RH 2011:81

Brott: Mord och brott mot griftefriden

Fängelse: 16 år (tingsrätten 17 år)

Tingsrätten: Genom den tekniska och rättsmedicinska utredningen i målet är det klarlagt att B den 16 oktober 2010 i sin bostad på Mariehem i Umeå berövades livet genom omfattande trubbigt våld mot hans huvud. Det våld han utsattes för var så kraftigt att större delen av ansiktsskelettet trasades sönder. Vidare utsattes han för skärande våld och knivstick i halsen med skador på svalget och tungbenet som följd. Slutligen antändes hans döda kropp. Av rapporten från den utvidgade rättsmedicinska obduktionen framgår att fynden och omständigheterna starkt talar för att döden orsakades av inandning av blod som en följd av de omfattande skadorna i ansiktsskelettet samt att stick- och skärskadorna på halsen med yttre blödning möjligen kan ha bidragit till döden.

M har lämnat en redogörelse för hans sammanträffande med B under kvällen och hur han gick till väga när han dödade honom. Han har därvid i stora delar medgett det åklagaren lagt honom till last i gärningspåståendet men gjort gällande att han inte haft för avsikt att döda B.

Genom hans egen berättelse, vilken tingsrätten vad gäller själva händelseförloppet i stora delar lägger till grund för bedömningen, är det ställt utom rimligt tvivel att han i B:s bostad berövade denne livet. Han har berättat hur han ute på parkeringen utanför B:s bostad plockade på sig ett tillhygge i form av en gjutjärnsbit som han hittade på marken. Han har senare inne i B:s lägenhet i ett läge då B vänt sig om för att hämta cigaretter tilldelat denne ett slag mot huvudet med gjutjärnsbiten. M har själv uppgett att han inte tror att slaget träffade eller att han i vart fall är osäker på detta. Tingsrätten noterar att det av den rättsmedicinska utredningen framgår att B hade en ytlig hudskada på den vänstra skuldrans baksida som kan stämma överens väl med det tillhygge som M använde vid slaget. Oavsett om och i så fall hur slaget träffade kom de därefter i visst handgemäng, vilket resulterade i att M utdelade slag mot B som fick denne att ramla i golvet. M ställde sig sedan över B för att utöva ytterligare våld. I detta skede uppfattade M att B gjorde visst motstånd varför han tryckte fast dennes armar och utdelade ett stort antal kraftfulla slag mot B:s huvud. Med hänsyn till innehållet i den tekniska och medicinska utredningen får det anses klarlagt att M utdelat ett massivt våld mot huvudet. Protokollet från den rättsmedicinska obduktionen styrker att det våld som M utövade var omfattande och kraftfullt. Även om det mot bakgrund av ansiktsskadornas omfattning framstår som troligt att M även använde tillhyggen vid våldets utövande kan det dock inte anses klarlagt, främst med hänsyn till avsaknaden av skrapsår i B:s hud. Av de fynd som finns beskrivna i det rättsmedicinska obduktionsprotokollet framgår det vidare att M skurit och stuckit B ett flertal gånger i halsen, något som han själv under viss vånda bekräftat inför tingsrätten. M har även berättat att han vid ett tillfälle kände efter om B fortfarande hade någon puls och att han fortsatte misshandeln när han fick klart för sig att så var fallet. Tingsrätten konstaterar att M:s uppsåt att beröva B livet har varit tydligt. Han har slutligen berättat hur han efter dödandet beslutade sig för att tillgripa vissa ägodelar och därefter tända eld på kroppen.

Den som uppsåtligen berövar annan livet ska dömas för mord, såvida inte brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anses som mindre grovt. Då det brott som M gjort sig skyldig till inte på något sätt är att anses som mindre grovt ska han i enlighet med 3 kap. 1 § brottsbalken fällas till ansvar för mord. Vidare har han i anslutning till mordet olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit B tillhörig plånbok och mobiltelefon, vilket inneburit skada för målsäganden.

Av 16 kap. 10 § brottsbalken följer att den som obehörigen skadar eller skymfligen behandlar lik döms för brott mot griftefrid. M har genom att tända eld på kroppen skymfligen behandlat B:s lik på sådant sätt att han även ska fällas till ansvar för brott mot griftefrid.

M ska mot bakgrund av vad som anförts ovan i enlighet med 3 kap. 1 § brottsbalken dömas till fängelse på viss tid eller på livstid. Av bestämmelsen framgår inte vad som ska vara den normala påföljden för mord, utan valet mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff måste grundas på en samlad bedömning i varje enskilt fall. I det nu aktuella fallet har M gjort sig skyldig till en mycket allvarlig och i flera avseenden extrem handling. Han har av B välkomnats in i dennes hem på Mariehem och där berövat honom livet. I ett skede när B vänt sig om för att hämta en cigarett till M har denne angripit B bakifrån med ett tungt gjutjärnsföremål.

Gärningen har enligt M:s egen utsaga varit helt oprovocerad. B har även initialt varit ur stånd att värja sig eftersom M inledde angreppet när B vände sig om. Av betydelse är också på det sätt som M dödade B. Av det rättsmedicinska obduktionsprotokollet och de bilder rätten tagit del av framgår att B:s huvud företett mycket omfattande skador efter något som bevisligen varit ett kraftfullt och besinningslöst våld. Att B skulle avlida av detta våld måste ha varit uppenbart. M har vid flera tillfällen haft möjlighet att avbryta angreppet, men har i stället, efter att han konstaterat att B fortfarande levde, fortsatt angreppet i syfte att säkerställa dennes död genom att sticka och skära honom i halsen med en kniv. Efter dödandet har M tillgripit egendom tillhörande B och därefter avslutat med att tända eld på dennes döda kropp.

Vid en samlad värdering av samtliga dessa omständigheter konstaterar tingsrätten att straffvärdet är mycket högt. Med beaktande av den restriktiva domstolspraxis som utvecklats vad gäller påföljdsvalet vid mord finner dock tingsrätten att nu aktuell gärningen, trots dess extrema karaktär, inte ska föranleda fängelse på livstid. Straffvärdet uppgår till 18 års fängelse.

Enligt 8 kap 8 § utlänningslagen får en utlänning utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utlänningen får dock endast utvisas om han eller hon döms till svårare påföljd än böter och om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så alvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar. Då det kan antas att M kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet och då gärningarna inneburit en mycket allvarlig skada och kränkning ska M utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända. Med beaktande av det men som M orsakas genom att utvisas ur Sverige efter avtjänat fängelsestraff bestämmer tingsrätten fängelsestraffets längd till 17 år.

Hovrätten: M har i fråga om åtalet för mord även i hovrätten gjort gällande att han inte hade uppsåt att ta livet av B och att han därför endast ska dömas för grov misshandel. Hovrätten delar inte den uppfattningen utan finner, precis som tingsrätten, att det varit fråga om ett uppsåtligt agerande från M:s sida och att gärningen är att bedöma som mord. Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att det samlade straffvärdet för de begångna brotten, mord och brott mot griftefrid, bör anses vara fängelse 18 år.

M har yrkat att han ska dömas till sluten psykiatrisk vård. Av rättspsykiatriskt utlåtande den 28 mars 2011 framgår bland annat att M inte har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarligt psykisk störning. Däremot har han enligt utlåtandet under häktningstiden och främst mot slutet av denna utvecklat upplevelser av psykotisk karaktär som kan betecknas som en allvarlig psykisk störning. Dessa upplevelser bedöms inte ha någon relation till brottet vare sig tidsmässigt eller innehållsmässigt.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande den 19 april 2011 ställt sig bakom slutsatserna i den rättspsykiatriska undersökningen. M kan således för närvarande ha behov av vård för sina psykiska problem. Det går dock inte att uttala sig om hur långvariga och djupgående dessa problem är. Om vårdbehovet är av övergående natur kan och bör det i första hand tillgodoses inom kriminalvårdens ram. Även om vårdbehovet sträcker sig över längre tid utgör detta i sig inget hinder mot fängelse. De brott som M nu döms för har ett mycket högt straffvärde. Vidare kan en dom på överlämnande till rättspsykiatrisk vård inte förenas med särskild utskrivningsprövning. Mot denna bakgrund anser hovrätten att annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga.

Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att M ska utvisas ur riket utan begränsning i tid vad gäller möjligheten att återvända hit. Enligt 29 kap. 5 § 4 brottsbalken ska det men som M förorsakas genom att han visas ut, beaktas vid bestämmande av fängelsestraffets längd. Hovrätten finner, främst av det skälet att M har permanent uppehållstillstånd i landet, att strafftiden därför bör sättas ned något mer än vad tingsrätten gjort; hovrätten bestämmer strafftiden till fängelse i 16 år.