RH 2016:8

Bestämmelsen i 4 kap. 10 e § trafikförordningen (1998:1276), som föreskriver att en förare av ett motordrivet fordon får ägna sig åt aktiviteter som användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet, har ansetts böra tolkas så, att användning av kommunikationsutrustning under färd får ske endast om det kan ske på ett trafiksäkert sätt och att sådan användning är otillåten inte endast när den ger upphov till en konkret trafikfara utan även när användningen innebär en s.k. abstrakt fara för trafiksäkerheten.

Örebro tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot P.L. för hastighetsöverträdelse och brott mot trafikförordningen enligt följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkten 1; hastighetsöverträdelse, 3 kap. 17 § 3 st och 14 kap. 3 § 1 p b trafikförordningen (1998:1276)

P.L. har kört personbil med en hastighet av 85 km/tim utanför tättbebyggt område på riksväg 50 vid Lillån inom Örebro kommun trots att högsta tillåtna hastigheten där var 70 km/tim. Det hände den 22 oktober 2014. P.L. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.

Åtalspunkten 2; brott mot trafikförordningen, 4 kap 10 e § och 14 kap 3 § 1 p c trafikförordningen (1998:1276)

P.L. har fört personbil och samtidigt använt mobiltelefon trots att detta har inverkat menligt på framförandet av fordonet. Det hände den 22 oktober 2014 på riksväg 50 vid Lillån inom Örebro kommun. P.L. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.

P.L. erkände hastighetsöverträdelse och bestred ansvar för brott mot trafikförordningen.

Tingsrätten (tingsnotarien Andrea Ramström samt nämndemännen Laila Bergström, Astrid Dahl och Göran Gustafsson), som dömde P.L. för hastighetsöverträdelse och frikände henne från ansvar för brott mot trafikförordningen, anförde i dom den 12 maj 2015 följande beträffande åtalet för brott mot trafikförordningen.

UTREDNINGEN

P.L. har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med polismannen S.S.

P.L. har uppgett i huvudsak följande. Hon skulle hämta sin son och körde med strömmen i samma hastighet som övriga bilar. Hon körde för fort. Hon har kört sträckan många gånger tidigare men den här gången körde hon sin mans bil som gick fortare. Hon ringde till sin son genom mobilens ”handsfree” men eftersom det sprakade valde hon att tala direkt i luren istället. Det var två bilar framför som vek av väldigt snabbt varför hon åkte ut i vänsterfilen. Det hade regnat och blänkte i fönsterrutorna längs med vägen. När hon passerat bilarna kom en polisman ut mitt i vägbanan. Polismannen smälte in i allt blänk och belysning. Hon såg inte polismannen förrän hon passerat. Hon bromsade då in snabbt och slängde telefonen åt sidan. Det blev en väldigt trafikfarlig situation. Hon talade inte i telefonen när polismannen stannade henne. Polismannen var jättestressad. Polismannen bad henne att backa. Det stämmer inte att hon var nära att backa på polismannens kollega. Det fanns ingen där och om det hade funnits någon där hade bilens backsystem varnat.

S.S. har uppgett i huvudsak följande. Det var en hastighetskontroll och hon mätte ett flertal bilar. Den aktuella bilen kom väldigt fort, ca 85 km/tim. Hon började vinka in bilen. Det var mörkt ute men hon hade belysning. Hon uppfattade det som att föraren såg henne men föraren kom allt närmare, åkte förbi och fick lov att backa. Det var ett körfält. Det kan ha varit två. Det var bara den aktuella bilen där men sen kom andra bilar efteråt. Föraren fick backa kanske 7-8 meter. Förutom hon själv var det även en instruktör på vägen. Det kan ha varit instruktören som föraren höll på att backa på. Föraren var kanske någon meter ifrån att backa på honom. Han fick lov att gå undan. När hon stoppade föraren pratade föraren fortfarande i telefonen. Hon vet inte om det var blänk i rutorna men alla andra bilar lyckades stanna i tid. De stod under belysning för att de skulle synas. Hon orsakade inte någon trafikfarlig situation. Hon tyckte att föraren såg ut att sakta in.

DOMSKÄL

Enligt 4 kap. 10 e § trafikförordningen (1998:1276) får en förare av ett motordrivet fordon vid färd på väg ägna sig åt aktiviteter som användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning bara om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Bestämmelsen innebär inte något totalförbud mot att använda mobiltelefon under körning, utan användandet är bara otillåtet om det inverkar negativt på körningen. Det måste vidare vara styrkt att det är just mobilanvändandet som inverkat menligt på körningen.

P.L. har berättat att hon talade i mobiltelefonen vid det aktuella tillfället och att hon upptäckte polisen sent varvid hon slängde ifrån sig mobilen och bromsade. Hon har vidare berättat att de två framförvarande bilarna hastigt svängde av och därefter skymde hennes sikt när hon befann sig i vänsterfilen samt att det var mörkt och blänkte mycket i fönsterrutorna intill vägen. I målet är styrkt att P.L. höll en för hög hastighet.

För att P.L. ska kunna fällas till ansvar i denna del måste det vara visat att det är just mobilanvändandet som inverkat menligt på körningen. Enligt tingsrätten är det inte möjligt att avgöra vilken eller vilka av de uppgivna omständigheterna som gjort att P.L. upptäckte polisen för sent. Det är därmed inte visat att mobilanvändningen inverkat menligt på körningen. P.L. ska därför frikännas i denna del.

DOMSLUT

Tingsrätten frikänner P.L. från ansvar för brott mot trafikförordningen och dömer henne enligt 3 kap. 17 § 3 st och 14 kap. 3 § 1 p b trafikförordningen (1998:1276) för hastighetsöverträdelse till penningböter 2 000 kr.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma P.L. även för brott mot trafikförordningen i enlighet med åtalet och bestämma de sammanlagda penningböterna för detta brott och för hastighetsöverträdelse till 2 750 kr.

P.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Åklagaren förklarade att det med påståendet i gärningsbeskrivningen att P.L. har använt mobiltelefon trots att detta har ”inverkat menligt på framförandet av fordonet”, gjordes gällande att det vid tillfället fanns såväl en abstrakt som en konkret fara för trafiksäkerheten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm samt hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Charlotta Schelvander, referent) anförde i dom den 22 december 2011 följande.

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom, som inte är överklagad i denna del, har P.L. gjort sig skyldig till hastighetsöverträdelse genom att den 22 oktober 2014 vid 20.30-tiden ha kört personbil på riksväg 50 vid Lillån i Örebro kommun med en hastighet om 85 km/tim trots att högsta tillåtna hastigheten där var 70 km/tim.

Beträffande åtalet för förseelse mot trafikförordningen är det, genom P.L:s egna uppgifter och det som vittnet S.S. har berättat, utrett följande. P.L. har under färd med bil haft sin mobiltelefon i handen och genomfört ett telefonsamtal utan att använda någon handsfree-utrustning. Eftersom P.L. körde för fort gick polismannen S.S. ut i vägbanan iklädd en reflexväst för att med hjälp av en lampa vinka in P.L. P.L. observerade först inte S.S. utan passerade denna för att omedelbart därefter bromsa in och backa tillbaka en kortare sträcka. Genom S.S:s uppgifter, som det saknas anledning att ifrågasätta, är det även klarlagt att P.L. fortfarande talade i mobiltelefonen när hon till slut stannade bilen.

Enligt 4 kap. 10 e § trafikförordningen (1998:1276) får en förare av ett motordrivet fordon ägna sig åt aktiviteter som användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Av 14 kap. 3 § 1 c) trafikförordningen följer att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen ska dömas till penningböter.

Frågan är om P.L:s användning av mobiltelefon vid det ifrågavarande tillfället har inverkat på hennes körning på ett sådant sätt som krävs för ansvar enligt nämnda bestämmelser. Avgörande för bedömningen blir hur uttrycket ”inte inverkar menligt på förandet av fordonet” i 4 kap. 10 e § trafikförordningen ska tolkas. Hovrätten gör i denna fråga följande överväganden.

Den aktuella bestämmelsen infördes den 1 december 2013. Bakgrunden var ett antal motioner med krav på bl.a. en översyn av möjligheterna till ett förbud mot användning av mobiltelefon vid bilkörning med anledning av att en sådan användning ansågs utgöra en särskild fara för trafiksäkerheten. Riksdagens trafikutskott konstaterade i samband härmed att en av de viktigaste faktorerna för att undvika olyckor är förarens koncentration vid bilkörning, att det därför är angeläget att man i trafiksäkerhetsarbetet uppmärksammar behovet av att fordonsförarens miljö främjar ett säkert beteende i trafiken och att samtal i mobiltelefon i samband med körning är en faktor som i många undersökningar utmärkt sig som en risk. Mot den bakgrunden riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen med uppmaning att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag på de åtgärder som kunde erfordras (Trafikutskottets betänkande 2010/11:TU18, särskilt s.36).

Som svar till riksdagen angav regeringen (Regeringens skrivelse 2012/13:60 Kommunikationsutrustning i fordon) att trafikanternas medvetenhet om riskerna med ouppmärksamhet under körning bör höjas och att lagstiftningen tydligare bör stävja vårdslös användning av kommunikationsutrustning, men att det enligt regeringens uppfattning inte var lämpligt med något uttryckligt förbud mot användning av viss teknik. I stället avsåg regeringen att se över kraven i trafikförordningen om allmän omsorg och varsamhet för förare av motorfordon.

I en senare upprättad remitterings-PM med regeringens förslag till införande av den nya bestämmelsen i 4 kap. 10 e § trafikförordningen, (Näringsdepartementets remitterings-PM 2013-03-25 om åtgärder mot trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning under körning) anförde regeringen bl.a. följande.

Forskning visar att samtal i mobiltelefon påverkar körningen negativt vad gäller reaktionstid. Om föraren samtidigt hanterar kommunikationsrelaterade uppgifter som exempelvis textning eller informationssökning, dvs. sådant som även kräver att man tittar på och/eller knappar på utrustningen, ökar den negativa påverkan på körningen. Hur pass farligt det är att använda kommunikationsutrustning under körning beror på förarens kapacitet och den aktuella trafiksituationen. Det finns ett allmänt aktsamhetskrav för alla som vistas i trafikmiljön, såväl gående som bilister. Enligt 2 kap. 1 § trafikförordningen ska en trafikant, för att undvika trafikolyckor, iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Det finns också en särskild bestämmelse som avser förare av fordon. Enligt 3 kap. 1 § trafikförordningen får ett fordon inte föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol, andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av andra skäl inte kan föra ett fordon på ett betryggande sätt. De allmänna aktsamhetsreglerna kan sägas innebära att en förare av ett fordon inte ska ägna sig åt trafikfarliga aktiviteter/sådant som avleder uppmärksamheten från trafiksituationen. När det gäller motorfordon kan det finnas skäl att ställa högre krav på föraren vad gäller insikt om risker med och ansvar för aktiviteter som kan avleda uppmärksamheten från framförandet av fordonet. För att inte utgöra en trafikfara bör alltså en förare av ett motordrivet fordon under färd undvika aktiviteter som kan störa förandet av fordonet eller förarens koncentration på trafiken. Denna grundregel gäller alla typer av aktiviteter. Regeringen vill därför införa en allmän aktsamhetsregel som inte endast avser exempelvis användande av handhållen telefon eller annan kommunikationsutrustning. Bestämmelsen införs i 4 kap.trafikförordningen där det stadgas bestämmelser för trafik med motordrivna fordon.

I sammanhanget ska noteras att bestämmelsen hade följande lydelse i det remitterade förslaget.

Vid färd på väg i ett motordrivet fordon får föraren inte ägna sig åt aktiviteter som avleder uppmärksamheten från framförandet av fordonet i sådan grad att det uppstår risk för trafikolyckor.

Flera av remissinstanserna ansåg att det presenterade förslaget var otydligt och/eller borde preciseras/ändras. Exempelvis ansåg Transportstyrelsen att den reglering som myndigheten tidigare hade föreslagit skulle användas, nämligen att en ny bestämmelse skulle ha följande lydelse. En radio- eller televisionsmottagare, annan ljud- eller bildåtergivnings-apparat eller kommunikationsapparat får inte under körning användas på ett sådant sätt att detta kan inverka menligt på användningen av fordonets manöveranordningar eller på något annat sätt störa förarens koncentration på trafiken. Föraren av ett motordrivet fordon får inte under körning använda mobiltelefon så att han eller hon håller den i handen.

Det påpekades också från en remissinstans att regleringen borde förtydligas så att det framgår vilka aktiviteter som ökar risken för trafikolyckor (Näringsdepartementets promemoria 2013-06-10 ”Remissammanställning Förslag till åtgärder mot trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning under körning”).

Av det som nu har redogjorts för får anses framgå att syftet med bestämmelsen i 4 kap. 10 e § trafikförordningen har varit att uppnå en god trafiksäkerhet generellt sett genom att - vid sidan av de övriga trafikregler som trafikförordningen innehåller och då särskilt de grundläggande allmänna aktsamhetsreglerna i 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § i förordningen - införa en allmän aktsamhetsregel gällande användning av kommunikationsutrustning vid förande av motordrivet fordon. Mot den bakgrunden bör bestämmelsen tolkas så, att användning av kommunikationsutrustning under färd får ske endast om det kan ske på ett trafiksäkert sätt och att sådan användning är otillåten inte endast när den ger upphov till en konkret trafikfara utan även när användningen innebär en s.k. abstrakt fara för trafiksäkerheten. Annorlunda uttryckt är användning av kommunikationsutrustning av föraren under färd inte tillåten om användningen sker under förhållanden som innebär att användningen typiskt sett medför en fara för trafiksäkerheten. Detta innebär att det saknar betydelse om användningen i det aktuella fallet har orsakat någon trafikfarlig situation.

En sådan tolkning ligger även i linje med vad som gäller genom den allmänna aktsamhetsregeln i 2 kap. 1 § trafikförordningen, som föreskriver att en trafikant för att undvika trafikolyckor ska iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Om bristen i omsorg och varsamhet har varit allvarlig, straffas den som vårdslöshet i trafik enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och det är därvid tillräckligt att förarens beteende har inneburit en abstrakt fara för trafikolycka.

Det sagda innebär att det för att P.L. ska kunna dömas till ansvar för förseelse mot aktuell bestämmelse i trafikförordningen, är tillräckligt att omständigheterna vid det aktuella tillfället har varit sådana att hennes användning av mobiltelefonen kan anses typiskt sett ha inneburit en fara för trafiksäkerheten.

Av den polisrapport som åklagaren har åberopat framgår att det vid tillfället för P.L:s körning rådde mörker samt att vägbanan var våt/fuktig och gatubelysningen var tänd. P.L. har själv beskrivit att det blänkte, bl.a. i fönsterrutorna längs med vägen, och att hon därför under färden upplevde vissa problem med sikten. Det är även klarlagt att hon vid tillfället körde i en hastighet om 85 km/tim på en länsväg där hastigheten var begränsad till 70 km/tim, och att normal trafikintensitet rådde.

Den nu beskrivna trafiksituationen får anses ha krävt särskild uppmärksamhet av P.L. som förare. Att hon trots detta har använt en handhållen mobiltelefon och således inte ägnat körningen full uppmärksamhet, måste typiskt sett anses ha inneburit en fara för trafiksäkerheten och får därmed anses ha inverkat menligt på hennes körning. Hon ska därför dömas till ansvar för förseelse mot trafikförordningen och tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten P.L. även för förseelse mot trafikförordningen enligt 4 kap. 10 e § och 14 kap. 3 § 1 c)trafikförordningen (1998:1276) (åtalspunkten 2) och bestämmer penningböterna för denna förseelse och för hastighetsöverträdelse till tvåtusensjuhundrafemtio (2 750) kr.

Hovrättens dom meddelad : den 20 november 2015.

Mål nr: B 1552-15.

Lagrum: 4 kap. 10 e § och 14 kap. 3 § 1 c)trafikförordningen (1998:1276).

Litteratur: Trafikutskottets betänkande 2010/11:TU18, särskilt s.36; Regeringens skrivelse 2012/13:60 Kommunikationsutrustning i fordon; Näringsdepartementets remitterings-PM 2013-03-25 om åtgärder mot trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning under körning; Näringsdepartementets promemoria 2013-06-10 ”Remissammanställning Förslag till åtgärder mot trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning under körning”.