lagen.nu

RH 2014:62

Synnerligen grov misshandel - summariska referat.

Åtalet (försök till mord alternativt synnerligen grov misshandel)

N har den 5 maj 2013 på Halleberg inom Vänersborgs kommun försökt beröva E livet. Brottet har inte kommit till fullbordan men fara härför har förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. - N har därvid utsatt E för omfattande och kraftigt trubbigt våld mot huvudet. E har av våldet tillfogats följande skador. - en överkäksfraktur på vänster sida där kindbenet sitter löst, en överkäksfraktur på höger sida, en okbensfraktur på vänster sida, frakturer i vänster ögonhåla, krossfrakturer av näsan, en underkäksfraktur med brottlinje på vänster sida framtill, en fraktur av underkäksbenshalsen på höger sida, söndertrasat vänster öga, en kraftig svullnad i hela ansiktet, blånader och svullnad kring båda ögonen, intryckning av näsan och blödning från näsan, öppna sår i munhålan, flera sår i huvudet och ansiktet som blöder ymnigt, ett sår i vänster ögonvrå och över vänster ögonbryn, en blånad på halsen vid höger sida av struphuvudet, en hjärnblödning i bakhuvudet och läckage av hjärn-ryggmärgsvätska. - Skadorna har för E varit livshotande då det funnits beaktansvärd risk för dödlig utgång och kommer att ge upphov till omfattande bestående fysiska men. - N:s våldsutövning mot E har orsakat synnerligt lidande och N har visat synnerlig hänsynslöshet.

Tingsrätten

Efter att på detta sätt ha konstaterat att N har varit på gärningsplatsen anser tingsrätten att det genom målsägandens egna uppgifter är visat att det även varit han som har attackerat henne och genom trubbigt våld förorsakat hennes skador.

Vid bedömningen av om N haft uppsåt att E döda målsäganden har tingsrätten gjort följande överväganden. Det är inte närmare utrett på vilket sätt och under hur lång tid N har misshandlat E eller hur misshandeln avslutades. Vidare har det inte framkommit att N använt något livsfarligt vapen eller att han på annat sätt manifesterat att han velat döda E. Enligt tingsrätten är de uppgifter som framkommit om att N i efterhand uttalat sig om att han skulle ha dödat ”kvinnan” eller ”that woman” inte tillräckliga för att visa att han har haft ett direkt eller indirekt uppsåt att döda E. Tingsrätten anser inte heller att det, enbart utifrån de allvarliga skador som E tillfogats, går att sluta sig till att N skulle haft ett s.k. likgiltighetsuppsåt att döda E. N ska därför, i enlighet med åklagarens alternativyrkande, dömas för synnerligen grov misshandel. Enligt tingsrätten har det varit fråga om synnerligen grov misshandel då den har orsakat E synnerligt lidande och då flera av hennes skador är allvarliga och bestående. [---] Det samlade straffvärdet för de brott (även stöld och hot mot tjänsteman) som N ska dömas för uppgår enligt tingsrätten till 5 års fängelse

Hovrätten

Lika med tingsrätten kommer hovrätten fram till att N begått den i åtalet beskrivna gärningen mot E och att hon då drabbades av de skador som anges i åtalet. Skadorna var livhotande och kommer att ge upphov till omfattande bestående fysiska men. Det förelåg en beaktansvärd risk för att E skulle avlida. Det sagda innebär att de objektiva påståendena i åtalet är bevisade. Det finns därmed objektiva förutsättningar för att döma till ansvar för antingen försök till mord eller misshandel, som på de av tingsrätten angivna skälen är att beteckna som synnerligen grov.

Frågan är närmast i vad mån det objektiva händelseförloppet har subjektiv täckning, alltså i vilken utsträckning som N kan anses ha handlat med uppsåt. Beviskravet när det gäller uppsåt är detsamma som för den objektiva sidan av ett åtal; för en fällande dom krävs som huvudregel att det är ställt utom rimligt tvivel att uppsåtet täcker de objektiva omständigheter som åtalet grundar sig på. När det som här gäller försöksbrott krävs dessutom bevisning om det subjektiva överskott som ligger däri att gärningsmannen ska ha haft uppsåt - genom avsikt, insikt eller likgiltighet - till den effekt som aldrig inträffade, nämligen i detta fall att E dödades. Just den delen av bevisningen, att styrka uppsåt till en effekt som aldrig inträffade, är ofta särskilt krävande för en åklagare.

Lika med tingsrätten bedömer hovrätten att N befann sig i medvetet tillstånd och att han agerade med vett och vilja, trots att han vid tillfället led av en allvarlig psykisk störning som bidrog till att han hade en nedsatt förmåga att kontrollera sina handlingar. Inte desto mindre måste han ha insett att han åsamkade E mycket omfattande skador, vilka skulle ge upphov till bestående men. Hovrätten finner så långt att N:s uppsåt täcker ansvar för synnerligen grov misshandel.

Nästa fråga som hovrätten har att besvara är om N också, som åklagaren påstått men tingsrätten inte funnit bevisat, hade uppsåt till mordförsök. Ett starkt argument emot att han hade avsikts- eller insiktsuppsåt att döda är att misshandeln inte innefattade någon åtgärd som direkt var inriktad på att döda, som till exempel strypgrepp. Inte heller använde sig N av den mattkniv som polismannen A fann hos honom vid visitationen eller av något annat redskap. Hovrätten anser därmed att det saknas tillräcklig bevisning om att N hade uppsåt genom avsikt eller insikt att försöka döda E.

Det ligger då avsevärt närmare till hands att föreställa sig att N skulle ha insett att risken för en dödlig utgång var stor och att han var likgiltig till förverkligandet av en sådan effekt. För att han ska anses ha handlat med så kallat likgiltighetsuppsåt talar främst att han med fullständig hänsynslöshet orsakade E livshotande skador. För samma bedömning talar även S:s uppgifter om att N efteråt sade ”I killed that woman”.

Av betydelse är emellertid att det rättspsykiatriska utlåtandet visar att han hade reducerad insikt om gärningens innebörd och en reducerad handlingskontroll. Detta skapar ett frågetecken kring vad han faktiskt insåg om konsekvenserna av sitt handlade. Det kan därmed inte anses vara fullt ut bevisat att han insåg att det fanns en beaktansvärd risk för att E skulle dö av misshandeln. Hovrättens slutsats är att det således inte är bevisat att han hade likgiltighetsuppsåt till mordförsök.

Hovrätten anser därmed att det saknas förutsättningar att döma för försök till mord. N ska i stället, som tingsrätten funnit, dömas för synnerligen grov misshandel.

Det är den synnerligen grova misshandeln som är avgörande för påföljden; de övriga brotten är härvidlag betydelselösa.

Genom det rättspsykiatriska utlåtandet är klarlagt att N begick gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning - ett akut psykotiskt tillstånd med vanföreställningar, osammanhängande tankegångar och desorganiserat beteende. Innan detta beaktas bedömer hovrätten att straffvärdet, med hänsyn till de mycket allvarliga och omfattande skadorna av misshandeln, skulle ha motsvarat fängelse sju år.

Om en tilltalad till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt beteende efter en sådan insikt utgör det en förmildrande omständighet som ska beaktas vid bedömningen av gärningens straffvärde. Detta framgår av 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken. N led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. Enligt hovrätten mening ledde den till att han hade en nedsatt förmåga att inse gärningarnas innebörd och att anpassa sitt handlande till en sådan insikt. Detta gör att straffvärdet avsevärt ska reduceras. Hovrätten kommer fram till att det ska bestämmas till motsvarande fängelse fem år.

Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska rätten beakta om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om han själv vållat sitt tillstånd genom rus och, slutligen, omständigheterna i övrigt. Allt detta framgår av 30 kap. 6 § brottsbalken.

Eftersom N inte längre lider av en allvarlig psykisk störning saknas förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

Frågan är om det finns sådana synnerliga skäl som krävs för att i stället döma honom till fängelse. Vid denna bedömning ska först sägas att det inte framkommit att han har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård. Det är inte heller utrett att han vållade sitt psykiska tillstånd vid gärningarna genom drogintag; den mängd THC som konstaterats i hans blod är för obetydlig för en sådan slutsats. Av avgörande betydelse är att brottsligheten har ett så högt straffvärde att det överstiger det riktvärde på fyra års fängelse som i lagmotiven sägs utgöra synnerliga skäl för att döma till fängelse. N har vidare inte saknat förmåga att inse misshandelns innebörd och att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Hovrätten finner därför att det enligt 30 kap. 6 § brottsbalken finns synnerliga skäl att döma till fängelse. Fängelsestraffets längd ska bestämmas enligt straffvärdet, dvs. till fem år.

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2014-01-24
Målnummer
B5047-13
Lagrum
3 kap. 6 § andra stycket brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation