Förmynderskapslagstiftningen

Regeringens proposition

År

Py

1993/94:251

Ey

Förmynderskapslagstiftningen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 juni 1994

Carl Bildt

Reidunn Laurén

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Syftet med förslagen i propositionen är att reglerna om förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning av egendom och tillsynen över sådan förvaltning skall moderniseras och anpassas till dagens situation.

Området avregleras där det är möjligt utan att berättigade skyddsintres-

sen sätts åt sidan. Vidare bygger förslagen på principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av övervägande

förvaltningsnatur bör handläggas av förvaltningsmyndigheter och inte av domstolar.

Med tillämpning av dessa principer föreslås i propositionen följande.

De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares

förvaltning skall inskränkas väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. Som huvudregel skall gälla att överförmyndarens

kontroll av föräldraförvaltningar skall vara inriktad på de fall där värdet på barnets tillgångar överstiger åtta gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Även fortsättningsvis skall dock alltid överförmyndarens samtycke krävas vid rättshandlingar som rör fast egendom samt om

barnet skall sättas i skuld eller driva rörelse. För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall i huvudsak

nuvarande regler gälla.

Regler om att vissa placeringar skall få göras utan överförmyndarens samtycke skall finnas kvar för de förvaltningar som skall stå under överförmyndarens kontroll. Reglerna anpassas till de krav som Sveriges

deltagande i EES ställer. Underårigas bankräkningar skall som huvud-

regel inte längre vara spärrade mot uttag som görs av föräldrar. Den

generella skyldigheten att deponera värdehandlingar i öppet förvar hos

1 Riksdagen 1993/94. I saml. Nr 251

bank föreslås upphöra. Försäkringsbelopp samt utbetalningar från Prop. 1993/94:251

dödsbon på grund av bodelning, arv eller testamente som tillfaller en underårig skall sättas in på spärrat konto, om de är större än två basbe-

lopp. När det av särskild anledning behövs skall överförmyndaren få bestämma bl.a. att reglerna om kontrollerad förvaltning helt eller delvis

skall tillämpas på en fri förvaltning, att penningmedel skall sättas in på

spärrat bankkonto eller att värdehandlingar skall deponeras. Vid sidan av att egendom kan överlämnas till särskild förvaltning

Öppnas en ny möjlighet att ställa förvaltningen av viss egendom under

kontroll. Särskild överförmyndarkontroll skall nämligen gälla för

egendom som har tillfallit en underårig genom gåva, arv, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring, om det har föreskrivits i ett gåvovillkor, ett testamentsförordnande eller ett förmånstagarförordnande.

Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skall inte längre

skrivas in vid domstol. Tingsrätterna skall dock ha kvar ärenden som

rör förordnande och entledigande av förmyndare. Domstolarna skall vidare behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och

upphörande av förvaltarskap och godmanskap enligt 11 kap. 4 § för-

äldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare och sådan god man skall flyttas från domstolarna till överförmyndarna.

Behörigheten att fatta beslut om förordnande av god man enligt 11 kap. 1-3 §§ föräldrabalken flyttas som huvudregel från tingsrätterna till

överförmyndarna. I stället för rätten skall överförmyndaren ha behörighet att för omyndigs räkning besluta om hävande i förtid av avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo samt att förelägga ställföreträdarna vite.

Överförmyndarens beslut skall kunna överklagas till tingsrätt.

Tillsynen över överförmyndarna skall flyttas från tingsrätterna till

länsstyrelserna.

Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen föreslås renodlade. Om inte någon av ett barns föräldrar kan vara vårdnadshavare skall vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar mot det.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Innehållsförteckning

20.18¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1323)

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9juni 1994" ososeseeseressrssser rr rss ss rss 315 Bilagor och rättsdatablad, se separat bilagedel

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken,

lag om ändring i ärvdabalken,

lag om ändring i rättegångsbalken,

BONE lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, un lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, lag om ändring i lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om

förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar,

lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av do m -

stolsärenden,

lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

10. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

11. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 12. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott

för studerande, 13. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

14. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,

15. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verk-

ställig het av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om över-

flyttning av barn,

16. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),

17. lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg

till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat

barn, 18. lag om ändring i lagen (1993:1323) om ändring i kyrkolagen

(1992:300).

FB 1 kap. Regeringen har följande förslag till lagtext!

2.1¶Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken?

dels att 10 kap. 12 §, 11 kap. 27 §, 12 och 17 kap., 19 kap. 17 § samt 20 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 kap. 28 § och 19 kap. 18 § skall betecknas 11 kap. 27 § respektive 19 kap. 17 §,

dels att den nya 19 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 3, 7 och 9 §§, 3 kap. 5 §, 4 kap. 5 a och 10 §§, 6 kap. 2, 3, 7-10, 17 och 21 §§, 7 kap. 2 §, 9 kap. 1, 4 och

5 §§, 10 kap. 3-7, 9, 11, 13 och 18 §§, 11 kap. 1-4, 7, 8, 13-26 §§,

13-16 kap., 19 kap. 5, 9, 10 och 14 §§, 20 kap. 2 a-4, 6 och 8 8§, 21 kap. 8 § samt rubrikerna till 13-16 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 12 kap., samt fyra nya paragrafer, 6 kap. 10 a-c $$ och 11 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4§

Bekräftelse av faderskap sker Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av skriftligen och skall bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall två personer. Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av social- skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller nämnden och av modern eller en särskilt förordnad förmyndare för särskilt förordnad vårdnadshavare

barnet. Har barnet uppnått myndig för barnet. Är barnet myndigt eller

ålder, skall bekräftelsen i stället står det enligt 6 kap. 2§ inte godkännas av barnet självt. Social- under någons vårdnad, skall nämnden får lämna sitt godkän- bekräftelsen i stället godkännas av nande endast om det kan antagas barnet självt. Socialnämnden får att mannen är fader till barnet. lämna sitt godkännande endast om

det kan antas att mannen är fader

till barnet.

Bekräftelse kan ske även före barnets födelse.

! Till stor del innehåller inte lagtextförslaget någon vänsterspalt med nuvarande lydelse. Detta hänger samman med att kapitlen 12-16 är nyskrivna. De bygger till stora delar på bestämmelserna i nuvarande lydelse av 13-17 kap. De enskilda paragraferna är dock så pass omarbetade att det inte har varit praktiskt möjligt att utforma en vänsterspalt på ett ändamålsenligt sätt. Den som vill finna var de nya reglernas materiella innehåll har sin motsvarighet i föräldrabalkens tidigare lydelse hänvisas till tabellerna i bilagorna 11 och 12. ? Balken omtryckt 1990:1526.

Visas senare att den som har Visas senare att den som har lämnat bekräftelse ej är fader till lämnat bekräftelse inte är fader till FB 2 kap. barnet, skall rätten förklara att barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot bekräftelsen saknar verkan mot honom. honom.

2 kap.

3 § Ändras förhållande som anges i Ändras förhållande som anges i

2 § sedan socialnämnden inlett sin 2 § sedan socialnämnden inlett sin utredning, är nämnden ändock utredning, är nämnden ändå

skyldig att slutföra sin uppgift. skyldig att slutföra sin uppgift. Socialnämnden kan flytta över ärendet till socialnämnden i annan

kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra socialnämnden genast underrättas.

Talan mot socialnämnds beslut Socialnämndens beslut enligt

enligt andra stycket jöres hos andra stycket får överklagas hos

länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut

länsstyrelsens beslut föres talan får överklagas hos allmän förvalthos kammarrätten genom besvär. ningsdomstol. — Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

7 §

Socialnämnden får lägga ned Socialnämnden får lägga ned en

påbörjad utredning angående påbörjad utredning om faderskafaderskapet, om det pet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning

av faderskapsfrågan, 2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av

domstol,

3. föreligger samtycke av mo- 3. har lämnats samtycke av modern eller särskilt förordnad för- dern eller en särskilt förordnad myndare enligt 4 kap. 5 §& till vårdnadshavare enligt 4 kap. adoption av barnet, eller | 5 a § till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns an- 4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt ledning aft anta att fortsatt utred-

utredning eller rättegång skulle ning eller rättegång skulle vara till

vara till men för barnet eller ut- men för barnet eHer utsätta mo-

sätta modern för påfrestningar dern för påfrestningar som insom innebära fara för hennes nebär fara för hennes psykiska psykiska hälsa. hälsa. Talan mot socialnhämnds beslut Socialnämndens beslut att lägga

att lägga ned påbörjad faderskaps- ned en påbörjad faderskapsutred-

utredning föres hos länsstyrelsen ning får överklagas hos länsstyrelgenom besvär. Mot länsstyrelsens sen. Länsstyrelsens beslut får

beslut föres talan hos kammarrät- överklagas hos allmän förvalt-

ten genom besvär. ningsdomstol. — Prövningstillstånd

marrätten. FB 3-4 kap.

9§

Skall en viss man enbhigt 1 kap. 1 § anses som far till ett barn som står under någons vårdnad och har barnet hemvist i Sverige, skall socialnämnden, om vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna eller mannen begär det och det är lämpligt, utreda om någon annan man kan vara far till barnet.

I fråga om utredningen tillämpas I fråga om utredningen tillämpas 2-6 och 8 §§. Utredningen får 2-6 och 8 §§. Utredningen får läggas ned, om det föreligger skäl läggas ned, om det finns skäl som som anges i 7 § första stycket 1 anges i 7 § första stycket 1 eller 4 eller 4 eller om det annars är eller om det annars är lämpligt. lämpligt.

Talan mot en socialnämnds Socialnämndens beslut att inte beslut att inte påbörja utredning påbörja en utredning enligt denna

enligt denna paragraf eller att paragraf eller att lägga ned en

lägga ned en påbörjad utredning påbörjad utredning får överklagas förs hos länsstyrelsen genom hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens

besvär. Mot länsstyrelsens beslut beslut får överklagas hos allmän

förs talan hos kammarrätten ge- fSörvaltningsdomstol. Prövningstillnom besvär. stånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 kap.

5§

Talan om fastställande av fader- Talan om fastställande av faderskap väckes av barnet. skap väcks av barnet.

I fall som avses i 2 kap. 1 8 I fall som avses i 2 kap. I 8 föres barnets talan av socialnämn- förs barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om den. Har modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon ej har uppnått talan, även om hon inte har uppmyndig ålder. Talan får vidare nått myndig ålder. Talan får vialltid föras av särskilt förordnad dare alltid föras av en särskilt för- JSörmyndare för barnet. ordnad vårdnadshavare för barnet.

4 kap.

5a§

Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas

samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat

sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv-

barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller, om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda dessa makar.

> Senaste lydelse 1991:1546.

behövs ej av den som lider av en behövs inte av den som lider av FB 6 kap.

allvarlig psykisk störning eller är en allvarlig psykisk störning, är

utan del i vårdnaden eller på utan del i vårdnaden eller befinner

okänd ort. Är detta fallet beträf- sig på okänd ort. Är detta fallet i

fande var och en av dem som fråga om var och en av dem som

enligt första stycket skall samtycka enligt första stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället till adoptionen, skall i stället sam-

samtycke inhämtas från barnets tycke inhämtas från särskilt förförmyndare. ordnad vårdnadshavare för barnet.

10 §'

I ärende om antagande av adop- I ärenden om adoption skall

tivbarn skall rätten inhämta upp- rätten inhämta upplysningar om lysningar om barnet och sökanden barnet och sökanden samt huruvi-

samt huruvida vederlag eller da ersättning eller bidrag till bidrag till barnets underhåll är barnets underhåll har lämnats eller

givet eller utfäst. Har barnet ej utlovats. Har barnet inte fyllt arfyllt aderton år, skall yttrande ton år, skall yttrande inhämtas

inhämtas från socialnämnden i den från socialnämnden i den kommun kommun där sökanden är folkbok- där sökanden är folkbokförd och förd och från socialnämnden i den från socialnämnden i den kommun kommun där den som har vårdna- där den som har vårdnaden om den om barnet är folkbokförd. barnet är folkbokförd.

Fader eller moder, vars sam- Fader eller moder, vars sam-

tycke till adoptionen ej erfordras, tycke till adoptionen inte krävs,

skall ändock höras, om det kan skall ändå höras, om det kan ske.

ske. Vid adoption av adoptivbarn Vid adoption av adoptivbarn skall

skall vad nu sagts i stället gälla vad nu sagts i stället gälla adop-

adoptanten eller, om make adopte- tanten eller, om en make adopterat

rat andre makens barn, var och en den andra makens barn, var och av makarna. Finns särskild för- en av makarna. Finns en särskild myndare vars samtycke ej erford- förmyndare vars samtycke inte ras, skall även han höras. krävs, skall även han eller hon

höras.

6 kap.

28 Barn står under vårdnad av båda Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdna- inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt för- den åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Vårdnaden ordnade vårdnadshavare. Vårdnaom ett barn består till dess att den om ett barn består till dess att

+ Senaste lydelse 1991:487. ll

> Senaste lydelse 1993:1432.

barnet fyller arton år eller dessför- barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. innan ingår äktenskap. FB 6 kap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person-

liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står

under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden barnets ekonomiska förhållanden

finns bestämmelser i 9-16 kap. finns bestämmelser i 9-15 kap.

3§

Barnet står från födelsen under Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade för- eller två särskilt förordnade vårdmyndare. nadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 8. Skall barnet även efter

domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall

rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

7§

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyl-

dig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om

barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller

utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. Står barnet under båda för- Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad äldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdna- dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. den åt den andra föräldern ensam. Brister också denne i omsorgen Brister också den föräldern i om barnet på det sätt som sägs i omsorgen om barnet på det sätt första stycket, skall rätten flytta som sägs i första stycket, skall

över vårdnaden till en eller två rätten flytta över vårdnaden till en särskilt förordnade förmyndare eller två särskilt förordnade vårdenligt 13 kap. 8 §. nadshavare. 12

Står barnet under endast en Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i förälders vårdnad, skall rätten i FB 6 kap.

fall som avses i första stycket fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den flytta över vårdnaden till den

andra föräldern eller, om det är andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt lämpligare, till en eller två särskilt

förordnade förmyndare enligt 13 förordnade vårdnadshavare.

kap. 8 8.

Frågor om ändring i vårdnaden Frågor om ändring i vårdnaden

enligt denna paragraf prövas på enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äkten- särskilt yrkande, i mål om äkten-

skapsskillnad mellan föräldrarna skapsskillnad mellan föräldrarna eller i annat mål som avses i 5 eller i andra mål som avses i 5

eller 6 §. eller 6 §.

8§

Har ett barn stadigvarande vår- Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i annat enskilt dats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot bar- eller dem som har tagit emot bar-

net eller någon av dem, skall net eller någon av dem, skall

rätten utse denne eller dessa att rätten utse denne eller dessa att

såsom särskilt förordnade förmyn- såsom särskilt förordnade vård-

dare utöva vårdnaden om barnet. nadshavare utöva vårdnaden om

barnet.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på

talan av socialnämnden.

?$

Står barnet under vårdnad av Om barnet står under vårdnad båda föräldrarna och dör en av av båda föräldrarna och en av dem dem, tillkommer vårdnaden den dör, skall den andra föräldern enandre ensam. sam ha vårdnaden. Om båda för-

äldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när

förhållandet annars blir känt

anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står barnet under vårdnad av Om barnet står under vårdnad

endast en av föräldrarna och dör av endast en av föräldrarna och denne, skall rätten på ansökan av den föräldern dör, skall rätten på den andre eller på anmälan av ansökan av den andra föräldern socialnämnden anförtro vårdnaden eller på anmälan av socialnämnden 13 åt den andra föräldern eller, om anförtro vårdnaden åt den andra

särskilt förordnade förmyndare gare, åt en eller två särskilt för- FB 6 kap. enligt 13 kap. 8 8. ordnade vårdnadshavare.

Är båda föräldrarna döda, utövas vårdnaden av barnets förmyndare.

10 §

Står barnet under vårdnad av en Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade för- eller två särskilt förordnade vårdmyndare och vill någon av barnets nadshavare och vill någon av föräldrar eller båda få vårdnaden barnets föräldrar eller båda få överflyttad till sig, skall rätten vårdnaden överflyttad till sig, besluta efter vad som är bäst för skall rätten besluta efter vad som barnet. Rätten får dock inte flytta är bäst för barnet. Rätten får dock över vårdnaden till föräldrarna inte flytta över vårdnaden till gemensamt, om någon av dem föräldrarna gemensamt, om någon motsätter sig gemensam vårdnad. av dem motsätter sig gemensam

vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

10a8

Om vårdnadshavare skall för-

ordnas särskilt, utses någon som

är lämpad att ge barnet omvård-

nad, trygghet och en god fostran.

Den som är underårig får inte

förordnas till vårdnadshavare.

Två personer kan utses att ge-

mensamt utöva vårdnaden, om de

är gifta med varandra eller bor

tillsammans under äktenskapslik-

nande förhållanden.

För syskon skall samma person

utses till vårdnadshavare, om inte

särskilda skäl talar mot det.

Om vårdnadshavare skall för-

ordnas efter föräldrarnas död och

föräldrarna eller en av dem har

gett till känna vem de önskar till

vårdnadshavare, skall denna per-

son förordnas, om det inte är

olämpligt.

10 b 8

En särskilt förordnad vårdnads- 14

havare har rätt att på begäran bli

entledigad från uppdraget. FB 6 kap.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och

någon av dem vill att vårdnaden

inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst

för barnet. Rätten kan också i mål om — äktenskapsskillnad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam

vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

10c§

En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdna-

den gör sig skyldig till missbruk

eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller

två andra personer att vara sär-

skilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

17 §

Frågor om vårdnad eller um- Frågor om vårdnad eller um-

gänge tas upp av rätten i den ort gänge tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon där barnet har sitt hemvist. Sådaav vårdnadshavarna har sitt hem- na frågor kan tas upp även i sam-

vist. Sådana frågor kan tas upp band med äktenskapsmål. Om det även i samband med äktenskaps- inte finns någon behörig domstol, mål. Om det inte finns någon tas frågorna upp av Stockholms behörig domstol, tas frågorna upp tingsrätt.

av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt frågor om 4-8 och 10 §§ samt 10 b & andra

umgänge som avses i 15 § hand- stycket samt frågor om umgänge läggs i den ordning som är före- som avses i 15 § handläggs i den FB 7 kap. skriven för tvistemål. Står barnet ordning som är föreskriven för under vårdnad av båda föräldrarna tvistemål. Står barnet under vårdeller en av dem och är föräldrarna nad av båda föräldrarna eller en överens i saken, kan de dock an- av dem och är föräldrarna överens hängiggöra saken genom ansökan. i saken, får de väcka talan genom

gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad

handläggs i den ordning som

gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm-

ning.

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

218 I mål om vårdnad eller umgänge I mål eller ärenden om vårdnad kan rätten, i samband med att den eller umgänge kan rätten, i sammeddelar dom eller beslut i saken band med att den meddelar dom och om det finns särskilda skäl, på eller beslut i saken och om det yrkande av part förelägga mot- finns särskilda skäl, på yrkande av parten vid vite att lämna ifrån sig en part förelägga motparten vid barnet. Har vite förelagts i sam- vite att lämna ifrån sig barnet. band med beslut som avses i 20 & Har vite förelagts i samband med första stycket, kan rätten förordna beslut som avses i 20 8 första att föreläggandet skall gälla ome- stycket, kan rätten förordna att delbart. föreläggandet skall gälla omedel-

bart.

Talan mot beslut om föreläggan- Beslut om föreläggande enligt de enligt första stycket får föras första stycket får överklagas enendast i samband med talan mot dast i samband med överklagande domen eller beslutet om vårdnad av domen eller beslutet om vårdeller umgänge. nad eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

7 kap. 2§

Förälder skall fullgöra sin un- En förälder skall fullgöra sin derhållsskyldighet genom = att underhållsskyldighet genom = att betala underhållsbidrag till barnet, betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern om föräldern

1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.

Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. 16

Vårdnadshavaren får företräda Vårdnadshavaren får företräda

barnet i frågor om underhållsbi- barnet i frågor om underhållsbi- FB 9 kap.

drag, även om vårdnadshavaren drag, även om vårdnadshavaren

inte har uppnått myndig ålder. inte har uppnått myndig ålder. Också särskilt förordnad förmyn- Också förmyndare har rätt att

dare har rätt att företräda barnet. företräda barnet. Avtal om under- Avtal om underhållsbidrag kan hållsbidrag kan slutas även före slutas även före barnets födelse. barnets födelse.

9 kap.

1§

Den som är under aderton år Den som är under arton år (underårig) är omyndig och äger (underårig) är omyndig och får

icke själv råda över sin egendom inte själv råda över sin egendom

eller åtaga sig förbindelser i vid- eller åta sig förbindelser i vidare

are mån än som följer av vad som mån än som följer. av vad som

skall gälla på grund av lag eller skall gälla på grund av lag eller

villkor vid förvärv genom gåva villkor vid förvärv genom gåva, eller testamente. testamente eller förmånstagarför-

ordnande vid försäkring = eller

pensionssparande = enligt lagen

(1993:931) om individuellt pen-

Sionssparande.

4§

Har genom gåva eller testamen- Om en underårig har fått egen-

te egendom tillfallit underårig dom genom gåva, testamente eller under villkor att han må själv råda JSörmånstagarförordnande vid fördäröver, skall vad i 3 §& andra säkring eller pensionssparande

stycket stadgas äga motsvarande enligt lagen (1993:931) om in-

tillämpning, dock att överförmyn- dividuellt pensionssparande under

darens samtycke erfordras blott i villkor att den underårige själv

det fall att den underårige fyllt skall få råda över egendomen,

sexton år. I sådant fall skall över- skall 3 § andra stycket tillämpas

förmyndaren, innan samtycke också beträffande sådan egendom.

gives, bereda jämväl fångesman- Överförmyndarens samtycke krävs

nen eller hans arvingar tillfälle att dock bara om den underårige har yttra sig, om det kan ske utan fyllt sexton år. Innan samtycke

märklig omgång eller tidsutdräkt. lämnas skall överförmyndaren ge fångesmannen eller han$ arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller

större tidsförlust.

58 Idkar underårig, som fyllt sexton En underårig som driver rörelse år, näring med tillstånd varom i med samtycke enligt 13 kap. 13 §

15 kap. 13 § sägs, äge han ingå eller 14 kap. 14 § andra stycket, 17

sådana rättshandlingar, som falla får ingå sådana rättshandlingar

2 Riksdagen 199394. 1 saml. Nr 251

inom området för rörelsen. Vad som faller inom området för rörelnu är stadgat gälle dock ej i fråga sen. Vad som nu har sagts gäller FB 10 kap. om rättskandling som avses i IS dock inte i fråga om rättshandkap. 15 §. lingar som avses i 13 kap. 10 §.

10 kap.

3§

Ingår underårigt barn äkten- Den eller de som har förordnats

skap, skall den som vid äktenska- särskilt till vårdnadshavare är pets ingående var förmyndare för också förmyndare för den underbarnet alltjämt vara barnets för- årige.

myndare. Om särskilda skäl talar för det,

skall dock någon annan än den

särskilt förordnade vårdnadshava-

ren förordnas till förmyndare. I ett

sådant fall tillämpas 6 och 7 §8.

Vad som sägs i denna balk om

särskilt förordnade förmyndare

skall gälla även den som är för-

myndare enligt första stycket.

4§

Har en underårig inte någon Ingår ett underårigt barn äktenförmyndare, skall rätten förordna skap, skall den som vid äkten-

sådan. skapets ingående var förmyndare

för barnet alltjämt vara barnets

förmyndare.

5§

Har en underårig inte någon

förmyndare, skall rätten förordna

en sådan.

Har förmyndare = förordnats Har förmyndare förordnats enligt 4 § på grund av att fadern enligt första stycket på grund av eller modern är underårig, gäller att fadern eller modern är under-

förordnandet till dess fadern eller årig, gäller förordnandet till dess

modern har uppnått myndig ålder. fadern eller modern har uppnått

myndig ålder.

6§

Till förmyndare skall utses en Ttättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

För underåriga syskon bör ge- För underåriga syskon skall mensam förmyndare förordnas, samma person utses till förmyndaom inte särskilda skäl talar emot re, om inte särskilda skäl talar mot det. det.

Skall efter föräldrarnas död Skall efter föräldrarnas död FB 10 kap. förmyndare förordnas för en un- förmyndare förordnas för en underårig och har föräldrarna eller derårig och har föräldrarna eller

en av dem gett tillkänna vem de en av dem gett till känna vem de önskar till förmyndare, skall önskar till förmyndare, skall denna person förordnas, om han denna person förordnas om det eller hon inte är olämplig. inte är olämpligt.

9§

En förmyndare har rätt att på En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från för- begäran bli entledigad från för-

mynderskapet. Detta gäller dock mynderskapet. Detta gäller dock ej, om förmynderskapet utövas av inte, om förmynderskapet utövas

föräldrarna eller en av dem och av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talar mot att för- särskilda skäl talar mot att för-

myndaren entledigas. myndaren entledigas.

Har två särskilt förordnade fSörmyndare utsetts att gemensamt

utöva vårdnaden om ett barn och vill någon av förmyndarna att

vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden om barnet åt en av dem efter vad som är bäst för barnet.

11 8 Dör förmyndaren och finns det Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag inte någon som på grund av lag

skall vara förmyndare, skall den skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs- som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till den mål anmäla förhållandet till övertingsrätt hos vilken förmynderska- fSörmyndaren för den kommun där pet är eller skall vara inskrivet. den omyndige har sitt hemvist.

13 8

Fråga om förordnande av för- Frågor om förordnande eller

myndare tas upp av den tingsrätt entledigande av förmyndare tas där förmynderskapet är inskrivet upp av tingsrätten i den ort där eller, om inskrivning av förmyn- den underårige har sitt hemvist.

derskapet inte har ägt rum, av den

tingsrätt där inskrivning skall ske. Fråga om entledigande av förmyndare tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

Ansökan om förordnande eller Ansökan om förordnande eller FB 11 kap. entledigande av en förmyndare får entledigande av en förmyndare får

göras, förutom av Överförmynda- göras av överförmyndaren, förren och förmyndare, av den un- myndare, vårdnadshavare, den

derårige själv, om denne har fyllt underårige själv, om han eller hon

sexton år, samt av hans eller har fyllt sexton år, samt av hans hennes make och närmaste släk- eller hennes make eller sambo och

tingar. En förmyndare som inte närmaste släktingar. Frågor som

längre är lämplig att utöva vård- avses i denna paragraf skall rätten

naden får entledigas även på också ta upp självmant, när det

ansökan av socialnämnden. Frågor finns anledning till det. som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

I ärende som avses i första I eft ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör en stycket skall rätten ge en under-

underårig som fyllt sexton år, årig som fyllt sexton år tillfälle att bereda denne tillfälle att yttra sig, yttra sig, om det kan ske.

om det kan ske.

Rättens beslut i ärende som avses i första stycket får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan.

11 kap.

1 §

Kan en förmyndare på grund av Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av annan orsak inte sjukdom eller av någon annan utöva förmynderskapet eller blir orsak inte utöva förmynderskapet förmyndaren enligt 10 kap. 17 § eller blir förmyndaren enligt 10 skild från utövningen av det, skall kap. 17 § skild från utövningen av rätten förordna god man att i det, skall överförmyndaren förförmyndarens ställe vårda den ordna god man att i förmyndarens underåriges angelägenheter. ställe vårda den underåriges an-

gelägenheter.

När rätten enligt 10 kap. 17 §

skiljer en förmyndare från utöv-

ningen av förmynderskapet får

rätten förordna god man enligt

första stycket.

28 Har en förmyndare eller för- Har en förmyndare eller förmyndarens make och den under- myndarens make eller sambo och årige del i oskiftat dödsbo, skall den underårige del i ett oskiftat

rätten förordna god man att vårda dödsbo, skall överförmyndaren 20 den underåriges rätt i boet vid förordna god man att vårda den

boutredningen liksom vid bodel- underåriges rätt i boet vid bout-

ning och skifte eller ingående av redningen liksom vid bodelning FB 11 kap.

avtal om sammanlevnad i oskiftat och skifte eller ingående av avtal bo. om sammanlevnad i oskiftat bo.

God man skall även förordnas Överförmyndaren skall också när den som har en förmyndare, förordna god man när den som

god man eller förvaltare skall har en förmyndare, god man eller

företa en rättshandling eller vara förvaltare skall företa en rättspart i en rättegång och behöver handling eller vara part i en rättebiträde men enligt 13 kap. 2 § gång och behöver hjälp men enligt

inte kan företrädas av förmynda- 12 kap. 8 § inte kan företrädas av

ren, den gode mannen eller förval- förmyndaren, den gode mannen taren. eller förvaltaren. Om talan har

väckts får rätten förordna god

man.

God man skall också i annat fall Överförmyndaren skall också i än som avses i första eller andra andra fall än som avses i första stycket förordnas för den som har eller andra stycket förordna god

förmyndare, god man eller förval- man för den som har vårdnadshatare, om det förekommer en an- vare, förmyndare, god man eller gelägenhet i vilken han eller hon förvaltare, i angelägenheter där

har ett intresse som strider mot den enskilde har ett intresse som sådan företrädares eller dennes strider mot en sådan företrädares makes intresse. Rätten skall med- eller dennes makes eller sambos

dela sådant förordnande om för- intresse. Överförmyndaren skall

myndaren, den gode mannen eller meddela ett sådant förordnande,

förvaltaren eller den som denne i om det begärs av vårdnadshavasådan egenskap företräder begär ren, förmyndaren, den gode mandet eller det annars är lämpligt. nen eller förvaltaren eller den som

denne i sådan egenskap företräder

eller om det annars är lämpligt.

3§

Rätten skall förordna god man, Överförmyndaren skall förordna

god man,

1. om det vid ett dödsfall finns en till namnet känd arvinge som vistas

på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet

och förvalta sin lott i det,

2. om det vid ett dödsfall inte kan utredas, huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före Allmänna arvs-

fonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eller

också kännedom finns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, och det på grund av

sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller

hennes lott i boet förvaltas,

3. om en testamentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som föreskrivs om arvinge, 21

4. om det i övrigt krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas, FB 11 kap.

5. om det enligt förordnande i 5. om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshand- testamente eller annan rättshandling beror av en framtida hän- ling beror av en framtida händelse, vem egendom skall tillfalla, delse, vem egendom skall tillfalla eller egendom först framdeles eller egendom först senare skall skall tillträdas med äganderätt, tillträdas med äganderätt och det och det krävs att den blivande krävs att den blivande ägarens rätt ägarens rätt bevakas eller att bevakas eller egendomen förvaltas egendomen «förvaltas för den för den blivande ägarens räkning, blivande ägarens räkning, eller eller

6. om egendom, enligt vad som särskilt föreskrivs, skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Förordnande enligt första styck- Överförmyndaren skall förordna et sker efter anmälan eller när be- god man enligt första stycket efter hovet blir känt på annat sätt. anmälan eller när behovet blir Krävs en god man för den som känt på annat sätt. Krävs en god har rätt i ett dödsbo, skall det man för den som har rätt i ett anmälas hos tingsrätten av den dödsbo, skall det anmälas hos som har boet i sin vård. överförmyndaren av den som har

boet i sin vård.

Rättshandlingar som en god man har företagit med stöd av ett förordnande enligt denna paragraf gäller, även om den egendom som förordnandet avsåg tillfaller någon som den gode mannen inte var förordnad att företräda.

3a§

I de fall som anges i 18 kap.

1 § första stycket äktenskapsbalken

och 20 kap. 2§ första stycket

denna balk skall god man förord-

nas av rätten.

4 8

Om någon på grund av sjuk- Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat dom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande för- hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att hållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egen- bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, dom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, för- skall rätten, om det behövs, beordna god man för honom eller sluta att anordna godmanskap för henne. Förordnande får inte med- honom eller henne. Ett sådant delas utan samtycke av den för beslut får inte meddelas utan vilken god man skall utses, om samtycke av den för vilken god-

é Senaste lydelse 1991:1546.

inte den enskildes tillstånd hindrar manskap skall anordnas, om inte

att hans eller hennes mening den enskildes tillstånd hindrar att FB 11 kap. inhämtas. hans eller hennes mening inhäm-

tas.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man

i något annat fall skall förordnas

på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet med-

delas av överförmyndaren.

7§8

Om någon beträffande vilken det Om någon som befinner sig i en

föreligger en sådan situation som sådan situation som anges i 4 8 är anges i 4 § är ur stånd att vårda ur stånd att vårda sig eller sin sig eller sin egendom, får rätten egendom, får rätten besluta att förordna förvaltare för honom anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltare får dock eller henne. Förvaltarskap får inte förordnas, om det är tillräck- dock inte anordnas, om det är

ligt att god man förordnas eller att tillräckligt att godmanskap anord-

den enskilde på något annat min- nas eller att den enskilde på något dre ingripande sätt får hjälp. annat, mindre ingripande sätt får

hjälp.

Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.

Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare

att utföra uppdraget. Om en för-

valtare i något annat fall skall

förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.

88 Utan hinder av förvaltarförord- Trots ett förvaltarförordnande

nande enligt 7 §& har den som enligt 7 § har den som avses med

avses med förordnandet rätt att förordnandet rätt att själv själv

1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,

2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat

efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan 23

egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt

hon efter det att förvaltare har hon efter det att förvaltare har EB 11 kap.

förordnats erhåller genom gåva förordnats får genom gåva, testaeller testamente under villkor att mente eller förmånstagarförordegendomen inte skall omfattas av nande vid försäkring eller penförvaltarens rådighet. Ssionssparande enligt lagen

(1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att

egendomen inte skall omfattas av

förvaltarens rådighet.

Om särskilda skäl föranleder Om det finns särskilda skäl för

det, får dock rätten föreskriva att det, får dock rätten föreskriva att

förvaltaruppdraget skall omfatta förvaltaruppdraget skall omfatta även förhållande som avses i även förhållanden som avses i första stycket. första stycket.

13 §

När omständigheterna påkallar När omständigheterna motiverar

det, kan flera gode män eller det, kan flera gode män eller

förvaltare förordnas för den en- förvaltare förordnas för den enskilde. skilde.

Är flera gode män eller förvalta-

re ansvariga för skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersätt-

ningsansvaret skall slutligt för-

delas mellan de ansvariga efter

den grad av vållande som åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

148 Godmanskap och förvaltarskap Om flera gode män eller förval-

står under tillsyn av överförmyn- tare är ansvariga för en skada daren och tingsrätten. som har tillfogats tredje man,

svarar de solidariskt för ersätt-

ningen. Ersättningsansvaret skall

slutligt fördelas mellan de ansvari-

ga efter vars och ens grad av

vållande. Om någon saknar till-

gångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för

bristen bestämmas enligt samma

grunder.

Ansökan om förordnande av Ansökan om förordnande av FB 11 kap.

god man eller förvaltare får göras god man enligt I-4 88 eller förav överförmyndaren, förmyndare, valtare får göras av förmyndare,

den som ansökningen avser, om den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. eller sambo och närmaste släkting-

ar. Ansökan om anordnande av

godmanskap enligt 4 § eller för-

valtarskap får göras av dem som

nu har nämnts och av överförmyndaren. Ansökan om förordnande av Ansökan om anordnande av

förvaltare får också göras av god förvaltarskap får också göras av man som avses i 4 8. god man som avses i 4 8.

Frågor om förordnande av god När det finns anledning till det

man eller förvaltare skall rätten skall rätten självmant ta upp också ta upp självmant, när an- frågor om anordnande av godman-

ledning förekommer till det. skap enligt 4 §& eller förvaltarskap.

Överförmyndaren har samma skyl-

dighet när det gäller förordnande

av god man eller förvaltare.

16 §

I ärende om förordnande av god I ärenden om förordnande av man eller förvaltare för någon god man eller förvaltare för någon

som har fyllt sexton år skall rätten som har fyllt sexton år skall rätten

bereda denne tillfälle att yttra sig, eller överförmyndaren ge denna om det kan ske. person tillfälle att yttra sig, om

det kan ske.

I ärende om förordnande av god I ärenden om anordnande av

man enligt 4 §& eller förvaltare godmanskap enligt 4 § eller för-

skall, om det inte är obehövligt, valtarskap skall, om det inte är rätten också inhämta yttrande från obehövligt, rätten också inhämta

make och närmaste släktingar, yttrande från den enskildes make

överförmyndaren och vårdinrätt- eller sambo och barn, överförning. Yttrande skall också, om det myndaren och vårdinrättning. behövs, inhämtas från den eller de Yttrande skall också, om det kommunala nämnder som fullgör behövs, inhämtas från andra

uppgifter inom socialtjänsten och närstående samt från den eller de

den eller de nämnder som utövar kommunala nämnder som fullgör landstingets ledning av omsorgs- uppgifter inom socialtjänsten och verksamheten. Den som ansök- den eller de nämnder som utövar ningen avser skall höras munt- landstingets ledning av omsorgs-

ligen, om det kan ske utan skada verksamheten. Den som ansök-

7 Senaste lydelse 1991:1649.

för honom eller henne och det inte ningen avser skall höras muntär uppenbart att han eller hon inte ligen, om det kan ske utan skada FB 11 kap. förstår vad saken gäller. Rätten för honom eller henne och det inte

kan dock underlåta att höra den är uppenbart att han eller hon inte enskilde muntligen om denne själv förstår vad saken gäller. Rätten

har gjort ansökan eller medgivit kan dock avstå från att höra den det ifrågasatta förordnandet eller enskilde muntligen om han eller det annars finns särskilda skäl. hon själv har gjort ansökan eller

medgivit det ifrågasatta förordnan-

det eller det annars finns särskilda

skäl.

Bestämmelserna i andra stycket

gäller även i ärenden hos överför-

myndaren om förordnande av god

man enligt 4 § eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga

att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

17 8

Innan rätten förordnar förvaltare Innan rätten anordnar förvaltarskall den inhämta läkarintyg eller skap skall den inhämta läkarintyg

annan likvärdig utredning om den eller annan likvärdig utredning om

enskildes = hälsotillstånd. = Detta den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärende om förord- gäller även i ärenden om anord-

nande av god man enligt 4 8, när nande av godmanskap enligt 4 8,

den enskilde inte har lämnat sitt när den enskilde inte har lämnat

samtycke. sitt samtycke.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

188 Kan slutligt beslut ej ges ome- Kan ett slutligt beslut inte ges delbart i ärende om förordnande omedelbart i eft ärende om an-

av god man eller förvaltare, får ordnande av godmanskap enligt

rätten, om den enskildes ange- 4§ eller förvaltarskap, får rätten lägenheter kräver omedelbar vård besluta att anordna godmanskap eller ett dröjsmål uppenbarligen eller förvaltarskap för tiden till skulle medföra fara för den enskil- dess ärendet slutligt avgörs, om

de eller hans egendom, förordna den enskildes angelägenheter krägod man eller förvaltare för tiden ver omedelbar vård eller ett dröjstill dess ärendet slutligt avgörs. mål uppenbarligen skulle medföra

Sådant förordnande kan beträf- fara för den enskildes person eller

fande god man som avses i 4§8 egendom. Ett sådant beslut kan eller förvaltare meddelas även för meddelas även för den som är un-

den som är underårig att gälla från derårig att gälla från och med den och med den dag då han eller hon dag då han eller hon fyller arton fyller arton år. år.

Kan ett slutligt beslut inte ges 26

omedelbart i ett ärende om för-

tare, får överförmyndaren för- FB 11 kap. ordna god man eller förvaltare för

tiden till dess ärendet slutligt

avgörs, om ärendet brådskar av

sådan anledning som anges i

första stycket.

Innan beslut enligt första stycket Innan beslut enligt första eller meddelas skall den som ansök- andra stycket meddelas skall den ningen avser ha fått tillfälle att som ansökningen avser ha fått yttra sig, om det kan ske utan tillfälle att yttra sig, om det kan

större tidsförlust och utan skada ske utan större tidsförlust och utan

för honom eller henne. skada för honom eller henne.

Beslut enligt första stycket får Ett beslut enligt första stycket

när som helst ändras av rätten. får när som helst ändras av rätten.

Överförmyndaren får när som

helst ändra ett beslut enligt andra

stycket.

19 §

Om en god man eller förvaltare Om en god man eller förvaltare

inte längre behövs, skall rätten inte längre behövs, skall godmanbesluta att godmanskapet eller skapet eller förvaltarskapet upp-

förvaltarskapet skall upphöra. Har höra. Beslut om att godmanskap god man förordnats enligt 3 § enligt 4 §& eller förvaltarskap skall

1-5, skall den gode mannen ent- upphöra fattas av rätten. I övriga ledigas så snart den som förord- fall fattas beslutet av överförmynnandet avser begär det. När en daren. Har god man förordnats

god man eller förvaltare har slut- enligt 3 § 1-5, skall överförmyn-

fört sitt uppdrag, skall han genast daren entlediga den gode mannen

anmäla det till rätten. så snart den som förordnandet

avser begär det. När en god man

eller förvaltare har slutfört sitt

uppdrag, skall han genast anmäla

det till överförmyndaren.

En god man eller förvaltare har En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Skall godman- från sitt uppdrag. Beslut om ent-

skapet eller förvaltarskapet fortsät- ledigande fattas av överförmyndata, är han dock skyldig att kvarstå ren. Skall godmanskapet eller till dess en ny god man eller för- förvaltarskapet fortsätta, är den valtare har utsetts. gode mannen eller förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller förvaltare har

utsetts.

20 § En god man eller förvaltare som En god man eller förvaltare som 27

gör sig skyldig till missbruk eller gör sig skyldig till missbruk eller

uppdrag eller som kommer på uppdrag eller som kommer på FB 11 kap. ekonomiskt obestånd och på grund ekonomiskt obestånd och på grund därav är olämplig för uppdraget av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha inte längre är lämplig att inneha detta, skall entledigas från upp- uppdraget, skall entledigas. Beslut draget. om entledigande fattas av överför-

myndaren.

Uppkommer fråga om att enligt Uppkommer en fråga om att första stycket entlediga en god enligt första stycket entlediga en man eller förvaltare och kan slut- god man eller förvaltare och kan ligt beslut inte ges omedelbart, får slutligt beslut inte ges omedelbart, rätten, om dröjsmål skulle medfö- får överförmyndaren besluta att ra fara för den som godmanskapet den gode mannen eller förvaltaren eller förvaltarskapet avser, besluta skall skiljas från sitt uppdrag för att den gode mannen eller för- tiden till dess ärendet avgörs, om valtaren skall skiljas från sitt dröjsmål skulle medföra fara för uppdrag för tiden till dess ärendet den som godmanskapet eller föravgörs. valtarskapet avser.

Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 15 § första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren.

Rätten får också självmant ta Rätten eller överförmyndaren får upp frågor som avses i första också självmant ta upp frågor som stycket. avses i första stycket och som de

är behöriga att avgöra.

I ärende enligt denna paragraf I ett ärende enligt denna paraskall rätten bereda den enskilde graf skall rätten eller överförmyntillfälle att yttra sig, om det kan daren ge den enskilde tillfälle att ske. yttra sig, om det kan ske.

22 §

Dör en god man eller förvaltare, Dör en god man eller förvaltaskall den som har boet i sin vård re, skall den som har boet i sin utan dröjsmål anmäla förhållandet vård utan dröjsmål anmäla förtill den tingsrätt där godmanskapet hållandet till den överförmyndare eller förvaltarskapet är eller skall som har tillsyn över godmanskapet vara inskrivet. eller förvaltarskapet.

23 §

Rätten är skyldig att på ansökan Rätten är skyldig att pröva om av någon av dem som anges i 15 § omfattningen av ett godmanskap första stycket eller av den gode enligt 4 §& eller ett förvaltarskap mannen eller förvaltaren pröva om bör jämkas, om någon av dem 28 ett godmanskaps eller förvaltar- som anges i 15 § första stycket

skaps omfattning bör jämkas. eller den gode mannen eller för- Rätten kan också utan ansökan valtaren ansöker om det. Rätten FB 11 kap. göra en sådan prövning. kan också utan ansökan göra en

sådan prövning.

Innan rätten meddelar beslut Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren gode mannen eller förvaltaren samt överförmyndaren och den samt överförmyndaren och den

enskilde beredas tillfälle att yttra enskilde ges tillfälle att yttra sig.

sig.

Kan slutligt beslut inte ges ome- Kan ett slutligt beslut inte ges delbart, får rätten, om dröjsmål omedelbart, får rätten meddela

skulle medföra fara för den enskil- beslut i frågan för tiden till dess de, meddela beslut i frågan för ärendet avgörs, om = dröjsmål tiden till dess ärendet avgörs. I skulle medföra fara för den enskilfråga om sådant beslut tillämpas de. I fråga om ett sådant beslut bestämmelserna i 18 § andra och tillämpas bestämmelserna i 18 8

tredje styckena. tredje och fjärde styckena.

I fråga om godmanskap enligt

1-3 §8§& skall överförmyndaren

pröva om godmanskapets omfatt-

ning bör jämkas. Bestämmelserna

i första-tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos

överförmyndaren av frågor om

sådan jämkning.

24 § Innan rätten förordnar någon till Innan rätten eller överförmynda-

god man eller förvaltare eller ren förordnar någon till god man entledigar någon från ett sådant eller förvaltare eller entledigar uppdrag, skall han eller hon ges någon från ett sådant uppdrag,

tillfälle att yttra sig. Är det fråga skall han eller hon ges tillfälle att

om beslut enligt 20 § andra styck- yttra sig. Är det fråga om beslut et, skall den gode mannen eller enligt 20 §& andra stycket, skall förvaltaren beredas tillfälle att den gode mannen eller förvaltaren yttra sig, om det inte är fara i ges tillfälle att yttra sig, om det

dröjsmål. inte är fara i dröjsmål.

25 §

Frågor om förordnande eller Behörig domstol i frågor som

entledigande av god man enligt 1 gäller godmanskap enligt 4 §& eller

eller 2 §& tas upp av den tingsrätt förvaltarskap är tingsrätten i den

där förmynderskapet, godmanska- ort där den enskilde har sitt hem-

pet eller förvaltarskapet är eller vist eller, om han eller hon inte

skall vara inskrivet. Är det fråga har hemvist i Sverige, Stockholms

om förmynderskap som inte skall tingsrätt. vara inskrivet, avgörs frågan om 29

av 12 kap. 1 § andra stycket. FB 11 kap.

Behörig överförmyndare i frågor

om godmanskap enligt I, 2 och

4 §§ samt förvaltarskap är över-

JSörmyndaren för den kommun där

den enskilde har sitt hemvist eller,

om han eller hon inte har hemvist

i Sverige, överförmyndaren för

Stockholms kommun.

Uppkommer vid utredning av ett

dödsbo fråga om förordnande av god man enligt 3 8, hör ärendet till den tingsrätt varunder boet

lyder. Skall god man annars förordnas enligt 3 §, tas ärendet upp av tingsrätten i den ort där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har yppat sig.

Andra frågor som gäller god-

manskap enligt 1-3 §§ tas upp av den tingsrätt där godmanskapet är

inskrivet.

26 §

Ansökan om förordnande av god Uppkommer vid utredning av ett man enligt 4 § eller av förvaltare dödsbo frågan om förordnande av

tas upp av tingsrätten i den ort god man enligt 3 8, hör ärendet

där den som avses med ansök- till överförmyndaren för den komningen har sitt hemvist eller, om mun där den döde hade sitt hemhan eller hon inte har hemvist i vist eller, om den döde inte hade riket, av Stockholms tingsrätt. hemvist i Sverige, till överförmyn-

daren för Stockholms kommun.

Skall god man annars förordnas enligt 3§, tas ärendet upp av

överförmyndaren för den kommun

där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där

annars behov av god man har

visat sig.

Andra frågor som gäller god- Andra frågor som gäller god-

manskap enligt 4 § eller förvaltar- manskap enligt 3 § tas upp av den skap tas upp av den tingsrätt där överförmyndare som har förordnat godmanskapet eller förvaltarskapet god man. är inskrivet.

12 kap. Allmänna bestämmelser om för- FB 12 kap. myndares, gode mäns och för-

valtares verksamhet

' Förmyndares skyldigheter

1§

Förmyndare skall förvalta omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna.

Detta gäller inte i fråga om tillgångar som omyndiga enligt lag själva råder över eller som de har förvärvat genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av någon annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för förmyndaren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen — (särskild förvalt-

ning). Är särskild förvaltning

anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning Över förvaltningen till förmyndaren.

Förmyndaren företräder i övrigt den omyndige när detta inte enligt lag skall göras av någon annan.

Gode mäns och förvaltares skyldigheter

2§

Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person.

Även om det inte framgår av

fSörordnandet, omfattar den gode mannens eller förvaltarens upp- 31 drag inte sådana tillgångar som

har ställts under särskild förvalt- Prop. 1993/94:251

ning. Är särskild förvaltning FB 12 kap.

anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan

redovisning.

Gemensamma bestämmelser

3§

Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid

handla på det sätt som bäst gag-

nar den enskilde.

4§

Den enskildes medel skall i

skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall skötas finns i

13-15 kap.

5§

Förmyndare, gode män och förvaltare skall fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är dock skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i

den utsträckning som kan anses

behövlig med hänsyn till egen-

domens omfattning och omständig-

heterna i övrigt.

Förmyndare, gode män och FB 12 kap. förvaltare skall se till att pengar och värdepapper som tillhör den enskilde förvaras så att de inte sammanblandas med tillgångar

som = ställföreträdaren annars

förvaltar.

Om den enskilde äger värde-

handlingar eller annars har rättigheter på grund av sådana hand-

lingar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för

att behövliga registreringar och

anmälningar görs.

78 I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om den omyn-

dige har fyllt sexton år, samt den omyndiges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i för-

hållande till den enskilde samt den

enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 5 3.

8§

Uppstår fråga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren, förmyndarens

make eller sambo eller någon som

förmyndaren företräder, har förmyndaren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma

förmyndare, får förmyndaren dock

företräda de omyndiga vid arvskifte mellan dem, om de inte har inbördes stridande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den enskilde, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mel-

lan den enskilde å ena sidan och

den gode mannen eller förvalta- 33 ren, hans eller hennes make eller

3 Riksdagen 1993/94. I saml. Nr 251

sambo eller någon som han eller Prop. 1993/94:251 hon företräder å den andra sidan. FB 12 kap.

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har slutit avtal i

strid med första eller andra stycket, tillämpas 9 kap. 7 §& första stycket i fråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

Överförmyndarens tillsyn

9§

Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under överförmyndarens tillsyn.

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren begär.

Avtal utan överförmyndarens samtycke

10 3

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har ingått avtal för den enskildes räkning utan att

inhämta samtycke från överför-

myndaren, trots att samtycke krävs enligt 13-15 kap., får motparten inte frånträda avtalet, om förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren begär överförmyndarens samtycke inom en månad från det att

avtalet ingicks och något annat

förbehåll inte har gjorts. Om över-

förmyndaren inte lämnar sitt sam-

tycke, får motparten frånträda avtalet, om inte något annat har överenskommits.

118 Om ett avtal som avses i 10 8

inte blir gällande, tillämpas 9 kap.

7 § första stycket i fråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

Flera förmyndare, gode män eller Prop. 1993/94:251 förvaltare FB 12 kap.

12 8

Om en persons egendom skall förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall

ställföreträdarna utöva = förvalt-

ningen gemensamt. Överförmynda-

ren kan dock besluta att förvaltningen av tillgångarna skall för-

delas på visst sätt mellan ställföreträdarna eller att vissa tillgångar skall förvaltas av en av dem en-

sam. I samband med att rätten

förordnar en ställföreträdare kan

även rätten meddela ett sådant beslut.

Om de som utövar förvaltningen

gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren = biträder.

Om det är fråga om en åtgärd som kräver överförmyndarens sam-

tycke, kan samtycke ges till åtgärden även om det finns delade

meningar. Överförmyndaren skall

dock ge alla dem som har del i

förvaltningen tillfälle att yttra sig innan överförmyndaren beslutar i saken.

Ställande av säkerhet

13 §

Om överförmyndaren finner skäl till det, skall förmyndare, gode män eller förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen.

Överförmyndaren prövar säkerhe-

ten och bestämmer hur den skall

förvaras. I övrigt tillämpas 2 kap.

25 § utsökningsbalken.

Skadestånd

Förmyndare, gode män och 35 Jörvaltare är skyldiga att ersätta

skada som de uppsåtligen eller av Prop. 1993/94:251 vårdslöshet har orsakat den enskil- FB 12 kap.

de.

Om flera förmyndare, gode män eller förvaltare är ansvariga, sva-

rar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt

fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande.

Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de

övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

15 8

Talan om ersättning enligt 14 § skall väckas inom ett år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 § har lämnats över till den som

är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte

väcks inom nämnda tid, är talerät-

ten förlorad. Detta gäller inte, om

ställföreträdaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Arvode och ersättning för utgifter

16 § Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett

skäligt arvode för uppdraget och

ersättning för de utgifter som har

varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning

för utgifter fattas av överförmyn-

daren. Överförmyndaren bestäm-

mer dessutom i vad mån arvode

och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

Om inte särskilda skäl föran-

leder något annat, skall arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den

mån hans eller hennes beräknade

inkomst under det år när uppdra- 36

get utförs eller hans eller hennes

tillgångar under samma år över- Prop. 1993/94:251

stiger två gånger basbeloppet FB 13 kap. enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons

rätt i oskiftat dödsbo skall betalas

med dödsboets medel, om inte

särskilda skäl föranleder något an-

nat.

Arvode och ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes eller dödsboets medel skall betalas av kommunen.

17 8

Föräldrar som är förmyndare har, om det finns särskilda skäl, rätt till arvode med anledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De har också rätt till ersättning för utgifter som har

varit skäligen påkallade av för-

valtningen.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Beloppen skall betalas med den omyndiges medel eller, om det

gäller dödsboförvaltning, med

dödsboets tillgångar.

13 kap.

Föräldrars förmyndarförvaltning

Föräldrars rådighet

18§

När en omyndigs föräldrar är

förmyndare, bestämmer de hur

tillgångar som står under deras

förvaltning skall användas eller

placeras, om inte annat följer av

denna balk eller annan författning. Om en av föräldrarna till följd

av frånvaro eller sjukdom eller av

någon annan orsak är förhindrad

att ta del i sådana beslut om för-

valtningen som inte kan skjutas 37

upp utan olägenhet, bestämmer

den andra föräldern ensam. Denna Prop. 1993/94:251

förälder får dock inte ensam fatta FB 13 kap. beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppenbarligen kräver det.

Om endast en av föräldrarna är JSörmyndare, gäller bestämmelser-

na om föräldrar honom eller henne.

I fråga om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

Kontroll av förvaltningen av viss

egendom

2§

När värdet på en omyndigs

tillgångar, som skall förvaltas av föräldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för-

säkring, tillämpas bestämmelserna

i 3-7 §§ för förvaltningen.

Dessa bestämmelser gäller även egendom som, under villkor om att förvaltningen av den skall stå

under överförmyndarens kontroll

(särskild överförmyndarkontroll), har tillfallit den omyndige

I. genom arv eller testamente,

2. genom gåva, under förutsättning att givaren skriftligen har

anmält gåvan till överförmyndaren, eller

3. genom förmånstagarförordnande vid försäkring med anledning av dödsfall eller vid pen-

sionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pen- Sionssparande.

Med egendom som anges i

andra stycket jämställs egendom

som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egen- 38 domen.

Inom en månad efter det att FB 13 kap.

värdet på en omyndigs tillgångar

överstigit det belopp som anges i

2 § första stycket skall föräldrarna ge in en förteckning över den omyndiges egendom till överförmyndaren.

Har egendom tillfallit en omyn-

dig med villkor om särskild överförmyndarkontroll enligt 2 8 andra stycket, skall föräldrarna ge in en

förteckning över egendomen till

överförmyndaren inom en månad därefter. Förteckningarna skall avges på heder och samvete.

4§

Andra värdehandlingar än sådana som nämns i 5 § första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 10 8 skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller den omyndiges familj eller egendomen av

någon annan särskild anledning

bör behållas.

5§

Den omyndiges tillgångar får

utan samtycke av överförmyndaren placeras i

1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat

eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna

hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank 39

eller av ett kreditmarknadsbolag

enligt lagen (1992:1610) om kre-

ditmarknadsbolag eller av ett ut- FB 13 kap.

ländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens

med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i lan-

det, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare,

eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som

gäller för värdepappersfonder här

i landet.

Den omyndiges tillgångar får vidare utan = överförmyndarens samtycke användas för allemans-

Sparande enligt lagen (1983:890)

om allemanssparande eller lånas

ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det Senast fastställda taxeringsvärdet.

6 §

Om överförmyndaren samtycker till det, får den omyndiges tillgångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på något annat

sätt än som anges i 5 §. I fråga om köp av fast egendom

m.m. finns bestämmelser i 10 §.

7§

Pengar som inte placeras enligt

5, 6 eller 10 8 och som inte heller omedelbart — behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank.

FB 13 kap. 8§

Pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 § eller med uppgift till banken om att de skall

stå under särskild överförmyndar-

kontroll får inte tas ut utan överförmyndarens samtycke.

Upphävande av eller lättnader i kontrollen

9§ Överförmyndaren skall besluta

att bestämmelserna i 4-7 §§ inte längre skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

och det inte finns särskild anledning att låta kontrollen fortgå.

Ett beslut enligt första stycket

gäller inte egendom som har tillfallit den omyndige under villkor

om särskild överförmyndarkontroll.

Om det med hänsyn till för-

äldrarnas och den omyndiges

förhållanden eller i övrigt finns

särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 3-8 §§.

Fast egendom m.m.

10 8 För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyn-

darens samtycke

1. genom köp, byte eller gåva

förvärva fast egendom eller nytt-

janderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av

hyresrätt till en bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt 41

till någon annans fasta egendom,

om det inte gäller hyra av en Prop. 1993/94:251

bostadslägenhet eller en tillfällig FB 13 kap. upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast

egendom eller myttjanderätt till

sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller

4, låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2

skall lämnas, om inte förvärvet

eller avtalet kan anses olämpligt

med hänsyn till egendomens natur,

den omyndiges ålder och framtida

behov eller andra omständigheter.

Samtycke till en åtgärd som avses I första stycket 3 eller 4 får

lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendo-

mens natur samt den omyndiges

ålder, framtida behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut

och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf

gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

118 Föräldrar får inte ge bort den

omyndiges egendom, om det inte

är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den omyndiges ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får föräldrar använda den omyndiges inkomster till understöd åt

anhöriga eller andra som står den 42

omyndige nära.

FB 13 kap. 128 För den omyndiges räkning får

föräldrar endast med överförmyndarens samtycke

1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse ,

2. ingå borgensförbindelse, eller 3. ställa den omyndiges egen-

dom som säkerhet för den omyndiges eller någon annans förbindelse.

Är det fråga om åtgärder enligt

första stycket som faller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i

fråga om pantsättning av fast

egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den

omyndiges utbildning eller upp-

ehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.

Rörelse

13 § Föräldrar får inte låta den som

är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sex-

ton år, får föräldrarna endast med överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125)

eller jordbruksbokföringslagen

(1979:141). Utan överförmynda-

rens samtycke får föräldrarna inte

själva driva en sådan rörelse för 43 den omyndiges räkning. Samtycke

ges ekonomiska och personliga FB 13 kap. förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

Redovisning av viss egendom

143 Föräldrar skall före den 1 mars

varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som avses i 2§& samt

sådan egendom som omfattas av

bestämmelserna om samtycke enligt 10 8. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.

I årsräkningen skall anges

I. egendomen och dess värde

vid början och slutet av den tid som räkningen avser,

2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter, och

3. inkomster av egendomen och

utgifter som har betalats med

egendomen eller dess avkastning.

15 §

Har den omyndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledigats som förmyndare, skall de inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförmynda-

ren beträffande egendom som avses i 28 samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 8. Sluträkning skall vidare lämnas inom en månad när ett villkor enligt 2 §

andra stycket om särskild överförmyndarkontroll återkallats eller överförmyndaren enligt 9 8 första stycket beslutat att överförmyndarkontrollen skall upphöra.

Sluträkningen skall innehålla en

. redogörelse för förvaltningen under det löpande året fram till

dess att förmynderskapet upphör- Prop. 1993/94:251 de, villkoret om särskild överför- FB 13 kap.

myndarkontroll återkallades eller

överförmyndaren = beslutade = att kontrollen skulle upphöra. Räkningen skall avges på heder och

samvete.

Vad som sägs om årsräkning i 14 § andra stycket gäller också i fråga om sluträkning.

16 § Om det med hänsyn till för-

äldrarnas och den omyndiges förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria föräldrarna från skyldigheten att lämna års-

räkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får

lämnas i förenklad form. I fråga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

17 8

Anmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid lämna förteckning enligt 3 8, årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren, kan överförmyndaren bestämma ny tid för avlämnandet.

Särskilda beslut av överförmynda-

ren i vissa fall

18 §

Överförmyndaren får förelägga

föräldrarna att i årsräkning eller

på annat sätt redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 88, om den omyn-

dige begär det eller om det annars

finns särskilda skäl.

Om det av någon särskild anled- FB 13 kap.

ning behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

1. bestämma att 3-7 §§ skall

tillämpas även i annat fall än som

följer av 2 8,

2. begränsa möjligheten att ta ut

pengar som har satts in hos bank,

utöver vad som följer av 8 §,

3. bestämma att värdehandling-

ar skall förvaras och förvaltas av

ett — värdepappersinstitut — enligt

lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande

utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med

den som gäller för värdepappers-

institut här i landet.

4. bestämma att premieobliga-

tioner som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens sam-

tycke, och

5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första

stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal med värdepappersinstitutet

på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827) får för-

äldrarna, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättig-

heten förvaltas av en auktoriserad

förvaltare, till denne anmäla att

föräldrarna endast med överför-

myndarens tillstånd får överlåta

eller pantsätta rättigheten eller

uppbära på rättigheten belöpande 46 kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyl- Prop. 1993/94:251 digt att träffa ett sådant avtal om FB 13 kap. förvaring och förvaltning som

avses i andra stycket. Avtalet får

inte träffas på sämre villkor än de

som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.

Vissa åtgärder vid förvaltningens

upphörande

20 §

Om föräldrarnas = förvaltning upphör därför att barnet har blivit

myndisgt, skall föräldrarna genast

överlämna de förvaltade tillgång-

arna till honom eller henne. Om föräldrarnas förvaltning upphör

därför att någon annan skall överta förvaltningen, skall föräldrarna genast överlämna de förvaltade tillgångarna till denna

person.

21§

När föräldrarnas förvaltning

upphör, skall de hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som

rör förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan

enligt 12 kap. 15 § har gått ut

eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft, skall räkenskaper och övriga handlingar som

rör förvaltningen lämnas över till

den som är behörig att ta emot

redovisning över förvaltningen.

Föräldrars död eller konkurs

228 Dör en av föräldrarna, skall dödsboet svara för att den omyndi- 47 ges egendom redovisas och åtgär-

der vid förvaltningens upphörande Prop. 1993/94:251

vidtas enligt detta kapitel, om inte FB 14 kap. förvaltningen skall skötas av den andra föräldern. Vad som nu har

sagts om dödsbo gäller konkurs-

förvaltaren, om en av föräldrarna försätts i konkurs.

14 kap. Förordnade förmyndares, gode

mäns och förvaltares vård av

egendom

Förteckningar över egendom

1§

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall inom två månader efter förordnandet lämna en förteckning till överförmyndaren över den egendom som de förvaltar. — Förteckningen — skall

avges på heder och samvete.

En förteckning som lämnas av en god man som har förordnats enligt I1 kap. I 8 behöver endast

ta upp den lösa egendom som den

gode mannen har tagit hand om.

Skyldigheten att lämna en för-

teckning gäller inte vid byte av förordnad förmyndare, god man eller förvaltare.

I fråga om bevakning av någons rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i

15 kap.

2§

Har rätten beslutat att utvidga omfattningen av en god mans eller förvaltares uppdrag, skall den gode mannen eller förvaltaren

inom en månad från beslutet läm-

na en förteckning till överförmyndaren över den egendom som

omfattas av det utvidgade uppdra-

get. Förteckningen skall avges på

heder och samvete. 48

FB 14 kap.

3§

I fråga om egendom som står under en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares förvaltning gäller 4-11 88.

4§

Andra värdehandlingar än sådana som nämns i 5 § första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den enskilde att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av II $ skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller den enskildes familj eller om egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

58 Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

1. skuldförbindelser som har utfärdats eller gåranterats av stat eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis 49 eller andra skuldförbindelser som

4 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

medför rätt till betalning först efter Prop. 1993/94:251 utfärdarens övriga fordringsägare, FB 14 kap. eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Den enskildes tillgångar får vidare utan = överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

6§

Om överförmyndaren samtycker till det, får den enskildes tillgångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på något annat sätt än som anges i 5 8.

I fråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 11 §.

78 Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 11 8& och inte heller omedelbart — behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank.

8§

Pengar som har satts in hos bank får tas ut endast efter samtycke från överförmyndaren.

Samtycke krävs dock inte vid uttag av

I. ränta, eller

2. pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans 50 eller hennes egendom om den

mannen eller förvaltaren vid in- FB 14 kap. sättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke.

9§

Premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in

i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke.

10 8 Om det finns särskilda skäl, får

överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4-9 §§.

Fast egendom m.m.

113 För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man

eller förvaltare endast med över-

JSörmyndarens samtycke 1. genom köp, byte eller gåva

förvärva fast egendom eller nytt-

janderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av

hyresrätt till en bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom,

om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till

sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller 4, låta inteckna, hyra ut eller på

något annat sätt med nyttjanderätt

upplåta fast egendom eller tomt-

rätt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämnas, om inte förvärvet 51

eller avtalet kan anses olämpligt

med hänsyn till egendomens natur Prop. 1993/94:251 eller andra omständigheter. FB 14 kap.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

12 §

En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den enskildes egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den enskildes ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får den enskildes inkomster användas till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära.

Upptagande av lån m.m.

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med över- JSörmyndarens samtycke

1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse, eller 3. ställa den enskildes egendom

som säkerhet för den enskildes eller någon annans förbindelse.

Är det fråga om åtgärder enligt

första stycket som faller inom 52 ramen för en rörelse som ställföre-

trädaren med Ööverförmyndarens Prop. 1993/94:251 samtycke driver för den enskildes FB 14 kap. räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den enskildes övriga egendom eller kan anses nödvändig för hans eller hennes utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.

Rörelse

En god man eller förvaltare får endast med = överförmyndarens samtycke låta den enskilde driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbruksbokföringslagen — (1979:141). Utan överförmyndarens samtycke får den gode mannen eller förvaltaren inte driva en sådan rörelse för den enskildes räkning. Samtycke får lämnas endast om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

I fråga om förordnade förmyndare tillämpas 13 kap. 13 §.

Redovisning av förvaltad egendom

15 §

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra = för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under 53 ställföreträdarens förvaltning.

Årsräkningen skall avges på heder Prop. 1993/94:251 och samvete. FB 14 kap.

I årsräkningen skall anges den enskildes tillgångar och skulder vid början och slutet av den tid som räkningen avser. Vidare skall en sammanställning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har använts för den enskildes uppehälle eller nytta i övrigt.

16 §

Överförmyndaren får besluta att

en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare i särskild ordning skall redogöra för den del av den enskildes tillgångar och skulder som inte omfattas av ställföreträdarens förvaltning, i den mån tillgångarna och skulderna är kända för ställföreträdaren.

17 8

En god man skall hålla överförmyndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som kan påverka den gode mannens förvaltningsansvar i mera betydande omfattning.

Om en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag har upphört, skall den som frånträder uppdraget inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförmyndaren beträf- Jande egendom som har stått under hans eller hennes förvaltning. Sluträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året fram till dess att = ställföreträdarskapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och samvete.

Vad som sägs om årsräkning i Prop. 1993/94:251

15 § andra stycket gäller också i FB 14 kap. fråga om sluträkning.

Om rätten har inskränkt omfattningen av en god mans eller förvaltares uppdrag, skall sluträkning

lämnas för den egendom som inte längre omfattas av uppdraget. Om ett godmanskap enligt

11 kap. 1 § upphör innan tiden för

avgivande av årsräkning eller slut-

räkning som rör förmynderskapet

för den omyndige inträffar, får

sluträkning rörande godmanskapet begränsas till att avse en redo-

görelse endast för de åtgärder som

har vidtagits av den gode mannen. I övrigt skall redogörelse för förvaltningen lämnas av förmyndaren

även för den tid godmanskapet har varat.

19 8 Om det med hänsyn till ställföreträdarens och den enskildes

förhållanden, tillgångarnas art

eller värde eller omständigheterna

i övrigt finns särskilda skäl, får

överförmyndaren befria ställföreträdaren från skyldigheten att läm-

na Åårsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får. lämnas i förenklad form. I fråga om Åårsräkning får beslut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

208 Anmäler en förordnad förmyn-

dare, god man eller förvaltare att

han eller hon är förhindrad att inom föreskriven tid lämna för-

teckning enligt 1 eller 2 §, årsräkning eller sluträkning till överfSörmyndaren, kan = överförmyn-

daren bestämma ny tid för avläm-

nandet.

Särskilda beslut av överförmynda- Prop. 1993/94:251 ren i vissa fall . FB 14 kap.

213 .

Om det behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

1. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 8 §,

2. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett — värdepappersinstitut — enligt lagen (1991:98I1) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet, och

3. genom meddelande till den som skall betala pengar till den enskilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 2, skall ställföreträdaren träffa avtal med värdepappersinstitutet på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt aktiekontolagen —(1989:827) får ställföreträdaren, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av en auktoriserad förvaltare, till denne anmäla att ställföreträdaren endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid 56 samma typ av avtal.

Vissa åtgärder vid förvaltningens Prop. 1993/94:251

upphörande FB 14 kap.

223 När en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag upphör, skall han eller kon

genast lämna över de förvaltade

tillgångarna till den enskilde eller, om någon annan skall överta förvaltningen, till denna person.

238 När en förordnad förmyndare,

god man eller förvaltare frånträder sitt uppdrag, skall han eller hon hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som rör för-

valtningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren bestämma tid och

plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § har gått ut

eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan

som vunnit laga kraft, skall räken-

skaper och övriga handlingar som

rör förvaltningen lämnas över till

den som är behörig att ta emot

redovisning över förvaltningen.

Ställföreträdares död eller konkurs

24 8 Om en förordnad förmyndare,

god man eller förvaltare dör, skall

dödsboet svara för att den enskil-

des egendom redovisas och åtgär-

der vid förvaltningens upphörande

vidtas enligt detta kapitel. Försätts

ställföreträdaren i konkurs, skall

konkursförvaltaren fullgöra dessa

uppgifter.

Vård av rätt i dödsbo, m.m. FB 15 kap.

Allmänna bestämmelser

18 Har en omyndig del i ett dödsbo eller något annat oskiftat bo, skall

JSörmyndaren vårda den omyndiges

rätt i boet enligt bestämmelserna i

detta kapitel.

Bestämmelserna gäller också i fråga om god man och förvaltare, om den som han eller hon företräder har del i ett bo och vården av den enskildes rätt som delägare

omfattas av uppdraget.

Är den enskilde ensam delägare eller har samtliga delägare samma förmyndare, god man eller förvaltare och förvaltas boet av ställföreträdaren, gäller i stället 13 el-

ler 14 kap.

Tidpunkt för bodelning och skifte

2§

Ingås inte avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo eller upphör ett sådant avtal att gälla, skall Jörmyndaren, gode mannen eller

förvaltaren se till att bodelning och skifte med anledning av döds-

fall förrättas så snart som möjligt.

Skall bodelning ske av någon annan anledning än dödsfall, skall

JSörmyndaren, gode mannen eller förvaltaren se till att bodelning förrättas så snart som möjligt.

3§

Skiftas inte ett dödsbo inom sex

månader från det att bouppteck-

ningen förrättades och har avtal

om sammanlevnad i oskiftat döds-

bo inte heller ingåtts, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren inom denna tid lämna 58

en redogörelse till överförmynda-

ren om anledningen till att döds- Prop. 1993/94:251 boet inte har skiftats. En sådan FB 15 kap.

redogörelse skall därefter och till

dess att dödsboet har skiftats eller

ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ingåtts lämnas var sjätte månad, om inte överförmyndaren bestämmer någon annan tid.

Ställföreträdares deltagande i förvaltningen

4§

En förmyndare, god man eller förvaltare som för den enskildes räkning deltar i en rättshandling vid dödsboförvaltning skall inhämta överförmyndarens samtycke

till rättshandlingen i den utsträck-

ning som gäller vid förvaltning

enligt 13 eller 14 kap.

Mot borgenärer i dödsboet och

andra vars rätt är beroende av

utredningen är ställföreträdaren

ansvarig — enligt ärvdabalkens

regler om dödsbodelägares an-

svar.

Fördelning av egendom vid bodelning och skifte

5§

En förmyndare, god man eller förvaltare som tar del i en bodel-

ning eller ett skifte för den enskil-

des räkning skall inhämta överförmyndarens samtycke till egendo-

mens fördelning.

En förmyndare, god man eller förvaltare får endast med överför-

myndarens samtycke överlåta den

enskildes andel i boet.

Avstående från arv eller testamente

6 §

En förmyndare, god man eller 59 förvaltare får inte för den enskil-

testamente. FB 15 kap.

Om överförmyndaren samtycker

till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat - dödsbo

7§

Avtal om sammanlevnad i oskif-

tat dödsbo får ingås endast med överförmyndarens samtycke.

Överförmyndaren får häva ett

avtal enligt första stycket, om det

är påkallat för att ta till vara den

enskildes intressen. Om efterlevan-

de make som själv har deltagit i

avtalet och som samtidigt är ställ-

företrädare för den enskilde gifter om sig, skall han eller hon genast

anmäla det till överförmyndaren.

8§

Ingås avtal om sammanlevnad i

oskiftat dödsbo, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren före den 1 mars varje år i en årsuppgift — till överförmyndaren redogöra för förvaltningen av boet under föregående år. Av årsuppgiften skall framgå boets behållna

inkomst och dess sammanlagda

tillgångar och skulder vid årets slut.

Anmäler = förmyndaren, gode

mannen eller förvaltaren att det finns hinder mot att inom föreskriven tid lämna årsuppgift till över-

JSörmyndaren, kan överförmyndaren bestämma ny tid för avlämnandet.

Förrättande av bouppteckning i vissa fall

9§

Skall bodelning ske av annan anledning än dödsfall, är förmyn-

daren, gode mannen eller förvalta- Prop. 1993/94:251 ren skyldig att se till att boupp- FB 16 kap.

teckning förrättas så snart som möjligt. Kopia av bouppteckningen skall genast lämnas till överförmyndaren.

Försäljning av viss egendom

10 8 Har egendom i dödsbo vilken har förvaltats av en god man som

avses i II kap. 3 § tillfallit Allmänna arvsfonden, gäller i fråga

om egendomens försäljning lagen

(1994:243) om Allmänna arvsfonden.

16 kap.

Tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet

Allmänna bestämmelser

1§

Överförmyndaren skall enligt

bestämmelserna i detta kapitel

utöva tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verk-

samhet.

Vid tillsynen skall överförmyndaren särskilt se till att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes

nytta och att tillgångarna i övrigt

är placerade så att tillräcklig

trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkast-

ning.

Bestämmelser om val av över- JSörmyndare m.m. finns i 19 kap.

Behörig överförmyndare

2§

Tillsynen utövas av överförmyn-

daren för den kommun där den som har förmyndare, god man 61

eller förvaltare har sitt hemvist.

Om god man har förordnats Prop. 1993/94:251 enligt 11 kap. 3 § vid utredning av FB 16 kap.

ett dödsbo, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den avlidne hade sitt hemvist.

Är det i övrigt fråga om godman-

skap enligt I1 kap. 3 8, utövas tillsynen av överförmyndaren för

den kommun där den gode mannen

har sitt hemvist.

Om behörig = överförmyndare enligt första eller andra stycket

inte finns, utövas tillsynen av

överförmyndaren för Stockholm.

Granskning av förvaltningen

3§ Överförmyndaren skall granska

Jörmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet med ledning av de förteckningar, årsräkningar,

sluträkningar samt andra hand-

lingar och uppgifter angående

förvaltningen som har lämnats.

Överförmyndaren eller den som

överförmyndaren utser har rätt att gå igenom de räkenskaper och anteckningar som avses i 12 kap. 5 § samt de värdehandlingar som ställföreträdaren förvarar med

anledning av sitt uppdrag. Ställ-

företrädaren skall hålla dessa handlingar tillgängliga på tid och plats som överförmyndaren bestämmer.

4§ Överförmyndaren = skall göra

anteckning om verkställd granskning på förteckningar, årsräkningar, sluträkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 883.

Anmärkning mot förvaltningen

58 Om överförmyndaren vid 62 granskningen eller annars finner

anledning att rikta anmärkning Prop. 1993/94:251 mot förvaltningen, skall ställföre- FB 16 kap.

trädaren ges tillfälle att yttra sig

inom den tid som överförmyndaren

bestämmer.

Om ett yttrande inte lämnas inom förelagd tid eller om överför-

myndaren anser att yttrandet inte

är tillfredsställande, skall anteckning om anmärkningen göras på

den granskade handlingen. Över-

förmyndaren skall även genast

pröva om beslut enligt någon bestämmelse i 13 eller 14 kap. behöver meddelas eller om ställföreträdaren bör entledigas eller någon annan åtgärd vidtas. Ställ-

företrädaren skall underrättas om en sådan anteckning och om vidtagen åtgärd.

6§

Om en anmärkning som har antecknats enligt 5 8 innebär att

ställföreträdaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot den omyn-

dige eller den som uppdraget avser, har ställföreträdaren rätt att väcka talan mot den enskilde om

frihet från skadeståndsskyldighet.

Rätt att ta del av handlingar

78 En omyndig som har fyllt sexton

år och den som har god man eller

förvaltare har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträ-

darskapet och som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.

Överlämnande av handlingar vid

granskningens slut

8§

Sedan = överförmyndaren har 63 granskat förmyndarens, gode man-

nens eller förvaltarens sluträkning, skall räkningen samt de förteck- FB 16 kap. ningar, årsräkningar och handlingar enligt I5 kap. 3 och 8 88 som förvaras hos överförmyndaren lämnas över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen.

Om = ställföreträdaren inte är skyldig att lämna sluträkning när ställföreträdarskapet upphör, skall överförmyndaren lämna över de övriga handlingar som anges i fSörsta stycket till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen, om denna person eller den avgående ställföreträdaren begär det eller överförmyndaren har gjort anteckning om anmärkning enligt 5 § på handlingen.

Om handlingar som avses i första eller andra stycket har lämnats till en ny ställföreträdare, skall denne inom två månader därefter återlämna handlingarna

till överförmyndaren. Överförmyn-

daren skall skriftligen upplysa ställföreträdaren om denna skyldighet när handlingarna lämnas ut.

Om en ställföreträdares förvaltning har godkänts av den enskilde eller av en ny ställföreträdare innan han eller hon har fått del av de handlingar som avses i första eller andra stycket, är godkännandet utan verkan.

Inhämtande av yttrande m.m.

98 Innan överförmyndaren tar ställning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, eller den som har god man eller förvaltare samt den enskildes make eller

sambo och närmaste släktingar Prop. 1993/94:251 beredas tillfälle att yttra sig, om FB 16 kap. det kan ske utan avsevärd tidsförlust.

Överförmyndaren får återkalla

ett samtycke, om förutsättningar för samtycket inte längre finns.

10 8

Socialnämnder och andra myndigheter är skyldiga att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för överförmyndarens tillsynsverksamhet.

Därutöver är de myndigheter som regeringen föreskriver skyldiga att underrätta överförmyndaren om sådana förhållanden som de får kännedom om och som kan vara av betydelse för överförmyndarens tillsynsverksamhet.

Utbetalning till bank och underrättelse till överförmyndaren i vissa fall

11 §

När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde överstigande två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd.

Vad som nu sagts om skyldighet att betala till bank skall även gälla försäkringsgivare vid utbetalning av Jförsäkringsbelopp som den omyndige har rätt till samt pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Om 65 betalningen avser en periodisk för-

5 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

mån, gäller skyldigheten att betala till bank endast när den första FB 16 kap. utbetalningen görs.

När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, skall den

som ombesörjer = utbetalningen

genast göra anmälan till förmyn-

daren och överförmyndaren. En sådan anmälan skall också göras om en omyndig på grund av arv

eller testamente har fått värde-

handlingar till ett värde som överstiger i första stycket nämnt belopp

eller med villkor om att värdehandlingarna skall stå under

särskild överförmyndarkontroll.

Vad som föreskrivs i

första-tredje styckena gäller inte

vid utbetalning av medel som den omyndige får förvalta själv. Andra och tredje styckena gäller inte

heller om utbetalning görs från försäkring som tagits inom ramen för en rörelse.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller också vid betalning

eller utgivande av värdehandlingar

till någon för vilken det har för-

ordnats god man med uppgift att

förvalta egendom eller för vilken

det har förordnats förvaltare.

Överförmyndarens handläggning

123 Överförmyndaren är skyldig att

föra förteckningar och lägga upp akter samt expediera handlingar

enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Vite

13 8

Överförmyndaren får vid vite

förelägga en förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 § andra stycket eller 8 §& tredje stycket i

detta kapitel eller enligt 12 kap. Prop. 1993/94:251

13 §&, 13 kap. 3, 14, IS eller FB 19 kap. 18-21 83, 14 kap. 1, 2, 15, 16, 18 eller 21-23 § eller 15 kap. 3 eller

8 8. Innan vitesföreläggande beslutas, — skall överförmyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldighet och de bestäm-

melser som finns och ge ställföreträdaren skälig tid att lämna en angiven handling eller rätta sig

efter ett beslut.

Frågor om utdömande av vite

prövas av tingsrätt. I fråga om föreläggande och utdömande av

vite gäller i övrigt lagen (1985:206) om viten.

I anslutning till att vite döms ut får rätten förelägga nytt vite.

Utformning av förteckningar

14 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om den när-

mare utformningen av ställföreträdares förteckningar, årsräkningar och sluträkningar samt handlingar som avses i IS kap. 3 och 8 §§.

19 kap.

5§

Överförmyndare väljes av kom- Överförmyndare skall väljas av

munfullmäktige. För överförmyn- kommunfullmäktige. För överfördare väljes en ersättare. myndare skall väljas en ersättare.

Ledamöter och ersättare i över- Ledamöter och ersättare i överfSörmyndarnämnd väljas av kom- JSörmyndarnämnden skall väljas av munfullmäktige till det antal full- kommunfullmäktige till det antal mäktige bestämma. Antalet leda- fullmäktige bestämmer. Antalet

möter får dock ej understiga tre. ” ledamöter får dock inte understiga

tre.

Val av ledamöter och ersättare i Valet av ledamöter och ersättare

överförmyndarnämnd skall vara i överförmyndarnämnden = skall

proportionellt, om det begäres av vara proportionellt, om det begärs minst så många väljande, som av minst så många väljande, som

motsvara det tal, vilket erhålles, motsvarar det tal som erhålls, om om samtliga väljandes antal delas samtliga väljandes antal delas med med det antal personer valet av- det antal personer valet avser,

ser, ökat med 1. Om förfarandet ökat med 1. Om förfarandet vid vid sådant proportionellt val finnas ett sådant proportionellt val finns EB 19 kap. särskilda bestämmelser. särskilda bestämmelser.

Sker ej val av ersättare i över- Om ersättarna i överförmyndar-

förmyndarnämnd = proportionellt, nämnden inte utses genom propor-

skall tillika bestämmas den ord- tionellt val, skall också den ordning i vilken ersättarna skola ning bestämmas i vilken ersättarna

inkallas till tjänstgöring. skall kallas till tjänstgöring. Då val av överförmyndare, Då valet av Överförmyndare, ledamot av överförmyndarnämnd ledamöter av överförmyndarnämn-

eller ersättare förrättats, skall det den eller ersättare förrättats, skall

genast anmälas till rätten. Har val det genast anmälas till länsstyrelej skett i behörig tid, skall rätten sen. Har val inte hållits i behörig göra anmälan därom hos länssty- tid, skall länsstyrelsen se till att

relsen, som tillser att valet hålles valet hålls så snart det kan ske. så snart ske kan.

9? 8

Överförmyndare, ledamot i En överförmyndare, en ledamot överförmyndarnämnd eller ersätta- i överförmyndarnämnden eller en

re kan av rätten entledigas, om ersättare kan efter anmälan av han finnes icke vara lämplig. länsstyrelsen entledigas av rätten,

om det visar sig att han eller hon inte är lämplig.

10 §

Äro såväl överförmyndare som Om såväl överförmyndare som

hans ersättare förhindrade att hans eller hennes ersättare är fullgöra sitt uppdrag, äge rätten förhindrade att fullgöra sitt uppförordna tillfällig vikarie. drag, får länsstyrelsen förordna

tillfällig vikarie.

Om kommunfullmäktige bestäm- Om kommunfullmäktige bestäm-

ma det, får överförmyndarnämnd mer det, får överförmyndarnämn-

uppdraga åt ledamot, ersättare den uppdra åt en ledamot, en som har inkallats till tjänstgöring ersättare som har kallats till tjänst-

eller tjänsteman hos kommunen att göring eller en kommunal tjänstepå nämndens vägnar avgöra vissa man med erforderlig kompetens att grupper av ärenden, vilkas beskaf- på nämndens vägnar avgöra vissa fenhet skall angivas i fullmäktiges grupper av ärenden, vilkas beskafbeslut. Framställning eller yttran- fenhet skall anges i fullmäktiges

de till kommunfullmäktige får beslut. Kommunfullmäktige kan på

dock ej beslutas annorledes än av motsvarande sätt bestämma att nämnden samfällt. överförmyndaren får uppdra åt en

kommunal tjänsteman med erfor-

derlig kompetens att avgöra ären-

den på överförmyndarens vägnar. 68

En framställning eller ett yttran-

dock inte beslutas på något annat - FB 20 kap.

sätt än av nämnden samfällt eller

av överförmyndaren själv. Detsam-

ma gäller vid beslut att förordna

eller entlediga en god man eller

förvaltare, häva avtal om sam-

manlevnad i oskiftat bo eller

förelägga vite.

Finner den som erhållit uppdrag Finner den som fått ett uppdrag

som avses i första stycket, att som avses i första stycket att sam-

samtycke, tillstånd eller förord- tycke, tillstånd eller förordnande i

nande i visst fall ej bör meddelas, ett visst fall inte bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, eller anser han eller hon frågan

skall ärendet hänskjutas till nämn- tveksam, skall ärendet hänskjutas den. Beslut i ärende enligt denna till nämnden eller överförmynda-

balk vilket har fattats på grund av ren. Beslut i ett ärende enligt

uppdrag som avses i första stycket denna balk vilket har fattats på behöver ej anmälas inför nämn- grund av ett uppdrag som avses i den. första stycket behöver inte an-

mälas för nämnden eller för över-

Jförmyndaren.

17 8 Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över överförmyndares och överförmyndarnämnders verksamhet.

20 kap.

2a§

I ett ärende om förordnande av I ett ärende om anordnande av förvaltare eller utvidgning av ett förvaltarskap eller utvidgning av förvaltarskaps omfattning, där det ett förvaltarskaps omfattning, där inte föreligger fall som avses i 2 § det inte förordnats god man enligt andra stycket, skall rätten för- 2 § andra stycket, skall rätten förordna ett biträde att bevaka den ordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett rätte- enskildes rätt i ärendet. Ett rättegångsbiträde skall också förord- gångsbiträde skall också förordnas, om den som har förvaltare nas, om den som har förvaltare begär att förvaltarskapet skall begär att förvaltarskapet skall upphöra eller att dess omfattning upphöra eller att dess omfattning skall inskränkas. skall inskränkas.

Rättegångsbiträde skall inte förordnas, om det är uppenbart att ett

biträde inte behövs.

3§

Ansökan om annan rättens åt-

gärd med avseende på förmynder- 69 skap än förmyndares förordnande

eller entledigande får, såvida fråga ej är om ärende enligt 9 FB 20 kap. kap. 2 a §, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, samt av hans make och närmaste fränder. Fråga som avses i denna paragraf skall rätten också taga upp självmant, när anledning förekommer därtill.

I ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör omyndig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Mot rättens beslut i ärende som Rättens beslut angående förmynavses i första stycket får talan derskap, godmanskap eller förföras, förutom av den som beslutet valtarskap får överklagas, förutom särskilt rör, av var och en som har av den som beslutet särskilt rör, rätt att göra ansökan. av var och en som har rätt att

göra ansökan i saken. Den i vars

ställe god man har förordnats

enligt 11 kap. 2 §& första eller

andra stycket får dock inte över-

klaga ett beslut om ett sådant för-

ordnande.

Mot beslut, varigenom det före- Rättens beslut att förelägga vite lagts förmyndare att vid vite full- enligt 16 kap. 13 § tredje stycket göra visst åliggande, får talan får överklagas endast i samband föras endast i samband med kla- med klagan över beslutet att döma gan över rättens beslut om ut- ut vitet. dömande av vitet.

4§

Överförmyndarens tillstånd till Överförmyndarens samtycke till

åtgärd beträffande omyndigs egen- åtgärd beträffande en enskilds dom får sökas endast av förmyn- egendom får begäras endast av daren. . Mot = överförmyndarens förmyndaren, den gode mannen beslut i sådant ärende och mot eller förvaltaren. Överförmyndaöverförmyndarens förordnande, att rens beslut i ett sådant ärende får förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra överklagas endast av ställföreträstycket ej skall gälla, får talan daren. Överförmyndarens beslut föras endast av förmyndaren samt, enligt 9 kap. 3 eller 4 &, 13 kap. såvida ärendet angår omhänderta- 18 eller 19 8 eller 14 kap. 21 8 gande av egendom, varöver den får överklagas endast av ställföreomyndige råder, eller återkallelse trädaren eller av den enskilde, om av förmyndarens eller överförmyn- han eller hon har fyllt sexton år. darens tillstånd för omyndig att 70

själv, om han fyllt sexton år. FB 21 kap.

Mot överförmyndarens beslut i Överförmyndarens beslut i såda-

fall som avses i I3 kap. 8 § tredje na fall som avses i 12 kap. 12 §

Stycket får talan ej föras. andra stycket får inte överklagas.

Överförmyndarens beslut = att : förelägga vite enligt 16 kap. 13 8

får överklagas endast i samband

med klagan över rättens beslut att

döma ut vitet.

6§

Talan mot överförmyndarens Överförmyndarens beslut i ett

beslut i ärende enligt denna balk ärende enligt denna balk överklafSöres skriftligen hos rätten inom gas hos rätten.

två veckor från den dag klaganden

fick del av beslutet.

8§

Beslut som i ärende om förmyn- Ett beslut som överförmyndaren

derskap, godmanskap eller för- eller rätten meddelar i ett ärende

valtarskap enligt denna baik med- om förmynderskap, godmanskap delas av överförmyndaren eller eller förvaltarskap enligt denna rätten länder till efterrättelse utan balk gäller omedelbart även om

hinder av att beslutet överklagas. beslutet överklagas. Detta gäller

Vad som nu har sagts gäller ej dock inte överförmyndarens beslut

rättens avgörande, varigenom att häva avtal om sammanlevnad i avtal om sammanlevnad i oskiftat oskiftat bo eller rättens beslut att bo hävs eller förmyndare, god döma ut vite.

man eller förvaltare döms till

utgivande av försuttet vite.

21 kap.

8§

Bestämmelserna i 7 §& gäller Bestämmelserna i 7 §& gäller

också när föräldrar, adoptivföräld- också när föräldrar, adoptivföräld-

rar eller särskilt förordnade för- rar eller särskilt förordnade vårdmyndare gemensamt har vårdna- nadshavare gemensamt har vårdden och en av dem utan beaktan- naden och en av dem utan något

svärt skäl egenmäktigt bortfört beaktansvärt skäl egenmäktigt fört

eller kvarhåller barnet samt den bort eller håller kvar barnet samt andre begär rättelse. den andra begär rättelse.

I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 2. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en

omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som enligt 6 kap särskilt förordnad vårdnadshavare. Nn

3. Har en omyndig före ikraftträdandet fått en gåva som står under förvaltning av föräldrarna eller en av dem, skall gåvomedlen vid tilllämpningen av de nya bestämmelserna jämställas med en sådan gåva som avses i 13 kap. 2 § andra stycket 2, om givaren före ikraftträdandet har gjort skriftlig anmälan om gåvan till överförmyndaren.

4, Överförmyndaren får före ikraftträdandet, med verkan från den tidpunkten, meddela beslut som avses i 13 kap. 19 § och 14 kap. 21 8. Har överförmyndaren meddelat ett sådant beslut är ställföreträdaren och värdepappersinstitutet även före ikraftträdandet skyldiga att enligt angivna bestämmelser träffa avtal om förvaring och förvaltning med verkan från ikraftträdandet.

5. Mål eller ärenden enligt föräldrabalken som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol eller annan myndighet som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet handläggas där.

6. Äldre föreskrifter om redovisning och om arvode tillämpas även efter ikraftträdandet, såvitt gäller tiden dessförinnan. os

7. Om det i en lag eller en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 §, 18 kap. 2 § och 19 kap. 18 3 ärvdabalken? skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

5§

Kapitalbelopp skola av nyttjan- Kapitalbelopp skall av nyttjandederättshavaren göras räntebärande rättshavaren göras räntebärande så på sätt om omyndigs medel är som föreskrivs om omyndigs meföreskrivet, såframt ej ägaren del i 13 kap. 5 och 7 §§ föräldraeller, när hans samtycke ej kan balken, om inte ägaren eller, när erhållas, rätten medgivit annat. hans samtycke ej kan erhållas, Utan sådant tillstånd må dock vad rätten medgivit annat. Utan sådant som varit anbragt i jordbruk eller tillstånd må dock vad som varit annan näring ånyo tagas i anspråk anbragt i jordbruk eller annan för samma ändamål samt mindre näring ånyo tagas i anspråk för belopp, som eljest influtit för samma ändamål samt mindre avyttrade lösören, användas till belopp, som eljest influtit för inköp av egendom av samma slag. avyttrade lösören, användas till

inköp av egendom av samma slag.

18 kap.

28 Till dess att egendomen har Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga döds- tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i bodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, sysslo- under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av del- man eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den ägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 11 kap. anmälan hos överförmyndaren föräldrabalken. Vad som har sagts enligt 11 kap. föräldrabalken. Vad om delägare gäller också efter- som har sagts om delägare gäller levande make som inte är deläga- också efterlevande make som inte re. är delägare.

" Balken omtryckt 1981:359. ? Senaste lydelse 1988:1255.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan

som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller för-

hållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs,

göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna

med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

19 kap.

18 8

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Är flera utredningsmän ersättningspliktiga, svarar de solidariskt.

Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen fördelas

efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till

last.

Om skyldighet att hos bank Om skyldighet att hos bank

nedsätta eller inbetala värdehand- inbetala penningmedel, som till-

lingar och penningmedel, som kommer omyndig eller den för tillkommer omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare vilken god man eller förvaltare förordnats, stadgas i föräldrabalförordnats, stadgas i föräldrabal- ken. ken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

!0 Senaste lydelse 1988:1255.

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följan-

de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

7 &!

Tvist på grund av förmyndares, Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares förvalt- god mans eller förvaltares förvaltning får väckas vid den rätt där ning får väckas vid rätten i den

förmynderskapet, godmanskapet ort där den omyndige eller den för

eller förvaltarskapet är eller senast vilken god man eller förvaltare är varit inskrivet, eller också vid eller varit förordnad har sitt hem-

rätten i den ort där förvaltningen vist, eller också vid rätten i den förts. ort där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen

förts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet handläggas där.

!! Senaste lydelse 1988:1260.

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § samt 5 kap 1 och 4 §§ lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 8”

Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för underårig skall äga

tillämpning jämväl i avseende å underårig svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan underårig anordnat

i främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i

riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk

lag.

Regeringen äger beträffande förmynderskap för underåriga svenska

undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda

bestämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock

förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndare. Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan överför-

myndare. Förmynderskap som avses i Ersättning till överförmyndare första stycket och som är anordnat beträffande förmynderskap som

enligt svensk lag skall vara inskri- avses i första stycket och som är vet vid Stockholms tingsrätt. Er- anordnat enligt svensk lag utgår sättning till överförmyndare be- av statliga medel enligt bestämträffande sådant förmynderskap melser som regeringen meddelar. utgår av statliga medel enligt Detsamma gäller ersättning till bestämmelser som =<regeringen förmyndare i den mån ersättningen

meddelar. Detsamma gäller ersätt- ej enligt 12 kap. 16 eller 17 §

ning till förmyndare i den mån föräldrabalken skall utgå av den

ersättningen ej enligt 15 kap. 19 § omyndiges medel.

föräldrabalken skall utgå av den omyndiges medel.

5 kap.

Vad i svensk lag är stadgat om förvaltarskap skall äga tillämpning jämväl i avseende å svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket.

Varder förmynderskap anordnat i främmande stat för svensk undersåte,

som där har hemvist men som har förvaltare här i riket eller beträffande

2 Senaste lydelse 1976:1120. 76 P Senaste lydelse 1988:1322.

vilken ansökan om förordnande av förvaltare har gjorts, må dock rätten,

såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förvaltarskap är anord-

nat här i riket, besluta, att förvaltarskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.

Regeringen äger beträffande förvaltarskap för svenska undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser

angående vården av värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara Överförmyndare. Regeringen

prövar fråga om entledigande av sådan överförmyndare.

Förvaltarskap som avses i första Ersättning till överförmyndare stycket skall vara inskrivet vid beträffande förvaltarskap som

Stockholms tingsrätt. Ersättning avses i första stycket utgår av till överförmyndare beträffande statliga medel enligt bestämmelser sådant förvaltarskap utgår av som regeringen meddelar. Detstatliga medel enligt bestämmelser samma gäller ersättning till förvalsom regeringen meddelar. Det- tare i den mån ersättningen ej: samma gäller ersättning till förval- enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken

tare i den mån ersättningen ej skall utgå av den enskildes medel.

enligt I5 kap. 21 § föräldrabalken skall utgå av den enskildes medel.

484

Skall i visst fall svensk lag om Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap ej äga anordnande av förvaltarskap ej äga

tillämpning beträffande någon, tillämpning beträffande någon,

som vistas här i riket, eller är som vistas här i riket, eller är

ännu ej utrett, om det skall ske, ännu ej utrett, om det skall ske, äge likväl rätten, om dröjsmål äge rätten eller överförmyndaren, uppenbarligen skulle medföra fara, om dröjsmål uppenbarligen skulle

meddela förordnande enligt 11 medföra fara, meddela förordnankap. 18 § föräldrabalken under de enligt 11 kap. 18 § föräldrabaltiden intill dess vård om hans ken under tiden intill dess vård angelägenheter anordnats i enlig- om hans angelägenheter anordnats het med lagen i hans hemland i enlighet med lagen i hans hemeller rätten slutligt prövat frågan land eller rätten slutligt prövat enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. frågan enligt 11 kap. 7 § föräldra-

balken.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trängande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

T1

14 Senaste lydelse 1988:1322.

samäganderätt

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 8!

Vad i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällig-

het, som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan allmänning, som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande allenast en fastighet eller det till

allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande egendomsförhållanden som rör makar, sambor, delägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän, redare som ingått överenskommelse om

partrederi eller deltagare i samma gruvrörelse finns särskilda bestämmelser. I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet och som ägs av minst tre gemensamt gäller särskilda

bestämmelser i stället för 2-6 §§.

Bestämmelserna i I5 kap. 15 § Bestämmelserna i 13 kap. 10 8 föräldrabalken skall inte tillämpas eller 14 kap. I1 § föräldrabalken

i fråga om försäljning enligt denna skall inte tillämpas i fråga om

lag av samfälld fast egendom, som försäljning enligt denna lag av

till någon del ägs av omyndig eller samfälld fast egendom, som till omfattas av ett förvaltarskap enligt någon del ägs av omyndig eller

föräldrabalken. omfattas av ett förvaltarskap enligt

föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

!5 Senaste lydelse 1990:1384.

vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem

av det kungliga huset

Härigenom föreskrivs att lagen (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset skall ha följande lydelse.!

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De i lagen om förmynderskap Föräldrabalkens bestämmelser givna bestämmelser om överför- om överförmyndarens tillsyn över myndarens och rättens tillsyn över förmyndares förvaltning, om förförmyndares förvaltning, om för- myndares skyldighet att i vissa fall myndares skyldighet att i vissa fall inhämta överförmyndarens saminhämta överförmyndarens eller tycke, samt om förmyndares redorättens samtycke, så ock om för- visningsskyldighet i förhållande myndares = redovisningsskyldighet till överförmyndaren gäller inte skola ej äga tillämpning i avseen- förmynderskap för omyndig medde å förmynderskap för omyndig lem av det kungliga huset. Bemedlem av det kungliga huset. träffande sådant förmynderskap Beträffande sådant förmynderskap skall dock gälla vad som föreskrivs skall fortfarande gälla vad i ärvda- om förmyndares skyldighet att, balken stadgas om förmyndares när förmyndaren lämnar förmynskyldighet att, när han frånträder derskapet, överlämna den omyn- Jförmynderskap, utgiva den omyn- diges egendom och lämna slutdiges egendom samt lämna slutre- redovisning, samt om talan därom. dovisning, så ock om talan å sådan redovisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

16 Senaste lydelse 1924:337.

2.7¶Förslag till lag om upphävande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar!” skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.

1. 1-4, 7, 8 och 15 §§ i den upphävda lagen skall, med de begränsningar som anges i följande punkter, alltjämt tillämpas vid förvaring och förvaltning av värdehandlingar som nedsatts i öppet förvar hos bank enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken i lagrummets lydelse före den 1 juli 1995. Bestämmelserna skall tillämpas till dess uppdraget avslutats, eller avtal om fortsatt förvaring och förvaltning träffas.

2. Vad som föreskrivs i 3 § om insättning av medel på spärrad bankräkning skall inte gälla beträffande medel som skall förvaltas av föräldrar.

3. Vad som föreskrivs i 7 § om uppgiftsskyldighet i förhållande till överförmyndaren skall inte gälla. I samband med att uppdraget att förvalta de nedsatta värdehandlingarna upphör skall dock banken till överförmyndaren sända uppgift om de värdehandlingar som omfattades av uppdraget.

7 Lagen omtryckt 1976:616.

handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1946:807) om handläggning av

domstolsärenden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 8

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller om ärendet angår

1. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap. 7, 19 eller 23 § föräldrabalken,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren do-

mare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt äktenskapsbalken, lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem eller föräldrabalken, och annars av tre lagfarna domare. När nämndemän ingår i rätten, skall 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas.

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som inte är lagfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare,

2. inskrivning av förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap,

3. avträdande av egendom till 1. avträdande av egendom til förvaltning av boutredningsman förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande och förordnande eller entledigande av boutredningsman, av boutredningsman,

4. förordnande av bodelnings- 2. förordnande av bodelningsförrättare, förrättare,

8 !8 Senaste lydelse 1989:659.

6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 251

5. förordnande av skiftesman 3. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller vid arvskifte, eller

6. dödande av handlingar och 4. dödande av handlingar och

inteckningar enligt lagen inteckningar enligt lagen

(1927:85) om dödande av för- (1927:85) om dödande av förkommen handling, dock ej i fall kommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a § nämnda lag. som avses i 12 a § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha följande lydelse.

Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse

4 8

Rätten att uppbära allmänt barn- Rätten att uppbära allmänt barn-

bidrag för ett barn tillkommer, där bidrag för ett barn tillkommer, där barnet står under föräldrarnas barnet står under föräldrarnas gemensamma <vårdnad, barnets gemensamma «vårdnad, barnets moder eller, om föräldrarna gjort moder eller, om föräldrarna gjort anmälan härom till allmän försäk- anmälan härom till allmän försäk-

ringskassa, barnets fader. Är den ringskassa, barnets fader. Är den

förälder som uppbär bidrag enligt förälder som uppbär bidrag enligt

vad nu har sagts till följd av från- vad nu har sagts till följd av från-

varo, sjukdom eller annan orsak varo, sjukdom eller annan orsak

för längre tid förhindrad att delta- för längre tid förhindrad att delta-

ga i vårdnaden, skall rätten att ga i vårdnaden, skall rätten att uppbära bidraget i stället tillkom- uppbära bidraget i stället tillkomma den andra föräldern. Om ma den andra föräldern. Om föräldrarna gemensamt har vård- föräldrarna gemensamt har vårdnaden om ett barn men barnet naden om ett barn men barnet varaktigt bor tillsammans med varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, tillkommer endast en av dem, tillkommer rätten att uppbära allmänt barn- rätten att uppbära allmänt barn-

bidrag efter anmälan den förälder bidrag efter anmälan den förälder som barnet bor hos. Står barnet ej som barnet bor hos. Står barnet ej

under föräldrarnas gemensamma under föräldrarnas gemensamma vårdnad, tillkommer rätten att vårdnad, tillkommer rätten att uppbära bidraget den som har uppbära bidraget den som har vårdnaden om barnet. Har två vårdnaden om barnet. Har två särskilt förordnade förmyndare särskilt förordnade vårdnadshavautsetts att utöva vårdnaden gemen- re utsetts att utöva vårdnaden samt, skall vad som nyss har sagts gemensamt, skall vad som nyss om barnets fader och moder i har sagts om barnets fader och stället gälla den manlige respekti- moder i stället gälla den manlige

ve den kvinnliga förmyndaren. respektive den kvinnliga vårdnads-

havaren.

I fråga om rätten att uppbära allmänt barnbidrag likställs med för-

äldrar de, som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Allmän försäkringskassa får på framställning av socialnämnd förordna

att allmänt barnbidrag för barn, som genom socialnämndens försorg

!? Senaste lydelse 1983:49.

placerats i enskilt hem, skall uppbäras av den som fostrar barnet. Har Prop. 1993/94:251 barnet placerats i enskilt hem av annan än socialnämnd, får sådant förordnande meddelas på framställning av den som enligt första stycket uppbär bidraget.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om barnbidrag för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt förordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya lydelse.

bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 6, 9 och 12 §§ lagen (1964:143) om bi-

dragsförskott”” skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 &g

Den som önskar erhålla bidrags- Den som önskar erhålla bidragsförskott eller vill komma i åtnju- förskott eller vill komma i åtnjutande av högre förskott skall göra tande av högre förskott skall göra ansökan därom. Ansökan göres av ansökan därom. Ansökan göres av vårdnadshavaren = eller = särskilt vårdnadshavaren. Om barnet har

förordnad förmyndare för barnet. beretts vård i ett familjehem eller

Om barnet har beretts vård i ett ett hem för vård eller boende familjehem eller ett hem för vård inom socialtjänsten, får ansökan eller boende inom socialtjänsten, göras även av socialnämnden. får ansökan göras även av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av barnets rätt till bidragsförskott ävensom en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva

sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två

trovärdiga, med förhållandena förtrogna personer. Därest underhållsbidrag fastställts för barnet, skall domstols beslut eller annan handling, som kan ligga till grund för indrivning av bidraget, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift fogas vid ansökningen, såframt dessa handlingar ej eljest äro tillgängliga för försäkringskassan.

9 8”

Bidragsförskott = utbetalas = till Bidragsförskott = utbetalas = till vårdnadshavaren eller, om vårdna- vårdnadshavaren. Har två särskilt den har anförtrotts åt en särskilt förordnade vårdnadshavare utsetts förordnad förmyndare, denne. Har att utöva vårdnaden gemensamt, två särskilt förordnade förmyndare utbetalas bidragsförskottet till den utsetts att utöva vårdnaden gemen- kvinnliga vårdnadshavaren eller, samt, utbetalas bidragsförskottet om -vårdnadshavarna begär det,

till den kvinnliga förmyndaren till den manlige vårdnadshavaren.

eller, om förmyndarna begär det, Vistas barnet i annat enskilt hem,

till den manlige förmyndaren. får försäkringskassan efter fram-

Vistas barnet i annat enskilt hem, ställning — från vårdnadshavaren får försäkringskassan efter fram-

20¶Lagen omtryckt 1976:277. ?! Senaste lydelse 1981:44.

22 Senaste lydelse 1983:50.

ställning från vårdnadshavaren = betala förskottet till den som fostbetala förskottet till den som fost- rar barnet. rar barnet.

Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet på framställning av soci-

alnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Vårdas barnet under hel månad i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet till det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter

beslut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets

försörjning uppbäras av myndigheten.

128 Vårdnadshavare, = särskilt för- Vårdnadshavare och den som

ordnad förmyndare och den som eljest uppbär bidragsförskott för

eljest uppbär bidragsförskott för barnet är skyldiga att ofördröjlibarnet äro skyldiga att ofördröjli- gen till försäkringskassan anmäla gen till försäkringskassan anmäla sådan omständighet som kan sådan omständighet som kan på- påverka rätten till och storleken av verka rätten till och storleken av bidragsförskottet.

bidragsförskottet.

I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om bidragsförskott för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt förordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelserna i deras nya lydelser.

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)”

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 158

Sekretess gäller hos domstol i Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ären- äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i den enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden utländska vårdnadsavgöranden

m.m. och om överflyttning av m.m. och om överflyttning av

barn, för uppgift om enskilds barn, för uppgift om enskilds

personliga eller ekonomiska för- personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och hållanden, om part begär det och

det kan antas att den enskilde eller det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider någon honom närstående lider

skada eller men om uppgiften skada eller men om uppgiften

röjs. röjs. I ärenden om anordnande av

godmanskap enligt 11 kap. 438

föräldrabalken eller förvaltarskap

behövs dock inte begäran av part.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

?? Lagen omtryckt 1992:1474.

förlängt bidragsförskott för studerande

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1984:1095) om förlängt bidrags-

förskott för studerande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Förlängt bidragsförskott utbeta- Förlängt bidragsförskott utbeta-

las till den förälder eller tidigare las till den förälder eller tidigare vårdnadshavare som barnet var- vårdnadshavare som barnet varaktigt bor tillsammans med. Sam- aktigt bor tillsammans med. Sammanbor barnet med två tidigare manbor barnet med två tidigare förordnade förmyndare som utsetts förordnade vårdnadshavare som att gemensamt utöva vårdnaden utsetts att gemensamt utöva vårdom barnet tillämpas 9 § första naden om barnet tillämpas 9 §

stycket andra meningen lagen första stycket andra meningen

(1964:143) om bidragsförskott. lagen (1964:143) om bidragsför-

skott.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 2. Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om bidragsförskott

för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för

en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för-

ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya lydelse.

(1987:617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 23 §& bankrörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

23 ge

En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och företett bevis på detta, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos banken.

Medel som en förmyndare, god Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar man eller = förvaltare = förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut enligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens = tillstånd utan överförmyndarens = tillstånd endast om det har gjorts förbehåll endast om det har gjorts förbehåll enligt I5 kap. 9 § andra stycket enligt 14 kap. 8§ nämnda balk

nämnda balk eller uttaget avser eller uttaget avser ränta. Överför-

ränta som stått inne kortare tid än myndaren kan enligt 14 kap. 218 ett år. Överförmyndare kan när föräldrabalken förordna, att ett som helst förordna, att ett förbe- sådant förbehåll inte skall gälla. håll inte skall gälla. Sådant för- Förordnandet skall antecknas på ordnande skall antecknas på bevis bevis eller i motbok som har eller i motbok, som har utfärdats utfärdats om insättningen. Banken om insättningen. Banken är skyl- är skyldig att på begäran av överdig att på begäran av överförmyn- förmyndare, förmyndare, . god dare, förmyndare, god man eller man eller förvaltare utfärda bevis förvaltare utfärda bevis om be- om beloppet av de medel som loppet av de medel som sätts in sätts in eller som står inne, samt i eller som står inne, samt i före- förekommande fall intyga att kommande fall intyga att meddelat meddelat tillstånd inte utnyttjats. tillstånd inte utnyttjats.

Är föräldrar förmyndare, får de

utan överförmyndarens tillstånd ta

ut medel som de förvaltar enligt

föräldrabalken, om medlen inte

har satts in med uppgift om att de

enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken

inte får tas ut utan sådant tillstånd

?4 Senaste lydelse 1988:1277.

eller att de omfattas av särskild

överförmyndarkontroll. Överför-

myndaren kan enligt 13 kap. 19 8

nämnda balk förordna om annan

inskränkning i föräldrars uttags-

rätt. Inskränkning i uttagsrätten

som avses i detta stycke skall an-

tecknas på bevis eller i motbok

som har utfärdats om insättningen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta

ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken och som har satts in

före ikraftträdandet, om medlen inte omfattas av särskild överförmyndarkontroll enligt de nya bestämmelserna i föräldrabalken. Vad som nu

har sagts gäller dock inte, om överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § för-

äldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995 har förordnat om inskränkning i uttagsrätten.

3. Har en förmyndare, god man eller förvaltare före ikraftträdandet satt in medel med förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken, skall förbehållet jämställas med förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995.

homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor” skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmel-

ser tillämpas även på de homosexuella samborna:

lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,

ärvdabalken,

jordabalken,

10 kap. 9 § rättegångsbalken,

4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,

AVNBRVYNA 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde

stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna

till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),

7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, 9. bostadsrättslagen (1991:614), 10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429), 11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 12. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 13. 10 8 insiderlagen (1990:1342), . 14. 11 kap. 3 § första och andra styckena och 5 § andra stycket vallagen (1972:620),

15. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktig val, m.m.,

16. 2 § andra stycket lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbundsrepubliken Tyskland och i Schweiz,

samt

17. lagen (1993:1469) om upp- 17. lagen (1993:1469) om skovsavdrag vid byte av bostad. uppskovsavdrag vid byte av bo-

stad, samt

18. 10 kap. 18 §, II kap. 2, 15

och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 88

samt 16 kap. 7 och 9 8§ föräldra-

balken. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara

ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

5 Senaste lydelse 1993:1474.

kännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 ge

Om någon egenmäktigt har fört ett barn, som har hemvist här i landet, utomlands eller egenmäktigt håller det kvar i ett annat land, kan tingsrätten på talan av barnets vårdnadshavare förklara att det egenmäktiga beteendet är olagligt.

Har föräldrar, adoptivföräldrar Har föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmynda- eller särskilt förordnade vårdnadsre gemensamt vårdnaden om bar- havare gemensamt vårdnaden om net och har en av dem utan be- barnet och har en av dem utan aktansvärt skäl egenmäktigt fört beaktansvärt skäl egenmäktigt fört barnet utomlands eller håller en av barnet utomlands eller håller en av dem utan beaktansvärt skäl egen- dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt kvar barnet i ett annat mäktigt kvar barnet i ett annat land, kan tingsrätten på talan av land, kan tingsrätten på talan av den andre förklara att det egen- den andre förklara att det egenmäktiga beteendet är olagligt. mäktiga beteendet är olagligt.

Mål enligt denna paragraf tas upp av Stockholms tingsrätt, om det inte finns någon annan behörig domstol.

Om den som talan förs mot vistas på okänd ort eller annars inte kan nås med delgivning, får mål enligt denna paragraf avgöras även om han eller hon inte har delgetts stämning eller andra handlingar i målet,

Tingsrättens avgörande får överklagas till hovrätten. Hovrättens avgörande får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt förordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelsen i dess nya lydelse.

922 6 Senaste lydelse 1993:212.

(1989:827)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § aktiekontolagen (1989:827) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 87

I ett aktiekonto som avses i 2 §& skall anges

1. aktieägarens namn, personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,

2. namn, personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress för panthavare och för den som har en rättighet på grund av sådan inskränkning i rätten att fritt förfoga över aktien som avses i 11,

3. det antal aktier som kontot omfattar med uppgift om aktiernas

nominella belopp och för varje aktie huruvida full betalning har erlagts för aktien till avstämningsbolaget,

4. till vilket slag varje aktie hör, om aktier av olika slag kan finnas enligt bolagsordningen,

5. i förekommande fall att aktie av visst slag kan omvandlas till en

aktie av annat slag,

6. förbehåll att aktieägare eller annan skall vara berättigad att lösa aktie som övergår till ny ägare,

7. utbetalning som görs vid inlösen av en aktie eller minskning av aktiens nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar,

8. i förekommande fall att aktieägaren har förvaltare enligt 11 kap.

7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna,

9. pantsättning avseende en aktie,

10. konkurs avseende aktieägaren samt utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende en aktie eller panträtt i aktien,

11. inskränkning i rätten att fritt förfoga över en aktie som avses i 3 kap. 12 och 15 88 aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap. 12 och 15 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 13 och 16 §§ bankaktiebolagslagen (1987:618),

12. förbehåll enligt 15 kap. 8 8 12. inskränkning enligt 13 kap. föräldrabalken. 19 § andra stycket eller 14 kap.

21 § andra stycket föräldrabalken.

Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall detta anges i aktiekontot så snart det kan ske.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

7 Senaste lydelse 1992:1244.

särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28”

Det särskilda pensionstillägget utges till förälder som har vårdat sjukt eller handikappat barn under minst sex vårdår och därvid har avstått från förvärvsarbete.

Det särskilda pensionstillägget kan förutom till förälder utges till någon annan som i övrigt uppfyller förutsättningarna enligt första stycket och som under vårdåren

1. i egenskap av särskilt för- 1. har varit särskilt förordnad ordnad förmyndare har haft den vårdnadshavare för barnet,

rättsliga vårdnaden om barnet,

2. med socialnämndens medgivande har haft hand om barnet för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det, eller

3. har varit gift med barnets förälder eller har haft barn med denne, om de varaktigt bott tillsammans.

Den som i egenskap av särskilt Den som var särskilt förordnad förordnad förmyndare hade vård- vårdnadshavare för barnet när det

naden om barnet vid den tidpunkt fyllde 18 år eller vid den tidigare

då det fyllde 18 år eller vid den tidpunkt då det ingick äktenskap

tidigare tidpunkt då det ingick skall för tid därefter likställas med

äktenskap skall för tid därefter en vårdnadshavare enligt andra likställas med en vårdnadshavare stycket 1. enligt andra stycket 1.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om särskilt pensionstillägg för tid före ikraftträdandet.

3. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om vårdnad ingår i uppdraget, anses som särskilt för-

ordnad vårdnadshavare vid tillämpning av bestämmelserna i deras nya

lydelser.

3 Senaste lydelse 1992:276.

ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 41 kap. 27 § lagen (1993:1323) om ändring

i kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 kap. 278

Prästlönefonder och församlingskyrkors eller domkyrkors

fastighetsfonder skall göras räntebärande på samma sätt som före-

skrivs om omyndigs medel.

Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela före-

skrifter om att fondernas tillgång- skrifter om hur prästlönefonder

ar får placeras på något annat och församlingskyrkors eller domsätt. kyrkors fastighetsfonder får pla-

ceras.

Av den avkastning som stiftens prästlönefonder samt församlingskyrkors och domkyrkors fastighetsfonder har från obligationer, bankmedel och andra fordringar samt aktier och andelar i värdepappersfonder skall årligen avsättning ske till kapitalet med ett belopp som svarar

mot värdeminskningen på grund av inflationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

Genom tilläggsdirektiv år 1982 fick utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08) i uppdrag att se över lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap. År 1984 fördes denna del av utredningens uppgifter över till en särskild utredare. Med entledigande av den först utsedde utredaren förordnades justitierådet Staffan Magnusson år 1985 till ny

utredare. Utredningen antog namnet Förmynderskapsutredningen.

Utredningen har sedermera fått tilläggsdirektiv och avgav i december

1985 betänkandet God man och förvaltare (SOU 1986:50). I det be-

tänkandet föreslogs bl.a. att institutet omyndigförlaring skulle upphävas och ersättas av ett system med förvaltarskap. Utredningens förslag har föranlett ändringar i föräldrabalken och andra lagar. Grundlagsfrågorna bröts ut och behandlades för sig (prop. 1987/88:32, bet.

1987/88:KU33, rskr. 1987/88:314, bet. 1988/89:KU2, rskr. 1988/89:11, SFS 1988:1443 och 1448). Det av utredningen därefter

avgivna betänkandet Internationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) har även det lett till ändringar i lagstiftningen, vilka behandlades i riksdagen samtidigt med förslagen i anledning av det första betänkandet (prop. 1987/88:124 och 1988/89:14, bet. 1988/89:LU9,

rskr. 1988/89:10, SFS 1988:1251-1330).

I november 1988 överlämnade Förmynderskapsutredningen ytterligare

ett betänkande Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40). Betänkandet

behandlar frågor om förvaltningen av egendom som tillhör en underårig eller den som har god man eller förvaltare. Vidare behandlas överförmyndarnas och tingsrätternas verksamhet på förmynderskapsområdet. Utredningens förslag i dessa delar kommer nu att tas upp till behandling. En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga I och utredningens lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet

(dnr 88-4366).

Frågor om överförmyndarnas och tingsrätternas hantering av förmynderskapsärenden behandlas även av Domstolsutredningen i betänkandet

Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106). Även de frågorna kommer att behandlas i detta sam-

manhang. En sammanfattning av utredningens förslag i relevanta delar

finns i bilaga 4 och utredningens lagförslag i de delarna i bilaga 5. Även Domstolsutredningens betänkande har remissbehandlats. En för-

teckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En särskild sammanställning av remissyttrandena i för detta ärende relevanta delar redovisas

i Ds 1993:5 s. 267-327. Domstolsverket har på eget initiativ, men initierat av ett beslut av

Justititeombudsmannen, genomfört ett projekt och utvärderat vissa delar av förmynderskapslagstiftningen. Utvärderingen, som koncentrerats på

de ändringar som kom till stånd 1989, syftade till att kartlägga hur

lagändringarna fungerat i praktiken. Resultatet av utvärderingen har redovisats i DV-rapport 1991:3 Utvärdering av vissa delar av förmyn-

926 derskapslagstiftningen. I rapporten ges förslag på ett antal lagändringar

med anknytning till förmynderskapsreglerna. En sammanfattning av Domstolsverkets förslag finns i bilaga 7 och verkets lagförslag i bilaga 8. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 91-3170).

Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har Svenska bankföreningen givit in en framställning om ändring i lagen

(1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar. Svenska bankföreningen föreslår att avgifterna till bankerna för deras hantering av värde-

handlingarna skall höjas. Framställningen har remissbehandlats. En

förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 91-4152).

Under ärendets beredning har det kommit in skrivelser från organisa-

tioner och enskilda med önskemål som anknyter till de frågor som nu

kommer att behandlas.

De förslag som nu läggs fram har varit föremål för överläggningar mellan de nordiska länderna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 30 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 14.

Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag, med undantag för formuleringen av punkt 7 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. Utöver de ändringar som har föranletts av påpekanden från Lagrådet har några ytterligare ändringar i förhållande till lagrådsremissens lagförslag gjorts. Vidare har vissa rent redaktionella ändringar i lagtexten gjorts. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren till de föreslagna bestämmelserna.

4¶Behovet av en reform

4.1 Nuvarande förhållanden

Föräldrabalken skiljer mellan vårdnad och förmynderskap. Enligt 6 kap. 2 § har vårdnadshavare ett ansvar för barnets personliga förhållanden, till vilka även räknas t.ex. slutånde av arbetsavtal. Vårdnadshavaren företräder också barnet i personliga angelägenheter. Förmyndaren å sin sida har hand om förvaltningen av barnets egendom och företräder det i andra angelägenheter än de personliga (13 kap. 1 § föräldrabalken).

Enligt 10 kap. 2 § föräldrabalken är båda föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står under deras vårdnad, de är legala förmyndare. För barn som står under vårdnad av endast den ene av sina

föräldrar är denne ensam förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap av vårdnads-

7 Riksdagen 1993!94. I saml. Nr 251

havare. I de fall föräldrarna upphör att vara vårdnadshavare skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare (6 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken).

Förmyndaren skall sörja för myndlingens person samt förvalta dennes

förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna (13 kap. 13 första stycket föräldrabalken). I detta ligger bl.a. att förmyndaren skall se till att myndlingens medel i skälig omfattning an- . vänds till nytta för myndlingen (13 kap. 3 § föräldrabalken). Samma krav avseende ställföreträdarens vård av egendom gäller även för övriga ställföreträdare vars verksamhet regleras i föräldrabalken, gode män och förvaltare (13 kap. 4 § föräldrabalken).

Såväl föräldrars som andra ställföreträdares förvaltning står under tillsyn av överförmyndarna. Det är också överförmyndarna som i stor utsträckning bestämmer hur de förvaltade medlen skall användas och placeras. Principen är att pengar som inte behövs för den enskildes

uppehälle och som inte heller placeras i aktier eller dylikt skall sättas in på spärrad räkning i bank. Pengarna får inte lyftas utan överförmynda-

rens tillstånd. När det gäller aktier och andra värdehandlingar är principen att de skall deponeras hos bank. De får inte tas ur depån utan överförmyndarens samtycke. Enligt nuvarande regler har föräldrar och andra ställföreträdare en långtgående redovisningsskyldighet gentemot överförmyndaren. Bland annat måste de i princip varje år lämna en årsräkning, med en redogörelse för sin förvaltning.

En mer detaljerad redogörelse för gällande rätt avseende förmynder-

skap och andra ställföreträdarskap samt kontrollen av dem lämnas i Förmynderskapsutredningens betänkande Föräldrar som = förmyndare

(SOU 1988:40) s. 77 f. I betänkandet ges även en redogörelse för förmynderskapslagstiftningen i våra nordiska grannländer samt ett antal andra rättsordningar (s. 135 f.). Här skall dock noteras att det pågår eller just har avslutats reformarbete på förmynderskapsrättens område både i Danmark och Finland. I Danmark överlämnade Justitsministeriets myndighedslovsudvalg under 1993 ett betänkande "Vergemål". Detta innehåller ett förslag till ny lag om vergemål. Förslaget innehåller dock inte några avgörande förändringar av föräldrars ställning som förmyndare, jämfört med vad Förmynderskapsutredningen redovisar. I Finland

överlämnade kommissionen för revidering av förmynderskapslagen i

december 1989 ett betänkande vilket ligger till grund för ett propositionsarbete inom det finska justitieministeriet. Förslagen går i korthet ut på att koncentrera förmynderskapsreglerna på den ekonomiska för-

valtningen. Benämningarna "förmyndare" och "god man” ersätts med "intressebevakare". Den som har en intressebevakare kallas "huvudman", oavsett om intressebevakaren ersätter en förmyndare eller en god man. Tillsynen över intressebevakarnas förvaltning skall effektiviseras.

Kommunens förmyndarmyndighet skall vid behov kunna besluta att en skötselplan skall upprättas. Kommunerna skall ha ett kollegialt organ för skötseln av förmynderskapsuppgifterna. De allmänna underrätternas uppgifter med anknytning till förmynderskapen blir färre. De skall bl.a.

inte längre övervaka kommunernas förmynderskapsmyndigheters verk- 98

samhet. För föräldrar gäller i stort sett samma regler som för andra

intressebevakare. Föräldrar skall dock ofta kunna lämna redovisning av

förenklat slag.

I detta sammanhang skall som nämnts tidigare även frågor som rör

funktionsfördelningen vid prövning av förmynderskapsfrågor behandlas, främst fördelningen mellan överförmyndaren och tingsrätten. Fördelningen kan som den ser ut idag grovt beskrivas på följande sätt.

Tingsrätten beslutar om att anordna förvaltarskap och godmanskap samt förordnar och entledigar förmyndare, förvaltare och gode män. Förmynderskap med större tillgångar samt godmanskap och förvaltar-

skap skall skrivas in hos tingsrätten (12 kap. 1 och 2 §§ föräldrabalken). Beslut om inskrivning antecknas i den s.k. förmynderskapsboken

som förs kommunvis (12 kap. 6 § föräldrabalken och kungörelsen med

särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården; förmyndarvårdskungörelsen, 1952:303). Under det första halvåret 1990

handlade tingsrätterna närmare 16 000 ärenden om förmynderskap och godmanskap. För hanteringen av förmynderskapsärenden i tingsrätterna

krävs idag omkring 18 notarier och 50 biträden (räknat i årsarbetskraf-

ter). Till detta kommer viss domararbetskraft.

Överförmyndaren får uppgifter från rätten om de inskrivningar som har gjorts och lägger upp en egen förmynderskapsbok. Det skall väljas en överförmyndare för varje kommun (19 kap. 1 §& föräldrabalken). Kommunerna kan dock besluta att i stället för överförmyndare inrätta en

överförmyndarnämnd (19 kap. 2 § föräldrabalken). Överförmyndare

eller nämndledamot kan entledigas av rätten (19 kap. 9 § föräldrabal-

ken). Till överförmyndarnas uppgifter hör bl.a. att pröva frågor om tillstånd eller samtycke till olika åtgärder enligt 14-16 kap. föräldrabalken. Vidare skall överförmyndaren enligt 17 kap. föräldrabalken granska ingivna förteckningar, årsräkningar och sluträkningar. Om överför-

myndaren finner anledning att anmärka på ställföreträdarens förvaltning och denne inte på ett tillfredsställande sätt kan förklara sig, kan överför-

myndaren ansöka hos rätten om åtgärd mot ställföreträdaren (17 kap. 3 § föräldrabalken).

Tingsrätten har skyldighet att utöva tillsyn över överförmyndarens verksamhet (19 kap. 18 § föräldrabalken). Tillsynen skall i första hand utövas genom årliga inspektioner (8 § förmyndarvårdskungörelsen).

4.2¶Förvaltningsreglerna i föräldrabalken

Regeringens bedömning: Reglerna om ställföreträdares förvaltning av egendom och tillsynén över sådan förvaltning behöver

moderniseras och anpassas till dagens situation. Området bör

avregleras där det är möjligt utan att berättigade skyddsintressen sätts åt sidan.

Förmynderskapsutredningen pekar på att nuvarande regler är myck-

et detaljerade och svåröverskådliga samt att de speglar en gången tids 99

ekonomiska värderingar. Utredningen menar vidare att reglerna inte står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen beträffande vad som

hör till den privata sfären och vad samhällets resurser bör inriktas på rörande övervakning och kontroll av privata förhållanden. Med hänvisning till att föräldrar i sitt handhavande av barnens egendom i allmänhet agerar med barnens bästa för ögonen föreslår utredningen att föräldrarna skall ges en större frihet vid förvaltningen av barnens egen-

dom (se SOU 1988:40 s. 157).

I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till att reglerna om ställföreträdares förvaltning av myndlingars egendom moderniseras och görs mindre detaljerade.

Skälen för regeringens bedömning: De idag gällande förvaltningsreglerna går i huvudsak tillbaka på 1924 års förmynderskapslag. Regleringen kännetecknas framför allt av en strävan att skapa trygghet för att den omyndiges medel bevaras och ger en skälig avkastning. I det syftet

finns utförliga regler om hur medlen skall placeras samt föreskrifter om att förmyndare måste inhämta överförmyndarens samtycke till olika dispositioner av medlen. Att myndlingars medel inte förvaltas på ett

äventyrligt sätt utan att medlen, i den mån de inte behöver tas i anspråk för myndlingens omedelbara behov, bevarar sitt värde och dessutom lämnar en skälig avkastning är givetvis av grundläggande betydelse. Det

är uppenbart att lagstiftningen även i fortsättningen bör bygga på den

principen.

Mot dagens regler kan dock anföras att de är mycket detaljerade. Många av dem är dessutom svårtolkade. Detta gäller såväl de egentliga

förvaltningsreglerna som bestämmelserna om redovisning och kontroll.

Över huvud taget kan man om hela regelkomplexet säga att det är svår-

överskådligt och besvärligt att tillämpa.

Som utredningen har påpekat speglar regelsystemet en äldre tids syn

på ekonomiska förhållanden. Även om de senaste årens utveckling på finans- och fastighetsmarknaderna med önskvärd tydlighet visar att

försiktighet och stramhet krävs vid förvaltning, och då särskilt vid förvaltning av annans egendom, kan det starkt ifrågasättas om det verkligen behövs en så ingripande reglering som den nuvarande för att lagstiftningens syfte skall tillgodoses. Lagstiftningsarbetet har allmänt

under senare år präglats av en strävan att få bort onödig byråkrati. Denna strävan bör genomsyra även arbetet med reglerna om förmynder-

skap.

De nuvarande reglerna gör i princip inte skillnad mellan fall när det är den omyndiges föräldrar som är förmyndare och situationen när

förmynderskapet utövas av en särskilt förordnad förmyndare. Det kan, som Förmynderskapsutredningen funnit, ifrågasättas om det inte bör

gälla olika förvaltningsregler beroende på vem som är förmyndare. I de flesta fall har föräldrar en naturlig intressegemenskap med sina barn. Den intressegemenskapen har i regel inte någon motsvarighet när för-

myndaren är särskilt förordnad. Det kan också på goda grunder ifrågasättas om det nuvarande detaljerade systemet har en förankring hos det stora flertalet föräldrar som har hand om sina barns egendom. Om en 100

och bringa dem i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Övervägande skäl talar således för att tiden är mogen för en modernisering av reglerna om ställföreträdares förvaltning av myndlingars egendom och särskilt med inriktning på en minskad detaljstyrning vad gäller föräldrars förvaltning.

4.3¶Förmynderskapsfrågor i domstolarna

Regeringens bedömning: Principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolspröv-

ning bör gälla även beträffande reglerna om förmynderskap. De ärenden som är av övervägande förvaltningsnatur bör handläggas av förvaltningsmyndigheter.

Domstolsutredningen har i sitt arbete utgått från den principen (se SOU 1991:106 s. 94 f.). Skälen för regeringens bedömning: Under senare år har lagstift-

ningen som rör domstolarnas verksamhet präglats av en strävan att

renodla verksamheten. Med det avses att domstolarna i princip bör

handlägga endast ärenden som verkligen kräver domstolsprövning. Om

en uppgift på ett godtagbart sätt kan handläggas av en förvaltningsmyn-

dighet, bör den flyttas dit. Domstolarna bör syssla med endast de uppgifter som faller inom ramen för vad som kan kallas rättskipning i egentlig mening. Bara om det finns ett klart samband mellan domstolarnas rättskipningsuppgifter och annan myndighetsutövning eller om det i Övrigt finns starka skäl som från effektivitetssynpunkter talar för det, bör det komma i fråga att låta domstolarna behålla uppgifter vid sidan av rättskipningsområdet.

Tingsrätternas hantering av förmynderskapsärenden spänner över ett stort område. Där finns typiska domstolsfrågor, såsom t.ex. beslut att en person inte längre skall få bestämma själv om sina angelägenheter utan att en särskild förvaltare skall sköta det åt honom. I andra ändan av skalan finns en typisk förvaltningsfråga - uppgiften att årligen inspektera överförmyndarna för att kontrollera att de utför sina åligganden på ett riktigt sätt. Det finns således anledning att vid en genomgång av de materiella reglerna om förmynderskap även ta upp de förslag som

finns rörande funktionsfördelningen mellan dömande och förvaltande organ.

Regeringens förslag: Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen

renodlas. Om ingen av ett barns föräldrar kan vara vårdnadshavare, skall vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också därigenom bli förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar mot det. Om en av två särskilt förordnade vårdnadshavare

dör eller entledigas, skall den andra vårdnadshavaren ensam ha

vårdnaden.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege-

ringens förslag med undantag av att utredningen föreslår att det skall meddelas ett särskilt förordnande om att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall vara förmyndare och att förmynderskapet inte automatiskt

skall tillfalla den andra särskilt förordnade vårdnadshavaren om en av

dem dör eller entledigas (se SOU 1988:40 s. 175 f.).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan

är positiva till förslaget att betona vårdnaden framför förmynderskapet. Stockholms tingsrätt, Länsstyrelsen i Jämtlands län och Östersunds

kommun föreslår att den som blir särskilt förordnad vårdnadshavare skall därigenom utan ytterligare beslut även bli förmyndare. Malmö tingsrätt anför att om en av två särskilt förordnade vårdnadshavare dör,

så bör den andre automatiskt bli ensam vårdnadshavare. Några remissinstanser har därutöver synpunkter av processuell natur.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna i föräldrabalken skiljer mellan två ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har ett ansvar för barnets personliga angelägenheter, bl.a. att se till att barnet

får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Förmyndaren skall sköta

andra angelägenheter, främst sådana som rör den underåriges ekono-

miska förhållanden. Den som är förmyndare får emellertid därutöver

anses ha en allmän behörighet att företräda den underårige, när det enligt lag inte skall skötas av någon annan. Sverige är långt ifrån en-

samt om att ha en sådan uppdelning mellan vårdnad och förmynderskap. (Se vidare om internationella förhållanden i Förmynderskapsutredning-

ens betänkande s. 135 f.)

Genom olika reformer under senare år har gemensam vårdnad —- och

därmed gemensamt förmynderskap - för föräldrar kommit att bli vanligt

även när föräldrarna inte är gifta med varandra eller när deras äkten-

skap har upplösts genom äktenskapsskillnad. Även i fall där föräldrarna

helst vill ha ensam vårdnad finns nu möjlighet för domstol att förordna om gemensam vårdnad under förutsättning att ingen av föräldrarna

aktivt motsätter sig gemensam vårdnad. Enligt huvudregeln i föräldrabalken är föräldrar vårdnadshavare för

sina barn. De är normalt också, utan att det behövs något förordnande

av domstol, förmyndare för barnet. Att vårdnadsansvaret är det primära 102

visar sig i att en förälder som förlorar vårdnaden också upphör att vara förmyndare. Ett entledigande som förmyndare innebär däremot inte en automatisk förlust av vårdnaden. Om ingendera av ett barns föräldrar är lämplig som vårdnadshavare eller om båda föräldrarna har avlidit, skall förmyndare förordnas särskilt (en eller flera). Förmyndaren blir då också vårdnadshavare. Att förmynderskapet i detta fall är det primära stämmer dåligt med uppbyggnaden av vårdnads- och förmynderskapsreglerna i övrigt. Det förefaller naturligare att, som Förmynderskapsut-

redningen föreslår, principen är att vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Den eller de som anförtros vårdnaden bör också därigenom automatiskt bli förmyndare för barnet, vilket också flera remissinstanser har argumenterat för. Det kan emellertid

finnas tillfällen när det är mindre lämpligt att låta förmynderskapet följa vårdnaden, t.ex. när den underåriges förmögenhetsförhållanden är komplicerade. I sådana fall bör rätten ha möjlighet att förordna olika personer som vårdnadshavare och som förmyndare. Frågan berörs ytterligare i författningskommentaren. Där behandlas också situationen

när en av två särskilt förordnade vårdnadshavare inte längre kan vara

vårdnadshavare.

När det sedan gäller kraven på den eller dem som skall kunna förordnas särskilt till vårdnadshavare bör det vara fråga om en man eller en kvinna som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god

fostran, jfr 6 kap. 1 § föräldrabalken. Något försteg för exempelvis

anförvanter till barnet bör inte uttryckligen gälla. Många gånger kan det

dock vara naturligt att vårdnadshavarna hämtas ur den kretsen. I detta

sammanhang saknas anledning att föreslå några ändringar rörande vilka sammanboende som skall kunna komma i fråga för gemensam vårdnad.

Efter förebild av vad som nu föreskrivs vid förordnande av förmyn-

dare bör önskemål som har förts fram av föräldrarna tillmätas betydelse när det gäller att förordna vårdnadshavare efter föräldrarnas död. Deras val av vårdnadshavare bör alltså följas, om det inte är olämpligt att utse den utpekade personen.

Liksom beträffande föräldrar bör särskilt förordnade vårdnadshavare kunna entledigas, om de gör sig skyldiga till försummelse e.d. Det bör emellertid inte krävas lika graverande omständigheter för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas som när det är fråga om en förälder.

I dag finns i ett antal bestämmelser regler om att ett barns föräldrar,

enbart modern eller särskild förordnad förmyndare skall höras eller

annars medverka när frågor som rör barnet avgörs, t.ex. godkännande

av faderskapsbekräftelse enligt I kap. 4§ eller talerätt för barnet i faderskapsmål enligt 3 kap. 5 8. I förslaget har i dessa fall den särskilt förordnade vårdnadshavaren fått ersätta förmyndaren i bestämmelserna. Detta kan innebära en viss ändring i förhållande till gällande rätt eftersom vårdnaden och förmynderskapet inte behöver utövas av samma

person. Anledningen till att låta vårdnadsfunktinen vara avgörande är att de frågor som behandlas i de nu berörda bestämmelserna är av sådan karaktär att de ligger närmare vårdnadshavarens område än förmynda- 103 rens mer ekonomiska förvaltning.

Beträffande den närmare utformningen av de ändringar som behövs i denna del hänvisas till författningskommentaren.

6 :Egendomsförvaltning enligt föräldrabalken

6.1¶Föräldrars och andra ställföreträdares förvaltning

Regeringens förslag: De särskilda reglerna om redovisning och

kontroll av förmyndares förvaltning skall inskränkas väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. För förordnade

förmyndare, gode män och förvaltare skall i huvudsak nuvarande

regler gälla.

Förmynderskapsutredningens förslag: Föräldrarna skall själva, utan inblandning från överförmyndaren, få förvalta egendom som barnet har fått i gåva, om inte givaren har bestämt att gåvan skall stå under överförmyndarkontroll, medan nuvarande regler skall i stort gälla när föräldrar förvaltar egendom som barnet fått genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall (se SOU 1988:40 s. 155 f.). För förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares egendomsförvaltning skall i huvudsak de nuvarande reglerna

gälla (SOU 1988:40 s. 167 f.).

Remissinstanserna: Remissutfallet är i stort sett genomgående posi-

tivt till förslaget att minska kontrollen av föräldrarnas förvaltning. Endast Överförmyndarnämnden i Sundsvall avstyrker förslaget under

hänvisning till att det i allt för hög grad åsidosätter barnens behov av skydd mot olämpliga och otillbörliga åtgärder med deras egendom.

Malmö tingsrätt menar å sin sida att föräldrarna borde få förvalta bar-

nens egendom utan överförmyndarkontroll oavsett om egendomen ärvts eller erhållits genom gåva. Flertalet remissinstanser som uttalar sig i frågan ställer sig dock positiva till att gränsen mellan det kontrollerade och icke kontrollerade området dras utifrån om barnet fått egendomen genom gåva (och därmed i detta sammanhang jämställda förvärv) eller

inte. Skälen för regeringens förslag: Gällande bestämmelser innebär att det i princip är föräldrarna själva som förvaltar barnens medel, så länge

föräldrarna har ställning som förmyndare. Svensk rätt har således inte någon motsvarighet till det system som finns i en del andra länder och

som innebär att förvaltningen skall skötas av en överförmyndare, bank eHer dylikt. Reglerna om föräldrarnas förvaltningsrätt har emellertid

vissa undantag. Dels råder den omyndige i princip själv över sina arbetsinkomster och över egendom som har tillfallit den omyndige genom arv eller testamente med villkor att egendomen skall förvaltas av den

omyndige själv. Dels är egendom som har ställts under s.k. särskild förvaltning undandragen föräldrarnas rådighet. Som tidigare har antytts är emellertid föräldrarnas förvaltning under-

kastad en omfattande samhällskontroll. För det första innehåller gällan-

de regelsystem ingående bestämmelser om hur omyndigas medel skall placeras. Huvudregeln är att pengar skall sättas in på räntebärande konto hos bank. Efter insättningen är kontot i princip spärrat på så sätt att pengarna får tas ut endast efter samtycke av överförmyndaren. Undantag gäller dock beträffande medel som behövs för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom. Sådana medel får sättas in på ospärrat konto.

Föräldrarna får också placera barnens tillgångar i värdehandlingar.

Vissa värdehandlingar får införskaffas utan överförmyndarens samtycke,

medan andra, t.ex. aktier, endast får köpas efter att samtycke har lämnats. Om värdet av den omyndiges värdehandlingar uppgår till mer än två basbelopp (för närvarande 70 400 kr), skall handlingarna deponeras i bank och får inte tas därifrån utan tillstånd av överförmyndaren.

Även andra åtgärder av förmyndarna kräver samtycke av överförmyndaren. Bland annat gäller det tagande av lån för den omyndiges räkning och förfogande över fast egendom som den omyndige äger.

Föräldrarna har också en långtgående redovisningsskyldighet gentemot överförmyndaren. De skall sålunda i princip ge in förteckningar över egendom som tillfaller den omyndige samt lämna årsräkningar med en

redogörelse för sin förvaltning. När det gäller redovisningsskyldigheten har dock överförmyndarna vissa möjligheter att från fall till fall med-

dela dispens.

Som tidigare har nämnts är det nuvarande regelsystemet tungrott och svåröverskådligt. En bidragande orsak till tungroddheten är tvånget för föräldrarna att i en rad situationer ta kontakt med överförmyndaren och

begära dennes samtycke till åtgärder som ofta framstår som triviala och

vardagliga. Förmynderskapsutredningen nämner exemplet att en släkting

till ett barn ger en summa pengar som skall användas för att köpa en cykel. Om pengarna inte används omedelbart för inköpet, skall de sättas

in på spärrat konto och därefter krävs överförmyndarens samtycke för att föräldrarna skall kunna ta ut pengarna och köpa cykeln. Exemplet är

talande som illustration till att dagens regler måhända inte har en fast förankring i allmänhetens uppfattning om vad som är rimligt när det

gäller samhällskontrollen över föräldrars förvaltning av sina barns egendom.

Även tvånget att deponera värdehandlingar i bank och förbudet att ta ut dem utan överförmyndarens tillstånd skapar problem. Försäljningar och omplaceringar kan, vid en aktiv placeringspolitik, försenas på ett sätt som innebär förluster för den omyndige. De avgifter som bankerna har författningsenlig rätt att ta ut för hanterandet av deponerade värdehandlingar skapar, enligt flera överförmyndare, irritation bland förmyn-

darna. Bankerna har i en framställning till regeringen begärt att avgifterna skall höjas. Den frågan behandlas vidare i avsnitt 7.4. Att även redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren uppfattas som betungande av många föräldrar står klart.

Det är inte bara föräldrarna och barnen som drabbas av det nuvarande

systemets nackdelar. Även för överförmyndarna är tillämpningen av

reglerna tidsödande och arbetskrävande. Förmynderskapsutredningen 105 har, sannolikt med all rätt, påpekat att arbetsbelastningen på de berörda

regler. Det är en allmän uppfattning, bl.a. på överförmyndarhåll, att så inte är fallet. Detta torde delvis bero på bristande kännedom om reglerna. En bidragande orsak kan emellertid också vara att åtskilliga regler

upplevs som onödiga, som exempel kan tjäna cykelköpet som nämnts tidigare. En så bristande överensstämmelse mellan teori och praktik

utgör i sig ett tungt vägande skäl att se över regelsystemet.

Liksom Förmynderskapsutredningen har gjort kan man på goda grun-

der utgå från att föräldrar handlar med sina barns bästa för ögonen. Det

behövs därför i de allra flesta fallen inte någon samhällskontroll för att säkerställa att barnets egendom kommer barnet till godo och att den inte slösas bort.

Det måste emellertid beaktas att det finns föräldrar som i och för sig är inställda på att handla utifrån barnens bästa, men som saknar de erfarenheter och kunskaper som behövs för att förvalta egendom, i vart

fall om tillgångarna är mer omfattande och kräver en aktiv bevakning.

Föräldrarna kan då behöva stöd av bl.a. en överförmyndare som kan hjälpa och råda.

Man kan inte heller bortse från att det finns föräldrar som kan ha ett

intresse av att använda sina barns tillgångar på ett otillbörligt sätt. Om

föräldrarna själva tillgodogör sig barnets tillgångar eller på något annat

sätt missbrukar sin ställning, kan de entledigas som förmyndare, utan att för den skull förlora vårdnaden. Entlediganden är dock ovanliga enligt vad Förmynderskapsutredningen fann under utredningsarbetets

gång. Även när barn omhändertas enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga kvarstår ofta föräldrarna som förmyndare. I de situationerna kan det behövas en mer aktiv insats från det all-

männas sida i form av en närmare kontroll av förvaltningen.

Vad som nu sagts leder till att de nuvarande reglerna visserligen behöver ändras på så sätt att föräldrarna ges större bestämmanderätt än

för närvarande när det gäller förvaltningen av barnens egendom. Det

kan dock inte bli fråga om att ge föräldrarna en fullständig frihet. Ett

visst mått av samhällskontroll bör finnas kvar. Det är inte möjligt att i

lagen föra in regler som passar för alla föräldrar-barnrelationer. Den

flexibilitet som är önskvärd får i stället i viss utsträckning åstadkommas

genom att överförmyndaren ges möjlighet att från fall till fall bevilja dispens från lagens regler eller meddela beslut om en skärpt kontroll.

Hur långt bör avregleringen sträckas?

Det är långt ifrån självklart hur avgränsningen av det icke kontrollerade området bör göras. Förmynderskapsutredningen har stannat för att begränsa det område inom vilket föräldrarna kan förvalta barns egendom utan överförmyndarkontroll till egendom som barnet har fått genom gåva, genom olika typer av socialförsäkringsförmåner samt genom

ersättningar från privata sjuk- och olycksfallsförsäkringar m.m. Utred-

ningen låter således egendomens ursprung vara avgörande.

Som skäl för den avgränsningen anför utredningen att gåvor ofta kommer från föräldrarna och att det måste te sig svårförståeligt att en

ingående samhällskontroll slår till så snart gåvan är fullbordad trots att

de medel som givits bort kan sägas befinna sig inom familjen både före och efter gåvotillfället. Utredningen befarar dessutom att de ingående reglerna om överförmyndarens samtycke och skyldigheten att lämna redovisning avhåller föräldrar från att ge gåvor, vilket inte kan anses

vara i barnens intresse, Utredningen pekar på att för det fall en givare

inte vill ge föräldrarna full frihet att förvalta gåvan så finns möjligheten

att föreskriva särskild förvaltning eller att gåvan skall stå under överför-

myndarkontroll.

Däremot menar utredningen att när ett barn förvärvar egendom genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring, barnet

ofta har ett speciellt behov av pengar. Situationen är ofta den att en av

föräldrarna har avlidit och det är då särskilt angeläget att pengarna kommer till nytta för barnet och att de inte slösas bort. Den efterlevande föräldern kan behöva det stöd som en överförmyndartillsyn innebär, varför kontrollen, enligt utredningens mening, bör finnas kvar i de fallen.

Den andra metoden för avgränsning av det icke kontrollerade området

som Förmynderskapsutredningen diskuterar är en beloppsgräns. Utredningen avvisar det alternativet främst med motiven att storleken av de

förvaltade medlen inte speglar behovet av kontroll och att det ger föräldrarna ett incitament att hålla barnens egendom strax under gränsen

för när kontrollen slår till.

Det finns som framgått tidigare anledning att vara positiv till utredningens grundtanke att så långt som möjligt avreglera föräldrarnas förvaltning av barns egendom. Huvudsyftet med att ändra reglerna om förmynderskap är att förenkla regelsystemet. En sådan förenkling måste

innebära att ett större antal förvaltarskap primärt ställs utanför överför-

myndarens direkta kontroll. Om det reformerade systemet innebär att

föräldrarnas förvaltning även fortsättningsvis i huvuddelen av fallen

kommer att vara underkastade en formell kontroll, vinns inte syftet att anpassa reglerna till vad som mer allmänt kan antas vara acceptabelt i form av det offentligas kontroll över den privata sfären. Om många förvaltarskap lämnas utanför överförmyndarnas direkta kontroll, får överförmyndarna möjlighet att koncentrera kontrollen på de förvaltarskap där kontroll framstår som särskilt motiverad. En sådan ändrad prioritering underlättar också genomförandet av det nu framlagda förslaget om en utökning av överförmyndarnas befogenhet vad gäller beslutsfattande, ett förslag som behandlas vidare i avsnitt 14.

Utredningens förslag skulle i och för sig lämna ett antal föräldraför-

valtningar utanför kontrollsystemet, även om det framstår som osäkert hur många det rör sig om. Utredningens förslag till gränsdragning kan

dock befaras medföra problem i den praktiska tillämpningen. Om ett huvudsyfte med förändringen är att förenkla regelsystemet, bör inte de

nya reglerna omedelbart leda till praktiska svårigheter. Här kan nämnas

de fall när en underårig har egendom som har förvärvats dels genom 107

gåva och dels genom arv eller liknande. Då måste föräldern ständigt

hålla reda på egendomens ursprung för att veta vilken egendom som omfattas av redovisningsskyldigheten i förhållande till överförmyndaren. Det kan här redan från början röra sig om egendom av samma slag, t.ex. aktier i samma företag som har erhållits i olika poster dels genom arv från en mor- eller farförälder och dels genom gåva från en förälder. Det måste framstå som underligt varför förvaltningen av vissa av aktierna skall vara underkastad kontroll och andra inte. Särskilda problem

uppstår när egendom som är föremål för kontroll lämnar avkastning

eler säljs och ersätts med annan egendom. Utredningen menar här att avkastningen och substituten skall vara underkastade samma kontrollregler som den ursprungliga egendomen. Detta leder till komplikationer

i det nyss nämnda exemplet med aktier i samma företag fast med olika

ursprung hos aktierna. Om aktierna innehas under ett antal år under

vilka utdelning lämnas och därefter säljs och ersätts med andra aktier, måste föräldern hålla reda på vilken andel av de nya aktierna som är att hänföra till tidigare ärvda aktier och avkastningen av dem för att kunna

fullgöra sin redovisningsskyldighet. I praktiken torde detta leda till att redovisningsplikten och kontrollen inte på något sätt förenklas eller minskas.

Utredningens förslag leder också till problem vid avgörande av vilken egendom som omfattas. Arvsavståenden behandlas arvsskatterättsligt som arvfallen egendom men det behöver inte innebära att de skall betraktas som arv i nu aktuellt hänseende, vilket Förmynderskapsutredningen föreslår. Den avstående kan ju själv avgöra om han eller hon

litar så på föräldern att avståendet skall göras eller inte, varför ett av de

avgörande skälen till att ha kvar en generell kontroll över arvfallen

egendom inte finns kvar. Vidare framstår det som tveksamt om trafik-

skadeersättning och skadestånd skall jämställas med gåvomedel. Om ett av skälen till att ha kvar kontrollen över ärvda medel är att det i arvfallet är särskilt angeläget att pengarna kommer den underårige till godo, gör sig väl samma synpunkt gällande med lika stor, om inte större, styrka när barnet har skadats och får trafikskadeersättning, ersättning från olycksfallsförsäkring eller skadestånd.

Sammanfattningsvis är regeringens uppfattning att en avgränsning av det kontrollerade området efter egendomens ursprung leder till så pass många och svåra problem att utredningens förslag inte bör genomföras

i den delen.

En regel som utgår från en beloppsgräns är från de nu redovisade

synpunkterna betydligt enklare att tillämpa. Det skulle inte innebära

några svårigheter för föräldrarna eller överförmyndarna att avgöra när den strängare kontrollen skall gälla. En beloppsgräns anknyter också till ett inom förmynderskapsrätten idag använt system. Att en beloppsgräns

skulle tjäna som ett incitament för föräldrarna att hålla barnens egen-

dom under gränsen för att slippa kontrollen utgör inte något tungt vä-

gande skäl mot en sådan avgränsning. Det är inte en uppgift för för-

valtningsreglerna att vare sig uppmuntra eller försvåra gåvor mellan

föräldrar och barn. Huvudsyftet är att bereda de underåriga ett grund-

skydd så att den egendom de äger inte förslösas. 108

Förmynderskapsutredningen pekar på att storleken av de förvaltade medlen allmänt sett inte speglar behovet av kontroll. Som framgår av vad som nyss har anförts är egendomens ursprung inte heller det någon god mätare på behovet av kontroll. Om man är av uppfattningen att kontrollsystemet skall minskas i omfattning och förenklas, leder det oundvikligen till att riskerna för missbruk kan komma att öka i någon mån. När inte någon avgränsningsmetod framstår som överlägsen utifrån skyddsaspekten får valet träffas från andra utgångspunkter.

Ett system som använder beloppsgräns är lättare att tillämpa för såväl överförmyndarna som föräldrarna. Visserligen kan även mindre värden förslösas, mén onekligen utgör en oansvarig förvaltning risk för en större skada ju större värde den förvaltade egendomen motsvarar. Att förvalta en stor förmögenhet är vidare i allmänhet en komplicerad upp-

gift. Det talar i sig för att behovet av tillsyn är större när den förvaltade

egendomen är stor.

För att i möjligaste mån förebygga missbruk från föräldrars sida måste överförmyndaren ha möjlighet att i enskilda fall skärpa reglerna. De närmare förutsättningarna för en sådan skärpt kontroll behandlas i avsnitt 7.7.

Givare som vill att föräldrarna inte skall kunna förfoga över gåvan skall, som Förmynderskapsutredningen har föreslagit, ha möjlighet att som villkor för gåvan föreskriva att dess förvaltning skall stå under överförmyndarkontroll. Effekten av ett sådant förordnande bör bli att egendomen visserligen förvaltas av föräldrarna men att det gäller samma regler för förvaltningen som om egendomen ingick i en så stor förmögenhet att beloppsgränsen hade överskridits. Av praktiska skäl bör det, för att en överförmyndarkontroll skall komma till stånd, också krävas att givaren gör en anmälan till överförmyndaren. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 7.8. Att en givare i stället, liksom för närvarande, bör kunna föreskriva att gåvan skall stå under särskild förvaltning av bank e.d. är en lite annan sak vilken tas upp i avsnitt 9. I sammanhanget bör påpekas att nu nämnda villkor även kan uppställas i testamente. Därför är det inte ett tungt vägande skäl att särbehandla ärvd egendom med motiveringen att givaren där inte kan överblicka vilken situation barnet kan komma att befinna sig i när det får egendomen. Då ställs dock ett något högre krav på en testators uppmärksamhet genom att testatorn kan tvingas att ändra ett upprättat testamente för det fall föräldrarna till testamentstagaren inte längre framstår som lämpliga att självständigt förvalta den egendom testamentsförordnandet gäller.

Regeringen menar sammanfattningsvis att fördelarna med en reformering och förenkling av reglerna om främst föräldrar som förmyndare är stora och att de något ökade riskerna för missbruk kan motverkas till-

räckligt effektivt. En reform med en beloppsgräns som avgränsning mellan det kontrollerade och det okontrollerade området bör därför

genomföras. För att en reformering av kontrollreglerna skall ha någon märkbar praktisk effekt krävs att kontrollen lyfts från inte bara ett fåtal

av föräldraförvaltningarna. Därför får beloppsgränsen inte sättas för 109

lågt. Ett värde motsvarande åtta gånger basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring (för närvarande 281 600 kr) har valts som gräns.

Mot ett sådant förslag kan invändas att det kan verka underligt att tillgångar till ett värde av sju gånger basbeloppet skall få förvaltas fritt medan tillgångar till ett bara något högre värde skall kontrolleras rela-

tivt ingående. Vid en beloppsgräns uppkommer alltid tröskeleffekter av

detta slag. De skulle kunna mildras något om förvaltningen var fri för tillgångar under gränsvärdet medan de strängare reglerna tillämpas endast på tillgångar därutöver. Som Förmynderskapsutredningen påpekar blir ett sådant system mer komplicerat och särskilda svårigheter uppstår vid avgörande av om viss egendom tillhör den "fria" eller den kontrollerade förvaltningen. Kravet på enkelhet i systemet väger så

tungt att tröskeleffekten dock får accepteras.

Det är också tänkbart att en underårigs tillgångar minskar i värde och värdet inte längre är högre än gränsen där den strängare kontrollen av

förvaltningen skall slå till. I sådant fall måste det finnas möjlighet att

låta överförmyndarens tillsyn upphöra så att förvaltningen fortsättnings-

vis inte är kontrollerad. Föräldrarna har då att göra samma slutredovisning som skall göras när förmynderskapet upphör till följd av att den

underårige blir myndig.

Situationen kan bli besvärlig för det fall den underåriges tillgångar är

placerade till stor del i t.ex. värdepapper, som har ett fluktuerande

värde. Ett strängt upprätthållande av gränsen skulle i sådant fall kunna leda till täta skiftningar mellan fri förvaltning och kontrollerad förvaltning med åtföljande krav på slutredovisning. För att undvika dessa problem bör den kontrollerade förvaltningen inte upphöra omedelbart om tillgångarnas värde sjunker under beloppsgränsen. För upphörande bör krävas att tillgångarna sjunker i värde i så väsentlig grad att det med tillräcklig säkerhet kan slås fast att värdenedgången inte endast är tillfällig. Bedömningen om så är fallet görs i och för sig bäst från fall till fall. För att underlätta bör dock av lagtexten framgå när förvaltningen regelmässigt skall övergå till att bli fri. Här framstår det som naturligt att anknyta till den beloppsgräns som styr när överförmyndarkontrollen inträder. Gränsen kan med tanke på risken för en tät växling mellan kontrollerad och okontrollerad förvaltning inte sättas för nära

den gräns vid vilken den kontrollerade förvaltningen inträder. Förvalt-

ningen bör övergå till att vara fri, om värdet av egendomen sjunker under hälften av beloppsgränsen för kontrollerad förvaltning (för närvarande 140 800 kr).

6.2¶Underårigs rättshandlingsförmåga

Regeringens bedömning: Reglerna som behandlar underårigas bundenhet när de själva ingår avtal bör inte ändras.

Förmynderskapsutredningens förslag: Bestämmelsen i 9 kap. 1 8 110 föräldrabalken bör förtydligas så att det klarare framgår att föräldrarnas

samtycke kan vara tyst. Utredningen föreslår vidare att klarare riktlinjer bör ges beträffande när ett samtycke i allmänhet skall kunna anses

föreligga (se SOU 1988:40 s. 171 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Hovrätten för Övre Norrland, Norrköpings tingsrätt och Sveriges Köpmannaförbund anser att den föreslagna lagtexten bör göras klarare.

Skälen för regeringens bedömning: Av grundläggande betydelse för att en rättshandling skall vara giltig är att den har företagits av en person som har rättslig handlingsförmåga. Endast den som har rättslig handlingsförmåga kan företa rättshandlingar med bindande verkan. Den som är omyndig saknar rättshandlingsförmåga (9 kap. 1 § föräldrabalken). Detsamma gäller den som har fått förvaltare utsedd för sig (11 kap. 7 § föräldrabalken).

Vad gäller underåriga så finns regler som ger dem en begränsad rättshandlingsförmåga. Om den som är underårig har eget hushåll, får han eller hon ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushåll-

ningen eller uppfostran av barn (9 kap. 3 § föräldrabalken). Den under-

årige får också i princip bestämma över det som har förvärvats genom gåva eller testamente med villkor att den underårige själv skall få råda över det. När den underårige har fyllt 16 år sker en viss utvidgning av rättshandlingsförmågan. Den underårige har då bl.a. rätt att i princip förfoga över sin arbetsinkomst (9 kap. 3 §). Driver en underårig näring

med tillstånd av förmyndaren, får han eller hon företa rättshandlingar som faller inom området för rörelsen (9 kap. 5 §).

Om en underårig vill ingå ett avtal som faller utanför den egna rättshandlingsförmågan, krävs förmyndarens samtycke. Även om lagtexten inte uttryckligen nämner påföljden när en underårig går utanför hans eller hennes rättshandlingsförmåga är den givetvis ogiltighet. Ogiltigheten kan göras gällande även gentemot en medkontrahent som är i god tro. Kravet på samtycke är på det sättet absolut. Samtycke kan dock lämnas på flera sätt, bl.a. tyst. Här kan medkontrahentens subjektiva uppfattning spela viss roll. Om förmyndaren genom sitt uppträdande har givit medkontrahenten grundad anledning att anta att samtycke har lämnats, blir den underåriges rättshandling bindande. Att observera är att det här är fråga om att förmyndaren, inte den underårige, skall ha agerat eller underlåtit att agera på ett speciellt sätt för att medkontrahentens goda tro skall vara av betydelse vid bedömningen av om samtycke till rättshandlingen förelåg eller inte.

Förmynderskapsutredningen pekar på att det i praktiken är synnerligen vanligt att underåriga i varierande åldrar ingår olika slags avtal, t.ex. köp av leksaker, godsaker, kläder och inspelad musik. Utredning-

en konstaterar vidare att det är mycket ovanligt att återgång av sådana

köp blir aktuell på den grunden att den underårige saknade samtycke. Utredningen anför vidare att de nuvarande bestämmelserna inte har vållat några större praktiska problem för detaljhandeln men att den nuvarande ordningen öppnar vissa möjligheter till missbruk. Det som då avses är att föräldrar och barn av olika anledningar kan ångra ett köp 111 som föräldrarna i och för sig har gått med på och trots det tvinga mot-

parten att låta köpet gå åter genom att i efterhand påstå att de inte givit

sitt samtycke till köpet. Utredningen konstaterar dock att det inte före-

kommer sådana praktiska problem inom detaljhandeln att det av den

anledningen är motiverat med att ändra reglerna.

Utredningen är dock av uppfattningen att praxis beträffande vilka omständigheter som skall föreligga för att en näringsidkare skall kunna

vara i god tro beträffande förmyndarens tysta samtycke är så oklar att

lagtexten bör preciseras. De kompletteringar till 9 kap. 1 § föräldrabalken som utredningen föreslår består i att det sägs uttryckligen dels att ett samtycke gör en underårigs rättshandling giltig, dels att en rättshandling i strid med bestämmelsen är ogiltig.

Den förstnämnda skrivningen har gillats av ett flertal av remissinstanserna. Bland dessa ingår såväl Sveriges köpmannaförbund som Konsumentverket. Av deras remissyttranden framgår att Köpmannaförbundet vill utvidga möjligheterna för underåriga att binda sig genom egna rättshandlingar medan Konsumentverket intar en restriktiv attityd. Några remissinstanser har uttalat att skrivningen inte är nog preciserad.

Största möjliga försiktighet måste iakttas vid utformning av en ändrad

lydelse av en så central bestämmelse som den som reglerar underårigas

rättshandlingsförmåga. När samma lydelse gillas utifrån relativt motstå-

ende utgångspunkter talar det med avsevärd styrka för att lydelsen inte uppfyller de krav på klarhet som måste ställas i detta fall. Till detta kommer att det inte kan sägas råda någon tvekan om att en underårigs rättshandling i strid med bestämmelserna leder till ogiltighet. Ett förtyd-

ligande därav framstår inte som nödvändigt. Med hänsyn till vad som

nu har anförts bör utredningens förslag inte läggas till grund för lagstiftning i denna del.

7 > Föräldraförvaltning

7.1¶Allmänna bestämmelser

Att de flesta föräldraförvaltningarna kommer att stå utanför en regel-

bunden kontroll av överförmyndarna innebär inte att föräldrarna helt

fritt och efter eget skön kan förfoga över sina barns egendom. Föräldra-

balkens allmänna regler om hur föräldrar och andra förmyndare skall ha

hand om förvaltningen skall givetvis gälla även i fortsättningen. Föräldrar skall alltså enligt lag omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och

alltid handla på det sätt som är bäst för barnet. Vidare skall föräldrar

föra räkenskaper och göra anteckningar om förvaltningen i den utsträck-

ning som behövs med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och karaktär.

Även om kraven på att ge in förteckningar och att avge årsredovisningar kommer att försvinna för många föräldrar, kommer deras förvaltning även i framtiden att stå under överförmyndarens tillsyn och

föräldrarna kommer att ha skyldighet att lämna de upplysningar som överförmyndaren begär. Överförmyndaren skall även i fortsättningen 1i2

kunna kräva att föräldrar skall ställa säkerhet för den förvaltade egendomen när det finns skäl för det. I sammanhanget bör också nämnas den skadeståndsskyldighet som vilar på förmyndare för den skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar den vars egendom de förvaltar (13 kap. 9 § föräldrabalken).

I de fall när barnens tillgångar uppgår till åtta gånger basbeloppet eller mer skall enligt vad som utvecklats tidigare en skärpt kontroll av föräldrarnas förvaltning göras av överförmyndaren. För den gruppen skall nuvarande regler i stor utsträckning finnas kvar. Detta innebär bl.a. att en förälder är skyldig att upprätta en förteckning över tillgångarna och ge in den till överförmyndaren så snart barnets tillgångar uppgår till gränsvärdet. I det följande genomgås huvudprinciperna för regleringen av sådan förvaltning. Först skall dock behandlas vissa inskränkningar som gäller alla föräldrar i deras egenskap av förmyndare.

7.2¶Inskränkningar i föräldrars rätt att företa vissa förvaltningsåtgärder

Regeringens förslag: Förvärv och försäljning av fast egendom samt inteckning i och upplåtande av nyttjanderätt till sådan egen-

dom skall kräva överförmyndarens samtycke. Detsamma skall gälla skuldsättning för barnets räkning. Föräldrar skall inte heller få ge bort barnets egendom, om det inte rör sig om understöd till

en nära anhörig och överförmyndaren har lämnat samtycke. Den som har fyllt 16 men inte 18 år skall få driva bokföringspliktig rörelse endast med överförmyndarens samtycke.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege-

ringens förslag med undantag av att utredningen föreslår att överför-

myndarens samtycke till att en underårig skall få bedriva rörelse skall

krävas bara när fullständig bokföringsskyldighet föreligger (se SOU

1988:40 s. 238 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar utredningens förslag beträffande fast egendom utan invändning. Kammarrätten i Göteborg, Malmö tingsrätt, Östersunds kommun och Svenska sparbanksföreningen ställer sig uttryckligen positiva till att kontrollen skall vara strängare när det gäller fast egendom än när det gäller annan egendom. Svenska Bankföreningen och sparbanksföreningen menar dock att kravet

på samtycke inte borde utsträckas till att omfatta även mottagande av

gåva av fast egendom.

Remissinstanserna berör inte särskilt utredningens förslag att ha kvar krav på samtycke för att ta lån för barnets räkning eller det principiella förbudet mot att ge bort barnets egendom.

Vad gäller samtycke att driva rörelse pekar Överförmyndarnämnden i

Sundsvall på att Förmynderskapsutredningens förslag innebär en utvidg- 113

8 Riksdagen 1993/94. I saml. Nr 251

ning av möjligheten att bedriva rörelse utan överförmyndarens samtycke och avstyrker förslaget i den delen.

Skälen för regeringens förslag: Även om regeringens förslag innebär en relativt långtgående avreglering av föräldrars förvaltning av barnens egendom så finns skäl att fortfarande ha kvar strängare regler för vissa förvaltningsåtgärder och för viss egendom.

Omyndigas innehav av fast egendom och förvaltningen av sådan egendom har under många år varit föremål för en särskilt restriktiv reglering. Tidigare krävdes också rättens samtycke för att en förmynda-

re skulle få överlåta eller inteckna den omyndiges fasta egendom. I dag krävs överförmyndarens samtycke för att förmyndaren skall få vidta

samma åtgärder. Syftet bakom reglerna är att bereda ett särskilt skydd mot utnyttjande av barns fasta egendom. Som utredningen konstaterar är det extra skyddet motiverat bl.a. med hänsyn till det särskilda värde som dessa typer av egendom kan representera och det ansvar som följer med ett innehav av fast egendom. Därför bör det inte heller lättas på kravet på samtycke för överlåtelse av och inteckning i fast egendom samt upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom.

Att även kräva överförmyndarens samtycke för en underårigs förvärv

av fast egendom genom gåva har avstyrkts av några remissinstanser. Med en långt gående avreglering och ett minskat krav på föräldrars redovisning ökar dock riskerna för att värdefull egendom går om intet. Som närmare kommer att redogöras för i avsnitt 7.6 bör föräldrars

redovisningsskyldighet begränsas i väsentlig mån. Det berättigade in-

tresset av att skydda barns fasta egendom gör dock att kravet på redovisning av föräldrars förvaltning av sådan egendom bör kvarstå. Överförmyndaren bör därför även fortsättningsvis uppmärksammas på att en underårig blir ägare till fast egendom. Så sker i dag genom att förvärv

av fast egendom nästan alltid föranleder inskrivning av förmynderska-

pet. Reglerna om inskrivning föreslås dock av andra skäl bli upphävda (avsnitt 13). Om man ställer upp ett krav på överförmyndarens samtycke för förvärv av fast egendom, säkerställs att överförmyndaren får kännedom om att den underårige har förvärvat den. Det är därvidlag tillräckligt att ställa upp krav på samtycke vid förvärv genom köp, byte eller gåva. Om en underårig ärver fast egendom torde det regelmässigt komma till överförmyndarens kännedom. Detta sker antingen genom att

överförmyndaren lämnar sitt samtycke enligt 14 kap. 5 § föräldrabalken

eller genom att god man förordnas för den omyndige enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken. Som Förmynderskapsutredningen har påpekat följer ett särskilt ansvar med ett innehav av fast egendom. Utredningens förslag, vilket i och för sig innebär en utvidgning av området som kräver sam-

tycke, bör därför genomföras.

Förmynderskapsutredningens förslag innebär vidare att det i lagtexten

skall närmare anges när samtycke skall lämnas, t.ex. om åtgärden är

lämplig med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder, framtida behov eller samlade tillgångar. Överförmyndarnämnden i Sundsvall menar att ett genomförande av förslaget skulle på ett omotiverat sätt

försvåra överförmyndarens prövning av när samtycke skall lämnas. Det 114

är svårt att se att den föreslagna lagtexten innebär annat än en kodifie-

sådan kodifiering har goda skäl för sig. Hur lagtexten närmare bör

utformas behandlas i författningskommentaren. Om ett barn sätts i skuld tidigt, är det en belastning som barnet kan få

leva med under lång tid. En särskild försiktighet med att skuldsätta barn bör därför iakttas. Föräldrabalken innehåller också krav på samtycke av överförmyndaren för att föräldrar skall få ta lån, ingå växelförbindelse,

återköpa livförsäkring eller gå i borgen för barnets räkning. Liksom

Förmynderskapsutredningen föreslår bör det generella kravet på sam-

tycke för skuldsättning finnas kvar.

Utredningen nämner i sitt lagförslag inte återköp av livförsäkring bland de åtgärder som kräver samtycke men lämnar inte något skäl till

att återköpet har fått utgå. Inte heller remissinstanserna berör den frågan särskilt. Kravet på samtycke för återköp av livförsäkring infördes år

1976 efter initiativ från försäkringshåll under den förra Förmynderskap-

sutredningens arbete, se Förmynderskap (SOU 1970:67) s. 137 f., DsJu

1974:7 s. 154, prop. 1974:142 s. 140, bet. 1974:LU36. Det främsta

skälet till ändringen synes ha varit att belåning av livförsäkring krävde samtycke och att återköp framstod som en betydligt längre gående

åtgärd än belåning.

Återköp av livförsäkring innebär att ett samlat kapital görs tillgängligt. Åtgärden borde inte vara underkastad större restriktioner än att ta

ut bankmedel. Den senare Förmynderskapsutredningens förslag att inte

ta upp återköp av livförsäkring bland de åtgärder som alltid skall kräva samtycke av överförmyndaren framstår mot den bakgrunden som välmotiverat.

Det är enligt dagens regler i princip förbjudet för föräldrar att ge bort sina barns egendom, om det inte är fråga om sedvanliga gåvor, vars

värde inte står i missförhållande till barnets ekonomiska villkor. Det saknas anledning att göra ändring i detta hänseende.

Nu gällande regler föreskriver att överförmyndarens samtycke måste inhämtas om en förälder antingen vill låta en omyndig som har fyllt 16 år driva handel eller annan näring eller vill driva näringen på den omyndiges vägnar. Samtycke behövs dock endast om näringsverksamheten kräver tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Den

verksamhet som åsyftas är främst sådan som skall införas i handelsregistret hos länsstyrelsen. Förmynderskapsutredningen föreslår här en

lättnad jämfört med gällande rätt i och med att utredningen vill begränsa kravet på samtycke till sådan verksamhet som är underkastad fullständig bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbruks-

bokföringslagen (1979:141). Förslaget skulle leda till att rörelser med

en årlig bruttoomsättningssumma lägre än 20 gånger basbeloppet enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring inte skulle omfattas av kravet på

samtycke.

Överförmyndarnämnden i Sundsvall har motsatt sig en sådan begräns-

ning av kravet på samtycke under hänvisning till att utrymmet för en

oseriös och många gånger ekonomiskt äventyrlig verksamhet blir för stort. Det är också svårt att se några bärande skäl för att omyndiga skall 115 driva bokföringspliktig rörelse i någon större utsträckning. De fall där

så framstår som motiverat kan inte vara så många att det blir särskilt betungande för vare sig föräldrarna eller överförmyndarna att kravet på samtycke upprätthålls. Som överförmyndarnämnden påpekar bidrar ett

krav på samtycke till att hålla ner antalet rörelser vars huvudsakliga

syfte är ett annat än att seriöst bedriva rörelse, t.ex. att bara få tillgång till att handla billigt i grossistledet inom en viss bransch. Även om

rörelsen har en begränsad omsättning kan den innebära ett relativt sett

stort risktagande för den unge. Kravet på samtycke för bedrivande av rörelse bör alltså inte inskränkas. En lämplig avgränsning är att, som utredningen föreslagit, knyta kravet på samtycke till kravet på bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen,

och inte till sådan näringsverksamhet som kräver tillstånd eller särskild

anmälan. Till skillnad från vad utredningen föreslår bör dock, som

framgått tidigare, varje bokföringspliktig rörelse som skall drivas av en

underårig kräva samtycke av överförmyndaren, och inte endast de rörelser för vilka fullständig bokföringsskyldighet föreligger.

7.3¶Regler om placering och avyttring m.m.

Regeringens förslag: Regler om att vissa placeringar skall få

göras utan överförmyndarens samtycke skall finnas kvar för de förvaltningar som skall stå under överförmyndarens kontroll.

Reglerna anpassas till de krav Sveriges deltagande i EES ställer.

Till de i dag tillåtna placeringsalternativen läggs skuldförbindelser

utfärdade av kreditmarknadsbolag och andelar i värdepappers-

fonder samt allemanssparande. Förvärv av aktier skall, för de

kontrollerade föräldraförvaltningarna, även i framtiden kräva sam-

tycke av överförmyndaren. Likaså skall förvärv av annan lös

egendom kräva sådant samtycke.

Underårigas bankräkningar skall som huvudregel inte längre vara

spärrade mot uttag som görs av föräldrar. Överförmyndaren skall

i enskilda fall kunna föreskriva om sådan spärr.

Den principiella skyldigheten att sälja aktier och andra värdepap-

per samt lösöre föreslås inte ändrad, men möjligheten att behålla

egendom utvidgas något.

Förmynderskapsutredningens förslag: Den omyndiges tillgångar

skall utan överförmyndarens samtycke få placeras i obligationer noterade vid Stockholms fondbörs, skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten eller vissa hypoteksinstitut, andelar i aktiefond, allemanssparande och mot säkerhet av panträtt i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Utredningen går dock inte lika långt vad gäller föräldrars disposi-

tionsrätt över bankmedel utan föreslår att huvudregeln om spärrade bankkonton skall gälla för ärvd egendom men att bankränta får dispone-

ras fritt (se SOU 1988:40 s. 163 f. och 226 f.). 116

slaget att öka möjligheterna till placering utan överförmyndarens samtycke har tillstyrkt förslaget. Svenska försäkringsbolags riksförbund menar att katalogen över tillåtna placeringar dessutom bör utökas med livförsäkring.

Föreningen Sveriges överförmyndare menar att samtliga föräldrar skall ha rätt att fritt disponera även annan avkastning än ränta på bankkonto.

Överförmyndarnämnden i Sundsvall anför att samtliga föräldrar har den

rätten i dag eftersom undantaget om rätt att fritt lyfta ränta i 15 kap. 9 § första stycket föräldrabalken kan tillämpas analogt beträffande

annan avkastning men menar att den fria dispositionsrätten bör komma till uttryck i lagtexten. .

Svenska Bankföreningen menar att det inte är rimligt att försäljning skall vara huvudregel vid förvaltning av värdehandlingar.

Skälen för regeringens förslag: De regler föräldrabalken innehåller

rörande vilka placeringsformer föräldrar kan välja utan att inhämta samtycke av överförmyndaren blir enligt det nu framlagda förslaget till avreglering tillämpliga endast för föräldrar som förvaltar barns tillgång-

ar till ett värde av åtta basbelopp eller mer. De särskilda reglerna om

tillåtna placeringsformer skall också tillämpas vid förvaltning som enligt

föreskrift vid gåva eller i testamente eller förmånstagarförordnande skall stå under kontroll av överförmyndaren. Övriga föräldraförvaltningar blir ju fria i den meningen att de inte är underkastade någon direkt överförmyndarkontroll. Även om den kontrollerade gruppen således kommer att vara begränsad finns anledning att se över vilka placeringar som förmyndaren skall få göra utan att först inhämta samtycke.

Förvärv av värdehandlingar och annan lös egendom

Som Förmynderskapsutredningen föreslår bör det anges direkt i för-

äldrabalken vilka typer av värdehandlingar som skall kunna förvärvas fritt och inte, som för närvarande, delvis regleras i en regeringsförfattning, kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen).

Regleringen i föräldrabalken skiljer på obligationer och andra skuld-

förbindelser. I dag kan en förmyndare placera den omyndiges medel bl.a. dels i obligationer, dels i skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungarikets Sveriges stadshypotekskassa, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga for-

dringsägare. (Se 15 kap. 4 § första stycket 1 och 2, i dess lydelse efter den 1 januari 1994.) Placeringar enligt 15 kap 4 § får göras utan över-

förmyndarens samtycke. Regeringen har dock givits möjlighet att inskränka det fria området, vilket har gjorts i placeringskungörelsen. 1 den anges bland annat att endast vissa obligationer kan köpas utan samtycke av överförmyndaren. Det är fråga om obligationer som utfärdats eller garanteras av stat eller kommun, obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-

driver verksamhet i Sverige eller av kreditmarknadsbolag samt obligationer som har utfärdats av svenskt industriföretag, om de har bjudits ut offentligt av svensk bank och noterats vid en svensk börs (1 8 place-

ringskungörelsen, i dess lydelse efter den 1 januari 1994). Förmynderskapsutredningens förslag innebär att den omyndiges till-

gångar utan samtycke skulle få placeras i obligationer som är noterade

vid Stockholms fondbörs. Syftet är att i stort sett de obligationer som är

tillåtna enligt dagens regler även skall vara tillåtna i framtiden. På börsen finns noterade obligationer utfärdade av främst staten, vissa

bostadslåneinstitut och större industriföretag. Utanför faller bland annat obligationer utfärdade av kommuner.

Förvaltningsreglerna i föräldrabalken har som främsta syfte att den enskildes egendom skall förvaltas på ett betryggande sätt och att medlen

skall ge skälig avkastning (jfr 13 kap. 3 och 4 §§). Trygghetskravet

uppfylls om placeringen är säker. Det finns ett antal värdehandlingar som kan innehas med en mycket låg risk, dit hör skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av stat och kommun. Ått ett papper noteras på en börs innebär däremot ingen garanti att placeringen är en lågrisk-

placering. Ett bland andra krav för att ett finansiellt instrument skall få noteras på en börs är att det finns en fungerande marknad för instrumentet i fråga. Det kan det göra även för instrument med hög risk. Att en obligation har börsnoterats utgör därför inte någon bra mätare på om

placeringen generellt är så pass trygg att den bör få göras utan

samtycke. Till det kommer att Förmynderskapsutredningens förslag om

att placering skall få ske i obligationer noterade vid Stockholms

fondbörs pekar ut endast en av de börser som finns i Sverige. Det kan

med fog ifrågasättas varför en viss börs skall ges en särställning i nu berört hänseende. Vad gäller diskriminering börser emellan behandlas den frågan sedd ur ett internationellt perspektiv senare.

Om man utgår från att börsnotering inte duger som kriterium för att

en placering är säker, återstår skuldförbindelser med statlig eller kom-

munal utfärdare eller garanti. Om endast sådana papper accepteras,

skulle den fria sektorn begränsas i förhållande till vad som gäller i dag.

Bland annat skulle bostadslåneinstitutens obligationer och börsnoterade

obligationer utfärdade av svenska industriföretag falla utanför. Vad gäller de sistnämnda så är det svårt att motivera varför det skall vara fritt att placera i företags obligationer när det inte är möjligt att utan

samtycke placera i samma företags aktier. Visserligen är obligationen

på ett nominellt belopp och är på det sättet säkrare än aktien vars kurs

kan fluktuera kraftigt. Men ett industriföretag har inte några från trygghetssynpunkt särskilt uppställda kapitalkrav, varför en obligationsford-

ran på ett företag ändå inrymmer en beaktansvärd risk. Detta talar för

att samtycke skall inhämtas innan ställföreträdaren utsätter den enskilde

för den risken. Bankernas hypoteksbolag och Stadshypotek AB är kreditmark-

nadsbolag och faller under lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, som har trätt i kraft den 1 januari 1994. I den lagen finns flera regler 118

som syftar till att säkerställa att kreditmarknadsbolagens verksamhet är

står dessa bolag under Finansinspektionens tillsyn. Den säkerhet som den offentliga kontrollen utgör måste anses vara tillräcklig för att föräldrar skall kunna placera sina barns medel i sådana finansiella instrument som ges ut av kreditmarknadsbolagen. Vad som i dag regleras i 1 § första stycket 3 och 4 placeringskungörelsen (andra obligationer än sådana som har utfärdats eller garanteras av staten eller en kommun) bör därför, så vitt avser svenska institut, ersättas med en föreskrift i lag om att skuldförbindelser utfärdade, förutom av banker, av kreditmark-

nadsbolag, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska Skeppshypo-

tekskassan är placeringsobjekt som är tillåtna utan att överförmyndarens samtycke inhämtas. Den särskilda regleringen av skuldförbindelser

utfärdade av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa behöver inte

vara kvar eftersom stadshypotekskassans upplåning avslutas under år

1994.

Förmynderskapsutredningen föreslår dessutom att den "fria" placeringssektorn skall utökas med andelar i aktiefonder och allemanssparande. Aktiefondslagen (1974:931) har från och med år 1991 ersatts av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. I samband därmed ändrades placeringsbestämmelserna för fonderna. De gjordes mer generella för

att fonderna skulle få större möjlighet att utnyttja de finansiella instru-

ment som marknaden erbjuder, bl.a. tilläts handel med - förutom aktier, konvertibler, obligationer - optioner och terminer. Lagen om värdepap-

persfonder ställer upp krav bl.a. på att fondernas sammansättning skall vara lämplig med hänsyn till intresset av riskspridning. Det finns relativt detaljerade regler som styr till vilka andelar fonden får inneha fond-

papper och andra finansiella instrument med samme utfärdare. Vidare föreskrivs att det för varje fond skall finnas ett förvaringsinstitut, som i

likhet med fondbolagen står under Finansinspektionens tillsyn. Mot

bakgrund av den kontroll och de regler i övrigt som gäller för värdepappersfonder bör förvärv av andelar i sådana fonder hänföras till den typ av placeringar som alltid skall kunna göras utan att överförmyndarens samtycke inhämtas.

Vid utformningen av de placeringsregler som skall gälla måste hänsyn

tas till de krav som Sveriges deltagande i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och den ökade integrationen med övriga Europa i allmänhet ställer. Mot den bakgrunden bör placeringsreglerna inte verka diskriminerande i förhållande till finansiella instrument som är föremål för handel i EES-länderna. En regel om att samtycke inte be-

höver inhämtas för placering på ett visst sätt kan därför inte vara nationellt begränsad. Om svenska statsobligationer skall komma i fråga som placeringsobjekt utan att ställföreträdaren måste inhämta samtycke bör samma sak gälla beträffande till exempel tyska sådana. Inom EES måste skuldförbindelser utfärdade av stat anses vara så säkra att de kan förvärvas utan samtycke. Intresset av att inte behandla finansiella in-

stitutioner i de skilda EES-staterna olika omöjliggör även att begränsa

placeringsrätten till exempelvis obligationer noterade vid en särskild börs, vilket Förmynderskapsutredningen har föreslagit. Det kan inte 119

anses acceptabelt att beteckna obligationer noterade vid Stockholms

fondbörs som generellt säkrare än de som noteras vid en börs i till Prop. 1993/94:251

exempel Köpenhamn. Detta är ytterligare ett skäl som talar mot att knyta undantaget från samtycke till verksamheten vid en viss börs. Vad sedan gäller placering i skuldförbindelser utfärdade av banker och andra kreditinstitut så är de lagar som reglerar bankernas verksamhet och lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värdepappersfonder an-

passade till den friare marknaden i Europa. Liknande lagstiftning finns

i övriga EES-länder. Placering i skuldförbindelser utfärdade av utländska bankföretag och andra kreditinstitut som är underkastade en offentlig reglering motsvarande den svenska bör därför tillåtas utan samtycke. Placeringsregeln måste av hänsyn till att den bör vara neutral även tillåta placering i andelar i utländska fonder. En placering i utländsk

fond bör inte innebära en större risk än placering i en svensk. Fonder-

nas reglering får förutsättas vara likartad inom EES eftersom det bland annat finns direktiv av rådet som reglerar kreditinstitut respektive fondföretag (Se närmare om detta i prop. 1992/93:89 s. 103 f. och

1992/93:90 s. 36 f.).

Med hänsyn till vad som nu har anförts bör placeringsreglerna ges ett något annat innehåll än det Förmynderskapsutredningen föreslår. Även

om regleringen blir uppbyggd på ett annat sätt och inte är inriktad på

börsnoterade obligationer så torde inte det nu framlagda förslaget i praktiken innebära några större förändringar beträffande vilka värdepap-

per som kan förvärvas utan att överförmyndarens samtycke först måste

inhämtas.

Det sparande som omfattas av lagen (1983:890) om allemanssparande är också av intresse i detta sammanhang. Säkerheten i en placering i

allemanssparande är så stor att det framstår som klart att placeringen

under alla förhållanden kan göras utan att samtycke av överförmyndaren skall behöva inhämtas. Allemanssparandet är begränsat till ett visst

högsta månatligt belopp, för närvarande 2 000 kr. Det är dock rimligt

att utgå från att flera av de underåriga vilkas föräldrar på grund av tillgångarnas storlek är föremål för den strängare kontrollen också har intresse av att utnyttja allemanssparandet. Det bör anmärkas att lagen om allemanssparande är föremål för en översyn. Utredningen om översyn av allemanssparandet har i betänkandet Allemanssparandet - en

översyn (SOU 1994:50) lagt fram förslag till ändringar av lagen. I avvaktan på de kommande förändringarna bör dock sparformen öppnas för placering utan krav på samtycke från överförmyndaren. Vidare bör den underåriges tillgångar utan samtycke från överförmyndaren kunna lånas ut mot panträtt på grundval av inteckning i fast egen-

dom inom 60 procent av taxeringsvärdet.

Beträffande placering i livförsäkring saknas rörande underåriga skäl att föra sådant sparande till den fria sektorn. Det sparandet innebär ofta

bindningar av kapital under långa tider vilket kan te sig tveksamt när försäkringstagaren är under 18 år. De fall där en sådan placering är

särskilt lämplig torde vara så få att ett krav på samtycke av överförmyndaren inte blir en administrativ börda.

Förvärv av aktier kräver för närvarande samtycke av överförmynda- 120

ren. Som utredningen påpekar är det inte praktiskt att dela upp aktier i

sådana som kan förvärvas fritt och sådana som kan förvärvas med samtycke. För de föräldraförvaltningar som även framdeles skall stå under den strängare kontrollen bör kravet på samtycke vara kvar. Värdepapper som är nära knutna till aktier, t.ex. konvertibler, delbevis och teckningsrätter, bör behandlas på samma sätt som aktier.

När det gäller förvärv av annan lös egendom än värdehandlingar, t.ex. ädelmetaller, konst eller antikviteter, finns det inte anledning att

ändra kravet på samtycke i de fall där den strängare kontrollen skall

göras. Svårigheterna att bedöma både det aktuella värdet och den framtida värdeutvecklingen gör att förvärv av sådan egendom bör kräva

samtycke av överförmyndaren.

Penningmedel

I dag gäller att pengar bör sättas in på spärrad bankräkning, om de inte

behövs för den underåriges löpande behov och inte heller placeras i värdehandlingar e.d. Föräldrar kan enligt gällande regler (15 kap. 9 8 föräldrabalken) själva vid insättning av medel på bankräkning göra förbehåll om att medlen skall kunna lyftas utan att överförmyndarens tillstånd behöver inhämtas. Det gäller medel som behövs för att betala utgifter för den underåriges uppehälle eller för vården av hans egen-

dom. Förmynderskapsutredningen föreslår att den rätten skall finnas kvar. Det framstår också som motiverat, om de strängare reglerna om

kontroll skall kunna gälla all egendom, eftersom det alltid kan finnas ett legitimt behov av att snabbt kunna få tillgång till medel för mindre,

vardagliga utgifter för den underårige. Utredningen föreslår vidare att föräldrar fritt skall få disponera över

upplupen ränta oavsett om den härrör från spärrat eller ospärrat konto. Så är fallet även enligt gällande regler med den begränsningen att endast det senaste årets ränta får disponeras fritt. Förmynderskapsutredningen uttalar vidare att annan avkastning än ränta på bankmedel, t.ex.

utdelning på aktier, inte omfattas av föräldrars fria dispositionsrätt och

föreslår ingen ändring i den delen. Några remissinstanser uttrycker en annan mening, beträffande såväl vad som gäller som vad som bör gälla i framtiden. Förmyndaren kan enligt gällande rätt disponera över avkastning av deponerade värdehandlingar, om förmyndaren har gjort

förbehåll om att avkastningen behövs för den underåriges underhåll eller vården av hans egendom, se 3 § lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar. I annat fall skall avkastningen sättas in på spärrat

konto.

Det nu framlagda förslaget att avgränsa det strängare kontrollerade området med en beloppsgräns ställer dock dessa frågor i en annan dager. För den förvaltning som avser egendom under beloppsgränsen gäller i regel att föräldrarna får fritt disponera över kapitalet och då

givetvis också över avkastningen. Eftersom beloppsgränsen sätts relativt

högt kommer föräldrar som följer den allmänna skyldigheten att se till att barnens medel ger rimlig avkastning att ha ganska stora belopp på

bankräkningar som inte skall vara spärrade. Detta innebär en avsevärd

avvikelse från vad som gäller i dag, nämligen att alla bankkonton för medel som en förmyndare förvaltar är spärrade, om inte förbehåll om motsatsen har gjorts, se 2 kap. 23 § bankrörelselagen (1987:617).

Förmynderskapsutredningen har i sitt förslag att göra förvaltningen av gåvomedel okontrollerad behållit regeln i bankrörelselagen men givit föräldrar möjlighet att göra förbehåll om fri dispositionsrätt beträffande medel som inte skall vara föremål för särskilt kontrollerad förvaltning.

Redan ett genomförande av det förslaget skulle innebära att ett mycket

stort antal bankkonton skulle vara ospärrade på grund av förbehåll från föräldrarnas sida. Om det förslaget genomfördes, skulle ospärrade bankräkningar troligen bli den vanligaste typen av bankräkningar för underåriga. Mot den bakgrunden framstår det knappast som försvarbart att ha kvar huvudregeln om att underårigas bankkonton skall vara spärrade. Till detta skall läggas att det av principiella skäl också framstår

som tveksamt att försöka upprätthålla en bild av att bankmedel är spär-

rade när hela avgörandet av om så är fallet läggs i de kontrollerades,

föräldrarna, händer. Det är ju de som kan göra förbehåll om att bankräkningen inte skall vara spärrad. Riktigheten av deras påstående om

grunden för förbehållet har banken inte någon skyldighet att kontrollera, varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag. De föräldraförvaltade bankräkningar som skulle träffas av en generell regel om överförmyndarspärr är således de som tillhör underåriga som har egendom till ett värde överstigande beloppsgränsen. De förvaltningarna

kommer att vara underkastade den strängare kontrollen och spärren på bankräkningen framstår inte som nödvändig för att skyddsaspekterna skall kunna tillgodoses i tillräcklig grad.

Nu föreslås därför att huvudregeln om att underårigas medel skall sättas in på bankräkning, om de inte har placerats på annat godkänt sätt, skall vara kvar men att en sådan räkning enligt huvudregeln skall vara ospärrad. Med denna lösning är det följdriktigt att även ränta på bankmedel och avkastning av annan egendom får disponeras fritt av för-

äldrarna. Detta torde få vissa sakrättsliga konsekvenser vilka tas upp i författningskommentaren. I sammanhanget bör påpekas att förslaget avser endast föräldrars förvaltning och att överförmyndaren skall ha kvar möjligheten att vid

behov föreskriva att penningmedel skall placeras på spärrad räkning.

Vidare skall betonas att sådana medel som ställs under överförmyndarkontroll till följd av villkor vid gåva eller arv bör som huvudregel efter föreskrift av överförmyndaren placeras på spärrad bankräkning. Det saknas beträffande sådana konton anledning att ha särskilda regler om dispositionsrätt över ränta.

Avyttring Föräldrabalken innehåller i dag regler om skyldighet för förmyndaren att sälja aktier och andra värdepapper samt lösöre som tillhör den omyndige (15 kap. 2 och 3 §§). När det gäller sådan föräldraförvaltning

som skall vara förernål för den strängare kontrollen föreslår Förmynder-

skapsutredningen att reglerna i huvudsak skall vara kvar med en viss

ökning av möjligheterna för förmyndaren att behålla egendomen. Under remissbehandlingen har kritik riktats mot att lagen ställer upp försälj-

ning som huvudregel beträffande aktier och liknande värdehandlingar, mot bakgrund av att placering i sådana handlingar många gånger utgör

ett självklart val för den som förvaltar medel på ett ansvarsfullt sätt.

Det är av naturliga skäl svårt att ställa upp enhetliga regler för alla typer av värdehandlingar. Säkerheten i en placering av medel i värde-

handlingar varierar mycket beroende på handlingens karaktär. Vissa

obligationer och aktier måste betraktas som säkra och bra placeringar.

Detta avspeglas bl.a. i de regler om en "fri" placeringssektor som har

presenterats tidigare. Det är också självklart att sådana värdehandlingar inte omfattas av en skyldighet att sälja så snart det kan ske. De skall ju som andra värdehandlingar som är föremål för en ansvarsfull förvaltning säljas när marknadsläget är gynnsamt. Bland värdehandlingarna

kan dock också finnas mycket osäkra handlingar som är bärare av t.ex. en fordringsrätt mot en juridisk eller fysisk person vars solvens är dålig. I ett sådant fall kan det finnas anledning att snarast försöka driva in

fordringen och inte behålla handlingen. Det kan inte heller sägas gene-

rellt att alla aktier bör behållas. Förmyndaren har alltid sin grundläg-

gande skyldighet att se till att medel som inte används för den enskildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt skall förvaltas så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och att de ger skälig avkastning. Den

skyldigheten innebär att en fordran som är osäker skall drivas in så

länge det är möjligt att få betalt för den. Även om försäljningsskyldig-

heten kan härledas ur den allmänna regeln ligger det ett värde i att det klart framgår av lagtexten att sådana tillgångar kräver ett aktivt ställningstagande av förmyndaren. Föräldrabalken bör därför även i fortsättningen innehålla en huvudregel om försäljning av värdehandlingar.

För tydlighetens skull bör det redan av lagtexten framgå att sådana värdehandlingar som ligger inom den fria placeringssektorn inte omfattas av huvudregeln.

När det gäller lösöre bör det lämpligen föreskrivas att försäljning

skall ske, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för

den ”underårige eller dennes familj eller egendomen av någon annan

särskild anledning bör behållas. Detta motsvarar i huvudsak gällande

reglering.

7.4¶Slopad allmän deponeringsskyldighet

Regeringens förslag: Den generella skyldigheten att sätta ner värdehandlingar i öppet förvar hos bank skall upphöra. Överför-

myndaren skall ha möjlighet att i ett enskilt fall bestämma att förvaltningen av värdehandlingar skall skötas av en bank eller ett värdepappersinstitut.

ringens förslag. Utredningen föreslår dock inte att andra än banker skall

vara tänkbara förvaltningsinstitut. (Se SOU 1988:40 s. 165 f. och 281.)

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan invändning. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Överförmyndarnämnden i Sundsvall avstyrker förslaget med motiveringen att ett slopande av depositionsskyldigheten skulle leda till en

ökad risk för missbruk från föräldrarnas sida, respektive att reglerna om

deponeringsskyldighet möjliggör att legala förmyndare befrias från

redovisningsskyldigheten samtidigt som redovisning i förenklad form kan användas i stor utsträckning för särskilt förordnade förmyndare.

Överförmyndaren i Lomma menar att förslaget är riskfyllt men finner att

fördelarna - lägre kostnader, lättad arbetsbörda för överförmyndarna etc. — uppväger nackdelarna från säkerhetssynpunkt.

Skälen för regeringens förslag: Av 15 kap. 8 § föräldrabalken följer att värdepapper som tillhör en underårig och som överstiger ett värde av två basbelopp, för närvarande 68 800 kr, skall deponeras i bank. Om

förmyndaren vill ta ut en deponerad värdehandling måste han först söka överförmyndarens tillstånd. Lagrummet öppnar också vissa möjligheter

till befrielse från deponeringsskyldigheten, bl.a. om inskrivning i statsskuldbok och anteckning om överförmyndarspärr görs. Värdehandlingar som har nedsatts får inte överlåtas eller pantsättas utan överförmyndarens tillstånd, 15 kap. 10 §.

Bankernas skyldigheter rörande förvaring och förvaltning av depone-

rade värdehandlingar regleras i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar. Den praktiska förvaltningen utförs som regel av ban-

kens notariatavdelning. Banken skall bl.a. se till att den omyndige

upptas som ägare i aktiebok eller liknande förteckningar. Banken skall också lyfta utdelning på aktie och obligation, bevaka utlottning av premieobligationer, underrätta förmyndaren om nyemission, vidta behövliga åtgärder vid fondemission, uppbära räntor och amorteringar samt bevaka att fordringar inte preskriberas (2 §). Vid deponering skall banken underrätta överförmyndaren om att handlingar mottagits för förvar (6 §). Beslut om omplacering av eller nyplacering i exempelvis aktier fattas av förmyndaren med överförmyndarens samtycke. I lagen

finns särskilda skyddsregler som ålägger banken att vid exempelvis en försäljning av en aktiepost lämna ut aktierna direkt till köparen och av

köparen ta emot betalningen, som skall sättas in på spärrad räkning.

Därigenom kommer aktierna således aldrig att passera förmyndarens händer (9 §). Banken skall årligen till förmyndaren och överförmynda-

ren sända över värdepappersförteckning och en redogörelse för influtna och utbetalade belopp under det senaste året (7 8).

Enligt 8 § kan banken för sin förvaltning enligt lagen ta ut en årlig grundavgift på högst 0,5 procent av handlingarnas värde, dock minst

100 kr. Banken har dessutom rätt till tilläggsavgift avseende dels varje deponerad handling eller post av handlingar med 12 kr, dels varje depo-

nering eller uttag med 20 kr. Till detta kommer rätt för banken att ta

ersättning för särskilda utgifter som banken kan ha haft. För åtgärder 124

som banken vidtar utöver vad banken är skyldig till enligt lagen gäller de avgifter som särskilt avtalats.

Som tidigare nämnts (se avsnitt 3) har Svenska Bankföreningen i en

skrivelse hemställt att avgifterna skall höjas väsentligt. Skrivelsen har remitterats och samtliga företrädare för överförmyndare bland remissinstanserna betonar i sina yttranden att förmyndarna redan i dag opponerar sig mot avgifterna för deponering och att en så kraftig höjning som

föreslås skulle leda till stora svårigheter att motivera förmyndarna att rätta sig efter kraven på deposition. Förmynderskapsutredningen redovisar i sitt betänkande att även ut-

redningen under arbetets gång möttes av kritik mot systemet med depo-

neringsskyldighet. Den kritik som framfördes var inte bara att systemet

är tungrott utan också att avgiftsskyldigheten är betungande.

Deponeringstvång kan givetvis fylla en uppgift, om man vill skapa

garantier för att värdehandlingar som tillhör en underårig inte används

på ett otillbörligt sätt. Deponeringsplikten har dock nödvändiggjort en omfattande lagreglering, dels i föräldrabalken, dels i den särskilda lagen

om vård av omyndigas värdehandlingar. Att regleringen gör hanteringen av värdepapper tungrodd är uppenbart. Det är också naturligt att många föräldrar känner irritation över tvånget att betala avgifter till bankerna. Även om lagstiftningen har hållit avgiftsbeloppen nere kan de i en del fall ändå vara så höga att de äter upp en stor del av värdehandlingarnas avkastning.

Hanteringen av värdehandlingar har under senare år förenklats och

gått mot att bli mindre beroende av de fysiska värdepapperen. Beträffande aktiebolag har genom aktiekontolagen (1989:827) systemet med

aktiebrev avskaffats i avstämningsbolagen, dvs. sådana aktiebolag för vilka Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag för aktieboken. Detta eliminerar riskerna för att underåriga skall tillfogas förluster genom att aktier rent fysiskt försvinner. Även obligationer och andra ensidiga skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning har under det senaste året i betydande omfattning lagts in i VPC:s kontobaserade system. Därtill kommer att riksdagen nyligen beslutat om en utvidgning av möjligheterna att registrera finansiella instrument enligt aktiekontolagen (se prop. 1993/94:232, bet. 1993/94:LU37, rskr. 1993/94:352). Detta talar för att systemet med deponering av de fysiska handlingarna allt

mer förlorar i betydelse. Tidigare har föreslagits att bankmedel inte skall vara spärrade för uttag av föräldrar, om inte överförmyndaren särskilt har förordnat om

det. En sådant frihet i förvaltningen skulle rimma illa med att ha ett i det närmaste generellt deponeringstvång. Vid ett genomförande av förslaget att all avkastning som huvudregel skall vara fri för föräldrarna att disponera över faller också ett skäl att förvara värdehandlingar i

depå bort. Detta sammantaget med att deponeringsplikten upplevs som betungande på sätt som beskrivits av remissinstanserna och Förmynder-

skapsutredningen leder till att övervägande skäl talar för att deponeringstvånget skall tas bort beträffande underårigas värdehandlingar.

Ett avskaffande av tvånget leder till en något ökad börda på förmyndarna vad gäller att se till att vederbörliga registreringar av underårigas

innehav görs. En upplysning om denna skyldighet bör därför tas in i de

allmänna bestämmelserna om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet. Även här finns dock anledning att särskilt betona att överförmyndaren skall ha möjlighet att i enskilda fall ingripa med föreskrifter om att den underåriges värdehandlingar skall förvaltas av bank eller

värdepappersinstitut eller säkerställas genom att en inskränkning i rätten

att överlåta eller pantsätta handlingarna registreras på konto i avstämningsregister.

För närvarande är det enbart banker som kommer i fråga för förvaltning av omyndigas värdehandlingar (se 15 kap. 8 §). Från konkurrens-

synpunkt är det mindre lämpligt att ge bankerna monopol på området. Även om antalet depåer kommer att minska väsentligt när den generella

skyldigheten att deponera värdehandlingar försvinner är det av vikt att den kvarvarande marknaden hålls öppen för alla tänkbara värdepappers-

förvaltare.

Genom lagen (1991:981) om värdepappersrörelse infördes en generell reglering av företag som är verksamma på värdepappersmarknaden. Enligt lagen krävs tillstånd för företag som yrkesmässigt tillhandahåller tjänster på marknaden, bland annat förvaltning av annans finansiella instrument. Tillstånd kan ges aktiebolag, bankinstitut och utländska företag med filial här i riket. Dessa kallas med ett gemensamt namn

värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall bedrivas så att den kan

anses sund. För aktiebolagen (värdepappersbolagen) krävs dessutom ett

med hänsyn till verksamhetens omfattning och beskaffenhet tillräckligt

stort aktiekapital. Mot denna bakgrund och då samtliga värdepappersinstitut står under tillsyn av Finansinspektionen finns det från säkerhetssynpunkt inte några hinder mot att utvidga den tillåtna kretsen av för-

valtare utanför bankerna. Sveriges internationella åtaganden nu och i

framtiden vad gäller den fria rörligheten för tjänster, inkluderande finansiella sådana, leder till att även utländska värdepappersinstitut i vissa fall bör kunna komma i fråga som förvarare och förvaltare.

Det bör anmärkas att avskaffandet av deponeringsplikten beträffande värdehandlingar leder till att det inte längre kan gälla någon generell

skyldighet att sätta ned ärvda värdehandlingar i öppet förvar (jfr 15 kap.

12 § andra stycket föräldrabalken).

Svenska Bankföreningens skrivelse med en begäran om översyn och

höjning av de avgifter som bankerna får ta ut för vården av handlingar enligt lagen om vård av omyndigs värdehandling påkallar ingen ytterligare åtgärd, om förslaget att upphäva lagen genomförs.

Regeringens förslag: Försäkringsbelopp, utbetalningar från

pensionssparkonton samt utbetalningar från dödsbon på grund av

bodelning, arv eller testamente som tillfaller en underårig skall, om de är större än två basbelopp, sättas in på ett spärrat konto.

Utbetalaren skall genast underrätta förmyndaren och överför-

myndaren om utbetalningen. Överförmyndaren skall så snart som

möjligt ta ställning till om utbetalningen föranleder avsteg från

huvudregeln om föräldrars fria förvaltning.

Förmynderskapsutredningens förslag: Utredningen föreslår att

samtliga obligatoriska regler om direktinsättning på spärrat konto beträffande medel som tillkommer underåriga skall upphävas. Försäkringsgivare skall vara skyldiga att underrätta överförmyndaren om belopp som tillfaller omyndig som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall. Överförmyndaren skall dock ha möjlighet att vid behov meddela den som skall ge ut pengar till en underårig att pengarna skall betalas ut genom att sättas i på spärrat konto i bank (se SOU

1988:44 s. 166 f.).

Remissinstanserna: Huvuddelen av de remissinstanser som uttalar sig

särskilt i frågan tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Svenska försäkringsbolags riksförbund menar att den föreslagna regeln om underrättelse till överförmyndaren är stelbent och att

anmälningsskyldigheten bör begränsas till förmånstagarförvärv som

överstiger två basbelopp. Även försäkringsbolaget Folksam menar att

anmälningsskyldigheten bör begränsas till belopp överstigande två basbelopp.

Folksam avstyrker förslaget att skyldigheten att betala ut försäkrings-

belopp till spärrat konto tas bort. Folksam menar att det dröjsmål med utbetalningen som en underrättelse till överförmyndaren om en förestående utbetalning skulle innebära skulle komma i strid med försäkringsbolagens skyldighet att betala ut beloppen så snart det kan ske. Av samma skäl avstyrker Svenska försäkringsbolags riksförbund att bestämmelsen om underrättelseskyldighet till överförmyndaren införs.

Överförmyndarnämnden i Stockholm pekar på att utbetalningar från

utomstående ofta kan avse stora belopp och att det finns en risk för att medlen är förbrukade innan överförmyndaren hinner ingripa. Nämnden ställer sig därför tveksam till att föräldrar skall få ta emot alla utbetalningar från utomstående. Nämnden föredrar att betalningarna skall

göras till bank. Överförmyndarnämnden i Sundsvall avstyrker förslaget

att föräldrar skall få ta emot försäkringsbelopp. Arbetsmarknadens

försäkringsaktiebolag (AFA) och Kommunernas försäkringsaktiebolag (KFA) avstyrker att försäkringsbelopp skall betalas direkt till föräldrarna

och pekar på att utredningens förslag att underrättelse skall lämnas till

överförmyndaren om utbetalningar, med förutsatt avvaktan av besked

innan utbetalning sker, kommer i konflikt med försäkringsbolagens

skyldighet att betala ut försäkringsersättningen så snart som möjligt.

Föreningen Sveriges överförmyndare och Överförmyndarnämnden i Prop. 1993/94:251 Stockholm är av uppfattningen att anmälningsskyldigheten avseende

försäkringsbelopp också borde omfatta utbetalningar från sakförsäkringar.

AFA menar vidare att en föreskrift om insättning på spärrat konto

och/eller underrättelse till överförmyndaren även bör gälla belopp som tillfaller en underårig efter jämkning enligt 104 § försäkringsavtalslagen

(1927:77). Skälen för regeringens förslag: I gällande rätt är grundregeln som nämnts att en underårigs bankmedel skall finnas på ett spärrat bankkonto, från vilket föräldern inte kan lyfta medlen utan överförmyndarens

samtycke, 15 kap. 9 § föräldrabalken. Undantag gäller för medel som enligt förälderns förbehåll skall användas för den underåriges uppehälle eller för vård av hans egendom och för egendom som den underårige själv har satt in efter det att han fyllt 16 år, 2 kap. 23 § bankrörelsela-

gen (1987:617). Enligt 15 kap. 12 § föräldrabalken har bankerna an-

givits som rätt mottagare av betalning från den underåriges gäldenärer.

En sådan inbetalning skall banken sätta in på spärrat konto. Enligt andra

stycket har boutredningsmän, testamentsexekutorer och försäkringsbolag anvisats denna form av betalning till den omyndige som den enda godtagbara, om inte värdet av det som skall betalas ut är ringa eller överförmyndaren ger sitt tillstånd till annat. I fråga om pension, livränta eller andra periodiska förmåner som betalas ut på grund av försäkring

gäller kravet på denna särskilda form för betalning genom bank endast

om det årliga värdet av förmånen överstiger två basbelopp, för närvarande 70 400 kr.

Bestämmelserna om direktbetalning till bank av vissa medel är uppställda för att öka de underårigas trygghet mot att deras medel förslösas

av föräldrarna. Förmynderskapsutredningen har i denna del funnit att

intresset av att förenkla föräldrarnas förvaltning väger så tungt att föreskrifter om direktinsättning inte bör finnas kvar. Utredningen menar också att en föreskrift om direktinsättning rimmar illa med ett avskaf-

fande av depositionsplikten.

Utredningens överväganden är lätta att ha förståelse för. Ett avskaf-

fande av föreskrifter om direktbetalning kan vid en första anblick anses

vara en närmast nödvändig följd av att föräldrarnas möjlighet att förfoga över barnens penningmedel och annan egendom utvidgas genom av-

reglering. Tidigare har förordats att inte endast deponeringsplikten skall tas bort utan att också den generella skyldigheten att sätta in barns

medel på spärrat konto i bank skall avskaffas. Detta kan sägas tala med

än större styrka för att upphäva alla regler om direktinsättning i bank av

utbetalningar till omyndiga.

Huvudtanken bakom förslaget till en omfattande avreglering är som har framhållits tidigare att föräldrar i det stora flertalet fall förvaltar

sina barns tillgångar på ett ansvarsfullt sätt. Överförmyndaren skall inrikta sin tillsynsverksamhet på de förvaltningar där tillsyn är mest

behövlig. En förutsättning för detta är att överförmyndaren har en praktisk möjlighet att ingripa när det är motiverat. Om ett ingripande 128

behövs, är det viktigt att det sker i så god tid som möjligt.

Säker kunskap om hur underåriga får sin egendom har vi inte. Man kan på goda grunder utgå från att det stora flertalet av de barn som har egendom av någon omfattning har förvärvat den antingen genom gåva eller genom arv eller liknande förvärv. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag har i sitt remissyttrande uppgivit att det i slutet av 1980talet årligen betalades ut mellan 250 och 300 miljoner kronor till omyndiga barn från tjänstegrupplivförsäkringar.

Vid gåvor har alltid givaren möjlighet att se till att den bortgivna egendomen inte självständigt förvaltas av föräldern, genom att utfärda särskilda föreskrifter, antingen om särskild förvaltning eller om särskild

överförmyndarkontroll. Det sistnämnda institutet behandlas i avsnitt 7.8.

Även när ett barn erhåller egendom genom testamente finns goda möjligheter för testator att vid behov förordna om att egendomens förvalt-

ning skall ske på ett betryggande sätt. När ett barn ärver enligt den legala arvsordningen skulle egendomen enligt det nu framlagda förslaget

i regel komma att förvaltas fritt av föräldrarna. Med hänsyn till den tidigare redovisade grundläggande inställningen till föräldrarnas förmåga och rätt att förvalta barns egendom är det också en naturlig ordning.

Man kan dock inte bortse från att det kan röra sig om mycket stora belopp som skall betalas ut till barn när det gäller såväl arv som för-

säkringsersättningar. Till dessa har sedan utredningens betänkande lades fram kommit sådana utbetalningar som kan göras till ett barn som har

satts in som förmånstagare till rätten enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Även i dessa fall

kan det bli fråga om betydande belopp. Ett barn befinner sig ofta i en särskilt behövande situation när nu behandlade typer av medel betalas

ut. Det kan röra sig om att barnets försörjare har avlidit eller att barnet har skadats och behöver särskilt kostsam vård eller hjälp i framtiden. Ett särskilt skyddsbehov gör sig alltså gällande i dessa situationer. Ett

sätt att tillgodose barnets behov av extra skydd är att inte omedelbart

lämna över förvaltningsrätten över de utbetalade medlen till föräldern utan ge överförmyndaren en möjlighet att överväga om situationen har förändrats på ett sådant sätt att det finns anledning att ge särskilda föreskrifter rörande förvaltningen av de medel som tillkommer den underårige. Detta skulle kunna ske genom att utbetalningar av nu berört slag även fortsättningsvis skall ske till ett spärrat konto i en bank. Ett sådant förfaringssätt kan väl förenas med det förhållandet att bankmedel

enligt den huvudregel som nu föreslås (se avsnitt 7.3) inte skall behöva sättas in på spärrat konto. Det starkaste skälet till att inte ha spärr som

huvudregel är att föräldern enligt nu gällande ordning och enligt Förmynderskapsutredningens förslag själv får avgöra om medlen skall vara underkastade spärren eller inte. Utredningens förslag innebär att

arvsmedel först skulle betalas ut till föräldrarna och därefter av

föräldrarna sättas in på ett spärrat konto. Detta torde ge ett relativt

begränsat skydd mot missbruk från föräldrars sida. En insättning av nu behandlade medel på spärrat konto är avsedd att i huvuddelen av fallen gälla under en mycket begränsad tid, nämligen till dess att överförmyndaren har kunnat konstatera att det inte finns skäl att 129

göra inskränkning i förälderns fria förvaltning. De mindre besvär som

9 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 251

detta förfarande kan leda till för föräldrarna måste anses väga lätt mot den större trygghet som förfarandet kan ge verkligt utsatta barn.

Även här måste dock en undre gräns dras så att inte systemet betungas i onödan. Ett antal remissinstanser är av uppfattningen att de minsta beloppen kan få betalas ut direkt till föräldrarna. Redan enligt gällande rätt är skyldigheten att sätta in periodiskt utbetalade belopp begränsad till belopp som årligen överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen

om allmän försäkring för det år beloppet betalas ut. Den gränsen är väl

avvägd och bör för framtiden gälla alla typer av utbetalningar. Ett

generellt undantag från skyldigheten att betala direkt till bank beträffan-

de belopp som är mindre än två basbelopp bör därför införas. Undantag från beloppsgränsen måste dock göras för medel som enligt villkor skall

stå under särskild överförmyndarkontroll. Med den nu förordade lösningen uppkommer inte den av flera remissinstanser påtalade konflikten mellan kravet på att försäkringsbelopp skall betalas ut snabbt och kravet på att överförmyndaren skall ha möj-

lighet att efter anmälan ta ställning till om ett försäkringsbelopp skall

betalas till föräldern eller sättas in på spärrad räkning.

För vidare kommentarer till den närmare utformningen av regeln om direktinsättning på spärrat konto i bank hänvisas till författningskom-

mentaren.

7.6¶Föräldrars redovisnings- och förteckningsskyldighet

Regeringens förslag: Föräldrar skall till överförmyndaren lämna en förteckning över barnens egendom samt en årsräkning som avser förvaltningen endast om egendomens värde överstiger den värdegräns vid vilken överförmyndarkontroll inträder eller om

överförmyndaren meddelar en särskild föreskrift om att förteckning skall lämnas. Om barnen äger fast egendom, skall dock årsräkning alltid lämnas. Sluträkning skall lämnas, om en överförmyndarkontrollerad förvaltning övergår till fri förvaltning, om en förälder entledigas som förmyndare, om en föreskrift om särskild överförmyndarkon-

troll återtas och om ett barn vars egendom står under kontroll av en överförmyndare blir myndigt. Överförmyndaren skall ha möjlighet att befria föräldrarna från redovisningsskyldigheten, om det finns särskilda skäl för det.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege-

ringens förslag i den meningen att skyldigheten att ge in förteckning och årsräkning avseende icke kontrollerad egendom avskaffas. Utredningen

föreslår dock inget om skyldighet att ge in sluträkning för det fall föreskrift om särskild överförmyndarkontroll återtas och förvaltningen

övergår till att bli fri (se SOU 1988:40 s. 162).

Remissinstanserna: Överförmyndarnämnderna i Stockholm och 130

Sundsvall menar att rekvisitet särskilda skäl för att överförmyndaren

skall kunna befria från skyldigheten att ge in redovisningshandlingar

inte bör införas eftersom det skulle innebära att det i framtiden blir

svårare att dispensera. I övrigt berör remissinstanserna inte nu behandlade frågor särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I dag är alla föräldrar skyldiga att ge in såväl förteckningar över barns egendom som årsräkningar. Att märka är att skyldigheten att ge in redovisningshandlingar i princip gäller all egendom som barnet äger. Undantag gäller dock enligt 16 kap. 6 §

beträffande årsräkning för det fall föräldern har givit in anmälan om att barnet endast äger lösöre som inte lämnar inkomst. Bestämmelserna har

dock i litteraturen tolkats på sådant sätt att sedvanliga gåvor till ett barn

inte har ansetts utlösa redovisningsplikt. Även vid en sådan flexibel tolkning framstår det dock som besvärande att den formella regeln är

mycket långtgående. Att nuvarande regler ger ett mycket litet utrymme

för en flexibel tolkning framgår av ett beslut meddelat av Justitieombudsmannen (JO) den 17 juni 1992 (Dnr 995-1992). I beslutet kritiserar JO en överförmyndare för att han inte begärt in förteckning av en för-

älder sedan föräldern avstått från ett arv varvid 4 000 kr tillfallit hans

barn. I ärendet uppgav den aktuella överförmyndaren att det utvecklats en praxis bland överförmyndarna i landet att inte kräva redovisning och

förteckning vid arvsavståenden av obetydliga belopp. JO konstaterar i sitt beslut att regeln i 16 kap. 2 § föräldrabalken om skyldighet att ge in förteckning inte ger utrymme för något undantag. Däremot kan redovisningsskyldigheten efterges sedan förteckning har givits in. Justitieombudsmannen förutsätter i sitt beslut att överförmyndaren i fortsättningen

anpassar sina rutiner till föräldrabalken.

Av vad som nu har anförts kan på goda grunder antas att huvuddelen

av de föräldrar som i och för sig är skyldiga att avge redovisning inte

gör så. Detta sker sannolikt i många fall med överförmyndarnas goda minne. Överförmyndarnämnden i Sundsvall har uppgivit att nämnden befriat omkring 70 procent av de legala förmyndarna från redovisningsskyldighet. Sett till det faktiska behovet av redovisning från kontrollsynpunkt är det säkerligen ett väl motiverat beslut.

Att så många som nära tre fjärdedelar av de redovisningspliktiga

dispenseras ger dock anledning att noga överväga om det är riktigt att ha den minst vanliga situationen som huvudregel i lagstiftningen. Om dispenser beviljas i sådan omfattning, talar det för att lagens huvudregel inte uppfattas som motiverad av överförmyndarna. Det finns då än

mindre anledning att anta att de föräldrar som formellt sett är skyldiga

att ge in redovisningshandlingar uppfattar kravet som motiverat. Även om långt ifrån alla föräldrar har besväret att ge in redovisningar innebär den formella skyldigheten att överförmyndarorganisationen har att ta

ställning till om redovisning skall krävas in. Med en lagstiftning som är mer anpassad till de faktiska förhållandena skulle överförmyndarnas arbete kunna ägnas åt effektivare åtgärder i tillsynsverksamheten.

äldrarnas förvaltning finns heller inte anledning att kräva föräldrarna på förteckningar eller årsredovisningar. Förteckning bör således ges in först när barnets tillgångar överstiger gränsvärdet om åtta basbelopp. En ökning av ett barns egendomsmassa av sådan storlek att beloppsregeln blir tillämplig torde i de flesta fall ske genom mottagande av gåva eller arv, förvärv på grund av testamente eller genom att ett försäkringsbelopp betalas ut. Med undantag av gåvosituationen får överförmyndaren genom underrättelse kännedom om att egendom har tillfallit den under-

årige och överförmyndaren kan då bevaka att förteckningsskyldigheten

fullgörs. I sammanhanget kan vara värt att påpeka att det föreslagna kravet på samtycke av överförmyndaren för underårigs förvärv av fast

egendom (se avsnitt 7.2) innebär att överförmyndaren kommer att få

reda på när en underårig blir ägare av en fastighet. Ett avskaffande av förteckningsskyldigheten kan mot denna bakgrund inte anses äventyra de underårigas krav på en säker förvaltning. Det finns då inte tillräckliga skäl att behålla skyldigheten att ge in förteckning. När det sedan gäller egendom som genom villkor har ställts under särskild överför-

myndarkontroll får överförmyndaren genom villkoret kännedom om att

den underårige erhåller egendomen och kan ta ställning till om detta bör leda till att föräldern skall ge in förteckning.

När det sedan gäller slutredovisning bör sådan liksom i dag ges in när en redovisningsskyldig förälders förvaltning upphör. Detta kan ske

genom att den underårige fyller 18 år, föräldrarna entledigas som för-

myndare, ett villkor om särskild överförmyndarkontroll återtas eller en

kontrollerad förvaltning övergår till att inte vara kontrollerad.

Två överförmyndarnämnder menar att utredningens förslag innebär att

det i framtiden blir svårare för överförmyndarna att dispensera från kravet på års- och sluträkning. Anledningen härtill är att utredningens lagtextförslag (13 kap. 16 § föräldrabalken) innehåller rekvisitet särskilda skäl som förutsättning för att sådan dispens skall få ges. Av utredningens specialmotivering till den föreslagna bestämmelsen framgår närmast att någon ändring i förhållande till nu gällande regler knappast är avsedd. Vid ett genomförande av förslaget att begränsa kontrollen till föräldraförvaltningar som avser egendom av betydande omfattning blir

utrymmet för att dispensera från kravet på redovisning givetvis mindre

än det varit tidigare, eftersom presumtionen för att det finns ett kontrolibehov är mycket starkare. Den av utredningen valda lokutionen särskilda skäl är mot den bakgrunden väl motiverad. Frågan behandlas vidare i författningskommentaren. Där behandlas också den möjlighet som överförmyndaren skall ha "att utvidga och precisera föräldrars redovisningsplikt allt efter förhållandena i det enskilda fallet.

Regeringens förslag: När det av en särskild anledning behövs får

överförmyndaren bestämma bl.a. att reglerna om kontrollerad förvaltning helt eller delvis skall tillämpas på en fri förvaltning, att penningmedel skall sättas in på ett spärrat bankkonto som kräver samtycke för alla uttag, att värdehandlingar skall förvaltas av värdepappersinstitut eller att betalning till den underårige skall: sättas in på ett spärrat konto.

Förmynderskapsutredningens förslag är i princip detsamma som

regeringens (se SOU 1988:40 s. 245).

Remissinstanserna berör i regel inte denna fråga särskilt. Föreningen Sveriges överförmyndare ställer sig uttryckligen positiv till möjligheten

att inskränka föräldrars förvaltningsfrihet. Även Svenska sparbanksföre-

ningen nämner särskilt att överförmyndaren bör ha möjlighet att med-

dela skärpande föreskrifter. Kammarrätten i Jönköping pekar på att bestämmelsen i 42 § socialtjänstförordningen (1981:750) bör kompletteras

så att det står klart att socialnämndens skyldighet att underrätta överförmyndaren omfattar fall där skärpta regler för föräldraförvaltning är

aktuella. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att socialnämnden bör ges

rätt att anmäla till överförmyndaren om en förmyndare (förälder eller annan) behöver komma under överförmyndarens tillsyn. Skälen för regeringens förslag: Den allmänna inriktningen av förslaget, (avreglering där det är möjligt) innebär en större frihet för för-

äldrarna i deras förvaltning. Även om de flesta föräldrar har sina barns bästa för ögonen kan man, som tidigare nämnts, inte bortse från att det

finns situationer där föräldrar kan komma att använda sina barns medel

på ett otillbörligt sätt. När barnen har egendom av stort värde kommer kontrollen att finnas kvar men även om barnets egendom inte uppgår till beloppsgränsen så kan ett missbruk orsaka kännbar skada för barnet. Föräldrar är i och för sig skadeståndsskyldiga gentemot barnet för skada de orsakar barnet uppsåtligen eller av oaktsamhet men en rätt till ska-

destånd är ofta mindre värd i familjeförhållanden än annars. Med hän-

syn till de personliga förhållandena framstår nog skadeståndssanktionen inte som ett lockande alternativ i många fall. Ett skadeståndsgrundande missbruk av barnens egendom är troligen därtill ofta kombinerat med att

föräldern har en ekonomiskt ansträngd situation så att en fordran på skadestånd visar sig i praktiken relativt lite värd. Regelsystemet bör därför i första hand vara inriktat på att förebygga

missbruk. Här måste ställas något högre krav på överförmyndarorganisationen än som gjorts tidigare. För att överförmyndarna skall kunna fullgöra sin bevakande funktion måste de dock ha möjlighet att få nöd-

vändig information. För att säkerställa att överförmyndarna kan fullgöra

sin uppgift har i avsnitt 7.5 föreslagits att betalningar som i allmänhet

kan uppgå till större belopp skall betalas till spärrat konto i bank varför överförmyndaren i en sådan situation kan ta ställning till om några 133

särskilda åtgärder är nödvändiga. Överförmyndaren kan då använda sig

av sin möjlighet att begära kompletterande uppgifter av föräldrarna utöver deras allmänna redovisningsskyldighet. För att ytterligare stödja överförmyndarna bör det direkt av lagtexten framgå att andra myndigheter är skyldiga att lämna överförmyndarna de upplysningar som kan vara av betydelse för överförmyndarens tillsynsverksamhet. Denna fråga utvecklas närmare i författningskommentaren.

En sådan regel bygger dock på att initiativet tas av överförmyndarna. Kammarrätten i Jönköping pekar på socialnämndernas handlingsplikt enligt 42 § socialtjänstförordningen. Överförmyndarnämnderna i Solna

och Sundbyberg pekar på vikten av att överförmyndaren kan ingripa i

tid i missbrukssituationer. Bestämmelsen i 42 § första stycket socialtjänstförordningen är inriktad på fall när socialnämnden skall ta initiativ

till att framställning skall göras till domstol. Paragrafens andra stycke

innehåller dessutom en handlingsregel för socialnämnden vad gäller god

man och förvaltare. Om det kommer till socialtjänstens kännedom att

någon behöver god man eller förvaltare, skall socialnämnden anmäla det

till överförmyndaren.

Det kan anmärkas att gällande lagstiftning i många fall har lagt en skyldighet på ansvariga inom sjukvården att vara aktiva för att ge överförmyndaren ett så gott underlag som möjligt. Här kan nämnas 11 § lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl., som ålägger landstingen att anmäla till överförmyndaren när en

psykiskt utvecklingsstörd kan antas behöva god man eller förvaltare samt när ett godmanskap eller förvaltarskap bör kunna upphöra eller ändras, 15 § 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-

tionshindrade, som lägger en skyldighet på kommunerna att anmäla till överförmyndaren nar en person med funktionshinder kan antas behöva

förmyndare, förvaltare eller god man och när åtgärden bör upphöra, samt 1082 allmänna läkarinstruktionen (1963:341), som ger chefsöverläkaren ett ansvar för att överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare samt när ett sådant uppdrag bör upphöra.

Även med den reglering som beskrivits ovan bör, för att överförmyndarnas möjligheter att gå in med skärpande föreskrifter i så god tid som möjligt skall förbättras, socialnämndernas skyldighet utökas till att gälla

även att på eget initiativ lämna överförmyndaren upplysningar om såda-

na förhållanden som kan tala för att föräldrarnas förvaltning inte sker på

ett betryggande sätt.

Med en sådan underrättelseskydlighet kan missbruk av barnens medel undvikas t.ex. i ett fall som har anförts under beredningen av lagstift-

ningsärendet. Det rörde sig om att ett barn till moder som ensam var förmyndare för barnet utsattes för sexuellt övergrepp av moderns sam-

bo. Barnet tillerkändes skadestånd och brottsskadeersättning betalades ut. Denna betalades ut till modern som förbrukade medlen tillsammans med sambon som hade förövat brottet. Det framstår som självklart att

det ligger inom ramen för socialtjänstens ansvar för barnets väl att

upplysa överförmyndaren om det är tänkbart att kommande skadestånd eller brottskadeersättning skulle kunna komma att användas på ett fel- 134

aktigt sätt. Överförmyndaren kan då vidta åtgärder för att säkra barnets Prop. 1993/94:251

rätt.

7.8¶Särskild överförmyndarkontroll

Regeringens förslag: Särskild överförmyndarkontroll skall gälla

för egendom som en underårig har fått genom gåva, arv, testa-

mente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller

individuellt pensionssparande, om sådan kontroll har föreskrivits i

ett gåvovillkor, ett testamentsförordnande eller ett för-

månstagarförordnande. Kontrollen skall i sådant fall omfatta också

avkastning och vad som kan komma att sättas i egendomens

ställe.

Förmynderskapsutredningens förslag: Utredningen föreslår att givare skall kunna föreskriva villkor om överförmyndarkontroll (se SOU 1988:40 s. 162 och 224 f.).

Remissinstanserna: Endast Föreningen Sveriges överförmyndare

berör frågan särskilt och finner möjligheten att ställa gåvomedel under överförmyndarkontroll tilltalande.

Skälen för regeringens förslag: Såväl Förmynderskapsutredningens som regeringens förslag till nya regler om föräldrars förvaltning av

barns egendom innebär att förvaltningen till viss del inte kommer att

vara underkastad överförmyndarens direkta kontroll. Utredningens förslag begränsar sig dock till medel som underåriga fått i gåva. Utredningen menar emellertid att även den som ger en gåva till en underårig bör ha möjlighet att åstadkomma en skärpt samhällskontroll. Om givaren är osäker på om föräldrarna kommer att förvalta gåvomedlen på ett tillfredsställande sätt, bör han eller hon kunna föreskriva att medlen skall stå under överförmyndarkontroll. Effekten av ett sådant förordnande skulle bli att medlen visserligen förvaltas av föräldrarna men att det gäller samma regler för förvaltningen som om det hade varit fråga om egendom som enligt lagen står under direkt överförmyndarkontroll. Av praktiska skäl vill utredningen att det också skall krävas att givaren gör en anmälan till överförmyndaren.

Som Förmynderskapsutredningen påpekar kan det finnas skäl att öppna en möjlighet för den som vill överföra egendom till en underårig

att försäkra sig om att egendomen kommer barnet till nytta. Dagens

regler ger en möjlighet till det genom att egendomen kan sättas under

särskild förvaltning. Den möjligheten bör finnas kvar (se avsnitt 9). Att sätta egendomen under särskild förvaltning är dock en relativt genomgripande åtgärd på så sätt att förälderns inflytande helt skärs av och en tredje person måste anlitas för att sköta förvaltningen. En metod att öka

kontrollen på ett enkelt och mindre kostsamt sätt vore att införa möjligheten att överföra egendom med villkor om överförmyndarkontroll. Om så sker innebär det också att överförmyndaren görs uppmärksam på att 135 någon som kan förväntas ha kännedom om familjens förhållanden har

gjort bedömningen att en extra kontroll behövs. Detta kan fungera som

ett incitament för överförmyndaren att närmare undersöka om det finns

anledning att skärpa kontrollen avseende den föräldraförvaltningen.

Till skillnad från vad Förmynderskapsutredningen föreslår föreslås nu

att föräldrars förvaltning av barns egendom skall vara fri från kontroll oavsett på vilket sätt egendomen tillfallit barnen. Det innebär att ett villkor om överförmyndarkontroll bör kunna ges förutom vid gåva även

i testamente eller som villkor i förmånstagarförordnande vid försäkring eller vid pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande. För att undvika sammanblandning med den kontroll

som följer av föräldrabalkens huvudregel bör den i detta avsnitt behandlade kontrollen kallas särskild överförmyndarkontroll. Eftersom

regeln syftar till att bereda den omyndiges egendom ett extra skydd i de fall där givaren eller motsvarande finner anledning till det, bör även avkastningen av egendomen omfattas av den strängare kontrollen. Regelns närmare utformning behandlas i författningskommentaren.

8 — Förvaltning genom förordnade förmyndare, gode män och förvaltare

Regeringens förslag: Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares egendomsförvaltning skall vara underkastad i huvudsak samma kontroll som de föräldraförvaltningar som avser egendom av större värde än åtta basbelopp. Bankmedel skall dock vara

placerade på spärrat konto och om en underårig som har förordnad förmyndare äger premieobligationer, skall de vara inskrivna i statsskuldboken.

Förmynderskapsutredningens förslag: Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall i princip vara underkastade samma kontroll-

regler som föräldrars förvaltning av ärvda medel m.m. med undantag av en speciell reglering avseende inskrivning av premieobligationer som innehas av en underårig som har en förordnad förmyndare (se SOU

1988:40 s. 167 f.).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över den principiella inriktningen av kontrollen av förordnade förmyndare, gode

män och förvaltare har lämnat förslaget utan invändning eller tillstyrkt

det.

Skälen för regeringens förslag: Föräldrar intar en särställning i kretsen av förmyndare och andra ställföreträdare. Den naturliga intres-

segemenskap som i normalfallet finns mellan föräldrar och barn gör det befogat att i första hand söka förenkla regelsystemet när det gäller den relationen.

I och för sig kan man utgå från att även den som särskilt förordnas till vårdnadshavare eller enbart till förmyndare har ambitionen att full-

göra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Den prövning som föregår förordnandet innebär också vissa garantier för en korrekt förvaltning. Det bör i sammanhanget beaktas att det inte sällan torde vara någon av den underåriges släktingar som utses till förmyndare, även om släktingar inte ges något försteg i lagen. Det kan alltså finnas personliga band även mellan en underårig och en förordnad förmyndare.

Det kan emellertid inte förutsättas vara lika naturligt för en förordnad förmyndare som för en förälder att ta till vara en underårigs intressen. Detta gäller även dem som blivit förmyndare genom att förordnas särskilt till vårdnadshavare (se avsnitt 5). Det bör därför finnas ett större mått av samhällskontroll när det är fråga om förvaltning som utövas av förordnade förmyndare. Det finns emellertid även i sistnämnda fall skäl att i viss utsträckning mjuka upp det nuvarande regelsystemet.

Det framstår som naturligt att då knyta an till de regler som gäller den kontrollerade föräldraförvaltningen. I stort sett samma regler bör gälla för förordnade förmyndares förvaltningar som för de föräldraförvaltningar som avser egendom till ett värde över gränsen på åtta basbelopp. Det innebär bl.a. att överförmyndarens samtycke krävs för förvärv av värdepapper, om det inte rör sig om obligationer och vissa andra säkra värdehandlingar (se avsnitt 7.3).

Intresset av att så långt som möjligt förenkla regelsystemet och undvika onödig byråkrati gör att man även beträffande förordnade förmyndare bör kunna avskaffa det nuvarande tvånget att deponera värdehandlingar i bank. Beträffande ett visst slag av värdehandlingar, nämligen premieobligationer, finns det dock skäl att ha en avvikande reglering. För närvarande gäller att sådana obligationer i princip skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att kapitalbelopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Det förhållandet att det i vissa fall kan vara fråga om stora belopp tilsammans med svårigheterna att, om det inte sker någon inskrivning, kontrollera huruvida en viss obligation har utfallit med vinst eller inte gör att man bör behålla en regel om inskrivning av premieobligationer för det fallet att en underårig har en förordnad förmyndare.

Lika litet som för föräldrar bör dock reglerna om direktinsättning i bank av vissa utomstående betalningar slopas. Vidare bör huvudregeln beträffande bankmedel vara att de skall finnas på spärrade konton. Eftersom det inte kan förutsättas finnas samma grundläggande intressegemenskap mellan förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare och den de företräder som mellan föräldrar och barn gör skyddsaspekten att skälen för att ha överförmyndarspärr på bankkonton väger över intresset av att förenkla reglerna. Förmyndaren skall dock ha en möjlighet att genom förbehåll kunna disponera över de medel som behövs för den enskildes uppehälle och för vården av den enskildes egendom, utan krav på samtycke av överförmyndaren. Visserligen har i tidigare avsnitt (7.3) anförts att en sådan möjlighet att göra förbehåll delvis strider mot tanken på spärr och talar för att inte ha spärr över huvud taget. I fråga om gode män och förvaltare liksom i viss mån förordnade förmyndare ställer sig dock frågan i en annan dager än i fråga om föräldrar som 137 förmyndare. Förvaltarskap och i stort sett samtliga långvariga godman-

skap handlar om att sköta vuxnas angelägenheter. Det är beträffande dessa självklart att medel för deras uppehälle och vården av deras egendom skall tas av deras egna medel, vilket inte kan sägas vara fallet med

egna barn, varför en möjlighet att göra förbehåll för sådana medel måste finnas kvar. Samma synpunkt gör sig gällande i fråga om under-

åriga som har förordnade förmyndare, även om det i dessa fall också

kan finnas en underhållsskyldig vårdnadshavare. Även beträffande redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren bör förordnade förmyndare styras av samma regler som föräldrar till barn vilkas egendom står under överförmyndarkontroll. Den förordnade förmyndaren bör alltså i princip vara skyldig att dels ge in förteckning över egendomen - oavsett värdet och på vilket sätt den har tillfallit den underårige - dels varje år lämna en årsräkning med en redogörelse för

sin förvaltning av egendomen.

Överförmyndaren bör emellertid, på samma sätt som beträffande

föräldrar, kunna ge dispens såväl från redovisningsbestämmelserna som från övriga föreskrifter som reglerar den förordnade förmyndarens förvaltning. Överförmyndaren bör vidare, om den förordnade förmyndaren missköter sitt uppdrag, kunna meddela beslut i skärpande rikt-

ning, t.ex. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av

bank. Det ligger dock i sakens natur att, om en förordnad förmyndare visar försumlighet, det oftare än i föräldrafallet finns anledning att överväga ett entledigande.

Under lagstiftningsärendets gång har väckts frågan om ett obligatoriskt försäkringsskydd för den enskilde för det fall ställföreträdaren förskingrar den enskildes medel eller företar andra förlustbringande

åtgärder. Frågan har diskuterats i samband med tidigare lagstiftningsför-

slag (se bl.a. prop. 1974:142 s. 164). Då ansågs inte föreligga tillräckligt starka skäl för att införa en försäkringsplikt. Tillräckliga skäl att göra någon annan bedömning i dag har inte kommit fram.

När det sedan är fråga om gode män och förvaltare får deras ställning

anses vara så pass likartad de förordnade förmyndarnas att de i förvaltningshänseende bör behandlas på samma sätt. Sådant är fallet i dag. De förvaltnings- och redovisningsregler som har föreslagits för de förordnade förmyndarnas del bör således vara tillämpliga även på gode

män och förvaltare, i den mån de har hand om förvaltning av egendom.

I fråga om gode män uppstår den komplikationen att den enskildes

rättshandlingsförmåga inte påverkas av ett förordnande av god man. Det

kan tänkas att den enskilde vägrar att låta den gode mannen få hand om egendom som i och för sig omfattas av förordnandet. Även i övrigt kan

den enskilde försvåra den gode mannens verksamhet, bland annat ge-

nom att ingå rättshandlingar som strider mot den gode mannens, s.k. kolliderande rättshandlingar (se prop. 1987/88:124 s. 139 f.). Detta förhållande gör det motiverat att införa vissa speciella regler för de

gode männens del. Bland annat bör de vara skyldiga att hålla överför-

myndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som i mera betydande omfattning kan påverka förvaltningen.

Regeringens förslag: Möjligheten att överlämna egendom till

särskild förvaltning skall finnas kvar.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 169 f.).

Endast en av remissinstanserna berör frågan särskilt. Det är Länssty-

relsen i Malmöhus län som finner det riktigt att det fortfarande skall finnas möjlighet för givare att göra förbehåll om särskild förvaltning av

gåva.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan den som

vill ge eller testamentera egendom till en omyndig förordna att egen-

domen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne. En motsvarande möjlighet finns för

den som vill sätta in en omyndig som förmånstagare till försäkring

(13 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken). Den som vill anordna särskild förvaltning måste särskilt ange vem som skall utöva förvaltningen. Det finns inga lagbestämmelser om vem som kan utses till uppdraget. Det kan således bli fråga om antingen en

privatperson, t.ex. en släkting till den underårige, eller en juridisk

person, t.ex. en bank. Om de villkor som har ställts upp beträffande egendomen innebär att

förmyndaren i något hänseende skall ha en medbestämmanderätt, är

förutsättningarna för särskild förvaltning inte uppfyllda. Mera problematiskt är hur man bör bedöma ett villkor om att den särskilda förvaltaren

i ett eller flera avseenden skall samråda med förmyndaren. Här får undersökas om det kan antas överensstämma med givarens, testators respektive försäkringstagarens vilja att förmyndaren skall ha medbestämmanderätt eller inte (jfr SOU 1970:67 s. 171).

När det sedan gäller den särskilde förvaltarens skyldigheter sägs i föräldrabalken att förvaltaren årligen skall redovisa för sin förvaltning

till förmyndaren. Utöver det innehåller inte föräldrabalken några be-

stämmelser om vad den särskilde förvaltaren skall göra. I stället får

man falla tillbaka på de allmänna reglerna för sysslomän. När en särskild förvaltning anordnas kopplas inte bara förmyndaren

bort, utan även överförmyndaren. Det ankommer såiedes inte på över-

förmyndaren att utöva tillsyn över den särskilde förvaltarens verksam-

het. Det krävs inte heller samtycke från överförmyndaren, om den

särskilde förvaltaren för den underåriges räkning vill t.ex. sälja eller

pantsätta den egendom som står under hans förvaltning. Detta gäller även beträffande fast egendom som ju annars är föremål för en mer detaljerad reglering än annan egendom.

Förmynderskapsutredningen påpekar att möjligheten att undanta viss egendom från föräldrabalkens kontrollsystem genom att anordna särskild förvaltning kan innebära en fara för den omyndige och menar att det

därför kan diskuteras om institutet bör finnas kvar, åtminstone i dess 139

nuvarande form. Utredningen hänvisar till att för- och nackdelarna med

särskild förvaltning diskuterades utförligt i samband med att den formen

av förvaltning fick en särskild reglering, vilken trädde i kraft den 1 januari 1976 (se SOU 1970:67 s. 166 f. och prop. 1974:142 s. 133 f., bet. 1974:LU36, rskr. 1974:404, SFS 1974:1038). I det sammanhanget anfördes bl.a. att ett lagligt hinder mot särskild förvaltning skulle kunna

vara till skada för den omyndige genom att en gåva eller dylikt då

skulle kunna utebli i vissa situationer, t.ex. om givaren tvivlade på

förmyndarens kompetens. Det framhölls också att det måste stå en givare fritt att ta den risk som är förbunden med att gåvomedel inte blir

underkastade tillsyn. Från den omyndiges synpunkt, sades det vidare, kunde särskild förvaltning ibland vara att föredra framför en förvaltning enligt föräldrabalkens regler. Utredningen menar att dessa argument för institutet särskild förvaltning alltjämt bär. Det finns därför inte, enligt utredningen, anledning att avskaffa förvaltningsformen och det bör inte heller ställas upp några begränsningar i rätten att utse särskild förvalta-

re.

Ett av de skäl som tidigare anförts för att ha institutet särskild förvaltning är som redovisats att sådan förvaltning skulle vara att föredra framför förvaltning enligt föräldrabalken. Tanken bakom det torde

främst ha varit att den särskilda förvaltningen inte är styrd av föräldra-

balkens tämligen detaljerade regler om hur man får förfara med den enskildes egendom, regler om spärrad bankräkning, deponeringsplikt,

begränsade möjligheter att snabbt köpa och sälja värdepapper m.m. Det

förslag som nu läggs fram innebär en avsevärd lättnad vad gäller reglerna för föräldrars förvaltning av barns egendom. Det innebär att detta

skäl till att välja särskild förvaltning inte längre gör sig gällande med samma styrka. Kvar står dock de fall där givaren, testator eller försäk-

ringstagaren av olika skäl inte vill att den ordinarie förmyndaren skall ha hand om förvaltningen av just den egendom som kommer att överlåtas. Här har tidigare föreslagits att det skall öppnas en möjlighet att

ställa upp villkor om särskild överförmyndarkontroll. Ett sådant villkor

utestänger dock inte den ordinarie förmyndaren från inflytande över förvaltningen. Med hänsyn till vad som nu har anförts finns det fortfarande tillräckliga skäl att behålla institutet särskild förvaltning.

Den tidigare berörda regeln om redovisning till förmyndaren har införts för att i de omyndigas intresse åstadkomma en viss kontroll av

den särskilde förvaltarens verksamhet. En sådan kontroll är, vilket

utredningen nämner, fortfarande motiverad. Utöver kontrollaspekten finns anledning att peka på att förmyndaren har ett berättigat intresse av

att få insyn i den särskilde förvaltarens verksamhet, särskilt som förvaltningen inte sällan torde avse egendom till betydande värde. Det kan också tänkas att förmyndaren i sin tur har att förvalta egendom av liknande karaktär, t.ex. aktier i samma bolag, och att det därför kan finnas anledning att se till att de två förvaltningarna inte genomförs på ett motstridigt sätt till skada för den omyndiges intressen.

Bestämmelsen om redovisning bör alltså behållas. Därutöver behöver emellertid föräldrabalken lika litet som nu innehålla några regler om hur 140 särskild förvaltning skall gå till. Det innebär att allmänna regler om

de förvaltarens rätt till arvode och eventuella skyldighet att betala skadestånd vid misskötsel av uppdraget. Den som förordnar om särskild förvaltning har emellertid möjlighet att med giltig verkan ställa upp villkor som avviker från dessa allmänna regler.

Det finns i sammanhanget anledning att påpeka att, när särskild förvaltning har anordnats, är det förmyndaren som ställföreträdare för den

omyndige som gentemot den särskilde förvaltaren skall bevaka den

omyndiges intressen. Det kan exempelvis bli fråga om att påtala att

förvaltningen sker på ett försumligt sätt.

Vidare bör det för tydlighets skull nämnas att särskild förvaltning inte bara kan anordnas beträffande underårigas egendom. Samma möjlighet

finns för egendom som tillfaller den som har god man eller förvaltare.

10¶Vård av rätt i dödsbo m.m.

Regeringens förslag: Reglerna om vård av underårigas rätt i dödsbo behålls i stort oförändrade på det sättet att det även i framtiden skall krävas samtycke av överförmyndaren för att förmyndare, god man eller förvaltare skall få delta i en rättshandling vid dödsboförvaltning, om samtycke skulle krävas vid förvalt-

ningen av den enskildes egendom i övrigt. Samtycke skall krävas

också vid fördelning av egendomen genom bodelning eller skifte,

ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo samt vid avstående av särkullbarns arvsrätt vid förälders död.

Ställföreträdaren skall inte få avstå från arv eller testamente i

större utsträckning än enligt föregående stycke.

Förmynderskapsutredningens förslag överensstämmer i princip med

regeringens. Grundinställningen till kontroll av förvaltningen av ärvd och motsvarande egendom gör dock att utredningens förslag innebär ett

något längre gående krav på samtycke för deltagande i enskilda rätts-

handlingar vid dödsboförvaltningen (se SOU 1988:40 s. 170 f.).

Remissinstanserna: Östersunds kommun och Svenska sparbanksföreningen tillstyrker utredningens förslag. Sparbanksföreningen menar dock att det i och för sig kunde tänkas att en större förenkling görs även

på detta område beträffande föräldrar som är förmyndare. Överförmyn-

darnämnden i Sundsvall påpekar att utredningens förslag innebär att lägre krav kommer att ställas på den årsräkning som förmyndaren skall ge in vid sammanlevnad i oskiftat bo och motsätter sig den föreslagna ändringen.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna är av uppfattningen att det till förebyggande av missbruk bör införas en bestämmelse i lagen av innebörd att de som har ett dödsbo i sin vård är

skyldiga att till rätten anmäla om en dödsbodelägare kan antas behöva

god man för att ta tillvara sina intressen.

Föreningen Sveriges överförmyndare anför att rubriken över av utredningen föreslagna 15 kap. 6 § föräldrabalken bör ändras till att avse enbart avstående av arv. Stockholms tingsrätt menar att för det fall avstående från arv eller testamente i praktiken inte bör kunna ske, så bör det komma till uttryck i lagtext.

Skälen för regeringens förslag: Den grundläggande principen är att

den som är underårig eller som har god man eller förvaltare företräds av ställföreträdaren när han eller hon skall ta del i ett familjerättsligt avtal. För närvarande innehåller föräldrabalken ett särskilt kapitel (14 kap.) om vård av omyndigas rätt i dödsbo. Där föreskrivs att överför-

myndarens samtycke måste inhämtas till vissa förvaltningsåtgärder, t.ex.

varje rättshandling som hade krävt överförmyndarens samtycke om rättshandlingen hade gällt den omyndiges egendom, ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, fördelning av egendom vid bodelning eller skifte och avstående av arv som ett särkullbarn gör till förmån för den efterlevande maken. I övrigt sägs i kapitlet bl.a. att bodelning och

arvskifte i princip skall ske så snart som möjligt. Vad som föreskrivs i kapitlet om förmyndare gäller också i fråga om gode män och förvaltare, om den som de företräder har del i ett bo och vården av den enskildes rätt som delägare omfattas av godmans- eller förvaltaruppdraget.

Det kan vara värt att i sammanhanget påminna om att även om grundprincipen är att ställföreträdaren företräder den enskilde, så gäller enligt

11 kap. 2§ föräldrabalken att om förmyndaren eller förmyndarens

make och den underårige har del i samma oskiftade dödsbo, så skall den underåriges rätt i dödsboet vid boutredningen, liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, be-

vakas av en god man. I den situationen har den gode mannen att följa

de särskilda föreskrifterna i 14 kap. föräldrabalken.

I detta sammanhang skall ställning tas till i vilken mån överförmyndarens samtycke och kontroll behövs för åtgärder som förmyndare, gode män eller förvaltare företar i samband med vården av enskildas rätt i dödsbon.

Som Förmynderskapsutredningen funnit synes det vara en god avvägning att låta reglerna i stort vara oförändrade. Det innebär för det första att förmyndare, gode män och förvaltare i fråga om rättshand-

lingar som de tar del i vid dödsboförvaltning för den enskildes räkning bör vara skyldiga att inhämta överförmyndarens samtycke i samma utsträckning som om det hade varit fråga om annan förvaltning av den enskildes egendom. För föräldrarnas del innebär det att graden av krav på samtycke kommer att bero på om värdet av andelen i dödsboet sammantaget med barnets övriga egendom kommer upp i gränsvärdet om

åtta basbelopp eller inte.

För det andra innebär det att förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren alltid är skyldig att inhämta samtycke av överförmyndaren innan

fördelning av boets tillgångar godtas. Samtycke måste också inhämtas 142

om ställföreträdaren vill träffa avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo

för den enskildes räkning. Anledningen till att kravet på samtycke i dessa fall bör behållas, trots strävan att avreglera, är att den slutliga fördelningen av egendomen i regel är den mest betydelsefulla åtgärden som vidtas med en kvarlåtenskap samt att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ofta kan få konsekvenser för den enskilde under lång tid.

Vid sidan av de fall som nu har behandlats skall inte överförmyndaren behöva medverka vid ingående av familjerättsliga avtal.

Förslaget innebär inte, som Överförmyndarnämnden i Sundsvall har uttryckt farhågor för, en ändring av kraven på den årsräkning som skall

lämnas in av förmyndaren. Frågan berörs vidare i författningskommen-

taren. Vad sedan gäller skyddet för den dödsbodelägare som behöver god man för att ta till vara sin rätt så är enligt gällande regler i 18 kap. 2 § första stycket ärvdabalken och 11 kap. 3 § föräldrabalken föreskrivet att

den som har dödsbo i sin vård skall anmäla till rätten om det krävs god

man för någon av delägarna. Någon ytterligare föreskrift i detta syfte är

inte nödvändig.

Förmynderskapsutredningen diskuterar i sitt betänkande frågan om

förmyndare, gode män och förvaltare skall kunna, med eller utan samtycke av överförmyndaren, avstå från arv. Utredningen stannar för att avstående från arv eller testamente bör bedömas på samma sätt som bortgivande av den enskildes egendom och menar att avstående i prakti-

ken därför inte bör kunna ske. Undantag görs dock för avstående enligt

3 kap. 9 § ärvdabalken av särkullbarns rätt till arv efter förälder.

Två av remissinstanserna har uttalat stöd för utredningens slutsats att betrakta avståenden av arv och från testamente som gåva. De har dock gjort det i anslutning till frågan om egendom som har tillfallit en under-

årig skall behandlas som gåvoegendom eller arvfallen egendom vid

avgörande av vilka förvaltningsregler som skall tillämpas. Den fråga

som nu diskuteras är egentligen den motsatta, nämligen om ställföreträ-

daren för den enskildes räkning skall kunna avstå från egendom. Stock-

holms tingsrätt erinrar i sitt remissvar om att det enligt praxis råder

skillnad mellan bedömningen av avstående av arv och avstående från testamente på så sätt att avstående av arv anses utgöra gåva och följaktligen inte kan göras av förmyndaren, medan avstående från testamente är möjligt. Tingsrätten menar att om inte någon av dessa båda typer av avstående skall vara möjlig bör det framgå av lagtexten.

Som framgått tidigare innehåller nuvarande lag och även det nu fram-

lagda förslaget till ny lag ett uttryckligt förbud för förmyndare, gode

män och förvaltare att skänka bort den enskildes egendom (se avsnitt 7.2). I rättsfallet NJA 1971 3. 587 har Högsta domstolen uttalat att avstående från testamentslott inte är att betrakta som gåva, såvida inte

testamentstagaren har tillträtt lotten. Under en sådan förutsättning an-

sågs testamentsavsägelsen snarare vara att jämställa med en vägran att ta emot en erbjuden gåva vilket ställföreträdaren är behörig att göra. Avståendet godtogs alltså. I NJA 1983 s. 791 uttalade Högsta domstolen

att ändamålet med förbudet mot att ge bort den enskildes egendom måste antas vara att skydda den enskilde mot förmögenhetsöverföringar 143 även om de är i närståendes intresse. Med det syftade Högsta domstolen

från arv. Domstolen konstaterade att arvsavstående innebär en frivillig och medveten förmögenhetsöverföring som fyller de minimikrav som

rimligen kan ställas upp för att en rättshandling skall bedömas som

gåva. Ett avstående av arv som en god man hade gjort för den enskildes räkning befanns därför vara ogiltigt.

Praxis, som i och för sig måste betraktas som klar, ger således en splittrad bild av inställningen till ställföreträdares möjlighet till avståen-

de av arv eller testamentslott för den enskildes räkning. Vad först gäller

avstående av arv är det onekligen att jämställa med gåva. Det bör därför inte heller i framtiden vara möjligt för ställföreträdaren att göra ett sådant avstående, med ett undantag som behandlas i det följande. Högsta domstolens ställningstagande till tillåtligheten av avstående av testamentslott har kritiserats i doktrinen som för formalistiskt (se Walin, Kommentar till Föräldrabalken, 4. uppl., s. 378 not 3). Det är också relativt lätt att hålla med om att det är svårt att se några bärande skäl för att behandla de två fallen på olika sätt i nu berört avseende. Även

avstående från en testamentslott innebär en medveten och frivillig för-

mögenhetsöverföring som liknar en gåva. Ett förbud mot avstående skall därför träffa också avstående från testamentslott. Detta innebär en

avvikelse från praxis varför det krävs att saken regleras i lag. I samband med familjerättsreformen år 1988 med bl.a. införandet av äktenskapsbalken och omfattande ändringar i ärvdabalken infördes en regel i föräldrabalken (14 kap. 6 a §) om att det krävs samtycke från

överförmyndaren till avstående av arv enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken, dvs. avståenden som görs av särkullbarn (se prop. 1986/87:86 s. 83 f.).

Den bestämmelsen bör inte ändras nu. Detta avstående skiljer sig från

tidigare behandlade avståenden på så sätt att det endast är fråga om ett temporärt avstående från egendomen. Särkullbarnen får ju rätt till efterarv i den sist avlidna makens bo. I författningskommentaren berörs något vilka förutsättningar som bör föreligga för att ett sådant avstående skall få ske.

11 Arvode till förmyndare, gode män och förval-

tare

Regeringens förslag: Liksom i dag skall överförmyndarna be-

stämma arvodet till ställföreträdarna. Samma grundprincip för

arvodets fastställande skall gälla för förordnade förmyndare som

för gode män och förvaltare.

Föräldrar skall kunna få arvode endast när särskilda skäl talar för

det.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med

regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 188 f.).

utredningens förslag. Några instanser föreslår ändrade regler för fördelningen av betalningsansvaret för arvodet mellan den enskilde och kommunen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt (se 15 kap. 19 § föräldrabalken) har såväl förmyndare som gode män och förvaltare rätt

till skäligt arvode och till ersättning för de utgifter som har varit skäli-

gen påkallade för uppdragets fullgörande. Föräldrar har dock rätt till arvode bara om det föreligger särskilda omständigheter. När det gäller förmyndare föreskrivs att arvodet skall bestämmas av överförmyndaren efter grunder som fastställts för varje överförmyndardistrikt av berörd kommun. Även beslut om ersättning för utgifter fattas

av överförmyndaren.

För såväl arvode som ersättning för utgifter gäller att de skall betalas av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomster det år förmyndaruppdraget avser överstiger två basbelopp eller, om inte särskilda skäl föranleder annat, i den mån den omyndige har tillgångar

som överstiger tre basbelopp. I övriga fall skall arvodet och ersättning-

en för utgifter betalas av kommunen.

Även i fråga om arvode och ersättning för utgifter till gode män och förvaltare beslutar överförmyndaren (se 15 kap. 21 § föräldrabalken).

De bestämmelser som reglerar dessa arvodes- och ersättningsfrågor innehåller emellertid inte någonting om grunden för arvodets bestämmande. Inte heller är några basbeloppsgränser angivna, utan överför-

myndaren har frihet att bestämma vad som skall betalas av den enskildes medel och vad som skall betalas av kommunen. I praktiken tilläm-

pas, enligt Förmynderskapsutredningen, emellertid i stor utsträckning samma regler för gode män som för förmyndare.

Svenska kommunförbundet har utfärdat vissa riktlinjer för bestäm-

mande av arvode till förmyndare. I cirkulär 1990:120 anger förbundet

förslag på lämpliga nivåer som arvodesbesluten skall kunna utgå från. Enligt förslaget skall ersättningen för ekonomisk förvaltning bestämmas

i förhållande till hur krävande förvaltningen är. Uppdragen delas in i

fyra kategorier. Den enklaste förvaltningen föreslås arvoderas enligt kategori I med 2-8 % av basbeloppet för redovisningsåret (för år 1993

688-2 752 kr), kategori 2 med 6-20 &, kategori 3 med 15-30 § och kategori 4 med 25-55 & (för år 1993 8 600-18 920 kr). Kategori 4 är avsedd för förvaltning av avsevärd omfattning, som övervakning av

affärsrörelse, förvaltning av större innehav av aktier, förvaltning av

hyresfastighet med därtill hörande uppgifter, m.m. Enligt förslaget bör

en likartad indelning göras beträffande arvoderingen för personlig om-

vårdnad med indelning i fyra kategorier beroende på hur arbetskrävande

uppdraget är.

Som Förmynderskapsutredningen har påpekat är det vid utformandet

av bestämmelser som rör arvode och annan ersättning framför allt två synpunkter som gör sig gällande. Dels måste arvodena kunna sättas så

högt att rekryteringen till uppdragen som förmyndare, god man eller

förvaltare inte blir för svår, dels måste det finnas sådana spärrar att den

enskilde inte drabbas av allt för stora kostnader. Utredningens uppfatt-

10 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

ning att såväl arvode som ersättning för utgifter liksom i dag skall bestämmas av överförmyndarna synes välmotiverad. Inte heller finns det anledning att gå ifrån principen att kostnader som inte betalas av den enskilde skall betalas med kommunala medel.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen har överförmyndarna i

dag större frihet att bestämma arvoden till gode män och förvaltare än när det är fråga om förmyndare. Delvis är detta motiverat av att god-

manskap och förvaltarskap kan vara av mer skiftande slag än förmyn-

derskap. Särskilt gäller detta i fråga om godmanskapen, som många

gånger kan vara kortvariga. Reglerna gör det emellertid också lättare att till god man eller förvaltare rekrytera personer med expertkunskap, t.ex. advokater eller revisorer. Likartade synpunkter som beträffande gode män och förvaltare gör sig dock gällande även när det rör förordnade förmyndare, dvs. andra förmyndare än föräldrar. I framtiden bör därför överförmyndarna ha sam-

ma frihet att bestämma arvode för alla slag av förordnade ställföreträdare. Hänvisningen till kommunala grunder med avseende på förmyndare bör därför tas bort. Det är emellertid självklart att man vid faststäl-

lande av arvode och ersättning bör eftersträva en likformig bedömning, såväl kommunerna emellan som inom en och samma kommun. Det

framstår också som lämpligt att någon typ av riktlinjer eller rekommendationer även i framtiden kan tas fram av exempelvis Svenska kommunförbundet och att dessa beaktas vid tillämpningen, även om överförmyndarna inte är formellt bundna av dem.

När det gäller fördelningen av kostnaderna mellan den enskilde och kommunen föreslår Förmynderskapsutredningen att lagen liksom hittills skall innehålla en huvudregel. Den föreslås emellertid utsträckas till att gälla arvoden och ersättning för kostnader till såväl förmyndare som gode män och förvaltare. Utredningen har stannat för att de nuvarande basbeloppsreglerna inte bör ändras men påpekar att det bör vara möjligt för överförmyndaren att frångå basbeloppsregeln, om det är till den enskildes förmån.

Mot förslaget riktar bl.a. Svenska kommunförbundet den kritiken att basbeloppsreglerna binder överförmyndarna för hårt och menar att

överförmyndarna bör ha möjlighet att i större utsträckning låta de enskilda betala arvodet, om det inte framstår som uppenbart oskäligt.

Enligt gällande rätt och enligt det nu framlagda förslaget har överförmyndarna stor frihet att bestämma arvodenas storlek. Det ligger i sig ett värde i att inte omgärda prövningen av allt för rigida regler eftersom förhållandena i de enskilda fallen kan variera mycket. Om reglerna

utformas mycket generellt, ökar dock risken för en ojämn tillämpning.

Vikten av att behandlingen är likformig över landet har betonats tidiga-

re. Det framstår som särskilt viktigt att likformigheten upprätthålls i så hög grad som möjligt när det gäller de enskildas skyldighet att stå för

kostnaderna för ställföreträdarens åtgärder, inte minst mot bakgrund av

att det ofta är fråga om människor som har hjälp och stöd därför att de

har svårt att ta till vara sina rättigheter. Huvudregeln om den enskildes

ersättningsskyldighet skall därför vara knuten till basbeloppet på sätt ut- 146 redningen har föreslagit. Det framstår dock inte som motiverat att ha en

heten än när inkomsten läggs till grund för bedömningen. Som kommunförbundet påpekar kan det dock finnas anledning att i vissa speciella

fall gå ifrån huvudregeln även till nackdel för den enskilde. Den frågan behandlas närmare i författningskommentaren.

Under detta lagstiftningsärendes beredning har kritik riktats mot regleringen av det slutliga betalningsansvaret för främst gode mäns arvode och ersättning. Därvid har den situationen pekats ut att om en god man

förordnas för att bevaka okända arvingars rätt i ett dödsbo så blir, för

det fall några arvsberättigade inte återfinns, kommunen betalningsansvarig för den gode mannens arvode och ersättning. Det har från kommunalt håll gjorts gällande att detta inte är en utgift som bör ersättas av kommunala medel, utan att boet bör stå för kostnaden.

I 14 kap. 11 § första stycket föräldrabalken finns i dag en bestämmel-

se om att en förmyndare har rätt till skäligt arvode för vården av en omyndigs rätt i ett oskiftat dödsbo och att arvodet skall förskjutas av

boet. Den sistnämnda regeln är till följd av hänvisningen i 14 kap. 1§ andra stycket tillämplig även när förmyndare eller god man vårdar

någons rätt i oskiftat bo.

Förskjuta betyder att förskottera eller att lämna lån. Bestämmelsens

formulering kan tas till intäkt för att dödsboets ansvar är begränsat till

ett belopp motsvarande lotten som tillkommer den enskilde. Det kan

råda tveksamhet om vad dagens regel innebär för det fall att den vars

rätt bevakats inte tilldelas en lott som är lika stor som det arvode som ställföreträdaren har rätt att ta ut.

Det ligger också närmare till hands att låta en utredningskostnad som

är hänförlig till ett visst bo stanna på det boet än att fördela den på

samtliga kommuninvånare. För det fall hela arvodet inte kan räknas av mot den lott som tillkommer den vars rätt ställföreträdaren är satt att

vårda bör alltså dödsboets övriga tillgångar tas i anspråk. Endast om de

inte räcker till bör kommunen stå för kostnaden. Det kan dock tänkas fall där omständigheterna är sådana att kommunen ändå bör stå kostnaden varför det bör vara möjligt för överförmyndaren att göra undantag i enskilda fall. Den frågan tas upp i författningskommentaren.

Vad slutligen beträffar föräldrars rätt att få arvode förordar utred-

ningen att man behåller den hittillsvarande begränsningen. Det saknas skäl att ändra reglerna i detta hänseende. Arvode till föräldrar bör

således komma i fråga endast om det föreligger särskilda omständig-

heter.

Regeringens förslag: Även i kommuner som har överförmyndare

och inte överförmyndarnämnd skall kommunfullmäktige kunna ge

överförmyndaren rätt att delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till en kommunal tjänsteman som har erforderlig kompetens.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med rege-

ringens förslag (se SOU 1988:40 s. 183).

Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som'

uttalar sig tillstyrker förslaget. Flera remissinstanser, bl.a. Domstolsverket, Svenska bankföreningen och Sveriges domareförbund betonar vikten av att såväl överförmyndare, ledamöter av överförmyndarnämnd som tjänstemän har en god kompetens på sakområdet. Överförmyndarnämn-

den i Sundsvall anser att det inte är riktigt att en domstol skall kunna

entlediga en överförmyndare eller ledamot av överförmyndarnämnd eftersom de är förtroendevalda inom kommunerna. Skälen för regeringens förslag: Överförmyndarorganisationen fick

sin nuvarande utformning år 1975. Överförmyndare skall finnas i varje

kommun. Kommunerna kan emellertid besluta att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Förmynderskapsutred-

ningen redovisar att år 1987 hade omkring hälften av Sveriges kommuner utnyttjat möjligheten att inrätta överförmyndarnämnd, bland dem Stockholm och Göteborg.

Överförmyndare och ersättare för denne samt ledamöter och ersättare 1 överförmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige på tre år. De valda

kan om de befinns inte vara lämpliga för uppdraget entledigas av rätten. Efter beslut av kommunfullmäktige kan en överförmyndarnämnd

delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till en ledamot, en

ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller en tjänsteman hos kommunen. Någon motsvarande möjlighet till delegation finns inte när det

gäller kommuner som har ensam överförmyndare.

Som Förmynderskapsutredningen har kommit fram till finns för närvarande inte anledning att föreslå någon ändring av distriktsindelningen, som i dag följer kommungränserna. Det finns dock anledning att peka på det samarbete vad gäller kansliresurser som bedrivs mellan kommu-

ner, t.ex. Solna och Sundbyberg. Ett sådant samarbete kan bidra till att den totala kompetensen inom den berörda tjänstemannakåren kan höjas. Under Förmynderskapsutredningens arbete och under remissbehand-

lingen av utredningens betänkande har det från flera håll framförts önskemål om att de formella kompetenskraven på överförmyndare och

nämndledamöter skärps. Det är givetvis eftersträvansvärt att de valda har så goda förutsättningar som möjligt att klara av sina uppdrag. Det

är dock nödvändigt att kommunerna ges ett ganska stort mått av frihet

vid valet av överförmyndare och nämndledamöter för att bevara den nuvarande karaktären av förtroendeuppdrag. Till detta kommer att, även 148

om man skulle kunna skärpa de formella kompetenskraven på dem som skall utses, det är svårt att formulera dessa krav i lagtext. Det kan bl.a. knappast bli fråga om att föreskriva att de skall ha en viss juridisk eller

ekonomisk utbildning. Det bör därför inte nu införas formella krav på

kompetens hos överförmyndare eller nämndledamöter. Det minskar självfallet inte vikten av att kommunfullmäktige noga prövar om de som nomineras har tillräckliga kvalifikationer. Möjligheten för rätten att entlediga överförmyndare, nämndledamot eller ersättare som visat sig

vara olämplig bör dock finnas kvar.

De kommuner som har kvalificerad personal skall också ges möjligheter att använda den kompetensen på bästa sätt. En sådan möjlighet finns genom att en överförmyndarnämnd kan delegera beslutanderätt i viss omfattning. Förmynderskapsutredningen redovisar att kommunernas

erfarenhet av delegationen över lag är goda. När delegattonsmöjligheten

infördes utgjorde den en utvidgning av en speciell ordning som då gällde i Stockholm som redan vid den tiden hade överförmyndarnämnd, se

prop. 1974:142 s. 154 f. Det anfördes då inte några skäl för att delegationsrätten begränsades till kommuner med överförmyndarnämnd. Det

finns inte några bärande skäl att behandla kommunerna olika beroende

på vilken organisation de valt för överförmyndarverksamheten.

Det är inte nödvändigt att ha kvar ett krav på att den person som delegationen ges åt måste vara anställd av den berörda kommunen utan

vederbörande bör också kunna vara anställd av en annan kommun. En

uppmjukning av det kravet skulle underlätta samarbete mellan kommu-

nerna.

Det som nu anförts innebär således dels att delegation bör kunna ske till en kommunal tjänsteman även när det i kommunen finns en ensam

överförmyndare, dels att den tjänstemannen inte nödvändigtvis behöver

vara anställd av den kommun som beslutar om delegation.

13¶Inskrivning av förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap vid domstol

Regeringens förslag: Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skall inte längre skrivas in vid domstol. Tingsrätten skall till

följd av detta inte heller föra förmynderskapsbok.

Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen för fram samma förslag som regeringen (se SOU 1988:40 s. 186 och SOU

1991:106 s. 95 f£.). Remissinstanserna: Omkring hälften av remissinstanserna har yttrat

sig i denna fråga. Tre fjärdedelar av dem som yttrat sig tillstyrker utredningarnas förslag eller lämnar dem utan invändning. Domstolsverket och Vänersborgs tingsrätt tar upp frågan om vem som skall utfärda förvaltarfrihetsbevis.

princip samtliga förmynderskap under överförmyndarens tillsyn. För att koncentrera tillsynen till sådana förmynderskap där en noggrannare kontroll är motiverad har dock ställts upp regler om inskrivning vid domstol av, förutom särskilt förordnade förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap, även vissa förmynderskap där förmyndaren har sitt

uppdrag omedelbart på grund av lag. Ett sådant förmynderskap skall

skrivas in om den underårige på annat sätt än genom att ta upp lån har förvärvat egendom som skall förvaltas av förmyndaren och som är värd mer än två basbelopp, eller om rätten av annan särskild anledning fin-

ner att inskrivning skall ske (12 kap. 1 § första stycket 2 och 3 föräldrabalken). När inskrivning har skett, är förmynderskapet registrerat hos rätten och överförmyndaren, och förmyndaren har att redovisa för sin förvaltning till överförmyndaren. Vid sidan av detta skall alla förmynderskap där det finns en särskilt förordnad förmyndare samt alla förvaltarskap och godmanskap skrivas in vid tingsrätten (12 kap. 1 § första

stycket 1 och 2 § föräldrabalken).

Systemet med inskrivning av förmynderskap, förvaltarskap och god-

manskap innebär att tingsrätten och överförmyndaren för likadana böck-

er över de inskrivna ärendena. Avsikten med denna dubbla registrering

torde vara att underlätta tingsrätternas kontroll över att överförmyndarna i sin tur fullgör sina skyldigheter att kontrollera förmyndarna, för-

valtarna och de gode männen.

Systemet med inskrivning medför ett inte oväsentligt administrativt arbete för domstolarna. Det skulle innebära en förenkling om överförmyndarna själva fick ansvara för vilka förmynderskap som skall kon-

trolleras närmare. Ett ytterligare skäl till att tingsrätterna inte bör föra

förmynderskapsbok är att registreringsfunktionen knappast är att hänföra till de centrala domstolsfunktionerna. För att nå den eftersträvade

renodlingen av domstolarnas uppgifter bör alltså inskrivningen föras bort från tingsrätterna. Tillsynsfunktionen kan inte heller i sig sägas kräva att tillsynsmyndig-

heten för ett likalydande register som den myndighet som står under tillsynen. Det torde vara det vanliga att den myndighet som sköter

tillsynen gör det utifrån de register som förs hos den som är föremål för tillsynen. Det framstår som fullt tillräckligt med de förteckningar som

förs av överförmyndaren. Detta leder till att tingsrättens skyldighet att föra bok över förmynderskapsärendena inte bör läggas på den myndig-

het som skall sköta tillsynen över överförmyndarna i framtiden (se avsnitt 15) utan i stället upphävas helt.

Frågan om överförmyndarens skyldighet att föra förteckningar och att

lägga upp akter behandlas närmare i författningskommentaren.

I vissa sammanhang kan en enskild ha behov av att kunna visa att hon

eller han har sin fulla rättshandlingsförmåga. Detta erfordras i vissa

registrerings- och tillståndsärenden, t.ex. vid ansökan om registrering av fastighetsmäklare (2 § 1 förordningen, 1984:82, om fastighetsmäklare), vid ansökan om tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik (i vart fall

av Länsstyrelsen i Stockholm, jfr 6 § tredje stycket yrkestrafikförord- 150

ningen, 1988:1503), vid ansökan om auktorisation som tolk (4 8 första

sättare). Så länge vuxna kunde omyndigförklaras antecknades sådana beslut i folkbokföringen och framgick av personbevis som pastorsämbe-

tet utfärdade. I och med att förvaltarskap ersatte omyndigförklaring upphörde systemet med anteckning i folkbokföringen. Kunskap om för-

valtarskap finns nu, till följd av inskrivningen, hos tingsrätterna. Tingsrätterna har också på begäran utfärdat förvaltarfrihetsbevis. Denna

uppgift kan rimligen inte tingsrätterna fullgöra när inskrivningen tas

bort. Det är naturligt att uppgiften flyttas över till överförmyndarna som har och kommer att ha en omedelbar kunskap om vilka som har förvaltare. Detta kommer dock, som Domstolsverket påpekat, inte att innebä-

ra den ökning av arbetsbördan som tidigare befarats eftersom kravet på

att ge in sådant bevis vid ansökan om registrering i handelsregistret föll

bort med verkan från den 1 januari 1993. Nu krävs enligt 6 § handels-

registerförordningen (1974:188) endast att sökanden försäkrar att han

eller hon inte är försatt i konkurs eller har förvaltare.

14¶Överflyttning av förmynderskapsärenden till

överförmyndaren

14.1¶Allmänt

Som framgått av den tidigare redogörelsen har tingsrätterna i princip

inte någon befattning som första instans med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning. Alla frågor om samtycke eller tillstånd i

angelägenheter där ställföreträdaren inte har ensam bestämmanderätt prövas av överförmyndaren.

Till de rättshandlingar som kräver, och som också enligt det nu fram-

lagda förslaget skall kräva, överförmyndarens samtycke hör avtal för omyndigas räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. För att ett sådant avtal skall hävas i förtid krävs emellertid beslut av rätten. En annan uppgift som ligger kvar på tingsrätterna och som har ett samband med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltningsverksamhet är uppgiften att meddela vitesföreläggande. Sådant föreläggande kan efter ansökan av Överförmyndaren - meddelas bl.a. om en

ställföreträdare försummar att deponera värdehandlingar i bank eller

åsidosätter sin redovisningsskyldighet. Vid sidan av de ärenden av förvaltningskaraktär som nu har nämnts handlägger tingsrätterna som första instans två andra grupper av ärenden på förmynderskapsområdet.

Den ena gruppen avser frågor om anordnande, omprövning eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap. Vidare prövar

tingsrätterna frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare.

Såväl Förmynderskapsutredningen som Domstolsutredningen hade i

uppdrag att överväga om inte arbetsuppgifter kunde föras bort från domstolarna. Domstolsutredningens direktiv var mer uttalade i att strävan skulle vara att domstolarna endast tilldelas sådana uppgifter som

verkligen kräver domstolsprövning. Utredningarna har också kommit till något olika slutsatser när det gäller vilka ärenden som bör flyttas över. Domstolsutredningen har varit djärvare i sitt förslag. Flera remissinstanser (i huvudsak små tingsrätter) ställer sig tveksamma till överflyttning över huvud taget med hänvisning till att överförmyndarna saknar kompetens att pröva så intrikata ärenden som det är fråga om.

Som tidigare nämnts bör en förvaltningsuppgift som på ett godtagbart sätt kan handläggas av en förvaltningsmyndighet flyttas till den myndigheten i stället för att ligga kvar som en uppgift inom domstolsväsendet. Endast om starka rationalitetsskäl talar för det bör en uppgift av förvaltningskaraktär ligga kvar på en domstol. Det särpräglade med domstolsverksamheten är att de centrala arbetsuppgifterna utförs av lagfarna domare. Utgångspunkten bör därför vara att domstolarna främst skall ägna sig åt uppgifter som kräver den kompetens som lagfarna domare besitter.

Vid prövningen av vad som hör till domstolsområdet måste beaktas Sveriges internationella åtaganden i t.ex. artikel 6 i den Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I den artikeln behandlas rätten till domstolsprövning av frågor som gäller bl.a. en persons civila rättigheter. En överflyttning av förmynderskapsärenden från tingsrätt till överförmyndaren innebär dock inte att rätten till dosmtolsprövning tas bort utan endast att den skjuts till en högre instans eftersom överförmyndarens beslut i dess ärenden kommer att kunna överklagas till tingsrätt. De intressen som bär upp konventionen tillgodoses alltså även fortsättningsvis.

I många av de ärenden som Domstolsutredningen föreslår överflyttade till överförmyndarna är det överförmyndaren som tar initiativet genom att anmäla eller ansöka om åtgärden hos tingsrätten. Det är också överförmyndaren som står för utredningen i ärendet och som föreslår den person som kan vara aktuell för förordnande som god man eller förval-

tare. Överförmyndaren har i de fallen redan i dag i praktiken det av-

görande inflytandet över ärendets utgång. Effektivitetssynpunkter talar med styrka för att beslutanderätten i sådana ärenden skall flyttas över till överförmyndarna. De farhågor som rests rörande kompetensen hos överförmyndarna får inte överdrivas. Om överflyttningen leder till att kraven på ökad förtrogenhet med de materiella reglerna ökar, kan det lösas genom utbildningsinsatser. Övergångstiden måste också göras tillräckligt lång för att överförmyndarorganisationen skall kunna förbereda sig. I detta sammanhang kan det finnas anledning att påminna om att många beslutsbefogenheter erdligt gällande regler kan delegeras till icke lagfaren personal på tingsrätterna (18 a 8 tingsrättsinstruktionen [1979:572]). I vart fall sådana uppgifter har redan bedömts vara av sådan karaktär att de inte kräver den speciella kompetens som en lagfaren domare besitter. De uppgifterna bör därför från dessa utgångspunkter kunna flyttas över till överförmyndarna. Sammantaget talar således starka skäl för att många av förmynderskapsärendena är sådana att de bör flyttas över. De olika ärendetyperna behandlas närmare i de 152 följande avsnitten.

14.2¶Förmynderskap

Regeringens förslag: Tingsrätterna skall ha kvar ärenden som rör

förordnande och entledigande av förmyndare.

Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen lägger fram samma förslag som regeringens (se SOU 1988:40 s. 186 f. och SOU

1991:106 s. 96 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser med undantag av Hov-

rätten för Västra Sverige tillstyrker förslaget eller lämnar det utan in-

vändning. Hovrätten för Västra Sverige menar att ärendetypen bör flyttas över till överförmyndarna. Skälen för regeringens förslag: Som framgått är förmynderskapet i

regel knutet till vårdnaden på så sätt att föräldrarna har vårdnaden om

barnet och dessutom är barnets förmyndare. I vissa fall kan föräldrarna inte ha vårdnaden om barnet. Så blir naturligtvis fallet om de dör men

även i vissa andra fall, särskilt när de inte sköter om barnet ordentligt. För sådana fall finns det bestämmelser i 6 kap. 7 - 9 §§ föräldrabalken om att rätten skall anförtro vårdnaden om barnet åt en eller två särskilt

förordnade förmyndare. De ställningstaganden som rätten i dessa fall har att göra gäller både vårdnad och förmynderskap. I avsnitt 5 har

tidigare föreslagits att rätten i de angivna fallen uttryckligen skall anförtro vårdnaden åt särskilt förordnade vårdnadshavare och att dessa också

skall vara förmyndare, om inte särskilda skäl talar mot det. Dessa

vårdnadsavgöranden är av ingripande art. Att flytta över handläggningen av dem till någon annan än domstol framstår därför inte som lämpligt.

Men det finns frågor om förordnande av förmyndare som inte samtidigt är ställningstaganden beträffande vårdnaden. I första hand är det

fråga om följande fall.

- Om båda föräldrarna själva är underåriga eller, i fall då endast den

ene föräldern är vårdnadshavare, denne är underårig, skall särskild

förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet (10 kap. I och

4 §§ föräldrabalken).

- Om båda föräldrarna har förvaltare eller, då endast den ene för-

äldern är vårdnadshavare, denne har förvaltare, skall särskild för-

myndare förordnas (10 kap. 1 och 4 §§ föräldrabalken).

- Om den eller de som på grund av lag skall vara förmyndare inte anses kunna klara förmynderskapet på egen hand, skall rätten enligt

10 kap. 8 § föräldrabalken förordna medförmyndare.

- Om båda föräldrarna (vid gemensam vårdnad) eller den ena för-

äldern (om denne ensam är vårdnadshavare) entledigas från för-

mynderskapet (10 kap. 4, 9 och 10 §§ föräldrabalken), skall sär-

skild förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet.

Det torde framgå redan av det sagda att de fall där rätten meddelar ett förordnande beträffande förmynderskapet för en underårig utan att

samtidigt förordna om vårdnaden är sällsynta. Ärendena har ett starkt

samband med frågor om vårdnad och många gånger kan det när en

fråga om förmynderskap för underårig väcks vara svårt för rätten att få

klarhet i om det samtidigt är fråga om vårdnaden. Det nära sambandet

med vårdnadsfrågorna är också ett av de skäl som Förmynderskapsut-

redningen och Domstolsutredningen åberopar för att behålla frågor om förordnande och entledigande av förmyndare på domstolarna. Dessutom kan det ibland röra sig om alternativa metoder att lösa samma problem.

I stället för att ta ifrån en förälder vårdnaden om sitt barn kan man hjälpa familjen genom att förordna en medförmyndare. Det sagda talar

för att också de nu beskrivna ärendena om förordnande och entledigan-

de av förmyndare bör ligga kvar hos domstolarna.

14.3¶Förvaltarskap

Regeringens förslag: Domstolarna skall behålla uppgiften att

besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap. Frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare

skall flyttas från domstolarna till överförmyndarna men domsto-

larna skall vara behöriga att besluta om förordnande av förvaltare i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en förvaltare.

Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigan-

de av förvaltare skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Samtliga beslut som rör förordnande och entledigande av förvaltare bör ligga kvar på tingsrätterna

(se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se och SOU 1991:106 s. 97 f.).

Remissinstanserna: Förmynderskapsutredningens betänkande föranleder av naturliga skäl inte några direkta reaktioner från remissinstanserna. Några företrädare för överförmyndare menar att utredningen varit för försiktig i sin bedömning av vad som kan flyttas över till

överförmyndarna.

När det sedan kommer till remissinstansernas reaktion på Domstolsut-

redningens förslag är den blandad. Det väger i stort sett jämnt mellan

antalet positiva och negativa röster. Flera remissinstanser av de negativa, däribland Göta hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge, pekar på att ärendena är känsliga och inrymmer bedömningar som domstolarna är bättre lämpade att göra. Flera remissinstanser gör rent allmänt gällande att överförmyndarna inte har den kompetens som krävs.

Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland hör

till de remissinstanser som tillstyrker förslaget. Bland dem som tillstyr-

ker pekas på att det krävs en utbildningsinsats innan överflyttandet sker. Det finns också de som vill gå längre än Domstolsutredningen. Överförmyndarnämnden i Sundsvall gör gällande att även otvistiga ärenden om anordnande och upphörande av förvaltarskap bör flyttas över till överförmyndarna.

bistånd med att bevaka sin rätt m.m. I många fall kan det då räcka med

att förordna god man (se avsnitt 14.4) men ibland krävs det att en för-

valtare utses. Enligt 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken skall tingsrätten

förordna en förvaltare, om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja

för sin person. En förvaltare får dock inte förordnas, om det är tillräckligt att en god man förordnas eller att den enskilde får hjälp på

något annat mindre ingripande sätt. Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att

avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett

visst värde. Kännetecknande för förvaltarskapet är att den för vilken

förvaltare förordnas, till skillnad från vad som gäller vid godmansför-

ordnande, förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att

förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning.

Ansökan om förordnande av förvaltare får göras av överförmyndaren,

förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. I

vissa fall kan en god man göra ansökan. Dessutom kan rätten ta upp

frågan om förvaltare självmant (11 kap. 15 § föräldrabalken). Ett för-

slag att utvidga kretsen av taleberättigade presenteras i avsnitt 16.2.

I ett ärende om förordnande av förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Rätten skall också, om det inte är obehövligt, inhämta yttrande från make och närmaste släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras

muntligen, om det kan ske utan skada för honom och det inte är uppenbart att han inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från

att höra den enskilde muntligen, om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl (11 kap. 16 § föräldrabalken). Rätten skall vidare inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (11 kap. 17 § föräldrabalken). Även i dessa delar läggs i det följande fram förslag till justeringar av reglerna (se avsnitt 16.4).

Om ett förvaltarskap inte längre behövs, skall rätten besluta att det

skall upphöra (11 kap. 19 § föräldrabalken). Rätten kan också ompröva

ett förvaltarskaps omfattning (11 kap. 23 § föräldrabalken). En förvalta-

re kan entledigas av rätten från sitt uppdrag, om han begär det eller om han inte längre är lämplig att inneha det (11 kap. 19 och 20 §§ föräldra-

balken).

När tingsrätten beslutar att utse förvaltare för en person, är det i reali-

teten fråga om två beslut: först det ingripande beslutet att ta ifrån en person hans rättsliga handlingsförmåga, med andra ord att anordna

förvaltarskapet, och sedan det enklare följdbeslutet att utse någon som

skall sköta hans angelägenheter. När det gäller beslutet om anordnande av förvaltarskap konstaterar Förmynderskapsutredningen att rättssäker- 155 hetsskäl gör det uteslutet att låta överförmyndarna pröva frågorna. Det

ligger mycket i den uppfattningen. Närmast självklart är att fall där den

enskilde motsätter sig att ställas under förvaltarskap måste prövas av

domstol redan i första instans. Lika självklart är det kanske inte att de

otvistiga fallen bör förbehållas domstolarna. Men även här kan omsorgen om den enskilde sägas tala för att behålla ärendena på domstol. Det

är fråga om grannlaga bedömningar där det kan vara behövligt med

muntlig förhandling. Sådan handläggning sköts bättre i domstol än hos överförmyndarna. Till detta kommer att ett fall som är ostridigt i inled-

ningen kan bli stridigt under handläggningens gång. Därför bör även frågor om anordnande av förvaltarskap ligga kvar på tingsrätterna. Detsamma gäller frågor om omprövning och upphörande av förvaltarskap.

När det gäller det enklare följdbeslutet, frågan om vem som skall vara förvaltare, ställer sig saken annorlunda. Förmynderskapsutredningen

anser i och för sig att det inger betänkligheter att låta överförmyndarna

handlägga tvistiga ärenden vare sig det var fråga om förordnande eller

entledigande. Den i utredningens direktiv anvisade kompromissen, att låta överförmyndarna handlägga enkla ärenden medan andra ärenden skulle ligga kvar på domstolarna, skulle enligt utredningen innebära att

en stor del av rationaliseringsvinsterna går förlorade. Dessutom skulle det innebära en administrativ omgång med risk för olägenheter för de berörda, om man ordnade det så att domstolen först fattade beslut i

fråga om anordnande av förvaltarskap varefter ärendet gick till överförmyndaren för utseende av förvaltare. Alla frågor om förordnande och entledigande av förvaltare bör därför enligt Förmynderskapsutredningen

ligga kvar på domstolarna.

En utgångspunkt bör vara att man inte tillskapar en ordning som blir

krånglig eller som för den enskilde framstår som onödigt byråkratisk.

Därför bör man inte fullfölja den tanke som framkastades i Förmynderskapsutredningens direktiv: att låta överförmyndaren handlägga de enkla

ärendena medan de svåra skulle ligga kvar på domstolarna. En sådan uppdelning beroende på ärendenas svårighetsgrad riskerar att föranleda ett meningslöst flyttande av ärenden fram och tillbaka mellan överför-

myndare och tingsrätter med tidsutdräkt och krångel som följd. Om överförmyndarna skall få rätt att besluta i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare, bör de därför ha den rätten även i de fall då ärendet inte är enkelt. Då uppkommer frågan om överförmyndarna är lämpade att sköta

frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare. Att de kan sköta rutinärendena är självklart. I de enkla ärendena om förordnande

går det i dag i praktiken till så att domstolen ber överförmyndaren att

lämna ett förslag på en lämplig förvaltare varefter tingsrätten förordnar den föreslagne till uppdraget. Att låta överförmyndaren själv besluta i dessa ärenden innebär en rationalisering som det inte kan resas några invändningar mot.

I ärendena om förordnande av förvaltare kan dock svårigheter uppstå,

om den enskildes anförvanter lämnar olika förslag på förvaltare eller om de enar sig om ett förslag som överförmyndaren dock inte finner sig 156 kunna godta. Men framför allt finns det risk för problem i ärendena om

entledigande av förvaltare. En förvaltare skall enligt lagen entledigas, förutom när han själv begär det, om han gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller om han kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdra-

get eller om han av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha detta (11 kap. 20 § föräldrabalken).

Det kan naturligtvis vara så att några av de känsligaste ärendena om förordnande och entledigande avgörs på ett bättre sätt hos domstolarna än vad fallet skulle bli om de flyttades till överförmyndarna. Men man skall ha i minnet att det rimligen är fråga om relativt få ärenden. Att

bygga upp systemet med utgångspunkt från få komplicerade ärenden

och på så sätt fördyra handläggningen av den stora mängden okomplicerade ärenden är inte försvarbart. Härtill kommer att inte heller handläggningen av de mest komplicerade ärendena kan sägas vara en typisk

domstolsuppgift. Det är ju helt enkelt fråga om att bedöma en persons lämplighet att inneha ett visst förtroendeuppdrag. En sådan bedömning

ligger väl till för att i första instans göras av en förvaltningsmyndighet som överförmyndaren. Redan nu handlägger överförmyndarna frågor där de riskerar att stöta på lika stora svårigheter som i de här ärendena.

Slutsatsen blir att det inte möter några hinder att låta överförmyndarna

besluta i alla frågor om förordnande och entledigande av förvaltare. En slutsats som också Domstolsutredningen har dragit.

Förmynderskapsutredningen anser - med tanke på de situationer där domstolen första gången bestämmer att en förvaltare skall utses - att det skulle bli en onödig administrativ omgång att domstolen först skulle

fatta beslut om anordnande av förvaltarskap och att ärendet sedan skulle

gå vidare till överförmyndaren som hade att besluta vem som skulle utses till förvaltare. Den invändningen är det lätt att instämma i. Särskilt onödig kan en sådan uppdelning tyckas vara i de fall där det är

överförmyndaren som ansöker om att en förvaltare skall utses. Att

ärendet då skall vandra från överförmyndaren till tingsrätten och sedan tillbaka till överförmyndaren innan det är avgjort är knappast lämpligt.

Men det nämnda problemet hindrar inte att ärenden om förordnande och entledigande flyttas till överförmyndaren. Det gäller bara att se till att domstolen får möjlighet att utse förvaltare de gånger domstolen bestämmer att någon skall ha en förvaltare. Men alla gånger det blir fråga om byte av förvaltare utan samband med domstolsprövning av själva frågan om att någon över huvud taget skall ha en förvaltare bör överför-

myndaren vara exklusivt behörig att fatta beslut. Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av

förvaltare bör kunna överklagas på samma sätt som de beslut som överförmyndarna fattar enligt gällande regler. Det innebär att besluten kan överklagas till tingsrätt och därifrån till hovrätt men inte längre (20 kap. 6 § och 12 § tredje stycket föräldrabalken).

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås alltså att domstolarna skall behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap, att frågorna om förordnande och entledigande av förvaltare skall överflyttas från domstolarna till överförmyn- 157 darna men att domstolarna skall vara behöriga att besluta om förordnan-

de av förvaltare i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en förvaltare samt att överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare skall kunna överklagas till tingsrätt.

14.4¶Godmanskap

Allmänt

I 11 kap. föräldrabalken finns bestämmelser enligt vilka rätten i olika

situationer skall förordna en god man för att företräda personer som av skilda anledningar inte i full utsträckning kan representera sig själva. En

viktig typ av godmansförordnanden står förvaltarskapet nära. Det är

fråga om att representera en vuxen person som på grund av exempelvis sjukdom inte kan klara sig själv. Andra typer av godmanskap är mera begränsade och avser ofta vissa speciella uppgifter. Först kommer att behandlas den typ av godmansförordnande som står förvaltarskapet nära. Därefter behandlas andra gode män som skall utses enligt bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken. Vidare berörs frågan om beslutanderätten beträffande några gode män som utses med stöd av andra bestämmelser.

God man för sjuk person

Regeringens förslag: Domstolarna skall behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av sådan god man skall flyttas från domstolarna till överförmyndarna, men domstolarna skall vara behöriga att besluta om förordnande av god man i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en god man. Överförmyndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av god man skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Samtliga beslut som rör förord-nande och entledigande av god man enligt 11 kap 4 § föräldra-

balken bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens

förslag (se SOU 1991:106 s. 102 f.).

Remissinstanserna: Remissinstansernas inställning till förslaget beträffande god man för sjuk person är i stort densamma som beträffande ärendena rörande förvaltarskap. Företrädare för överförmyndarna är dock mer positiva till överflyttning av nu behandlade ärenden.

Skälen för regeringens förslag: Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande

förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom

eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, förordna god man för honom (11 kap. 4 § föräldrabalken). Förutsättningarna överens-

snitt 14.3). Det kan tilläggas att ett förordnande av god man inte får meddelas utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans mening inhämtas. Skillnaden mellan en god man och en förvaltare kan sägas vara att den för vilken god man förordnas behåller sin rättshandlingsförmåga medan motsatsen

helt eller delvis är fallet för den som har förvaltare. Reglerna om

anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap samt reglerna (enligt den nu aktuella bestämmelsen) om förordnande och entledigande

av gode män överensstämmer i stort sett.

När det gäller frågan om det går att flytta över de aktuella ärendena om godmanskap från tingsrätterna till överförmyndarna gjorde Förmynderskapsutredningen samma överväganden som beträffande förvaltar-

skapsärendena. Utredningens slutsats blev alltså att såväl frågorna om

anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap som frågorna om förordnande och entledigande av gode män skulle ligga kvar på tingsrätterna. Domstolsutredningen gör en annan bedömning när det

gäller denna fråga.

Reglerna om beslut att anordna ett godmanskap enligt 11 kap. 4 § för-

äldrabalken är så konstruerade att det inte finns någon möjlighet att förordna god man mot den enskildes vilja. Om det inte finns hinder mot

att höra honom, krävs det att han samtycker. Det torde därför höra till

ovanligheten att frågan om anordnande av godmanskap är tvistig. Men precis som när det gäller anordnande av förvaltarskap talar ändå rättssäkerhetsskäl för att besluten om att anordna de här godmanskapen även i fortsättningen bör ligga på domstolarna. Visserligen är det inte ett lika

ingripande beslut att anordna godmanskap som att anordna förvaltar-

skap, men åtgärden har ändå så viktiga följder att det inte får bli allt för

lätt att få en person ställd under god man. En ordning där utredningen i

ärendet och de inblandades ståndpunkter får presenteras för en domstol

som har möjlighet att hålla muntlig förhandling ger den bästa garantin för att det inte går slentrian i hanteringen. Frågor om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken skall därför ligga kvar på tingsrätterna, vilket Förmynderskapsutredningen föreslår. Även frågor" om omprövning och upphörande av sådana godmanskap bör ligga kvar på tingsrätterna.

När det gäller frågan om vem som skall förordna och entlediga gode män bör samma bedömningar göras som i fråga om förvaltare. Frågor-

na om förordnande och entledigande av gode män enligt 11 kap. 43 föräldrabalken kan således flyttas från domstolarna till överförmyndarna men domstolarna bör vara behöriga att förordna en god man i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha en god man. Överförmyndarens

beslut i frågor om förordnande och entledigande av gode män bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man som vikarie för förmyndaren

Regeringens förslag: Behörigheten att fatta beslut om förordnande av god man som vikarie för förmyndaren enligt 11 kap. 18

föräldrabalken flyttas som huvudregel från tingsrätterna till över-

förmyndarna. Rätten skall dock kunna förordna god man i sam-

band med att domstolen tillfälligt skiljer en förmyndare från för-

mynderskapet. Överförmyndarens beslut skall kunna överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten bör ligga kvar

på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för att utredningens förslag inte rymmer möjlig-

heten för domstol att förordna god man i samband med att domstolen tillfälligt skiljer en förmyndare från förmynderskapet (se SOU 1991:106 s. 103).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker Domstolsutredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Hovrät-

ten över Skåne och Blekinge pekar på att praktiska skäl talar för att utseende av god man bör ligga kvar hos tingsrätten när förmyndaren har skilts ifrån uppdraget enligt 10 kap. 17 § föräldrabalken. Skälen för regeringens förslag: Om en förmyndare på grund av

sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva förmynderskapet,

skall rätten enligt 11 kap. I $ föräldrabalken förordna en god man som

har till uppgift att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter. En god man skall också förordnas, om förmyndaren i ett ärende om entledigande tillfälligt skilts från förmynderskapet i avvaktan på ett slutligt beslut.

Varken rättssäkerhetsskäl eller andra skäl kan föranleda att rätten

även i fortsättningen måste fatta beslut om godmansförordnande enligt

denna bestämmelse. Den bästa ordningen är att överförmyndaren - som i regel är den som först får reda på att det behövs en god man - själv får fatta beslut. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar före-

faller det mest praktiskt, om tingsrätten kan förordna god man i samband med att rätten enligt 10 kap. 17 § föräldrabalken tillfälligt skiljer

förmyndaren från förmynderskapet, varför en sådan möjlighet bör öpp-

nas. I denna del föreslås således att behörigheten att fatta beslut om för-

ordnande av god man som vikarte för förmyndaren enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken som huvudregel flyttas från tingsrätterna till överför-

myndarna. Överförmyndarens beslut bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man vid motstridiga intressen

Regeringens förslag: Frågor om godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken skall som huvudregel flyttas över från tingsrätterna

till överförmyndarna. Rätten skall dock kunna förordna god man

i mål mellan ställföreträdaren och huvudmannen. Överförmyndarnas beslut skall få överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens

förslag med undantag för att utredningens förslag inte rymmer möjligheten för domstol att förordna god man i pågående mål (se SOU

1991:106 s. 103).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker Domstolsutredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Göte-

borgs tingsrätt pekar på att praktiska skäl talar för att utseende av god man bör ligga kvar hos tingsrätten när anledningen till att god man behövs är en process mellan den underårige och förmyndaren. Skälen för regeringens förslag: En förmyndare, förvaltare eller god

man får inte företa rättshandlingar för den underåriges eller huvudman-

nens räkning, om ställföreträdaren eller hans make har ett eget intresse

att bevaka eller om ställföreträdaren samtidigt är ställföreträdare för den med vilken den underårige eller huvudmannen skall ingå rättshandlingen. I sådana fall skall rätten förordna en god man för att företräda den underårige eller huvudmannen (13 kap. 2 § och 11 kap. 2 § föräldrabalken).

Det vanligaste fallet då en god man skall förordnas enligt 11 kap. 2 §

föräldrabalken är när en underårig och förmyndaren eller förmyndarens

make har del i samma dödsbo. Den gode mannens uppgift blir då att bevaka den omyndiges intressen genom att närvara vid boupptecknings-

förrättningen, medverka vid boutredningen och delta i arvskifte eller sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Det är inte svårt att

konstatera om det behövs en god man i dessa fall och det finns därför inte skäl att med hänsyn till ärendenas svårighetsgrad behålla handlägg-

ningen vid tingsrätterna. Att flytta hanteringen till överförmyndarna

innebär en rationalisering - överförmyndarna skall ändå enligt gällande regler underrättas om att den underårige har del i dödsboet och få besked om godmansförordnandet (5 § förordningen om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken,

m.m., 1949:661) samt utöva tillsyn över den gode mannen. God man skall också enligt 11 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken förordnas då det är fråga om rättshandling eller rättegång mellan den underårige eller huvudmannen å ena sidan och ställföreträdaren å andra sidan. Om exempelvis en förmyndare vill sälja något till den underårige eller köpa något av honom, måste en särskild god man förordnas. Även

i dessa fall torde det innebära en rationalisering, om frågan om godmansförordnande överflyttas till överförmyndaren. Överförmyndaren

11 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

skyldighet. En sådan överflyttning kan dock medföra en extra omgång i

de i och för sig sällsynta fall där en ställföreträdare och en huvudman

processar mot varandra. I dessa fall kan det onekligen vara mest prak-

tiskt att godmansförordnandet får beslutas av rätten. Rätten bör därför —

vid sidan av överförmyndaren —- vara behörig att förordna god man i de fallen.

Enligt 11 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken skall rätten vidare förordna en god man i vissa fall där det inte finns några lagliga hinder

för den ordinarie förmyndaren, förvaltaren eller gode mannen att företräda huvudmannen men lämplighetsskäl gör att en god man bör för-

ordnas. Det kan t.ex. vara fråga om fall där ett avtal skall slutas på en huvudmans vägnar med en annan anhörig til förvaltaren än dennes make. Precis som när det gäller de andra godmansförordnandena enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken innebär det en rationalisering att flytta över

frågorna om förordnande till överförmyndaren. Han behöver ju ändå

uppgifterna för sin tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis föreslås alltså att frågor om godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken skall flyttas över från tingsrätterna till över-

förmyndarna. Överförmyndarnas beslut bör få överklagas till tingsrätt.

God man för bortavarande eller okända arvingar och testamentstagare

Regeringens förslag: Alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 § första stycket 1-3 föräldrabalken skall flyttas från rätten till

överförmyndaren. Överförmyndarens beslut skall få överklagas till

tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten att förordna god

man bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för att utredningen dessutom vill flytta över även

uppgiften att utfärda arvskungörelse till överförmyndarna (se SOU 1991:106 s. 104 f.). Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till Domstolsutredningens förslag att flytta över förordnandena av god man till överförmyndarna eller lämnar förslaget utan invändning. Bland dem

som inte invänder mot detta finns dock ett antal, Föreningens Sveriges

överförmyndare, Överförmyndarnämnderna i Stockholm och Göteborg

samt Överförmyndarna i Halmstad och Lomma, som vänder sig mot

förslaget att flytta över utfärdande av arvskungörelser. De gör gällande att den uppgiften rätteligen hör hemma hos den som registrerar bouppteckningen. Överförmyndarnämnden i Sundsvall ställer sig tveksamt positiv till Domstolsutredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: När ett dödsbo utreds, skall god man

i vissa fall förordnas för bortavarande känd eller okänd arvinge eller testamentstagare som inte kan bevaka sin rätt eller förvalta sin lott i

boet (11 kap. 3 § första stycket 1 - 3 föräldrabalken). Det är här fråga om gode män som står under överförmyndarens tillsyn och rätten skickar en kopia av godmansförordnandet till överförmyndaren. Det skulle alltså vara en rationalisering om bara en myndighet, överförmyndaren, i stället för som nu två skulle behöva syssla med ärendet.

Här finns emellertid en komplikation. I de flesta av de fall när en god man skall förordnas enligt de aktuella bestämmelserna skall rätten också sätta in en kungörelse om arvet eller testamentsförordnandet i Post- och Inrikes Tidningar med anmaning att den som vill göra gällande sin rätt skall anmäla sig inom viss tid (16 kap. 1 - 3 §§ ärvdabalken).

Domstolsutredningen anser att den lämpligaste lösningen är att också uppgiften att utfärda dessa arvskungörelser flyttas från rätten till överförmyndaren, eftersom överförmyndaren ändå måste hålla reda på kungörelsernas innehåll för att veta när de gode männen har fullgjort sina uppdrag. Mot detta har flera företrädare för överförmyndarna invänt att den myndighet som registrerar bouppteckningar också har bäst förutsättning att kontrollera och upptäcka behovet av kungörelse. Det förefaller också naturligare att uppgiften att kungöra följer uppgiften att registrera bouppteckningen än den att förordna god man. Det sistnämnda är ju en uppgift som överförmyndarna kommer att fullgöra i stor utsträckning i övrigt, vilket inte är fallet med kungörandeverksamhet. Uppgiften att utfärda arvskungörelser bör därför ligga kvar på tingsrätterna.

I detta avsnitt föreslås alltså att alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 § första stycket I - 3 föräldrabalken flyttas från rätten till överförmyndarna men att uppgiften att utfärda kungörelser enligt 16 kap. 1-3 §§ ärvdabalken tills vidare ligger kvar på tingsrätterna. Överförmyndarens beslut bör få överklagas till tingsrätt.

God man för annan bortavarande, blivande rättsägare m.fl.

Regeringens förslag: Alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 § första stycket 4-6 föräldrabalken flyttas från tingsrätten till överförmyndaren. Överförmyndarens beslut skall få överklagas till tingsrätt.

Förmynderskapsutredningens förslag: Behörigheten att förordna god man bör ligga kvar på tingsrätterna (se SOU 1988:40 s. 186 f.).

Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens

förslag (se SOU 1991:106 s. 105 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: God man kan förordnas även i andra fall än som nämnts i föregående avsnitt för att bevaka en bortavarandes rätt eller förvalta hans egendom. Enligt 11 kap. 3 § första stycket 4 föräldrabalken skall sålunda rätten förordna en god man, om det i övrigt

krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas.

En god man kan enligt 11 kap. 3 § första stycket 5 föräldrabalken

förordnas för blivande rättsägare när det är ovisst vem som skall bli

ägare till viss egendom (äganderätten är svävande) eller om viss egendom skall tillträdas med äganderätt först någon gång i framtiden (tiden för äganderättens inträde är ännu inte inne). Dessutom fordras att det finns ett behov av att blivande ägares rätt bevakas eller att egendomen

förvaltas för hans räkning. Bestämmelsen reglerar främst den situatio-

nen när egendom genom testamente tills vidare ställs utan ägare och det finns ett behov av att ta tillvara blivande ägares intressen. Exempelvis

kan en testator ha förordnat att egendom skall tillfalla hans broders

blivande avkomlingar.

God man skall vidare förordnas om egendom enligt särskilda bestämmelser skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i

11 kap. föräldrabalken (11 kap. 3 §& första stycket 6 föräldrabalken).

Med detta åsyftas bestämmelserna i 12 kap. 9-11 §§ ärvdabalken. Det

är fråga om fall när det finns risk att den som disponerar över egendom

som i framtiden skall tillfalla någon annan äventyrar den framtida äga-

rens bästa. Det är också fråga om vissa fall där det i ett testamente är

föreskrivet att egendom skall förvaltas av god man.

De här aktuella godmanskapen står även de under tillsyn av överför-

myndaren. Det innebär som i andra fall en rationalisering, om frågorna om förordnande av god man flyttas över till överförmyndaren. Då blir det en i stället för två myndigheter som går igenom ärendet.

Alla — frågor om = godmanskap enligt Il kap. 3§ första stycket 4-6 föräldrabalken bör därför flyttas från tingsrätten till överför-

myndaren. Överförmyndarens beslut bör kunna överklagas till tingsrätt.

God man för bortavarande part i mål eller ärende enligt äktenskaps-

balken eller föräldrabalken

Regeringens förslag: Rätten skall även i framtiden förordna god

man i mål eller ärenden enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken.

Förmynderskapsutredningens och Domstolsutredningens förslag:

Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 186 f. och SOU 1991:106 s. 106). :

Remissinstanserna berör inte frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Det inträffar ibland att någon väcker

en familjerättslig talan mot en person som det inte går att få tag i. I

sådana fall kan rätten förordna en god man för att bevaka den bortavarandes rätt i saken (18 kap. 1 §& äktenskapsbalken och 20 kap. 2 § första

stycket föräldrabalken).

I ett ärende om förordnande av förvaltare skall den som ansökningen gäller företrädas av en god man, om han inte skulle förstå vad det är

ningen (20 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken). Detsamma gäller i ärende om utvidgning av ett förvaltarskap. God man förordnas av rätten.

I dessa fall aktualiseras i allmänhet behovet av god man under handläggningen vid rätten. Det är då mest rationellt att det är rätten som får förordna god man även i fortsättningen. Därför föreslås inga föränd-

ringar när det gäller de nu ifrågavarande godmansförordnandena.

God man för allmänna arvsfonden Domstolsutredningen föreslår att uppgiften att utse god man för Allmänna arvsfonden skall flyttas från tingsrätterna till Kammarkollegiet. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förlaget eller lämnar det utan

invändning.

Samma förslag har förts fram av 1991 års arvsfondsutredning. Förslaget har godtagits av riksdagen och enligt 17 8 lagen (1994:243)

om Allmänna arvsfonden är det numera Kammarkollegiet som förordnar god man för fonden.

14.5¶Beslut beträffande förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning

Regeringens förslag: I stället för rätten skall överförmyndaren ha behörighet att besluta om hävande i förtid av avtal för en omyndigs räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo samt att förelägga ställföreträdarna vite.

Förmynderskapsutredningens och Domstolsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 186 f.

och SOU 1991:106 s. 107 f.). Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker

utredningarnas förslag eller lämnar dem utan invändning. Hovrätten för Västra Sverige och Kammarrätten i Göteborg menar att huvudregeln att länsrätt dömer ut vite bör följas även i detta fall. Göteborgs tingsrätt påpekar att domstol bör ha möjlighet att förelägga nytt vite i samband med utdömande av redan förelagt vite.

Skälen för regeringens förslag: Som redan har nämnts har överförmyndaren som en av sina uppgifter att pröva frågor om tillstånd att vidta olika åtgärder beträffande omyndigs egendom. Till de rättshand-

lingar som kräver, och som även i framtiden bör kräva (se avsnitt 10),

överförmyndarens samtycke hör avtal för omyndigas räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. För att ett sådant avtal skall hävas i förtid krävs emellertid beslut av rätten (14 kap. 3 § föräldrabalken). Motsva-

rande gäller när en person för vilken förvaltare eller god man har förordnats har del i ett oskiftat dödsbo (14 kap. 1 § föräldrabalken).

bo ingås skall givetvis grunda sig på vad som är bäst för de omyndiga.

Samma måttstock skall användas för det fall rätten skall besluta om

hävande av ett sådant avtal. Överförmyndaren torde vara lika kapabel

att göra bedömningen av vad som är bäst i den andra som i den första

situationen. Det skulle innebära en rationaliseringsvinst om hävandet kunde beslutas av överförmyndaren. Utredningarnas mening att rätten

att i förtid häva ett avtal för omyndigs räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo skall flyttas från rätten till överförmyndaren framstår som välmotiverad.

Rätten har ytterligare en uppgift som har samband med förmyndares

förvaltningsverksamhet, nämligen att meddela vitesförelägganden. Sådant föreläggande kan - efter ansökan från överförmyndaren - meddelas bl.a. om en förmyndare försummar att deponera värdehandlingar i bank

(15 kap. 11 § föräldrabalken) eller åsidosätter sin redovisningsskyldighet (16 kap. 10 § föräldrabalken). Dessa regler gäller även beträffande godmanskap och förvaltarskap (15 kap. 20 § och 16 kap. 15 § föräldrabalken).

Uppgiften att förelägga vite har ett mycket nära samband med över-

förmyndarnas löpande kontrollverksamhet. Detta talar för att det är

mest rationellt att överförmyndaren också har behörighet att förelägga vitet. Vitesföreläggande är i och för sig en åtgärd av ingripande natur för den enskilde och kräver noggranna överväganden. Överförmyndaren har dock även i andra sammanhang befogenheter som är av sådan natur.

I sammanhanget kan det vara värt att dessutom erinra sig att en rätt att meddela vitesföreläggande redan tillkommer andra kommunala instanser med myndighetsfunktioner, t.ex. miljö- och hälsoskyddsnämnder och

byggnadsnämnder.

Mot bakgrund av det sagda bör uppgiften att meddela vitesföreläggan-

den läggas på överförmyndarna. Att frågan om utdömande av vite skall prövas av domstol är självklart. Enligt Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen bör man därvid, med frångående av huvudregeln i lagen (1985:206) om viten, välja tingsrätten som prövningsinstans. Så

länge tingsrätterna har kvar funktionen av överprövande instans är det också lämpligt att tingsrätten i stället för länsrätten prövar frågor om utdömade av vite. Som Göteborgs tingsrätt påpekar är det rationellt att

tingsrätterna har kvar möjligheten att förelägga vite i en situation, näm-

ligen när tingsrätten dömer ut vitet och det skall föreläggas ett nytt

förhöjt vite. Den frågan tas upp i författningskommentaren.

Utredningarna föreslår vidare att möjligheten att tvinga en förmynda-

re, god man eller förvaltare att bestyrka en förteckning över förvaltad egendom med ed inför domstol (16 kap. 3 § föräldrabalken) avskaffas.

Slutligen föreslår utredningarna att den nuvarande befogenheten för rätten att förelägga förmyndare m.fl. att ställa säkerhet för den förvaltade egendomen (13 kap. 7 § föräldrabalken) skall överflyttas till överför-

myndaren. Förslagen i dessa delar har fog för sig och bör genomföras.

Regeringens förslag: Tillsynen över överförmyndarna skall flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna.

Förmynderskapsutredningen och Domstolsutredningen har samma

förslag (se SOU 1988:40 s. 178 f. och SOU 1991:106 s. 108 f.). Två

experter i Förmynderskapsutredningen anför dock i ett särskilt yttrande att de inte kan biträda utredningens förslag i denna del. Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En större andel av

remissinstanserna som yttrar sig över Domstolsutredningens betänkande är positiva till en överflyttning än motsvarande andel bland de remissinstanser som yttrar sig över Förmynderskapsutredningens betänkande. Totalt sett är det en viss övervikt för utredningarnas förslag. Fyra remissinstanser menar att tillsynen borde upphöra helt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser utövar tingsrätterna tillsyn över överförmyndarnas verksamhet. Ett led i

tillsynen är rättens inspektion av överförmyndaren (8 §& förmyndarvårdskungörelsen (1952:303). Vid inspektionen skall rätten granska dels förmynderskapsböcker och förteckningar över ärenden som rör förmynderskap som inte är inskrivna, dels stickprovsvis utvalda ärenden. Rättens roll som tillsynsmyndighet kommer härutöver till uttryck bl.a. i bestämmelsen i 13 kap. 6 § föräldrabalken om skyldighet för förmyndare m.fl. att ge inte bara överförmyndaren utan också rätten de upplysningar som infordras.

Av Förmynderskapsutredningens slutsatser och åtskilliga uttalanden i remissvaren framgår att det förutom den rena tillsynsverksamheten

förekommer en relativt omfattande rådgivning från tingsrätternas sida gentemot överförmyndarna. Detta verkar vara fallet främst i de mindre

kommunerna. Förmynderskapsutredningen anser att tillsynen över överförmyndarna är ett främmande inslag i domstolsverksamheten och att den passar mindre väl in i en slagkraftig domstolsorganisation. Det kan också enligt utredningen ifrågasättas om tingsrätterna alltid har det intresse och de kunskaper som behövs för att tillsynen skall bli effektiv.

Utan att gå in på frågan om domstolarnas kompetens på området kan det konstateras att tillsynsverksamhet är en uppgift som har klar för-

valtningskaraktär. Detta talar i sig med styrka för att uppgiften inte bör

fullgöras av en domstol. Som nämnts tidigare är tingsrätterna för närva-

rande besvärsinstans i förhållande till överförmyndarna. Om de nu

framlagda förslagen om överflyttning av beslutanderätten från tings-

rätten till överförmyndaren vinner gillande, blir detta förhållande än mer framträdande. Det är av principiella skäl mindre lyckligt, om den överprövande instansen samtidigt är tillsynsmyndighet. Om det dessutom förekommer rådgivning i rättsfrågor från den överprövande in-

stansen till den underställda i icke ringa omfattning, blir de principiella

betänkligheterna än starkare. Rådgivningen kan antas främst vara en följd av tillsynsfunktionen. Där hör den också hemma. Intresset av att 167

säkra att den underställda instansen gör en självständig prövning talar Prop. 1993/94:251

för att tingsrätten inte samtidigt bör vara tillsynsmyndighet och överprövande instans.

Under remissomgångarna har den synpunkten framförts att en överflyttning av tillsynen skulle leda till att tillsynsmyndigheten inte skulle

komma att besitta den kompetens som krävs. Om man som utredningar-

na väljer länsstyrelsen som tillsynsmyndighet, gör sig dock inte denna synpunkt gällande i någon större grad. Länsstyrelserna utövar redan nu

en omfattande tillsynsverksamhet inom skilda områden, bl.a. när det gäller kommunala myndigheter. Till de kommunala instanser som nu står under länsstyrelsernas tillsyn hör socialnämnder, familjebidrags-

nämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder och byggnadsnämnder. Ex-

empel på tillsynsuppgifter utanför den kommunala sektorn är den tillsyn som sker t.ex. enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag samt lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. I en till riksdagen under hösten 1993 överlämnad proposition föreslår regeringen inte heller någon

ändring rörande länsstyrelsernas ställning som tillsynsmyndighet över stiftelser (prop. 1993/94:9 s. 88 f.). Länsstyrelserna har således en omfattande erfarenhet av tillsynsverk-

samhet. Att de saknar erfarenhet av just förmynderskapsreglerna kan

botas genom riktade utbildningsinsatser. Länsstyrelserna är visserligen

färre än tingsrätterna men det behöver inte enbart vara en nackdel - det

kan medföra större enhetlighet i verksamheten. Dessutom kan länssty-

relsernas goda kontakter med kommunerna innebära en fördel i detta sammanhang.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås att tillsynen äver överförmyndarna skall flyttas från tingsrätterna till länsstyrefserna.

Beträffande resursfrågorna hänvisas till avsnitt 18.

16¶Övriga reformförslag

16.1¶Rättens handläggning av vårdnads- och förmynderskapsfrågor

Regeringens förslag: Frågor om vårdnad och förmynderskap för en underårig som skall prövas av rätten skall handläggas av tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Nuvarande handlägg-

ningsformer skall tills vidare lämnas i stort sett oförändrade.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer i huvud-

sak med regeringens förslag (se SOU 1988:40 s. 177 f£.). Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över

utredningens förslag i denna del. Hovrätten för Nedre Norrland ifråga-

sätter om utredningens förslag innebär någon förenkling och menar att om endast en handläggningsordning skall eftersträvas, det bör vara den 168 som används för tvistemål. Stockholms tingsrätt framför samma syn-

punkt och påpekar att utredningens förslag är motsägelsefullt i fråga om vilken handläggningsform som skall användas för vissa förmynderskapsfrågor.

Skälen för regeringens förslag: För närvarande är huvudregeln att vårdnadsfrågor tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. I fråga om förmynderskap gäller en liknande princip. Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare skall tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller

skall vara inskrivet, vilket normalt är tingsrätten i förmyndarens hemvistort. I avsnitt 13 har föreslagits att systemet med inskrivning av förmynder-

skap avskaffas. Det innebär att, om man vill behålla nuvarande forumprincip i förmynderskapsfrågor, man får göra en ändring i reglerna om förordnande och entledigande av förmyndare och där direkt ange att

rätten i förmyndarens hemvistort är behörig.

Det finns dock anledning att vara tveksam till om vårdnadshavarens respektive förmyndarens hemvistort bör vara avgörande för vilken domstol som skall ta upp vårdnads- och förmynderskapsfrågor. Enhet-

lighet i regleringen är här, liksom i många andra situationer, eftersträ-

vansvärd. Vårdnadshavaren och barnet befinner sig i regel på samma

ort. Vårdnadshavaren är också, utom i undantagsfall, förmyndare för

barnet. Den tingsrätt och de sociala myndigheter och andra som berörs av till exempel en vårdnadstvist befinner sig alltså i regel på den ort där barnet finns, redan vid en tillämpning av dagens regler. Från praktiska

synpunkter spelar det alltså inte så stor roll om lagen utgår från vård-

nadshavarens eller barnets hemvist. Den familjerättsliga lagstiftningen rörande barn har under en längre tid utgått från barnets behov. Även forumreglen bör spegla denna grundläggande inställning varför det framstår som naturligare att låta barnets hemvist vara avgörande i forumfrågan.

För det fall båda föräldrarna har dött uppstår problem med nuvaran-

de princip. Det måste då anses vara mest praktiskt att låta tingsrätten i

barnets hemvistort ta upp frågan om förordnande av ny vårdnadshavare och förmyndare. Som tidigare har nämnts kan det också förekomma att någon som inte är vårdnadshavare utses till förmyndare, t.ex. när barnets förmögenhetsförhållanden är komplicerade. Att i en sådan situation låta skilda domstolar ha hand om vårdnads- respektive förmynderskapsfrågor är mindre lämpligt.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts föreslås att barnets hemvist skall vara avgörande för vilken tingsrätt som skall ta upp såväl vård-

nads- som förmynderskapsfrågof. Samma princip, att den enskildes hemvist skall styra val av behörig domstol, gäller beträffande ärenden

om god man enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken och förvaltare (11 kap. 26 8 föräldrabalken) och bör också, när inskrivningen upphör, gälla be-

träffande övriga godmanskap.

När det därefter gäller handläggningsfrågan är huvudregeln att vård-

nadsfrågor handläggs i den ordning som gäller för tvistemål. I vissa

fall, bl.a. om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av 169

dem och föräldrarna är ense, kan vårdnadsfrågan dock anhängiggöras genom gemensam ansökan.

Frågor om förordnande och entledigande av förmyndare handläggs i regel som ärenden. Det innebär att lagen (1946:807) om handläggning

av domstolsärenden (ärendelagen) är tillämplig.

Förmynderskapsutredningen påpekar helt riktigt att det ligger ett värde i att handläggningsformerna görs så enhetliga som möjligt. Ärendelagen är i sin nuvarande utformning inte helt lämplig för handlägg-

ning av domstolssaker i vilka ett klart partsförhållande finns. Detta talar

för att när så är fallet tvistemålsformen bör väljas. Vidare bör man som

Stockholms tingsrätt påpekar undvika att en och samma fråga skall

handläggas enligt två olika former. I de fallen ligger det närmast till hands att välja den handläggningsform som är avsedd att hantera de från processynpunkt mest krävande problemen. Förmynderskapsutredningens förslag innebär också en försiktig övergång mot att i större utsträckning använda tvistemålsformen.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete med en reformering av ärendelagen. Ärendelagen skall utformas med hänsyn till att flera betydelsefulla domstolssaker hanteras och kommer att hanteras som domstolsärenden. Här kan som exempel nämnas överklagade utsökningsärenden som skall prövas av tingsrätt. En så reformerad ärendelag kan mycket väl utgöra en lämplig ram vid handlägggning av flera

av de tvister som är tänkbara i samband med förordnande och entledi-

gande av särskilt förordnade vårdnadshavare samt förmyndare. I detta lagstiftningsärende finns därför inte anledning att föreslå andra ändringar i handläggningsformen än sådana som framstår som helt nödvändiga. Det kan dock finnas skäl att i ett senare sammanhang återkomma till frågan om handläggningsform.

16.2¶Talerätt för sambo och anhörigas medverkan

Regeringens förslag: En sambo skall ha samma rättighet som en

make att ansöka och höras i olika förmynderskapsrättsliga ärenden. Principen skall gälla även för homosexuella sambor. I ett ärende om godmanskap för en sjuk person eller förvaltarskap skall make eller sambo och barn höras, om det inte är obe-

hövligt. Andra närstående skall höras, om det behövs.

Domstolsverkets förslag: I stort sett detsamma som regeringens

förslag. När den enskilde har samtyckt till att förvaltare eller god man förordnas, skall yttrande inte hämtas in från närstående.

Förmynderskapsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens vad gäller tale- och yttranderätt för sambo; homosexuell sambo omfattas dock inte av utredningsförslaget. Någon ändring vad gäller kontakter med övriga närstående föreslås inte (SOU 1988:40 s. 208).

Remissinstanserna: Vad gäller talerätten för sambo tillstyrker re- 170

missinstanserna förslaget, eller lämnar det utan invändning.

instans får begränsa släktkontakterna på föreslaget sätt. Några remissinstanser menar att föreslagen lagtext med en skillnad mellan "släktingar" och "anhöriga" inte är klar nog. Umeå tingsrätt och Förbundet för

Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna menar att gällande lydel-

se ger utrymme för en tillämpning i enlighet med Domstolsverkets in-

tentioner och avstyrker därför föreslagen lagändring.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att en homosexuell sambo jämställs med en heterosexuell sambo i många rättsliga sammanhang, bl.a. beträffande delning av gemensam bostad och gemensamt bohag enligt sambolagen (1987:232). Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att en homosexuell sambo skall ha samma möjlighet som andra sambor när det gäller in-

itiativrätt och yttranderätt i ärenden om godmanskap och förvaltarskap

som rör sambon. En hänvisning till relevanta paragrafer i föräldrabal-

ken bör därför tillföras lagen om homosexuella sambor.

Genom 1989 års reform av förmynderskapslagstiftningen infördes

bestämmelser bl.a. om att yttrande från make och närmaste släktingar

skall inhämtas i ett ärende om förordnande av god man för sjuk person eller av förvaltare (11 kap. 16 § föräldrabalken). Yttrande skall hämtas in om det inte är obehövligt. Motiven till lagstiftningen innehöll uttalanden om vad som avsågs med närmaste släktingar och när det skulle

kunna anses obehövligt att hämta in ett yttrande, se prop. 1987/88:124 s.176.

I sin rapport över utvärderingen av 1989 års reform av förmynderskapslagstiftningen (DV-rapport 1991:8) redovisar Domstolsverket att tillämpningen av 11 kap. 16 § föräldrabalken har medfört åtskilliga

problem. Ett första problem utgörs av om det bör anses obehövligt att

inhämta yttrande från släktingar när det är den enskilde själv som har

ansökt om förvaltare eller god man eller samtyckt till att sådan förord-

nas. Vidare råder oklarhet om vilken krets av släktingar som skall

höras. Slutligen redovisas som ett problem frågan i vilken omfattning

släktingar måste efterforskas.

Enligt rapporten tillämpar de flesta tingsrätter regeln i 11 kap. 16 § så att det anses obehövligt att inhämta yttrande av släktingar när den enskilde själv har ansökt om eller samtyckt till anordnande av godmanskap respektive förvaltarskap eller att god man respektive förvaltare skall förordnas eller entledigas. Andra tingsrätter anser att lagstiftningen inte ger utrymme för att avstå från att inhämta yttrande. De allra flesta

tillfrågade ansåg dock att det inte finns behov av att ta kontakt med släktingar när den enskilde har ansökt om eller samtyckt till åtgärden. Domstolsverket föreslår att det i 11 kap. 16 § föräldrabalken särskilt skall anges att rätten får avstå från att inhämta yttrande när den enskilde

själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet. Domstolsverket menar att huvudsyftet bakom kommunikationsskyldig-

heten med släktingar inte synes ha varit att ge kunskap om huruvida den enskilde ansökt eller givit sitt samtycke utan att ha förstått innebörden i

sin åtgärd, utan endast att tillförsäkra att släktingar får kännedom om 171

ärendet. Vidare menar verket att några större risker för rättsförluster

inte skulle uppkomma med en begränsning av kommunikationsskyldig-

heten, eftersom de släktingar som inte hörs i vart fall har rätt att genom ansökan få frågan om förordnande av förvaltare eller god man behand-

lad på nytt. Verket finner det särskilt angeläget att kontakt med släk-

tingar kan undvikas om den enskilde särskilt har begärt det.

Vidare föreslår Domstolsverket att kretsen av de anhöriga som skall höras skall begränsas. När släktkontakter tas, skall de tas med make, sambo och barn. Om några sådana anhöriga inte finns, skall kontakt tas med andra släktingar.

Flera skäl kan anföras för att släktingar skall ges tillfälle att yttra sig i godmans- och förvaltarärenden. Det är, som påpekades när regeln infördes, viktigt att behovet av god man eller förvaltare blir ordentligt klarlagt (prop. 1978/88:1234 s. 151). Kommunikationsskyldigheten har

alltså inte endast ett upplysningssyfte utan är ett led i att göra beslutsunderlaget så fullödigt som möjligt. Det framstår å andra sidan som olyckligt om kommunikationsskyldigheten i vissa fall, vilket har påtalats

under beredningsarbetet, kan leda till att den enskilde hellre avstår från

att begära att ställföreträdare utses än utsätter sig för det obehag det kan

innebära att släktingar får inblick i den enskildes mest privata förhållanden. Detta integritetsintresse måste dock vägas mot intresset av att

beslutsunderlaget blir så gott som möjligt. Ett beslut om förordnande av

god man för sjuk person eller förvaltare är en mycket ingripande åt-

gärd. Det är inte tillräckligt att eventuellt väsentliga invändningar från nära anhöriga skall kunna göras först sedan ett felaktigt beslut har upptäckts genom att en anhörig uppmärksammas på beslutet i efterhand.

Att frågor om anordnande eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap avgörs i rimlig tid är ett rättssäkerhetsintresse i sig. En

omfattande skyldighet att inhämta yttranden från många och kanske avlägset boende släktingar kan medföra oacceptabla dröjsmål. Det talar

för att kretsen om möjligt bör begränsas.

En sammanvägning av de intressen som har redogjorts för ger vid handen att kommunikationsskyldigheten kan begränsas något. De allra närmaste anhöriga, dvs. make eller sambo och barn, bör alltid höras, om det inte är obehövligt. Andra närstående bör höras bara om det

visar sig att det behövs. Den närmare utformningen av reglerna samt

frågan om hur kontakterna bör tas behandlas i författningskommentaren.

16.3¶Annan utredning än läkarintyg

Regeringens bedömning: Kraven på de utredningar som förut-

sätts för att ett förvaltarskap skall kunna anordnas skall inte förändras.

Domstolsverkets förslag: I undantagsfall skall t.ex. en socialutred-

ning kunna läggas till grund för beslut om förvaltare.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Hovrätten för Nedre 172 Norrland avstyrker förslaget med motiveringen att det knappast före-

ligger ett reellt behov av ändringen och att det kan ifrågasättas om inte förslaget skulle kunna medföra allt för stora ingrepp i den personliga integriteten. Malmö och Umeå tingsrätter avstyrker förslaget och påpekar att dagens regler torde räcka till för de fall som verkets förslag tar sikte på. Sveriges Domareförbund och Föreningen Sveriges Överförmyndare tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: I 11 kap. 17 § föräldrabalken

föreskrivs att läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskil-

des hälsotillstånd skall inhämtas innan förvaltare förordnas. Detsamma

gäller även vid förordnande av god man för sjuk person. Domstolsver-

ket föreslår i sin rapport att det skall öppnas en möjlighet att förordna

förvaltare utan att läkarintyg behöver presenteras. Skälet för detta är att det förekommer personer som behöver hjälp men som helt har dragit sig undan kontakter med omvärlden. Domstolsverkets förslag grundar sig på två enskilda fall som rapporterats under utvärderingen av 1989 års reform av förmynderskapslagstiftningen.

Vid bedömningen av vilken utredning som bör krävas för att förvaltarskap skall få anordnas måste stor hänsyn tas till att det är fråga om en mycket ingripande åtgärd. Dagens reglering ger utrymme för att i

undantagsfall godta annan utredning än läkarintyg, vilket också har påpekats under remissbehandlingen. Om en läkarundersökning inte låter

sig göras på grund av att den enskilde drar sig undan torde det också vara svårt att göra en tillräckligt upplysande utredning av annat slag.

Med hänsyn till vad som nu har anförts finns det inte tillräckliga skäl att föra vidare den av Domstolsverket föreslagna ändringen,

16.4¶Ökad sekretess?

Regeringens förslag: Oavsett om en part begär det eller ej skall

sekretess gälla hos domstol i ärenden om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap för en sjuk person.

Domstolsverkets förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invänd-

ning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos överförmyndare eller överförmyndar-

nämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Skaderekvisitet är omvänt, dvs. det råder en presumtion för sekretess. Även hos domstol

gäller sekretess i förmynderskapsärenden (9 kap. 15 § sekretesslagen).

Domstolssekretessen förutsätter dock att part begär att sekretess skall gälla och att det kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Skaderekvisitet är rakt i denna regel, någon presumtion för sekretess finns alltså inte. När överförmyndaren ger in handlingar till tingsrätten överförs

inte sekretessen hos överförmyndaren till domstolen, utan det är regeln i 15 8 som blir avgörande för sekretessfrågans vidare behandling (se 12 kap. 2 § sekretesslagen). Detta har betydelse eftersom tingsrätternas underlag i ärenden om förordnande av god man för sjuk person eller

förvaltare normalt kommer från överförmyndarna.

Domstolsverket pekar i sin rapport på att en person vars situation är sådan att god man enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltare bör

förordnas för honom eller henne ofta inte kan förväntas förstå att sekretess skall begäras särskilt för att inte uppgifterna i ärendet utan skade-

prövning skall bli fritt tillgängliga för var och en.

Det material som det främst är fråga om är läkarintyg och liknande

som ingående tar upp den enskildes mest personliga förhållanden. Uppgifterna är av sådan art att integritetsskäl i och för sig talar för att de skall vara underkastade sekretess.

Det har också från överförmyndarhåll, Föreningen Sveriges överförmyndare samt Ööverförmyndarnämnderna i Sundsvall och Göteborg gjorts gällande att de enskildas integritetsskydd är allt för svagt. Kritiken har då främst riktats mot Förmynderskapsutredningens förslag till

bestämmelse i 16 kap. 7 § föräldrabalken om att den enskildes make, sambo och närmaste släktingar skall ha rätt att ta del av de handlingar

rörande ställföreträdarskapet som finns hos överförmyndaren. Man har

menat att det inte sällan förekommer sådana konflikter mellan släktingar att det kan skada den enskilde om uppgifter ur läkarintyg eller liknande lämnas ut. Vidare har nämnts att personer som i och för sig anser sig vara i behov av det stöd en god man kan ge, kan komma att avstå från att ansöka om det på grund av att de handlingar som finns hos överförmyndaren kommer att vara tillgängliga för släktingar.

Ett av de allra viktigaste skälen bakom offentlighetsprincipen är att den möjliggör en kritisk granskning av myndigheters verksamhet. Från regeringens sida har i många sammanhang vikten av att slå vakt om rätten till insyn understrukits. Sekretesslagen innehåller dock ett antal regler som avser att skydda en enskild mot att integritetskänsliga upp-

gifter om honom eller henne får allmän spridning. Som redovisats ovan

råder också en relativt stark sekretess hos överförmyndarna. Den gäller dock i princip inte mot den enskildes make och närmaste släktingar,

som med stöd av 17 kap. 16 § föräldrabalken i nu gällande lydelse kan få tillgång till de handlingar som finns hos överförmyndaren, jfr 9 kap.

14 § sekretesslagen. Denna möjlighet till insyn är av stor vikt för de nära berördas möjligheter till en uppföljning av skötseln av den närstå-

endes intressen. Värdet av denna öppenhet är så stor att den bör finnas kvar, även om den i vissa fall kan leda till att överförmyndarnas arbete

i känsliga ärenden kompliceras.

I förhållande till andra än släktingar kan det dock finnas anledning att

upprätthålla en något mer restriktiv linje i frågan om vad som kan

lämnas ut, vilket dagens regler också ger uttryck för. En part har också

möjlighet att försäkra sig om att en sekretessprövning görs hos domstol.

Som Domstolsverket har påpekat kan det dock vara svårt för den som själv behöver god man enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltare 174

att inse betydelsen av att en begäran om sekretess framställs. Ett undan-

tag bör därför göras i 9 kap. 15 § sekretesslagen så att sekretessen gäller oavsett om en part begär det eller inte.

16.5¶Domstolsverkets övriga förslag

Utöver de frågor som behandlats i avsnitt 16.2-4 har Domstolsverket i

sin rapport presenterat ett antal förslag till ändringar med anknytning till

förmynderskapsområdet. Förslagen rör bl.a. utformningen av godmansförordnanden, anteckning av förvaltarförordnanden i inskrivningsregis-

ter och anteckning av förvaltarförordnanden i folkbokföringen. De

förslag som bör genomföras rör frågor som bör regleras i förordning. Det är därför en uppgift för regeringen att senare ta upp dessa frågor.

I rapporten har därutöver diskuterats bl.a. frågan om behovet av delgivning när rätten tar kontakt med släktingar enligt 11 kap. 16 § föräldrabalken. Frågan om formellt delgivningsförfarande skall användas eller inte har inte tidigare reglerats i föräldrabalken. Så bör inte heller ske i framtiden. Det är värt att notera att de remissinstanser som har yttrat sig har ställt sig positiva till de synpunkter som Domstolsverket för fram i rapporten. Det saknas dock anledning att närmare behandla frågan i detta lagstiftningsärende.

17¶Internationella förhållanden

Varken Domstolsutredningens förslag eller Förmynderskapsutredningens förslag i betänkandet Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40)

innehåller några ändringar av de bestämmelser som reglerar förmynderskapsfrågor med internationell anknytning. Inom Justitiedepartemen-

tet pågår emellertid sedan en tid ett arbete som syftar till en reformering av den internationella familjerätten. Arbetet utgår från bl.a. förslag i betänkandena Internationella familjerättsfrågor (SOU 1987:18), Internationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) och Adoptionsfrågor (SOU 1989:100). Eftersom det arbetet innefattar även förmynderskapsfrågor kommer nu endast att föras fram förslag till sådana ändringar i den på internationella förmynderskapsfrågor inriktade lagstiftningen som med hänsyn till ändringarna i den nationella lagstiftningen framstår som helt nödvändiga.

Det förhållandet att inskrivningsinstitutet föreslås upphävt (se avsnitt 13) gör det nödvändigt med vissa justeringar i de internationellträttsliga reglerna. Rätten skall dock även fortsättningsvis vara den

instans som tar ställning till om en utflyttad underårigs förmynderskap skall vara anordnat i Sverige. Den koncentration av de internationella

frågorna på förmynderskapsrättens område till Stockholms tingsrätt och överförmyndaren i Stockholm som präglar dagens reglering berörs inte.

Att det i princip inte sker några ändringar i den internationella regleringen nu utan att den kommande större reformen i stället avvaktas medför bl.a. att rättens roll vid förordnande av god man för tillsyn av 175

föreslås ändrad (se lagen [1935:46] om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge).

18¶Kostnader

När det gäller effekterna av att tillsynen flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna anser Förmynderskapsutredningen att det merarbete som skulle uppkomma för länsstyrelserna skulle komma att ligga långt under vad som motsvarar en hel årsarbetskraft för varje länsstyrelse. Utredningen förmodar också att tillsynsverksamheten på sikt kan rationaliseras genom att antalet tillsynsmyndigheter blir mindre.

Resursfrågan för länsstyrelserna har tilldragit sig visst intresse under remissbehandlingen av Förmynderskapsutredningens betänkande. Läns-

styrelsen i Stockholms län anser att utredningen behandlat resursfrågan alltför lättvindigt och även motsägelsefullt. Den tillsynsverksamhet som

skulle äga rum i Stockholms län har av länsstyrelsen beräknats kräva

minst fem årsarbetskrafter i stället för mindre än en årsarbetskraft som

utredningen antagit. Även Länsstyrelsernas organisationsnämnd kritiserar i sitt yttrande Förmynderskapsutredningens ställningstagande i resursfrågan och påpekar att ytterligare resurser måste ställas till länsstyrelsernas förfogande, om förslaget skall genomföras.

Vad Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört om behov av minst

fem årsarbetskrafter torde vara överdrivet om man, som det finns skäl

att utgå från, skall hålla oförändrad nivå på tillsynen. Domstolsutred-

ningen redovisar nämligen att de tio tingsrätterna i Stockholms län under ett år lägger ned sammanlagt drygt 150 dagars arbete på sina inspektioner, därav 46 dagar för domare, 64 dagar för tingsnotarier och drygt 40 dagar för kanslipersonal. En tillsyn genom länsstyrelserna borde med hänsyn till möjligheterna att rationalisera kunna anordnas så att den blir billigare än den tillsyn som tingsrätterna nu utövar. Vidare

kommer reformen avseende tillsyn av fastighetsmäklare att innebära att

vissa resurser kan frigöras inom länsstyrelserna. Regeringens

bedömning är att den föreslagna förändringen för länsstyrelserna kan

göras inom ramen för tilldelade resurser.

Vad sedan gäller förslaget att begränsa överförmyndarnas skyldighet

att kontrollera den stora mängden föräldraförvaltningar innebär det naturligtvis en lättnad i överförmyndarnas arbetsbörda. Hur stor den blir är dock svårt att uppskatta. Mot detta skall dock ställas att ett antal ärenden flyttas över från tingsrätten till överförmyndarna. Redan i dag medverkar emellertid överförmyndarna aktivt i i stort sett samtliga av

dessa ärenden. Genom avskaffandet av inskrivningen vid tingsrätterna

kommer överförmyndarna att få över skyldigheten att utfärda förvaltar-

frihetsbevis. Resursbehovet för detta torde dock inte bli särdeles stort, eftersom kravet på sådant bevis har tagits bort vid registrering i handelsregistret. Sammantaget torde de nu berörda förändringarna för

överförmyndarna innebära att den befintliga överförmyndarorganisatio-

nen i de flesta fallen kan klara uppgifterna inom ramen för nuvarande

resurser,

Vad sedan gäller tingsrätterna innebär de nu föreslagna förändringarna att dessa domstolar avlastas vissa uppgifter. Domstolsutredningen har beräknat att ett genomförande av den utredningens förslag rörande förmynderskapsärendena skulle leda till en besparing motsvarande drygt en halv domartjänst, nästan två och en halv notarietjänst och fem biträdes-

tjänster. De förslag som nu förordas torde i allt väsenligt ge ungeför

samma utfall i detta avseende.

Totalt sett torde förändringarna i vart fall inte behöva innebära några

ökade kostnader sammantaget för staten och kommunerna.

19¶Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den I juli 1995.

Skälen för regeringens förslag: De förslag som nu läggs fram innebär tämligen stora förändringar, framför allt när det gäller överför-

myndarnas verksamhet. Överförmyndarna avlastas en hel del ärenden men får i stället ett antal nya eller förändrade uppgifter. Dessa är till

vissa delar av kvalificerad natur. Det är därför nödvändigt med en

ganska lång övergångstid före reformens genomförande, så att bl.a.

olika informations- och utbildningsinsatser kan genomföras. Ett infor-

mationsbehov finns också för förmyndare och andra ställföreträdare, liksom för tingsrätterna och länsstyrelserna. De senare myndigheterna

måste också ha tid att utarbeta nya arbetsrutiner. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligt att de nya reglerna träder i kraft den 1 juli

1995.

Det är dock angeläget att de nya reglerna så långt som möjligt börjar tillämpas i och med att de har trätt i kraft. Principen bör alltså vara att

reglerna gäller fullt ut från och med den dag de träder i kraft. Det

innebär bl.a. att den stora majoriteten föräldrar fr.o.m. den dagen i princip bör få förvalta sina barns egendom enligt de nya bestämmelser-

na. Efter ikraftträdandet bör vidare såväl föräldrar som andra ställföre-

trädare normalt ha rätt att själva ha hand om värdepapper som tillhör den enskilde.

Det finns emellertid skäl att föra in vissa övergångsbestämmelser som

medför att de nu angivna principerna inte alltid kommer att tillämpas

fullt ut. Man kan inte bortse från att de hittills gällande reglerna om förvaltning av omyndigas egendom, som ju innebär en långtgående överförmyndarkontroll även beträffande små föräldraförvaltningar, kan

ha utgjort en förutsättning för att en gåva över huvud taget kom till stånd. I det föregående har också föreslagits att den som ger bort något

till en omyndig skall kunna ställa upp villkor om särskild överförmyn- 177

12 Riksdagen 1993/94. I saml. Nr 251

darkontroll av gåvan, om han eller hon är osäker på om föräldrarna

kommer att sköta förvaltningen på ett tillfredsställande sätt. I linje

härmed bör, när det är fråga om gåvor som har tillfallit ett barn före ikraftträdandet och som förvaltas av föräldrarna, givaren kunna åstad-

komma en motsvarande överförmyndarkontroll genom att göra en an-

mälan till överförmyndaren. För att inte något glapp skall uppstå skall givaren göra sin anmälan före den dag de nya reglerna träder i kraft.

Till skillnad från Förmynderskapsutredningens förslag innehåller det

som nu läggs fram inte någon möjlighet för den omyndige att göra

anmälan om att en tidigare erhållen gåva skall stå under särskild överförmyndarkontroll. Villkoret kan enligt de nya reglerna ställas av giva-

ren och om den underårige känner oro kan han eller hon fästa givarens

uppmärksamhet på detta och givaren i sin tur göra en anmälan till överförmyndaren. Om förhållandena allmänt är sådana att överförmyndaren

bör ingripa, kan den underårige naturligtvis alltid vända sig till överför-

myndaren.

I det föregående har föreslagits att överförmyndaren, oavsett om

förvaltning utövas av föräldrar eller av förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare, skall kunna ingripa i det enskilda fallet och med-

dela beslut om spärr av bankmedel och om förvaring och förvaltning av

värdehandlingar m.m. För att det inte skall uppstå någon lucka i skyd-

det för den enskilde i samband med att de nya reglerna träder i kraft, bör överförmyndaren ha möjlighet att fatta sådana beslut redan före ikraftträdandedagen, med verkan från och med den dagen. På det sättet

kan överförmyndaren exempelvis förhindra att värdehandlingar, som

enligt nu gällande regler har varit deponerade i bank, lämnas ut till ställföreträdaren i samband med ikraftträdandet, om det finns skäl att misstänka att värdehandlingarna kommer att hanteras på ett olämpligt

sätt.

Utöver vad som nu har anförts krävs ytterligare några övergångsbestämmelser. Dessa behandlas i författningskommentaren.

Los FB 1-2 kap.

20.1¶Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap. 4 8

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer, Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. År

barnet myndigt eller står det enligt 6 kap. 2 § inte under någons vårdnad, skall bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är

fader till barnet.

Bekräftelse kan ske även före barnets födelse.

Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom

Ofr 1 kap. 4 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har ordet "förmyndare" i andra meningen ersatts med

"vårdnadshavare", se avsnitt 5. Vidare har tredje meningen ändrats så att barnet självt måste godkänna en bekräftelse av faderskap i de fall

barnet inte har någon vårdnadshavare. Huvudfallet är givetvis även i

fortsättningen när barnet har uppnått 18 års ålder, men det innebär också att godkännandet ibland kan krävas även av barn som inte har uppnått myndig ålder, se 6 kap. 2 § första stycket. I övrigt har texten

justerats språkligt.

2 kap. 3 8

Andras förhållande som anges i 2 § sedan socialnämnden inlett sin utredning, är nämnden ändå skyldig att slutföra sin uppgift.

Socialnämnden kan flytta över ärendet till socialnämnden i annan kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra socialnämnden genast underrättas.

Socialnämndens beslut enligt andra stycket får överklagas hos länssty-

relsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-

stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1993/94:133) föreslås bl.a. att länsrätt ges en allmän behörighet att vara första domstolsinstans vid överklagande av förvaltningsbeslut och att möjlighet till prövningstillstånd införs i kammarrätt. Genom de ändringar som föreslås i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar blir det för mål som skall överklagas till länsrätt tillräckligt att i den materiella

författningen ange att ärendet får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Tredje stycket har ändrats i enlighet härmed. När det gäller frågan om prövningstillstånd skall krävas i kammarrätt uttalas att prövningstillstånd främst bör användas i de fall målet prövats

av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt (s. 34). De

beslut som det här är fråga om har prövats av socialnämnd och överprövats av länsstyrelse. Systemet med prövningstillstånd i kammarrätt 179

lämpar sig således väl för nu aktuella mål. En regel om att prövnings- Prop. 1993/94:251 tillstånd skall krävas vid överklagande från länsrätt har därför tagits in FB 2 kap.

i bestämmelsen.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

2 kap. 78

Socialnämnden får lägga ned en påbörjad utredning om faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av

faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. har lämnats samtycke av modern eller en särskilt förordnad vård-

nadshavare enligt 4 kap. 5 a § till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning att anta att fortsatt utredning eller

rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för på-

frestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Socialnämndens beslut att lägga ned en påbörjad faderskapsutredning får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

(fr. 2 kap. 7 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Första stycket 3 har ändrats på så sätt att det där talas om vårdnadsha-

vare i stället för särskilt förordnad förmyndare, se avsnitt 5. Paragraf-

hänvisningen i första stycket 3 har ändrats till 4 kap. 5 a §, där före-

skriften om vårdnadshavares samtycke har placerats.

Genom ändringen i andra stycket har domstolsprövningen i första instans flyttats till länsrätten. Skälen för detta har utvecklats i kommen-

taren till 2 kap. 3 8.

I övrigt har texten redigerats språkligt.

2 kap. 9 8 Skall en viss man enligt 1 kap. I $ anses som far till ett barn som står

under någons vårdnad och har barnet hemvist i Sverige, skall socialnämnden, om vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna eller mannen begär det och det är lämpligt, utreda om någon annan man kan vara far till barnet.

I fråga om utredningen tillämpas 2-6 och 8 §§. Utredningen får läggas ned, om det finns skäl som anges i 7 § första stycket 1 eller 4 eller om det annars är lämpligt.

Socialnämndens beslut att inte påbörja en utredning enligt denna paragraf eller att lägga ned en påbörjad utredning får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Genom ändringen i tredje stycket har domstolsprövningen i första in-

stans flyttats till länsrätten. Skälen för detta har utvecklats i kommentaren till 2 kap. 3 §. I övrigt har texten redigerats språkligt. 180

3 kap. 5 § FB 3-4 kap.

Talan om fastställande av faderskap väcks av barnet. I fall som avses i 2 kap. 1 § förs barnets talan av socialnämnden. Har

modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon inte har uppnått myndig ålder. Talan får vidare alltid föras av en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

(Jfr 3 kap. 5 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I andra stycket har "förmyndare" ersatts av "vårdnadshavare", se avsnitt 5.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

4 kap. 5a8

Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptivbarn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller, om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda dessa makar.

Samtycke enligt första stycket behövs inte av den som lider av en allvarlig psykisk störning, är utan del i vårdnaden eller befinner sig på okänd ort. År detta fallet i fråga om var och en av dem som enligt första stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke inhämtas från särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

I andra stycket har "förmyndare" ersatts av "vårdnadshavare", se avsnitt 5. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

4 kap. 10 §

I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han eller hon höras.

(fr 4 kap. 10 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Texten har, bl.a. med anledning av ett påpekande av Lagrådet, redigerats språkligt.

I enlighet med Förmynderskapsutredningens förslag har i de nya regler- FB 6 kap. na gjorts en klarare uppdelning mellan vårdnads- och förmyndarfunktionerna. Det innebär bl.a. att, om vårdnaden om en underårig behöver anförtros någon annan än en förälder, domstolen skall utse en särskilt förordnad vårdnadshavare i stället för att, som hittills, lägga vårdnads-

uppgiften på en särskilt förordnad förmyndare.

Förändringen leder till ändringar av flera paragrafer i detta kapitel

samt till att tre nya paragrafer, 10 a-c $$, införs i kapitlet.

2§

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte

rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vård-

nadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller

arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person-

liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 §& blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den

tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9-15 kap.

(fr 6 kap. 2 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har "förmyndare" bytts ut mot "vårdnadshavare", se

avsnitt 5.

Hänvisningen i tredje stycket har ändrats som en följd av att 12-16 kap. får nytt innehåll.

Regler om vem som skall utses till vårdnadshavare för det fall ingen av föräldrarna kommer i fråga finns i 10 a §.

38 Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om

dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår

föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid-

punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensam-

ma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Skall barnet även efter

domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

(Jfr 6 kap. 3 § i Förmynderskapsutredningens förslag.) 182

I första stycket har, liksom i 2 § första stycket, ordet "vårdnadshavare" Prop. 1993/94:251 ersatt "förmyndare". FB 6 kap.

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i 5 eller 6 §.

(Jfr 6 kap. 7 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I andra och tredje styckena har de tidigare bestämmelserna om överflyttning av vårdnaden till förmyndare enligt 13 kap. 8 § ersatts med bestämmelser om överflyttning till särskilt förordnade vårdnadshavare. Vid utseende av vårdnadshavare tillämpas 10 a §.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

8§

Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av socialnämnden.

(Jfr 6 kap. 8 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Även i denna paragraf har ordet "förmyndare" ersatts med "vårdnads-

havare".

9§

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade 183 vårdnadshavare.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på

FB 6 kap.

anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

(Jfr 6 kap. 9 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Första stycket har byggts ut med en regel som ersätter den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket, där det anges att vårdnaden om ett barn

utövas av förmyndaren, om båda föräldrarna är döda. Genom att regeln placeras i första stycket görs det klart att den tar sikte på den situatio-

nen att barnet före föräldrarnas död stod under bägges vårdnad. Vårdnaden skall även i en sådan situation anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Dessa utses av rätten efter anmälan av socialnämnden eller när behovet av att utse vårdnadshavare annars blir känt

för rätten, t.ex. efter anmälan av en anhörig. I andra stycket, som behandlar den situationen att endast en av föräldrarna är vårdnadshavare och denne avlider, har möjligheten att anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnande förmyndare ersatts

med en möjlighet att lägga uppgiften på en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om barnet har ingått äktenskap, blir det inte aktuellt att förordna vårdnadshavare, eftersom vårdnaden enligt 2 § första stycket då upphör.

Frågor om vårdnad enligt denna paragraf handläggs enligt 17 8 i den ordning som gäller för domstolsärenden.

Paragrafen har dessutom justerats språkligt.

103 Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet.

Rätten får dock inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt,

om någon av dem motsätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

(fr 6 kap. 10 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Ordet "förmyndare" i första stycket har ersatts med "vårdnadshavare", se avsnitt 5.

10a8

Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare.

Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är Prop. 1993/94:251 gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande för- FB 6 kap

hållanden. |

För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte särskilda skäl talar mot det.

Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

(Jfr 6 kap. 10 a § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges de allmänna kraven på den som skall kunna förordnas särskilt till vårdnadshavare. Det skall vara en person som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Formuleringen knyter an till vad som sagts i I $ om vad barn har rätt till. En underårig kan enligt 10 kap. 1 § inte förordnas till förmyndare. Den nära kopplingen mellan vårdnaden och förmynderskapet gör att underårig inte heller skall kunna förordnas särskilt till vårdnadshavare.

Det går inte att med exakthet ange de närmare kriterierna för vem som bör utses till vårdnadshavare. I det enskilda fallet får hänsyn tas till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvanter till barnet finns inte angivet. Många gånger framstår det säkerligen

som naturligt att vårdnadshavaren är en person som utöver en personlig

kontakt även har en släktrelation till barnet. Även något äldre personer, t.ex. mor- eller farföräldrar, kan komma i fråga som vårdnadshavare.

Om ett barn i stor utsträckning har vistats i ett annat enskilt hem än

föräldrahemmet, kan detta också ha stor betydelse vid bedömningen. Jfr

8 § när det gäller överflyttning av vårdnaden till fosterföräldrar.

Fall kan förekomma när fler än en person vill komma i fråga som särskilt förordnad vårdnadshavare. Rätten får då träffa sitt val efter vad

som är bäst för barnet. Situationen är i stort densamma som när två föräldrar tvistar om vem som skall vara ensam vårdnadshavare för ett gemensamt barn. Den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av

5 §& första meningen kan tjäna som utgångspunkt även i nu behandlade

situationer.

Enligt andra stycket kan två personer utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Bestämmelsen motsvarar vad som nu gäller

om förmyndare enligt 13 kap. 8 § andra stycket andra meningen.

Enligt lagen (1987:813) om homosexuella sambor skall vissa uppräknade bestämmelser om sambor tillämpas även när två personer lever tillsammans i ett homosexuellt förhållande. Föräldrabalkens regler

tillhör inte de uppräknade. Familjerättsliga förhållanden för homosexu-

ella behandlas i Partnerskapskapsutredningens betänkande Partnerskap (SOU 1993:98), i vilket föreslås bl.a. att en lag om partnerskap skall införas. Partnerskapsutredningens förslag innebär dock inte att de som registrerat sitt partnerskap skall kunna förordnas som gemensamma

förmyndare för ett barn. Utredningsbetänkandet har nyligen remissbehandlats och övervägs nu i Justitiedepartementet. Samtidigt är frågan 185

om lagstiftning angående registrerat partnerskap under behandling i Prop. 1993/94:251

riksdagen med anledning av motioner i ämnet. Den nu behandlade be- FB 6 kap. stämmelsen innebär ingen ändring i det tidigare förhållandet att ho-

mosexuella sambor inte kan utses till gemensamma vårdnadshavare.

Tredje stycket föreskriver att samma vårdnadshavare skall utses för syskon, om inte särskilda skäl talar däremot. En motsvarande bestäm-

melse finns när det gäller förmyndare i 10 kap. 6§ sista stycket. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt fjärde stycket skall domstolen beakta önskemål som har förts fram av föräldrarna när det gäller att förordna vårdnadshavare efter

föräldrarnas död. Deras val av vårdnadshavare skall sålunda följas, om det inte är olämpligt att förordna den utpekade personen. En motsvarande bestämmelse när det gäller förmyndare finns i

10 kap. 7 8.

För att en förälders önskemål om vårdnadshavare skall tillmätas betydelse torde det i allmänhet krävas att föräldern var vårdnadshavare vid

frånfället. Det är emellertid inte uteslutet att ta hänsyn även till ett

önskemål från en avliden förälder som inte hade del i vårdnaden. Det

framstår som särskilt lämpligt när något önskemål i övrigt inte har förts

fram, men även i andra fall kan föräldern ha haft en så nära kontakt med sitt barn att den avlidnes önskan bör ges särskild vikt. Hur vårdna-

den har ordnats formellt är således inte helt utslagsgivande utan om-

ständigheterna i det enskilda fallet skall avgöra.

Om barnet har nått tillräcklig mognad och motsätter sig att den utpekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det inte anses lämpligt att förordna honom eller henne. I en del fall kan också, efter

det att den avlidne föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha

ändrats på ett sätt som gör det olämpligt att följa önskemålet.

Om en förälder som är ensam vårdnadshavare avlider, följer av 9 & andra stycket att den andra föräldern bör förordnas i första hand.

10b§

En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av

dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på

talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskill-

nad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden

enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Ofr 6 kap. 10 b § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt första stycket har en särskilt förordnad vårdnadshavare alltid rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 10 kap. 9 § gäller beträffande särskilt förordnade för-

myndare. 186

I andra stycket regleras det fallet att två särskilt förordnade vårdnads- Prop. 1993/94:251 havare enligt 10 a § andra stycket har utsetts att gemensamt utöva vård- FB 6 kap.

naden om en underårig och någon av dem önskar att vårdnaden inte längre skall vara gemensam. Rätten skall i sådant fall anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 5 § första meningen gäller beträffande föräldrar med gemensam vårdnad. Den har hämtats från det nuvarande andra

stycket i 10 kap. 9 8. Enligt 10 a 8 krävs att de som utses till gemensamma vårdnadshavare är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. Den omständigheten att äktenskapet upplöses eller sambo-

förhållandet upphör medför inte nödvändigtvis att den gemensamma vårdnaden måste upphöra. Efter förebild av 5 § andra stycket andra

meningen har emellertid rätten givits möjlighet att i mål om äktenskapsskillnad förordna att vårdnaden inte längre skall vara gemensam.

10c3

En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller

hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vård-

nadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda

vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

(Ifr 6 kap. 10 c § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket föreskrivs att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall

entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig

till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Att missbruk eller försummelse kan utgöra grund för entledigande överensstämmer med vad som gäller för föräldrar som vårdnadshavare enligt 7 §. Att entledigande dessutom skall ske, om vårdnadshavaren av

någon annan orsak inte längre är lämpad för sin uppgift, innebär att det krävs mindre för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas än när det är fråga om en förälder som är vårdnadshavare (jfr re-

kvisitet i 7 § första stycket, där det talas om brister som medför be-

stående fara för barnets hälsa eller utveckling). Första stycket motsvarar i stort vad som gäller beträffande entledigande av förmyndare enligt

10 kap. 10 §. Det särskilda omnämnandet av ekonomiskt obestånd har dock uteslutits. Detta innebär inte att de ekonomiska förhållandena

skall tillmätas mindre betydelse än tidigare vid bedömning av om ent-

ledigande skall ske eller inte. Med hänsyn till att huvudvikten nu läggs vid vårdnaden i stället för förmynderskapet saknas dock anledning att i 187

detta sammanhang särskilt poängtera de ekonomiska förhållandena.

Domstolen skall vid bedömningen av om försummelsen är av sådan art Prop. 1993/94:251

att den bör leda till entledigande se till samtliga omständigheter, varav FB 6 kap. frågan om ekonomiskt obestånd är en. Även om det i fall av försummelse av särskilt förordnad vårdnadshavare kan finnas större anledning att entlediga vårdnadshavaren än när en förälder är vårdnadshavare, kan

det i speciella fall vara en tänkbar lösning att låta den särskilt förordnade vårdnadshavaren vara kvar, men entlediga honom eller henne från förmynderskapet med stöd av 10 kap. 10 8. Andra stycket behandlar det fallet att en underårig har två särskilt förordnade vårdnadshavare. I lagrummet sägs till en början att, om den ene entledigas eller avlider, vårdnaden tillkommer den andra ensam.

Motsvarande regel gäller beträffande föräldrar, se 9 § första stycket.

För det fallet att båda de särskilt förordnade vårdnadshavarna entledigas eller avlider skall rätten utse en eller två andra personer att vara

vårdnadshavare. Detta motsvarar vad som beträffande föräldrar före-

skrivs i 7 § andra stycket och 9 § första stycket.

Enligt tredje stycket prövas frågor om entledigande av vårdnadshavare

och förordnande av ny vårdnadshavare enligt den nu behandlade para-

grafen efter ansökan av socialnämnden. Behörig domstol är enligt 17 8

rätten i den ort där barnet har sitt hemvist.

17 8 Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där

barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna

upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt 10 b & andra stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får

de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm-

ning. Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

(Jfr 6 kap. 17 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt första stycket i dess hittills gällande lydelse är principen att frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där vårdnads-

havaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Ändringen

innebär att det i stället skall vara barnets hemvist som avgör. Samma princip föreslås enligt 10 kap. 13 § gälla när det är fråga om för-

ordnande eller entledigande av förmyndare. De närmare skälen till varför barnets hemvist bör styra har utvecklats i avsnitt 16.1. Första

stycket har fått sin slutliga lydelse efter förslag av Lagrådet.

Av andra stycket följer att frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 188

10 §§ samt frågor om umgänge enligt 15 8 liksom tidigare skall

handläggas som tvistemål. Om parterna är ense kan dock talan väckas Prop. 1993/94:251 genom gemensam ansökan. Till tvistemålshandläggning har förts frågan FB 7 kap.

om vårdnad när en av två särskilt förordnade vårdnadshavare inte längre vill att vårdnaden skall vara gemensam (10 b § andra stycket). Detta motsvarar vad som gällt hittills enligt andra stycket i 10 kap. 9 8. Som utvecklats tidigare har i övrigt ärendeformen behållits.

I tredje stycket har tagits in en upplysning om att de frågor om vårdnad som inte särskilt nämns i andra stycket skall handläggas som domstolsärenden. När en fråga om vårdnad skall handläggas som ärende blir lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämplig. Enligt 6 § den lagen är huvudregeln att ärenden prövas av en ensam domare. Domstolen skall dock vid ärendets avgörande bestå av en

lagfaren domare och nämndemän i bl.a. de fallen då ett ärende är

tvistigt eller det annars föreligger särskild anledning till en sådan sammansättning.

213 I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskil-

da skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna

ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i

20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla

omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i

samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

(Jfr 6 kap. 21 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har, som en följd av ändringarna i 17 §, begreppet ären-

de lagts till. I praktiken torde dock vitesföreläggande knappast bli aktu-

ellt när det gäller sådana frågor som enligt 17 § skall handläggas som ärenden.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

7 kap. 28

En förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern

1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.

Underhållsbidrag fastställs genom dom eler avtal.

Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbidrag,

även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Också för-

myndare har rätt att företräda barnet. Avtal om underhållsbidrag kan

slutas även före barnets födelse. 189

FB 9 kap.

I tredje stycket har orden "särskilt förordnad" tagits bort. Begreppet

särskild förordnad förmyndare har ersatts med särskilt förordnad vårdnadshavare (se avsnitt 5). För det fall den underårige skulle stå utan vårdnadshavare, t.ex. genom att den underårige ingått äktenskap, bör förmyndaren kunna föra talan för barnets räkning.

9 kap. Om underårigs omyndighet

Ändringar har gjorts i 1, 4 och 5 §§. Som framgår av avsnitt 6.2, har Förmynderskapsutredningens förslag till förtydligande bestämmelser om när en underårig skall vara bunden av en rättshandling inte godtagits. Däremot har det, i enlighet med utredningens förslag, införts bestämmelser som innebär att förmånstagarförordnande uttryckligen jämställs med gåva och testamente vad gäller möjligheten att ge en underårig rätt att själv förfoga över egendom. Förutom förmånstagarförordnanden vid försäkring har tillagts förordnanden av

förmånstagare till rätten enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

13¶Den som är under arton år (underårig) är omyndig och får inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pen- Sionssparande.

Ofr 9 kap. 1 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen återfinns huvudregeln om en underårigs bristande rättshandlingsförmåga. Förutom att språkliga justeringar gjorts har i paragrafen uttryckligen angivits att en omyndig kan ges rätt att förvalta egendom som han eller hon har förvärvat som förmånstagare, under förutsättning att villkor om det har ställts upp i förmånstagarförordnandet.

48 Om en underårig har fått egendom genom gåva, testamente eller för-

månstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, skall 3 § andra stycket tillämpas också beträffande sådan egendom. Överförmyndarens sam-

tycke krävs dock bara om den underårige har fyllt sexton år. Innan samtycke lämnas skall överförmyndaren ge fångesmannen eller hans

arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller 190 Större tidsförlust.

FB 10 kap.

Jfr kommentaren till 1 §. De språkliga förändringarna innebär inte någon ändring av paragrafens materiella innehåll.

5§ En underårig som driver rörelse med samtycke enligt 13 kap. 13 8 eller 14 kap. 14 § andra stycket, får ingå sådana rättshandlingar som

faller inom området för rörelsen. Vad som nu har sagts gäller dock inte i fråga om rättshandlingar som avses i 13 kap. 10 §.

(fr 9 kap. 5 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen har paragrafhänvisningarna ändrats som följd av de nya

reglerna i 13 och 14 kap. Hänvisningarna har utformats på det sätt

Lagrådet har föreslagit. Det särskilda angivandet att den underårige har

fyllt sexton år har strukits eftersom det framgår av 13 kap. 13 § och

14 kap. 14 § andra stycket att underåriga inte får driva rörelse om de inte har fyllt 16 år. Därutöver har språkliga justeringar gjorts.

10 kap. Om förmyndare

Ändringarna i kapitlet är föranledda dels av att förhållandet mellan

vårdnaden och förmynderskapet skall ändras (se avsnitt 5 och kommen-

taren till ändringarna i 6 kap. ovan), dels av att inskrivning av förmyn-

derskap enligt 12 kap. skall upphöra (se avsnitt 13).

Vad gäller de förändringar som är en följd av att vårdnaden skall

sättas i förgrunden avviker bestämmelserna i någon mån från Förmyn-

derskapsutredningens förslag. När så är fallet anmärks det vid varje

enskild paragraf.

3§

Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare är också förmyndare för den underårige.

Om särskilda skäl talar för det, skall dock någon annan än den särskilt förordnade vårdnadshavaren förordnas till förmyndare. I ett sådant

fall tillämpas 6 och 7 §§. Vad som sägs i denna balk om särskilt förordnade förmyndare skall

gälla även den som är förmyndare enligt första stycket.

(Jfr 10 kap. 5 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I den nu gällande lydelsen av paragrafen föreskrivs att om ett underårigt

barn ingår äktenskap, skall den som vid äktenskapets ingående var förmyndare för barnet vara det även efter äktenskapets ingående. Den bestämmelsen har av systematiska skäl flyttats till nästkommande para-

graf. 191

I den nya lydelsen föreskrivs i första stycket att den eller de som har Prop. 1993/94:251 förordnats särskilt till vårdnadshavare också därigenom blir förmyndare. FB 10 kap. Förmynderskapet följer alltså automatiskt med förordnandet om vårdnad.

Det är dock inte självklart att dessa två i samtliga fall skall följas åt. Det öppnas därför i andra stycket en möjlighet för rätten att förordna annan eller andra än vårdnadshavaren till förmyndare. Särskilda skäl att förordna förmyndare vid sidan om en särskilt förordnad vårdnadshavare kan finnas, om t.ex. den underåriges förmögenhetsförhållanden är komplicerade och vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna saknar erfarenhet av eller förutsättningar för att förvalta en förmögenhet av sådan beskaffenhet. Här skall dock även beaktas möjligheten att enligt 8 8 förordna medförmyndare. Det kan vara en lämplig lösning att i stället för att skilja på vårdnaden och förmynderskapet låta den särskilt förordnade vårdnadshavaren få stöd och hjälp av en medförmyndare.

Om den särskilt förordnade vårdnadshavaren inte samtidigt skall vara förmyndare, skall 6 och 7 §§ tillämpas. Dessa paragrafer blir alltså tillämpliga dels om den underårige inte har någon särskilt förordnad vårdnadshavare, dels om särskilda skäl talar mot att låta den som är vårdnadshavare också vara förmyndare.

I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse som främst syftar på den reglering av förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning av egendom som återfinns i 12-16 kap. Innebörden är att särskilt förordnade vårdnadshavare som är förmyndare utan särskilt beslut om detta vid tillämpning av förvaltningsreglerna skall falla under de strängare bestämmelser som gäller andra förmyndare än föräldrar.

4§

Ingår ett underårigt barn äktenskap, skall den som vid äktenskapets ingående var förmyndare för barnet alltjämt vara barnets förmyndare.

Paragrafens innehåll har hämtats från nuvarande 3 §. En underårig som ingår äktenskap behåller sin förmyndare för tiden fram till dess han eller hon fyller 18 år. Detta gäller oavsett om förmynderskapet grundar sig på föräldraskap enligt 2 § eller på särskilt beslut enligt 3 §.

5§

Har en underårig inte någon förmyndare, skall rätten förordna en sådan.

Har förmyndare förordnats enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

(Jfr 10 kap. 4 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafens nya första stycke innehåller vad som för närvarande 192 föreskrivs i 4 8.

Andra stycket har ändrats endast på det sättet att hänvisningen nu görs Prop. 1993/94:251 till första stycket. FB 10 kap.

63 Till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

För underåriga syskon skall samma person utses till förmyndare, om

inte särskilda skäl talar mot det.

(fr 10 kap. 6 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Andra stycket om utseende av samma förmyndare för underåriga syskon har redigerats språkligt (jfr motsvarande regel om vårdnadshavare i

6 kap. 10 a § tredje stycket).

7§

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för en underårig

och har föräldrarna eller en av dem gett till känna vem de önskar till

förmyndare, skall denna person förordnas om det inte är olämpligt.

(fr 10 kap. 7 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen har jämkats i överensstämmelse med 6 kap. 10 a § fjärde stycket (se kommentaren till den paragrafen).

Genom att förmynderskapet i fortsättningen i stor utsträckning kommer att följa vårdnadsfrågans avgörande i fall när föräldrar eller särskilt förordnade vårdnadshavare avlider minskar denna bestämmelses praktiska betydelse. Som framgår av 6 kap. 10 a § fjärde stycket skall avlidna föräldrars önskemål tas till vara när särskild vårdnadshavare förordnas. För det fall en underårig har förmyndare utan att stå under någons vårdnad, vilket blir följden om en underårig ingår äktenskap, kan det dock uppkomma en situation när förmyndare skall utses.

93 En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från förmynderskapet. Detta gäller dock inte, om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talar mot att förmyndaren entledigas.

(Jfr 10 kap. 9 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Ändringen i 9 8 innebär att andra stycket har utgått. Där behandlas i

gällande rätt det fallet att två särskilt förordnade förmyndare har utsetts

till gemensamma vårdnadshavare och de vill upplösa den gemensamma vårdnaden. Den bestämmelsen ersätts nu med 6 kap. 10 b § andra stycket. 193

13 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

113 FB 10 kap.

Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till överförmyndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist.

(Jfr 10 kap. 11 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafens nya lydelse skall behov av förmyndare anmälas till överförmyndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist. Ändringen är en följd av att institutet inskrivning av förmynderskap avskaffas. Av 18 § framgår att överförmyndaren får ansöka hos rätten om förordnande av förmyndare enligt 5 §. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag.

Under remissbehandlingen har påpekats att den ökade tonvikten vid vårdnadsbegreppet på bekostnad av förmynderskapet talar för att en anmälan inte borde göras till överförmyndaren eftersom förmynderskapet skall följa vårdnaden. Detta är i och för sig riktigt och i de allra flesta fall torde inte någon åtgärd av överförmyndaren vara påkallad, annat än en kontroll med socialnämnden att den underåriges intressen tillgodoses. Det kan dock tänkas situationer där det kan finnas behov av att överförmyndaren får snabb kännedom om dödsfallet. Om t.ex. en make avlider och efterlämnar förutom makan ett barn som han hade ensam vårdnad om, finns ingen lagregel som automatiskt för över vårdnad eller förmynderskap till annan. Visserligen skall rätten efter anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden (och därigenom förmynderskapet) åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (jfr 6 kap. 9 § andra stycket och 10 kap. 3 § första stycket). I den situationen uppkommer emellertid behov av att den underåriges rätt bevakas i dödsboet efter vårdnadshavaren. Det behovet har bl.a. överförmyndaren att bevaka. Överförmyndaren har här möjlighet att t.ex. förordna god man för den underårige. Det finns således anledning att för att säkerställa att den underåriges intressen bevakas behålla skyldigheten för den som har boet i sin vård att anmäla dödsfallet även till överförmyndaren.

123 Denna paragraf, som handlar om tillsyn över förmynderskap, föreslås upphävd. Bestämmelser om tillsyn kommer att finnas i 12 kap. 9 § och 19 kap. 17 §. fr även kommentaren till 11 kap. 14 §.)

13 §

Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige har sitt hemvist. 194

(Jfr 10 kap. 13 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

FB 11 kap.

Paragrafen har ändrats som följd av att inskrivning av förmynderskap avskaffas. Enligt paragrafens nya lydelse är den underåriges hemvist avgörande för vilken tingsrätt som är behörig att ta upp frågor om förordnande och entledigande av förmyndare. Samma princip gäller i vårdnads- och umgängesfrågor (se 6 kap. 17 § första stycket).

183 Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får

göras av Överförmyndaren, förmyndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när det finns an-

ledning til det.

I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

(Jfr 10 kap. 18 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har den särskilda bestämmelsen om entledigande av

förmyndare som inte längre är lämplig som vårdnadshavare utgått. Se i stället 6 kap. 10 c § tredje stycket.

I första stycket har dessutom den ändringen gjorts att kretsen av dem som har rätt att ansöka om förordnande eller entledigande av förmyndare har utökats med dels den underåriges vårdnadshavare, dels hans eller

hennes sambo. Sambobegreppet enligt denna paragraf är detsamma som

det i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. Här ställs dock inte upp något krav på att samborna skall vara ogifta. Till följd av den föreslagna ändringen i lagen (1987:813) om homosexuella sambor blir bestämmelsen tillämplig också på homosexuella sambor.

Det nuvarande tredje stycket, som behandlar frågan om vem som får överklaga beslut i ärenden enligt första stycket, har utgått. Bestämmelser om rätt att överklaga i olika förmynderskapssaker har samlats i

20 kap. 3 8.

11 kap. Om god man och förvaltare

I avsnitt 14 föreslås en omfördelning av beslutsbefogenheter mellan

rätten och överförmyndaren. Denna innebär att överförmyndaren tar över alla arbetsuppgifter som rör godmanskap enligt 11 kap. 1-3 §§. När det gäller förvaltarskap och godmanskap enligt 4 § föreslås en

uppdelning av beslutsbefogenheterna som i princip innebär att rätten

beslutar om anordnande, upphörande och ändring av godmanskapet eller förvaltarskapet medan överförmyndaren beslutar om förordnande och

entledigande av gode män och förvaltare. Denna förändring har bl.a.

inneburit att det i vissa bestämmelser blir nödvändigt att skilja mellan 195

anordnandet av ett godmanskap eller ett förvaltarskap och förordnandet Prop. 1993/94:251 av den person som skall ha uppdraget som god man eller förvaltare. FB 11 kap. Det är dock ingen nyhet att man talar om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap i lagtexten, se 11 kap. 28 8.

Ändringarna i kapitlet är dessutom föranledda av att systemet med in-

skrivning av godmanskap och förvaltarskap upphör (se avsnitt 13).

13¶Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak

inte utöva förmynderskapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 §

skild från utövningen av det, skall överförmyndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

När rätten enligt 10 kap. 17 § skiljer en förmyndare från utövningen

av förmynderskapet får rätten förordna god man enligt första stycket.

(Jfr 11 kap. 1 § i Domstolsutredningens förslag.)

Bestämmelsen reglerar fall då den som är förmyndare för en underårig

av någon anledning inte kan utöva förmynderskapet. Det förekommer exempelvis att den tillämpas beträffande utländska barn som kommer till

Sverige utan sina föräldrar. I fortsättningen skall överförmyndaren i stället för rätten fatta beslut om förordnande av god man.

I andra stycket har det öppnats en möjlighet för rätten att förordna god man i de fall när rätten prövar en fråga om entledigande en för-

myndare. För tiden till dess rätten meddelat slutligt beslut kan rätten

interimistiskt skilja förmyndaren från uppdraget. Som påpekats under remissomgången bör rätten i de fallen ha möjlighet att förordna en god ' man som skall bevaka den underåriges intresse. Det är dock inte något krav att så sker. För det fall rätten väljer att inte förordna god man skall överförmyndaren se till att så sker snarast. Rätten bör i regel förordna god man eftersom det i allmänhet måste vara en olägenhet att den underårige står utan förmyndare, men det kan väl tänkas situationer där det är viktigt att skiljandet kommer till stånd snabbt och att det intresset väger över olägenheten att den underårige under en begränsad

tid står utan förmyndare.

28 Har en förmyndare eller förmyndarens make eller sambo och den

underårige del i ett oskiftat dödsbo, skall överförmyndaren förordna god

man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid

bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. .

Överförmyndaren skall också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 § inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna god man.

Överförmyndaren skall också i andra fall än som avses i första eller 196

andra stycket förordna god man för den som har vårdnadshavare, för-

myndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde Prop. 1993/94:251 har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes ma- FB |] kap

kes eller sambos intresse. Överförmyndaren skall meddela ett sådant |

förordnande, om det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

Ofr 11 kap. 2 § i Förmynderskapsutredningens och Domstolsutredning-

ens förslag.)

Paragrafen reglerar fall av intressekollision mellan den ordinarie ställföreträdaren och den som han företräder. Beslut om god man i sådana situationer skall enligt första stycket i framtiden fattas av överförmyndaren i stället för av rätten. I det stycket har på förslag av Lagrådet den ändringen gjorts att god man skall förordnas, förutom när det kan finnas

motstridiga intressen mellan den underårige å ena sidan och förmynda-

rens make å andra sidan, även när det kan finnas motstridiga intressen

mellan den underårige och förmyndarens sambo. Beträffande vem som

är att betrakta som sambo hänvisas till författningskommentaren till

10 kap. 18 8.

I andra stycket öppnas en möjlighet för rätten att förordna god man när rättegång pågår. I de fallen måste det anses innebära en onödig omgång att vända sig till överförmyndaren. En förutsättning för rättens

behörighet är att talan har väckts. Av 13 kap. 4 § tredje stycket rätte-

gångsbalken framgår att talan skall anses väckt när ansökan om stämning har kommit in till rätten, eller om stämning inte är nödvändig, när talan har framställts inför rätten. I andra stycket har dessutom paragraf-

hänvisningen ändrats, se 12 kap. 8 8.

Tredje stycket har försetts med ett tillägg som gör det möjligt att förordna god man även när det förekommer motstridiga intressen mellan en underårig och hans eller hennes vårdnadshavare eller vårdnadshavarens make. Detta tillägg får betydelse för det fall den underåriges

vårdnadshavare inte samtidigt är förmyndare. Därutöver har, liksom i

första stycket, lagts till att god man bör förordnas även när det finns motstridande intressen mellan den enskilde och ställföreträdarens sambo.

I övrigt har paragrafen justerats språkligt.

3§

Överförmyndaren skall förordna god man,

1. om det vid ett dödsfall finns en till namnet känd arvinge som vistas på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott i det,

2. om det vid ett dödsfall inte kan utredas, huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före allmänna arvs-

fonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eller

också kännedom finns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, och det på grund av

sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller 197

hennes lott i boet förvaltas,

3. om en testamentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är Prop. 1993/94:251 okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som FB 11 kap föreskrivs om arvinge, ”

4, om det i övrigt krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas,

5. om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshandling

beror av en framtida händelse, vem egendom skall tillfalla eller egen-

dom först senare skall tillträdas med äganderätt och det krävs att den

blivande ägarens rätt bevakas eller egendomen förvaltas för den blivande ägarens räkning, eller

6. om egendom, enligt vad som särskilt föreskrivs, skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Överförmyndaren skall förordna god man enligt första stycket efter

anmälan eller när behovet blir känt på annat sätt. Krävs en god man för

den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmälas hos överförmyndaren av den som har boet i sin vård.

Rättshandlingar som en god man har företagit med stöd av ett för-

ordnande enligt denna paragraf gäller, även om den egendom som förordnandet avsåg tillfaller någon som den gode mannen inte var förordnad att företräda.

Ofr 11 kap. 3 § i Domstolsutredningens förslag.)

Ändringarna i första stycket innebär att överförmyndaren får rätt att besluta om god man. Nu har rätten den befogenheten. Ändringarna i andra stycket innebär att anmälan skall göras till överförmyndaren. I

övrigt har paragarafen justerats språkligt.

3a§

I de fall som anges i 18 kap. 1 § första stycket äktenskapsbalken och 20 kap. 2 § första stycket denna balk skall god man förordnas av rätten.

Paragrafen som är ny, och som inte har någon motsvarighet i Domstolsutredningens förslag, anvisar rätten som behörig att förordna god man i de fall där någon väcker en familjerättslig talan mot en person som det inte går att få tag på. Eftersom det hittills varit rätten som alltid förordnar god man enligt 11 kap. föräldrabalken har det inte behövts anges särskilt att rätten skall förordna även i dessa fall. Nu när över-

förmyndaren skall vara den som vanligen förordnar god man behöver

det dock anges särskilt att rätten skall förordna god man i dessa fall.

4§

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälso-

tillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin

rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det

behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken god-

manskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samti- 198 digt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något

annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, Prop. 1993/94:251 skall förordnandet meddelas av överförmyndaren. FB 11 kap.

Ofr 11 kap. 4 § i Domstolsutredningens förslag.)

Ändringen i första stycket innebär att arbetsfördelningen mellan rätten och överförmyndaren ändras när det gäller frågan om godmanskap för den som på grund av sjukdom e.d. behöver hjälp med att sköta sina angelägenheter. Det är alltid rätten som anordnar godmanskap enligt paragrafen. Ett beslut att anordna ett godmanskap innebär ett ställnings-

tagande till frågan om den sjuke behöver sådan hjälp som behandlas i

paragrafen. Däremot tas genom ett sådant beslut inte ställning till antalet gode män, dvs. om det räcker med en god man eller om flera gode

män skall utses med stöd av 13 8.

Enligt andra stycket är det rätten som har att utse god man i samband

med att godmanskapet anordnas. Då får rätten också ta ställning till hur

många gode män som behövs. Om det därefter blir aktuellt att byta god

man, blir däremot överförmyndaren ensam behörig att fatta beslut. Det blir även överförmyndaren som får ta ställning till senare uppkommande

frågor om förordnande av flera gode män.

7§ Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur

stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna för-

valtarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas,

om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.

Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje

särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.

Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdra-

gets omfattning. När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i

något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första

stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.

(Jfr 11 kap. 7 § i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som 4 8.

8§

Trots ett förvaltarförordnande enligt 7 § har den som avses med förordnandet rätt att själv 1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete, 2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat

efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt

3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förord- 199 nats får genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid

försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om

individuellt pensionssparande under villkor att egendomen inte skall om- FB 11 kap.

fattas av förvaltarens rådighet.

Om det finns särskilda skäl för det, får dock rätten föreskriva att förvaltaruppdraget skall omfatta även förhållanden som avses i första

stycket.

fr 11 kap. 8 3 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket 3 har i klarhetens intresse gjorts ett tillägg som innebär att förmånstagarförordnande vid försäkring och individuellt

pensionssparande skall jämställas med gåva och testamente (jfr 9 kap. 1

och 4 §§). I övrigt har språkliga justeringar gjorts.

133 När omständigheterna motiverar det, kan flera gode män eller förvaltare förordnas för den enskilde.

Ofr 11 kap. 4 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut-

redningens förslag.)

Ändringen innebär att nuvarande, andra stycket har flyttats till 14 §.

Rörande det som står kvar i denna paragraf kan anmärkas att ändringarna av 4 och 7 §§ medför att det blir rätten som får ta ställning till hur många gode män eller förvaltare som skall förordnas om frågan aktualiseras i samband med att rätten anordnar ett godmanskap eller ett förvaltarskap, medan överförmyndaren är ensam behörig om frågan kommer upp senare. Ändringen av kvarvarande text är endast redaktionell.

Om flera gode män eller förvaltare är ansvariga för en skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättnings-

ansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens

grad av vållande. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med,

skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grun-

der.

Ofr 11 kap. 4 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Föreskriften i nu gällande 14 § om att godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överförmyndaren och tingsrätten har utgått. Bestämmelser om tillsyn har i stället tagits in i 12 kap. 9 § och 19 kap.

17 §. (fr kommentaren till 10 kap. 12 § ovan.)

I denna paragraf har i stället tagits in vad som nu stadgas i 13 § andra

stycket.

Ansökan om förordnande av god man enligt 1-4 §§ eller förvaltare FB 11 kap.

får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon

har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och

närmaste släktingar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts och av överförmyndaren.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man

som avses i 4 §.

När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap. OÖverförmyn-

daren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.

Ofr 11 kap. 15 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut-

redningens förslag.)

Paragrafen har ändrats på grund av de ändrade reglerna om vilka som fattar beslut i frågorna. Det första stycket innehåller regler om vilka som får ansöka hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 1-4 §§ och förvaltare. Jämfört med gällande rätt har den ändringen gjorts att den enskildes sambo har givits rätt att ansöka. Beträffande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till författningskommentaren till 10 kap, 188. I det första stycket har ytterligare ett tillägg

gjorts. I andra meningen regleras vilka som får ta initiativ till anordnande av godmanskap enligt 4 § och till förvaltarskap. Det skall påpekas att bestämmelsen är tillämplig både när ett godmanskap eller förvaltarskap

aktualiseras första gången och när en ny god man eller förvaltare be-

höver utses, exempelvis för att den som tidigare hade förordnats har

avlidit.

I andra stycket har överförts regeln att god man enligt 4 § har rätt att

ansöka om att den vars rätt han är satt att bevaka i stället skall få för-

valtare. Regeln har begränsats till att avse ansökan om anordnande av

förvaltarskap. Den gode mannen har ju spelat ut sin roll för det fall att

förvaltare förordnas varför det saknas anledning att ge den gode mannen

rätt att ansöka om byte av förvaltare.

Tredje stycket reglerar de beslutande organens skyldighet att agera

utan ansökan. Rätten har sedan tidigare en skyldighet att självmant ta upp frågor om förordnande av god man eller förvaltare, när anledning

till det förekommer. Denna skyldighet kvarstår, men med den distinktion som görs mellan anordnande och förordnande skall rättens skyldig-

het att agera självmant begränsas till anordnande av godmanskap eller

förvaltarskap. Detta kan, som påpekats i ett tidigare lagstiftningsärende

(prop. 1987/88:124 s. 175), bli aktuellt t.ex. om det i en rättegång visar sig att en part är i ett sådant psykiskt tillstånd att han själv inte kan föra

sin talan. Av 4 § andra stycket och 7 § fjärde stycket framgår att rätten

när den anordnar godmanskap eller förvaltarskap samtidigt skall förordna god man eller förvaltare.

Genom den utökade befogenheten för överförmyndaren i beslutshänseende skall även denne ha en skyldighet att agera självmant om omstän- 201

digheterna kräver det. Denna skyldighet omfattar såväl att ta initiativ till Prop. 1993/94:251

anordnande av godmanskap och förvaltarskap när rätten skall besluta FB 11 kap. som förordnande i ett senare skede av ny god man eller förvaltare. Av

21 § andra stycket framgår att samma skyldighet att agera på eget initiativ finns när det finns skäl att låta ett godmanskap eller förvaltarskap upphöra eller att entlediga en god man eller en förvaltare.

16 § I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten eller överförmyndaren ge denna person

tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från

den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdin-

rättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör

uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar

landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller

henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken

gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om

han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 4 § eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

(Jfr 11 kap. 16 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut-

redningens förslag.)

Bestämmelsen handlar om inhämtande av yttrande från den för vilken ett godmans- eller förvaltarförordnande har ifrågasatts. Första stycket

handlar om beslut om godmanskap eller förvaltarskap i allmänhet. Det

har ändrats med hänsyn till de nya reglerna om rätt för överförmyndaren att fatta beslut i en stor del av ärendena.

Andra stycket handlar om ärenden hos rätten om anordnande av godmanskap enligt 4 § och förvaltarskap. Där har den enskildes sambo

lagts till kretsen av dem som skall höras. Detta ligger i linje med att

sambo har givits rätt att ansöka (jfr 15 § och 10 kap. 18 §). Beträffande

vem som är att betrakta som sambo hänvisas till kommentaren till

10 kap. 18 §. Vidare har det gjorts en justering av de regler som styr vilka som skall höras innan beslut fattas.

Make, sambo och barn skall som huvudregel höras, om det inte är obehövligt. Det förhållandet att den enskilde själv har ansökt om eller

samtyckt till den begärda åtgärden kan göra det obehövligt att inhämta

yttrande från anhöriga. Saken måste dock bedömas från fall till fall. Om t.ex. tveksamhet råder om den enskildes förmåga att inse sakens betydelse, bör anhörigas mening inhämtas. Det väsentliga är att besluts-

underlaget måste vara tillräckligt. Övriga närstående skall höras om det 202

behövs. Om det inte finns några släktingar i den trängre kretsen som Prop. 1993/94:251

nyss behandlats eller om deras yttranden ger anledning till att bredda FB 11 kap. beslutsunderlaget, måste behov av att ta in yttrande från övriga anhöriga anses finnas. Andra bröstarvingar än barn tillhör alltså den nu behand-

lade kretsen. Att ordet "släktingar" bytts ut mot "närstående" är avsett

att markera att andra än släktingar kan komma i fråga. Om den enskilde har en nära relation till någon som varken är sambo eller släkting, bör den personen räknas som anhörig. Behovet av att höra andra behandlas

också i prop. 1987/88:124 s. 176.

Som nämnts tidigare är det ofta av vikt att ett ärende om anordnande

eller upphörande av godmanskap för sjuk person eller förvaltarskap avgörs snabbt. Ett ärendes avgörande bör inte försenas väsentligt därför

att en utredning om släktförhållanden tar lång tid att genomföra. Pro-

blemen kan bli särskilt svåra i de fall där den enskilde har sin släkt utomlands. För det fall att överförmyndarens handlingar inte innehåller en utredning om släktskap, har rätten ett visst ansvar för att frågan

utreds. Det är här dock inte fråga om att utredningen måste ge fullständig klarhet i släktförhållandena, om det är förenat med beaktansvärda

svårigheter att nå dit. Även vid avgörande av hur stora resurser som

skall läggas ned på efterforskningar måste hänsyn tas till att syftet är att

skaffa ett tillräckligt beslutsunderlag för att avgöra ärendet.

I ett nytt tredje stycke har angivits att de nämnda bestämmelserna

även gäller när överförmyndaren har att förordna god man eller förvaltare på ett senare stadium. Självklart kan det i sådana situationer ofta

vara så att vissa yttranden som bör inhämtas i ärendet om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap då framstår som onödiga och därför inte behöver hämtas in med stöd av undantagsreglerna i andra stycket.

17 8

Innan rätten anordnar förvaltarskap skall den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 §, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

Ofr 11 kap. 17 § i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har

ändrats så att skyldigheten att inhämta läkarintyg åvilar rätten bara i ärendet om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Däremot reglerar paragrafen i sin nya lydelse till skillnad från vad som hittills gällt inte det fallet att det är fråga om att byta förvaltare eller god man.

Det torde dock inte i praktiken innebära att utredningen i sådana

ärenden kommer att bli sämre än hittills. Det är nämligen när förvaltarskapets eller godmanskapets anordnande eller upphörande sätts

i fråga som det behövs utredning om den enskildes hälsotillstånd. Redan 203

nu torde rätten i ärenden om byte av god man eller förvaltare i allmän- Prop. 1993/94:251 het nöja sig med den utredning som redan finns (fr prop. 1987/88:124 FB 11 kap. s. 178).

18 §

Kan eft slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om anordnande av godmanskap enligt 4§ eller förvaltarskap, får rätten besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om den enskildes angelägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom. Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om förordnande av god man eller förvaltare, får överförmyndaren förordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om ärendet brådskar av sådan anledning som anges i första stycket.

Innan beslut enligt första eller andra stycket meddelas skall den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne. Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

(fr 11 kap. 18 § i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att även överförmyndaren kan fatta interimistiska beslut i frågor om godmanskap och förvaltarskap. Beträffande möjligheten att föra särskild talan mot överförmyndarens interimistiska beslut hänvisas till författningskommentaren till 20 kap. 6 §.

Paragrafen har även redigerats språkligt.

19§

Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godmanskapet eller förvaltarskapet upphöra. Beslut om att godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap skall upphöra fattas av rätten. I övriga fall fattas beslutet av överförmyndaren. Har god man förordnats enligt 3 § 1-5, skall överförmyndaren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till överförmyndaren.

En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren. Skall godmanskapet eller förvaltarskapet fortsätta, är den gode mannen eller förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller förvaltare har utsetts.

(fr 11 kap. 19 § i Domstolsutredningens förslag.)

I första stycket slås den nya fördelningen av beslutsbefogenheterna fast. Upphörande av godmanskap enligt 4 § och förvaltarskap tar rätten 204

ställning till. Övriga fall prövas av överförmyndaren. En fråga som Prop. 1993/94:251 enbart rör entledigande av en god man eller en förvaltare tar alltid FB 11 kap.

överförmyndaren ställning till. Det gäller oavsett om det är fråga om ett

entledigande som leder till att godmanskapet eller förvaltarskapet skall upphöra eller inte.

203 En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller

som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren. Uppkommer en fråga om att enligt första stycket entlediga en god

man eller förvaltare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överförmyndaren besluta att den gode mannen eller förvaltaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den som godmanskapet eller förvaltarskapet

avser.

(Jfr 11 kap. 20 § i Domstolsutredningens förslag.)

Första stycket innehåller den nyheten att överförmyndaren skall i stället för rätten ta ställning till frågan om entledigande av en god man eller en förvaltare som på grund av misskötsamhet eller av annan anledning inte är lämplig att inneha uppdraget.

Med befogenheten att entlediga följer enligt andra stycket en rätt för

överförmyndaren att under ärendets gång omedelbart skilja den gode

mannen eller förvaltaren från uppdraget. Beträffande möjligheten att föra särskild talan mot överförmyndarens interimistiska beslut hänvisas till författningskommentaren till 20 kap. 6 §.

I övrigt har redaktionella ändringar gjorts.

213 Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om

upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 15 § första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren.

Rätten eller överförmyndaren får också självmant ta upp frågor som avses i första stycket och som de är behöriga att avgöra.

I ett ärende enligt denna paragraf skall rätten eller överförmyndaren ge den enskilde tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Ofr 11 kap. 21 § i Domstolsutredningens förslag.)

Även i denna paragraf är ändringarna en följd av att rätten att fatta

beslut i många frågor flyttas från rätten till överförmyndaren. Rörande

andra stycket skall påpekas att möjligheten att självmant ta upp frågor naturligen begränsas till de frågor som rätten har primär beslutsrätt i. Överförmyndaren har, förutom möjligheten att självmant ta upp frågor 205 som han eller hon har egen beslutanderätt i, dessutom i allmänhet möj-

lighet att genom ansökan initiera en rättens åtgärd i de frågor som även Prop. 1993/94:251

fortsättningsvis exklusivt skall avgöras av domstol. FB 11 kap.

228 Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård

utan dröjsmål anmäla förhållandet till den överförmyndare som har tillsyn över godmanskapet eller förvaltarskapet.

(Jfr 11 kap. 22 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut-

redningens förslag.)

Enligt gällande rätt skall den som har boet efter en god man eller förvaltare i sin vård anmäla dödsfallet till den tingsrätt där godmanskapet eller förvaltarskapet är inskrivet. Eftersom inskrivningen

nu slopas måste en annan lösning väljas. Anmälan skall göras till den

överförmyndare som har tillsyn över godmanskapet respektive

förvaltarskapet. Vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen framgår av 16 kap. 2 8. Överförmyndaren kan enligt 15 § i detta kapitel förordna en ny god man eller förvaltare. Behörig tingsrätt är enligt 25 och 26 §§ i princip

tingsrätten i den enskildes hemort.

En motsvarande bestämmelse om anmälan till överförmyndaren finns : enligt 10 kap. 11 3 för det fall att en förmyndare har avlidit.

238 Rätten är skyldig att pröva om omfattningen av ett godmanskap enligt 4 § eller ett förvaltarskap bör jämkas, om någon av dem som anges i

15 § första stycket eller den gode mannen eller förvaltaren ansöker om

det. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning.

Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren samt överförmyndaren och den enskilde ges tillfälle att yttra sig.

Kan ert slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra

fara för den enskilde. I fråga om eft sådant beslut tillämpas bestämmelserna i 18 § tredje och fjärde styckena. I fråga om godmanskap enligt 1-3 §§ skall överförmyndaren pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestämmelserna i första-tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos överförmyndaren

av frågor om sådan jämkning.

Ofr 11 kap. 23 § i Domstolsutredningens förslag.)

Syftet bakom att kunna jämka omfattningen av ett godmanskap eller ett

förvaltarskap är att säkerställa att ingreppet skall ha den lämpligast möjliga omfattningen vid varje tillfälle (se vidare prop. 1987/88:124 s. 181). När det gäller godmanskap torde frågor om jämkning oftast komma upp beträffande sådana godmanskap som rätten anordnar, alltså 206

godmanskap enligt 4 §. Det är naturligt att frågor om jämkning av

omfattningen av sådana godmanskap samt av förvaltarskap får avgöras Prop. 1993/94:251 av rätten som har den exklusiva rätten att besluta om anordnande. Men FB 11 kap. det kan även bli fråga om att jämka omfattningen av godmanskap som anordnas av överförmyndaren. I ett nytt fjärde stycke i paragrafen har

införts en regel för sådana fall.

248 Innan rätten eller överförmyndaren förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller

hon ges tillfälle att yttra sig. År det fråga om beslut enligt 20 §& andra stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren ges tillfälle att yttra

sig, om det inte är fara i dröjsmål.

Ofr 11 kap. 24 §'i Domstolsutredningens förslag.)

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att i framtiden även överförmyn-

daren får fatta beslut om förordnande och entledigande av god man eller förvaltare.

2538 Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 § eller

förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, Stockholms tingsrätt.

Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 1, 2 och 4 §§

samt förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskil-

de har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, överförmyndaren för Stockholms kommun.

Ofr 11 kap. 25 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsut-

redningens förslag.)

I paragrafen samlas bestämmelser om rätt forum när det gäller dels frågor om godmanskap enligt 1, 2 eller 4 §, dels frågor om förvaltarskap. I dag regleras dessa forumfrågor dels i första stycket av denna paragraf, dels i 26 §. Enligt de bestämmelserna tas vissa godmans- och förvaltarfrågor upp av tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt

hemvist, medan forumfrågan i andra fall bestäms av var inskrivning har skett eller skall ske. I linje med vad som har föreslagits beträffande vårdnads- och förmynderskapsfrågor (se 6 kap. 17 § första stycket och

10 kap. 13 §) skall i framtiden den enskildes hemvist vara det

avgörande anknytningsfaktumet (jfr avsnitt 16.1).

Den nya principen visar sig i första stycket genom att tingsrätten i den

enskildes hemvistort skall pröva frågor om förvaltarskap och godmanskap som skall prövas av rätten (jfr 26 § i nu gällande lydelse). Där

hemvist saknas är Stockholms tingsrätt behörig. Detta motsvarar vad som gäller i dag.

I det nya andra stycket införs en forumregel för de ärenden om god- 207 manskap och förvaltarskap som skall handläggas av överförmyndaren,

med undantag för de fall som avses i 3 §. Även här anknyts således till Prop. 1993/94:251

den enskildes hemvist, med överförmyndaren för Stockholm som re- FB 12 kap. servforum.

26 §

Uppkommer vid utredning av ett dödsbo frågan om förordnande av

god man enligt 3 8, hör ärendet till överförmyndaren för den kommun

där den döde hade sitt hemvist eller, om den döde inte hade hemvist i Sverige, till överförmyndaren för Stockholms kommun. Skall god man

annars förordnas enligt 3 8, tas ärendet upp av överförmyndaren för den kommun där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har visat sig. Andra frågor som gäller godmanskap enligt 3 § tas upp av den över-

förmyndare som har förordnat god man.

Ofr 11 kap. 26 § i såväl Förmynderskapsutredningens som Domstolsutredningens förslag.)

De frågor som behandlas i första stycket regleras för närvarande i andra

stycket av 25 §. Liksom förut anknyts behörigheten att besluta om god man när det gäller dödsboutredningar till den dödes hemvist.

Andra frågor som rör godmanskap enligt 3 § än förordnande av god man prövas enligt nu gällande bestämmelser av den tingsrätt som har

skrivit in godmanskapet. I fortsättningen skall överförmyndaren pröva

frågor av den arten. Det är naturligt att i avsaknad av inskrivning knyta prövningen till den överförmyndare som har förordnat den gode mannen.

278 Rätten skall genast kungöra beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning enligt

23 §.

(Jfr 11 kap. 27 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I dag ges i paragrafen bestämmelser om vem som har rätt att överklaga

rättens beslut i frågor som gäller godmanskap eller förvaltarskap. Dessa föreslås upphävda. Regler om rätt att överklaga i olika

förmynderskapsärenden har samlats i 20 kap. 3 § (jfr 10 kap. 18 §).

I denna paragraf har, i oförändrat skick, i stället tagits in de bestäm-

melser om kungöranden som för närvarande finns i 28 8.

12 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och

förvaltares verksamhet

Kapitlet har hittills innehållit bestämmelser om inskrivning av förmyn- 208

derskap, godmanskap och förvaltarskap. Dessa regler upphävs nu. Prop. 1993/94:251 Beträffande skälen till det hänvisas till avsnitt 13. FB 12 kap. Kapitlet skall i framtiden innehålla i huvudsak de bestämmelser som

för närvarande finns i 13 kap. Till de allmänna bestämmelserna i detta

kapitel har emellertid också förts en del föreskrifter som i dag återfinns

i bl.a. 15 kap.

I kapitlet görs ingen skillnad mellan föräldrar som förmyndare och

förordnade förmyndare. När det talas om förmyndare avses alltså båda kategorierna.

Förmyndares skyldigheter

1: Förmyndare skall förvalta omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna.

Detta gäller inte i fråga om tillgångar som omyndiga enligt lag själva

råder över eller som de har förvärvat genom gåva, testamente eller för-

månstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen — (1993:931) enligt lagen = (1993:931) om individuellt

pensionssparande med villkor att egendomen skall stå under förvaltning

av någon annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för förmyn-

daren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen (särskild förvaltning). År särskild förvaltning anordnad, skall den som

utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till förmyndaren.

Förmyndaren företräder i övrigt den omyndige när detta inte enligt

lag skall göras av någon annan.

Ofr 12 kap. I $ i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen anges i första stycket förmyndarnas grundläggande skyldig-

het, nämligen att förvalta den omyndiges tillgångar och företräda honom

eller henne i angelägenheter som rör tillgångarna. Motsvarande bestäm-

melse finns för närvarande i 13 kap. 1 §.

Till skillnad från vad som är fallet beträffande den nu gällande bestämmelsen i 13 kap. 1 § sägs i denna paragraf ingenting om att för-

myndaren är skyldig att sörja för den omyndiges person. Detta hänger samman med att förmynderskap bara avser underåriga, och för deras

del sköts den personliga intressebevakningen av vårdnadshavaren respektive vårdnadshavarna, antingen det är fråga om föräldrarna eller särskilt förordnade vårdnadshavare (se 6 kap.). En annan sak är att det i de allra flesta fall är vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna som

också är den underåriges förmyndare.

De uppgifter en vårdnadshavare har som förmyndare, liksom uppgifterna för den som enbart är förmyndare, rör således den omyndiges tillgångar. Härmed avses såväl den omyndiges förmögenhet som hans eller hennes löpande inkomster. Av 4 § följer dock att förmyndaren måste beakta den omyndiges personliga förhållanden vid medelsanvändningen. Det gäller sålunda att avgöra vad som behövs för den omyndiges uppe- 209

hälle, utbildning och nytta i övrigt.

14 Riksdagen 1993194. I sarnl. Nr 251

Enligt andra stycket omfattar inte förmyndarens förvaltningsrätt vad Prop. 1993/94:251 den omyndige enligt lag själv råder över eller egendom som står under FB 12 kap. särskild förvaltning (se avsnitt 9). Bestämmelsen motsvarar det nu

gällande andra stycket i 13 kap. 1 8.

Regler om vad den underårige själv råder över finns i 9 kap. Det är bl.a. fråga om tillgångar som den underårige har förvärvat genom eget

arbete. Vidare avses egendom som den underårige har fått genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller i samband med individuellt pensionssparande med villkor att han eller hon själv

skall få råda över egendomen.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i den nu gällande

bestämmelsen, anges att förmyndaren företräder den omyndige när detta

inte enligt lag skall göras av någon annan.

Exempel på fall där någon annan än förmyndaren är ställföreträdare för ett barn finns bl.a. i 6 kap. 11 och 12 §§, där det föreskrivs att

vårdnadshavaren företräder barnet i vissa fall. Vidare sägs i 20 kap.

14 § rättegångsbalken att vårdnadshavaren företräder en omyndig målsägande, om brottet rör den omyndiges person. I övriga fall, sägs det i bestämmelsen, företräds en omyndig av sin ställföreträdare. Detsamma är fallet enligt bl.a. 11 kap. 1 § rättegångsbalken.

Genom bestämmelsen i detta stycke görs klart att förmyndaren är

behörig att företräda barnet i de senast berörda fallen.

Gode mäns och förvaltares skyldigheter

28 Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person.

Aven om det inte framgår av förordnandet, omfattar den gode mannens eller förvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts

under särskild förvaltning. År särskild förvaltning anordnad, skall den

som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovis-

ning.

(Jfr 12 kap. 2 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafens första stycke bestäms såväl gode mäns som förvaltares uppgifter av deras förordnande. Förordnandet kan för båda innefatta

en eller flera av följande uppgifter, nämligen

- bevaka någons rätt

- förvalta dennes tillgångar

- sörja för dennes person.

Bestämmelsen knyter an till föreskrifterna i 11 kap. 4 och 7 §§, där det anges att en god man respektive förvaltare kan förordnas, om en

enskild har behov av hjälp i något av de nu berörda hänseendena. När det gäller en god man som har utsetts enligt 11 kap. 1-3 §§ torde upp- 210

draget i huvudsak avse bevakning av den enskildes rätt eller förvaltning Prop. 1993/94:251

av dennes tillgångar. I samtliga fall av godmans- eller förvaltarförord- FB 12 kap.

nanden kan dock förordnandet vara begränsat till att avse bevakning av

den enskildes rätt i något bestämt avseende eller förvaltning av vissa

angivna tillgångar. Det bör också beaktas att den enskilde vanligen har

rätt att själv förfoga över bl.a. sina egna arbetsinkomster, även om han

eller hon har förvaltare (se 11 kap. 8 83).

När det gäller gode män kompliceras situationen av att den enskilde inte mister sin egen rättshandlingsförmåga genom ett godmansförord-

nande. Särskilt när en god man har förordnats enligt 11 kap. 4 § kan

den enskilde komma att utnyttja sin handlingsförmåga på ett sätt som försvårar den gode mannens verksamhet eller till och med gör det omöj-

ligt för denne att fullgöra sitt uppdrag (se vidare prop. 1987/88:124

s. 136 f.).

Enligt andra stycket ingår inte egendom som har ställts under särskild förvaltning i den gode mannens eller förvaltarens uppdrag, även om

förordnandet inte säger något om detta. Med särskild förvaltning avses detsamma som enligt 1 § andra stycket.

Detta innebär dels att sådan egendom som förvärvas av den som har

god man eller förvaltare med villkor om att egendomen skall vara un-

derkastad särskild förvaltning in dubio faller utanför ställföreträdarens

handlingsram, dels att egendom som en underårig fått med villkor om särskild förvaltning kommer att stå kvar under sådan förvaltning, om

den underårige vid myndighetsåldern antingen får en god man eller en

förvaltare. Sist i andra stycket har tagits in en bestämmelse om redovisningsskyldighet för den som har hand om den särskilda förvaltningen. Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 1 § andra stycket andra meningen om redovisning till föräldrar och andra förmyndare. När det gäller

redovisning till gode män och förvaltare gäller dock den inskränkningen att redovisning skall ske endast om det faller inom ramen för den gode mannens respektive förvaltarens uppdrag att ta emot sådan redovisning. Den gode mannens respektive förvaltarens uppdrag måste således vara utformat på sådant sätt att det inbegriper förvaltningen av huvudmannens tillgångar av sådant slag som den särskilda förvaltningen omfattat. Under sådant förhållande skall redovisning göras till den gode mannen

eller förvaltaren. I annat fall skall redovisning lämnas direkt till huvudmannen,

Gemensamma bestämmelser

Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde.

(Jfr 12 kap. 3 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen ställs en allmän handlingsnorm för förmyndare, gode män Prop. 1993/94:251 och förvaltare upp. Det bör noteras att det särskilt anges, förutom att FB 12 kap.

uppdraget skall utföras med omsorg, att den enskildes bästa skall vara riktmärket för ställföreträdarens handlande. I nu gällande rätt motsvaras paragrafen delvis av 13 kap. 3 och 4 §§.

Bestämmelsen kompletteras av den föreslagna 4 §, i vilken det anges hur den enskildes medel skall användas eller placeras. Närmare

bestämmelser om förvaltningen finns i 13-15 kap. Vad som i förevarande bestämmelse föreskrivs om ställföreträdarens

skyldigheter har betydelse även för bedömningen av en eventuell skade-

ståndsskyldighet enligt 14 § och för inriktningen av överförmyndarens

tillsyn enligt 9 § och 16 kap. 1 §. I båda fallen skall alltså den enskildes intressen vara vägledande.

43 Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte

används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet

finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall skötas finns i 13-15 kap.

(Jfr 12 kap. 4 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket har tagits in vissa grundläggande bestämmelser om medelsanvändningen och förvaltningen. Liksom i nu gällande 13 kap. 3

och 4 §& anges att medel i skälig omfattning skall användas till den enskildes nytta. Här har dock den enskildes uppehälle och utbildning uttryckligen angivits som exempel på sådana nyttiga ändamål. Med nytta i övrigt avses vård och rekreation m.m. I många fall kan det sålunda vara befogat att den enskildes medel används för att bekosta en bättre bostad eller en annan form av vård. Det kan också ligga i den enskildes intresse att få göra en rekreationsresa eller dylikt (se vidare

prop. 1987/88:124 s. 188). Det har under remissbehandlingen av Förmynderskapsutredningens

betänkande påpekats att gode män och förvaltare allt för ofta ser som

sin viktigaste uppgift att iaktta sparsamhet med den enskildes medel. Det kan därför finnas anledning att påpeka att det primära är att den

enskildes medel skall användas till hans eller hennes nytta. Om det behövs för att den enskildes behov skall täckas, finns inga hinder att använda mer än avkastningen av befintligt kapital och andra periodiska

intäkter. Först i den mån medlen inte behöver användas för ett sådant

ändamål blir placeringsregeln i första styckets andra mening tillämplig.

När det gäller underåriga måste givetvis den underåriges ålder, föräldrarnas villkor och andra individuella förhållanden vägas in vid bedömningen av vad som ryms inom en tillåten medelsanvändning. Det bör inte vara uteslutet att den underåriges medel används till inköp av

något som kommer inte bara den underårige själv utan även föräldrarna 212

och familjen i övrigt till godo. Här kan undantagsvis inköp av t.ex. en Prop. 1993/94:251 bil eller ett fritidshus komma i fråga. Det måste dock hela tiden beaktas FB 12 kap. att det är den underåriges intresse som skall vara huvudsaken och de

övriga nämndas intresse en bieffekt, och inte det motsatta.

De medel som inte behöver användas för den enskildes nytta skall

placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning. En motsvarande regel finns för närvarande i

15 kap. 1 §.

Bestämmelsen bildar utgångspunkt för de närmare föreskrifter om förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning som finns i

13-15 kap. Bestämmelsen får också betydelse för överförmyndarnas

verksamhet, såväl när det gäller frågor om samtycke till olika åtgärder som beträffande tillsynen.

5§

Förmyndare, gode män och förvaltare skall fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är dock skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt.

(Jfr 12 kap. 5 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen har tagits in bestämmelser, motsvarande nu gällande 16 kap. 1 8, om skyldighet för förmyndare, gode män och förvaltare att föra räkenskaper över sin förvaltning och att göra anteckningar i den ut-

sträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfatt-

ning och omständigheterna i övrigt.

Den skyldighet att föra räkenskaper som det talas om här rör något annat än den skyldighet att lämna redovisning till överförmyndaren som regleras i bl.a. 13 kap. 14 § och 14 kap. 15 &. Det finns dock ett sam-

band mellan bestämmelserna på så sätt att redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren svårligen kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt, om inte ställföreträdaren fortlöpande för räkenskaper. Under alla förhållanden underlättar noggranna räkenskaper redovisningen.

Ett viktigt syfte med den nu behandlade paragrafen är emellertid

också att få fram underlag för en senare granskning av hur ställföreträdaren har skött sin uppgift. En sådan granskning kan behöva göras av

en ny ställföreträdare eller av överförmyndaren. Även den enskilde

själv kan vilja kontrollera att ställföreträdaren har skött sin förvaltning på ett korrekt sätt. Se vidare 13 kap. 21 8, 14 kap. 23 § och 16 kap.

38. För att en ställföreträdares skyldighet att föra räkenskaper skall anses

uppfylld torde det i de flesta fall bara fordras en kassabok som visar

inkomster och utgifter för varje år. Därutöver bör ställföreträdaren för varje år göra en sammanställning av tillgångar och skulder. När det gäller mer betydande inkomst- och utgiftsposter bör ställföreträdaren vara skyldig att skaffa och bevara verifikationer. 213

Rör det sig om en mer omfattande förvaltning, bör vanliga regler om Prop. 1993/94:251 affärsmässig bokföring tillämpas. FB 12 kap.

När det gäller föräldrar ställs lägre krav. De är skyldiga att föra

räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning

och omständigheterna i övrigt. Det är i första hand föräldrarna själva som har att avgöra hur omfattande räkenskaperna och anteckningarna

behöver vara. Principen bör dock vara att räkenskaper och anteckningar bör krävas endast om barnets egendom är av en sådan omfattning att

man kan tala om att en egentlig förmögenhetsförvaltning utförs. För det

fall föräldrarna är redovisningsskyldiga gentemot överförmyndaren enligt 13 kap. 14 §, torde det i regel också kunna krävas att de för räkenskaper. Att så sker underlättar också för föräldrarna att fullgöra

sin redovisningsskyldighet.

Särskilt förordnade vårdnadshavare som samtidigt är förmyndare är underkastade reglerna för förordnade förmyndare och inte de för föräldrar, se 10 kap. 3 § tredje stycket. Paragrafens lydelse har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

6§

Förmyndare, gode män och förvaltare skall se till att pengar och

värdepapper som tillhör den enskilde förvaras så att de inte samman-

blandas med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar.

Om den enskilde äger värdehandlingar eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för att behövliga registreringar och anmälningar görs.

(fr 12 kap. 6 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen föreskriver i första stycket att en ställföreträdare inte får blanda samman den enskildes pengar och värdepapper med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar. Bestämmelsen motsvarar vad som nu föreskrivs i 15 kap. 7 § första stycket. Med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar avses dels hans eller hennes egna tillgångar, dels tillgångar som kan tillhöra någon annan som ställföreträ-

daren bistår. Att tillgångar som tillhör olika personer inte får blandas

samman innebär bl.a. att, vid insättning på bank, skilda konton måste användas.

Andra stycket behandlar det fallet att den enskilde äger värdehand-

lingar eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar. Förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren svarar då för att de registreringar och anmälningar som behövs görs, så att den enskilde inte lider någon rättsförlust. Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 7 § andra och

tredje styckena i nu gällande lydelse. Dessa är mer utförliga därigenom att hänvisning görs till bestämda föreskrifter i vilka olika typer av anmälningar behandlas. En generell bestämmelse om en ställföreträdares skyldigheter i nu berört hänseende behöver inte vara så detaljerad. Den

som har ansvaret för förvaltningen av annans egendom som är placerad 214

i värdehandlingar har ett självklart ansvar för att huvudmannens intresse Prop. 1993/94:251

bevakas på bästa sätt, bl.a. genom att nödvändiga anmälningar och FB 12 kap.

registreringar görs. En uppräkning av ett antal föreskrifter där sådana

anmälningar behandlas skulle felaktigt kunna tolkas som att skyldigheten

att bevaka den enskildes rätt skulle vara inskränkt till sådana värdehand-

lingar. Den nya lydelsen av mer generell karaktär innebär således inte någon saklig ändring. Bestämmelsens generella utformning innebär vidare att det inte är nödvändigt att föra med undantaget beträffande förvaltarregistrerade aktier i den nu gällande lydelsen av 15 kap. 7 § tredje stycket.

Här skall även erinras om att det av 2 8 lagen (1989:828) om inför-

ande av aktiekontolagen (1989:827) framgår att bestämmelser i annan lag eller författning om rättigheter som representeras av värdepapper

skall tillämpas även i fråga om rättigheter som registreras enligt aktie-

kontolagen. Det förhållandet att den nya lydelsen av föräldrabalkens förvaltningsbestämmelser inte innehåller någon direkt motsvarighet till

det andra stycket i 15 kap. I $ i nu gällande lydelse innebär således att

någon materiell ändring i detta hänseende inte är avsedd.

7§

I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra

den omyndige, om den omyndige har fyllt sexton år, samt den omyndi-

ges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande

till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i

11 kap. 5 8.

(Jfr 12 kap. 7 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafens första stycke finns en regel om skyldighet för förmyndaren att höra den omyndige, om han eller hon fyllt 16 år, och den omyndiges make eller sambo. Bestämmelsen motsvarar med tillägg för sambo vad som för närvarande föreskrivs i 13 kap. 5 §. Beträffande vem som är att betrakta som sambo hänvisas till kommentaren till 10 kap. 18 §. En ytterligare skillnad jämfört med den nu gällande lydelsen är att det sägs att den omyndige "skall" och inte enbart "bör" höras, om det lämpligen kan ske. Med detta är avsett att markera vikten av att ställföreträdaren hör med huvudmannen. Även med denna ändring är dock föreskriften av ordningskaraktär. (Jfr dock nedan om samtyckes betydelse när god man företar en rättshandling.)

Även om det inte föreskrivs i lagrummet, är det naturligt att förmyn-

daren hör även ett barn som är under sexton år, om barnet har nått

tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt för

barnet personligen.

Andra stycket ålägger gode män och förvaltare en motsvarande e skyl-

dighet att höra den som uppdraget avser samt dennes make eller sambo.

Även här gäller att den enskilde skall höras, om det lämpligen kan ske. 215

Ett hörande kan underlåtas bl.a. med hänsyn till den enskildes hälsotill- Prop. 1993/94:251

stånd. Har god man förordnats enligt 11 kap. 3 §, blir det normalt inte FB 12 kap. aktuellt att höra den enskilde.

I andra styckets andra mening hänvisas till bestämmelserna i 11 kap. 5 § om betydelsen av att i vissa fall inhämta samtycke från den som har god man. Enligt paragrafens huvudregel blir en rättshandling som den gode mannen utan den enskildes samtycke har företagit inom ramen för sitt förordnande inte bindande för den enskilde, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd har varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av någon annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Någon motsvarande rättsföljd inträder inte, om en förvaltare inom ramen för sitt uppdrag handlar utan den enskildes samtycke. Detta hänger samman med att en förvaltare inom ramen för uppdragen har ensam rådighet över den enskildes egendom (se 11 kap. 9 §). Likafullt är det många gånger angeläget att förvaltaren inhämtar den enskildes

mening. Är det en fråga som kan anses viktig för den enskilde, blir

bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen tillämpliga.

Skulle en ställföreträdare låta bli att höra den enskilde eller dennes make eller sambo, där så hade bort ske, kan det aktualisera frågan om ställföreträdarens entledigande.

Det förhållandet att 16 kap. 9 § föreskriver att överförmyndaren skall ge bl.a. den enskilde tillfälle att yttra sig kan inte tas till intäkt för att ställföreträdaren kan avstå från att samråda enligt denna paragraf. Betydelsen av detta samråd ökar dessutom genom att i vart fall föräldrars möjlighet att vidta viktigare förvaltningsåtgärder utan att inhämta överförmyndarens samtycke breddas betydligt (13 kap. 1-3 §§).

Uppstår fråga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren, förmyndarens make eller sambo eller någon som förmyndaren företräder, har förmyndaren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma förmyndare, får förmyndaren dock företräda de omyndiga vid arvskifte mellan dem, om de inte har inbördes stridande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den enskilde, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mellan den enskilde å ena sidan och den gode mannen eller förvaltaren, hans eller hennes make eller sambo eller någon som han eller hon företräder å den andra sidan.

Om en förmyndare, god man eller förvaltare har slutit avtal i strid med första eller andra stycket, tillämpas 9 kap. 7 § första stycket i fråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Jfr 12 kap. 8 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Denna paragraf har i sak sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 2 §. På förslag av Lagrådet har i bestämmelsen dock, liksom i 11 kap. 2 8, ställföreträdarens sambo jämställts med ställföreträdarens make.

98 FB 12 kap.

Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under över-

Jörmyndarens tillsyn. Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överför-

myndaren de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren

begär.

(Jfr 12 kap. 9 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges att förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under överförmyndarens tillsyn. Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i 10 kap. 12 § och 11 kap. 14 8. Till skillnad från vad som gäller enligt dem föreskrivs inte i den nya bestämmelsen att ställföreträdarna också står under tingsrättens tillsyn. Detta är en följd

av bl.a. avskaffandet av systemet med inskrivning av förmynderskap,

godmanskap och förvaltarskap. Frågan om vilken myndighet som i sin

tur har tillsyn över överförmyndarna behandlas i 19 kap. 17 §. | Oavsett vilka förvaltningsbestämmelser m.m. som gäller för olika fall enligt 13-15 kap. står alla förmyndare, gode män och förvaltare under

överförmyndarens tillsyn så länge uppdraget varar. Detta har betydelse bl.a. för den upplysningsskyldighet som ställföreträdarna har enligt

andra stycket (jfr nuvarande 13 kap. 6 §). Även en förälder som är för-

myndare och som enbart förvaltar tillgångar som faller utanför 13 kap. 3 § eller 10 § har således skyldighet att lämna upplysningar enligt denna paragraf. Genom detta får överförmyndaren exempelvis möjlighet att utreda om det finns behov av att gå in med skärpande föreskrifter i det

enskilda fallet, se 13 kap. 19 § och 14 kap. 21 §.

När det gäller överförmyndarens rätt att få upplysningar från social-

nämnder och andra myndigheter finns bestämmelser i 16 kap. 10 §.

Avtal utan överförmyndarens samtycke

10 3 Om en förmyndare, god man eller förvaltare har ingått avtal för den

enskildes räkning utan att inhämta samtycke från överförmyndaren, trots

att samtycke krävs enligt 13-15 kap., får motparten inte frånträda

avtalet, om förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren begär överför-

myndarens samtycke inom en månad från det att avtalet ingicks och

något annat förbehåll inte har gjorts. Om överförmyndaren inte lämnar

sitt samtycke, får motparten frånträda avtalet, om inte något annat har överenskommits.

113 Om ett avtal som avses i 10 § inte blir gällande, tillämpas 9 kap. 7 8 första stycket i fråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Jfr 12 kap. 10 och 11 88 i Förmynderskapsutredningens förslag.) 217

Till 10 och 11 §§ har utan saklig ändring överförts vad som för Prop. 1993/94:251

närvarande regleras i 15 kap. 17 och 18 §§. FB 12 kap.

Flera förmyndare, gode män eller förvaltare

128 Om en persons egendom skall förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställföreträdarna utöva förvaltningen gemensamt. Överförmyndaren kan dock besluta att förvaltningen av tillgångar-

na skall fördelas på visst sätt mellan ställföreträdarna eller att vissa

tillgångar skall förvaltas av en av dem ensam. I samband med att rätten förordnar en ställföreträdare kan även rätten meddela ett sådant beslut.

Om de som utövar förvaltningen gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren biträder. Om det är fråga om en åtgärd som kräver överförmyndarens samtycke, kan samtycke ges till åtgärden även om det finns delade meningar. Överförmyn-

daren skall dock ge alla dem som har del i förvaltningen tillfälle att

yttra sig innan överförmyndaren beslutar i saken.

(Jfr 12 kap. 12 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Bestämmelserna motsvarar i stort 13 kap. 8 § första, tredje och fjärde styckena i nu gällande lydelse. Lydelsen har dock justerats med hänsyn till den förändrade ordningen beträffande befogenhet att förordna god

man och förvaltare. För det fall överförmyndaren har rätt att förordna

skall denne även ha rätten att fördela förvaltningen mellan flera

ställföreträdare. Även när fråga uppkommer om att fördela

förvaltningen mellan flera förmyndare skall överförmyndaren besluta om fördelningen. Av praktiska skäl bör dock rätten ha kvar möjligheten att fatta beslut om en uppdelning av förvaltningen i samband med att rätten förordnar förmyndare, god man eller förvaltare. För det fall en persons egendom förvaltas av hans eller hennes föräldrar följer av 13 kap. I $ andra stycket att den ena föräldern får fatta beslut ensam i vissa fall.

Den nuvarande bestämmelsen i 13 kap. 8§ andra stycket om

fördelning av vårdnadsansvaret har inte någon motsvarighet i den nu

behandlade paragrafen. Detta är en följd av att samtliga vårdnadsregler har samlats i 6 kap. Delvis motsvaras den bestämmelsen av

bestämmelserna i 6 kap. 10 a § andra stycket.

Vidare kan erinras om bestämmelsen i 10 kap. 3 § andra stycket, som gör det möjligt att förordna en förmyndare vid sidan av en särskilt förordnad vårdnadshavare.

Ställande av säkerhet

13 § Om överförmyndaren finner skäl till det, skall förmyndare, gode män

eller förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen. Överför- 218

myndaren prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras. I Prop. 1993/94:251

övrigt tillämpas 2 kap. 25 § utsökningsbalken. FB 12 kap.

(Jfr 12 kap. 13 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar vad som nu gäller enligt 13 kap. 7 8. Uppgiften att avgöra om det behöver ställas någon säkerhet har dock lagts på överförmyndaren i stället för på rätten. Det är också överförmyndaren som prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras.

I praktiken torde det sällan uppstå anledning för överförmyndaren att kräva säkerhet. En sådan åtgärd kan dock bli aktuell, om ställföreträdarens förvaltning inte sker på ett tillfredsställande sätt och den enskildes tillgångar kommer i fara. Det torde dock ofta ligga närmare till hands

för överförmyndaren att gå in med skärpande föreskrifter (jfr 13 kap.

19 § och 14 kap. 21 §).

Överförmyndaren har frihet att bestämma säkerhetens närmare utformning inom ramen för vad som föreskrivs i 2 kap. 25 § utsöknings-

balken. Säkerheten kan således utgöras av pant, borgen eller bankgaran-

ti och gälla det belopp som överförmyndaren finner lämpligt. Överför-

myndaren kan, om han eller hon inte själv anser sig kunna förvara säkerheten, anvisa exempelvis en bank som förvarare av en pant. (Jfr vad som sägs i 13 kap. 19 § och 14 kap. 21 § om skyldighet att deponera värdehandling hos värdepappersinstitut.)

Genom möjligheten att enligt 16 kap. 13 § förelägga vite kan överförmyndaren komma till rätta med en ställföreträdare som inte följer ett beslut om ställande av säkerhet.

Skadestånd

14§

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att ersätta skada

som de uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat den enskilde.

Om flera förmyndare, gode män eller förvaltare är ansvariga, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas

mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande. Om någon

saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

(Jfr 12 kap. 14 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Hit har utan saklig ändring överförts vad som för närvarande regleras i

13 kap. 9 §.

153 Talan om ersättning enligt 14 § skall väckas inom ett år från det att

handlingar som anges i 16 kap. 8 § har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks 219

inom nämnda tid, är talerätten förlorad. Detta gäller inte, om ställ- Prop. 1993/94:251 företrädaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. EB 12 kap.

(Jfr 12 kap. 15 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 13 kap. 10 §.

Arvode och ersättning för utgifter

16 §

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Arvode och ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes eller dödsboets medel skall betalas av kommunen.

Ofr 12 kap. 16 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafens första stycke anges att förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvode för uppdraget samt ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets utförande. Motsvarande regler finns i dag i 15 kap. 19 och 21 §8. Vad som där sägs om att arvode utgår årligen eller sedan uppdraget har slutförts har emellertid inte fått någon motsvarighet i den nu föreslagna lydelsen.

Överförmyndaren har alltså full frihet att bestämma hur ofta och för

vilken tid såväl arvode som ersättning för utgifter skall betalas. Om det inte finns några speciella omständigheter, torde det naturliga dock vara att arvode beträffande de mera långvariga ställföreträdarskapen även i fortsättningen betalas årligen.

När det gäller föräldrar som förmyndare finns bestämmelser om arvode och ersättning för utgifter i 17 8.

I andra stycket sägs att överförmyndaren fattar beslut om arvode och ersättning och att han dessutom bestämmer i vad mån arvodet och ersättningen skall betalas med enskilda medel. Detta motsvarar till stor del vad som nu gäller enligt 15 kap. 19 och 21 §8. Paragrafen innehåller emellertid ingen motsvarighet till den bestämmelsen om att arvode till förmyndare skall bestämmas med ledning av grunder som fastställs av kommunen.

Att hänvisningen till i förväg fastställda grunder har tagits bort in- 220 nebär att överförmyndaren kan göra en friare bedömning än förut. Det

är emellertid självklart att överförmyndaren skall sträva efter en rättvis Prop. 1993/94:251

och likformig bedömning. Riktlinjer och rekommendationer utfärdade FB 12 kap. av exempelvis Svenska kommunförbundet kan vara ett stöd vid tillämpningen, även om överförmyndarna inte formellt är bundna av dem.

Det bör i sammanhanget påpekas att godmanskap och förvaltarskap, till skillnad från förmynderskap, kan omfatta även annat än förmögen-

hetsförvaltning. Å andra sidan kan såväl gode mäns som förvaltares

uppdrag vara begränsade till en viss bestämd intressebevakning eller förmögenhetsförvaltning (se 11 kap. 1-4 och 7 §§). Dessa förhållanden måste naturligtvis beaktas vid bestämmande av arvode.

I tredje stycket anges att arvode och ersättning för utgifter enligt huvudregeln skall betalas med den enskildes medel, i den mån hans eller hennes beräknade inkomst eller tillgångar under det år uppdraget avser överstiger två basbelopp. Detta innebär en liten ändring av vad som gäller för närvarande. Nu är gränsvärdet beträffande inkomst två basbelopp och beträffande tillgångar tre basbelopp. En annan förändring är att lagtextens bestämmelse om basbeloppsgränser föreslås gälla arvode till såväl förmyndare, gode män som förvaltare (se avsnitt 11).

På samma sätt som i dag avses nettoinkomster och nettotillgångar. Bedömningen skall alltså utgå från vad som återstår sedan medgivna

avdrag enligt skattelagstiftningen har gjorts.

Att arvode och ersättning för utgifter skall betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes inkomst eller tillgångar överstiger två basbelopp innebär att den enskilde får debiteras högst det överskju-

tande beloppet. Om såväl inkomsten som tillgångarna överstiger den

angivna gränsen, får överstigande delar läggas samman vid bedömning-

en.

Huvudregeln om i vad mån den enskildes medel skall tas i anspråk får frångås om det finns särskilda skäl. Som exempel på när det finns anledning att frångå den kan nämnas att den enskilde har stora vårdkostnader som tar hans eller hennes inkomst i anspråk eller att de tillgångar som det är fråga om utgörs av en fastighet som den enskilde själv behöver eller som är mycket svår att sälja till rimliga villkor. Det är i dessa fall fråga om att, liksom enligt gällande rätt, göra avsteg från

huvudregeln till förmån för den enskilde. Detta torde också bli det

vanligaste fallet av avsteg från huvudregeln.

Som nämnts tidigare bör i undantagsfall huvudregeln kunna frångås

även till nackdel för den enskilde. Det kan bli aktuellt när kommunen genom att stå för arvodet bidrar till en kapitalbildning hos den enskilde

som inte kan komma den enskilde till godo. En sådan situation kan

uppkomma t.ex. vid vården av egendom tillhörig en svårt sjuk som inte

själv kan dra nytta av sina tillgångar och som inte har några nära anhöriga.

I fjärde stycket föreskrivs att arvode och ersättning för utgifter som

avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel. Arvodet och ersättningen för utgifter får vid blivande skifte avräknas på den enskildes lott. Som har utvecklats i avsnitt 11 skall i första hand dödsboets medel tas i anspråk till täckande av ställföreträda- 221 rens anspråk på arvode och ersättning. Först när dödsboets samlade

medel inte förslår blir kommunens ansvar enligt fjärde stycket aktuellt Prop. 1993/94:251 om inte särskilda skäl föranleder annat. FB 13 kap.

Om boet är av liten omfattning och arvodet till den gode mannen skulle ta i anspråk en väsentlig del av de kvarvarande tillgångarna sedan avräkning gjorts mot den lott som den gode mannen bevakat, kan det finnas skäl att helt eller delvis begränsa boets ansvar för den gode mannens arvode. Detta gäller särskilt om den eller de kvarvarande

dödsbodelägarna har ett starkt behov av att få överta dödsboets tillgång-

ar. Det kan vara fråga om att en fastighet även fortsättningsvis skall kunna användas som familjebostad åt efterlevande make och barn, eller att medlen behövs för att säkerställa grundläggande behov av vård eller utbildning av de efterlevande.

I femte stycket har tagits in en bestämmelse som innebär att i den mån den enskildes eller dödsboets medel inte skall eller kan tas i anspråk för

täckande av arvode och ersättning till ställföreträdaren så skall ersättningen betalas av kommunala medel.

17 §

Föräldrar som är förmyndare har, om det finns särskilda skäl, rätt till arvode med anledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De

har också rätt till ersättning för utgifter som har varit skäligen påkalla-

de av förvaltningen.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmynda-

ren. Beloppen skall betalas med den omyndiges medel eller, om det

gäller dödsboförvaltning, med dödsboets tillgångar.

Ofr 12 kap. 17 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har sin motsvarighet i nu gällande lydelse av 15 kap. 19 § fjärde stycket och 14 kap. 11 8. Föräldrar som är förmyndare får enligt huvudregeln ersättning för utlägg som har rört förvaltningen och som har varit skäligen påkallade. För att de skall få rätt till arvode krävs liksom hittills att det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att barnet har en betydande förmögenhet, vars förvaltning

har tagit i anspråk en väsentlig del av föräldrarnas tid. Såväl arvode som ersättning för utgifter skall, när det är fråga om

föräldrar, alltid betalas med den omyndiges medel, eller om det gäller dödsboförvaltning, med dödsboets tillgångar. Någon möjlighet au få

ersättning av kommunen finns således inte.

13 kap. Föräldrars förmyndarförvaltning Kapitlet saknar direkt motsvarighet i nuvarande bestämmelser. Tidigare

har redovisats skälen till att föräldrar som förmyndare bör ges en sär-

ställning (se särskilt avsnitt 6.1). Grundtanken är att föräldrar på ett

annat sätt än förordnade ställföreträdare har en naturlig intressegemen-

skap med dem som de företräder och att kontrollen från det allmännas 222

sida därför i normala fall bör kunna inskränkas till att avse föräldraför-

valtningar av större omfattning. Inskränkningen har preciserats så att Prop. 1993/94:251 det allmännas kontroll skall avse föräldraförvaltningar där barnets till- FB 13 kap. gångar har ett värde som överstiger åtta gånger basbeloppet. I fråga om dessa föräldraförvaltningar skall gälla dels särskilda regler om placering

m.m., dels en redovisningsskyldighet till överförmyndaren.

Vid sidan av dessa förvaltningar gäller särskilda bestämmelser också för fast egendom och egendom som är jämställd med eller knuten till sådan egendom, oberoende av omfattningen av den underåriges övriga tillgångar.

I de fall överförmyndarkontroll skall gälla tillämpas de särskilda för-

valtningsföreskrifterna i 3-8 §§.

Enligt 14-17 §§ skall egendom som står under överförmyndarkontroll

också redovisas till överförmyndaren på visst närmare angivet sätt.

Även om överförmyndarkontrollen av föräldrars förvaltningar endast gäller en begränsad del av dem, har överförmyndaren enligt 19 § möj-

lighet att besluta att de särskilda förvaltningsbestämmelserna i 3-7 §§ skall gälla även beträffande föräldraförvaltningar av egendom till ett lägre värde än åtta basbelopp. Förutsättningen för detta är att det av

särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen. Som framgår av avsnitt 7.4 skall den nuvarande lagstadgade ord-

ningen med deponering i bank av värdehandlingar m.m. försvinna. Överförmyndaren har dock möjlighet att ålägga föräldrar skyldighet att deponera i bank med stöd av 19 8.

I det följande redovisas de särskilda bestämmelserna i 13 kap.

Föräldrars rådighet

13 När en omyndigs föräldrar är förmyndare, bestämmer de hur tillgång-

ar som står under deras förvaltning skall användas eller placeras, om inte annat följer av denna balk eller annan författning.

Om en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan orsak är förhindrad att ta del i sådana beslut om förvaltningen som inte kan skjutas upp utan olägenhet, bestämmer den andra föräldern ensam. Denna förälder får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppenbarligen krä-

ver det.

Om endast en av föräldrarna är förmyndare, gäller bestämmelserna

om föräldrar honom eller henne.

I fråga om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo

gäller bestämmelserna i 15 kap.

(Jfr 13 kap. I 8 i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen anges i första stycket att föräldrar som är förmyndare i princip själva bestämmer hur den omyndiges tillgångar skall användas eller placeras. En förutsättning är givetvis att det är fråga om egendom

som står under föräldrarnas förvaltning. Av 9 kap. I $ och 12 kap. 1 8

andra stycket följer att viss egendom som tillhör den omyndige kan vara 223

undantagen från föräldrarnas förvaltning antingen genom att den omyn-

dige själv har rådighet över egendomen eller genom att den står under Prop. 1993/94:251 särskild förvaltning. FB 13 kap.

För föräldrarnas förvaltning gäller dock, förutom de allmänna reglerna i 12 kap., de närmare bestämmelser som finns i det nu aktuella kapitlet. Bestämmelserna inskränker föräldrarnas rådighet framför allt när det är fråga om egendom som anges i 2 och 10 §§. Efter påpekande av Lagrådet anges i lagtexten att inskränkningar i föräldrars rådighet även kan meddelas i andra författningar.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse som motsvarar 6 kap. 13 § andra stycket och som tar sikte på det fallet att en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan anledning inte kan ta del i ett förvaltningsbeslut. Om beslutet inte kan skjutas upp utan olägenhet, bestämmer den andre föräldern ensam. Beslut av ingripande betydelse måste dock i princip båda föräldrarna ta del i. Hit får anses höra beslut om försäljning av fast egendom eller egendom som annars är av särskilt värde. Hyresbetalningar och andra löpande betalningar kan å andra sidan nämnas som exempel på åtgärder som en av föräldrarna bör kunna besluta om ensam. Föräldern bör då också kunna ta ut de bankmedel eller dylikt som behövs för att klara av betalningarna. Att det dock ibland krävs samtycke av överförmyndaren till de åtgärder som föräldern vill vidta framgår av bl.a. 6, 8 och 10 88.

Om situationen är sådan att båda föräldrarna måste delta i ett förvaltningsbeslut men de inte kan enas, gäller enligt 12 kap. 12 § andra stycket den mening som överförmyndaren ansluter sig till.

För det fallet att endast en av föräldrarna är förmyndare föreskrivs i tredje stycket att bestämmelserna om föräldrar gäller honom eller henne Gfr 10 kap. 2 § andra stycket).

Det nu behandlade kapitlet är inte tillämpligt på dödsboförvaltning. Är

det fråga om vård av en underårigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller i stället bestämmelserna i 15 kap. En hänvisning dit har tagits in i fjärde stycket av denna paragraf.

Kontroll av förvaltningen av viss egendom

2§

När värdet på en omyndigs tillgångar, som skall förvaltas av föräldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, tillämpas bestämmelserna i 3-7 §§ för

förvaltningen.

Dessa bestämmelser gäller även egendom som, under villkor om att förvaltningen av den skall stå under överförmyndarens kontroll (särskild överförmyndarkontroll), har tillfallit den omyndige

1. genom arv eller testamente,

2. genom gåva, under förutsättning att givaren skriftligen har anmält gåvan till överförmyndaren, eller

3. genom förmånstagarförordnande vid försäkring med anledning av dödsfall eller vid pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. 224

Med egendom som anges i andra stycket jämställs egendom som har Prop. 1993/94:251

trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen. FB 13 kap.

(fr 13 kap. 3 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen dras gränserna för när överförmyndaren skall ha en sträng-

are kontroll över förälders förvaltning än den som följer av överförmyn-

darens allmänna tillsyn över förmyndare, gode män och förvaltare. Som

framhållits tidigare är det egendomens värde som enligt huvudregeln avgör om förälderns förvaltning skall vara underkastad särskilda regler.

Även beträffande egendom av mindre värde kan föräldrars förvaltning, enligt särskilt villkor uppställt av givare eller liknande, vara föremål för skärpt kontroll. En bestämmelse om särskild överförmyndarkontroll har därför tagits in i andra stycket.

Det avgörande för om överförmyndarkontroll enligt första stycket skall utföras är alltså värdet på den omyndiges tillgångar. Det spelar

ingen roll vad det är som gör att värdegränsen uppnås. I paragrafen

nämns arv, gåva eller värdestegring som exempel på sådana händelser som kan leda till att en omyndigs tillgångar ökar i värde. Vid beräk-

ningen av värdet skall all egendom som förvaltas av föräldrarna beaktas, dvs. även sådan egendom som tillfallit den omyndige med villkor

om särskild överförmyndarkontroll enligt andra stycket. Sådan egendom som står utanför föräldrarnas förvaltning skall däremot inte beaktas vid beräkningen av det sammanlagda värdet. Här kan det exempelvis vara

fråga om egendom som står under särskild förvaltning (12 kap. 18

andra stycket) eller medel som en omyndig förvärvat genom eget arbete

(9 kap. 3 8). När det sedan gäller vilka principer som skall komma till användning vid uppskattningen av tillgångarnas värde bör de värderingsprinciper

som allmänt tillämpas i familjerättsliga sammanhang tillämpas även här. Som utgångspunkt vid värdering av tillgångarna ligger närmast till

hands att anknyta till egendomens försäljningsvärde. En fastighet skall alltså värderas inte till sitt taxeringsvärde utan till vad den kan förväntas ge vid en tänkt försäljning. Det skall dock vara fråga om säkra värden

varför värderingen bör vara försiktig.

I och med att värdegränsen passerats blir de strängare reglerna i

3-7 §§ tillämpliga. De gäller då fortsättningsvis för den föräldraförvalt-

ningen. Om egendomens värde sjunker under beloppsgränsen, innebär

det inte att de strängare reglerna upphör att vara tillämpliga. För det krävs ett särskilt beslut av överförmyndaren. Den närmare regleringen av upphörande av den strängare kontrollen finns i 9 3.

I andra stycket behandlas egendom som en underårig förvärvat under villkor att den skall vara föremål för kontroll av överförmyndaren. De

närmare skälen till att öppna denna möjlighet behandlas i avsnitt 7.8. Villkor om särskild överförmyndarkontroll kan ställas upp i samband

med gåva, i testamente eller i förmånstagarförordnande och innebär att de strängare förvaltningsreglerna i 3-7 §§ blir tillämpliga på egendomen, oavsett dess värde. 225

15 Riksdagen 19931/94. I saml. Nr 251

När det gäller gåvofallen har tagits med en föreskrift om att givaren Prop. 1993/94:251 skall göra en skriftlig anmälan till överförmyndaren. Villkoret om över- FB 13 kap.

förmyndarkontroll måste ställas upp innan gåvan är fullbordad. Det går

således inte att i efterhand villkora en gåva. Anmälan till överförmynda-

ren behöver dock inte göras före fullbordanstidpunkten utan den kan också göras vid en senare tidpunkt. Innan den skriftliga anmälan har gjorts kan givaren självfallet inte göra anspråk på att gåvans förvaltning skall vara föremål för någon kontroll. Överförmyndaren har alltså inte

någon skyldighet att efterforska om en omyndig har fått en gåva med villkor om särskild överförmyndarkontroll. Så länge anmälan inte har

gjorts, kvarstår föräldrarnas principiella frihet att ensamma bestämma över egendomen. Att en anmälan till överförmyndaren uteblir gör inte heller i sig att gåvan blir ogiltig.

Föräldrarnas rätt att fritt förfoga över gåvan till dess anmälan till överförmyndaren har gjorts ger anledning för överförmyndaren att så

snart villkoret om särskild kontroll blir känt för honom säkerställa att

egendomen förvaltas på ett säkert sätt. Enligt de nya bestämmelserna om föräldraförvaltning är huvudregeln att omyndigas bankmedel kan tas ut utan överförmyndarens tillstånd, oavsett om förvaltningen är fri eller inte (jfr 7 och 8 §§). Om gåvan utgörs av pengar kan ett säkerställande ske genom att medlen sätts in på ett spärrat konto. Överförmyndaren har också möjlighet att enligt 19 § föreskriva att medlen skall säkras på

det sättet. Även en givare av penningmedel har dock möjlighet att sätta

in medlen på ett spärrat konto (se 8 §). Detta innebär att en givare självständigt kan se till att medel på ett bankkonto kommer att vara spärrade utan att överförmyndaren har beslutat om det. Det bör observeras att medlen inte står under särskild överförmyndarkontroll, om inte villkoret om skriftlig anmälan till överförmyndaren i andra stycket 2 har uppfyllts. En uppgift till banken kan alltså inte ersätta den skriftliga anmälan. En annan sak är att överförmyndaren torde ha anledning att, om medel spärrats genom villkor av givaren vid insättningen, ta kontakt med givaren. I samband därmed kan givaren uppmanas att lämna in

anmälan om gåvan till överförmyndaren. Försäkringsfallen omfattar bara försäkringsbelopp som har tillfallit

den omyndige som förmånstagare med anledning av dödsfall. Utanför bestämmelsen faller till en början försäkringsersättning som den omyndige har fått i egenskap av förmånstagare utan samband med dödsfall.

Utanför faller också vad som har tillfallit den omyndige efter jämkning

enligt 104 §& lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Även belopp som

faller ut från en privat olycksfalls- eller sjukförsäkring faller utanför.

Bestämmelsen omfattar inte heller belopp som utgår från en sakförsäkring. Sådana belopp kan emellertid i vissa fall utgöra ersättning för

egendom enligt andra stycket 1 eller 2 och faller därmed enligt tredje stycket under överförmyndarkontrollen.

Däremot omfattar betämmelsen belopp som tillfallit en underårig som förmånstagare enligt ett pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under förutsättning att villkor om särskild överförmyndarkontroll har satts upp i förmånstagarförordnandet. 226

För att överförmyndaren skall få veta att en omyndig har fått ett Prop. 1993/94:251 försäkringsbelopp i egenskap av förmånstagare med anledning av döds- FB 13 kap.

fall föreskrivs i 16 kap. 11 § att den som gör utbetalningen skall anmäla det till överförmyndaren. För att säkerställa att medlen kommer under överförmyndarkontroll skall de enligt samma lagrum sättas in på spärrat bankkonto. Detsamma gäller belopp som härrör från ett pensionssparkonto.

När det gäller egendom som en omyndig får genom testamente med villkor om särskild överförmyndarkontroll uppmärksammas överförmyndaren om det förhållandet på samma sätt som beträffande försäkringsbelopp (se 16 kap. 11 § tredje stycket). Ett villkor om särskild överförmyndarkontroll kan när som helst återkallas av den som ställt upp det. Om en givare återkallar villkoret skall det göras genom anmälan till överförmyndaren. I sådant fall skall

förmyndaren avge slutredovisning till överförmyndaren avseende sin förvaltning fram till dess att den övergick till att bli fri (se 15 §).

3§

Inom en månad efter det att värdet på en omyndigs tillgångar överstigit det belopp som anges i 2 § första stycket skall föräldrarna ge in en förteckning över den omyndiges egendom till överförmyndaren.

Har egendom tillfallit en omyndig med villkor om särskild överförmyndarkontroll enligt 2 § andra stycket, skall föräldrarna ge in en förteck-

ning över egendomen till överförmyndaren inom en månad därefter.

Förteckningarna skall avges på heder och samvete.

Ofr 13 kap. 2 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen, som slutligt har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag, skall föräldrarna ge in en förteckning över den omyndiges

egendom till överförmyndaren, under förutsättning att egendomen skall stå under den skärpta kontroll som behandlas i 2 §. Förevarande paragraf motsvarar delvis nuvarande 16 kap. 2 8. Till skillnad från den bestämmelsen, som i princip ålägger föräldrarna att ge in förteckning över all egendom som tillfaller en underårig, är emellertid uppgiftsskyldigheten enligt den nu behandlade paragrafen begränsad till föräldraförvaltningar av egendom av ett större värde. Principerna för värdering har berörts i författningskommentaren till föregående paragraf.

Syftet med bestämmelsen är att ge överförmyndaren kunskap om vilken egendom som skall vara föremål för överförmyndarkontroll. För att säkerställa att all egendom som skall vara föremål för överförmyndarkontroll kommer till överförmyndarens kännedom åläggs föräldrar i

andra stycket att ge in förteckning även över egendom som tillfallit den underårige med villkor om särskild överförmyndarkontroll enligt 2 8 andra stycket. Förteckningsskyldigheten är i detta fall inte begränsad till

tillgångar av ett visst värde utan varje sådan egendom skall tas upp i

förteckning. Att den egendomen skall förtecknas leder i och för sig till

en viss dubbeltäckning, genom att överförmyndaren får kunskap om 227

sådan egendom också genom att givaren, boutredningsman, försäkrings- Prop. 1993/94:251

givare eller pensionssparinstitut i regel lämnar upplysning till överför- FB 13 kap. '

myndaren att egendom med villkor om särskild överförmyndarkontroll har tillfallit den underårige (se 16 kap. 11 §). En information genom en

bouppteckning eller liknande innehåller dock långt ifrån alltid närmare uppgifter om den egendom som = tilfallit den = omyndige.

Överförmyndaren har i sådana fall behov av ytterligare information. Sådan information kan då fås genom förteckningen.

Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till den nu gällande regeln om kompletterande förteckning för det fall att den omyndige

erhåller ny egendom, jfr nuvarande lydelse av 16 kap. 2 §. En sådan skyldighet för föräldrarna har inte ansetts oundgängligen nödvändig med hänsyn till att tillkommande egendom skall framgå av årsräkningen (se 14 §) och att överförmyndaren kan begära in speciell uppgift om tillkommande egendom i de fall där det är särskilt motiverat (se 18 § och 12 kap. 9 8).

Förteckningen skall ges in inom en månad från det att värdegränsen

uppnåddes eller efter det att egendomen med villkor om särskild överförmyndarkontroll togs emot. Förteckningen skall avges på heder och samvete. Bestämmelsen om det ersätter de nuvarande reglerna i 16 kap.

3 § om tecknande av försäkran under edlig förpliktelse. Är båda för-

äldrarna förmyndare skall båda skriva under förteckningen. Enligt

15 kap. 10 § brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann

försäkran.

Om ett dödsbo där en omyndig är delägare förblir oskiftat, inträder inte någon uppgiftsskyldighet för föräldrarna enligt denna paragraf. Det nu behandlade kapitlet är inte heller i övrigt tillämpligt så länge den omyndige endast är dödsbodelägare. I stället gäller bestämmelserna i 15 kap., till vilket det hänvisas till i I $ fjärde stycket.

Enligt 16 kap. 14 § kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av förteckningar som avses i förevarande paragraf. Det kan bland annat

bli aktuellt att fastställa blanketter.

Den överförmyndare till vilken förteckning skall lämnas är överför-

myndaren för den kommun där den omyndige har sitt hemvist (16 kap.

2 § första stycket). Om inte föräldrarna självmant ger in en förteckning,

bör överförmyndaren anmana dem att göra det. Det kan i och för sig

vara svårt för överförmyndaren att veta när den omyndiges tillgångar

har kommit att bli värda så mycket att beloppsgränsen passerats. De

underrättelser som överförmyndaren får från bodelningsförrättare, ban-

ker och försäkringsbolag kan dock leda till att överförmyndaren får anledning att närmare undersöka omfattningen av en viss omyndigs

tillgångar. Om överförmyndaren misstänker att en underårig har till-

gångar som överstiger beloppsgränsen och föräldrarna inte följer en anmaning att ge in förteckning med hänvisning till att någon skyldighet

inte föreligger, är ett alternativ för överförmyndaren att med stöd av

18 §& begära in en redogörelse för föräldrarnas förvaltning.

I sista hand kan överförmyndaren enligt 16 kap. 13 § förelägga för- 228

äldrarna vid vite att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Det säger sig självt

att ett sådant föreläggande förutsätter att överförmyndaren är säker på Prop. 1993/94:251

att skyldighet att ge in förteckning föreligger. EB 13 kap.

4§

Andra värdehandlingar än sådana som nämns i 5 § första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av

10 8 skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till

nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller den omyndiges familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

(Jfr 13 kap. 4 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt första stycket skall värdehandlingar säljas och fordringar drivas in

så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyn-

dige att värdehandlingen behålls eller fordringen förblir utestående. Detta stämmer i stort sett överens med vad som för närvarande föreskrivs i 15 kap. 3 §. Bestämmelsen har här dock gjorts mer flexibel. Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen gäller endast sådana föräldraförvaltningar som står under den skärpta kontrollen av

överförmyndaren. Vid bedömningen av om det är till fördel för den omyndige att en

värdehandling behålls eller en fordran förblir utestående bör hänsyn

framför allt tas till bestämmelserna i 12 kap. 4 §. Den omyndiges krav på medel för uppehälle, utbildning och nytta i övrigt kan i bland påkalla

en försäljning eller indrivning; det torde kunna bli aktuellt främst när den omyndige inte har egendom av något större värde men egendomen

erhållits med villkor om särskild överförmyndarkontroll. Skulle den

omyndige inte ha något omedelbart behov av pengar, får kravet på trygghet och skälig avkastning beaktas.

Det är föräldrarna själva som har att avgöra om värdehandlingar och fordringar skall behållas eller inte. Sådana värdehandlingar (kanske främst obligationer) som anges i 5 § får det anses vara fördelaktigt att behålla, förutsatt att den omyndiges medelsbehov inte motiverar en försäljning. Situationen är mera tveksam i fråga om aktier. Om inte

kravet på trygghet och skälig avkastning är uppfyllt, bör aktierna i

princip säljas. Någon gång kan det dock vara till fördel för den omyndige att han eller hon får behålla aktier i exempelvis ett familjeföretag, även om de inte ger så stor avkastning.

Även om situationen är sådan att aktier eller andra värdehandlingar

skall säljas, kan en försäljning behöva skjutas upp något, så att inte

onödiga förluster uppkommer.

Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 15 kap. 3 § andra stycket i nu gällande lydelse, som handlar om fordringar som har tillkommit genom att delägare i oskiftat bo har

övertagit den omyndiges lott i boet. Även utan att det sägs uttryckligen 229

torde det även i fortsättningen ofta finnas anledning att låta sådana Prop. 1993/94:251 fordringar förbli utestående. FB 13 kap.

De medel som uppstår vid en försäljning eller indrivning och som inte omedelbart behöver användas för den omyndiges uppehälle, utbildning

eller nytta i övrigt skall antingen placeras i värdepapper, fast egendom

m.m. enligt bestämmelserna i 5, 6 och 10 §§ eller sättas in hos bank

enligt 7 §. Även när det gäller avkastningen av sådana värdepapper eller fordringar som behålls kan föräldrarna välja mellan de alternativ

som nyss har angetts.

I andra stycket anges att även annan lös egendom än värdehandlingar eller fordringar i princip skall säljas. Försäljning skall här ske vid lämplig tidpunkt. Undantag görs för sådan lös egendom som omfattas av

10 8, dvs. bl.a. nyttjanderätt till fast egendom. Det sägs vidare att egendomen inte behöver säljas, om den är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller dennes familj eller av någon annan särskild anledning bör behållas. Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt

nuvarande 15 kap. 2 §. Möjligheterna att behålla lös egendom har dock vidgats.

Liksom för närvarande bör hänsyn tas inte bara till det bruksvärde

som egendomen kan ha utan också affektionsvärdet för den omyndige

och hans eller hennes familj. Är det fråga om konstföremål eller dylikt

som en längre tid har varit i släktens ägo, kan det ofta finnas skäl att avstå från en försäljning.

Som exempel på fall då det kan finnas särskild anledning att behålla lös egendom kan nämnas att egendomen visserligen inte har något

affektionsvärde eller dylikt men har ett penningvärde som kan väntas

stiga i väsentlig omfattning.

Vid tillämpningen av bestämmelsen bör stor hänsyn tas till den omyndiges egen uppfattning, om han eller hon är tillräckligt mogen. En bestämmelse om att höra den omyndige och dennes make eller sambo finns i 12 kap. 7 §.

53 Den omyndiges tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller

kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag eller

av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som

är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat

en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som

gäller för värdepappersfonder här i landet. 230

Den omyndiges tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke Prop. 1993/94:251 användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemans- FB 13 kap sparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteck- | ning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

(Jfr 13 kap. 5 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen anges vilka placeringar som får göras med den omyndiges

medel utan att överförmyndarens samtycke behöver inhämtas. Bestämmelsen ersätter de i dag gällande reglerna i 15 kap. 4§ och i kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen). Vill föräldrarna utnyttja de placeringsmöjligheter som anges i paragrafen, skall de i princip själva göra de förvärv av obligationer m.m. som

paragrafen handlar om. Det är emellertid ingenting som hindrar att föräldrarna låter placeringarna göras av en bank eller ett annat värdepappersinstitut. Med stöd av ett avtal med föräldrarna kan banken eller värdepappersinstitutet, utan att överförmyndaren kopplas in, göra de

placeringar som anges i paragrafen, Det kan emellertid tänkas att banken eller värdepappersinstitutet anser att sådana placeringar som kräver

överförmyndarens samtycke, t.ex. aktieköp, skulle var fördelaktigare. I

sådant fall får företaget vända sig till föräldrarna som i sin tur får ta kontakt med överförmyndaren.

Bestämmelsen som rör skuldförbindelser utfärdade eller garanterade

av stat eller kommun har sin motsvarighet i de nu gällande bestämmelserna i 15 kap. 4 § andra stycket 1 och 2 samt i 1 8 I och 2

placeringskungörelsen. Med hänsyn till den fria marknaden för kapital

behöver det dock inte vara skuldförbindelser som utfärdats av den

svenska staten eller av en svensk kommun. Inte heller i övrigt är

placeringsreglerna inriktade på enbart svenska objekt. Detta har

behandlats i avsnitt 7.3.

I första stycket 2 finns en bestämmelse som har sin nuvarande motsvarighet huvudsakligen i 15 kap. 4 § andra stycket 2 och i 1§& 3

och 4 placeringskungörelsen. Den har dock anpassats till den öppnare marknad som «deltagandet i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär.

Bestämmelsen i dagens 15 kap. 4 § andra stycket 2 om att skuldför-

bindelserna skall ha en löptid på mer än ett år har inte flyttats med till

den nya bestämmelsen. Även utan en sådan bestämmelse torde det i

praktiken så gott som alltid bli fråga om skuldförbindelser med mer än ett års löptid. Till skillnad från nu gällande bestämmelser ges i första stycket 3 möjlighet för föräldrar att utan samtycke av överförmyndaren placera

den omyndiges medel i andelar i värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag. Kravet på att det utländska fondföretaget skall vara underkastat lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller enligt den svenska lagen gör att det

närmast blir fråga om andelar i fonder i ett land inom EES. Det torde 231

främst röra sig om sådana fondföretag som etablerar sig i Sverige till Prop. 1993/94:251 följd av att ett EES-företag endast behöver anmäla att de bedriver verk- FB 13 kap. samhet här i landet medan ett fondföretag utanför EES måste ha Finansinspektionens tillstånd för att få bedriva verksamhet här. Även andelar i utländska fondföretag som inte bedriver verksamhet i Sverige är tänkbara som placeringsobjekt.

Enligt andra stycket får den omyndiges tillgångar utan överförmyndarens samtycke användas för sådant sparande som avses i lagen (1983:890) om allemanssparande. De former för sparande som anvisas i den lagen är insättning på allemanssparkonto eller i allemansfond samt bosparande i HSB eller Riksbyggen.

I andra stycket sägs vidare att den omyndiges tillgångar utan överförmyndarens samtycke får lånas ut mot panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom 60 procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. Bestämmelsen motsvarar 2 8 placeringskungörelsen i nu gällande lydelse. Den särskilda begränsningen som rör andra fastigheter än jordbruksfastigheter har inte flyttats med. Även utan en sådan regel är det dock naturligt att föräldrar gör en försiktig bedömning och inte lånar ut den omyndiges medel mot säkerhet i fast egendom, om det finns någon beaktansvärd risk att fastigheten kommer att sjunka i värde så att säkerheten urholkas. En särskild försiktighet är motiverad när det är fråga om industrifastigheter.

Dagens möjlighet enligt 15 kap. 4§ andra stycket 3 att förvärva fordran som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken torde inte ha så stor praktisk betydelse vid sidan om möjligheten att placera pengar i obligationer. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till denna regel. Inte heller framstår det som nödvändigt att göra det möjligt att låta omyndigas medel, utan överförmyndarens samtycke, stå kvar hos försäkringsbolag (jfr gällande lydelse av 15 kap. 4 § andra stycket 6).

Frågor som rör insättning hos bank (jfr nuvarande 15 kap. 4 § andra stycket 5 och 3 § placeringskungörelsen) berörs i författningskommentaren till 7 och 8 §8.

68 Om överförmyndaren samtycker till det, får den omyndiges tillgångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på något annat sätt än som anges i 5 8.

I fråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 10 8.

(fr 13 kap. 6 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen handlar om föräldrarnas möjlighet att placera den omyndiges tillgångar på annat sätt än som anges i 5 §. Vad som avses är främst placering i aktier och andra värdehandlingar samt inköp av konstföremål o.d. När det gäller förvärv av fast egendom och nyttjanderätt till sådan egendom finns bestämmelser i 10 §. En hänvisning dit har tagits in i 232 andra stycket av denna paragraf.

I första stycket anges att föräldrarna får med överförmyndarens sam- Prop. 1993/94:251 tycke placera den omyndiges tillgångar i aktier eller i övrigt på annat FB 13 kap.

sätt än som anges i 5 §. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 15 kap. 5 §, där det talas om att den omyndiges medel får användas till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göras "frukt-

bärande". Den nu behandlade bestämmelsen innehåller inte någon motsvarighet till uttrycket fruktbärande. Här liksom i övriga fall när det är fråga om placering av omyndigas medel gäller emellertid den övergripande regeln i 12 kap. 4 8, där det sägs att medlen skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

Denna regel är alltså vägledande när överförmyndaren skall pröva om samtycke till en begärd åtgärd skall ges eller inte.

Kravet på trygghet och skälig avkastning gör att överförmyndaren endast i undantagsfall bör kunna samtycka till förvärv av annan egen-

dom än värdepapper, exempelvis ädelmetaller, konst eller antikviteter. Beträffande sådan egendom uppstår svårigheter att bedöma både det

aktuella värdet och den framtida värdeutvecklingen. Är det fråga om

föremål som har särskild anknytning till den omyndige och hans eller

hennes familj kan ett inköp dock tänkas vara till sådan nytta för den

omyndige att det är fråga om en tillåten medelsanvändning enligt 12

kap. 4 § första stycket första meningen.

När det gäller placering i värdepapper torde det mera sällan komma i

fråga att tillåta förvärv av andra värdehandlingar än dem som är före-

mål för notering och handel vid börs eller som annars omsätts under betryggande förhållanden. Även här måste beaktas att placeringar i

utlandet och då särskilt inom EES också kan vara aktuella. Det kan

dock inte uteslutas att en placering i exempelvis aktier i ett familjeföre-

tag någon gång kan vara en godtagbar placering. Långsiktigt sparande i form av försäkringar bör också kunna godtas i vissa fall. Med tanke på

att föräldrarnas förvaltning rör egendom som tillhör barn under 18 år så kan det finnas anledning att noga överväga placeringen innan tillgångar låses för lång tid genom ett sparande i pension- eller livförsäkringar.

Vid sin prövning bör överförmyndaren kunna ta hänsyn till om för-

äldrarna själva har särskilda kunskaper om värdepappersmarknaden

eller om de avser att anlita sakkunnig hjälp, exempelvis genom en bank eller ett annat värdepappersinstitut.

Det är ingenting som hindrar att överförmyndaren, i stället för att

pröva varje enskilt aktieförvärv eller dylikt, ger sitt samtycke en mera generell utformning. Det kan emellertid i sådant fall behöva ställas upp olika villkor. Överförmyndaren kan t.ex. medge att föräldrarna köper aktier av viss typ eller inom viss bransch. Överförmyndaren kan också bestämma vissa beloppsgränser för förvärv av aktier och andra

värdehandlingar.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att föräldrabalken inte kommer att innehålla någon motsvarighet till det nu gällande kravet i 15 kap. 8 8

på att värdehandlingar som Överstiger ett visst belopp skall sättas ned

hos bank. Överförmyndaren kan dock med stöd av 13 kap. 198 233

föreskriva att värdehandlingar skall förvaras hos ett värdepappersinsti-

tut, om det av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen av Prop. 1993/94:251

den omyndiges egendom. Ett annat sätt att skydda den omyndiges FB 13 kap.

egendom kan vara att kräva att föräldern ställer säkerhet enligt 12 kap.

98. Om överförmyndaren själv inte besitter tillräckliga kunskaper om

förvaltning av värdepapper, kan information angående den aktuella placeringen behöva hämtas in. Sådan information torde finnas att tillgå hos bl.a. banker och andra värdepappersinstitut. Med tanke på att aktiekurser och jämförbara värden snabbt kan ändras är det angeläget att överförmyndarens handläggning av föräldrars begäran om samtycke sker skyndsamt.

7§

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 8 och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank.

Ofr 13 kap. 7 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller den centrala regeln att pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 § och inte heller behöver användas omedelbart, dvs. för den omyndiges löpande behov, skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. Samma princip gäller även för närvarande enligt 15 kap. 4 och 6 §§.

I 3 § placeringskungörelsen finns nu en regel om att insättning hos

bank får ske endast på sådant villkor i fråga om önskad uppsägningstid

vid uttag att högsta ränta erhålls. Någon motsvarighet till denna regel har inte tagits med i förevarande paragraf. Det är emellertid självklart att föräldrarna, när de sätter in en omyndigs pengar på bank, skall använda ett konto med så förmånliga villkor som möjligt.

Föräldrarnas möjligheter att med eller utan samtycke ta ut den omyndiges bankmedel behandlas i 8 8.

Bankmedel

83 Pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 § eller med uppgift till banken om att de skall stå under särskild överförmyndarkontroll får inte tas ut utan överförmyndarens samtycke.

Ofr 13 kap. 8 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Till skillnad från vad som gäller i dag, föreslås huvudregeln bli att

föräldrar inte skall behöva samtycke av överförmyndaren för att ta ut den omyndiges medel från bankräkning. Detta gäller samtliga bankmedel som föräldrar förvaltar. Pengar kan dock vara spärrade

genom att uppgift om det har lämnats vid insättningen. Sådan uppgift 234

kan lämnas dels av boutredningsman, testamentsexekutor, pensionssparinstitut eller försäkringsgivare i samband med att den FB 13 kap. omyndige får medel på grund av dödsfall (16 kap. 11 §), dels när en

givare sätter in medel som skall vara föremål för särskild överför-

myndarkontroll (jfr författningskommentaren till 2 § och till ändringen i bankrörelselagen [1987:617]). Överförmyndaren kan vidare enligt 19 § första stycket 2 föreskriva om spärr på bankkonton.

En givare kan alltså självständigt se till att de medel han eller hon

sätter in på en omyndigs konto blir spärrade. Givaren är dock inte

garanterad att spärren blir kvar. Om överförmyndaren får en förfrågan av en förälder om uttag av sådana medel har överförmyndaren att pröva

huruvida medlen får tas ut och om spärren skall gälla även för fram-

tiden. Det förefaller naturligt att överförmyndaren tar kontakt med givaren och hör om det var avsett att medlen skall stå under den sträng-

are kontrollen. Givaren har efter det att medlen har övergått till den omyndige ingen möjlighet att själv kontrollera deras användning. Överförmyndaren kan efter prövning släppa på spärren för det fall föräldrarnas förvaltning är betryggande. Genom att lämna uppgift till banken i samband med att pengarna sätts in tillförsäkrar sig dock givaren att

frågan om vad pengarna bör användas till kommer under överförmynda-

rens prövning.

Föreskriften som nu finns i 15 kap. 9 § första stycket om rätt för föräldrarna att även beträffande spärrade medel byta bank för den

omyndiges räkning utan samtycke av överförmyndaren har inte någon

motsvarighet i förevarande paragraf. Förbudet att ta ut pengar från ett spärrat konto gäller pengar som finns hos bank. Att enbart föra över medel från ett konto hos en bank till ett konto hos en annan bank genom en transaktion mellan bankerna torde inte vara att jämställa med

att ta ut pengarna. En ren överföring mellan två spärrade konton genom

en transaktion mellan bankerna kan sålunda göras utan samtycke av överförmyndaren, utan att det särskilt nämns i lagtexten. Föreskriften

om sådana överföringar kan därför, som Lagrådet har föreslagit i sitt yttrande över 14 kap. 7 och 8 §§, utgå ur lagtexten. En annan sak är om föräldern gör ett uttag från en bank för att själv sätta in pengarna på

ett konto hos en annan bank. I sådant fall krävs samtycke för det

uttaget.

En gåva är sakrättsligt giltig först när den har fullbordats. Enligt 4 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva gäller att om någon som gåva åt annan till bank överlämnat pengar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen, gåvan är full-

bordad i och med att banken har tagit emot egendomen för gåvomot-

tagarens räkning. I NJA 1981 s. 464 prövades frågan om ett dispositionsförbehåll gjorde att insättningen inte kunde anses som fullbordad

gåva till barnet. Högsta domstolen uttalade att insättningen inte innebär

en fullbordad gåva, om insättaren genom dispositionsförbehåll förbehållit sig möjlighet att utan överförmyndarens tillstånd ensam ta ut de

medel hon satt in på barnens konton. Ett system med obligatorisk överförmyndarspärr på alla konton in- 235

nebär att om en förälder ger sitt barn pengar genom att sätta in dem på

ett konto i barnets namn, gåvan är sakrättsligt giltig och skydd mot Prop. 1993/94:251 förälderns borgenärer har uppkommit. När föreskrifterna om spärr på FB 13 kap.

bankkonton m.m. tas bort för samtliga föräldraförvaltningar innebär det alltså att en förälders insättning av medel på konto i barnets namn inte

kommer att leda till en fullbordad gåva. Detta kan sägas leda till en försämring av skyddet för barns egendom. Här skall dock beaktas att

det nu i regel är fråga om gåvor inom en familj. Vid konkurs finns

relativt långtgående möjligheter att återvinna gåvor till närstående, återvinningsfristen är tre år enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. Vidare

innebär vår rättsordning att det många gånger är svårt att inom en

familj freda egendom från utmätning genom överlåtelser mellan familje-

medlemmar. Mot denna bakgrund framstår det inte som särskilt betänkligt, om en ändring av huvudregeln leder till att barnens sakrättsliga

skydd mot föräldrarnas borgenärer försämras något. Kvar står det fak-

tum att föräldrarna genom ett aktivt handlande kan försäkra sig om att medlen får sakrättsligt skydd, genom att antingen själva ställa upp

villkor om särskild överförmyndarkontroll eller att överlämna medlen till särskild förvaltning. Båda de alternativen innebär att föräldrarnas

dispositionsrätt påverkas på ett sådant sätt att en sakrättsligt giltig gåva har uppkommit.

Upphävande av eller lättnader i kontrollen

9 §

Överförmyndaren skall besluta att bestämmelserna i 4-7 §§ inte längre skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och det inte finns särskild anledning att låta kontrollen fortgå.

Ett beslut enligt första stycket gäller inte egendom som har tillfallit den omyndige under villkor om särskild överförmyndarkontroll.

Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 3-8 §§.

(fr 13 kap. 9 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket nämns att överförmyndaren har möjlighet och även skyl-

dighet att besluta att den skärpta kontrollen som gäller vissa föräldraför-

valtningar skall upphöra. Ett sådant beslut skall tas när värdet har gått

ner till fyra gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, alltså hälften av det värde som nämns i 2 §. Varför kontrollen inte skall upphöra omedelbart i och med att gränsvärdet i 2 § underskrids har behandlats i avsnitt 6.1. Enbart det förhållandet att värdet på den omyndiges tillgångar har gått ner till ett värde mellan åtta och fyra

gånger basbeloppet är inte tillräckligt för att den skärpta kontrollen skall

upphöra helt. Om förutsättningarna i övrigt finns kan dock överförmyndaren med stöd av regeln i tredje stycket förevarande paragraf besluta

om lättnader för en sådan föräldraförvaltning. | 236

Även om värdet på den omyndiges tillgångar skulle komma att under- Prop. 1993/94:251 skrida fyra gånger basbeloppet, kan överförmyndaren låta samtliga FB 13 kap.

restriktioner för föräldrarnas förvaltning ligga kvar eller behålla en del

av dem. Detta kan göras om särskild anledning till det finns. Pröv-

ningen här är densamma som skall göras enligt 19 § detta kapitel.

I andra stycket påminns om att sådan egendom som står under sär-

skild överförmyndarkontroll (jfr 2 § andra och tredje styckena) inte omfattas av ett beslut att den skärpta kontrollen skall upphöra. En begränsning av överförmyndarens kontroll av sådan egendom är i och för

sig möjlig men måste då göras med stöd av regeln i denna paragrafs tredje stycke.

I paragrafens tredje stycke ges således en möjlighet för överförmynda-

ren att ge dispens från föreskrifterna i 3-8 §§, om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskil-

da skäl. Överförmyndaren kan i och för sig besluta att de angivna para-

graferna inte alls behöver tillämpas, vilket innebär att föräldrarna får

förvalta den omyndiges egendom med samma frihet som om det varit fråga om egendom som faller utanför 2 §. Ett beslut om dispens kan emellertid också begränsas till någon av 3-8 §§.

Eftersom den skärpta kontrollen kommer att vara inriktad främst på

de förvaltningar som gäller större värden, finns det anledning för över-

förmyndaren att vara försiktig vid sin prövning av om dispens från

förvaltningsreglerna skall ges. Det bör inte vara fråga om en mer slent-

rianmässig dispensgivning utan förhållandena i varje enskilt fall skall

noga beaktas innan dispens ges.

En särskild återhållsamhet vid dispensgivningen är befogad, om det är fråga om egendom som erhållits under villkor om särskild överförmyn-

darkontroll. Att ett sådant villkor har ställts upp kan givetvis ha sin grund i att förhållandena starkt talar mot dispens.

Ges dispens, kan det ofta vara lämpligt att samtidigt meddela beslut enligt 16 § att årsräkning inte behöver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form. En förenklad redovisning kan t.ex. tänkas vara tillräcklig när det gäller tillgångar som på föräldrarnas uppdrag förvaltas av en bank. Dessa frågor behandlas i författningskommentaren till 16 §.

Överförmyndaren har att följa 16 kap. 9 § innan en fråga om dispens avgörs. Det innebär bl.a. att den omyndige, om han eller hon har fyllt 16 år, i princip skall höras.

Överförmyndaren kan när som helst ändra ett beslut om dispens. Ett

skäl till ändring kan vara att föräldrarna inte iakttar givna tids- och beloppsgränser. Även i övrigt bör naturligtvis ett dispensbeslut ändras, om den omyndiges tillgångar skulle vara i fara, oavsett om det beror på

misskötsamhet från föräldrarnas sida eller inte.

Av 17 §& förvaltningslagen (1986:223) följer att, innan ett dispensbe-

slut ändras, föräldrarna skall få tillfälle att yttra sig över vad som till-

förts ärendet av andra än de själva.

108 FB 13 kap.

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmynda-

rens samtycke

1. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjande-

rätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till enbostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av

ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall läm-

nas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till

egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra omständigheter.

Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas

endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Ofr 13 kap. 10 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller begränsningar i föräldrarnas rätt att vidta dispositioner med i första hand fast egendom för den underåriges räkning. Alla de åtgärder som anges i paragrafens första stycke kräver sålunda överförmyndarens samtycke. Förutsättningarna för samtycke anges i andra och tredje styckena. Förutsättningarna är något olika, beroende på om

det är fråga om åtgärder enligt första stycket I och 2 eller 3 och 4.

Bestämmelserna om samtycke till förvärv o.d. saknar uttrycklig motsvarighet i nu gällande rätt men till en del framgår ett sådant krav av

15 kap. 5 § FB. Vad som i paragrafen föreskrivs &m samtycke till försäljning och inteckning m.m. motsvarar i huvuvfsak nuvarande

15 kap. 15 § första stycket.

Första stycket I handlar om förvärv av antingen fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom för den omyndiges räkning. De förvärvsformer som avses är köp, byte eller gåva.

Det framstår dock inte som nödvändigt att kräva överförmyndarsamtycke när det är fråga om övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet för den omyndiges räkning (se t.ex. 12 kap. 34 § jordabalken). Ett

undantag har därför gjorts för sådana förvärv.

I första stycket 2 talas om ingående av avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom. I linje med vad som har föreslagits under punkt I görs dock undantag för hyra av bostadslägenhet för den omyndiges

räkning. Föräldrarna kan alltså på egen hand hyra en bostadslägenhet för den omyndige. 238

Överförmyndarens samtycke krävs inte heller beträffande tillfälliga Prop. 1993/94:251 upplåtelser av ringa ekonomisk betydelse. Hit kan hänföras vissa avtal FB 13 kap.

om rätt till jakt eller fiske samt avtal om t.ex. arrende av en kolonilott eller parkeringsplats.

Med nyttjanderätt förstås i paragrafen inte bara sådana nyttjanderätter som regleras i jordabalken, t.ex. arrende, hyra och tomträtt, utan också

bostadsrätt, vägrätt och gravrätt. Se 7 kap. 1-3 §§ jordabalken samt

bostadsrättslagen (1991:614), väglagen (1971:948) och 7 kap. begrav-

ningslagen (1990:1144). Enligt fjärde stycket gäller bestämmelserna om nyttjanderätt även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om

rättigheten har upplåtits genom avtal (jfr 7 kap. 1 § jordabalken). Över-

förmyndarsamtycke krävs däremot inte till överenskommelse om servi-

tut vid lantmäteriförrättning.

Andra stycket innehåller en presumtion för att samtycke skall ges när det gäller åtgärder enligt första stycket I och 2. Överförmyndaren skall

sålunda lämna sitt samtycke, om inte åtgärden kan anses olämplig med

hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov

eller andra omständigheter.

Normalt bör förvärv av fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt kunna anses lämpligt, om egendomen skall användas för den omyndiges eller dennes familjs eget boende. Ett förvärv som avser att tillgodose den

omyndiges framtida behov bör kunna godtas, även om denne är mycket ung.

En annan omständighet som särskilt bör kunna beaktas är om den omyndige eller dennes familj har anknytning till egendomen genom att den har karaktär av släktgård. Samtycke bör då normalt lämnas, även om egendomen inte behövs för den omyndiges eller familjens boende.

Om ett förvärv enbart avses vara en kapitalplacering, finns det anledning för överförmyndaren att vara mer återhållsam. För omyndiga med stora tillgångar kan dock fastighets- eller bostadsrättsförvärv ofta vara ekonomiskt fördelaktiga. Det bör emellertid krävas att priset är marknadsmässigt.

Förvärv genom gåva finns det normalt inte anledning att sätta sig emot. Vad överförmyndaren har att bedöma i de fallen är närmast om de förpliktelser som följer med äganderätten kommer att kunna fullgöras utan att den enskilde betungas alltför mycket.

Ett arrendeavtal eller ett avtal om lokalhyra, liksom ett övertagande genom köp eller dylikt av ett arrende eller ett lokalhyresavtal, kan bli aktuellt, om den omyndige önskar driva ett jordbruk eller en annan

rörelse. Om överförmyndaren finner att det finns förutsättningar för

samtycke till rörelsen enligt 13 §, bör samtycke till det ifrågavarande avtalet eller övertagandet normalt också lämnas.

Första stycket 3 förbjuder föräldrarna att utan överförmyndarens

samtycke sälja eller byta bort den omyndiges fasta egendom eller nytt-

janderätt till sådan egendom. Överförmyndarsamtycke krävs dock inte,

om föräldrarna vill byta den omyndiges bostadslägenhet mot en annan

sådan lägenhet (jfr första stycket punkterna 1 och 2). Enligt första stycket 4 krävs samtycke från överförmyndaren för 239 inteckning i den omyndiges fasta egendom eller tomträtt samt för upplå-

telse av nyttjanderätt i fast egendom eller tomträtt som tillhör den Prop. 1993/94:251 omyndige. FB 13 kap.

Något gåvoförbud finns inte i de nu behandlade bestämmelserna. Ett

generellt förbud mot gåva finns i stället intaget i 11 §.

Regler om inteckning i fast egendom och tomträtt finns i 22 kap.

jordabalken. Om ansökan om inteckning görs utan överförmyndarens

samtycke, följer av 22 kap. 4 § första stycket 5 jordabalken att ansökningen skall förklaras vilande.

Enligt tredje stycket får samtycke till åtgärd som avses i första stycket

3 och 4 lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egen-

domens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade

tillgångar. I motsats till vad som är fallet beträffande åtgärder enligt första stycket 1 och 2 finns här inte någon presumtion för att samtycke skall lämnas.

En försäljning av fast egendom eller bostadsrätt kan självfallet vara

motiverad, om den omyndige har använt fastigheten eller bostadsrätten

som bostad och vill flytta därifrån. Och har egendomen utgjort en kapi-

talplacering, bör en försäljning kunna tillåtas, om det finns möjlighet till en bättre placering, antingen i annan liknande egendom eller i värdepap-

per e.d.

Nyttjanderättsupplåtelser som ingår som ett normalt led i förvaltningen av en fastighet, exempelvis en hyresfastighet eller jordbruksfastighet, bör i allmänhet tillåtas. Härunder faller också korttidsupplåtelser avseende skogsavverkning och liknande.

En ansökan om inteckning i fast egendom eller tomträtt torde normalt utgöra ett led i en senare pantsättning i samband med upplåning. Frågan om pantsättning och upplåning behandlas i 12 §. Överförmyndaren bör normalt inte lämna samtycke till inteckning utan att det står klart om en pantsättning eller upplåning förestår. Lämnas samtycke till pantsättning av den omyndiges fasta egendom eller tomträtt, bör normalt också samtycke till inteckning enligt förevarande stycke lämnas.

Enligt 16 kap. 9 §& skall den omyndige och dennes närmaste i allmänhet höras innan överförmyndaren beslutar huruvida samtycke skall lämnas enligt den nu behandlade paragrafen.

Om förmyndaren utan överförmyndarens samtycke har ingått avtal som regleras i denna paragraf, gäller 12 kap. 10 och 11 §8.

I femte stycket har tagits in en bestämmelse, motsvarande 15 kap. 15 § fjärde stycket i föräldrabalkens nu gällande lydelse, om att samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades. Det framstår som lämpligt att överförmyndaren erinrar om tidsgränsen när samtycke lämnas.

Bortgivande av egendom

11 §

Föräldrar får inte ge bort den omyndiges egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den omyndiges ekonomiska villkor. 240

Med överförmyndarens samtycke får föräldrar använda den omyndiges Prop. 1993/94:251 inkomster till understöd åt anhöriga eller andra som står den omyndige FB 13 kap

nära. ”

(Jfr 13 kap. 11 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar vad som i dag föreskrivs i 15 kap. 14 § tredje

stycket. Uttrycket "sedvanliga skänker" har dock bytts ut mot "personliga presenter” (jfr 8 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken). Som framgått av författningskommentaren till 10 8 gäller gåvoförbudet också fast egendom. I i5S kap 148 tredje stycket i nu gällande lydelse anges

avslutningsvis att understöd får ges när detta på grund av omständigheterna kan anses tillbörligt. Någon motsvarighet till detta har inte tagits med i den nya lagtexten. Någon saklig ändring är inte

avsedd. Överförmyndaren skall givetvis inte lämna samtycke till att

understöd lämnas, om det inte framstår som tillbörligt att understöd lämnas.

Upptagande av lån m.m.

123 För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmynda-

rens samtycke

1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse, 2. ingå borgensförbindelse, eller

3. ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges eller någon annans förbindelse.

År det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning

eller bosättning. Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den

omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyn-

diges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl

för åtgärden.

(Jfr 13 kap. 12 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Förbudet i första stycket mot att ta upp lån m.m. utan överförmyndarens samtycke motsvarar i stort sett vad som för närvarande gäller enligt

15 kap. 14 § första och andra styckena. Det bör emellertid observeras att förbudet mot ställande av den omyndiges egendom som säkerhet har utsträckts till att avse även den omyndiges egna förbindelser (jfr bestämmelsen om inteckning i 10 8). Någon motsvarighet till förbudet att återköpa livförsäkring har inte

tagits med. Skälet till det har utvecklats i avsnitt 7.2.

I två fall behövs enligt andra stycket inte samtycke, nämligen när 241

åtgärden faller inom området för en rörelse som föräldrarna med över-

16 Riksdagen 1993194. I saml. Nr 251

förmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, med undan- Prop. 1993/94:251 tag för pantsättning av fast egendom eller tomträtt, eller när det är fråga FB 13 kap.

om statligt lån till utbildning eller bosättning.

Enligt tredje stycket får överförmyndaren lämna samtycke endast om

åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden. Texten har utformats i

enlighet med Lagrådets förslag. Det framgår därigenom klart att det

alltid krävs särskilda skäl för att samtycke skall få lämnas.

När det gäller lån och pantsättning kan samtycke behöva lämnas för

att möjliggöra underhåll eller renovering av en fastighet som den omyndige äger eller har del i. Det kan också tänkas att den omyndige be-

höver ta upp ett icke statligt lån för att kunna skaffa sig en viss utbild-

ning. För att överförmyndaren skall kunna lämna sitt samtycke till den typen av lån krävs dock att lånet kan anses nödvändigt. Rena konsumtionskrediter bör normalt inte tillåtas. Samtycke kan

dock någon gång behöva lämnas till köp på kredit av en kapitalvara som

den omyndige har stort behov av.

När det gäller ändamålet med upplåningen krävs inte att det uteslutan-

de är den omyndige själv som behöver lånet. Som har anmärkts under

12 kap. 4 § kan en användning av den omyndiges medel vara godtagbar även om den också kommer den omyndiges familj till godo. Samma bedömning bör undantagsvis kunna göras här.

Rörelse

13 §

Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sexton år, får föräldrarna endast med

överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som

medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125) eller

jordbruksbokföringslagen (1979:141). Utan överförmyndarens samtycke får föräldrarna inte själva driva en sådan rörelse för den omyndiges räkning. Samtycke får lämnas endast om den omyndiges ekonomiska och

personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens

art är lämpligt att samtycke ges.

(fr 13 kap. 13 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I första stycket anges att föräldrar över huvud taget inte får låta en omyndig driva rörelse, om han eller hon är under 16 år. Det överensstämmer med vad som nu gäller enligt 15 kap. 13 § första stycket.

Enligt andra stycket krävs samtycke från överförmyndaren när för-

äldrarna vill låta en omyndig som har fyllt 16 år driva visst slag av

rörelse eller själva driva sådan rörelse för en omyndigs räkning. I det

sistnämnda fallet kan den omyndige vara yngre än 16 år. Detta motsva-

rar vad som för närvarande gäller enligt 15 kap. 13 § andra stycket. Avgörande för om samtycke krävs är om bokföringsskyldighet för

rörelsen = föreligger enligt bokföringslagen (1976:125) eller 242

jordbruksbokföringslagen (1979:141). Detta innebär en viss ändring i Prop. 1993/94:251 förhållande till nuvarande bestämmelser i 15 kap. 13 3 andra stycket, FB 13 kap. där det sägs att överförmyndarens samtycke krävs, om det är fråga om handel eller annan näring som får drivas endast efter tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan.

För att samtycke skall få lämnas måste den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden vara sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges. I första hand torde det komma i fråga att ge samtycke till rörelser som inte har fullständig bokföringsskyldighet. Det rör sig då om rörelser drivna av en enskild näringsidkare i vars verksamhet den årliga bruttoomsättningssumman normalt understiger ett gränsbelopp som motsvarar 20 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, dvs. drygt 700 000 kr för år 1993. Lättnaderna avser huvuddelen av reglerna om årsbokslut m.m. (Se 1 8 sista stycket bokföringslagen.) Motsvarande lättnader gäller enligt 1 § andra stycket jordbruksbokföringslagen för jordbruksrörelse. Överförmyndaren har att vid prövning av om samtycke skall ges särskilt beakta att det är den omyndiges egna ekonomiska och andra intressen som skall vara avgörande. I praktiken torde det mera sällan bli aktuellt för en omyndig att driva en rörelse som är så omfattande att fullständig bokföringsskyldighet föreligger. Det kan dock tänkas fall där en rörelse har tillfallit den omyndige som arv och det är i den omyndiges eller dennes familjs intresse att verksamheten kan fortsätta.

Huruvida tillstånd från någon annan myndighet krävs för rörelsen är i och för sig utan betydelse för överförmyndarens bedömning. Å andra sidan innebär naturligtvis inte överförmyndarens samtycke någon befrielse från de skyldigheter som i övrigt åvilar den som vill driva rörelse, exempelvis att ansöka om registrering i handelsregister m.m.

I de fall en rörelse drivs som aktiebolag och det är fråga om förvärv av aktier i bolaget skall detta bedömas som en fråga om placering enligt 6 § och inte enligt denna paragraf.

I 15 kap. 13 § tredje stycket i nu gällande lydelse finns regler om dels återkallelse från förmyndarens sida av ett tillstånd att driva näring, dels återkallelse av överförmyndarsamtycke, dels hörande av den omyndige resp. förmyndaren i ärenden om återkallelse. Dessa regler har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. Att föräldrarna kan återkalla ett tillstånd att driva näring, om det behövs av hänsyn till den underårige, får anses vara klart utan att det behövs någon uttrycklig bestämmelse på den punkten. Och när det gäller överförmyndarens möjlighet att återkalla ett givet samtycke införs nu en uttrycklig bestämmelse i 16 kap. 9 § andra stycket.

Vad slutligen beträffar kommunikationsfrågan framgår det av 12 kap. 7 § och 16 kap. 9 § att den omyndige resp. föräldrarna skall höras i olika situationer.

Det bör observeras att en omyndig som önskar ingå ett bolagsavtal med ställföreträdaren måste företrädas av en god man enligt 11 kap. 2 § andra stycket. Denne kan naturligtvis motsätta sig engagemanget, om det skulle strida mot den omyndiges intressen. 243

Om en omyndig har tillstånd att driva en rörelse, får han eller hon Prop. 1993/94:251 ingå de rättshandlingar som faller inom området för rörelsen. Härunder FB 13 kap.

faller även skuldsättning (jfr 12 § andra stycket). Den omyndige får

dock inte ens inom ramen för rörelsen förfoga över fast egendom, vare

sig genom försäljning eller genom pantsättning eller dylikt (se 9 kap. 5 8 samt 13 kap. 10 § och 12 § andra stycket).

Redovisning av viss egendom

143 Föräldrar skall före den I mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som avses i 2 § samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna

om samtycke enligt 10 8. Årsräkningen skall avges på heder och samvete. I årsräkningen skall anges 1. egendomen och dess värde vid början och slutet av den tid som räkningen avser, 2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter, eller 3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egen-

domen eller dess avkastning.

(Jfr 13 kap. 14 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Paragrafen, som handlar om föräldrarnas skyldighet att lämna redovis-

ning till överförmyndaren i form av årsräkning, motsvarar delvis vad

som för närvarande gäller enligt 16 kap. 5 8. Som Lagrådet har framhållit skulle det föra för långt om en. årsräkning skulle behöva lämnas i fråga om all den egendom som nämns i 108. Lagrådsremissens förslag med denna innebörd har därför modifierats så

att egendom av detta slag behöver redovisas bara om den omfattas av

bestämmelserna om samtycke.

Enligt första stycket skall föräldrar lämna årsräkning beträffande dels

sådan egendom som enligt 2 8 skall stå under överförmyndarkontroll, dels viss egendom som avses i 10 §, dvs. fast egendom och viss nyttjanderätt till fast egendom m.m. Att redovisningsskyldigheten gäller egen-

dom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 § innebär

att den egendom som skall redovisas är sådan som inte får förvärvas, försäljas etc. utan överförmyndarens samtycke. Den egendom som får förfogas över utan samtycke omfattas alltså inte. Gränsdragningen mellan egendom som kräver samtycke och sådan som inte kräver det

behandlas i kommentaren till 10 §. I övrigt är föräldrarna i princip inte redovisningsskyldiga gentemot överförmyndaren. De behöver således normalt inte lämna någon årsräkning så länge barnets tillgångar inte har

ett högre värde än åtta gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (se vidare kommentaren under kapitelrubriken och

2 §).

Överförmyndaren kan emellertid enligt 18 § utvidga redovisnings-

skyldigheten utöver vad som följer av den nu behandlade paragrafen. 244

Överförmyndaren kan således besluta t.ex. att en årsräkning skall in- Prop. 1993/94:251

nehålla uppgift om förvaltningen av den underåriges samtliga tillgångar FB 13 kap. och inte enbart sådana som är föremål för särskild överförmyndarkontroll. Å andra sidan kan överförmyndaren enligt 16 § medge att års-

räkning inte behöver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form.

Har föräldrarna bara under en del av året förvaltat egendom som avses i 2 och 10 §§, blir det naturligtvis bara fråga om en redogörelse för förvaltningen under den delen av året.

Årsräkning skall avges på heder och samvete och lämnas till överför-

myndaren före den 1 mars. Tidpunkten överensstämmer med vad som

gäller i dag. Att årsräkningen skall avges på heder och samvete är däremot en nyhet. Ett motsvarande krav har ställts upp när det gäller

förteckningar som föräldrar skall ge in enligt 3 §.

Är båda föräldrarna förmyndare, skall båda skriva under årsräkning-

en. Enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann försäkran.

Försummar en förmyndare att fullgöra sin skyldighet enligt detta

stycke, kan överförmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 §. Enligt andra stycket skall i årsräkningen för det första anges den egendom som det är fråga om och egendomens värde vid början och

slutet av det tid som räkningen avser. Det bör observeras att det inte är tillräckligt att ange värdet på egendomen utan även egendomstyp och antal bör redovisas. Särskilt bör anges om egendom tillkommit genom

gåva, arv m.m. eller om egendomen minskat. Överförmyndaren skall av årsräkningen alltså kunna sluta sig till på vilket sätt den omyndiges

egendom har förändrats. Vidare skall uppgift lämnas om de skulder som

hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter. Här kan det bli fråga

om att uppge t.ex. de inteckningsskulder som belastar en fastighet.

I årsräkningen skall slutligen anges dels inkomsten av egendom som avses i 2 och 10 §§, t.ex. utdelning på aktier och ränta på banktillgodohavanden, dels utgifter som har betalats med egendomen eller med dess avkastning. Frågan i vad mån inkomster och utgifter behöver specificeras blir beroende av beloppens storlek. Normalt bör det anges hur stor del av utbetalningarna som har gått åt till den omyndiges uppehälle,

utbildning eller nytta i övrigt. Att på den punkten göra en närmare

specifikation, så att det särskilt anges hur mycket som har använts för uppehälle och hur mycket som har gått åt för utbildningsändamål osv., får som regel anses onödigt. Sådana närmare uppgifter kan emellertid

behöva lämnas, om det rör sig om ett stort belopp.

Om föräldrarna inte självmant lämnar de uppgifter som behövs, kan

överförmyndaren med stöd av 12 kap. 9§ andra stycket begära in kompletterande upplysningar. I sista hand kan överförmyndaren, om innehållet i årsräkningen är bristfälligt, meddela vitesföreläggande enligt

16 kap. 13 §.

Det är önskvärt att redovisningen kan ske på ett så enkelt sätt som

möjligt. När det exempelvis gäller sådana medel som är insatta på bank,

torde föräldrarna i årsräkningen kunna hänvisa till saldobesked från

banken (se vidare 16 §). 245

Enligt 16 kap. 14 § får regeringen eller den myndighet som regering- Prop. 1993/94:251 en bestämmer meddela närmare föreskrifter om hur årsräkningar skall FB 13 kap.

vara utformade. Med stöd av detta bemyndigande kan t.ex. blanketter utarbetas.

153 Har den omyndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledigats som förmyndare, skall de inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som avses i 2 § samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 8. Sluträkning skall vidare lämnas inom en månad när ett villkor enligt 2 § andra stycket om särskild överförmyndarkontroll återkallats eller överförmyndaren enligt 9 § första stycket beslutat att överförmyndarkontrollen skall upphöra.

Sluträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under

det löpande året fram till dess att förmynderskapet upphörde, villkoret

om särskild överförmyndarkontroll återkallades eller överförmyndaren

beslutade att kontrollen skulle upphöra. Räkningen skall avges på heder

och samvete.

Vad som sägs om årsräkning i 14 § andra stycket gäller också i fråga om sluträkning.

Ofr 13 kap. 15 §i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Föreskriften om sluträkning i första stycket första meningen motsvarar

nuvarande 16 kap. 5 § första stycket andra meningen. Om endast den ene av två föräldrar upphör att vara förmyndare, skall sluträkning inte

lämnas. Den andra föräldern kvarstår då som ensam förmyndare och

har bl.a. att bevaka den omyndiges rätt när det gäller skadestånd enligt 12 kap. 14 §. Föreskriften gäller oavsett om överförmyndarkontrollen utövas till följd av att beloppsgränsen i 2 §& har överskridits, egendom

har erhållits med villkor om särskild överförmyndarkontroll eller den

omyndige innehar fast egendom. Av kommentaren till 14 § framgår vilken egendom som räkningen skall omfatta. Även i förevarande paragraf har - efter Lagrådets påpekande - hänvisningen till 10 § begränsats; bara egendom som omfattas av bestämmelserna om

samtycke enligt paragrafen skall tas upp i sluträkningen.

Vad som sägs i första styckets andra mening är en följd av att över-

förmyndarens kontroll av annat skäl än förmyndarens entledigande kan komma att avbrytas tidigare än vid barnets artonårsdag. Det kan ske om någon som givit den underårige en gåva med villkor att den skall stå under särskild överförmyndarkontroll (jfr 2 § andra stycket) återkallar

villkoret. Om den omyndige inte har tillgångar som överstiger belopps-

gränsen i 2 § första stycket, skall i det läget förälderns förvaltning

övergå till att vara fri. För att bringa kontrollen till ett slut skall föräldern då ge in sluträkning. Motsvarande gäller för det fall en under-

årigs tillgångar som är föremål för överförmyndarkontrollen går ner i värde och överförmyndaren enligt 9 § första stycket beslutar att kontrollen skall upphöra. Liksom beträffande fallen i första meningen skall 246

sluträkning i de nu behandlade fallen ges in inom en månad från det att Prop. 1993/94:251 kontrollen upphörde. EB 13 kap.

Att sluträkningen skall avges på heder och samvete överensstämmer med vad som har föreskrivits i fråga om årsräkning i 14 8.

I fråga om det närmare innehållet i en sluträkning gäller vad som föreskrivs om årsräkningar i 14 § andra stycket. En bestämmelse om

detta har tagits in i tredje stycket i denna paragraf.

Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria föräldrarna från skyldigheten att lämna årsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. I fråga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

(fr 13 kap. 16 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen har överförmyndaren rätt att efterge kravet på årsräkning och sluträkning eller att besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Bestämmelsen motsvaras i nu gällande lag närmast av 16 kap. 6 8.

När det gäller årsräkningar har överförmyndaren frihet att bestämma att lättnaden i redovisningsskyldigheten skall gälla enbart för ett visst år eller tills vidare.

Beträffande fast egendom eller annan egendom som avses i 10 §& kan det finnas skäl att pröva om inte redovisning kan efterges. En eftergift kan vara motiverad, om det t.ex. är fråga om en fastighet som bebos eller brukas av den omyndige eller dennes anhöriga och som inte lämnar någon avkastning.

Beslut om en förenklad redovisning torde i bland, även om tillgångarna är omfattande, kunna meddelas, om tillgångarna på föräldrarnas uppdrag förvaltas av exempelvis en banks notariatavdelning eller något annat värdepappersinstitut som omfattas av lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Föräldrarna bör därvid i sin årsräkning eller sluträkning kunna göra en enkel hänvisning till bankens eller motsvarande förvaltares redovisning.

Vid prövning av eftergift av redovisningskravet i övrigt skall hållas i minnet att överförmyndarkontrollen är begränsad till de föräldraförvaltningar som är av större omfattning eller till de fall där kontroll har satts upp som villkor för gåva eller dylikt. Detta förhållande talar för att kravet på redovisning inte skall efterges slentrianmässigt, utan att en reell prövning av förhållandena i det enskilda fallet skall företas.

17 §

Anmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid | 247

lämna förteckning enligt 3 §, årsräkning eller sluträkning till överför- Prop. 1993/94:251

myndaren, kan överförmyndaren bestämma ny tid för avlämnandet. FB 13 kap.

(fr 13 kap. 17 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen har överförmyndaren möjlighet att sätta ut nya frister för lämnandet av förteckning enligt 3 § och för avlämnande av årsräk-

ning och sluträkning. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande 16 kap.

9 8. Överförmyndaren har emellertid fått större frihet än enligt den bestämmelsen vid prövningen av om det finns hinder att inom tiden

lämna in förteckningen. Omständigheter som bör kunna utgöra hinder är föräldrarnas sjukdom o.d. samt förvaltningens omfattning. Det är föräldrarna som skall ange anledningen till att handlingarna inte kan ges in

i tid.

Överförmyndaren kan, om det behövs, sätta ut flera frister efter var-

andra. Om det å andra sidan inte kan anses finnas något hinder mot att avlämna handlingarna, kan överförmyndaren besluta om vitesföreläggande enligt 16 kap. 13 8.

Särskilda beslut av överförmyndaren i vissa fall

183 Överförmyndaren får förelägga föräldrarna att i årsräkning eller på annat sätt redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 88, om den omyndige begär det eller om det annars finns särskilda skäl.

(fr 13 kap. 18 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

Enligt paragrafen får överförmyndaren förelägga föräldrarna att redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 §§. Ett

föreläggande torde normalt gå ut på att föräldrarna skall redogöra för förvaltningen även av sådan egendom som inte omfattas av 2 och 10 §§. Det lämpligaste kan ibland vara att de kompletterande uppgifterna läm-

nas i årsräkning eller sluträkning, så att överförmyndaren där får en fullständig bild av förvaltningen. I vissa fall kan dock situationen vara sådan att överförmyndaren har ett omedelbart behov av uppgifterna.

Föreläggande kan då meddelas om att uppgifterna skall lämnas separat.

Det kan ifrågasättas om inte föräldrarna borde kunna föreläggas att

lämna uppgift även om annan egendom än som står under deras förvaltning, exempelvis tillgångar som den omyndige själv har hand om

eller som står under särskild förvaltning. Enligt nu gällande

bestämmelser (16 kap. 7 § första stycket) har' alla ställföreträdare en

uppgiftsskyldighet när det gäller sådan egendom. Önskemålet att

föräldrar inte skall betungas mer än nödvändigt motiverar emellertid att

deras uppgiftsskyldighet begränsas till att avse vad som står under deras

förvaltning. Att däremot förordnade förmyndare, gode män och förvaltare kan åläggas att lämna en längre gående information framgår 248

av 14 kap. 16 §.

Ett föreläggande om utvidgad redovisning enligt den nu behandlade Prop. 1993/94:251 paragrafen kan till en början meddelas, om den omyndige begär det. FB 13 kap. För att en sådan begäran skall leda till framgång bör det krävas att den omyndige har nått tillräcklig mognad. Det är också naturligt att överförmyndaren först låter föräldrarna yttra sig, innan han tar ställning till om en begäran från den omyndige skall föranleda ett föreläggande. Föräldrarna är enligt 12 kap. 9 § skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som denne vill ha.

En begäran från den omyndige om utvidgad redovisning behöver inte ha sin grund i att det föreligger något missförhållande. Överförmyndaren kan alltså på den omyndiges begäran meddela föreläggande enligt denna paragraf, även om det inte finns anledning att misstänka att föräldrarnas förvaltning skulle ske på ett otillfredsställande sätt. Om det emellertid finns grund för sådana misstankar, är det ett exempel på sådana särskilda skäl som också kan utlösa ett föreläggande om utvidgad redovisning. En fylligare redovisning kan behövas för att överförmyndaren skall kunna ta ställning till om det exempelvis behövs ett beslut enligt 19 §. Vidare kan överförmyndaren behöva en redovisning för att kunna avgöra om en viss omyndigs tillgångar har ett sådant värde att beloppsgränsen i 2 § första stycket har överskridits.

Ett annat exempel på fall då det kan finnas särskilda skäl till ett föreläggande om utvidgad redovisning är då överförmyndaren vill kontrollera hur stor del av den underåriges medel som sammanlagt har använts för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Överförmyndaren kan behöva en sådan samlad information för att kunna bedöma rimligheten av de uppgifter om kostnaderna för den underåriges uppehälle etc. som föräldrarna har lämnat i årsräkning eller sluträkning.

Särskilda skäl för att meddela föreläggande enligt den nu behandlade paragrafen kan också finnas, om föräldrarna har begärt överförmyndarens samtycke till en förvaltningsåtgärd, t.ex. en fastighetsförsäljning. Överförmyndaren kan behöva en fyllig bild av den omyndiges ekonomiska förhållanden för att kunna ta ställning i samtyckesfrågan. Vidare kan det förhållandet att en omyndig fått egendom i större omfattning i vissa fall utgöra skäl att begära in uppgifter och detta även om föräldraförvaltningen redan står under överförmyndarkontroll. Om den tillkommande egendomen kan antas nödvändiggöra ett beslut av överförmyndaren som rör föräldrarnas förvaltning är det måhända inte alltid tillräckligt att invänta nästa årsredovisning för att få närmare kännedom om den tillkommande egendomen (se 14 8). Överförmyndaren kan då begära in kompletterande uppgifter enligt denna paragraf.

Som nämnts är brister i föräldrarnas förvaltning en av de omständigheter som aktualiserar en tillämpning av denna paragraf. Frågan är då hur överförmyndaren får kännedom om sådana missförhållanden. Här torde, vid sidan av information från den omyndige själv, framför allt uppgifter från socialnämnden vara av betydelse. Det är angeläget att nämnden bl.a. anmäler fall då den omyndige är föremål för beslut enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga men föräldrarna kvarstår som förmyndare. 249 Inte sällan torde det då finnas skäl att anta att förvaltningen inte sker på

ett tillfredsställande sätt. Av 16 kap. 10 § följer att överförmyndaren Prop. 1993/94:251 har rätt att få de upplysningar från bl.a. socialförvaltningen som han FB 13 kap.

eller hon behöver för sin verksamhet, jfr också bestämmelsen om

socialnämndens anmälningsskyldighet i 42 § socialtjänstförordningen (1981:750).

Om ett föreläggande enligt förevarande paragraf inte följs, kan överförmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 §.

193 Om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

I, bestämma att 3-7 §§ skall tillämpas även i annat fall än som följer av 2 8,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank,

utöver vad som följer av 8 8,

3. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett

värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig

reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet,

4. bestämma att premieobligationer som har utfärdats av staten skall

skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till

obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke, och

5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den om-

yndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank. Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal

med värdepappersinstitutet på villkor som överförmyndaren har godkänt.

I fråga om rättigheter som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827)

får föräldrarna, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av en auktoriserad förvaltare, till denne anmäla att föräldrarna endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.

Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.

(fr 13 kap. 19 § i Förmynderskapsutredningens förslag.)

I paragrafen ges överförmyndaren möjlighet att i det enskilda fallet

besluta om skärpta regler för föräldrarnas förvaltning. Som en gemensam förutsättning gäller att ett beslut av särskild anledning behövs för

att trygga förvaltningen. Vad som konstituerar särskild anledning går

inte att närmare precisera. Överförmyndaren har att göra en bedömning utifrån den omyndiges och föräldrarnas förhållanden i stort. Här finns det dessutom anledning att peka på att ett villkor om särskild överförmyndarkontroll kan vara skäl för att skärpa förvaltningsföreskrifterna, i vart fall rörande den egendomen. Paragrafen har justerats med anledning av påpekanden från Lagrådet. Bestämmelsen om anteckning i

aktiekonto som finns i andra stycket har tillkommit efter föredragningen 250 inför Lagrådet.

Enligt första stycket I kan överförmyndaren bestämma att de särskilda Prop. 1993/94:251

förvaltningsreglerna i 3-7 §§ skall tillämpas även på sådan egendom FB 13 kap. som i och för sig hör till föräldrarnas fria förvaltningsområde. Som

exempel på situationer som kan behöva utlösa ett sådant beslut kan

nämnas att den omyndiges medel används på ett otillåtet sätt, exempelvis till föräldrarnas egen konsumtion, eller placeras på ett alltför riskfyllt eller oekonomiskt sätt, exempelvis i osäkra värdepapper eller

tillgångar som ger ringa eller ingen avkastning. Det kan tänkas att det i enskilda fall är lämpligare att överförmyndaren begär att föräldrarna ställer säkerhet enligt 12 kap. 13 § än att skärpande föreskrifter ges.

Överförmyndaren behöver inte föreskriva att 3-7 §§ skall vara tilllämpliga i sin helhet utan kan begränsa sitt beslut till att avse någon

eller några av dessa paragrafer. Om föräldrarna har företagit alltför

äventyrliga aktiespekulationer, kan det sålunda finnas anledning att för

framtiden begränsa föräldrarnas fria placeringsrätt genom att göra 5 och

6 §§ tillämpliga. Och i de fall då den omyndiges medel används för för-

äldrarnas konsumtion, kan det vara tillräckligt att ange att bankmedel skall spärras.

Enligt punkt 2 får överförmyndaren som nämnts begränsa föräldrarnas möjlighet att ta ut pengar som har satts in på bank, utöver vad som

följer av 8 §. Ett beslut om spärrning av bankmedel kan sedan tidigare meddelas med stöd av 15 kap. 9 § tredje stycket i nu gällande lydelse. Bestämmelsen är närmast avsedd att tillämpas, om föräldrarnas medelsanvändning inte står i överensstämmelse med 12 kap. 4 §. Information på den punkten kan överförmyndaren få i första hand genom årsräkningar enligt 14 § och genom sådana kompletterande uppgifter som