RH 2011:86

Brott: Dråp

Fängelse: 6 år (tingsrätten 7 år för mord)

Hovrätten: Att uppsåtligen beröva en annan människa livet är en brottslig handling, även om dödandet sker med dennes samtycke. I princip straffritt är däremot ett förfarande som inte kan anses utgöra annat än medhjälp till självmord (NJA 1979 s 802). Lika med tingsrätten anser hovrätten att M:s agerande utgjort ett sådant självständigt och aktivt handlande att gärningen inte kan bedömas som medhjälp till självmord. M ska därför fällas till ansvar för att uppsåtligen ha berövat L livet på det sätt åklagaren gjort gällande.

Frågan är då om brottet ska bedömas som mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken eller om det, med hänsyn till omständigheterna, är att anse som mindre grovt och därför bör föranleda ansvar för dråp enligt 2 § samma kapitel. Vid denna bedömning utgår hovrätten från M:s egna uppgifter om motivet för gärningen och omständigheterna vid dess utförande. Varken M:s uppgifter eller vad som framkommit av utredningen, bl.a. brottsplatsundersökningen, tyder på att L sökt värja sig eller på annat sätt satt sig till motvärn. Även om det inte är möjligt att av den utredning som förebragts i målet dra några bestämda slutsatser om hur L i sitt alkoholpåverkade tillstånd upplevt det våld han utsatts för, har inget framkommit som tyder på att han upplevt dödsångest eller stark smärta. Ms psykiska störning får anses ha haft stor betydelse för gärningen. Nämnda omständigheter talar för att brottet bör bedömas som dråp. Att gärningen riktats mot en närstående och att den inte kan sägas ha förövats i hastigt mod talar i motsatt riktning. Hovrätten anser dock med beaktande av samtliga omständigheter att gärningen är att bedöma som dråp.

Vad sedan gäller påföljd gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten i fråga om val av påföljd, dvs. att M ska ådömas ett fängelsestraff. För dråp är stadgat fängelse längst sex och högst tio år. Oaktat samtycke har M haft avgörande betydelse för såväl att gärningen skulle komma att genomföras som det sätt på vilket den kom att genomföras. Hovrätten anser att straffvärdet för aktuellt brott uppgår till fängelse åtta år. I mildrande riktning ska dock, enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 och 7 §brottsbalken, hänsyn tas till M:s psykiska störning samt att hon vid brottet ännu inte hunnit fylla 21 år. Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att fängelsestraffets längd bör bestämmas till fängelse sex år. Hovrätten har därvid endast i mindre mån beaktat M:s ungdom. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda.