RH 2011:77

Brott: Försök till mord m.m.

Fängelse: 6 år

Hovrätten: G har medgett att han utdelat två hugg med sin machete mot J på sätt åklagaren gjort gällande och med de skador som följd som angetts i rättsintyget. Han har invänt att han handlat i nödvärn samt att han inte haft uppsåt att döda J.

I frågan om nödvärn har G uppgett att J gått till verbalt och fysiskt angrepp mot honom i samband med att han öppnade dörren när det ringde på. G har beskrivit situationen på så sätt att J på ett bryskt och otrevligt sätt sa till G att få tyst på hunden. J tog vidare tag i G:s vänstra arm, som han höll upp dörren med, och intog sedan boxarställning med höjd gard. G fick uppfattningen att J försökte tränga sig in i lägenheten.

Av utredningen framgår att J mycket väl kan ha varit provocerande och hotfull gentemot G i samband med att han ringde på hos G, något som åklagaren i hovrätten inte heller längre ifrågasatt.

En väsentlig omständighet för frågan om det förelegat en nödvärnssituation för G när han angrep J är om G, i samband med intermezzot vid dörren till lägenheten, stängde dörren innan han hämtade macheten och gick ut ur lägenheten och attackerade J.

Uppgiften om att dörren stängdes har G lämnat vid polisförhör den 12 januari 2011, såsom det antecknats i förundersökningsprotokollet. Vid förhöret var advokaten Maria Stureson närvarande och den polisman som höll förhöret har hörts i målet. Det saknas anledning att tro att polismannen gjort en felaktig anteckning eller att han missuppfattat G. Samma uppgift och än mer detaljerade sådana har G dessutom lämnat vid tingsrättens häktningsförhandling. Även A har vid två olika polisförhör uppgett att G stängde igen dörren till lägenheten. G har vid tingsrättsförhandlingen uppgett att han försökte stänga igen dörren men att han tror att J fick en fot emellan så att dörren kan ha varit öppen på glänt. A har vid tingsrätten varit mycket osäker i sitt vittnesmål i frågan om dörren stängdes eller inte.

Hovrätten konstaterar att det mesta talar för att G stängde dörren om sig och att dörren då också gick i lås. Därefter hämtade G macheten. I vart fall har G dragit igen dörren så mycket han har förmått och sedan släppt dörrhandtaget och tagit några steg i riktning från dörröppningen för att hämta macheten, som, såvitt framgår av utredningen, hängde en bit in i hallen och således inte var nåbar direkt från platsen vid dörröppningen. G har sedan angripit J i trapphuset. Även om det inte är klarlagt i målet exakt var i trapphuset angreppet skedde, ger den tekniska utredningen vid handen att huggen inte utdelades i direkt anslutning till G:s lägenhet. Mot den angivna bakgrunden står det klart att G i det ögonblicket när huggen utdelades inte var utsatt för något påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom från J:s sida eller att J då olovligen försökte tränga in i G:s lägenhet. G har således inte befunnit sig i någon nödvärnssituation när huggen utdelades.

G har gjort gällande att han saknade uppsåt att försöka ta livet av J och till stöd för det anfört bl.a. att han omedelbart efter händelsen per telefon larmade ambulans. Av en i målet åberopad händelserapport framgår också att G den 29 december 2010 kl. 12.39.00 ringt länskommunikationscentralen (LKC) och anmält att han huggit en man med en machete i självförsvar. Av samma händelserapport framgår också att det första telefonsamtalet till LKC kom kl. 12.37.12 från J själv.

Hovrätten gör i fråga om G haft uppsåt till gärningen ingen annan bedömning än den som tingsrätten gjort. G måste när huggen utdelades ha insett att det fanns en avsevärd risk för att J skulle avlida till följd av dem. Av de skäl tingsrätten angett har utredningen visat att G varit likgiltig inför om detta skulle ske. Vad som framkommit om G:s psykiska tillstånd föranleder inte någon annan bedömning. Gärningen ska rubriceras som försök till mord.

Den omständigheten att G ringt till LKC i avsikt att J snabbt skulle komma under professionell vård aktualiserar frågan om han därigenom föranlett att brottet inte fullbordats i enlighet med regleringen i 23 kap. 3 § brottsbalken. Då emellertid J själv på ett tidigare stadium påkallat ambulanshjälp har inte förutsättningar längre förelegat för ett frivilligt tillbakaträdande från G:s sida.

G ska sålunda fällas till ansvar för försök till mord i enlighet med åtalet.

Av det i målet inhämtade rättspsykiatriska utlåtandet framgår att G begått de åtalade gärningarna under påverkan av en psykisk störning, som inte är en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen har en psykisk störning, som inte är en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

I denna del har G anfört att som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas att han till följd av sin psykiska störning haft svårt att kontrollera sitt handlande. Han har till stöd för det åberopat förhör med chefsöverläkaren B vid psykiatriska kliniken vid Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö som har uppgett i huvudsak följande. G:s problematik är konstitutionellt betingad och personer med den problematiken har svårt att skapa rationella strategier och ställa om i pressade situationer. Centralstimulerande medel såsom amfetamin kan ha en lugnande inverkan på deras beteende liksom t.ex. cannabis, som dock också försämrar omdömesfunktionerna, i vart fall om cannabisintaget ligger nära i tiden i förhållande till gärningen. Folk reagerar dock olika på droger. I det rättspsykiatriska utlåtandet finns det inte någon diagnos om störd impulskontroll.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår bland annat att G har på bas en personlighetsstörning tendenser till ett impulsivt agerande som blir uttalat i situationer där han intagit droger. G har ostridigt intagit amfetamin och cannabis före gärningen, vilket också framgår av analysresultatet från Rättsmedicinalverket. Hovrätten tar fasta på vad som i denna del framgår av det rättspsykiatriska utlåtandet. Hovrätten konstaterar därvid att hela undersökningslaget är enigt om bedömningen i utlåtandet som bygger på det samlade resultatet av en socialutredning, en psykologutredning och en omvårdnadsutredning. Det finns inte anledning att ifrågasätta innehållet i utlåtandet och B:s mer allmänt hållna slutsatser föranleder inte annan bedömning.

Hovrätten finner med hänsyn härtill och i övrigt av de skäl som tingsrätten anfört att G:s psykiska störning vid gärningen inte nämnvärt påverkar straffvärdet, som för den samlade brottsligheten uppgår till i vart fall det av tingsrätten fastställda fängelse sex år. Detta gäller även med beaktande av att hovrätten har att utgå från att J en kort stund före angreppet med macheten uppträtt provocerande och hotfullt mot G.

Hovrätten gör i fråga om skadestånd samma bedömning som tingsrätten. Den provokation som föregått gärningen har inte varit av det slag att den bör påverka skadeståndet för kränkning i sänkande riktning vid ett så allvarligt brott.

Sammantaget ska tingsrättens dom fastställas.