RH 2012:10

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Mimmie Ahl) anförde i dom den 11 februari 2011 följande.

DOMSKÄL

Parterna är överens om att D.E:s fordon var uppställt i strid med på platsen gällande parkeringsvillkor. Vad tingsrätten har att pröva är D.E:s invändning om att det med hänsyn till de omständigheter som han har åberopat och som motparten har vitsordat är oskäligt att ta ut kontrollavgift.

Enligt 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering får avgift inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift. Departementschefen har i förarbetena (prop. 1983/84:104, s. 21-22) till bestämmelsen anfört följande.

Enligt min mening bör avgift inte få tas ut om försummelsen berott av någon förutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Liksom utredningen anser jag att egen eller en nära anhörigs sjukdom är en sådan omständighet. Också andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv bör kunna vara skäl nog. Däremot anser jag inte att den som glömt att förete parkeringstillstånd utan vidare bör undgå avgift. Den ansvarige bör - om möjligt - förete någon form av bevis om anledningen till sin försumlighet.

V.E. var vid tillfället i akut behov av hjälp av sin vårdgivare D.E. för att gå på toaletten. D.E. har anfört att han blev försenad med att gå tillbaka till parkeringen eftersom han kom för sent till V.E. och därför fick prioritera hennes behov av att bli ren, torr och omhändertagen. Denna situation hade D.E. inte möjlighet att påverka. Tingsrätten finner att det visserligen inte förelegat akut fara för V.E:s liv eller hälsa (jfr Svea hovrätts avgörande FT 9470-06 från den 3 april 2007) men att de omständigheter som D.E. har åberopat, och som Gothia har vitsordat, är av sådan dignitet att det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut en kontrollavgift. Gothias käromål ska därför ogillas.

DOMSLUT

Gothias käromål ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Sven Johannsson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Daniel Eriksson) anförde i dom den 24 februari 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten. D.E. har till utveckling av sin inställning tillagt att det vid tiden för parkeringen ännu inte var helt klart vilka konsekvenser V.E:s sjukdom hade. Vid det aktuella tillfället hade han på hennes begäran åkt för att uträtta ett ärende när hon ringde och bad honom återvända.

Parterna är överens om att grundförutsättningarna för kontrollavgift är uppfyllda. Frågan i målet är om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift av D.E., se 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

I den lagrådsremiss som låg till grund för lagen föreslogs att den angivna befrielsegrunden skulle utformas så att kontrollavgift inte skulle tas ut om det förelåg särskilda skäl med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen (prop. 1983/84:104, bilaga 3). I motiveringen till det förslaget (prop. s. 21) framhölls att det beträffande kontrollavgifter fanns utrymme för en mildare ordning än vad som gällde i fråga om de avgifter som tas ut enligt lagen om felparkeringsavgifter, eftersom kontrollavgifterna mera sällan gäller förfaranden som direkt äventyrar trafiksäkerheten eller hindrar framkomligheten. Det ansågs dock att det borde krävas mer än att försumligheten var ursäktlig för att markägaren inte skulle ha rätt att ta ut kontrollavgift. Vidare anfördes att avgift inte borde få tas ut om försummelsen berott av någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Egen eller nära anhörigs sjukdom angavs vara en sådan omständighet. Också andra situationer som den ansvarige inte kunde påverka själv borde kunna vara skäl nog.

Lagrådet (prop. s. 35) ansåg emellertid att uttrycket ”särskilda skäl” var så allmänt hållet att bestämmelsen kunde befaras uppmuntra till mer eller mindre obefogade invändningar. Detta kunde enligt Lagrådet medföra en inte önskvärd belastning på domstolarna och dessutom få till följd att fastighetsägare i många fall skulle avstå från berättigade betalningskrav. Lagrådet förordade att undantagsregeln skulle utformas mera restriktivt exempelvis genom att avgiften med hänsyn till omständigheterna vid parkeringen skulle framstå som uppenbart obillig. Med en sådan formulering av regeln skulle denna enligt Lagrådet komma att omfatta de mest ömmande fallen av den art som i lagrådsremissen anförts som exempel på när regeln borde tillämpas.

Vid den slutliga avfattningen av lagförslaget följde regeringen Lagrådets förslag, dock med justeringen att uttrycket ”obillig” byttes ut mot det synonyma uttrycket ”oskälig”. Med anledning av den kritik som Lagrådet fört fram anförde departementschefen att han delade Lagrådets uppfattning om hur bestämmelsen skulle utformas bl.a. för att minska den påtalade risken för en icke önskvärd belastning på domstolarna. Vidare instämde han i att uttrycket ”uppenbart obilligt” till sin innebörd överensstämde med de situationer som han i lagrådsremissen valt som exempel för en tillämpning av bestämmelsen (prop. s. 41).

Lagrådet ansåg alltså att endast de mest ömmande fallen i de exempel som anfördes i lagrådsremissen skulle falla under en undantagsregel medan departementschefen menade att de exempel han anfört lät sig inordnas under den språkliga utformning som Lagrådet förordat. Lagmotiven får mot den bakgrunden tolkas så att det är de i lagrådsremissen angivna exemplen som ska vara vägledande för rättstillämpningen. Det innebär dels att det för att befrielse från kontrollavgift ska komma i fråga krävs mer än att en försummelse ska vara ursäktlig, dels att avgift inte bör tas ut om det beror på en oförutsedd händelse som inte är av bagatellartad natur. Ett exempel på en sådan oförutsedd händelse som inte är bagatellartad är egen eller en nära anhörigs sjukdom. Lagmotiven ger således inte stöd för att den nu aktuella undantagsregeln ska tolkas så restriktivt att det krävs att det föreligger fara för liv eller hälsa, dvs. vad som i andra sammanhang betecknas som en nödsituation.

I den rättspraxis som finns på området finns exempel på avgöranden som kan uppfattas på så sätt att det för befrielse från kontrollavgift skulle krävas att det föreligger en situation som närmast kan jämställas med en nödsituation (se Svea hovrätts dom den 3 april 2007 i mål nr FT 9240-06). Det finns dock också exempel på avgöranden där avgiftsbefrielse skett utan att en sådan situation varit för handen (se Svea hovrätts dom den 11 juni 2010 i mål nr FT 1267-10). Den praxis som finns ger alltså inte något entydigt belägg för att det ska krävas en nödliknande situation för att en tillämpning av bestämmelsen i 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering ska aktualiseras.

När det gäller det nu aktuella fallet är parterna överens om att D.E. skulle hjälpa en nära anhörig, V.E., som var sjuk och att hjälpbehovet hade med ett toalettbesök att göra.

Läkaren A.Z., som hörts som vittne i målet, har uppgett att den sjukdom som V.E. led av bl.a. medför svårigheter att gå på toaletten, eftersom balansen påverkas, och att det mycket väl kan ha varit svårt för henne att planera ett toalettbesök.

Utredningen i målet visar att V.E. led av en sjukdom och att sjukdomen medförde ett påtagligt hjälpbehov som vid det aktuella tillfället inte kunde förutses. Mot den bakgrunden anser hovrätten att omständigheterna kring parkeringen var sådana att det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift. Tingsrättens dom ska därmed stå fast.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 24 februari 2012.

Mål nr: FT 2261-11.

Lagrum: 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.