RH 2013:59

Uppsåtet vid rattfylleribrott.

Ystads tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar för B.H. för grovt rattfylleri enligt följande gärningspåstående. B.H. har den 18 november 2012 fört personbil på väg 1019, Köpingebro inom Ystads kommun efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden uppgått till 0,50 milligram per liter.

Brottet är grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen.

Tingsrätten (rådmannen Elisabeth Hägglund Nortén med nämnd) ogillade i dom den 5 februari 2013 åtalet.

B.H. vidgick de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för grovt rattfylleri på den grunden att han trodde att den alkohol han drack höll en betydligt lägre alkoholhalt än den gjorde.

Tingsrätten anförde följande

DOMSKÄL

B.H. har närmare hörd uppgett följande. Under förmiddagen drack han en snaps om ungefär sex cl och på eftermiddagen en starköl. Något senare drack han 20-25 cl glögg när han tittade på TV och en öl 3,5. Han trodde att han drack vinglögg med en alkoholhalt om 8-9 procent, viket är den sorts glögg som han brukar dricka. Han arbetar skift och på kvällen tog han bilen för att åka till arbetet, en sträcka om cirka sju km. Han kände inget av den alkohol han druckit och körningen gick perfekt. Dagen efter upptäckte han att det var starkvinsglögg med en alkoholhalt om 22 procent som han hade druckit. Om han hade vetat att det var starkvinsglögg som han druckit hade han inte kört. Han arbetar på Fibrex i Köpingebro och tågförbindelserna är goda. Han har ofta åkt tåg till arbetet.

Av utredningen framgår att B.H. den 18 november 2012 strax före kl 22.00 har kört bil efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att det resulterat i en alkoholkoncentration i utandningsluften om 0,50 milligram per liter. Objektivt sett har han således gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Grovt rattfylleri är ett uppsåtligt brott. För ansvar krävs inte uppsåt till den uppmätta alkoholkoncentrationen. Däremot krävs uppsåt i förhållande till intaget av alkoholhaltiga drycker. Detta uppsåtskrav kan rimligtvis inte förstås på annat sätt än att uppsåtet ska omfatta inte bara intag av alkoholhaltig dryck i allmänhet utan intag av alkoholhaltig dryck med åtminstone ungefärligen den alkoholhalt som det faktiskt varit fråga om.

B.H. har haft en hög alkoholkoncentration i utandningsluften. Det skulle därför kunna sägas att han rimligtvis borde ha insett att han förtärt starkare drycker än vad han säger sig ha utgått från. Av företagen personutredning framgår att B.H. dagligen förtär alkohol. Detta sammantaget med det förhållandet att han på förmiddagen samma dag som han ska arbeta förtär starksprit medför att det finns anledning att anta att B.H. har en hög alkoholkonsumtion och kan ha utvecklat en tolerans för alkohol. Mot bakgrund härav kan hans uppgift att han inte kände av alkoholförtäringen inte lämnas utan avseende. Annat har inte framkommit än att körningen var anmärkningsfri. B.H. har inte tillfrågats om de närmare omständigheterna kring den aktuella alkoholförtärningen. Det kan inte anses ankomma på tingsrätten att utreda dessa. Vid en samlad bedömning av de nu anförda omständigheterna finner tingsrätten att, B.H:s uppgift att han trodde att han förtärde drycker med betydligt lägre alkoholhalt än som var fallet inte kan lämnas utan avseende. Vid sådant förhållande kan det inte anses visat att han haft direkt uppsåt i förhållande till intag av den alkohol som lett fram till den uppmätta alkoholkoncentrationen.

Åklagaren har gjort gällande att B.H. ändå ska dömas för grovt rattfylleri och därvid åberopat att han varit likgiltig i förhållande till vilken styrka glöggen hade. För att B.H. ska kunna fällas till ansvar med hänvisning till så kallat likgiltighetsuppsåt, krävs inledningsvis att han insett risken för att glöggen höll en högre alkoholhalt. Det har inte presenterats något som talar för att detta varit fallet. Än mindre kan det anses klarlagt att B.H., om han insett risken för att han druckit starkvinsglögg, ändå skulle ha företagit färden. B.H. kan därför inte fällas till ansvar för grovt rattfylleri.

Det finns inte något underlag för att fastslå vilken alkoholkoncentration B.H. skulle ha haft för det fall han i stället för starkvinsglögg druckit lättvinsglögg. B.H. kan därför inte heller dömas för rattfylleri. Åtalet ska därmed ogillas.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. B.H. motsatte sig ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth, referent, och Åsa Liljeroth, tf. hovrättsassessorn Fredrik Andersson med nämndemännen Berit Dahlbäck och Per-Olov Alexis) anförde i dom den 25 juni 2013 följande.

DOMSKÄL

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten.

På av tingsrätten anförda skäl är det klarlagt att B.H. objektivt sett har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Ansvar för rattfylleribrott förutsätter att gärningsmannen har haft uppsåt. Att B.H. varit medveten om att han förde ett motordrivet fordon råder det ingen tvekan om. B.H. har emellertid gjort gällande att han inte har haft det uppsåt som krävs för ansvar, eftersom han misstog sig beträffande alkoholhalten i den glögg som han hade druckit innan han körde.

För att uppsåt ska anses föreligga behöver gärningsmannen inte veta att alkoholkoncentrationen i hans blod har nått de i lagen fastställda värdena för rattfylleri respektive grovt rattfylleri. Det räcker att gärningsmannen har varit medveten om att han eller hon druckit alkohol i en viss mängd och haft vetskap om ungefär hur pass berusande dryckerna är. Uppsåt kan i undantagsfall vara uteslutet när betydande avvikelser förelegat i förhållandet mellan vad gärningsmannen trott om alkoholhalten och hur det verkligen förhållit sig. Detta förutsätter att gärningsmannen kan lämna en sådan förklaring att han eller hon kan anses ha befunnit sig i en reell villfarelse. (Se t.ex. Zila, Josef, Specialstraffrätten, 2009, s. 30, Hoflund, Olle, Trafikbrottslagen, 1995, s. 80 f., Strahl, Ivar, SvJT 1960 s. 285 ff. och 1962 s. 189 f.; jfr även NJA 1956 s. 66, RH 1991:41, SvJT 1974 rf. s. 24 och Thornstedt, Hans, SvJT 1954 s. 148 ff.)

De uppgifter som B.H. lämnat om sin alkoholförtäring innebär att han under dagen druckit en relativt stort mängd alkoholhaltiga drycker av olika slag. Hans uppgifter om mängderna var överlag vaga, t.ex. på det sättet att mängden starksprit och glögg samt styrkan på ”vanlig” vinglögg grundades endast på uppskattningar. Framhållas bör också att omräknat till ren alkohol skulle den glögg som B.H. angett att han trodde att han hade druckit utgjort endast cirka en fjärdedel av den angivna, totala alkoholkonsumtionen.

Om man utgår från de uppgifter som B.H. lämnat kan således konstateras att han vetat om att han har druckit alkoholhaltiga drycker samma dag som han senare körde bil samt att någon betydande avvikelse mellan B.H:s föreställningar vid körningen jämförda med hans insikter i efterhand inte kan sägas ha förelegat. Redan det nu sagda medför alltså att B.H. haft de insikter som krävs för att uppsåt till rattfylleribrottet ska anses ha förelegat.

Därutöver kan det sättas ifråga om B.H:s uppgifter är riktiga. I dessa uppgifter ligger nämligen att de alkoholhaltiga drycker som han, med början på förmiddagen, intagit under dagen och som motsvarar cirka tio centiliter ren alkohol, vid 22-tiden ska ha gett upphov till en alkoholkoncentration i utandningsluften om 0,5 milligram per liter. Det motsvarar i sin tur en alkoholkoncentration om cirka en promille i blodet. Detta är inte förenligt med de allmänna erfarenhetssatser som hovrätten har på området. Vidare har, som tidigare nämnts, B.H:s uppgifter om alkoholförtäringen i olika avseenden varit vaga. Detta i förening med hans konstaterade att han har ett skiftarbete och inte tänkte på att han hade druckit leder till slutsatsen att det missförstånd om glöggens styrka som B.H. hävdat över huvud taget inte har funnits.

Sammanfattningsvis ska B.H. alltså dömas för grovt rattfylleri. Den tilltänkta körsträckan var 7-8 kilometer. Den uppmätta alkoholkoncentrationen ligger vid den nedre gränsen för grovt rattfylleri, och några särskilda brister beträffande körningen har inte framkommit. Straffvärdet motsvarar därför fängelse i en månad och brottet är av sådan art att det finns en presumtion för fängelse. Brottet är dock inte allvarligare än att en villkorlig dom med samhällstjänst kan ersätta fängelsestraffet som påföljd för den tidigare ostraffade B.H.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och

- dömer B.H. för grovt rattfylleri enligt 4 § första stycket och 4 a §trafikbrottslagen (1951:649), och

- bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar, och

Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

Hovrättens dom meddelad: den 25 juni 2013.

Mål nr: B 730-13.

Lagrum: 4 § första stycket och 4 a §trafikbrottslagen (1951:649).

Litteratur: Zila, Josef, Specialstraffrätten, 2009, s. 30; Hoflund, Olle, Trafikbrottslagen, 1995, s. 80 f.; Strahl, Ivar, SvJT 1960 s. 285 ff. och 1962 s. 189 f.; NJA 1956 s. 66; RH 1991:41; SvJT 1974 rf. s. 24; Thornstedt, Hans, SvJT 1954 s. 148 ff.