RH 2011:2

Lunds tingsrätt

Swedbank AB (banken) väckte talan mot J.F. och två andra motparter. Under handläggningen vid tingsrätten gav banken den 6 december 2007 in en skrivelse med hemställan om att målet skulle skrivas av från vidare handläggning. Skälet som angavs var att parterna hade nått en förlikning i målet enligt ett förlikningsavtal som samtidigt gavs in och att parterna även hade fullföljt sina förpliktelser enligt avtalet. I förlikningen förband sig parterna att efter betalning gemensamt återkalla målet. Det enda som återstod, enligt banken, var den gemensamma återkallelsen som svarandena inte undertecknat.

Målet skrevs av beträffande de två andra svarandena, medan J.F. motsatte sig att målet skrevs av.

Målet sattes ut till huvudförhandling. Banken yrkade att tingsrätten skulle skriva av målet från vidare handläggning. J.F. bestred yrkandet.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Ralf G. Larsson, rådmannen Leif Persson och tingsfiskalen Petter Anefur) meddelade beslut den 7 maj 2009.

Vad gäller parternas grunder antecknade tingsrätten följande.

Banken har uppgett att grunden för yrkandet om avskrivning är att parterna den 29 maj 2007 träffade en förlikning i målet och att samtliga förpliktelser i förlikningen är uppfyllda förutom den gemensamma återkallelsen av målet.

J.F. har uppgett att grunden för hans bestridande är att förlikningsavtalet från den 29 maj 2007 är ogiltigt eftersom banken tvingat honom att ingå avtalet samt att förlikningsavtalet även är ogiltigt eftersom banken inte fullgjort sina förpliktelser i enlighet med förlikningsavtalet.

Banken har utvecklat sin talan i huvudsak enligt följande. Alla säkerheter har lämnats tillbaka till J.F. Banken har visserligen tidigare innehaft vissa säkerheter bland annat ett pantbrev och en företagsinteckning. Företagsinteckningen omfattas i och för sig inte av förlikningsavtalet som är aktuellt i målet. Banken innehåller bara säkerheterna tills betalning sker och när betalning ägt rum återlämnas säkerheten. J.F. hade innan säkerheterna återlämnades inte betalat banken. Det ingicks inte någon muntlig överenskommelse i samband med förlikningen att företagsinteckningen skulle återlämnas. Banken har inte på något sätt tvingat J.F. att ingå någon förlikning. Det är J.F. själv som initierat förlikningsförhandlingarna. Han har vid flera tillfällen vänt sig till Banken med egna förslag på förlikning. Detta har pågått sedan år 2005. Banken har vid ett flertal tillfällen avböjt J.F:s förslag på förlikning men år 2007 nåddes den förlikning som är aktuell i målet. Samtliga förpliktelser i förlikningsavtalet är uppfyllda förutom den gemensamma återkallelsen av målet som J.F. vägrar medverka till.

J.F. har utvecklat sin talan i huvudsak enligt följande. Banken har inte fullgjort sina förpliktelser i förlikningsavtalet eftersom de inte återlämnat en företagsinteckning till honom. Att företagsinteckningen skulle lämnas tillbaka till honom framgår visserligen inte av förlikningsavtalet men följer automatsikt av förlikningen. Samtliga säkerheter är återlämnade idag. Företagsinteckningen återlämnades under år 2008. Säkerheterna skulle ha återlämnats långt tidigare. Tvånget har bestått i att Banken innehållit dels säkerheter för krediterna och dels andra säkerheter. Företrädare för banken har förklarat att om han inte skrev under förlikningsavtalet så skulle han inte återfå säkerheterna. I och med att han var beroende av säkerheterna i sin verksamhet för att kunna låna pengar på annat håll var han tvungen att ingå förlikningsavtalet.

Efter en redovisning av bevisningen angav tingsrätten följande

SKÄL

Den bevisning J.F. åberopat ger inte stöd för hans påstående att förlikningsavtalet har ingåtts efter tvång från bankens sida eller att banken inte fullgjort sina förpliktelser enligt förlikningsavtalet.

Parterna har således genom förlikningen träffat en överenskommelse om att parternas samtliga mellanhavanden i målet är slutligt reglerade. Banken har återkallat sin talan och begärt att målet ska skrivas av. J.F. har motsatt sig detta och velat få sin sak prövad. Enligt 13 kap. 5 § rättegångsbalken har en svarande sedan han gått i svaromål rätt att få sin sak prövad när käranden återkallar sin talan. Den mellan parterna träffade förlikningen har dock ersatt parternas tidigare talan i målet och det finns då inte längre något att pröva i målet. Målet ska därför skrivas av.

SLUT

Målet skrivs av.

J.F. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Swedbank AB motsatte sig yrkandet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth, referent, och Ingela Sundin samt tf. hovrättsassessorn Hanna Svensson) meddelade den 2 september 2010 följande beslut.

SKÄL

J.F. har till stöd för sina yrkanden vidhållit att förlikningen är ogiltig. Han har vidare gjort gällande att tingsrätten vid sitt avgörande var jävig, eftersom rättens tidigare beslut, daterat den 2 september 2008, att ogilla hans jävsinvändning mot rådmannen Leif Persson inte hade prövats av hovrätten.

Målet vid tingsrätten gällde en sak, varom förlikning är tillåten. I ett sådant mål har en svarande som begär det, enligt 13 kap. 5 § rättegångsbalken, rätt att få saken prövad, även om käranden återkallar sin talan. Detta gäller i princip oavsett orsaken till att talan har återkallats (se Fitger, Peter, Rättegångsbalken. En kommentar på Internet, under 13 kap. 5 §.)

Svarandens rätt till dom är dock inte utan undantag. En förlikning som träffas under rättegången och som avser tvisteföremålet anses normalt ha både materiella och processuella verkningar. En processuell effekt är att möjligheten för svaranden att ensidigt begära att processen avslutas genom dom kan försvinna och att målet således i stället ska avslutas genom avskrivning (se t.ex. Lehrberg, Elisabeth, Processgemenskap, 2000, s. 444, Hassler, Åke, Svensk civilprocessrätt, 1963, s. 147 och RH 1986:10).

Olika uppfattningar har i doktrin genom åren redovisats i frågan om redan förlikningen i sig ska anses innebära att svaranden har förlorat sin rätt att ensidigt begära dom eller om det krävs ett särskilt avtalsvillkor i frågan (se t.ex. Kallenberg, Skrifter tillägnade Johan C.W. Thyrén, s. 83 ff., Hassler, a.a., s. 147, och Larsson, Sven, Förlikning i tvistemål, 1958, s. 24 f.). Den frågan saknar emellertid aktualitet i detta mål, eftersom parterna i förlikningen förband sig att efter betalning - något som ostridigt skett - återkalla talan.

En diskussion i litteraturen har också förekommit i frågan om materiella brister i förlikningen kan anföras som skäl för att rätten till dom i saken ska finnas kvar (se t.ex. Lehrberg, a.a., s. 445 och Larsson, a.a., s. 117; jfr även RH 1986:10). Den förhärskande meningen synes vara att detta bör vara möjligt, och övervägande skäl talar enligt hovrätten för det synsättet.

De närmare omständigheter J.F. anfört till stöd för att förlikningen skulle vara ogiltig är sådana att de - även om det skulle förhålla sig på det sätt han gjort gällande - inte medför att förlikningen är ogiltig. Redan på grund av det kommer hovrätten till samma slutsats som tingsrätten, förlikningen är giltig. Därmed gjorde tingsrätten rätt när den skrev av målet.

Efter missnöjesanmälan från J.F. bestämde tingsrätten att beslutet den 2 september 2008, där hans jävsinvändning ogillades, skulle få överklagas först i samband överklagande av dom eller slutligt beslut i målet. Detta är i enlighet med bestämmelserna i 49 kap. 4 § rättegångsbalken, och har inte medfört att någon av domarna var jäviga när de skrev av målet.

Mot nu angiven bakgrund ska överklagandet avslås.

SLUT

Hovrätten meddelar prövningstillstånd och avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 2 september 2010.

Mål nr: Ö 1416-09.

Lagrum: 13 kap. 5 § rättegångsbalken.

Rättsfall: RH 1986:10.

Litteratur: Fitger, Peter, Rättegångsbalken. En kommentar på Internet, under 13 kap. 5 §; Lehrberg, Elisabeth, Processgemenskap, 2000, s. 444 f.; Hassler, Åke, Svensk civilprocessrätt, 1963, s. 147; Kallenberg, Skrifter tillägnade Johan C.W. Thyrén, s. 83 ff.; Larsson, Sven, Förlikning i tvistemål, 1958, s. 24 f., s. 117.