RH 2020:43

Skellefteå tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot G.L. för grovt rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning.

G.L. har kört personbil efter att ha druckit alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 2,31 promille. Det hände den 2 augusti 2018 på bl.a. väg E4 i Skellefteå kommun. Brottet bör bedömas som grovt eftersom alkoholkoncentrationen uppgick till minst 1,0 promille i blodet. G.L. begick gärningen med uppsåt.

G.L. förnekade brott och gjorde gällande att alkoholintaget skett efter den aktuella körningen (s.k. eftersupning).

Tingsrätten (rådmannen Carin Lewini och tre nämndemän) fann i dom den 12 september 2019 att det var utrett att G.L., trots invändning om eftersupning, agerat i enlighet med åtalet och att han därför skulle dömas för grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes till fängelse i två månader. Den offentliga försvararen A.P. begärde ersättning motsvarande 19,05 timmars arbete och nio timmars tidsspillan. Tingsrätten anförde följande i ersättningsfrågan.

DOMSKÄL

– – –

Försvararen ska tillerkännas ersättning av allmänna medel, som delvis ska återbetalas av G.L. på grund av hans ekonomiska förmåga därtill. Vad gäller den begärda ersättningen godtar tingsrätten att taxan frångås, men finner att skälig ersättning i förevarande mål inte kan överstiga 13 timmars arbete. Försvararen tillerkänns yrkad ersättning för tidsspillan. Tingsrätten ifrågasätter inte att försvararen har lagt ned den tid som hon begär ersättning för i målet, men anser att hon utfört mer arbete än vad som varit skäligen påkallat för att tillvarata sin klients intresse, med hänsyn till målets karaktär.

G.L. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet samt i andra hand bedöma gärningen som rattfylleri av normalgraden och bestämma påföljden till dagsböter. Han yrkade vidare under alla förhållanden strafflindring. Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Olof Hellström och Linda Ferry, tf. hovrättsassessorn Jörgen Engvall samt nämndemännen Ulla-Maj Andersson och Anders Galin) fann att det var utrett, trots G.L:s invändning om eftersupning och vissa brister i utredningen, att G.L. kört bil med en alkoholhalt som i vart fall uppgått till en promille. Hovrätten ansåg att gärningens straffvärde motsvarade en månads fängelse bestämde, med ändring av tingsrättens dom, påföljden till fängelse i en månad. I hovrätten begärde A.P. ersättning för uppdraget som offentlig försvarare motsvarande 58,03 timmars arbete och en timmes tidsspillan. Hovrätten anförde följande i fråga om ersättning till den offentliga försvararen.

DOMSKÄL

– – –

A.P. har i hovrätten begärt ersättning med totalt 102 652 kr, motsvarande arbete under 58,03 timmar och en timmes tidsspillan.

Åklagaren har yttrat sig över A.P:s ersättningsanspråk och sammanfattningsvis anfört att målet inte har krävt avsevärt mer arbete än normalt, varför ersättning bör utgå enligt den s.k. brottmålstaxan.

Brottmålstaxan är som utgångspunkt tillämplig på ersättningsanspråk från försvarare när förhandlingstiden uppgår till 3 timmar och 45 minuter eller mindre. Den aktuella förhandlingen pågick kl. 11.00–14.50 med paus för lunch kl. 12.20–13.30. Den effektiva förhandlingstiden har således uppgått till 2 timmar och 40 minuter. A.P. har emellertid anfört att brottmålstaxan inte är tillämplig i målet eftersom hon använt hela lunchpausen till att förbereda sitt slutanförande och förhandlingstiden därmed ska beräknas till 3 timmar och 50 minuter.

Av 3 § Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt (DVFS 2019:5) framgår att som förhandlingstid räknas tiden från det att målet påropas till dess förhandlingen avslutas, att kortare uppehåll än 15 minuter i förhandlingen räknas in i förhandlingstiden och att längre uppehåll i förhandlingen räknas in i förhandlingstiden om den offentlige försvararen under denna tid utfört arbete i målet.

Hovrätten ifrågasätter i och för sig inte A.P:s uppgift om att hon arbetat under lunchpausen på sätt som hon angett och konstaterar att en tillämpning av bestämmelsen strikt enligt dess ordalydelse skulle leda till slutsatsen att förhandlingstiden ska anses ha varit så lång som hon gjort gällande. Enligt hovrättens mening måste emellertid bestämmelsen om förhandlingstid tillämpas i skenet av brottmålstaxans avsiktligt förenklande funktion och hur bestämmelsen om beräkning av förhandlingstid är uppbyggd. Hovrätten gör i denna del följande överväganden.

Som en inledande iakttagelse kan framhållas att den vanligaste situationen där brottmålstaxan blir tillämplig torde vara huvudförhandlingar som inte innehåller någon paus för lunch. Detta följer av att tillämpningen är begränsad till huvudförhandlingar som pågår i högst 3 timmar och 45 minuter. Vidare måste en utgångspunkt vara att arbete som får anses utgöra normalt förberedelsearbete inte ska påverka förhandlingstidens längd och därmed taxans tillämpning. När det gäller slutanföranden ligger det i sakens natur att förberedelser ofta inte kan ske fullt ut innan betydande delar av huvudförhandlingen hållits. För dessa situationer torde den normala hållningen hos domstolar vara att generöst bevilja parterna pauser inför slutanföranden. Samtidigt bör det framhållas att behovet av sådana pauser generellt torde vara mindre i hovrätten än i motsvarande situation vid tingsrätten, eftersom processmaterialet i hovrätten i de allra flesta fall är känt för parterna och nytt bara för rätten. Det anförda innebär enligt hovrättens mening att en förutsättning för att arbete under pauser överstigande 15 minuter ska anses ingå i förhandlingstiden, är att arbetet inte utgör normalt förberedelsearbete utan i stället kan motiveras av något som tillstött under huvudförhandlingen eller annat godtagbart skäl. Enligt hovrättens mening gör sig detta gällande i högre grad om den åberopade tiden är förhållandevis lång.

Under huvudförhandlingen i målet har inget förekommit som kan anses utgöra tillstötande komplikationer eller liknande. Den i hovrätten tillkommande bevisningen har varit av begränsad omfattning och av okomplicerad art samt därtill känd för A.P. eftersom den åberopats av henne för klagandens räkning. Under sådana förhållanden och då A.P:s arbete under uppehållet får anses utgöra normalt förberedelsearbete ska lunchpausen inte räknas in i förhandlingstiden.

Ersättningen ska således beräknas enligt brottmålstaxan med utgångspunkt i en förhandlingstid om 2 timmar och 40 minuter (6 705 kr), såvida målet inte kan anses ha krävt avsevärt mer arbete än normalt och skälig ersättning överstiger en viss angiven gräns (9 515 kr) för överskridande av taxan.

Frågan är då om målet ska anses ha krävt avsevärt mer arbete än normalt. I den delen konstaterar hovrätten att målet rört åtal för grovt rattfylleri med invändning om att alkoholförtäring skett efter körningen. Åtalet och den av åklagaren åberopade bevisningen har till utformning och omfattning varit normalt för måltypen. Detsamma kan sägas om klagandens talan. Handläggningen i hovrätten har varit något längre än normalt men inte innefattat komplikationer av någon betydenhet eller pågått under anmärkningsvärt lång tid. Det saknas enligt hovrätten fog för bedömningen att målet skulle ha krävt avsevärt mer arbete än normalt och det mycket omfattande arbete som A.P. begärt ersättning för framstår inte som rimligt med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Vad A.P. anfört om försvararuppdragets centrala betydelse för straffprocessen och den enskilde ändrar inte denna bedömning.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att A.P. ska tillerkännas ersättning av allmänna medel med det belopp som följer av brottmålstaxan på sätt som framgår av domslutet. Någon ersättning för tidsspillan ska inte utgå eftersom arvodet enligt taxan omfattar ersättning för en timmes tidsspillan. Med hänsyn till att G.L. har vunnit viss framgång i hovrätten ska kostnaden stanna på staten.