lagen.nu

RH 2011:89

Straffmätning för mord, dråp och försök till dessa brott-summariska referat.

Brott: Försök till mord och grov misshandel

Fängelse: 9 år

Hovrätten: Lika med tingsrätten finner hovrätten (åtalspunkten 1) utrett att C har utdelat ett hugg med en kniv mot P:s bröstkorg med i åtalet angivna skador som följd.

Frågan hovrätten vidare har att ta ställning till är om C genom knivhugget har gjort sig skyldig till försök att beröva P livet. Enligt 23 kap. 1 § brottsbalken framgår bl.a. att en förutsättning för att en gärning ska bedömas som försök till brott är att det har förelegat en fara för att gärningen ska leda till brottets fullbordande (eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter var utesluten). Med fara avses s.k. konkret fara. Att en viss gärning har innefattat konkret fara för en viss effekt, i detta fall att P skulle avlida, brukas sägas innebära att det varit möjligt att gärningen skulle medföra denna effekt samt att det dessutom har förelegat en viss sannolikhet för effekten i den mening att det framstår som rimligt att förvänta att denna skulle inträffa som en följd av gärningen. Bedömningen ska göras på objektiva grunder (se Högsta domstolens dom den 16 september 2011 i mål B 2130-11). Gärningsmannens egen, subjektiva, uppfattning saknar betydelse. Mot bakgrund av det nu angivna konstaterar hovrätten att det typiskt sett får anses vara förenat med livsfara att hugga en annan människa med kniv i bröstkorgen där vitala organ som hjärta och lungor finns. I det här fallet har P fått livshotande skador av det knivhugg som C utdelat mot honom. Sannolikheten för att P skulle avlida till följd av det våld som C utövade mot honom har varit så stor att det har förelegat en konkret fara för hans liv. I objektivt avseende finns det således förutsättningar att bedöma C:s handlande som ett försök att döda P. Frågan är då om C haft uppsåt att försöka beröva P livet.

I denna fråga gör hovrätten följande bedömning. Utredningen ger inte stöd för att C:s avsikt (syfte) med knivhugget var att döda P. En gärningsman anses emellertid också ha haft uppsåt att beröva någon livet, om gärningsmannen har handlat i den föreställningen att döden var en säker eller praktiskt taget oundviklig följd av gärningen. Utredningen ger emellertid inte stöd för att C haft en sådan föreställning. Bedömningen av C:s uppsåt får i stället inriktas på frågan om C vid gärningstillfället handlat med s.k. likgiltighetsuppsåt. Det avgörande vid en sådan bedömning är vilken faktisk inställning (attityd) till förverkligandet av effekten, i detta fall P: s död, som gärningsmannen, dvs. här C, hade vid gärningen (jfr rättsfallet NJA 2004 s. 176). För likgiltighetsuppsåt krävs att gärningsmannen vid gärningstillfället var likgiltig inte endast till risken för effekten utan även till förverkligandet av effekten i den meningen att effekten då inte utgjorde ett för honom relevant skäl att för att avstå från gärningen. Det är i detta sammanhang inte tillräckligt att gärningsmannen har varit likgiltig i den meningen att han har handlat trots insikt om att gärningen innebar fara för en viss effekt, utan därutöver krävs i princip att gärningsmannen har kalkylerat med effektens förverkligande utan att detta har påverkat hans handlande (jfr Högsta domstolens dom den 16 september 2011 i mål B 2130-11). Till grund för bedömningen av om en gärningsman handlat med likgiltighetsuppsåt kan ligga angreppssättet och den effekt som ett visst angreppssätt typiskt sett är ägnat att orsaka.

Hovrätten konstaterar, i enlighet med vad som angetts i det föregående, att ett angrepp av det aktuella slaget typiskt sett är förenat med livsfara. Det finns ingenting som tyder på att C inte har varit medveten om detta. För ansvar krävs dock - som nämnts i det föregående - att gärningsmannen varit likgiltig inte endast till faran för effekten utan också till dess förverkligande, dvs. att P faktiskt skulle avlida till följd av angreppet. C har enligt egen uppgift gått endast tio steg från P:s bostad innan han återvände och knackade på dörren. När P sedan öppnade dörren högg C denne med kniven, varefter han stängde dörren och lämnade platsen. Enligt rättsläkaren K.B. har det varit fråga om ett hugg, vilket lett till ett ca tio centimeter djupt sår innebärande att hela knivbladet har gått in i bröstkorgen. Hugget har enligt densamme riktats nedåt, snett bakåt/inåt, mot bröstkorgens mitt. Såsom tidigare berörts är knivhugg mot bröstkorgen i allmänhet förenat med livsfara. Enligt hovrättens mening styrker rättsläkarens uppgifter att det i det här fallet har varit fråga om ett kraftigt hugg. Vidare framgår av den skriftliga bevisningen att kniven har ett nästan decimeterlångt blad. Det sätt på vilket angreppet utförts och det vapen som använts gör att gärningen typiskt sett har varit ägnad att medföra dödlig utgång. Med hänsyn till detta och med beaktande av hur C agerat före och efter hugget måste C enligt hovrättens mening anses ha varit likgiltig inför P:s död, när han utdelade knivhugget. C har sålunda gjort sig skyldig till försök till uppsåtligt dödande.

Uppsåtligt dödande bedöms som mord såvitt inte de omständigheter som föranlett gärningen eller något annat gör att den kan anses som mindre grov. I sådant fall bedöms gärningen som dråp. Den gärning som C gjort sig skyldig till karakteriseras av att C har utfört den med betydande kallsinnighet och på ett sätt som ger uttryck för ett visst mått av brutalitet, detta efter att han haft goda möjligheter att överväga sitt handlande. Gärningen har utförts i P:s hem utan att P kunnat inse vad som skulle komma att hända och utan möjlighet för denne att skydda sig. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten att gärningen inte ska bedömas som försök till dråp utan som försök till mord.

Lika med tingsrätten finner hovrätten (åtalspunkten 2) det utrett att C vid det med åtalet avsedda tillfället uppsåtligen har skurit L med en kniv över halsen och att L därigenom tillfogats ett 13 cm långt sår framtill på halsen med en kraftig blödning som följd.

C har invänt att han handlat i nödvärn. Hovrätten gör i denna fråga följande bedömning. Som framgår av tingsrättens dom träffade L och dennes kamrat på C och K i Vara. L har berättat att han frågade C hur mycket klockan var och att det sedan ”blixtrade” till. Han upptäckte först när han låg på marken att han var knivskuren. C å sin sida har uppgett att L kom fram och skrek på honom, att han då knuffade undan denne som därefter utdelade en spark mot honom varefter han i sin tur utdelade en spark mot L. Vidare har C uppgett att L:s kamrat därefter närmade sig honom med en stor skylt och att han kände sig hotad, trängd och rädd och därför knivskar L. K har i sin tur berättat att L kom fram till honom och utdelade ett knytnävsslag och sedan gick till C, varefter han såg att L ramlade ned på marken och blödde. De inblandade personerna har alltså lämnat olika versioner angående vad som hände innan C knivskar L. Samtliga inblandade har varit berusade och det går inte enligt hovrättens mening att sätta L:s berättelse före C:s. Vid dessa förhållanden får man utgå från vad C uppgett. Liksom tingsrätten funnit innebär detta emellertid inte att C har varit utsatt för ett sådant påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp som gett honom rätt att i nödvärn angripa L. I stället framgår av hans egna uppgifter att det inte har varit fråga om en sådan nödvärnssituation.

Hovrätten konstaterar härefter att knivvåld mot halsen, där luftstrupen och de stora halskärlen finns, i sig är förenat med livsfara och finner även att gärningen har inneburit en konkret fara för L:s liv. Det finns inget som tyder på att C inte insett detta. C har genom sitt handlande visat att denna insikt inte avhållit honom från att handla på det sätt han gjort. Frågan är dock om han även varit likgiltig inför förverkligandet av denna risk, dvs. att L faktiskt skulle dö. De skador som uppkommit har enligt rättsläkaren inte varit livshotande. När det gäller själva angreppet kan till att börja med konstateras att såret i fråga var mindre djupt, vilket talar för att våldet inte utövats med någon större kraft. I samma riktning pekar att L inte uppmärksammat skadan direkt.

Gärningen mot L har över huvud taget utförts på annat sätt än gärningen mot P och medfört andra skador. Vidare skiljer sig även omständigheterna i övrigt från den gärning som riktats mot P. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses visat att C har varit likgiltig inför L:s död, men väl för att denne skulle få allvarliga kroppsskador. C kan således inte dömas för försök till uppsåtligt dödande. Gärningen ska i stället bedömas som grov misshandel.

C fälls till ansvar för försök till mord och grov misshandel. Hovrätten bedömer att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse nio år. Någon annan påföljd än fängelse är inte aktuell.

Metadata

Domstol
Göta hovrätt
Avgörandedatum
2011-10-06
Målnummer
B2276-11
Lagrum
3 kap. 1 §, 2 § och 11 § samt 29 kap. 1 §, 2 §, 3 §, 4 §, 5 §, 6 § och 7 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation