RH 2022:2

Motorcykelförare, som haft del i uppkomsten av trafikolycka, har inte lämnat namn eller adress till motparterna, vilka var underåriga, men erbjudit sig att lämna sitt telefonnummer. Fråga om föraren därmed gjort tillräckligt för att undgå ansvar för smitning från trafikolycksplats.

Blekinge tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot M.S. för smitning från trafikolycksplats med påstående om att M.S. efter olyckan uppsåtligen lämnade platsen utan att lämna namn och adress och i övrigt göra det som olyckan rimligen borde ha gett anledning till, trots att han borde ha gjort det.

M.S. bestred ansvar för brott.

Tingsrätten (ordförande tingsnotarien Erik Österberg) fann i dom den 3 mars 2021 att M.S. skulle dömas för smitning från trafikolycksplats i enlighet med åtalet.

Hovrätten

M.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Björn Hansson samt hovrättsråden Catharina Månsson och Joakim Westerlund, referent) anförde i dom den 14 december 2021 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I målet är utrett att M.S. varit inblandad i uppkomsten av en trafikolycka med N.Å. och I.N. samt att han även varit medveten om detta. Åklagaren har som grund för att M.S. ska dömas för smitning från trafikolycksplats lagt M.S. till last att han lämnat platsen utan att lämna namn och adress och i övrigt göra det som olyckan rimligen borde ha gett anledning till.

Som tingsrätten funnit är det utrett att M.S. efter olyckan erbjudit sig att lämna sitt telefonnummer till N.Å. och I.N., men att de avböjt att ta emot telefonnumret och inte heller efterfrågat andra kontaktuppgifter. – – –

Enligt 5 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) inträder ansvar för smitning från trafikolycksplats för vägtrafikant som haft del i uppkomsten av en trafikolycka och som genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen. Det huvudsakliga syftet med uppgiftsskyldigheten är att den som lider skada vid en trafikolycka, främst med hänsyn till ersättningsfrågan, ska kunna identifiera vem eller vilka personer som haft del i olyckan. Regleringen får anses innebära en principiell skyldighet för den som haft del i en trafikolycka att självmant upplysa om sin identitet. Tillämpningen av bestämmelsen är alltså inte begränsad till fall då vederbörande blivit tillfrågad om dessa uppgifter. Upplysningsplikten får emellertid – för det fall ingen förfrågan gjorts – anses inträda endast då det med hänsyn till omständigheterna föreligger behov av att uppgifterna lämnas. (Se bland annat rättsfallet NJA 1981 s. 1169.)

M.S. har visserligen varken lämnat sitt namn eller sin adress till målsägandena på platsen. Genom att erbjuda sitt telefonnummer har han emellertid erbjudit en kontaktuppgift som många gånger är jämförbar med uppgifter om namn och hemvist. Annat har inte framkommit än att det var ett personligt telefonnummer som M.S. erbjöd. En sådan uppgift har varit ägnad att klarlägga hans identitet. Varken N.Å. eller I.N. har efterfrågat några ytterligare uppgifter. Dessa omständigheter talar för att M.S. fullgjort sin skyldighet att lämna uppgifter i anslutning till olyckan.

Fråga uppkommer dock om M.S. ändå skulle ha vidtagit några ytterligare åtgärder med hänsyn till att N.Å. och I.N. var underåriga. Med hänsyn till hur åklagaren formulerat sitt gärningspåstående, där det inte preciserats vilka andra åtgärder som M.S. skulle ha vidtagit, bör prövningen inte avse annat än frågan om hur långt M.S:s skyldighet att lämna uppgifter sträckt sig.

Den som är delaktig i en trafikolycka där den andra parten är ett barn får under vissa förutsättningar anses ha ett ansvar som går längre än att endast erbjuda sina kontaktuppgifter till barnet, t.ex. att sörja för att barnets föräldrar eller annan ställföreträdare för barnet får erforderliga upplysningar om händelsen (jfr rättsfallet NJA 1973 s. 161). N.Å. och I.N. hade vid tidpunkten för olyckan fyllt 16 respektive 15 år och ingen av dem blev allvarligt skadad. Förhållandena kan därmed inte anses ha varit sådana att det på grund härav ålegat M.S. någon ytterligare upplysningsskyldighet i anledning av olyckan. Åtalet för smitning från trafikolycksplats ska därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och ogillar åtalet.