lagen.nu

RH 2011:75

Straffmätning för mord, dråp och försök till dessa brott-summariska referat.

Brott: Försök till dråp m.m.

Fängelse: 5 år

Tingsrätten: När det gäller hur gärningen ska rubriceras kan det visserligen inte anses ställt utom rimligt tvivel att H haft för avsikt att beröva S livet. Ansvar för försök till uppsåtligt dödande kan emellertid även bli aktuellt om H haft ett s.k. likgiltighetsuppsåt i förhållande till en dödlig utgång. Avgörande för denna uppsåtsbedömning är dels om H insett att det förelåg en risk för att S skulle dö, dels om han varit likgiltig inför förverkligandet av en sådan utgång.

H ska dömas för försök till dråp. Detta är ett mycket allvarligt brott. Straffvärdet motsvarar enligt tingsrätten fem års fängelse. Annan påföljd än fängelse kan inte komma ifråga och det saknas skäl att vid bestämmandet av fängelsestraffets längd avvika från straffvärdet. Med hänsyn till att H återfallit i brott under prövotiden ska den villkorligt medgivna friheten förklaras helt förverkad.

Allmänt sett kan sägas att en våldsutövning med ett tillhygge av förevarande slag mot en människas huvud innebär en betydande risk för att den som blir utsatt för sådant våld dör. När H slog den på golvet liggande S i huvudet med skiftnyckel måste det därför ha varit uppenbart för honom att det fanns en avsevärd risk för att denne skulle kunna dö. Att H, trots insikten om den höga sannolikheten för dödlig utgång, tilldelat S upprepade slag i huvudet talar med styrka för att denna risk inte för honom har utgjort något relevant skäl från att avstå från gärningen. Han har därmed varit likgiltig inför att S skulle kunna dödas. På grund härav och då fara för brottets fullbordan förelegat eller endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten är det ställt utom rimligt tvivel att H uppsåtligen har försökt att beröva S livet. Gärningen har karaktär av ett plötsligt impulsgenombrott, föregånget av provokation och av ett angrepp från S:s sida. Med hänsyn härtill finner tingsrätten den gärning som H gjort sig skyldig till är att rubricera som försök till dråp.

Hovrätten: Hovrätten ansluter sig till den i tingsrättens dom under rubriken tingsrättens dom inledningsvis lämnade redovisningen av vad som är utrett i fråga om S:s skador och upprinnelsen till den händelse som åtalet avser. Frågan är därefter om situationen, såsom tingsrätten funnit, i ett inledande skede har varit sådan att H haft rätt till nödvärn.

När någon framställer en nödvärnsinvändning har åklagaren i princip att visa att rätt till nödvärn inte förelegat. Normalt sett måste det dock krävas av den tilltalade att han presenterar en berättelse som på ett någorlunda konkret sätt beskriver det händelseförlopp som påstås innefatta rätt till nödvärn. Hs uppgifter är härvidlag påtagligt vaga och knapphändiga. Hans utsaga är inte av den beskaffenheten att den i sig utgör tillräckligt stöd för att göra bedömningen att en nödvärnssituation varit för handen. Att S vid tillfället betett sig på ett aggressivt sätt mot H vinner emellertid stöd av vad B uppgett. Hovrätten sätter tilltro till hennes uppgifter. Bedömningen får följaktligen göras med utgångspunkt i vad hon har berättat om det faktiska händelseförloppet. Av vad B uppgett framgår att det uppstått en efter hand alltmer högljudd ordväxling mellan S och H, att S därvid uttalat sig på ett hotfullt sätt samt att han knuffat till H. Mot denna bakgrund gör hovrätten, liksom tingsrätten, den bedömningen att H varit utsatt för ett påbörjat brottsligt angrepp eller i vart fall haft fog för att anta att S omedelbart skulle komma att angripa honom. H har alltså i detta skede befunnit sig i en situation där han haft rätt till nödvärn. Tilläggas ska att utredningen dock inte ger tillräckliga hållpunkter för att det, såsom försvaret hävdat, skulle ha rört sig om ett angrepp med kniv eller med något annat jämförbart tillhygge. Det finns enligt hovrättens mening inte heller anledning att räkna med att H misstagit sig och trott att så varit fallet. Genom B:s uppgifter är det utrett att H uppsåtligen tilldelat S ett slag med en skiftnyckel, vilket träffat S i huvudet. Det våld som H sålunda använt har varit av mycket allvarligt slag. Vid en jämförelse med den fara som hotat genom S:s angrepp måste H:s åtgärd bedömas som uppenbart oförsvarlig. Omständigheterna har, såsom de beskrivs av B, inte heller varit sådana att H svårligen kunnat besinna sig. H kan följaktligen inte gå fri från ansvar för det slag han i det inledande skedet utdelat med skiftnyckeln mot S.

När det gäller det fortsatta händelseförloppet ansluter sig hovrätten helt till tingsrättens bedömning i skuldfrågan. Hovrätten gör också samma bedömning som tingsrätten i rubricerings-, påföljds- och skadeståndsfrågorna.

Metadata

Domstol
Hovrättenöver Skåne och Blekinge
Avgörandedatum
2011-03-17
Målnummer
B340-11
Lagrum
3 kap. 1 §, 2 § och 11 § samt 29 kap. 1 §, 2 §, 3 §, 4 §, 5 §, 6 § och 7 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation