RH 2008:61

Bakgrund

Lunico Plåt & Isolering Aktiebolag (Lunico) försattes i konkurs genom beslut av Skellefteå tingsrätt den 28 december 2000. Till konkursförvaltare utsågs advokaten J.G. Konkursförvaltaren avlämnade slutredovisning jämte arvodesframställan och arbetsredogörelse i april 2003. Han begärde att tingsrätten skulle avskriva konkursen eftersom boets tillgångar inte räckte för att betala konkurskostnaderna. Av arvodesframställan framgick att förvaltaren yrkade ersättning för arvode med 81 250 kr inklusive mervärdesskatt. Vidare framgick att boets behållning bestod av dels knappt 38 000 kr jämte ränta, dels 8 000 kr på skattekontot. Av slutredovisningen, och även av arbetsredogörelsen, framgick att J.G. drivit viss verksamhet vidare och att kostnaderna för driften hade uppgått till ca 300 000 kr, som hade betalats med konkursboets medel. Driften hade medfört intäkter för konkursboet på knappt 200 000 kr.

Tillsynsmyndigheten hade inte någon erinran mot det begärda arvodet men anmärkte i inlagor till tingsrätten att massakostnader på ca 300 000 kr hade betalats före konkurskostnader och att förvaltaren därmed inte hade iakttagit den betalningsordning som föreskrivs i 14 kap. 2 § konkurslagen (KL). Enligt tillsynsmyndigheten uppfattning hade staten därför inte något subsidiärt ansvar för konkurskostnaderna.

Tingsrätten beslutade den 30 mars 2004 att avskriva konkursen, att bestämma arvodet till J.G. till yrkade 81 250 kr inklusive mervärdesskatt och att fastställa kostnadsersättning till 10 240 kr. Tingsrätten angav i skälen för sitt beslut bl.a. att staten inte ansvarar för de konkurskostnader som inte kan tas ur boet eftersom kostnaderna för drift inte utgör konkurskostnader. J.G. överklagade beslutet till hovrätten bl.a. såvitt avsåg frågan om statens subsidiära ansvar. Hovrätten beslutade att avvisa överklagandet bl.a. eftersom tingsrätten inte ansågs ha fattat något beslut vad gäller frågan om statens subsidiära ansvar för konkurskostnaderna.

Skellefteå tingsrätt

J.G. ansökte i augusti 2004 om att staten till honom skulle utbetala 18 709,71 kr avseende konkurskostnader som inte hade kunnat tas ur boet. Av ansökan framgick att han yrkade ersättning för det av tingsrätten fastställda arvodet 81 250 kr inklusive mervärdesskatt med avdrag för de 62 540,29 kr som hade kunnat tas ur boet (81 250 - 62 540,29 = 18 709,71).

Tillsynsmyndigheten yttrade sig över ansökan och anförde bl.a. följande. Av 14 kap. 2 § KL följer att konkurskostnader skall utgå ur boet framför andra skulder, dvs. massaskulder, som boet ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ur boet skall de betalas av staten, om inte annat framgår av 14 kap. 3 § KL. Enligt slutredovisningen har det funnits en behållning om 283 677 kr inklusive mervärdesskatt före det att massakostnaderna erlagts. Det har således funnits medel i boet för betalning av konkurskostnaderna. Den omständigheten att förvaltaren av behållningen felaktigt har betalt massakostnader före konkurskostnader innebär inte att behållningen kan beräknas på annat sätt än vad som nu angetts. Enligt tillsynsmyndighetens uppfattning har tingsrätten att utgå från behållningen före det att massakostnader har betalts. Ett annat synsätt innebär att betalningsordningen frångås och att staten indirekt får svara för massakostnaderna.

J.G. yttrade bl.a. följande. Den avgivna slutredovisningen redovisar en brist i boet och redovisningen har vunnit laga kraft. Det är därför inte möjligt att som tillsynsmyndigheten hävda att behållningen skulle vara 283 677 kr. Denna uppfattning skulle tillsynsmyndigheten ha låtit pröva genom en klandertalan. - Ersättning för massakostnader kan aldrig utgå av allmänna medel. Förvaltaren kan således inte i en avskrivningskonkurs framställa något yrkande om ersättning för massakostnader. Saknas medel i konkursboet till betalning av massakostnader står således förvaltaren normalt själv risken för detta. I detta fall har det emellertid varit möjligt för J.G. att med hjälp av till boet influtna medel låta boet betala massakostnader i den takt de förföll till betalning. Eftersom slutredovisningen inte har klandrats är det inte möjligt för rätten att i samband med beslut om att utanordna allmänna medel till J.G. pröva denna fråga.

Tingsrätten (f.d. lagmannen Richard Brännström) anförde i slutligt beslut den 8 maj 2007 följande.

SKÄL

Den prövning som skall ske i ärendet avser frågan i vilken utsträckning staten skall subsidiärt svara för ersättningen till J.G., eftersom tillgångarna i boet inte räcker till för att betala både massakostnader och konkurskostnader.

Tillsynsmyndigheten har hävdat att förvaltaren inte tillämpat den betalningsordning som föreskrivs i KL genom att betala massakostnader på över 300 000 kr före konkurskostnader och att statens subsidiära betalningsansvar enligt 14 kap. 2 § KL för det som inte kan tas ut ur boet endast omfattar sådana konkurskostnader som anges i 14 kap. 1 § KL. J.G. har, såsom hans inställning får förstås, medgivit att massakostnader betalats före konkurskostnaderna men hävdat att, då massakostnader löpande betalats av boets medel, bör staten ansvara för den brist som uppkommit ifråga om förvaltarens tillerkända ersättning.

Enligt 14 kap. 2 § KL skall konkurskostnader betalas före andra skulder som boet ådragit sig, s.k. massaskulder. I 14 kap. 1 § KL anges vad som utgör konkurskostnader i KLs mening. I första stycket punkt 1 nämns arvode och kostnadsersättning till förvaltaren. Enligt 14 kap. 2 § första stycket KL gäller att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet ådragit sig samt att konkurskostnaderna, i den mån de inte kan tas ur boet, skall betalas av staten, dock med visst ansvar för borgenären enligt 14 kap. 3 § KL. Sedan den 1 maj 2005 svarar staten enligt 14 kap. 2 § andra stycket KL även för förvaltarens kostnader för försäljning av fast egendom i den mån de inte kan tas ut ur egendomens avkastning eller boet i övrigt. En särställning bland massakostnaderna utgör kostnader för vård och försäljning av egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum, vilket framgår av 14 kap. 18 § tredje stycket KL. Kostnader för vård och försäljning enligt 14 kap. 18 § tredje stycket KL utgör inte konkurskostnader i den mening som avses i KL (prop. 1986/87:90 s. 387).

I tingsrättens beslut den 30 mars 2004 fastställdes, utom förvaltarens arvode, kostnadsersättningen till 10 240 kr med hänvisning till att kostnader för drift inte är konkurskostnader. Tingsrätten yttrade vidare, utan att något beslut därmed fattades, att utifrån slutredovisningens siffror staten enligt 14 kap. 2 § KL inte ansvarar för konkurskostnader som inte kan tas ut ur boet.

Tingsrätten konstaterar att massakostnader till avsevärt belopp betalats före konkurskostnaderna och att därmed den föreskrivna betalningsordningen åsidosatts. Under sådana förhållanden svarar staten enligt 14 kap. 2 § KL inte för någon del av de konkurskostnader som inte kan tas ur boet, oaktat att slutredovisningen inte klandrats.

SLUT

J.G:s ansökan om ersättning från staten för konkurskostnader som inte kunnat tas vare sig från Lunico Plåt & Isolering AB:s konkursbo eller från betalningsskyldig borgenär lämnas utan bifall.

J.G. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna honom ersättning från staten med 18 709,71 kr avseende konkurskostnader som inte hade kunnat tas ur Lunicos konkursbo. Han anförde bl.a. följande till stöd för sitt yrkande. Enligt den avgivna slutredovisningen gav konkursen före konkurskostnaderna ett överskott om drygt 44 000 kr. Hans ansökan omfattar alltså inte till någon del massakostnader. Boets medel har även betalat den honom tillerkända kostnadsersättningen. - I första hand görs följande gällande. Rätten skall endast göra en rent administrativ prövning i enlighet med Domstolsverkets föreskrifter. Till grund för rättens prövning skall läggas det förvaltaren tillerkända arvodet och kostnadsersättningen. Från detta belopp skall rätten därefter frånräkna vad som kunnat tas ur boet enligt förvaltarens slutredovisning. Det finns inte något författningsstöd för att rätten i detta sammanhang skulle ha anledning att pröva förvaltarens medelsförvaltning. Lagstiftaren har inte heller föreställt sig att tillsynsmyndigheten vid den nu aktuella prövningen skulle ha anledning att uppträda som part och myndigheten saknar, enligt 16 kap. 8 § KL, behörighet att överklaga tingsrättens beslut i detta konkursärende. - I andra hand görs huvudsakligen följande gällande. Tingsrätten tillerkände honom det yrkade arvodet. Ingen nedsättning gjordes alltså på grund av att han skulle ha åsidosatt den s.k. betalningsordningen, som framgår av 14 kap. 2 § KL. Denna bestämmelse kan inte tolkas som att konkursförvaltaren inte skulle ha möjlighet att betala en enda massaskuld förrän han i samband med konkursens avslutande finner att massakostnaderna inte till någon del inkräktar på betalningen av konkurskostnaderna. Konkursförvaltaren står inte något delcredeansvar och är inte skyldig att svara för förlust som åsamkats boet eller annan intressent genom misstag vid hans bedömning annat än om han åtminstone varit oaktsam. Med den inställning som tillsynsmyndigheten antagit borde myndigheten ha klandrat slutredovisningen, vilket inte skedde. Slutredovisningen har därmed vunnit laga kraft.

Tillsynsmyndigheten, som motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades, yttrade bl.a. följande. Enbart det faktum att betalningsordningen har åsidosatts utgör inte skäl att klandra slutredovisningen. Tingsrätten har, genom sitt beslut att inte tillerkänna förvaltaren ersättning av allmänna medel, återställt den ordning som skall gälla enligt 14 kap. 2 § KL. Tillsynsmyndigheten har därmed inte haft anledning att klandra slutredovisningen. 14 kap. 2 § KL skall tillämpas strikt även om det kan leda till otillfredsställande resultat.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Hans Sundberg och tf. hovrättsassessorn Mikael Forsgren, referent) anförde i slutligt beslut den 22 januari 2008 följande.

SKÄL

Ramen för hovrättens prövning

I målet aktualiseras bl.a. uttrycken massakostnad och massaskuld. Hovrätten använder i detta mål ordet massakostnad som beteckning på de kostnader som uppkommit i konkursboet och som inte utgör konkurskostnader. Med massaskuld avser hovrätten en massakostnad som inte har betalats.

Av slutredovisningen i målet framgår att J.G. i viss utsträckning fortsatte driften i Lunico vilket medförde såväl intäkter som kostnader för konkursboet. Det finns inte några massaskulder i boet eftersom samtliga massakostnader redan har betalats med boets egna medel. Konkursförvaltarens ansökan om utbetalning av ersättning från staten avser alltså endast konkurskostnader i form av eget arvode. Tillsynsmyndigheten har vid tingsrätten utifrån rättsfallen NJA 1999 s. 358 och NJA 2006 s. 662 gjort gällande bl.a. att de kostnader som J.G. har betalat inte utgör konkurskostnader. Hovrätten konstaterar att båda dessa rättsfall gällde frågan om vissa kostnader, som hade förskotterats av konkursförvaltarna, skulle anses vara konkurskostnader enligt 14 kap. 1 § KL. Denna fråga är dock inte relevant i målet eftersom J.G. inte ens påstått att de aktuella kostnaderna utgör konkurskostnader. Det är istället uppenbart att det rör sig om massakostnader som har betalats med boets medel.

Regler om konkurskostnader finns i 14 kap. KL. I 14 kap. 1 § KL definieras vad som avses med konkurskostnader. Enligt 14 kap. 2 § KL skall konkurskostnader utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig, dvs. massaskulder. Bestämmelsen innebär att konkurskostnader har företräde framför massaskulder vid en brist i boet. Av 2 § framgår även att staten, med vissa undantag som framgår av 3 §, skall betala konkurskostnader som inte kan tas ur boet. Massaskulder omfattas alltså inte av statens subsidiära ansvar.

Innebörden av 14 kap. 2 § KL har på senare år kommit att diskuteras flitigt (se Insolvensrättsligt Forum 2005, Uppsala 2006, s. 161 ff). Enligt bestämmelsens lydelse rör den endast frågan i vilken ordning konkurskostnader och massaskulder skall regleras. Därutöver föreskrivs att staten, med visst undantag, skall svara för sådana konkurskostnader som inte kan tas ur boet. Tillsynsmyndigheten anser ändå att det förhållandet att J.G. under handläggningen av konkursen har betalt massakostnader utan att säkerställa att boets medel förslår till betalning av konkurskostnaderna skall medföra att statens ersättning till honom för konkurskostnader som inte kan tas ur boet skall sättas ned. Hovrätten återkommer till innebörden av denna inställning i det följande.

Den fråga hovrätten först har att ta ställning till är således om det, när konkursförvaltaren ansöker om utbetalning av ersättning för sådana konkurskostnader som inte har kunnat tas ur boet, alls skall prövas huruvida förvaltaren under handläggningen av konkursen har betalt massakostnader utan att säkerställa att boets medel förslår till betalning av konkurskostnaderna. Om så är fallet skall hovrätten därefter pröva huruvida konkursförvaltarens ersättning av den anledningen skall sättas ned.

Rättens prövning i samband med konkursförvaltarens ansökan om utbetalning av ersättning för sådana konkurskostnader som inte har kunnat tas ur boet

Hovrätten inleder med att konstatera att det i KL finns ett antal bestämmelser som syftar till att möjliggöra extern kontroll av konkursförvaltarens arbete. Däribland märks bl.a. följande regler. Enligt 13 kap. 1 och 2 §§ KL skall förvaltaren avge slutredovisning för sin förvaltning, bl.a. om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar. Slutredovisningen skall ges in bl.a. till tillsynsmyndigheten som enligt 13 kap. 5 § KL skall granska redovisningen. Förvaltarens slutredovisning får enligt 13 kap. 7 § KL klandras av bl.a. tillsynsmyndigheten. En sådan talan väcks genom stämning vid tingsrätten inom, såvitt avser avskrivningskonkurser, tre månader från det att kopia av slutredovisningen kom in till tingsrätten. Syftet med en klanderprocess är normalt att öka behållningen i konkursboet, dvs. att konkursförvaltaren skall tillföra medel till konkursboet (se Welamson/Mellqvist, Konkurs, tionde uppl., 2003, s. 234).

Enligt 14 kap. 4 § KL skall arvodet till förvaltaren bestämmas av rätten. Arvodet får inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. I avskrivningskonkurser skall rätten, enligt 14 kap. 10 § KL, höra tillsynsmyndigheten innan arvodet till förvaltaren bestäms.

Av de ovan redovisade bestämmelserna framgår att bl.a. tillsynsmyndigheten har möjlighet att på olika sätt reagera mot konkursförvaltarens hantering av konkursboets medel. Om konkursförvaltaren i något avseende förfarit oaktsamt eller oskickligt kan tillsynsmyndigheten t.ex. verka för att arvodet sätts lägre än vad som annars hade varit skäligt och myndigheten har enligt 16 kap. 8 § 2 KL givits rätt att överklaga tingsrättens beslut rörande arvode och kostnadsersättning.

I detta mål har tillsynsmyndigheten inte klandrat slutredovisningen och arvodesbeslutet har vunnit laga kraft. Av slutredovisningen jämförd med arvodesbeslutet framgår att boets behållning inte räckte för att betala konkurskostnaderna. Hovrätten prövar i det följande om det trots detta finns möjlighet att, som tingsrätten gjort, lägga andra uppgifter än de som framgår av slutredovisningen och arvodesbeslutet till grund för beräkningen av vilka konkurskostnader som har kunnat tas ur boet.

Hovrätten anför i denna del följande. Det finns inte någon författningsföreskrift som anger vilka kriterier rätten skall tillämpa vid en prövning av en ansökan om utbetalning av ersättning för sådana konkurskostnader som inte har kunnat tas ur boet. Enligt 42 § konkursförordningen (1987:916) skall Domstolsverket utbetala sådan kostnad som enligt 14 kap. 2 § KL skall betalas av staten. Domstolsverket har utfärdat föreskrifter i DVFS 2005:3 (tidigare DVFS 2003:1). I 2 § föreskrivs bl.a. följande. Tingsrätten beslutar om förvaltarens arvode och kostnadsersättning samt om förskott på förvaltararvode. Efter tingsrättens beslut ansöker konkursförvaltaren om ersättning av staten för konkurskostnader på blankett DV 517 (Ansökan om ersättning från staten för konkurskostnader som inte har kunnat tas ur boet). I Palmér m.fl, Konkurslagen, en kommentar, s. 14:15, anges att tingsrättens prövning skall grundas på tidigare beslut om arvode och kostnadsersättning till förvaltaren samt den av förvaltaren avgivna slutredovisningen, och att någon ytterligare materiell prövning inte är avsedd att äga rum.

Innebörden av tingsrättens beslut är emellertid att rätten, vid handläggningen av en ansökan om utbetalning av ersättning, skall pröva om förvaltaren under handläggningen av konkursen har betalt massakostnader utan att säkerställa att boets medel förslår till betalning av konkurskostnaderna, och, om så är fallet, bortse från de kostnader som betalts när ersättningen fastställs. Därmed uppkommer en ”fiktiv” behållning i konkursboet beräknad som om kostnaderna inte hade funnits. Som konstaterat ovan finns det inte författningsstöd för att annat än slutredovisningen och det fastställda arvodet, jämte kostnadsersättning, skulle kunna ligga till grund för beräkningen av vilka konkurskostnader som har kunnat tas ur boet. Lagtexten anger tvärtom kategoriskt att staten skall svara för konkurskostnad som inte har kunnat tas ur boet. Detta talar med styrka mot att rätten skall lägga en sådan ”fiktiv” behållning till grund för bedömningen.

Tillsynsmyndigheten har, som ovan anförts, ändå gjort gällande att J.G:s ersättning för konkurskostnader, vilka uteslutande utgörs av hans förvaltararvode, skall sättas ned eftersom han under konkursen har betalt massakostnader utan att säkerställa att boets medel förslår till betalning av konkurskostnaderna. Innebörden av denna inställning måste, mot bakgrund av att 14 kap. 2 § KL endast reglerar i vilken ordning konkurskostnader och kvarstående massaskulder skall betalas, förstås så att tillsynsmyndigheten anser att det var klandervärt av honom att betala dessa kostnader utan att säkerställa att boets medel skulle förslå till betalning av konkurskostnaderna, och att hans arvode därför skall sättas ned. Huruvida så varit fallet skall dock inte prövas inom ramen för ett beslut i anledning av en ansökan om ersättning från staten för konkurskostnader som inte kunnat tas ur boet.

Även allmänna processrättsliga principer talar emot att frågan, huruvida J.G:s ersättning för konkurskostnader skall sättas ned av det skälet att han betalat massakostnader utan att säkerställa att boets medel skulle förslå till betalning av konkurskostnaderna, prövas när ansökan om utbetalning av ersättning för konkurskostnader görs. Det framstår som rimligt att en sådan prövning sker i ett sammanhang och då inom ramen för de processuella regler som gäller för klander av slutredovisning respektive överklagande av tingsrättens arvodesbeslut. Härigenom vinns även den fördelen att de tidsfrister som gäller inte kringgås genom att slutredovisningens siffror i efterhand kan komma att justeras.

Slutligen talar praktiska hänsyn mot en sådan ordning. Det är t.ex. inte ovanligt att verksamheten i konkursbon drivs vidare en förhållandevis lång tidsperiod och att det därmed med nödvändighet betalas massakostnader. Att i efterhand, utan den prövning som kan ske inom ramen för ett mål om klander av slutredovisning, pröva varje enskild utgiftspost ter sig varken rimligt eller praktiskt från ändamålssynpunkt.

Hovrätten finner mot bakgrund av det som nu anförts att rätten, vid beslut om utbetalning av ersättning för sådana konkurskostnader som är aktuella i nu förevarande fall och som inte kunnat tas ut ur boet, enbart skall utgå från de uppgifter som framgår av slutredovisningen och av det lagakraftvunna beslutet om arvode och kostnadsersättning.

Således har hovrätten inte att i detta skede pröva om J.G. i något avseende kan anses ha brutit mot 14 kap. 2 § KL.

I detta fall framgick av J.G:s uppgifter i slutredovisningen att det, med hänsyn taget till konkurskostnaderna, fanns en brist i boet. Slutredovisningen har inte klandrats och arvodesbeslutet har vunnit laga kraft. Han har endast begärt ersättning för sådana konkurskostnader, dvs. det egna arvodet, som inte har kunnat tas ur boet. Staten är därför enligt 14 kap. 2 § KL skyldig att ersätta J.G. för dessa kostnader. Bristen uppgår till det yrkade beloppet. Tingsrättens beslut skall ändras i enlighet med det anförda.

SLUT

Med ändring av tingsrättens beslut tillerkänner hovrätten J.G. ersättning av allmänna medel med 18 709,71 kr avseende konkurskostnader som inte har kunnat tas ur Lunico Plåt & Isolering Aktiebolags konkursbo.

Hovrättens slutliga beslut meddelat: den 22 januari 2008.

Mål nr: Ö 410-07.

Lagrum: 14 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).

Rättsfall: NJA 1999 s. 358; NJA 2006 s. 662.

Litteratur: Palmér m.fl, Konkurslagen, en kommentar, s. 14:15; Insolvensrättsligt Forum 2005, Uppsala 2006, s. 161 ff; Welamson/Mellqvist, Konkurs, tionde uppl., 2003, s. 234.