RH 2019:45
Fråga om svensk domsrätt i mål om vårdnad. Bedömningen av om barnet har hemvist i Sverige eller annat land enligt Bryssel II-förordningen ska, med hänvisning till praxis från EU-domstolen, baseras på faktiska omständigheter, dvs. omständigheter som på erforderligt sätt kan klarläggas med beaktande av den utredning som finns tillgänglig i målet.
Umeå tingsrätt
B.B. och L.A. har gemensamt dottern A., född 2014. B.B. är medborgare i Makedonien medan L.A. och A. är medborgare i Sverige. Genom dom av Skellefteå tingsrätt den 5 juni 2015 anförtroddes L.A. ensam vårdnad om A. samt förordnades om umgänge mellan A. och B.B. i närvaro av umgängesstöd. B.B. väckte år 2016 talan vid Umeå tingsrätt om ett mer omfattande umgänge. Tingsrättens dom överklagades av L.A. till Hovrätten för Övre Norrland, som i beslut den 25 september 2017 förordnande om umgänge mellan A. och B.B.
B.B. ansökte den 4 april 2018 om stämning på L.A. med begäran om ensam vårdnad om A. Han begärde även att tingsrätten interimistiskt skulle besluta att parterna skulle ha gemensam vårdnad om A. L.A:s adress uppgavs vara en viss adress i Umeå, på vilken hon var folkbokförd och som även var hennes mammas bostad. Sedan L.A. inte kunnat delges stämningsansökan och kallelse till muntlig förberedelse i målet genom ordinär delgivning och stämningsmannadelgivning, beslutade tingsrätten om kungörelsedelgivning. L.H. förordnades som god man för L.A. L.H., som inte kunde komma i kontakt med L.A., bestred i svaromål B.B:s talan. I interimistiskt beslut den 27 juni 2018 förordnade tingsrätten att B.B. och L.A. skulle ha gemensam vårdnad om A., eftersom en gemensam vårdnad kunde ge B.B. bättre möjlighet att skaffa information om vart A. befann sig. Tingsrätten beslutade därefter att inhämta vårdnadsutredning. Ett av skälen till att inhämta en utredning var att en viss fördröjning av målets avgörande kunde medföra att L.A. skulle ge sig till känna och att det kunde klarläggas var A. befann sig. I november 2018 inkom Socialnämnden i Umeå kommun med en vårdnadsutredning till tingsrätten, men inte heller under den utredningen hade det kunnat klarläggas var L.A. och A. befann sig. Huvudförhandling i målet planerades till den 27 februari 2019.
Den 2 januari 2019 anmälde sig jur. kand. B.A. som ombud för L.A. B.A. ingav en fullmakt och en ansökan om rättshjälp för L.A. Tingsrätten beviljade L.A. rättshjälp. B.A. uppgav att L.A. sedan mer än ett år tillbaka bott utomlands med A. Tingsrätten beslutade mot den bakgrunden att ställa in den planerade huvudförhandlingen och att i stället hålla muntlig förberedelse i målet den 27 februari 2019. Tingsrätten avslog vid förhandlingen ett av B.B. framställt interimistiskt yrkande om ensam vårdnad om A. men förordnade om umgänge mellan honom och A. via Skype eller Facetime. Huvudförhandling i målet sattes ut till den 6 maj 2019. I L.A:s bevisuppgift angavs att hon och A. varit bosatta i Grekland och att hon var sambo med D.R.
Den 17 april 2019 kontaktade tingsrätten parterna med anledning av frågan om tingsrätten var behörig domstol att handlägga målet enligt rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen). Tingsrätten beslutade att ställa in huvudförhandlingen för ställningstagande till om målet skulle avvisas.
L.A. begärde att tingsrätten skulle avvisa B.B:s stämningsansökan.
B.B. hävdade att tingsrätten var behörig domstol att handlägga målet.
L.A. anförde om sina och A:s förhållanden bl.a. följande. Hon och D.R. har träffats och bott tillsammans i Grekland. Hon och A. har flyttat till Rhodos i början av november 2017. Hon har då haft ensam vårdnad om A. Hon och A. har därefter bott stadigvarande på Rhodos. Hon har fast arbete sedan mars 2019. A. bor tillsammans med henne och sambon D.R. i ett hus. A. har en nära relation till D.R. och hans familj som bor i närheten av deras bostad. A. går i en grekisk förskola på Rhodos sedan i början av september 2018. A. talar grekiska och har sina kamratrelationer och fritidsaktiviteter på Rhodos. A. är idag fem år gammal och har sedan hon var tre år gammal bott på Rhodos. A:s hemvist bör anses vara i Grekland. – Enligt artikel 12.3 Bryssel II-förordningen kan domstolarna i en medlemsstat vara behöriga om deras behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarande ”vid den tidpunkt då talan väcks” och denna behörighet är till barnets bästa. – I artikel 16 i förordningen preciseras att talan i princip ska anses ha väckts vid en domstol när stämningsansökan eller motsvarande handlingar har ingetts till denna. B.B. väckte talan vid Umeå tingsrätt den 4 april 2018. L.A. har inte godtagit tingsrättens behörighet vid den tidpunkten. Bestämmelserna i artiklarna 9–13 i förordningen grundar därmed inte heller behörighet för svensk domstol. Mot bakgrund av det anförda ska käromålet avvisas då grekisk domstol har behörighet och är bättre lämpad att pröva målet utifrån A:s bästa.
L.A. åberopade handlingar för att visa att hon och A. flugit till Grekland den 4 november 2017 och att L.A. hade en tillsvidareanställning i Grekland sedan den 3 mars 2019.
B.B. anförde i huvudsak följande. A. har varit folkbokförd i Umeå vid talans väckande den 4 april 2018. L.A. har ännu inte uppgett någon ny fast adress för vare sig själv eller A. L.A. har av svenska myndigheter fram till februari 2019 fortsatt att erhålla underhållsstöd för dottern från Försäkringskassan. Såvitt han förstår har L.A. även uppburit barnbidrag för A. L.A. har inte anmält sig och A. som avflyttade från Sverige. Detta visar att hon och A. i vart fall vid tidpunkten för talans väckande har haft sin hemvist i Sverige och inte avsett att utvandra från riket. Enligt L.A:s uppgifter har A. inte varit inskriven i någon förskola i Grekland vid talans väckande. A. har vid den tidpunkten haft en förskoleplats i Sverige som sträckt sig fram till den 31 maj 2018. L.A. har lämnat Sverige för att hon inte har velat medverka till verkställighet av umgänge mellan B.B. och A. Det första umgänget enligt hovrättens dom skulle ha ägt rum den 4 november 2017 men L.A. har inte kommit till umgänget med A. Det har inte gått att få tag i henne. Det finns endast hennes uppgifter om att hon och A. ska ha befunnit sig i Grekland fem månader före talans väckande. Flytten till Grekland kan inte ses som en laglig flytt eftersom hon har undandragit sig verkställighet av umgänge enligt dom. Därtill kommer att tingsrätten den 27 juni 2018 interimistiskt beslutat att parterna ska ha gemensam vårdnad om A. Han har, sedan han fått kännedom om att A. befunnit sig i Grekland, inte godtagit att L.A. kvarhållit A. utomlands. Vid dessa förhållanden ska tingsrätten anses behörig att handlägga målet enligt artikel 10 i Bryssel II-förordningen. Även enligt artikel 12 samma förordning är tingsrätten behörig. A. har nämligen en nära anknytning till Sverige, hon är medborgare i Sverige och han har sitt hemvist här. L.A. har inte förrän i sin sista inlaga gjort någon invändning om att tingsrätten inte skulle vara behörig. Hon har tidigare på ett entydigt sätt godtagit tingsrätten som behörig domstol. Det är uppenbart att det bästa för A. är att få saken prövad nu i stället för att hänvisa tvisten till grekisk domstol och där börja om med en långdragen process.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Lars Viktorsson) anförde i beslut den 7 maj 2019 följande.
SKÄL
Bestämmelser om domsrätt i mål rörande vårdnad och anslutande frågor finns i Bryssel II-förordningen. Artiklarna 8–13 innehåller bestämmelser om behörighet för medlemsstaternas domstolar i mål om föräldraansvar, vilket omfattar bland annat vårdnad och umgänge. Om ingen medlemsstats domstol utpekas som behörig enligt nämnda artiklar ska enligt artikel 14 behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.
I en fråga av aktuellt slag har Högsta domstolen gjort vissa vägledande uttalanden (se Högsta domstolens beslut den 5 juli 2011 i mål nr Ö 5155-10).
Enligt huvudregeln i artikel 8.1 ska domstolarna i en medlemsstat vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks, dvs. när stämningsansökan ges in till domstolen (artikel 16).
Förordningen innehåller inte någon definition av begreppet hemvist. Enligt EU-domstolen ska begreppet hemvist tolkas så att det motsvarar den plats som avspeglar det förhållandet att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Hänsyn ska tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen i en medlemsstat är, förhållandena för vistelsen, skälen till vistelsen, skälen till att familjen flyttat till den andra medlemsstaten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper, familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Föräldrars avsikt att tillsammans med barnet bosätta sig i en annan medlemsstat kan visa sig genom vissa konkreta omständigheter, såsom att de förvärvar eller hyr en bostad i den medlemsstat som de flyttat till. För att hemvistet ska kunna skiljas från en endast tillfällig närvaro måste vistelsen vanligtvis ha varat en viss tid för att den ska anses tillräckligt stadigvarande. För att hemvistet ska anses ha flyttat till den mottagande medlemsstaten har det dock framför allt betydelse att den det gäller har önskat, permanent eller stadigvarande, etablera centrum för sina intressen i denna medlemsstat. Vistelsens varaktighet är således endast en indikation vid bedömningen av om det är fråga om ett stabilt hemvist.
L.A. har vid talans väckande inte varit anträffbar i Sverige vid de försök som gjorts för att delge henne handlingar i målet och inte heller har de sociala myndigheterna kunnat komma i kontakt med henne och A. På grund härav och vad som kommit fram i övrigt finner tingsrätten inte anledning att ifrågasätta hennes uppgifter om när hon och A. har flyttat från Sverige, vart de har flyttat och vad hon i övrigt har redovisat om sina och A:s faktiska förhållanden.
Det sagda innebär att tingsrätten utgår ifrån att L.A. och A. har flyttat till Grekland fem månader innan B.B. har gett in stämningsansökan i målet. Hon har vid den tidpunkten haft ensam vårdnad om A. Omständigheterna är sådana att A. får anses ha haft samma hemvist som henne. De har alltså bott i Grekland under en inte obetydlig tid före talan i målet har väckts. Hon har vid den tidpunkten träffat och bott tillsammans med D.R. Vad som därefter skett visar att hon har haft för avsikt att etablera sig och för en överskådlig tid ha centrum för sina intressen i Grekland. A. har placerats i grekisk förskola och hon talar grekiska. A. har sina kamratrela-tioner och fritidsaktiviteter i Grekland. A. måste därför anses integrerad i socialt hänseende och i familjehänseende. Vid dessa förhållanden ska L.A. och A. inte anses ha haft hemvist i Sverige i den mening som avses i artikel 8 i Bryssel II-förordningen.
Artikel 9.1 i Brysselförordningen, som för övrigt avser umgänge, är dessutom inte tillämplig på den grunden att den förutsätter att det inte passerat tre månader från flytten till talans väckande.
Artikel 10 avser domstols behörighet vid fall av bortförande av barn. Artikeln är inte tillämplig eftersom L.A. har varit ensam vårdnadshavare om A. vid tidpunkten för flytten. Det förhållandet att tingsrätten i interimistiskt beslut den 27 juni 2018 beslutat att parterna ska ha gemensam vårdnad om A. går inte att tillmäta någon betydelse i frågan om L.A. har olovligen kvarhållit A. i Grekland om tingsrätten meddelat beslutet utan att vara behörig domstol.
Artikel 11 avser återlämnande av barn och är inte aktuell i målet.
Artikel 12.3 stadgar att domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga i fråga om föräldraansvar om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist där eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten, och deras behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa. Artikeln är, enligt tingsrättens mening, inte tillämplig till följd av att L.A. inte har godtagit förfarandet vid tidpunkten för talans väckande. Därtill kommer att det inte kan vara till A:s bästa att svensk domstol handlägger målet mot bakgrund av att hon sedan en längre tid är bosatt i Grekland och att de sociala myndigheterna i Grekland bäst utreder hennes nuvarande situation.
På grund härav, och då det saknas svensk domsrätt på annan grund än Bryssel II-förordningen, ska B.B:s stämningsansökan avvisas. En följd av detta beslut blir att tingsrättens interimistiska beslut ska upphävas.
BESLUT
Med undanröjande av tingsrättens interimistiska beslut om vårdnad och umgänge den 27 juni 2018 och den 27 februari 2019 avvisar tingsrätten B.B:s stämningsansökan. Vårdnaden om A. tillkommer således L.A. ensam.
– – –
Hovrätten
B.B. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle fastställa att Umeå tingsrätt var behörig domstol och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning samt förordna att tingsrättens interimistiska beslut om att B.B. och L.A. hade gemensam vårdnad om A. felaktigt undanröjts och därmed alltjämt gällde. B.B. yrkade även att hovrätten interimistiskt skulle förordnade att B.B. och L.A. hade gemensam vårdnad om A.
L.A. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades. Hon bestred bifall till B.B:s samtliga yrkanden. För det fall hovrätten skulle finna att svensk domstol var behörig, yrkade hon för egen del att målet skulle överföras till grekisk domstol.
B.B. bestred L.A:s begäran om överföring av målet till grekisk domstol.
– – –
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Erik Sundström, hovrättsrådet Lisa Hedlund och adjungerade ledamoten Kari Wergens, referent) anförde i beslut den 13 augusti 2019 följande.
SKÄL
Som tingsrätten redogjort för följer svensk domstols internationella behörighet att pröva mål om föräldraansvar i gränsöverskridande situationer av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen). Begreppet föräldraansvar omfattar bland annat frågor om vårdnad och umgänge (se artiklarna 1.2 a och 2.7 i förordningen). Enligt huvudregeln i förordningens artikel 8.1 är domstolarna i en medlemsstat behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid tidpunkten då talan väcks, dvs. när stämningsansökan ges in till domstolen (förordningens artikel 16). B.B. väckte talan den 4 april 2018. Såsom framgår av tingsrättens protokoll har parterna tidigare varit inblandade i tvistemål rörande frågor om vårdnad och umgänge avseende A.
Bryssel II-förordningen innehåller inte någon definition av begreppet ”hemvist”. EU-domstolen har dock, i enlighet med vad tingsrätten redovisat, uttalat sig om hur begreppet ska tolkas (se bl.a. domar den 2 april 2009 i mål C-523/07, A och den 22 december 2010 i mål C 497/10 PPU, Mercredi; jfr även rättsfallet NJA 2011 s. 499). Enligt EU-domstolen ska hemvistbegreppet vid tillämpning av artikel 8.1 ges en egen betydelse mot bakgrund av bestämmelsernas sammanhang och förordningens mål, vilket betyder att rättspraxis avseende hemvist inom andra delar av unionsrätten inte är direkt överförbar vid bedömningen av barns hemvist (se ovan omnämnda dom C-523/07 punkten 36). Nationella domstolar måste avstå från att stödja sin tolkning på nationella begrepp och nationella rättsfall, även i de fall begrepp som t.ex. ”hemvist” kan förekomma i nationell lagstiftning (jfr Ulf Bergquist & Anna Fayad, Internationell äktenskapsrätt: en kommentar, 2017, s. 128).
Aktuella behörighetsregler är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet, se Bryssel II-förordningens skäl 12. Det innebär enligt EU-domstolen att den domstol som geografiskt befinner sig närmast barnets hemvist, vid den relevanta tidpunkten, är bäst lämpad att bedöma vilka åtgärder som är bäst för barnet (se t.ex. dom den 15 februari 2017 i mål C-499/15, W och V). EU-domstolen har vidare uttalat att fastställandet av barnets hemvist i allt väsentligt bygger på objektiva omständigheter. Ett barns hemvist motsvarar den plats som enligt omständigheterna i fråga utgör centrum för barnets liv. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra var detta centrum finns vid tidpunkten för väckande av talan rörande föräldraansvar för barnet, på grundval av en samling samstämmiga uppgifter (se dom den 28 juni 2018 i mål C 512-17, HR). Av nu nämnda dom kan även utläsas att objektiva geografiska överväganden väger tyngre än bl.a. barnets medborgarskap eller den ena förälderns avsikt att i framtiden tillsammans med barnet bosätta sig i ett visst land (jfr Michael Bogdan, Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2017–2018, SvJT 2019 s. 592).
Utifrån vad EU-domstolen anfört i ovan angiven praxis anser hovrätten att uppgifter lämnade av enbart en part rörande de förhållanden som har betydelse för fastställandet av A:s hemvist inte i sig kan vara tillräckliga för att fastställa var hemvistet finns. I förevarande fall avser sådana uppgifter bl.a. A:s boende, fritidsaktiviteter och språkkunskaper. Bedömningen måste baseras på faktiska omständigheter, dvs. omständigheter som på erforderligt sätt kan klarläggas med beaktande av den utredning som finns tillgänglig i målet.
Med hänsyn till A:s ålder och det faktum att L.A. har ensam vårdnad om henne får A:s hemvist anses följa L.A:s. Som tingsrätten redogjort för har det inte gått att nå L.A. eller A. under en längre period. Detta förhållande kan dock inte anses ha någon särskilt stor betydelse för bestämmandet av hemvistet. L.A. har inte uppgett någon kontrollerbar adress i Grekland där hon uppgett sig bo sedan november 2017. Hon har angett att hon först hyrt en lägenhet på Rhodos och att hon sedan mars 2018 bor i ett hus tillsammans med sin nuvarande sambo, som hon träffat i december 2017. Några närmare uppgifter om boendet har dock inte presenterats. Den bokningsbekräftelse av flygbiljett som L.A. givit in indikerar att hon avsåg att resa till Grekland tillsammans med A. och ytterligare två personer i november 2017 men om resan faktiskt ägde rum kan inte utläsas av bekräftelsen. Vad gäller den av L.A. ingivna ansökningshandlingen gällande förskoleplats för A. saknar den bl.a. uppgift om vilken förskola som avses. Ansökningshandlingen är dessutom daterad den 18 maj 2018. Det anställningsavtal som L.A. gett in ger stöd för att hon varit i Grekland, men det framgår att anställningsdatum var först den 3 mars 2019. Sammantaget kan det inte anses utrett att L.A:s hemvist var Grekland vid tidpunkten för talans väckande den 4 april 2018.
I stället tyder flera objektiva omständigheter på att L.A:s och därmed A:s hemvist var Sverige vid den aktuella tidpunkten. L.A. och A. är svenska medborgare. Av folkbokföringsutdrag framgår att L.A. och A. var folkbokförda på en adress i Umeå när talan väcktes. Det framgår även att A. då hade släktingar bosatta i Sverige. L.A. har därtill anmält tidigare angiven adress i Umeå som postadress i sin rättshjälpsansökan som har undertecknats den 12 december 2018, låt vara att platsen för undertecknandet angetts vara ”Rodos”. Denna ansökan ingavs till tingsrätten innan det ex officio av tingsrätten noterades att en tillämpning av Bryssel II-för-ordningen kunde vara aktuell. B.B. har gett in ett meddelande från place-ringsassistenten i Umeå kommun, M.F., som ger stöd för att A. hade plats på förskola i Umeå mellan den 8 januari 2015 och den 31 maj 2018. Ett av B.B. ingivet intermistiskt beslut från Försäkringskassan ger vid handen att L.A. uppburit underhållsstöd fram till 2019.
Vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter får L.A. och A. anses ha haft hemvist i Sverige vid tidpunkten för talans väckande. Det anförda innebär att svensk domsrätt kan grundas på A:s hemvist. Huruvida A. nu, mer än ett år efter talans väckande, har fått ett nytt hemvist i Grekland kan inte tillmätas betydelse vid prövningen av den aktuella behörighetsfrågan.
Eftersom svensk domsrätt kan grundas på A:s hemvist vid den tidpunkt då talan väcktes, ska tingsrättens avvisningsbeslut undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. Av detta följer att hovrätten inte kan pröva frågor som rör vårdnad och umgänge. Det ankommer i stället på tingsrätten att pröva dessa frågor. B.B:s yrkande rörande gemensam vårdnad om A. ska därför avvisas. Hovrättens beslut om återförvisning innebär dock att tingsrättens interimistiska beslut om vårdnad och umgänge den 27 juni 2018 och den 27 februari 2019 fortfarande gäller.
Av artikel 15 i Bryssel II-förordningen framgår att det endast är domstolar som är behöriga att pröva målet i sak som, under vissa förutsättningar, kan vidta åtgärder för att överföra ett mål till en domstol i ett annat medlemsland. Eftersom hovrätten inte är behörig att pröva målet i sak kan hovrätten inte pröva L.A:s yrkande om att hovrätten ska överföra målet till grekisk domstol. Hennes yrkande härom ska därför avvisas. Det ankommer på den domstol som är primärt behörig att ta ställning till om överföring ska ske i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 15.
BESLUT
1. Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut om avvisning av B.B:s talan och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
2. Hovrätten avvisar B.B:s yrkande avseende gemensam vårdnad om A.
3. Hovrätten avvisar L.A:s yrkande om att målet ska föras över till grekisk domstol.