RH 2009:51
Forum enligt 10 kap. 5 § rättegångsbalken (s.k. forum negotii). När ett lokalt bankkontor förmedlat en försäkring från ett försäkringsbolag inom samma koncern som banken, kan försäkringsbolaget stämmas vid den tingsrätt inom vars domkrets bankkontoret är beläget trots att alla beslut rörande försäkringen fattats på annan ort än där lokalkontoret finns.
S.J. tecknade i augusti 2000, genom förmedling av en anställd vid Swedbank AB:s (banken) kontor i Forserum, en grupplivförsäkring med förtidskapital hos Swedbank Försäkring AB (försäkringsbolaget). När han begärde utbetalning av förtidskapitalet enligt villkoren, vägrade försäkringsbolaget utbetalningen eftersom försäkringsbolaget hävdade att han förtigit att han hade haft ryggbesvär.
Eksjö tingsrätt
S.J. ansökte vid Eksjö tingsrätt om stämning på försäkringsbolaget med yrkande att tingsrätten bl.a. skulle fastställa att han vid undertecknande av grupplivförsäkringen inte underlåtit, alternativt att han inte hade lämnat felaktiga uppgifter, och att försäkringsbolaget därför skulle utbetala förtidskapital enligt försäkringen.
Försäkringsbolaget bestred S.J:s yrkanden och yrkade - under påstående att Eksjö tingsrätt inte var behörig domstol att handlägga tvisten - att tingsrätten skulle avvisa S.J:s talan.
Försäkringsbolaget anförde följande angående tingsrättens behörighet
Civila mål ska enligt huvudregeln prövas vid den domstol där svaranden har sin hemvist om denna är belägen i Sverige. Av 10 kap. 5 § rättegångsbalken framgår att den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan dylik rörelse med fast driftställe får i tvist, som uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.
Vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen bör följande beaktas. För att det ska anses vara ett fast driftställe krävs att det för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande finns en särskild anläggning eller annan stadigvarande anordning såsom kontor, fabrik eller försäljningsställe. En andra förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att tvisten ska ha uppkommit omedelbart på grund av den rörelse som bedrivs vid driftstället. Av praxis från Högsta domstolen följer att en förutsättning för rekvisitets uppfyllelse är att personalen vid driftstället har tagit aktiv del i det händelseförlopp som tvisten uppkommit från (se rättsfallet NJA 1992 s. 3).
Försäkringsbolaget har sin hemvist i Stockholm där styrelsen har sitt säte. Banken utgör försäkringsbolagets återförsäljare och har inte rollen av företrädare för försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget har inte något fast driftställe i Forserum.
Tvisten har heller inte uppkommit omedelbart på grund av den rörelse som drivs på bankens kontor i Forserum. Bakgrunden till tvisten utgörs av den hälsoförklaring som S.J. fyllde i vid ansökan om försäkringen. S.J. har anfört att han inte hade en tanke på att lämna information om de ryggbesvär som framkom senare. Att denna information utelämnades när hälsoförklaringen gavs och vilken betydelse detta hade för behandlingen av ansökan och den fortsatta handläggningen av försäkringen hos försäkringsbolaget har inte att göra med bankens förmedling.
S.J. anförde följande angående tingsrättens behörighet
Han har under flera år haft sina bankaffärer vid bankens kontor i Forserum. Han övervägde att teckna försäkring i Folksam men valde den aktuella försäkringen sedan hans bankman informerat om den. Bankmannen och han fyllde tillsammans i ansökan på bankens kontor. Ansökningsblanketten innehåller bankens logotyp, ett fält för bankens egna noteringar och ett medgivande till betalning av försäkringen via bankens inbetalningsservice.
Banken marknadsför samtliga sina tjänster, även försäkringstjänster, under varumärket Swedbank. Det anges inte att försäkringsgivaren är ett särskilt bolag. På Internet anges under fliken ”Om Swedbank” och underrubriken ”Kapitalförvaltning och försäkring” att den verksamheten omfattar dotterkoncernen ”Swedbank Robur” samt att produkterna säljs och distribueras huvudsakligen av ”Svensk bankrörelse”, vilket är den dominerande rörelsegrenen i banken och omfattar det egna kontorsnätet med 459 kontor organiserade i 42 rörelseområden fördelade på fyra regioner.
Såsom försäkringsbolaget är organiserat har det i 10 kap. 5 § rättegångsbalkens mening haft driftställe i Forserum. Försäkringsavtalet är ingånget på bankens kontor i Forserum och tvisten har uppkommit omedelbart p.g.a. den rörelsen.
Därutöver kan tilläggas att det för honom som konsument i förhållande till försäkringsbolaget har varit uppenbart att banken och försäkringsbolaget har varit en och samma juridiska person som har representerats av banktjänstemannen på kontoret i Forserum. Han har således utgått ifrån att försäkringsbolaget genom bankens kontor har haft sitt driftställe i Forserum. Det är först i samband med den här tvisten som han har fått klart för sig att försäkringen tecknats i ett dotterbolag inom ”Swedbankkoncernen”. Han lever under små omständigheter och för honom är det av väsentlig betydelse att tvisten handläggs nära hans hemvist.
Banken genmälde följande angående tingsrättens behörighet
I rättsfallet NJA 1992 s. 3 utgörs forumgrundande omständigheter av dels att det vid kontoret fanns fast anställd personal, dels att det vid korrespondens användes handlingar med försäkringsbolagets firma och kontorets adress m.m. Av avgörandet följer att ett krav för att ett driftställe ska anses fast är att verksamheten på platsen bedrivs kontinuerligt och långsiktigt.
Försäkringsbolaget bedriver inte och har aldrig bedrivit den typ av långsiktig och kontinuerlig verksamhet i Forserum som Högsta domstolen åsyftar. Fast anställd personal eller annan företrädare för försäkringsbolaget har inte funnits på bankens kontor i Forserum. Av brevpapper och andra handlingar har heller inte framgått uppgifter som kan ha fått S.J. att tro att det var försäkringsbolaget som han besökte. Försäkringsbolaget är helägt dotterbolag till Swedbank Robur AB som i sin tur är helägt dotterbolag till banken. Vid tiden för ingående av omtvistat försäkringsavtal mellan S.J. och försäkringsbolaget hette banken FöreningsSparbanken AB. Namnändring till Swedbank AB hade ännu inte skett. Försäkringsbolaget hade heller ännu inte ändrat till Swedbank Försäkring AB utan hette Robur Försäkring AB. På ansökningshandlingen framgår att ansökan avser livförsäkring utfärdad av Robur Försäkring AB. Att försäkringsavtalet träffats med försäkringsbolaget och inte med banken framgår även av de gällande försäkringsvillkoren. Försäkringsbolaget bestrider således i sin helhet att det inte har framgått att försäkringsgivaren var ett särskilt bolag och att det skulle ha framstått för S.J. som att banken och försäkringsbolaget var samma juridiska person.
Vid ingående av livförsäkringsavtal lämnas ifylld ansökan och hälsoförklaring till återförsäljaren, i detta fall bankkontoret i Forserum. Handlingarna vidarebefordras sedan till försäkringsbolaget för prövning av hälsoförklaring. Efter försäkringsbolagets prövning meddelas kunden om försäkringen beviljats och om beviljandet eventuellt är förenat med vissa villkor. Tvisten i målet rör frågan om oriktig uppgift lämnats i hälsoförklaringen. Om riktiga uppgifter hade lämnats hade resultatet av försäkringsbolagets prövning blivit ett annat och försäkringen hade inte beviljats. Även om rätten skulle anse att bankkontoret utgjorde ett fast driftställe för försäkringsbolaget, så har prövningen av hälsoförklaringen och beviljandet av försäkringen i sin helhet utförts av försäkringsbolagets administrationsavdelning, som är belägen i Stockholm. Tvisten har därför inte uppkommit på grund av någon verksamhet i Forserum, utan på grund av försäkringsbolagets prövning i Stockholm.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Carl Winnberg) anförde i beslut den 18 december 2008 följande.
SKÄL
Enligt 10 kap. 5 § rättegångsbalken kan bl.a. den som bedriver handel eller annan liknande liknande rörelse med fast driftställe stämmas i den ort där driftstället är beläget om tvisten uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen. I förarbetena (NJA II 1943 s. 100) nämns att bestämmelsen är tillämplig bl.a. på bank- och försäkringsrörelse. Tingsrätten konstaterar därmed att lagrummet omfattar den verksamhet som bedrivits av försäkringsbolaget i nu aktuellt hänseende. Vidare är då frågan om bolaget kan anses ha haft fast driftställe genom Swedbanks kontor i Forserum. I nämnda förarbeten sägs att fast driftställe fordrar att det för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande finns en särskild anläggning eller annan stadigvarande anordning som t.ex. kontor eller försäljningsställe på orten. Vidare uttalas att bestämmelsen även avser utländska fysiska eller juridiska personer som driver rörelse här i landet, t.ex. genom agentur. Det saknas enligt tingsrättens mening skäl att anta att lagstiftaren avsett att ett sådant upplägg endast kan grunda driftställe vid internationella förhållanden. I doktrinen har framförts uppfattningen att ett driftställe kan uppfylla lagrummets krav även när det inte är behörigt att sluta avtal, förutsatt att det på annat sätt aktivt medverkar till att avtal kommer till stånd (se Michael Bogdan, Kan en Internethemsida utgöra ett driftställe vid bedömningen av svensk domsrätt och tillämplig lag?, SvJT 1998 s. 831). Av försäkringsbolagets egna uppgifter framgår att bankkontoret utgör försäkringsbolagets självständiga återförsäljare av nu aktuell försäkring. Det synes vidare ostridigt att bankkontorets personal i denna verksamhet bistår kund vid upprättande av ansökningshandlingar, däribland hälsodeklaration, för att sedan vidarebefordra handlingarna till försäkringsbolagets kontor i Stockholm. Med hänsyn till vad som ovan redovisats finner tingsrätten att dessa förhållanden medför att försäkringsbolaget får anses ha fast driftställe genom bankkontoret i Forserum. Med hänsyn till bankkontorets roll vid försäkringsavtalets tillkomst får tvisten anses ha uppkommit omedelbart på grund av den rörelse som bedrivits där. Med stöd av det anförda anser tingsrätten att försäkringsbolaget ska svara inför Eksjö tingsrätt. Försäkringsbolagets foruminvändning lämnas därför utan bifall.
TINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Swedbank Försäkring AB:s foruminvändning lämnas utan avseende.
Hovrätten
Försäkringsbolaget överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bifalla dess vid tingsrätten framställda yrkande om avvisning av S.J:s talan.
S.J. bestred ändring.
Parterna angav sina ståndpunkter i hovrätten i huvudsak på samma sätt som vid tingsrätten.
Försäkringsbolaget tillade dock följande. Banken har agerat med eget tillstånd för förmedling av livförsäkring och således som oberoende försäkringsförmedlare enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. I den egenskapen har bankkontoren att tillvarata kundens intressen och förmedla försäkringsbolagets produkter. Prövning, beslut om beviljande av försäkring samt övrig handläggning sker hos försäkringsbolaget. En oberoende försäkringsförmedlare har en oberoende ställning i förhållande till varje försäkringsgivare och kan förmedla försäkringar från flera försäkringsbolag. Den oberoende försäkringsförmedlaren har också en skyldighet gentemot kunden att anpassa sin rådgivning efter kundens behov och rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. En oberoende försäkringsmedlare kan inte likställas med en agent som har rätt att sälja varan för någon annans räkning.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Carina Tolke och Niklas Rundberg, referent) anförde i beslut den 13 juli 2009 följande.
SKÄL
I tvistemål är utgångspunkten att en ansökan om stämning mot en juridisk person ska lämnas in till den tingsrätt där den juridiska personen har sitt säte (10 kap. 1 § rättegångsbalken). Det aktuella försäkringsbolaget har sitt säte i Stockholm.
Enligt 10 kap. 5 § rättegångsbalken kan en person även sökas för stämning där personen idkar rörelse med fast driftställe i tvist som uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen. Som exempel på rörelse som avses med bestämmelsen anges i lagförarbetena försäkringsrörelse (NJA II 1943 s. 100).
Det har inte framkommit att försäkringsbolaget i och för sig har något kontor i Forserum eller att försäkringsbolaget överhuvudtaget har några anställda där.
Inom den juridiska litteraturen förekommer emellertid uppfattningen att en agents rörelse, med stöd av 10 kap. 5 § rättegångsbalken, kan grunda forum i förhållande till huvudmannen (jfr bl.a. Per Olof Ekelöf, Rättegång II, åttonde upplagan, 1996, s. 32). Huvudmannen och agenten utgör i regel inte samma juridiska person. Man kan därigenom alltså sluta sig till att det i och för sig inte kan anses finnas något krav på att rörelsen vid det fasta driftstället ska drivas av samma juridiska person som huvudmannen för att 10 kap. 5 § rättegångsbalken ska vara tillämplig. Det ligger emellertid i sakens natur att inte varje plats där ett bolag på något sätt förekommer med någon verksamhet innebär att försäkringsbolaget idkar rörelse på den platsen. En samlad bedömning måste göras.
I en situation som den förevarande, där ett bolag i en koncern förmedlar en tjänst som ett annat bolag i koncernen tillhandahåller, kan det vara mycket svårt för en kund, i synnerhet en konsument, att få full klarhet i vilken juridisk person som är avtalspart i relationen. För en konsument framstår naturligen banken som motparten. Detta måste försäkringsbolaget vara medvetet om. Enligt hovrättens mening torde det därtill vara närmast ett notoriskt faktum att koncernens syfte är att koncernföretagen gemensamt ska tillhandahålla ett spektrum av finansieringstjänster. Mot angiven bakgrund måste försäkringsbolaget anses ha idkat rörelse vid bankens kontor i Forserum som fast driftställe.
För att försäkringsbolaget emellertid ska kunna få sökas vid Eksjö tingsrätt krävs därtill att tvisten ska ha uppkommit omedelbart på grund av denna rörelse.
Försäkringsbolaget har därvidlag invänt att inga beslut fattats vid bankens kontor i Forserum utan vid försäkringsbolagets kontor i Stockholm.
Inom litteraturen har anförts att tvisten inte kan anses ha uppkommit omedelbart på grund av rörelsen om fråga varit om en agent som inte haft rätt att själv sluta avtal utan att endast förmedla offerter och accepter (se Per Olof Ekelöf, a.a. s. 32). Den uppfattningen har emellertid kritiserats utifrån vad som torde vara bestämmelsens syfte, nämligen att kunden ska kunna vända sig till driftställets forum om det är bekvämare än att stämma företaget vid dess sätes forum. Sålunda har ansetts att ett företag alltför lätt skulle kunna sätta bestämmelsen ur spel genom en förklaring från ett lokalkontor om att ett avtal är slutet med förbehåll för huvudkontorets godkännande (se Sigurd Dennemark, Om svensk domstolsbehörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 200; jfr Michael Bogdan, SvJT 1998 s. 831, Kan en Internethemsida utgöra ett driftställe vid bedömningen av svensk domsrätt och tillämplig lag?). I praxis har heller inte upprätthållits något krav på att lokalkontoret ska ha haft befogenhet att sluta avtal (se rättsfallet RH 1982:120 med kommentar i Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell process, 1989, s. 80 f. och rättsfallet NJA 1992 s. 3).
Av det anförda drar hovrätten slutsatsen att det även, i frågan huruvida tvisten uppkommit omedelbart på grund av rörelsen, måste göras en samlad bedömning av förhållandena.
Även om banken rent juridiskt i och för sig agerat självständigt i förhållande till försäkringsbolaget anser hovrätten att banken, utifrån hur S.J. beskrivit förhållandet, har agerat på sådant sätt att tvisten uppkommit omedelbart på grund av den rörelse som bedrivits vid bankens kontor i Forserum.
Enligt det anförda ska tingsrättens beslut fastställas.
HOVRÄTTENS AVGÖRANDE
Hovrätten, som meddelar prövningstillstånd, fastställer tingsrättens beslut.
Hovrättens beslut meddelat: den 13 juli 2009.
Mål nr: Ö 280-09.
Lagrum: 10 kap. 5 § rättegångsbalken.
Rättsfall: NJA 1992 s. 3; RH 1982:120.
Litteratur: NJA II 1943 s. 100; Per Olof Ekelöf, Rättegång II, åttonde upplagan, 1996, s. 32; Sigurd Dennemark, Om svensk domstolsbehörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 200; Michael Bogdan, SvJT 1998 s. 831, Kan en Internethemsida utgöra ett driftställe vid bedömningen av svensk domsrätt och tillämplig lag?; Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell process, 1989, s. 80 f.