RH 2014:38

Att en person genom våld och hot har förmåtts att stjäla varor åt annan har inte ansetts innebära "att tvinga honom eller henne till tjänst" enligt 4 kap. 1 § brottbalken. Gärningen har i stället bedömts som olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken och olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket brottsbalken.

Varbergs tingsrätt

Åklagaren åtalade F.A., V.A., E.A. och K.E. för bl.a. människorov med, beträffande människorov, följande gärningspåstående.

Den 31 maj 2014 har F.A., V.A. och E.N. tillsammans och i samråd med hjälp av K.E. med våld bemäktigat sig målsäganden (A.K) i centrala Varberg och fört bort honom. Deras avsikt var att skada och sedan tvinga honom att utföra en tjänst åt dem. Tjänsten bestod i att för deras räkning stjäla datorer och surfplattor i NetOnNets butik i Ullared, Falkenbergs kommun.

De tilltalade förnekade brott.

Tingsrätten (lagmannen Mats Sjösten och tre nämndemän) dömde den 15 augusti 2014 envar av F.A., V.A. och E.N. för bl.a. människorov, mindre grovt brott, till fängelse 3 år (F.A. och V.A.) och 2 år (E.A) samt K.E. för bl.a. medhjälp till människorov, mindre grovt brott, till fängelse 8 månader. I fråga om brottsrubricering anförde tingsrätten följande.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan är det utrett att målsäganden A.K. har bemäktigats och bundits fast med buntband i bilen. Vidare är det utrett att försök därefter gjorts, med hjälp av bland annat A.K:s identitetskort och övriga personuppgifter, att söka lån i hans namn. Slutligen är det utrett att han har förmåtts att stjäla varor på Net on Net.

För att ett brott ska betraktas som människorov krävs att det brottsliga agerandet bestått i ett bemäktigande av en person jämte ett bortförande eller inspärrande av denne för att därefter med tvång förmå denne att utföra en tjänst eller utsättas för utpressning. Att samtliga dessa rekvisit måste vara uppfylla för att brottet ska betraktas som människorov skiljer detta brott från de närliggande brotten olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § brottsbalken) och olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken). När det gäller olaga frihetsberövande krävs endast att ett bemäktigande kommer till stånd utan att ett tvång därpå följer. Vid brottet olaga tvång krävs att personen med tvång förmås att utföra en handling utan att det dessförinnan måste ha skett ett bemäktigande.

Det som skett i förevarande fall är att brottet inletts med ett bemäktigande av målsäganden som sedan, under hela händelsen, har varit på olika sätt och i skiftande grad berövad sin fysiska frihet. Parallellt härmed har målsäganden varit utsatt för en tvångssituation. På grund av det nu sagda är lagens rekvisit uppfyllda och brottet ska därmed rubriceras som människorov. I lagens förarbeten framgår emellertid att människorov och den i lagrummets första stycke angivna straffskalan - från fängelse fyra år till fängelse på livstid - tar sikte på mycket allvarliga frihetsbrott, såsom kidnappning samt tagande av gisslan i syfte att öva utpressning mot annan. I de situationer där de brottsliga rekvisiten för människorov är uppfyllda men i jämförelse med de exempel på gärningar som nu getts framstår som mindre grovt ska brottet istället betraktas enligt paragrafens andra stycke, människorov, mindre grovt brott. Tillämplig straffskala är då istället fängelse i högst sex år. För bedömningen av om ett människorov ska betraktas som mindre allvarligt har i avgöranden från hovrätt fästs avseende vid bland annat om det våld som använts varit ringa samt att vapen, varken vid bemäktigandesituationen eller därefter, har kommit till användning. Det våld som målsäganden har utsatts för är i jämförelse med de exempel som framgår av lagens förarbeten och de hovrättsavgöranden som finns publicerade att betrakta som ringa. Våldet har varken lett till svår momentan smärta eller lämnat några bestående fysiska men. Det har heller inte påvisats att något vapen har använts mot målsäganden i syfte att hota honom. Därutöver har frihetsberövandet pågått en förhållandevis begränsad tidsperiod. Med hänsyn taget till samtliga nu redovisade omständigheter ska människorovet betraktas som mindre grovt.

Hovrätten

Samtliga tilltalade överklagade domen och yrkade att åtalen för människorov respektive medhjälp till människorov skulle ogillas.

Åklagaren motsatte sig ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingrid Björck, Erica Sommerfors, referent, f.d. hovrättsrådet Kent Sundquist samt nämndemännen Birgitta Sagdahl och Mikael Höglind) anförde i dom den 8 oktober 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åtalet för människorov

Åtalet grundar sig i stor utsträckning på de uppgifter som målsäganden har lämnat. Hovrätten anser att målsäganden vid tingsrätten har lämnat en klar, detaljerad och sammanhängande berättelse. När han svarat på frågor har han gett intryck av att vara eftertänksam och de uppgifter han lämnat synes inte ha varit överdrivna. Målsägandens berättelse om hur det gick till vid bortförandet av honom får stöd av såväl den SMS-trafik som förevarit mellan hans och E.K:s mobiltelefoner som av M.E:s vittnesmål. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det inte finns någon anledning att ifrågasätta hennes uppgifter. Även målsägandens uppgifter i övrigt får stöd av den utredning som presenterats i målet. Hans påstående att han blev fastspänd med buntband stöds av att buntband hittats såväl i bilen som på den grusparkering i utkanten av Ullared där han och de tilltalade uppehöll sig. Härtill kommer hans skador på underarmarna som enligt det åberopade rättsintyget kan ha orsakats av buntband. Å.F:s uttalande att skadorna även kan ha uppkommit till följd av användandet av handfängsel föranleder inte hovrätten att betvivla målsägandens uppgifter i denna del. Vidare får målsägandens berättelse om händelseförloppet på GeKås och hur det gick till inne på NetOnNet stöd av bilderna från övervakningskamerorna och övervakningsfilmen från NetOnNet.

De tilltalade har i avgörande delar lämnat berättelser som är oförenliga med de uppgifter målsäganden har lämnat. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att de tilltalade lämnat genomgående vaga och undanglidande uppgifter om vad som hänt och att ingen av dem har kunnat lämna rimliga alternativa förklaringar till det som åklagaren påstått och det som målsäganden berättat om.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att målsäganden är trovärdig, att hans berättelse är tillförlitlig och att de tilltalades uppgifter inte på något sätt rubbar tilltron till det målsäganden har berättat. Målsägandens berättelse vinner även sådant stöd av den bevisning som åklagaren har åberopat att hans berättelse kan läggas till grund för bedömningen i målet. Genom målsägandens och M:E;s uppgifter anser hovrätten att det är utrett att F.A., V.A. och E.K. tillsammans och i samråd och med hjälp av K.E. - den 31 maj 2014 i centrala Varberg - med våld bemäktigat sig målsäganden och fört bort honom. Det är vidare genom målsäganden s uppgifter klarlagt att de fyra tilltalade agerat på sätt åklagaren angett i andra till och med sjätte stycket i gärningsbeskrivningen.

Ansvar för människorov förutsätter att gärningsmannen bemäktigar sig och bortför någon med ett visst uppsåt, antingen med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller tvinga honom eller henne till tjänst eller med uppsåt att utöva utpressning. Åklagaren har gjort gällande att de gärningar som F.A., V.A. och E.K. gjort sig skyldiga till ska rubriceras som människorov - och såvitt avser K.E. medhjälp till människorov - under åberopande av att de bemäktigat sig målsäganden och fört bort honom i avsikt att skada honom och sedan tvinga honom att utföra en tjänst som bestod av att för deras räkning stjäla datorer m.m. i NetOnNets butik.

Av förarbetena till bestämmelsen om människorov anges som exempel på bortförande med uppsåt att tvinga till tjänst om någon flytt ockuperat land och infångats för att återföras och sättas i arbetsläger (se NJA II 1962 s. 122 ff.). I doktrin har som exempel även angetts att fånga någon i avsikt att sälja honom som slav och kvalificerade former av så kallad shanghajning (se Jareborg, Brotten, första häftet, andra upplagan, 1984, s. 272). Mot bakgrund härav och då människorov upptar de allra allvarligaste fallen av frihetsberövande är det hovrättens uppfattning att de tilltalades agerande inte kan bedömas som människorov på grund av uppsåt att tvinga till tjänst. Åklagarens påstående om de tilltalades avsikt att skada målsäganden kan inte heller anses uppfylla de i bestämmelsen angivna förutsättningarna för uppsåt att skada till liv eller hälsa. Åklagaren har härvid inte heller påstått att målsäganden orsakats några allvarliga skador. Händelseförloppet kan i och för sig leda tanken till att frihetsberövandet skett med uppsåt att utöva utpressning. Detta har emellertid inte påståtts av åklagaren och i gärningsbeskrivningen saknas de för utpressningsansvar nödvändiga rekvisiten om skada och vinning. Det är således enligt hovrättens mening inte visat att de tilltalade haft ett sådant uppsåt med bortförandet som avses i bestämmelsen. Gärningen ska därför inte bedömas som människorov. Det är däremot hovrättens uppfattning att åklagarens gärningspåstående innefattar möjlighet att döma för olaga frihetsberövande och olaga tvång.

Vid bedömningen av om de tilltalades agerande är att bedöma som olaga frihetsberövande och olaga tvång gör hovrätten följande överväganden. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det är utrett att F.A. och V.A. var de mest aktiva under hela händelseförloppet. Det var de två som gick fram till målsäganden och med tvång förde honom till och in i bilen och som därefter hade honom under uppsikt under hela färden och fram till och med besöken på GeKås och på NetOnNet. Även E.K. var närvarande under hela detta händelseförlopp. Det var från hennes mobiltelefon de aktuella SMS-meddelandena skickades och hon var under en tid kopplad till målsäganden med buntband för att hindra honom från att fly. K.E. var aktiv i det initiala skedet vid själva bortförandet. Hon var den som körde de tre övriga tilltalade till platsen där målsäganden övermannades. Hon satt sedan kvar i bilen som stod på tomgång under tiden F.A. och V.A. hämtade målsäganden och hon körde samtliga till V.A:s adress, där målsäganden bands fast med E.K. Även om K.E:s inblandning i gärningen hänför sig till en förhållandevis kort tid var hennes medverkan en förutsättning för bortförandet. Med beaktande av vad målsäganden och M.E. har berättat om själva bortförandet anser hovrätten att det är uteslutet att K.E. var omedveten om vad som försiggick. Det är mot bakgrund av det ovan anförda styrkt att F.A., V.A. och E.K. tillsammans och i samråd med våld berövat målsäganden friheten och fört bort honom och därmed gjort sig skyldiga till olaga frihetsberövande. Vidare är det klarlagt att K.E. medverkat i denna gärning på ett sådant att sätt att även hon ska dömas som gärningsman för olaga frihetsberövande. Med hänsyn till att K.E:s medverkan är begränsad till en kortare tidsperiod anser hovrätten att brottet för hennes del är att betrakta som mindre grovt.

När det gäller händelsen på NetOnNet gör hovrätten följande bedömning. F.A. och V.A. har med visst våld och hot om att målsäganden bl.a. skulle bli nedgrävd i skogen om han inte gjorde som de sa tvingat honom att för deras räkning försöka stjäla datorer m.m. Hovrätten anser att F.A. och V.A. härigenom har gjort sig skyldiga till olaga tvång och att det våld som utövats mot målsäganden i inledningsskedet kan ses som ett led i detta tvång. När det gäller E.K. ger utredningen inte stöd för att hon har hotat eller tvingat målsäganden att för hennes räkning stjäla datorer och surfplattor eller att hon på annat sätt varit aktiv i denna gärning. Hennes medverkan är därför begränsad till det olaga frihetsberövandet.

DOMSLUT

Hovrätten dömde F.A. och V.A. för olaga frihetsberövande och olaga tvång till fängelse 1 år 6 månader, E.N. för olaga frihetsberövande till fängelse 1 år och K.E. för olaga frihetsberövande, mindre grovt brott, till fängelse 6 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 8 oktober 2014.

Mål nr: B 4058-14.

Lagrum: 4 kap. 2 § första stycket och 4 § första stycketbrottsbalken.

Litteratur: NJA II 1962 s. 122 ff; Jareborg, Brotten, första häftet, andra upplagan, 1984, s. 122 ff.