RH 2022:16
Fråga om det är möjligt att föra en talan om fastställande av syskonskap.
Jönköpings tingsrätt
S.M. väckte talan mot N.N. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att N.N. är hennes bror.
Till stöd för sin talan angav S.M. sammanfattningsvis följande. Hon och hennes bror kom tillsammans till Sverige för 30 år sedan. Eftersom de inte är födda i Sverige saknas det uppgifter i folkbokföringen som styrker att de har samma föräldrar. De kan inte få tillgång till pålitliga dokument som styrker att de är syskon. De vill därför båda två få en dom som fastställer att de är syskon och att de är redo för en DNA-analys om det krävs.
Tingsrätten (rådmannen Daniel Holmberg) avvisade i beslut den 14 februari 2022 S.M:s talan med motiveringen att det inte är möjligt att föra en talan om fastställande av syskonskap vid allmän domstol.
Göta hovrätt
S.M. överklagade avvisningsbeslutet och yrkade att hovrätten skulle tillåta att talan prövas.
S.M. angav som grund för sitt överklagande i huvudsak följande. Det är av vikt för henne att det fastställs att N.N. är hennes bror eftersom det får betydelse för bland annat vem som ärver henne, vem som bestämmer var hon ska jordfästas och vem som fattar beslut om exempelvis behandling och livräddande åtgärder om hon blir allvarligt sjuk och själv oförmögen att bestämma i sådana frågor. Hennes och N.N:s föräldrar, som nu är avlidna, var inte registrerade i Sverige eftersom de var bosatta i andra länder.
Till sitt överklagande hade S.M. bland annat bifogat ett yttrande från Migrationsverket av vilket det framgår att hon och N.N. enligt myndighetens uppgifter är syskon, men att det inte finns några handlingar hos Migrationsverket som kan styrka släktskapet.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt samt hovrättsråden Charlotta Schelvander och Mikael Malm, referent) anförde i beslut den 19 april 2022 följande.
SKÄL
S.M. har väckt talan om att det ska fastställas att N.N. är hennes bror. Denna talan utgör en fastställelsetalan. Enligt reglerna i rättegångsbalken är möjligheten att väcka en fastställelsetalan begränsad. I 13 kap. 2 § rättegångsbalken föreskrivs att det för att en fastställelsetalan ska tas upp till prövning krävs att talan avser huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte består samt att det råder ovisshet om rättsförhållandet och att denna ovisshet är till förfång för käranden (dvs. den som väcker talan).
Den funktion som termen rättsförhållande har tillskrivits i praxis och litteratur i anslutning till bestämmelsen, är dels att göra det möjligt för svaranden (dvs. den som talan riktas mot) att slippa onödiga processer, dels att specificera vad talan går ut på för att man ska kunna överblicka konsekvenserna av domens rättskraft. Inom ramen för 13 kap. 2 § bör därför talan om att ett rättsförhållande består (eller inte) förstås som ett yrkande om att domstolen ska fastställa att en viss rättsföljd ska gälla mellan parterna på grund av de fakta som käranden åberopar till grund för sitt yrkande. Annorlunda uttryckt ska saken gälla om det finns eller saknas bestämda rättigheter och skyldigheter mellan parterna. Detta innebär att yrkandet inte får avse existensen av faktiska omständigheter, exempelvis att domstolen ska fastställa att en viss händelse har ägt rum eller att ett avtal med ett visst innehåll har träffats. I sådana fall kan bevisupptagning ske enligt reglerna i 41 kap.rättegångsbalken om bevisning till framtida säkerhet. (Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, den inledande kommentaren till 13 kap.rättegångsbalken, JUNO Version 91, 2021-12-10, samt Gärde, Nya rättegångsbalken, Stockholm 1949, kommentaren till 13 kap. 2 § rättegångsbalken).
Det förekommer emellertid att fastställelsetalan går ut på och domslut formuleras som en förklaring om existensen av en faktisk omständighet. Detta kan förklaras av att fastställelsetalan i vissa fall är specialreglerad, ofta i anslutning till materiella bestämmelser på ett visst område. Specialregleringar kan alltså lätta på förutsättningarna för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Det gäller till exempel talan enligt föräldrabalken om faderskap till barn utom äktenskap. I sådana fall kan man emellertid utan svårighet överblicka vilka rättsliga relationer som påverkas av domens rättskraft (Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s 128).
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2007 s. 684 ansett att en negativ faderskaps- och moderskapstalan kan föras med stöd av bestämmelsen i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. I den bedömningen har Högsta domstolen vägt in att de rättsverkningar som är knutna till föräldraskapet såsom vårdnad, underhållsskyldighet och arvsrätt följer av lag och är överblickbara, att den särskilda regleringen om fastställande och hävande av faderskap i föräldrabalken bygger på uppfattningen att föräldraskap är ett rättsförhållande som kan vara föremål för rättegång samt att det vid föräldrabalkens tillkomst förutsattes att, vid sidan av den särskilda regleringen i föräldrabalken, andra former av fastställelsetalan avseende börd kunde föras med stöd av bestämmelsen i 13 kap. 2 § rättegångsbalken.
I nu aktuellt fall har S.M. yrkat att domstolen ska fastställa att N.N är hennes bror. Till syskonskapet är knutet begränsade rättsverkningar – så som rätt till arv under vissa förutsättningar och rätt att i vissa fall företa rättshandlingar för ett syskons räkning. Rättskraftsverkningarna av en dom som fastställer syskonskapet kan därför visserligen sägas vara överblickbara, klara och tydliga.
S.M:s yrkande går dock inte ut på att domstolen ska fastställa att en viss rättsföljd ska gälla mellan henne och brodern. Yrkandet avser i stället existensen av den faktiska omständigheten att N.N. är hennes bror. Det finns inte någon specialreglering som, på samma sätt som när det gäller faderskap, föreskriver att en sådan fastställelsetalan är möjlig att föra. Det saknas även praxis från Högsta domstolen rörande frågan. Mot den bakgrunden gör hovrätten bedömningen att den talan som S.M. har väckt inte är möjlig att föra som en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken.
Hovrätten tillägger därutöver följande. För det fall det i och för sig hade varit möjligt för S.M. att föra den ifrågavarande fastställelsetalan krävs för att talan ska upptas till prövning dessutom, som tidigare har berörts, att det råder ovisshet om att hon och N.N. är syskon. Att S.M. har väckt talan talar i och för sig för att det råder ovisshet om huruvida hon och N.N. är syskon. Eftersom N.N:s och N.N:s föräldrar inte är folkbokförda i Sverige framgår det inte heller genom svenska register att S.M. och N.N. har samma föräldrar och således är syskon. Å andra sidan har Migrationsverket angett att S.M. och N.N. enligt myndighetens uppgifter är syskon. S.M. har vidare i sin ansökan om stämning uppgett att både hon och N.N. vill att syskonskapet ska fastställas. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det råder ovisshet om det aktuella syskonskapet. Att så är fallet kan dock inte helt uteslutas.
För att talan ska tas upp till prövning krävs emellertid därutöver, som tidigare också har nämnts, att ovissheten leder till förfång för S.M. Generellt sett kan kravet på förfång sägas innebära att det ska föreligga en begränsning av friheten eller möjligheten för käranden att företa förfoganden som är beroende av det omstridda rättsförhållandet. Vanligen handlar det om att ovissheten skapar osäkerhet för käranden i planeringen av sin ekonomiska verksamhet. Det ställs visserligen allmänt låga krav på käranden att visa på vilket sätt ovissheten leder till förfång. (Se Nordh, Processens ram i tvistemål, 2019, version 4, JUNO, s. 34). Ett fastställt syskonskap kan dock normalt inte sägas leda till några rättsverkningar av omedelbar och väsentlig betydelse. Att det är oklart att S.M. och N.N. är syskon begränsar därför inte på något nämnvärt sätt S.M:s möjlighet att företa förfoganden som är beroende av syskonskapet. Ovissheten kan därför inte anses leda till sådant förfång för henne som avses i 13 kap. 2 § rättegångsbalken.
Sammanfattningsvis är inte förutsättningarna uppfyllda för att S.M. ska få föra den fastställelsetalan som hon har väckt. Det innebär att det föreligger rättegångshinder och att talan därför ska avvisas (se 13 kap. 2 § och 34 kap. 1 §rättegångsbalken).
Tingsrättens avvisningsbeslut ska således fastställas.
BESLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens avvisningsbeslut.