RH 2014:63

Åtalet (del av)

S har under tidsperioden 22 oktober till och med den 1 december 2012 i bostaden på Trädgårdsgatan 22 i Sundbyberg alternativt på andra platser, vid olika tillfällen, genom direkt verkande trubbigt våld mot kroppen; kraftiga upprepade överböjningar av lederna på vänster arm exempelvis genom kraftig skakning av kroppen; kraftig överböjning och/eller vridning av, alternativt slag mot hårt underlag med, vänster ben samt kraftig komprimering av bröstkorgen exempelvis genom hårt tryck med fingrar eller hårda slag, uppsåtligen tillfogat sin son E, född 2012 smärta, blåmärken på magen, ryggen ner över skinkorna och benen, samt 17 revbensfrakturer och fraktur på vänster skenben, vänster lårben samt vänster överarm.

Misshandeln som S utsatt E för är synnerligen grov dels eftersom han genom tillfogandet av skadorna visat synnerlig hänsynslöshet och råhet, då allvarligt våld riktats mot ett litet barn utan möjlighet att skydda och värja sig samt då våldet riktats mot barnet från dess vårdnadshavare i barnets hemmiljö och dels eftersom barnet orsakats synnerligt lidande.

Lagrum: 3 kap. 6 § andra stycket. brottsbalken

Tingsrätten

[---] Mot denna bakgrund och då det i övrigt saknas tillräckligt robust bevisning i denna del av åtalet finner tingsrätten att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att S gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Åtalet ska därför ogillas.

Hovrätten

Sammanfattningsvis vill hovrätten framhålla följande. I de fall det saknas positiv bevisning uppställs i rättspraxis stränga krav på sådan utredning som syftar till att utesluta alternativa förklaringar till den av åklagaren angivna. Även när dessa stränga krav beaktas finner hovrätten, vid en sammantagen bedömning, det vara ställt utom rimligt tvivel att det, som åklagaren påstår, är S som har åsamkat E skadorna i form av en fraktur på vänster överarm, frakturer på vänster ben samt de 17 revbensfrakturerna. S ska därför dömas för att uppsåtligen ha förorsakat E dessa skador. Eftersom det är visat att E:s skador uppkommit vid minst två olika tidpunkter ska S dömas för två gärningar i enlighet med åtalet. Tingsrättens dom ska således ändras i enlighet med detta.

Åklagaren har rubricerat gärningen som grov misshandel, synnerligen grovt brott. Detta dels eftersom S genom tillfogandet av skadorna visat synnerlig hänsynslöshet och råhet, då allvarligt våld riktats mot ett litet barn utan möjlighet att skydda och värja sig samt då våldet riktats mot barnet från dess vårdnadshavare i barnets hemmiljö och dels eftersom barnet orsakats synnerligt lidande.

Hovrätten gör följande bedömning. Rubriceringen synnerligen grov misshandel är reserverad för de allra mest allvarliga fallen av misshandel. E har med all sannolikhet orsakats stort lidande och våldet har utövats mot ett litet barn utan möjlighet att skydda sig. E har emellertid, enligt vad som framgår av utredningen, inte fått några bestående men. Vid en sammanvägd bedömning finner hovrätten att gärningarna bör rubriceras, inte som synnerligen grov misshandel, utan som grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

S döms nu för två fall av grov misshandel, två fall av misshandel samt ett fall av olaga hot.

Vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas som en försvårande omständighet att våldet riktats mot ett litet och skyddslöst barn av en närstående person i hemmiljö (jfr 29 kap. 2 § 3 brottsbalken). Hovrätten bedömer att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse två år och sex månader. Med hänsyn till straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i enlighet med straffvärdet.