RH 2009:44

Sedan talan hade väckts om äktenskapsskillnad m.m. höll tingsrätten muntlig förberedelse. Vid denna yrkade bl.a. båda parter kvarsittningsrätt.

Tingsrätten (lagmannen Thomas Johansson) beslutade den 13 augusti 2009, i frågan om kvarsittningsrätt, att B.L. för tiden till dess att frågan avgjorts genom lagkraftägande dom skulle ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning hade skett. I beslutet lämnade tingsrätten också I.L:s yrkande om interimistisk kvarsittningsrätt utan bifall.

I skälen för beslutet anförde tingsrätten följande beträffande kvarsittningsrätten.

Tingsrätten har enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken att, på yrkande av någon av makarna, bestämma vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett. Vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen framgår dock inte av äktenskapsbalken eller kommentaren till nämnda lagrum.

Parterna har i flera avseenden anfört motstridiga uppgifter om de aktuella förhållandena. Detta innebär att tingsrättens prövning får grundas på ett knapphändigt och i flera stycken ofullständigt material, vilket i och för sig ligger i ett provisoriskt besluts natur. Enligt 14 kap. 7 § andra stycket sista meningen äktenskapsbalken kan dock ett interimistiskt beslut om kvarsittningsrätt när som helst ändras av domstolen. För ändring av tidigare beslut om kvarsittning krävs inte väsentligt ändrade förhållanden, obillighet eller dylika skäl.

Ett förordnande om kvarsittningsrätt ges vanligen efter en behovsavvägning och då oftast till maken som får vårdnaden av makarnas barn. I ett hovrättsfall, RH 1981:100, tillerkändes dock mannen, som inte erhöll vårdnaden om sonen, rätt att bo kvar i bostaden då hans möjligheter att hitta en ny lämplig bostad var mindre än hustruns. Hänsyn togs dels till mannens handikapp och dels till att han bedrev rörelse i bostaden.

Vid behovsavvägningen bör vidare beaktas makes ekonomiska möjligheter att klara boendet. I ett rättsfall från Hovrätten för Västra Sverige, dom DT 45/79, fann hovrätten att makarna hade lika stort behov av den gemensamma bostaden och tillerkände då den part som hade att svara för samtliga de med den aktuella villafastigheten förenade kostnaderna.

I litteraturen har advokaten Örjan Teleman uttalat att han tror att viss vägledning vid behovsprövningen bör kunna ges av rekvisiten för tillämpningen av förtursregeln i 11 kap. 8 § äktenskapsbalken rörande lottläggning av makars gemensamma bostad, eftersom möjligheten finns att kvarboendet i den gemensamma bostaden blir bestående genom den kommande bodelningen, se Örjan Teleman, Bodelning under äktenskap. och vid skilsmässa, 2 uppl. s. 199 f. Tingsrätten anser att ett sådant synsätt medför en risk för att den kommande bodelningen föregrips, vilket är mycket olämpligt. Det är för övrigt i det här fallet särskilt svårt att göra en prognos om lottläggningen av I.L:s och B.L:s andelar med hänsyn till att den aktuella egendomen är makarnas enskilda egendom. Sådan egendom omfattas nämligen inte av lottläggningsregeln i 11 kap. 8 § äktenskapsbalken. Härtill kommer att lottläggningen kommer att styras av makarnas möjligheter att få lån och kunna lösa ut den andra maken. Detta innebär att de av I.L. anförda skälen om att målet att uppnå en bestående kvarsittning inte kan få något annat än marginell betydelse vid prövningen. Det kan enligt tingsrätten inte heller vad I.L. anfört i övrigt om skälighet få. Som anförts inledningsvis är det egentliga syftet med regeln att erbjuda den maken rätten att bo kvar i bostaden som har störst behov av den med mer typiskt familjerättsliga utgångspunkter. I målet har parternas argumentation kretsat mycket kring rörelsen och vem som har bäst förutsättningar att fortsätta eller avveckla driften av den. Tingsrätten har förståelse för detta eftersom frågorna om verksamheten på gården och bostaden hänger samman. Prövningen av kvarsittningsrätten syftar annars inte till något annat än att avgöra vem som har störst behov av att få bo kvar i makarnas gemensamma bostad vilket betyder den byggnad på fastigheten som makarna permanent bor i och har bott i.

Av utredningen i målet synes såväl I.L. som B.L. ha ett befogat intresse av att få bo kvar i den nuvarande bostaden. I.L. har ett sådant intresse med hänsyn till det arbete hon utför i den gemensamma verksamheten och till begränsad del av att det är hennes släktgård och föräldrahem. B.L. har ett intresse av att få bo kvar i bostaden med hänsyn till det arbete han utför i den gemensamma verksamheten och de maskiner och verktyg som finns på gården. Ingen av parterna har i nuläget, såvitt framkommit, något annat boende att flytta till. Enligt tingsrättens mening har det inte framkommit någon omständighet som talar för att någon av parterna har lättare eller svårare än den andre att skaffa ett alternativt boende. Det har inte heller framkommit något som talar för att makarna inte rent ekonomiskt skulle klara av att bo kvar i den gemensamma bostaden. Detta innebär också att båda parterna i och för sig måste anses ha ekonomisk förmåga att skaffa ett annat boende. Det kan med hänsyn till det anförda inte anses föreligga någon omständighet som entydigt talar för att någon av makarnas behov och intresse av att bo kvar är betydligt större än den andres.

Tingsrätten har utifrån den nu rådande situationen för makarna att göra en bedömning vem av makarna som har störst behov av bostaden och därmed ska ha rätt att bo kvar i den.

Av utredningen har det framkommit att båda makarna under perioder har haft inkomster från arbeten som inte har varit direkt hänförliga till gården. Såväl B.L. som I.L. har gjort gällande att det inte är möjligt att exakt ange framtida inkomster från dessa arbeten. I.L. har uppgivit att det är oklart om hon över huvud taget kommer att få mer arbete från hemtjänsten men att det i vart fall inte rör sig om en större inkomst ytterligare i år än 10 000 kr. B.L. har uppgett att hans inkomster från farmartjänst är direkt beroende av att han bor kvar i den gemensamma bostaden och att dessa inkomster annars går förlorade. Han har vidare pekat på behovet av att ha en omedelbar tillsyn över tupparna och att kunna sköta gårdens akuta skötsel. Detta behov kan enligt honom bara tillgodoses om han får rätt att bo kvar i bostaden på gården.

Tingsrätten konstaterar att parterna synes vara eniga om att det är B.L. som mest har skött den praktiska verksamheten på gården de senaste åren och att hans inkomster i vart fall till övervägande del har anknytning till gården. Därmed får B.L. anses ha ett mer berättigat intresse av att bo kvar i bostaden än I.L. som har ytterligare en inkomst som är oberoende av att hon bor kvar på gården eller i bostaden. Tingsrätten anser därför vid en samlad bedömning av parternas nuvarande ekonomiska och sociala situation att de skäl som B.L. har anfört väger tyngst. Han ska därför tillerkännas rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad. Denna rätt är dock inskränkt att gälla till dess bodelning har skett.