RH 2015:32

Åklagare vid Riksenheten för säkerhetsmål ansökte vid Stockholms tingsrätt om tillstånd till rumsavlyssning enligt bestämmelserna i bland annat 27 kap. 20 e § rättegångsbalken. Till stöd för att de allmänna förutsättningarna för tvångsmedlet var uppfyllda åberopades uppgifter i en promemoria. Vad gäller platsen för den hemliga avlyssningen angavs:

"avlyssning av den misstänkte på offentlig plats i Sverige med den begränsning som anges i 27:20e RB vid övervakande samtal mellan den misstänkte och andra personer av särskilt intresse."

Det utsedda offentliga ombudet motsatte sig att begärt tillstånd skulle ges.

Tingsrätten (rådmannen Stefan Johansson) avslog framställningen med motiveringen att det begärda tillståndet inte uppfyllde kravet på att hemlig rumsavlyssning ska avse viss plats.

Åklagaren överklagade varvid det offentliga ombudet bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Staffan Lind samt hovrättsråden Magnus Ulriksson, referent, och Marianne Lishajko) avslog överklagandet och angav följande skäl.

Förutsättningar enligt 27 kap. 20 e § första stycket rättegångsbalken föreligger att tillåta hemlig rumsavlyssning i ärendena. Av andra stycket i den bestämmelsen framgår emellertid att åtgärden endast får avse en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Platsen ska enligt 27 kap. 21 § fjärde stycket rättegångsbalken anges i tillståndsbeslutet. Av handlingarna framgår att någon sådan plats som avses i dessa lagrum inte har beskrivits av åklagaren. I de senaste motiven till aktuell bestämmelse (prop. 2013/14:237) kan utläsas att lagstiftaren nyligen övervägde om det, mot bakgrund av bl.a. teknikutvecklingen på området, fanns skäl att ändra kravet på att viss plats ska anges i tvångsmedelsbeslutet. Regeringen uppgav (angiven prop. s. 97) att det finns en del som talar för att regleringen bör ändras för att bättre hantera situationer där nya platser blir aktuella efter ett initialt domstolsbeslut om avlyssning. Det bedömdes dock att förutsättningarna för bl.a. tillämpningen av proportionalitetsprincipen skulle försämras om åtgärden inte var bestämd till en viss adress, plats eller liknande. Även möjligheten att tillgodose intresset av enskildas integritet bedömdes minska. Regeringen var därför inte beredd att ta bort kravet på att en viss plats ska anges i beslutet. Mot den här bakgrunden saknas förutsättningar att i här aktuella ärenden bifalla åklagarens yrkanden. Överklagandet ska således avslås.

Hovrättens beslut meddelat: den 12 maj 2015.