RH 2010:57
Hittegodslagen har inte ansetts vara tillämplig på en båt som legat på en uppläggningsplats för båtar i anslutning till en båthamn. Ett enskilt anspråk har ansetts kunna bifallas, trots att det förts utan annan grund än åtal för bl.a. tjänstefel och åtalet ogillats.
Göteborgs tingsrätt
Åklagaren åtalade L.E. och O.H. enligt följande gärningsbeskrivning.
Under tiden augusti till och med november 2006 i Göteborg åsidosatte L.E. av oaktsamhet, i eller vid myndighetsutövning, vad som gällde för uppgiften genom att som företrädare för polismyndighetens hittegodscentral handlägga ett hittegodsärende så att det till O.H. oriktigt överfördes äganderätten till en motorbåt Ryds 550 HT med motor 70 HK Johnson, årsmodell 2000 med försäkringsvärde 172 000 kronor.
Handläggningen innebar vinning för O.H. med egendomens värde och motsvarande skada, eller risk för skada för målsägandena.
L.E. agerade enligt a) - b) nedan
a) Den 1 augusti 2006 skrev han in aktuell båt med motor som hittegods, trots att han insåg eller borde ha insett att egendomen inte var att betrakta som hittegods; bland annat var båten placerad på båtkärra och upplagd på, den med bommar, avgränsade uppläggningsplatsen GFA:s båthamn Askim/Välen i Västra Frölunda.
b) Den 16 november 2006, som en följd av agerandet under punkt 1, var han ansvarig för att en handling “godsmottagarens exemplar”, med anteckning “detta är ditt ägandebevis”, avseende utlämning av båten, utlämnades till O.H.
O.H. förmådde L.E. till utförande av gärningen enligt c) - e) nedan
c) Den 1 augusti 2006 anmälde han båten som hittegods trots att han insåg eller borde insett att båten inte var att betrakta som hittegods.
d) Den 16 november2006 mottog han från företrädare för polismyndigheten handlingen med anteckning “detta är ditt äganderättsbevis” avseende utlämning till honom av båten, trots att han insåg eller borde insett att innehållet i handlingen var grundat på felaktiga förhållanden.
e) O.H. använde slutligen handlingen ovan till att göra gällande äganderätt till båten.
Åklagaren yrkade vidare för målsäganden S.P:s räkning att tingsrätten skulle fastställa att S.P. äger bättre rätt än O.H. till båten och att den skall utlämnas till denne. I andra hand yrkade han ersättning med båtens värde, 172 000 kr.
L.E. bestred ansvar för brott. Om tingsrätten skulle finna att han har gjort sig skyldig till tjänstefel gjorde han gällande att detta skulle bedömas som ringa och därmed vara straffritt. Han framförde att han inte varit ansvarig för utlämnandet av den handling som anges under punkten b) i gärningsbeskrivningen.
O.H. bestred ansvar för anstiftan till tjänstefel.
Vid tingsrätten hördes på åklagarens begäran, förutom parterna, som vittnen handläggaren vid polismyndighetens hittegodsavdelning och kassören i GFA:s båthamns förening. Åklagaren åberopade viss skriftlig bevisning. På O.H:s begäran hördes hans broder K.H. som vittne. Tingsrätten hade syn på den uppläggningsplats i GFA:s båthamn där båten var upplagd vid tidpunkten för anmälan till polismyndighetens hittegodsavdelning.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Staffan Rydholm samt nämndemännen Ann-Christine Henningsson, Stig Pettersson och Barbro Elfström) anförde i dom den 17 juni 2009 följande.
S.P. förvärvade genom köp den 20 juni 2000 den i målet aktuella båten. Den var försäkrad hos Länsförsäkringar fram till den 1 juli 2007. Försäkringsvärdet var 172 000 kr. Båten har varit upplagd på GFA båthamns uppläggningsplats Askim/Välen i Västra Frölunda. S.P. har betalt avgift till båtföreningen för båtplats i havet och på land.
S.P. har berättat att båten var i vattnet sommaren 2005 och att han i september det året transporterade båten till VK Marin i Askim för konservering och vinterförvaring av båtmotorn. Av i målet ingiven faktura framgår att kostnaden för dessa åtgärder uppgick till 2 950 kr. Båten placerades sedan på båthamnens uppläggningsplats strax öster om infarten till området. Han hämtade ut båtmotorn i maj 2006, monterade den på båten och placerade båten med motor på annat ställe på båthamnens uppläggningsplats. Under sommaren 2006 var båten inte i vattnet. Han har haft kontinuerlig uppsikt över båten och under hösten 2006 har det inte funnits några lappar utan han såg först i februari 2007 att det satt en lapp på båten om att annan än han var ägare till den. Han gick då till polisen.
O.H. har berättat att han var intresserad av att komma i kontakt med båtägaren för att anmäla sitt intresse av att köpa båten. Han såg den redan under sommaren 2005 men då på annan plats än den stod på under sommaren 2006. Under hösten 2005 och våren 2006 var han inte på uppläggningsplatsen. Under sommaren 2006 var han i båthamnen och satte vid olika tillfällen upp lappar på båten om att han var intresserad av att köpa den. Lapparna försvann emellertid efter några dagar. Han frågade runt bland båtföreningens medlemmar men ingen visste vem som ägde båten. Båtens kapell var trasigt och en del av innertaket hade fallit ner. Han betraktade därför båten som övergiven och bad sin bror att göra en anmälan om hittegods. Denne gjorde en anmälan på telefon den 1 augusti 2006. Han erhöll senare i augusti ett hittegodskvitto om fyndet på vilket antecknats att det kunde vara bra att märka båten ”anmäld som hittegods - får ej flyttas”. Han efterkom emellertid inte anmaningen. I mitten på november månad 2006 fick han reda på att han var ägare till båten. Det ”ägarebevis” han fick sig tillsänt fäste han på båten i slutet av 2006.
L.E. har uppgett att han arbetat på hittegodsavdelningen sedan 1992 och att avdelningen handlägger ca 11 000 ärenden om året. Han mottog per telefon en anmälan om en upphittad båt på Marholmen i Askim. Han fick uppgift om att båten legat på samma plats i två år och att upphittaren frågat runt bland båtföreningens medlemmar och att ingen ägare fanns. Några dagar efter att han upprättat en anmälan åkte han ut till platsen där båten låg. Han träffade då O.H. och K.H. som bekräftade att båten legat på samma plats i två år och att ingen i båtföreningen kände till ägaren. - Han är av åsikten att man måste vara mycket försiktig med att ifrågasätta en upphittares uppgifter och i normalfallet skall en anmälan registreras utan dröjsmål. Han är idag av uppfattningen att båten vid anmälan varit i S.P:s besittning och att fråga inte varit om hittegods. Han har i februari månad 2007, sedan han fått ytterligare information i ärendet, tillskrivit O.H. och förklarat hur han ser på saken och att han varit överens med K.H. om att båten skulle överlämnas till S.P.
DOMSKÄL
En förutsättning för att hittegodslagen skall vara tillämplig är att det rör sig om egendom som inte befinner sig i någons besittning. Det framstår som uppenbart att båten vid tiden för O.H:s anmälan om fyndet inte utgjort hittegods utan varit i S.P:s besittning. Det har också klart framgått att O.H. själv, eller genom broder K.H., lämnat vilseledande uppgifter om var båten befunnit sig och under vilken tid.
Sedan L.E. av bl. a. S.P. fått uppgifter om de rätta förhållandena har L.E. vidtagit åtgärder för att se till att båten kom i rätte ägarens händer.
Åklagaren har nu lagt L.E. till last att han genom att motta anmälan från O.H. och handlägga hittegodsärendet så att äganderätten oriktigt överfördes till O.H. gjort sig skyldig till tjänstefel.
Enligt 20 kap. 1 § brottsbalken döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.
Frågan är alltså om L.E., genom att registrera O.H:s anmälan om hittegods, i myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Visserligen kan tyckas att L.E. bort ifrågasätta om en båt på en båtförenings uppläggningsplats, uppenbarligen i ganska gott skick och med utombordsmotor anbringad, verkligen kan vara att bedöma som hittegods. L.E. borde med andra ord närmare ha utrett besittningsförhållandena innan han upptog anmälan om hittegods. Emellertid får beaktas främst att han vilseletts genom O.H:s uppgifter men också hans egna uppgifter, säkerligen korrekta, om att försiktighet måste iakttas med att ifrågasätta en anmälares lämnade uppgifter. Därtill kommer att L.E. sedan han fått riktiga uppgifter om båten omedelbart gjort vad som på honom ankommit för att rätta till det felaktiga ägarbytet.
Med hänsyn till vad nu anförts och med beaktande av samtliga omständigheter finner tingsrätten att L.E. inte av oaktsamhet, i eller vid myndighetsutövning, åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Åtalet för tjänstefel skall därför ogillas.
Mot denna bakgrund kan inte heller åtalet mot O.H. för anstiftan till tjänstefel vinna bifall.
Enligt tingsrättens mening har O.H. genom sina till L.E. lämnade uppgifter vilselett denne och förfarit oredligt. Med denna bedömning uppkommer frågan om gärningsbeskrivningen, som ju utgör ramen för rättegången, kan anses bevisad i sådan utsträckning att det finns förutsättningar att döma O.H. för något annat brott, t. ex. för bedrägeri eller oredligt förfarande.
Åklagaren har inte yrkat ansvar enligt någon alternativ rubricering och detta framstår inte som ett misstag eller förbiseende. Tingsrätten har därför inte självmant tagit upp frågan vid huvudförhandlingen. Eftersom frågan om ansvar enligt någon alternativ brottsrubricering inte varit föremål för argumentation från parternas sida kan det inte komma i fråga att döma för annan gärning.
Enskilt anspråk
O.H. har bestritt yrkandet och inte kunnat vitsorda att båten är värd mer än 100 000 kr.
Som framgått ovan har den aktuella båten inte utgjort hittegods eftersom den funnits i S.P:s besittning. På grund härav skall båten med utombordsmotor, efter lagakraftvunnen dom, av O.H. utlämnas till S.P. utan lösen.
DOMSLUT
Åtalet ogillas.
Båten Ryds 550 HT med motor 70 HK Johnson, årsmodell 2000 skall, efter lagakraftvunnen dom, av O.H. utlämnas till S.P. utan lösen.
Hovrätten för Västra Sverige
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma L.E. och O.H. enligt åtalet och bifalla det enskilda anspråket.
O.H. yrkade att hovrätten skulle ogilla yrkandet att han ska utlämna båten till S.P. utan lösen.
Parterna bestred motpartens ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lennart Morard och Ola Olsson samt tf. hovrättsassessorn Sara Lindman) anförde i dom den 4 juni 2010 följande.
DOMSKÄL
Åtalet
Samma bevisning som vid tingsrätten har åberopats, varvid videouppspelning har skett av förhören vid tingsrätten med tilltalade och vittnen.
I hovrätten har framkommit att S.P., som betalat för en bestämd båtplats i hamnen, därmed även fått rätt att ha båten upplagd på hamnens uppläggningsplats för båtar.
Lika med tingsrätten finner hovrätten uppenbart att båten inte utgjort hittegods utan varit i ägaren S.P:s besittning. Den var placerad på en båtkärra och upplagd på den med bommar avgränsade uppläggningsplatsen för båtar i anslutning till båthamnen. Av O.H:s uppgifter framgår att den flyttats inom uppläggningsplatsen under den tidsperiod som han observerade den. Även om båten inte var välvårdad måste det ha stått klart att den med motorn var värd minst omkring 100 000 kr. Också om den varit upplagd på uppläggningsplatsen över en sommarsäsong måste det ha tett sig antagligt att ägaren skulle söka den där. Dessutom var det inte möjligt att fastställa om ägaren från och till hade tittat till båten. Frågan om ägarens besittning till båten upphört och hittegodslagen därmed varit tillämplig skulle måhända ha kommit i ett annat läge om båtföreningen, vilken arrenderade marken som utgjorde uppläggningsplatsen, under lång tid, exempelvis genom att fästa skriftliga meddelanden på båten, förgäves hade försökt få ägaren att ta kontakt med båtföreningen.
Hovrätten anser att L.E. av oaktsamhet gjort sig skyldig till tjänstefel i enlighet med åtalet. Vid bedömningen av om gärningen ska anses som ringa och därmed enligt straffbestämmelsen inte föranleda straffansvar beaktar hovrätten vad tingsrätten anfört om att L.E. vilseletts av uppgifterna i hittegodsanmälan angående att båten legat på samma plats i två år och att upphittaren frågat runt i båtföreningen men inte kunnat utröna vem som var ägare samt om att L.E. omedelbart efter det att felet upptäckts försökte få båten återförd till rätt ägare. Hovrätten vill dessutom tillägga följande. Det har inte framkommit att L.E. har juridisk utbildning; han har under hela sin yrkestid varit civilanställd inom polisen, först från 1972 vid polisens verkstad som fordonsmekaniker och sedan från 1992 som gruppchef vid Hittegodscentralen. Det har inte framkommit att han erhållit några instruktioner med avseende på i vilka situationer det bör ifrågasättas om hittegods föreligger och hur undersökningar då bör göras.
På grund av det anförda anser hovrätten att gärningen är att anse som ringa. Tingsrättens frikännande dom mot L.E. ska därför fastställas.
Beträffande O.H. är det inte visat att han varit underrättad om de felaktiga uppgifterna i hittegodsanmälan, eftersom det var hans bror som gjorde anmälan. Det kan enligt hovrättens mening därmed inte hävdas att O.H., som vänt sig till polisen för att få frågan om hittegodslagens tillämplighet prövad vad gäller båten, gjort sig skyldig till straffbar anstiftan till tjänstefel vare sig uppsåtligen eller genom vårdslöshet i tillräcklig grad. Tingsrättens frikännande dom i ansvarsdelen mot O.H. ska därför fastställas.
Invändningar om rättegångsfel beträffande det enskilda anspråket
O.H. har anfört följande. Tingsrätten har bifallit det enskilda anspråket avseende att S.P. skulle ha bättre rätt till båten trots att den enda grunden för det enskilda anspråket som framfördes var påståendet om brott enligt åtalet, vilket åtal tingsrätten ogillade. Så som det enskilda anspråket framfördes i samband med åtalet gällde det vidare endast båten och inte motorn. Trots det förordnade tingsrätten om bättre rätt även beträffande motorn. Tingsrätten har således gjort sig skyldig till rättegångsfel som påverkat målets utgång. Förutsättningen för bifall till det enskilda anspråket är även i hovrätten att åtalet mot O.H. bifalls.
Åklagaren har härtill anfört följande. Som andrahandsgrund för det enskilda anspråket - för det fall åtalet inte bifalls - gäller att någon äganderättsövergång från S.P. till O.H. för båten med motor aldrig ägt rum enligt lagen om hittegods. Omständigheterna som innefattar andrahandsgrunden kan utläsas av gärningsbeskrivningen i åtalet. Andrahandsgrunden framhävdes i samband med åklagarens sakframställning och slutanförande. I det enskilda anspråket avses självfallet med ”aktuell båt” båten med motorn.
Hovrätten finner att den rättsliga grunden på vilken tingsrätten biföll det enskilda anspråket - att båten inte utgjort hittegods varför någon äganderättsövergång från ägaren inte skett - kan utläsas av åklagarens gärningsbeskrivning. Tingsrätten har - vilket också skett - haft att pröva det enskilda anspråket på grundval av gärningsbeskrivningen även utifrån den uppkomna situationen att brott ej kunnat fastställas (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 13). Vidare finner hovrätten att det enskilda anspråket ska tolkas som gällande både båten och den tillhörande motorn. Något rättegångsfel vid tingsrätten har således inte förekommit.
Det enskilda anspråket
Som ovan framgått anser hovrätten att båten (med motor) aldrig utgjort hittegods. O.H. har därför rätteligen inte kunnat grunda någon äganderätt till båten som hittegods. Att polismyndigheten med stöd av 4 § lagen om hittegods i november 2006 konstaterat att båten tillfallit honom medför inte någon bättre rätt för honom, eftersom han, som till skillnad från polismyndigheten inte var vilseledd av oriktiga uppgifter om omständigheterna kring ”upphittandet”, i alla fall borde ha misstänkt att båten inte utgjort hittegods (tolkning analogivis av 2 § lagen om godtrosförvärv av lösöre). S.P. ska därför anses ha bättre rätt till båten än O.H.
Beträffande båten har följande framkommit. O.H. har under den rättsliga handläggningen förvarat båten och motorn var för sig. Båten är numera stulen och kan därför inte lämnas ut. Stölden är anmäld till O.H:s försäkringsbolag. Motorn har han i behåll. O.H. har givit in ett värderingsintyg, genom vilket framgår att värderingsmannen uppskattar värdet av båten (utan motor) till mellan 60 000 kr och 70 000 kr.
Med anledning av vad som således framkommit bör S.P. förklaras ha bättre rätt än O.H. till båten med motor samt bör O.H. förpliktas dels överlämna motorn utan lösen till S.P., dels ersätta denne för båten i övrigt med 65 000 kr.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i brottmålsdelen.
Hovrätten ändrar tingsrättens dom vad gäller det enskilda anspråket beträffande båten med motor endast på så sätt att hovrätten förklarar att S.P. har bättre rätt än O.H. till båten med motor samt att O.H. ska överlämna motorn utan lösen till S.P. och ersätta denne för båten i övrigt med 65 000 kr.
Hovrättens dom meddelad: den 4 juni 2010.
Mål nr: B 3295-09.
Lagrum: Lagen (1938:121) om hittegods.
Rättsfall: NJA 1993 s.13.
Litteratur: Hittegods m.m., Betänkande avgivet av fyndlagstiftningsutredningen, Ds Ju 1980:11; Robert Nordh, Praktisk process III, Enskilt anspråk, 2 uppl., 2010, s. 98 not 242.