lagen.nu

RH 2009:81

En maskerad man har, genom att hota en snabbköpskassörska med en rörtång, försökt att komma över kontanter och, när han inte lyckats med detta, tillgripit varor till ett värde av 61 kr. Han har därefter hotat butiksföreståndaren med rörtången och därigenom hindrat denne från att återta varorna. Gärningen har bedömts som rån.

Malmö tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot M.B. för rån enligt följande gärningsbeskrivning.

M.B. har den 27 februari 2008 i Coop Konsums butik på Kirsebergs torg i Malmö medelst hot som för butiksbiträdet S.O. inneburit eller framstått som trängande fara försökt att förmå S.O. att till honom överlämna 500 kronor i kontanter samt olovligen med tillägnelseuppsåt tagit varor till ett värde av 61 kronor, vilket inneburit skada för Coop Konsum och motsvarande vinning för M.B. - Hotet, som varit ägnat att hos S.O. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person, har bestått i att M.B. höjt sin arm och hand, i vilken han hållit en rörtång, mot S.O. - Vidare har M.B., när han skulle lämna butiken med de tillgripna varorna, med hot satt sig till motvärn mot butiksägaren C.L. när denne skulle hindra M.B. att lämna butiken och återta det tillgripna godset genom att återigen höja sin hand i vilken han hållit den ovan nämnda rörtången. Hotet har för C.L. inneburit eller framstått som trängande fara samt varit ägnat att hos honom framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.

Därutöver väckte åklagaren åtal för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning, rattfylleri och ringa narkotikabrott.

Tingsrätten (nämndemännen Per-Ola Henriksson, Göran Karlsson och Ragnhild Ståleker) dömde den 23 juli 2008 M.B. för olaga hot, snatteri, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning, rattfylleri och narkotikabrott till fängelse tre månader. Dessutom förklarade tingsrätten en villkorligt medgiven frihet om sammanlagt åtta månader och elva dagar förverkad till en tid om tre månader.

DOMSKÄL

I domskälen redovisade tingsrätten sin syn på vad som var utrett i fråga om det påstådda rånbrottet på så sätt att man fann styrkt att M.B. hotat S.O. så som åklagaren gjort gällande och att M.B. i samband därmed stulit varorna. Däremot synes tingsrätten inte ha godtagit åklagarens påstående om hot mot C.L. Därefter anförde tingsrätten följande.

Frågan är då om denna gärning som M.B. har gjort sig skyldig till skall rubriceras som rån, som åklagaren har gjort gällande, eller med stöd av 8 kap. 5 § andra stycket brottsbalken som olaga hot och snatteri, med hänsyn till varornas ringa värde. Klart är att rekvisiten för rån enligt 8 kap. 5 § första stycket brottsbalken är uppfyllda. Den omständigheten att minimistraffet för rån är fängelse ett år är ägnat att inskärpa att bestämmelsen i paragrafens andra stycke inte bör ges en alltför begränsad tillämpning (jfr bl.a. NJA 1976 s. 689). I förevarande fall har M.B. inte utövat något fysiskt våld. Däremot har han gjort sig skyldig till olaga hot genom att höja en rörtång. Hotet förefaller emellertid inte ha varit så allvarligt menat (jfr NJA II 1975 s. 726ff.). De tillgripna varorna har vidare haft ett relativt obetydligt värde (jfr RH 1990:63). På grund av det nu anförda bör gärningen bedömas som olaga hot och snatteri.

Rättens ordförande rådmannen Lennart Johansson var skiljaktig i påföljdsfrågan och dömde M.B. till skyddstillsyn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

M.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel och döma honom enbart för snatteri med anledning av den gärning som åklagaren påstått utgöra rån.

Åklagaren yrkade i ett s.k. anslutningsöverklagande att hovrätten skulle döma M.B. för rån i enlighet med gärningspåståendet och skärpa fängelsestraffet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth och hovrättsassessorn Sofia Tollgerdt, referent, samt nämndemännen Kerstin Raudmets och Christian Idström) anförde i dom den 16 mars 2009 följande.

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom ska M.B. dömas för grov olovlig körning i två fall, rattfylleri och ringa narkotikabrott.

Vad gäller åtalet för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning.

Beträffande åtalet för rån gör hovrätten följande bedömning.

Även i denna del har M.B. lämnat en berättelse som i delar är osannolik och som i väsentliga avseenden skiljer sig från målsägandenas. Deras berättelser är i huvudsak samstämmiga samt har lämnats med eftertänksamhet och på ett nyanserat sätt. De får dessutom visst stöd av bilderna från övervakningskameran. S.O:s och C.L:s uppgifter ska därför läggas till grund för bedömningen.

Enligt S.O. var M.B. inriktad på att få kontanter från henne. Så var, enligt vad hon vidare har uppgett, fallet också då M.B. höjde rörtången mot henne. Då han, trots det framställda hotet, inte fick några kontanter, tillgrep han varor för 61 kr. Dessa uppgifter, som får starkt stöd av vad C.L. berättat, innebär att M.B. redan i detta skede har gjort sig skyldig till ett fullbordat rånbrott (stöldfallet av rån).

Efter tillgreppet har C.L. närmat sig M.B. och uppmanat denne att lämna tillbaka de tillgripna varorna. M.B:s reaktion på detta har, enligt vad C.L. övertygande berättat om, varit att han visat rörtången på ett sätt, som föranlett C.L. att backa undan. Det kan inte råda något tvivel om att M.B:s handlande syftat till att skrämma C.L., så att denne inte skulle våga hindra honom från att undkomma med de tillgripna varorna. Därefter har M.B. lämnat butiken med stöldgodset. Även i detta skede har M.B. gjort sig skyldig till rånbrott (motvärnsfallet av rån).

Högsta domstolen konstaterade år 1976 (NJA 1976 s. 689 B) att det hade blivit allt vanligare med butikstillgrepp där rånaren helt öppet stal varor och var beredd att möta eventuellt motstånd med våld samt att detta var oroande, framför allt av hänsyn till de butiksanställda. Utvecklingen synes nu ha gått dithän att det är vanligt att förövaren är utrustad med vapen eller annat tillhygge och, vilket även det är skrämmande för den som utsätts för rånet, maskerad. Det är, som Högsta domstolen framhöll, angeläget att slå vakt om de butiksanställdas personliga säkerhet.

I detta fall har gärningsmannen visserligen endast kommit över varor till ett ringa belopp. Emellertid har hans plan att förmå kassörskan att utlämna ett icke obetydligt belopp i kontanter stupat enbart på hennes vägran och kassaapparatens funktion.

Båda målsägandena har utsatts för hot. Att de inte misshandlats saknar någon nämnvärd betydelse vid bedömningen av brottets svårhet. Det hot M.B. använt sig av har varit fullt tillräckligt för att brottet skulle kunna genomföras.

S.O. har befunnit sig i en utsatt position och uppenbarligen tagit mycket illa vid sig, vilket inte kan ha undgått M.B.; hans påstående att det var fråga om ett skämt är inte värt att ta på allvar. Detta har emellertid inte avhållit honom från att fullfölja sitt handlande och på vägen ut upprepa sitt brottsliga beteende genom att hota C.L. så att han obehindrat skulle kunna lämna butiken med de tillgripna varorna.

Till det anförda kommer att M.B. vid tillfället maskerat sig så att enbart ögonen varit synliga. Han har klätt sig i mörka, heltäckande kläder. Med sig har han haft en rörtång, som han stoppat undan i ena tröjärmen så att den snabbt kunnat tas fram. Uppenbarligen har M.B., som varken medförde kontanter eller betalkort, planerat att tilltvinga sig pengar.

Sammantaget är omständigheterna därmed sådana att det saknas utrymme att bedöma gärningen som annat än rån.

För rån är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Utöver detta brott döms M.B. för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, trafikbrott m.m. Det samlade straffvärdet svarar mot fängelse i ett år och två månader.

Såväl brottslighetens art och straffvärde som den omständigheten att det är fråga om återfall i brott utesluter annan påföljd än fängelse. Det saknas skäl att frångå straffvärdet då straffets längd ska bestämmas.

Några särskilda skäl som talar mot att den villkorligt medgivna friheten helt ska förverkas har inte kommit fram.

Sammanfattningsvis ska alltså M.B., förutom den erkända brottsligheten, dömas för tillgrepp av fortskaffningsmedel och rån till fängelse i ett år och två månader, varvid villkorligt medgiven frihet helt ska förverkas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten beträffande åtalet i tingsrättens domsbilaga 3 dömer M.B. för rån enligt 8 kap. 5 § första stycket brottsbalken i stället för olaga hot och snatteri, bestämmer fängelsestraffets längd till 1 år 2 månader samt förklarar villkorligt medgiven frihet helt förverkad.

Hovrättens dom meddelad: den 16 mars 2009.

Mål nr: B 2075-08.

Lagrum: 8 kap. 5 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1976 s. 689 B; RH 1990:63.

Litteratur: NJA II 1975 s. 726 ff.

Metadata

Domstol
Hovrättenöver Skåne och Blekinge
Avgörandedatum
2009-03-16
Målnummer
B2075-08
Lagrum
8 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1976 s. 689 B
RH 1990:63
Litteratur
NJA II 1975 s. 726 ff.
Sökord
Rån
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation