalet. Avskrift av räkningen skall lämnas till konkursdomaren. Efter konkursens avslutande kan enligt 58 § fjärde stycket KL föreligga skyldighet att årsvis avge en liknande redovisning.

En kvartalsräkning har begränsad betydelse som underlag för kontroll av förvaltningen. Räkningen består för närvarande ofta endast av en direkt avskrift av konkursboets bokföring samt i förekommande fall föreskriven uppgift från bank. Från kontrollsynpunkt är det enligt min mening tillräckligt att sådana uppgifter som har sagts nu lämnas två gånger om året, lämpligen i anslutning till halvårsberättelsen. Det synes inte vara påkallat att ge några ytterligare föreskrifter om hur motsvarigheten till kvartalsräkningarna bör utformas. Det får i stället förutsättas att förvaltarna i samråd med tillsynsmyndigheten avfattar dessa så att de kan utgöra underlag för slutredovisningen.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) förutsätter det enhetliga konkursförfarandet en samordning av reglerna om utseende av förvaltare i konkurs. Det av mig föreslagna systemet bygger i princip på att rätten, efter det att tillsynsmyndigheten getts tillfälle att yttra sig, i alla konkurser snarast möjligt utser slutlig förvaltare. Institutet interimsförvaltare utmönstras alltså ur konkurslagen. Rätten behöver inte inhämta bor- 254

har dock alltid möjlighet — förutom att överklaga beslutet — att påkalla 7 kap. byte av förvaltare. Det kan dock vara lämpligt att rätten innan förvaltare

utses rådgör med särskilt berörda borgenärer i vissa fall. Om en sådan kontakt uppenbarar att en intressekonflikt mellan borgenärerna föreligger

kan det medföra att den föreslagna förvaltaren inte bör utses. Vidare kommer det att finnas möjlighet att utse flera förvaltare i alla konkurser.

I 16 kap. 7 § KLförslaget har tagits upp en bestämmelse om möjligheten

att föra talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt konkurslagen. Mot

placeringen i 16 kap. har anmärkts att bestämmelsen inte har något sam-

band med övriga bestämmelser där, vilka behandlar rättens handläggning.

Bestämmelsen har i mitt förslag tagits upp i förevarande kapitel i anslutning till reglerna om tillsynen (29 §). I övrigt har vid utformningen av mitt

förslag dispositionen 1 7 kap. KLförslaget i stort kunnat följas trots att reglerna nu föreslås gälla lika i alla konkurser.

Kapitlet inleds med regler om utseende av förvaltare (1— 4 §§) och om

entledigande av förvaltare (5 och 6 §§). Därefter behandlas rådgivare och

förlikningsman (7 §). Under en särskild rubrik har regler om förvaltarens allmänna åligganden förts in (8-17 §§). Förvaltarens medelsförvaltning

och redovisningsskyldighet under konkursen regleras i 18—22 §§. I 23 och

24 §§ återfinns regler om redovisning av medel till tredje man. Tillsyns-

funktionen regleras i 25-29 §§ och kapitlet avslutas med en paragraf (30 §) som behandlar granskningsmannainstitutet.

Förvaltare

18¶En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget

kräver, ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 2 5 KL förslaget och 44 & KL.

Den ersätter också 185 a § första stycket sista meningen KL (jfr 14 kap.

1 § första stycket KL förslaget).

Vid 1979 års reform skärptes kraven på förvaltarnas kvalifikationer. Avsikten var att endast ett mindre antal specialiserade personer skulle

komma i fråga för förvaltaruppdragen. Detsamma skulle i princip gälla också beträffande förvaltare I mindre konkurs. Enligt uttalanden i proposi-

tionen (1978/79:105 s. 226) accepterades dock att också andra personer

kunde komma i fråga i sådana mindre konkurser där tillgångarna kunde

antas inte räcka till för betalning av konkurskostnaderna. Motsvarande bör

gälla också i fortsättningen. Jag vill i det här sammanhanget framhålla att frågan om förvaltarens

anknytning till vissa borgenärsgrupper har fått ökad betydelse till följd av högsta domstolens avgörande i ett mål om fördelning mellan borgenärerna

av upparbetat värde av företagsintecknad egendom (NJA 1982 s. 9001. I

fall då det kan bli aktuellt att tillämpa de fördelningsprinciper som angetts i ta An

de motstridiga intressen som kan föreligga. 7 kap.

Med anledning av ett påpekande från en remissinstans bör framhållas att

det givetvis får förutsättas att förvaltaren åtnjuter även tillsynsmyndighe-

tens förtroende. Den tanken kommer i dag till uttryck bl.a. därigenom att rätten är skyldig att alltid inhämta tillsynsmyndighetens mening innan förvaltare utses. För att undanröja tveksamhet finns det emellertid anledning att uttryckligen ange detta i lagtexten. Det första stycket har utformats i enlighet härmed. Det ligger i sakens natur att myndigheten, när den motsätter sig att en person utses till förvaltare, måste kunna redovisa

godtagbara skäl för sin ståndpunkt. och att rätten är oförhindrad att pröva dessa skäl.

28 Förvaltare utses av rätten.

Rätten bestämmer också antalet förvaltare. Flera än en förvaltare får

utses endast om det med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är

behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera.

Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske.

Paragrafen motsvaras närmast av 2 kap. 24 § första stycket 3, 2 kap. 25 § och 7 kap. I och 7 §§ KLförslaget samt av 41 § första stycket, 46 § andra meningen och 50 § första stycket första meningen KL.

I jämförelse med lagrådsremissen har denna och nästföljande paragraf

redigerats om i enlighet med vad lagrådet har föreslagit. De materiella reglerna om utseende av förvaltare har samlats i denna paragraf medan 3 § behandlar endast procedurregler.

Som en följd av att konkursdomarinstitutionen avskaffas kommer förvaltare att utses av rätten. Att förvaltare skall utses snarast efter konkurs-

beslutet framgår av 2 kap. 24 § första stycket 2. Att tillsynsmyndigheten

alltid skall höras innan förvaltare utses följer av 7 kap. 3 8.

Förvaltarens namn bör helst anges i kungörelsen om konkursbeslutet.

Kungörelsen får emellertid inte fördröjas i avvaktan på att förvaltare utses. Kan uppgift om förvaltarens namn och adress inte tas in i kungörelsen får den meddelas berörda personer på annat sätt. Det måste emellertid framhållas att det alltid är viktigt att gäldenärens bo omhändertas så snabbt som möjligt. Den försening som sålunda kan förekomma i samband med förvaltarvalet får därför inte göras längre än vad som är absolut nödvändigt. Att

förvaltare utses senare än en eller annan dag efter konkursbeslutet bör

ifrågakomma endast i rena undantagsfall och måste då kunna motiveras av

särskilda omständigheter.

I överensstämmelse med kommitténs förslag skall förvaltare utses i alla

konkurser. Någon motsvarighet till 185 a § andra stycket KL, vari sägs att förvaltare i dödsbos konkurs bara skall utses i vissa fall, har inte tagits upp

i mitt förslag. Detta är en följd av att dödsbodelägarna efter ändringar i 256

något personligt betalningsansvar för den dödes skulder. Det saknas där- 7 kap. med anledning för delägarna att av detta skäl ansöka om dödsboets försät-

tande i konkurs.

Enligt 1 kap. 3 § skall förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare. I den nu aktuella paragrafen anges i andra stycket under

vilka förutsättningar flera förvaltare får utses. I samband med 1979 års reform utvidgades möjligheterna att utse flera förvaltare i en ordinär konkurs. Även om tillämpningsområdet nu formellt vidgas till att gälla alla konkurser är avsikten inte att flera än en förvaltare framdeles skall utses oftare än i dag. Alltjämt gäller att detta får ske endast om det behövs med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet.

3§

Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas, skall tillsynsmyndigheten höras.

Frågor om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltare, en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren

skall höras. Rätten fär, om det behövs, pröva frågan vid en förhandling.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

Första stycket motsvaras närmast av 2 kap. 24 § första stycket 3 och 25 §,

7 kap. I $ andra stycket och 4 § jämförd med 3 § KL förslaget samt av 41 § första stycket, 46 § och 47 § jämförd med 46 § KL. Andra stycket motsva-

ras av 7 kap. 4 § och 7 § första stycket tredje meningen KLförslaget samt

47 § och 50 § första stycket andra meningen KL. På lagrådets inrådan har, som nämnts under den föregående paragrafen,

de rena förfarandereglerna för att utse förvaltare m.m. samlats i denna

paragraf.

Enligt gällande ordning kan konkursdomaren självmant ta upp en fråga om att utse ytterligare förvaltare eller att dela förvaltningen. Kommittén anser att detta rimmar mindre väl med den funktionsfördelning som genomfördes vid 1979 års konkursförvaltningsreform. Kommittén föreslår att rätten endast på begäran av tillsynsmyndigheten. förvaltare, granskningsman eller en borgenär skall få ta upp frågor av nu berört slag. I KL förslaget upptas bestämmelser i ämnet i två skilda paragrafer, 4 och

7 §§. I mitt förslag har dessa sammanförts i andra stycket av förevarande

paragraf.

Lagrådet har också pekat på att den ifrågavarande regleringen kan göras

mer enhetlig, antingen så att rätten tillåts att i initialskedet ex officio förordna även om delad förvaltning eller så att beslut om att mer än en förvaltare skall finnas skall vara beroende av initiativ från utomstående. —

Jag instämmer i lagrådets påpekanden och förordar det senare alternativet. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Enligt 47 § första stycket KL skall konkursdomaren, om antalet förval-

tare skall ökas, kalla alla borgenärerna till ett sammanträde varvid beslutet

17 Riksdagen 198687. 1 saml. Nr 90

ningen skall delas. Eftersom en förvaltare skall utses för varje del av 7 kap. förvaltningen torde emellertid det i praktiken krävas att sammanträde hålls

för prövning av frågan om att öka antalet förvaltare. Själva frågan om

delningen kräver emellertid inte att sammanträde hålls. Regeln torde tilllämpas så att beslutet om delningen av förvaltningen fattas samtidigt med

beslutet om ökningen av antalet förvaltare. Har flera förvaltare redan

tidigare utsetts, kan beslutet om delning givetvis fattas utan sammanträde.

I anslutning till rubriken till 16 kap. diskuteras frågan om benämningen på olika sammanträden och förhandlingar som hålls inför rätten. I överens-

stämmelse med de principer som redovisas där bör bl.a. det nuvarande sammanträdet för prövning av en fråga om att öka antalet förvaltare resp. att dela förvaltningen benämnas förhandling.

Det finns anledning att ifrågasätta om det alltid är nödvändigt att hålla

förhandling innan beslut om att öka antalet förvaltare fattas. Valet av den första förvaltaren sker ju utan att borgenärerna ges tillfälle att uttala sin

mening. Ett beslut om att öka antalet förvaltare medför visserligen en ökning av konkurskostnaderna och det kan inte uteslutas att det i dessa fall kan finnas anledning att låta olika borgenärsintressen komma till tals.

Borgenärer som menar att den tidigare utsedde förvaltaren har anknytning till en annan borgenär eller borgenärsgrupp kan naturligtvis ha anledning att försöka hindra att ytterligare en förvaltare med samma anknytning

utses.

Det sagda leder ull att förhandling inte bör vara obligatorisk men att en sådan bör kunna hållas om rätten anser att det behövs. Normalt bör saken kunna avgöras utan förhandling. Om en begäran om att öka antalet förval-

tare framställs före edgångssammanträdet, bör frågan lämpligen prövas vid

det sammanträdet. Oavsett om förhandling hålls eller inte skall förvaltaren och tillsynsmyndigheten alltid höras.

4§ Om flera förvaltare handhar förvaltningen odelad, får de endast gemen-

samt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd som kan medföra

en förpliktelse för boet.

Finns det två förvaltare och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller ett beslut som enligt denna lag ankommer på dem eller är förvaltarna flera

än två och finns det det inte majoritet för en viss mening, skall den mening

gälla som tillsynsmyndigheten biträder.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 7 § andra och tredje styckena

KLförslaget samt 50 § andra och tredje styckena KL.

Fjärde stycket i 50 § KL innehåller en bestämmelse om att förvaltarna i fall av delad förvaltning bland sig skall välja en att motta meddelanden eller handlingar som skall tillställas förvaltaren och att förvara sådana handling-

ar. Konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skall underrättas om vem

som har valts. Enligt kommitténs mening är regleringen obehövlig. Jag instämmer i detta. I de fall då förvaltningen inte är samfälld bör i delnings-

beslutet anges vilken av förvaltarna som skall motta t.ex. bevakningshandlingarna. Är förvaltningen samfälld. möter inte något hinder att för- 7 kap. valtarna inbördes kommer överens om vem som skall motta handlingar. Den ifrågavarande bestämmelsen har därför inte någon motsvarighet i mitt förslag. Vad förvaltarna har kommit överens om bör av praktiska skäl anmälas hos rätten.

Entledigande av förvaltare m.m.

5§ Om en förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, skall rätten

entlediga honom.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas

från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts.

Om någon annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall

entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs, skall de kallas till förhand-

lingen genom kungörelse. Rätten får. om den finner skäl till det, i avvaktan på förhandlingen försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall tillsynsmyndig-

heten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

Paragrafens båda första stycken överensstämmer i sak med 7 kap. 8 § första stycket KLförslaget och 80 § första stycket KL. De tredje och fjärde styckena motsvarar 7 kap. 6 § andra stycket och 8 § andra stycket KLförslaget samt 49 § andra stycket och 80 § andra stycket KL.

Bestämmelserna om entledigande och byte av förvaltare har i mitt förslag tagits upp i denna och nästföljande paragraf. Det enhetliga förfarandet för utseende av förvaltare har möjliggjort vissa förenklingar av författ-

ningstexten i förhållande till KL förslaget.

Bestämmelserna om förutsättningarna för entledigande av förvaltare och om förfarandet har förts samman i denna paragraf. I nästföljande paragraf har reglerna om rättens skyldighet att utse en ny förvaltare tagits upp.

En följd av det enhetliga konkursförfarandet är att alla bestämmelser om entledigande och byte av förvaltare blir fullt ut tillämpliga i alla konkurser. I första och andra styckena har reglerna i 7 kap. 8§ första stycket

KL förslaget och 80 § första stycket KL förts över utan ändring i sak. I det

första stycket berörs entledigande på förvaltarens egen begäran och i det

andra stycket entledigande utan egen begäran.

Enligt tredje stycket, som i stort motsvarar de båda första meningarna i

7 kap. 8 § andra stycket KLförslaget och 80 §& andra stycket KL, får en

förvaltare aldrig entledigas, vare sig på egen eller annans begäran, utan att

tillsynsmyndigheten har hörts. 259

För närvarande gäller att konkursdomaren efter det första borgenärssammanträdet aldrig får fatta beslut om entledigande eller byte av förval- 7 kap. tare utan att kalla borgenärerna till ett sammanträde. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att ge borgenärerna tillfälle att yttra sig över frågan om entledigande av förvaltare på dennes egen ansökan. Eftersom det enligt mitt förslag inte heller är nödvändigt att höra borgenärernas mening om efterträdare, föreslås att rätten i det fallet alltid skall kunna pröva frågan utan att kalla borgenärerna till förhandling. Däremot bör borgenärerna ges tillfälle att lämna sina synpunkter när frågan prövas på begäran av någon annan än förvaltaren själv (jfr 3 §). I det fallet kan det finnas intressemotsättningar mellan borgenärerna eller skilda bedömningar av förvaltarens allmänna lämplighet. Behovet av en förhandling torde i dessa fall i allmänhet vara större än vid prövning av frågan om ökning av antalet förvaltare. Förhandling bör därför normalt hållas, men om det av särskilda skäl är onödigt får rätten avgöra frågan ändå. Detta bör gälla exempelvis om förvaltaren medger att han blir entledigad eller vitsordar de omständigheter som ligger till grund för framställningen om hans entledigande.

Hålls förhandling. skall tillsynsmyndigheten och förvaltaren kallas. Det saknas enligt min mening normalt anledning att kalla andra borgenärer än den som har påkallat förvaltarens entledigande till förhandlingen. Om rätten känner till att det råder intressemotsättningar mellan borgenärerna bör dock även de som företräder den andra meningen kallas till förhandlingen. Jag instämmer i lagrådets uppfattning att det i lagen bör föras in en bestämmelse som garanterar att övriga borgenärer i dessa fall kallas till förhandlingen. Kallelsen bör normalt sett utfärdas genom kungörelse. Kungörelsen bör dock kunna ersättas med direkta underrättelser till borgenärerna enligt 15 kap. 2 §.

I överensstämmelse med vad som gäller nu får rätten enligt fjärde stycket i avvaktan på förhandlingen försätta förvaltare ur tjänstgöring, om det finns skäl till det. Innan detta sker skall tillsynsmyndigheten höras. Rätten kan då också utse någon att interimistiskt fullgöra förvaltarens uppgifter. :

Enligt 49 § andra stycket KL kan rätten tillfälligt utse någon annan att fullgöra förvaltarens uppgifter även när den ordinarie förvaltaren har laga förfall. Enligt KLförslaget, som i denna del lämnats utan erinran av remissinstanserna, skall detta inte längre vara möjligt. Jag biträder förslaget på den punkten.

65 Om en förvaltare entledigas, skall rätten genast utse en ny förvaltare.

Första stycket gäller inte om det finns flera förvaltare och någon av dem entledigas samt rätten, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

Paragrafen motsvaras närmast av 7 kap. 5 § första och andra styckena KL förslaget och 48 § första och andra styckena KL.

Enligt 48 § första stycket KL skall konkursdomaren, om förvaltaren 260

avgår efter det första borgenärssammanträdet, kalla borgenärerna till ett sammanträde varvid ny förvaltare skall utses. Bestämmelsen får anses 7 kap.

tillämplig oavsett om förvaltaren avgått efter egen eller annans begäran. I det enhetliga förfarandet får rätten utse förvaltare utan att dessförinnan

inhämta borgenärernas mening. Det saknas alltså anledning att föreskriva att rätten skall kalla till ett sammanträde enbart för att utse efterträdaren.

Det kan däremot finnas anledning att i fall då frågan om entledigande enligt

58 tredje stycket skall prövas vid en förhandling låta de närvarande borgenärerna yttra sig också över en tilltänkt förvaltares lämplighet.

Oavsett av vilken anledning förvaltaren enledigas skall rätten enligt

första stycket genast utse en efterträdare, om inte något annat följer av det

andra stycket. Föreskriften i 49 § första stycket KL att konkursdomaren kan förordna någon att upprätthålla befattningen till dess en ny förvaltare

har utsetts behövs inte i det enhetliga förfarandet och har slopats. Detta

bör emellertid inte förväxlas med möjligheten att utse någon annan att interimistiskt handha förvaltningen i de fall som förvaltaren försätts ur tjänstgöring enligt 5 § fjärde stycket.

I andra stycket har i överensstämmelse med såväl KLförslaget som KL

införts en bestämmelse som innebär att rätten i fall då det finns flera förvaltare kan underlåta att utse en ny förvaltare. Tillsynsmyndigheten

skall alltid höras innan rätten beslutar att inte utse en ny förvaltare.

I 48 § tredje stycket KL finns en bestämmelse som medger att ny

förvaltare inte behöver utses om fråga om avskrivning av konkursen enligt

186 & KL är under prövning. En motsvarande bestämmelse har tagits upp i 7 kap. 5 § tredje stycket KL förslaget. I mitt förslag har någon motsvarighet till det nu gällande avskrivningsförfarandet enligt 186 § KL inte tagits upp. Om förvaltaren efter edgångssammanträdet anmäler att tillräckliga tillgångar för täckning av konkurskostnaderna saknas, behöver rätten således

inte utfärda någon kungörelse och därigenom bereda borgenärerna tillfälle

att utpeka ytterligare tillgångar. Det saknas därmed anledning att behålla regeln i 48 §& tredje stycket KL.

Rådgivare och förlikningsman

7§

Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid förvaltningen av boet eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit

genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa upp-

gifter.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara rådgivare eller förlikningsman.

När uppdraget är slutfört skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medför.

Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 9 § KLförslaget och 50 a § 261

första —fjärde styckena KL. Bestämmelserna i 50 a § femte stycket KL om arvode till rådgivare och förlikningsmän återfinns i det särskilda kapitlet 7 kap.

om konkurskostnader (14 kap. 1 82 och 15 §). Rådgivare kan i det enhetliga konkursförfarandet utses i alla konkurser. Förlikningsman däremot kan utses bara i konkurser med bevakningsförfarande.

Förvaltarens allmänna åligganden m.m.

85 Det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Första stycket hindrar inte att förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

Första stycket stämmer i sak överens med 7 kap. 10 § KLförslaget och

med 51 § KL. Andra stycket är nytt.

Enligt 51 & KL skall förvaltaren vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. Varken kommittén eller remissinstanserna har haft någon erinran mot denna formulering. Själva boutredningen får emellertid anses utgöra endast en del av förvaltarens uppgifter i konkursförfarandet. Huvudinriktningen bör vara att främja en avveckling av boet. I klargörande syfte anges i första stycket direkt att förvaltarens

arbete skall inriktas på en avveckling av konkursboet. Utöver motsvarigheten till bestämmelsen i första stycket finns i KL

endast få regler som styr förvaltarnas agerande i samband med utövandet av förvaltningen. Inte heller KLförslaget innehåller något närmare därom. Flera remissinstanser efterlyser emellertid regler om hur förvaltaren skall bete sig i olika situationer. Särskilt besvärande upplevs det att det av konkurslagen inte framgår i vad mån förvaltaren skall beakta sysselsättningsaspekter. Försäljning av boets egendom till gäldenären närstående

personer eller företag är också en fråga som har tagits upp. Jag har tidigare

berört dessa frågor i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1).

Om det i konkursboet ingår en rörelse anses det redan i dag åligga förvaltaren att beakta de anställdas intresse av att få sin framtida anställ-

ning långsiktigt tryggad. Han bör i detta syfte som regel på ett tidigt stadium upprätta kontakt med den regionala utvecklingsfonden, de anställdas fackliga företrädare, länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och kommunen. Förvaltaren anses också skyldig att fullgöra vad som åligger en arbetsgivare enligt bl.a. lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli-

vet och lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Som

nämnts finns det emellertid inte några uttryckliga bestämmelser som ger

förvaltaren rätt att ta hänsyn till annat än borgenärsintresset.

Enligt min mening bör lagstiftningen modifieras på denna punkt. I den

nya konkurslagen bör klargöras att förvaltaren t.ex. vid avyttring av en av gäldenären bedriven rörelse också bör beakta de anställdas och det allmän- 262

grafens andra stycke upptar en bestämmelse om detta. 7 kap.

I sakens natur ligger att det främst är i fall då en rörelse ingår i konkursboet som det kan bli aktuellt för förvaltaren att ta hänsyn till sysselsättningsaspekter. Förvaltare ställs vid försäljning av en rörelse emellanåt inför den situationen att det för boet mest fördelaktiga budet lämnas av någon som säger sig vilja driva rörelsen vidare men som inte kan förväntas göra detta på ett seriöst sätt. Inte sällan avges det bästa budet av någon som står konkursgäldenären nära. Även om förvaltaren anser att det finns anledning att befara att en försäljning till en sådan anbudsgivare inte gagnar de anställdas intressen på längre sikt, saknar han i dag formellt möjlighet att vägra godta budet. En försäljning till någon annan till ett lägre pris kan t.o.m. medföra risk för skadeståndskrav mot förvaltaren.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan förvaltaren göra en helhetsbedömning när han prövar de avgivna buden. Bestämmelsen är emellertid allmänt hållen och lämnar ett betydande utrymme för förvaltarens eget omdöme. Det är min avsikt att följa den praktiska tillämpningen på denna punkt.

Normalt kan det givetvis inte anses främja sysselsättningen långsiktigt att försäljning sker till någon som inte har tillräckliga ekonomiska förutsättningar eller till någon vars syfte är att ”slakta” företaget för att tillgodogöra sig realtillgångarna. Är den tilltänkte köparen dessutom någon som kan betraktas som närstående till konkursgäldenären föreligger det enligt min mening starka skäl för att närmare undersöka möjligheterna att avyttra egendomen till någon annan. Det bör i den situationen vara naturligt att förvaltaren infordrar ytterligare anbud på egendomen, om det inte bedöms som utsiktslöst att någon annan skulle vilja ge ett bud på denna.

Det är ofrånkomligt att en försäljning till någon annan än den som avgett det högsta budet på egendomen kortsiktigt kan komma att drabba en eller flera borgenärer. Av bestämmelsen framgår emellertid att den får tillämpas endast i den mån det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas. Vid denna bedömning bör också den enskilde borgenärens förmåga att tåla förlusten beaktas. Det kan alltså inte bli fråga om annat än relativt obetydliga förluster för en borgenär. Bestämmelsen bör inte heller ges en så vidsträckt innebörd att den påverkar kreditbedömningen och kraven på säkerhet hos banker och andra kreditgivare. I så fall riskerar man nämligen att företagens möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditsäkerhet försämras. Att närmare precisera hur pass mycket lägre bud som kan godtas är inte möjligt. Denna bedömning fär göras av förvaltaren med ledning av omständigheterna i varje enskilt fall.

En försäljning av en konkursboet tillhörig rörelse torde alltid utgöra en sådan viktigare förvaltningsåtgärd som avses i 7 kap. 10 §, Förvaltaren bör således normalt vara skyldig att höra berörda borgenärer och tillsynsmyndigheten innan en sådan försäljning äger rum. Tillsynsmyndigheten bör naturligtvis i princip vara införstådd med en försäljning som sker till någon annan än den som har avgett det högsta budet. (Se angående tillämpningen av den nya bestämmelsen också under rubriken till 8 kap.)

9§

7 kap. Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten. borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 11 §. 29 § första stycket andra meningen och 30 § andra stycket andra meningen KLförslaget samt delvis 60 § KL. I förhållande till det remitterade förslaget har denna paragraf, på förslag av lagrådet, utformats så att det direkt av den framgår mot vilka förvaltaren är upplysningsskyldig. Motsvarande ändringar har gjorts i 28 och 30 §§.

10 § I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det inte föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 12 & KL förslaget och 51 a & KL.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har i förevarande paragraf som en nyhet införts en skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor höra också tillsynsmyndigheten. Det bör påpekas att detta inte innebär att tillsynsmyndigheten skall ge något formellt godkännande av en åtgård som förvaltaren ämnar vidta. Detta skulle inte vara förenligt med förvaltarens självständiga ställning och den uppgift som har tillagts tillsynsmyndigheterna, nämligen att i efterhand kontrollera hur förvaltaren har utfört sin uppgift. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att genom en ökad information ge myndigheten ett bättre underlag för sin tillsynsverksamhet. Förvaltaren kan å sin sida utnyttja tillsynsmyndighetens erfarenhet i sitt arbete och ta intryck av de skäl som myndigheten för fram till stöd för sin uppfattning angående en konkret angelägenhet. Det slutliga beslutet fattar förvaltaren emellertid alltid själv.

I förarbetena till 51 a & KL (prop. 1978/79:105 s. 273) har angetts vad som skall anses vara viktigare förvaltningsfrågor. Som exempel nämns där frågan om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom eller om väckande av återvinningstalan eller annan talan angående ej obetydligt belopp. Även när det gäller förfarandet vid samråd bör vad som där sägs i tillämplig utsträckning gälla också när förvaltaren hör tillsynsmyndigheten.

Det bör här erinras om att förvaltaren, innan han godtar ett förlikningsbud angående en osäker eller tvistig tillgång, normalt sett bör höra med gäldenären om denne själv vill utföra tvisten (3 kap. 10 8).

11 § Om förvaltaren finner det nödvändigt, får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 13 & KL förslaget och 52 § KL.

Av 14 kap. I $ 3 framgår att ersättningen till det sakkunniga biträdet är 7 kap. en konkurskostnad som i princip skall betalas av boet.

Hlikhet med vad bl.a. riksskatteverket har påpekat finner jag det natur-

ligt att förvaltaren normalt hör tillsynsmyndigheten innan han anlitar ett sakkunnigt biträde.

12 §

Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att lämna ut materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 14 § KLförslaget. Det första

stycket motsvarar 53 § första stycket första meningen KL medan det andra

stycket saknar motsvarighet i KL.

Två remissinstanser efterlyser en precisering av vad som menas med att

förvaltaren ”snarast”” skall ta hand om gäldenärens bo. Omhändertagandet bör enligt deras mening ske omedelbart. Vidare bör det enligt dessa re-

missinstanser ges regler om hur förvaltaren skall gå till väga när omhändertagandet sker.

Reglerna om konkursförvaltarens materiella förvaltning lämnar i dag ett inte obetydligt utrymme åt förvaltarnas eget omdöme. Det måste ankom-

ma på förvaltarna att själva bedöma hur och när de åtgärder som åläggs

dem bl.a. enligt denna paragraf lämpligen bör utföras. Självfallet bör

förvaltaren, om det är fara i dröjsmål. omedelbart låta ta hand om 1. ex.

bokföring och andra handlingar som rör boet. Det är i sådana fall naturligt-

vis särskilt viktigt att förvaltare utses snabbt. Någon närmare reglering av

dessa frågor anser jag emellertid inte påkallad.

I det andra stycket föreslås i överensstämmelse med konkurslagskommitténs förslag att den som har haft i uppdrag av gäldenären att upprätta räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig att, trots att han inte

har erhållit full betalning, låta förvaltaren i gäldenärens konkurs få del av materialet. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) redovisat skälen för denna ståndpunkt. Med begreppet räkenskapsmaterial avses här detsamma som i bokföringslagen (1976:125), dvs. allt sådant som skall ingå i en komplett bokföring. Dit hör också de särskilda beskrivningar, inklusive systemdokumentation och behandlingshistorik, som skall finnas beträffande det aktuella

bokföringssystemet. Även annat material som den bokföringsskyldige faktiskt använder för sin affärsbokföring innefattas. Däremot innefattas inte i begreppet räkenskapsmaterial sådana handlingar som exempelvis upprät-

tade budgetar, prognoser och kalkyler. Beträffande sådana handlingar kan 65

uppdragstagaren alltjämt åberopa detentionsrätt också gentemot konkursförvaltare. 7 kap.

13 §

Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar som avses i 12 §.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till

rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till

rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en

vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och

tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteck-

ningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbe-

lopp med upplupen ränta.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 7 kap. 15 § KL förslaget. Den

motsvarar delvis 53 § KL. Andra meningen i fjärde stycket motsvaras närmast av 3 § första stycket lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs.

Det första stycket motsvarar 53 § första stycket andra och tredje meningarna KL. I kravet på noggrannhet ligger att tillgångarna skall värderas med beaktande av samtliga kända omständigheter som kan inverka på bedömningen.

I ett nytt andra stycke anges när bouppteckningen skall ges in till rätten. Enligt 53 § andra stycket KL skall bouppteckningen i ordinär konkurs i princip ges in en vecka från konkursbeslutet. I mindre konkurs skall detta

enligt 185 b § fjärde stycket i princip ske senast en månad från beslutet. Om hinder i något fall möter att i ordinär konkurs inge bouppteckningen inom den föreskrivna tiden skall förvaltaren tillställa konkursdomaren en förteckning över borgenärerna. Det torde höra till undantagen att förvaltaren i en ordinär konkurs förmår prestera en bouppteckning inom en vecka från konkursbeslutet. Borgenärsförteckningen fyller då syftet att upplysa konkursdomaren om vilka borgenärer som skall kallas till det

första borgenärssammanträdet.

Det har under remissbehandlingen framförts kritik från bl.a. riksskatte-

verket (RSV) och domareförbundet angående tidpunkten för bouppteckningens ingivande. Det sägs att förvaltarna ofta begär — och får — anstånd med att upprätta bouppteckningen av sådana skäl som att gäldenären inte går att få tag på. Enligt bl.a. RSV har förvaltarna inte alltid utnyttjat

en begränsning så att högst tre anstånd får beviljas utan att tillsynsmyn- 7 kap. digheten hörs. Enligt domareförbundet har det på många håll utvecklats en praxis innebärande att förvaltarna inte ger in bouppteckningen förrän omedelbart i anslutning till det första borgenärssammanträdet. Detta medför enligt förbundet att konkursdomaren inte har kunnat granska uppgifterna i bouppteckningen inför den förestående edgången. Förbundet föreslår att det i lagen införs en skyldighet för förvaltaren att ge in bouppteckningen senast viss tid, exempelvis tre dagar före sammanträdet.

Edgångssammanträdet skall enligt mitt förslag äga rum tidigast en och senast två månader från dagen för konkursbeslutet. Detta innebär en ganska avsevärd förlängning av den mellanliggande tiden. Det måste kunna förutsättas att förvaltarna inom den tiden normalt har möjlighet att upprätta bouppteckningen. Undantagsvis kan dock edgångssammanträdet äga rum senare än två månader från nämnda dag.

Det är givetvis angeläget att rätten, tillsynsmyndigheten och borgenärerna ges tillfälle att i förväg granska de i bouppteckningen lämnade uppgifterna. Detta ökar pressen på gäldenären att redan från början lämna korrekta uppgifter om boet. Det bör därför anges en yttersta gräns inom vilken bouppteckningen skall avlämnas. I mitt förslag föreskrivs att bouppteckningen skall ges in så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet. Någon formell möjlighet till anstånd finns inte.

Det förekommer att konkursförvaltaren inte får kontakt med gäldenären. Gäldenären kan befinna sig utomlands eller helt enkelt hålla sig undan och vägra att ge sig till känna för förvaltaren. Förvaltaren skall i dessa fall upprätta en s.k. nödbouppteckning, dvs. ta upp de tillgångar och skulder som förvaltaren stött på i sina efterforskningar. Det är givet att det inte går att ställa särskilt stora krav på en sådan bouppteckning. Edgångssammanträdet skall hållas trots att den ingivna bouppteckningen har upprättats utan gäldenärens medverkan. Vid sammanträdet skall förvaltaren redogöra för sina efterforskningar och redovisa vad han har vidtagit för åtgärder för att nå kontakt med gäldenären. De vid sammanträdet närvarande borgenärerna och tillsynsmyndigheten kan tänkas kunna lämna kompletterande upplysningar såväl om boet som om gäldenärens uppehållsort.

Enligt mitt förslag finns det möjlighet att i alla konkurser fatta beslut om avskrivning eller om utdelning även om gäldenären inte har beedigat en bouppteckning. Detta förutsätts dock förekomma endast i undantagsfall och efter noggranna efterforskningar. Det förutsätts vidare att tillgängliga tvångsmedel visat sig verkningslösa för att förmå gäldenären att medverka vid boutredningen och inställa sig vid edgångssammanträdet. Vid detta skall rätten med stöd av tillgängliga upplysningar besluta om konkursens fortsatta handläggning. Normalt torde rättens beslut mynna ut i att ett nytt sammanträde sätts ut till en senare dag. Under den mellanliggande tiden bör förvaltaren vidta de åtgärder som med ledning av de vid edgångssammanträdet lämnade upplysningarna framstår som ändamålsenliga. Inget hindrar emellertid att rätten samtidigt preciserar vilka åtgärder som förvaltaren förväntas vidta.

Beroende på hur konkursen utvecklar sig kan rätten vid nästa samman- 267

träde fatta olika beslut. Konkursen kan avskrivas men om förvaltaren anser att det är lämpligt kan också utdelning ske efter avyttring av de 7 kap.

tillgångar som förvaltaren påträffat. Om gäldenären har medverkat vid boutredningen men inte förmåtts att beediga bouppteckningen bör möjlig-

heterna till hämtning eller häktning prövas. Detsamma gäller om gäldenären inte har medverkat vid boutredningen men det finns skäl som talar för att sådana tvångsåtgärder kan ge resultat. Sammanfattningsvis har rätten relativt fria händer att besluta om konkursens fortsatta handläggning. Rätten bör alltid bevaka att de möjligheter som står till buds utnyttjas till fullo innan konkursen avslutas. Om konkursen inte avslutas, bör rätten alltid sätta ut ett nytt sammanträde för eventuell edgång eller för nya beslut om den fortsatta handläggningen.

Gäldenären bör alltid kallas särskilt till det nya sammanträdet om han

inte är närvarande vid edgångssammanträdet. Föreligger förutsättningar därför kan gäldenären hämtas till sammanträdet (6 kap. 9 §). Någon annan

särskild kallelse behöver inte utfärdas till de fortsatta sammanträdena. Om tillsynsmyndigheten inte är närvarande bör den dock underrättas om den

bestämda tidpunkten. Föreskrifter om detta kan tas upp i den nya konkurs-

förordningen.

Lagrådet har i anslutning till det sagda anmärkt att enligt lagförslaget utdelning i konkursen inte förutsätter något särskilt beslut från rättens sida om att så skall ske och att beslut om t.ex. avskrivning av konkursen inte

behöver fattas vid eller i anslutning till ett sammanträde. Lagrådet erinrar

också om att ett beslut av rätten om att hämta eller häkta en gäldenär som inte vill medverka vid boutredningen eller beediga bouppteckningen krä-

ver yrkande om åtgärden från förvaltarens eller tillsynsmyndighetens sida

(6 kap. 10 8).

I det tredje stycket har upptagits nuvarande bestämmelse i 53 § första stycket sista meningen KL att en ny bouppteckning inte behöver upprättas

om en sådan tidigare har getts in och förvaltaren anser den tillförlitlig. Till

detta stycke har också flyttats den kompletterande regeln i 53 § andra stycket sista meningen KL som anger att förvaltaren snarast skall anmäla till rätten och tillsynsmyndigheten om han godkänner den tidigare ingivna

bouppteckningen.

I det enhetliga förfarandet föreligger normaht sett inget behov av en

borgenärsförteckning. Om det däremot redan före edgångssammanträdet har beslutats att bevakningsförfarande skall äga rum, måste en sådan

förteckning upprättas om inte bouppteckningen redan har getts in. Rätten

skall nämligen då särskilt underrätta varje känd borgenär om att bevakningsförfarande skall äga rum. En föreskrift om att borgenärsförteckning skall upprättas i denna situation har intagits i det fjärde stycket. Bestämmelser om underrättelse till kända borgenärer kan meddelas i förordning.

Förteckningen skall av förvaltaren ges in senast en vecka från beslutet om

bevakningsförfarandet. Om bouppteckning inges inom denna tid bortfaller givetvis behovet av borgenärsförteckningen.

I det fjärde stycket har lagts till en bestämmelse som motsvarar 3 § första stycket lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs. Be-

stämmelsen, som gäller endast då det har beslutats om bevakning. skall ses