RH 2021:45

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Björn Danielsson) anförde i beslut den 3 mars 2021 följande.

SKÄL

En utredningsrapport som Kronofogdemyndigheten har upprättat är inte ett sådant beslut som kan överklagas. Överklagandet ska därför avvisas.

BESLUT

Överklagandet avvisas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingrid Brunmarker och Stina Melin) anförde i beslut den 7 maj 2021 följande.

SKÄL

Kronofogdemyndigheten ska enligt 4 kap. 9 § utsökningsbalken, i den utsträckning som behövs, utreda och undersöka om en gäldenär har utmätningsbara tillgångar. Detta kan bl.a. ske genom att myndigheten begär upplysningar från gäldenären eller tredje man samt att myndigheten söker efter egendom på platser där gäldenären kan förmodas ha utmätningsbara tillgångar. En sökande kan påverka myndighetens åtgärder genom att i ansökan lämna uppgifter om gäldenärens egendom som sökanden har kännedom om. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att en utredningsåtgärd kan vara påkallad t.ex. på grund av att sökanden erfarit att gäldenären har viss utmätningsbar egendom och underrättat Kronofogdemyndigheten om detta. Myndigheten ska då beakta de nya uppgifterna och ta ställning till om ytterligare utredningsåtgärder ska vidtas. (Se prop. 2006/07:34 s. 23.) Om gäldenären enligt utredningen saknar tillgångar som täcker utmätningsfordringen ska Kronofogdemyndigheten underrätta sökanden om detta samt vilka utredningsåtgärder som myndigheten avser att vidta senare under målets handläggning (4 kap. 9 a § utsökningsbalken).

Kronofogdemyndighetens utredningsrapport utgör en sådan underrättelse som avses i 4 kap. 9 a § utsökningsbalken och rapporten innehåller också en redovisning över tillgångar som Kronofogdemyndigheten funnit – eller inte funnit – vid undersökningen. Underrättelsen kan ha betydelse för sökanden som underlag för att ansöka om att gäldenären ska försättas i konkurs samt för att sökanden ska kunna göra en bedömning av om det finns skäl att låta målet ligga kvar hos Kronofogdemyndigheten. Utredningsrapporten innefattar visserligen ett ställningstagande att gäldenären vid denna tidpunkt bedöms sakna utmätningsbara tillgångar, vilket talar för att rapporten är att anses som ett beslut som kan överklagas. Målet om utmätning avslutas dock inte med en utredningsrapport utan målet handläggs vidare utan någon tidsgräns tills handläggningen lett till betalning av sökandens fordran, förutsatt att sökanden betalar en årlig avgift. En ny utredningsåtgärd kan bli aktuell om nya uppgifter framkommer om att gäldenären har tillgångar som kan bli föremål för utmätning. (Jfr a. prop. och Utsökningsrätt, Gregow, femte upplagan, 2020, s. 195 ff.).

Kronofogdemyndigheten är inte bunden av de slutsatser som framgår i en utredningsrapport vid eventuella framtida tillgångsundersökningar. Myndigheten kan återuppta utmätningsförfarandet utan att borgenären behöver göra en ny ansökan om utmätning och myndigheten ska genomföra nya utredningar avseende en gäldenärs tillgångar när det, t.ex. från en sökande, framkommit uppgifter om tillgångar som inte tidigare utretts. Mot denna bakgrund anser hovrätten att en utredningsrapport inte har sådana verkningar för någon av de inblandade parterna som får förutsättas för att rapporten ska anses utgöra ett beslut som är överklagbart. Tingsrättens avvisningsbeslut ska därför stå fast.

– – – Borgenärens överklagande ska därför avslås.

BESLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Referenten, f.d. hovrättsrådet Björn Karlsson, var skiljaktig och anförde:

Kronofogdemyndighetens utredningsrapport är en redogörelse för vilka åtgärder som myndigheten har vidtagit för att undersöka om gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Den är också en redovisning över tillgångar som myndigheten funnit – eller inte funnit – vid undersökningen. Rapporten innefattar även ett ställningstagande att avsluta tillgångsundersökningen på grund av att gäldenären bedöms sakna utmätningsbara tillgångar. Genom rapporten kan sökanden – borgenären – sägas ha fått avslag på sin begäran om utmätning.

Enligt min mening råder det ingen tvekan om att ställningstagandet i utredningsrapporten utgör ett förvaltningsbeslut.

Kronofogdemyndigheten kan återuppta utmätningsförfarandet utan att borgenären behöver göra en ny ansökan om utmätning. Det kan kanske visa sig att gäldenären hade utmätningsbara tillgångar som inte tidigare varit kända. Det kan också vara så att gäldenären har fått tillgångar efter utredningsrapportens upprättande. Den omständigheten att utmätningsförfarandet inte avslutas genom utredningsrapporten kan sägas tala mot att det skulle finnas ett behov för sökanden att kunna överklaga ställningstagandet i rapporten.

Å andra sidan finns det omständigheter som talar i motsatt riktning. Det kan t.ex. förekomma fall där parterna har olika uppfattningar om gäldenärens besittning till viss egendom. Om Kronofogdemyndigheten anser att gäldenären har viss egendom i sin besittning som kan utmätas kan gäldenären överklaga och få besittningsfrågan prövad vid tingsrätten. Det är inte främmande att tänka sig att borgenären bör ha rätt att överklaga i den motsatta situationen, dvs. när Kronofogdemyndigheten har bedömt att gäldenären inte har besittning till viss egendom. Förhållandena kan också vara sådana att Kronofogdemyndigheten inte anser det styrkt att gäldenären är ägare till egendom som borgenären har anvisat, och att myndighetens slutsats därför blir att gäldenären saknar utmätningsbar egendom. I ett sådant fall framstår det som naturligt att borgenären kan vända sig till högre instans för att få äganderättsfrågan prövad.

Föreskrifter om överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut finns i 18 kap.utsökningsbalken. Det går av den regleringen inte att dra slutsatsen att myndighetens ställningstagande i en utredningsrapport inte skulle gå att överklaga. Enligt förarbetena till utsökningsbalken är principen att varje åtgärd eller beslut under det exekutiva förfarandet kan överklagas (prop. 1980/81:8 s. 858).

Mot den bakgrund som redovisats anser jag att Kronofogdemyndighetens ställningstagande i utredningsrapporten är ett beslut som kan överklagas. Tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas. Det innebär att tingsrätten ska fortsätta handläggningen av överklagandet.