RH 2011:22

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Håkan Envall samt nämndemännen Fayad El-Natour, Birgit Kaipainen och Margit Vickerius) anförde i dom den 23 november 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom F.W:s erkännande i förening med övrig utredning är åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma som åklagaren har gjort.

F.W. förekommer sedan 2001 under 20 avsnitt i belastningsregistret, främst för förmögenhets- och narkotikabrott, och har avtjänat en handfull fängelsestraff, flera med strafftider över ett år. Han har vidare dömts till skyddstillsyn och fängelse 2003 samt till skyddstillsyn med en särskild behandlingsplan i februari 2007, undanröjd i november samma år, och i januari 2009 för försök till grov stöld, stölder, försök till stöld, snatteri, olovligt brukande, falska tillvitelser, narkotikabrott, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen, undanröjd i augusti samma år. Han dömdes då även för nya brott, grova stölder, stöld, snatterier och ringa narkotikabrott, till fängelse i ett år och sex månader. F.W. frigavs villkorligt i juni 2010. Prövotiden löper i ett år.

Frivården har yttrat sig samt föreslagit skyddstillsyn med en särskild behandlingsplan.

F.W. säger sig på grund av missbruk inte minnas hur han, från Halmstad, kom till Surahammar och varifrån luftpistolen kommer. Den närmare bakgrunden till rånet har inte heller i övrigt klarlagts. Någon planering utöver innehavet av luftpistolen är inte heller visad. Vapnet, välliknande en skarpskjutande pistol, har lyfts mot målsäganden under hot om att skjuta samt upprepade krav på att hon ska fylla en plastpåse med alla pengar, allt i en högljudd och aggressiv ton. Rånet är jämförelsevis allvarligt och har, med beaktande även av den för straffmätningen skärpta lydelsen av 29 kap. 1 § brottsbalken, ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år och nio månader. Till det kommer att F.W. på nytt har återfallit i brott under prövotid. Särskilda skäl mot att förverka hela den villkorligt medgivna friheten föreligger inte (jfr 34 kap. 4 § brottsbalken).

F.W. har ett långvarigt missbruk av narkotika. Om de tidigare behandlingarna (jfr de två undanröjda påföljderna) har han uppgett att han vid det första tillfället inte var motiverad och vid det andra inte fick någon vård. En väl avvägd och tillräckligt ingripande vårdpåföljd ska om möjligt ersätta ett fängelsestraff. Redan brottslighetens betydande straffvärde manar emellertid till återhållsamhet men utesluter inte i sig en icke frihetsberövande påföljd. Därtill kommer dock de upprepade återfallen i allvarlig brottslighet, att tidigare behandlingar har misslyckats samt att den behandlingsplan som föreligger nu, endast utformad i grova drag, inte med erforderlig säkerhet framstår som tillräckligt ingripande. F.W. ska därför dömas till fängelse och förverkande av villkorligt medgiven frihet.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer F.W. för rån till fängelse 1 år 9 månader och förordnar även att villkorligt medgiven frihet skall förklaras helt förverkad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsråden Owe Hultin och Liselotte Rågmark, referent, samt nämndemännen Jan Bäckström och Bodil Toll) anförde i dom den 20 januari 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom tingsrättens dom är slutligt avgjort att F.W. har gjort sig skyldig till rån, i enlighet med vad åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. Frågan i hovrätten är vilket straff som ska följa på brottet.

Den 1 juli 2010 genomfördes vissa ändringar i 29 kap.brottsbalken vilka syftade till att höja straffvärdet för allvarliga våldsbrott. Ändringarna innebär bl.a. att det vid straffvärdebedömningen särskilt ska beaktas om en gärning har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken).

I lagförarbetena har regeringen gjort förhållandevis detaljerade uttalanden om hur ändringen ska uppfattas. Med att angreppet ska vara av allvarligt slag anges att straffvärdet ska motsvara åtminstone sex månaders fängelse (se prop. 2009/10:147 s. 41). Straffvärdet för de brott som omfattas av ändringen ska anses vara högre än det som skulle ha bestämts tidigare. Höjningen på den lägsta straffvärdenivån bör vara mindre än på högre nivåer samtidigt som den relativa höjningen för de allra allvarligaste våldsbrotten kan vara mindre (a.a. s. 15).

I propositionen har vidare getts ett antal konkreta exempel på vilka höjningar som kan komma i fråga på olika straffvärdenivåer. Närmare bestämt har angetts bl.a. att en höjning bör ske med cirka två månader för brott som har en straffvärdenivå från och med fängelse i sex månader upp till ett år och att höjningen på straffvärdenivån från och med fängelse ett år upp till två år bör vara tre-fem månader (s. 41 f.).

Dessa uttalanden skulle kunna uppfattas som att lagändringen endast innebär en mer eller mindre schablonmässig omräkning i höjande riktning av straffvärdena för vissa allvarliga våldsbrott. Så är emellertid inte fallet. I allmänmotiveringen har understrukits att domstolen i varje enskilt fall ska göra en självständig bedömning av straffvärdet utifrån omständigheterna i det särskilda fallet (a.a. s. 15). Lagändringen får sålunda uppfattas som en erinran om att domstolarna i varje särskilt fall ska göra en än mera nyanserad straffvärdebedömning än vad som tidigare skett. Såväl försvårande som förmildrande omständigheter ska därvid beaktas. Den omständigheten att brottet innefattat ett sådant allvarligt angrepp som anges i den nya lagstiftningen bör dock väga tyngre än tidigare.

Hovrätten konstaterar att det rånbrott som F.W. har gjort sig skyldig till har begåtts mot en bank och inbringat 51 700 kr vilket inte är ett obetydligt belopp. F.W. har vid gärningen använt en luftpistol, som liknat ett tyngre vapen och som han på kort avstånd riktat mot Å.L. samtidigt som han högljutt och aggressivt uttalat sig av innebörd att han skulle döda eller skada henne. Enligt hovrätten är det uppenbart att gärningen inneburit ett sådant allvarligt angrepp på Å.L:s trygghet till person som omfattas av den ovan redovisade lagändringen.

Hovrätten beaktar å andra sidan att händelseförloppet varit kortvarigt och att något fysiskt våld inte använts. Såvitt framkommit har brottet inte heller föregåtts av någon särskild planering.

Sammantaget finner hovrätten att brottets straffvärde motsvarar fängelse 2 år 6 månader, vilket innebär att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Vad gäller förverkande av villkorligt medgiven friheten gör hovrätten ingen annan bedömning än den som tingsrätten gjort och förverkande ska därför ske. Den tid som förklaras förverkad, 5 månader 5 dagar, är så lång att det genom förverkandet i tillräcklig utsträckning beaktats att F.W. tidigare gjort sig skyldig till brott. Även i övrigt saknas skäl att vid straffmätningen gå ifrån straffvärdet. Fängelsestraffets längd ska därför, med ändring av tingsrättens dom, bestämmas till 2 år 6 månader.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 2 år 6 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 20 januari 2011.

Mål nr: B 10004-10.

Lagrum: 29 kap. 1 § brottsbalken.

Litteratur: Prop. 2009/10:147 s. 15 och 41 f.