RH 2013:61

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand och Elisabeth Hägglund Nortén, tf. hovrättsassessorn Andreas Gustafsson, referent, samt nämndemännen Boel Franzén Sveger och Krister Göransson) meddelade dom den 10 oktober 2013 och anförde såvitt avser förgripelse mot tjänsteman följande.

DOMSKÄL

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det är utrett att X.D. har uttalat sig på det sätt som åklagaren påstått. Hovrätten ansluter sig också till tingsrättens bedömning att X.D. gjort detta för att hämnas på C.P. för agerande i hennes myndighetsutövning.

X.D:s uttalanden är sådana kränkande tillmälen som kan föranleda ansvar för förolämpning enligt 5 kap. 3 § brottsbalken. Åklagaren har i hovrätten förklarat att hon inte yrkar ansvar för förolämpning, eftersom målsäganden inte angett brottet till åtal (jfr 5 kap. 5 § brottsbalken). Frågan är om X.D:s uttalanden kan bestraffas som förgripelse mot tjänsteman, närmare bestämt om förolämpning är en sådan gärning som omfattas av kriminaliseringen av förgripelse mot tjänsteman i 17 kap. 2 § brottsbalken.

Den straffbelagda gärningen beskrivs i 17 kap. 2 § brottsbalken inte på annat sätt än att den för den angripne medför lidande, skada eller annan olägenhet (eller utgör hot om sådan gärning). Språkligt sett synes beskrivningen i och för sig kunna innefatta förolämpning.

Före den s.k. ämbetsansvarsreformen 1976 var angrepp på den som utövade allmän verksamhet i 17 kap.brottsbalken kriminaliserat som våld eller hot mot tjänsteman (1 §), förgripelse mot tjänsteman (2 §) och missfirmelse mot tjänsteman (5 §). Uppdelningen i de tre brottskategorierna togs vid brottsbalkens tillkomst över från strafflagens 10 kap. År 1948 hade strafflagen reformerats (se NJA II 1948 s. 300-314). Vid brottsbalkens införande förändrades beskrivningen av den brottsliga gärningen vid missfirmelse mot tjänsteman så att den kom att avse att gärningsmannen förolämpar den skyddade personen (se NJA II 1962 s. 260-261). Reformen år 1976 tog främst sikte på att ändra definitionen av den genom bestämmelserna skyddade personkretsen. Vidare togs den särskilda kriminaliseringen av missfirmelse mot tjänsteman bort. Behovet av straffskydd mot missfirmelse av någon i dennes myndighetsutövning ansågs nämligen tillgodosett genom den allmänna straffbestämmelsen om förolämpning i 5 kap. 3 § brottsbalken. Eftersom förolämpning vid denna tid endast fick åtalas av målsäganden infördes samtidigt en rätt för åklagare att under vissa förutsättningar väcka åtal för förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning (se NJA II 1975 s. 644-645). Förutom i beskrivningen av skyddsobjektet gjordes ingen ändring i bestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman. Avsikten var att frågor som rör den brottsliga handlingens olika beståndsdelar skulle bli att bedöma på samma sätt som tidigare (a.a. s. 646).

Det står alltså klart att lagstiftaren inte avsett att förolämpning skulle falla in under den beskrivning av den straffbara gärningen som finns i bestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman.

Det har i litteraturen riktats kritik mot att det särskilda ansvaret för missfirmelse av tjänsteman avskaffades. Således har Gösta Westerlund anfört att han anser straffskalan för förolämpning vara för låg (Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17 kap.1-5 §§brottsbalken, Lund 1990 s. 38). Enligt honom har domstolarna vid grövre fall av gärningar som borde ha bedömts som förolämpning i stället dömt för förgripelse mot tjänsteman. Det exempel på detta som han redovisar (ibid.) innefattar emellertid att gärningsmannen även ägnat sig åt realinjurier (spottat) vilket regelmässigt innefattar ett ofredande och inte förolämpning. Westerlund konstaterar att domskälen i exemplet inte innehåller tillräckligt många detaljer för att man ska kunna ge svar på frågan om domstolarna vid grövre fall av förolämpning dömer för förgripelse mot tjänsteman.

En beredskap för att döma den som förolämpat för förgripelse mot tjänsteman kan emellertid ses i två icke publicerade hovrättsavgöranden. Göta hovrätt prövade i dom den 13 april 2012 (B 737-12 m.fl.) åtal för förgripelse mot tjänsteman mot en person som uttalat sig kränkande till en polisman. Gärningen bedömdes inte som sådant brott utan som förolämpning. Detta skedde med motiveringen att kravet i bestämmelsen om ansvar för förgripelse mot tjänsteman på direkt uppsåt (för att hindra eller hämnas) inte var uppfyllt. Att kravet på direkt uppsåt inte var styrkt ledde även i ett avgörande från Svea hovrätt (den 31 maj 2012 i mål B 10191-11) till att den åtalade inte dömdes för förgripelse mot tjänsteman. Även i detta fall gällde det en gärningsman som uttalat sig kränkande till poliser (frågan om ansvar för förolämpning kunde inte prövas på grund av bristande angivelse). Inget av avgörandena kan emellertid tas till intäkt för att praxis mera bestämt skulle ha tagit en annan väg än den lagstiftaren tänkt sig vid 1976 års reform.

Inte heller hovrätten anser att kriminaliseringen i 17 kap. 2 § brottsbalken bör sträckas längre än vad lagstiftaren avsåg. Att handla mot någon på det sätt som anges i 5 kap. 3 § brottsbalken bör alltså inte leda till ansvar för förgripelse mot tjänsteman utan enbart för förolämpning.

Åtalet för förgripelse mot tjänsteman bör därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut (bl.a.) på så sätt att hovrätten ogillar åtalet för förgripelse mot tjänsteman.

Hovrättens dom meddelad: den 10 oktober 2013.

Mål nr: B 1153-12.

Lagrum: 5 kap. 3 § och 5 § samt 17 kap. 1 §, 2 § och 5 §brottsbalken.

Rättsfall: Göta hovrätts dom den 13 april 2012 i mål B 737-12 och B 1023-12; Svea hovrätts dom den 31 maj 2012 i mål B 10191-11.

Litteratur: NJA II 1948 s. 300-314; NJA II 1962 s. 260-261; NJA II 1975 s. 644-646; Gösta Westerlund, Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17 kap.1-5 §§brottsbalken, Lund 1990, s. 38.