RH 2021:10

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Alexander Grydén) anförde i dom den 9 juli 2019 bl.a. följande.

DOMSKÄL

– – –

Det framgår av bevisningen i målet att avgången för den aktuella flygningen – – – försenades med anledning av ”broken jetbridge” och att felet innebar att ombordstigningsbryggan inte kunde anslutas till flygplanet. Det är därmed klarlagt att förseningen berodde på att ombordstigningsbryggan var felaktig. Tingsrätten gör bedömningen att det är en sådan omständighet som varit utom Finnairs kontroll och anser mot denna bakgrund att den ifrågavarande förseningen har berott på extraordinära omständigheter i enlighet med vad Finnair har anfört.

Tingsrätten har därmed att pröva om Finnair har förmått visa att bolaget har vidtagit alla rimliga åtgärder med anledning av den extraordinära omständigheten.

Av bevisningen i målet framgår att den aktuella flygningens avgång – – – försenades med 33 minuter. Det framgår vidare att den planerade ankomsttiden – – – var kl. 15.05. Flyget landade – – – kl. 15.24 vilket innebär en försening med 19 minuter jämfört med planerad ankomsttid.

Finnair har anfört att bolaget har vidtagit alla rimliga åtgärder eftersom marktransport användes för ombordstigning på det aktuella flygplanet och att så har skett stöds av ett av Finnair åberopat utlåtande från piloten. Tingsrätten kan emellertid konstatera att Finnair inte har anfört något om en eventuell tidsreserv i förhållande till den aktuella flygningen. Finnair har inte heller anfört något om vilka överväganden mellan risker och företagets kapacitet, vid den för förseningen aktuella tidpunkten, som bolaget har gjort. Tingsrätten anser därmed att Finnair inte har visat att det var uppenbart att bolaget, även om alla tillgängliga resurser i form av personal och utrustning samt alla tillgängliga ekonomiska resurser hade använts, inte skulle ha kunnat undvika att den extraordinära omständigheten medförde den försenade ankomsten – – – utan att behöva göra orimliga uppoffringar med hänsyn till företagets kapacitet vid den aktuella tidpunkten.

Av det sagda följer att tingsrätten inte anser att Finnair har förmått visa att de vidtagit alla rimliga åtgärder med anledning av den extraordinära omständigheten. J.Ö:s talan ska därför bifallas i denna del.

– – –

DOMSLUT

Finnair Oyj ska till J.Ö. betala ett kapitalbelopp om 400 euro plus ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 januari 2020 till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Olof Hellström, tf. hovrättsrådet Jon Karlsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Lisa Nordbrandt) anförde i dom den 9 februari 2021 följande.

DOMSKÄL

– – –

Utgångspunkter för den rättsliga prövningen

Parterna är överens om att J.Ö:s flygning – – – från Manchester till Umeå med mellanlandning i Helsingfors blev försenad och att J.Ö. därför anlände till sin slutdestination mer än tre timmar efter planerad ankomsttid. J.Ö. har därför som utgångspunkt rätt till kompensation enligt artikel 7 i Europaparlamentet och rådets förordning nr 261/2004 (i det följande förordningen).

För att Finnair ska befrias från skyldigheten att betala kompensation krävs, enligt artikel 5.3 i förordningen, att bolaget visar att förseningen berodde på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits. Finnair har invänt att förseningen berodde på en extraordinär omständighet som har sitt ursprung i att ombordstigningsbryggan på Manchester Airport inte var funktionsduglig samt att ansvaret för ombordstigningsbryggan åvilat flygplatsen och inte lufttrafikföretaget. Vidare har Finnair hävdat att bolaget vidtagit alla rimliga åtgärder till undvikande av förseningen i fråga.

Vad som ska anses utgöra en extraordinär omständighet definieras inte i förordningen, även om exempel på sådana omständigheter ges i skälen. Enligt EU-domstolens praxis kan extraordinära omständigheter omfatta händelser som till sin art eller sitt ursprung faller utanför det berörda lufttrafikföretagets normala verksamhet och som ligger utanför dess faktiska kontroll (se t.ex. målen C-394/14 p. 18, C‑501/17 p. 20, och C-832/18 p. 38). För att en extraordinär omständighet ska anses föreligga enligt förordningen krävs därmed att båda de kumulativa rekvisiten är visade, nämligen att omständigheten ligger utanför lufttrafikföretagets normala verksamhet och utanför dess faktiska kontroll.

Genom denna rättstillämpning har kunnat konstateras att diverse tekniska fel på flygplanet, som beror på att vissa flygplansdelar går sönder i förtid, i princip utgör en händelse som är nära kopplad till flygplanets funktion och därmed inte ligger utanför det berörda lufttrafikföretagets normala verksamhet. Tekniska fel på flygplanet, även om de är oförutsedda, utgör därför som regel inte en extraordinär omständighet eftersom det ligger inom lufttrafikföretagets faktiska kontroll att säkerställa att de flygplan som används i verksamheten underhålls och fungerar väl (se t.ex. mål C- 257/14). Däremot har skador på flygplanet som orsakats av yttre och sällan förekommande omständigheter i flera fall bedömts utgöra extraordinära omständigheter. Ett avgörande konstaterande har i dessa fall varit att uppkomsten av felet inte varit kopplat till flygplanets funktion (se mål C-315/15 p. 24). När ett flygplan skadats på grund av främmande föremål på start- och landningsbanan har domstolen därmed konstaterat att det rört sig om ett sådant fel som inte är nära kopplat till flygplanets funktion (se mål C-501/17). På motsvarande sätt har stängningen av en start- och landningsbana orsakat av utspillt bränsle, enligt EU-domstolens praxis, ansetts utgöra en extraordinär omständighet (C-159/18). I båda dessa fall har domstolen konstaterat att omständigheterna som orsakat försening varken till sin art eller till sitt ursprung kan anses ingå i lufttrafikföretagets normala verksamhet. Dessutom har domstolen slagit fast att händelserna legat utanför lufttrafikföretagens faktiska kontroll. Beslut om stängning av start- och landningsbanor och ansvaret för renhållning av dessa har nämligen, i EU-domstolens praxis, ansetts utgöra ett ansvar och en uppgift som tillkommer flygplatsen och därför inte omfattas av förordningen

Denna distinktion mellan omständigheter som omfattas av flygplatsens ansvar å ena sidan och lufttrafikföretagens å andra sidan står dock inte i överensstämmelse med ett tidigare avgörande från EU-domstolen – mål C‑394/14 Sandy Siewert m.fl. I avgörandet kom nämligen domstolen till slutsatsen att den händelsen att en rörlig flygplanstrappa, då den skulle anslutas till ett flygplan, stött emot en vinge och därigenom orsakat skada, inte utgjort en extraordinär omständighet. I målet ansåg domstolen att rörliga trappor eller gångbroar är nödvändiga vid passagerarlufttrafik, vilket innebär att lufttrafikföretagen ofta befinner sig i situationer där de använder dessa. Domstolen konstaterade att händelsen därför var en del av lufttrafikföretagets normala verksamhet. I domen uttalas inte något specifikt om ansvarsfördelningen vid manövreringen av dessa rörliga trappor, annat än att händelsen ligger inom en flygplats normala verksamhet. Vidare erinrade domstolen om möjligheten för ett ersättningsskyldigt lufttrafikföretag att begära kompensation från någon annan som förorsakat förseningen vilket antyder att domstolen ansett att händelsen i och för sig låg inom flygplatsens och inte lufttrafikföretagets faktiska ansvarsområde.

I ett senare avgörande har EU-domstolen berört saken och utvecklat sin syn på den beskrivna distinktionen mellan lufttrafikföretagets och flygplatsens ansvar. Domstolen har då uttalat att fallet Sandy Siewert m.fl. ska anses stå i överensstämmelse även med senare praxis, eftersom en rörlig flygplatstrappa är nödvändig vid passagerarlufttrafik och eftersom en sådan anordning normalt placeras i samarbete med det berörda flygplanets besättning. En händelse som har att göra med en sådan rörlig flygplatstrappa kan därför inte betraktas som en omständighet som ligger utanför det berörda lufttrafikföretagets normala verksamhet eller dess faktiska kontroll (se mål C-501/17 p. 29-30). Det skulle därmed vara samarbetet mellan flygplansbesättningen och flygplatspersonalen som motiverat att den omständighet som uppkommit på grund av den rörliga flygplatstrappan, till skillnad mot omständigheter som har att göra med t.ex. föremål på start- och landningsbanan, omfattats av förordningens bestämmelser om rätt till ersättning.

När det kommer till förseningar som beror på rörliga trappor, gångbroar och liknande, som möjliggör för passagerare att stiga på eller av flygplan, måste därmed prövningen av nödvändighet börja med frågan om lufttrafikföretagets och flygplansbesättningens ansvar för funktionen och manövreringen av anordningen i fråga. Det bör i sammanhanget i och för sig sakna betydelse om anordningen orsakat en skada på flygplanet eller om förseningen berott på någon annan omständighet som har att göra med ombordstigningsutrustningen. Avgörande bör i stället vara huruvida omständigheten på något sätt är hänförlig till det aktuella flygplanets funktion, dess besättnings agerande samt om lufttrafikföretaget på något sätt kan kontrollera eller påverka händelsen. Om anslutningen till ombordstigningsutrustningen misslyckats t.ex. på grund av något tekniskt fel på flygplanet eller om flygplanets besättning haft någon möjlighet att påverka händelsen, föreligger det typiskt sett inte någon extraordinär omständighet.

Har J.Ö. rätt till kompensation för den försenade flygningen?

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det genom utredningen i målet är klarlagt att den aktuella förseningen berott på ett fel med en ombordstigningsbrygga som inte kunde anslutas till flygplanet.

Finnair har som grund för sitt påstående om att händelsen varit extraordinär anfört att det är flygplatsen som ansvarar för ombordstigningsbryggans funktion. Det är Finnair som har bevisbördan för denna omständighet, som inte medgivits av J.Ö. Någon bevisning till styrkandet av påståendet har inte presenterats.

Hovrätten bedömer därmed att Finnair inte har visat att förseningen berott på en extraordinär omständighet, vilket innebär att det saknas skäl att pröva frågan om vilka rimliga åtgärder som Finnair hade kunnat vidta för att undvika situationen. Det innebär att J.Ö. har rätt till kompensation enligt förordningen.

– – –

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.