RH 2016:11

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Tore Gissin samt nämndemännen Christina Wünsche, Elisabeth Hellström och Hans Carlsson) anförde i dom den 5 november 2015 - efter att ha funnit att Y.H., A.A. och M.M. gjort sig skyldiga till grov våldtäkt - i fråga om straffmyndighet, påföljd och skadestånd bl.a. följande.

DOMSKÄL

A.A. har sagt att han är född den 7 mars 2002. Från Interpol finns uppgifter att A.A. varit häktad i Tyskland 2014 under namnet S.L. född den 27 september 1996. I Norge har hans fingeravtryck identifierats med en A.Ay. född den 21 december 1998 och S.L. född den 27 september 1996. Han undersöktes i september 2014 i Tyskland för att bestämma ålder. Den odontologiska utredningen där uttalade att han var äldre än 16 år men kunde vara yngre än 18 år. Vid en läkarundersökning i samband med den nu aktuella gärningen bedömde läkaren att A.A. är cirka 18 år med beaktande av utseende, växt, könsorgansutveckling och röst. Med hänvisning till att A.A. själv har lämnat så olika uppgifter om sin ålder och sitt namn saknar han trovärdighet. Enligt tingsrätten utvisar utredningen att han åtminstone var 15 år vid gärningen.

M.M. har under förhandlingen sagt att han är född den 24 september 2000. Tysk polis har identifierat M.M. som M.D. född den 5 februari 1998. Enligt Migrationsverket sökte M.M. asyl i Sverige i mars 2015 och hade då uppgett att han var född den 6 april 2000. När han läkarundersöktes med anledning av nu aktuell gärning bedömde läkaren att M.M. var cirka 18 år med hänvisning till utseende, växt, könsorgansutveckling och röst. Enligt tingsrätten har M.M. anpassat uppgiften om sin ålder så att han ska kunna undgå lagföring. Utredningen visar att han åtminstone var 15 år vid gärningen.

Lägsta straff för grov våldtäkt är fängelse fyra år. Utredningen visar att Y.H. varit den mest aktiva och stått för våldet. För hans del är straffvärdet fyra år och sex månader. För de båda andra är det fyra år. Med beaktande av detta, ålder och bestämmelsen i 30 kap. 5 § brottsbalken bestämmer tingsrätten påföljden för Y.H. till sluten ungdomsvård nio månader. För A.A. och M.M. bestäms påföljden för var och en av dem till sluten ungdomsvård sex månader.

På grund av bedömningen i skuldfrågan ska de tilltalade betala skadestånd till målsäganden. Av praxis följer att ersättning för kränkning vid grov våldtäkt har bestämts till 150 000 kr. Omständigheterna i det nu aktuella fallet är inte sådana att det finns anledning att döma ut ett högre belopp. Detsamma gäller ersättning för sveda och värk, där alltså ersättningen ska bestämmas till 15 000 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer Y.H. för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård nio månader, A.A. för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård sex månader och M.M. för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård sex månader samt förpliktar Y.H., A.A. och M.M. att, solidariskt med varandra, betala skadestånd till målsäganden med 165 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Karin Wistrand och Eleonore Källstrand Nord, referent, tf. hovrättsassessorn Jon Helmerson samt nämndemännen Irma Lindell Estun och Therése Tollstam Radujko) anförde i dom den 22 december 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Inledande anmärkning angående hovrättens prövning

A.A. och M.M. har i hovrätten vidhållit att de inte var straffmyndiga vid tidpunkten för brottet, dvs. att de den 9 september 2015 inte hade fyllt 15 år. Om det förhåller sig på det sättet gäller enligt 1 kap. 6 § brottsbalken ett absolut förbud mot att döma dem till påföljd. Som framgår av NJA 1998 s. 693 ska då åtalet mot dem ogillas. I samma rättsfall anges att domstolen normalt inte i domskälen bör fastslå att en tilltalad som inte är straffmyndig har begått den åtalade gärningen; domstolen bör i stället uttala sig mer hypotetiskt. Om det som i detta fall också förs talan om skadestånd, som grundar sig på den åtalade gärningen, kan det dock enligt Högsta domstolen framstå som naturligt att avfatta domskälen så att domstolen redan i ansvarsdelen uttalar sig i frågan om den tilltalade har begått gärningen. Till detta kommer att det här är fråga om åtal för brott som har begåtts tillsammans med en straffmyndig person. Mot denna bakgrund avser hovrätten att disponera domen på samma sätt som tingsrätten och tar därför först ställning till frågan om skuld.

Skuld

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning om vad som är utrett i målet och ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är styrkt att Y.H., A.A. och M.M. gemensamt och i samförstånd har gjort sig skyldiga till våldtäkt på det sätt som närmare preciseras för respektive tilltalad i tingsrättens dom.

Rubricering

Redan den omständigheten att flera personer har deltagit i våldtäkten innebär, som tingsrätten har konstaterat, att gärningen ska bedömas som grov våldtäkt.

Påföljd - Utgångspunkterna för bedömningen av ålder (straffmyndighet)

I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan inte enbart för de omständigheter som grundar ansvar för gärningen som sådan utan också för de faktiska förhållanden som ligger till grund för t.ex. påföljdsbestämningen. När det gäller försvårande omständigheter vid påföljdsbestämningen visar praxis att åklagarens bevisskyldighet är av samma omfattning som för de faktiska förhållanden som konstituerar själva brottet; det ska alltså vara ställt utom rimligt tvivel att omständigheten är för handen (se Nordh, Praktisk process VII, s. 66 med där angivna hänvisningar). När det gäller förmildrande faktorer kan möjligen beviskravet, på samma sätt som gäller t.ex. ansvarsfrihetsgrunder, tänkas vara något lägre (jfr a.a., s. 66-68).

Vägledande praxis för vilket beviskrav som ska tillämpas vid bedömningen av den tilltalades ålder och särskilt om denne är straffmyndig, föreligger inte. Det kan i den delen framhållas att bedömningen i NJA 1998 s. 693 avsåg osäkerhet kring brottstidpunkten, inte gärningsmannens ålder, dvs. ett sådant gärningsmoment som det uppenbarligen åligger åklagaren att bevisa ”bortom rimligt tvivel”. Avgörandet har därför inte direkt relevans för vilket beviskrav som ska gälla för bedömningen av om den tilltalade uppnått 15 års ålder vid brottstidpunkten. Viss överrättspraxis föreligger men den är inte enhetlig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dom den 31 mars 2015 (mål nr B 329-15) för åldersbedömningen vid påföljdsbestämningen tillämpat samma beviskrav som gäller vid ansvarsfrihetsgrunder och därmed utgått från den tilltalades påstående om sin ålder så länge åklagaren inte lagt fram bevisning som gör att påståendet framstår som obefogat. I det fallet var det dock inte fråga om att ta ställning till om den tilltalade var straffmyndig utan om han var 20 år som åklagaren gjorde gällande eller 16 år som han själv uppgivit. Göta hovrätt har å sin sida i dom den 15 juli 2005 (mål nr B 1325-05) ansett att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade är straffmyndig.

Mot bakgrund av vad som numera är känt om de osäkerhetsfaktorer som präglar samtliga tillgängliga metoder för åldersbestämning (se t.ex. Hovrätten för Övre Norrlands dom den 23 november 2009 i mål nr B 740-09) konstaterar hovrätten att, om det inte finns någon dokumentation såsom pass eller id-handlingar som styrker den tilltalades identitet, den tilltalades eget påstående om sin ålder i stort sett alltid måste tas för gott om samma beviskrav tillämpas som det som gäller för åklagaren avseende gärningen som sådan. Det kan konstateras att det föreligger klara bevissvårigheter i fall som det förevarande där de tilltalade är papperslösa migranter. Sammantaget framstår det mot denna bakgrund enligt hovrätten som motiverat att tillämpa ett något lägre beviskrav i denna fråga. Det ligger då närmast till hands att utgå från samma beviskrav som gäller för ansvarsfrihetsgrunder. Det ska dock understrykas att även detta beviskrav är högt ställt. Ett lägre beviskrav än så kan det enligt hovrättens mening inte bli aktuellt att tillämpa utan vägledande praxis från Högsta domstolen. Hovrätten tar därmed ställning till om åklagaren - vid en samlad bedömning - har presenterat sådan bevisning i fråga om ålder att respektive tilltalads egen uppgift om detta framstår som obefogad.

Påföljd - Y.H.

Y.H. har uppgivit att han är född i juli 1999. Åklagaren har accepterat detta. Hovrätten utgår därmed från denna uppgift och konstaterar att han således var straffmyndig vid tidpunkten för brottet.

Brottets straffvärde skulle för en vuxen person, som åklagaren har angivit och tingsrätten har funnit, i vart fall inte understiga fyra och ett halvt års fängelse. Även med beaktande av Y.H:s ungdom är straffmätningsvärdet så högt att någon mindre ingripande påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Därtill kommer att brottets art också ska beaktas. Kravet på synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken är uppfyllt. Enligt 32 kap. 5 § brottsbalken ska påföljden, då inte några särskilda skäl talar däremot, därför som tingsrätten har funnit bestämmas till sluten ungdomsvård. Vid bestämmande av straffets längd ska beaktas att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård. Detta har kommit till uttryck i det av tingsrätten utmätta straffet. Tingsrättens dom ska därmed inte ändras i denna del.

Påföljd - A.A.

A.A. har uppgivit att han är född den 7 mars 2002, vilket hans morbror har berättat för honom.

Åklagaren har åberopat uppgifter som har inhämtats via Interpol från tysk polis varav framgår att A.A., genom fingeravtrycksidentifikation, har konstaterats överensstämma med en person som under namnet S.L. (född den 27 september 1996), den 26 september 2014 med anledning av misstanke om brott har genomgått en undersökning (tand- och handledsröntgen) för att uppskatta faktisk ålder. Undersökningen av hans tänder pekade på att han vid tidpunkten för undersökningen kunde vara yngre än 18 år men att han med till visshet gränsande sannolikhet var mer än 16 år gammal. Handbilden tydde på en ålder klart över 17 år men det var inte möjligt att med stor sannolikhet fastslå en ålder på över 18 år. Sammanfattningsvis angavs att de åldersrelevanta kännetecknena överensstämde mycket väl med det uppgivna födelsedatumet. Av tyska polisens uppgifter framgår vidare att han var frihetsberövad med anledning av ifrågavarande brottsmisstankar under perioden den 23 juli - 2 oktober 2014 och dömdes till 1 års villkorligt fängelse. Han var därefter häktad med anledning av ytterligare brottsmisstankar under perioden den 18 januari - 29 juni 2015. Åklagaren har angivit att straffmyndighetsåldern i Tyskland är 14 år. Åklagaren har vidare åberopat uppgifter som har inhämtats via Interpol från norsk polis varav framgår att A.A., genom fingeravtrycksidentifikation från fingeravtryck tagna i Oslo den 22 maj 2014 överensstämmer med en person vid namn A.Ay., född den 21 december 1998. Från fingeravtryck tagna i Oslo den 6 och 17 juni 2014 har han också identifierats som S. L., född den 27 september 1996, som utvisats från Norge på grund av brott mot immigrationslagen. Åklagaren har också hänvisat till att läkare i samband med upprättande av rättsintyg beträffande A.A. har angivit att ”det är min bedömning enl utseende, växt, könsorgansutveckling och röst att den misstänkte är ca 18 år gammal”.

A.A. har angående uppgifterna om identiteten S.L. förklarat att den härrör från en handling utan foto som inte tillhörde honom utan en kompis som greps samtidigt som honom i Tyskland 2014. Polisen utgick ifrån uppgifterna i handlingen trots att han sa att det inte var han.

Hovrätten konstaterar att det inte finns några id-handlingar som innehåller uppgifter som kan identifiera A.A., vare sig under detta namn eller någon av de övriga namn som förekommer i utredningen. Det framgår inte av uppgifterna från tysk respektive norsk polis att de har haft tillgång till någon sådan id-handling. Däremot framgår att tysk domstol, efter att ha låtit genomföra en åldersundersökning, har dömt honom för brott som ligger mer än ett år tillbaka i tiden från den nu aktuella våldtäkten och att den tyska domstolen därmed har kommit fram till att A.A. (då under namnet S.L.) då hade uppnått den där gällande straffmyndighetsåldern om 14 år. Tyskland är medlem i EU och omfattas av det nära samarbete som numera sker inom unionen även på det straffrättsliga och polisiära området. Samarbetet grundas på ett ömsesidigt förtroende medlemsstaterna emellan och förutsätter att varje medlemsstat upprätthåller grundläggande rättssäkerhetsgarantier, främst de som följer av EU:s rättighetsstadga och Europakonventionen. Den tyska domstolens bedömning bör mot den bakgrunden kunna tillmätas betydande vikt.

Vid en samlad bedömning, särskilt med beaktande av den åldersutredning som har utförts i Tyskland och som har bedömts av tysk domstol, anser hovrätten att den uppgift om sin ålder som A.A. nu har lämnat och som innebär att han i dag skulle vara 13 år gammal, och således skulle ha varit blott 12 år då han dömdes i Tyskland, är så osannolik att den framstår som obefogad. Hovrätten bedömer således att åklagaren med tillräcklig styrka har bevisat att A.A. hade fyllt 15 år vid tidpunkten för det här aktuella brottet. Han ska därför dömas till påföljd. Vid den fortsatta påföljdsbestämningen får hovrätten utgå från att A.A. var ungefärligen 15 år vid brottet; någon säker slutsats om hans faktiska ålder ger underlaget alltså inte grund för.

När det gäller påföljden gör hovrätten följande bedömning. Brottets straffvärde skulle för en vuxen person i vart fall uppgå till minimistraffet för grov våldtäkt, dvs. fyra års fängelse. Även med beaktande av A.A:s ungdom är straffmätningsvärdet så högt att, åtminstone också med hänsyn till brottets art, någon mindre ingripande påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Kravet på synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken är uppfyllt. Enligt 32 kap. 5 § brottsbalken ska påföljden, då inte några särskilda skäl talar däremot, därför som tingsrätten har funnit bestämmas till sluten ungdomsvård. Vid bestämmande av straffets längd ska beaktas att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård. Detta har kommit till uttryck i det av tingsrätten utmätta straffet. Tingsrättens dom ska därmed inte ändras i denna del.

Påföljd - M.M.

M.M. har uppgivit att han är född den 24 december 2000.

Åklagaren har åberopat uppgifter som har inhämtats via Interpol från tysk polis varav framgår att M.M., genom fingeravtrycksidentifikation, har konstaterats överensstämma med en person som under namnet M.D. (född den 5 februari 1998) varit häktad under perioden den 20 januari - 24 februari 2015 och dömts till 4 veckors ungdomsfängelse, vilket ansetts avtjänat i häkte. Från Migrationsverket har inhämtats att han i mars 2015 sökt asyl under namnet M.M. och då uppgivit födelsedatumet den 6 april 2000. I andra sammanhang har han uppgivit namnet M.N. Åklagaren har också hänvisat till att läkare i samband med upprättande av rättsintyg beträffande M.M. har angivit att ”det är min bedömning enl utseende, växt, könsorgansutveckling och röst att den misstänkte är ca 18 år gammal”.

Inte heller när det gäller M.M. finns några id-handlingar som kan ligga till grund för en identifiering. Tysk domstol måste visserligen ha utgått ifrån att M.M. vid början av 2015 hade fyllt 14 år. Till skillnad från vad som gäller för A.A. har någon åldersundersökning emellertid inte genomförts där och även om M.M. hade fyllt 14 år då har endast ett halvår förflutit därefter fram till den här aktuella brottstidpunkten. Den läkarbedömning som åklagaren har hänfört sig till grundar sig såvitt det får förstås endast på en okulär besiktning och kan inte tillmätas något egentligt bevisvärde. Vid en samlad bedömning framstår den uppgift om sin ålder som M.M. nu har lämnat inte som obefogad. Det är således inte tillförlitligen utrett att M.M. hade fyllt 15 år vid brottstidpunkten. Han får därmed inte dömas till någon påföljd. Som framgår av NJA 1998 s. 693 ska åtalet för grov våldtäkt därmed ogillas. Tingsrättens dom ska ändras med hänsyn härtill.

Skadestånd

I enlighet med bedömningen i skuldfrågan är de tilltalade skyldiga att betala skadestånd till målsäganden. Att hovrätten har funnit att M.M. inte var straffmyndig förändrar inte bedömningen i skadeståndsdelen.

Ersättningen om 15 000 kr för sveda och värk motsvarar det belopp som regelmässigt och utan närmare utredning utgår vid brott av ifrågavarande slag. Det saknas därmed skäl att göra någon annan bedömning än tingsrätten gjort i den delen.

När det gäller ersättningen för kränkning beaktar hovrätten att det har varit fråga om ett relativt utdraget förlopp, i inledningsskedet innefattande våld, där flera personer har genomfört samlag med målsäganden, varav ett analt. Hovrätten finner mot den bakgrunden att målsägandens yrkande ska bifallas fullt ut. Hon ska därmed tillerkännas skadestånd med sammanlagt 175 000 kr för kränkning. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dels ogillar åtalet för grov våldtäkt mot M.M., dels bestämmer det belopp som Y.H., A.A. och M.M., solidariskt med varandra, ska betala i skadestånd till målsäganden till 190 000 kr.

Hovrättens dom meddelad: den 22 december 2015.

Mål nr: B 10485-15.

Lagrum: 1 kap. 6 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1998 s. 693; Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2015-03-31 i mål nr B 329-15; Hovrätten för övre Norrlands dom 2009-11-23 i mål nr B 740-09; Göta hovrätts dom 2005-07-15 i mål nr B 1325-05.

Litteratur: Nordh, Praktisk process VII, s. 66-68.