Prop. 1993/94:251

Förmynderskapslagstiftningen

Regeringens proposition 1993/94 : 251

Förmynderskapslagstiftningen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 juni 1994

Carl Bildt

Reidunn Laurén (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Syftet med förslagen i propositionen är att reglerna om förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning av egendom och tillsynen över sådan förvaltning skall modemiseras och anpassas till dagens situation. Området avregleras där det är möjligt utan att berättigade skyddsintres- sen sätts åt sidan. Vidare bygger förslagen på principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver dom- stolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur bör handläggas av förvaltningsmyndigheter och inte av domstolar.

Med tillämpning av dessa principer föreslås i propositionen följande. De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning skall inskränkas väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. Som huvudregel skall gälla att överförmyndarens kontroll av föräldraförvaltningar skall vara inriktad på de fall där värdet på barnets tillgångar Överstiger åtta gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Även fortsättningsvis skall dock alltid överförmynda— rens samtycke krävas vid rättshandlingar som rör fast egendom samt om barnet skall sättas i skuld eller driva rörelse.

För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall i huvudsak nuvarande regler gälla.

Regler om att vissa placeringar skall få göras utan överförmyndarens samtycke skall finnas kvar för de förvaltningar som skall stå under överförmyndarens kontroll. Reglerna anpassas till de krav som Sveriges deltagande i EES ställer. Underårigas bankräkningar skall som huvud- regel inte längre vara spärrade mot uttag som görs av föräldrar. Den generella skyldigheten att deponera värdehandlingar i öppet förvar hos

1 Riksdagen 1993/94. [Jam/. Nr 251

&

ww E%?

Prop. 1993/94z251

bank föreslås upphöra. Försäkringsbelopp samt utbetalningar från Prop. 1993/94125 l dödsbon på grund av bodelning, arv eller testamente som tillfaller en underårig skall sättas in på spärrat konto, om de är större än två basbe- lopp.

När det av särskild anledning behövs skall överför'rnyndaren få bestäma bl.a. att reglerna om kontrollerad förvaltning helt eller delvis skall tillämpas på en fri förvaltning, att penningmedel skall sättas in på spärrat bankkonto eller att värdehandlingar skall deponeras.

Vid sidan av att egendom kan överlämnas till särskild förvaltning öppnas en ny möjlighet att ställa förvaltningen av viss egendom under kontroll. Särskild överförmyndarkontroll skall nämligen gälla för egendom som har tillfallit en underårig genom gåva, arv, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring, om det har föreskrivits i ett gåvovillkor, ett testamentsförordnande eller ett förmånstagarförord- nande.

Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skall inte längre skrivas in vid domstol. Tingsrättema skall dock ha kvar ärenden som rör förordnande och entledigande av förmyndare. Domstolarna skall vidare behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap och godmanskap enligt 11 kap. 45 för- äldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare och sådan god man skall flyttas från domstolarna till överförmyndama. Behörigheten att fatta beslut om förordnande av god man enligt 11 kap. 1—3 åå föräldrabalken flyttas som huvudregel från tingsrätterna till överförmyndama. I stället för rätten skall överförrnyndaren ha behörig- het att för omyndigs räkning besluta om hävande i förtid av avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo samt att förelägga ställföreträdama vite. Överförmyndarens beslut skall kunna överklagas till tingsrätt.

Tillsynen över överfönnyndama skall flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna.

Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen föreslås renodlade. Om inte någon av ett barns föräldrar kan vara vårdnadshavare skall vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar mot det.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1.

PPP

95”

10. 11. 12.

13. 14. 15.

16. 17.

18.

lag om ändring i föräldrabalken, lag om ändring i ärvdabalken, lag om ändring i rättegångsbalken, lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset, lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar, lag om ändring 'i lagen (1946:807) om handläggning av d 0 m - stolsärenden, lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott, lag om ändring i sekretesslagen (1980le0), lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande, lag om ändring i bankrörelselagen (l987:617), lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verk— ställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om över- flyttning av barn, lag om ändring i aktiekontolagen (1989z827), lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg u'n folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn, lag om ändring i lagen (1993:1323) om ändring i kyrkolagen (1992:300).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtextl

2.1

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken2 dels att 10 kap. 12 å, 11 kap. 27 å, 12 och 17 kap., 19 kap. 17 å samt 20 kap. 5 å skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 kap. 28 å och 19 kap. 18å skall betecknas 11 kap. 27 å respektive 19 kap. 17 å,

deLr att den nya 19 kap. 17 å skall ha följande lydelse, deLs att 1 kap. 4å, 2kap.3,7och9 åå, 3kap. S å, 4kap. Saoch 10 åå, 6 kap. 2, 3, 7—10, 17 och 21 åå, 7 kap. 2 å, 9 kap. 1, 4 och s åå. 10 kap. 34, 9, 11, 13 och 18 55, 11 kap. 14, 7, 8, 13—26 åå, 13—16 kap., 19 kap. 5, 9, 10 och 14 åå, 20 kap. 2 a—4, 6 och 8 åå, 21 kap. 8 å samt rubrikerna till 13—16 kap. skall ha följande lydelse,

deLs' att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 12 kap., samt fyra nya paragrafer, 6 kap. 10 a—c åå och 11 kap. 3 a å, av följande lydelse.

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lkap. 45

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av social— nämnden och av modern eller särskilt förordnad jönnyndare för barnet. Har barnet uppnått myndig ålder, skall bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Social- nämnden får lämna sitt godkän— nande endast om det kan antages att mannen är fader till barnet.

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av

två personer. Bekräftelsen skall .

skriftligen godkännas av social- nämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Är barnet myndigt eller står det enligt 6 kap. 2 å inte under någons vårdnad, skall bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är fader till barnet.

Bekräftelse kan ske även före barnets födelse.

' Till stor del innehåller inte lagtextförslaget någon vänsterspalt med nuvarande lydelse. Detta hänger samman med att kapitlen 12-16 är nyskrivna. De bygger till stora delar på bestämmelserna i nuvarande lydelse av 13-17 kap. De enskilda paragraferna är dock så pass omarbetade att det inte har varit praktiskt möjligt att utforma en vänsterspalt på ett ändamålsenligt sätt. Den som vill finna var de nya reglernas materiella innehåll har sin motsvarighet i föräldrabalkens tidigare lydelse hänvisas till tabellerna i bilagorna 11 och 12. : Balken omtryckt l990:1526.

Visas senare att den som har lämnat bekräftelse ej är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot

honom.

Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

2kap. 36

Ändras förhållande som anges i 2 å sedan socialnämnden inlett sin utredning, är nämnden ändock skyldig att slutföra sin uppgift.

Ändras förhållande som anges i 2 å sedan socialnämnden inlett sin utredning, är nämnden ändå skyldig att slutföra sin uppgift.

Socialnämnden kan flytta över ärendet till socialnämnden i annan kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra socialnämnden genast underrättas.

Tizian mot socialnämnds beslut enligt andra stycket föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

7

Socialnämnden får lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet, om det

Socialnämndens beslut enligt andra stycket jär överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. PrövningstilLstånd krävs vid överklagande till kam- marrätten.

&

Socialnämnden får lägga ned en påbörjad utredning om faderska- pet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning

av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av

domstol,

3. föreligger samtycke av mo- dem eller särskilt förordnad jör- myndare enligt 4 kap. 5 å till adoption av barnet, eller '

4. av särskilda skäl finns an- ledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller ut- sätta modem för påfrestningar som innebära fara för hennes psykiska hälsa.

lälan mot socialnämnds beslut att lägga ned påbörjad faderskaps- utredning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut jöres talan hos kammarrät- ten genom besvär.

3. har lämnats samtycke av mo- dem eller en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt 4 kap. 5 a å till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns an- ledning att anta att fortsatt utred- ning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta mo- dem för påfrestningar som in- nebär fara för hennes psykiska hälsa.

Socialnämndens beslut att lägga ned en påbörjad faderskapsutred- ning får överklagas hos länsstyrel- sen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstillstånd

krävs vid överklagande till kam- marrätten.

9 & Skall en viss man enligt 1 kap. 1 & anses som far till ett barn som står under någons vårdnad och har barnet hemvist i Sverige, skall soci- alnämnden, om vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna eller

mannen begär det och detär lämpligt, utreda om någon annan man kan vara far till barnet.

I fråga om utredningen tillämpas 2—6 och 8 åå. Utredningen får läggas ned, om det föreligger skäl som anges i 75 första stycket] eller 4 eller om det annars är lämpligt.

lillan mot en socialnämnds beslut att inte påbörja utredning enligt denna paragraf eller att lägga ned en påbörjad utredning förs hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut förs talan hos kammarrätten ge- nom besvär.

I fråga om utredningen tillämpas 2—6 och 8 55. Utredningen får läggas ned, om det änns skäl som anges i 7 & första stycket 1 eller 4 eller om det annars är lämpligt.

Socialnämndens beslut att inte påbörja en utredning enligt denna paragraf eller att lägga ned en påbörjad utredning får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut för överklagas hos allmän förvalmingsdomtol. Prövningstill— stånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3kap. Så

Talan om fastställande av fader- skap väckes av barnet.

Ifall som avses i 2 kap. 15 föres barnets talan av socialnämn- den. Har modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon ej har uppnått myndig ålder. Talan får vidare alltid föras av särskilt förordnad jönnyndare för barnet.

Talan om fastställande av fader- skap väcks av barnet.

Ifall som avses i 2 kap. lå förs barnets talan av socialnämn- den. Har modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon inte har upp- nått myndig ålder. Talan får vi- dare alltid föras av en särskilt för- ordnad vårdnadshavare för barnet.

4 kap. 5 a ?

Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv- barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller, om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda dessa makar.

3 Senaste lydelse 1991:1546.

Samtycke enligt första stycket behövs ej av den som lider av en allvarlig psykisk störning eller är utan del i vårdnaden eller på okänd ort. Är detta fallet beträf- fande var och en av dem som enligt första stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke inhämtas från barnets förmyndare.

Samtycke enligt första stycket behövs inte av den som lider av en allvarlig psykisk störning, är utan del i vårdnaden eller bejinner sig på okänd ort. Är detta fallet i fråga om var och en av dem som enligt första stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället sam- tycke inhämtas från särskilt för- ordnad vårdnadshavare för barnet.

10 54

I ärende om antagande av adop- tivbarn skall rätten inhämta upp- lysningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt adenon år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbok- förd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdna- den om barnet är folkbokförd.

Fader eller moder, vars sam- tycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adopte- rat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskild för- myndare vars samtycke ej erford- ras, skall även han höras.

I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden samt huruvi- da ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller utlovats. Har barnet inte fyllt ar- ton år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.

Fader eller moder, vars sam- tycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adop- tanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han eller han höras.

6 kap. 2 55

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdna- den åt en eller två särskilt för- ordnade förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att

4 Senaste lydelse 19912487. 5 Senaste lydelse 1993:1432.

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdna- den åt en eller två särskilt för- ordnade vårdnadshavare. Vårdna- den om ett barn består till dess att

barnet fyller arton år eller dessför- barnet fyller arton år eller dessför- innan ingår äktenskap. innan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person- liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt l 5 blir till- godosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande för- sörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9—16 kap.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden änns bestämmelser i 9-15 kap.

35

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade för— myndare.

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensam- ma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 &. Skall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

7 5 Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyl- dig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda för- äldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdna- den åt den andra föräldern ensam. Brister också denne i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare enligt 13 kap. 8 5.

Står barnet under båda för— äldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdna— den åt den andra föräldem ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta Över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade förmyndare enligt 13 kap. 8 &.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äkten- skapsskillnad mellan föräldrarna eller i annat mål som avses i 5 eller 6 &.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äkten- skapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i 5 eller 6 5.

$&

Har ett barn stadigvarande vår- dats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot bar— net eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade förmyn- dare utöva vårdnaden om barnet.

Har ett barn stadigvarande vår- dats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot bar- net eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vård- nadshavare utöva vårdnaden om barnet.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av socialnämnden.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och där en av dem, tillkommer vårdnaden den andre ensam.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och dör denne. skall rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem där, skall den andra föräldern en- sam ha vårdnaden. Om båda för- äldrarna dör, skall rätten på an- mälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshava- re.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra

det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade fönnyndare enligt 13 kap. 8 5.

Är båda föräldrarna döda, ut- övas vårdnaden av barnets för- myndare.

föräldern eller, om det år lämpli- gare, åt en eller två särskilt för- ordnade vårdnadshavare.

10å

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade för- myndare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem motsätter sig gemensam vårdnad.

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem motsätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- den.

10aå

Om vårdnadshavare skall för- ordnas särskilt, utses någon som är lämpad att ge barnet omvård- nad, trygghet och en god fostran. Den som är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare.

Två personer kan utses att ge- mensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äldenskapslik— nande förhållanden.

För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte särskilda skäl talar mot det.

Om vårdnadshavare skall för- ordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna per- son förordnas, om det inte är olämpligt.

10bå

En särskilt förordnad vårdnads-

havare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt för- ordnade vårdnadshavare och någon av dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

1065

En särskilt förordnad vårdnads- havare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdna- den gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Om barnet har två särskilt för— ordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller där, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller där, skall rätten utse en eller två andra personer att vara sär- skilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

175

Frågor om vårdnad eller um- gänge tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hem- vist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskaps- mål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4—8 och 10 åå samt frågor om

Frågor om vårdnad eller um- gänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Såda- na frågor kan tas upp även i sam- band med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 55 samt 10 b & andra

umgänge som avses i 15 & hand- läggs i den ordning som är före- skriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, kan de dock an- hängiggöra saken genom ansökan.

stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 & handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vård- nad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm-

ning.

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudför- handling, om parterna är överens i saken.

215

I mål om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det änns särskilda skäl, på yrkande av part förelägga mot- parten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i sam- band med beslut som avses i 20 5 första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla ome- delbart.

Iälan mot beslut om föreläggan- de enligt första stycket får föras endast i samband med talan mot domen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge kan rätten, i sam- band med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det änns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 & första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedel- bart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas en- dast i samband med överklagande av domen eller beslutet om vård- nad eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på an- sökan av den part som har begärt föreläggandet.

7kap. Zå

Förälder skall fullgöra sin un- derhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern

En förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet,

om föräldern

1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsam- mans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal.

Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbi- drag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Också särskilt förordnad förmyn- dare har rätt att företräda barnet. Avtal om underhållsbidrag kan slutas även före barnets födelse.

Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbi- drag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Också förmyndare har rätt att företräda barnet. Avtal om under- hållsbidrag kan slutas även före barnets födelse.

9kap. 1 5

Den som är under aderton år (underårig) är omyndig och äger icke själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vid- are mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller testamente.

Den som är under arton år (underårig) är omyndig och får inte själv råda över sin egendom eller äta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva, testamente eller fönnånstagarför— ordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931 ) arn individuellt pen- sionssparande.

45

Har genom gåva eller testamen- te egendom tillfallit underårig under villkor att han må själv råda däröver, skall vad i 3 5 andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, dock att överfömryn- darens samtycke erfordras blott i det fall att den underårige fyllt sexton år. I sådant fall skall över- förmyndaren, innan samtycke gives, bereda jämväl fångesman- nen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt.

Om en underårig har fått egen- dom genom gåva, testamente eller fönnånstagarjörordnande vid för- säkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om in- dividuellt pensionssparande under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, skall 35 andra stycket tillämpas också betråfande sådan egendom. Överfönnyndarens samtycke krävs dock bara om den underårige har fyllt sexton år. Innan samtycke lämnas skall överförmyndamn ge fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller större tidsförlust.

55

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 & sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla

En underårig som driver rörelse med samtycke enligt '13 kap. 13 & eller 14 kap. 14 å andra stycket. får ingå sådana rättshandlingar

inom området för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som avses i 15 kap. 15 å.

som faller inom området för rörel- sen. Vad som nu har sagts gäller dock inte i fråga om rättshand— lingar som avses i 13 kap. 10 &.

10 kap. 3 &

Ingår underårigt barn äkten- skap, skall den som vid äktenska- pets ingående var förmyndare för barnet alltjämt vara barnets för- myndare.

Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare är också förmyndare för den under- årige.

Om särskilda skäl talar för det, skall dock någon annan än den särskilt förordnade vårdnadshava- ren förordnas till förmyndare. I ett sådant fall tillämpas 6 och 7 55.

löd som sägs i denna balk om särskilt förordnade fömtyndare skall gälla även den som är för- myndare enligt första stycket.

45

Har en underårig inte någon förmyndare, skall rönen förordna sådan.

Ingår ett underårigt barn äkten- skap, skall den som vid äkten- skapets ingående var förmyndare för barnet alltjämt vara barnets förmyndare.

55

Har förmyndare förordnats enligt 4 & på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

Har en underårig inte någon fönnyndare, skall rätten förordna

en sådan.

Har förmyndare förordnats enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är under— årig, gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

6 år Till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig

man eller kvinna.

För underåriga syskon bör ge- mensam förmyndare förordnas, om inte särskilda skäl talar emot det.

För underåriga syskon skall samma person utses till förmynda- re, om inte särskilda skäl talar mot det.

Prop. l993/941251 FB 10 kap.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för en un- derårig och har föräldrarna eller en av dem gett tillkänna vem de önskar till förmyndare, skall denna person förordnas, om han eller hon inte är olämplig.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för en un- derårig och har föräldrarna eller en av dem gett till känna vem de önskar till förmyndare, skall denna person förordnas om det inte är olämpligt.

95

En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från för- mynderskapet. Detta gäller dock ej, om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talar mot att för- myndaren entledigas.

Har två särskilt förordnade förmyndare utsetts att gemensamt utöva vårdnaden om ett barn och vill någon av fönnyndama att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden om barnet åt en av dem efter vad som är bäst för barnet.

En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från för- mynderskapet. Detta gäller dock inte, om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talar mot att för- myndaren entledigas.

llå

Dör förmyndaren och änns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs- mål anmäla förhållandet till den tingsrätt hos vilken fönnynderska- pet är eller skall vara inskrivet.

Dör förrnyndaren och änns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs- mål anmäla förhållandet till över- förmyndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist.

135

Fråga om förordnande av för- myndare tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är inskrivet eller, om inskrivning av förmyn- derskapet inte har ägt rum, av den tingsrätt där inskrivning skall ske.

Fråga om entledigande av för- myndare tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige har sitt hemvist.

185

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras, förutom av överförmynda- ren och förmyndare, av den un- derårige själv, om denne har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släk— tingar. En förmyndare som inte längre är lämplig att utöva vård- naden får entledigas även på ansökan av socialnämnden. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

I ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör en underårig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Rättens beslut i ärende som avses i första stycket får överkla- gas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan.

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, för- myndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när det finns anledning till det.

I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge en under- årig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

11 kap.

Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av annan orsak inte utöva förmynderskapet eller blir förrnyndaren enligt 10 kap. 17 & skild från utövningen av det, skall rätten förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

15

Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet eller blir förrnyndaren enligt 10 kap. 17 & skild från utövningen av det, skall överförmyndaren för- ordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges an- gelägenheter.

När rätten enligt 10 kap. 175 skiljer en förmyndare från utöv- ningen av förmynderskapet får rätten förordna god man enligt första stycket.

2?

Har en förmyndare eller för- myndarens make och den under— årige del i oskiftat dödsbo, skall rätten förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid

Har en förmyndare eller för- myndarens make eller sambo och den underårige del i ett oskiftat dödsbo, skall överförmyndaren förordna god man att vårda den

Prop. l993/94z251 PB 11 kap.

boutredningen liksom vid bodel- ning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

God man skall även förordnas när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver biträde men enligt 13 kap. 2 5 inte kan företrädas av förmynda- ren, den gode mannen eller förval- taren.

God man skall också i annat fall än som avses i första eller andra stycket förordnas för den som har förmyndare, god man eller förval- tare, om det förekommer en an- gelägenhet i vilken han eller hon har ett intresse som strider mot sådan företrädares eller dennes makes intresse. Rätten skall med— dela sådant förordnande om för- myndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder begär det eller det annars är lämpligt.

underåriges rätt i boet vid bout- redningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

Överförmyndaren skall också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rätts— handling eller vara part i en rätte- gång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 & inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna god man.

Överförmyndaren skall också i andra fall än som avses i första eller andra stycket förordna god man för den som har vårdnadsha- vare, förmyndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse. Överfömtyndaren skall meddela ett sådant förordnande, om det begärs av vårdnadshava- ren, förmyndaren, den gode man— nen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

35

Rätten skall förordna god man,

Överförmyndaren skall förordna god man,

1. om det vid ett dödsfall änns en till namnet känd arvinge som vistas på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott i det,

2. om det vid ett dödsfall inte kan utredas, huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före Allmänna arvs- fonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eller också kännedom änns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, och det på grund av sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller hennes lott i boet förvaltas,

3. om en testamentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som föreskrivs om arvinge,

4. om det i övrigt krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en

bortavarandes egendom förvaltas, 5. om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshand- ling beror av en framtida hän- delse, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först framdeles skall tillträdas med äganderätt, och det krävs att den blivande ägarens rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för den hävande ägarens räkning, eller

5. om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshand- ling beror av en framtida hän- delse, vem egendom skall tillfalla eller egendom först senare skall tillträdas med äganderätt och det krävs att den hävande ägarens rätt bevakas eller egendomen förvaltas för den blivande ägarens räkning, eller

6. om egendom, enligt vad som särskilt föreskrivs, skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

För-ordnande enligt första styck- et sker efter anmälan eller när be- hovet blir känt på annat sätt. Krävs en god man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmälas hos tingsrätten av den som har boet i sin vård.

Överförmyndaren skall förordna god man enligt första stycket efter anmälan eller när behovet blir känt på annat sätt. Krävs en god man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmälas hos överfömtyndaren av den som har boet i sin vård.

Rättshandlingar som en god man har företagit med stöd av ett för— ordnande enligt denna paragraf gäller, även om den egendom som förordnandet avsåg tillfaller någon som den gode mannen inte var för- ordnad att företräda.

3 a 5 I de fall som anges i 18 kap.

1 5 första stycket äktenskapsbalken och 20 kap. 2 & första stycket denna balk skall god man förord- nas av rätten.

45'5

Om någon på grund av sjuk— dom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande för— hållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egen— dom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, för— ordna god man för honom eller henne. Förvrdnande får inte med- delas utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om

6 Senaste lydelse 1991: 1546.

Om någon på grund av sjuk- dom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande för— hållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egen— dom eller sörja för sin person, skall rånen, om det behövs, be— sluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken god—

inte den enskildes tillstånd hindrar manskap skall anordnas, om inte Prop. 1993/941251 att hans eller hennes mening inhämtas.

den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhäm- tas.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet med- delas av överfönnyndaren.

75

Om någon betrafande vilken det föreligger en sådan situation som anges i 4 & är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten förordna förvaltare för honom eller henne. Förvaltare får dock inte förordnas, om det är tillräck- ligt att god man förordnas eller att den enskilde på något annat min- dre ingripande sätt får hjälp.

Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 5 är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anord- nas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.

Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägen- het eller egendom överstigande ett visst värde.

Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma upp-

dragets omfattning.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en för- valtare i något annat fall skall

förordnas på grund av ett beslut

enligt första stycket, skall förord- nandet meddelas av överfönnynda- ren.

"85

Utan hinder av förvaltarförord- nande enligt 7 5 har den som avses med förordnandet rätt att själv

Trots ett förvaltarförordnande enligt 7 5 har den som avses med förordnandet rätt att själv

1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,

2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt

FB 11 kap.

3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats erhåller genom gåva eller testamente under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.

Om särskilda skäl föranleder det, får dock rätten föreskriva att förvaltaruppdraget skall omfatta även förhållande som avses i första stycket.

3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats får genom gåva, testa- mente eller förmånstagarförord- nande vid försäkring eller pen- sionssparande enligt lagen (1993.'931) om individuellt pen- sionssparande under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.

Om det finns särskilda skäl för det, får dock rätten föreskriva att förvaltaruppdraget skall omfatta även förhållanden som avses i första stycket.

135

När omständigheterna påkallar det, kan flera gode män eller förvaltare förordnas för den en- skilde.

Ärfiera gode män eller förvalta- re ansvariga för skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersätt- ningsansvaret skall slutligt för— delas mellan de ansvariga efter den grad av vållande som åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

När omständigheterna motiverar det, kan äera gode män eller förvaltare förordnas för den en- skilde.

145

Godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överfönnyn— daren och tingsrätten.

Om flera gode män eller förval- tare är ansvariga för en skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidarisla' för ersätt- ningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvari- ga efter vars och ens grad av vållande. Om någon saknar till— gångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

155

Ansökan om förordnande av god man eller förvaltare får göras av öved'önnyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar.

Ansökan om förordnande av förvaltare får också göras av god man som avses i 4 5.

Frågor om förordnande av god man eller förvaltare skall rätten också ta upp självmant, när an- ledning förekommer till det.

Ansökan om förordnande av god man enligt 1—4 55 eller för- valtare får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släkting- ar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 5 eller för- valtarskap får göras av dem som nu har nämnts och av överfönnyn- daren.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i. 4 5.

När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godman- skap enligt 4 5 eller förvaltarskap. Överförmyndaren har samma skyl- dighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.

16 57

I ärende om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärende om förordnande av god man enligt 4 5 eller förvaltare skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från make och närmaste släktingar, överfönnyndaren och vårdinrätt- ning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från den eller de kommunala nämnder som firllgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgs- verksamheten. Den som ansök- ningen avser skall höras munt- ligen, om det kan ske utan skada

7 Senaste lydelse 1991:1649.

I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten eller överfönnyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 5 eller för- valtarskap skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överför— myndaren och vårdinrättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgs— verksamheten. Den som ansök-

för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars änns särskilda skäl.

ningen avser skall höras munt- ligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnan- det eller det annars änns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överför- rrryndaren om förordnande av god man enligt 4 5 eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

175

Innan rätten förordnar förvaltare skall den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärende om förord- nande av god man enligt 4 5, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.

Innan rätten anordnar förvaltar- skap skall den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärenden om anord- nande av godmanskap enligt 4 5, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

185

Kan slutligt beslut ej ges ome- delbart i ärende om förordnande av god man eller förvaltare, får rätten, om den enskildes ange- lägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskil- de eller hans egendom, förordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs. Sådant förordnande kan beträf- fande god man som avses i 45 eller förvaltare meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om an- ordnande av godmanskap enligt 45 eller förvaltarskap, får rätten besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om den enskildes angelägenheter krä- ver omedelbar vård eller ett dröjs- mål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom. Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är un- derårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om för-

Innan beslut enligt första stycket meddelas skall den som ansök- ningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada

för honom eller henne. Beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten.

ordnande av god man eller förval- tare, får överfönnyndaren för— ordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om ärendet brådskar av sådan anledning som anges i första stycket.

Innan beslut enligt första eller andra stycket meddelas skall den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.

Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

195

Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall rätten besluta att godmanskapet eller förvaltarskapet skall upphöra. Har god man förordnats enligt 3 5 1—5, skall den gode mannen ent- ledigas så snart den som förord- nandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slut- fört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till rätten.

En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Skall godman- skapet eller förvaltarskapet fortsät- ta, är han dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller för- valtare har utsetts.

Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godman- skapet eller förvaltarskapet upp- höra. Beslut om att godmanskap enligt 4 5 eller förvaltarskap skall upphöra fattas av rätten. I övriga fall fattas beslutet av överfönnyn- daren. Har god man förordnats enligt 3 5 1—5, skall överfönnyn- daren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till överfönnyndaren.

En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Beslut om ent- ledigande fattas av överfönnynda- ren. Skall godmanskapet eller förvaltarskapet fortsätta, är den gode mannen eller förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller förvaltare har utsetts.

205

En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller

En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller

försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund därav är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha detta, skall entledigas från upp— draget.

Uppkommer fråga om att enligt första stycket entlediga en god man eller förvaltare och kan slut— ligt beslut inte ges omedelbart, får rätten, om dröjsmål skulle medfö— ra fara för den som godmanskapet eller förvaltarskapet avser, besluta att den gode mannen eller för- valtaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs.

försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överför- myndaren.

Uppkommer en fråga om att enligt första stycket entlediga en god man eller förvaltare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överfömzyndaren besluta att den gode mannen eller förvaltaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den som godmanskapet eller för- valtarskapet avser.

21 5 Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 15 5 första stycket eller av den gode mannen eller för- valtaren.

Rätten får också självmant ta upp frågor som avses i första stycket.

I ärende enligt denna paragraf skall rätten bereda den enskilde tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Rätten eller överfönnyndaren får också självmant ta upp frågor som avses i första stycket och som de är behöriga att avgöra.

I ett ärende enligt denna para- graf skall rätten eller överfönnyn- daren ge den enskilde tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

225

Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till den tingsrätt där godmanskapet eller förvaltarskapet är eller skall vara inskrivet.

Dör en god man eller förvalta- re, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla för- hållandet till den överfönnyndare som har tillsyn över godmanskapet eller förvaltarskapet.

235

Rätten är skyldig att på ansökan av någon av dem som anges i 15 5 första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren pröva om ett godmanskaps eller förvaltar-

Rätten är skyldig att pröva om omfattningen av ett godmanskap enligt 4 5 eller ett förvaltarskap bör jämkas, om någon av dem som anges i 155 första stycket

Prop. l993/94z251 FB ll kap.

skaps omfattning bör jämkas. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning.

Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren samt överfönnyndaren och den enskilde beredas tillfälle att yttra sig.

Kan slutligt beslut inte ges ome- delbart, får rätten, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskil- de, meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs. I fråga om sådant beslut tillämpas bestämmelserna i 18 5 andra och tredje styckena.

eller den gode mannen eller för- valtaren ansöker om det. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning.

Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren samt överfönnyndaren och den enskilde ges tillfälle att yttra sig.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskil- de. I fråga om ettsådant beslut tillämpas bestämmelserna i 185 tredje och järde styckena.

I Fåga om godmanskap enligt 1—3 55 skall överfönnyndaren pröva om godmanskapets omfatt- ning bör jämkas. Bestämmelserna i första—tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos överfönnyndaren av frågor om sådan jämkning.

245

Innan rätten förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller hon ges tillfälle att yttra sig. Är det fråga om beslut enligt 20 5 andra styck- et, skall den gode mannen eller förvaltaren beredas tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.

Innan rätten eller öven'örmynda— ren förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller hon ges tillfälle att yttra sig. Är det fråga om beslut enligt 20 5 andra stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren ges tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.

255

Frågor om förordnande elle'r entledigande av god man enligt 1 eller 2 5 tas upp av den tingsrätt där fömtynderskapet, godmanska- pet eller förvaltarskapet är eller skall vara inskrivet. Är det fråga om förmynderskap som inte skall vara inskrivet, avgörs frågan om

Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 5 eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hem- vist eller, om han eller han inte har hemvist i Sverige, Stockholms

tingsrätt.

FB 11 kap.

behörig domstol med tillämpning av 12 kap. 1 5 andra stycket.

Uppkomrner vid utredning av ett dödsbo fråga om förordnande av god man enligt 3 5, här ärendet till den tingsrätt varunder boet lyder. Skall god man annars för- ordnas enligt 3 5, tas ärendet upp av tingsrätten i den ort där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har yppat sig.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 1—3 55 tas upp av den tingsrätt där godmanskapet är inskrivet.

Behörig överfönnyndare i frågor om godmanskap enligt 1, 2 och 4 55 samt förvaltarskap är över- förmyndaren för den kommun där den enskilde har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, överfönnyndaren för Stockholms kommun.

265

Ansökan om förordnande av god man enligt 4 5 eller av förvaltare tas upp av tingsrätten i den ort där den som avses med ansök- ningen har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i riket, av Stockholms tingsrätt.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 4 5 eller förvaltar- skap tas upp av den tingsrätt där godmanskapet eller förvaltarskapet är inskrivet.

Uppkomrner vid utredning av ett dödsbo frågan om förordnande av god man enligt 3 5, här ärendet till överfönnyndaren för den kom- mun där den döde hade sitt hem- vist eller, om den döde inte hade hemvist i Sverige, till överfönnyn- daren för Stockholms kommun. Skall god man annars förordnas enligt 3 5, tas ärendet upp av överfönnyndaren för den kommun där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har visat sig.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 3 5 tas upp av den överförmyndare som har förordnat god man.

12 kap. Prop. 1993/94z251 Allmänna bestärnmelver om för—- FB 12 kap. myndares, gode "läns och för-- valtares verksamhet

' F önnyndares skyldigheter

1 &

Fönnyndare skall förvalta omyn- digas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgång- arna. Detta gäller inte i fråga om till- gångar som omyndiga enligt lag själva råder över eller som de har förvärvat genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931 ) om in- dividuellt pensionssparande med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av någon annan än förmyndaren, utan bestämman- derätt för förmyndaren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen (särskild förvalt- ning). Är särskild förvaltning anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redo- visning över förvaltningen till förmyndaren.

Fömtyndaren företräder [ övrigt den omyndige när detta inte enligt lag skall göms av någon annan.

Gode mäns och förvaltares skyl- digheter

2 &

Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras för- ordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, för- valta deras tillgångar och sörja för deras person.

Även om det inte framgår av förordnandet, omfattar den gode mannens eller förvaltarens upp- 31 drag inte sådana tillgångar som

har ställts under särskild förvalt- Prop. 1993/94125 1 ning. Är särskild förvaltning FB 12 kap. anordnad, skall den som utövar

förvaltningen årligen lämna redo-

visning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan

redovisning.

Gemensamma bestämmelser

3 &

Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsjidlt fidl— göm sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gag- nar den enskilde.

4 5

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, ut- bildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för såda- na ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall skötas finns i 13—15 kap.

5 &

Förmyndare, gode män och förvaltare skall fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är dock skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egen- domens omfattning och omständig- heterna i övrigt.

6 &

Förmyndare, gode män och förvaltare skall se till att pengar och värdepapper som tillhör den enskilde förvaras så att de inte sammanblandas med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar.

Om den enskilde äger värde- handlingar eller annars har rättig- heter på grund av sådana hand— lingar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för att behövliga registreringar och anmälningar görs.

7 5

I viktiga frågor skall förmynda- ren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om den omyn- dige har fyllt sexton år, samt den ornyndiges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i för- hållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 5 5.

8 &

Uppstår fi'åga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren, förmyndarens make eller sambo eller någon som förrnyndaren företräder, har för- myndaren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma förmyndare, får förmyndaren dock företräda de omyndiga vid arvshf- te mellan dem, om de inte har inbördes stridande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den enskil- de, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mel- lan den enskilde å ena sidan och den gode mannen eller förvalta- ren, hans eller hennes make eller

sambo eller någon som han eller Prop. l993/94:251 hon företräder å den andra sidan. FB 12 kap. Om en förmyndare, god man eller förvaltare har slutit avtal i strid med första eller andra styck- et, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket i _håga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

Överfönnyndarens tillsyn

9 &

Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under överförmyndarens tillsyn.

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överfönnyndaren de upplysningar om sin verksamhet som öven'ör— myndaren begär.

Avtal utan överfömtyndarens samtycke

10 5

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har ingått avtal för den enskildes räkning utan att inhämta samtycke fi'ån överför- myndaren, trots att samtycke krävs enligt 13—15 kap., får motparten inte frånträda avtalet, om fönnyn— daren, gode mannen eller förvalta- ren begär överfönnyndarens sam- tycke inom en månad fi'ån det att avtalet ingicks och något annat förbehåll inte har gjorts. Om över- fönnyndaren inte lämnar sitt sam- tycke, får motparten fi'ånträda avtalet, om inte något annat har överenskommits.

115. Om ett avtal som avses i 10 5 inte blir gällande, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket i håga om åter— bärings- och ersättningsskyldighet. 34

Flera förmyndare, gode män eller Prop. 1993/94z251 förvaltare FB 12 kap.

12 5

Om en persons egendom skall förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställföreträdama utöva förvalt- ningen gemensamt. Överförmynda- ren kan dock besluta att förvalt- ningen av tillgångarna skall för- delas på visst sätt mellan ställföre- trädama eller att vissa tillgångar skall förvaltas av en av dem en- sam. I samband med att rätten förordnar en ställföreträdare kan även rätten meddela ett sådant beslut.

Om de som utövar förvaltningen gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överfönnyndaren biträder. Om det ärfi'åga om en åtgärd som kräver överförmyndarens sam- tycke, kan samtycke ges till åtgär- den även om det finns delade meningar. Överförmyndaren skall dock ge alla dem som har del i förvaltningen tillfälle att yttra sig innan överfönnyndaren beslutar i saken.

Ställande av säkerhet

13 5

Om övedörmyndaren finner skäl till det, skall förmyndare, gode män eller förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen. Överförmyndaren prövar säkerhe- ten och bestämmer hur den skall förvaras. I övrigt tillämpas 2 kap. 25 5 utsökningsbalken.

Skadestånd

14 5 Förmyndare, gode män och 35 förvaltare är skyldiga att ersätta

skada som de uppsåtligen eller av Prop. l993/94r251 vårdslöshet har orsakat den enskil- FB 12 kap. de. Om flera förmyndare, gode män eller förvaltare är ansvariga, sva- rar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

15 5

Yalan om ersättning enligt 14 5 skall väckas inom ett år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 5 har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks inom nämnda tid, är talerät- ten förlorad. Detta gäller inte, om ställföreträdaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Arvode och ersättning för utgifter

16 5

Förordnade fönnyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för upp- dragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överfönnyn- daren. Överförmyndaren bestäm- mer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

Om inte särskilda skäl föran- leder något annat, skall arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdra- 36 get utförs eller hans eller hennes

tillgångar under samma år över- Prop. 1993/942251 stiger två gånger basbeloppet PB 13 kap. enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Arvode och ersättning för ut- gifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel, om inte särskilda skäl föranleder något an— nat. Arvode och ersättning för ut- gifter som inte skall betalas med den enskildes eller dödsboets medel skall betalas av kommunen.

17 5

Föräldrar som är förmyndare har, om det finns särskilda skäl, rätt till arvode med anledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De har också rätt till ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade av för- valtningen.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyn- daren. Beloppen skall betalas med den omyndiges medel eller, om det gäller dödsboförvaltning, med dödsboets tillgångar:

13 kap. Föräldrars fömtyndarförvaltning

Föräldrars rådighet

1 5

När en omyndigs föräldrar är förmyndare, bestämmer de hur tillgångar som står under deras förvaltning skall användas eller placeras, om inte annat följer av denna balk eller annan författning.

Om en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan orsak är förhindrad att ta del i sådana beslut om för— valtningen som inte kan skjutas 37 upp utan olägenhet, bestämmer

den andra föräldern ensam. Denna Prop. 1993/94:251 förälder får dock inte ensam fatta FB 13 kap. beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppen- barligen kräver det. Om endast en av föräldrarna är förmyndare, gäller bestämmelser- na om föräldrar honom eller henne. I fråga om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

Kontroll av förvaltningen av viss egendom

2 %

När värdet på en omyndigs tillgångar, som skall förvaltas av föräldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962.'381) om allmän för- säkring, tillämpas bestämmelserna i 3—7 55 för förvaltningen.

Dessa bestämmelser gäller även egendom som, under villkor om att förvaltningen av den skall stå under överfönnyndarens kontroll (särskild överfönnyndarkontroll), har tillfallit den omyndige

] . genom arv eller testamente,

2. genom gåva, under förutsätt- ning att givaren skriftligen har anmält gåvan till överfönnynda— ren, eller

3. genom förmånstagarförorzi— nande vid försäkring med anled— ning av dödsfall eller vid pen- sionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pen— sionssparande.

Med egendom som anges i andra stycket jämställs egendom som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egen- 38 domen.

3 & Prop. 1993/942251 Inom en månad efter det att PB 13 kap. värdet på en omyndigs tillgångar överstigit det belopp som anges i 2 5 första stycket skall föräldrarna ge in en förteckning över den omyndiges egendom till överför— myndaren. Har egendom tillfallit en omyn- dig med villkor om särskild över- fönnyndarkontroll enligt 2 5 andra stycket, skall föräldrarna ge in en förteckning över egendomen till överfömiyndaren inom en månad därefter. Förteckningarna skall avges på heder och samvete.

4 5

Andra värdehandlingar än såda- na som nämns i 5 5 första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värdehandlingama behålls eller att fordringarna för— blir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 10 5 skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller den omyn— diges familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

5 &

Den omyndiges tillgångar får utan samtycke av överfönnyndaren placerasi

]. skuldförbindelser som har ug'ärdats eller garanterats av stat eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skepps- hypotekskassan eller av en bank 39 eller av ett kreditmarknadsbolag

enligt lagen (1992-1610) om kre- ditmarknadsbolag eller av ett ut— ländskt ban/döretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en ofentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut häri lan- det, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfördarens övriga fordringsägare, eller

3. andelar i en värdepappers- fond som avses i lagen (1990:1 114) om värdepappers- fander eller i ett utländskt fond- företag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Den omyndiges tillgångar får vidare utan överfönnyndarens samtycke användas för allemans— sparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egen— dom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

6 &

Om överfönnyndaren samtycker till det, får den omyndiges till- gångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på något annat sätt än som anges i 5 5.

I fråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 10 5.

7 &

Pengar som inte placeras enligt 5 , 6 eller 10 5 och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank.

Prop. l993/94z251 FB 13 kap.

Bankmedel Prop. 1993/942251 FB 13 kap.8 & Pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 5 eller med uppgift till banken om att de skall stå under särskild överfönnyndar- kontroll får inte tas ut utan över-

för-myndarens samtycke.

Upphävande av eller lättnader i kontrollen

9 &

Övedörmyndaren skall besluta att bestämmelsema i 4—7 55 inte längre skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra gånger gäl- lande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och det inte finns särskild anled- ning att låta kontrollen fortgå.

Ett beslut enligt första stycket gäller inte egendom som har till- ]?zllit den omyndige under villkor om särskild överfönnyndarkon- troll.

Om det med hänsyn till för- äldramas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl, får överförmynda- ren helt eller delvis medge undan- tag från 3—8 55.

Fast egendom m.m.

10 5

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyn- darens samtycke

]. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nytt- janderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till en bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt 41 till någon annans fasta egendom,

om det inte gäller hyra av en Prop. 1993/94z251 bostadslägenhet eller en tillfällig FB 13 kap. upplåtelse av ringa ekonomisk be-

tydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomt- rätt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra omständigheter.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendo- mens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjande- rätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

11 5

Föräldrar får inte ge bort den omyndiges egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhål- lande till den omyndiges ekono- miska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får föräldrar använda den omyndi- ges inkomster till understöd åt anhöriga eller andra som står den 42 omyndige nära.

Upptagande av lån m.m. Prop. 1993/94z251 PB 13 kap. 12 5

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyn- darens samtycke

1. ta upp län eller ingå någon annan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse, eller

3. ställa den omyndiges egen- dom som säkerhet för den omyn- diges eller någon annans förbin— delse.

Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som för- äldrarna med överfönnyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i jtåga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i ftåga om statliga lån som tas upp för att ge den omyn- dige hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller upp— ehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.

Rörelse

13 5

Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sex- ton år, får föräldrarna endast med överfönnyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför boldöringsskyldighet enligt bolg'öringslagen (1976:125) eller jordbruksbokföringslagen (1979-141). Utan överfönnynda- rens samtycke får föräldrarna inte själva driva en sådan rörelse för 43 den omyndiges räkning. Samtycke

får lämnas endast om den omyndi- ges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

Redovisning av viss egendom

14 5

Föräldrar skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till över- fönnyndaren redogöra för förvalt- ningen under föregående år av egendom som avses i 25 samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke en- ligt 10 5. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.

I årsräkningen skall anges I. egendomen och dess värde vid början och slutet av den tid som räkningen avser,

2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter, och

3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egendomen eller dess avkastning.

15 5

Har den omyndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledigats som förmyndare, skall de inom en månad därefter lämna en sluträkning till övevönnynda— ren betrafande egendom som avses i 2 5 samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 5. Sluträk- ning skall vidare lämnas inom en månad när ett villkor enligt 25 andra stycket om särskild överför- myndarkontroll återkallats eller överfönnyndaren enligt 9 5 första stycket beslutat att överfönnyndar- kontrollen skall upphöra.

Sluträkningen skall innehålla en . redogörelse för förvaltningen under det löpande året ftam till

Prop. l993/94z251 PB 13 kap.

dess att förmynderskapet upphör- Prop. 1993/942251 de, villkoret om särskild överför- PB 13 kap. myndarkontroll återkallades eller överfönnyndaren beslutade att kontrollen skulle upphöra. Räk- ningen skall avges på heder och samvete. Wid som sägs om årsräkning i 14 5 andra stycket gäller också i Fåga om sluträkning.

16 5

Om det med hänsyn till för- äldrarnas och den omyndiges förhållanden, tillgångamas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförrnyndaren befria föräldrar— na från skyldigheten att lämna års- räkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Ifråga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

17 5

Anmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid lämna förteclating enligt 3 5, årsräkning eller sluträkning till överfönnyndaren, kan överfönnyn— daren bestämma ny tid för avläm- nandet.

Särskilda beslut av överfönnynda- ren i vissa fall

18 5

Överförmyndaren får förelägga föräldrarna att i årsräkning eller på annat sätt redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 55, om den omyn- dige begär det eller om det annars finns särskilda skäl.

195. Prop. 1993/941251

Om det av någon särskild anled- FB 13 kap. ning behövs för att trygga förvalt- ningen, får överfönnyndaren

]. bestämma att 3—7 55 skall tillämpas även i annat fall än som följer av 2 5,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 8 5,

3. bestämma att värdehandling- ar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991 .'981) om värdepap- persrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är under— kastat en ofentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappers- institut här i landet.

4. bestämma att premieobliga- tioner som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hän- för sig till obligationerna inte får lyftas utan överförrnyndarens sam- tycke, och

5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träfa avtal med värdepappersinstitutet på villkor som överfönnyndaren har godkänt. I fråga om rättig- heter som registreras enligt aktie- kontolagen (I989:827) får för- äldrarna, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvalt— ning, på konto i avstämningsregis- ter låta registrera eller, om rättig- heten förvaltas av en auktoriserad förvaltare, till denne anmäla att föräldrarna endast med överför- myndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande 46 kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyl- Prop. 1993/94:251 digt att träfa ett sådant avtal om FB 13 kap. förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träfas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbju- der andra enskilda personer vid samma typ av avtal.

Vissa åtgärder vid förvaltningens upphörande

20 5

Om föräldrarnas förvaltning upphör därför att barnet har blivit myndigt, skall föräldrarna genast överlämna de förvaltade tillgång- arna till honom eller henne. Om föräldrarnas förvaltning upphör därför att någon annan skall överta förvaltningen, skall för- äldrarna genast överlämna de förvaltade tillgångarna till denna person.

21 5

När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de hålla sina räken- skaper och övriga handlingar som rör förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överfömtyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 5 har gått ut eller, om talan har väclds, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft, skall räken- skaper och övriga handlingar som rör förvaltningen lämnas över till den som är behörig att ta emot redovisning över förvaltningen.

Föräldrars död eller konkurs

22 5

Där en av föräldrarna, skall dödsboet svara för att den omyndi- 47 ges egendom redovisas och åtgär—

der vid förvaltningens upphörande Prop. 1993/94z251 vidtas enligt detta kapitel, om inte FB 14 kap. förvaltningen skall skötas av den

andra föräldern. Vid som nu har sagts om dödsbo gäller konkurs- förvaltaren, om en av föräldrarna

försätts i konkurs.

14 kap. Fömrdnade fömtyndares, gode mäns och förvaltares vård av egendom

Förteckningar över egendom

1 %

Fömrdnade förmyndare, gode män och förvaltare skall inom två månader efter förordnandet lämna en förteckning till överfönnynda- ren över den egendom som de förvaltar. Förteckningen skall avges på heder och samvete.

En förteckning som lämnas av en god man som har förordnats enligt 11 kap. 1 5 behöver endast ta upp den lösa egendom som den gode mannen har tagit hand om.

Skyldigheten att lämna en för- teckning gäller inte vid byte av förordnad förmyndare, god man eller förvaltare.

Ifråga om bevakning av någons rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

2 5

Har rätten beslutat att utvidga omfattningen av en god mans eller förvaltares uppdrag, skall den gode mannen eller förvaltaren inom en månad från beslutet läm- na en förteckning till överförmyn- daren över den egendom som omfattas av det utvidgade uppdra- get. Förteckningen skall avges på heder och samvete. 48

Förvaltning av egendom Prop. 1993/94z251 FB 14 kap. 3 5 I fråga om egendom som står under en förordnad fönnyndares, god mans eller förvaltares förvalt- ning gäller 4—11 55.

4 5

Andra värdehandlingar än såda— na som nämns i 5 5 första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den enskilde att värdehandlingama behålls eller att fordringarna för- blir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 11 5 skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller den enskil- des familj eller om egendomen av

någon annan särskild anledning bör behållas.

5 5

Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överfönnyndaren placerasi

]. skuldförbindelser som har uifärdats eller garanterats av stat eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna

hypoteksbank, Svenska Skepps— hypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (I992.'1610) om kre— ditmarknadsbolag eller av ett ut— ländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut häri lan- det, med undantag för förlagsbevis 49 eller andra skuldförbindelser som

medför rätt till betalning först efter Prop. l993/94z251 utfärdarens övriga fordringsägare, FB 14 kap. eller

3. andelar i en värdepappers- fond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappers- fonder eller i ett utländskt fond- företag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Den enskildes tillgångar får vidare utan överfönnyndarens samtycke användas för allemans- sparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egen- dom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

6 5

Om överfönnyndaren samtycker till det, får den enskildes tillgång— ar placeras i aktier och även i övrigt placeras på något annat sätt än som anges i 5 5.

I ftåga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 11 5.

7 &

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 11 5 och inte heller omedelbart behöver användas skall göms räntebärande genom att sättas in hos bank.

8 &

Pengar som har satts in hos bank får tas ut endast efter sam- tycke från överfönnyndaren.

Samtycke krävs dock inte vid uttag av

1. ränta, eller

2. pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans 50 eller hennes egendom om den

förordnade förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren vid in- sättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överfömtynda- rens samtycke.

9 &

Premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obliga- tionerna inte får lyftas utan över- fönnyndarens samtycke.

10 5

Om det finns särskilda skäl, får överfönnyndaren helt eller delvis medge undantag från 4—9 55.

Fast egendom m.m.

11 5

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med över— fönnyndarens samtycke

1. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nytt— janderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till en bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk be— tydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyty'anderätt upplåta fast egendom eller tamt- rätt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt

med hänsyn till egendomens natur Prop. 1993/941251 eller andra omständigheter. FB 14 kap. Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendo- mens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar. Bestämmelserna om nyttjande— rätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal. Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

12 5

En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den enskildes egendom, om det inte är _ftåga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den enskildes ekonomiska villkor.

Med överfönnyndarens samtycke får den enskildes inkomster an- vändas till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära.

Upptagande av lån m.m.

13 5

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med över- fönnyndarens samtycke

]. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse, eller

3. ställa den enskildes egendom som säkerhet för den enskildes eller någon annans förbindelse.

Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom 52 ramen för en rörelse som ställföre—

trädaren med överfömryndarens Prop. 1993/94z251 samtycke driver för den enskildes FB 14 kap. räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas uppför att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosätt- ning. Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den enskildes övriga egendom eller kan anses nödvändig för hans eller hennes utbildning eller uppehälle eller om det annars fnns särskilda skäl för åtgärden.

Rörelse

14 5

En god man eller förvaltare får endast med överfönnyndarens samtycke låta den enskilde driva en rörelse som medför bokförings- skyldighet enligt bokföringslagen(1976:125) eller jordbruksbok- föringslagen (1979.'l41). Utan överfönnyndarens samtycke får den gode mannen eller förvaltaren inte driva en sådan rörelse för den enskildes räkning. Samtycke får lämnas endast om den enskildes ekonomiska och personliga för- hållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

I fråga om förordnade fönnyn- dare tillämpas 13 kap. 13 5.

Redovisning av förvaltad egendom

15 5 Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överfönnyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under 53 ställföreträdarens förvaltning.

Årsrälmingen skall avges på heder Prop. 1993/94:251 och samvete. FB 14 kap.I årsräkningen skall anges den enskildes tillgångar och skulder vid början och slutet av den tid

som räkningen avser. Vidare skall en sammanställning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har använts för den enskildes

uppehälle eller nytta i övrigt.

16 5

Överförmyndaren får besluta att en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare i särskild ordning skall redogöra för den del av den enskildes tillgångar och skulder som inte omfattas av ställ- företrädarens förvaltning, i den mån tillgångarna och skulderna är kända för ställföreträdaren.

17 5

En god man skall hålla överför- rnyndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som kan påverka den gode man- nens förvaltningsansvar i mera betydande omfattning.

18 5

Om en förordnad fömtyndares, god mans eller förvaltares upp- drag har upphört, skall den som frånträder uppdraget inom en månad därefter lämna en sluträk- ning till överfömtyndaren beträf- fande egendom som har stått under hans eller hennes förvalt- ning. Sluträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året ftarn till dess att ställföreträdarskapet upphörde. Rälaiingen skall avges på heder och samvete.

löd som sägs om årsräkning i Prop. 1993/94z251 15 5 andra stycket gäller också i FB 14 kap. ftåga om sluträkning.

Om rätten har inskränkt omfatt— ningen av en god mans eller för- valtares uppdrag, skall sluträkning lämnas för den egendom som inte längre omfattas av uppdraget.

Om ett godmanskap enligt 11 kap. 1 5 upphör innan tiden för avgivande av årsräkning eller slut- räkning som rör förmynderskapet för den omyndige inträfar, får sluträlaiing rörande godmanskapet begränsas till att avse en redo- görelse endast för de åtgärder som har vidtagits av den gode mannen. I övrigt skall redogörelse för för- valtningen lämnas avfönnyndaren även för den tid godmanskapet har varat.

19 5

Om det med hänsyn till ställ- företrädarens och den enskildes förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överfönnyndaren beftia ställföre- trädaren från skyldigheten att läm- na årsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får. lämnas i förenklad form. I ftåga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

20 5

Anmäler en förordnad fönnyn- dare, god man eller förvaltare att han eller hon är förhindrad att inom föreskriven tid lämna för- teckning enligt 1 eller 2 5, års- räkning eller sluträkning till över- fönnyndaren, kan överfönnyn- daren bestämma ny tid för avläm- nandet.

Särskilda beslut av överfönnynda— Prop. 1993/94z251 ren i vissa fall . FB 14 kap.

21 5 _

Om det behövs för att trygga förvaltningen, får överfönnyndaren

1. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 8 5,

2. bestämma att värdehandling- ar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991 :981) om värdepap- persrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är under- kastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappers- institut här i landet, och

3. genom meddelande till den som skall betala pengar till den enskilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 2, skall ställföreträdaren träfa avtal med värdepappersinsti- tutet på villkor som överförmynda- ren har godkänt. I fråga om rät- tigheter som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827) får ställföreträdaren, i stället för att trafo ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstäm- ningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av en auktoriserad förvaltare, till denne anmäla att ställföreträdaren endast med överfönnyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten be- löpande kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyl- digt att tråfa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte tråfas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbju- der andra enskilda personer vid 56 samma typ av avtal.

Vissa åtgärder vid förvaltningens Prop. l993/942251 upphörande FB 14 kap.

22 5

När en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares upp- drag upphör, skall han eller han genast lämna över de förvaltade tillgångarna till den enskilde eller, om någon annan skall överta förvaltningen, till denna person.

23 5

När en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ftånträ- der sitt uppdmg, skall han eller hon hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som rör för- valtningen tillgängliga för gransk- ning. Om det behövs, skall över- fönnyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 5 har gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft, skall räken— skaper och övriga handlingar som rör förvaltningen lämnas över till den som är behörig att ta emot redovisning över förvaltningen.

Ställföreträdares död eller konkurs

24 5

Om en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare dör, skall dödsboet svara för att den enskil- des egendom redovisas och åtgär- der vid förvaltningens upphörande vidtas enligt detta kapitel. Försätts ställföreträdaren i konkurs, skall konkursförvaltaren fullgöra dessa

uppgifter-

15 kap. Prop. 1993/94z251 Vård av rätt i dödsbo, m.m. FB 15 kap.

Allmänna bestämmelser

l 5

Har en omyndig del i ett dödsbo eller något annat oskiftat bo, skall förrnyndaren vårda den omyndiges rätt i boet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Bestämmelserna gäller också i ftåga om god man och förvaltare, om den som han eller hon företrä- der har del i ett bo och vården av den enskildes rätt som delägare omfattas av uppdraget.

Är den enskilde ensam delägare eller har samtliga delägare samma förmyndare, god man eller förval- tare och förvaltas boet av ställ- företrädaren, gäller i stället 13 el- ler 14 kap.

Hdpunld för bodelning och skifte

2 &

Ingås inte avtal om samman— levnad i oskiftat dödsbo eller upp— hör ett sådant avtal att gälla, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren se till att bodelning och skifte med anledning av döds- fall förrättas så snart som möjligt.

Skall bodelning ske av någon annan anledning än dödsfall, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren se till att bodelning förrättas så snart som möjligt.

3 & Skiftas inte ett dödsbo inom sex månader ftån det att bouppteck- ningen förrättades och har avtal om sammanlevnad i oskiftat döds- bo inte heller ingåtts, skall för- myndaren, gode mannen eller förvaltaren inom denna tid lämna 58 en redogörelse till överfönnynda-

ren om anledningen till att döds- Prop. 1993/94:251 boet inte har skiftats. En sådan FB 15 kap. redogörelse skall därefter och till dess att dödsboet har skiftats eller ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ingåtts lämnas var sjätte månad, om inte överfönnyn- daren bestämmer någon annan tid.

Ställ/öreträdares deltagande i förvaltningen

4 5

En förmyndare, god man eller förvaltare som för den enskildes räkning deltar i en rättshandling vid dödsboförvaltning skall in- hämta överfönnyndarens samtycke till rättshandlingen i den utsträck- ning som gäller vid förvaltning enligt 13 eller 14 kap.

Mot borgenärer i dödsboet och andra vars rätt är beroende av utredningen är ställföreträdaren ansvarig enligt ärvdabalkens regler om dödsbodelägares an- svar.

Fördelning av egendom vid bodel- ning och skifte

5 5

En förmyndare, god man eller förvaltare som tar del i en bodel- ning eller ett skifte för den enskil- des räkning skall inhämta överför- myndarens samtycke till egendo- mens fördelning.

En fönnyndare, god man eller förvaltare får endast med överför- myndarens samtycke överlåta den enskildes andel i boet.

Avstående ftån arv eller testamen- te

6 5 En förmyndare, god man eller 59 förvaltare får inte för den enskil-

des räkning avstå _ft'ån arv eller testamente.

Om överfönnyndaren samtycker till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 5 ärvdabalken.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat - dödsbo

7 &

Avtal om sammanlevnad i oskifl tat dödsbo får ingås endast med överfönnyndarens samtycke.

Överförmyndaren får häva ett avtal enligt första stycket, om det är påkallat för att ta till vara den enskildes intressen. Om efterlevan- de make som själv har deltagit i avtalet och som samtidigt är ställ- företrädare för den enskilde gifter om sig, skall han eller han genast anmäla det till överfönnyndaren.

8 &

Ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, skall fönnynda- ren, gode mannen eller förvaltaren före den I mars varje år i en årsuppgift till överfönnyndaren redogöra för förvaltningen av boet under föregående år. Av årsupp- giften skall framgå boets behållna inkomst och dess sammanlagda tillgångar och skulder vid årets slut.

Anmäler förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren att det finns hinder mot att inom föreskri- ven tid lämna årsuppgift till över- fömtyndaren, kan överfönnynda- ren bestämrna ny tid för avläm- nandet.

Förrättande av bouppteckning i vissa fall

9 & Skall bodelning ske av annan anledning än dödsfall, är fönnyn-

daren, gode mannen eller förvalta- Prop. 1993/94z251 ren skyldig att se till att boupp- FB 16 kap. teckning förrättas så snart som möjligt. Kopia av bouppteckningen skall genast lämnas till överför-

myndaren.

Försäljning av viss egendom

10 5

Har egendom i dödsbo vilken har förvaltats av en god man som avses i 11 kap. 35 tillfallit All- männa arvsfonden, gäller i fråga om egendomens försäljning lagen (1994.'243) om Allmänna arv.sfon- den.

16 kap.

Tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet

Allmänna bestämmelser

1 &

Överförmyndaren skall enligt bestämmelsema i detta kapitel utöva tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verk- samhet.

Vid tillsynen skall överfönnyn- daren särskilt se till att den enskil- des tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkast- ning.

Bestärnrnelser om val av över- fömtyndare m.m. finns i 19 kap.

Behörig överfönnyndare

2 & Tillsynen utövas av överfönnyn- daren för den kommun där den som har förmyndare, god man _ 61 eller förvaltare har sitt hemvist.

Om god man har förordnats Prop. l993/94z251 enligt 11 kap. 3 5 vid utredning av FB 16 kap. ett dödsbo, utövas tillsynen av öven'örmyndaren för den kommun där den avlidne hade sitt hemvist. Är det i övrigt fråga om godman- skap enligt 11 kap. 3 5, utövas tillsynen av överfönnyndaren för den kommun där den gode mannen har sitt hemvist.

Om behörig överförrnyndare enligt första eller andra stycket inte finns, utövas tillsynen av överförrnyndaren för Stockholm.

Granskning av förvaltningen

3 &

Överförmyndaren skall granska förmyndares, gode mäns och för- valtares verksamhet med ledning av de förteckningar, årsräkningar, sluträkningar samt andra hand- lingar och uppgifter angående förvaltningen som har lämnats.

Överförmyndaren eller den som överfönnyndaren utser har rätt att gå igenom de räkenskaper och anteckningar som avses i 12 kap. 5 5 samt de värdehandlingar som ställföreträdaren förvarar med anledning av sitt uppdrag. Ställ- företrädaren skall hålla dessa handlingar tillgängliga på tid och plats som överförrnyndaren be— stämmer.

4 &

Överförmyndaren skall göra anteckning om verkställd gransk- ning på förteckningar, årsräkning- ar, sluträkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 55.

Anmärkning mot förvaltningen

55. Om överförrnyndaren vid 62 granskningen eller annars finner

anledning att rikta anmärkning Prop. 1993/94z251 mot förvaltningen, skall ställföre- FB 16 kap. trädaren ges tillfälle att yttra sig inom den tid som överfönnyndaren bestämmer. Om ett yttrande inte lämnas inom förelagd tid eller om överför- myndaren anser att yttrandet inte är tillji'edsställande, skall anteck- ning om anmärkningen göras på den granskade handlingen. Över— förmyndaren skall även genast pröva om beslut enligt någon bestämmelse i 13 eller 14 kap. behöver meddelas eller om ställ- företrädaren bör entledigas eller någon annan åtgärd vidtas. Ställ- företrädaren skall underrättas om en sådan anteckning och om vid- tagen åtgärd.

6 5

Om en anmärkning som har antecknats enligt 5 5 innebär att ställföreträdaren kan bli skade- ståndsskyldig gentemot den omyn- dige eller den som uppdraget av- ser, har ställföreträdaren rätt att väcka talan mot den enskilde om frihet från skadeståndsskyldighet.

Rätt att ta del av handlingar

7 5

En omyndig som har fyllt sexton år och den som har god man eller förvaltare har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträ- darskapet och som förvaras hos överfönnyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.

Överlämnande av handlingar vid granskningens slut

85. Sedan överfönnyndaren har 63 granskat förmyndarens, gode man—

nens eller förvaltarens sluträkning, skall räkningen santt de förteck- ningar, årsräkningar och hand- lingar enligt 15 kap. 3 och 8 55 som förvaras hos överfönnyndaren lämnas över till den som är be- hörig att ta emot redovisning för förvaltningen.

Om ställföreträdaren inte är skyldig att lämna sluträkning när ställföreträdarskapet upphör, skall överfönnyndaren lämna över de övriga handlingar som anges i första stycket till den som är be- hörig att ta emot redovisning för förvaltningen, om denna person eller den avgående ställföreträda- ren begär det eller överfönnynda- ren har gjort anteckning om an- märkning enligt 5 5 på handling- en.

Om handlingar som avses i första eller andra stycket har läm- nats till en ny ställföreträdare, skall denne inom två månader därefter återlämna handlingarna till överfönnyndaren. Överförmyn- daren skall skä/tågen upplysa ställföreträdaren om denna skyl-

dighet när handlingama lämnas ut. Om en ställföreträdares förvalt- ning har godkänts av den enskilde eller av en ny ställföreträdare innan han eller hon har fått del av de handlingar som avses i första eller andra stycket, är godkännan- det utan verkan.

Inhärntande av yttrande m.m.

9 5

Innan öven'önnyndaren tar ställ— ning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den omyndige, om han eller hon har fyllt setton år, eller den som har god man eller förval- tare samt den enskildes make eller

sambo och närmaste släktingar Prop. 1993/94:251 beredas tillfälle att yttra sig, om PB 16 kap. det kan ske utan avsevärd tidsför- lust. Överfönnyndaren får återkalla ett samtycke, om förutsättningar för samtycket inte längre finns.

10 5

Socialnämnder och andra myn- digheter är skyldiga att på be- gäran lämna överförrnyndaren de uppgifter som behövs för öven'ör- myndarens tillsynsverksamhet.

Därutöver är de myndigheter som regeringen föreskriver skyldi- ga att underrätta överfönnyndaren om sådana förhållanden som de får kännedom om och som kan vara av betydelse för överfönnyn- darens tillsynsverksamhet.

Utbetalning till bank och under- rättelse till överfönnyndaren i vissa fall

11 5

När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått peng- ar till ett värde överstigande två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för- säkring eller med villkor om sär— skild överförrnyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överfönnyndarens till- stånd.

1öd som nu sagts om skyldighet att betala till bank skall även gälla försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp som den omyndige har rätt till samt pen- sionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993.'931f om in- dividuellt pensionssparande. Om 65 betalningen avser en periodisk för-

mån, gäller skyldigheten att betala till bank endast när den första utbetalningen görs.

När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, skall den som ombesörjer utbetalningen genast göra anmälan till fönnyn- daren och överfönnyndaren. En sådan anmälan skall också göras om en omyndig på grund av arv eller testamente har fått värde- handlingar till ett värde som över- stiger i första stycket nämnt belopp eller med villkor om att värde- handlingama skall stå under särsldld överfönnyndarkontroll.

Vad som föreskrivs i första—tredje styckena gäller inte vid utbetalning av medel som den omyndige får förvalta själv. Andra och tredje styckena gäller inte heller om utbetalning görs från försäkring som tagits inom ramen för en rörelse.

Bestämmelserna i denna para- graf gäller också vid betalning eller utgivande av värdehandlingar till någon för vilken det har för- ordnats god man tried uppgift att förvalta egendom eller för vilken det harförordnats förvaltare.

Överfönnyndarens handläggning

12 5

Överfömryndaren är skyldig att föra förteckningar och lägga upp alder samt expediera handlingar enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Vite

13 5

Överförmyndaren får vid vite förelägga en förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 5 andra stycket eller 8 5 tredje stycket i

detta kapitel eller enligt 12 kap. Prop. 1993/94z251 13 5, 13 kap. 3, 14, 15 eller 18—21 5, 14 kap. 1, 2, 15, 16, 18 eller 21—23 5 eller 15 kap. 3 eller 8 5. Innan vitesföreläggande be- slutas, skall överfönnyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldighet och de bestäm- melser som finns och ge ställföre- trädaren skälig tid att lämna en angiven handling eller rätta sig efter ett beslut.

Frågor om utdömande av vite prövas av tingsrätt. I fråga om föreläggande och utdömande av vite gäller i övrigt lagen (1985-206) om viten.

I anslutning till att vite döms ut får rätten förelägga nytt vite.

Ulformning av förteckningar

14 5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den när- mare utformningen av ställföreträ- dares förteckningar, årsräkningar och sluträlaiingar samt handlingar som avses i 15 kap. 3 och 8 55.

19 kap. 5 &

Överförmyndare väljes av kom- munfullmäktige. För överfönnyn- dare väljes en ersättare.

Ledamöter och ersättare i över- förmyndamämnd väljas av kom- munfullmäktige till det antal full- mäktige bestämma. Antalet leda- möter får dock ej understiga tre. "

löl av ledamöter och ersättare i överfönnyndamämnd skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet av—

Överförmyndare skall väljas av kommunfullmäku'ge. För överför- myndare skall väljas en ersättare.

Ledamöter och ersättare i över- förmyndamämnden skall väljas av kommunfidlmäkdge till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte understiga tre. lölet av ledamöter och ersättare i överfönnyndarnämnden skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande, som motsvarar det tal som erhålls, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,

FB 19 kap.

ser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finnas särskilda bestämmelser.

Sker ej val av ersättare i över— förmyndamämnd proportionellt, skall tillika bestämmas den onl- ning i vilken ersättarna skola inkallas till tjänstgöring.

Då val av överfönnyndare, ledamot av överfönnyndamämnd eller ersättare förrättats, skall det genast anmälas till rätten. Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länssty- relsen, som tillser att valet hålles så snart ske kan.

ökat med 1. Om förfarandet vid ett sådant proportionth val finns särskilda bestämmelser.

Om ersättarna i överfönnyndar- nämnden inte utses genom propor- tionth val, skall också den ord- ning bestämmas i vilken ersättarna skall kallas till tjänstgöring.

Då valet av överförrnyndare, ledamöter av överfönnyndarnämn- den eller ersättare förrättats, skall det genast anmälas till länsstyrel- sen. Har val inte hållits i behörig tid, skall länsstyrelsen se till att valet hålls så snart det kan ske.

95

Överförmyndare, ledamot i överförntyndarnämnd eller ersätta- re kan av rätten entledigas, om han finnes icke vara lämplig.

En överfönnyndare, en ledamot i överfönnyndamämnden eller en ersättare kan efter anmälan av länsstyrelsen entledigas av rätten, om det visar sig att han eller hon inte är lämplig.

105

Äm såväl överförmyndare som hans ersättare förhindrade att fullgöra sitt uppdrag, äge rätten förordna tillfällig vikarie.

Om såväl överförmyndare som hans eller hennes ersättare är förhindrade att fullgöra sitt upp- drag, får länsstyrelsen förordna tillfällig vikarie.

145

Om kommunfullmäktige bestäm- ma det, får överförmyndamämnd uppdraga åt ledamot, ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller tjänsteman hos kommunen att på nänmdens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaf- fenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning eller yttran- de till kommunfullmäktige får dock ej beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

Om kommunfullmäku'ge bestäm- mer det, får överfönnyndarnämn- den uppdra åt en ledamot, en ersättare som har kallats till tjänst- göring eller en kommunal tjänste- man med erforderlig kompetens att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaf- fenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Kommunjdlmäktt'ge kan på motsvarande sätt bestämma att överförrnyndaren får uppdra åt en kommunal tjänsteman med erfor- derlig kompetens att avgöra ären- den på överfömtyndarens vägnar.

En ji'amställning eller ett yttran-

Finner den som erhållit uppdrag som avses i första stycket, att samtycke, tillstånd eller förord- nande i visst fall ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämn- den. Beslut i ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av uppdrag som avses i första stycket behöver ej anmälas inför nämn— den.

de till kommunfullmäktige får dock inte beslutas på något annat sätt än av nämnden samfällt eller av överfönnyndaren själv. Detsam- ma gäller vid beslut att förordna eller entlediga en god man eller förvaltare, häva avtal om sam— manlevnad i oskiftat bo eller förelägga vite.

Finner den som fått ett uppdrag som avses i första stycket att sam- tycke, tillstånd eller förordnande i ett visst fall inte bör meddelas, eller anser han eller hon frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överfömtynda- ren. Beslut i ett ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av ett uppdrag som avses i första stycket behöver inte an— mälas för nämnden eller för över- förmyndaren.

175

Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över överfönnyndares och överför- myndamämnders verksamhet.

20 kap. 2a5

I ett ärende om förordnande av förvaltare eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där det inte föreligger fall som avses i 2 5 andra stycket, skall rätten för- ordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett rätte- gångsbiträde skall också förord— nas, om den som har förvaltare begär att förvaltarskapet skall upphöra eller att dess omfattning skall inskränkas.

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där det inte förordnats god man enligt 2 5 andra stycket, skall rätten för— ordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett rätte— gångsbiträde skall också förord- nas, om den som har förvaltare begär att förvaltarskapet skall upphöra eller att dess omfattning skall inskränkas.

Rättegångsbiträde skall inte förordnas, om det är uppenbart att ett biträde inte behövs.

35

Ansökan om annan rättens åt- gärd med avseende på förmynder- skap än fönnyndanes förordnande

Prop. l993/94z251 - FB 20 kap.

eller entledigande får, såvida fråga ej är om ärende enligt 9 kap. 2 a 5, göras, förutom av överfönnyndaren och förmyndare, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, samt av hans make och närmaste fränder. Fråga som avses i denna paragraf skall rätten också taga upp självmant, när anledning förekommer därtill.

I ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör omyndig som fyllt sexton år, be- reda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Mot rättens beslut i ärende som avses i första stycket får talan föras, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan.

Mot beslut, varigenom det före- lagts förmyndare att vid vite fllll- göra visst åliggande, får talan föras endast i samband med kla- gan över rättens beslut om ut- dömande av vitet.

Rättens beslut angående förmyn- derskap, godmanskap eller för— valtarskap får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i saken. Den i vars ställe god man har förordnats enligt 11 kap. 2 5 första eller andra stycket får dock inte över- klaga ett beslut om ett sådant för- ordnande.

Rättens beslut att förelägga vite enligt 16 kap. 13 5 tredje stycket får överklagas endast i samband med klagan över beslutet att döma ut vitet.

45

Överförmyndarens tillstånd en åtgärd beträffande omyndigs egen- dom får sökas endast av fönnyn- daren. Mot överfönnyndarens beslut i sådant ärende och mot överförmyndarens förordnande, att förbehåll enligt 15 kap. 9 5 andra stycket ej skall gälla, får talan föras endast av förmyndaren samt, såvida ärendet angår omhänderta— gande av egendom, varöver den omyndige råder, eller återkallelse av förmyndarens eller överfönnyn- darens tillstånd för omyndig att

Överförrnyndarens samtycke till åtgärd beträffande en enskilds egendom får begäras endast av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Överförmynda- rens beslut i ett sådant ärende får överklagas endast av ställföreträ- daren. Överförmyndarens beslut enligt 9 kap. 3 eller 4 5, 13 kap. 18 eller 19 5 eller 14 kap. 21 5 får överklagas endast av ställföre- trädaren eller av den enskilde, om han eller hon har fyllt sexton år.

Prop. l993/941251 FB 20 kap.

driva näring, av den onryndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överfönnyndarens beslut i fall som avses i 13 kap. 8 5 tredje stycket får talan ej föras.

Överförmyndarens beslut i såda— na fall som avses i 12 kap. 12 5 andra stycket får inte överklagas.

Överförmyndarens beslut att

- förelägga vite enligt 16 kap. 13 5

får överklagas endast i samband med klagan över rättens beslut att döma ut vitet.

65

Talan mot övedönnyndarens beslut i ärende enligt denna balk föres skriftligen hos rätten inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Överförmyndarens beslut i ett ärende enligt denna balk överkla— gas hos rätten.

85

Beslut som i ärende om förmyn- derskap, godmanskap eller för- valtarskap enligt denna balk med— delas av överförrnyndaren eller rätten länder till efterrättelse utan hinder av att beslutet överklagas. Vad som nu har sagts gäller ej rättens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävs eller förmyndare, god man eller förvaltare döms till utgivande av försuttet vite.

Ett beslut som överförrnyndaren eller rätten meddelar i ett ärende om förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap enligt denna balk gäller omedelbart även om beslutet överklagas. Detta gäller dock inte överfönnyndarens beslut att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo eller rättens beslut att dörna ut vite.

21 kap. 8 &

Bestämmelserna i 7 5 gäller också när föräldrar, adoptivföräld- rar eller särskilt förordnade för— myndare gemensamt har vårdna- den och en av dem utan beaktan- svärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär rättelse.

Bestämmelserna i 7 5 gäller också när föräldrar, adoptivföräld- rar eller särskilt förordnade vård- nadshavare gemensamt har vård- naden och en av dem utan något beaktansvärt skäl egenmäktigt fört bort eller håller kvar barnet samt den andra begär rättelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 2. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som enligt 6 kap särskilt förordnad vårdnadshavare.

3. Har en omyndig före ikraftträdandet fått en gåva som står under förvaltning av föräldrarna eller en av dem, skall gåvomedlen vid till- lämpningen av de nya bestämmelserna jämställas med en sådan gåva som avses i 13 kap. 2 5 andra stycket 2, om givaren före ikraftträdandet har gjort skriftlig anmälan om gåvan till överfönnyndaren.

4. Överförmyndaren får före ikraftuädandet, med verkan från den tidpunkten, meddela beslut som avses i 13 kap. 19 5 och 14 kap. 21 5. Har överfömyndaren meddelat ett sådant beslut är ställföreträdaren och värdepappersinstitutet även före ikraftträdandet skyldiga att enligt an- givna bestämmelser träffa avtal om förvaring och förvaltning med ver- kan från ikraftträdandet.

5. Mål eller ärenden enligt föräldrabalken som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol eller annan myndighet som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet handläggas där.

6. Äldre föreskrifter om redovisning och om arvode tillämpas även efter ikraftträdandet, såvitt gäller tiden dessförinnan. ' -

7. Om det i en lag eller en författning som har beslutats av regering- en hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

2.2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 5, 18 kap. 2 & och 19 kap. 18 & ärvdabalkens skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 5 &

Kapitalbelopp skala av nyttjan- derättshavaren göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordka eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

Kapitalbelopp skall av nyttjande— rättshavaren göras räntebärande så som föreskrivs om omyndigs me- del i 13 kap. 5 och 7 55 föräldra- balken, om inte ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordka eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest inliutit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

18 kap. 2 &”

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga döds- bodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, sysslo— man eller annan, vårdas av del- ägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 11 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efter- levande make som inte är deläga- re.

** Balken omtryckt 1981 :359. 9 Senaste lydelse 1988: 1255.

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga döds- bodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, sysslo- man eller annan, vårdas av del— ägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos överjömryndaren enligt 11 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, Prop. l993/94z251 skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller för- hållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnadema med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

19 kap. 18 glo

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Är fiera utredningsmän ersättningspliktiga, svarar de solidariskt. Ersätmingsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last.

Om skyldighet att hos bank Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehand— inbetala penningmedel, som till- lingar och penningmedel, som kommer omyndig eller den för tillkommer omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare vilken god man eller förvaltare förordnats, stadgas i föräldrabal- förordnats, stadgas i föräldrabal- ken. ken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

74 "' Senaste lydelse 1988:1255.

2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 7 & rättegångsbalken skall ha följan- de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap. 7 &”

Tvist på grund av förmyndares, Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares förvalt— god mans eller förvaltares förvalt— ning får väckas vid den rätt där ning får väckas vid rätten i den förmynderskapet, godmanskapet ort där den omyndige eller den för eller förvaltarskapet är eller senast vilken god man eller förvaltare år varit inskrivet, eller också vid eller varit förordnad har sitt hem— rätten i den ort där förvaltningen vist, eller också vid rätten i den förts. ort där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

1. Denna lag träder ikraft den 1 juli 1995. 2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet hand— läggas där.

" Senate lydelse 1988:1260,

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 5 samt 5 kap 1 och 4 55 lagen (1904:26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap och förmynderskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap.

1 512

Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för underårig skall äga tillämpning jämväl i avseende å underårig svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan underårig anordnat i främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap är anorth här i riket, besluta, att förmynderskap ej Skall vara anordnat enligt svensk lag.

Regeringen äger beträffande förmynderskap för underåriga svenska undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara överför- myndare. Regeringen prövar häga om entledigande av sådan överför- myndare.

Fönnynderskap som avses i Ersättning till överförrnyndare första stycket och som är anordnat enligt svensk lag skall vara inskri- vet vid Stockholms tingsrätt. Er- sättning till överförmyndare be- träffande sådant förmynderskap utgår av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma gäller ersätt- ning till förmyndare i den mån ersättningen ej enligt 15 kap. 19 & föräldrabalken skall utgå av den omyndiges medel.

beträffande förmynderskap som avses i första stycket och som är anordnat enligt svensk lag utgår av statliga medel enligt bestäm- melser som regeringen meddelar. Detsamma gäller ersättning till förmyndare i den mån ersättningen ej enligt 12 kap. 16 eller 17 & föräldrabalken skall utgå av den omyndiges medel.

5 kap. "l &”

Vad i svensk lag är stadgat om förvaltarskap skall äga tillämpning jämväl i avseende å svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap anordnat i fränunande stat för svensk undersåte, som där har hemvist men som har förvaltare här i riket eller beträffande

'2 Senaste lydelse 1976: 1 120. ” Senaste lydelse 1988cl322.

vilken ansökan om förordnande av förvaltare har gjorts, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förvaltarskap är anord- nat här i riket, besluta, att förvaltarskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.

Regeringen äger beträffande förvaltarskap för svenska undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser angående vården av värdehandlingar, så ock förordna svensk diploma- tisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndam. Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan överförrnyndare.

Förvaltarskap som avses i första stycket skall vara inskrivet vid Stockholms tingsrätt. Ersättning till överförrnyndare beträffande sådant förvaltarskap utgår av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Det- samma gäller ersättning till förval- tare i den mån ersättningen ej enligt 15 kap. 21 & föräldrabalken skall utgå av den enskildes medel.

Ersättning till överförmyndare beträffande förvaltarskap som "avses i första stycket utgår av statliga medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Det- samma gäller ersättning till förval- tare i den mån ersättningen ej- enligt 12 kap. 16 & föräldrabalken skall utgå av den enskildes medel.

4ål4'

Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap ej äga tillämpning beträffande någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det skall Ske, äge likväl rätten, om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, meddela förordnande enligt 11 kap. 18 & föräldrabalken under tiden intill dess vård om hans angelägenheter anordnats i enlig- het med lagen i hans hemland eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 5 föräldrabalken.

Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap ej äga tillämpning beträffande någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det skall Ske, äge rätten eller överförrnyndaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, meddela förordnan- de enligt 11 kap. 18 & föräldrabal- ken under tiden intill dess vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hem- land eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 & föräldra- balken.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i hängande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyn-

diges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

” Senaste lydelse 1988zl322.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 S. 1) om samäganderätt

Härigenom föreskrivs att 19 & lagen (1904:48 5.1) om samäganderätt skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 &”

Vad i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällig- het, som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan allmänning, som avses i lagen (1952:166) om häradsall- männingar eller lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande allenast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande egendomsförhållanden som rör makar, sambor, delägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän, redare som ingått överenskommelse om partrederi eller deltagare i samma gruvrörelse finns särskilda bestäm- melser. I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet och som ägs av minst tre gemensamt gäller särskilda bestämmelser i stället för 2—6 55.

Bestämmelserna i 15 kap. 15 & föräldrabalken skall inte tillämpas i fråga om försäljning enligt denna lag av samfälld fast egendom, som till någon del ägs av omyndig eller omfattas av ett förvaltarskap enligt

Bestämmelserna i 13 kap. 10?) eller 14 kap. 11 & föräldrabalken skall inte tillämpas i fråga om försäljning enligt denna lag av samfälld fast egendom, som till någon del ägs av omyndig eller

föräldrabalken. omfattas av ett förvaltarskap enligt

föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

” Senaste lydelse 1990:1384.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset

Härigenom föreskrivs att lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset skall ha följande lydelse. "5 Nuvarande lydelse

De i lagen om förmynderskap givna bestämmelser om överför— myndarens och rättens tillsyn över förmyndares förvaltning, om för- myndares skyldighet att i vissa fall inhämta överfönnyndarens eller rättens samtycke, så ock om för— myndares redovisningsskyldighet skola ej äga tillämpning i avseen- de å förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset. Beträffande sådant förmynderskap Skall fortfarande gälla vad i ärvda— balken stadgas om förmyndares skyldighet att, när han frånträder förmynderskap, utgiva den omyn— diges egendom samt lämna slutre— dovisning, så ock om talan å sådan redovisning.

Föreslagen lydelse

Färäldrabalkens bestämmelser om överförmyndarens tillsyn över förmyndares förvaltning, om för- myndares skyldighet att i vissa fall inhämta överförmyndaIens sam- tycke, samt om förmyndares redo- visningsskyldighet i förhållande till överfömlyndaren gäller inte förmynderskap för omyndig med- lem av det kungliga huset. Be- träffande sådant förmynderskap skall dock gälla vad som föreskrivs om förmyndares skyldighet att, när förmyndaren lämnar förmyn- derskapet, överlämna den omyn— diges egendom och lämna slut— redovisning, samt om talan därom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

16 Senaste lydelse 1924z337.

2.7 Förslag till lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Lagen (19241322) om vård av omyndigs värdehandlingar” Skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.

1. 1—4, 7, 8 och 15 55 i den upphävda lagen skall, med de begräns- ningar som anges i följande punkter, alltjämt tillämpas vid förvaring och förvaltning av värdehandlingar som nedsatts i öppet förvar hos bank enligt 15 kap. 8 & föräldrabalken i lagrummets lydelse före den 1 juli 1995. Bestämmelserna skall tillämpas till dess uppdraget avslutats, eller avtal om fortsatt förvaring och förvaltning träffas.

2. Vad som föreskrivs i 3 5 om insättning av medel på spärrad bank- räkning skall inte gälla beträffande medel som skall förvaltas av för- äldrar.

3. Vad som föreskrivs i 75 om uppgiftsskyldighet i förhållande till överfönnyndaren Skall inte gälla. I samband med att uppdraget att förvalta de nedsatta värdehandlingama upphör skall dock banken till överförrnyndaren sända uppgift om de värdehandlingar som omfattades av uppdraget.

” Lagen omtryckt 19761616.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 6 & lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 års

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna para— graf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 & skall rätten ha den sammansättning som anges i tredje Stycket, om ärendet är tvistigt, om eljest Särskild anledning föreligger därtill, eller om ärendet angår

l. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap. 7, 19 eller 23 & föräldrabalken,

2. talan mot överförrnyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion,

4. förvaltning av Stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

I fall som avses i andra stycket Skall rätten bestå av en lagfaren do— mare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt äktenskapsbalken, lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem eller föräldrabalken, och annars av tre lagfarna domare. När nämndemän ingår i rätten, Skall 14 kap. 17 & äktenskapsbalken tillämpas.

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som inte är lagfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledi- gande av förmyndare, god man eller förvaltare,

2. inskrivning av förmynder- skap, godmanskap eller förvaltar— skap,

3. avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av boutredningsman,

4. förordnande av bodelnings— förrättare,

Senaste lydelse 19892659.

]. avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av boutredningsman,

2. förordnande av bodelnings- förrättare,

5. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller

6. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (1927:85) om dödande av för- kommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a & nämnda lag.

3. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller

4. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (1927z85) om dödande av för- kommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a & nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen (1947:529) om allmänna barn- bidrag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 519

Rätten att uppbära allmänt barn- bidrag för ett barn tillkommer, där barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller, om föräldrarna gjort anmälan härom till allmän försäk— ringskassa, barnets fader. Är den förälder som uppbär bidrag enligt vad nu har sagts till följd av från— varo, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att delta— ga i vårdnaden, skall rätten att uppbära bidraget i Stället tillkom— ma den andra föräldern. Om föräldrarna gemensamt har vård- naden om ett barn men barnet varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, tillkommer rätten att uppbära allmänt bam— bidrag efter anmälan den förälder som barnet bor hos. Står barnet ej under föräldrarnas gemensamma Vårdnad, tillkommer rätten att uppbära bidraget den som har vårdnaden om barnet. Har två särskilt förordnade förmyndare utsetts att utöva vårdnaden gemen— samt, skall vad som nyss har sagts om barnets fader och moder i stället gälla den manlige respekti— ve den kvinnliga fönnyndaren.

Rätten att uppbära allmänt barn- bidrag för ett barn tillkommer, där barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller, om föräldrarna gjort anmälan härom till allmän försäk- ringskassa, barnets fader. Är den förälder som uppbär bidrag enligt vad nu har sagts till följd av från- varo, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att delta- ga i vårdnaden, skall rätten att uppbära bidraget i stället tillkom- ma den andra föräldern. Om föräldrarna gemensamt har vård- naden om ett barn men barnet varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, tillkommer rätten att uppbära allmänt barn- bidrag efter anmälan den förälder som barnet bor hos. Står barnet ej under föräldrarnas gemensamma vårdnad, tillkommer rätten att uppbära bidraget den som har vårdnaden om barnet. Har två särskilt förordnade vårdnadshava- re utsetts att utöva vårdnaden gemensamt, Skall vad som nyss har sagts om barnets fader och moder i stället gälla den manlige respektive den kvinnliga vårdnads- havaren.

I fråga om rätten att uppbära allmänt barnbidrag likställs med för— äldrar de, som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Allmän försäkringskassa får på framställning av socialnämnd förordna att allmänt barnbidrag för barn, som genom socialnämndens försorg

Senaste lydelse 1983149.

placerats i enskilt hem, skall uppbäras av den som fostrar barnet. Har Prop. 1993/941251 barnet placerats i enskilt hem av annan än socialnämnd, får sådant förordnande meddelas på framställning av den som enligt första stycket

uppbär bidraget.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om barnbidrag för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som Särskilt för- ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya lydelse.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:143) om

bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 6, 9 och 12 55 lagen (1964:143) om bi— dragsförskott20 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 åll

Den som önskar erhålla bidrags- förskott eller vill komma i åtnju- tande av högre förskott skall göra ansökan därom. Ansökan göres av vårdnadshavaren eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Om barnet har beretts vård i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får ansökan göras även av social— nämnden.

Den som önskar erhålla bidrags- förskott eller vill komma i åtnju- tande av högre förskott skall göra ansökan därom. Ansökan göres av vårdnadshavaren. Om barnet har beretts vård i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får ansökan göras även av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av har- nets rätt till bidragsförskott ävensom en av Sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att Själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med förhållandena förtrogna personer. Därest underhålls- bidrag fastställts för bamet, Skall domstols beslut eller annan handling, som kan ligga till grund för indrivning av bidraget, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift fogas vid ansökningen, såframt dessa handlingar ej eljest äro tillgängliga för försäkringskassan.

9 &”

Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren eller, om vårdna- den har anförtrotts åt en särskilt

Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren. Har två särskilt förordnade vårdnadshavare utsetts

förordnad fömryndare, denne. Har två särskilt förordnade förmyndare utsetts att utöva vårdnaden gemen- samt, utbetalas bidragsförskottet till den kvinnliga förmyndaren eller, om fönnyndarna begär det, till den manlige förmyndaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får försäkringskassan efter fram-

Lagen omtryckt 19761277. " Senaste lydelse 19:31:44. " Senaste lydelse 1983250.

att utöva vårdnaden gemensamt, utbetalas bidragsförskottet till den kvinnliga vårdnadshavaren eller, om vårdnadshavarna begär det, till den manlige vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får försäkringskassan efter fram- ställning från vårdnadshavaren

ställning från vårdnadshavaren betala förskottet till den som fost— betala förskottet till den som fost— rar barnet. rar barnet.

Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet på framställning av soci- alnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Vårdas barnet under hel månad i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet till det kommu- nala organ som svarar för vårdkostnaden.

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbe- loppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna me- del, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhanda- hållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning uppbäras av myndigheten.

125

Vårdnadshavare, särskilt för— Vårdnadshavare och den som ordnad förmyndare och den som eljest uppbär bidragsförskott för barnet äm skyldiga att ofördröjli- gen till försäkringskassan anmäla sådan omständighet som kan på- verka rätten till och storleken av

eljest uppbär bidragsförskott för barnet är skyldiga att ofördröjli- gen till försäkringskassan anmäla sådan omständighet som kan påverka rätten till och storleken av bidragsförskottet.

bidragsförskottet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om bidragsförskott för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för- ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelserna i deras nya lydelser.

2.11 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 & sekretesslagen (1980:100)” skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 15 &

Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och åren— den enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för- hållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och åren— den enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för- hållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. 1 ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4?) föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

Lagen omtryckt 199211474.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande

Härigenom föreskrivs att 8 5 lagen (1984:1095) om förlängt bidrags— förskott för studerande skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

Förlängt bidragsförskott utbeta- las till den förälder eller tidigare vårdnadshavare som barnet var- aktigt bor tillsammans med. Sam- manbor barnet med två tidigare förordnade förmyndare som utsetts att gemensamt utöva vårdnaden om barnet tillämpas 9 & första stycket andra meningen lagen (1964: 143) om bidragsförskott.

Förlängt bidragsförskott utbeta- las till den förälder eller tidigare vårdnadshavare som barnet var- aktigt bor tillsammans med. Sam- manbor barnet med två tidigare förordnade vårdnadshavare som utsetts att gemensamt utöva vård- naden om barnet tillämpas 9 & första stycket andra meningen lagen (1964:143) om bidragsför- skott.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om bidragsförskott för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för— ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya lydelse.

2.13 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (l987:6l7)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 23 & bankrörelselagen (l987:6l7) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 23 524

En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till fönnyndaren. Har förmyndaren fått överfönnyndarens tillstånd att omhänderta medlen och företett bevis på detta, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos banken.

Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om det har gjorts förbehåll enligt 15 kap. 9 & andra stycket nämMa balk eller uttaget avser ränta som stått inne kortare tid än ett år. Överförmyndare kan när som helst förordna, att ett förbe- håll inte skall gälla. Sådant för- ordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som har utfärdats om insättningen. Banken är skyl- dig att på begäran av överfönnyn- dare, förmyndare, god man eller fört/altare utfärda bevis om be- loppet av de medel som sätts in eller som står inne, samt i före— kommande fall intyga att meddelat tillstånd inte utnyttjats.

" Senaste lydelse 1988:1277.

Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut utan överfönnyndarens tillstånd endast om det har gjorts förbehåll enligt 14 kap. 85 nämnda balk eller uttaget avser ränta. Överför- myndaren kan enligt 14 kap. 21 & föräldrabalken förordna, att ett sådant förbehåll inte skall gälla. Fämrdnandet skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen. Banken är skyldig att på begäran av över- förrnyndare, förmyndare, . god man eller förvaltare utfärda bevis om beloppet av de medel som sätts in eller som står inne, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd inte utnyttjats.

Är föräldrar förmyndare, får de utan överfönnyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken, om medlen inte har satts in med uppgift om att de enligt 16 kap. 11 & föräldrabalken inte får tas ut utan sådant tillstånd

eller att de omfattas av särskild överfönnyndarkontroll. Överför- myndaren kan enligt 13 kap. 19 & nämnda balk förordna om annan inskränkning i föräldrars uttags- ra'tt. Inskränkning i uttagsrätten som avses i detta stycke skall an- tecknas på bevis eller i matbok som har utfärdats om insättningen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken och som har satts in före ikraftträdandet, om medlen inte omfattas av särskild överförrnyn- darkontroll enligt de nya bestämmelserna i föräldrabalken. Vad som nu har sagts gäller dock inte, om överförrnyndaren enligt 13 kap. 19 5 för- äldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995 har förordnat om inskränkning i uttagsrätten.

3. Har en förmyndare, god man eller förvaltare före ikraftträdandet satt in medel med förbehåll enligt 15 kap. 9 5 andra stycket föräldrabal- ken, skall förbehållet jämställas med förbehåll enligt 14 kap. Så för- äldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (l987z813) om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (l987z813) om homosexuella sambor25 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmel- ser tillämpas även på de homosexuella samboma:

]. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,

2. ärvdabalken,

3. jordabalken,

4. 10 kap. 9 å rättegångsbalken,

5. 4 kap. 19 å första stycket utsökningsbalken,

6. 19 å första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 å samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 å komrnunalskattelagen (19282370),

7. lagen ( 1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

8. 6 å lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

9. bostadsrättslagen (19911614), 10. 9 å rättshjälpslagen (l972z429), 11. lagen (l98lzl31) om kallelse på okända borgenärer, 12. 5 kap. 18 å tredje stycket fastighetsbildningslagen (l970:988),

13. 10 å insiderlagen (199011342), , 14. 11 kap. 3 å första och andra styckena och S å andra stycket vallagen (1972:620),

15 . 36 å första stycket lagen (l972z704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,

16. 2 5 andra stycket lagen (l993:l404) om brevröstrring i Förbunds- republiken Tyskland och i Schweiz,

samt 17. lagen (1993zl469) om upp- 17. lagen (199321469) om skovsavdrag vid byte av bostad. uppskovsavdrag vid byte av bo-

stad, samt 18. 10 kap. 18 å, 11 kap. 2, 15 och 16 åå, 12 kap. 7 och 8åå samt 16 kap. 7 och 9 åå föräldra- balken. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samboma skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samboma.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

15 Senaste lydelse 1993: 1474.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om er— kännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöran- den m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 23 5 lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om över- flyttning av barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 å26 Om någon egenmäktigt har fört ett barn, som har hemvist här i lan- det, utomlands eller egenmäktigt håller det kvar i ett annat land, kan tingsrätten på talan av barnets vårdnadshavare förklara att det egen- mäktiga beteendet är olagligt.

Har föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade fönnynda- re gemensamt vårdnaden om bar- net och har en av dem utan be- aktansvärt skäl egenmäktigt fört barnet utomlands eller håller en av dem utan beaktansvärt skäl egen- mäktigt kvar barnet i ett annat land, kan tingsrätten på talan av den andre förklara att det egen- mäktiga beteendet är olagligt.

Har föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade vårdnads— havare gemensamt vårdnaden om barnet och har en av dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt fört barnet utomlands eller håller en av dem utan beaktansvärt skäl egen- mäktigt kvar barnet i ett annat land, kan tingsrätten på talan av den andre förklara att det egen- mäktiga beteendet är olagligt.

Mål enligt denna paragraf tas upp av Stockholms tingsrätt, om det inte finns någon annan behörig domstol.

Om den som talan förs mot vistas på okänd ort eller annars inte kan nås med delgivning, får mål enligt denna paragraf avgöras även Om han eller hon inte har delgetts stämning eller andra handlingar i målet.

Tingsrättens avgörande får överklagas till hovrätten. Hovrättens av- görande får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för- ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya

lydelse.

" Senaste lydelse l993z212.

2.16 Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen (1989z827)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 å aktiekontolagen (1989:827) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 3 527

I ett aktiekonto som avses i 2 å skall anges

1. aktieägarens namn, personnummer eller annat identifieringsnum- mer samt postadress,

2. namn, personnummer eller annat identifieringsnummer samt post- adress för panthavare och för den som har en rättighet på grund av sådan inskränkning i rätten att fritt förfoga över aktien som avses i 11,

3. det antal aktier som kontot omfattar med uppgift om aktiernas nominella belopp och för varje aktie huruvida full betalning har erlagts för aktien till avstämningsbolaget,

4. till vilket slag varje aktie hör, om aktier av olika slag kan finnas enligt bolagsordningen,

5 . i förekommande fall att aktie av visst slag kan omvandlas till en aktie av annat slag,

6. förbehåll att aktieägare eller annan skall vara berättigad att lösa aku'e som övergår till ny ägare,

7. utbetalning som görs vid inlösen av en aktie eller minskning av aktiens nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar,

8. i förekommande fall att aktieägaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 å föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna,

9. pantsättning avseende en aktie, 10. konkurs avseende aktieägaren samt utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende en aktie eller panträtt i aktien,

11. inskränkning i rätten att fritt förfoga över en aktie som avses i 3 kap. 12 och 15 åå aktiebolagslagen (1975:l385), 3 kap. 12 och 15 åå försäkringsrörelselagen (19821713) eller 3 kap. 13 och 16 åå bankaktie- bolagslagen (1987:618),

12. förbehåll enligt 15 kap. 8 å 12. inskränkning enligt 13 kap. föräldrabalken. 19 å andra stycket eller 14 kap.

21 å andra stycket föräldrabalken.

Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall detta anges i aktiekontot så snart det kan ske.

Denna lag träder ikraft den 1 juli 1995.

” Senaste lydelse 1992: 1244.

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (l990:773) om särskilt pensions- tillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 å28

Det särskilda pensionstillägget utges till förälder som har vårdat sjukt eller handikappat barn under minst sex vårdår och därvid har avstått från förvärvsarbete.

Det särskilda pensionstillägget kan förutom till förälder utges till någon annan som i övrigt uppfyller förutsättningama enligt första styck- et och som under vårdåren

l. i egenskap av särskilt för- ordnad förrnyndare har haft den rättsliga vårdnaden om barnet,

1. har varit särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet,

2. med socialnämndens medgivande har haft hand om barnet för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det, eller 3. har varit gift med barnets förälder eller har haft barn med denne, om de varaktigt bott tillsammans. Den som i egenskap av särskilt förordnad förmyndare hade vård- naden om barnet vid den tidpunkt då det fyllde 18 år eller vid den tidigare tidpunkt då det ingick äktenskap skall för tid därefter likställas med en vårdnadshavare

Den som var särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet när det fyllde 18 år eller vid den tidigare tidpunkt då det ingick äktenskap skall för tid därefter likställas med en vårdnadshavare enligt andra stycket 1.

enligt andra stycket 1.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om särskilt pen- sionstillägg för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för- ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelserna i deras nya lydelser.

" Senaste lydelse l992z276.

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1323) om Prop. 1993/94c251 ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 41 kap. 27 å lagen (1993:1323) om ändring i kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

41 kap. 27 å

Prästlönefonder och försam- lingskyrkors eller domkyrkors fastighetsfonder skall göras ränte- bärande på samma sätt som före- skrivs om omyndigs medel.

Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela före- skrifter om att fondernas tillgång- skrifter om hur prästlönefonder ar får placeras på något annat och församlingskyrkors eller dom— sätt. kyrkors fastighetsfonder får pla-

ceras.

Av den avkastning som stiftens prästlönefonder samt församlings- kyrkors och domkyrkors fastighetsfonder har från obligationer, bank- medel och andra fordringar samt aktier och andelar i värdepappersfon- der skall årligen avsättning ske till kapitalet med ett belopp som svarar mot värdeminskningen på grund av inflationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

3. Ärendet och dess beredning

Genom tilläggsdirektiv år 1982 äck utredningen om barnens rätt (Ju 1977:O8) i uppdrag att se över lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap. År 1984 fördes denna del av utredningens uppgifter över till en särskild utredare. Med entledigande av den först utsedde ut- redaren förordnades justitierådet Staffan Magnusson år 1985 till ny utredare. Utredningen antog namnet Förmynderskapsutredningen.

Utredningen har sedermera fått tilläggsdirektiv och avgav i december 1985 betänkandet God man och förvaltare (SOU 198650). I det be- tänkandet föreslogs bl.a. att institutet omyndigförlaring skulle upphävas och ersättas av ett system med förvaltarskap. Utredningens förslag har föranlett ändringar i föräldrabalken och andra lagar. Grundlagsfrågoma bröts ut och behandlades för sig (prop. 1987/88:32, bet. l987/88:KU33, rskr. 1987/88z314, bet. 1988/891KU2, rskr. 1988/89:11, SFS l988zl443 och 1448). Det av utredningen därefter avgivna betänkandet Internationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) har även det lett till ändringar i lagstiftningen, vilka behand- lades i riksdagen samtidigt med förslagen i anledning av det första betänkandet (prop. 1987/881124 och 1988/89:14, bet. 1988/89zLU9, rskr. 1988/89:10, SFS 198811251-1330).

1 november 1988 överlämnade Förmynderskapsutredningen ytterligare ett betänkande Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40). Betänkandet behandlar frågor om förvaltningen av egendom som tillhör en underårig eller den som har god man eller förvaltare. Vidare behandlas överför- myndamas och tingsrättemas verksamhet på förmynderskapsområdet. Utredningens förslag i dessa delar kommer nu att tas upp till behand- ling. En sammanfattning av utredningens förslag änns i bilaga 1 och utredningens lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema änns i bilaga 3. En samman- ställning av remissyttrandena änns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 88-4366).

Frågor om överförrnyndarnas och tingsrättemas hantering av förmyn- derskapsärenden behandlas även av Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106). Även de frågorna kommer att behandlas i detta sam— manhang. En sammanfattning av utredningens förslag i relevanta delar änns i bilaga 4 och utredningens lagförslag i de delarna i bilaga 5. Även DomstOISutredningens betänkande har remissbehandlats. En för- teckning över remissinstansema änns i bilaga 6. En särskild samman- ställning av remissyttrandena i för detta ärende relevanta delar redovisas iDs 19935 5. 267-327.

Domstolsverket har på eget initiativ, men initierat av ett beslut av Justitieombudsmannen, genomfört ett projekt och utvärderat vissa delar av fönnynderskapslagstiftningen. Utvärderingen, som koncentrerats på de ändringar som kom till stånd 1989, syftade till att kartlägga hur lagändringama fungerat i praktiken. Resultatet av utvärderingen har redovisats i DV-rapport 199128 Utvärdering av vissa delar av förmyn- derskapslagstiftningen. I rapporten ges förslag på ett antal lagändringar

med anknytning till förmynderskapsreglema. En sammanfattning av Domstolsverkets förslag änns i bilaga 7 och verkets lagförslag i bila- ga 8. Rapporten har renrissbehandlats. En förteckning över remissin- stansema änns i bilaga 9. En sammanställning av remissytliandena änns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 91-3170).

Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har Svenska bankföreningen givit in en framställning om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar. Svenska bankföre- ningen föreslår att avgifterna till bankerna för deras hantering av värde- handlingama skall höjas. Framställningen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema änns i bilaga 10. Remissvaren änns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 91-4152).

Under ärendets beredning har det kommit in skrivelser från organisa- tioner och enskilda med önskemål som anknyter till de frågor som nu kommer att behandlas.

De förslag som nu läggs fram har varit föremål för överläggningar mellan de nordiska länderna.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 7.4

Lagrådet

Regeringen beslutade den 30 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13.

lagrådets yttrande änns i bilaga 14. Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag, med undantag för formuleringen av punkt 7 i övergångsbestämmelsema till lagen om ändring i föräldrabalken. Utöver de ändringar som har föranletts av påpekanden från Lagrådet har några ytterligare ändringar i förhållande till lagrådsremissens lagförslag gjorts. Vidare har vissa rent redaktionella ändringar i lagtean gjorts. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren till de föreslagna bestämmelserna.

4. Behovet av en reform

4.1. Nuvarande förhållanden

Föräldrabalken skiljer mellan vårdnad och förmynderskap. Enligt 6 kap. 2 å har vårdnadshavare ett ansvar för barnets personliga förhållanden, till vilka även räknas t.ex. slutande av arbetsavtal. Vårdnadshavaren företräder också barnet i personliga angelägenheter. Förmyndaren å sin sida har hand om förvaltningen av barnets egendom och företräder det i andra angelägenheter än de personliga (13 kap. 1 å föräldrabalken). Enligt 10 kap. 2å föräldrabalken är båda föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står under deras vårdnad, de är legala för- myndare. För barn som står under vårdnad av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam förmyndare. Föräldrars ställning som förmyn- dare följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap av vårdnads-

havare. 1 de fall föräldrarna upphör att vara vårdnadshavare skall rätten äytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare (6 kap. 7 och 9 åå föräldrabalken).

Förrnyndaren skall sörja för myndlingens person samt förvalta dennes förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna (13 kap. 1 å första stycket föräldrabalken). I detta ligger bl.a. att för- myndaren skall se till att myndlingens medel i skälig omfattning an—. vänds till nytta för myndlingen (13 kap. 3 å föräldrabalken). Samma krav avseende ställföreträdarens vård av egendom gäller även för övriga ställföreträdare vars verksamhet regleras i föräldrabalken, gode män och förvaltare (13 kap. 4 å föräldrabalken).

Såväl föräldrars som andra ställföreträdares förvaltning står under tillsyn av överförmyndama. Det är också överförrnyndama som i stor utsträckning bestämmer hur de förvaltade medlen skall användas och placeras. Principen är att pengar som inte behövs för den enskildes uppehälle och som inte heller placeras i aktier eller dylikt skall sättas in på spärrad räkning i bank. Pengarna får inte lyftas utan överförmynda- rens tillstånd. När det gäller aktier och andra värdehandlingar är prin- cipen att de skall deponeras hos bank. De får inte tas ur depån utan överförmyndarens samtycke. Enligt nuvarande regler har föräldrar och andra ställföreträdare en långtgående redovisningsskyldighet gentemot överförrnyndaren. Bland annat måste de i princip varje år lämna en årsräkning, med en redogörelse för sin förvaltning.

En mer detaljerad redogörelse för gällande rätt avseende förmynder- skap och andra ställföreträdarskap samt kontrollen av dem lämnas i För- mynderskapsutredningens betänkande Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40) s. 77 f. I betänkandet ges även en redogörelse för för- mynderskapslagstiftningen i våra nordiska grannländer samt ett antal andra rättsordningar (s. 135 f.). Här skall dock noteras att det pågår eller just har avslutats reformarbete på förmynderskapsrättens område både i Danmark och Finland. I Danmark överlämnade Iustitsministeriets myndighedslovsudvalg under 1993 ett betänkande "Vaergemål". Detta innehåller ett förslag till ny lag om vaergemål. Förslaget innehåller dock inte några avgörande förändringar av föräldrars ställning som fönnynda- re, jämfört med vad Förmynderskapsutredningen redovisar. I Finland överlämnade kommissionen för revidering av förmynderskapslagen i december 1989 ett betänkande vilket ligger till grund för ett proposi- tionsarbete inom det änska justitieministeriet. Förslagen går i korthet ut på att koncentrera förmynderskapsreglema på den ekonomiska för- valtningen. Benämningama "förmyndare" och "god man" ersätts med "intressebevakare". Den som har en intressebevakare kallas "huvud- man", oavsett om intressebevakaren ersätter en förmyndare eller en god man. Tillsynen över intressebevakarnas förvaltning skall effektiviseras. Kommunens förmyndarmyndighet skall vid behov kunna besluta att en skötselplan skall upprättas. Kommunerna skall ha ett kollegialt organ för skötseln av förrnynderskapsuppgiftema. De allmänna underrättemas uppgifter med anknytning till förmynderskapen blir fåne. De skall bl.a. inte längre övervaka kommunernas förmynderskapsmyndigheters verk- samhet. För föräldrar gäller i stort sett samma regler som för andra

intressebevakare. Föräldrar skall dock ofta kunna lämna redovisning av förenklat slag. I detta sammanhang skall som nämnts tidigare även frågor som rör funktionsfördelningen vid prövning av fönnynderskapsfrågor behandlas, främst fördelningen mellan överförrnyndaren och tingsrätten. Fördel- ningen kan som den ser ut idag grovt beskrivas på följande sätt.

Tingsrätten beslutar om att anordna förvaltarskap och godmanskap samt förordnar och entledigar förmyndare, förvaltare och gode män. Förrnynderskap med större tillgångar samt godmanskap och förvaltar- skap skall skrivas in hos tingsrätten (12 kap. 1 och 2 åå föräldrabal- ken). Beslut om inskrivning antecknas i den s.k. förmynderskapsboken som förs kommunvis (12 kap. 6 å föräldrabalken och kungörelsen med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården; för- myndarvårdskungörelsen, 1952z303). Under det första halvåret 1990 handlade tingsrätterna närmare 16 000 ärenden om förmynderskap och godmanskap. För hanteringen av förmynderskapsärenden i tingsrätterna krävs idag omkring 18 notarier och 50 biträden (räknat i årsarbetskraf- ter). Till detta kommer viss domararbetskraft.

Överförmyndaren får uppgifter från rätten om de inskrivningar som har gjorts och lägger upp en egen förmynderskapsbok. Det skall väljas en överförmyndare för varje kommun (19 kap. lå föräldrabalken). Kommunerna kan dock besluta att i stället för överförrnyndare inrätta en överförmyndarnämnd (19 kap. 2 å föräldrabalken). Överförmyndare eller nämndledamot kan entledigas av rätten (19 kap. 9 å föräldrabal— ken). Till överförmyndamas uppgifter hör bl.a. att pröva frågor om tillstånd eller samtycke till olika åtgärder enligt l4-16 kap. föräldrabal- ken. Vidare skall överförrnyndaren enligt 17 kap. föräldrabalken gran- ska ingivna förteckningar, årsräkningar och sluträkningar. Om överför- myndaren finner anledning att anmärka på ställföreträdarens förvaltning och denne inte på ett tillfredsställande sätt kan förklara sig, kan överför- myndaren ansöka hos rätten om åtgärd mot ställföreträdaren (17 kap. 3 å föräldrabalken).

Tingsrätten har skyldighet att utöva tillsyn över överfönnyndarens verksamhet ( 19 kap. 18 å föräldrabalken). Tillsynen skall i första hand utövas genom årliga inspektioner (8 å förmyndarvårdskungörelsen).

4.2. Förvaltningsreglema i föräldrabalken

Regeringens bedömning: Reglerna om ställföreträdares förvalt- ning av egendom och tillsynen över sådan förvaltning behöver moderniseras och anpassas till dagens situation. Området bör avregleras där det är möjligt utan att berättigade skyddsintressen sätts åt sidan.

Förmynderskapsutredningen pekar på att nuvarande regler är myck— et detaljerade och svåröverskådliga samt att de speglar en gången tids

Prop. 1993/9451

ekonomiska värderingar. Utredningen menar vidare att reglerna inte står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen beträffande vad som hör till den privata sfären och vad samhällets resurser bör inriktas på rörande övervakning och kontroll av privata förhållanden. Med hän- visning till att föräldrar i sitt handhavande av barnens egendom i all- mänhet agerar med barnens bästa för ögonen föreslår utredningen att föräldrarna skall ges en större frihet vid förvaltningen av barnens egen- dom (se SOU 1988:40 s. 157).

I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till att reglerna om ställföreträdares förvaltning av myndlingars egendom moderniseras och görs mindre detaljerade.

Skälen för regeringens bedömning: De idag gällande förvaltnings- reglema går i huvudsak tillbaka på 1924 års fönnynderskapslag. Regle- ringen kännetecknas framför allt av en strävan att skapa trygghet för att den omyndiges medel bevaras och ger en skälig avkastning. I det syftet änns utförliga regler om hur medlen skall placeras samt föreskrifter om att förmyndare måste inhämta överfönnyndarens samtycke till olika dispositioner av medlen. Att myndlingars medel inte förvaltas på ett äventyrligt sätt utan att medlen, i den mån de inte behöver tas i anspråk för myndlingens omedelbara behov, bevarar sitt värde och dessutom lämnar en skälig avkastning är givetvis av grundläggande betydelse. Det är uppenbart att lagstiftningen även i fortsättningen bör bygga på den principen.

Mot dagens regler kan dock anföras att de är mycket detaljerade. Många av dem är dessutom svårtolkade. Detta gäller såväl de egentliga förvaltningsreglema som bestämmelserna om redovisning och kontroll. Över huvud taget kan man om hela regelkomplexet säga att det är svår- överskådligt och besvärligt att tillämpa.

Som utredningen har påpekat speglar regelsystemet en äldre tids syn på ekonomiska förhållanden. Även om de senaste årens utveckling på änans- och fastighetsmarknadema med önskvärd tydlighet visar att försiktighet och snamhet krävs vid förvaltning, och då särskilt vid förvaltning av annans egendom, kan det starkt ifrågasättas om det verk- ligen behövs en så ingripande reglering som den nuvarande för att lagstiftningens syfte skall tillgodoses. Lagstiftningsarbetet har allmänt under senare år präglats av en strävan att få bort onödig byråkrati. Denna strävan bör genomsyra även arbetet med reglerna om förmynder- skap.

De nuvarande reglerna gör i princip inte skillnad mellan fall när det är den omyndiges föräldrar som är förmyndare och situationen när förmynderskapet utövas av en särskilt förordnad förmyndare. Det kan, som Förmynderskapsutredningen funnit, ifrågasättas om det inte bör gälla olika förvaltningsregler beroende på vem som är förmyndare. I de flesta fall har föräldrar en naturlig intressegemenskap med sina barn. Den intressegemenskapen har i regel inte någon motsvarighet när för- myndaren är särskilt förordnad. Det kan också på goda grunder ifråga- sättas om det nuvarande detaljerade systemet har en förankring hos det stora äertalet föräldrar som har hand om sina barns egendom. Om en

sådan förankring saknas, är det i sig ett skäl till att förändra reglerna och bringa dem i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Övervägande skäl talar således för att tiden är mogen för en moderni- sering av reglerna om ställföreträdares förvaltning av myndlingars egendom och särskilt med inriktning på en minskad detaljstyrning vad gäller föräldrars förvaltning.

4.3. Förmynderskapsfrågor i domstolarna

Regeringens bedömning: Principen att domstolarna skall hand- lägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolspröv- ning bör gälla även beträffande reglerna om förmynderskap. De ärenden som är av övervägande förvaltningsnatur bör handläggas av förvaltningsmyndigheter.

Domstolsutredningen har i sitt arbete utgått från den principen (se SOU 1991:106 s. 94 f.).

Skälen för regeringens bedömning: Under senare år har lagstift- ningen som rör domstolarnas verksamhet präglats av en strävan att renodla verksamheten. Med det avses att domstolarna i princip bör handlägga endast ärenden som verkligen kräver domstolsprövning. Om en uppgift på ett godtagbart sätt kan handläggas av en förvaltningsmyn- dighet, bör den flyttas dit. Domstolarna bör syssla med endast de upp— gifter som faller inom ramen för vad som kan kallas rättskipning i egentlig mening. Bara om det änns ett klart samband mellan domstolar- nas rättskipningsuppgifter och annan myndighetsutövning eller om det i övrigt änns starka skäl som från eäektivitetssynpunkter talar för det, bör det komma i fråga att låta domstolarna behålla uppgifter vid sidan av rättskipningsområdet.

Tingsrätternas hantering av förmynderskapsärenden spänner över ett st0rt område. Där änns typiska domstolsfrågor, såsom t.ex. beslut att en person inte längre skall få bestämma själv om sina angelägenheter utan att en särskild förvaltare skall sköta det åt honom. I andra ändan av skalan änns en typisk förvaltningsfråga — uppgiften att årligen in- spektera överförmyndama för att kontrollera att de utför sina åligganden på ett riktigt sätt. Det änns således anledning att vid en genomgång av de materiella reglerna om förmynderskap även ta upp de förslag som änns rörande funktionsfördelningen mellan dömande och förvaltande organ.

lOl

5. Vårdnad och förmynderskap

Regeringens förslag: Vårdnads— och förmynderskapsbegreppen renodlas. Om ingen av ett barns föräldrar kan vara vårdnadshava- re, skall vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar mot det. Om en av två särskilt förordnade vårdnadshavare dör eller entledigas, Skall den andra vårdnadshavaren ensam ha vårdnaden.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege- ringens förslag med undantag av att utredningen föreslår att det skall meddelas ett särskilt förordnande om att en särskilt förordnad vårdnads- havare skall vara förmyndare och att förmynderskapet inte automatiskt skall tillfalla den andra särskilt förordnade vårdnadshavaren om en av dem dör eller entledigas (se SOU 1988:40 s. 175 f.).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan är positiva till förslaget att betona vårdnaden framför förmynderskapet. Stockholms tingsrätt, Länsstyrelsen i Jämtlands län och Östersunds kommun föreslår att den som blir särskilt förordnad vårdnadshavare skall därigenom utan ytterligare beslut även bli förmyndare. Malmö tingsrätt anför att om en av två särskilt förordnade vårdnadshavare dör, så bör den andre automatiskt bli ensam vårdnadshavare. Några remiss- instanser har därutöver synpunkter av processuell natur.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna i föräldrabalken skiljer mellan två ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har ett ansvar för barnets personliga angelägenheter, bl.a. att se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Förmyndaren skall sköta andra angelägenheter, främst sådana som rör den underåriges ekono— miska förhållanden. Den som är förmyndare får emellertid därutöver anses ha en allmän behörighet att företräda den underårige, när det enligt lag inte skall skötas av någon annan. Sverige är långt ifrån en— samt om att ha en sådan uppdelning mellan vårdnad och förmynderskap. (Se vidare om internationella förhållanden i Förmynderskapsutredning- ens betänkande s. 135 f.)

Genom olika refOrmer under senare år har gemensam vårdnad och därmed gemensamt förmynderskap för föräldrar kommit att bli vanligt även när föräldrarna inte är gifta med varandra eller när deras äkten- skap har upplösts genom äktenskapsskillnad. Även i fall där föräldrarna helst vill ha ensam vårdnad änns nu möjlighet för domstol att förordna om gemensam vårdnad under förutsättning att ingen av föräldrarna aktivt motsätter sig gemensam vårdnad.

Enligt huvudregeln i föräldrabalken är föräldrar vårdnadshavare för sina barn. De är normalt också, utan att det behövs något förordnande av domstol, förmyndare för barnet. Att vårdnadsansvaret är det primära

visar sig i att en förälder som förlorar vårdnaden också upphör att vara förmyndare. Ett entledigande som förmyndare innebär däremot inte en automatisk förlust av vårdnaden. Om ingendera av ett barns föräldrar är lämplig som vårdnadshavare eller om båda föräldrarna har avlidit, skall förmyndare förordnas särskilt (en eller fiera). Förmyndaren blir då också vårdnadshavare. Att förmynderskapet i detta fall är det primära stämmer dåligt med uppbyggnaden av vårdnads- och förmynderskaps- reglema i övrigt. Det förefaller naturligare att, som Förmynderskapsut— redningen föreslår, principen är att vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Den eller de som anförtros vårdna- den bör också därigenom automatiskt bli förmyndare för barnet, vilket också flera remissinstanser har argumenterat för. Det kan emellertid ännas tillfällen när det är mindre lämpligt att låta förmynderskapet följa vårdnaden, t.ex. när den underåriges förmögenhetsförhållanden är komplicerade. I sådana fall bör rätten ha möjlighet att förordna olika personer som vårdnadshavare och som förmyndare. Frågan berörs ytterligare i författningskommentaren. Där behandlas också situationen när en av två särskilt förordnade vårdnadshavare inte längre kan vara vårdnadshavare.

När det sedan gäller kraven på den eller dem som skall kunna för- ordnas särskilt till vårdnadshavare bör det vara fråga om en man eller en kvinna som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran, jfr 6 kap. 1 & föräldrabalken. Något försteg för exempelvis anförvanter till barnet bör inte uttryckligen gälla. Många gånger kan det dock vara naturligt att vårdnadshavarna hämtas ur den kretsen. I detta sammanhang salmas anledning att föreslå några ändringar rörande vilka sammanboende som skall kunna komma i fråga för gemensam vårdnad.

Efter förebild av vad som nu föreskrivs vid förordnande av förmyn- dare bör önskemål som har förts fram av föräldrarna tillmätas betydelse när det gäller att förordna vårdnadshavare efter föräldrarnas död. Deras val av vårdnadshavare bör alltså följas, om det inte är olämpligt att utse den utpekade personen.

Liksom beträffande föräldrar bör särskilt förordnade vårdnadshavare kunna entledigas, om de gör sig skyldiga till försummelse e.d. Det bör emellertid inte krävas lika graverande omständigheter för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas som när det är fråga om en förälder.

I dag änns i ett antal bestämmelser regler om att ett barns föräldrar, enbart modern eller särskild förordnad förmyndare skall höras eller annars medverka när frågor som rör barnet avgörs, t.ex. godkännande av faderskapsbekräftelse enligt lkap. 45 eller talerätt för barnet i faderskapsmål enligt 3 kap. 5 &. I förslaget har i dessa fall den särskilt förordnade vårdnadshavaren fått ersätta förmyndaren i bestämmelserna. Detta kan innebära en viss ändring i förhållande till gällande rätt efter- som vårdnaden och förrnynderskapet inte behöver utövas av samma person. Anledningen till att låta vårdnadsfunktinen vara avgörande är att de frågor som behandlas i de nu berörda bestämmelserna är av sådan karaktär att de ligger närmare vårdnadshavarens område än förmynda- rens mer ekonomiska förvaltning.

Beträffande den närmare utformningen av de ändringar som behövs i denna del hänvisas till författningskommentaren.

Hänvisningar till S5

6. Egendomsförvaltning enligt föräldrabalken

6.1. Föräldrars och andra ställföreträdares förvaltning

Regeringens förslag: De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning skall inskränkas väsentligt be— träffande föräldrars förvaltning av barns egendom. För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall i huvudsak nuvarande regler gälla.

Förmynderskapsutredningens förslag: Föräldrarna skall själva, utan inblandning från överförrnyndaren, få förvalta egendom som barnet har fått i gåva, om inte givaren har bestämt att gåvan skall stå under över- förmyndarkontroll, medan nuvarande regler skall i stort gälla när för— äldrar förvaltar egendom som barnet fått genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall (se SOU 1988:40 s. 155 f.). För förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares egendomsförvaltning skall i huvudsak de nuvarande reglerna gälla (SOU 1988:40 s. 167 f.).

Remissinstanserna: Remissutfallet är i stort sett genomgående posi- tivt till förslaget att minska kontrollen av föräldrarnas förvaltning. Endast Överfönnyndarnämnden [ Sundsvall avstyrker förslaget under hänvisning till att det i allt för hög grad åsidosätter barnens behov av skydd mot olämpliga och otillbörliga åtgärder med deras egendom. Malmö tingsrätt menar å sin sida att föräldrarna borde få förvalta bar- nens egendom utan överförrnyndarkontroll oavsett om egendomen ärvts eller erhållits genom gåva. Flertalet remissinstanser som uttalar sig i frågan ställer sig dock positiva till att gränsen mellan det kontrollerade och icke kontrollerade området dras utifrån om barnet fått egendomen genom gåva (och därmed i detta sammanhang jämställda förvärv) eller inte.

Skälen för regeringens förslag: Gällande bestämmelser innebär att det i princip är föräldrarna själva som förvaltar barnens medel, så länge föräldrarna har ställning som förmyndare. Svensk rätt har således inte någon motsvarighet till det system som änns i en del andra länder och som innebär att förvaltningen skall skötas av en överförrnyndare, bank eller dylikt. Reglerna om föräldrarnas förvaltningsrätt har emellertid vissa undantag. Dels råder den omyndige i princip själv över sina ar- betsinkomster och över egendom som har tillfallit den omyndige genom arv eller testamente med villkor att egendomen skall förvaltas av den omyndige själv. Dels är egendom som har ställts under s.k. särskild förvaltning undandragen föräldrarnas rådighet.

Som tidigare har antytts är emellertid föräldrarnas förvaltning under- kastad en omfattande samhällskontroll. För det första innehåller gällan-

de regelsystem ingående bestämmelser om hur omyndigas medel skall placeras. Huvudregeln är att pengar skall sättas in på räntebärande konto hos bank. Efter insättningen är kontot i princip spånat på så sätt att pengarna får tas ut endast efter samtycke av överförrnyndaren. Un- dantag gäller dock beträffande medel som behövs för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom. Sådana medel får sättas in på ospärrat konto.

Föräldrarna får också placera barnens tillgångar i värdehandlingar. Vissa värdehandlingar får införskaffas utan överfönnyndarens samtycke, medan andra, t.ex. aktier, endast får köpas efter att samtycke har läm- nats. Om värdet av den omyndiges värdehandlingar uppgår till mer än två basbelopp (för närvarande 70 400 kr), skall handlingarna deponeras i bank och får inte tas därifrån utan tillstånd av överförmyndaren.

Även andra åtgärder av förmyndama kräver samtycke av överför— myndaren. Bland annat gäller det tagande av lån för den omyndiges räkning och förfogande över fast egendom som den omyndige äger.

Föräldrarna har också en långtgående redovisningsskyldighet gentemot överförrnyndaren. De skall sålunda i princip ge in förteckningar över egendom som tillfaller den omyndige samt lämna årsräkningar med en redogöreISe för sin förvaltning. När det gäller redovisningsskyldigheten har dock överförmyndama vissa möjligheter att från fall till fall med- dela dispens.

Som tidigare har nämnts är det nuvarande regelsystemet tungrott och svåröverskådligt. En bidragande orsak till tungroddheten är tvånget för föräldrarna att i en rad situationer ta kontakt med överförrnyndaren och begära dennes samtycke till åtgärder som ofta framstår som triviala och vardagliga. Förrnynderskapsutredningen nämner exemplet att en släkting till ett barn ger en summa pengar som skall användas för att köpa en cykel. Om pengarna inte används omedelbart för inköpet, skall de sättas in på spånat konto och därefter krävs överförmyndarens samtycke för att föräldrarna skall kunna ta ut pengarna och köpa cykeln. Exemplet är talande som illustration till att dagens regler måhända inte har en fast förankring i allmänhetens uppfattning om vad som är rimligt när det gäller samhällskontrollen över föräldrars förvaltning av sina barns egendom.

Även tvånget att deponera värdehandlingar i bank och förbudet att ta ut dem utan överfönnyndarens tillstånd skapar problem. Försäljningar och omplaceringar kan, vid en aktiv placeringspolitik, försenas på ett sätt som innebär förluster för den omyndige. De avgifter som bankerna har författningsenlig rätt att ta ut för hanterandet av deponerade värde— handlingar skapar, enligt äera överförrnyndare, irritation bland förmyn- dama. Bankerna har i en framställning till regeringen begärt att avgif- terna skall höjas. Den frågan behandlas vidare i avsnitt 7.4.

Att även redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndamn uppfat- tas som betungande av många föräldrar står klart.

Det är inte bara föräldrarna och barnen som drabbas av det nuvarande systemets nackdelar. Även för överförmyndama är tillämpningen av reglerna tidsödande och arbetskrävande. Förmynderskapsutredningen har, sannolikt med all rätt, påpekat att arbetsbelastningen på de berörda

hade varit ännu större om alla inblandade hade följt samtliga gällande regler. Det är en allmän uppfattning, bl.a. på övertörmyndarhåll, att så inte är fallet. Detta torde delvis bero på bristande kännedom om regler- na. En bidragande orsak kan emellertid också vara att åtskilliga regler upplevs som onödiga, som exempel kan tjäna cykelköpet som nämnts tidigare. En så bristande överensstämmelse mellan teori och praktik utgör i sig ett tungt vägande skäl att se över regelsystemet.

Liksom Förrnynderskapsutredningen har gjort kan man på goda grun- der utgå från att föräldrar handlar med sina barns bästa för ögonen. Det behövs därför i de allra fiesta fallen inte någon samhällskontroll för att säkerställa att barnets egendom kommer barnet till godo och att den inte slösas bort.

Det måste emellertid beaktas att det änns föräldrar som i och för sig är inställda på att handla utifrån barnens bästa, men som saknar de erfarenheter och kunskaper som behövs för att förvalta egendom, i vart fall om tillgångarna är mer omfattande och kräver en aktiv bevakning. Föräldrarna kan då behöva stöd av bl.a. en överförrnyndare som kan hjälpa och råda.

Man kan inte heller bortse från att det änns föräldrar som kan ha ett intresse av att använda sina barns tillgångar på ett otillbörligt sätt. Om föräldrarna själva tillgodogör sig barnets tillgångar eller på något annat sätt missbrukar sin ställning, kan de entledigas som förmyndare, utan att för den skull förlora vårdnaden. Entlediganden är dock ovanliga enligt vad Förmynderskapsutredningen fann under utredningsarbetets gång. Även när barn omhändertas enligt lagen (199052) med särskilda bestämmelser om vård av unga kvarstår ofta föräldrarna som förmynda- re. I de situationema kan det behövas en mer aktiv insats från det all- männas sida i form av en närmare kontroll av förvaltningen.

Vad som nu sagts leder till att de nuvarande reglerna visserligen behöver ändras på så sätt att föräldrarna ges större bestämmanderätt än för närvarande när det gäller förvaltningen av barnens egendom. Det kan dock inte bli fråga om att ge föräldrarna en fullständig frihet. Ett visst mått av samhällskontroll bör ännas kvar. Det är inte möjligt att i lagen föra in regler som passar för alla föräldrar—bamrelationer. Den äexibilitet som är önskvärd får i stället i viss utsträckning åstadkommas genom att överförmyndaren ges möjlighet att från fall till fall bevilja dispens från lagens regler eller meddela beslut om en skärpt kontroll.

Hur långt bör avregleringen sträckas?

Det är långt ifrån självklart hur avgränsningen av det icke kontrollerade området bör göras. Förrnynderskapsutredningen har stannat för att begränsa det område inom vilket föräldrarna kan förvalta barns egen- dom utan överförrnyndarkontroll till egendom som barnet har fått ge- nom gåva, genom olika typer av socialförsäkringsförrnåner samt genom ersättningar från privata sjuk— och olycksfallsförsäkringar m.m. Utred- ningen låter således egendomens ursprung vara avgörande.

Som skäl för den avgränsningen anför utredningen att gåvor ofta kommer från föräldrarna och att det måste te sig svårförståeligt att en ingående samhällskontroll slår till så snart gåvan är fullbordad trots att de medel som givits bort kan sägas beänna sig inom familjen både före och efter gåvotillfället. Utredningen befarar dessutom att de ingående reglerna om överfönnyndarens samtycke och skyldigheten att lämna redovisning avhåller föräldrar från att ge gåvor, vilket inte kan anses vara i barnens intresse. Utredningen pekar på att för det fall en givare inte vill ge föräldrarna full frihet att förvalta gåvan så änns möjligheten att föreskriva särskild förvaltning eller att gåvan skall stå under överför- myndarkontroll.

Däremot menar utredningen att när ett barn förvärvar egendom ge— nom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring, barnet ofta har ett specith behov av pengar. Situationen är ofta den att en av föräldrarna har avlidit och det är då särskilt angeläget att pengarna kommer till nytta för barnet och att de inte slösas bort. Den efterlevan- de föräldem kan behöva det stöd som en överförmyndartillsyn innebär, varför kontrollen, enligt utredningens mening, bör ännas kvar i de fallen.

Den andra metoden för avgränsning av det icke kontrollerade området som Förrnynderskapsutredningen diskuterar är en beloppsgräns. Utred- ningen avvisar det alternativet främst med motiven att storleken av de förvaltade medlen inte speglar behovet av kontroll och att det ger för- äldrarna ett incitament att hålla barnens egendom strax under gränsen för när kontrollen slår till.

Det änns som framgått tidigare anledning att vara positiv till utred- ningens grundtanke att så långt som möjligt avreglera föräldrarnas förvaltning av barns egendom. Huvudsyftet med att ändra reglerna om förmynderskap är att förenkla regelsystemet. En sådan förenkling måste innebära att ett större antal förvaltarskap primärt ställs utanför överför- myndarens direkta kontroll. Om det reformerade systemet innebär att föräldrarnas förvaltning även fortsättningsvis i huvuddelen av fallen kommer att vara underkastade en formell kontroll, vinns inte syftet att anpassa reglerna till vad som mer allmänt kan antas vara acceptabelt i form av det offentligas kontroll över den privata sfären. Om många förvaltarskap lämnas utanför överförmyndamas direkta kontroll, får överförmyndama möjlighet att koncentrera kontrollen på de förvaltar- skap där kontroll framstår som särskilt motiverad. En sådan ändrad prioritering underlättar också genomförandet av det nu framlagda för- slaget om en utökning av överförmyndamas befogenhet vad gäller beslutsfattande, ett förslag som behandlas vidare i avsnitt 14.

Utredningens förslag skulle i och för sig lämna ett antal föräldraför- valtningar utanför kontrollsystemet, även om det framstår som osäkert hur många det rör sig om. Utredningens förslag till gränsdragning kan dock befaras medföra problem i den praktiska tillämpningen. Om ett huvudsyfte med förändringen är att förenkla regelsystemet, bör inte de nya reglerna omedelbart leda till praktiska svårigheter. Här kan nämnas de fall när en underårig har egendom som har förvärvats dels genom gåva och dels genom arv eller liknande. Då måste föräldern ständigt

hålla reda på egendomens ursprung för att veta vilken egendom som omfattas av redovisningsskyldigheten i förhållande till överförrnyndaren. Det kan här redan från början röra sig om egendom av samma slag, t.ex. aktier i samma företag som har erhållits i olika poster dels genom arv från en mor- eller farförälder och dels genom gåva från en förälder. Det måste framstå som underligt varför förvaltningen av vissa av aktier— na skall vara underkastad kontroll och andra inte. Särskilda problem uppstår när egendom som är föremål för kontroll lämnar avkastning eller säljs och ersätts med annan egendom. Utredningen menar här att avkastningen och substituten skall vara underkastade samma kontroll- regler som den ursprungliga egendomen. Detta leder till komplikationer i det nyss nämnda exemplet med aktier i sarruna företag fast med olika ursprung hos aktierna. Om aktierna innehas under ett antal år under vilka utdelning lämnas och därefter säljs och ersätts med andra aktier, måste föräldern hålla reda på vilken andel av de nya aktierna som är att hänföra till tidigare ärvda aktier och avkastningen av dem för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet. I praktiken torde detta leda till att redovisningsplikten och kontrollen inte på något sätt förenklas eller minskas.

Utredningens förslag leder också till problem vid avgörande av vilken egendom som omfattas. Arvsavståenden behandlas arvsskatterättsligt som arvfallen egendom men det behöver inte innebära att de skall be- traktas som arv i nu aktueut hänseende, vilket Förmynderskapsutred- ningen föreslår. Den avstående kan ju själv avgöra om han eller hon litar så på föräldern att avståendet skall göras eller inte, varför ett av de avgörande skälen till att ha kvar en generell kontroll över arvfallen egendom inte änns kvar. Vidare framstår det som tveksamt om traäk- skadeersättrring och skadestånd skall jämställas med gåvomedel. Om ett av skälen till att ha kvar kontrollen över ärvda medel är att det i arv- fallet är särskilt angeläget att pengarna kommer den underårige till godo, gör sig väl samma synpunkt gällande med lika stor, om inte större, styrka när barnet har skadats och får lraäkskadeersättning, er— 'sättning från olycksfallsförsäkring eller skadestånd.

Sammanfattningsvis är regeringens uppfattning att en avgränsning av det kontrollerade området efter egendomens ursprung leder till så pass många och svåra problem att utredningens förslag inte bör genomföras i den delen.

En regel som utgår från en beloppsgräns är från de nu redovisade synpunkterna betydligt enklare att tillämpa. Det skulle inte innebära några svårigheter för föräldrama_ eller överförmyndama att avgöra när den strängare kontrollen skall gälla. En beloppsgräns anknyter också till ett inom förmynderskapsrätten idag använt system. Att en beloppsgräns skulle tjäna som ett incitament för föräldrarna att hålla barnens egen- dom under gränsen för att slippa kontrollen utgör inte något tungt vä- gande skäl mot en sådan avgränsning. Det är inte en uppgift för för- valtningsreglema att vare sig uppmuntra eller försvåra gåvor mellan föräldrar och barn. Huvudsyftet är att bereda de underåriga ett grund- skydd så att den egendom de äger inte förslösas.

Förrnynderskapsutredningen pekar på att storleken av de förvaltade medlen allmänt sett inte speglar behovet av kontroll. Som framgår av vad som nyss har anförts är egendomens ursprung inte heller det någon god mätare på behovet av kontroll. Om man är av uppfattningen att kontrollsystemet skall minskas i omfattning och förenklas, leder det oundvikligen till att riskerna för missbruk kan komma att öka i någon mån. När inte någon avgränsningsmetod framstår som överlägsen uti- från skyddsaspekten får valet träffas från andra utgångspunkter.

Ett system som använder beloppsgräns är lättare att tillämpa för såväl överförmyndama som föräldrarna. Visserligen kan även mindre värden förslösas, men onekligen utgör en oansvarig förvaltning risk för en större skada ju större värde den förvaltade egendomen motsvarar. Att förvalta en stor förmögenhet är vidare i allmänhet en komplicerad upp— gift. Det talar i sig för att behovet av tillsyn är större när den förvaltade egendomen är stor.

För att i möjligaste mån förebygga missbruk från föräldrars sida måste överförrnyndaren ha möjlighet att i enskilda fall skärpa reglerna. De närmare förutsättningama för en sådan skärpt kontroll behandlas i avsnitt 7.7.

Givare som vill att föräldrarna inte skall kunna förfoga över gåvan skall, som Förrnynderskapsutredningen har föreslagit, ha möjlighet att som villkor för gåvan föreskriva att dess förvaltning skall stå under överförrnyndarkontroll. Effekten av ett sådant förordnande bör bli att egendomen visserligen förvaltas av föräldrarna men att det gäller sam- ma regler för förvaltningen som om egendomen ingick i en så stor förmögenhet att beloppsgränsen hade överskridits. Av praktiska skäl bör det, för att en överfönnyndarkontroll skall komma till stånd, också krävas att givaren gör en anmälan till överförmyndamn. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 7.8. Att en givare i stället, liksom för när— varande, bör kunna föreskriva att gåvan skall stå under särskild för- valtning av bank e.d. är en lite annan sak vilken tas upp i avsnitt 9. I sammanhanget bör påpekas att nu nämnda villkor även kan uppställas i testamente. Därför är det inte ett tungt vägande skäl att särbehandla ärvd egendom med motiveringen att givaren där inte kan överblicka vilken situation barnet kan komma att beänna sig i när det får egen— domen. Då ställs dock ett något högre krav på en testators uppmärksam- het genom att testatom kan tvingas att ändra ett upprättat testamente för det fall föräldrarna till testamentstagaren inte längre framstår som lämp- liga att självständigt förvalta den egendom testamentsförordnandet gäl- ler.

Regeringen menar sammanfattningsvis att fördelarna med en reforme- ring och förenkling av reglerna om främst föräldrar som förmyndare är stora och att de något ökade riskerna för missbruk kan motverkas till- räckligt effektivt. En reform med en beloppsgräns som avgränsning mellan det kontrollerade och det okontrollerade området bör därför genomföras. För att en reformering av kontrollreglema skall ha någon märkbar praktisk effekt krävs att kontrollen lyfts från inte bara ett fåtal av föräldraförvaltningama. Därför får beloppsgränsen inte sättas för lågt. Ett värde motsvarande åtta gånger basbeloppet enligt lagen

(1962z381) om allmän försäkring (för närvarande 281 600 kr) har valts som gräns.

Mot ett sådant förslag kan invändas att det kan verka underligt att tillgångar till ett värde av sju gånger basbeloppet skall få förvaltas fritt medan tillgångar till ett bara något högre värde skall kontrolleras rela- tivt ingående. Vid en beloppsgräns uppkommer alltid tröskeleffekter av detta slag. De skulle kunna mildras något om förvaltningen var fri för tillgångar under gränsvärdet medan de strängare reglerna tillämpas endast på tillgångar därutöver. Som Förrnynderskapsutredningen på- pekar blir ett sådant system mer komplicerat och särskilda svårigheter uppstår vid avgörande av om viss egendom tillhör den "fria" eller den kontrollerade förvaltningen. Kravet på enkelhet i systemet väger så tungt att tröskeleffekten dock får accepteras.

Det är också tänkbart att en underårigs tillgångar minskar i värde och värdet inte längre är högre än gränsen där den strängare kontrollen av förvaltningen skall slå till. I sådant fall måste det ännas möjlighet att låta överför-myndarens tillsyn upphöra så att förvaltningen fortsättnings- vis inte är kontrollerad. Föräldrarna har då att göra samma slutredovis- ning som skall göras när förmynderskapet upphör till följd av att den underårige blir myndig.

Situationen kan bli besvärlig för det fall den underåriges tillgångar är placerade till stor del i t.ex. värdepapper, som har ett äuktuerande värde. Ett strängt upprätthållande av gränsen skulle i sådant fall kunna leda till täta skiftningar mellan fri förvaltning och kontrollerad förvalt- ning med åtföljande krav på slutredovisning. För att undvika dessa problem bör den kontrollerade förvaltningen inte upphöra omedelbart om tillgångarnas värde sjunker under beloppsgränsen. För upphörande bör krävas att tillgångarna sjunker i värde i så väsentlig grad att det med tillräcklig säkerhet kan slås fast att värdenedgången inte endast är tillfällig. Bedömningen om så är fallet görs i och för sig bäst från fall till fall. För att underlätta bör dock av lagtexten framgå när förvalt- ningen regelmässigt skall övergå till att bli fri. Här framstår det som naturligt att anknyta till den beloppsgräns som styr när överförrnyndar- kontrollen inträder. Gränsen kan med tanke på risken för en tät växling mellan kontrollerad och okontrollerad förvaltning inte sättas för nära den gräns vid vilken den kontrollerade förvaltningen inträder. Förvalt- ningen bör övergå till att vara fri, om värdet av egendomen sjunker under hälften av beloppsgränsen för kontrollerad förvaltning (för närva- rande 140 800 kr).

Hänvisningar till S6-1

6.2. Underårigs rättshandlingsförmåga

Regeringens bedömning: Reglerna som behandlar underårigas bundenhet när de själva ingår avtal bör inte ändras.

Förmynderskapsutredningens förslag: Bestämmelsen i 9 kap. 1 & föräldrabalken bör förtydligas så att det klarare framgår att föräldrarnas

samtycke kan vara tyst. Utredningen föreslår vidare att klarare riktlinjer bör ges beträffande när ett samtycke i allmänhet skall kunna anses föreligga (se SOU 1988:40 s. 171 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Hovrätten för Övre Norr- land, Norrköpings tingsrätt och Sveriges Köpmannaförbund anser att den föreslagna lagtexten bör göras klarare.

Skälen för regeringens bedömning: Av grundläggande betydelse för att en rättshandling skall vara giltig är att den har företagits av en per— son som har rättslig handlingsförmåga. Endast den som har rättslig handlingsförmåga kan företa rättshandlingar med bindande verkan. Den som är omyndig saknar rättshandlingsförmåga (9 kap. l & föräldrabal- ken). Detsamma gäller den som har fått förvaltare utsedd för sig (11 kap. 7 & föräldrabalken).

Vad gäller underåriga så änns regler som ger dem en begränsad rättshandlingsförmåga. Om den som är underårig har eget hushåll, får han eller hon ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushåll- ningen eller uppfostran av barn (9 kap. 3 & föräldrabalken). Den under- årige får också i princip bestämma över det som har förvärvats genom gåva eller testamente med villkor att den underårige själv skall få råda över det. När den underårige har fyllt 16 år sker en viss utvidgning av rättshandlingsförrnågan. Den underårige har då bl.a. rätt att i princip förfoga över sin arbetsinkomst (9 kap. 3 5). Driver en underårig näring med tillstånd av förmyndaren, får han eller hon företa rättshandlingar som faller inom området för rörelsen (9 kap. 5 5).

Om en underårig vill ingå ett avtal som faller utanför den egna rätts- handlingsförmågan, krävs förmyndarens samtycke. Även om lagtexten inte uttryckligen nämner påföljden när en underårig går utanför hans eller hennes rättshandlingsförmåga är den givetvis ogiltighet. Ogiltig- heten kan göras gällande även gentemot en medkontrahent som är i god tro. Kravet på samtycke är på det sättet absolut. Samtycke kan dock lämnas på flera sätt, bl.a. tyst. Här kan medkontrahentens subjektiva uppfattning spela viss roll. Om förmyndaren genom sitt uppträdande har givit medkontrahenten grundad anledning att anta att samtycke har lämnats, blir den underåriges rättshandling bindande. Att observera är att det här är fråga om att förmyndaren, inte den underårige, skall ha agerat eller underlåtit att agera på ett specith sätt för att medkontrahen- tens goda tro skall vara av betydelse vid bedömningen av om samtycke till rättshandlingen förelåg eller inte.

Fönnynderskapsutredningen pekar på att det i praktiken är synnerli- gen vanligt att underåriga i varierande åldrar ingår olika slags avtal, t.ex. köp av leksaker, godsaker, kläder och inspelad musik. Utredning- en konstaterar vidare att det är mycket ovanligt att återgång av sådana köp blir aktuell på den grunden att den underårige saknade samtycke. Utredningen anför vidare att de nuvarande bestämmelserna inte har vållat några större praktiska problem för detaljhandeln men att den nuvarande ordningen öppnar vissa möjligheter till missbruk. Det som då avses är att föräldrar och barn av olika anledningar kan ångra ett köp som föräldrarna i och för sig har gått med på och trots det tvinga mot-

parten att låta köpet gå åter genom att i efterhand påstå att de inte givit sitt samtycke till köpet. Utredningen konstaterar dock att det inte före-' kommer sådana praktiska problem inom detaljhandeln att det av den anledningen är motiverat med att ändra reglerna.

Utredningen är dock av uppfattningen att praxis beträffande vilka omständigheter som skall föreligga för att en näringsidkare skall kunna vara i god tro beträffande förmyndarens tysta samtycke är så oklar att lagtexten bör preciseras. De kompletteringar till 9 kap. 1 & föräldrabal- ken som utredningen föreslår består i att det sägs uttryckligen dels att ett samtycke gör en underårigs rättshandling giltig, dels att en rättshand— ling i strid med bestämmelsen är ogiltig.

Den förstnämnda skrivningen har gillats av ett äertal av remissinstan- sema. Bland dessa ingår såväl Sveriges köpmannaförbund som Konsu- mentverket. Av deras remissyttranden framgår att Köpmannaförbundet vill utvidga möjligheterna för underåriga att binda sig genom egna rättshandlingar medan Konsumentverket intar en restriktiv attityd. Någ- ra remissinstanser har uttalat att skrivningen inte är nog preciserad.

Största möjliga försiktighet måste iakttas vid utformning av en ändrad lydelse av en så central bestämmelse som den som reglerar underårigas rättshandlingsförmåga. När samma lydelse gillas utifrån relativt motstå- ende utgångspunkter talar det med avsevärd styrka för att lydelsen inte uppfyller de krav på klarhet som måste ställas i detta fall. Till detta kommer att det inte kan sägas råda någon tvekan om att en underårigs rättshandling i strid med bestämmelserna leder till ogiltighet. Ett förtyd- ligande därav framstår inte som nödvändigt. Med hänsyn till vad som nu har anförts bör utredningens förslag inte läggas till grund för lagstift- ning i denna del.

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 7kap.25

7. Föräldraförvaltning

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 7.5

7.1. Allmänna bestämmelser

Att de äesta föräldraförvaltningama kommer att stå utanför en regel- bunden kontroll av överförmyndama innebär inte att föräldrarna helt fritt och efter eget skön kan förfoga över sina barns egendom. Föräldra- balkens allmänna regler om hur föräldrar och andra förmyndare skall ha hand om förvaltningen skall givetvis gälla även i fortsättningen. För- äldrar skall alltså enligt lag omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som är bäst för barnet. Vidare skall föräldrar föra räkenskaper och göra anteckningar om förvaltningen i den utsträck- ning som behövs med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och karaktär.

Även om kraven på att ge in förteckningar och att avge årsredovis- ningar kommer att försvinna för många föräldrar, kommer deras för- valtning även i framtiden att stå under överförmyndarens tillsyn och föräldrarna kommer att ha skyldighet att lämna de upplysningar som överförrnyndaren begär. Överförmyndaren skall även i fortsättningen

kunna kräva att föräldrar skall ställa säkerhet för den förvaltade egen- domen när det änns skäl för det. I sanunanhanget bör också nämnas den skadeståndsskyldighet som vilar på förmyndare för den skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar den vars egendom de för- valtar (13 kap. 9 & föräldrabalken).

I de fall när barnens tillgångar uppgår till åtta gånger basbeloppet eller mer skall enligt vad som utvecklats tidigare en skärpt kontroll av föräldrarnas förvaltning göras av överförrnyndaren. För den gruppen skall nuvarande regler i stor utsträckning ännas kvar. Detta innebär bl.a. att en förälder är skyldig att upprätta en förteckning över tillgång- arna och ge in den till överförrnyndaren så snart barnets tillgångar uppgår till gränsvärdet. I det följande genomgås huvudprincipema för regleringen av sådan förvaltning. Först skall dock behandlas vissa in— skränkningar som gäller alla föräldrar i deras egenskap av förmyndare.

7.2. Inskränkningar i föräldrars rätt att företa vissa förvalt- ningsåtgärder

Regeringens förslag: Förvärv och försäljning av fast egendom sarnt inteckning i och upplåtande av nyttjanderätt till sådan egen- dom skall kräva överförmyndarens samtycke. Detsamma skall gälla skuldsättning för barnets räkning. Föräldrar skall inte heller få ge bort barnets egendom, om det inte rör sig om understöd till en nära anhörig och överförmyndamn har lämnat samtycke. Den som har fyllt 16 men inte 18 år skall få driva bokföringspliktig rörelse endast med överfönnyndarens samtycke.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstärnmer med rege- ringens förslag med undantag av att utredningen föreslår att överför- myndarens samtycke till att en underårig skall få bedriva rörelse skall krävas bara när fullständig bokföringsskyldighet föreligger (se SOU 1988:40 s. 238 f.).

Remissinstanserna: De äesta remissinstansema lämnar utredningens förslag beträffande fast egendom utan invändning. Kammarrätten i Göteborg, Malmö tingsrätt, Östersunds kommun och Svenska sparbanks- föreningen ställer sig uttryckligen positiva till att kontrollen skall vara strängare när det gäller fast egendom än när det gäller annan egendom. Svenska Bankföreningen och sparbanksföreningen menar dock att kravet på samtycke inte borde utsträckas till att omfatta även mottagande av gåva av fast egendom.

Remissinstansema berör inte särskilt utredningens förslag att ha kvar krav på samtycke för att ta lån för barnets räkning eller det principiella förbudet mot att ge bort barnets egendom.

Vad gäller samtycke att driva rörelse pekar Överfönnyndamämnden i Sundsvall på att Förrnynderskapsutredningens förslag innebär en utvidg-

ning av möjligheten att bedriva rörelse utan överfönnyndarens samtycke och avstyrker förslaget i den delen.

Skälen för regeringens förslag: Även om regeringens förslag innebär en relativt långtgående avreglering av föräldrars förvaltning av barnens egendom så änns skäl att fortfarande ha kvar strängare regler för vissa förvaltrringsåtgärder och för viss egendom.

Omyndigas innehav av fast egendom och förvaltningen av sådan egendom har under många år varit föremål för en särskilt restriktiv reglering. Tidigare krävdes också rättens samtycke för att en fönnynda- re skulle få överlåta eller inteckna den omyndiges fasta egendom. I dag krävs överfönnyndarens samtycke för att förmyndaren skall få vidta samma åtgärder. Syftet bakom reglerna är att bereda ett särskilt skydd mot utnyttjande av barns fasta egendom. Som utredningen konstaterar är det extra skyddet motiverat bl.a. med hänsyn till det särskilda värde som dessa typer av egendom kan representera och det ansvar som följer med ett innehav av fast egendom. Därför bör det inte heller lättas på kravet på samtycke för överlåtelse av och inteckning i fast egendom samt upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom.

Att även kräva överfönnyndarens samtycke för en underårigs förvärv av fast egendom genom gåva har avstyrkts av några remissinstanser. Med en långt gående avreglering och ett minskat krav på föräldrars redovisning ökar dock riskerna för att värdefull egendom går om intet. Som närmare kommer att redogöras för i avsnitt 7.6 bör föräldrars redovisningsskyldighet begränsas i väsentlig mån. Det berättigade in- tresset av att skydda barns fasta egendom gör dock att kravet på redo— visning av föräldrars förvaltning av sådan egendom bör kvarstå. Över- förmyndaren bör därför även fortsättningsvis uppmärksammas på att en underårig blir ägare till fast egendom. Så sker i dag genom att förvärv av fast egendom nästan alltid föranleder inskrivning av förmynderska- pet. Reglerna om inskrivning föreslås dock av andra skäl bli upphävda (avsnitt 13). Om man ställer upp ett krav på överfönnyndarens sam- tycke för förvärv av fast egendom, säkerställs att överförrnyndaren får kännedom om att den underårige har förvärvat den. Det är därvidlag tillräckligt att ställa upp krav på samtycke vid förvärv genom köp, byte eller gåva. Om en underårig ärver fast egendom torde det regelmässigt komma till överförmyndarens kännedom. Detta sker antingen genom att överförrnyndaren lämnar sitt samtycke enligt 14 kap. 5 & föräldrabalken eller genom att god man förordnas för den omyndige enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken. Som Förrnynderskapsuttedningen har påpekat följer ett särskilt ansvar med ett innehav av fast egendom. Utredningens förslag, vilket i och för sig innebär en utvidgning av området som kräver sam- tycke, bör därför genomföras.

Fönnynderskapsutredningens förslag innebär vidare att det i lagtean skall närmare anges när samtycke skall lämnas, t.ex. om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder, fram- tida behov eller samlade tillgångar. Överförmyndarnämnden i Sundsvall menar att ett genomförande av förslaget skulle på ett omotiverat sätt försvåra överfönnyndarens prövning av när samtycke skall lämnas. Det är svårt att se att den föreslagna lagtexten innebär annat än en kodifie-

ring av vad som redan gäller utan att direkt framgå av lagtexten. En sådan kodiäering har goda skäl för sig. Hur lagtexten närmare bör utformas behandlas i författningskommentaren.

Om ett barn sätts i skuld tidigt, är det en belastning som barnet kan få leva med under lång tid. En särskild försiktighet med att skuldsätta barn bör därför iakttas. Föräldrabalken innehåller också krav på samtycke av överförrnyndaren för att föräldrar skall få ta lån, ingå växelförbindelse, återköpa livförsäkring eller gå i borgen för barnets räkning. Liksom Förmynderskapsutredningen föreslår bör det generella kravet på sam- tycke för skuldsättning ännas kvar.

Utredningen nämner i sitt lagförslag inte återköp av livförsäkring bland de åtgärder som kräver samtycke men lämnar inte något skäl till att återköpet har fått utgå. Inte heller remissinstansema berör den frå- gan särskilt. Kravet på samtycke för återköp av livförsäkring infördes år 1976 efter initiativ från försäkringshåll under den förra Förmynderskap- sutredningens arbete, se Förrnynderskap (SOU l970:67) s, 137 f., DsJu l974:7 s. 154, prop. 1974:l42 s. 140, bet. 1974:LU36. Det främsta skälet till ändringen synes ha varit att belåning av livförsäkring krävde samtycke och att återköp framstod som en betydligt längre gående åtgärd än belåning.

Återköp av livförsäkring innebär att ett samlat kapital görs tillgäng- ligt. Åtgärden borde inte vara underkastad större restriktioner än att ta ut bankmedel. Den senare Förmynderskapsutredningens förslag att inte ta upp återköp av livförsäkring bland de åtgärder som alltid skall kräva samtycke av överfömyndaren framstår mot den bakgrunden som väl- motiverat.

Det är enligt dagens regler i princip förbjudet för föräldrar att ge bort sina barns egendom, om det inte är fråga om sedvanliga gåvor, vars värde inte står i missförhållande till barnets ekonomiska villkor. Det saknas anledning att göra ändring i detta hänseende.

Nu gällande regler föreskriver att överfönnyndarens samtycke måste inhämtas om en förälder antingen vill låta en omyndig som har fyllt 16 år driva handel eller annan näring eller vill driva näringen på den omyndiges vägnar. Samtycke behövs dock endast om näringsverksam— heten kräver tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Den verksamhet som åsyftas är främst sådan som skall införas i handels- registret hos länsstyrelsen. Förrnynderskapsutredningen föreslår här en lättnad jämfört med gällande rätt i och med att utredningen vill begränsa kravet på samtycke till sådan verksamhet som är underkastad fullständig bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbruks- bokföringslagen (l979zl41). Förslaget skulle leda till att rörelser med en årlig bruttoomsättningssumma lägre än 20 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring inte skulle omfattas av kravet på samtycke.

Överförmyndarnämnden i Sundsvall har motsatt sig en sådan begräns— ning av kravet på samtycke under hänvisning till att utrymmet för en oseriös och många gånger ekonomiskt äventyng verksamhet blir för stort. Det är också svårt att se några bärande skäl för att omyndiga skall driva bokföringspliktig rörelse i någon större utsträckning. De fall där

så framstår som motiverat kan inte vara så många att det blir särskilt betungande för vare sig föräldrarna eller överförmyndama att kravet på samtycke upprätthålls. Som överförrnyndamämnden påpekar bidrar ett krav på samtycke till att hålla ner antalet rörelser vars huvudsakliga syfte är ett annat än att seriöst bedriva rörelse, t.ex. att bara få tillgång till att handla billigt i grossistledet inom en viss bransch. Även om rörelsen har en begränsad omsättning kan den innebära ett relativt sett stort risktagande för den unge. Kravet på samtycke för bedrivande av rörelse bör alltså inte inskränkas. En lämplig avgränsning är att, som utredningen föreslagit, knyta kravet på samtycke till kravet på bok- föringsskyldighet enligt bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen, och inte till sådan näringsverksarnhet som kräver tillstånd eller särskild anmälan. Till skillnad från vad utredningen föreslår bör dock, som framgått tidigare, varje bokföringspliktig rörelse som skall drivas av en underårig kräva samtycke av överförrnyndaren, och inte endast de rörelser för vilka fullständig bokföringsskyldighet föreligger.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Regler om placering och avyttring m.m.

Regeringens förslag: Regler om att vissa placeringar skall få göras utan överfönnyndarens samtycke skall ännas kvar för de förvaltningar som skall stå under överförmyndarens kontroll. Reglerna anpassas till de krav Sveriges deltagande i EES ställer. Till de i dag tillåtna placeringsaltemativen läggs skuldförbindelser utfärdade av kreditmarknadsbolag och andelar i värdepappers- fonder samt allemanssparande. Förvärv av aktier skall, för de kontrollerade föräldraförvaltningama, även i framtiden kräva sam- tycke av överförrnyndaren. Likaså skall förvärv av annan lös egendom kräva sådant samtycke.

Underårigas bankräkningar skall som huvudregel inte längre vara spärrade mot uttag som görs av föräldrar. Överförmyndaren skall i enskilda fall kunna föreskriva om sådan spärr.

Den principiella skyldigheten att sälja aktier och andra värdepap- per samt lösöre föreslås inte ändrad, men möjligheten att behålla egendom utvidgas något.

Förmynderskapsutredningens förslag: Den omyndiges tillgångar skall utan överförmyndarens samtycke få placeras i obligationer notera- de vid Stockholms fondbörs, skuldförbindelser i övrigt som har utfär- dats av staten eller vissa hypoteksinstitut, andelar i aktiefond, allemans— sparande och mot säkerhet av panträtt i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Utredningen går dock inte lika långt vad gäller föräldrars disposi- tionsrätt över bankrnedel utan föreslår att huvudregeln om spärrade bankkonton skall gälla för ärvd egendom men att bankränta får dispone- ras fritt (se SOU 1988:40 s. 163 f. och 226 f.).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig om för- slaget att öka möjligheterna till placering utan överfönnyndarens sam- tycke har tillstyrkt förslaget. Svenska försäkringsbolags riksförbund menar att katalogen över tillåtna placeringar dessutom bör utökas med livförsäkring.

Föreningen Sveriges överförrnyndare menar att samtliga föräldrar skall ha rätt att fritt disponera även annan avkastning än ränta på bankkonto. Överjömtyndamämnden i Sundsvall anför att samtliga föräldrar har den rätten i dag eftersom undantaget om rätt att fritt lyfta ränta i 15 kap. 9 5 första stycket föräldrabalken kan tillämpas analogt beträffande annan avkastning men menar att den fria dispositionsrätten bör komma till uttryck i lagtexten. ,

Svenska Ban/dömningen menar att det inte är rimligt att försäljning skall vara huvudregel vid förvaltning av värdehandlingar.

Skälen för regeringens förslag: De regler föräldrabalken innehåller rörande vilka placeringsforrner föräldrar kan välja utan att inhämta samtycke av överförmyndaren blir enligt det nu framlagda förslaget till avreglering tillämpliga endast för föräldrar som förvaltar barns tillgång- ar till ett värde av åtta basbelopp eller mer. De särskilda reglerna om tillåtna placeringsforrner skall också tillämpas vid förvaltning som enligt föreskrift vid gåva eller i testamente eller förrnånstagarförordnande skall stå under kontroll av överförrnyndaren. Övriga föräldraförvaltningar blir ju fria i den meningen att de inte är underkastade någon direkt överför- rnyndarkontroll. Även om den kontrollerade gruppen således kommer att vara begränsad änns anledning att se över vilka placeringar som för- myndaren skall få göra utan att först inhämta samtycke.

Förvärv av värdehandlingar och annan lös egendom

Som Förrnynderskapsutredningen föreslår bör det anges direkt i för- äldrabalken vilka typer av värdehandlingar som skall kunna förvärvas fritt och inte, som för närvarande, delvis regleras i en regeringsförfatt- ning, kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen).

Regleringen i föräldrabalken skiljer på obligationer och andra skuld- förbindelser. I dag kan en förmyndare placera den omyndiges medel bl.a. dels i obligationer, dels i skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungarikets Sveriges stads- hypotekskassa, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbin- delser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga for— dringsägare. (Se 15 kap. 4 5 första stycket 1 och 2, i dess lydelse efter den 1 januari 1994.) Placeringar enligt 15 kap 4 5 får göras utan över- fönnyndarens samtycke. Regeringen har dock givits möjlighet att in- skränka det fria området, vilket har gjorts i placeringskungörelsen. I den anges bland annat att endast vissa obligationer kan köpas utan samtycke av överförmyndaren. Det är fråga om obligationer som ut- färdats eller garanteras av stat eller kommun, obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stadshypo-

tekskassa, Svenska Skeppshypotekskassan eller av bankföretag som driver verksamhet i Sverige eller av kreditrnarknadsbolag samt obliga— tioner som har utfärdats av svenskt industriföretag, om de har bjudits ut offentligt av svensk bank och noterats vid en svensk börs (1 & place— ringskungörelsen, idess lydelse efter den 1 januari 1994).

Förmynderskapsutredningens förslag innebär att den omyndiges till- gångar utan samtycke skulle få placeras i obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs. Syftet är att i stort sett de obligationer som är tillåtna enligt dagens regler även skall vara tillåtna i framtiden. På börsen änns noterade obligationer utfärdade av främst staten, vissa bostadslåneinstitut och större industriföretag. Utanför faller bland annat obligationer utfärdade av kommuner.

Förvaltningsreglema i föräldrabalken har som främsta syfte att den enskildes egendom skall förvaltas på ett betryggande sätt och att medlen skall ge skälig avkastning (jfr 13 kap. 3 och 4 åå). Trygghetskravet uppfylls om placeringen är säker. Det änns ett antal värdehandlingar som kan innehas med en mycket låg risk, dit hör skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av stat och kommun. Att ett papper noteras på en börs innebär däremot ingen garanti att placeringen är en lågrisk— placering. Ett bland andra krav för att ett änansiellt instrument skall få noteras på en börs är att det änns en fungerande marknad för instru- mentet i fråga. Det kan det göra även för instrument med hög risk. Att en obligation har börsnoterats utgör därför inte någon bra mätare på om placeringen generellt är så pass trygg att den bör få göras utan samtycke. Till det kommer att Förmynderskapsutredningens förslag om att placering skall få ske i obligationer noterade vid Stockholms fondbörs pekar ut endast en av de börser som änns i Sverige. Det kan med fog ifrågasättas varför en viss börs skall ges en särställning i nu berört hänseende. Vad gäller diskriminering börser emellan behandlas den frågan sedd ur ett internationellt perspektiv senare.

Om man utgår från att börsnotering inte duger som kriterium för att en placering är säker, återstår skuldförbindelser med statlig eller kom- munal utfärdare eller garanti. Om endast sådana papper accepteras, skulle den fria sektorn begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Bland annat skulle bostadslåneinstitutens obligationer och börsnoterade obligationer utfärdade av svenska industriföretag falla utanför. Vad gäller de sistnämnda så är det svårt att motivera varför det skall vara fritt att placera i företags obligationer när det inte är möjligt att utan samtycke placera i samma företags aktier. Visserligen är obligationen på ett nomineut belopp och är på det sättet säkrare än aktien vars kurs kan äuktuera kraftigt. Men ett industriföretag har inte några från trygg- hetssynpunkt särskilt uppställda kapitalkrav, varför en obligationsford- ran på ett företag ändå inrymmer en beaktansvärd risk. Detta talar för att samtycke skall inhämtas innan ställföreträdaren utsätter den enskilde för den risken.

Bankernas hypoteksbolag och Stadshypotek AB är kreditrnark— nadsbolag och faller under lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, som har trätt i kraft den ljanuari 1994. I den lagen änns äera regler som syftar till att säkerställa att kreditrnarknadsbolagens verksamhet är

sund. Det ställs bland annat upp krav på viss kapitaltäckning. Vidare står dessa bolag under Finansinspektionens tillsyn. Den säkerhet som den offentliga kontrollen utgör måste anses vara tillräcklig för att för— äldrar skall kunna placera sina barns medel i sådana änansiella instru— ment som ges ut av kreditmarknadsbolagen. Vad som i dag regleras i 1 5 första stycket 3 och 4 placeringskungörelsen (andra obligationer än sådana som har utfärdats eller garanteras av staten eller en kommun) bör därför, så vitt avser svenska institut, ersättas med en föreskrift i lag om att skuldförbindelser utfärdade, förutom av banker, av kreditmark— nadsbolag, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska Skeppshypo- tekskassan är placeringsobjekt som är tillåtna utan att överfönnyndarens samtycke inhämtas. Den särskilda regleringen av skuldförbindelser utfärdade av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa behöver inte vara kvar eftersom stadshypotekskassans upplåning avslutas under år 1994.

Förmynderskapsutredningen föreslår dessutom att den "fria" place- ringssektom skall utökas med andelar i aktiefonder och allemansspa— rande. Aktiefondslagen (1974z931) har från och med år 1991 ersatts av lagen ( 1990:1114) om värdepappersfonder. I samband därmed ändrades placeringsbestämmelsema för fonderna. De gjordes mer generella för att fonderna skulle få större möjlighet att utnyttja de änansiella instru- ment som marknaden erbjuder, bl.a. tilläts handel med - förutom aktier, konvertibler, obligationer - optioner och temriner. Lagen om värdepap- persfonder ställer upp krav bl.a. på att fondernas sammansättning skall vara lämplig med hänsyn till intresset av riskspridning. Det änns rela- tivt detaljerade regler som styr till vilka andelar fonden får inneha fond- papper och andra änansiella instrument med samme utfärdare. Vidare föreskrivs att det för varje fond skall ännas ett förvaringsinstitut, som i likhet med fondbolagen står under Finansinspektionens tillsyn. Mot bakgrund av den kontroll och de regler i övrigt som gäller för värde- pappersfonder bör förvärv av andelar i sådana fonder hänföras till den typ av placeringar som alltid skall kunna göras utan att överförmynda— rens samtycke inhämtas.

Vid utformningen av de placeringsregler som skall gälla måste hänsyn tas till de krav som Sveriges deltagande i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och den ökade integrationen med övriga Euro- pa i allmänhet ställer. Mot den bakgrunden bör placeringsreglema inte verka diskriminerande i förhållande till änansiella instrument som är föremål för handel i EES-ländema. En regel om att samtycke inte be— höver inhämtas för placering på ett visst sätt kan därför inte vara na- tionellt begränsad. Om svenska statsobligationer skall komma i fråga som placeringsobjekt utan att ställföreträdaren måste inhämta samtycke bör samma sak gälla beträffande till exempel tyska sådana. Inom EES måste skuldförbindelser utfärdade av stat anses vara så säkra att de kan förvårvas utan samtycke. Intresset av att inte behandla änansiella in- stitutioner i de skilda EES-statema olika omöjliggör även att begränsa placeringsrätten till exempelvis obligationer noterade vid en särskild börs, vilket Förmynderskapsutredningen har föreslagit. Det kan inte anses acceptabelt att beteckna obligationer noterade vid Stockholms

fondbörs som generellt säkrare än de som noteras vid en börs i till Prop. 1993/94:251 exempel Köpenhamn. Detta är ytterligare ett skäl som talar mot att knyta undantaget från samtycke till verksamheten vid en viss börs. Vad sedan gäller placering i skuldförbindelser utfärdade av banker och andra kreditinstitut så är de lagar som reglerar bankernas verksamhet och lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värdepappersfonder an- passade till den friare marknaden i Europa. Liknande lagstiftning änns i övriga EES-länder. Placering i skuldförbindelser utfärdade av utländ- ska bankföretag och andra kreditinstitut som är underkastade en offent— lig reglering motsvarande den svenska bör därför tillåtas utan samtycke. Placeringsregeln måste av hänsyn till att den bör vara neutral'även tillåta placering i andelar i utländska fonder. En placering i utländsk fond bör inte innebära en större risk än placering i en svensk. Fonder- nas reglering får förutsättas vara likartad inom EES eftersom det bland annat änns direktiv av rådet som reglerar kreditinstitut respektive fond- företag (Se närmare om detta i prop. 1992/93z89 s. 103 f. och 1992/93z90 s. 36 f.).

Med hänsyn till vad som nu har anförts bör placeringsreglema ges ett något annat innehåll än det Förmynderskapsutredningen föreslår. Även om regleringen blir uppbyggd på ett annat sätt och inte är inriktad på börsnoterade obligationer så torde inte det nu framlagda förslaget i praktiken innebära några större förändringar beträffande vilka värdepap— per som kan förvärvas utan att överfönnyndarens samtycke först måste inhämtas.

Det sparande som omfattas av lagen (1983:890) om allemanssparande är också av intresse i detta sammanhang. Säkerheten i en placering i allemanssparande är så stor att det äamstår som klart att placeringen under alla förhållanden kan göras utan att samtycke av överförmyndamn skall behöva inhämtas. Allemanssparandet är begränsat till ett visst högsta månatligt belopp, för närvarande 2 000 kr. Det är dock rimligt att utgå från att flera av de underåriga vilkas föräldrar på gmnd av tillgångarnas storlek är föremål för den strängare kontrollen också har intresse av att utnyttja allemanssparandet. Det bör anmärkas att lagen om allemanssparande är föremål för en översyn. Utredningen om översyn av allemanssparandet har i betänkandet Allemanssparandet en översyn (SOU 1994z50) lagt fram förslag till ändringar av lagen. I av- vaktan på de kommande förändringarna bör dock sparformen öppnas för placering utan krav på samtycke från överfömyndaren.

Vidare bör den underåriges tillgångar utan samtycke från överförmyn- daren kunna lånas ut mot panträtt på grundval av inteckning i fast egen- dom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Beträffande placering i livförsäkring saknas rörande underåriga skäl att föra sådant sparande till den fria sektorn. Det sparandet innebär ofta bindningar av kapital under långa tider vilket kan te sig tveksamt när försäkringstagaren är under 18 år. De fall där en sådan placering är särskilt lämplig torde vara så få att ett krav på samtycke av överfönnyn- daren inte blir en administrativ börda.

Förvärv av aktier kräver för närvarande samtycke av överförmynda- 120 ren. Som utredningen påpekar är det inte praktiskt att dela upp aktier i

sådana som kan förvärvas fritt och sådana som kan förvärvas med samtycke. För de föräldraförvaltningar som även framdeles skall stå under den strängare kontrollen bör kravet på samtycke vara kvar. Vär— depapper som är nära knutna till aktier, t.ex. konvertibler, delbevis och teckningsrätter, bör behandlas på samma sätt som aktier.

När det gäller förvärv av annan lös egendom än värdehandlingar, t.ex. ädelrnetaller, konst eller antikviteter, änns det inte anledning att ändra kravet på samtycke i de fall där den strängare kontrollen skall göras. Svårigheterna att bedöma både det aktuella värdet och den fram- tida värdeutvecklingen gör att förvärv av sådan egendom bör kräva samtycke av överförrnyndaren.

Penningmedel

I dag gäller att pengar bör sättas in på spärrad bankråkning, om de inte behövs för den underåriges löpande behov och inte heller placeras i värdehandlingar e.d. Föräldrar kan enligt gällande regler (15 kap. 9 & föräldrabalken) själva vid insättning av medel på bankräkning göra förbehåll om att medlen skall kunna lyftas utan att överfönnyndarens tillstånd behöver inhämtas. Det gäller medel som behövs för att betala utgifter för den underåriges uppehälle eller för vården av hans egen- dom. Förmynderskapsutredningen föreslår att den rätten skall finnas kvar. Det framstår också som motiverat, om de strängare reglerna om kontroll skall kunna gälla all egendom, eftersom det alltid kan ännas ett legitimt behov av att snabbt kunna få tillgång till medel för mindre, vardagliga utgifter för den underårige.

Utredningen föreslår vidare att föräldrar fritt skall få disponera över upplupen ränta oavsett om den härrör från spärrat eller ospärrat konto. Så är fallet även enligt gällande regler med den begränsningen att en- dast det senaste årets ränta får disponeras fritt. Förmynderskapsutred- ningen uttalar vidare att annan avkastning än ränta på bankrnedel, t.ex. utdelning på aktier, inte omfattas av föräldrars fria dispositionsrätt och föreslår ingen ändring i den delen. Några remissinstanser uttrycker en annan mening, beträffande såväl vad som gäller som vad som bör gälla i framtiden. Förmyndaren kan enligt gällande rätt disponera över av- kastning av deponerade värdehandlingar, om förmyndaren har gjort förbehåll om att avkastningen behövs för den underåriges underhåll eller vården av hans egendom, se 3 5 lagen (19241322) om vård av omyndigs värdehandlingar. I annat fall skall avkastningen sättas in på spärrat konto.

Det nu framlagda förslaget att avgränsa det strängare kontrollerade området med en beloppsgräns ställer dock dessa frågor i en annan dager. För den förvaltning som avser egendom under beloppsgränsen gäller i regel att föräldrarna får fritt disponera över kapitalet och då givetvis också över avkastningen. Eftersom beloppsgränsen sätts relativt högt kommer föräldrar som följer den allmänna skyldigheten att se till att barnens medel ger rimlig avkastning att ha ganska stora belopp på bankråkningar som inte skall vara spånade. Detta innebär en avsevärd

avvikelse från vad som gäller i dag, nämligen att alla bankkonton för medel som en förmyndare förvaltar är spärrade, om inte förbehåll om motsatsen har gjorts, se 2 kap. 23 å bankrörelselagen (l987:6l7).

Förmynderskapsutredningen har i sitt förslag att göra förvaltningen av gåvomedel okontrollerad behållit regeln i bankrörelselagen men givit föräldrar möjlighet att göra förbehåll om fri dispositionsrätt beträffande medel som inte skall vara föremål för särskilt kontrollerad förvaltning. Redan ett genomförande av det förslaget skulle innebära att ett mycket stort antal bankkonton skulle vara ospärrade på grund av förbehåll från föräldrarnas sida. Om det förslaget genomfördes, skulle ospärrade bankräkningar troligen bli den vanligaste typen av bankräkningar för underåriga. Mot den bakgrunden framstår det knappast som försvarbart att ha kvar huvudregeln om att underårigas bankkonton skall vara spär- rade. Till detta skall läggas att det av principiella skäl också framstår som tveksamt att försöka upprätthålla en bild av att bankmedel är spär- rade när hela avgörandet av om så är fallet läggs i de kontrollerades, föräldrarna, händer. Det är ju de som kan göra förbehåll om att bank- räkningen inte skall vara spärrad. Riktigheten av deras påstående om grunden för förbehållet har banken inte någon skyldighet att kontrollera, varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag. De föräldra- förvaltade bankråkningar som skulle träffas av en generell regel om överförmyndarspärr är således de som tillhör underåriga som har egen- dom till ett värde överstigande beloppsgränsen. De förvaltningarna kommer att vara underkastade den strängare kontrollen och spånen på bankräkningen framstår inte som nödvändig för att skyddsaspektema skall kunna tillgodoses i tillräcklig grad.

Nu föreslås därför att huvudregeln om att underårigas medel skall sättas in på bankräkning, om de inte har placerats på annat godkänt sätt, skall vara kvar men att en sådan räkning enligt huvudregeln skall vara ospärrad. Med denna lösning är det följdriktigt att även ränta på bank- medel och avkastning av annan egendom får disponeras fritt av för- äldrarna. Detta torde få vissa sakrättsliga konsekvenser vilka tas upp i författningskommentaren.

I sammanhanget bör påpekas att förslaget avser endast föräldrars förvaltning och att överförmyndamn skall ha kvar möjligheten att vid behov föreskriva att penningmedel skall placeras på spärrad räkning. Vidare skall betonas att sådana medel som ställs under överförmyndar- kontroll till följd av villkor vid gåva eller arv bör som huvudregel efter föreskrift av överförmyndaren placeras på spärrad bankräkning. Det saknas beträffande sådana konton anledning att ha särskilda regler om dispositionsrätt över ränta.

Avyttn'ng

Föräldrabalken innehåller i dag regler om skyldighet för förmyndaren att sälja aktier och andra värdepapper samt lösöre som tillhör den omyndige (15 kap. 2 och 3 åå). När det gäller sådan föräldraförvaltning som skall vara föremål för den strängare kontrollen föreslår Förrnynder—

skapsutr'edningen att reglerna i huvudsak skall vara kvar med en viss ökning av möjligheterna för förmyndaren att behålla egendomen. Under remissbehandlingen har kritik riktats mot att lagen ställer upp försälj- ning som huvudregel beträffande aktier och liknande värdehandlingar, mot bakgrund av att placering i sådana handlingar många gånger utgör ett självklart val för den som förvaltar medel på ett ansvarsfullt sätt.

Det är av naturliga skäl svårt att ställa upp enhetliga regler för alla typer av värdehandlingar. Säkerheten i en placering av medel i värde- handlingar varierar mycket beroende på handlingens karaktär. Vissa obligationer och aktier måste betraktas som säkra och bra placeringar. Detta avspeglas bl.a. i de regler om en "fri" placeringssektor som har presenterats tidigare. Det är också självklart att sådana värdehandlingar inte omfattas av en skyldighet att sälja så snart det kan ske. De skall ju som andra värdehandlingar som är föremål för en ansvarsfull förvalt- ning säljas när marknadsläget är gynnsamt. Bland värdehandlingama kan dock också ännas mycket osäkra handlingar som är bärare av t.ex. en fordringsrätt mot en juridisk eller fysisk person vars solvens är dålig. I ett sådant fall kan det ännas anledning att snarast försöka driva in fordringen och inte behålla handlingen. Det kan inte heller sägas gene- rellt att alla aktier bör behållas. Förmyndaren har alltid sin grundläg- gande skyldighet att se till att medel som inte används för den enskildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt skall förvaltas så att tillräcklig trygghet änns för deras bestånd och att de ger skälig avkastning. Den skyldigheten innebär att en fordran som är osäker skall drivas in så länge detär möjligt att få betalt för den. Även om försäljningsskyldig- heten kan härledas ur den allmänna regeln ligger det ett värde i att det klart framgår av lagtexten att sådana tillgångar kräver ett aktivt ställ- ningstagande av förmyndaren. Föräldrabalken bör därför även i fort- sättningen innehålla en huvudregel om försäljning av värdehandlingar. För tydlighetens skull bör det redan av lagtexten framgå att sådana värdehandlingar som ligger inom den fria placeringssektom inte omfat— tas av huvudregeln.

När det gäller lösöre bör det lämpligen föreskrivas att försäljning skall ske, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den ”underårige eller dennes familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas. Detta motsvarar i huvudsak gällande reglering.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Slopad allmän deponeringsskyldighet

Regeringens förslag: Den generella skyldigheten att sätta ner värdehandlingar i öppet förvar hos bank skall upphöra. Överför- myndaren skall ha möjlighet att i ett enskilt fall bestämma att förvaltningen av värdehandlingar skall skötas av en bank eller ett värdepappersinstitut.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege— ringens förslag. Utredningen föreslår dock inte att andra än banker skall vara tänkbara förvaltningsinstitut. (Se SOU 1988:40 s. 165 f. och 281.)

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Överförmyndamämnden i Sundsvall avstyrker förslaget med motive- ringen att ett slopande av depositionsskyldigheten skulle leda till en Ökad risk för missbruk från föräldrarnas sida, respektive att reglerna om deponeringsskyldighet möjliggör att legala förmyndare befrias från redovisningsskyldigheten samtidigt som redovisning i förenklad form kan användas i stor utsträckning för särskilt förordnade förmyndare. Överförmyndaren i Lomma menar att förslaget är riskfyllt men änner att fördelarna lägre kostnader, lättad arbetsbörda för överförmyndama etc. uppväger nackdelarna från säkerhetssynpunkt.

Skälen för regeringens förslag: Av 15 kap. 8 å föräldrabalken följer att värdepapper som tillhör en underårig och som överstiger ett värde av två basbelopp, för närvarande 68 800 kr, skall deponeras i bank. Om förmyndaren vill ta ut en deponerad värdehandling måste han först söka överförmyndarens tillstånd. Lagrummet öppnar också vissa möjligheter till befrielse från deponeringsskyldigheten, bl.a. om inskrivning i stats- skuldbok och anteckning om överförrnyndarspärr görs. Värdehandlingar som har nedsatts får inte överlåtas eller pantsättas utan överförrnynda- rens tillstånd, 15 kap. 10 å.

Bankernas skyldigheter rörande förvaring och förvaltning av depone- rade värdehandlingar regleras i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar. Den praktiska förvaltningen utförs som regel av ban- kens notariatavdelning. Banken skall bl.a. se till att den omyndige upptas som ägare i aktiebok eller liknande förteckningar. Banken skall också lyfta utdelning på aktie och obligation, bevaka utlottning av pre- mieobligationer, underrätta förmyndaren om nyemission, vidta behöv- liga åtgärder vid fondemission, uppbära räntor och amorteringar samt bevaka att fordringar inte preskriberas (2 å). Vid deponering skall banken underrätta överfömyndaren om att handlingar mottagits för förvar (6 å). Beslut om omplacering av eller nyplacering i exempelvis aktier fattas av förmyndaren med överfönnyndarens samtycke. I lagen änns särskilda skyddsregler som ålägger banken att vid exempelvis en försäljning av en aktiepost lämna ut aktierna direkt till köparen och av köparen ta emot betalningen, som skall sättas in på spärrad räkning. Därigenom kommer aktierna således aldrig att passera förmyndarens händer (9 å). Banken skall årligen till förmyndaren och överförmynda- ren sända över värdepappersförteckning och en redogörelse för influtna och utbetalade belopp under det senaste året (7 å).

Enligt 8 å kan banken för sin förvaltning enligt lagen ta ut en årlig grundavgift på högst 0,5 procent av handlingarnas värde, dock minst 100 kr. Banken har dessutom rätt till tilläggsavgift avseende dels varje deponerad handling eller post av handlingar med 12 kr, dels varje depo- nering eller uttag med 20 kr. Till detta kommer rätt för banken att ta ersättning för särskilda utgifter som banken kan ha haft. För åtgärder

som banken vidtar utöver vad banken är skyldig till enligt lagen gäller de avgifter som särskilt avtalats.

Som tidigare nämnts (se avsnitt 3) har Svenska Bankföreningen i en skrivelse hemställt att avgifterna skall höjas väsentligt. Skrivelsen har remitterats och samtliga företrädare för överfönnyndare bland remissin- stansema betonar i sina yttranden att förmyndama redan i dag oppone- rar sig mot avgifterna för deponering och att en så kraftig höjning som föreslås skulle leda till stora svårigheter att motivera förmyndama att rätta sig efter kraven på deposition.

Förmynderskapsutredningen redovisar i sitt betänkande att även ut- redningen under arbetets gång möttes av kritik mot systemet med depo- neringsskyldighet. Den kritik som framfördes var inte bara att systemet är tungrott utan också att avgiftsskyldigheten är betungande.

Deponeringstvång kan givetvis fylla en uppgift, om man vill skapa garantier för att värdehandlingar som tillhör en underårig inte används på ett otillbörligt sätt. Deponeringsplikten har dock nödvändiggjort en omfattande lagreglering, dels i föräldrabalken, dels i den särskilda lagen om vård av omyndigas värdehandlingar. Att regleringen gör hanteringen av värdepapper tungrodd är uppenbart. Det är också naturligt att många föräldrar känner irritation över tvånget att betala avgifter till bankerna. Även om lagstiftningen har hållit avgiftsbeloppen nere kan de i en del fall ändå vara så höga att de äter upp en stor del av värdehandlingarnas avkastning.

Hanteringen av värdehandlingar har under senare år förenklats och gått mot att bli mindre beroende av de fysiska värdepapperen. Beträf- fande aktiebolag har genom aktiekontolagen (19891827) systemet med aktiebrev avskaffats i avstämningsbolagen, dvs. sådana aktiebolag för vilka Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag för aktieboken. Detta eliminerar riskerna för att underåriga skall tillfogas förluster genom att aktier rent fysiskt försvinner. Även obligationer och andra ensidiga skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning har under det senaste året i betydande omfattning lagts in i VPC:s kontobaserade system. Därtill kommer att riksdagen nyligen beslutat om en utvidgning av möjligheterna att registrera änansiella instrument enligt aktiekontolagen (se prop. 1993/94:232, bet. 1993/94zLU37, rskr. 1993/94:352). Detta talar för att systemet med deponering av de fysiska handlingarna allt mer förlorar i betydelse.

Tidigare har föreslagits att bankrnedel inte skall vara spärrade för uttag av föräldrar, om inte överfönnyndaren särskilt har förordnat om det. En sådant frihet i förvaltningen skulle rimma illa med att ha ett i det närmaste generellt deponeringstvång. Vid ett genomförande av förslaget att all avkastning som huvudregel skall vara fri för föräldrarna att disponera över faller också ett skäl att förvara värdehandlingar i depå bort. Detta sammantaget med att deponeringsplikten upplevs som betungande på sätt som beskrivits av remissinstansema och Fönnynder- skapsutredningen leder till att övervägande skäl talar för att depone- ringstvånget skall tas bort beträffande underårigas värdehandlingar.

Ett avskaffande av tvånget leder till en något ökad börda på förmyn- dama vad gäller att se till att vederbörliga registreringar av underårigas innehav görs. En upplysning om denna skyldighet bör därför tas in i de allmänna bestämmelserna om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet. Även här änns dock anledning att särskilt betona att över- fönnyndaren skall ha möjlighet att i enskilda fall ingripa med föreskrif- ter om att den underåriges värdehandlingar skall förvaltas av bank eller värdepappersinstitut eller säkerställas genom att en inskränkning i rätten att överlåta eller pantsätta handlingama registreras på konto i avstäm- ningsregister.

För närvarande är det enbart banker som kommer i fråga för förvalt- ning av omyndigas värdehandlingar (se 15 kap. 8 å). Från konkurrens- synpunkt är det mindre lämpligt att ge bankerna monopol på området. Även om antalet depåer kommer att minska väsentligt när den generella skyldigheten att deponera värdehandlingar försvinner är det av vikt att den kvarvarande marknaden hålls öppen för alla tänkbara värdepappers- förvaltare.

Genom lagen (1991 :981) om värdepappersrörelse infördes en generell reglering av företag som är verksamma på värdepappersmarknaden. Enligt lagen krävs tillstånd för företag som yrkesmässigt tillhandahåller tjänster på marknaden, bland annat förvaltning av annans änansiella instrument. Tillstånd kan ges aktiebolag, bankinstitut och utländska företag med älial här i riket. Dessa kallas med ett gemensamt namn värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall bedrivas så att den kan anses sund. För aktiebolagen (värdepappersbolagen) krävs dessutom ett med hänsyn till verksamhetens omfattning och beskaffenhet tillräckligt stort aktiekapital. Mot denna bakgrund och då samtliga värdepappersin- stitut står under tillsyn av Finansinspektionen änns det från säkerhets- synpunkt inte några hinder mot att utvidga den tillåtna kretsen av för- valtare utanför bankerna. Sveriges internationella åtaganden nu och i framtiden vad gäller den fria rörligheten för tjänster, inkluderande änansiella sådana, leder till att även utländska värdepappersinstitut i vissa fall bör kunna komma i fråga som förvarare och förvaltare.

Det bör anmärkas att avskaffandet av deponeringsplikten beträffande värdehandlingar leder till att det inte längre kan gälla någon generell skyldighet att sätta ned ärvda värdehandlingar i öppet förvar (jfr 15 kap. 12 å andra stycket föräldrabalken).

Svenska Bankföreningens skrivelse med en begäran om översyn och höjning av de avgifter som bankerna får ta ut för vården av handlingar enligt lagen om vård av omyndigs värdehandling påkallar ingen ytterli- gare åtgärd, om förslaget att upphäva lagen genomförs.

Hänvisningar till S7-4

7.5. Direktinsättning i bank av försäkringsbelopp m.m.

Regeringens förslag: Försäkringsbelopp, utbetalningar från pensionssparkonton samt utbetalningar från dödsbon på grund av bodelning, arv eller testamente som tillfaller en underårig skall, om de är större än två basbelopp, sättas in på ett spärrat konto.

Utbetalaren skall genast underrätta förmyndaren och överför- rnyndaren om utbetalningen. Överförmyndaren skall så snart som möjligt ta ställning till om utbetalningen föranleder avsteg från huvudregeln om föräldrars fria förvaltning.

Förmynderskapsutredningens förslag: Utredningen föreslår att samtliga obligatoriska regler om direktinsättning på spärrat konto be- träffande medel som tillkommer underåriga skall upphävas. Försäk- ringsgivare skall vara skyldiga att underrätta överfönnyndaren om belopp som tillfaller omyndig som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall. Överförmyndaren skall dock ha möjlighet att vid behov meddela den som skall ge ut pengar till en underårig att pengarna skall betalas ut genom att sättas i på spärrat konto i bank (se SOU 1988:44 s. 166 f.).

Remissinstanserna: Huvuddelen av de remissinstanser som uttalar sig särskilt i frågan tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Svenska försäkringsbolags riksförbund menar att den före- slagna regeln om underrättelse till överfömyndaren är stelbent och att anmälningsskyldigheten bör begränsas till fönnånstagarförvärv som överstiger två basbelopp. Även försäkringsbolaget Folksam menar att anmälningsskyldigheten bör begränsas till belopp överstigande två bas- belopp.

Folksam avstyrker förslaget att skyldigheten att betala ut försäkrings- belopp till spånat konto tas bort. Folksam menar att det dröjsmål med utbetalningen som en underrättelse till överfönnyndaren om en före- stående utbetalning skulle innebära skulle komma i strid med försäk- ringsbolagens skyldighet att betala ut beloppen så snart det kan ske. Av samma skäl avstyrker Svenska försäkringsbolags riksförbund att be- stämmelsen om underrättelseskyldighet till överfönnyndaren införs.

Överfb'nnyndamämnden i Stockholm pekar på att utbetalningar från utomstående ofta kan avse stora belopp och att det änns en risk för att medlen är förbrukade innan överförmyndaren hinner ingripa. Nämnden ställer sig därför tveksam till att föräldrar skall få ta emot alla utbe- talningar från utomstående. Nämnden föredrar att betalningarna skall göras till bank. Överfönnyndamämnden i Sundsvall avstyrker förslaget att föräldrar skall få ta emot försäkringsbelopp. Arbetsmarknadens försäkringsaldiebolag (14154) och Kommunernas jörsäkringsakfiebalag (KFA) avstyrker att försäkringsbelopp skall betalas direkt till föräldrarna och pekar på att utredningens förslag att underrättelse skall lämnas till överfönnyndaren om utbetalningar, med förutsatt avvaktan av besked innan utbetalning sker, kommer i konäikt med försäkringsbolagens skyldighet att betala ut försäkringsersåttningen så snart som möjligt.

Föreningen Sveriges överfönnyndare och Överfönnyndarnämnden i Prop. 1993/94:251 Stockholm är av uppfattningen att anmälningsskyldigheten avseende försäkringsbelopp också borde omfatta utbetalningar från sakförsäk— ringar.

AFA menar vidare att en föreskrift om insättning på spärrat konto och/eller underrättelse till överfönnyndaren även bör gälla belopp som tillfaller en underårig efter jämkning enligt 104 å försäkringsavtalslagen (1927177).

Skälen för regeringens förslag: I gällande rätt är grundregeln som nämnts att en underårigs bankmedel skall ännas på ett spärrat bankkon- to, från vilket föräldern inte kan lyfta medlen utan överfönnyndarens samtycke, 15 kap. 9 å föräldrabalken. Undantag gäller för medel som enligt förälderns förbehåll skall användas för den underåriges uppehälle eller för vård av hans egendom och för egendom som den underårige själv har satt in efter det att han fyllt 16 år, 2 kap. 23 å bankrörelsela- gen (l987:617). Enligt 15 kap. 12å föräldrabalken harbankema an- givits som rätt mottagare av betalning från den underåriges gäldenärer. En sådan inbetalning skall banken sätta in på spärrat konto. Enligt andra stycket har boutredningsmän, testamentsexekutorer och försäkringsbolag anvisats denna form av betalning till den omyndige som den enda god— tagbara, om inte värdet av det som skall betalas ut är ringa eller över— fönnyndaren ger sitt tillstånd till annat. I fråga om pension, livränta eller andra periodiska förmåner som betalas ut på grund av försäkring gäller kravet på denna särskilda form för betalning genom bank endast om det årliga värdet av förmånen överstiger två basbelopp, för närva- rande 70 400 kr.

Bestämmelserna om direktbetalning till bank av vissa medel är upp- ställda för att öka de underårigas trygghet mot att deras medel förslösas av föräldrarna. Förmynderskapsutredningen har i denna del funnit att intresset av att förenkla föräldrarnas förvaltning väger så tungt att före— skrifter om direktinsättning inte bör ännas kvar. Utredningen menar också att en föreskrift om direktinsättning rimmar illa med ett avskaf- fande av depositionsplikten.

Utredningens överväganden är lätta att ha förståelse för. Ett avskaf- fande av föreskrifter om direktbetalning kan vid en första anblick anses vara en närmast nödvändig följd av att föräldrarnas möjlighet att förfoga över barnens penningmedel och annan egendom utvidgas genom av- reglering. Tidigare har förordats att inte endast deponeringsplikten skall tas bort utan att också den generella skyldigheten att sätta in barns medel på spärrat konto i bank skall avskaffas. Detta kan sägas tala med än större styrka för att upphäva alla regler om direktinsättning i bank av utbetalningar till omyndiga.

Huvudtanken bakom förslaget till en omfattande avreglering är som har framhållits tidigare att föräldrar i det stora äertalet fall förvaltar sina barns tillgångar på ett ansvarsfullt sätt. Överförmyndaren skall inrikta sin tillsynsverksamhet på de förvaltningar där tillsyn är mest behövlig. En förutsättning för detta är att överfönnyndaren har en praktisk möjlighet att ingripa när det är motiverat. Om ett ingripande 128 behövs, är det viktigt att det sker i så god tid som möjligt.

Säker kunskap om hur underåriga får sin egendom har vi inte. Man kan på goda grunder utgå från att det stora äertalet av de barn som har egendom av någon omfattning har förvärvat den antingen genom gåva eller genom arv eller liknande förvärv. Arbetsmarknadens försäk- ringsaktiebolag har i sitt renrissyttrande uppgivit att det i slutet av 1980— talet årligen betalades ut mellan 250 och 300 miljoner kronor till om- yndiga barn från tjänstegrupplivförsäkringar.

Vid gåvor har alltid givaren möjlighet att se till att den bortgivna egendomen inte självständigt förvaltas av föräldern, genom att utfärda särskilda föreskrifter, antingen om särskild förvaltning eller om särskild överfönnyndarkontroll. Det sistnämnda institutet behandlas i avsnitt 7. 8. Även när ett barn erhåller egendom genom testamente änns goda möj- ligheter för testator att vid behov förordna om att egendomens förvalt- ning skall ske på ett betryggande sätt. När ett barn ärver enligt den legala arvsordningen skulle egendomen enligt det nu franrlagda förslaget i regel komma att förvaltas fritt av föråldrama. Med hänsyn till den tidigare redovisade grundläggande inställningen till föräldrarnas förmåga och rätt att förvalta barns egendom är det också en naturlig ordning.

Man kan dock inte bortse från att det kan röra sig om mycket stora belopp som skall betalas ut till barn när det gäller såväl arv som för- säkringsersåttningar. Till dessa har sedan utredningens betänkande lades fram kommit sådana utbetalningar som kan göras till ett barn som har satts in som förmånstagare till rätten enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (l993z931) om individuth pensionssparande. Även i dessa fall kan det bli fråga om betydande belopp. Ett barn beänner sig ofta i en särskilt behövande situation när nu behandlade typer av medel betalas ut. Det kan röra sig om att barnets försörjare har avlidit eller att barnet har skadats och behöver särskilt kostsam vård eller hjälp i framtiden. Ett särskilt skyddsbehov gör sig alltså gällande i dessa situationer. Ett sätt att tillgodose barnets behov av extra skydd är att inte omedelbart lämna över förvaltningsrätten över de utbetalade medlen till föräldern utan ge överfönnyndaren en möjlighet att överväga om situationen har förändrats på ett sådant sätt att det änns anledning att ge särskilda föreskrifter rörande förvaltningen av de medel som tillkommer den underårige. Detta skulle kunna ske genom att utbetalningar av nu berört slag även fortsättningsvis skall ske till ett spärrat konto i en bank. Ett sådant förfaringssätt kan väl förenas med det förhållandet att bankmedel enligt den huvudregel som nu föreslås (se avsnitt 7.3) inte skall behöva sättas in på spärrat konto. Det starkaste skälet till att inte ha spån som huvudregel är att föräldern enligt nu gällande ordning och enligt Förmynderskapsutredningens förslag själv får avgöra om medlen skall vara underkastade spärren eller inte. Utredningens förslag innebär att arvsmedel först skulle betalas ut till föräldrarna och därefter av föräldrarna sättas in på ett spärrat konto. Detta torde ge ett relativt begränsat skydd mot missbruk från föräldrars sida.

En insättning av nu behandlade medel på spärrat konto är avsedd att i huvuddelen av fallen gälla under en mycket begränsad tid, nämligen till dess att överfömyndaren har kunnat konstatera att det inte änns skäl att göra inskränkning i förälderns fria förvaltning. De mindre besvär som

detta förfarande kan leda till för föräldrarna måste anses väga lätt mot den större trygghet som förfarandet kan ge verkligt utsatta barn.

Även här måste dock en undre gräns dras så att inte systemet betung- as i onödan. Ett antal remissinstanser är av uppfattningen att de minsta beloppen kan få betalas ut direkt till föräldrarna. Redan enligt gällande rätt är skyldigheten att sätta in periodiskt utbetalade belopp begränsad till belopp som årligen överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år beloppet betalas ut. Den gränsen är väl avvägd och bör för framtiden gälla alla typer av utbetalningar. Ett generellt undantag från skyldigheten att betala direkt till bank beträffan- de belopp som är mindre än två basbelopp bör därför införas. Undantag från beloppsgränsen måste dock göras för medel som enligt villkor skall stå under särskild överfönnyndarkontroll.

Med den nu förordade lösningen uppkommer inte den av flera remiss- instanser påtalade konflikten mellan kravet på att försäkringsbelopp skall betalas ut snabbt och kravet på att överförrnyndaren skall ha möj- lighet att efter anmälan ta ställning till om ett försäkringsbelopp skall betalas till föräldern eller sättas in på spärrad räkning.

För vidare kommentarer till den närmare utformningen av regeln om direktinsättning på spärrat konto i bank hänvisas till författningskom- mentaren.

Hänvisningar till S7-5

7.6. Föräldrars redovisnings- och förteckrringsskyldighet

Regeringens förslag: Föräldrar skall till överförmyndamn lämna en förteckning över barnens egendom samt en årsräkning som avser förvaltningen endast om egendomens värde överstiger den värdegräns vid vilken överfönnyndarkontroll inträder eller om överfönnyndaren meddelar en särskild föreskrift om att förteck- ning skall lämnas. Om barnen äger fast egendom, skall dock årsräkning alltid lämnas.

Sluträkning skall lämnas, om en överförmyndarkontrollerad förvaltning övergår till fri förvaltning, om en förälder entledigas som förmyndare, om en föreskrift om särskild överfönnyndarkon- troll återtas och om ett barn vars egendom står under kontroll av en överfönnyndare blir myndigt.

Överförmyndaren skall ha möjlighet att befria föräldrarna från redovisningsskyldigheten, om det änns särskilda skäl för det.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege- ringens förslag i den meningen att skyldigheten att ge in förteckning och årsräkning avseende icke kontrollerad egendom avskaffas. Utredningen föreslår dock inget om skyldighet att ge in sluträkning för det fall före- skrift om särskild överfönnyndarkontroll återtas och förvaltningen övergår till att bli fri (se SOU 1988:40 s. 162).

Remissinstanserna: Överfönnyndarnämnderna i Stockholm och Sundsvall menar att rekvisitet särskilda skäl för att överförrnyndaren

skall kunna befria från skyldigheten att ge in redovisningshandlingar inte bör införas eftersom det skulle innebära att det i framtiden blir svårare att dispensera. I övrigt berör remissinstansema inte nu behand- lade frågor särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I dag är alla föräldrar skyldiga att ge in såväl förteckningar över barns egendom som årsräkningar. Att märka är att skyldigheten att ge in redovisningshandlingar i princip gäller all egendom som barnet äger. Undantag gäller dock enligt 16 kap. 65 beträffande årsräkning för det fall föräldern har givit in anmälan om att barnet endast äger lösöre som inte lämnar inkomst. Bestämmelserna har dock I litteraturen tolkats på sådant sätt att sedvanliga gåvor till ett barn inte har ansetts utlösa redovisningsplikt. Även vid en sådan Hexibel tolkning framstår det dock som besvärande att den formella regeln är mycket långtgående. Att nuvarande regler ger ett mycket litet utrymme för en flexibel tolkning framgår av ett beslut meddelat av Justitieom- budsmannen (JO) den 17 juni 1992 (Dnr 995-1992). I beslutet kritiserar 10 en överförrnyndare för att han inte begärt in förteckning av en för- älder sedan föräldern avstått från ett arv varvid 4 000 kr tillfallit hans barn. I ärendet uppgav den aktuella överförrnyndaren att det utvecklats en praxis bland överförmyndama i landet att inte kräva redovisning och förteckning vid arvsavståenden av obetydliga belopp. JO konstaterar i sitt beslut att regeln i 16 kap. 2 & föräldrabalken om skyldighet att ge in förteckning inte ger utrymme för något undantag. Däremot kan redovis- ningsskyldigheten efterges sedan förteckning har givits in. Justitieom— budsmannen förutsätter i sitt beslut att överförmyndamn i fortsättningen anpassar sina rutiner till föräldrabalken.

Av vad som nu har anförts kan på goda grunder antas att huvuddelen av de föräldrar som i och för sig är skyldiga att avge redovisning inte gör så. Detta sker sannolikt i många fall med överförrnyndarnas goda minne. Överförmyndamämnden i Sundsvall har uppgivit att nämnden befriat omkring 70 procent av de legala förmyndama från redovisnings- skyldighet. Sett till det faktiska behovet av redovisning från kontrollsyn- punkt är det säkerligen ett väl motiverat beslut.

Att så många som nära tre fjärdedelar av de redovisningspliktiga dispenseras ger dock anledning att noga överväga om det är riktigt att ha den minst vanliga situationen som huvudregel i lagstiftningen. Om dispenser beviljas i sådan omfattning, talar det för att lagens huvudregel inte uppfattas som motiverad av överförmyndama. Det finns då än mindre anledning att anta att de föräldrar som förment sett är skyldiga att ge in redovisningshandlingar uppfattar kravet som motiverat. Även om långt ifrån alla föräldrar har öesväret att ge in redovisningar innebär den formella skyldigheten att överfönnyndarorganisationen har att ta ställning till om redovisning skall krävas in. Med en lagstiftning som är mer anpassad till de faktiska förhållandena skulle överförmyndamas arbete kunna ägnas åt effektivare åtgärder i tillsynsverksarnheten.

I de fall överförmyndama inte skall utöva en direkt tillsyn över för- äldrarnas förvaltning änns heller inte anledning att kräva föräldrarna på förteckningar eller årsredovisningar. Förteckning bör således ges in först när barnets tillgångar överstiger gränsvärdet om åtta basbelopp. En ökning av ett barns egendomsmassa av sådan storlek att beloppsregeln blir tillämplig torde i de flesta fall ske genom mottagande av gåva eller arv, förvärv på grund av testamente eller genom att ett försäkringsbe- lopp betalas ut. Med undantag av gåvosituaäonen får överförrnyndaren genom underrättelse kännedom om att egendom har tillfallit den under- årige och överfönnyndaren kan då bevaka att förteckningsskyldigheten fullgörs. I sammanhanget kan vara värt att påpeka att det föreslagna kravet på samtycke av överfönnyndaren för underårigs förvärv av fast egendom (se avsnitt 7.2) innebär att överfönnyndaren kommer att få reda på när en underårig blir ägare av en fastighet. Ett avskaffande av förteckningsskyldigheten kan mot denna bakgrund inte anses äventyra de underårigas krav på en säker förvaltning. Det änns då inte tillräckli- ga skäl att behålla skyldigheten att ge in förteckning. När det sedan gäller egendom som genom villkor har ställts under särskild överför- myndarkontroll får överfönnyndaren genom villkoret kännedom om att den underårige erhåller egendomen och kan ta ställning till om detta bör leda till att föräldern skall ge in förteckning.

När det sedan gäller slutredovisning bör sådan liksom i dag ges in när en redovisningsskyldig förälders förvaltning upphör. Detta kan ske genom att den underårige fyller 18 år, föräldrama entledigas som för- myndare, ett villkor om särskild överfönnyndarkontroll återtas eller en kontrollerad förvaltning övergår till att inte vara kontrollerad.

Två överförmyndamämnder menar att utredningens förslag innebär att det i framtiden blir svårare för överförmyndama att dispensera från kravet på års- och sluträkning. Anledningen härtill är att utredningens lagtextförslag (13 kap. 16 & föräldrabalken) innehåller rekvisitet särskil- da skäl som förutsättning för att sådan dispens skall få ges. Av utred— ningens specialmotivering till den föreslagna bestämmelsen framgår närmast att någon ändring i förhållande till nu gällande regler knappast är avsedd. Vid ett genomförande av förslaget att begränsa kontrollen till föräldraförvaltningar som avser egendom av betydande omfattning blir utrymmet för att dispensera från kravet på redovisning givetvis mindre än det varit tidigare, eftersom presumtionen för att det änns ett kon- trollbehov är mycket starkare. Den av utredningen valda lokutionen särskilda skäl är mot den bakgrunden väl motiverad. Frågan behandlas vidare i författningskommentaren. Där behandlas också den möjlighet som överförrnyndaren skall ha 'att utvidga och precisera föräldrars redovisningsplikt allt efter förhållandena i det enskilda fallet.

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 7.2

7.7. Skärpande föreskrifter i särskilda fall

Regeringens förslag: När det av en särskild anledning behövs får överförrnyndaren bestämma bl.a. att reglerna om kontrollerad för- valtning helt eller delvis skall tillämpas på en fri förvaltning, att penningmedel skall sättas in på ett spärrat bankkonto som kräver samtycke för alla uttag, att värdehandlingar skall förvaltas av värdepappersinstitut eller att betalning till den underårige skall ' sättas in på ett spärrat konto.

Förmynderskapsutredningens förslag är i princip detsamma som regeringens (se SOU 1988:40 s. 245).

Remissinstansema berör i regel inte denna fråga särskilt. Föreningen Sveriges överfönnyndare ställer sig uttryckligen positiv till möjligheten att inskränka föräldrars förvaltningsfrihet. Även Svenska sparbanks/öre- ningen nämner särskilt att överförmyndaren bör ha möjlighet att med- dela skärpande föreskrifter. Kammarrätten i Jönköping pekar på att be- stämmelsen i 42 & socialtjänstförordningen (1981:750) bör kompletteras så att det står klart att socialnämndens skyldighet att underrätta överför- myndaren omfattar fall där skärpta regler för föräldraförvaltning är aktuella. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att socialnämnden bör ges rätt att anmäla till överförmyndaren om en förmyndare (förälder eller annan) behöver komma under överfönnyndarens tillsyn.

Skälen för regeringens förslag: Den allmänna inriktningen av för- slaget, (avreglering där det är möjligt) innebär en större frihet för för- äldrarna i deras förvaltning. Även om de flesta föräldrar har sina barns bästa för ögonen kan man, som tidigare nämnts, inte bortse från att det änns situationer där föräldrar kan komma att använda sina barns medel på ett otillbörligt sätt. När barnen har egendom av stort värde kommer kontrollen att ännas kvar men även om barnets egendom inte uppgår till beloppsgränsen så kan ett missbruk orsaka kännbar skada för barnet. Föräldrar är i och för sig skadeståndsskyldiga gentemot barnet för skada de orsakar barnet uppsåtligen eller av oaktsamhet men en rätt till ska- destånd är ofta mindre värd i familjeförhållanden än annars. Med hän- syn till de personliga förhållandena framstår nog skadeståndssanktionen inte som ett lockande alternativ i många fall. Ett skadeståndsgrundande missbruk av barnens egendom är troligen därtill ofta kombinerat med att föräldern har en ekonomiskt ansträngd situation så att en fordran på skadestånd visar sig i praktiken relativt lite värd.

Regelsystemet bör därför i första hand vara inriktat på att förebygga missbruk. Här måste ställas något högre krav på överförmyndarorgani- sationen än som gjorts tidigare. För att överförmyndama skall kunna fullgöra sin bevakande funktion måste de dock ha möjlighet att få nöd- vändig information. För att säkerställa att överförmyndama kan fullgöra sin uppgift har i avsnitt 7.5 föreslagits att betalningar som i allmänhet kan uppgå till större belopp skall betalas till spärrat konto i bank varför överförrnyndaren i en sådan situation kan ta ställning till om några särskilda åtgärder är nödvändiga. Överförmyndaren kan då använda sig

av sin möjlighet att begära kompletterande uppgifter av föräldrarna utöver deras allmänna redovisningsskyldighet. För att ytterligare stödja överförmyndama bör det direkt av lagtexten framgå att andra myndig- heter är skyldiga att lämna överförmyndama de upplysningar som kan vara av betydelse för överfönnyndarens tillsynsverksamhet. Denna fråga utvecklas närmare i författningskommentaren.

En sådan regel bygger dock på att initiativet tas av överförmyndama. Kammarrätten i Jönköping pekar på socialnämndemas handlingsplikt enligt 42 & socialtjänstförordningen. Överfönnyndarnärnndema' 1 Solna och Sundbyberg pekar på vikten av att överförmyndaren kan' ingripa i tid i missbrukssituationer. Bestämmelsen i 425 första stycket socialt- jänstförordningen är inriktad på fall när socialnämnden skall ta initiativ till att framställning skall göras till domstol. Paragrafens andra stycke innehåller dessutom en handlingsregel för socialnämnden vad gäller god man och förvaltare. Om det kommer till socialtjänstens kännedom att någon behöver god man eller förvaltare, skall socialnämnden anmäla det till överförmyndamn.

Det kan anmärkas att gällande lagstiftning i många fall har lagt en skyldighet på ansvariga inom sjukvården att vara aktiva för att ge över- förmyndaren ett så gott underlag som möjligt. Här kan nämnas 11 & lagen (1985z568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., som ålägger landstingen att anmäla till överförrnyndaren när en psykiskt utvecklingsstörd kan antas behöva god man eller förvaltare samt när ett godmanskap eller förvaltarskap bör kunna upphöra eller ändras, 15 & 6 lagen (l993z387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade, som lägger en skyldighet på kommunema att anmäla till överförrnyndaren nar en person med funktionshinder kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man och när åtgärden bör upphöra, samt 10 5 2 allmänna läkarinstruktionen (1963z34l), som ger chefs- överläkaren ett ansvar för att överförmyndaren underrättas när en in- tagen person kan antas behöva god man eller förvaltare samt när ett sådant uppdrag bör upphöra.

Även med den reglering som beskrivits ovan bör, för att överförrnyn- darnas möjligheter att gå ut med Skärpande föreskrifter" 1 så god tid som möjligt skall förbättras, socialnämndemas skyldighet utökas till att gälla även att på eget initiativ lämna överförrnyndaren upplysningar om såda- na förhållanden som kan tala för att föräldrarnas förvaltning inte sker på ett betryggande sätt.

Med en sådan underrättelseskydlighet kan missbruk av barnens medel undvikas t.ex. i ett fall som har anförts under beredningen av lagstift- ningsärendet. Det rörde sig om att ett barn till moder som ensam var förmyndare för barnet utsattes för sexuellt övergrepp av moderns sam- bo. Barnet tillerkändes skadestånd och brottsskadeersättning betalades ut. Denna betalades ut till modern som förbrukade medlen tillsammans med sambon som hade förövat brottet. Det framstår som självklart att det ligger inom ramen för socialtjänstens ansvar för barnets väl att upplysa överförrnyndaren om det är tänkbart att kommande skadestånd eller brottskadeersättning skulle kunna komma att användas på ett fel-

aktigt sätt. Överförmyndaren kan då vidta åtgärder för att säkra barnets Prop. 1993/94:251 rätt.

Hänvisningar till S7-7

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 6.1

7.8. Särskild överförrnyndarkontroll

Regeringens förslag: Särskild överfönnyndarkontroll skall gälla för egendom som en underårig har fått genom gåva, arv, testa- mente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller individuellt pensionssparande, om sådan kontroll har föreskrivits i

ett gåvovillkor, ett testarnentsförordnande eller ett för- månstagarförordnande. Kontrollen skall i sådant fall omfatta också avkastning och vad som kan komma att sättas i egendomens ställe.

Förmynderskapsutredningens förslag: Utredningen föreslår att givare skall kunna föreskriva villkor om överförrnyndarkontroll (se SOU 1988:40 s. 162 och 224 f.).

Remissinstanserna: Endast Föreningen Sveriges överfönnyndare berör frågan särskilt" och finner möjligheten att ställa gåvomedel under överförrnyndarkontroll tilltalande.

Skälen för regeringens förslag: Såväl Förmynderskapsutredningens som regeringens förslag till nya regler om föräldrars förvaltning av barns egendom innebär att förvaltningen till viss del inte kommer att vara underkastad överfönnyndarens direkta kontroll. Utredningens förslag begränsar sig dock till medel som underåriga fått i gåva. Ut- redningen menar emellertid att även den som ger en gåva till en under- årig bör ha möjlighet att åstadkomma en skärpt samhällskontroll. Om givaren är osäker på om föräldrarna kommer att förvalta gåvomedlen på ett tillfredsställande sätt, hör han eller hon kunna föreskriva att medlen skall stå under överfönnyndarkontroll. Effekten av ett sådant förordnan- de skulle bli att medlen visserligen förvaltas av föräldrarna men att det gäller samma regler för förvaltningen som om det hade varit fråga om egendom som enligt lagen står under direkt överförrnyndarkontroll. Av praktiska skäl vill utredningen att det också skall krävas att givaren gör en anmälan till överförrnyndaren.

Som Förmynderskapsutredningen påpekar kan det ännas skäl att öppna en möjlighet för den som vill överföra egendom till en underårig att försäkra sig om att egendomen kommer barnet till nytta. Dagens regler ger en möjlighet till det genom att egendomen kan sättas under särskild förvaltning. Den möjligheten bör ännas kvar (se avsnitt 9). Att sätta egendomen under särskild förvaltning är dock en relativt genom- gripande åtgärd på så sätt att förälderns inflytande helt skärs av och en tredje person måste anlitas för att sköta förvaltningen. En metod att öka kontrollen på ett enkelt och mindre kostsamt sätt vore att införa möjlig- heten att överföra egendom med villkor om överförmyndarkontroll. Om så sker innebär det också att överförrnyndaren görs uppmärksam på att 135 någon som kan förväntas ha kännedom om familjens förhållanden har

gjort bedömningen att en extra kontroll behövs. Detta kan fungera som ett incitament för överfönnyndaren att närmare undersöka om det änns anledning att skärpa kontrollen avseende den föräldraförvaltningen.

Till skillnad från vad Förmynderskapsutredningen föreslår föreslås nu att föräldrars förvaltning av barns egendom skall vara fri från kontroll oavsett på vilket sätt egendomen tillfallit barnen. Det innebär att ett villkor om överförrnyndarkontroll bör kunna ges förutom vid gåva även i testamente eller som villkor i förmånstagarförordnande vid försäkring eller vid pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuth pensionssparande. För att undvika sammanblandning med den kontroll som följer av föräldrabalkens huvudregel bör den i detta avsnitt behandlade kontrollen kallas särskild överfönnyndarkontroll. Eftersom regeln syftar till att bereda den omyndiges egendom ett extra skydd i de fall där givaren eller motsvarande änner anledning till det, bör även avkastningen av egendomen omfattas av den strängare kontrollen. Regelns närmare utformning behandlas i författningskommentaren.

Hänvisningar till S7-8

8. Förvaltning genom förordnade förmyndare, gode män och förvaltare

Regeringens förslag: Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares egendomsförvaltning skall vara underkastad i huvudsak samma kontroll som de föräldraförvaltningar som avser egendom

av större värde än åtta basbelopp. Banhnedel skall dock vara placerade på spärrat konto och om en underårig som har förord- nad förmyndare äger prenrieobligationer, skall de vara inskrivna i statsskuldboken.

Förmynderskapsutredningens förslag: Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall i princip vara underkastade samma kontroll- regler som föräldrars förvaltning av ärvda medel m.m. med undantag av en speciell reglering avseende inskrivning av premieobligationer som innehas av en underårig som har en förordnad förmyndare (se SOU 1988:40 s. 167 f.).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över den principiella inriktningen av kontrollen av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har lämnat förslaget utan invändning eller tillstyrkt det.

Skälen för regeringens förslag: Föräldrar intar en särställning i kretsen av förmyndare och andra ställföreträdare. Den naturliga intres- segemenskap som i normalfallet änns mellan föräldrar och barn gör det befogat att i första hand söka förenkla regelsystemet när det gäller den relationen.

I och för sig kan man utgå från att även den som särskilt förordnas till vårdnadshavare eller enbart till förmyndare har ambitionen att full-

göra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Den prövning som föregår förordnandet innebär också vissa garantier för en korrekt förvaltning. Det bör i sammanhanget beaktas att det inte sällan torde vara någon av den underåriges släktingar som utses till förmyndare, även om släkting- ar inte ges något försteg i lagen. Det kan alltså ännas personliga band även mellan en underårig och en förordnad förmyndare.

Det kan emellertid inte förutsättas vara lika naturligt för en förordnad förmyndare som för en förälder att ta till vara en underårigs intressen. Detta gäller även dem som blivit förmyndare genom att förordnas sär- skilt till vårdnadshavare (se avsnitt 5). Det bör därför ännas ett större mått av samhällskontroll när det är fråga om förvaltning som utövas av förordnade förmyndare. Det änns emellertid även i sistnämnda fall skäl att i viss utsträckning mjuka upp det nuvarande regelsystemet.

Det framstår som naturligt att då knyta an till de regler som gäller den kontrollerade föräldraförvaltningen. I stort sett samma regler bör gälla för förordnade förmyndares förvaltningar som för de föräldraför- valtningar som avser egendom till ett värde över gränsen på åtta basbe- lopp. Det innebär bl.a. att överfönnyndarens samtycke krävs för för- värv av värdepapper, om det inte rör sig om obligationer och vissa andra säkra värdehandlingar (se avsnitt 7.3).

Intresset av att så långt som möjligt förenkla regelsystemet och und- vika onödig byråkrati gör att man även beträffande förordnade förmyn- dare bör kunna avskaffa det nuvarande tvånget att deponera värdehand- lingar i bank. Beträffande ett visst slag av värdehandlingar, nämligen premieobligationer, änns det dock skäl att ha en avvikande reglering. För närvarande gäller att sådana obligationer i princip skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att kapitalbelopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Det för- hållandet att det i vissa fall kan vara fråga om stora belopp tilsammans med svårigheterna att, om det inte sker någon inskrivning, kontrollera huruvida en viss obligation har utfallit med vinst eller inte gör att man bör behålla en regel om inskrivning av premieobligationer för det fallet att en underårig har en förordnad förmyndare.

Lika litet som för föräldrar bör dock reglerna om direktinsättning i bank av vissa utomstående betalningar slopas. Vidare bör huvudregeln beträffande bankrnedel vara att de skall ännas på spärrade konton. Eftersom det inte kan förutsättas ännas samma grundläggande intresse- gemenskap mellan förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare och den de företräder som mellan föräldrar och barn gör skyddsaspek- ten att skälen för att ha överförmyndarspärr på bankkonton väger över intresset av att förenkla reglerna. "Förmyndaren skall dock ha en möjlig- het att genom förbehåll kunna disponera över de medel som behövs för den enskildes uppehälle och för vården av den enskildes egendom, utan krav på samtycke av överförmyndamn. Visserligen har i tidigare avsnitt (7.3) anförts att en sådan möjlighet att göra förbehåll delvis strider mot tanken på spärr och talar för att inte ha spärr över huvud taget. I fråga om gode män och förvaltare liksom i viss mån förordnade förmyndare ställer sig dock frågan i en annan dager än i fråga om föräldrar som förmyndare. Förvaltarskap och i stort sett samtliga långvariga godman-

skap handlar om att sköta vuxnas angelägenheter. Det är beträffande dessa självklart att medel för deras uppehälle och vården av deras egen- dom skall tas av deras egna medel, vilket inte kan sägas vara fallet med egna barn, varför en möjlighet att göra förbehåll för sådana medel måste ännas kvar. Samma synpunkt gör sig gällande i fråga om under- åriga som har förordnade förmyndare, även om det i dessa fall också kan ännas en underhållsskyldig vårdnadshavare.

Även beträffande redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren bör förordnade förmyndare styras av samma regler som föräldrar till barn vilkas egendom står under överförrnyndarkontroll. Den förordnade förmyndaren bör alltså i princip vara skyldig att dels ge in förteckning över egendomen oavsett värdet och på vilket sätt den har tillfallit den underårige — dels varje år lämna en årsräkning med en redogörelse för sin förvaltning av egendomen.

Överförmyndaren bör emellertid, på samma sätt som betrålfande föräldrar, kunna ge dispens såväl från redovisningsbestämmelsema som från övriga föreskrifter som reglerar den förordnade förmyndarens förvaltning. Överförmyndaren bör vidare, om den förordnade förrnyn- daren missköter sitt uppdrag, kunna meddela beslut i Skärpande rikt- ning, t.ex. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av bank. Det ligger dock i sakens natur att, om en förordnad förmyndare visar försumlighet, det oftare än i föräldrafallet änns anledning att överväga ett entledigande.

Under lagstiftningsärendets gång har väckts frågan om ett obligato- riskt försäkringsskydd för den enskilde för det fall ställföreträdaren förskingrar den enskildes medel eller företar andra förlustbringande åtgärder. Frågan har diskuterats i samband med tidigare lagstiftningsför- slag (se bl.a. prop. 1974: 142 s. 164). Då ansågs inte föreligga tillräck- ligt starka skäl för att införa en försäkringsplikt. Tillräckliga skäl att göra någon annan bedömning i dag har inte kommit fram.

När det sedan är fråga om gode män och förvaltare får deras ställning anses vara så pass likartad de förordnade förmyndamas att de i för- valtningshänseende bör behandlas på samma sätt. Sådant är fallet i dag. De förvaltnings- och redovisningsregler som har föreslagits för de förordnade förmyndamas del bör således vara tillämpliga även på gode män och förvaltare, i den mån de har hand om förvaltning av egendom.

I fråga om gode män uppstår den komplikationen att den enskildes rättshandlingsförmåga inte påverkas av ett förordnande av god man. Det kan tänkas att den enskilde vägrar att låta den gode mannen få hand om egendom som i och för sig omfattas av förordnandet. Även i övrigt kan den enskilde försvåra den gode mannens verksamhet, bland annat ge- nom att ingå rättshandlingar som strider mot den gode mannens, s.k. kolliderande rättshandlingar (se prop. 1987/882124 s. 139 f.). Detta förhållande gör det motiverat att införa vissa speciella regler för de gode männens del. Bland annat bör de vara skyldiga att hålla överför- rnyndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som i mera betydande omfattning kan påverka förvaltningen.

Hänvisningar till S8

9. Särskild förvaltning

Regeringens förslag: Möjligheten att överlämna egendom till särskild förvaltning skall ännas kvar.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege- ringens förslag (se SOU 1988:40 s. 169 f.).

Endast en av remissinstansema berör frågan särskilt. Det är Länssty- relsen i Malmöhus län som änner det riktigt att det fortfarande skall än- nas möjlighet för givare att göra förbehåll om särskild förvaltning av gåva.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan den som vill ge eller testamentera egendom till en omyndig förordna att egen- domen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne. En motsvarande möjlighet änns för den som vill sätta in en omyndig som förmånstagare till försäkring (13 kap. 1 5 andra stycket föräldrabalken).

Den som vill anordna särskild förvaltning måste särskilt ange vem som skall utöva förvaltningen. Det änns inga lagbestämmelser om vem som kan utses till uppdraget. Det kan således bli fråga om antingen en privatperson, t.ex. en släkting till den underårige, eller en juridisk person, t.ex. en bank.

Om de villkor som har ställts upp beträffande egendomen innebär att förmyndaren i något hänseende skall ha en medbestämmanderätt, är förutsättningama för särskild förvaltning inte uppfyllda. Mera problema- tiskt är hur man bör bedöma ett villkor om att den särskilda förvaltaren i ett eller flera avseenden skall samråda med förmyndaren. Här får undersökas om det kan antas överensstämma med givarens, testators respektive försäkringstagarens vilja att förmyndaren skall ha medbe- stämmanderätt eller inte (jfr SOU 1970:67 s. 171).

När det sedan gäller den särskilde förvaltarens skyldigheter sägs i föräldrabalken att förvaltaren årligen skall redovisa för sin förvaltning till förmyndaren. Utöver det innehåller inte föräldrabalken några be- stämmelser om vad den särskilde förvaltaren skall göra. I stället får man falla tillbaka på de allmänna reglerna för sysslomän.

När en särskild förvaltning anordnas kopplas inte bara fönnyndaren bort, utan även överförrnyndaren Det ankommer således inte på över- förmyndaren att utöva tillsyn över den särskilde förvaltarens verksam- het. Det krävs inte heller samtycke från överförmyndaren, om den särskilde förvaltaren för den underåriges räkning vill t.ex. sälja eller pantsätta den egendom som står under hans förvaltning. Detta gäller även beträffande fast egendom som ju annars är föremål för en mer detaljerad reglering än annan egendom.

Förmynderskapsutredningen påpekar att möjligheten att undanta viss egendom från föräldrabalkens kontrollsystem genom att anordna särskild förvaltning kan innebära en fara för den omyndige och menar att det därför kan diskuteras om institutet bör finnas kvar, åtminstone i dess

nuvarande form. Utredningen hänvisar till att för- och nackdelarna med särskild förvaltning diskuterades utförligt i samband med att den formen av förvaltning äck en särskild reglering, vilken trädde i kraft den 1 ja- nuari 1976 (se SOU 1970:67 s. 166 f. och prop. l974:142 s. 133 f., bet. 1974:LU36, rskr. 19741404, SFS 1974:1038). Idet sammanhanget anfördes bl.a. att ett lagligt hinder mot särskild förvaltning skulle kunna vara till skada för den omyndige genom att en gåva eller dylikt då skulle kunna utebli i vissa situationer, t.ex. om givaren tvivlade på förmyndarens kompetens. Det framhölls också att det måste stå en givare fritt att ta den risk som är förbunden med att gåvomedel inte blir underkastade tillsyn. Från den omyndiges synpunkt, sades det vidare, kunde särskild förvaltning ibland vara att föredra framför en förvaltning enligt föräldrabalkens regler. Utredningen menar att dessa argument för institutet särskild förvaltning alltjämt bär. Det änns därför inte, enligt utredningen, anledning att avskaffa förvaltningsforrnen och det bör inte heller ställas upp några begränsningar i rätten att utse särskild förvalta- re. Ett av de skäl som tidigare anförts för att ha institutet särskild förvalt- ning är som redovisats att sådan förvaltning skulle vara att föredra framför förvaltning enligt föräldrabalken. Tanken bakom det torde främst ha varit att den särskilda förvaltningen inte är styrd av föräldra- balkens tämligen detaljerade regler om hur man får förfara med den enskildes egendom, regler om spärrad bankräkning, deponeringsplikt, begränsade möjligheter att snabbt köpa och sälja värdepapper m.m. Det förslag som nu läggs fram innebär en avsevärd lättnad vad gäller regler- na för föräldrars förvaltning av barns egendom. Det innebär att detta skäl till att välja särskild förvaltning inte längre gör sig gällande med samma styrka. Kvar står dock de fall där givaren, testator eller försäk- ringstagaren av olika skäl inte vill att den ordinarie förmyndaren skall ha hand om förvaltningen av just den egendom som kommer att över- låtas. Här har tidigare föreslagits att det skall öppnas en möjlighet att ställa upp villkor om särskild överförrnyndarkontroll. Ett sådant villkor utestänger dock inte den ordinarie förmyndaren från inäytande över förvaltningen. Med hänsyn till vad som nu har anförts änns det fort- farande tillräckliga skäl att behålla institutet särskild förvaltning.

Den tidigare berörda regeln om redovisning till förmyndaren har införts för att i de omyndigas intresse åstadkomma en viss kontroll av den särskilde förvaltarens verksamhet. En sådan kontroll är, vilket utredningen nämner, fortfarande motiverad. Utöver kontrollaspekten änns anledning att peka på att förmyndaren har ett berättigat intresse av att få insyn i den särskilde förvaltarens verksamhet, särskilt som för- valtningen inte sällan torde avse egendom till betydande värde. Det kan också tänkas att förmyndaren i sin tur har att förvalta egendom av liknande karaktär, t.ex. aktier i samma bolag, och att det därför kan ännas anledning att se till att de två förvaltningarna inte genomförs på ett motstridigt sätt till skada för den omyndiges intressen.

Bestämmelsen om redovisning bör alltså behållas. Därutöver behöver emellertid föräldrabalken lika litet som nu innehålla några regler om hur särskild förvaltning skall gå till. Det innebär att allmänna regler om

sysslomän liksom hittills blir tillämpliga, t.ex. när det gäller den särskil- de förvaltarens rätt till arvode och eventuella skyldighet att betala ska- destånd vid misskötsel av uppdraget. Den som förordnar om särskild förvaltning har emellertid möjlighet att med giltig verkan ställa upp villkor som avviker från dessa allmänna regler.

Det änns i sammanhanget anledning att påpeka att, när särskild för- valtning har anordnats, är det förmyndaren som ställföreträdare för den omyndige som gentemot den särskilde förvaltaren skall bevaka den omyndiges intressen. Det kan exempelvis bli fråga om att påtala att förvaltningen sker på ett försumligt sätt.

Vidare bör det för tydlighets skull nämnas att särskild förvaltning inte bara kan anordnas beträffande underårigas egendom. Samma möjlighet änns för egendom som tillfaller den som har god man eller förvaltare.

Hänvisningar till S9

10. Vård av rätt i dödsbo m.m.

Regeringens förslag: Reglerna om vård av underårigas rätt i dödsbo behålls i stort oförändrade på det sättet att det även i framtiden skall krävas samtycke av överförmyndaren för att för- myndare, god man eller förvaltare skall få delta i en rättshandling vid dödsboförvaltning, om samtycke skulle krävas vid förvalt- ningen av den enskildes egendom i övrigt. Samtycke skall krävas också vid fördelning av egendomen genom bodelning eller skifte, ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo samt vid av- stående av särkullbarns arvsrätt vid förälders död. Ställföreträdaren skall inte få avstå från arv eller testamente i större utsträckning än enligt föregående stycke.

F örmynderskapsutredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens. Grundinställningen till kontroll av förvaltningen av ärvd och motsvarande egendom gör dock att utredningens förslag innebär ett något längre gående krav på samtycke för deltagande i enskilda rätts- handlingar vid dödsboförvaltningen (se SOU 1988:40 s. 170 f.).

Remissinstanserna: Östersunds kommun och Svenska Sparbanksföre- ningen tillstyrker utredningens förslag. Sparbanksföreningen menar dock att det i och för sig kunde tänkas att en större förenkling görs även på detta område beträffande föräldrar som är förmyndare. Öven'ömryn- damämnden i Sundsvall påpekar att utredningens förslag innebär att lägre krav kommer att ställas på den årsräkning som förmyndaren skall ge in vid sammanlevnad i oskiftat bo och motsätter sig den föreslagna ändringen.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna är av uppfattningen att det till förebyggande av missbruk bör införas en be- stämmelse i lagen av innebörd att de som har ett dödsbo i sin vård är

skyldiga att till rätten anmäla om en dödsbodelägare kan antas behöva god man för att ta tillvara sina intressen.

Föreningen Sveriges överfönnyndare anför att rubriken över av ut- redningen föreslagna 15 kap. 6 & föräldrabalken bör ändras till att avse enbart avstående av arv. Stockholms tingsrätt menar att för det fall avstående från arv eller testamente i praktiken inte bör kunna ske, så bör det komma till uttryck i lagtext.

Skälen för regeringens förslag: Den grundläggande principen är att den som är underårig eller som har god man eller förvaltare företräds av ställföreträdaren när han eller hon skall ta del i ett familjerättsligt avtal. För närvarande innehåller föräldrabalken ett särskilt kapitel (14 kap.) om vård av omyndigas rätt i dödsbo. Där föreskrivs att överför— myndarens samtycke måste inhämtas till vissa förvaltningsåtgärder, t.ex. varje rättshandling som hade krävt överfönnyndarens samtycke om rättshandlingen hade gällt den omyndiges egendom, ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, fördelning av egendom vid bodelning eller skifte och avstående av arv som ett särkullbam gör till förmån för den efterlevande maken. I övrigt sägs i kapitlet bl.a. att bodelning och arvskifte i princip skall ske så snart som möjligt.

Vad som föreskrivs i kapitlet om förmyndare gäller också i fråga om gode män och förvaltare, om den som de företräder har del i ett bo och vården av den enskildes rätt som delägare omfattas av godmans- eller förvaltaruppdraget.

Det kan vara värt att i sammanhanget påminna om att även om grund- principen är att ställföreträdaren företräder den enskilde, så gäller enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken att om förmyndaren eller förmyndarens make och den underårige har del i samma oskiftade dödsbo, så skall den underåriges rätt i dödsboet vid boutredningen, liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, be- vakas av en god man. I den situationen har den gode mannen att följa de särskilda föreskrifterna i 14 kap. föräldrabalken.

I detta sammanhang skall ställning tas till i vilken mån överförmynda- rens samtycke och kontroll behövs för åtgärder som förmyndare, gode män eller förvaltare företar i samband med vården av enskildas rätt i dödsbon.

Som Förmynderskapsutredningen funnit synes det vara en god av- vägning att låta reglerna i stort vara oförändrade. Det innebär för det första att förmyndare, gode män och förvaltare i fråga om rättshand- lingar som de tar del i vid dödsboförvaltrring för den enskildes räkning bör vara skyldiga att inhämta överfönnyndarens samtycke i samma utsträckning som om det hade varit fråga om annan förvaltning av den enskildes egendom. För föräldrarnas del innebär det att graden av krav på samtycke kommer att bero på om värdet av andelen i dödsboet sarn— mantaget med barnets övriga egendom kommer upp i gränsvärdet om åtta basbelopp eller inte.

För det andra innebär det att förmyndaren, gode mannen eller förval- taren alltid är skyldig att inhämta samtycke av överförrnyndaren innan fördelning av boets tillgångar godtas. Samtycke måste också inhämtas om ställföreträdaren vill träffa avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo

för den enskildes räkning. Anledningen till att kravet på samtycke i dessa fall bör behållas, trots strävan att avreglera, är att den slutliga fördelningen av egendomen i regel är den mest betydelsefulla åtgärden som vidtas med en kvarlåtenskap samt att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ofta kan få konsekvenser för den enskilde under lång tid.

Vid sidan av de fall som nu har behandlats skall inte överförrnyndaren behöva medverka vid ingående av familjerättsliga avtal.

Förslaget innebär inte, som Överförrnyndamämnden i Sundsvall har uttryckt farhågor för, en ändring av kraven på den årsräkning som skall lämnas in av förmyndaren. Frågan berörs vidare i författningskommen- taren. Vad sedan gäller skyddet för den dödsbodelägare som behöver god man för att ta till vara sin rätt så är enligt gällande regler i 18 kap. 2 & första stycket ärvdabalken och 11 kap. 3 & föräldrabalken föreskrivet att den som har dödsbo i sin vård skall anmäla till rätten om det krävs god man för någon av delägarna. Någon ytterligare föreskrift i detta syfte är inte nödvändig.

Förmynderskapsutredningen diskuterar i sitt betänkande frågan om förmyndare, gode män och förvaltare skall kunna, med eller utan sam- tycke av överförrnyndaren, avstå från arv. Utredningen stannar för att avstående från arv eller testamente bör bedömas på samma sätt som bortgivande av den enskildes egendom och menar att avstående i prakti- ken därför inte bör kunna ske. Undantag görs dock för avstående enligt 3 kap. 9 & ärvdabalken av särkullbarns rätt till arv efter förälder.

Två av remissinstansema har uttalat stöd för utredningens slutsats att betrakta avståenden av arv och från testamente som gåva. De har dock gjort det i anslutning till frågan om egendom som har tillfallit en under- årig skall behandlas som gåvoegendom eller arvfallen egendom vid avgörande av vilka förvaltrringsregler som skall tillämpas. Den fråga som nu diskuteras är egentligen den motsatta, nämligen om ställföreträ- daren för den enskildes räkning skall kunna avstå från egendom. Stock- holms tingsrätt erinrar i sitt remissvar om att det enligt praxis råder skillnad mellan bedömningen av avstående av arv och avstående från testamwte på så sätt att avstående av arv anses utgöra gåva och följakt- ligen inte kan göras av förmyndaren, medan avstående från testamente är möjligt. Tingsrätten menar att om inte någon av dessa båda typer av avstående skall vara möjlig bör det framgå av lagtexten.

Som framgått tidigare innehåller nuvarande lag och även det nu fram- lagda förslaget till ny lag ett uttryckligt förbud för förmyndare, gode män och förvaltare att skänka bort den enskildes egendom (se av- snitt 7.2). I rättsfallet NJA 1971 s. 587 har Högsta domstolen uttalat att avstående från testamentslott inte är att betrakta som gåva, såvida inte testamentstagaren har tillträtt lotten. Under en sådan förutsättning an- sågs testamentsavsägelsen snarare vara att jämställa med en vägran att ta emot en erbjuden gåva vilket ställföreträdaren är behörig att göra. Avståendet godtogs alltså. I NJA 1983 s. 791 uttalade Högsta domstolen att ändamålet med förbudet mot att ge bort den enskildes egendom måste antas vara att skydda den enskilde mot förrnögenhetsöverföringar även om de är i närståendes intresse. Med det syftade Högsta domstolen

bl.a. på att det från arvskattesynpunkt kan vara fördelaktigt att avstå från arv. Domstolen konstaterade att arvsavstående innebär en frivillig och medveten förrnögenhetsöverföring som fyller de minimikrav som rimligen kan ställas upp för att en rättshandling skall bedömas som gåva. Ett avstående av arv som en god man hade gjort för den enskildes räkning befanns därför vara ogiltigt.

Praxis, som i och för sig måste betraktas som klar, ger således en splittrad bild av inställningen till ställföreträdares möjlighet till avståen- de av arv eller testarnentslott för den enskildes räkning. Vad först gäller avstående av arv är det onekligen att jämställa med gåva. Det bör där- för inte heller i framtiden vara möjligt för ställföreträdaren att göra ett sådant avstående, med ett undantag som behandlas i det följande. Hög- sta domstolens ställningstagande till tillåtligheten av avstående av testa- mentslott har kritiserats i doktrinen som för forrnalistiskt (se Walin, Kommentar till Föräldrabalken, 4. uppl. s. 378 not 3). Det är också relativt lätt att hålla med om att det är svårt att se några bärande skäl för att behandla de två fallen på olika sätt i nu berört avseende. Även avstående från en testamentslott innebär en medveten och frivillig för- mögenhetsöverföring som liknar en gåva. Ett förbud mot avstående skall därför träffa också avstående från testamentslott. Detta innebär en avvikelse från praxis varför det krävs att saken regleras i lag.

I samband med familjerättsreforrnen år 1988 med bl.a. införandet av äktenskapsbalken och omfattande ändringar i ärvdabalken infördes en regel i föräldrabalken (14 kap. 6 a 5) om att det krävs samtycke från överförrnyndaren till avstående av arv enligt 3 kap. 9å ärvdabalken, dvs. avståenden som görs av särkullbam (se prop. 1986/87:86 s. 83 f.). Den bestämmelsen bör inte ändras nu. Detta avstående skiljer sig från tidigare behandlade avståenden på så sätt att det endast är fråga om ett temporärt avstående från egendomen. Särkullbarnen får ju rätt till efter- arv i den sist avlidna makens bo. I författningskommentaren berörs något vilka förutsättningar som bör föreligga för att ett sådant avstående skall få ske.

Hänvisningar till S10

11. Arvode till förmyndare, gode män och förval— tare

Regeringens förslag: Liksom i dag skall överförmyndama be— stämma arvodet till ställföreträdama. Samma grundprincip för arvodets fastställande skall gälla för förordnade förmyndare som för gode män och förvaltare. Föräldrar skall kunna få arvode endast när särskilda skäl talar för det.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 188 f.).

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstansema tillstyrker utredningens förslag. Några instanser föreslår ändrade regler för för- delningen av betalningsansvaret för arvodet mellan den enskilde och kommunen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt (se 15 kap. 19 & föräldrabalken) har såväl förmyndare som gode män och förvaltare rätt till skäligt arvode och till ersättning för de utgifter som har varit skäli- gen påkallade för uppdragets fullgörande. Föräldrar har dock rätt till arvode bara om det föreligger särskilda omständigheter.

När det gäller förmyndare föreskrivs att arvodet skall bestämmas av överförrnyndaren efter grunder som fastställts för varje överfönnyndar- distrikt av berörd kommun. Även beslut om ersättning för utgifter fattas av överförrnyndaren.

För såväl arvode som ersättning för utgifter gäller att de skall betalas av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomster det år förrnyndaruppdraget avser överstiger två basbelopp eller, om inte sär- skilda skäl föranleder annat, i den mån den omyndige har tillgångar som överstiger tre basbelopp. I övriga fall skall arvodet och ersättning- en för utgifter betalas av kommunen.

Även i fråga om arvode och ersättning för utgifter till gode män och förvaltare beslutar överförrnyndaren (se 15 kap. 21 & föräldrabalken). De bestämmelser som reglerar dessa arvodes- och ersättningsfrågor innehåller emellertid inte någonting om grunden för arvodets bestäm- mande. Inte heller är några basbeloppsgränser angivna, utan överför- rnyndaren har frihet att bestämma vad som skall betalas av den enskil- des medel och vad som skall betalas av kommunen. I praktiken tilläm- pas, enligt Förmynderskapsutredningen, emellertid i stor utsträckning samma regler för gode män som för förmyndare.

Svenska kommunförbundet har utfärdat vissa riktlinjer för bestäm- mande av arvode till förmyndare. I cirkulär l990:120 anger förbundet förslag på lämpliga nivåer som arvodesbesluten skall kunna utgå från. Enligt förslaget skall ersättningen för ekonomisk förvaltning bestämmas i förhållande till hur krävande förvaltningen är. Uppdragen delas in i fyra kategorier. Den enklaste förvaltningen föreslås arvoderas enligt kategori 1 med 2-8 % av basbeloppet för redovisningsåret (för år 1993 688-2 752 kr), kategori 2 med 6-20 %, kategori 3 med 15—30 % och kategori 4 med 15-55 % (för år 1993 8 600-18 920 kr). Kategori 4 är avsedd för förvaltning av avsevärd omfattning, som övervakning av affärsrörelse, förvaltning av större innehav av aktier, förvaltning av hyresfastighet med därtill hörande uppgifter, m.m. Enligt förslaget bör en likartad indelning göras beträffande arvoderingen för personlig om- vårdnad med indelning i fyra kategorier beroende på hur arbetskrävande uppdraget är.

Som Förmynderskapsutredningen har påpekat är det vid utformandet av bestämmelser som rör arvode och annan ersättning framför allt två synpunkter som gör sig gällande. Dels måste arvodena kunna sättas så högt att rekryteringen till uppdragen som förmyndare, god man eller förvaltare inte blir för svår, dels måste det ännas sådana spärrar att den enskilde inte drabbas av allt för stora kostnader. Utredningens uppfatt-

ning att såväl arvode som ersättning för utgifter liksom i dag skall bestämmas av överförmyndama synes välrnotiverad. Inte heller änns det anledning att gå ifrån principen att kostnader som inte betalas av den enskilde skall betalas med kommunala medel.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen har överförmyndama i dag större frihet att bestämma arvoden till gode män och förvaltare än när det är fråga om förmyndare. Delvis är detta motiverat av att god- manskap och förvaltarskap kan vara av mer skiftande slag än förmyn- derskap. Särskilt gäller detta i fråga om godmanskapen, som många gånger kan vara kortvariga. Reglerna gör det emellertid också lättare att till god man eller förvaltare rekrytera personer med expertkunskap, t.ex. advokater eller revisorer.

Likartade synpunkter som beträffande gode män och förvaltare gör sig dock gällande även när det rör förordnade förmyndare, dvs. andra för- myndare än föräldrar. I framtiden bör därför överförmyndama ha sam- ma frihet att bestämma arvode för alla slag av förordnade ställföreträ- dare. Hänvisningen till kommunala grunder med avseende på förmynda- re bör därför tas bort. Det är emellertid självklart att man vid faststäl- lande av arvode och ersättning bör eftersträva en likfomrig bedömning, såväl kommunerna emellan som inom en och samma kommun. Det framstår också som lämpligt att någon typ av riktlinjer eller rekommen- dationer även i framtiden kan tas fram av exempelvis Svenska kommun- förbundet och att dessa beaktas vid tillämpningen, även om överförrnyn- dama inte är formellt bundna av dem.

När det gäller fördelningen av kostnadema mellan den enskilde och kommunen föreslår Fönnynderskapsutredningen att lagen liksom hittills skall innehålla en huvudregel. Den föreslås emellertid utsträckas till att gälla arvoden och ersättning för kostnader till såväl förmyndare som gode män och förvaltare. Utredningen har stannat för att de nuvarande basbeloppsreglema inte bör ändras men påpekar att det bör vara möjligt för överförmyndaren att frångå basbeloppsregeln, om det är till den enskildes förmån.

Mot förslaget riktar bl.a. Svenska kommunförbundet den kritiken att basbeloppsreglema binder överförmyndama för hårt och menar att överförmyndama bör ha möjlighet att i stöne utsträckning låta de en- skilda betala arvodet, om det inte framstår som uppenbart oskäligt.

Enligt gällande rätt och enligt det nu framlagda förslaget har överför- myndama stor frihet att bestämma arvodenas storlek. Det ligger i sig ett värde i att inte omgärda prövningen av allt för rigida regler eftersom förhållandena i de enskilda fallen kan variera mycket. Om reglerna utformas mycket generellt, Ökar dock risken för en ojämn tillämpning. Vikten av att behandlingen är likformig över landet har betonats tidiga- re. Det framstår som särskilt viktigt att likformigheten upprätthålls i så hög grad som möjligt när det gäller de enskildas skyldighet att stå för kostnaderna för ställföreträdarens åtgärder, inte minst mot bakgrund av att det ofta är fråga om människor som har hjälp och stöd därför att de har svårt att ta till vara sina rättigheter. Huvudregeln om den enskildes ersättrringsskyldighet skall därför vara knuten till basbeloppet på sätt ut- redningen har föreslagit. Det framstår dock inte som motiverat att ha en

något högre gräns när ersättningsskyldigheten grundar sig på förmögen— heten än när inkomsten läggs till grund för bedömningen. Som kom- munförbundet påpekar kan det dock finnas anledning att i vissa speciella fall gå ifrån huvudregeln även till nackdel för den enskilde. Den frågan behandlas närmare i förfatmingskommentaren.

Under detta lagstiftningsärendes beredning har kritik riktats mot regle- ringen av det slutliga betalningsansvaret för främst gode mäns arvode och ersättning. Därvid har den situationen pekats ut att om en god man förordnas för att bevaka okända arvingars rätt i ett dödsbo så blir, för det fall några arvsberättigade inte återfinns, kommunen betalningsan- svarig för den gode mannens arvode och ersättning. Det har från kom- munalt håll gjorts gällande att detta inte är en utgift som bör ersättas av kommunala medel, utan att boet bör stå för kostnaden.

I 14 kap. 11 & första stycket föräldrabalken finns i dag en bestämmel- se om att en förmyndare har rätt till skäligt arvode för vården av en omyndigs rätt i ett oskiftat dödsbo och att arvodet skall förskjutas av boet. Den sistnämnda regeln är till följd av hänvisningen i 14 kap. 1 5 andra stycket tillämplig även när förmyndare eller god man vårdar någons rätt i oskiftat bo.

Förskjuta betyder att förskottera eller att lämna lån. Bestämmelsens formulering kan tas till intäkt för att dödsboets ansvar är begränsat till ett belopp motsvarande lotten som tillkommer den enskilde. Det kan råda tveksamhet om vad dagens regel innebär för det fall att den vars rätt bevakats inte tilldelas en lott som är lika stor som det arvode som ställföreträdaren har rätt att ta ut.

Det ligger också närmare till hands att låta en uu'edningskostnad som är hänförlig till ett visst bo stanna på det boet än att fördela den på samtliga kommuninvånare. För det fall hela arvodet inte kan räknas av mot den lott som tillkommer den vars rätt ställföreträdaren är satt att vårda bör alltså dödsboets övriga tillgångar tas i anspråk. Endast om de inte räcker till bör kommunen stå för kostnaden. Det kan dock tänkas fall där omständigheterna är sådana att kommunen ändå bör stå kost- naden varför det bör vara möjligt för överförrnyndaren att göra undan- tag i enskilda fall. Den frågan tas upp i författningskommentaren.

Vad slutligen beträffar föräldrars rätt att få arvode förordar utred— ningen att man behåller den hittillsvarande begränsningen. Det saknas skäl att ändra reglerna i detta hänseende. Arvode till föräldrar bör således komma i fråga endast om det föreligger särskilda omständig- heter.

Hänvisningar till S11

12. Överförmyndarorganisationen m.m.

Regeringens förslag: Även i kommuner som har överfönnyndare och inte överförmyndamämnd skall kommunfullmäktige kunna ge överförmyndamn rätt att delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till en kommunal tjänsteman som har erforderlig kompetens.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege- ringens förslag (se SOU 1988:40 s. 183).

Remissinstansema: En klar majoritet av de remissinstanser som"

uttalar sig tillstyrker förslaget. Flera remissinstanser, bl.a. Domstolsver- ket, Svenska ban/dömningen och Sveriges domareförbund betonar vikten av att såväl överförrnyndare, ledamöter av överförmyndamämnd som tjänstemän har en god kompetens på sakområdet. Överfömtyndamämn- den i Sundsvall anser att det inte är riktigt att en domstol skall kunna entlediga en överförmyndare eller ledamot av överförmyndamämnd eftersom de är förtroendevalda inom kommunerna.

Skälen för regeringens förslag: Överförmyndarorganisationen fick sin nuvarande utformning är 1975. Överförmyndare skall finnas i varje kommun. Kommunerna kan emellertid besluta att det i stället för över- fönnyndare skall finnas en överförmyndamämnd. Förmynderskapsutred- ningen redovisar att år 1987 hade omkring hälften av Sveriges kommu- ner utnyttjat möjligheten att inrätta överförmyndamämnd, bland dem Stockholm och Göteborg.

Överförmyndare och ersättare för denne samt ledamöter och ersättare i överförmyndamämnd väljs av kommunfullmäktige på tre år. De valda kan om de befinns inte vara lämpliga för uppdraget entledigas av rätten.

Efter beslut av kommunfullmäktige kan en överförmyndamämnd delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till en ledamot, en ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller en tjänsteman hos kom- munen. Någon motsvarande möjlighet till delegation finns inte när det gäller kommuner som har ensam överförrnyndare.

Som Förmynderskapsutredningen har kommit fram till finns för när— varande inte anledning att föreslå någon ändring av distriktsindelningen, som i dag följer kommungränsema. Det finns dock anledning att peka på det samarbete vad gäller kansliresurser som bedrivs mellan kommu- ner, t.ex. Solna och Sundbyberg. Ett sådant samarbete kan bidra till att den totala kompetensen inom den berörda tjänstemannakåren kan höjas.

Under Förmynderskapsutredningens arbete och under remissbehand- lingen av utredningens betänkande har det från flera håll framförts önskemål om att de formella kompetenskraven på överförmyndare och nämndledamöter skärps. Det är givetvis eftersträvansvärt att de valda har så goda förutsättningar som möjligt att klara av sina uppdrag. Det är dock nödvändigt att kommunerna ges ett ganska stort mått av frihet vid valet av överfönnyndare och nämndledamöter för att bevara den nuvarande karaktären av förtroendeuppdrag. Till detta kommer att, även

om man skulle kunna skärpa de formella kompetenskraven på dem som skall utses, det är svårt att formulera dessa krav i lagtext. Det kan bl.a. knappast bli fråga om att föreskriva att de skall ha en viss juridisk eller ekonomisk utbildning. Det bör därför inte nu införas formella krav på kompetens hos överförrnyndare eller nämndledamöter. Det minskar självfallet inte vikten av att kommunfullmäktige noga prövar om de som nomineras har tillräckliga kvaliäkalioner. Möjligheten för rätten att entlediga överförmyndam, nämndledamot eller ersättare som visat sig vara olämplig bör dock ännas kvar.

De kommuner som har kvaliäcerad personal skall också ges möjlig- heter att använda den kompetensen på bästa sätt. En sådan möjlighet änns genom att en överförmyndamämnd kan delegera beslutanderätt i viss omfattning. Förmynderskapsutredningen redovisar att kommunernas erfarenhet av delegationen över lag är goda. När delegationsmöjligheten infördes utgjorde den en utvidgning av en speciell ordning som då gäll- de i Stockholrn som redan vid den tiden hade överförmyndamämnd, se prop. 1974:142 5. 154 f. Det anfördes då inte några skäl för att delega- tionsrätten begränsades till kommuner med överförmyndamämnd. Det änns inte några bärande skäl att behandla kommunerna olika beroende på vilken organisation de valt för överförmyndarverksamheten.

Det är inte nödvändigt att ha kvar ett krav på att den person som delegationen ges åt måste vara anställd av den berörda kommunen utan vederbörande bör också kunna vara anställd av en annan kommun. En uppmjukning av det kravet skulle underlätta samarbete mellan kommu- nema.

Det som nu anförts innebär således dels att delegation bör kunna ske till en kommunal tjänsteman även när det i kommunen änns en ensam överförrnyndare, dels att den tjänstemannen inte nödvändigtvis behöver vara anställd av den kommun som beslutar om delegation.

13. Inskrivning av förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap vid domstol

Regeringens förslag: Förmynderskap, godmanskap och förvaltar— skap skall inte längre skrivas in vid domstol. Tingsrätten skall till följd av detta inte heller föra förmynderskapsbok.

Förmynderskapsutredningen .och Domstolsutredningen för fram samma förslag som regeringen (se SOU 1988:40 s. 186 och SOU 1991:106 5. 95 f.).

Remissinstanserna: Omkring hälften av remissinstansema har yttrat sig i denna fråga. Tre fjärdedelar av dem som yttrat sig tillstyrker utredningarnas förslag eller lämnar dem utan invändning. Domstolsver- ket och Vänersborgs tingsrätt tar upp frågan om vem som skall utfärda förvaltarfrihetsbevis.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har redovisats står i princip samtliga förmynderskap under överförmyndarens tillsyn. För att koncentrera tillsynen till sådana förmynderskap där en noggrannare kontroll är motiverad har dock ställts upp regler om inskrivning vid domstol av, förutom särskilt förordnade förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap, även vissa förmynderskap där förmyndaren har sitt uppdrag omedelbart på grund av lag. Ett sådant förmynderskap skall skrivas in om den underårige på annat sätt än genom att ta upp lån har förvärvat egendom som skall förvaltas av förmyndaren och som är värd mer än två basbelopp, eller om rätten av annan särskild anledning än- ner att inskrivning skall ske (12 kap. 1 & första stycket 2 och 3 föräldra- balken). När inskrivning har skett, är förmynderskapet registrerat hos rätten och överförrnyndaren, och förmyndaren har att redovisa för sin förvaltning till överförrnyndaren. Vid sidan av detta skall alla förmyn— derskap där det änns en särskilt förordnad förmyndare samt alla för- valtarskap och godmanskap skrivas in vid tingsrätten (12 kap. 1 5 första stycket 1 och 2 & föräldrabalken).

Systemet med inskrivning av förmynderskap, förvaltarskap och god- manskap innebär att tingsrätten och överförmyndaren för likadana böck- er över de inskrivna ärendena. Avsikten med denna dubbla registrering torde vara att underlätta tingsrättemas kontroll över att överförmyndar- na i sin tur fullgör sina skyldigheter att kontrollera förmyndama, för- valtama och de gode männen.

Systemet med inskrivning medför ett inte oväsentligt administrativt arbete för domstolarna. Det skulle innebära en förenkling om överför- myndama själva äck ansvara för vilka förmynderskap som skall kon- trolleras närmare. Ett ytterligare skäl till att tingsrätterna inte bör föra förmynderskapsbok är att registreringsfunktionen knappast är att hän- föra till de centrala domstolsärnktionema. För att nå den eftersträvade renodlingen av domstolarnas uppgifter bör alltså inskrivningen föras bort från tingsrätterna.

Tillsynsfunktionen kan inte heller i sig sägas kräva att tillsynsmyndig- heten för ett likalydande register som den myndighet som står under tillsynen. Det torde vara det vanliga att den myndighet som sköter tillsynen gör det utifrån de register som förs hos den som är föremål för tillsynen. Det framstår som fullt tillräckligt med de förteckningar som förs av överfönnyndaren. Detta leder till att tingsrättens skyldighet att föra bok över förmynderskapsärendena inte bör läggas på den myndig- het som skall sköta tillsynen över överförmyndama i framtiden (se av- snitt 15) utan i stället upphävas helt.

Frågan om överförmyndamns skyldighet att föra förteckningar och att lägga upp akter behandlas närmare i författningskommentaren.

I vissa sammanhang kan en enskild ha behov av att kunna visa att hon eller han har sin fulla rättshandlingsförmåga. Detta erfordras i vissa registrerings- och tillståndsärenden, t.ex. vid ansökan om registrering av fastighetsmäklare (2 & 1 förordningen, 1984:82, om fastighetsmäkla- re), vid ansökan om tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik (i vart fall av Länsstyrelsen i Stockholm, jfr Gå tredje stycket yrkestraäkförord- ningen, 1988:1503), vid ansökan om auktorisation som tolk (4 & första

stycket 2 förordningen, 1985:613, om auktorisation av tolkar och över- sättare). Så länge vuxna kunde omyndigförklaras antecknades sådana beslut i folkbokföringen och framgick av personbevis som pastorsämbe- tet utfärdade. I och med att förvaltarskap ersatte omyndigförklaring upphörde systemet med anteckning i folkbokföringen. Kunskap om för- valtarskap änns nu, till följd av inskrivningen, hos tingsrätterna. Tings- rätterna har också på begäran utfärdat förvaltarfrihetsbevis. Denna uppgift kan rimligen inte tingsrätterna fullgöra när inskrivningen tas bort. Det är naturligt att uppgiften flyttas över till överförmyndama som har och kommer att ha en omedelbar kunskap om vilka som har förval- tare. Detta kommer dock, som Domstolsverket påpekat, inte att innebä- ra den ökning av arbetsbördan som tidigare befarats eftersom kravet på att ge in sådant bevis vid ansökan om registrering i handelsregistret föll bort med verkan från den 1 januari 1993. Nu krävs enligt 6 & handels- registerförordningen (1974:188) endast att sökanden försäkrar att han eller hon inte är försatt i konkurs eller har förvaltare.

14. Överäyttning av förmynderskapsärenden till överförrnyndaren

Hänvisningar till S14

14.1. Allmänt

Som framgått av den tidigare redogörelsen har tingsrätterna i princip inte någon befattning som första instans med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning. Alla frågor om samtycke eller tillstånd i angelägenheter där ställföreträdaren inte har ensam bestämmanderätt prövas av överförmyndamn.

Till de rättshandlingar som kräver, och som också enligt det nu fram- lagda förslaget skall kräva, överförrnyndarens samtycke hör avtal för omyndigas räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. För att ett sådant avtal skall hävas i förtid krävs emellertid beslut av rätten. En annan uppgift som ligger kvar på tingsrätterna och som har ett samband med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltningsverksamhet är uppgiften att meddela vitesföreläggande. Sådant föreläggande kan efter ansökan av överförrnyndaren meddelas bl.a. om en ställföreträdare försummar att deponera värdehandlingar i bank eller åsidosätter sin redovisningsskyldighet. Vid sidan av de ärenden av förvaltrringskaraktär som nu har nämnts handlägger tingsrätterna som första instans två andra grupper av ärenden på förmynderskapsområdet. Den ena gruppen avser frågor om anordnande, omprövning eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap. Vidare prövar tingsrätterna frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare.

Såväl Fönnynderskapsutredningen som Domstolsutredningen hade i uppdrag att överväga om inte arbetsuppgifter kunde föras bort från domstolarna. Domstolsutredningens direktiv var mer uttalade i att strä- van skulle vara att domstolarna endast tilldelas sådana uppgifter som

verkligen kräver domst015prövning. Utredningama har också kommit till något olika slutsatser när det gäller vilka ärenden som bör flyttas över. Domstolsutredningen har varit djärvare i sitt förslag. Flera remissinstan— ser (i huvudsak små tingsrätter) ställer sig tveksamma till överflyttning över huvud taget med hänvisning till att överförmyndama saknar kom- petens att pröva så intrikata ärenden som det är fråga om.

Som tidigare nämnts bör en förvaltningsuppgift som på ett godtagbart sätt kan handläggas av en förvaltningsmyndighet flyttas till den myn- digheten i stället för att ligga kvar som en uppgift inom domstolsvä- sendet. Endast om starka rationalitetsskäl talar för det bör en uppgift av förvaltningskaraktär ligga kvar på en domstol. Det särpräglade med domstolsverksamheten är att de centrala arbetsuppgiftema utförs av lagfarna domare. Utgångspunkten bör därför vara att domstolarna främst skall ägna sig åt uppgifter som kräver den kompetens som lag- farna domare besitter.

Vid prövningen av vad som hör till domstolsområdet måste beaktas Sveriges internationella åtaganden i t.ex. artikel 6 i den Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I den artikeln behandlas rätten till domstolsprövning av frågor som gäller bl.a. en persons civila rättigheter. En överflyttning av förmynderskapsärenden från tingsrätt till överfönnyndaren innebär dock inte att rätten till dosmtolsprövning tas bort utan endast att den skjuts till en högre instans eftersom överför- myndarens beslut i dess ärenden kommer att kunna överklagas till tings- rätt. De intressen som bär upp konventionen tillgodoses alltså även fortsättningsvis.

I många av de ärenden som Domstolsutredningen föreslår överflyttade till överförmyndama är det överförrnyndaren som tar initiativet genom att anmäla eller ansöka om åtgärden hos tingsrätten. Det är också över- förmyndaren som står för utredningen i ärendet och som föreslår den person som kan vara aktuell för förordnande som god man eller förval- tare. Överförmyndaren har i de fallen redan i dag i praktiken det av- görande inflytandet över ärendets utgång. Eä'ektivitetssynpunkter talar med styrka för att beslutanderätten i sådana ärenden skall flyttas över till överförmyndama. De farhågor som rests rörande kompetensen hos överförmyndama får inte överdrivas. Om överäyttrringen leder till att kraven på ökad förtrogenhet med de materiella reglerna ökar, kan det lösas genom utbildningsinsatser. Övergångstiden måste också göras tillräckligt lång för att överförmyndarorganisationen skall kunna förbe- reda sig. I detta sammanhang kan det ännas anledning att påminna om att många beslutsbefogenheter enligt gällande regler kan delegeras till icke lagfaren personal på tingsrätterna (18 aå tingsrättsinstruktionen [l979z572]). I vart fall sådana uppgifter har redan bedömts vara av sådan karaktär att de inte kräver den speciella kompetens som en lag- faren domare besitter. De uppgifterna bör därför från dessa utgångs- punkter kunna flyttas över till överförmyndama. Sammantaget talar således starka skäl för att många av förmynderskapsärendena är sådana att de bör flyttas över. De olika ärendetypema behandlas närmare i de följande avsnitten.

14.2. Förmynderskap

Regeringens förslag: Tingsrätterna skall ha kvar ärenden som rör förordnande och entledigande av förmyndare.

Förmynderskapsutredningen och Dormtolsutredningen lägger fram samma förslag som regeringens (se SOU 1988:40 s. 186 f. och SOU 1991:106 5. 96 f.).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser med undantag av Hov- rätten jb'r Västra Sverige tillstyrker förslaget eller lämnar det utan in- vändning. Hovrätten för Västra Sverige menar att ärendetypen bör flyttas över till överförmyndama.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått är förmynderskapet i regel knutet till vårdnaden på så sätt att föräldrarna har vårdnaden om barnet och dessutom är barnets förmyndare. I vissa fall kan föräldrarna inte ha vårdnaden om barnet. Så blir naturligtvis fallet om de dör men även i vissa andra fall, särskilt när de inte sköter om barnet ordentligt. För sådana fall änns det bestämmelser i 6 kap. 7 - 9 && föräldrabalken om att rätten skall anförtro vårdnaden om barnet åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. De ställningstaganden som rätten i dessa fall har att göra gäller både vårdnad och förmynderskap. I avsnitt 5 har tidigare föreslagits att rätten i de angivna fallen uttryckligen skall anför- tro vårdnaden åt särskilt förordnade vårdnadshavare och att dessa också skall vara förmyndare, om inte särskilda skäl talar mot det. Dessa vårdnadsavgöranden är av ingripande art. Att flytta över handläggning- en av dem till någon annan än domstol framstår därför inte som lämp- ligt.

Men det änns frågor om förordnande av förmyndare som inte samti- digt är ställningstaganden beträffande vårdnaden. I första hand är det fråga om följande fall. -— Om båda föräldrarna själva är underåriga eller, i fall då endast den ene föräldern är vårdnadshavare, denne är underårig, skall särskild förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet (10 kap. 1 och 4 55 föräldrabalken). -— Om båda föräldrarna har förvaltare eller, då endast den ene för- äldern är vårdnadshavare, denne har förvaltare, skall särskild för- myndare förordnas (10 kap. 1 och 4 åå föräldrabalken). -— Om den eller de som på grund av lag skall vara förmyndare inte anses kunna klara förmynderskapet på egen hand, skall rätten enligt 10 kap. 8 & föräldrabalken förordna medförmyndare. - Om båda föräldrarna (vid gemensam vårdnad) eller den ena för- äldern (om denne ensam är vårdnadshavare) entledigas från för— mynderskapet (10 kap. 4, 9 och 10 55 föräldrabalken), skall sär- skild förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet. Det torde framgå redan av det sagda att de fall där rätten meddelar ett förordnande beträffande förmynderskapet för en underårig utan att samtidigt förordna om vårdnaden är sällsynta. Ärendena har ett starkt

samband med frågor om vårdnad och många gånger kan det när en fråga om förmynderskap för underårig väcks vara svårt för rätten att få klarhet i om det samtidigt är fråga om vårdnaden. Det nära sambandet med vårdnadsfrågoma är också ett av de skäl som Förmynderskapsut- redningen och Domstolsutredningen åberopar för att behålla frågor om förordnande och entledigande av förmyndare på domstolarna. Dessutom kan det ibland röra sig om alternativa metoder att lösa samma problem. I stället för att ta ifrån en förälder vårdnaden om sitt barn kan man hjälpa familjen genom att förordna en medförmyndare. Det sagda talar för att också de nu beskrivna ärendena om förordnande och entledigan- de av förmyndare bör ligga kvar hos domstolarna.

Hänvisningar till S14-2

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 5kap.45

14.3. F örvaltarskap

Regeringens förslag: Domstolarna skall behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltar- skap. Frågoma om förordnande och entledigande av förvaltare skall flyttas från domstolarna till överförmyndama men domsto- larna skall vara behöriga att besluta om förordnande av förvaltare i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en förvaltare. Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigan- de av förvaltare skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Samtliga beslut som rör för— ordnande och entledigande av förvaltare bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se och SOU 1991:106 5. 97 f.).

Remissinstanserna: Förmynderskapsutredningens betänkande föran- leder av naturliga skäl inte några direkta reaktioner från remissinstan- sema. Några företrädare för överförrnyndare menar att utredningen varit för försiktig i sin bedömning av vad som kan flyttas över till överförmyndama.

När det sedan kommer till remissinstansemas reaktion på Domstolsut- redningens förslag är den blandad. Det väger i stort sett jämnt mellan antalet positiva och negativa röster. Flera remissinstanser av de negati- va, däribland Göta hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge, pe- kar på att ärendena är känsliga och inrymmer bedömningar som dom- stolarna är bättre lämpade att göra. Flera remissinstanser gör rent all- mänt gällande att överförmyndama inte har den kompetens som krävs.

Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland hör till de remissinstanser som tillstyrker förslaget. Bland dem som tillstyr- ker pekas på att det krävs en utbildningsinsats innan överflyttandet sker. Det änns också de som vill gå längre än Domstolsutredningen. Överför— myndarnämnden i Sundsvall gör gällande att även otvistiga ärenden om anordnande och upphörande av förvaltarskap bör flyttas över till över- förmyndama.

Skälen för regeringens förslag: Även en vuxen person kan behöva bistånd med att bevaka sin rätt m.m. I många fall kan det då räcka med att förordna god man (se avsnitt 14.4) men ibland krävs det att en för- valtare utses. Enligt 11 kap. 4 och 7 åå föräldrabalken skall tingsrätten förordna en förvaltare, om någon på grund av sjukdom, hämmad för- ståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. En förvaltare får dock inte förordnas, om det är till- räckligt att en god man förordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt. Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Kännetecknande för förvaltarskapet är att den för vilken förvaltare förordnas, till skillnad från vad som gäller vid godmansför- ordnande, förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning.

Ansökan om förordnande av förvaltare får göras av överförmyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. I vissa fall kan en god man göra ansökan. Dessutom kan rätten ta upp frågan om förvaltare självmant (11 kap. 15 å föräldrabalken). Ett för- slag att utvidga kretsen av taleberättigade presenteras i avsnitt 16.2.

I ett ärende om förordnande av förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Rätten skall också, om det inte är obehövligt, inhämta yttrande från make och närmaste släktingar, överförrnyndaren, vårdinrättrring, om- sorgsnämnd och socialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom och det inte är upp- enbart att han inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen, om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars änns särskilda skäl (11 kap. 16 å föräldrabalken). Rätten skall vidare inhämta läkarin- tyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (11 kap. 17 å föräldrabalken). Även i dessa delar läggs i det följande fram förslag till justeringar av reglerna (se avsnitt 16.4).

Om ett förvaltarskap inte längre behövs, skall rätten besluta att det skall upphöra (11 kap. 19 å föräldrabalken). Rätten kan också ompröva ett förvaltarskaps omfattning (11 kap. 23 å föräldrabalken). En förvalta- re kan entledigas av rätten från sitt uppdrag, om han begär det eller om han inte längre är lämplig att inneha det (11 kap. 19 och 20 åå föräldra- balken).

När tingsrätten beslutar att utse förvaltare för en person, är det i reali- teten fråga om två beslut: först det ingripande beslutet att ta ifrån en person hans rättsliga handlingsförmåga, med andra ord att anordna förvaltarskapet, och sedan det enklare följdbeslutet att utse någon som skall sköta hans angelägenheter. När det gäller beslutet om anordnande av förvaltarskap konstaterar Förmynderskapsutredningen att rättssäker- hetsskäl gör det uteslutet att låta överförmyndama pröva frågorna. Det

ligger mycket i den uppfattningen. Närmast självklart är att fall där den enskilde motsätter sig att ställas under förvaltarskap måste prövas av domstol redan i första instans. Lika självklart är det kanske inte att de otvistiga fallen bör förbehållas domstolarna. Men även här kan omsor— gen om den enskilde sägas tala för att behålla ärendena på domstol. Det är fråga om grannlaga bedömningar där det kan vara behövligt med muntlig förhandling. Sådan handläggning sköts bättre i domstol än hos överförmyndama. Till detta kommer att ett fall som är ostridigt i inled- ningen kan bli stridigt under handläggningens gång. Därför bör även frågor om anordnande av förvaltarskap ligga kvar på tingsrätterna. Detsamma gäller frågor om omprövning och upphörande av förvaltar- skap.

När det gäller det enklare följdbeslutet, frågan om vem som skall vara förvaltare, ställer sig saken annorlunda. Förmynderskapsutredningen anser i och för sig att det inger betänkligheter att låta överförmyndama handlägga tvistiga ärenden vare sig det var fråga om förordnande eller entledigande. Den i utredningens direktiv anvisade kompromissen, att låta överförmyndama handlägga enkla ärenden medan andra ärenden skulle ligga kvar på domstolarna, skulle enligt utredningen innebära att en stor del av rationaliseringsvinstema går förlorade. Dessutom skulle det innebära en administrativ omgång med risk för olägenheter för de berörda, om man ordnade det så att domstolen först fattade beslut i fråga om anordnande av förvaltarskap varefter ärendet gick till överför- myndaren för utseende av förvaltare. Alla frågor om förordnande och entledigande av förvaltare bör därför enligt Fönnynderskapsutredningen ligga kvar på domstolarna.

En utgångspunkt bör vara att man inte tillskapar en ordning som blir krånglig eller som för den enskilde framstår som onödigt byråkratisk. Därför bör man inte fullfölja den tanke som framkastades i Förmynder- skapsutredningens direktiv: att låta överförmyndaren handlägga de enkla ärendena medan de svåra skulle ligga kvar på domstolarna. En sådan uppdelning beroende på ärendenas svårighetsgrad riskerar att föranleda ett meningslöst flyttande av ärenden fram och tillbaka mellan överför- myndare och tingsrätter med tidsutdräkt och krångel som följd. Om överförmyndama skall få rätt att besluta i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare, bör de därför ha den rätten även i de fall då ärendet inte är enkelt.

Då uppkommer frågan om överförmyndama är lämpade att sköta frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare. Att de kan sköta rutinärendena är självklart. I de enkla ärendena om förordnande går det i dag i praktiken till så att domstolen ber överfönnyndaren att lämna ett förslag på en lämplig förvaltare varefter tingsrätten förordnar den föreslagne till uppdraget. Att låta överförrnyndaren själv besluta i dessa ärenden innebär en rationalisering som det inte kan resas några invändningar mot.

I ärendena om förordnande av förvaltare kan dock svårigheter uppstå, om den enskildes anförvanter lämnar olika förslag på förvaltare eller om de enar sig om ett förslag som överfönnyndaren dock inte änner sig kunna godta. Men framför allt änns det risk för problem i ärendena om

entledigande av förvaltare. En förvaltare skall enligt lagen entledigas, förutom när han själv begär det, om han gör sig skyldig till missbnrk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller om han kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdra- get eller om han av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha detta (11 kap. 20 å föräldrabalken).

Det kan naturligtvis vara så att några av de känsligaste ärendena om förordnande och entledigande avgörs på ett bätne sätt hos domstolarna än vad fallet skulle bli om de flyttades till överförmyndama. Men man skall ha i minnet att det rimligen är fråga om relativt få ärenden. Att bygga upp systemet med utgångspunkt från få komplicerade ärenden och på så sätt fördyra handläggningen av den stora mängden okomplice- rade ärenden är inte försvarbart. Härtill kommer att inte heller hand- läggningen av de mest komplicerade ärendena kan sägas vara en typisk domstolsuppgift. Det är ju helt enkelt fråga om att bedöma en persons lämplighet att inneha ett visst förtroendeuppdrag. En sådan bedömning ligger väl till för att i första instans göras av en förvaltningsmyndighet som överförrnyndaren. Redan nu handlägger överförmyndama frågor där de riskerar att stöta på lika stora svårigheter som i de här ärendena. Slutsatsen blir att det inte möter några hinder att låta överförmyndama besluta i alla frågor om förordnande och entledigande av förvaltare. En slutsats som också Domstolsutredningen har dragit.

Förmynderskapsutredningen anser — med tanke på de situationer där domstolen första gången bestämmer att en förvaltare skall utses att det skulle bli en onödig administrativ omgång att domstolen först skulle fatta beslut om anordnande av förvaltarskap och att ärendet sedan skulle gå vidare till överförrnyndaren som hade att besluta vem som skulle utses till förvaltare. Den invändningen är det lätt att instämma i. Sär— skilt onödig kan en sådan uppdelning tyckas vara i de fall där det är överförrnyndaren som ansöker om att en förvaltare skall utses. Att ärendet då skall vandra från överförrnyndaren till tingsrätten och sedan tillbaka till överfönnyndaren innan det är avgjort är knappast lämpligt.

Men det nämnda problemet hindrar inte att ärenden om förordnande och entledigande flyttas till överförrnyndaren. Det gäller bara att se till att domstolen får möjlighet att utse förvaltare de gånger domstolen be- stämmer att någon skall ha en förvaltare. Men alla gånger det blir fråga om byte av förvaltare utan samband med domstolsprövning av själva frågan om att någon över huvud taget skall ha en förvaltare bör överför- myndaren vara exklusivt behörig att fatta beslut.

Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare bör kunna överklagas på samma sätt som de beslut som över- förmyndama fattar enligt gällande regler. Det innebär att besluten kan överklagas till tingsrätt och därifrån till hovrätt men inte längre (20 kap. 6 å och 12 å tredje stycket föräldrabalken).

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås alltså att domstolar- na skall behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap, att frågorna om förordnande och entledi- gande av förvaltare skall överflyttas från domstolarna till överfönnyn- darna men att domstolarna skall vara behöriga att besluta om förordnan-

de av förvaltare i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en förvaltare samt att överfönnyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare skall kunna överklagas till tingsrätt.

Hänvisningar till S14-3

14.4. Godmanskap

Allmänt

I 11 kap. föräldrabalken änns bestämmelser enligt vilka rätten i olika situationer skall förordna en god man för att företräda personer som av skilda anledningar inte i full utsträckning kan representera sig själva. En viktig typ av godmansförordnanden står förvaltarskapet nära. Det är fråga om att representera en vuxen person som på grund av exempelvis sjukdom inte kan klara sig själv. Andra typer av godmanskap är mera begränsade och avser ofta vissa speciella uppgifter. Först kommer att behandlas den typ av godmansförordnande som står förvaltarskapet nära. Därefter behandlas andra gode män som skall utses enligt bestäm- melserna i 11 kap. föräldrabalken. Vidare berörs frågan om beslutande- rätten beträffande några gode män som utses med stöd av andra bestäm— melser.

God man för sjuk person

Regeringens förslag: Domstolarna skall behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av godman- skap enligt 11 kap. 4 å föräldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av sådan god man skall flyttas från domstolarna

till överförmyndama, men domstolarna skall vara behöriga att besluta om förordnande av god man i de fall domstolen bestäm- mer att någon skall ha en god man. Överförrnyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av god man skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Samtliga beslut som rör förord-nande och entledigande av god man enligt 11 kap 4 å föräldra- balken bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1991:106 5. 102 f.).

Remissinstanserna: Remissinstansemas inställning till förslaget be- träffande god man för sjuk person är i stort densamma som beträffande ärendena rörande förvaltarskap. Företrädare för överförmyndama är dock mer positiva till överflyttning av nu behandlade ärenden.

Skälen för regeringens förslag: Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, förordna god man för honom (11 kap. 4 å föräldrabalken). Förutsättningarna överens—

stämmer alltså med förutsättningama för förvaltarförordnande (se av- snitt 14.3). Det kan tilläggas att ett förordnande av god man inte får meddelas utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans mening inhämtas. Skillnaden mellan en god man och en förvaltare kan sägas vara att den för vilken god man förordnas behåller sin rättshandlingsförmåga medan motsatsen helt eller delvis är fallet för den som har förvaltare. Reglerna om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap samt reglerna (enligt den nu aktuella bestämmelsen) om förordnande och entledigande av gode män överensstämmer i stort sett.

När det gäller frågan om det går att flytta över de aktuella ärendena om godmanskap från tingsrätterna till överförmyndama gjorde Förmyn— derskapsutredningen samma överväganden som beträffande förvaltar— skapsärendena. Utredningens slutsats blev alltså att såväl frågorna om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap som frågorna om förordnande och entledigande av gode män skulle ligga kvar på tingsrätterna. Domstolsutredningen gör en annan bedömning när det gäller denna fråga.

Reglerna om beslut att anordna ett godmanskap enligt 11 kap. 4 å för— äldrabalken är så konstruerade att det inte änns någon möjlighet att förordna god man mot den enskildes vilja. Om det inte änns hinder mot att höra honom, krävs det att han samtycker. Det torde därför höra till ovanligheten att frågan om anordnande av godmanskap är tvistig. Men precis som när det gäller anordnande av förvaltarskap talar ändå rättssä- kerhetsskäl för att besluten om att anordna de här godmanskapen även i fortsättningen bör ligga på domstolarna. Visserligen är det inte ett lika ingripande beslut att anordna godmanskap som att anordna förvaltar- skap, men åtgärden har ändå så viktiga följder att det inte får bli allt för lätt att få en person ställd under god man. En ordning där utredningen i ärendet och de inblandades ståndpunkter får presenteras för en domstol som har möjlighet att hålla muntlig förhandling ger den bästa garantin för att det inte går slentrian i hanteringen. Frågor om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 å föräldrabalken skall därför ligga kvar på

tingsrätterna, vilket Förmynderskapsutredningen föreslår. Även frågor"

om omprövning och upphörande av sådana godmanskap bör ligga kvar på tingsrätterna.

När det gäller frågan om vem som skall förordna och entlediga gode män bör samma bedömningar göras som i fråga om förvaltare. Frågor- na om förordnande och entledigande av gode män enligt 11 kap. 4å föräldrabalken kan således flyttas från domstolarna till överförmyndama men domstolarna bör vara behöriga att förordna en god man i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en god man. Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av gode män bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man som vikarie för förmyndaren

Regeringens förslag: Behörigheten att fatta beslut om förordnan- de av god man som vikarie för förmyndaren enligt 11 kap. 1 & föräldrabalken flyttas som huvudregel från tingsrätterna till över- förmyndama. Rätten skall dock kunna förordna god man i sam— band med att domstolen tillfälligt skiljer en förmyndare från för— mynderskapet. Overförmyndarens beslut skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för att utredningens förslag inte rymmer möjlig- heten för domstol att förordna god man i samband med att domstolen tillfälligt skiljer en förmyndare från förmynderskapet (se SOU l99l : 106 s. 103).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema tillstyrker Domstolsutredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Hovrät— ten över Skåne och Blekinge pekar på att praktiska skäl talar för att utseende av god man bör ligga kvar hos tingsrätten när förmyndaren har skilts ifrån uppdraget enligt 10 kap. 17 & föräldrabalken.

Skälen för regeringens förslag: Om en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva förmynderskapet, skall rätten enligt 11 kap. l & föräldrabalken förordna en god man som har till uppgift att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelä- genheter. En god man skall också förordnas, om förmyndaren i ett ärende om entledigande tillfälligt skilts från förmynderskapet i avvaktan på ett slutligt beslut.

Varken rättssäkerhetsskäl eller andra skäl kan föranleda att rätten även i fortsättningen måste fatta beslut om godmansförordnande enligt denna bestämmelse. Den bästa ordningen är att överförrnyndaren — som i regel är den som först får reda på att det behövs en god man själv får fatta beslut. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar före- faller det mest praktiskt, om tingsrätten kan förordna god man i sam— band med att rätten enligt 10 kap. 17 & föräldrabalken tillfälligt skiljer förmyndaren från förmynderskapet, varför en sådan möjlighet bör öpp— nas. I denna del föreslås således att behörigheten att fatta beslut om för- ordnande av god man som vikarie för förmyndaren enligt 11 kap. 1 & föräldrabalken som huvudregel flyttas från tingsrätterna till överför— myndama. Överförmyndarens beslut bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man vid motstridiga intressen

Regeringens förslag: Frågor om godmanskap enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken skall som "huvudregel flyttas över från tingsrätterna till överförmyndama. Rätten skall dock kunna förordna god man i mål mellan ställföreträdaren och huvudmannen. Överförmyndar- nas beslut skall få överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningen förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för att utredningens förslag inte rymmer möjlig- heten för domstol att förordna god man i pågående mål (se SOU 1991:106 5. 103).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema tillstyrker Domstolsutredningens förslag eller länmar det utan invändning. Göte— borgs tingsrätt pekar på att praktiska skäl talar för att utseende av god man bör ligga kvar hos tingsrätten när anledningen till att god man behövs är en process mellan den underårige och förmyndaren.

Skälen för regeringens förslag: En förmyndare, förvaltare eller god man får inte företa rättshandlingar för den underåriges eller huvudman- nens räkning, om ställföreträdaren eller hans make har ett eget intresse att bevaka eller om ställföreträdaren samtidigt är ställföreträdare för den med vilken den underårige eller huvudmannen skall ingå rättshandling- en. I sådana fall skall rätten förordna en god man för att företräda den underårige eller huvudmannen (13 kap. 2 5 och 11 kap. 2 & föräldrabal— ken).

Det vanligaste fallet då en god man skall förordnas enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken är när en underårig och förmyndaren eller förmyndarens make har del i samma dödsbo. Den gode mannens uppgift blir då att bevaka den omyndiges intressen genom att närvara vid boupptecknings— förrättningen, medverka vid boutredningen och delta i arvskifte eller sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Det är inte svårt att konstatera om det behövs en god man i dessa fall och det finns därför inte skäl att med hänsyn till ärendenas svårighetsgrad behålla handlägg- ningen vid tingsrätterna. Att flytta hanteringen till överförmyndama innebär en rationalisering - överförmyndama skall ändå enligt gällande regler underrättas om att den underårige har del i dödsboet och få be- sked om godmansförordnandet (5 & förordningen om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken, m.m., 1949:661) samt utöva tillsyn över den gode mannen.

God man skall också enligt 11 kap. 2 & andra stycket föräldrabalken förordnas då det är fråga om rättshandling eller rättegång mellan den underårige eller huvudmannen å ena sidan och ställföreträdaren å andra sidan. Om exempelvis en förmyndare vill sälja något till den underårige eller köpa något av honom, måste en särskild god man förordnas. Även i dessa fall torde det innebära en rationalisering, om frågan om god- mansförordnande överflyttas till överförrnyndaren. Överförmyndaren

måste ju ändå undenättas om saken för att kunna fullgöra sin tillsyns- skyldighet. En sådan överflyttning kan dock medföra en extra omgång i de i och för sig sällsynta fall där en ställföreträdare och en huvudman processar mot varandra. I dessa fall kan det onekligen vara mest prak- tiskt att godmansförordnandet får beslutas av rätten. Rätten bör därför vid sidan av överförrnyndaren vara behörig att förordna god man i de fallen.

Enligt 11 kap. 25 tredje stycket föräldrabalken skall rätten vidare förordna en god man i vissa fall där det inte änns några lagliga hinder för den ordinarie förmyndaren, förvaltaren eller gode mannen att före- träda huvudmannen men lämplighetsskäl gör att en god man bör för- ordnas. Det kan t.ex. vara fråga om fall där ett avtal skall slutas på en huvudmans vägnar med en annan anhörig till förvaltaren än dennes make. Precis som när det gäller de andra godmansförordnandena enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken innebär det en rationalisering att äytta över frågorna om förordnande till överfönnyndaren. Han behöver ju ändå uppgifterna för sin tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis föreslås alltså att frågor om godmanskap enligt 11 kap. 2 & föräldrabalken skall flyttas över från tingsrätterna till över- förmyndama. Överförmyndamas beslut bör få överklagas till tingsrätt.

God man för bortavarande eller okända arvingar och testamentstagare

Regeringens förslag: Alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 & första stycket 1—3 föräldrabalken skall flyttas från rätten till överförrnyndaren. Överförmyndarens beslut skall få överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten att förordna god man bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988: 40 5.186 f. ).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för att utredningen dessutom vill flytta över även uppgiften att utfärda arvskungörelse till överförmyndama (se SOU 1991:106 5. 104 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema är positiva till Domstolsutredningens förslag att flytta över förordnandena av god man till överförmyndama eller lämnar förslaget utan invändning. Bland dem som inte invänder mot detta änns dock ett antal, Föreningens Sveriges överfönnyndare, Överfönnyndamämndema i Stockholm och Göteborg samt Överförmyndama i Halmstad och Lomma, som vänder sig mot förslaget att äytta över utfärdande av arvskungörelser. De gör gällande att den uppgiften rätteligen hör hemma hos den som registrerar boupp— teckningen. Överfönnyndarnämnden i Sundsvall ställer sig tveksamt positiv till Domstolsutredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: När ett dödsbo utreds, skall god man i vissa fall förordnas för bortavarande känd eller okänd arvinge eller testamentstagare som inte kan bevaka sin rätt eller förvalta sin lott i

boet (11 kap. 3 å första stycket 1 - 3 föräldrabalken). Det är här fråga om gode män som står under överfönnyndarens tillsyn och rätten skick- ar en kopia av godmansförordnandet till överförrnyndaren. Det skulle alltså vara en rationalisering om bara en myndighet, överförrnyndaren, i stället för som nu två skulle behöva syssla med ärendet.

Här änns emellertid en komplikation. I de äesta av de fall när en god man skall förordnas enligt de aktuella bestämmelserna skall rätten också sätta in en kungörelse om arvet eller testamentsförordnandet i Post— och Inrikes Tidningar med anmaning att den som vill göra gällande sin rätt skall anmäla sig inom viss tid (16 kap. 1 - 3 åå ärvdabalken).

Domstolsutredningen anser att den lämpligaste lösningen är att också uppgiften att utfärda dessa arvskungörelser äyttas från rätten till över- förrnyndaren, eftersom överförmyndaren ändå måste hålla reda på kungörelsemas innehåll för att veta när de gode männen har fullgjort sina uppdrag. Mot detta har flera företrädare för överförmyndama invänt att den myndighet som registrerar bouppteckningar också har bäst förutsättning att kontrollera och upptäcka behovet av kungörelse. Det förefaller också naturligare att uppgiften att kungöra följer upp- giften att registrera bouppteckningen än den att förordna god man. Det sistnämnda är ju en uppgift som överförmyndama kommer att fullgöra i stor utsträckning i övrigt, vilket inte är fallet med kungörandeverksam- het. Uppgiften att utfärda arvskungörelser bör därför ligga kvar på tingsrätterna.

I detta avsnitt föreslås alltså att alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 å första stycket 1 - 3 föräldrabalken flyttas från rätten till överförmyndama men att uppgiften att utfärda kungörelser enligt 16 kap. 1-3 åå ärvdabalken tills vidare ligger kvar på tingsrätterna. Överförmyndarens beslut bör få överklagas till tingsrätt.

God man för annan bortavarande, blivande rättsägare m.fl.

Regeringens förslag: Alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3å första stycket 4— 6 föräldrabalken äyttas från tingsrätten till överfönnyndaren. Överförmyndarens beslut skall få överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten att förordna god man bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988: 40 5.186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1991:106 5.105 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: God man kan förordnas även i andra fall än som nämnts i föregående avsnitt för att bevaka en bortavarandes rätt eller förvalta hans egendom. Enligt 11 kap. 3 å första stycket 4 för- äldrabalken skall sålunda rätten förordna en god man, om det i övrigt

krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas.

En god man kan enligt 11 kap. 3 å första stycket 5 föräldrabalken förordnas för blivande rättsägare när det är ovisst vem som skall bli ägare till viss egendom (äganderätten är svävande) eller om viss egen— dom skall tillträdas med äganderätt först någon gång i framtiden (tiden för äganderättens inträde är ännu inte inne). Dessutom fordras att det änns ett behov av att blivande ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning. Bestämmelsen reglerar främst den situatio- nen när egendom genom testamente tills vidare ställs utan ägare och det änns ett behov av att ta tillvara blivande ägares intressen. Exempelvis kan en testator ha förordnat att egendom skall tillfalla hans broders hävande avkomlingar.

God man skall vidare förordnas om egendom enligt särskilda bestäm- melser skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken (11 kap. 3å första stycket 6 föräldrabalken). Med detta åsyftas bestämmelserna i 12 kap. 9—11 åå ärvdabalken. Det är fråga om fall när det änns risk att den som disponerar över egendom som i framtiden skall tillfalla någon annan äventyrar den framtida äga— rens bästa. Det är också fråga om vissa fall där det i ett testamente är föreskrivet att egendom skall förvaltas av god man.

De här aktuella godmanskapen står även de under tillsyn av överför- rnyndaren. Det innebär som i andra fall en raäonalisering, om frågorna om förordnande av god man flyttas över till överförrnyndaren. Då blir det en i stället för två myndigheter som går igenom ärendet.

Alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 å första stycket 4—6 föräldrabalken bör därför flyttas från ängsrätten till överför- rnyndaren. Överförmyndarens beslut bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man för bortavarande part i mål eller ärende enligt äktenskaps- balken eller föräldrabalken

Regeringens förslag: Rätten skall även i framtiden förordna god man i mål eller ärenden enligt äktenskapsbalken eller föräldrabal- ken.

Förmynderskapsutredningens och Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 186 f. och SOU 1991:106 s. 106). '

Remissinstansema berör inte frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Det inträffar ibland att någon väcker en familjerättslig talan mot en person som det inte går att få tag i. I sådana fall kan rätten förordna en god man för att bevaka den bortava- randes rätt i saken (18 kap. 1 å äktenskapsbalken och 20 kap. 2 å första stycket föräldrabalken).

I ett ärende om förordnande av förvaltare skall den som ansökningen gäller företrädas av en god man, om han inte skulle förstå vad det är

fråga om, eller om han skulle lida allvarlig skada av att få del av ansök- ningen (20 kap. 2 å andra stycket föräldrabalken). Detsamma gäller i ärende om utvidgning av ett förvaltarskap. God man förordnas av rät- ten.

I dessa fall aktualiseras i allmänhet behovet av god man under hand— läggningen vid rätten. Det är då mest rationth att det är rätten som får förordna god man även i fortsättningen. Därför föreslås inga föränd- ringar när det gäller de nu ifrågavarande godmansförordnandena.

God man för allmänna arvsfonden

Domstolsutredningen föreslår att uppgiften att utse god man för Allmän- na arvsfonden skall flyttas från tingsrätterna till Kammarkollegiet. En majoritet av renrissinstansema tillstyrker förlaget eller lämnar det utan invändning.

Samma förslag har förts fram av 1991 års arvsfondsuti'edning. Förslaget har godtagits av riksdagen och enligt 17 å lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden är det numera Kammarkollegiet som förordnar god man för fonden.

Hänvisningar till S14-4

14.5. Beslut beträffande förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning

Regeringens förslag: I stället för rätten skall överförrnyndaren ha behörighet att besluta om hävande i förtid av avtal för en omyn- digs räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo samt att före- lägga ställföreträdarna vite.

Förmynderskapsutredningens och Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 186 f. och SOU 1991:106 5. 107 f.).

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstansema tillstyrker unedningamas förslag eller länmar dem utan invändning. Hovrätten för Västra Sverige och Kammarrätten i Göteborg menar att huvudregeln att länsrätt dömer ut vite bör följas även i detta fall. Göteborgs tingsrätt påpekar att domstol bör ha möjlighet att förelägga nytt vite i samband med utdömande av redan förelagt vite.

Skälen för regeringens förslag: Som redan har nämnts har överför- rnyndaren som en av sina uppgifter att pröva frågor om tillstånd att vidta olika åtgärder beträffande omyndigs egendom. Till de rättshand- lingar som kräver, och som även i framtiden bör kräva (se avsnitt 10), överförmyndarens samtycke hör avtal för omyndigas räkning om sam- manlevnad i oskiftat dödsbo. För att ett sådant avtal skall hävas i förtid krävs emellertid beslut av rätten (14 kap. 3 å föräldrabalken). Motsva- rande gäller när en person för vilken förvaltare eller god man har för- ordnats har del i ett oskiftat dödsbo (14 kap. 1 å föräldrabalken).

Överförmyndarens samtycke till att avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ingås skall givetvis grunda sig på vad som är bäst för de omyndiga. Samma måttstock skall användas för det fall rätten skall besluta om hävande av ett sådant avtal. Överförmyndaren torde vara lika kapabel att göra bedömningen av vad som är bäst i den andra som i den första situationen. Det skulle innebära en rationaliseringsvinst om hävandet kunde beslutas av överförrnyndaren. Utredningarnas mening att rätten att i förtid häva ett avtal för omyndigs räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo skall flyttas från rätten till överförmyndaren framstår som välmotiverad.

Rätten har ytterligare en uppgift som har samband med förmyndares förvaltningsverksamhet, nämligen att meddela vitesförelägganden. Så- dant föreläggande kan — efter ansökan från överförrnyndaren meddelas bl.a. om en förmyndare försummar att deponera värdehandlingar i bank (15 kap. 11 å föräldrabalken) eller åsidosätter sin redovisningsskyldig- het (16 kap. 10 å föräldrabalken). Dessa regler gäller även beträffande godmanskap och förvaltarskap (15 kap. 20 å och 16 kap. 15 å föräldra- balken).

Uppgiften att förelägga vite har ett mycket nära samband med över- förrnyndarnas löpande kontrollverksamhet. Detta talar för att det är mest rationth att överfönnyndaren också har behörighet att förelägga vitet. Vitesföreläggande är i och för sig en åtgärd av ingripande natur för den enskilde och kräver noggranna överväganden. Överförmyndaren har dock även i andra sammanhang befogenheter som är av sådan natur. I sammanhanget kan det vara värt att dessutom erinra sig att en rätt att meddela vitesföreläggande redan tillkommer andra kommunala instanser med myndighetsfunktioner, t.ex. miljö- och hälsoskyddsnämnder och byggnadsnämnder.

Mot bakgrund av det sagda bör uppgiften att meddela vitesföreläggan- den läggas på överförmyndama. Att frågan om utdömande av vite skall prövas av domstol är självklart. Enligt Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen bör man därvid, med frångående av huvudregeln i lagen (1985:206) om viten, välja tingsrätten som prövningsinstans. Så länge tingsrätterna har kvar funktionen av överprövande instans är det också lämpligt att tingsrätten i stället för länsrätten prövar frågor om utdömade av vite. Som Göteborgs tingsrätt påpekar är det rationellt att tingsrätterna har kvar möjligheten att förelägga vite i en situation, näm- ligen när tingsrätten dömer ut vitet och det skall föreläggas ett nytt förhöjt vite. Den frågan tas upp i författningskommentaren.

Utredningama föreslår vidare att möjligheten att tvinga en fönnynda— re, god man eller förvaltare att bestyrka en förteckning över förvaltad egendom med ed inför domstol (16 kap. 3 å föräldrabalken) avskaffas. Slutligen föreslår utredningarna att den nuvarande befogenheten för rätten att förelägga förmyndare m.fl. att ställa säkerhet för den förvalta- de egendomen (13 kap. 7 å föräldrabalken) skall överflyttas till överför- rnyndaren. Förslagen i dessa delar har fog för sig och bör genomföras.

Hänvisningar till S14-5

15. Tillsynen över överförrnyndare

Regeringens förslag: Tillsynen över överförmyndama skall äyt- tas från tingsrätterna till länsstyrelserna.

Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen har samma förslag (se SOU 1988:40 s. 178 f. och SOU 1991:106 5. 108 f.). Två experter i Fönnynderskapsuti'edningen anför dock i ett särskilt yttrande att de inte kan biträda utredningens förslag i denna del.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En större andel av remissinstansema som yttrar sig över Domstolsutredningens betänkande är positiva till en överflyttning än motsvarande andel bland de remissin- stanser som yttrar sig över Fönnynderskapsutredningens betänkande. Totalt sett är det en viss övervikt för utredningamas förslag. Fyra re- missinstanser menar att tillsynen borde upphöra helt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser utövar tingsrätterna tillsyn över överförrnyndarnas verksamhet. Ett led i tillsynen är rättens inspektion av överförrnyndaren (8 å förmyndarvårds- kungörelsen (19521303). Vid inspektionen skall rätten granska dels förmynderskapsböcker och förteckningar över ärenden som rör fönnyn- derskap som inte är inskrivna, dels Stickprovsvis utvalda ärenden. Rät- tens roll som tillsynsmyndighet kommer härutöver till uttryck bl.a. i bestämmelsen i 13 kap. 6 å föräldrabalken om skyldighet för förmynda- re m.f1. att ge inte bara överförmyndaron utan också rätten de upplys- ningar som infordras.

Av Förmynderskapsutredningens slutsatser och åtskilliga uttalanden i remissvaren framgår att det förutom den rena tillsynsverksamheten förekommer en relativt omfattande rådgivning från tingsrättemas sida gentemot överförmyndama. Detta verkar vara fallet främst i de mindre kommunerna. Fönnynderskapsutredningen anser att tillsynen över över- förmyndama är ett främmande inslag i domstolsverksamheten och att den passar mindre väl in i en slagkraftig domstolsorganisation. Det kan också enligt utredningen ifrågasättas om tingsrätterna alltid har det intresse och de kunskaper som behövs för att tillsynen skall bli effektiv.

Utan att gå in på frågan om domstolarnas kompetens på området kan det konstateras att tillsynsverksamhet är en uppgift som har klar för- valtningskaraktär. Detta talar i sig med styrka för att uppgiften inte bör fullgöras av en domstol. Som nämnts tidigare är tingsrätterna för närva- rande besvärsinstans i förhållande till överförmyndama. Om de nu framlagda förslagen om överflyttning av beslutanderätten från tings- rätten till överfömyndaren vinner gillande, blir detta förhållande än mer framträdande. Det är av principiella skäl mindre lyckligt, om den överprövande instansen samtidigt är tillsynsmyndighet. Om det dess- utom förekommer rådgivning i rättsfrågor från den överprövande in— stansen till den underställda i icke ringa omfattning, blir de principiella betänklighetema än starkare. Rådgivningen kan antas främst vara en följd av tillsynsämktionen. Där hör den också hemma. Intresset av att

säkra att den underställda instansen gör en självständig prövning talar Prop. 1993/94:251 för att tingsrätten inte samtidigt bör vara tillsynsmyndighet och över- prövande instans.

Under remissomgångama har den synpunkten framförts att en över- flyttning av tillsynen skulle leda till att tillsynsmyndigheten inte skulle komma att besitta den kompetens som krävs. Om man som utredningar- na väljer länsstyrelsen som tillsynsmyndighet, gör sig dock inte denna synpunkt gällande i någon större grad. Länsstyrelserna utövar redan nu en omfattande tillsynsverksamhet inom skilda områden, bl.a. när det gäller kommunala myndigheter. Till de kommunala instanser som nu står under länsstyrelsernas tillsyn hör socialnämnder, familjebidrags- nämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder och byggnadsnämnder. Ex- empel på tillsynsuppgifter utanför den kommunala sektorn är den tillsyn som sker t.ex. enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag samt lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. I en till riksdagen under hösten 1993 överlämnad proposition föreslår regeringen inte heller någon ändring rörande länsstyrelsernas ställning som tillsynsmyndighet över stiftelser (prop. 1993/94z9 s. 88 f.).

Länsstyrelsema har således en omfattande erfarenhet av tillsynsverk- samhet. Att de saknar erfarenhet av just förmynderskapsreglema kan botas genom riktade utbildningsinsatser. Länsstyrelserna är visserligen fåne än tingsrätterna men det behöver inte enbart vara en nackdel det kan medföra större enhetlighet i verksamheten. Dessutom kan länssty- relsernas goda kontakter med kommunerna innebära en fördel i detta sammanhang.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås att tillsynen över överförmyndama skall flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna. Beträffande resursfrågorna hänvisas till avsnitt 18.

Hänvisningar till S15

16. Övriga reformförslag

16.1. Rättens handläggning av vårdnads— och förmynder- skapsfrågor

Regeringens förslag: Frågor om vårdnad och förmynderskap för en underårig som skall prövas av rätten skall handläggas av tings- rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Nuvarande handlägg- ningsformer skall tills vidare lämnas i stort sett oförändrade.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer i huvud- sak med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 177 f.). Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över utredningens förslag i denna del. Hovrätten för Nedre Norrland ifråga- sätter om utredningens förslag innebär någon förenkling och menar att om endast en handläggningsordning skall eftersträvas, det bör vara den 168 som används för tvistemål. Stockholms tingsrätt framför samma syn-

punkt och påpekar att utredningens förslag är motsägelsefullt i fråga om vilken handläggningsfomr som skall användas för vissa förmynderskaps- frågor.

Skälen för regeringens förslag: För närvarande är huvudregeln att vårdnadsfrågor tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. I fråga om förmynderskap gäller en liknande princip. Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare skall tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller skall vara inskrivet, vilket normalt är tingsrätten i förmyndarens hem- vistort.

I avsnitt 13 har föreslagits att systemet med inskrivning av förmynder- skap avskaffas. Det innebär att, om man vill behålla nuvarande forum- princip i förmynderskapsfrågor, man får göra en ändring i reglerna om förordnande och entledigande av förmyndare och där direkt ange att rätten i förmyndarens hemvistort är behörig.

Det änns dock anledning att vara tveksam till om vårdnadshavarens respektive förmyndarens hemvistort bör vara avgörande för vilken domstol som skall ta upp vårdnads- och förmynderskapsfrågor. Enhet- lighet i regleringen är här, liksom i många andra situationer, eftersträ- vansvärd. Vårdnadshavaren och barnet beänner sig i regel på samma ort. Vårdnadshavaren är också, utom i undantagsfall, förmyndare för barnet. Den tingsrätt och de sociala myndigheter och andra som berörs av till exempel en vårdnadstvist beänner sig alltså i regel på den ort där barnet änns, redan vid en tillämpning av dagens regler. Från praktiska synpunkter spelar det alltså inte så stor roll om lagen utgår från vård- nadshavarens eller barnets hemvist. Den familjerättsliga lagstiftningen rörande barn har under en längre tid utgått från barnets behov. Även forumreglen bör spegla denna grundläggande inställning varför det framstår som naturligare att låta barnets hemvist vara avgörande i fo- rumfrågan.

För det fall båda föräldrarna har dött uppstår problem med nuvaran- de princip. Det måste då anses vara mest praktiskt att låta tingsrätten i barnets hemvistort ta upp frågan om förordnande av ny vårdnadshavare och förmyndare. Som tidigare har nämnts kan det också förekomma att någon som inte är vårdnadshavare utses till förmyndare, t.ex. när bar- nets fönnögenhetsförhållanden är komplicerade. Att i en sådan situation låta skilda domstolar ha hand om vårdnads- respektive förmynderskaps- frågor är mindre lämpligt.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås att barnets hemvist skall vara avgörande för vilken tingsrätt som skall ta upp såväl vård- nads- som fönnynderskapsfrågoi. Samma princip, att den enskildes hemvist skall styra val av behörig domstol, gäller beträffande ärenden om god man enligt 11 kap. 4 å föräldrabalken och förvaltare (11 kap. 26 å föräldrabalken) och bör också, när inskrivningen upphör, gälla be— träffande övriga godmanskap.

När det därefter gäller handläggningsfrågan är huvudregeln att vård— nadsfrågor handläggs i den ordning som gäller för tvistemål. I vissa fall, bl.a. om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av

dem och föräldrarna är ense, kan vårdnadsfrågan dock anhängiggöras genom gemensam ansökan.

Frågor om förordnande och entledigande av förmyndare handläggs i regel som ärenden. Det innebär att lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) är tillämplig.

Förmynderskapsutredningen påpekar helt riktigt att det ligger ett värde i att handläggningsformema görs så enhetliga som möjligt. Ären- delagen är i sin nuvarande utformning inte helt lämplig för handlägg- ning av domstolssaker i vilka ett klart partsförhållande änns. Detta talar för att när så är fallet tvistemålsformen bör väljas. Vidare bör man som Stockholms tingsrätt påpekar undvika att en och samma fråga skall handläggas enligt två olika former. I de fallen ligger det närmast till hands att välja den handläggningsfonn som är avsedd att hantera de från processynpunkt mest krävande problemen. Fönnynderskapsutredningens förslag innebär också en försiktig övergång mot att i större utsträckning använda tvistemålsformen.

Inom lustitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete med en reformering av ärendelagen. Ärendelagen skall utformas med hänsyn till att flera betydelsefulla domstolssaker hanteras och kommer att hanteras som domstolsärenden. Här kan som exempel nämnas överklagade ut- sökningsärenden som skall prövas av tingsrätt. En så reformerad ären— delag kan mycket väl utgöra en lämplig ram vid handlägggning av flera av de tvister som är tänkbara i samband med förordnande och entledi- gande av särskilt förordnade vårdnadshavare samt förmyndare. I detta lagstiftningsärende änns därför inte anledning att föreslå andra ändring— ar i handläggningsfonnen än sådana som framstår som helt nödvändiga. Det kan dock ännas skäl att i ett senare sammanhang återkomma till frågan om handläggningsform.

16.2. Talerätt för sambo och anhörigas medverkan

Regeringens förslag: En sambo skall ha sanrrna rättighet som en make att ansöka och höras i olika förmynderskapsrättsliga ären- den. Principen skall gälla även för homosexuella sambor.

I ett ärende om godmanskap för en sjuk person eller förvaltar- skap skall make eller sambo och barn höras, om det inte är obe- hövligt. Andra närstående skall höras, om det behövs.

Domstolsverkets förslag: I stort sett detsamma som regeringens förslag. När den enskilde har samtyckt till att förvaltare eller god man förordnas, skall yttrande inte hämtas in från närstående.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege- ringens vad gäller tale- och yttranderätt för sambo; homosexuell sambo omfattas dock inte av utredningsförslaget. Någon ändring vad gäller kontakter med övriga närstående föreslås inte (SOU 1988:40 s. 208).

Remissinstanserna: Vad gäller talerätten för sambo tillstyrker re- missinstansema förslaget, eller lämnar det utan invändning.

En klar majoritet av remissinstansema är positiva till att beslutande instans får begränsa släktkontaktema på föreslaget sätt. Några remissin- stanser menar att föreslagen lagth med en skillnad mellan "släktingar" och "anhöriga" inte är klar nog. Umeå tingsrätt och Förbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och larna menar att gällande lydel- se ger utrymme för en tillämpning i enlighet med Domstolsverkets in- tentioner och avstyrker därför föreslagen lagändring.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (l987:813) om homosexuella sambor innebär att en homosexuell sambo jämställs med en heterosexu- ell sambo i många rättsliga sammanhang, bl.a. beträffande delning av gemensam bostad och gemensamt bohag enligt sambolagen (1987:232). Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att en homosexuell sambo skall ha samma möjlighet som andra sambor när det gäller in— itiativrätt och yttranderätt i ärenden om godmanskap och förvaltarskap som rör sambon. En hänvisning till relevanta paragrafer i föräldrabal- ken bör därför tillföras lagen om homosexuella sambor.

Genom 1989 års reform av fönnynderskapslagstiftningen infördes bestämmelser bl.a. om att yttrande från make och närmaste släktingar skall inhämtas i ett ärende om förordnande av god man för sjuk person eller av förvaltare (11 kap. 16 å föräldrabalken). Yttrande skall hämtas in om det inte är obehövligt. Motiven till lagstiftningen innehöll uttalan- den om vad som avsågs med närmaste släktingar och när det skulle kunna anses obehövligt att hämta in ett yttrande, se prop. 1987/88.124 s.l76.

I sin rapport över utvärderingen av 1989 års reform av förmynder- skapslagstiftningen (DV-rapport 1991:8) redovisar Domstolsverket att tillämpningen av 11 kap. 16å föräldrabalken har medfört åtskilliga problem. Ett första problem utgörs av om det bör anses obehövligt att inhämta yttrande från släktingar när det är den enskilde själv som har ansökt om förvaltare eller god man eller samtyckt till att sådan förord- nas. Vidare råder oklarhet om vilken krets av släktingar som skall höras. Slutligen redovisas som ett problem frågan i vilken omfattning släktingar måste efterforskas.

Enligt rapporten tillämpar de flesta tingsrätter regeln i 11 kap. 16 å så att det anses obehövligt att inhämta yttrande av släktingar när den en- skilde själv har ansökt om eller samtyckt till anordnande av godmanskap respektive förvaltarskap eller att god man respektive förvaltare skall förordnas eller entledigas. Andra tingsrätter anser att lagstiftningen inte ger utrymme för att avstå från att inhämta yttrande. De allra äesta tillfrågade ansåg dock att det inte änns behov av att ta kontakt med släktingar när den enskilde har ansökt om eller samtyckt till åtgärden.

Domstolsverket föreslår att det i 11 kap. 16 å föräldrabalken särskilt skall anges att rätten får avstå från att inhämta yttrande när den enskilde själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet. Domstolsverket menar att huvudsyftet bakom kommunikationsskyldig- heten med släktingar inte synes ha varit att ge kunskap om huruvida den enskilde ansökt eller givit sitt samtycke utan att ha förstått innebörden i sin åtgärd, utan endast att tillförsäkra att släktingar får kännedom om ärendet. Vidare menar verket att några större risker för rättsförluster

inte skulle uppkomma med en begränsning av kommunikationsskyldig- heten, eftersom de släktingar som inte hörs i vart fall har rätt att genom ansökan få frågan om förordnande av förvaltare eller god man behand- lad på nytt. Verket änner det särskilt angeläget att kontakt med släk- tingar kan undvikas om den enskilde särskilt har begärt det.

Vidare föreslår Domstolsverket att kretsen av de anhöriga som skall höras skall begränsas. När släktkontakter tas, skall de tas med make, sambo och barn. Om några sådana anhöriga inte änns, skall kontakt tas med andra släktingar.

Flera skäl kan anföras för att släktingar skall ges tillfälle att yttra sig i godmans- och förvaltarärenden. Det är, som påpekades när regeln infördes, viktigt att behovet av god man eller förvaltare blir ordentligt klarlagt (prop. 1978/8811234 s. 151). Kommunikationsskyldigheten har alltså inte endast ett upplysningssyfte utan är ett led i att göra besluts- underlaget så fullödigt som möjligt. Det framstår å andra sidan som olyckligt om kommunikationsskyldigheten i vissa fall, vilket har påtalats under beredningsarbetet, kan leda till att den enskilde hellre avstår från att begära att ställföreträdare utses än utsätter sig för det obehag det kan innebära att släktingar får inblick i den enskildes mest privata förhållan- den. Detta integritetsintresse måste dock vägas mot intresset av att beslutsunderlaget blir så gott som möjligt. Ett beslut om förordnande av god man för sjuk person eller förvaltare är en mycket ingripande åt- gärd. Det är inte tillräckligt att eventuellt väsentliga invändningar från nära anhöriga skall kunna göras först sedan ett felaktigt beslut har upptäckts genom att en anhörig uppmärksammas på beslutet i efterhand.

Att frågor om anordnande eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap avgörs i rimlig tid är ett rättssäkerhetsintresse i sig. En omfattande skyldighet att inhämta yttranden från många och kanske avlägset boende släktingar kan medföra oacceptabla dröjsmål. Det talar för att kretsen om möjligt bör begränsas.

En sammanvägning av de intressen som har redogjorts för ger vid handen att konununikationsskyldigheten kan begränsas något. De allra närmaste anhöriga, dvs. make eller sambo och barn, bör alltid höras, om det inte är obehövligt. Andra närstående bör höras bara om det visar sig att det behövs. Den närmare utformningen av reglerna samt frågan om hur kontakterna bör tas behandlas i författningskommentaren.

Hänvisningar till S16-2

16.3. Annan utredning än läkarintyg

Regeringens bedömning: Kraven på de utredningar som förut-

sätts för att ett förvaltarskap skall kunna anordnas skall inte för- ändras.

Domstolsverkets förslag: I undantagsfall skall t.ex. en socialutred- ning kunna läggas till grund för beslut om förvaltare.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker förslaget med motiveringen att det knappast före-

ligger ett reellt behov av ändringen och att det kan ifrågasättas om inte förslaget skulle kunna medföra allt för stora ingrepp i den personliga integriteten. Malmö och Umeå tingsrätter avstyrker förslaget och på— pekar att dagens regler torde räcka till för de fall som verkets förslag tar sikte på. Sveriges Damarejörbund och Föreningen Sveriges Överför- myndare tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: I 11 kap. 175 föräldrabalken föreskrivs att läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskil- des hälsotillstånd skall inhämtas innan förvaltare förordnas. Detsamma gäller även vid förordnande av god man för sjuk person. Domstolsver- ket föreslår i sin rapport att det skall öppnas en möjlighet att förordna förvaltare utan att läkarintyg behöver presenteras. Skälet för detta är att det förekommer personer som behöver hjälp men som helt har dragit sig undan kontakter med omvärlden. Domstolsverkets förslag grundar sig på två enskilda fall som rapporterats under utvärderingen av 1989 års reform av fönnynderskapslagstiftningen.

Vid bedömningen av vilken utredning som bör krävas för att förval- tarskap skall få anordnas måste stor hänsyn tas till att det är fråga om en mycket ingripande åtgärd. Dagens reglering ger utrymme för att i undantagsfall godta annan utredning än läkarintyg, vilket också har påpekats under remissbehandlingen. Om en läkarundersökning inte låter sig göras på grund av att den enskilde drar sig undan torde det också vara svårt att göra en tillräckligt upplysande utredning av annat slag.

Med hänsyn till vad som nu har anförts änns det inte tillräckliga skäl att föra vidare den av Domstolsverket föreslagna ändringen.

16.4. Ökad sekretess?

Regeringens förslag: Oavsett om en part begär det eller ej skall sekretess gälla hos domstol i ärenden om anordnande av förvaltar- skap eller godmanskap för en sjuk person.

Domstolsverkets förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invänd- mng.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 kap. 14?) sekretesslagen (l980:lOO) gäller sekretess hos överförrnyndare eller överfönnyndar- nämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Skaderekvisitet är omvänt, dvs. det råder en presumtion för sekretess. Även hos domstol gäller sekretess i förmynderskapsärenden (9 kap. 15 & sekretesslagen). Domstolssekretessen förutsätter dock att part begär att sekretess skall gälla och att det kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Skaderekvisi- tet är rakt i denna regel, någon presumtion för sekretess änns alltså inte. När överförrnyndaren ger in handlingar till tingsrätten överförs

inte sekretessen hos överför-myndaren till domstolen, utan det är regeln i 15 å som blir avgörande för sekretessfrågans vidare behandling (se 12 kap. 2 & sekretesslagen). Detta har betydelse eftersom tingsrättemas underlag i ärenden om förordnande av god man för sjuk person eller förvaltare normalt kommer från överförmyndama.

Domstolsverket pekar i sin rapport på att en person vars situation är sådan att god man enligt 11 kap. 4 & föräldrabalken eller förvaltare bör förordnas för honom eller henne ofta inte kan förväntas förstå att sekre- tess skall begäras särskilt för att inte uppgifterna i ärendet utan skade— prövning skall bli fritt tillgängliga för var och en.

Det material som det främst är fråga om är läkarintyg och liknande som ingående tar upp den enskildes mest personliga förhållanden. Upp- gifterna är av sådan att att integritetsskäl i och för sig talar för att de skall vara underkastade sekretess.

Det har också från överförmyndarhåll, Föreningen Sveriges överför- myndare samt överförrnyndamämndema i Sundsvall och Göteborg gjorts gällande att de enskildas integritetsskydd är allt för svagt. Kriti- ken har då främst riktats mot Förmynderskapsutredningens förslag till bestämmelse i 16 kap. 7 & föräldrabalken om att den enskildes make, sambo och närmaste släktingar skall ha rätt att ta del av de handlingar rörande ställföreträdarskapet som änns hos överfönnyndaren. Man har menat att det inte sällan förekommer sådana konflikter mellan släktingar att det kan skada den enskilde om uppgifter ur läkarintyg eller liknande lämnas ut. Vidare har nämnts att personer som i och för sig anser sig vara i behov av det stöd en god man kan ge, kan komma att avstå från att ansöka om det på grund av att de handlingar som änns hos överför- myndaren kommer att vara tillgängliga för släktingar.

Ett av de allra viktigaste skälen bakom oä'entlighetsprincipen är att den möjliggör en kritisk granskning av myndigheters verksamhet. Från regeringens sida har i många sammanhang vikten av att slå vakt om rätten till insyn understrukits. Sekretesslagen innehåller dock ett antal regler som avser att skydda en enskild mot att integritetskänsliga upp- gifter om honom eller henne får allmän spridning. Som redovisats ovan råder också en relativt stark sekretess hos överförmyndama. Den gäller dock i princip inte mot den enskildes make och närmaste släktingar, som med stöd av 17 kap. 16 & föräldrabalken i nu gällande lydelse kan få tillgång till de handlingar som änns hos överförmyndaren, jfr 9 kap. 14 & sekretesslagen. Denna möjlighet till insyn är av stor vikt för de nära berördas möjligheter till en uppföljning av skötseln av den närstå— endes intressen. Värdet av denna öppenhet är så stor att den bör ännas kvar, även om den i vissa fall kan leda till att överförmyndamas arbete i känsliga ärenden kompliceras.

I förhållande till andra än släktingar kan det dock ännas anledning att upprätthålla en något mer restriktiv linje i frågan om vad som kan lämnas ut, vilket dagens regler också ger uttryck för. En part har också möjlighet att försäkra sig om att en sekretessprövning görs hos domstol. Som Domstolsverket har påpekat kan det dock vara svårt för den som själv behöver god man enligt 11 kap. 4 & föräldrabalken eller förvaltare att inse betydelsen av att en begäran om sekretess framställs. Ett undan-

tag bör därför göras i 9 kap. 155 sekretesslagen så att sekretessen gäller oavsett om en part begär det eller inte.

Hänvisningar till S16-4

16.5. Domstolsverkets övriga förslag

Utöver de frågor som behandlats i avsnitt 16.2—4 har Domstolsverket i sin rapport presenterat ett antal förslag till ändringar med anknytning till förmynderskapsområdet. Förslagen rör bl.a. utformningen av godmans— förordnanden, anteckning av förvaltarförordnanden i inskrivningsregis— ter och anteckning av förvaltarförordnanden i folkbokföringen. De förslag som bör genomföras rör frågor som bör regleras i förordning. Det är därför en uppgift för regeringen att senare ta upp dessa frågor.

I rapporten har därutöver diskuterats bl.a. frågan om behovet av delgivning när rätten tar kontakt med släktingar enligt 11 kap. 165 föräldrabalken. Frågan om formeut delgivningsförfarande skall använ- das eller inte har inte tidigare teglerats i föräldrabalken. Så bör inte heller ske i framtiden. Det är värt att notera att de remissinstanser som har yttrat sig har ställt sig positiva till de synpunkter som Domstolsver- ket för fram i rapporten. Det saknas dock anledning att närmare be- handla frågan i detta lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S16-5

17. Internationella förhållanden

Varken Domstolsutredningens förslag eller Förmynderskapsutredningens förslag i betänkandet Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40) innehåller några ändringar av de bestämmelser som reglerar förmyn- derskapsfrågor med internationell anknytning. Inom Justitiedepartemen- tet pågår emellertid sedan en tid ett arbete som syftar till en reformering av den internationella familjerätten. Arbetet utgår från bl.a. förslag i betänkandena Internationella familjerättsfrågor (SOU l987:18), In- ternationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) och Adoptionsfrågor (SOU 1989:100). Eftersom det arbetet innefattar även fönnynderskaps- frågor kommer nu endast att föras fram förslag till sådana ändringar i den på internationella förmynderskapsfrågor inriktade lagstiftningen som med hänsyn till ändringarna i den nationella lagstiftningen framstår som helt nödvändiga.

Det förhållandet att inskrivningsinstitutet föreslås upphävt (se av- snitt 13) gör det nödvändigt med_ vissa justeringar i de intemationellt- rättsliga reglerna. Rätten skall dock även fortsättningsvis vara den instans som tar ställning till om en utäyttad underårigs förmynderskap skall vara anordnat i Sverige. Den koncentration av de internationella frågorna på förmynderskapsrättens område till Stockholms tingsrätt och överförrnyndaren i Stockholm som präglar dagens reglering berörs inte.

Att det i princip inte sker några ändringar i den internationella regle- ringen nu utan att den kommande större reformen i stället avvaktas medför bl.a. att rättens roll vid förordnande av god man för tillsyn av

oskiftat dödsbo efter medborgare i de andra nordiska länderna inte föreslås ändrad (se lagen [1935146] om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge).

18. Kostnader

När det gäller eäektema av att tillsynen flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna anser Förmynderskapsutredningen att det merarbete som skulle uppkomma för länsstyrelserna skulle komma att ligga långt under vad som motsvarar en hel årsarbetskraft för varje länsstyrelse. Utred- ningen förrnodar också att tillsynsverksamheten på sikt kan rationalise- ras genom att antalet tillsynsmyndigheter blir mindre.

Resursfrågan för länsstyrelserna har tilldragit sig visst intresse under remissbehandlingen av Förmynderskapsutredningens betänkande. Läns- styrelsen i Stockholms län anser att utredningen behandlat resursfrågan alltför lättvindigt och även motsägelsefullt. Den tillsynsverksamhet som skulle äga rum i Stockholms län har av länsstyrelsen beräknats kräva minst fem årsarbetskrafter i stället för mindre än en årsarbetskraft som utredningen antagit. Även Länsstyrelsernas organisationsnämnd kritise- rar i sitt yttrande Förmynderskapsutredningens ställningstagande i re- sursfrågan och påpekar att ytterligare resurser måste ställas till länssty- relsernas förfogande, om förslaget skall genomföras.

Vad Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört om behov av minst fem årsarbetskrafter torde vara överdrivet om man, som det änns skäl att utgå från, skall hålla oförändrad nivå på tillsynen. Domstolsutred- ningen redovisar nämligen att de tio tingsrätterna i Stockholms län under ett år lägger ned sammanlagt drygt 150 dagars arbete på sina in- spektioner, därav 46 dagar för domare, 64 dagar för tingsnotarier och drygt 40 dagar för kanslipersonal. En tillsyn genom länsstyrelserna borde med hänsyn till möjligheterna att rationalisera kunna anordnas så att den blir billigare än den tillsyn som tingsrätterna nu utövar. Vidare kommer reformen avseende tillsyn av fastighetsmäklare att innebära att vissa resurser kan frigöras inom länsstyrelserna. Regeringens

bedömning är att den föreslagna förändringen för länsstyrelserna kan.

göras inom ramen för tilldelade resurser.

Vad sedan gäller förslaget att begränsa överförrnyndarnas skyldighet att kontrollera den stora mängden föräldraförvaltningar innebär det naturligtvis en lättnad i överförrnyndarnas arbetsbörda. Hur stor den blir är dock svårt att uppskatta. Mot detta skall dock ställas att ett antal ärenden flyttas över från tingsrätten till överförmyndama. Redan i dag medverkar emellertid överförmyndama aktivt i i stort sett samtliga av dessa ärenden. Genom avskaffandet av inskrivningen vid tingsrätterna kommer överförmyndama att få över skyldigheten att utfärda förvaltar- frihetsbevis. Resursbehovet för detta torde dock inte bli särdeles stort, eftersom kravet på sådant bevis har tagits bort vid registrering i han- delsregistret. Sammantaget torde de nu berörda förändringarna för överförmyndama innebära att den beäntliga överförmyndarorganisatio—

nen i de äesta fallen kan klara uppgifterna inom ramen för nuvarande resurser.

Vad sedan gäller tingsrätterna innebär de nu föreslagna förändringarna att dessa domstolar avlastas vissa uppgifter. Domstolsutredningen har beräknat att ett genomförande av den utredningens förslag rörande för- mynderskapsärendena skulle leda till en besparing motsvarande drygt en halv domartjänst, nästan två och en halv notarietjänst och fem biträdes- tjänster. De förslag som nu förordas torde i allt väsenligt ge ungeför samma utfall i detta avseende.

Totalt sett torde förändringarna i vart fall inte behöva innebära några ökade kostnader sammantaget för staten och kommunema.

Hänvisningar till S18

  • Prop. 1993/94:251: Avsnitt 15

19. Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1995.

Skälen för regeringens förslag: De förslag som nu läggs fram in- nebär tämligen stora förändringar, framför allt när det gäller överför- myndamas verksamhet. Överfönnyndama avlastas en hel del ärenden men får 1 stället ett antal nya eller förändrade uppgifter. Dessa är till vissa delar av kvalificerad natur. Det är därför nödvändigt med en ganska lång övergångstid före reformens genomförande, så att bl.a. olika informations- och utbildningsinsatser kan genomföras. Ett infor- mationsbehov änns också för förmyndare och andra ställföreträdare, liksom för tingsrätterna och länsstyrelserna. De senare myndigheterna måste också ha tid att utarbeta nya arbetsrutiner. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligt att de nya reglerna träder i kraft den 1 juli 1995.

Det är dock angeläget att de nya reglerna så långt som möjligt börjar tillämpas i och med att de har trätt i kraft. Principen bör alltså vara att reglerna gäller fullt ut från och med den dag de träder i kraft. Det innebär bl.a. att den stora majoriteten föräldrar fr.o.m. den dagen i princip bör få förvalta sina barns egendom enligt de nya bestämmelser- na. Efter ikraftträdandet bör vidare såväl föräldrar som andra ställföre- trädare normalt ha rätt att själva ha hand om värdepapper som tillhör den enskilde.

Det änns emellertid skäl att föra in vissa övergångsbestämmelser som medför att de nu angivna principerna inte alltid kommer att tillämpas fullt ut. Man kan inte bortse från att de hittills gällande reglerna om förvaltning av omyndigas egendom, som ju innebär en långtgående överförrnyndarkontroll även beträffande små föräldraförvaltningar, kan ha utgjort en förutsättning för att en gåva över huvud taget kom till stånd. I det föregående har också föreslagits att den som ger bort något till en omyndig skall kunna ställa upp villkor om särskild överförmyn-

darkontroll av gåvan, om han eller hon är osäker på om föräldrarna kommer att sköta förvaltningen på ett tillfredsställande sätt. I linje härmed bör, när det är fråga om gåvor som har tillfallit ett barn före ikraftträdandet och som förvaltas av föräldrarna, givaren kunna åstad- komma en motsvarande överfönnyndarkontroll genom att göra en an- mälan till överförrnyndaren. För att inte något glapp skall uppstå skall givaren göra sin anmälan före den dag de nya reglerna träder i kraft.

Till skillnad från Förmynderskapsutredningens förslag innehåller det Som nu läggs fram inte någon möjlighet för den omyndige att göra anmälan om att en tidigare erhållen gåva skall stå under särskild över- förmyndarkontroll. Villkoret kan enligt de nya reglerna ställas av giva- ren och om den underårige känner om kan han eller hon fästa givarens uppmärksamhet på detta och givaren i sin tur göra en anmälan till över— förrnyndaren. Om förhållandena allmänt är sådana att överförrnyndaren bör ingripa, kan den underårige naturligtvis alltid vända sig till överför— myndaren.

I det föregående har föreslagits att överförrnyndaren, oavsett om förvaltning utövas av föräldrar eller av förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare, skall kunna ingripa i det enskilda fallet och med- dela beslut om spärr av bankrnedel och om förvaring och förvaltning av värdehandlingar m.m. För att det inte skall uppstå någon lucka i skyd- det för den enskilde i samband med att de nya reglerna träder i kraft, bör överförmyndaren ha möjlighet att fatta sådana beslut redan före ikraftträdandedagen, med verkan från och med den dagen. På det sättet kan överförrnyndaren exempelvis förhindra att värdehandlingar, som enligt nu gällande regler har varit deponerade i bank, lämnas ut till ställföreträdaren i samband med ikraftträdandet, om det änns skäl att misstänka att värdehandlingama kommer att hanteras på ett olämpligt sätt.

Utöver vad som nu har anförts krävs ytterligare några övergångsbe- stämmelser. Dessa behandlas i författningskommentaren.

20. Författningskommentar Prop. 1993/94:251 . . FB 1—2 kap. 20.1 Förslaget till lag om ändring r föräldrabalken

1kap.4å

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. År barnet myndig! eller står det enligt 6 kap. 2 5 inte under någons vård- nad, skall bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämn- den får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är fader till barnet.

Bekräftelse kan ske även före barnets födelse. Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom (Jfr 1 kap. 4 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har ordet "förmyndare" i andra meningen ersatts med "vårdnadshavare", se avsnitt 5. Vidare har tredje meningen ändrats så att barnet självt måste godkänna en bekräftelse av faderskap i de fall barnet inte har någon vårdnadshavare. Huvudfallet är givetvis även i fortsättningen när barnet har uppnått 18 års ålder, men det innebär också att godkärmandet ibland kan krävas även av barn som inte har uppnått myndig ålder, se 6 kap. 2 5 första stycket. I övrigt har texten justerats språkligt.

2kap.3å

Andras förhållande som anges i 2 & sedan socialnämnden inlett sin utredning, är nämnden ändå skyldig att slutföra sin uppgift.

Socialnämnden kan äytta över ärendet till socialnämnden i annan kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra socialnämnden genast underrättas.

Socialnämndens beslut enligt andra stycket får överklagas hos länssty- relsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom- stol. Prövningstillstdnd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1993/942133) föreslås bl.a. att länsrätt ges en allmän behörighet att vara första dom- stolsinstans vid överklagande av förvaltningsbeslut och att möjlighet till prövningstillstånd införs i kammarrätt. Genom de ändringar som före- slås i lagen (l97lz289) om allmänna förvaltningsdomstolar blir det för mål som skall överklagas till länsrätt tillräckligt att i den materiella författningen ange att ärendet får överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Tredje stycket har ändrats i enlighet härmed.

När det gäller frågan om prövningstillstånd skall krävas i kammarrätt uttalas att prövningstillstånd främst bör användas i de fall målet prövats av en förvaltrringsmyndighet innan det prövats av länsrätt (s. 34). De beslut som det här är fråga om har prövats av socialnämnd och över- prövats av länsstyrelse. Systemet med prövningstillstånd i kammarrätt 179

lämpar sig således väl för nu aktuella mål. En regel om att prövnings- Prop. 1993/94:251 tillstånd skall krävas vid överklagande från länsrätt har därför tagits in FB 2 kap. i bestämmelsen.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

Hänvisningar till US48

2kap.7å

Socialnämnden får lägga ned en påbörjad utredning om faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. har lämnats samtycke av modern eller en särskilt förordnad vård- nadshavare enligt 4 kap. 5 a & till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl änns anledning att anta att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för på- frestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Socialnämndens beslut att lägga ned en påbörjad faderskapsutredning får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvalmingsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagan- de till kammarrätten.

(Jfr. 2 kap. 7 5 i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Första stycket 3 har ändrats på så sätt att det där talas om vårdnadsha- vare i stället för särskilt förordnad förmyndare, se avsnitt 5. Paragraf- hänvisningen i första stycket 3 har ändrats till 4 kap. 5 a 5, där före- skriften om vårdnadshavares samtycke har placerats.

Genom ändringen i andra stycket har domstolsprövningen i första instans flyttats till länsrätten. Skälen för detta har utvecklats i kommen- taren till 2 kap. 3 &.

I övrigt har texten redigerats språkligt.

2kap.9å

Skall en viss man enligt 1 kap. l & anses som far till ett barn som står under någons vårdnad och har barnet hemvist i Sverige, skall social- nämnden, om vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna eller mannen begär det och det är lämpligt, utreda om någon annan man kan vara far till barnet.

I fråga om utredningen tillämpas 2—6 och 8 åå. Utredningen får läg- gas ned, om det jinns skäl som anges i 7 & första stycket 1 eller 4 eller om det annars är lämpligt.

Socialnämndens beslut att inte påbörja en utredning enligt denna para- graf eller att lägga ned en påbörjad utredning får överklagas hos läns- styrelsen. LänsstyreLrens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings- dornstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Genom ändringen i tredje stycket har domstolsprövningen i första in- stans flyttats till länsrätten. Skälen för detta har utvecklats i kommenta- ren till 2 kap. 3 5. I övrigt här texten redigerats språkligt. 180

Prop. 1993/941251 3 kap. 5 & FB 3—4 kap.

Talan om fastställande av faderskap väcks av barnet. I fall som avses i 2 kap. 1 & förs barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon inte har uppnått myndig ålder. Talan får vidare alltid föras av en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

(Jfr 3 kap. 5 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I andra stycket har "förmyndare" ersatts av "vårdnadshavare", se av- snitt 5 . I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

4kap.Saå

Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv— barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller, om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda dessa makar.

Samtycke enligt första stycket behövs inte av den som lider av en allvarlig psykisk störning, är utan del i vårdnaden eller befinner sig på okänd ort. Ar detta fallet i fråga om var och en av dem som enligt första stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke in- hämtas från särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

I andra stycket har "förmyndare" ersatts av "vårdnadshavare", se av— snitt 5. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

4 kap. 10 5

I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden samt hunrvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbok- förd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall än- då höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han eller hon höras.

(Jfr 4 kap. 10 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Texten har, bl.a. med anledning av ett påpekande av Lagrådet, redige- rats språkligt.

6 kap. Om vårdnad och umgänge Prop. 1993/941251 I enlighet med Fönnynderskapsutredningens förslag har i de nya regler- FB 6 kap. na gjorts en klarare uppdelning mellan vårdnads- och förmyndarfunktio- nema. Det innebär bl.a. att, om vårdnaden om en underårig behöver anförtros någon annan än en förälder, domstolen skall utse en särskilt förordnad vårdnadshavare i stället för att, som hittills, lägga vårdnads- uppgiften på en särskilt förordnad förmyndare.

Förändringen leder till ändringar av äera paragrafer i detta kapitel samt till att tre nya paragrafer, 10 a—c åå, införs i kapitlet.

25

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person— liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 5 blir till- godosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörj- ning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden änns bestämmelser i 9-15 kap.

(Jfr 6 kap. 2 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har "förmyndare" bytts ut mot "vårdnadshavare", se avsnitt 5.

Hänvisningen i tredje stycket har ändrats som en följd av att 12—16 kap. får nytt innehåll.

Regler om vem som skall utses till vårdnadshavare för det fall ingen av föräldrarna kommer i fråga änns i 10 a 5.

35

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid— punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensam— ma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 &. Skall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

(Jfr 6 kap. 3 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.) 182

I första stycket har, liksom i 2 5 första stycket, ordet "vårdnadshavare" Prop. 1993/94:251 ersatt "förmyndare". FB 6 kap.

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyl- dig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föråldramas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten äytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskill— nad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i 5 eller 6 5.

(Jfr 6 kap. 7 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I andra och tredje styckena har de tidigare bestämmelserna om över- flyttning av vårdnaden till förmyndare enligt 13 kap. 8 & ersatts med bestämmelser om överflyttning till särskilt förordnade vårdnadshavare. Vid utseende av vårdnadshavare tillämpas 10 a 5.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

85

Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdna— den om bamet.Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av socialnämnden.

(Jfr 6 kap. 8 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Även i denna paragraf har ordet "förmyndare" ersatts med "vårdnads- havare".

95

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem där, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade 183 vårdnadshavare.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den Prop. 1993/94251 föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på FB 6 kap anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ' eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare.

(Jfr 6 kap. 9 & i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Första stycket har byggts ut med en regel som ersätter den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket, där det anges att vårdnaden om ett barn utövas av förmyndaren, om båda föräldrarna är döda. Genom att regeln placeras i första stycket görs det klart att den tar sikte på den situatio— nen att barnet före föräldrarnas död stod under bägges vårdnad. Vårdna- den skall även i en sådan situation anförtros åt en eller två särskilt för- ordnade vårdnadshavare. Dessa utses av rätten efter anmälan av social- nämnden eller när behovet av att utse vårdnadshavare annars blir känt för rätten, t.ex. efter anmälan av en anhörig.

I andra stycket, som behandlar den situationen att endast en av för— äldrarna är vårdnadshavare och denne avlider, har möjligheten att an- förtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnande förmyndare ersatts med en möjlighet att lägga uppgiften på en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om barnet har ingått äktenskap, blir det inte aktuellt att förordna vårdnadshavare, eftersom vårdnaden enligt 2 5 första stycket då upphör.

Frågor om vårdnad enligt denna paragraf handläggs enligt 17 å i den ordning som gäller för domstolsärenden.

Paragrafen har dessutom justerats språkligt.

105

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem motsätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av social- nämnden.

(Jfr 6 kap. 10 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Ordet "förmyndare" i första stycket har ersatts med "vårdnadshavare", se avsnitt 5.

10aå

Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är läm- pad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare. 184

Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är Prop. 1993/94:251 gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande för— FB 6 kap. hållanden.

För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte särskilda skäl talar mot det.

Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och för— äldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vård- nadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

(Jfr 6 kap. 10 a & i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges de allmänna kraven på den som skall kunna för- ordnas särskilt till vårdnadshavare. Det skall vara en person som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Formule- ringen knyter an till vad som sagts i 1 5 om vad barn har rätt till. En underårig kan enligt 10 kap. 1 & inte förordnas till förmyndare. Den nära kopplingen mellan vårdnaden och förmynderskapet gör att under- årig inte heller skall kunna förordnas särskilt till vårdnadshavare.

Det går inte att med exakthet ange de närmare kriterierna för vem som bör utses till vårdnadshavare. I det enskilda fallet får hänsyn tas till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvan- ter till barnet finns inte angivet. Många gånger framstår det säkerligen som naturligt att vårdnadshavaren är en person som utöver en persoan kontakt även har en släktrelation till barnet. Även något äldre personer, t.ex. mor- eller farföräldrar, kan komma i fråga som vårdnadshavare.

Om ett barn i stor utsträckning har vistats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, kan detta också ha stor betydelse vid bedömningen. Jfr 8 & när det gäller överflyttning av vårdnaden till fosterföräldrar.

Fall kan förekomma när fler än en person vill konuna i fråga som särskilt förordnad vårdnadshavare. Rätten får då träffa sitt val efter vad som är bäst för barnet. Situationen är i stort densamma som när två föräldrar tvistar om vem som skall vara ensam vårdnadshavare för ett gemensamt barn. Den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av 5 & första meningen kan tjäna som utgångspunkt även i nu behandlade situationer.

Enligt andra stycket kan två personer utses att gemensamt utöva vård- naden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äkten— skapsliknande förhållanden. Bestämmelsen motsvarar vad som nu gäller om förmyndare enligt 13 kap. 8 & andra stycket andra meningen.

Enligt lagen (l987:813) om homosexuella sambor skall vissa upp- räknade bestämmelser om sambor tillämpas även när två personer lever tillsammans i ett homosexueut förhållande. Föräldrabalkens regler tillhör inte de uppräknade. Familjerättsliga förhållanden för homosexu- ella behandlas i Parmerskapskapsutredningens betänkande Partnerskap (SOU 1993:98), i vilket föreslås bl.a. att en lag om partnerskap skall införas. Partnerskapsutredningens förslag innebär dock inte att de som registrerat sitt partnerskap skall kunna förordnas som gemensamma förmyndare för ett barn. Utredningsbetänkandet har nyligen remissbe- handlats och övervägs nu i Justitiedepartementet. Samtidigt är frågan 185

om lagstiftning angående registrerat partnerskap under behandling i Prop. 1993/94:251 riksdagen med anledning av motioner i ämnet. Den nu behandlade be- FB 6 kap. stämmelsen innebär ingen ändring i det tidigare förhållandet att ho— mosexuella sambor inte kan utses till gemensamma vårdnadshavare.

Tredje stycket föreskriver att samma vårdnadshavare skall utses för syskon, om inte särskilda skäl talar däremot. En motsvarande bestäm- melse änns när det gäller förmyndare i 10 kap. 65 sista stycket. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt fjärde stycket skall domstolen beakta önskemål som har förts fram av föräldrarna när det gäller att förordna vårdnadshavare efter föräldrarnas död. Deras val av vårdnadshavare skall sålunda följas, om det inte är olämpligt att förordna den utpekade personen.

En motsvarande bestämmelse när det gäller förmyndare änns i 10 kap. 7 5.

För att en förälders önskemål om vårdnadshavare skall tillmätas be— tydelse torde det i allmänhet krävas att föräldern var vårdnadshavare vid frånfället. Det är emellertid inte uteslutet att ta hänsyn även till ett önskemål från en avliden förälder som inte hade del i vårdnaden. Det framstår som särskilt lämpligt när något önskemål i övrigt inte har förts fram, men även i andra fall kan föräldern ha haft en så nära kontakt med sitt barn att den avlidnes önskan bör ges särskild vikt. Hur vårdna— den har ordnats formellt är således inte helt utslagsgivande utan om— ständigheterna i det enskilda fallet skall avgöra.

Om barnet har nått tillräcklig mognad och motsätter sig att den ut— pekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det inte anses lämpligt att förordna honom eller henne. I en del fall kan också, efter det att den avlidne föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha ändrats på ett sätt som gör det olämpligt att följa önskemålet.

Om en förälder som är ensam vårdnadshavare avlider, följer av 9 & andra stycket att den andra föräldern bör förordnas i första hand.

10b5

En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskill— nad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oför- enlig med barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 10 b & i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Enligt första stycket har en särskilt förordnad vårdnadshavare alltid rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 10 kap. 9 & gäller beträffande särskilt förordnade för- myndare. 186

I andra stycket regleras det fallet att två särskilt förordnade vårdnads- Prop. 1993/94:251 havare enligt 10 a & andra stycket har utsetts att gemensamt utöva vård— FB 6 kap. naden om en underårig och någon av dem önskar att vårdnaden inte längre skall vara gemensam. Rätten skall i sådant fall anförtro vårdna- den åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Bestämmelsen mot- svarar vad som enligt 5 & första meningen gäller beträffande föräldrar med gemensam vårdnad. Den har hämtats från det nuvarande andra stycketi 10 kap. 9 5.

Enligt 10 a 5 krävs att de som utses till gemensamma vårdnadshavare är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Den omständigheten att äktenskapet upplöses eller sambo- förhållandet upphör medför inte nödvändigtvis att den gemensamma vårdnaden måste upphöra. Efter förebild av 5 5 andra stycket andra meningen har emellertid rätten givits möjlighet att i mål om äktenskaps- skillnad förordna att vårdnaden inte längre skall vara gemensam.

10c5

En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller han vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller för- summelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vård- nadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller där, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller där, skall rånen utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

(Jfr 6 kap. 10 c 5 i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

1 första stycket föreskrivs att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Att missbruk eller försummelse kan utgöra grund för entledigande överensstämmer med vad som gäller för föräldrar som vårdnadshavare enligt 7 &. Att entledigande dessutom skall ske, om vårdnadshavaren av någon annan orsak inte längre är lämpad för sin uppgift, innebär att det krävs mindre för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledi- gas än när det är fråga om en förälder som är vårdnadshavare (jfr re- kvisitet i 7 & första stycket, där det talas om brister som medför be- stående fara för barnets hälsa eller utveckling). Första stycket motsvarar i stort vad som gäller beträffande entledigande av förmyndare enligt 10 kap. 10 &. Det särskilda omnämnandet av ekonomiskt obestånd har dock uteslutits. Detta innebär inte att de ekonomiska förhållandena skall tillmätas mindre betydelse än tidigare vid bedömning av om ent- ledigande skall ske eller inte. Med hänsyn till att huvudvikten nu läggs vid vårdnaden i stället för förmynderskapet saknas dock anledning att i 187 detta sammanhang särskilt poängtera de ekonomiska förhållandena.

Domstolen skall vid bedömningen av om försummelsen är av sådan art Prop. 1993/941251 att den bör leda till entledigande se till samtliga omständigheter, varav FB 6 kap. frågan om ekonomiskt obestånd är en. Även om det i fall av försum- melse av särskilt förordnad vårdnadshavare kan ännas större anledning att entlediga vårdnadshavaren än när en förälder är vårdnadshavare, kan det i speciella fall vara en tänkbar lösning att låta den särskilt förordna- de vårdnadshavaren vara kvar, men entlediga honom eller henne från förmynderskapet med stöd av 10 kap. 10 &. Andra stycket behandlar det fallet att en underårig har två särskilt förordnade vårdnadshavare. I lagrummet sägs till en början att, om den ene entledigas eller avlider, vårdnaden tillkommer den andra ensam. Motsvarande regel gäller beträffande föräldrar, se 9 5 första stycket. För det fallet att båda de särskilt förordnade vårdnadshavarna ent- ledigas eller avlider skall rätten utse en eller två andra personer att vara vårdnadshavare. Detta motsvarar vad som beträffande föräldrar före- skrivs i 7 5 andra stycket och 9 & första stycket. Enligt tredje stycket prövas frågor om entledigande av vårdnadshavare och förordnande av ny vårdnadshavare enligt den nu behandlade para- grafen efter ansökan av socialnämnden. Behörig domstol är enligt 17 & rätten i den ort där barnet har sin hemvist.

175

Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte änns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 55 samt 10 b & andra stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 & handläggs i den ord- ning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får de _väcka talan genom gemensam ansökan.

Ovriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

_I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm- mng.

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudför— handling, om parterna är överens i saken.

(Jfr 6 kap. 17 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt första stycket i dess hittills gällande lydelse är principen att frå- gor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där vårdnads- havaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Ändringen irmebär att det i stället skall vara barnets hemvist som avgör. Samma princip föreslås enligt 10 kap. 135 gälla när det är fråga om för- ordnande eller entledigande av förmyndare. De närmare skälen till varför barnets hemvist bör styra har utvecklats i avsnitt 16.1. Första stycket har fått sin slutliga lydelse efter förslag av Lagrådet. Av andra stycket följer att frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 188 10 55 samt frågor om umgänge enligt 15 & liksom tidigare skall

handläggas som tvistemål. Om parterna är ense kan dock talan väckas Prop. 1993/94:25] genom gemensam ansökan. Till tvistemålshandläggning har förts frågan FB 7 kap. om vårdnad när en av två särskilt förordnade vårdnadshavare inte längre vill att vårdnaden skall vara gemensam (10 b 5 andra stycket). Detta motsvarar vad som gällt hittills enligt andra stycket i 10 kap. 9 &. Som utvecklats tidigare har i övrigt ärendeformen behållits. I tredje stycket har tagits in en upplysning om att de frågor om vård— nad som inte särskilt nämns i andra stycket skall handläggas som dom- stolsärenden. När en fråga om vårdnad skall handläggas som ärende blir lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämplig. Enligt 6 & den lagen är huvudregeln att ärenden prövas av en ensam domare. Domstolen skall dock vid ärendets avgörande bestå av en lagfaren domare och nämndemän i bl.a. de fallen då ett ärende är tvistigt eller det annars föreligger särskild anledning till en sådan sammansättning.

215

I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det änns särskil- da skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 205 första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

(Jfr 6 kap. 21 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har, som en följd av ändringarna i 17 &, begreppet ären- de lagts till. I praktiken torde dock vitesföreläggande knappast bli aktu— ellt när det gäller sådana frågor som enligt 17 5 skall handläggas som ärenden. I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

Hänvisningar till US49

7kap.25

En förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern

1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsam- mans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.

Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbidrag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Också för- myndare har rätt att företräda barnet. Avtal om underhållsbidrag kan slutas även före barnets födelse. 189

(Jfr 7 kap. 2 5 i Fönnynderskapsutredningens förslag.) Prop. 1993/94:251 FB 9 kap. I tredje stycket har orden "särskilt förordnad" tagits bort. Begreppet särskild förordnad förmyndare har ersatts med särskilt förordnad vård- nadshavare (se avsnitt 5). För det fall den underårige skulle stå utan vårdnadshavare, t.ex. genom att den underårige ingått äktenskap, bör förmyndaren kunna föra talan för barnets räkning.

9 kap. Om underårigs omyndighet

Ändringar har gjorts i l, 4 och 5 55. Som framgår av avsnitt 6.2, har Förmynderskapsutredningens förslag till förtydligande bestämmelser om när en underårig skall vara bunden av en rättshandling inte godtagits. Däremot har det, i enlighet med utredningens förslag, införts bestämmelser som innebär att förmånstagarförordnande uttryckligen jämställs med gåva och testamente vad gäller möjligheten att ge en underårig rätt att själv förfoga över egendom. Förutom förmånstagarförordnanden vid försäkring har tillagts förordnanden av förmånstagare till rätten enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

15

Den som är under arton år (underårig) är omyndig och får inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva, testamente eller fönnånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pen- sionssparande.

(Jfr 9 kap. 1 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen återänns huvudregeln om en underårigs bristande rätts- handlingsförmåga. Förutom att språkliga justeringar gjorts har i para- grafen uttryckligen angivits att en omyndig kan ges rätt att förvalta egendom som han eller hon har förvärvat som förmånstagare, under förutsättning att villkor om det har ställts upp i förmånstagarförordnan- det.

45

Om en underårig har fått egendom genom gåva, testamente eller för- månstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931 ) om individuellt pensionssparande under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, _skall 3 & andra stycket tillämpas också betrafande sådan egendom. Overförmyndarens sam- tycke krävs dock bara om den underårige har fyllt sexton år. Innan samtycke lämnas skall överfönnyndaren ge fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller 190 större tidsförlust.

(Jfr 9 kap. 4 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.) Prop. 1993/94:251 FB 10 kap. Jfr kommentaren till l 5. De språkliga förändringarna innebär inte någon ändring av paragrafens materiella innehåll.

55

En underårig som driver rörelse med samtycke enligt 13 kap. 13 5 eller 14 kap. 14 å andra stycket, får ingå sådana rättshandlingar som faller inom området för rörelsen. Vad som nu har sagts gäller dock inte i fråga om rättshandlingar som avses i 13 kap. 10 &.

(Jfr 9 kap. 5 5 i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen har paragrafhänvisningarna ändrats som följd av de nya reglerna i 13 och 14 kap. Hänvisningarna har utformats på det sätt lagrådet har föreslagit. Det särskilda angivandet att den underårige har fyllt sexton år har strukits eftersom det framgår av 13 kap. 13 å och 14 kap. 14 å andra stycket att underåriga inte får driva rörelse om de inte har fyllt 16 år. Därutöver har språkliga justeringar gjorts.

10 kap. Om förmyndare

Ändringarna i kapitlet är föranledda dels av att förhållandet mellan vårdnaden och förmynderskapet skall ändras (se avsnitt 5 och kommen- taren till ändringarna i 6 kap. ovan), dels av att inskrivning av förmyn- derskap enligt 12 kap. skall upphöra (se avsnitt 13).

Vad gäller de förändringar som är en följd av att vårdnaden skall sättas i förgrunden avviker bestämmelsema i någon mån från Förmyn— derskapsutredningens förslag. När så är fallet anmärks det vid varje enskild paragraf.

35

Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare är också förmyndare för den underårige.

Om särskilda skäl talar för det, skall dock någon annan än den sär- skilt förordnade vårdnadshavaren förordnas till förmyndare. I ett sådant fall tillämpas 6 och 7 55.

Vid som sägs i denna balk om särskilt förordnade förmyndare skall gälla även den som är förmyndare enligt första stycket.

(Jfr 10 kap. 5 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I den nu gällande lydelsen av paragrafen föreskrivs att om ett underårigt barn ingår äktenskap, skall den som vid äktenskapets ingående var för- myndare för barnet vara det även efter äktenskapets ingående. Den bestämmelsen har av systematiska skäl flyttats till nästkommande para— gmi 191

I den nya lydelsen föreskrivs i första stycket att den eller de som har Prop. 1993/942251 förordnats särskilt till vårdnadshavare också därigenom blir förmyndare. FB 10 kap. Förmynderskapet följer alltså automatiskt med förordnandet om vård— nad.

Det är dock inte självklart att dessa två i samtliga fall skall följas åt. Det öppnas därför i andra stycket en möjlighet för rätten att förordna annan eller andra än vårdnadshavaren till förmyndare. Särskilda skäl att förordna förmyndare vid sidan om en särskilt förordnad vårdnadshavare kan ännas, om t.ex. den underåriges förmögenhetsförhållanden är kom- plicerade och vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna saknar erfarenhet av eller förutsättningar för att förvalta en förmögenhet av sådan beskaf- fenhet. Här skall dock även beaktas möjligheten att enligt 8 5 förordna medförmyndare. Det kan vara en lämplig lösning att i stället för att skilja på vårdnaden och förmynderskapet låta den särskilt förordnade vårdnadshavaren få stöd och hjälp av en medförmyndare.

Om den särskilt förordnade vårdnadshavaren inte samtidigt skall vara förmyndare, skall 6 och 7 åå tillämpas. Dessa paragrafer blir alltså tillämpliga dels om den underårige inte har någon särskilt förordnad vårdnadshavare, dels om särskilda skäl talar mot att låta den som är vårdnadshavare också vara förmyndare.

I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse som främst syftar på den reglering av förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning av egendom som återänns i 12—16 kap. Innebörden är att särskilt förordna- de vårdnadshavare som är förmyndare utan särskilt beslut om detta vid tillämpning av förvaltningsreglema skall falla under de strängare be- stämmelser som gäller andra förmyndare än föräldrar.

45

Ingår ett underårigt barn äktenskap, skall den som vid äktenskapets ingående var förmyndare för bamet alltjämt vara barnets förmyndare.

Paragrafens innehåll har hämtats från nuvarande 3 &. En underårig som ingår äktenskap behåller sin förmyndare för tiden fram till dess han eller hon fyller 18 år. Detta gäller oavsett om förmynderskapet grundar sig på föräldraskap enligt 2 & eller på särskilt beslut enligt 3 &.

55

Har en underårig inte någon förmyndare, skall rätten förordna en sådan.

Har förmyndare förordnats enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

(Jfr 10 kap. 4 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafens nya första stycke innehåller vad som för närvarande 192 föreskrivs i 4 &.

Andra stycket har ändrats endast på det sättet att hänvisningen nu görs Prop. 1993/94:251 till första stycket. FB 10 kap.

65

Till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. För underåriga syskon skall samma person utses till förmyndare, om inte särskilda skäl talar mot det. (Jfr 10 kap. 6 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Andra stycket om utseende av samma förmyndare för underåriga syskon har redigerats språkligt (jfr motsvarande regel om vårdnadshavare i 6 kap. 10 a & tredje stycket).

75

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för en underårig och har föräldrarna eller en av dem gett till känna vem de önskar till förmyndare, skall denna person förordnas om det inte är olämpligt.

(Jfr 10 kap. 7 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen har jämkats i överensstämmelse med 6 kap. 10 aå fjärde stycket (se kommentaren till den paragrafen).

Genom att förmynderskapet i fortsättningen i stor utsträckning kom- mer att följa vårdnadsfrågans avgörande i fall när föräldrar eller särskilt förordnade vårdnadshavare avlider minskar denna bestämmelses praktis- ka betydelse. Som framgår av 6 kap. 10 a & fjärde stycket skall avlidna

föräldrars önskemål tas till vara när särskild vårdnadshavare förordnas. För det fall en underårig har förmyndare utan att stå under någons

vårdnad, vilket blir följden om en underårig ingår äktenskap, kan det dock uppkomma en situation när förmyndare skall utses.

95

En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från fönnynder- skapet. Detta gäller dock inte, om förmynderskapet utövas av föräldrar- na eller en av dem och särskilda skäl talar mot att förmyndaren ent- ledigas.

(Jfr 10 kap. 9 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Ändringen i 9 5 innebär att andra stycket har utgått. Där behandlas i gällande rätt det fallet att två särskilt förordnade förmyndare har utsetts till gemensamma vårdnadshavare och de vill upplösa den gemensamma vårdnaden. Den bestämmelsen ersätts nu med 6kap. 10bå andra stycket. 193

Prop. 1993/94:251 11 & FB 10 kap.

Dör förmyndaren och änns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål an- mäla förhållandet till överfönnyndaren för den kommun där den omyn- dige har sitt hemvist.

(Jfr 10 kap. 11 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafens nya lydelse skall behov av förmyndare anmälas till överfönnyndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist. Ändringen är en följd av att institutet inskrivning av förmynderskap avskaffas. Av 18 & framgår att överförrnyndaren får ansöka hos rätten om förordnande av förmyndare enligt 5 &. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag.

Under remissbehandlingen har påpekats att den ökade tonvikten vid vårdnadsbegreppet på bekostnad av förmynderskapet talar för att en anmälan inte borde göras till överförrnyndaren eftersom fönnynderska- pet skall följa vårdnaden. Detta är i och för sig riktigt och i de allra äesta fall torde inte någon åtgärd av överförrnyndaren vara påkallad, annat än en kontroll med socialnämnden att den underåriges intressen tillgodoses. Det kan dock tänkas situationer där det kan ännas behov av att överförrnyndaren får snabb kännedom om dödsfallet. Om t.ex. en make avlider och efterlämnar förutom makan ett barn som han hade ensam vårdnad om, änns ingen lagregel som automatiskt för över vård- nad eller förmynderskap till annan. Visserligen skall rätten efter an- mälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden (och därigenom förmynderskapet) åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (jfr 6 kap. 9 & andra stycket och 10 kap. 3 5 första stycket). I den situationen uppkommer emellertid behov av att den underåriges rätt bevakas i dödsboet efter vårdnadshavaren. Det behovet har bl.a. överför-myndaren att bevaka. Överförmyndaren har här möjlighet att t.ex. förordna god man för den underårige. Det änns således anledning att för att säkerställa att den underåriges intressen bevakas behålla skyldigheten för den som har boet i sin vård att anmäla dödsfallet även till överfönnyndaren.

125

Denna paragraf, som handlar om tillsyn över förmynderskap, föreslås upphävd. Bestämmelser om tillsyn kommer att ännas i 12 kap. 9 5 och 19 kap. 17 5. (Jfr även kommentaren till 11 kap. 14 5.)

135

Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige har sitt hemvist. 194

(Jfr 10 kap. 13 & iFörmynderskapsutredningens förslag.) Prop. 1993/94:251 FB 11 kap. Paragrafen har ändrats som följd av att inskrivning av förmynderskap avskaffas. Enligt paragrafens nya lydelse är den underåriges hemvist avgörande för vilken tingsrätt som är behörig att ta upp frågor om för— ordnande och entledigande av förmyndare. Samma princip gäller i vårdnads- och umgängesfrågor (se 6 kap. 17 5 första stycket).

185

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, förmyndare, vårdnadshavare, den under- årige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när det finns an- ledning till det.

I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

(Jfr 10 kap. 18 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har den särskilda bestämmelsen om entledigande av förmyndare som inte längre är lämplig som vårdnadshavare utgått. Se i stället 6 kap. 10 c & tredje stycket.

I första stycket har dessutom den ändringen gjorts att kretsen av dem som har rätt att ansöka om förordnande eller entledigande av fönnynda— re har utökats med dels den underåriges vårdnadshavare, dels hans eller hennes sambo. Sambobegreppet enligt denna paragraf är detsamma som det i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. Här ställs dock inte upp något krav på att samboma skall vara ogifta. Till följd av den föreslagna ändringen i lagen (1987:813) om homosexuella sambor blir bestämmelsen tillämplig också på homosexuella sambor.

Det nuvarande tredje stycket, som behandlar frågan om vem som får överklaga beslut i ärenden enligt första stycket, har utgått. Bestämmel— ser om rätt att överklaga i olika förmynderskapssaker har samlats i 20 kap. 3 5.

11 kap. Om god man och förvaltare

I avsnitt 14 föreslås en omfördelning av beslutsbefogenheter mellan rätten och överförmyndaren. Denna innebär att överförmyndamn tar över alla arbetsuppgifter som rör godmanskap enligt 11 kap. 1—3 55. När det gäller förvaltarskap och godmanskap enligt 4 & föreslås en uppdelning av beslutsbefogenhetema som i princip innebär att rätten beslutar om anordnande, upphörande och ändring av godmanskapet eller förvaltarskapet medan överförmyndaren beslutar om förordnande och entledigande av gode män och förvaltare. Denna förändring har bl.a. inneburit att det i vissa bestämmelser blir nödvändigt att skilja mellan 195

anordnandet av ett godmanskap eller ett förvaltarskap och förordnandet Prop. 1993/94:251 av den person som skall ha uppdraget som god man eller förvaltare. FB 11 kap. Det är dock ingen nyhet att man talar om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap i lagtexten, se 11 kap. 28 &. Ändringarna i kapitlet är dessutom föranledda av att systemet med in— skrivning av godmanskap och förvaltarskap upphör (se avsnitt 13).

15

Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 & skild från utövningen av det, skall överfönnyndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

När rätten enligt 10 kap. I7å skiljer en förmyndare från utövningen avfönnynderskapet får rätten förordna god man enligt första stycket.

(Jfr 11 kap. 1 & iDomstolsutredningens förslag.)

Bestämmelsen reglerar fall då den som är förmyndare för en underårig av någon anledning inte kan utöva förmynderskapet. Det förekommer exempelvis att den tillämpas beträffande utländska barn som kommer till Sverige utan sina föräldrar. I fortsättningen skall överfönnyndaren i stället för rätten fatta beslut om förordnande av god man.

I andra stycket har det öppnats en möjlighet för rätten att förordna god man i de fall när rätten prövar en fråga om entledigande en för— myndare. För tiden till dess rätten meddelat slutligt beslut kan rätten interimistiskt skilja förmyndaren från uppdraget. Som påpekats under remissomgången bör rätten i de fallen ha möjlighet att förordna en god ' man som skall bevaka den underåriges intresse. Det är dock inte något krav att så sker. För det fall rätten väljer att inte förordna god man skall överförmyndaren se till att så sker snarast. Rätten bör i regel förordna god man eftersom det i allmänhet måste vara en olägenhet att den underårige står utan förmyndare, men det kan väl tänkas situationer där det är viktigt att skiljandet kommer till stånd snabbt och att det intresset väger över olägenheten att den underårige under en begränsad tid står utan förmyndare.

25

Har en förmyndare eller förmyndarens make eller sambo och den underårige del i ett oskiftat dödsbo, skall överfönnyndaren förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. .

Överförmyndaren skall också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 & inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna god man.

Överförmyndaren skall också i andra fall än som avses i första eller 196 andra stycket förordna god man för den som har vårdnadshavare, för-

myndare, god man eller förvaltare, :" angelägenheter där den enskilde Prop. 1993/9425] har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes ma— FB 11 kap kes eller sambos intresse. Överförmyndaren skall meddela ett sådant ' förordnande, om det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

(Jfr 11 kap. 2 5, i Fönnynderskapsutredningens och Domstolsutredning- ens förslag.)

Paragrafen reglerar fall av intressekollision mellan den ordinarie ställ- företrädaren och den som han företräder. Beslut om god man i sådana situationer skall enligt första stycket i framtiden fattas av överförmynda- ren i stället för av rätten. I det stycket har på förslag av Lagrådet den ändringen gjorts att god man skall förordnas, förutom när det kan ännas motstridiga intressen mellan den underårige å ena sidan och fönnynda- rens make å andra sidan, även när det kan ännas motstridiga intressen mellan den underårige och förmyndarens sambo. Beträffande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till författningskommentaren till 10 kap. 18 5.

I andra stycket öppnas en möjlighet för rätten att förordna god man när rättegång pågår. I de fallen måste det anses innebära en onödig omgång att vända sig till överförrnyndaren. En förutsättning för rättens behörighet är att talan har väckts. Av 13 kap. 4 & tredje stycket rätte— gångsbalken framgår att talan skall anses väckt när ansökan om stäm- ning har kommit in till rätten, eller om stämning inte är nödvändig, när talan har framställts inför rätten. I andra stycket har dessutom paragraf- hänvisningen ändrats, se 12 kap. 8 &.

Tredje stycket har försetts med ett tillägg som gör det möjligt att förordna god man även när det förekommer motstridiga intressen mel- lan en underårig och hans eller hennes vårdnadshavare eller vårdnadsha- varens make. Detta tillägg får betydelse för det fall den underåriges vårdnadshavare inte samtidigt är förmyndare. Därutöver har, liksom i första stycket, lagts till att god man bör förordnas även när det änns motstridande intressen mellan den enskilde och ställföreträdarens sam— bo.

I övrigt har paragrafen justerats språkligt.

35

Överförmyndaren skall förordna god man,

1. om det vid ett dödsfall änns en till namnet känd arvinge som vistas på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott i det,

2. om det vid ett dödsfall inte kan utredas, huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före allmänna arvs- fonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eller också kännedom änns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, och det på grund av sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller 197 hennes lott i boet förvaltas,

3. om en testarnentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är Prop. 1993/94:251 okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som FB 11 kap föreskrivs om arvinge, '

4. om det i övrigt krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas,

5 . om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshandling beror av en framtida händelse, vem egendom skall tillfalla eller egen- dom först senare skall tillträdas med äganderätt och det krävs att den blivande ägarens rätt bevakas eller egendomen förvaltas för den blivan- de ägarens räkning, eller

6. om egendom, enligt vad som särskilt föreskrivs, skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Överförmyndaren skall förordna god man enligt första stycket efter anmälan eller när behovet blir känt på annat sätt. Krävs en god man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmälas hos överfönnyndaren av den som har boet i sin vård.

Rättshandlingar som en god man har företagit med stöd av ett för- ordnande enligt denna paragraf gäller, även om den egendom som förordnandet avsåg tillfaller någon som den gode mannen inte var för- ordnad att företräda.

(Jfr 11 kap. 3 & i Domstolsutredningens förslag.)

Ändringarna i första stycket innebär att överförmyndamn får rätt att besluta om god man. Nu har rätten den befogenheten. Ändringarna i andra stycket innebär att anmälan skall göras till överfönnyndaren. I övrigt har paragarafen justerats språkligt.

3aå

I de fall som anges i 18 kap. I 5 första stycket älaenskapsbalken och 20 kap. 2 5 första stycket denna balk skall god man förordnas av rätten.

Paragrafen som är ny, och som inte har någon motsvarighet i Dom- stolsutredningens förslag, anvisar rätten som behörig att förordna god man i de fall där någon väcker en fämiljerättslig talan mot en person som det inte går att få tag på. Eftersom det hittills varit rätten som alltid förordnar god man enligt 11 kap. föräldrabalken har det inte behövts anges särskilt att rätten skall förordna även i dessa fall. Nu när över- fönnyndaren skall vara den som vanligen förordnar god man behöver det dock anges särskilt att rätten skall förordna god man i dessa fall.

45

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälso- tillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken god- manskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samti- 198 digt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något

annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, Prop. 1993/94:251 skall förordnandet meddelas av överfönnyndaren. FB kap.

(Jfr 11 kap. 4 5 i Domstolsutredningens förslag.)

Ändringen i första stycket innebär att arbetsfördelningen mellan rätten och överförrnyndaren ändras när det gäller frågan om godmanskap för den som på grund av sjukdom e.d. behöver hjälp med att sköta sina angelägenheter. Det är alltid rätten som anordnar godmanskap enligt paragrafen. Ett beslut att anordna ett godmanskap innebär ett ställnings- tagande till frågan om den sjuke behöver sådan hjälp som behandlas i paragrafen. Däremot tas genom ett sådant beslut inte ställning till an- talet gode män, dvs. om det räcker med en god man eller om äera gode män skall utses med stöd av 13 5.

Enligt andra stycket är det rätten som har att utse god man i samband med att godmanskapet anordnas. Då får rätten också ta ställning till hur många gode män som behövs. Om det därefter blir aktuellt att byta god man, blir däremot överförrnyndaren ensam behörig att fatta beslut. Det blir även överförrnyndaren som får ta ställning till senare uppkommande frågor om förordnande av äera gode män.

75

Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 5 är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna för- valtarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.

Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägen— het eller egendom överstigande ett visst värde.

Rätten får överlåta åt överförrnyndaren att närmare bestämma uppdra- gets omfattning.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samti- digt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare :" något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överfönnyndaren.

(Jfr 11 kap. 7 5 i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som 4 &.

85

Trots ett förvaltarförordnande enligt 7 5 har den som avses med förordnandet rätt att själv 1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete, 2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt 3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förord- 199 nats får genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid

försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om Prop. 1993/94:251 individuellt pensionssparande under villkor att egendomen inte skall om- FB 11 kap fattas av förvaltarens rådighet. ' Om det finns särskilda skäl för det, får dock rätten föreskriva att för- valtaruppdraget skall omfatta även förhållanden som avses i första stycket.

(Jfr 11 kap. 8 & iFörmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket 3 har i klarhetens intresse gjorts ett tillägg som innebär att förmånstagarförordnande vid försäkring och individuellt pensionssparande skall jämställas med gåva och testamente (jfr 9 kap. 1 och 4 åå). I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

135

När omständigheterna motiverar det, kan flera gode män eller förval- tare förordnas för den enskilde.

(Jfr 11 kap. 4 & i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

Ändringen innebär att nuvarande, andra stycket har flyttats till 14 &. Rörande det som står kvar i denna paragraf kan anmärkas att ändring- arna av 4 och 7 åå medför att det blir rätten som får ta ställning till hur många gode män eller förvaltare som skall förordnas om frågan aktuali- seras i samband med att rätten anordnar ett godmanskap eller ett för- valtarskap, medan överförmyndamn är ensam behörig om frågan kom- mer upp senare. Ändringen av kvarvarande text är endast redaktionell.

145

Om flera gode män eller förvaltare är ansvariga för en skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättnings- ansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande. Om någon salatar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämms enligt samma grun— der.

(Jfr 11 kap. 4 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Föreskriften i nu gällande 14 5 om att godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överfönnyndaren och tingsrätten har utgått. Be- stämmelser om tillsyn har i stället tagits in i 12 kap. 9 5 och 19 kap. 17 5. (Jfr kommentaren till 10 kap. 12 5 ovan.)

I denna paragraf har i stället tagits in vad som nu stadgas i 13 å andra stycket.

15 ; Prop. 1993/94:251

Ansökan om förordnande av god man enligt 1—4 && eller förvaltare FB kap- får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 & eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts och av överför-

Hänvisningar till US50

myndaren. Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man

som avses i 4 5. När det finns anledning till det skall rätten självmant ta uppfrågor om

anordnande av godmanskap enligt 4 & eller förvaltarskap. Overfönnyn- daren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.

(Jfr 11 kap. 15 å i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

Paragrafen har ändrats på grund av de ändrade reglerna om vilka som fattar beslut i frågorna. Det första stycket innehåller regler om vilka som får ansöka hos överförrnyndaren om förordnande av god man enligt 1-4 åå och förvaltare. Jämfört med gällande rätt har den ändringen gjorts att den enskildes sambo har givits rätt att ansöka. Beuääande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till författningskommenta- ren till 10 kap. 18 5. I det första stycket har ytterligare ett tillägg gjorts. I andra meningen regleras vilka som får ta initiativ till anordnan- de av godmanskap enligt 4 5 och till förvaltarskap. Det skall påpekas att bestämmelsen är tillämplig både när ett godmanskap eller förvaltarskap aktualiseras första gången och när en ny god man eller förvaltare be- höver utses, exempelvis för att den som tidigare hade förordnats har avlidit.

I andra stycket har överförts regeln att god man enligt 4 5 har rätt att ansöka om att den vars rätt han är satt att bevaka i stället skall få för- valtare. Regeln har begränsats till att avse ansökan om anordnande av förvaltarskap. Den gode mannen har ju spelat ut sin roll för det fall att förvaltare förordnas varför det saknas anledning att ge den gode mannen rätt att ansöka om byte av förvaltare.

Tredje stycket reglerar de beslutande organens skyldighet att agera utan ansökan. Rätten har sedan tidigare en skyldighet att självmant ta upp frågor om förordnande av god man eller förvaltare, när anledning till det förekommer. Denna skyldighet kvarstår, men med den distink- tion som görs mellan anordnande och förordnande skall rättens skyldig- het att agera självmant begränsas till anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Detta kan, som påpekats i ett tidigare lagstiftningsärende (prop.l987/88:124 s. 175), bli aktuellt t.ex. om det i en rättegång visar sig att en part är i ett sådant psykiskt tillstånd att han själv inte kan föra sin talan. Av 4 & andra stycket och 7 5 fjärde stycket framgår att rätten när den anordnar godmanskap eller förvaltarskap samtidigt skall för- ordna god man eller förvaltare.

Genom den utökade befogenheten för överfönnyndaren i beslutshänse— ende skall även denne ha en skyldighet att agera självmant om omstän- 201

dighetema kräver det. Denna skyldighet omfattar såväl att ta initiativ till Prop. 1993/942251 anordnande av godmanskap och förvaltarskap när rätten skall besluta FB 11 kap.

som förordnande i ett senare skede av ny god man eller förvaltare. Av

21 å andra stycket framgår att samma skyldighet att agera på eget irri— tiativ änns när det änns skäl att låta ett godmanskap eller förvaltarskap upphöra eller att entlediga en god man eller en förvaltare.

165

I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten eller överfönnyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 5 eller förvaltar- skap skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överfönnyndaren och vårdin- rättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökningen aVSer skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatm för- ordnandet eller det annars änns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överför- myndaren om förordnande av god man enligt 4 5 eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

(Jfr 11 kap. 16 å i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

Bestämmelsen handlar om inhämtande av yttrande från den för vilken ett godmans- eller förvaltarförordnande har ifrågasatts. Första stycket handlar om beslut om godmanskap eller förvaltarskap i allmänhet. Det har ändrats med hänsyn till de nya reglerna om rätt för överförrnynda- ren att fatta beslut i en stor del av ärendena.

Andra stycket handlar om ärenden hos rätten om anordnande av god- manskap enligt 4 5 och förvaltarskap. Där har den enskildes sambo lagts till kretsen av dem som skall höras. Detta ligger i linje med att sambo har givits rätt att ansöka (jfr 15 å och 10 kap. 18 å). Beträffande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till kommentaren till 10 kap. 18 5. Vidare har det gjorts en justering av de regler som styr vilka som skall höras innan beslut fattas.

Make, sambo och barn skall som huvudregel höras, om det inte är obehövligt. Det förhållandet att den enskilde själv har ansökt om eller samtyckt till den begärda åtgärden kan göra det obehövligt att inhämta yttrande från anhöriga. Saken måste dock bedömas från fall till fall. Om t.ex. tveksamhet råder om den enskildes förmåga att inse sakens be— tydelse, bör anhörigas mening inhämtas. Det väsentliga är att besluts- underlaget måste vara tillräckligt. Övriga närstående skall höras om det 202

behövs. Om det inte änns några släktingar i den trängre kretsen som Prop. 1993/94:251 nyss behandlats eller om deras yttranden ger anledning till att bredda FB 11 kap. beslutsunderlaget, måste behov av att ta in yttrande från övriga anhöriga anses ännas. Andra bröstarvingar än barn tillhör alltså den nu behand- lade kretsen. Att ordet "släktingar" bytts ut mot "närstående" är avsett att markera att andra än släktingar kan komma i fråga. Om den enskilde har en nära relation till någon som varken är sambo eller släkting, bör den personen räknas som anhörig. Behovet av att höra andra behandlas också i prop. 1987/88:124 s. 176.

Som nämnts tidigare är det ofta av vikt att ett ärende om anordnande eller upphörande av godmanskap för sjuk person eller förvaltarskap avgörs snabbt. Ett ärendes avgörande bör inte försenas väsentligt därför att en utredning om släktförhållanden tar lång tid att genomföra. Pro— blemen kan bli särskilt svåra i de fall där den enskilde har sin släkt utomlands. För det fall att överförmyndarens handlingar inte innehåller en utredning om släktskap, har rätten ett visst ansvar för att frågan utreds. Det är här dock inte fråga om att utredningen måste ge fullstän- dig klarhet i släktförhållandena, om det är förenat med beaktansvärda svårigheter att nå dit. Även vid avgörande av hur stora resurser som skall läggas ned på efterforskningar måste hänsyn tas till att syftet är att skaffa ett tillräckligt beslutsunderlag för att avgöra ärendet.

I ett nytt tredje stycke har angivits att de nämnda bestämmelserna även gäller när överförrnyndaren har att förordna god man eller förval— tare på ett senare stadium. Självklart kan det i sådana situationer ofta vara så att vissa yttranden som bör inhämtas i ärendet om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap då framstår som onödiga och därför inte behöver hämtas in med stöd av undantagsreglema i andra stycket.

175

Innan rätten anordnar förvaltarskap skall den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 5, när den en- skilde inte har lämnat sitt samtycke.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

(Jfr 11 kap. 17 å i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har ändrats så att skyldigheten att inhämta läkarintyg åvilar rätten bara i ärendet om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Däremot reglerar paragrafen i sin nya lydelse till skillnad från vad som hittills gällt inte det fallet att det är fråga om att byta förvaltare eller god man. Det torde dock inte i praktiken innebära att utredningen i sådana ärenden kommer att bli sämre än hittills. Det är nämligen när förvaltarskapets eller godmanskapets anordnande eller upphörande sätts i fråga som det behövs utredning om den enskildes hälsotillstånd. Redan 203

nu torde rätten i ärenden om byte av god man eller förvaltare i allmän- Prop. 1993/942251 het nöja sig med den utredning som redan änns (jfr prop. 1987/88:124 FB 11 kap. 5. 178).

185

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om anordnande av godmanskap enligt 4 & eller förvaltarskap, får rätten besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slut- ligt avgörs, om den enskildes angelägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom. Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om förordnan- de av god man eller förvaltare, får överförrnyndaren förordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om ärendet brådskar av sådan anledning som anges i första stycket.

Innan beslut enligt första eller andra stycket meddelas skall den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.

_Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten. Overfönnyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

(Jfr 11 kap. 18 å i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att även överförrnyndaren kan fatta interimistiska beslut i frågor om godmanskap och förvaltarskap. Beträffande möjligheten att föra särskild talan mot överfönnyndarens interimistiska beslut hänvisas till förlatlrringskommentaren till 20 kap. 6 &.

Paragrafen har även redigerats språkligt.

195

Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godman- skapet eller förvaltarskapet upphöra. Beslut om att godmanskap enligt 4 5 eller förvaltarskap skall upphöra fattas av rätten. I övriga fall fattas beslutet av överfömryndaren. Har god man förordnats enligt 3 5 1—5, skall överförrnyndaren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till överförnryndaren.

En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Beslut om entledigande fattas av överfönnyndaren. Skall godmanskapet eller förvaltarskapet fortsätta, är den gode mannen eller förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller förval- tare har utsetts.

(Jfr 11 kap. 19 å i Domstolsutredningens förslag.)

I första stycket slås den nya fördelningen av beslutsbefogenhetema fast. Upphörande av godmanskap enligt 4å och förvaltarskap tar rätten 204

ställning till. Övriga fall prövas av överfönnyndaren. En fråga som Prop. 1993/94:251 enbart rör entledigande av en god man eller en förvaltare tar alltid FB 11 kap. överförrnyndaren ställning till. Det gäller oavsett om det är fråga om ett

entledigande som leder till att godmanskapet eller förvaltarskapet skall upphöra eller inte.

205

En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekono— miskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överfönnyndaren.

Uppkomrner en fråga om att enligt första stycket entlediga en god man eller förvaltare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överfönnyndaren besluta att den gode mannen eller förvaltaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den som godmanskapet eller förvaltarskapet

avser. (Jfr 11 kap. 20 & iDomstolsutredningens förslag.)

Första stycket innehåller den nyheten att överförrnyndaren skall i stället för rätten ta ställning till frågan om entledigande av en god man eller en förvaltare som på grund av misskötsamhet eller av annan anledning inte är lämplig att inneha uppdraget.

Med befogenheten att entlediga följer enligt andra stycket en rätt för överfönnyndaren att under ärendets gång omedelbart skilja den gode mannen eller förvaltaren från uppdraget. Beträffande möjligheten att föra särskild talan mot överfönnyndarens interimistiska beslut hänvisas till förfatmingskommentaren till 20 kap. 6 &.

I övrigt har redaktionella ändringar gjorts.

215

Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 15 5 första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren.

Rätten eller överförrnyndaren får också självmant ta upp frågor som avses i första stycket och som de är behöriga att avgöra.

I ett ärende enligt denna paragraf skall rätten eller överförrnyndaren ge den enskilde tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

(Jfr 11 kap. 21 å i Domstolsutredningens förslag.)

Även i denna paragraf är ändringarna en följd av att rätten att fatta beslut i många frågor flyttas från rätten till överfönnyndaren. Rörande andra stycket skall påpekas att möjligheten att självmant ta upp frågor naturligen begränsas till de frågor som rätten har primär beslutsrätt i. Överförmyndaren har, förutom möjligheten att självmant ta upp frågor 205 som han eller hon har egen beslutanderätt i, dessutom i allmänhet möj-

lighet att genom ansökan initiera en rättens åtgärd i de frågor som även Prop. 1993/942251 fortsättningsvis exklusivt skall avgöras av domstol. FB 11 kap.

22%

Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till den överförmyndama som har tillsyn över godmanskapet eller förvaltarskapet.

(Jfr 11 kap. 22 5 i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

Enligt gällande rätt skall den som har boet efter en god man eller förvaltare i sin vård anmäla dödsfallet till den tingsrätt där godmanskapet eller förvaltarskapet är inskrivet. Eftersom inskrivningen nu slopas måste en annan lösning väljas. Anmälan skall göras till den överförmyndare som har tillsyn över godmanskapet respektive förvaltarskapet. Vilken överförrnyndare som skall utöva tillsynen framgår av 16 kap. 2 &.

Överförmyndaren kan enligt 15 å i detta kapitel förordna en ny god man eller förvaltare. Behörig tingsrätt är enligt 25 och 26 55 i princip tingsrätten i den enskildes hemort.

En motsvarande bestämmelse om anmälan till överförrnyndaren finns ' enligt 10 kap. 11 & för det fall att en förmyndare har avlidit.

2335

Rätten är skyldig att pröva om omfattningen av ett godmanskap enligt 4 & eller ett förvaltarskap bör jämkas, om någon av dem som anges i 15 & första stycket eller den gode mannen eller förvaltaren ansöker om det. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning.

Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren samt överförmyndaren och den enskilde ges tillfälle att yttra sig.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskilde. I fråga om ett sådant beslut tillämpas bestämmel- serna i 18 å tredje och fjärde styckena.

Ifråga om godmanskap enligt 1—3 åå skall öven'örmyndaren pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestämmelserna i första—tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos överförrnyndaren av frågor om sådan jämkning.

(Jfr 11 kap. 23 å i Domstolsutredningens förslag.)

Syftet bakom att kunna jämka omfattningen av ett godmanskap eller ett förvaltarskap är att säkerställa att ingreppet skall ha den lämpligast möjliga omfattningen vid varje tillfälle (se vidare prop. 1987/88:124 s. 181). När det gäller godmanskap torde frågor om jämkning oftast komma upp beträffande sådana godmanskap som rätten anordnar, alltså 206 godmanskap enligt 4 &. Det är naturligt att frågor om jämkning av

omfattningen av sådana godmanskap samt av förvaltarskap får avgöras Prop. 1993/94:251 av rätten som har den exklusiva rätten att besluta om anordnande. Men FB 11 kap. det kan även bli fråga om att jämka omfattningen av godmanskap som anordnas av överförmyndaren. I ett nytt fjärde stycke i paragrafen har införts en regel för sådana fall.

245

Innan rätten eller överfönnyndaren förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller hon ges tillfälle att yttra sig. Ar det fråga om beslut enligt 20 å andra stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren ges tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.

(Jfr 11 kap. 24 å'i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att i framtiden även överförrnyn- daren får fatta beslut om förordnande och entledigande av god man eller förvaltare.

255

Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 å eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, Stockholms tingsrätt.

Behörig öven'örmyndare i frågor om godmanskap enligt 1 , 2 och 4 åå samt förvaltarskap är övevörmyndaren för den kommun där den enskil- de har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, överförrnyndaren för Stockholms kommun.

(Jfr 11 kap. 25 å i SåVäl Fönnynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

I paragrafen samlas bestämmelser om rätt forum när det gäller dels frågor om godmanskap enligt 1, 2 eller 4 å, dels frågor om förvaltar- skap. I dag regleras dessa forumfrågor dels i första stycket av denna paragraf, dels i 26 å. Enligt de bestämmelserna tas vissa godmans- och förvaltarfrågor upp av tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hemvist, medan forumfrågan i andra fall bestäms av var inskrivning har skett eller skall ske. I linje med vad som har föreslagits beträffande vårdnads- och förmynderskapsfrågor (se 6 kap. 17 å första stycket och 10 kap. 13 å) skall i framtiden den enskildes hemvist vara det avgörande anknytningsfaktumet (jfr avsnitt 16.1).

Den nya principen visar sig i första stycket genom att tingsrätten i den enskildes hemvistort skall pröva frågor om förvaltarskap och godman- skap som skall prövas av rätten (jfr 265 i nu gällande lydelse). Där hemvist saknas är Stockholms tingsrätt behörig. Detta motsvarar vad som gäller i dag.

I det nya andra stycket införs en forumregel för de ärenden om god- 207 manskap och förvaltarskap som skall handläggas av överförmyndamn,

med undantag för de en som avses i 3 &. Även här anknyts således till Prop. 1993/94:251 den enskildes hemvist, med överförmyndamn för Stockholm som re- FB 12 kap. servforum.

265

Uppkomrner vid utredning av ett dödsbo fägan om förordnande av god man enligt 3 å, hör ärendet till överförrnyndaren för den kommun där den döde hade sitt hemvist eller, om den döde inte hade hemvist i Sverige, till överförrnyndaren för Stockholms kommun. Skall god man annars förordnas enligt 3 å, tas ärendet upp av överförrnyndaren för den kommun där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har visat sig.

Andra frågor som gäller godmanskap enligt 3 å tas upp av den över- förrnyndare som har förordnat god man.

(Jfr 11 kap. 26 å i såväl Fönnynderskapsutredningens som Domstolsut- redningens förslag.)

De frågor som behandlas i första stycket regleras för närvarande i andra stycket av 25 å. Liksom förut anknyts behörigheten att besluta om god man när det gäller dödsboutredningar till den dödes hemvist.

Andra frågor som rör godmanskap enligt 3 å än förordnande av god man prövas enligt nu gällande bestämmelser av den tingsrätt som har skrivit in godmanskapet. I fortsättningen skall överförrnyndaren pröva frågor av den arten. Det är naturligt att i avsaknad av inskrivning knyta prövningen till den överförmyndare som har förordnat den gode man- nen.

27å

Rätten skall genast kungöra beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning enligt 23 å.

(Jfr 11 kap. 27 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I dag ges i paragrafen bestämmelser om vem som har rätt att överklaga rättens beslut i frågor som gäller godmanskap eller förvaltarskap. Dessa föreslås upphävda. Regler om rätt att överklaga i olika förmynderskapsärenden har samlats i 20 kap. 3 å (jfr 10 kap. 18 å).

I denna paragraf har, i oförändrat skick, i stället tagits in de bestäm- melser om kungöranden som för närvarande änns i 28 å.

12 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet

Kapitlet har hittills innehållit bestämmelser om inskrivning av förmyn- 208

derskap, godmanskap och förvaltarskap. Dessa regler upphävs nu. Prop. 1993/942251 Beträffande skälen till det hänvisas till avsnitt 13. FB 12 kap. Kapitlet skall i framtiden innehålla i huvudsak de bestämmelser som för närvarande änns i 13 kap. Till de allmänna bestämmelserna i detta

kapitel har emellertid också förts en del föreskrifter som i dag återfinns i bl.a. 15 kap. I kapitlet görs ingen skillnad mellan föräldrar som förmyndare och förordnade förmyndare. När det talas om förmyndare avses alltså båda

Hänvisningar till US51

kategorierna.

Fönnyndares skyldigheter

15

Fönnyndare skall förvalta omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna.

Detta gäller inte i fråga om tillgångar som orrryndiga enligt lag själva råder över eller som de har förvärvat genom gåva, testamente eller för- månstagarförardnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1991-931) enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande rrted villkor att egendomen skall stå under förvalming av någon annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för fönnyn- daren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen (särskild förvaltning). Ar särskild förvaltning anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till fömryndaren.

Förmyndaren företräder i övrigt den orrtyndige när detta inte enligt lag skall göras av någon annan.

(Jfr 12 kap. 1 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen anges i första stycket förmyndamas grundläggande skyldig- het, nämligen att förvalta den omyndiges tillgångar och företräda honom eller henne i angelägenheter som rör tillgångarna. Motsvarande bestäm- melse änns för närvarande i 13 kap. 1 å.

Till skillnad från vad som är fallet beträffande den nu gällande be- stämmelsen i 13 kap. 1 å sägs i denna paragraf ingenting om att för- myndaren är skyldig att sörja för den omyndiges person. Detta hänger samman med att förmynderskap bara avser underåriga, och för deras del sköts den personliga intressebevakningen av vårdnadshavaren respektive vårdnadshavarna, antingen det är fråga om föräldrarna eller särskilt förordnade vårdnadshavare (se 6 kap.). En annan sak är att det i de allra äesta fall är vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna som också är den underåriges förmyndare.

De uppgifter en vårdnadshavare har som förmyndare, liksom uppgif- terna för den som enbart är förmyndare, rör således den omyndiges till- gångar. Härmed avses såväl den omyndiges förmögenhet som hans eller hennes löpande inkomster. Av 45 följer dock att förmyndaren måste beakta den omyndiges personliga förhållanden vid medelsanvändningen. Det gäller sålunda att avgöra vad som behövs för den omyndiges uppe- 209 hälle, utbildning och nytta i övrigt.

Enligt andra stycket omfattar inte förmyndarens förvaltningsrätt vad Prop. 1993/941251 den omyndige enligt lag själv råder över eller egendom som står under FB 12 kap. särskild förvaltning (se avsnitt 9). Bestämmelsen motsvarar det nu gällande andra stycket i 13 kap. ] å.

Regler om vad den underårige själv råder över änns i 9 kap. Det är bl.a. fråga om tillgångar som den underårige har förvärvat genom eget arbete. Vidare avses egendom som den underårige har fått genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller i samband med individuellt pensionssparande med villkor att han eller hon själv skall få råda över egendomen.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i den nu gällande bestämmelsen, anges att förmyndaren företräder den omyndige när detta inte enligt lag skall göras av någon annan.

Exempel på fall där någon annan än förmyndaren är ställföreträdare för ett barn finns bl.a. i 6 kap. 11 och 12 åå, där det föreskrivs att vårdnadshavaren företräder barnet i vissa fall. Vidare sägs i 20 kap. 14 å rättegångsbalken att vårdnadshavaren företräder en omyndig måls- ägande, om brottet rör den omyndiges person. I övriga fall, sägs det i bestämmelsen, företräds en omyndig av sin ställföreträdare. Detsamma är fallet enligt bl.a. 11 kap. 1 å rättegångsbalken.

Genom bestämmelsen i detta stycke görs klart att förmyndaren är behörig att företräda barnet i de senast berörda fallen.

Gode mäns och förvaltares skyldigheter 2 &

Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förord- nande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person.

Aven om det inte framgår av förordnandet, omfattar den gode man- nens eller förvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts under särskild förvaltning. Är särskild förvaltning anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovis- mng.

(Jfr 12 kap. 2 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafens första stycke bestäms såväl gode mäns som förvalta- res uppgifter av deras förordnande. Förordnandet kan för båda innefatta en eller flera av följande uppgifter, nämligen bevaka någons rätt — förvalta dennes tillgångar sörja för dennes person. Bestämmelsen knyter an till föreskrifterna i 11 kap. 4 och 7 åå, där det anges att en god man respektive förvaltare kan förordnas, om en enskild har behov av hjälp i något av de nu berörda hänseendena. När det gäller en god man som har utsetts enligt 11 kap. 1—3 åå torde upp— 210

draget i huvudsak avse bevakning av den enskildes rätt eller förvaltning Prop. 1993/94:251 av dennes tillgångar. I samtliga fall av godmans— eller förvaltarförord- FB 12 kap. nanden kan dock förordnandet vara begränsat till att avse bevakning av den enskildes rätt i något bestämt avseende eller förvaltning av vissa angivna tillgångar. Det bör också beaktas att den enskilde vanligen har rätt att själv förfoga över bl.a. sina egna arbetsinkomster, även om han eller hon har förvaltare (se 11 kap. 8 å).

När det gäller gode män kompliceras situationen av att den enskilde inte mister sin egen rättshandlingsförmåga genom ett godmansförord- nande. Särskilt när en god man har förordnats enligt 11 kap. 4å kan den enskilde komma att utnyttja sin handlingsförmåga på ett sätt som försvårar den gode mannens verksamhet eller till och med gör det omöj- ligt för denne att fullgöra sitt uppdrag (se vidare prop. 1987/88:124 s. 136 f.).

Enligt andra stycket ingår inte egendom som har ställts under särskild förvaltning i den gode mannens eller förvaltarens uppdrag, även om förordnandet inte säger något om detta. Med särskild förvaltning avses detsamma som enligt 1 å andra stycket.

Detta innebär dels att sådan egendom som förvärvas av den som har god man eller förvaltare med villkor om att egendomen skall vara un— derkastad särskild förvaltning in dubio faller utanför ställföreträdarens handlingsmm, dels att egendom som en underårig fått med villkor om särskild förvaltning kommer att stå kvar under sådan förvaltning, om den underårige vid myndighetsåldem antingen får en god man eller en förvaltare.

Sist i andra stycket har tagits in en bestämmelse om redovisnings- skyldighet för den som har hand om den särskilda förvaltningen. Be- stämmelsen motsvarar föreskriften i 1 å andra stycket andra meningen om redovisning till föräldrar och andra förmyndare. När det gäller redovisning till gode män och förvaltare gäller dock den inskränkningen att redovisning skall ske endast om det faller inom ramen för den gode mannens respektive förvaltarens uppdrag att ta emot sådan redovisning. Den gode mannens respektive förvaltarens uppdrag måste således vara utformat på sådant sätt att det inbegriper förvaltningen av huvudman- nens tillgångar av sådant slag som den särskilda förvaltningen omfattat. Under sådant förhållande skall redovisning göras till den gode mannen eller förvaltaren. I annat fall skall redovisning lämnas direkt till huvud- mannen.

Gemensamma bestämmelser

35

Fömtyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde.

(Jfr 12 kap. 3 å i Förmynderskapsutredningens förslag.) 211

1 paragrafen ställs en allmän handlingsnorrn för förmyndare, gode män Prop. 1993/94:251 och förvaltare upp. Det bör noteras att det särskilt anges, förutom att FB 12 kap. uppdraget skall utföras med omsorg, att den enskildes bästa skall vara riktmärket för ställföreträdarens handlande. I nu gällande rätt motsvaras paragrafen delvis av 13 kap. 3 och 4 åå.

Bestämmelsen kompletteras av den föreslagna 4 å, i vilken det anges hur den enskildes medel skall användas eller placeras. Närmare bestämmelser om förvaltningen änns i 13—15 kap.

Vad som i förevarande bestämmelse föreskrivs om ställföreträdarens skyldigheter har betydelse även för bedömningen av en eventuell skade- ståndsskyldighet enligt 14 å och för inriktningen av överförmyndamns tillsyn enligt 9 å och 16 kap. 1 å. I båda fallen skall alltså den enskildes intressen vara vägledande.

45

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

Närmare bestämmelser om hur förvalmingen skall skötas finns i 13—15 kap.

(Jfr 12 kap. 4 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har tagits in vissa grundläggande bestämmelser om me- delsanvändningen och förvaltningen. Liksom i nu gällande 13 kap. 3 och 4 åå anges att medel i skälig omfattning skall användas till den enskildes nytta. Här har dock den enskildes uppehälle och utbildning uttryckligen angivits som exempel på sådana nyttiga ändamål. Med nyt1a i övrigt avses vård och rekreation m.m. I många fall kan det sålunda vara befogat att den enskildes medel används för att bekosta en bättre bostad eller en annan form av vård. Det kan också ligga i den enskildes intresse att få göra en rekreationsresa eller dylikt (se vidare prop. 1987/88:124 s. 188).

Det har under remissbehandlingen av Förmynderskapsutredningens betänkande påpekats att gode män och förvaltare allt för ofta ser som sin viktigaste uppgift att iaktta sparsamhet med den enskildes medel. Det kan därför ännas anledning att påpeka att det primära är att den enskildes medel skall användas till hans eller hennes nytta. Om det behövs för att den enskildes behov skall täckas, änns inga hinder att använda mer än avkastningen av beäntligt kapital och andra periodiska intäkter. Först i den mån medlen inte behöver användas för ett sådant ändamål blir placeringsregeln i första styckets andra mening tillämplig.

När det gäller underåriga måste givetvis den underåriges ålder, för- äldrarnas villkor och andra individuella förhållanden vägas in vid be- dömningen av vad som ryms inom en tillåten medelsanvändning. Det bör inte vara uteslutet att den underåriges medel används till inköp av något som kommer inte bara den underårige själv utan även föräldrarna 212

och familjen i övrigt till godo. Här kan undantagsvis inköp av t.ex. en Prop. 1993/94:251 bil eller ett fritidshus komma i fråga. Det måste dock hela tiden beaktas FB 12 kap. att det är den underåriges intresse som skall vara huvudsaken och de övriga nämndas intresse en bieffekt, och inte det motsatta. De medel som inte behöver användas för den enskildes nytta skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning. En motsvarande regel änns för närvarande i 15 kap. 1 å. Bestämmelsen bildar utgångspunkt för de närmare föreskrifter om för- myndares, gode mäns och förvaltares förvaltning som finns i 13-15 kap. Bestämmelsen får också betydelse för överförrnyndarnas verksamhet, såväl när det gäller frågor om samtycke till olika åtgärder som beträffande tillsynen.

55

Förmyndare, gode män och förvaltare skall fortlöpande föra räkenska- per över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i öv- r'igt. Föräldrar är dock skyldiga att föra räkenskaper och göra anteck- ningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständighetema i övrigt.

(Jfr 12 kap. 5 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen har tagits in bestämmelser, motsvarande nu gällande 16 kap. 1 å, om skyldighet för förmyndare, gode män och förvaltare att föra räkenskaper över sin förvaltning och att göra anteckningar i den ut- sträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfatt- ning och omständighetema i övrigt.

Den skyldighet att föra räkenskaper som det talas om här rör något annat än den skyldighet att lämna redovisning till överförrnyndaren som regleras i bl.a. 13 kap. 14 å och 14 kap. 15 å. Det änns dock ett sam- band mellan bestämmelserna på så sätt att redovisningsskyldigheten gentemot överförrnyndaren svårligen kan fullgörasl'på ett tillfredsställan- de sätt, om inte ställföreträdaren fortlöpande för räkenskaper. Under alla förhållanden underlättar noggranna räkenskaper redovisningen.

Ett viktigt syfte med den nu behandlade paragrafen är emellertid också att få fram underlag för en senare granskning av hur ställföreträ- daren har skött sin uppgift. En sådan granskning kan behöva göras av en ny ställföreträdare eller av överförmyndaren. Även den enskilde själv kan vilja kontrollera att ställföreträdaren har skött sin förvaltning på ett korrekt sätt. Se vidare 13 kap. 21 å, 14 kap. 23 å och 16 kap. 3 å.

För att en ställföreträdares skyldighet att föra räkenskaper skall anses uppfylld torde det i de flesta fall bara fordras en kassabok som visar inkomster och utgifter för varje år. Därutöver bör ställföreträdaren för varje år göra en sammanställning av tillgångar och skulder. När det gäller mer betydande inkomst- och utgiftsposter bör ställföreträdaren vara skyldig att skaffa och bevara veriäkationer. 213

Rör det sig om en mer omfattande förvaltning, bör vanliga regler om Prop. 1993/942251 affärsmässig bokföring tillämpas. FB 12 kap. När det gäller föräldrar ställs lägre krav. De är skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt. Det är i första hand föräldrarna själva som har att avgöra hur omfattande räkenskapema och anteckningarna behöver vara. Principen bör dock vara att räkenskaper och anteckningar bör krävas endast om barnets egendom är av en sådan omfattning att man kan tala om att en egentlig förmögenhetsförvaltning utförs. För det fall föräldrarna är redovisningsskyldiga gentemot överförrnyndaren enligt 13 kap. 14 å, torde det i regel också kunna krävas att de för räkenskaper. Att så sker underlättar också för föräldrarna att fullgöra sin redovisningsskyldighet. Särskilt förordnade vårdnadshavare som samtidigt är förmyndare är underkastade reglerna för förordnade förmyndare och inte de för för- äldrar, se 10 kap. 3 å tredje stycket. Paragrafens lydelse har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

65

Förmyndare, gode män och förvaltare skall se till att pengar och värdepapper som tillhör den enskilde förvaras så att de inte samman- blandas med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar.

Om den enskilde äger värdehandlingar eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för att behövliga registreringar och anmälningar görs.

(Jfr 12 kap. 6 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen föreskriver i första stycket att en ställföreträdare inte får blanda samman den enskildes pengar och värdepapper med tillgångar som ställföreträdaren armars förvaltar. Bestämmelsen motsvarar vad som nu föreskrivs i 15 kap. 7å första stycket. Med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar avses dels hans eller hennes egna tillgångar, dels tillgångar som kan tillhöra någon annan som ställföreträ- daren bistår. Att tillgångar som tillhör olika personer inte får blandas samman innebär bl.a. att, vid insättning på bank, skilda konton måste användas.

Andra stycket behandlar det fallet att den enskilde äger värdehand- lingar eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar. För- myndaren, den gode mannen eller förvaltaren svarar då för att de regi- streringar och anmälningar som behövs görs, så att den enskilde inte lider någon rättsförlust. Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 7 å andra och tredje styckena i nu gällande lydelse. Dessa är mer utförliga därigenom att hänvisning görs till bestämda föreskrifter i vilka olika typer av an- mälningar behandlas. En generell bestämmelse om en ställföreträdares skyldigheter i nu berört hänseende behöver inte vara så detaljerad. Den som har ansvaret för förvaltningen av annans egendom som är placerad 214

i värdehandlingar har ett självklart ansvar för att huvudmannens intresse Prop. 1993/941251 bevakas på bästa sätt, bl.a. genom att nödvändiga anmälningar och FB 12 kap. registreringar görs. En uppräkning av ett antal föreskrifter där sådana anmälningar behandlas skulle felaktigt kunna tolkas som att skyldigheten att bevaka den enskildes rätt skulle vara inskränkt till sådana värdehand- lingar. Den nya lydelsen av mer generell karaktär innebär således inte någon saklig ändring. Bestämmelsens generella utformning innebär vidare att det inte är nödvändigt att föra med undantaget beträffande förvaltar—registrerade aktier i den nu gällande lydelsen av 15 kap. 7å tredje stycket. Här skall även erinras om att det av 2 å lagen (1989:828) om inför- ande av aktiekontolagen(1989z827) framgår att bestämmelser i annan lag eller författning om rättigheter som representeras av värdepapper skall tillämpas även i fråga om rättigheter som registreras enligt aktie- kontolagen. Det förhållandet att den nya lydelsen av föräldrabalkens förvaltrringsbestämmelser inte innehåller någon direkt motsvarighet till det andra stycket i 15 kap. 1 å i nu gällande lydelse innebär således att någon materiell ändring i detta hänseende inte är avsedd.

75

I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om den omyndige har fyllt sexton år, samt den omyndi- ges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 1 I kap. 5 å.

(Jfr 12 kap. 7 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafens första stycke finns en regel om skyldighet för förmyndaren att höra den omyndige, om han eller hon fyllt 16 år, och den omyndiges make eller sambo. Bestämmelsen motsvarar med tillägg för sambo vad som för närvarande föreskrivs i 13 kap. 5 å. Beträffande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till kommentaren till 10 kap. 18 å. En ytterligare skillnad jämfört med den nu gällande lydelsen är att det sägs att den omyndige "skall" och inte enbart "bör" höras, om det lämpligen kan ske. Med detta är avsett att markera vikten av att ställföreträdaren hör med huvudmannen. Även med denna ändring är dock föreskriften av ordningskaraktär. (Jfr dock nedan om samtyckes betydelse när god man företar en rättshandling.)

Även om det inte föreskrivs i lagrummet, är det naturligt att fönnyn- daren hör även ett barn som är under sexton år, om barnet har nått tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt för barnet personligen.

Andra stycket ålägger gode män och förvaltare en motsvarande skyl- dighet att höra den som uppdraget avser samt dennes make eller sambo. Även här gäller att den enskilde skall höras, om det lämpligen kan ske. 215

Ett hörande kan underlåtas bl.a. med hänsyn till den enskildes hälsotill- Prop. 1993/94:251 stånd. Har god man förordnats enligt 11 kap. 3 å, blir det normalt inte FB 12 kap. aktuellt att höra den enskilde.

I andra styckets andra mening hänvisas till bestämmelserna i 11 kap. 5 å om betydelsen av att i vissa fall inhämta samtycke från den som har god man. Enligt paragrafens huvudregel blir en rättshandling som den gode mannen utan den enskildes samtycke har företagit inom ramen för sitt förordnande inte bindande för den enskilde, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd har varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av någon annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Någon motsvarande rättsföljd inträder inte, om en förvaltare inom ramen för sitt uppdrag handlar utan den enskildes samtycke. Detta hänger samman med att en förvaltare inom ramen för uppdragen har ensam rådighet över den enskildes egendom (se 11 kap. 9 å). Likafullt är det många gånger angeläget att förvaltaren inhämtar den enskildes mening. Är det en fråga som kan anses viktig för den enskilde, blir bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen tillämpliga.

Skulle en ställföreträdare låta bli att höra den enskilde eller dennes make eller sambo, där så hade bort ske, kan det aktualisera frågan om ställföreträdarens entledigande.

Det förhållandet att 16 kap. 9 5 föreskriver att överförrnyndaren skall ge bl.a. den enskilde tillfälle att yttra sig kan inte tas till intäkt för att ställföreträdaren kan avstå från att samråda enligt denna paragraf. Be— tydelsen av detta samråd ökar dessutom genom att i vart fall föräldrars möjlighet att vidta viktigare förvaltningsåtgärder utan att inhämta över- förmyndarens samtycke breddas betydligt (13 kap. 1—3 åå).

85

Uppstår fråga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren, förmyndarens make eller sambo eller någon som fönnyn— daren företräder, har fönnyndaren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma förmyndare, får förmyndaren dock företräda de omyndiga vid arvsszte mellan dem, om de inte har inbördes stridande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den enskilde, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mellan den enskilde å ena sidan och den gode mannen eller förvaltaren, hans eller hennes make eller sambo eller någon som han eller hon företräder å den andra sidan.

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har slutit avtal i strid med första eller andra stycket, tillämpas 9 kap. 7 å första stycket i fråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Jfr 12 kap. 8 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Denna paragraf har i sak sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 2 å. På förslag av Lagrådet har i bestämmelsen dock, liksom i 11 kap. 2 å, ställföreträdarens sambo jämställts med ställföreträdarens make. 216

Överförmyndarens tillsyn ' Prop. 1993/941251 9 & FB 12 kap.

Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under över- fönnyndarens tillsyn.

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överför- rnyndaren de upplysningar om sin verksamhet som överförrnyndaren begär:

(Jfr 12 kap. 9 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges att förmyndares, gode mäns och förvaltares verk- samhet står under överförmyndamns tillsyn. Motsvarande bestämmelser änns för närvarande i 10 kap. 12 å och 11 kap. 14 å. Till skillnad från vad som gäller enligt dem föreskrivs inte i den nya bestämmelsen att ställföreträdama också står under tingsrättens tillsyn. 'Detta är en följd av bl.a. avskaffandet av systemet med inskrivning av förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap. Frågan om vilken myndighet som i sin tur har tillsyn över överförmyndama behandlas i 19 kap. 17 å. .

Oavsett vilka förvaltningsbestämmelser m.m. som gäller för olika fall enligt 13—15 kap. står alla förmyndare, gode män och förvaltare under överfönnyndarens tillsyn så länge uppdraget varar. Detta har betydelse bl.a. för den upplysningsskyldighet som ställföreträdama har enligt andra stycket (jfr nuvarande 13 kap. 6 å). Även en förälder som är för- myndare och som enbart förvaltar tillgångar som faller utanför 13 kap. 3 å eller 10 å har således skyldighet att lämna upplysningar enligt denna paragraf. Genom detta får överfönnyndaren exempelvis möjlighet att utreda om det änns behov av att gå in med Skärpande föreskrifter i det enskilda fallet, se 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å.

När det gäller överfönnyndarens rätt att få upplysningar fran social- nämnder och andra myndigheter änns bestämmelser i 16 kap. 10 å.

Avtal utan överfönnyndarens samtycke

105

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har ingått avtal för den enskildes räkning utan att inhämta samtycke från överförrnyndaren, trots att samtycke krävs enligt 13—15 kap., får motparten inte frånträda avtalet, om fömtyndaren, gode mannen eller förvaltaren begär överför- myndarens samtycke inom en månad från det att avtalet ingicks och något annat förbehåll inte har gjorts. Om överfönnyndaren inte lämnar sitt samtycke, får motparten frånträda avtalet, om inte något annat har överenskommits.

115

Om ett avtal som avses i 10 å inte blir gällande, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket i fråga om återbärings— och ersättningsskyldighet.

(Jfr 12 kap. 10 och rr åå i Förmynderskapsutredningens förslag.) 217

Till 10 och 11 åå har utan saklig ändring överförts vad som för Prop. 1993/94:251 närvarande regleras i 15 kap. 17 och 18 åå. FB 12 kap.

Flera förmyndare, gode män eller förvaltare

125

Om en persons egendom skall förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställföreträdarna utöva förvaltningen gemen- samt. Overfönnyndaren kan dock besluta att förvaltningen av tillgångar- na skall fördelas på visst sätt mellan ställföreträdarna eller att vissa tillgångar skall förvaltas av en av dem ensam. I samband med att rätten förordnar en ställföreträdare kan även rätten meddela ett sådant beslut.

Om de som utövar förvaltningen gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överfönnyndaren biträder. Om det är fråga om en åtgärd som kräver överfönnyndarens samtycke, kan sam— tycke ges till åtgärden även om det finns delade meningar. Overfönnyn- daren skall dock ge alla dem som har del i förvaltningen tillfälle att yttra sig innan överfönnyndaren beslutar i saken.

(Jfr 12 kap. 12 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Bestämmelserna motsvarar i stort 13 kap. 8 å första, tredje och fjärde styckena i nu gällande lydelse. Lydelsen har dock justerats med hänsyn till den förändrade ordningen beträffande befogenhet att förordna god man och förvaltare. För det fall överförrnyndaren har rätt att förordna skall denne även ha rätten att fördela förvaltningen mellan äera ställföreträdare. Även när fråga uppkommer om att fördela förvaltningen mellan flera förmyndare skall överförrnyndaren besluta om fördelningen. Av praktiska skäl bör dock rätten ha kvar möjligheten att fatta beslut om en uppdelning av förvaltningen i samband med att rätten förordnar förmyndare, god man eller förvaltare. För det fall en persons egendom förvaltas av hans eller hennes föräldrar följer av 13 kap. 1 å andra stycket att den ena föräldern får fatta beslut ensam i vissa fall.

Den nuvarande bestämmelsen i 13 kap. 8 å andra stycket om fördelning av vårdnadsansvaret har inte någon motsvarighet i den nu behandlade paragrafen. Detta är en följd av att samtliga vårdnadsregler har samlats i 6 kap. Delvis motsvaras den bestämmelsen av bestämmelserna i 6 kap. 10 a å andra stycket.

Vidare kan erinras om bestämmelsen i 10 kap. 3 å andra stycket, som gör det möjligt att förordna en förmyndare vid sidan av en särskilt förordnad vårdnadshavare.

Ställande av säkerhet

135

Om överförrnyndaren finner skäl till det, skall förmyndare, gode män eller förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen. Overför— 218

myndaren prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras. I Prop. 1993/94:251 övrigt tillämpas 2 kap. 25 å utsökningsbalken. FB 12 kap.

(Jfr 12 kap. 13 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar vad som nu gäller enligt 13 kap. 7 å. Uppgiften att avgöra om det behöver ställas någon säkerhet har dock lagts på överförrnyndaren i stället för på rätten. Det är också överförrnyndaren som prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras.

I praktiken torde det sällan uppstå anledning för överförmyndamn att kräva säkerhet. En sådan åtgärd kan dock bli aktuell, om ställföreträda— rens förvaltning inte sker på ett tillfredsställande sätt och den enskildes tillgångar kommer i fara. Det torde dock ofta ligga närmare till hands för överförmyndaren att gå in med Skärpande föreskrifter (jfr 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å).

Överförmyndaren har frihet att bestämma säkerhetens närmare ut- formning inom ramen för vad som föreskrivs i 2 kap. 25 å utsöknings- balken. Säkerheten kan således utgöras av pant, borgen eller bankgaran- ti och gälla det belopp som överförrnyndaren änner lämpligt. Överför- myndaren kan, om han eller hon inte själv anser sig kunna förvara säkerheten, anvisa exempelvis en bank som förvarare av en pant. (Jfr vad som sägs i 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å om skyldighet att depo— nera värdehandling hos värdepappersinstitut.)

Genom möjligheten att enligt 16 kap. 13 å förelägga vite kan överför- rnyndaren komma till rätta med en ställföreträdare som inte följer ett beslut om ställande av säkerhet.

Skadestånd

145

Fönnyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat den enskilde.

Om flera förmyndare, gode män eller förvaltare är ansvariga, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

(Jfr 12 kap. 14 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Hit har utan saklig ändring överförts vad som för närvarande regleras i 13 kap. 9 å.

155

Iblan om ersättning enligt 14 å skall väckas inom ett år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 å har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks 219

inom nämnda tid, är talerätten förlorad. Detta gäller inte, om ställ— Prop. 1993/94:251 företrädaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. FB 12 kap.

(Jfr 12 kap. 15 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 13 kap. 10 å..

Arvode och ersättning för utgifter 16 &

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmynda- ren. Överförmyndaren bestämmer dessutom i vad mån arvode och er— sättning för utgifier skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall arvode och er— sättning för utgifier betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger bas- beloppet enligt lagen (1962.'381) om allmän försäkring.

Arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Arvode och ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes eller dödsboets medel skall betalas av kommunen.

(Jfr 12 kap. 16 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafens första stycke anges att förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvode för uppdraget samt ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets utförande. Motsvarande regler änns i dag i 15 kap. 19 och 21 åå. Vad som där sägs om att arvode utgår årligen eller sedan uppdraget har slutförts har emellertid inte fått någon motsvarighet i den nu föreslagna lydelsen. Överförmyndaren har alltså full frihet att bestämma hur ofta och för vilken tid såväl arvode som ersättning för utgifter skall betalas. Om det inte änns några speciella omständigheter, torde det naturliga dock vara att arvode beträffande de mera långvariga ställföreträdarskapen även i fortsättningen betalas årligen.

När det gäller föräldrar som förmyndare änns bestämmelser om arvode och ersättning för utgifter i 17 å.

I andra stycket sägs att överfönnyndaren fattar beslut om arvode och ersättning och att han dessutom bestämmer i vad mån arvodet och er- sättningen skall betalas med enskilda medel. Detta motsvarar till stor del vad som nu gäller enligt 15 kap. 19 och 21 åå. Paragrafen innehåller emellertid ingen motsvarighet till den bestämmelsen om att arvode till förmyndare skall bestämmas med ledning av grunder som fastställs av kommunen.

Att hänvisningen till i förväg fastställda grunder har tagits bort in- 220 nebär att överfönnyndaren kan göra en friare bedömning än förut. Det

är emellertid självklart att överförmyndaren skall sträva efter en rättvis Prop. 1993/942251 och likformig bedömning. Riktlinjer och rekommendationer utfärdade FB 12 kap. av exempelvis Svenska kommunförbundet kan vara ett stöd vid tillämp- ningen, även om överförmyndama inte formth är bundna av dem.

Det bör i sammanhanget påpekas att godmanskap och förvaltarskap, till skillnad från förmynderskap, kan omfatta även annat än förmögen- hetsförvaltning. Å andra sidan kan såväl gode mäns som förvaltares uppdrag vara begränsade till en viss bestämd intressebevakning eller förmögenhetsförvaltning (se 11 kap. 1—4 och 7 åå). Dessa förhållanden måste naturligtvis beaktas vid bestämmande av arvode.

I tredje stycket anges att arvode och ersättning för utgifter enligt huvudregeln skall betalas med den enskildes medel, i den mån hans eller hennes beräknade inkomst eller tillgångar under det år uppdraget avser överstiger två basbelopp. Detta innebär en liten ändring av vad som gäller för närvarande. Nu är gränsvärdet beträffande inkomst två basbelopp och beträffande tillgångar tre basbelopp. En annan förändring är att lagtextens bestämmelse om basbeloppsgränser föreslås gälla arvode till såväl förmyndare, gode män som förvaltare (se avsnitt 11).

På samma sätt som i dag avses nettoinkomster och nettotillgångar. Bedömningen skall alltså utgå från vad som återstår sedan medgivna avdrag enligt skattelagstiftrringen har gjorts.

Att arvode och ersättning för utgifter skall betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes inkomst eller tillgångar överstiger två basbelopp innebär att den enskilde får debiteras högst det överskju- tande beloppet. Om såväl inkomsten som tillgångarna överstiger den angivna gränsen, får överstigande delar läggas samman vid bedömning- en. Huvudregeln om i vad mån den enskildes medel skall tas i anspråk får frångås om det änns särskilda skäl. Som exempel på när det änns anledning att frångå den kan nämnas att den enskilde har stora vårdkost- nader som tar hans eller hennes inkomst i anspråk eller att de tillgångar som det är fråga om utgörs av en fastighet som den enskilde själv be- höver eller som är mycket svår att sälja till rimliga villkor. Det är i dessa fall fråga om att, liksom enligt gällande rätt, göra avsteg från huvudregeln till förmån för den enskilde. Detta torde också bli det vanligaste fallet av avsteg från huvudregeln.

Som nämnts tidigare bör i undantagsfall huvudregeln kunna frångås även till nackdel för den enskilde. Det kan bli aktuellt när kommunen genom att stå för arvodet bidrar till en kapitalbildning hos den enskilde som inte kan komma den enskilde till godo. En sådan situation kan uppkomma t.ex. vid vården av egendom tillhörig en svårt sjuk som inte själv kan dra nytta av sina tillgångar och som inte har några nära anhöriga.

I fiärde stycket föreskrivs att arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel. Arvodet och ersättningen för utgifter får vid blivande skifte avräknas på den enskildes lott. Som har utvecklats i avsnitt 11 skall i första hand dödsboets medel tas i anspråk till täckande av ställföreträda- 221 rens anspråk på arvode och ersättning. Först när dödsboets samlade

medel inte förslår blir kommunens ansvar enligt fjärde stycket aktuellt Prop. 1993/94:251 om inte särskilda skäl föranleder annat. FB 13 kap. Om boet är av liten omfattning och arvodet till den gode mannen skulle ta i anspråk en väsentlig del av de kvarvarande tillgångarna sedan avräkning gjorts mot den lott som den gode mannen bevakat, kan det ännas skäl att helt eller delvis begränsa boets ansvar för den gode mannens arvode. Detta gäller särskilt om den eller de kvarvarande dödsbodelägarna har ett starkt behov av att få överta dödsboets tillgång- ar. Det kan vara fråga om att en fastighet även fortsättningsvis skall kunna användas som familjebostad åt efterlevande make och barn, eller att medlen behövs för att säkerställa grundläggande behov av vård eller utbildning av de efterlevande. I femte stycket har tagits in en bestämmelse som innebär att i den mån den enskildes eller dödsboets medel inte skall eller kan tas i anspråk för täckande av arvode och ersättning till ställföreträdaren så skall ersätt- ningen betalas av kommunala medel.

17å

Föräldrar som är förmyndare har, om det finns särskilda skäl, rätt till arvode med anledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De har också rätt till ersättning för utgifter som har varit skäligen påkalla- de av förvaltningen.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmynda- ren. Beloppen skall betalas med den omyndiges medel eller, om det gäller dödsboförvaltning, med dödsboets tillgångar.

(Jfr 12 kap. 17 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har sin motsvarighet i nu gällande lydelse av 15 kap. 19å fjärde stycket och 14 kap. 11 å. Föräldrar som är förmyndare får enligt huvudregeln ersättning för utlägg som har rört förvaltningen och som har varit skäligen påkallade. För att de skall få rätt till arvode krävs liksom hittills att det änns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att barnet har en betydande förmögenhet, vars förvaltning har tagit i anspråk en väsentlig del av föräldrarnas tid.

Såväl arvode som ersättning för utgifter skall, när det är fråga om föräldrar, alltid betalas med den omyndiges medel, eller om det gäller dödsboförvaltning, med dödsboets tillgångar. Någon möjlighet att få ersättning av kommunen änns således inte.

13 kap. Föräldrars förmyndarförvaltning

Kapitlet saknar direkt motsvarighet i nuvarande bestämmelser. Tidigare har redovisats skälen till att föräldrar som förmyndare bör ges en sär- ställning (se särskilt avsnitt 6.1). Grundtanken är att föräldrar på ett annat sätt än förordnade ställföreträdare har en naturlig intressegemen- skap med dem som de företräder och att kontrollen från det allmännas 222 sida därför i normala fall bör kunna inskränkas till att avse föräldraför-

valtningar av större omfattning. Inskränkningen har preciserats så att Prop. 1993/94:251 det allmännas kontroll skall avse föräldraförvaltningar där barnets till- FB 13 kap. gångar har ett värde som överstiger åtta gånger basbeloppet. I fråga om dessa föräldraförvaltningar skall gälla dels särskilda regler om placering m.m., dels en redovisningsskyldighet till överförrnyndaren.

Vid sidan av dessa förvaltningar gäller särskilda bestämmelser också för fast egendom och egendom som är jämställd med eller knuten till sådan egendom, oberoende av omfattningen av den underåriges övriga tillgångar.

I de fall överförrnyndarkontroll skall gälla tillämpas de särskilda för- valtningsföreskriftema i 3—8 åå.

Enligt 14—17 åå skall egendom som står under överförrnyndarkontroll också redovisas till överfönnyndaren på visst närmare angivet sätt.

Även om överförrnyndarkontrollen av förälde förvaltningar endast gäller en begränsad del av dem, har överförmyndaren enligt 19 å möj- lighet att besluta att de särskilda förvaltrringsbestämmelsema i 3—7 åå skall gälla även beträffande föräldraförvaltningar av egendom till ett lägre värde än åtta basbelopp. Förutsättningen för detta är att det av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.

Som framgår av avsnitt 7.4 skall den nuvarande lagstadgade ord- ningen med deponering i bank av värdehandlingar m.m. försvinna. Overfönnyndaren har dock möjlighet att ålägga föräldrar skyldighet att deponera i bank med stöd av 19 å.

Idet följande redovisas de särskilda bestämmelserna i 13 kap.

Föräldrars rådighet

19

När en omyndigs föräldrar är förmyndare, bestämmer de hur tillgång- ar som står under deras förvaltning skall användas eller placeras, om inte annat följer av denna balk eller annan författning.

Om en av föräldrama till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan orsak är förhindrad att ta del i sådana beslut om förvalt- ningen som inte kan skjutas upp utan olägenhet, bestämmer den andra föräldern ensam. Denna förälder får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppenbarligen krä- ver det.

Om endast en av föräldrarna är förmyndare, gäller bestämmelserna om o'räldrar honom eller henne.

Ifråga om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

(Jfr 13 kap. 1 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

1 paragrafen anges i första stycket att föräldrar som är förmyndare i princip själva bestämmer hur den omyndiges tillgångar skall användas eller placeras. En förutsättning är givetvis att det är fråga om egendom som står under föräldrarnas förvaltning. Av 9 kap. 1 å och 12 kap. 1 å andra stycket följer att viss egendom som tillhör den omyndige kan vara 223 undantagen från föräldrarnas förvaltning antingen genom att den omyn-

dige själv har rådighet över egendomen eller genom att den står under Prop. 1993/94:251 särskild förvaltning. FB 13 kap.

För föräldrarnas förvaltning gäller dock, förutom de allmänna regler- na i 12 kap., de närmare bestämmelser som änns i det nu aktuella kapitlet. Bestämmelserna inskränker föräldrarnas rådighet framför allt när det är fråga om egendom som anges i2 och 10 åå. Efter påpekande av Lagrådet anges i lagtexten att inskränkningar i föräldrars rådighet även kan meddelas i andra författningar.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse som motsvarar 6 kap. 13 å andra stycket och som tar sikte på det fallet att en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan anledning inte kan ta del i ett förvaltningsbeslut. Om beslutet inte kan skjutas upp utan olägenhet, bestämmer den andre föräldern ensam. Beslut av ingripande betydelse måste dock i princip båda föräldrarna ta del i. Hit får anses höra beslut om försäljning av fast egendom eller egendom som annars är av särskilt värde. Hyresbetalningar och andra löpande betalningar kan å andra sidan nämnas som exempel på åtgärder som en av för- äldrarna bör kunna besluta om ensam. Föräldem bör då också kunna ta ut de bankrnedel eller dylikt som behövs för att klara av betalningarna. Att det dock ibland krävs samtycke av överförrnyndaren till de åtgärder som föräldern vill vidta framgår av bl.a. 6, 8 och 10 åå.

Om situationen är sådan att båda föräldrarna måste delta i ett förvalt— ningsbeslut men de inte kan enas, gäller enligt 12 kap. 12 å andra stycket den mening som överförmyndaren ansluter sig till.

För det fallet att endast en av föräldrarna är förmyndare föreskrivs i tredje stycket att bestämmelserna om föräldrar gäller honom eller henne (jfr 10 kap. 2 å andra stycket).

Det nu behandlade kapitlet ärinte tillämpligt på dödsboförvaltning. Är det fråga om vård av en underårigs rätt i dödst eller annat oskiftat bo gäller i stället bestämmelserna i 15 kap. En hänvisning dit har tagits in i fjärde stycket av denna paragraf.

Kontroll av förvaltningen av viss egendom

25

När värdet på en omyndigs tillgångar, som skall förvaltas av för- äldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962s381) om allmän försäkring, tillämpas bestämmelserna i3—7 ååför förvaltningen.

Dessa bestämmelser gäller även egendom som, under villkor om att förvaltningen av den skall stå under överfönnyndarens kontroll (särskild överförrnyndarkontroll), har tillfallit den omyndige

I . genom arv eller testamente,

2. genom gåva, under förutsättning att givaren skriftligen har anmält gåvan till överförrnyndaren, eller

3. genom förmånstagarförordnande vid försäkring med anledning av dödsfall eller vid pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. 224

Med egendom som anges i andra stycket jämstälLs egendom som har Prop. 1993/94:251 trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen. FB 13 kap.

(Jfr 13 kap. 3 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen dras gränserna för när överförrnyndaren skall ha en sträng- are kontroll över förälders förvaltning än den som följer av överfönnyn- darens allmänna tillsyn över förmyndare, gode män och förvaltare. Som framhållits tidigare är det egendomens värde som enligt huvudregeln avgör om förälderns förvaltning skall vara underkastad särskilda regler. Även beträffande egendom av mindre värde kan föräldrars förvaltning, enligt särskilt villkor uppställt av givare eller liknande, vara föremål för skärpt kontroll. En bestämmelse om särskild överförrnyndarkontroll har därför tagits in i andra stycket.

Det avgörande för om överförrnyndarkontroll enligt första stycket skall utföras är alltså värdet på den omyndiges tillgångar. Det spelar ingen roll vad det är som gör att värdegränsen uppnås. I paragrafen nämns arv, gåva eller värdestegring som exempel på sådana händelser som kan leda till att en omyndigs tillgångar ökar i värde. Vid beräk— ningen av värdet skall all egendom som förvaltas av föräldrarna be- aktas, dvs. även sådan egendom som tillfallit den omyndige med villkor om särskild överförmyndarkonlroll enligt andra stycket. Sådan egendom som står utanför föräldrarnas förvaltning skall däremot inte beaktas vid beräkningen av det sammanlagda värdet. Här kan det exempelvis vara fråga om egendom som står under särskild förvaltning (12 kap. [ å andra stycket) eller medel som en omyndig förvärvat genom eget arbete (9 kap. 3 å).

När det sedan gäller vilka principer som skall komma till användning vid uppskattningen av tillgångarnas värde bör de värderingsprinciper som allmänt tillämpas i familjerättsliga sammanhang tillämpas även här. Som utgångspunkt vid värdering av tillgångarna ligger närmast till hands att anknyta till egendomens försäljningsvärde. En fastighet skall alltså värderas inte till sitt taxeringsvärde utan till vad den kan förväntas ge vid en tänkt försäljning. Det skall dock vara fråga om säkra värden varför värderingen bör vara försiktig.

I och med att värdegränsen passerats blir de strängare reglerna i 3—7 åå tillämpliga. De gäller då fortsättningsvis för den föräldraförvalt- ningen. Om egendomens värde sjunker under beloppsgränsen, innebär det inte att de strängare reglerna upphör att vara tillämpliga. För det krävs ett särskilt beslut av överfönnyndaren. Den närmare regleringen av upphörande av den strängare kontrollen finns i 9 å.

I andra stycket behandlas egendom som en underårig förvärvat under villkor att den skall vara föremål för kontroll av överfönnyndaren. De närmare skälen till att öppna denna möjlighet behandlas i avsnitt 7.8. Villkor om särskild överfönnyndarkontroll kan ställas upp i samband med gåva, i testamente eller i förmånstagarförordnande och innebär att de strängare förvaltningsreglema i 3—7 åå blir tillämpliga på egendo- men, oavsett dess värde. 225

När det gäller gåvofallen har tagits med en föreskrift om att givaren Prop. 1993/94:251 skall göra en skriftlig anmälan till överfönnyndaren. Villkoret om över— FB 13 kap. förmyndarkontroll måste ställas upp innan gåvan är fullbordad. Det går således inte att i efterhand villkora en gåva. Anmälan till överfönnynda- ren behöver dock inte göras före fullbordanstidpunkten utan den kan också göras vid en senare tidpunkt. Innan den skriftliga anmälan har gjorts kan givaren självfallet inte göra anspråk på att gåvans förvaltning skall vara föremål för någon kontroll. Överförmyndaren har alltså inte någon skyldighet att efterforska om en omyndig har fått en gåva med villkor om särskild överförrnyndarkontroll. Så länge anmälan inte har gjorts, kvarstår föräldrarnas principiella frihet att ensamma bestämma över egendomen. Att en anmälan till överförmyndaren uteblir gör inte heller i sig att gåvan blir ogiltig.

Föräldrarnas rätt att fritt förfoga över gåvan till dess anmälan till överförrnyndaren har gjorts ger anledning för överförrnyndaren att så snart villkoret om särskild kontroll blir känt för honom säkerställa att egendomen förvaltas på ett säkert sätt. Enligt de nya bestämrnelsema om föräldraförvaltning är huvudregeln att omyndigas bankrnedel kan tas ut utan överfönnyndarens tillstånd, oavsett om förvaltningen är fri eller inte (jfr 7 och 8 åå). Om gåvan utgörs av pengar kan ett säkerställande ske genom att medlen sätts in på ett spånat konto. Overfönnyndaren har också möjlighet att enligt 19 å föreskriva att medlen skall säkras på det sättet. Även en givare av penningmedel har dock möjlighet att sätta in medlen på ett spärrat konto (se 8 å). Detta innebär att en givare självständigt kan se till att medel på ett bankkonto kommer att vara spärrade utan att överförrnyndaren har beslutat om det. Det bör obser— veras att medlen inte står under särskild överförmyndarkontroll, om inte villkoret om skriftlig anmälan till överförrnyndaren i andra stycket 2 har uppfyllts. En uppgift till banken kan alltså inte ersätta den skriftliga anmälan. En annan sak är att överförrnyndaren torde ha anledning att, om medel spärrats genom villkor av givaren vid insättningen, ta kontakt med givaren. I samband därmed kan givaren uppmanas att lämna in anmälan om gåvan till överförrnyndaren.

Försäkringsfallen omfattar bara försäkringsbelopp som har tillfallit den omyndige som förmånstagare med anledning av dödsfall. Utanför bestämmelsen faller till en början försäkringsersåttning som den omyn— dige har fått i egenskap av förmånstagare utan samband med dödsfall. Utanför faller också vad som har tillfallit den omyndige efter jämkning enligt 104 å lagen (1927. 77) om försäkringsavtal. Även belopp som faller ut från en privat olycksfalls- eller sjukförsäkring faller utanför.

Bestämmelsen omfattar inte heller belopp som utgår från en sakför- säkring. Sådana belopp kan emellertid i vissa fall utgöra ersättning för egendom enligt andra stycket 1 eller 2 och faller därmed enligt tredje stycket under överfönnyndarkontrollen.

Däremot omfattar betämmelsen belopp som tillfallit en underårig som förmånstagare enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuth pensionssparande under förutsättning att villkor om särskild överfönnyndarkontroll har satts upp i förmånstagarförordnandet. 226

För att överfömyndaren skall få veta att en omyndig har fått ett Prop. 1993/942251 försäkringsbelopp i egenskap av förmånstagare med anledning av döds- FB 13 kap. fall föreskrivs i 16 kap. 11 å att den som gör utbetalningen skall anmäla det till överförmyndaren. För att säkerställa att medlen kommer under överförmyndarkontroll skall de enligt samma lagmm sättas in på spärrat bankkonto. Detsamma gäller belopp som härrör från ett pensions- sparkonto.

När det gäller egendom som en omyndig får genom testamente med villkor om särskild överfönnyndarkontroll uppmärksammas överför— myndaren om det förhållandet på samma sätt som beträffande försäk- ringsbelopp (se 16 kap. 11 å tredje stycket).

Ett villkor om särskild överförrnyndarkontroll kan när som helst återkallas av den som ställt upp det. Om en givare återkallar villkoret skall det göras genom anmälan till överfönnyndaren. I sådant fall skall förmyndaren avge slutredovisning till överförmyndaren avseende sin förvaltning fram till dess att den övergick till att bli fri (se 15 5).

35

Inom en månad efter det att värdet på en omyndigs tillgångar över- stigit det belopp som anges i 2 å första stycket skall föråldrama ge in en förteclming över den omyndiges egendom till överförrnyndaren.

Har egendom tillfallit en omyndig med villkor om särskild överfömiyn- darkontroll enligt 2 å andra stycket, skall föräldrarna ge in en förteck— ning över egendomen till överfönnyndaren inom en månad därefier.

Förteckningama skall avges på heder och samvete.

(Jfr 13 kap. 2 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen, som slutligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, skall föräldrarna ge in en förteckning över den omyndiges egendom till överförrnyndaren, under förutsättning att egendomen skall stå under den skärpta kontroll som behandlas i 2 å. Förevarande para- graf motsvarar delvis nuvarande 16 kap. 2 å. Till skillnad från den be- stämmelsen, som i princip ålägger föräldrarna att ge in förteckning över all egendom som tillfaller en underårig, är emellertid uppgiftsskyldig- heten enligt den nu behandlade paragrafen begränsad till föräldraförvalt- ningar av egendom av ett större värde. Principerna för värdering har berörts i författningskommentaren till föregående paragraf.

Syftet med bestämmelsen är att ge överförrnyndaren kunskap om vilken egendom som skall vara föremål för överförmyndarkontroll. För att säkerställa att all egendom som skall vara föremål för överfönnyn- darkontroll kommer till överförmyndamns kännedom åläggs föräldrar i andra stycket att ge in förteckning även över egendom som tillfallit den underårige med villkor om särskild överförrnyndarkontroll enligt 2å andra stycket. Förteckningsskyldigheten är i detta fall inte begränsad till tillgångar av ett visst värde utan varje sådan egendom skall tas upp i förteckning. Att den egendomen skall förtecknas leder i och för sig till en viss dubbeltäckning, genom att överförrnyndaren får kunskap om 227

sådan egendom också genom att givaren, boutredningsman, försäkrings- Prop. 1993/942251 givare eller pensionssparinstitut i regel lämnar upplysning till överför— FB 13 kap. ' myndaren att egendom med villkor om särskild överfönnyndarkontroll har tillfallit den underårige (se 16 kap. 11 å). En information genom en bouppteckning eller liknande innehåller dock långt ifrån alltid närmare uppgifter om den egendom som tillfallit den omyndige. Overfönnyndaren har i sådana fall behov av ytterligare information. Sådan information kan då fås genom förteckningen.

Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till den nu gällande regeln om kompletterande förteckning för det fall att den omyndige erhåller ny egendom, jfr nuvarande lydelse av 16 kap. 2 å. En sådan skyldighet för föräldrarna har inte ansetts oundgängligen nödvändig med hänsyn till att tillkommande egendom skall framgå av årsräkningen (se 14 å) och att överförrnyndaren kan begära in speciell uppgift om tillkommande egendom i de fall där det är särskilt motiverat (se 18 å och 12 kap. 9 å).

Förteckningen skall ges in inom en månad från det att värdegränsen uppnåddes eller efter det att egendomen med villkor om särskild över- förrnyndarkontroll togs emot. Förteckningen skall avges på heder och samvete. Bestämmelsen om det ersätter de nuvarande reglerna i 16 kap. 3 5 om tecknande av försäkran under edlig förpliktelse. Är båda för- äldrarna förmyndare skall båda skriva under förteckningen. Enligt 15 kap. 10å brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann försäkran.

Om ett dödsbo där en omyndig är delägare förblir oskiftat, inträder inte någon uppgiftsskyldighet för föräldrarna enligt denna paragraf. Det nu behandlade kapitlet är inte heller i övrigt tillämpligt så länge den omyndige endast är dödsbodelägare. I stället gäller bestämmelserna i 15 kap., till vilket det hänvisas till i 1 å fjärde stycket.

Enligt 16 kap. 14å kan regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av förteckningar som avses i förevarande paragraf. Det kan bland annat bli aktuellt att fastställa blanketter.

Den överfönnyndare till vilken förteckning skall lämnas är överför- myndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist (16 kap. 2 å första stycket). Om inte föräldrarna självmant ger in en förteckning, bör överförmyndaren anmana dem att göra det. Det kan i och för sig vara svårt för överfönnyndaren att veta när den omyndiges tillgångar har kommit att bli värda så mycket att beloppsgränsen passerats. De underrättelser som överförrnyndaren får från bodelningsförrättare, ban- ker och försäkringsbolag kan dock leda till att överfönnyndaren får anledning att närmare undersöka omfattningen av en viss omyndigs tillgångar. Om överförrnyndaren misstänker att en underårig har till— gångar som överstiger beloppsgränsen och föräldrarna inte följer en anmaning att ge in förteckning med hänvisning till att någon skyldighet inte föreligger, är ett alternativ för överförrnyndaren att med stöd av 18 å begära in en redogörelse för föräldrarnas förvaltning.

I sista hand kan överförmyndamn enligt 16 kap. 13 å förelägga för— 228 äldrarna vid vite att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Det säger sig självt

att ett sådant föreläggande förutsätter att överförmyndamn är säker på Prop. 1993/94:251 att skyldighet att ge in förteckning föreligger. FB 13 kap.

45

Andra värdehandlingar än sådana som nämns i 5 å första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värdehandlingama behålls eller att fordringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av IOå skall säljas vid en lämplig tidpunld, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller den omyndiges familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

(Jfr 13 kap. 4 å i Fönnynderskapsuttedningens förslag.)

Enligt första stycket skall värdehandlingar säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyn- dige att värdehandlingen behålls eller fordringen förblir utestående. Detta stämmer i stort sett överens med vad som för närvarande föreskrivs i 15 kap. 3 å. Bestämmelsen har här dock gjorts mer flexibel. Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen gäller endast sådana föräldraförvaltningar som står under den skärpta kontrollen av överförrnyndaren.

Vid bedömningen av om det är till fördel för den omyndige att en värdehandling behålls eller en fordran förblir utestående bör hänsyn framför allt tas till bestämmelserna i 12 kap. 4 å. Den omyndiges krav på medel för uppehälle, utbildning och nytta i övrigt kan i bland påkalla en försäljning eller indrivning; det torde kunna bli aktuellt främst när den omyndige inte har egendom av något större värde men egendomen erhållits med villkor om särskild överförmyndarkontroll. Skulle den omyndige inte ha något omedelbart behov av pengar, får kravet på trygghet och skälig avkastning beaktas.

Det är föräldrarna själva som har att avgöra om värdehandlingar och fordringar skall behållas eller inte. Sådana värdehandlingar (kanske främst obligationer) som anges i 5 å får det anses vara fördelaktigt att behålla, förutsatt att den omyndiges medelsbehov inte motiverar en försäljning. Situationen är mera tveksam i fråga om aktier. Om inte kravet på trygghet och skälig avkastning är uppfyllt, bör aktierna i princip säljas. Någon gång kan det dock vara till fördel för den omyn— dige att han eller hon får behålla aktier i exempelvis ett familjeföretag, även om de inte ger så stor avkastning.

Även om situationen är sådan att aktier eller andra värdehandlingar skall säljas, kan en försäljning behöva skjutas upp något, så att inte onödiga förluster uppkommer.

Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 15 kap. 3å andra stycket i nu gällande lydelse, som handlar om fordringar som har tillkommit genom att delägare i oskiftat bo har övertagit den omyndiges lott l boet. Även utan att det sägs uttryckligen 229

torde det även i fortsättningen ofta finnas anledning att låta sådana Prop. 1993/94:251 fordringar förbli utestående. FB 13 kap.

De medel som uppstår vid en försäljning eller indrivning och som inte omedelbart behöver användas för den omyndiges uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt skall antingen placeras i värdepapper, fast egendom m.m. enligt bestämmelserna 1 5,6 och 10 åå eller sättas in hos bank enligt 7å. Även när det gäller avkastningen av sådana värdepapper eller fordringar som behålls kan föräldrarna välja mellan de alternativ som nyss har angetts.

I andra stycket anges att även annan lös egendom än värdehandlingar eller fordringar i princip skall säljas. Försäljning skall här ske vid lämp- lig tidpunkt. Undantag görs för sådan lös egendom som omfattas av 10 å, dvs. bl.a. nyttjanderätt till fast egendom. Det sägs vidare att egendomen inte behöver säljas, om den är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller dennes familj eller av någon annan sär- skild anledning bör behållas. Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt nuvarande 15 kap. 2 å. Möjligheterna att behålla lös egendom har dock vidgats.

Liksom för närvarande bör hänsyn tas inte bara till det bruksvärde som egendomen kan ha utan också affektionsvärdet för den omyndige och hans eller hennes familj. Är det fråga om konstföremål eller dylikt som en längre tid har varit i släktens ägo, kan det ofta finnas skäl att avstå från en försäljning.

Som exempel på fall då det kan finnas särskild anledning att behålla lös egendom kan nämnas att egendomen visserligen inte har något affektionsvärde eller dylikt men har ett penningvärde som kan väntas stiga i väsentlig omfattning.

Vid tillämpningen av bestämmelsen bör stor hänsyn tas till den omyn— diges egen uppfattning, om han eller hon är tillräckligt mogen. En bestämmelse om att höra den omyndige och dennes make eller sambo finns i 12 kap. 7 å.

55

Den omyndiges tillgångar får utan samtycke av överfönnyndaren placeras i

I . skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller kommun,

2. sladdförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteks- bank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kredit— marknadsbolag enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag eller av ett utländskt banldöretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (l990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet. 230

Den omyndiges tillgångar får vidare utan överfönnyndarens samtycke Prop. 1993/94251 användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemans- FB 13 kap sparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteck— ' ning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxe- ringsvärdet.

(Jfr 13 kap. 5 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen anges vilka placeringar som får göras med den omyndiges medel utan att överfönnyndarens samtycke behöver inhämtas. Bestäm— melsen ersätter de i dag gällande reglerna i 15 kap. 4 å och i kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen).

Vill föräldrarna utnyttja de placeringsmöjligheter som anges i paragra- fen, skall de i princip själva göra de förvärv av obligationer m.m. som paragrafen handlar om. Det är emellertid ingenting som hindrar att föräldrarna låter placeringarna göras av en bank eller ett annat värde- pappersinstitut. Med stöd av ett avtal med föräldrarna kan banken eller värdepappersinstitutet, utan att överförrnyndaren kopplas in, göra de placeringar som anges i paragrafen. Det kan emellertid tänkas att ban- ken eller värdepappersinstitutet anser att sådana placeringar som kräver överförmyndamns samtycke, t.ex. aktieköp, skulle var fördelaktigare. I sådant fall får företaget vända sig till föräldrarna som i sin tur får ta kontakt med överfönnyndaren.

Bestämmelsen som rör skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av stat eller kommun har sin motsvarighet i de nu gällande bestämmelserna i 15 kap. 4 å andra stycket 1 och 2 samt i l å 1 och 2 placeringskungörelsen. Med hänsyn till den fria marknaden för kapital behöver det dock inte vara skuldförbindelser som utfärdats av den svenska staten eller av en svensk kommun. Inte heller i övrigt är

placeringsreglema inriktade på enbart svenska objekt. Detta har behandlats i avsnitt 7.3.

I första stycket 2 finns en bestämmelse som har sin nuvarande motsvarighet huvudsakligen i 15 kap. 4 å andra stycket 2 och i l å 3 och 4 placeringskungörelsen. Den har dock anpassats till den öppnare marknad som deltagandet i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär.

Bestämmelsen i dagens 15 kap. 4 å andra stycket 2 om att skuldför- bindelsema skall ha en löptid på mer än ett år har inte flyttats med till den nya bestämmelsen. Även utan en sådan bestämmelse torde det i praktiken så gott som alltid bli fråga om skuldförbindelser med mer än ett års löptid.

Till skillnad från nu gällande bestämmelser ges i första stycket 3 möjlighet för föräldrar att utan samtycke av överfönnyndaren placera den omyndiges medel i andelar i värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag. Kravet på att det utländska fondföretaget skall vara under- kastat lagstiftning eller annan olfentlig reglering som väsentligen stäm- mer överens med den som gäller enligt den svenska lagen gör att det närmast blir fråga om andelar i fonder i ett land inom EES. Det torde 231

främst röra sig om sådana fondföretag som etablerar sig i Sverige till Prop. 1993/943251 följd av att ett EES-företag endast behöver anmäla att de bedriver verk- FB 13 kap. samhet här i landet medan ett fondföretag utanför EES måste ha Finans— inspektionens tillstånd för att få bedriva verksamhet här. Även andelar i utländska fondföretag som inte bedriver verksamhet i Sverige är tänk- bara som placeringsobjekt.

Enligt andra stycket får den omyndiges tillgångar utan överförmynda- rens samtycke användas för sådant sparande som avses i lagen (1983:890) om allemanssparande. De former för sparande som anvisas i den lagen är insättning på allemanssparkonto eller i allemansfond samt bosparande i HSB eller Riksbyggen.

I andra stycket sägs vidare att den omyndiges tillgångar utan överför- myndarens samtycke får lånas ut mot panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom 60 procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. Bestämmelsen motsvarar 2 & placeringskungörelsen i nu gällande lydelse. Den särskilda begränsningen som rör andra fastigheter än jordbruksfastigheter har inte flyttats med. Även utan en sådan regel är det dock naturligt att föräldrar gör en försiktig bedömning och inte lånar ut den omyndiges medel mot säkerhet i fast egendom, om det finns någon beaktansvärd risk att fastigheten kommer att sjunka i värde så att säkerheten urholkas. En särskild försiktighet är motiverad när det är fråga om industrifastigheter.

Dagens möjlighet enligt 15 kap. 4 5 andra stycket 3 att förvärva fordran som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken torde inte ha så stor praktisk betydelse vid sidan om möjligheten att placera pengar i obligationer. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsva- righet till denna regel. Inte heller framstår det som nödvändigt att göra det möjligt att låta omyndigas medel, utan överfönnyndarens samtycke, stå kvar hos försäkringsbolag (jfr gällande lydelse av 15 kap. 4 & andra stycket 6).

Frågor som rör insättning hos bank (jfr nuvarande 15 kap. 4 & andra stycket 5 och 3 & placeringskungörelsen) berörs i författningskommenta- ren till 7 och 8 55.

65

Om överförrnyndaren samtycker till det, får den omyndiges tillgångar placeras i aldier och även i övrigt placeras på något annat sätt än som anges i 5 5.

I fråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 10 &.

(Jfr 13 kap. 6 & i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen handlar om föräldrarnas möjlighet att placera den omyndiges tillgångar på annat sätt än som anges i 5 &. Vad som avses är främst placering i aktier och andra värdehandlingar samt inköp av konstföremål o.d. När det gäller förvärv av fast egendom och nyttjanderätt till sådan egendom finns bestämmelser i 10 5. En hänvisning dit har tagits in i 232 andra stycket av denna paragraf.

I första stycket anges att föräldrarna får med överfönnyndarens sam- Prop. 1993/94:251 tycke placera den omyndiges tillgångar i aktier eller i övrigt på annat FB 13 kap. sätt än som anges i 5 &. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 15 kap. 5 &, där det talas om att den omyndiges medel får användas till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göras "frukt- bärande".

Den nu behandlade bestämmelsen innehåller inte någon motsvarighet till uttrycket fruktbärande. Här liksom i övriga fall när det är fråga om placering av omyndigas medel gäller emellertid den övergripande regeln i 12 kap. 4 5, där det sägs att medlen skall placeras så att tillräcklig trygghet änns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning. Denna regel är alltså vägledande när överfönnyndaren skall pröva om samtycke till en begärd åtgärd skall ges eller inte.

Kravet på trygghet och skälig avkastning gör att överförrnyndaren endast i undantagsfall bör kunna samtycka till förvärv av annan egen- dom än värdepapper, exempelvis ädelrnetaller, konst eller antikviteter. Beträffande sådan egendom uppstår svårigheter att bedöma både det aktuella värdet och den framtida värdeutvecklingen. Är det fråga om föremål som har särskild anknytning till den omyndige och hans eller hennes familj kan ett inköp dock tänkas vara till sådan nytta för den omyndige att det är fråga om en tillåten medelsanvändning enligt 12 kap. 4 5 första stycket första meningen.

När det gäller placering i värdepapper torde det mera sällan komma i fråga att tillåta förvärv av andra värdehandlingar än dem som är före- mål för notering och handel vid börs eller som annars omsätts under betryggande förhållanden. Även här måste beaktas att placeringar i utlandet och då särskilt inom EES också kan vara aktuella. Det kan dock inte uteslutas att en placering i exempelvis aktier i ett familjeföre- tag någon gång kan vara en godtagbar placering. Långsiktigt sparande i form av försäkringar bör också kunna godtas i vissa fall. Med tanke på att föräldrarnas förvaltning rör egendom som tillhör barn under 18 år så kan det ännas anledning att noga överväga placeringen innan tillgångar låses för lång tid genom ett sparande i pension— eller livförsäkringar.

Vid sin prövning bör överförrnyndaren kunna ta hänsyn till om för- äldrarna själva har särskilda kunskaper om 'värdepappersmarknaden eller om de avser att anlita sakkunnig hjälp, exempelvis genom en bank eller ett annat värdepappersinstitut.

Det är ingenting som hindrar att överförrnyndaren, i stället för att pröva varje enskilt aktieförvärv eller dylikt, ger sitt samtycke en mera generell utformning. Det kan emellertid i sådant fall behöva ställas upp olika villkor. Överförmyndaren kan t.ex. medge att föräldrarna köper aktier av viss typ eller inom viss bransch. Överförmyndaren kan också bestämma vissa beloppsgränser för förvärv av aktier och andra värdehandlingar.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att föräldrabalken inte kommer att innehålla någon motsvarighet till det nu gällande kravet i 15 kap. 8 & på att värdehandlingar som överstiger ett visst belopp skall sättas ned hos bank. Överförmyndaren kan dock med stöd av 13 kap. 19 5 233 föreskriva att värdehandlingar skall förvaras hos ett värdepappersinsti—

tut, om det av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen av Prop. 1993/941251 den omyndiges egendom. Ett annat sätt att skydda den omyndiges FB 13 kap. egendom kan vara att kräva att föräldern ställer säkerhet enligt 12 kap. 9 å. Om överförrnyndaren själv inte besitter tillräckliga kunskaper om förvaltning av värdepapper, kan information angående den aktuella placeringen behöva hämtas in. Sådan information torde ännas att tillgå hos bl.a. banker och andra värdepappersinstitut. Med tanke på att aktie— kurser och jämförbara värden snabbt kan ändras är det angeläget att överfönnyndarens handläggning av föräldrars begäran om samtycke sker skyndsamt.

75

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 å och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank.

(Jfr 13 kap. 7 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller den centrala regeln att pengar som inte placeras enligt 5 , 6 eller 10 å och inte heller behöver användas omedelbart, dvs. för den omyndiges löpande behov, skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. Samma princip gäller även för närvarande enligt 15 kap. 4 och 6 åå.

I 3 å placeringskungörelsen änns nu en regel om att insättning hos bank får ske endast på sådant villkor i fråga om önskad uppsägningstid vid uttag att högsta ränta erhålls. Någon motsvarighet till denna regel har inte tagits med i förevarande paragraf. Det är emellertid självklart att föräldrarna, när de sätter in en omyndigs pengar på bank, skall använda ett konto med så förmånliga villkor som möjligt.

Föräldrarnas möjligheter att med eller utan samtycke ta ut den omyn— diges bankrnedel behandlas i 8 å.

Banlanedel

85

Pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 å eller med upp- gift till banken om att de skall stå under särskild överfönnyndarkontroll får inte tas ut utan överfönnyndarens samtycke.

(Jfr 13 kap. 8 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Till skillnad från vad som gäller i dag, föreslås huvudregeln bli att föräldrar inte skall behöva samtycke av överförmyndaren för att ta ut den omyndiges medel från bankräkning. Detta gäller samtliga bankmedel som föräldrar förvaltar. Pengar kan dock vara spånade genom att uppgift om det har lämnats vid insättningen. Sådan uppgift 234

kan lämnas dels av boutredningsman, testamentsexekutor, pensionssparinstitnt eller försäkringsgivare i samband med att den omyndige får medel på grund av dödsfall (16 kap. 11 å), dels när en givare sätter in medel som skall vara föremål för särskild överför- myndarkontroll (jfr författningskommentaren till 2 å och till ändringen i bankrörelselagen [1987:617]). Överförmyndaren kan vidare enligt 19 å första stycket 2 föreskriva om spärr på bankkonton.

En givare kan alltså självständigt se till att de medel han eller hon sätter in på en omyndigs konto blir spånade. Givaren är dock inte garanterad att spärren blir kvar. Om överförrnyndaren får en förfrågan av en förälder om uttag av sådana medel har överfömyndaren att pröva huruvida medlen får tas ut och om spärren skall gälla även för fram- tiden. Det förefaller naturligt att överförmyndaren tar kontakt med givaren och hör om det var avsett att medlen skall stå under den sträng- are kontrollen. Givaren har efter det att medlen har övergått till den omyndige ingen möjlighet att själv kontrollera deras användning. Över- förmyndaren kan efter prövning släppa på spärren för det fall föräldrar- nas förvaltning är betryggande. Genom att lämna uppgift till banken i samband med att pengarna sätts in tillförsäkrar sig dock givaren att frågan om vad pengarna bör användas till kommer under överförmynda- rens prövning.

Föreskriften som nu änns i 15 kap. 9å första stycket om rätt för föräldrarna att även beträffande spärrade medel byta bank för den omyndiges räkning utan samtycke av överförrnyndaren har inte någon motsvarighet i förevarande paragraf. Förbudet att ta ut pengar från ett spärrat konto gäller pengar som änns hos bank. Att enbart föra över medel från ett konto hos en bank till ett konto hos en annan bank genom en transaktion mellan bankerna torde inte vara att jämställa med att ta ut pengarna. En ren överföring mellan två spärrade konton genom en transaktion mellan bankerna kan sålunda göras utan samtycke av överförrnyndaren, utan att det särskilt nämns i lagtexten. Föreskriften om sådana överföringar kan därför, som Lagrådet har föreslagit i sitt yttrande över 14 kap. 7 och 8 åå, utgå ur lagtexten. En annan sak är om föräldern gör ett uttag från en bank för att själv sätta in pengarna på ett konto hos en annan bank. I sådant fall krävs samtycke för det uttaget.

En gåva är sakrättsligt giltig först när den har fullbordats. Enligt 4 å lagen (1936z83) angående vissa utfästelser om gåva gäller att om någon som gåva åt annan till bank överlämnat pengar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen, gåvan är full- bordad i och med att banken har tagit emot egendomen för gåvomot- tagarens räkning. I NJA 1981 s. 464 prövades frågan om ett disposi— tionsförbehåll gjorde att insättningen inte kunde anses som fullbordad gåva till barnet. Högsta domstolen uttalade att insättningen inte innebär en fullbordad gåva, om insättaren genom dispositionsförbehåll förbe- hållit sig möjlighet att utan överfönnyndarens tillstånd ensam ta ut de medel hon satt in på barnens konton.

Ett system med obligatorisk överförmyndarspärr på alla konton in- nebär att om en förälder ger sitt barn pengar genom att sätta in dem på

ett konto i barnets namn, gåvan är sakrättsligt giltig och skydd mot Prop. 1993/94:251 förälderns borgenärer har uppkommit. När föreskrifterna om spärr på FB 13 kap. bankkonton m.m. tas bort för samtliga föräldraförvaltningar innebär det alltså att en förälders insättning av medel på konto i barnets namn inte kommer att leda till en fullbordad gåva. Detta kan sägas leda till en försämring av skyddet för barns egendom. Här skall dock beaktas att det nu i regel är fråga om gåvor inom en familj. Vid konkurs änns relativt långtgående möjligheter att återvinna gåvor till närstående, återvinningsfristen är tre år enligt 4 kap. 6å konkurslagen. Vidare innebär vår rättsordning att det många gånger är svårt att inom en familj freda egendom från utmätning genom överlåtelser mellan familje- medlemmar. Mot denna bakgrund framstår det inte som särskilt be— tänkligt, om en ändring av huvudregeln leder till att barnens sakrättsliga skydd mot föräldrarnas borgenärer försämras något. Kvar står det fak- tum att föräldrarna genom ett aktivt handlande kan försäkra sig om att medlen får sakrättsligt skydd, genom att antingen själva ställa upp villkor om särskild överförrnyndarkontroll eller att överlämna medlen till särskild förvaltning. Båda de alternativen innebär att föräldrarnas dispositionsrätt påverkas på ett sådant sätt att en sakrättsligt giltig gåva har uppkommit.

Upphävande av eller lättnader :" kontrollen

95

Overfönnyndaren skall besluta att bestämmelserna i 4—7 åå inte lång- re skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962s38l ) om allmän försäkring och det inte finns särskild anledning att låta kontrollen fortgå.

Ett beslut enligt första stycket gäller inte egendom som har tillfallit den omyndige under villkor om särskild överfönnyndarkontroll.

Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl, får överfönnyndaren helt eller delvis medge undantag från 3—8 åå.

(Jfr 13 kap. 9 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket nämns att överförrnyndaren har möjlighet och även skyl- dighet att besluta att den skärpta kontrollen som gäller vissa föräldraför- valtningar skall upphöra. Ett sådant beslut skall tas när värdet har gått ner till fyra gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän för- säkring, alltså hälften av det värde som nämns i 2 å. Varför kontrollen inte skall upphöra omedelbart i och med att gränsvärdet i 2 å under— skrids har behandlats i avsnitt 6.1. Enbart det förhållandet att värdet på den omyndiges tillgångar har gått ner till ett värde mellan åtta och fyra gånger basbeloppet är inte tillräckligt för att den skärpta kontrollen skall upphöra helt. Om förutsättningama i övrigt änns kan dock överförmyn- daren med stöd av regeln i tredje stycket förevarande paragraf besluta om lättnader för en sådan föräldraförvaltning. . 236

Även om värdet på den omyndiges tillgångar skulle komma att under- Prop. 1993/94:251 skrida fyra gånger basbeloppet, kan överfönnyndaren låta samtliga PB 13 kap. restriktioner för föräldrarnas förvaltning ligga kvar eller behålla en del av dem. Detta kan göras om särskild anledning till det änns. Pröv- ningen här är densamma som skall göras enligt 19 å detta kapitel.

I andra stycket påminns om att sådan egendom som står under sär- skild överförmyndarkontroll (jfr 25 andra och tredje styckena) inte omfattas av ett beslut att den skärpta kontrollen skall upphöra. En be— gränsning av överförmyndarens kontroll av sådan egendom är i och för sig möjlig men måste då göras med stöd av regeln i denna paragrafs tredje stycke.

I paragrafens tredje stycke ges således en möjlighet för överförmynda- ren att ge dispens från föreskrifterna i 3-8 åå, om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt änns särskil- da skäl. Överförmyndaren kan i och för sig besluta att de angivna para- graferna inte alls behöver tillämpas, vilket innebär att föräldrarna får förvalta den omyndiges egendom med samma frihet som om det varit fråga om egendom som faller utanför 2 å. Ett beslut om dispens kan emellertid också begränsas till någon av 3—8 åå.

Eftersom den skärpta kontrollen kommer att vara inriktad främst på de förvaltningar som gäller större värden, änns det anledning för över- fönnyndaren att vara försiktig vid sin prövning av om dispens från förvaltningsreglema skall ges. Det bör inte vara fråga om en mer slent- rianmässig dispensgivning utan förhållandena i varje enskilt fall skall noga beaktas innan dispens ges.

En särskild återhållsamhet vid dispensgivningen är befogad, om det är fråga om egendom som erhållits under villkor om särskild överfönnyn- darkontroll. Att ett sådant villkor har ställts upp kan givetvis ha sin grund i att förhållandena starkt talar mot dispens.

Ges dispens, kan det ofta vara lämpligt att samtidigt meddela beslut enligt 16 å att årsräkning inte behöver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form. En förenklad redovisning kan t.ex. tänkas vara till- räcklig när det gäller tillgångar som på föräldrarnas uppdrag förvaltas av en bank. Dessa frågor behandlas 1 författningskommentaren till 16 å.

Överförmyndaren har att följa 16 kap. 9 å innan en fråga om dispens avgörs. Det innebär bl.a. att den omyndige, om han eller hon har fyllt 16 år, i princip skall höras.

Överförmyndaren kan när som helst ändra ett beslut om dispens. Ett skäl till ändring kan vara att föräldrarna inte iakttar givna tids— och beloppsgränser. Även i övrigt bör naturligtvis ett dispensbeslut ändras, om den omyndiges tillgångar skulle vara i fara, oavsett om det beror på misskötsamhet från föräldrarnas sida eller inte.

Av 17 å förvaltningslagen (l986:223) följer att, innan ett dispensbe- slut ändras, föräldrarna skall få tillfälle att yttra sig över vad som till- förts ärendet av andra än de själva.

Fast egendom m.m. Prop. 1993/941251 10 & FB 13 kap.

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överfönnynda- rens samtycke

1. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjande- rätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till enbostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfölli g upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall läm- nas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra omständigheter.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

(Jfr 13 kap. 10 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller begränsningar i föräldrarnas rätt att vidta disposi- tioner med i första hand fast egendom för den underåriges räkning. Alla de åtgärder som anges i paragrafens första stycke kräver sålunda över- förmyndarens samtycke. Förutsättningama för samtycke anges i andra och tredje styckena. Förutsättningama är något olika, beroende på om det är fråga om åtgärder enligt första stycket 1 och 2 eller 3 och 4.

Bestämmelserna om samtycke till förvärv o.d. saknar uttrycklig mot- svarighet i nu gällande rätt men till en del framgår ett sådant krav av 15 kap. Så FB. Vad som i paragrafen föreskrivs om samtycke till försäljning och inteckning m.m. motsvarar i huvudsak nuvarande 15 kap. 15 å första stycket.

Första stycket ] handlar om förvärv av antingen fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom för den omyndiges räkning. De förvärvs— former som avses är köp, byte eller gåva.

Det framstår dock inte som nödvändigt att kräva överförmyndarsam- tycke när det är fråga om övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet för den omyndiges räkning (se t.ex. 12 kap. 34å jordabalken). Ett undantag har därför gjorts för sådana förvärv.

I första stycket 2 talas om ingående av avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom. I linje med vad som har föreslagits under punkt 1 görs dock undantag för hyra av bostadslägenhet för den omyndiges räkning. Föräldrarna kan alltså på egen hand hyra en bostadslägenhet för den omyndige. BS

Överförmyndarens samtycke krävs inte heller beträffande tillfälliga Prop. 1993/94:251 upplåtelser av ringa ekonomisk betydelse. Hit kan hänföras vissa avtal FB 13 kap. om rätt till jakt eller äske samt avtal om t.ex. arrende av en kolonilott eller parkeringsplats.

Med nyttjanderätt förstås i paragrafen inte bara sådana nyttjanderätter som regleras i jordabalken, t.ex. arrende, hyra och tomträtt, utan också bostadsrätt, vågrätt och gravrätt. Se 7 kap. 1—3 åå jordabalken samt bostadsrättslagen(19911614), väglagen(1971:948) och 7 kap. begrav- ningslagen (l990:1144). Enligt fjärde stycket gäller bestämmelsema om nyttjanderätt även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal (jfr 7 kap. 1 å jordabalken). Över- förrnyndarsamtycke krävs däremot inte till överenskonunelse om servi- tut vid lantmäteriförrättning.

Andra stycket innehåller en presumtion för att samtycke skall ges när det gäller åtgärder enligt första stycket 1 och 2. Överförmyndaren skall sålunda lämna sitt samtycke, om inte åtgärden kan anses olämplig med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra omständigheter.

Normalt bör förvärv av fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt kunna anses lämpligt, om egendomen skall användas för den omyndiges eller dennes familjs eget boende. Ett förvärv som avser att tillgodose den omyndiges framtida behov bör kunna godtas, även om denne är mycket ung.

En annan omständighet som särskilt bör kunna beaktas är om den omyndige eller dennes familj har anknytning till egendomen genom att den har karaktär av släktgård. Samtycke bör då normalt lämnas, även om egendomen inte behövs för den omyndiges eller familjens boende.

Om ett förvärv enbart avses vara en kapitalplacering, änns det an- ledning för överförmyndaren att vara mer återhållsam. För omyndiga med stora tillgångar kan dock fastighets— eller bostadsrättsförvärv ofta vara ekonomiskt fördelaktiga. Det bör emellertid krävas att priset är marknadsmässigt.

Förvärv genom gåva änns det normalt inte anledning att sätta sig emot. Vad överfönnyndaren har att bedöma i de fallen är närmast om de förpliktelser som följer med äganderätten kommer att kunna fullgöras utan att den enskilde betungas alltför mycket.

Ett arrendeavtal eller ett avtal om lokalhyra, liksom ett övertagande genom köp eller dylikt av ett arrende eller ett lokalhyresavtal, kan bli aktuellt, om den omyndige önskar driva ett jordbruk eller en annan rörelse. Om överförrnyndaren änner att det änns förutsättningar för samtycke till rörelsen enligt 13 å, bör samtycke till det ifrågavarande avtalet eller övertagandet normalt också lämnas.

Första stycket 3 förbjuder föräldrarna att utan överfönnyndarens samtycke sälja eller byta bort den omyndiges fasta egendom eller nytt- janderätt till sådan egendom. Överförmyndarsamtycke krävs dock inte, om föräldrarna vill byta den omyndiges bostadslägenhet mot en annan sådan lägenhet (jfr första stycket punkterna 1 och 2).

Enligt första stycket 4 krävs samtycke från överförmyndamn för 239 inteckning i den omyndiges fasta egendom eller tomträtt samt för upplå-

telse av nyttjanderätt i fast egendom eller tomträtt som tillhör den Prop. 1993/94:251 omyndige. FB 13 kap.

Något gåvoförbud änns inte i de nu behandlade bestämmelserna. Ett generellt förbud mot gåva änns i stället intageti 11 å.

Regler om inteckning i fast egendom och tomträtt änns i 22 kap. jordabalken. Om ansökan om inteckning görs utan överförmyndarens samtycke, följer av 22 kap. 4 å första stycket 5 jordabalken att ansök— ningen skall förklaras vilande.

Enligt tredje stycket får samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3 och 4 lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egen— domens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar. I motsats till vad som är fallet beträffande åtgärder enligt första stycket 1 och 2 änns här inte någon presumtion för att samtycke skall lämnas.

En försäljning av fast egendom eller bostadsrätt kan självfallet vara motiverad, om den omyndige har använt fastigheten eller bostadsrätten som bostad och vill flytta därifrån. Och har egendomen utgjort en kapi- talplacering, bör en försäljning kunna tillåtas, om det änns möjlighet till en bättre placering, antingen i annan liknande egendom eller i värdepap- per e.d.

Nyttjanderättsupplåtelser som ingår som ett normalt led i förvaltning- en av en fastighet, exempelvis en hyresfastighet eller jordbruksfastighet, bör i allmänhet tillåtas. Härunder faller också korttidsupplåtelser av- seende skogsavverkning och liknande.

En ansökan om inteckning i fast egendom eller tomträtt torde normalt utgöra ett led i en senare pantsättning i samband med upplåning. Frågan om pantsättning och upplåning behandlas i 12 å. Överförmyndaren bör normalt inte lämna samtycke till inteckning utan att det står klart om en pantsättning eller upplåning förestår. Lämnas samtycke till pantsättning av den omyndiges fasta egendom eller tomträtt, bör normalt också samtycke till inteckning enligt förevarande stycke lämnas.

Enligt 16 kap. 9 å skall den omyndige och dennes närmaste i allmän- het höras innan överfönnyndaren beslutar huruvida samtycke skall lämnas enligt den nu behandlade paragrafen.

Om förmyndaren utan överfönnyndarens samtycke har ingått avtal som regleras i denna paragraf, gäller 12 kap. 10 och 11 åå.

I femte stycket har tagits in en bestämmelse, motsvarande 15 kap. 15 å fjärde stycket i föräldrabalkens nu gällande lydelse, om att samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades. Det framstår som lämpligt att överförmyndarven erinrar om tidsgränsen när samtycke lämnas.

Bortgivande av egendom

115

Föräldrar får inte ge bort den omyndiges egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den omyndiges ekonomiska villkor. 240

Med överfönnyndarens samtycke får föräldrar använda den omyndiges Prop. 1993/94:51 inkomster till understöd åt anhöriga eller andra som står den omyndige FB 13 kap nära. '

(Jfr 13 kap. 11 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar vad som i dag föreskrivs i 15 kap. l4å tredje stycket. Uttrycket "sedvanliga skänker" har dock bytts ut mot "personli- ga presenter" (jfr 8 kap. ] å andra stycket äktenskapsbalken).

Som framgått av författningskommentaren till 10 å gäller gåvoförbu- det också fast egendom.

I 15 kap. 14å tredje stycket i nu gällande lydelse anges avslutningsvis att understöd får ges när detta på grund av omständigheterna kan anses tillbörligt. Någon motsvarighet till detta har inte tagits med i den nya lagtexten. Någon saklig ändring är inte avsedd. Överförmyndaren skall givetvis inte lämna samtycke till att understöd lämnas, om det inte framstår som tillbörligt att understöd lämnas.

Upptagande av lån m.m.

125

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överfönnynda- rens samtycke

1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindeLse,

2. ingå borgensförbindeLse, eller

3. ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges eller någon annans förbindeLse.

Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överfönnyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i Fåga om pantsätt- ning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fåga om statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyn- diges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.

(Jfr 13 kap. 12 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Förbudet i första stycket mot att ta upp lån m.m. utan överfönnyndarens samtycke motsvarar i stort sett vad som för närvarande gäller enligt 15 kap. 14 å första och andra styckena. Det bör emellertid observeras att förbudet mot ställande av den omyndiges egendom som säkerhet har utsträckts till att avse även den omyndiges egna förbindelser (jfr be— stämmelsen om inteckning i 10 å). Någon motsvarighet till förbudet att återköpa livförsäkring har inte tagits med. Skälet till det har utvecklats i avsnitt 7.2. I två fall behövs enligt andra stycket inte samtycke, nämligen när 241 åtgärden faller inom området för en rörelse som föräldrarna med över-

förmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, med undan- Prop. 1993/94:251 tag för pantsätming av fast egendom eller tomträtt, eller när ,det är fråga FB 13 kap. om statligt lån till utbildning eller bosättning.

Enligt tredje stycket får överfönnyndaren lämna samtycke endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars änns särskilda skäl för åtgärden. Texten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det framgår därigenom klart att det alltid krävs särskilda skäl för att samtycke skall få lämnas.

När det gäller lån och pantsättning kan samtycke behöva lämnas för att möjliggöra underhåll eller renovering av en fastighet som den omyn— dige äger eller har del i. Det kan också tänkas att den omyndige be— höver ta upp ett icke statligt lån för att kunna skaffa sig en viss utbild- ning. För att överförrnyndaren skall kunna lämna sitt samtycke till den typen av lån krävs dock att lånet kan anses nödvändigt.

Rena konsumtionskrediter bör normalt inte tillåtas. Samtycke kan dock någon gång behöva lämnas till köp på kredit av en kapitalvara som den omyndige har stort behov av.

När det gäller ändamålet med upplåningen krävs inte att det uteslutan- de är den omyndige själv som behöver lånet. Som har anmärkts under 12 kap. 4 å kan en användning av den omyndiges medel vara godtagbar även om den också kommer den omyndiges familj till godo. Samma bedömning bör undantagsvis kunna göras här.

Rörelse

135

Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sexton år, får föräldrarna endast med överfönnyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bolgöringslagen (1976:125) eller jordbruksbolg'öringslagen (1979:141). Utan överfönnyndarens samtycke får föräldrarna inte själva driva en sådan rörelse för den orrryndiges räkning. Samtycke får lämnas endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

(Jfr 13 kap. 13 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges att föräldrar över huvud taget inte får låta en omyndig driva rörelse, om han eller hon är under 16 år. Det överens- stämmer med vad som nu gäller enligt 15 kap. 13 å första stycket. Enligt andra stycket krävs samtycke från överförrnyndaren när för— äldrarna vill låta en omyndig som har fyllt 16 år driva visst slag av rörelse eller själva driva sådan rörelse för en omyndigs räkning. 1 det sistnämnda fallet kan den omyndige vara yngre än 16 år. Detta motsva— rar vadsom för närvarande gäller enligt 15 kap. l3å andra stycket. Avgörande för om samtycke krävs är om bokföringsskyldighet för rörelsen föreligger enligt bokföringslagen(1976:125) eller 242

jordbruksbokföringslagen (1979:141). Detta innebär en viss ändring i Prop. 1993/94:251 förhållande till nuvarande bestämmelser i 15 kap. 13 å andra stycket, FB 13 kap. där det sägs att överförmyndamns samtycke krävs, om det är fråga om handel eller annan näring som får drivas endast efter tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan.

För att samtycke skall få lämnas måste den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden vara sådana att det med beaktande av rörel- sens art är lämpligt att samtycke ges. I första hand torde det komma i fråga att ge samtycke till rörelser som inte har fullständig bokförings- skyldighet. Det rör sig då om rörelser drivna av en enskild näringsid- kare i vars verksamhet den årliga bruttoomsätmingssumman normalt understiger ett gränsbelopp som motsvarar 20 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, dvs. drygt 700 000 kr för år 1993. Lättnadema avser huvuddelen av reglerna om årsbokslut m.m. (Se 1 å sista stycket bokföringslagen.) Motsvarande lättnader gäller enligt 1 å andra stycket jordbnrksbokföringslagen för jordbruksrörelse. Överförmyndaren har att vid prövning av om samtycke skall ges särskilt beakta att det är den omyndiges egna ekonomiska och andra intressen som skall vara avgörande. I praktiken torde det mera sällan bli aktuellt för en omyndig att driva en rörelse som är så omfattande att fullständig bokföringsskyldighet föreligger. Det kan dock tänkas fall där en rörelse har tillfallit den omyndige som arv och det är i den omyndiges eller dennes familjs intresse att verksamheten kan fortsätta.

Huruvida tillstånd från någon annan myndighet krävs för rörelsen är i och för sig utan betydelse för överfönnyndarens bedömning. Å andra sidan innebär naturligtvis inte överfömyndarens samtycke någon be- frielse från de skyldigheter som i övrigt åvilar den som vill driva rörel- se, exempelvis att ansöka om registrering i handelsregister m.m.

I de fall en rörelse drivs som aktiebolag och det är fråga om förvärv av aktier i bolaget skall detta bedömas som en fråga om placering enligt 6 å och inte enligt denna paragraf.

I 15 kap. 13 å tredje stycket i nu gällande lydelse änns regler om dels återkallelse från förmyndarens sida av ett tillstånd att driva näring, dels återkallelse av överförrnyndarsamtycke, dels hörande av den omyndige resp. förmyndaren i ärenden om återkallelse. Dessa regler har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. Att föräldrarna kan återkalla ett tillstånd att driva näring, om det behövs av hänsyn till den underårige, får anses vara klart utan att det behövs någon uttrycklig bestämmelse på den punkten. Och när det gäller överfönnyndarens möjlighet att återkalla ett givet samtycke införs nu en uttrycng bestänunelse i 16 kap. 9 å andra stycket.

Vad slutligen beträffar kommunikationsfrågan framgår det av 12 kap. 7å och 16 kap. 9 å att den omyndige resp. föräldrarna skall höras i olika situationer.

Det bör observeras att en omyndig som önskar ingå ett bolagsavtal med ställföreträdaren måste företrädas av en god man enligt 11 kap. 2 å andra stycket. Denne kan naturligtvis motsätta sig engagemanget, om det skulle strida mot den omyndiges intressen. 243

Om en omyndig har tillstånd att driva en rörelse, får han eller hon Prop. 1993/94:251 ingå de rättshandlingar som faller inom området för rörelsen. Härunder FB 13 kap. faller även skuldsättning (jfr 12å andra stycket). Den omyndige får dock inte ens inom ramen för rörelsen förfoga över fast egendom, vare sig genom försäljning eHer genom pantsättning eller dylikt (se 9 kap. 5 å samt 13 kap. 10 å och 12 å andra stycket).

Redovisning av viss egendom 14 å

Föräldrar skall före den I mars varje år i en årsräkning till överför- rnyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som avses i 2 å samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 å. Årsrälatingen skall avges på heder och sam- vete.

! årsräkningen skall anges ]. egendomen och dess värde vid början och slutet av den tid som rälaringen avser,

2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter, eller

3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egen- domen eller dess avkastning.

(Jfr 13 kap. 14 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen, som handlar om föräldrarnas skyldighet att lämna redovis- ning till överfömyndaren i form av årsräkning, motsvarar delvis vad som för närvarande gäller enligt 16 kap. 5 å. Som lagrådet har framhållit skulle det föra för långt om en.årsräkning skulle behöva lämnas i fråga om all den egendom som nämns i 10 å. Lagrådsremissens förslag med denna innebörd har därför modifierats så att egendom av detta slag behöver redovisas bara om den omfattas av bestämmelserna om samtycke.

Enligt första stycket skall föräldrar lämna årsräkning beträäände dels sådan egendom som enligt 2 å skall stå under överförrnyndarkontroll, dels viss egendom som avses i 10 å, dvs. fast egendom och viss nyttjan— derätt till fast egendom m.m. Att redovisningsskyldigheten gäller egen- dom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 å innebär att den egendom som skall redovisas är sådan som inte får förvärvas, försäljas etc. utan överfömyndarens samtycke. Den egendom som får förfogas över utan samtycke omfattas alltså inte. Gränsdragningen mellan egendom som kräver samtycke och sådan som inte kräver det behandlas i kommentaren till 10 å. I övrigt är föräldrarna i princip inte redovisningsskyldiga gentemot överfönnyndaren. De behöver således normalt inte lämna någon årsräkning så länge barnets tillgångar inte har ett högre värde än åtta gånger basbeloppet enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring (se vidare kommentaren under kapitelrubriken och 2 5) - Överförmyndaren kan emellertid enligt 18å utvidga redovisnings- skyldigheten utöver vad som följer av den nu behandlade paragrafen. 244

Överförmyndaren kan således besluta t.ex. att en årsräkning skall in- Prop. 1993/94:25] nehålla uppgift om förvaltningen av den underåriges samtliga tillgångar FB 13 kap. och inte enbart sådana som är föremål för särskild överfönnyndarkon- troll. Å andra sidan kan överfönnyndaren enligt 16å medge att års- räkning inte behöver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form.

Har föräldrarna bara under en del av året förvaltat egendom som avses i 2 och 10 åå, blir det naturligtvis bara fråga om en redogörelse för förvaltningen under den delen av året.

Årsräkning skall avges på heder och samvete och lämnas till överför- myndaren före den 1 mars. Tidpunkten överensstämmer med vad som gäller i dag. Att årsräkningen skall avges på heder och samvete är däremot en nyhet. Ett motsvarande krav har ställts upp när det gäller förteckningar som föräldrar skall ge in enligt 3 å.

Är båda föräldrarna förmyndare, skall båda skriva under årsräkning- en. Enligt 15 kap. 10 å brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann försäkran.

Försummar en förmyndare att fullgöra sin skyldighet enligt detta stycke, kan överförrnyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 å.

Enligt andra stycket skall i årsräkningen för det första anges den egendom som det är fråga om och egendomens värde vid början och slutet av det tid som räkningen avser. Det bör observeras att det inte är tillräckligt att ange" värdet på egendomen utan även egendomstyp och antal bör redovisas. Särskilt bör anges om egendom tillkommit genom gåva, arv m.m. eller om egendomen minskat. Överförmyndaren skall av årsräkningen alltså kunna sluta sig till på vilket sätt den omyndiges egendom har förändrats. Vidare skall uppgift lämnas om de skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter. Här kan det bli fråga om att uppge t.ex. de inteckningsskulder som belastar en fastighet.

I årsräkningen skall slutligen anges dels inkomsten av egendom som avses i 2 och 10 åå, t.ex. utdelning på aktier och ränta på bankällgodo- havanden, dels utgifter som har betalats med egendomen eller med dess avkastning. Frågan i vad mån inkomster och utgifter behöver speciäce- ras blir beroende av beloppens storlek. Normalt bör det anges hur stor del av utbetalningarna som har gått åt till den omyndiges uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt. Att på den punkten göra en närmare speciäkation, så att det särskilt anges hur mycket som har använts för uppehälle och hur mycket som har gått åt för utbildningsändamål osv., får som regel anses onödigt. Sådana närmare uppgifter kan emellertid behöva lämnas, om det rör sig om ett stort belopp.

Om föräldrarna inte självmant lämnar de uppgifter som behövs, kan överfömyndaren med stöd av 12 kap. 9å andra stycket begära in kompletterande upplysningar. I sista hand kan överförmyndaren, om innehållet i årsräkningen är bristfälligt, meddela vitesföreläggande enligt 16 kap. 13 5.

Det är önskvärt att redovisningen kan ske på ett så enkelt sätt som möjligt. När det exempelvis gäller sådana medel som är insatta på bank, torde föräldrarna i årsräkningen kunna hänvisa till saldobesked från banken (se vidare 16 å). 245

Enligt 16 kap. 14 & får regeringen eller den myndighet som regering- Prop. 1993/94:251 en bestämmer meddela närmare föreskrifter om hur årsräkningar skall FB 13 kap. vara utformade. Med stöd av detta bemyndigande kan t.ex. blanketter

utarbetas.

155

Har den omyndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledigats som förmyndare, skall de inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförrnyndaren betråfande egendom som avses i 2 & samt sådan egendom som omfattas av bestämmeLserna om samtycke en- ligt 10 &. Sluträkning skall vidare lämnas inom en månad när ett villkor' enligt 2 5 andra stycket om särskild överfönnyndarkontroll återkallats eller överfönnyndaren enligt 9 & första stycket beslutat att överfönnyn- darkontrollen skall upphöra.

Sluträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året Fam till dess att förmynderskapet upphörde, villkoret om särskild överfönnyndarkontroll återkallades eller överfönnyndaren beslutade att kontrollen skulle upphöra. Räkningen skall avges på heder och samvete.

löd som sägs om årsräkning i 14 å andra stycket gäller också i fråga om sluträkning.

(Jfr 13 kap. 15 å i Förniynderskapsutredningens förslag.)

Föreskriften om sluträkning i första stycket första meningen motsvarar nuvarande 16 kap. 5 & första stycket andra meningen. Om endast den ene av två föräldrar upphör att vara förmyndare, skall sluträlming inte lämnas. Den andra föräldern kvarstår då som ensam förmyndare och har bl.a. att bevaka den omyndiges rätt när det gäller skadestånd enligt 12 kap. 14 &. Föreskriften gäller oavsett om överförmyndarkontrollen utövas till följd av att beloppsgränsen i 2 5 har överskridits, egendom har erhållits med villkor om särskild överförrnyndarkontroll eller den omyndige innehar åst egendom. Av kommentaren till 145 framgår vilken egendom som räkningen skall omfatta. Även i förevarande paragraf har - efter Lagrådets påpekande hänvisningen till 105 begränsats; bara egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt paragrafen skall tas upp i Sluträkningen.

Vad som sägs i första styckets andra mening är en följd av att över- fönnyndarens kontroll av annat skäl än förmyndarens entledigande kan komma att avbrytas tidigare än vid barnets artonårsdag. Det kan ske om någon som givit den underårige en gåva med villkor att den skall stå under särskild överförrnyndarkontroll (jfr 25 andra stycket) återkallar villkoret. Om den omyndige inte har tillgångar som överstiger belopps- gränsen i 25 första stycket, skall i det läget förälderns förvaltning övergå till att vara fri. För att bringa kontrollen till ett slut skall för- äldern då ge in sluträkning. Motsvarande gäller för det fall en under- årigs tillgångar som är föremål för överförrnyndarkontrollen går ner i värde och överförrnyndaren enligt 9 & första stycket beslutar att kontrol- len skall upphöra. Liksom beträffande fallen i första meningen skall 246

sluträkning i de nu behandlade fallen ges in inom en månad från det att Prop. 1993/941251 kontrollen upphörde. FB 13 kap. Att Sluträkningen skall avges på heder och samvete överensstämmer med vad som har föreskrivits i fråga om årsräkning i 14 &. I fråga om det närmare innehållet i en sluträkning gäller vad som föreskrivs om årsräkningar i 145 andra stycket. En bestämmelse om detta har tagits in i tredje stycket i denna paragraf.

165

Om det med hänsyn till föräldramas och den omyndiges förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständighetema i övrigt finns sär- skilda skäl, får överfönnyndaren befi'ia föräldrarna från skyldigheten att lämna årsrälau'ng eller sluträlating eller besluta att sådana ralaungar får lämnas i förenklad form I Fåga om årsrälaring får beslut meddelas för ett visst är eller tills vidare.

(Jfr 13 kap. 16 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen har överförrnyndaren rätt att efterge kravet på års- räkning och sluträkning eller att besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Bestämmelsen motsvaras i nu gällande lag närmast av 16 kap. 6 5.

När det gäller årsräkningar har överförrnyndaren frihet att bestämma att lättnaden i redovisningsskyldigheten skall gälla enbart för ett visst år eller tills vidare.

Beträffande fast egendom eller annan egendom som avses i 10 & kan det finnas skäl att pröva om inte redovisning kan efterges. En eftergift kan vara motiverad, om det t.ex. är fråga om en fastighet som bebos eller brukas av den omyndige eller dennes anhöriga och som inte läm- nar någon avkastning.

Beslut om en förenklad redovisning torde" 1 bland, även om tillgångar- na är omfattande, kunna meddelas, om tillgångarna på föräldrarnas uppdrag förvaltas av exempelvis en banks notariatavdelning eller något annat värdepappersinstitut som omfattas av lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse. Föräldrarna bör därvid i sin årsräkning eller sluträkning kunna göra en enkel hänvisning till bankens eller motsvarande förvalta- res redovisning.

Vid prövning av eftergift av redovisningskravet i övrigt skall hållas i minnet att överförrnyndarkontrollen är begränsad till de föräldraförvalt— ningar som är av större omfattning eller till de fall där kontroll har satts upp som villkor för gåva eller dylikt. Detta förhållande talar för att kravet på redovisning inte skall efterges slentrianmässigt, utan att en reell prövning av förhållandena i det enskilda fallet skall företas.

17 & Anmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid ' 247

lämna förteclaring enligt 3 &, årsrälating eller sluträlating till åverför— Prop. 1993/94:25] myndaren, kan överförrnyndaren bestäma ny tid för avlämnandet. FB 13 kap.

(Jfr 13 kap. 17 å i Fönnynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen har överförrnyndaren möjlighet att sätta ut nya frister för lämnandet av förteckning enligt 3 5 och för avlämnande av årsräk- ning och sluträkning. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande 16 kap. 9 &. Överförmyndaren har emellertid fått stöne frihet än enligt den bestämmelsen vid prövningen av om det finns hinder att inom tiden lämna in förteckningen. Omständigheter som bör kunna utgöra hinder är föräldrarnas sjukdom o.d. samt förvaltningens omfattning. Det är för- äldrarna som skall ange anledningen till att handlingarna inte kan ges in itid.

Överförmyndaren kan, om det behövs, sätta ut flera frister efter var- andra. Om det å andra sidan inte kan anses finnas något hinder mot att avlämna handlingarna, kan överfönnyndaren besluta om vitesföreläg— gande enligt 16 kap. 13 5.

Särskilda beslut av överfönnyndaren i vissa fall

185

Överförmyndaren får förelägga föräldrarna att i årsrälating eller på annat sätt redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 55, om den omyndige begär det eller om det annars finns särskilda skäl.

(Jfr 13 kap. 18 å i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen får överförrnyndaren förelägga föräldrarna att redo- göra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 åå. Ett föreläggande torde normalt gå ut på att föräldrarna skall redogöra för förvaltningen även av sådan egendom som inte omfattas av 2 och 10 55. Det lämpligaste kan ibland vara att de kompletterande uppgifterna läm- nas i årsräkning eller sluträkning, så att överförrnyndaren där får en fullständig bild av förvaltningen. I vissa fall kan dock situationen vara sådan att överförrnyndaren har ett omedelbart behov av uppgifterna. Föreläggande kan då meddelas om att uppgifterna skall lämnas separat.

Det kan ifrågasättas om inte föräldrarna borde kunna föreläggas att lämna uppgift även om annan egendom än som står under deras för- valtning, exempelvis tillgångar som den omyndige själv har hand om eller som står under särskild förvaltning. Enligt nu gällande bestämmelser (16 kap. 7å första stycket) har'alla ställföreträdare en uppgiftsskyldighet när det gäller sådan egendom. Önskemålet att föräldrar inte skall betungas mer än nödvändigt motiverar emellertid att deras uppgiftsskyldighet begränsas till att avse vad som står under deras förvaltning. Att däremot förordnade förmyndare, gode män och förvaltare kan åläggas att lämna en längre gående information framgår 243 av 14 kap. 16 å.

Ett föreläggande om utvidgad redovisning enligt den nu behandlade Prop. 1993/94:251 paragrafen kan till en början meddelas, om den omyndige begär det. FB 13 kap. För att en sådan begäran skall leda till framgång bör det krävas att den omyndige har nått tillräcng mognad. Det är också naturligt att överför- myndaren först låter föräldrarna yttra sig, innan han tar ställning till om en begäran från den omyndige skall föranleda ett föreläggande. För- äldrarna är enligt 12 kap. 9 & skyldiga att lämna överfönnyndaren de upplysningar om sin verksamhet som denne vill ha.

En begäran från den omyndige om utvidgad redovisning behöver inte ha sin grund i att det föreligger något missförhållande. Överförmynda- ren kan alltså på den omyndiges begäran meddela föreläggande enligt denna paragraf, även om det inte finns anledning att misstänka att för- äldrarnas förvaltning skulle ske på ett otillfredsställande sätt. Om det emellertid finns grund för sådana misstankar, är det ett exempel på sådana särskilda skäl som också kan utlösa ett föreläggande om utvid- gad redovisning. En fylligare redovisning kan behövas för att överför- myndaren skall kunna ta ställning till om det exempelvis behövs ett beslut enligt 19 &. Vidare kan överförrnyndaren behöva en redovisning för att kunna avgöra om en viss omyndigs tillgångar har ett sådant värde att beloppsgränsen i 2 5 första stycket har överskridits.

Ett annat exempel på fall då det kan finnas särskilda skäl till ett före- läggande om utvidgad redovisning är då överförrnyndaren vill kontrolle- ra hur stor del av den underåriges medel som sammanlagt har använts för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Överför- myndaren kan behöva en sådan samlad information för att kunna be- döma rimligheten av de uppgifter om kostnadema för den underåriges uppehälle etc. som föräldrarna har lämnat i årsräkning eller sluträkning.

Särskilda skäl för att meddela föreläggande enligt den nu behandlade paragrafen kan också finnas, om föräldrarna har begärt överförmynda- rens samtycke till en förvaltningsåtgärd, t.ex. en fastighetsförsäljning. Överförmyndaren kan behöva en fyllig bild av den omyndiges ekono- miska förhållanden för att kunna ta ställning i sarntyckesfrågan. Vidare kan det förhållandet att en omyndig fått egendom i större omfattning i vissa fall utgöra skäl att begära in uppgifter och detta även om föräldra- förvaltningen redan står under överförrnyndarkontroll. Om den tillkom- mande egendomen kan antas nödvändiggöra ett beslut av överförmynda- ren som rör föräldrarnas förvaltning är det måhända inte alltid tillräck— ligt att invänta nästa årsredovisning för att få närmare kännedom om den tillkommande egendomen (se 14 å). Överförmyndaren kan då be- gära in kompletterande uppgifter enligt denna paragraf.

Som nämnts är brister i föräldramas förvaltning en av de omständig- heter som aktualiserar en tillämpning av denna paragraf. Frågan är då hur överfönnyndaren får kännedom om sådana missförhållanden. Här torde, vid sidan av information från den omyndige själv, framför allt uppgifter från socialnämnden vara av betydelse. Det är angeläget att nämnden bl.a. anmäler fall då den omyndige är föremål för beslut enligt socialtjänstlagen(1980z620) eller lagen (199052) med särskilda be- stämmelser om vård av unga men föräldrarna kvarstår som förmyndare. 249 Inte sällan torde det då finnas skäl att anta att förvaltningen inte sker på

ett tillfredsställande sätt. Av 16 kap. 105 följer att överförrnyndaren Prop. 1993/941251 har rätt att få de upplysningar från bl.a. socialförvaltningen som han FB 13 kap. eller hon behöver för sin verksamhet, jfr också bestämmelsen om socialnämndens anmälningsskyldighet i 425 socialtjänstförordningen (l98lz750). Om ett föreläggande enligt förevarande paragraf inte följs, kan över— förmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 5.

195

Om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltning— en, får överförrnyndaren

]. bestämma att 3—7 55 skall tillämpas även i annat fall än samföyer av 2 &,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 8 5,

3. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet,

4. bestämma att premieobligationer som har uyärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överfönnyndarens samtycke, och

5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den om- yndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna tråfa avtal med värdepappersinstitutet på villkor som överfönnyndaren har godkänt. [ fråga om rättigheter som registreras enligt aktiekontolagen (1989-827) får föräldrarna, i stället för att tröja ett avtal om förvaring och förvalt- ning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av en auktoriserad förvaltare, till denne anmäla att föräldrarna endast med överfönnyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättig- heten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyldigt att trafo ett sådant avtal om för- varing och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte trafo.: på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskil- da personer vid samma typ av avtal.

(Jfr 13 kap. 19 5 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen ges överförrnyndaren möjlighet att i det enskilda fallet besluta om skärpta regler för föräldrarnas förvaltning. Som en gemen— sam förutsättning gäller att ett beslut av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen. Vad som konstituerar särskild anledning går inte att närmare precisera. Överförmyndaren har att göra en bedömning utifrån den omyndiges och föräldrarnas förhållanden i stort. Här finns det dessutom anledning att peka på att ett villkor om särskild överför- myndarkontroll kan vara skäl för att skärpa förvaltningsföreskriftema, i vart fall rörande den egendomen. Paragrafen har justerats med anled- ning av påpekanden från Lagrådet. Bestämmelsen om anteckning i aktiekonto som finns i andra stycket har tillkommit efter föredragningen 250 inför Lagrådet.

Enligt första stycket 1 kan överförrnyndaren bestämma att de särskilda Prop. 1993/94:251 förvaltningsreglema i 3—7 åå skall tillämpas även på sådan egendom FB 13 kap. som i och för sig hör till föräldrarnas fria förvaltningsområde. Som exempel på situationer som kan behöva utlösa ett sådant beslut kan nämnas att den omyndiges medel används på ett otillåtet sätt, exempel- vis till föräldrarnas egen konsumtion, eller placeras på ett alltför risk- fyllt eller oekonomiskt sätt, exempelvis i osäkra värdepapper eller tillgångar som ger ringa eller ingen avkastning. Det kan tänkas att det i enskilda fall är lämpligare att överförrnyndaren begär att föräldrarna ställer säkerhet enligt 12 kap. 13 & än att Skärpande föreskrifter ges.

Överförmyndaren behöver inte föreskriva att 3—7 åå skall vara till- lärnpliga i sin helhet utan kan begränsa sitt beslut till att avse någon eller några av dessa paragrafer. Om föräldrarna har företagit alltför äventyrliga aktiespekulationer, kan det sålunda finnas anledning att för framtiden begränsa föräldrarnas fria placeringsrätt genom att göra 5 och 6 åå tillämpliga. Och i de fall då den omyndiges medel används för för— äldrarnas konsumtion, kan det vara tillräckligt att ange att bankrnedel skall spärras.

Enligt punkt 2 får överfönnyndaren som nämnts begränsa föräldrarnas möjlighet att ta ut pengar som har satts in på bank, utöver vad som följer av 8 &. Ett beslut om spärrning av bankrnedel kan sedan tidigare meddelas med stöd av 15 kap. 9 & tredje stycket i nu gällande lydelse.

Bestämmelsen är närmast avsedd att tillämpas, om föräldrarnas me- delsanvändning inte står i överensstämmelse med 12 kap. 4 &. Informa- tion på den punkten kan Överförmyndaren få i första hand genom års- räkningar enligt 14 å och genom sådana kompletterande uppgifter som kan inhämtas med stöd av 18 &. Om överförmyndaren därvid finner att användningen av den omyndiges egendom inte står i rimlig proportion till den omyndiges behov, kan överförrnyndaren exempelvis besluta att ett ospärrat konto skall förses med spärr eller att uttagsrätten skall begränsas till visst belopp eller till endast räntan.

Ett beslut enligt punkt 2 måste naturligtvis banken underrättas om. Av 2 kap. 23å bankrörelselagen i nu föreslagen lydelse framgår att en beslutad inskränkning i uttagsrätten skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats över insättningen.

Enligt punkt 3 kan överförmyndaren bestämma att värdehandlingar som tillhör den underårige skall förvaras och förvaltas av värdepappers— institut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en oEentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappers- institut här i landet. Värdepappersinstitut är enligt lagen om värdepappersrörelse företag som fått tillstånd av Finansinspektionen att driva värdepappersrörelse. Sådant tillstånd får meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag.

Ett beslut om att ett värdepappersinstitut skall anlitas kan meddelas oavsett om det är värdehandlingar som omfattas av en kontrollerad förvaltning eller ej. Skäl för ett sådant beslut föreligger i första hand, om det finns risk för att föräldrarna skall sälja värdehandlingama och 251 använda pengarna på ett sätt som inte är till nytta för den omyndige.

Meddelas beslut enligt punkt 3, åligger det enligt andra stycket för- Prop. 1993/94:25] äldrarna att ingå avtal med ett värdepappersinstitut om att värdehand- FB 13 kap. lingama skall förvaras och förvaltas där. Föräldrarna får själva välja vilket institut som skall anlitas. Förvaringen och förvaltningen skall emellertid ske på villkor som överförmyndaren har godkänt. När det gäller utländska institut som inte faller under lagen om värdepappersrörelse skall överförmyndaren innan villkoren godkänns försäkra sig om att institutet står under tillfredsställande tillsyn. I stycket föreskrivs dessutom att det något omständligare förfarandet att träffa avtal med ett värdepappersinstitut kan undvaras beträffande sådana rättigheter som är registrerade enligt aktiekontolagen (1989:827). Beträffande sådana rättigheter kan den underåriges trygghet tillgodoses genom att det i aktiekontot antecknas att samtycke krävs för att förfoga över rättigheten, jfr nu gällande lydelse av 15 kap. 8 & sjätte stycket.

Tredje stycket innehåller en motsvarighet till bestämmelserna i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar om skyldighet att ta emot omyndigs handlingar för förvaring och förvaltning. Genom den lagfästa kontraheringsplikten avses att säkerställa att värdepappersinsti- tuten tar emot förvarings- och förvaltningsuppdrag samt att det sker till gängse villkor. Det torde ligga inom ramen för Finansinspektionens tillsyn att kontrollera att avtalen håller sig inom den i lagen fastlagda ramen. Utgångspunkten är dock att värdepappersinstituten kommer att medverka frivilligt till att avtal om förvaring och förvaltning kan träf- fas. Det framstår som naturligt att företrädare för värdepappersinstituten och Svenska kommunförbundet, i egenskap av representant för överför- myndama, utarbetar riktlinjer för den närmare utformningen av för- varings- och förvaltningsavtalen. Sådana riktlinjer kan behandla frågor om omfattningen av värdepappersinstitutens skyldigheter att bevaka den enskildes intressen samt rimlig ersättningsnivå för erbjudna tjänster. Dagens reglering kan därvidlag tjäna som en utgångspunkt. Som en naturlig del av villkoren bör gälla att banken inte lämnar ut deponerade . handlingar till föräldrarna utan överförmyndarens samtycke. Av villko- ren bör också följa att värdepappersinstitutet är skyldigt att underrätta överförrnyndaren för den händelse förvarings- och förvaltningsavtalet sägs upp i förtid.

Kontraheringsplikt kan givetvis inte åläggas ett utländskt institut. Det innebär att föräldrarna är hänvisade till svenska värdepappersinstitut om inget utländskt institut som är villigt att äta sig uppdraget till rimliga villkor står att finna.

Om föräldrarna vägrar att följa ett beslut om att de skall ingå avtal av det angivna slaget eller säger upp ett sådant avtal före den tid som överförrnyndaren kan ha bestämt, har överfönnyndaren möjlighet att förelägga vite enligt 16 kap. 13 &.

För att överförrnyndaren skall kunna kontrollera att ett beslut enligt punkt 3 följs, bör det i beslutet tas in en skyldighet för föräldrarna att underrätta överfömyndaren om vilket värdepappersinstitut de har ingått avtal med. Överförmyndaren kan sedan inhämta behövliga upplysningar från det institutet. 252

Enligt första stycket 4 får överförrnyndaren bestämma att premieobli- Prop. 1993/94:251 gationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken FB 13 kap. med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke. Denna möjlighet för överförrnyndaren motsvarar delvis den generella regel om inskrivning av premieobligatio- ner som för närvarande änns i 15 kap. 8 & tredje stycket.

Ett beslut enligt punkt 4 kan behöva meddela