RH 2009:52

Åtal mot ett bolags ägare för förseelse mot trafikförordningen har ogillats på grund av att det inte framkommit att denne - på sätt som åklagaren gjort gällande - varit oaktsam då ett fordon brukats i strid med reglerna om maximilast och bruttovikt.

Malmö tingsrätt

Åklagaren åtalade T.W. för förseelse mot trafikförordningen (överskridande av maximilast och högsta tillåtna bruttovikt; ägaransvar) enligt följande gärningsbeskrivning.

T.W. har den 1 december 2006 som ansvarig ägare av mobilsvängkranen SMG 889 underlåtit att göra vad som ankommer på honom för att hindra att fordonet brukats av annan på Västkustvägen i Malmö, när för mobilsvängkranen gällande maximilast, 40 kg, överskridits med 2 580 kg. T.W. har den 1 december 2006 som ansvarig ägare av mobilsvängkranen SMG 889 underlåtit att göra vad som ankommer på honom för att hindra att fordonet brukats av annan på Västkustvägen i Malmö, när gällande högsta tillåtna bruttovikt för fordonet, 27 000 kg, överskridits med 29 580 kg.

T.W. vidgick att gällande maximilast och tillåten bruttovikt överskridits vid det aktuella tillfället men förnekade gärningen under åberopande av att han varken uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att göra vad som ankom på honom. Han åberopade som skriftlig bevisning en verksamhetsmanual för bolaget T:s Kranbilar AB.

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Susanne Lindeskog samt nämndemännen Birgitta Lybegård, Stefan Andreasson och Morad Bakhti Babak) anförde i dom den 25 januari 2008 att T.W. av oaktsamhet underlåtit att göra vad som ankom på honom för att hindra att fordonet brukats av annan i strid med gällande regler om tillåten maximilast och bruttovikt och fann att åtalet var styrkt. Påföljden bestämdes till penningböter.

Hovrätten

T.W. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Åklagaren gjorde i hovrätten inte gällande annat än att T.W. varit oaktsam. Oaktsamheten bestod enligt åklagaren i att T.W. dels inte personligen sett till att fordonet inte hade brukats utan dispens, utan brukats i strid med reglerna om maximilast och bruttovikt för fordonet, dels att han inte sett till att det funnits rutiner som förhindrat att så skett.

I hovrätten hördes T.W. på nytt varvid han anförde: Inom företaget har de 14 olika enheter, dvs. tunga fordon som kräver dispenser av skilda slag för att få användas. Vid det aktuella tillfället var han inte själv närvarande på företaget. Efter det att han drabbats av hjärtinfarkt har han nämligen fått besked från läkare att han inte bör arbeta heltid. Han gör då i regel så att han kommer lite senare på förmiddagen. Den aktuella transporten krävde dispens och en sådan - en generell dispens som gällt under tre månader - hade funnits, men hade precis löpt ut. När han fick klart för sig att mobilsvängkranen hade blivit stoppad av polis undersökte han vad som hade hänt. Han fick då beskedet att man hade sökt dispens hos Vägverket som vanligt men att något tydligen hade hakat upp sig. Det normala är att företaget söker dispens via telefax och får den begärda dispensen inom en halvtimme. När han undersökte telefaxen på företaget visade det sig att ansökningshandlingen hade fastnat i denna. Man hade alltså försökt att skicka iväg en dispensansökan men misslyckats med det. Med mycket stor sannolikhet hade man också fått dispens om ansökningen hade kommit fram. Det inträffade får alltså skyllas på tekniska problem och på att saken inte kontrollerades av den transportansvarige och av chauffören. Detta är särskilt egendomligt med hänsyn till att verksamheten är datorstödd och datorerna varnar för situationer när tillstånd behöver sökas eller när tillstånd håller på att löpa ut och behöver förnyas. Ytterligare konstigt är det inträffade med hänsyn till att chaufförerna inte ens får starta fordonen om inte alla papper är i ordning. Det var alltså mycket slarvigt av chauffören att inte se efter i bilpärmen och kontrollera att allt var i sin ordning. G.N., som var trafik- och transportansvarig vid tillfället, var en mycket duktig och pålitlig person och något liknande hade inte inträffat vid något tillfälle. G.N. tog så illa vid sig av det inträffade att han sade upp sig. Den aktuella chauffören hade varit anställd i företaget i två eller tre år.

T.W. åberopade också den verksamhetsmanual som åberopades vid tingsrätten. Av verksamhetsmanualen, som hade utarbetats av certifieringsrevisorn R.S. och som avsåg hur arbetet vid T:s Kranbilar AB skulle bedrivas, framgick bl.a. följande. Verkställande direktören, dvs. T.W., var den som angav vilka riktlinjer som skulle gälla för verksamheten. Under honom fanns en transportledare som i sin tur hade ett ledningsansvar för chaufförerna. Transportledaren var ansvarig för att berörd personal fick tydliga instruktioner om vad som skulle göras, att nödvändiga tillstånd fanns tillgängliga och förnyades när så krävdes samt att den s.k. bilpärmen uppdaterades när så behövdes. När det gällde chaufförerna var dessa ansvariga bl.a. för att uppdraget eller transporten gjordes enligt de instruktioner som getts, att nödvändiga instruktioner, intyg (förarbevis, berörda intyg, blankett tillbudsrapportering etc.) fanns tillgängliga samt för att en riskbedömning gjordes inför varje situation och att de vid tveksamhet rådgjorde med verkställande direktören eller transportledaren.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, referent, hovrättsrådet Staffan Anderberg och tf. hovrättsassessorn Anna-Karin Eklund) anförde i dom den 25 juni 2009:

DOMSKÄL

Som tingsrätten har konstaterat är det utrett att både gällande maximilast och gällande bruttovikt för fordonet överskreds vid det aktuella tillfället. Det är också klarlagt att T.W. såsom företrädare för T:s Kranbilar AB är ansvarig enligt 14 kap. 13 § tredje stycket trafikförordningen (1998:1276) för det inträffade. Frågan är därmed, såsom tingsrätten också har antecknat, om T.W. har varit oaktsam på det sätt som åklagaren har påstått.

T.W:s uppgifter om att en dispens från Vägverket hade gjort det aktuella brukandet av mobilsvängkranen tillåtet - och att en sådan dispens med mycket stor sannolikhet hade erhållits om den hade sökts - har inte motbevisats utan får godtas. Även vad T.W. berättat om anledningen till att dispens saknades får accepteras.

Det framstår som klart att höga aktsamhetskrav måste ställas på den som bedriver verksamhet av det slag som förekom inom ramen för T:s Kranbilar AB. Det är emellertid viktigt att notera att det i sammanhanget inte är fråga om ett strikt ansvar.

Att det skulle ha förelegat en medveten oaktsamhet från T.W:s sida, som innebär att han uppfattade att det fanns en risk för att mobilsvängkranen användes utan dispens, finns det inget som tyder på. Prövningen i hovrätten ska därmed avse frågan, om T.W. visat omedveten oaktsamhet. Utgångspunkten för hovrätten är alltså att T.W. inte har misstänkt att mobilsvängkranen framfördes utan erforderligt tillstånd. Och den inledande frågan vid oaktsamhetsbedömningen blir vad T.W. skulle ha gjort för att komma till i sammanhanget relevant misstanke rörande brukandet av mobilsvängkranen.

När det gäller åklagarens påstående att T.W. har varit oaktsam genom att inte personligen se till att mobilsvängkranen inte brukades eftersom tillstånd saknades anser hovrätten att det inte gärna kan krävas av T.W. att han ständigt är närvarande och kontrollerar allt som i nu aktuellt hänseende sker inom företaget. Något som talar för att T.W. borde ha varit närvarande just vid det här angivna tillfället den 1 december 2006 har inte heller framkommit. Någon oaktsamhet enligt det av åklagaren i första hand gjorda påståendet har därmed inte förekommit. Hovrätten vill tillägga att ett ansvarsutkrävande av här diskuterat slag i praktiken skulle innebära att det skulle vara omöjligt att bedriva en verksamhet med dispenskrävande tunga fordon av större omfattning än en som omfattar endast ett eller ett fåtal fordon.

Nästa fråga är då om T.W., i enlighet med vad åklagaren i andra hand har påstått, har varit oaktsam genom att inte se till att det funnits rutiner som förhindrat det aktuella tillståndslösa brukandet. I denna del får det bedömas om T.W. i nu diskuterat hänseende har organiserat och bedrivit verksamheten på företaget på ett godtagbart sätt eller om han har varit oaktsam härvidlag. Det viktigaste underlaget, vid sidan av T.W:s egna uppgifter, blir då den vid företaget gällande verksamhetsmanualen.

Eftersom det inte har kunnat begäras att T.W. var ständigt närvarande vid företaget har det varit nödvändigt för honom, för att verksamheten skulle fungera, att föra ned ansvaret för att erforderliga dispenser funnits till den s.k. transportledaren. Annat har inte framkommit än att denne har varit kompetent för sitt uppdrag och också har haft tillräckliga resurser och möjligheter i övrigt att sköta sina åligganden i nu aktuella hänseenden. Verksamhetsmanualen, som har upprättats i samarbete med en utomstående och - såvitt framkommit - kompetent person inom ramen för företagets s.k. ISO-certifiering, får enligt hovrättens mening bedömas motsvara de krav på tydlighet som kan ställas. De instruktioner som i övrigt har lämnats inom företaget har också inneburit att ett särskilt ansvar har lagts på de anställda chaufförerna att kontrollera i den s.k. bilpärmen att alla erforderliga tillstånd har funnits. Genom dessa åtgärder och då annat inte har framkommit än att T.W. har varit aktiv för att se till att rutinerna också har upprätthållits har han, enligt hovrättens åsikt, gjort tillräckligt för att se till att nu aktuellt fel inte kunde begås.

Det sagda innebär att det, som hovrätten ser det, inte kunde krävas av T.W. att han vidtog någon annan åtgärd än de som han redan hade vidtagit för att komma till relevant misstanke rörande det felaktiga brukandet av mobilsvängkranen. Detta gäller även med beaktande av de höga aktsamhetskrav som måste ställas på den som bedriver en verksamhet av det slag som det här är fråga om. Någon oaktsamhet av det slag som åklagaren har gjort gällande kan alltså inte läggas T.W. till last. Åtalet ska därmed ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 25 juni 2009.

Mål nr: B 423-08.

Lagrum: 4 kap. 4 § och 12 § 4 p samt 14 kap. 11 § och 13 § 3 st. trafikförordningen (1998:1276).