RH 2021:38

Fråga om rätt till ersättning för rättegångskostnader för målsägande som biträtt ett allmänt åtal avseende skadegörelse.

Göteborgs tingsrätt

J.K. åtalades vid tingsrätten för anstiftan av grov skadegörelse under påstående att han anlitat en firma som på hans uppdrag hade sågat ner två ekar vilka tillhörde A-S.S. och T.S. så att det blev skador för okänt men betydande värde. Enligt åklagaren skulle brottet bedömas som grovt med hänsyn till ekarnas värde och då ekarna var mycket svåra att ersätta, vilket gjorde skadan synnerligen kännbar för A-S.S och T.S.

J.K. bekräftade att han låtit såga ner ekarna men invände att han trodde sig ha samtycke från markägaren till åtgärden och bestred därför ansvar för brott. A-S.S. och T.S. biträdde åtalet och framställde skadeståndsanspråk. På deras begäran avskilde tingsrätten skadeståndsanspråket från brottmålet för att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Tingsrätten (tingsfiskalen Erik Randén samt tre nämndemän) dömde i dom den 24 mars 2021 J.K. för anstiftan av skadegörelse samt förpliktade honom att ersätta A-S.S. och T.S. deras rättegångskostnad med 9 669 kr avseende ombudsarvode jämte ränta. I rättegångskostnadsfrågan anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

– – –

Målsägandena har begärt ersättning för ombudskostnader i målet. Den begärda ersättningen är skälig och ska med hänsyn till utgången i målet utges av J.K., jämte ränta enligt lag.

Hovrätten för Västra Sverige

J.K. yrkade att hovrätten skulle befria honom från ersättningsskyldighet för A-S.S:s och T.S:s rättegångskostnader vid tingsrätten, varvid han gjorde gällande att det inte är lagligen möjligt att i en brottmålsdom ålägga honom ersättningsskyldighet för rättegångskostnader i ett tvistemål som har avskilts.

A-S.S. och T.S. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut och anförde i huvudsak följande. Deras ombud biträdde dem vid tingsrättens huvudförhandling. Hans insats gällde främst värderingen av skadans storlek, vilken var av betydelse för om grovt brott förelåg. Den till dem utdömda ersättningen för ombudsarvode avser endast ombudets deltagande vid huvudförhandlingen. Ersättning för nedlagt arbete i övrigt kommer att begäras i samband med att det avskilda tvistemålet prövas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Johanna Hagman och f.d. hovrättsrådet Ola Olsson) anförde i beslut den 3 september 2021 följande.

SKÄL

I fall där en målsägande biträder allmänt åtal gäller i fråga om målsägandens rätt till ersättning för rättegångskostnader bestämmelserna för part i 18 kap.rättegångsbalken (se 31 kap. 11 § fjärde stycket och 18 kap. 12 §rättegångsbalken). Enligt de bestämmelserna ska en part som tappar målet som utgångspunkt ersätta motparten hans rättegångskostnad. Om en part inte får fullt bifall till sin talan, kan dock domstolen jämka ersättningen eller förordna att vardera parten ska stå sin rättegångskostnad. För att rättegångskostnaderna ska vara ersättningsgilla krävs också att de har varit skäligen påkallade för tillvaratagande av partens rätt. (Se 18 kap.1, 4 och 8 §§rättegångsbalken.)

Tingsrätten dömde J.K., mot hans förnekande, för anstiftan av skadegörelse. J.K. skulle därmed kunna anses som tappande part i målet. I linje med ett sådant synsätt ligger uttalandet att om fällande dom i ansvarsfrågan meddelas och målsäganden har biträtt allmän åklagares talan, ska målsägandens rättegångskostnader till fullo ersättas av den tilltalade (se Heuman, Målsägande, 1973, s. 133). Åklagaren hade dock yrkat att J.K. skulle fällas till ansvar för anstiftan av grov skadegörelse med hänvisning bl.a. till värdet av de fällda ekarna. Av tingsrättens dom framgår att parterna hänförde sig till olika värderingsmodeller i frågan om skadans storlek. Åklagaren och målsägandena hävdade att skadan uppgick till 940 764 kr, medan J.K. menade att den var begränsad till 8 750 kr. Såväl åklagaren och målsägandena som J.K. åberopade bevisning till stöd för sina ståndpunkter. Tingsrätten kom fram till att skadan skäligen kunde uppskattas till ett prisbasbelopp och rubricerade därför inte brottet som grovt. Såvitt gäller den för prövningen av brottets svårhet avgörande frågan får följaktligen J.K. ses som vinnande part. Anförda omständigheter motiverar att vardera parten ska stå sin rättegångskostnad. En sådan utgång överensstämmer visserligen inte med vad som normalt gäller beträffande den tilltalades ersättningsskyldighet för offentlig försvarare när rätten rubricerar ett brott mildare än åklagaren yrkat (se Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl. 2018, s. 84 f.). De skilda utgångarna får dock sin förklaring av att ersättningsfrågan avgörs efter olika regler.

SLUT

Med ändring av tingsrättens beslut ogillar hovrätten A-S.S:s och T.S:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten.