RH 2015:11

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Nils-Erik Elfstadius) anförde i beslut den 13 januari 2015 bl.a. följande.

SKÄL

Det följer av 13 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken att föräldrar till omyndig som fyllt 16 år endast med samtycke från överförmyndaren får låta den omyndige driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet. Överförmyndaren får lämna ett sådant samtycke endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

Som överförmyndaren har anfört är den enskilde näringsidkaren personligen ansvarig för de fordringar som en enskild firma ådrar sig. Det finns således anledning att iaktta restriktivitet med att lämna samtycke till att en omyndig bedriver näringsverksamhet i sådan form. Bedömningen måste dock göras utifrån de omständigheter som råder i det enskilda fallet.

Det har i målet inte gjorts gällande att J.G:s ekonomiska och personliga förhållanden är annat än goda. Vidare har T.G. och Å.G. uppgett att J.G. inte avser att ta någon ekonomisk risk i rörelsen. Det främsta syftet är i stället att underlätta hans arbetsgivares löneadministration. Mot bakgrund av vad som framkommit om J.G:s personliga och ekonomiska förhållanden samt med beaktande av rörelsens art finner tingsrätten att det är lämpligt att T.G. och Å.G. lämnas samtycke att låta J.G. bedriva enskild näringsverksamhet.

AVGÖRANDE

Tingsrätten beslutar, med ändring av Överförmyndarnämnden i Uppsala läns beslut den 6 oktober 2014, att lämna samtycke till T.G. och Å.G. att låta J.G. driva den beskrivna rörelsen som enskild näringsidkare.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Katarina Påhlsson och hovrättsrådet Hans Cappelen-Smith, referent) anförde i beslut den 26 mars 2015 följande.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

SKÄL

Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om J.G. ska ges samtycke till att driva ekonomisk rörelse enligt 13 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken. Av bestämmelsen framgår att föräldrar endast med överförmyndarens samtycke får låta en omyndig, som har fyllt 16 år, driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet. För att ett sådant samtycke ska få lämnas måste den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden vara sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

Regleringen i 13 kap. 13 § föräldrabalken går tillbaka på 8 kap. 12 § i 1924 års lag om förmynderskap. Enligt andra stycket i denna paragraf fick förmyndaren inte utan överförmyndarens samtycke låta den omyndige idka handel eller annan näring som enligt vad därom var stadgat inte fick drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Överförmyndaren fick, enligt vad som vidare föreskrevs i lagrummet, inte lämna sitt samtycke såvida inte den omyndige ägde nödvändiga medel för rörelsens bedrivande. I förarbetena till paragrafen framhölls bl.a. att vid prövning av frågan om samtycke skulle ges, noga skulle övervägas om det utifrån den omyndiges omdömesförmåga, mognad, förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt kunde anses lämpligt att denne ägnade sig åt den aktuella näringens bedrivande. Vidare var det av stor betydelse om det var fråga om fortsättande av en rörelse eller att påbörja en sådan. I det sistnämnda fallet kunde det ofta anstå till dess att den omyndige blivit myndig. Med hänsyn till den ekonomiska risk som drivande av näring av ifrågavarande slag kunde medföra syntes emellertid väsentlig betydelse böra tilläggas den omyndiges förmögenhetsförhållanden. Det borde inte tillåtas att den omyndige drev rörelsen på i huvudsak lånade medel. Överförmyndarens samtycke borde därför inte ges, om den omyndige inte hade nödvändiga medel för rörelsens bedrivande (NJA II 1924 s. 425 f.). Lagen om förmynderskap inarbetades sedermera i föräldrabalken.

I samband med 1994 års ändringar i föräldrabalken knöts frågan om överförmyndarens samtycke krävdes inte längre till om det rörde sig om en rörelse som var tillstånds- eller anmälningspliktig utan till om det var en rörelse som medförde bokföringsskyldighet. Vidare ersattes bestämmelsen om att den omyndige skulle äga nödvändiga medel till rörelsens bedrivande med en föreskrift att samtycke endast fick lämnas om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden var sådana att det med beaktande av rörelsens art var lämpligt att samtycke gavs. I förarbetena till den nya lagstiftningen uttalades att samtycke i första hand torde komma ifråga beträffande rörelser som enligt då gällande lagstiftning om bokföring inte omfattades av fullständig bokföringsskyldighet, s.k. bokslutsföretag. Det rörde sig då om rörelser drivna av en enskild näringsidkare i vars verksamhet den årliga bruttoomsättningssumman normalt understeg ett gränsbelopp om 20 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Överförmyndaren hade vid sin prövning att särskilt beakta att det var den omyndiges egna ekonomiska och andra intressen som var avgörande (prop. 1993/94:251 s. 242 f.). I sammanhanget underströks att det var svårt att se några bärande skäl för att omyndiga skulle bedriva bokföringspliktig rörelse i någon större utsträckning. Även om en rörelse hade begränsad omsättning, kunde den innebära ett relativt sett stort risktagande för den unge (a. prop. s. 115 f.). Härutöver kan nämnas att det i doktrinen antagits att motiven till 1924 års förmynderskapslag fortfarande kan ge viss ledning vid prövningen av om samtycke ska ges (Ryrstedt, Föräldrabalk, 1949:381, 13 kap. 13 §, Lexino 2015-01-01).

Lagstiftarens utgångspunkt är således att överförmyndaren ska vara restriktiv med att bevilja samtycke för omyndig att driva rörelse. Med denna utgångspunkt gör hovrätten följande bedömning.

Den rörelse som J.G. vill driva utgör en enskild näringsverksamhet i vilken han avser att på deltid utföra sysslor inom lantbrukssektorn, såsom traktorkörning och djurskötsel. Rörelsens beräknade omsättning uppgår enligt ansökan till 60 000 kr. Överförmyndar-nämnden har tidigare gett samtycke till att T.G. och Å.G. låter J.G. driva rörelsen i form av ett kommanditbolag.

Beträffande i vilken form den nu sökta rörelsen kan bedrivas har överförmyndarnämnden uppgivit att det bland landets överförmyndare har utvecklats en restriktiv praxis avseende tillämpningen av 13 kap. 13 § föräldrabalken. Denna praxis innebär att ansökningar om samtycke till att låta en omyndig driva rörelse i former där denne får ett obegränsat och personligt ansvar för rörelsens fordringar och andra förpliktelser regelmässigt avslås.

En sådan begränsad tillämpning av 13 kap. 13 § föräldrabalken saknar stöd i såväl lagtextens ordalydelse som dess förarbeten. Prövningen måste i stället göras med utgångspunkt i en samlad bedömning av vilka ekonomiska risker rörelsen innebär för den omyndige.

Av utredningen i målet har framkommit att J.G:s personliga och ekonomiska förhållanden är goda. Den verksamhet som T.G. och Å.G. vill låta honom driva har en beräknad omsättning om 60 000 kr, vilket vida understiger det riktmärke om 20 basbelopp som angetts i förarbetena och som alltjämt torde kunna tjäna som riktmärke trots att begreppet bokslutsföretag inte längre finns. Utifrån J.G:s ekonomiska förhållanden och den sökta rörelsens art och omfattning är omständigheterna inte sådana att det krävs lånade medel för att driva verksamheten. Dessutom har J.G. sedan en tid tillbaka ägnat sig åt den aktuella verksamheten, om än inte i form av egen ekonomisk rörelse. Mot bakgrund av J.G:s goda ekonomiska och personliga förhållanden - och med beaktande av att ansökan avser en fortsättning av en verksamhet som ska bedrivas i begränsad omfattning - är det lämpligt att samtycke ges till T.G. och Å.G. att låta J.G. driva den i ansökan beskrivna rörelsen som enskild näringsidkare. Överklagandet ska därför avslås.

Hovrättens beslut meddelat: den 26 mars 2015.

Mål nr: ÖÄ 960-15.

Lagrum: 13 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken.

Litteratur: NJA II 1924 s. 425 f.; Prop. 1993/94:251 s. 115 f. och 242 f.