Ds 2012:30

Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen

Förkortningar

ECB Europeiska centralbanken EFSF Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten EFSM Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen EMU Ekonomiska och monetära unionen ESM Europeiska stabilitetsmekanismen EUF-fördraget fördraget om Europeiska unionens funktionssätt EU-fördraget fördraget om Europeiska unionen EUT Europeiska unionens officiella tidning IMF Internationella valutafonden MTO medelfristigt budgetmål

Promemorians huvudsakliga innehåll

I promemorian föreslås att fördraget av den 2 mars 2012 om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen ska godkännas av riksdagen.

Fördraget innebär inte några rättsliga åtaganden för de medlemsstater i Europeiska unionen som, i likhet med Sverige, inte har euron som valuta, och inte förklarar sin avsikt att vara bundna av delar av fördraget.

Fördraget finns som bilaga till denna promemoria.

1. Ärendet

I samband med Europeiska rådets möte den 9 december 2011 enades euroländerna om att utarbeta en internationell överenskommelse om en betydligt starkare samordning av den ekonomiska politiken på områden av gemensamt intresse. Den 30 januari 2012 träffades en överenskommelse om ett fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen, i det följande fördraget.

Fördraget undertecknades den 2 mars 2012 av 25 av EU:s medlemsstater

1

(de fördragsslutande parterna) och ska ratificeras i

enlighet med respektive lands konstitutionella bestämmelser.

Fördraget ska träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter att den tolfte fördragsslutande parten som har euron som valuta deponerat sitt ratifikationsinstrument. Alternativt träder fördraget i kraft den 1 januari 2013, under förutsättning att tolv fördragsslutande parter som har euron som valuta då har deponerat sina ratifikationsinstrument. Den av dessa tidpunkter som inträffar först ska gälla.

För att fördraget ska kunna ratificeras av Sverige krävs riksdagens godkännande.

1 Konungariket Belgien, republiken Bulgarien, konungariket Danmark, förbundsrepubliken Tyskland, republiken Estland, Irland, republiken Grekland, konungariket Spanien, republiken Frankrike, republiken Italien, republiken Cypern, republiken Lettland, republiken Litauen, storhertigdömet Luxemburg, Ungern, Malta, konungariket Nederländerna, republiken Österrike, republiken Polen, republiken Portugal, Rumänien, republiken Slovenien, republiken Slovakien, republiken Finland och konungariket Sverige.

2. Bakgrunden till fördraget

2.1. Den statsfinansiella krisen i euroområdet

Världsekonomin genomgår sedan flera år tillbaka den djupaste ekonomiska och finansiella krisen på flera decennier.

Krisens förlopp och åtgärder för att hantera denna har beskrivits i bl.a. propositionen Godkännande av Europeiska rådets beslut om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget – stabilitetsmekanism för euroländer (prop. 2011/12:66 s. 17–26) och 2012 års ekonomiska vårproposition (prop. 2011/12:100 s. 40 och 41).

Av dessa beskrivningar framgår att krisen uppkom till följd av bl.a. kraftiga prisuppgångar på fastighetsmarknaden och andra tillgångsmarknader, ett högt risktagande i den finansiella sektorn, svaga offentliga finanser samt bristande konkurrenskraft. En otillräcklig kapitaltäckning i många banker bidrog i kombination med bristfälliga system för reglering och tillsyn av de finansiella marknaderna också till utvecklingen. Krisen utvecklades snabbt och fick långtgående konsekvenser. För EU:s del föll BNP med 4,3 procent 2009. Det stora produktionsfallet ledde till en kraftig ökning av arbetslösheten inom EU, som 2011 uppgick till 9,7 procent av arbetskraften, vilket var en ökning med 2,6 procentenheter jämfört med 2008.

2

Det som ursprungligen var en kris på de finansiella marknaderna övergick under 2009 och 2010 till en statsfinansiell kris med stora konsekvenser för EU-ländernas ekonomier. Minskade skatteintäkter, den snabbt ökande arbetslösheten som ledde till ökade utgifter i trygghets- och välfärdssystemen, samt de

2 Kommissionens vårprognos 2012, European Economy 1/2012.

Bakgrunden till fördraget Ds 2012:30

åtgärder som vidtogs i flera länder för att stabilisera finanssektorn och stimulera ekonomin, bidrog till betydande budgetunderskott och en kraftig ökning av den offentliga skuldsättningen. De genomsnittliga budgetunderskotten bland EU:s medlemsstater var 2010 6,5 procent av BNP, vilket var en ökning med drygt 4 procent av BNP sedan 2008. Den genomsnittliga skuldnivån ökade från 62,5 procent till 83 procent av BNP 2008– 2011.

3

Oron på de finansiella marknaderna tilltog till följd av en ökad osäkerhet kring ett flertal euroländers betalningsförmåga. Detta berodde på att enskilda euroländer, som gick in i krisen med svaga offentliga finanser eller allvarliga makroekonomiska obalanser i form av höga fastighetspriser, kraftig kreditexpansion eller svag konkurrenskraft, hade fått svåra ekonomiska problem. Vidare fanns en osäkerhet kring dessa länders medel- och långsiktiga tillväxtutsikter samt deras möjligheter att finansiera kostnader kopplade till budgetunderskott, högre upplåningsräntor och problem i den finansiella sektorn eller i enskilda regioner.

Problemen i enskilda medlemsstater har utvecklats till en förtroendekris för hela eurosamarbetet. Förtroendekrisen har förstärkts av att det funnits brister i utformningen och tillämpningen av regelverket för ekonomisk-politisk samordning inom euroområdet samt av att verktygen för att hantera euroländer som hotas av allvarliga finansiella problem varit otillräckliga.

När ett land inte har kunnat finansiera sin verksamhet och statsskuld på långsiktigt hållbara villkor genom lån på de finansiella marknaderna har det tvingats ansöka om finansiellt stöd för att undvika att behöva ställa in sina betalningar. Under 2010 beslutade euroländerna, i samverkan med Internationella valutafonden (IMF), att ge bilaterala lån till Grekland. Ett motiv för stödet till Grekland var att minska risken för att krisen skulle spridas och fördjupas ytterligare.

3 Samma källa.

Ds 2012:30 Bakgrunden till fördraget

Lånen till Grekland visade att det fanns ett behov av stabiliseringsmekanismer för euroländerna, som ett komplement till lån från IMF. Till en början skapades två tillfälliga lånefaciliteteter; den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteteten (EFSF), för vilken upplåningen garanteras av euroländerna, och den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM), för vilken upplåningen garanteras av EU-budgeten. En permanent stabilitetsmekanism för euroländerna, den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), ska inrättas sommaren 2012 och på sikt ersätta de båda tillfälliga lånefaciliteterna.

Efter det att euroländerna gett bilaterala lån till Grekland 2010 har Irland och Portugal beviljats stöd från de två tillfälliga lånefaciliteterna och IMF. Sverige, Danmark och Storbritannien har beslutat att bidra med bilaterala lån till Irland. Då det under 2011 visade sig vara nödvändigt att utöka stödet till Grekland beviljades landet stödlån från EFSF, samtidigt som IMF gav ytterligare lån.

Spanien har i juni 2012 lämnat in en ansökan om stöd från EFSF eller ESM för att rekapitalisera landets banker. Även Cypern har under samma månad ansökt om stöd från EFSF eller ESM och från IMF.

2.2. Reformeringen av euroområdets ekonomiska styrning

Sedan inrättandet av ekonomiska och monetära unionen (EMU) samordnas EU-medlemsstaternas, och särskilt euroländernas, offentliga finanser och ekonomiska politik av kommissionen och rådet. Samordningen av de offentliga finanserna sker i första hand inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten.

Före och under den statsfinansiella krisen har ett antal brister i utformningen och tillämpningen av EU:s ekonomisk-politiska regelverk uppmärksammats. För att motverka att skuldkriser liknande den som euroländerna just nu går igenom ska uppstå igen har flera åtgärder vidtagits för att stärka samordningen.

Bakgrunden till fördraget Ds 2012:30

Detta gäller såväl reglerna för de offentliga finanserna som andra ekonomisk-politiska bestämmelser inom EU och euroområdet. Nedan beskrivs huvuddragen i förstärkningen av regelverket samt processen som ledde fram till inrättandet av det aktuella fördraget.

Sex nya rättsakter om förstärkt ekonomisk-politisk samordning

En omfattande översyn av EU:s ekonomisk-politiska samordning och styrning inleddes 2010. Översynen har resulterat i ett lagstiftningspaket med sex rättsakter om förstärkt ekonomiskpolitisk samordning som samtliga trädde i kraft i december 2011. Genom lagstiftningen har den förebyggande och den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten stärkts, ett direktiv med minimikrav för nationella finanspolitiska ramverk antagits samt ett nytt regelverk för att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser införts. En central del i paketet är att nya sanktioner för euroländerna införts i stabilitets- och tillväxtpakten och i förfarandet för korrigering av makroekonomiska obalanser.

Förslag till ytterligare förstärkt ekonomisk-politisk samordning för euroländerna

Som ett komplement till de ovan nämnda sex rättsakterna presenterade kommissionen i november 2011 två förordningsförslag om stärkt ekonomisk styrning för euroområdet. Dessa är för närvarande föremål för förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet.

Det ena förslaget syftar till att säkra samstämmigheten mellan villkor som ställs på euroländer som mottar finansiellt stöd och krav som följer av EU:s samordningsförfaranden, samt att ge möjligheter till skärpt övervakning av euroländer som har, eller hotas av, finansiella problem. I det andra förslaget föreslås att kommissionen ska granska euroländernas budgetplaner på ett

Ds 2012:30 Bakgrunden till fördraget

tidigare stadium än vad som sker för närvarande. Vidare föreslås utökade rapporteringskrav för euroländer som är föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande.

Europluspakten

I mars 2011 enades 23 av EU:s medlemsstater4 om att ingå den s.k. europluspakten, vars syfte är att stärka samordningen av den ekonomiska politiken för att förbättra konkurrenskraften och nå en högre grad av konvergens. Pakten fokuserar på ekonomisk-politiska frågor för vilka kompetensen ligger på nationell nivå.

2.3. Fördragets tillkomst

De genomförda och planerade förstärkningarna av regelverket som beskrivits i avsnitt 2.2 ansågs inte vara tillräckliga för att skapa ett väl fungerande valutaområde och minimera riskerna för ytterligare statsfinansiella kriser i euroområdet. Enligt euroländernas regeringar behövdes en ytterligare stärkt samordning och ett mer bindande regelverk.

Vid ett möte mellan euroländernas stats- och regeringschefer den 21 juli 2011 uppmanades Europeiska rådets ordförande att, i nära samarbete med ordförandena för kommissionen och eurogruppen, senast i oktober samma år lägga fram konkreta förslag för bättre arbetsmetoder och krishantering inom euroområdet.

För att öka förtroendet för den ekonomiska politiken inom euroområdet ansåg framför allt Tyskland att det var nödvändigt att ta ytterligare steg mot en finanspolitisk union inom euroområdet, bl.a. genom en förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten. Tyskland ansåg att detta krävde en fördragsändring.

4 Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike.

Bakgrunden till fördraget Ds 2012:30

Även kommissionen bedömde att fördragsändringar kunde behövas för att förstärka det ekonomisk-politiska regelverket. Kommissionen presenterade i oktober 2011 ett meddelande om en färdplan för tillväxt och stabilitet (KOM(2011) 669 slutlig). I meddelandet noterade kommissionen att det var nödvändigt att förstärka den ekonomiska styrningen i framtiden och att det i detta sammanhang kunde vara lämpligt att genomföra en översyn av EU-fördragen, i syfte att konsolidera den nya gemenskapsstruktur som höll på att införas i sekundärlagstiftning samt för att säkerställa samstämmigheten mellan unionen i dess helhet och euroområdet vid en djupare integration inom euroområdet.

Vid sitt möte den 26 oktober 2011 gjorde euroländernas stats- och regeringschefer ett gemensamt uttalande om behovet av att stärka samordningen och övervakningen av den ekonomiska politiken och finanspolitiken. Detta skulle bl.a. ske genom att alla euroländer antog regler för budgetbalans som skulle omsätta stabilitets- och tillväxtpakten i nationell lagstiftning. Euroländerna enades även om att förstärka de nationella finanspolitiska ramverken samt att samråda med kommissionen och andra medlemsstater om större ekonomisk-politiska reformplaner med potentiella spridningseffekter. Vidare enades man om att förstärka strukturen för styrningen av euroområdet, bl.a. genom att hålla regelbundna eurotoppmöten minst två gånger per år.

I en rapport som Europeiska rådets ordförande utarbetat på uppdrag av Europeiska rådet inför dess möte den 9 december 2011 konstaterades att det var nödvändigt att förstärka den ekonomiska koordineringen och konvergensen i euroområdet samt att förstärka budgetdisciplinen.

5

I rapporten lämnades flera

förslag i detta syfte. I rapporten bedömdes att en del av förslagen skulle kräva förändringar i EU-fördragen.

Vid Europeiska rådets möte den 9 december 2012 enades euroländernas stats- och regeringschefer om att etablera en ny

5 Towards a stronger European Economic Union, interimsrapport från Europeiska rådets ordförande den 6 december 2011.

Ds 2012:30 Bakgrunden till fördraget

finanspolitisk pakt och att öka samordningen av den ekonomiska politiken. Detta skulle bl.a. ske genom införandet av en ny finanspolitisk regel om offentliga finanser i balans eller överskott, en ökad automatik i underskottsförfarandet inom stabilitets- och tillväxtpakten, samt en förstärkt koordinering och styrning av euroområdet genom regelbundna eurotoppmöten och förstärkning av euroområdets styrning i linje med de åtgärder som överenskommits den 26 oktober 2011. De flesta av stats- och regeringscheferna ansåg att vissa delar av åtgärderna i det nya regelverket för euroländerna krävde en ändring av fördragen. Eftersom Storbritannien motsatte sig en ändring av EU-fördragen uppnåddes emellertid inte enhällighet bland EU:s medlemsstater om detta, vilket krävs för att genomföra en fördragsändring. Man beslutade sig i stället för att anta de nya reglerna genom en mellanstatlig internationell överenskommelse som sedermera kom att kallas för fördrag.

Förhandlingarna om fördraget

Förhandlingarna om fördraget bedrevs under december 2011 och januari 2012 mellan representanter för EU:s samtliga medlemsstater, med deltagande av representanter för kommissionen, ECB och Europaparlamentet. Storbritannien, som deklarerat att man inte avsåg bli en part i fördraget, deltog som observatör i förhandlingarna.

Den 30 januari 2012 nåddes en överenskommelse om ett fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen. Fördraget undertecknades den 2 mars 2012.

Bakgrunden till fördraget Ds 2012:30

Regeringens prioriteringar i förhandlingarna om fördraget

Regeringen representerade Sverige i förhandlingarna om fördraget. Inriktningen mot starkare bindande åtaganden för budgetdisciplin bland euroländerna stöddes av regeringen, som framhöll att det var rimligt att euroländerna stärkte sin samordning och vidtog åtgärder för att möta de utmaningar som valutasamarbetet innebär. I samband med förhandlingarna om fördraget redovisades erfarenheterna av det svenska finanspolitiska ramverket.

En av regeringens huvudprioriteringar i förhandlingarna var att säkerställa att Sverige och andra länder som inte infört euron som valuta inte skulle behöva åta sig några rättsliga förpliktelser med anledning av fördraget förrän, och för det fall, de infört euron. Vidare arbetade regeringen för att det av fördraget tydligt skulle framgå att arbetsmarknadens parter skulle respekteras vid dess genomförande.

Regeringen verkade även för att de länder som ratificerar fördraget, och som inte har infört euron som valuta, skulle få delta vid vissa eurotoppmöten där frågor av gemensamt intresse för samtliga fördragsslutande parter diskuteras. Detta bedömdes vara önskvärt inte minst för att motverka en starkare uppdelning mellan euroländerna och övriga EU-länder.

Vidare var regeringen, i likhet med flera andra medlemsstater, kritisk till att de finanspolitiska reglerna i fördraget skulle behöva införas på konstitutionell nivå, dvs. i grundlag, vilket inledningsvis föreslogs. Ett skäl till detta var att grundlagsändringar i flertalet medlemsstater kommer till stånd genom en komplicerad och tidskrävande process. Ett annat skäl var att fördragets budgetbestämmelser är detaljerade och därför mindre lämpade för att tas in i grundlag, som är avsedd att innehålla regler av mer övergripande karaktär.

De ovan redovisade ståndpunkterna fick genomslag i fördraget.

Under förhandlingarna informerades riksdagens konstitutionsutskott, finansutskott och EU-nämnd av regeringen.

3. EU:s ekonomisk-politiska samordning

3.1. Den fördragsmässiga grunden

Enligt EUF-fördraget ska medlemsstaterna föra sin ekonomiska politik så att de bidrar till att förverkliga unionens mål. De ska vidare betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse (artikel 120 och 121 i EUF-fördraget). Av artikel 2.3 i EUF-fördraget framgår att medlemsstaterna ska samordna sin ekonomiska politik. I artikel 5 i EUF-fördraget anges att rådet ska besluta om åtgärder för att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik inom unionen. Enligt denna artikel ska särskilda bestämmelser tillämpas på de medlemsstater som har euron som valuta.

De mer konkreta reglerna för den ekonomiska politiken finns främst i artikel 119–126 och 136–138 i EUF-fördraget. Den närmare regleringen av den ekonomisk-politiska samordningen finns främst i artikel 120, 121, 126, 136 och 148 i EUF-fördraget.

3.2. Stabilitets- och tillväxtpakten

Samordning av medlemsstaternas offentliga finanser sker främst genom stabilitets- och tillväxtpakten. Den syftar till att säkra sunda offentliga finanser som ett medel för att stärka förutsättningarna för prisstabilitet samt för en stark, varaktig tillväxt som främjar sysselsättningen.

EU:s ekonomisk-politiska samordning Ds 2012:30

Stabilitets- och tillväxtpakten består av en förebyggande och en korrigerande del. Den rättsliga grunden för pakten utgörs främst av artikel 121 och 126 i EUF-fördraget samt protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott. Vidare ger artikel 136 i EUF-fördraget möjlighet att besluta om åtgärder för euroländerna för att stärka samordningen och övervakningen av dessa staters budgetdisciplin.

3.2.1. Den förebyggande delen av pakten

Den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten ska motverka att medlemsstater bygger upp alltför stora underskott i sina offentliga finanser.

6

Enligt den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten ska varje medlemsstat ha ett medelfristigt budgetmål (Medium Term Budgetary Objective, i det följande MTO). Detta budgetmål avser det strukturella, konjunkturrensade budgetsaldot, rensat från engångs- och tillfälliga åtgärder. MTO ska säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet eller snabba framsteg mot sådan hållbarhet, samtidigt som målet ska tillhandahålla en säkerhetsmarginal till referensvärdet för budgetunderskott på 3 procent av BNP och ge möjlighet till budgetmässig handlingsfrihet. Euroländernas MTO ska sättas i ett intervall mellan minus 1,0 procent av BNP och balans eller överskott. De aktuella MTO

6 Stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del regleras i rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (EGT L 209, 2.8.1997, s. 1, Celex 31997R1466) ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1055/2005 av den 27 juni 2005 om ändring av förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (EUT L 174, 7.7.2005, s. 1, Celex 32005R1055) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1175/2011 av den 16 november 2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (EUT L 306, 23.11.2011, s. 12, Celex 32011R1175) samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1173/2011 av den 16 november 2011 om effektiv övervakning av de offentliga finanserna i euroområdet (EUT L 306, 23.11.2011, s. 1, Celex 32011R1173).

Ds 2012:30 EU:s ekonomisk-politiska samordning

för euroländerna varierar mellan minus 0,5 procent och 0,5 procent av BNP.

7

För att rådet och kommissionen ska kunna övervaka medlemsstaternas budgetarbete ska staterna årligen presentera stabilitets- eller konvergensprogram.

8

I dessa program ska medlemsstaterna

bl.a. ange sitt MTO, den offentliga skuldens förväntade utveckling samt planerade ökningar av statliga utgifter och inkomster. För de medlemsstater som inte uppfyller sitt MTO ska en anpassningsbana mot MTO specificeras.

Rådet ska, baserat på bedömningar från kommissionen och Ekonomiska och finansiella kommittén, granska stabilitets- och konvergensprogrammen samt avgöra om den aktuella medlemsstatens anpassningsbana mot sitt MTO är tillfredsställande, med ett strukturellt närmande om 0,5 procent av BNP per år som riktmärke. För medlemsstater vars offentliga skuld överstiger 60 procent av BNP ska närmandet överstiga 0,5 procent av BNP per år.

Rådet och kommissionen ska även övervaka att medlemsstaternas utgifter inte ökar i snabbare takt än den potentiella BNP-tillväxten på medellång sikt, såvida inte en sådan ökning kombineras med åtgärder för att öka inkomsterna. För de medlemsstater som avviker från sitt MTO måste ökningen av utgifter vara så pass mycket mindre än den potentiella BNP-tillväxten att en tillfredsställande anpassningsbana mot deras MTO uppnås.

Om en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot MTO konstateras i ett euroland, och landet inte vidtar lämpliga åtgärder för att komma till rätta med avvikelsen, kan landet åläggas en sanktion i form av krav på inbetalning av en räntebärande deposition till kommissionen.

7 Public Finances in the EMU 2011 s. 40. 8 Enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 1466/97 ska euroländerna lägga fram ett stabilitetsprogram och enligt artikel 7 samma förordning ska de länder som inte har infört euron som valuta lägga fram ett konvergensprogram till rådet och kommissionen.

EU:s ekonomisk-politiska samordning Ds 2012:30

3.2.2. Den korrigerande delen av pakten

Den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att avskräcka medlemsstaterna från att bygga upp alltför stora skulder och underskott i de offentliga finanserna samt att se till att dessa omgående korrigeras om de uppstår.

9

Det främsta verk-

tyget för att uppfylla dessa syften är underskottsförfarandet.

Ett

underskottsförfarande kan inledas av två skäl; om underskottet i de offentliga finanserna överstiger 3 procent av BNP eller om den offentliga skulden överstiger 60 procent av BNP och inte minskar i tillfredsställande takt.

Rådet ska, på förslag av kommissionen, ta ställning till om ett alltför stort underskott föreligger och om i så fall ett underskottsförfarande ska inledas mot den aktuella medlemsstaten. Vid beslut om att inleda ett underskottsförfarande ska rådet samtidigt ge en rekommendation till den berörda medlemsstaten om att landet ska åtgärda situationen. I rekommendationen ska medlemsstaten ges en tidsfrist på maximalt sex månader för att vidta effektiva åtgärder. Rekommendationen ska även ange när det alltför stora underskottet ska vara korrigerat.

Om det aktuella landet är ett euroland, och redan har betalat in en räntebärande deposition i enlighet med den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, kan denna deposition göras räntelös som en följd av att underskottsförfarandet inletts.

Underskottsförfarandet kan trappas upp i flera steg. I ett första steg kan förfarandet trappas upp om medlemsstaten inte vidtar effektiva åtgärder för att korrigera sitt underskott inom den angivna fristen. Detta steg kan för euroländer innebära att de

9 Stabilitets- och tillväxtpaktens korrigerande del regleras i rådets förordning (EG) nr 1467/97 av den 7 juli 1997 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (EGT L 209, 2.8.1997, s. 6, Celex 31997R1467), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1056/2005 av den 27 juni 2005 om ändring av förordning (EG) nr 1467/97 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (EUT L 17 4, 7.7.2005, s. 5, Celex 32005R1056) och rådets förordning (EU) nr 1177/2011 av den 8 november 2011 om ändring av förordning (EG) nr 1467/97 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (EUT L 306, 23.11.2011, s. 33, Celex 32011R1177), samt i förordning (EU) nr 1173/2011

.

Ds 2012:30 EU:s ekonomisk-politiska samordning

åläggs sanktioner i form av böter. I ett andra steg, som enbart omfattar euroländer, kan förfarandet trappas upp ytterligare om medlemsstaten i fråga alltjämt inte vidtar effektiva åtgärder. Rådet kan då förelägga medlemsstaten att verkställa en viss budgetförstärkning. Om inte ett sådant föreläggande efterlevs kan rådet besluta om att ålägga medlemsstaten ytterligare sanktioner, som regel i form av böter.

Icke-euroländer omfattas inte av de sanktioner som beskrivits ovan. Däremot kan utbetalningar från EU:s sammanhållningsfond hållas inne om ett land inte vidtar effektiva åtgärder för att korrigera sitt underskott, vilket kan likställas med en sanktion.

10

Krav på nationella finanspolitiska ramverk

Som ett komplement till stabilitets- och tillväxtpakten har även ett direktiv som reglerar minimikrav på de nationella finanspolitiska ramverken beslutats, rådets direktiv 2011/85/EU av den 8 november 2011 om krav på medlemsstaternas budgetramverk (EUT L 306, 23.11.2011, s. 41, Celex 32011L0085). Direktivet innehåller bl.a. krav på statistik- och prognoskvalitet samt på numeriska finanspolitiska regler och ett flerårigt budgetperspektiv. Direktivet ska vara genomfört i alla medlemsstater senast den 31 december 2013.

3.3. Annan ekonomisk-politisk samordning inom EU

Europa 2020-strategin är EU:s övergripande strategi för tillväxt och sysselsättning fram till 2020. Strategin baseras på en uppsättning integrerade riktlinjer som utgörs av dels allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (i enlighet med artikel

10 Bulgarien, Cypern, Estland, Grekland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien Tjeckien och Ungern är för närvarande mottagare av stöd från sammanhållningsfonden.

EU:s ekonomisk-politiska samordning Ds 2012:30

121.2 i EUF-fördraget), dels riktlinjer för sysselsättningspolitiken (i enlighet med artikel 148 i EUF-fördraget).

Då makroekonomiska obalanser kan få svåra konsekvenser för såväl enskilda länder som för hela den europeiska ekonomin finns numera även ett regelverk för att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser i form av exempelvis fallande konkurrenskraft, ohållbar kreditexpansion och ökning av tillgångspriser.

Vidare har, som tidigare anförts, 23 av EU:s medlemsstater ingått europluspakten, vars syfte är att samordna och förstärka medlemsstaternas arbete med ekonomisk-politiska frågor för vilka kompetensen ligger på nationell nivå.

Den tidsmässiga samordningen av den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, Europa 2020-strategin och regelverket för förebyggande av makroekonomiska obalanser som beskrivits ovan sker genom en årlig cykel som kallas för europeiska planeringsterminen. Planeringsterminen genomfördes första gången 2011. Syftet med terminen är att samordningen av medlemsstaternas budgetarbete inom stabilitets- och tillväxtpakten och av strukturpolitiska frågor inom Europa 2020-strategin ska sammanlänkas. Ett viktigt motiv bakom införandet av planeringsterminen är att arbetet med dessa processer ska påbörjas så pass tidigt att resultatet från samordningen på EU-nivå kan införlivas samma år i medlemsstaternas nationella budget- och strukturreformsarbete.

4. Fördragets huvudsakliga innehåll

4.1. Struktur

Fördraget består av en ingress samt sex avdelningar: Syfte och tillämpningsområde (I), Förenlighet med och förhållande till unionsrätten (II), Finanspolitisk överenskommelse (III), Samordning av den ekonomiska politiken samt konvergens (IV), Styrning av euroområdet (V) samt Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (VI).

Kärnan i fördraget kan sägas vara avdelning III. I denna avdelning finns bl.a. en bestämmelse om att de offentliga finanserna ska vara i balans eller uppvisa överskott.

4.2. Syfte och tillämpningsområde (artikel 1)

I artikeln anges att de fördragsslutande parterna genom fördraget enats om att stärka den ekonomiska pelaren inom ekonomiska och monetära unionen och därigenom stödja uppnåendet av EU:s mål för hållbar tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning. Genom fördraget antas en uppsättning regler avsedda att främja budgetdisciplin, öka samordningen av ländernas ekonomiska politik och förbättra styrningen av euroområdet.

Vidare framgår att fördraget ska tillämpas fullt ut på de fördragsslutande parter som har euron som valuta. I förhållande till de fördragsslutande parter som inte har euron som valuta ska fördraget tillämpas i den utsträckning och på de villkor som

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

anges i artikel 14. Där klargörs bl.a. att fördraget inte innebär några rättsliga förpliktelser för länder som inte har euron som valuta om dessa inte på frivillig väg förklarar sin avsikt att vara bundna av vissa delar av fördraget (se vidare avsnitt 4.7). Sverige har inte deklarerat någon avsikt att vara bunden av några av fördragets bestämmelser.

Ett för Sverige viktigt klargörande finns i fördragets ingress. Av denna framgår, på regeringens initiativ, att den särskilda roll som tillkommer arbetsmarknadens parter i enlighet med varje fördragsslutande parts lagstiftning eller nationella system ska respekteras vid genomförandet av fördraget.

4.3. Förenlighet med och förhållande till unionsrätten (artikel 2)

Fördraget är en mellanstatlig överenskommelse, men eftersom det rör frågor som regleras av EU-rätten klargörs fördragets förhållande till EU-rätten i artikel 2.

Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna är bundna att tillämpa och tolka fördraget i överrensstämmelse med de unionsrättsliga fördragen och EU-rätten. En särskild hänvisning görs till artikel 4.3 i EU-fördraget. I denna artikel finns principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna. Vidare anges att medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter och avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål. I unionens mål ingår att verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på bl.a.

välavvägd

ekonomisk tillväxt och en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft.

Av artikel 2 framgår vidare att sekundärlagstiftning som behöver antas till följd av fördraget ska antas i enlighet med EU-fördragen. Av artikeln framgår även att fördraget ska tillämpas i den mån det är förenligt med de unionsrättliga fördragen och unionsrätten. Slutligen anges att fördraget inte får inkräkta på unionens befogenhet att agera på den ekonomiska unionens område.

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

4.4. Finanspolitisk överenskommelse (artikel 3−8)

Artikel 3

Artikeln innehåller fördragets huvudsakliga finanspolitiska bestämmelser. Enligt dessa ska ett fördragsslutande lands offentliga finanser vara i balans eller uppvisa överskott. Detta ska anses vara fallet om det fördragsslutande landet respekterar sitt MTO enligt definitionen i stabilitets- och tillväxtpakten.

Enligt artikeln får MTO inte understiga minus 0,5 procent av BNP, om inte den offentliga sektorns skuld väsentligt understiger 60 procent av BNP och risken är låg för att finanspolitiken inte är långsiktigt hållbar. I sådant fall får MTO sättas så lågt som minus 1,0 procent av BNP.

Om betydande avvikelser från MTO eller från anpassningsbanan mot detta mål konstateras ska en automatisk korrigeringsmekanism aktiveras, som ska återföra sparandet till MTO inom en i förväg fastställd tidsperiod. Det sätt på vilket den automatiska korrigeringsmekanismen införs ska respektera de gemensamma principer som kommissionen har föreslagit (KOM(2012) 342 slutlig). Principerna gäller de korrigerande åtgärdernas art, omfattning och tidsram, samt vilken roll och vilket oberoende de institutioner ska ha som ansvarar för att på nationell nivå övervaka att reglerna följs. Korrigeringsmekanismen ska till fullo respektera de nationella parlamentens behörighet. Ordningen med att kommissionen ska föreslå principer för korrigeringsmekanismen valdes då förhandlingarna om fördraget bedrevs under tidspress och därför inte kom att omfatta alla aspekter rörande tillämpningen av fördraget.

Huruvida ett land iakttar sitt MTO och anpassningsbanan för att uppnå detta ska utvärderas utifrån en samlad bedömning med utgångspunkt i det strukturella sparandet, där hänsyn även tas till en analys av de offentliga utgifternas utveckling, justerade för diskretionära åtgärder på inkomstsidan i linje med reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten. Med det strukturella sparandet

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

avses ett årligt konjunkturrensat saldo justerat för engångsåtgärder och tillfälliga åtgärder.

Ett fördragsslutande land får under exceptionella omständligheter temporärt avvika från sitt MTO, eller från anpassningsbanan mot detta, under förutsättning att den temporära avvikelsen inte äventyrar finanspolitikens hållbarhet på medellång sikt. Med exceptionella omständigheter avses ovanliga händelser som ligger utanför det fördragsslutande landets kontroll och som har stor inverkan på den offentliga sektorns finanser, eller perioder av allvarlig konjunkturnedgång enligt vad som anges i stabilitets- och tillväxtpakten.

De finanspolitiska reglerna i artikel 3.1 i fördraget om en budget i balans och om en automatisk korrigering ska, enligt artikel 3.2, föras in i nationell lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationella budgetprocessen. Detta ska ske senast ett år efter det att fördraget har trätt i kraft. Detta krav gäller enbart för euroländer som har ratificerat fördraget samt för de fördragsslutande parter som frivilligt förklarat sin avsikt att vara bundna av denna del av fördraget. Sverige har inte deklarerat någon avsikt att vara bunden av några av fördragets bestämmelser.

I förhållande till befintlig unionsrätt innebär artikel 3 en viss skärpning av miniminivån på MTO. Enligt den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten kan MTO inte sättas lägre än minus 1,0 procent av BNP för euroländer, vilket nu skärps till lägst minus 0,5 procent, om inte skulden väsentligt understiger 60 procent av BNP. Som framgått i avsnitt 3.2.1 har för närvarande inget euroland ett MTO som är lägre än minus 0,5 procent av BNP. Att höja minimikraven skulle därför i nuläget inte medföra någon skärpning för något euroland.

Även stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del, som beskrivits i avsnitt 3.2.1, innehåller bestämmelser om en budget nära balans eller i överskott och om att avvikelser från MTO eller anpassningsbanan mot detta ska korrigeras. Således finns

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

redan krav på ett MTO och att avvikelser från MTO ska korrigeras. Enligt fördraget krävs dock att bestämmelserna förs in i nationell lagstiftning.

Man kan även jämföra fördragets krav med reglerna i direktivet med minimikrav på de nationella budgetramverken, som behandlats i avsnitt 3.2.2. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska ha numeriska finanspolitiska regler som effektivt främjar att de uppfyller sina skyldigheter enligt EUFfördraget, bl.a. iakttagandet av MTO. Det framgår dock inte av direktivet i vilken form de numeriska finanspolitiska reglerna ska antas, dvs. om de exempelvis behöver föras in i lagstiftning. Såvitt avser korrigering av underskott ställer direktivet enbart krav på att det ska finnas konsekvenser om reglerna inte iakttas, utan att specificera vad dessa konsekvenser ska vara. Således innehåller fördraget mer långtgående krav jämfört med direktivet.

Sammantaget innebär artikel 3 att bestämmelserna om budgetbalans och korrigering av avvikelser från MTO som finns i den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten görs bindande genom kravet på att dessa regler ska föras in i nationell lagstiftning. Skillnaderna avseende reglernas innehåll (budgetmål och krav på korrigering av avvikelser) är, som framgått ovan, begränsade i förhållande till innehållet i det befintliga regelverket.

Artikel 4

Artikeln överför stabilitets- och tillväxtpaktens krav avseende minskning av den offentliga skulden till fördraget.

För det fall en fördragsslutande parts offentliga skuld överskrider referensvärdet på 60 procent av BNP ska den fördragsslutande parten enligt artikels krav, som ett riktmärke, minska den del som överskrider 60 procent med en genomsnittlig takt på en tjugondel per år. Detta ska ske i enlighet med den bestämmelse som finns i den korrigerande delen av stabilitets- och

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

tillväxtpakten. Enligt bestämmelsen anses skulden ha minskat i tillfredsställande takt om den del som överskrider 60 procent minskat med i genomsnitt en tjugondel per år under de tre senaste åren eller med i genomsnitt en tjugondel per år under det senaste året samt i prognosen för de två därpå följande åren.

I artikeln anges vidare att ett beslut om att inleda ett underskottsförfarande till följd av en överträdelse av skuldkriteriet inom stabilitets- och tillväxtpakten ska fattas i enlighet med artikel 126 i EUF-fördraget, dvs. med kvalificerad majoritet. Denna bestämmelse bör ses tillsammans med artikel 7 i fördraget som etablerar användningen av omvänd kvalificerad majoritet vid beslut i samband med överträdelse av underskottskriteriet.

I sak innebär således artikel 4 inga förändringar i förhållande till gällande EU-rätt.

Artikel 5

Enligt artikeln ska en fördragsslutande part som omfattas av ett underskottsförfarande upprätta ett program för budgetmässigt och ekonomiskt partnerskap, inklusive en beskrivning av vilka strukturreformer som ska genomföras för att uppnå en hållbar korrigering av dess alltför stora underskott. Vidare framgår av artikeln att programmets innehåll och form ska regleras i EUrätten samt att dessa ska ingå i den befintliga övervakningsstrukturen inom stabilitets- och tillväxtpakten. Genomförandet av programmen och de årliga budgetplanerna kommer att övervakas av rådet och kommissionen.

I samband med behandlingen av ett av de ovan nämnda förslagen från kommissionen om stärkt ekonomisk-politisk samordning för euroområdet (se avsnitt 2.2) har rådet gjort ett tillägg om att en medlemsstat som blir föremål för underskottsförfarande ska lägga fram ett program för ekonomiskt partnerskap i enlighet

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

med vad som följer av artikel 5 i fördraget.

11

Förslagen ska för-

handlas mellan rådet och Europaparlamentet.

I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på detta område.

Artikel 6

Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna ska samordna planeringen av nationella emissioner av offentliga skuldebrev genom att dessa på förhand rapporteras till rådet och kommissionen.

På samma sätt som gjorts avseende det budgetmässiga och ekonomiska partnerskapet som regleras i artikel 5 har rådet i samband med behandlingen av ett av de ovan nämnda förslagen från kommissionen om stärkt ekonomisk-politisk samordning för euroområdet (se avsnitt 2.2) gjort ett tillägg om rapportering av planer för nationella emissioner av offentliga skuldebrev.

12

Förslagen ska förhandlas mellan rådet och Europaparlamentet.

I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på detta område.

Artikel 7

Enligt unionsrätten (artikel 126 i EUF-fördraget och rådets förordning (EG) 1467/97 ändrad genom rådets förordning (EU) 1177/2011) ska beslut om att inleda eller påskynda ett underskottsförfarande fattas med kvalificerad majoritet. Genom den aktuella artikelns bestämmelser införs en större grad av automatik i stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande vid överträdelser av underskottskriteriet för euroländer genom en

11

Utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet, (2011/0386(COD), 6565/1/12 REV 1).12 Samma utkast till förordning.

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

utökad användning av omvänd kvalificerad majoritet. Denna beslutsregel innebär att ett förslag eller en rekommendation från kommissionen antas såvida inte en kvalificerad majoritet av euroländerna motsätter sig det. Då det för att åstadkomma detta genom unionsrätten skulle krävas en ändring av artikel 126 i EUF-fördraget införs denna beslutsregel genom att euroländerna i artikel 7 åtar sig att stödja förslag eller rekommendationer som kommissionen lägger fram inom stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande vid överträdelser av underskottskriteriet. Om det visar sig att en kvalificerad majoritet av euroländerna motsätter sig det beslut som föreslagits eller rekommenderats av kommissionen så gäller dock inte skyldigheten. Den kvalificerade majoriteten ska beräknas på samma sätt som enligt EUfördragen, vilket bl.a. innebär att hänsyn inte ska tas till den berörda fördragsslutande partens ståndpunkt.

Att notera är dock att reglerna enbart gäller vid överträdelser av underskottskriteriet i underskottsförfarandet (dvs. att underskottet i de offentliga finanserna överskrider 3 procent av BNP ett givet år). Då det i artikel 7 inte finns några bestämmelser om beslutsförfarandet vid överträdelser av skuldkriteriet i underskottsförfarandet (dvs. att den offentliga skulden överstiger 60 procent av BNP och inte minskar i tillfredsställande takt) gäller i detta avseende även fortsättningsvis att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet. Detta tydliggörs även i artikel 4.

Artikel 8

Genom denna artikel ges EU-domstolen behörighet att pröva om regeln om budgetbalans och den automatiska korrigeringsmekanismen i artikel 3.2 införts på ett riktigt sätt, dvs. i bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationella budgetprocessen.

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

I fördragets ingress anges att de fördragsslutande parternas skyldighet att införliva regeln om budgetbalans i sina respektive nationella rättsliga system bör omfattas av EU-domstolens behörighet enligt artikel 273 i EUF-fördraget. Av denna artikel följer att domstolen ska vara behörig att avgöra varje tvist mellan medlemsstater som berör de områden som regleras i EUfördragen om tvisten hänskjuts till domstolen enligt ett särskilt avtal mellan parterna. Enligt artikel 8.3. i fördraget utgör artikel 8 ett särskilt avtal mellan de fördragsslutande parterna i den mening som avses i artikel 273 i EUF-fördraget.

I artikel 8 uppmanas kommissionen att inom lämplig tid lägga fram en rapport till de fördragsslutande parterna med en redogörelse för de bestämmelser som varje land har antagit för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2. Om det av rapporten framgår att någon eller några av de fördragsslutande parterna inte har uppfyllt vad som ålegat dessa kommer en eller flera av de fördragsslutande parterna att väcka talan mot den berörda fördragsslutande parten vid EU-domstolen. Om en fördragsslutande part, oberoende av kommissionens rapport, anser att en annan fördragsslutande part inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 får det landet även självständigt väcka talan i ärendet vid EU-domstolen. I båda fallen är domstolens dom bindande för parterna i förfarandet, som ska vidta de åtgärder som krävs för att följa domen inom den tidsfrist som fastställs av domstolen.

Om en fördragsslutande part enligt sin egen eller kommissionens bedömning anser att en annan fördragsslutande part inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa EUdomstolens dom kan den väcka talan vid domstolen och kräva att ekonomiska sanktioner ska föreläggas motparten i enlighet med de kriterier som kommissionen fastställt inom ramen för artikel 260 i EUF-fördraget. Domstolen kan, om den finner att den berörda fördragsslutande parten inte följt domen, förelägga parten att betala ett standardbelopp eller ett vite, som ska vara anpassat till omständigheterna och som inte får överstiga 0,1 procent av landets BNP.

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

Belopp som har ålagts en fördragsslutande part som har euron som valuta ska betalas till ESM. I andra fall, dvs. för länder som inte infört euron men som förklarat sin avsikt att vara bundna av delar av fördraget, ska betalningarna gå till EU-budgeten.

Ytterligare bestämmelser som preciserar de förfaranden som behandlas i artikel 8 finns i protokollet från undertecknandet av fördraget.

4.5. Samordning av den ekonomiska politiken samt konvergens (artikel 9−11)

Artikel 9

Enligt artikeln förbinder sig de fördragsslutande parterna att, som en utveckling av den samordning av den ekonomiska politiken som definieras i EUF-fördraget, arbeta gemensamt för en ekonomisk politik som främjar EMU:s smidiga funktion och ekonomisk tillväxt genom ökad konvergens och konkurrenskraft. För att uppnå detta åtar sig de fördragsslutande parterna att vidta nödvändiga åtgärder inom alla områden som är väsentliga för att euroområdet ska fungera smidigt. På detta sätt ska länderna bidra till målen om att stärka konkurrenskraften, främja sysselsättningen och hållbarheten i de offentliga finanserna samt förstärka den finansiella stabiliteten.

I ingressen till fördraget noteras att en smidigt fungerande valutaunion kräver att de fördragsslutande parterna arbetar gemensamt mot en ekonomisk politik där de vidtar åtgärder inom alla områden som behövs för att euroområdet ska fungera väl. I ingressen erinras även om överenskommelsen om europluspakten. De fyra mål som anges i artikel 9 är samma mål som uppställs för europluspakten.

Artikeln kan ses mot bakgrund av att krisen visat att euroländernas ekonomiska utveckling behöver bli mer samordnad än vad som tidigare varit fallet.

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

Artikel 10

I artikeln anges att de fördragsslutande parterna, när det är lämpligt och nödvändigt, är redo att aktivt använda särskilda åtgärder i frågor som är väsentliga för att euroområdet ska fungera smidigt för de medlemsstater som har euron som valuta. Sådana åtgärder eller samarbeten får dock inte påverka den inre marknaden negativt.

Artikeln ändrar inte befintliga förfaranden inom EU. I ingressen noteras de fördragsslutande parternas önskan om att mer aktivt använda sig av fördjupat samarbete och att fullt ut tillämpa de särskilda åtgärderna i artikel 136 i EUF-fördraget.

Artikel 136 i EUF-fördraget inrättades genom Lissabonfördraget och ger möjlighet att anta särregler för euroområdet vad gäller ekonomisk-politisk samordning för att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt. Möjligheten att anta särregler avser de frågor som omfattas av artikel 121 och 126 i EUF-fördraget. Artikel 136 har åberopats som rättslig grund för några av de rättsakter som beskrivs i avsnitt 2.2. Beslut om regler av detta slag ska fattas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, dvs. i medbeslutande med Europaparlamentet och med kvalificerad majoritet i rådet. Enbart medlemsstater som har euron som valuta får delta i omröstningen i rådet.

Enligt artikel 20 i EU-fördraget och artikel 326–334 i EUFfördraget får ett fördjupat samarbete mellan vissa medlemsstater endast tillgripas som en sista utväg, dvs. om de mål som eftersträvas genom samarbetet inte kan uppnås av alla EU:s medlemsstater inom rimlig tid. Det fördjupade samarbetet måste vara öppet för alla som vill delta. Ett fördjupat samarbete enbart för euroländerna, som inte står öppet för icke-euroländer, kan således inte inledas enligt EU-fördragen.

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

Artikel 11

Enligt artikeln ska de fördragsslutande parterna på förhand diskutera större reformer av den ekonomiska politiken och om lämpligt samordna dessa. I enlighet med EU-rätten ska EU:s institutioner delta i samordningen.

I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på detta område.

Den nuvarande samordningen av reformer inom EU sker inom ramen för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och Europa 2020-strategin. Vidare har de länder som deltar i europluspakten förbundit sig att konsultera sina partners innan man antar ekonomiska reformer som kan ha potentiella effekter på andra länder.

4.6. Styrning av euroområdet (artikel 12 och 13)

Artikel 12

Av artikel 12.1 framgår att stats- och regeringscheferna i euroländerna ska hålla informella sammanträden vid s.k. eurotoppmöten. Kommissionens ordförande ska delta i dessa möten och ECB:s ordförande ska bjudas in att delta. En ordförande för eurotoppmötet ska utses efter omröstning bland euroländernas stats- och regeringschefer där enkel majoritet ska tillämpas vid omröstningsförfarandet. Ordföranden för eurotoppmötet ska utses samtidigt som Europeiska rådets ordförande och för samma mandatperiod, dvs. för två och ett halvt år.

Enligt artikel 12.2 ska eurotoppmöten hållas när det är nödvändigt, dock minst två gånger per år. Eurotoppmötena ska behandla euroländernas särskilda ansvar för den gemensamma valutan, andra frågor som rör styrningen av euroområdet och reglerna för styrningen. Slutligen ska eurotoppmötet behandla strategiska riktlinjer för hur den ekonomiska politiken ska föras för att öka konvergensen inom euroområdet.

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

I artikel 12.3 anges att stats- och regeringscheferna i de länder som ratificerat fördraget, men som inte infört euron som valuta, ska delta i eurotoppmötens diskussioner om de fördragsslutande parternas konkurrenskraft, förändringar av euroområdets övergripande arkitektur och de grundläggande regler som kommer att tillämpas på euroområdet i framtiden. Vidare ska dessa länder, när detta är lämpligt och minst en gång per år, delta i diskussioner vid eurotoppmöten om särskilda frågor angående genomförandet av fördraget. Att fördragsslutande parter som inte har infört den gemensamma valutan ska delta i vissa eurotoppmöten var något som regeringen verkade för vid förhandlingarna om fördraget.

Enligt artikel 12.4 ska eurotoppmötets ordförande i nära samarbete med kommissionens ordförande ansvara för förberedelserna inför och kontinuiteten i eurotoppmötena. Vidare anges att eurogruppen ska ha i uppgift att förbereda och följa upp eurotoppmötena samt att eurogruppens ordförande för detta ändamål kan bjudas in till eurotoppmötena.

Av artikel 12.5 framgår att Europaparlamentets ordförande kan inbjudas till eurotoppmöten för att höras. Vidare framgår att eurotoppmötets ordförande efter varje eurotoppmöte ska lägga fram en rapport till Europaparlamentet.

I artikel 12.6 anges att de medlemsstater som inte har infört euron som valuta ska informeras löpande och ingående av eurotoppmötets ordförande om förberedelserna inför och resultaten av eurotoppmötena. Detta gäller såväl de medlemsstater som är fördragsslutande parter som de som inte ratificerat fördraget.

Eurotoppmöten har ägt rum vid ett flertal tillfällen sedan hösten 2008. Även protokollet om eurogruppen, som är knutet till EU-fördragen, ger möjlighet för ministrar från euroländerna att hålla informella sammanträden. Euroländerna kom vidare överens om principer för eurotoppmöten i oktober 2011. Artikel 12 kan således ses som en kodifiering av en befintlig ordning, dock med den skillnaden att även fördragsslutande parter som inte infört euron som valuta ska delta vid vissa eurotoppmöten.

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

Artikel 13

Enligt artikeln kommer de nationella parlamenten i de fördragsslutande staterna och Europaparlamentet tillsammans bestämma hur man bör organisera och främja en konferens som sammanför företrädare för de berörda utskotten i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten. Syftet med konferensen är att diskutera budgetpolitiska frågor och andra frågor som omfattas av fördraget. Detta ska ske i enlighet med bestämmelserna i avdelning II i protokollet om de nationella parlamentens roll i EU, som är fogat till EU-fördragen. Enligt protokollet ska de nationella parlamenten och Europaparlamentet organisera en konferens för att bl.a. främja utbyte av information och anordna interparlamentariska konferenser om särskilda teman.

4.7. Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (artikel 14−16)

Artikel 14

Av artikeln framgår att fördraget ska ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser. Ratifikationsinstrumenten ska deponeras hos rådets generalsekretariat.

Fördraget ska träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den tolfte fördragsslutande parten som har euron som valuta deponerat sitt ratifikationsinstrument. Alternativt träder fördraget i kraft den 1 januari 2013, under förutsättning att tolv fördragsslutande parter som har euron som valuta har deponerat sina ratifikationsinstrument hos rådets generalsekretariat. Den av dessa tidpunkter som inträffar först ska gälla.

Vidare framgår av artikel 14.3 att fördraget ska tillämpas på de fördragsslutande parter som har euron som valuta och som ratificerat fördraget fr.o.m. den dag det träder i kraft. Fördraget ska tillämpas på de övriga fördragsslutande parter som har euron

Ds 2012:30 Fördragets huvudsakliga innehåll

som valuta, dvs. de som inte ratificerat fördraget vid tiden för ikraftträdandet, fr.o.m. den första dagen i den månad som följer efter det att länderna har deponerat sina respektive ratifikationsinstrument.

Med undantag från punkterna 3 och 5 i artikel 14, ska artikel 12 och 13 dock tillämpas på alla berörda fördragsslutande parter fr.o.m. den dag då fördraget träder i kraft. Artikel 12 och 13 har behandlats i avsnitt 4.6.

För de fördragsslutande parter som har undantag från att införa euron ska fördraget enligt artikel 14.5 tillämpas fr.o.m. den dag då ett beslut om upphävande av undantaget får verkan, förutsatt att den fördragsslutande parten då har ratificerat fördraget. Detta innebär att Sverige när fördraget ratificerats inte blir bunden av fördragets bestämmelser, vilket även tydliggörs i ingressen till fördraget (se även avsnitt 5). Detta var en av de frågor som regeringen drev i förhandlingarna om fördraget. Däremot kommer Sverige och andra länder som inte infört euron, i enlighet med artikel 12.3, delta vid vissa eurotoppmöten när de ratificerat fördraget.

En fördragsslutande part som inte har infört euron kan förklara sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av alla eller delar av bestämmelserna i artikel 3–11. Dessa bestämmelser ska då tillämpas på den fördragsslutande parten. Danmark har förklarat att landet har för avsikt att avge en sådan förklaring.

I ingressen till fördraget påpekas att beviljande av finansiellt stöd inom ramen för nya program knutna till ESM fr.o.m. den 1 mars 2013 kommer att villkoras av att den berörda fördragsslutande parten ratificerat fördraget och, inom den tidsfrist som anges i artikel 3.2, uppfyller villkoren i samma artikel om införlivande av de finanspolitiska reglerna i nationell lagstiftning.

Fördragets huvudsakliga innehåll Ds 2012:30

Artikel 15

I artikeln anges att andra medlemsstater i EU än de fördragsslutande parterna ska ha möjlighet att ansluta sig till fördraget.

De enda medlemsstaterna som inte har skrivit under fördraget är Storbritannien och Tjeckien.

Artikel 16

Av artikeln framgår att de fördragsslutande staterna har för avsikt att inom fem år efter att fördraget trätt ikraft vidta nödvändiga åtgärder för att införliva innehållet i fördraget inom EU:s rättsliga ramar (dvs. i EU-fördragen och sekundärrätten) i den utsträckning som detta är möjligt. Ett sådant införlivande ska föregås av en utvärdering av erfarenheterna från fördragets genomförande.

5. Sveriges bundenhet av fördragets bestämmelser

Bedömning: En ratificering av fördraget innebär inte att

Sverige kommer att vara bundet av dess bestämmelser. Sverige kan enbart bli bundet av bestämmelserna antingen genom att, efter riksdagens godkännande, på frivillig väg åta sig att vara bundet av vissa av bestämmelserna i fördraget, eller genom att införa euron.

Skälen för bedömningen: En medlemsstat som ratificerar för-

draget, men som inte har eller inför euron som valuta eller förklarar sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av vissa av fördragets bestämmelser, är inte bundet av dess bestämmelser. Sverige har inte infört euron och har inte heller avgett någon förklaring om att vara bundet av fördragets bestämmelser.

Fördraget påverkar inte Sveriges status som medlemsstat med undantag från införande av euron, i enlighet med artikel 139.1 i EUF-fördraget. För det fall Sverige skulle införa euron ska samtliga av fördragets bestämmelser tillämpas i förhållande till Sverige fr.o.m. den dag som Sverige inför euron.

Enligt 10 kap. 3 § regeringsformen (RF) krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras, eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen beslutar om. Huruvida en svensk avsiktsförklaring om att bli bunden av bestämmelser i fördraget behöver godkännas av riksdagen är

Sveriges bundenhet av fördragets bestämmelser Ds 2012:30

således beroende av vilka ändringar som i så fall behöver göras i det svenska finanspolitiska ramverket. Detta ramverk har tidigare redovisats för riksdagen i skrivelsen Ramverk för finanspolitiken (skr. 2010/11:79).

Även om det svenska överskottsmålet uppvisar stora likheter med fördragets krav på balans eller överskott i det offentliga sparandet finns betydande skillnader mellan regleringarna. Exempelvis ställer fördraget krav på att de finanspolitiska reglerna ska respekteras genom hela den nationella budgetprocessen, medan regleringen av det finanspolitiska ramverket i budgetlagen (2011:203) uteslutande riktar sig till regeringen och således inte är bindande för riksdagen. För det fall Sverige skulle förklara sin avsikt att vara bunden av de finanspolitiska bestämmelserna i fördraget skulle därför en ändring av budgetlagen vara nödvändig. Även andra delar av fördraget kan komma att kräva ändringar i det svenska finanspolitiska ramverket, bl.a. bestämmelsen i artikel 3 om att en avvikelse från MTO ska korrigeras inom en angiven tid.

Mot denna bakgrund krävs ytterligare ställningstagande från riksdagen för det fall Sverige i framtiden skulle vilja förklara sin avsikt att vara bundet av vissa bestämmelser i fördraget.

6. Godkännande av fördraget

Förslag: Riksdagen godkänner fördraget om stabilitet, sam-

ordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen.

Skälen för förslaget: Den ekonomiska krisen har tydliggjort

vikten av att ha starka offentliga finanser och föra en hållbar ekonomisk politik. På EU-nivå finns ett gemensamt regelverk som syftar till att stärka medlemsstaternas incitament att föra en ansvarsfull politik. Kärnan i regelverket utgörs av stabilitets- och tillväxtpakten. Den ekonomiska krisen har visat att det funnits brister i utformningen och tillämpningen av regelverket. Det har bl.a. inte i tillräcklig grad motverkat att stora budgetunderskott och statsskulder byggts upp i många medlemsstater, samt att obalanser och spänningar mellan euroländerna förstärkts. Vidare har krisen tydliggjort att det ömsesidiga beroendet mellan länderna i valutaunionen är större än man tidigare trott.

Under krisen har en omfattande reformering och förstärkning av det ekonomisk-politiska regelverket genomförts, särskilt av reglerna för euroländerna. Fördraget representerar ytterligare ett viktigt steg i reformeringen av euroområdets ekonomiska styrning.

Regeringen har stött arbetet med att förstärka euroområdets ekonomiska styrning. Sverige har ett starkt intresse av att euroområdet fungerar väl eftersom den svenska ekonomin i hög grad är integrerad med euroområdet. Det aktuella fördraget kan minska riskerna för framtida kriser av det slag som Europa nu genomgår och främja en bättre fungerande valutaunion.

Godkännande av fördraget Ds 2012:30

Fördragets centrala del är den finanspolitiska överenskommelsen med regler för budgetbalans och om en automatisk korrigeringsmekanism. Överenskommelsen kan bidra till att minska risken för att nya stora underskott och skulder byggs upp i euroländerna.

Fördraget förbättrar även förutsättningarna för ett fungerande samarbete inom euroområdet genom ökad samordning av den ekonomiska politiken och stärkt styrning inom området. Detta bör förbättra euroområdets förmåga att förebygga och hantera kriser, vilket även är till fördel för Sverige.

Fördraget är på ett tydligt sätt sammanlänkat med EU-rätten och de redan existerande förfarandena för ekonomisk-politisk samordning. Detta är positivt, inte minst för mindre EU-länder som Sverige, då sammanhållningen av EU liksom respekten för befintliga regelverk upprätthålls. Vidare säkerställs ett visst svenskt inflytande genom deltagande i vissa möten mellan euroländernas stats- och regeringschefer. Att fördragsslutande parter som inte infört den gemensamma valutan deltar vid dessa möten kan motverka en ökad uppdelning mellan euroländer och övriga EU-länder.

Sammanfattningsvis ger Sverige genom att ratificera fördraget sitt stöd för euroländernas arbete med att stärka det ekonomiskpolitiska regelverket i euroområdet och deras målsättning att föra in bestämmelserna i EU-fördragen, samtidigt som svenskt inflytande värnas och en ökad uppdelning inom EU motverkas.

Fördraget innebär inte några rättsliga förpliktelser för de medlemsstater i EU som inte har euron som valuta. Det förändrar inte heller Sveriges status som medlemsstat med undantag från att införa euron som valuta enligt artikel 139.1 i EUFfördraget. Enligt fördraget kan länder som inte har euron som valuta förklara sin avsikt att vara bundna av vissa av fördragets bestämmelser. Sverige har inte deklarerat någon sådan avsikt. Ett tillträde till fördraget innebär mot denna bakgrund inte att Sverige blir bundet av fördragets bestämmelser (se avsnitt 5).

För det fall fördragets finanspolitiska bestämmelser i framtiden skulle tillämpas i förhållande till Sverige skulle dessa, som

Ds 2012:30 Godkännande av fördraget

tidigare anförts, föranleda vissa ändringar i budgetlagen. I enlighet med 10 kap. 3 § RF bör därför frågan om Sveriges tillträde till fördraget underställas riksdagens prövning. Riksdagen föreslås mot denna bakgrund godkänna fördraget.

Bilaga

Bilaga

Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen

Bilaga Ds 2012:30

FÖRDRAG OM STABILITET, SAMORDNING OCH STYRNING

INOM EKONOMISKA OCH MONETÄRA UNIONEN MELLAN

KONUNGARIKET BELGIEN, REPUBLIKEN BULGARIEN, KONUNGARIKET DANMARK,

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND, REPUBLIKEN ESTLAND, IRLAND,

REPUBLIKEN GREKLAND, KONUNGARIKET SPANIEN, REPUBLIKEN FRANKRIKE,

REPUBLIKEN ITALIEN, REPUBLIKEN CYPERN, REPUBLIKEN LETTLAND,

REPUBLIKEN LITAUEN, STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG, UNGERN, MALTA,

KONUNGARIKET NEDERLÄNDERNA, REPUBLIKEN ÖSTERRIKE, REPUBLIKEN POLEN,

REPUBLIKEN PORTUGAL, RUMÄNIEN, REPUBLIKEN SLOVENIEN,

REPUBLIKEN SLOVAKIEN, REPUBLIKEN FINLAND OCH KONUNGARIKET SVERIGE

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 1

KONUNGARIKET BELGIEN, REPUBLIKEN BULGARIEN, KONUNGARIKET DANMARK,

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND, REPUBLIKEN ESTLAND, IRLAND, REPUBLIKEN

GREKLAND, KONUNGARIKET SPANIEN, REPUBLIKEN FRANKRIKE, REPUBLIKEN ITALIEN, REPUBLIKEN CYPERN, REPUBLIKEN LETTLAND, REPUBLIKEN LITAUEN,

STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG, UNGERN, MALTA, KONUNGARIKET

NEDERLÄNDERNA, REPUBLIKEN ÖSTERRIKE, REPUBLIKEN POLEN, REPUBLIKEN PORTUGAL, RUMÄNIEN, REPUBLIKEN SLOVENIEN, REPUBLIKEN SLOVAKIEN,

REPUBLIKEN FINLAND OCH KONUNGARIKET SVERIGE,

nedan kallade de fördragsslutande parterna,

SOM ÄR MEDVETNA OM deras skyldighet att, i egenskap av medlemsstater i Europeiska unionen, betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse,

SOM ÖNSKAR främja förutsättningarna för starkare ekonomisk tillväxt i Europeiska unionen och i detta syfte utveckla en allt närmare samordning av den ekonomiska politiken i euroområdet,

SOM BEAKTAR att behovet av att regeringarna slår vakt om sunda och hållbara offentliga finanser

och förhindrar att underskotten i den offentliga sektorn blir alltför stora är av väsentlig betydelse för

att stabiliteten i euroområdet som helhet ska kunna säkerställas och kräver därför att särskilda regler införs, inbegripet en regel om budgetbalans och en automatisk mekanism för vidtagande av

korrigerande åtgärder,

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 2

SOM ÄR MEDVETNA om behovet av att säkerställa att deras underskott i den offentliga sektorn

inte överstiger 3 % av bruttonationalprodukten till marknadspris och att deras skuldsättning i den offentliga sektorn inte överstiger, eller att den minskar tillräckligt mot, 60 % av

bruttonationalprodukten till marknadspris,

SOM ERINRAR OM att de fördragsslutande parterna, i egenskap av medlemsstater i Europeiska

unionen, ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål inom ramen för den ekonomiska unionen, särskilt skuldsättning utanför den offentliga sektorns räkenskaper,

SOM BEAKTAR att stats­ och regeringscheferna i euroområdets medlemsstater

den 9 december 2011 enades om en förstärkt struktur för Ekonomiska och monetära unionen, vilken bygger på de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas och underlättar genomförandet av

åtgärder som vidtas på grundval av artiklarna 121, 126 och 136 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt,

SOM BEAKTAR att stats­ och regeringscheferna i euroområdets medlemsstater och andra

medlemsstater i Europeiska unionen har som målsättning att så snart som möjligt införliva

bestämmelserna i detta fördrag i de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas,

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 3

SOM VÄLKOMNAR de lagstiftningsförslag som Europeiska kommissionen lade fram

den 23 november 2011 för euroområdet inom ramen för de fördrag på vilka Europeiska unionen

grundas om skärpning av den ekonomiska övervakningen och övervakningen av de offentliga finanserna i medlemsstater som har, eller hotas av, allvarliga problem i fråga om sin finansiella

stabilitet och om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till

budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstaterna, och SOM NOTERAR Europeiska kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag

för euroområdet, framför allt om förhandsrapportering av planerade emissioner av skuldebrev, om

program för ekonomiskt partnerskap med angivande av strukturreformer för medlemsstater som omfattas av ett förfarande vid alltför stora underskott samt om samordningen av större planerade

reformer av den ekonomiska politiken i medlemsstaterna,

SOM UTTRYCKER sin beredvillighet att stödja förslag som Europeiska kommissionen kan komma att lägga fram i syfte att ytterligare stärka stabilitets­ och tillväxtpakten genom att för de

medlemsstater som har euron som valuta införa en ny uppsättning medelfristiga mål i linje med de gränser som anges i detta fördrag,

SOM NOTERAR att Europeiska kommissionen vid sin översyn och övervakning av

budgetåtagandena enligt detta fördrag kommer att agera inom ramen för sina befogenheter

i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 121, 126 och 136,

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 4

SOM NOTERAR särskilt att, vad gäller tillämpningen av den regel om budgetbalans som anges

i artikel 3 i detta fördrag, den övervakningen kommer att genomföras genom inrättande för varje fördragsslutande part av landsspecifika medelfristiga mål och tidsplaner för konvergens, på lämpligt

sätt,

SOM NOTERAR att de medelfristiga målen bör uppdateras regelbundet på grundval av en

gemensamt överenskommen metod, vars huvudsakliga parametrar också ska ses över regelbundet, där man på lämpligt sätt beaktar riskerna för de offentliga finansernas explicita och implicita

åtaganden i enlighet med vad som fastslås i målen för stabilitets­ och tillväxtpakten,

SOM NOTERAR att tillräckliga framsteg för att uppnå de medelfristiga målen bör utvärderas på grundval av en samlad bedömning med det strukturella saldot som utgångspunkt, inbegripet en

analys av utgifterna rensade för diskretionära åtgärder på inkomstsidan, i linje med bestämmelserna

i Europeiska unionens rätt, särskilt rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen

av den ekonomiska politiken, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 1175/2011 av den 16 november 2011 (nedan kallad den reviderade stabilitets­ och

tillväxtpakten),

SOM NOTERAR att den korrigeringsmekanism som de fördragsslutande parterna ska införa bör

syfta till att korrigera avvikelser från det medelfristiga målet eller från anpassningsbanan, inklusive dessa avvikelsers ackumulerade effekter på den offentliga skuldsättningens dynamik,

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 5

SOM NOTERAR att efterlevnaden av de fördragsslutande parternas skyldighet att införliva regeln

om budgetbalans i deras nationella rättsliga system genom bindande, permanenta och helst

konstitutionella bestämmelser bör omfattas av Europeiska unionens domstols behörighet, i enlighet med artikel 273 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

SOM ERINRAR OM att artikel 260 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger

Europeiska unionens domstol befogenhet att förelägga en medlemsstat i Europeiska unionen vilken har underlåtit att följa dess dom, att betala ett standardbelopp eller ett vite och SOM ERINRAR OM

att Europeiska kommissionen har utarbetat kriterier för hur detta standardbelopp eller vite ska

föreläggas inom ramen för den artikeln,

SOM ERINRAR OM behovet av att underlätta antagandet av åtgärder inom ramen för Europeiska unionens förfarande vid alltför stora underskott för de medlemsstater som har euron som valuta och

vars planerade eller faktiska underskott i den offentliga sektorns finanser i förhållande till bruttonationalprodukten överstiger 3 %, samtidigt som målet med detta förfarande ­ nämligen att

förmå och vid behov tvinga en medlemsstat att minska det eventuella underskott som konstaterats ­

stärks påtagligt,

SOM ERINRAR OM skyldigheten för de fördragsslutande parter vars skuldsättning i den offentliga

sektorn överstiger referensvärdet på 60 % att minska den överstigande delen med en genomsnittlig

takt på en tjugondel per år som ett riktmärke,

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 6

SOM BEAKTAR behovet av att vid genomförandet av detta fördrag respektera den särskilda roll

som tillkommer arbetsmarknadens parter i enlighet med varje fördragsslutande parts lagstiftning eller nationella system,

SOM BETONAR att ingen bestämmelse i detta fördrag ska tolkas som om den på något sätt

förändrar de villkor för den ekonomiska politiken på vilka en fördragsslutande part har beviljats

finansiellt stöd genom ett stabiliseringsprogram med deltagande från Europeiska unionen, dess medlemsstater eller Internationella valutafonden,

SOM NOTERAR att en smidigt fungerande Ekonomisk och monetär union kräver att de

fördragsslutande parterna arbetar gemensamt i riktning mot en ekonomisk politik där de, samtidigt som de bygger vidare på de mekanismer för samordning av den ekonomiska politiken som

definieras i de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas, vidtar nödvändiga åtgärder inom alla

områden som är väsentliga för ett smidigt fungerande euroområde,

SOM särskilt NOTERAR de fördragsslutande parternas önskan att mer aktivt använda sig av

fördjupat samarbete enligt artikel 20 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 326

–334

i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utan att detta negativt påverkar den inre marknaden, samt deras önskan att fullt ut tillämpa särskilda åtgärder för de medlemsstater som har

euron som valuta i enlighet med artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och

ett förfarande för diskussion och samordning på förhand mellan de fördragsslutande parter som har euron som valuta i fråga om alla de större reformer av den ekonomiska politiken som de planerar,

i syfte att skapa riktmärken för bästa praxis,

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 7

SOM ERINRAR OM att stats­ och regeringscheferna i euroområdets medlemsstater

den 26 oktober 2011 enades om att förbättra styrningen av euroområdet, inbegripet att hålla minst

två eurotoppmöten per år, vilka, om det inte är motiverat av exceptionella förhållanden, ska sammankallas direkt efter Europeiska rådets möten eller möten med deltagande av samtliga de

fördragsslutande parter som har ratificerat detta fördrag,

SOM ERINRAR också OM att stats­ och regeringscheferna i euroområdets medlemsstater och i andra medlemsstater i Europeiska unionen den 25 mars 2011 godkände europluspakten, där ett

antal frågor som är väsentliga för att främja konkurrenskraften inom euroområdet anges,

SOM BETONAR vikten av fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen som en del av den övergripande strategin för att stärka Ekonomiska och monetära unionen, och SOM

PÅPEKAR att beviljande av finansiellt stöd inom ramen för nya program knutna till Europeiska

stabilitetsmekanismen från och med den 1 mars 2013 kommer att villkoras av att den berörda fördragsslutande parten har ratificerat det här fördraget och

– så snart som den period för

införlivande som avses i artikel 3.2 i det här fördraget har löpt ut

– att den fördragsslutande parten

uppfyller villkoren i samma artikel,

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 8

SOM NOTERAR att Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland,

Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Storhertigdömet Luxemburg, Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken

Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien och Republiken

Finland är fördragsslutande parter som har euron som valuta och därför kommer att vara bundna av detta fördrag från och med den första dagen i den månad som följer efter det att de har deponerat

sina respektive ratifikationsinstrument, förutsatt att fördraget då har trätt i kraft, och

SOM OCKSÅ NOTERAR att Republiken Bulgarien, Konungariket Danmark, Republiken Lettland,

Republiken Litauen, Ungern, Republiken Polen, Rumänien och Konungariket Sverige är fördragsslutande parter som, i egenskap av medlemsstater i Europeiska unionen, vid

undertecknandet av detta fördrag har ett undantag från deltagande i den gemensamma valutan och som

– så länge detta undantag inte har upphävts – endast kan vara bundna av de bestämmelser

i avdelningarna III och IV i detta fördrag som de förklarar sin avsikt att vara bundna av då de

deponerar sitt ratifikationsinstrument eller vid en senare tidpunkt,

HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 9 AVDELNING I

SYFTE OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

ARTIKEL 1

1. Genom detta fördrag enas de fördragsslutande parterna, i egenskap av medlemsstater

i Europeiska unionen, om att stärka den ekonomiska pelaren inom Ekonomiska och monetära unionen genom att inom ramen för en finanspolitisk överenskommelse anta en uppsättning regler

avsedda att främja budgetdisciplin, samt om att öka samordningen av deras ekonomiska politik och

förbättra styrningen av euroområdet och därigenom stödja uppnåendet av Europeiska unionens mål för hållbar tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning.

2. Detta fördrag ska tillämpas fullt ut på de fördragsslutande parter som har euron som valuta.

Det ska också tillämpas på de övriga fördragsslutande parterna i den utsträckning och på de villkor som anges i artikel 14.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 10 AVDELNING II

FÖRENLIGHET MED OCH FÖRHÅLLANDE

TILL UNIONSRÄTTEN

ARTIKEL 2

1. Detta fördrag ska tillämpas och tolkas av de fördragsslutande parterna i överensstämmelse med de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, särskilt artikel 4.3 i fördraget om

Europeiska unionen, och med Europeiska unionens rätt, inbegripet förfarandereglerna i de fall

sekundärlagstiftning behöver antas.

2. Detta fördrag ska tillämpas i den mån det är förenligt med de fördrag som ligger till grund för

Europeiska unionen och med Europeiska unionens rätt. Det får inte inkräkta på unionens befogenhet

att agera på den ekonomiska unionens område.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 11 AVDELNING III

FINANSPOLITISK ÖVERENSKOMMELSE

ARTIKEL 3

1. De fördragsslutande parterna ska tillämpa de regler som anges i denna punkt utöver och utan

att det påverkar deras skyldigheter enligt Europeiska unionens rätt:

a) En fördragsslutande parts offentliga finanser ska vara i balans eller uppvisa överskott.

b) Regeln i led a ska anses vara respekterad om det årliga strukturella saldot i den offentliga

sektorns finanser överensstämmer med det landsspecifika medelfristiga målet enligt definitionen i den reviderade stabilitets­ och tillväxtpakten med ett nedre gränsvärde för det

strukturella underskottet på 0,5 % av bruttonationalprodukten till marknadspriser. De

fördragsslutande parterna ska säkerställa en snabb konvergens mot sina respektive medelfristiga mål. Tidsramen för denna konvergens kommer att föreslås av Europeiska

kommissionen med hänsyn tagen till de landsspecifika riskerna i fråga om hållbarhet.

Framstegen för att nå och respekten för de medelfristiga målen ska utvärderas på grundval av en samlad bedömning med det strukturella saldot som utgångspunkt, inbegripet en analys av

utgifterna efter diskretionära åtgärder på inkomstsidan, i linje med den reviderade stabilitets­ och tillväxtpakten.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 12

c) De fördragsslutande parterna får temporärt avvika från sina respektive medelfristiga mål eller

från anpassningsbanan mot dessa mål endast under exceptionella omständigheter enligt

definitionen i punkt 3 b.

d) När skuldsättningen i den offentliga sektorn i procent av bruttonationalprodukten till

marknadspriser ligger väsentligt under 60 % och när risken i fråga om de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet är låg får det nedre gränsvärdet för det medelfristiga mål

som preciseras i led b högst motsvara ett strukturellt underskott på 1,0 % av

bruttonationalprodukten till marknadspriser.

e) Om betydande avvikelser från det medelfristiga målet eller från anpassningsbanan mot detta

mål konstateras ska en korrigeringsmekanism utlösas automatiskt. Denna mekanism ska inbegripa den berörda fördragsslutande partens skyldighet att genomföra åtgärder för

korrigering av avvikelserna under en fastställd tidsperiod.

2. De regler som anges i punkt 1 ska senast ett år efter det att detta fördrag träder i kraft få verkan i de fördragsslutande parternas nationella lagstiftning genom bindande och permanenta

bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut

respekteras och efterlevs under hela den nationella budgetprocessen. De fördragsslutande parterna ska på nationell nivå inrätta den korrigeringsmekanism som avses i punkt 1 e på grundval av

gemensamma principer som ska föreslås av Europeiska kommissionen och som framför allt ska

gälla de korrigerande åtgärdernas art, omfattning och tidsram, även under exceptionella omständigheter, samt vilken roll och vilket oberoende de institutioner ska ha som ansvarar för att på

nationell nivå övervaka att de regler som anges i punkt 1 efterlevs. Korrigeringsmekanismen ska till

fullo respektera de nationella parlamentens behörighet.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 13

3. Vid tillämpningen av denna artikel ska de definitioner gälla som anges i artikel 2 i protokollet

(nr 12) om förfarandet vid alltför stora underskott, fogat till Europeiska unionens fördrag.

Vidare ska följande definitioner gälla vid tillämpningen av denna artikel:

a)

det årliga strukturella saldot i den offentliga sektorns finanser: det årliga, konjunkturrensade

saldot rensat för engångsåtgärder och tillfälliga åtgärder.

b)

exceptionella omständigheter: ovanliga händelser som ligger utanför den berörda

fördragsslutande partens kontroll och som har stor inverkan på den offentliga sektorns finanser, eller perioder av allvarlig konjunkturnedgång enligt vad som anges i den reviderade

stabilitets­ och tillväxtpakten, under förutsättning att den berörda fördragsslutande partens

tidsbegränsade avvikelse inte äventyrar den finanspolitiska hållbarheten på medellång sikt.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 14 ARTIKEL 4

Om kvoten mellan en fördragsslutande parts offentliga sektors skuld och bruttonationalprodukt

överstiger det referensvärde på 60 % som avses i artikel 1 i protokollet (nr 12) om förfarandet vid alltför stora underskott, fogat till Europeiska unionens fördrag, ska den fördragsslutande parten,

som ett riktmärke, minska den överstigande delen med en genomsnittlig takt på en tjugondel per år

i enlighet med artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1467/97 av den 7 juli 1997 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott, ändrad genom rådets

förordning (EU) nr 1177/2011 av den 8 november 2011. Huruvida det föreligger ett alltför stort

underskott på grund av att skuldkriteriet har överträtts kommer att beslutas i enlighet med förfarandet i artikel 126 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

ARTIKEL 5

1. En fördragsslutande part som omfattas av ett förfarande vid alltför stora underskott enligt de

fördrag på vilka Europeiska unionen grundas ska upprätta ett program för budgetmässigt och

ekonomiskt partnerskap, som inbegriper en detaljerad beskrivning av de strukturreformer som måste utformas och genomföras för att säkerställa en verkningsfull och hållbar korrigering av dess

alltför stora underskott. Sådana programs innehåll och form ska regleras i Europeiska unionens rätt.

Inlämnande av programmen till Europeiska unionens råd och till Europeiska kommissionen för godkännande och övervakningen av dem kommer att ingå i de befintliga övervakningsförfarandena

inom ramen för stabilitets­ och tillväxtpakten.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 15

2. Genomförandet av programmet för budgetmässigt och ekonomiskt partnerskap och de därmed förenliga årliga budgetplanerna kommer att övervakas av Europeiska unionens råd och av

Europeiska kommissionen.

ARTIKEL 6

För att bättre samordna planeringen av deras nationella emissioner av skuldebrev ska de

fördragsslutande parterna på förhand rapportera till Europeiska unionens råd och till Europeiska kommissionen om sina planer på emissioner av offentliga skuldebrev.

ARTIKEL 7

De fördragsslutande parter som har euron som valuta förbinder sig att, med full respekt för de

processuella kraven i de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas, stödja förslag eller rekommendationer som Europeiska kommissionen lägger fram då den bedömer att en medlemsstat

i Europeiska unionen vilken har euron som valuta har överträtt underskottskriteriet inom ramen för

ett förfarande vid alltför stora underskott. Denna skyldighet ska inte gälla om de fördragsslutande parter som har euron som valuta konstaterar att en kvalificerad majoritet av dem är emot det beslut

som har föreslagits eller rekommenderats, varvid den kvalificerade majoriteten ska beräknas i analogi med relevanta bestämmelser i de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas utan att

hänsyn tas till den berörda fördragsslutande partens ståndpunkt.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 16 ARTIKEL 8

1. Europeiska kommissionen uppmanas att inom lämplig tid lägga fram en rapport till de

fördragsslutande parterna om de bestämmelser som har antagits av var och en av dem för att uppfylla skyldigheterna i artikel 3.2. Om Europeiska kommissionen, efter att ha gett den berörda

fördragsslutande parten tillfälle att inkomma med sina synpunkter, i sin rapport drar slutsatsen att

den fördragsslutande parten inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 kommer en eller flera fördragsslutande parter att väcka talan i ärendet vid Europeiska unionens domstol. Om en

fördragsslutande part oberoende av kommissionens rapport anser att en annan fördragsslutande part

inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 har även denna part möjlighet att väcka talan i ärendet vid domstolen. I båda fallen ska domstolens dom vara bindande för parterna i förfarandet,

vilka ska vidta de åtgärder som krävs för att följa domen inom en tidsfrist som ska fastställas av domstolen.

2. Om en fördragsslutande part på grundval av sin egen eller Europeiska kommissionens

bedömning anser att en annan fördragsslutande part inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att

följa en i punkt 1 avsedd dom från domstolen kan den väcka talan i detta ärende vid domstolen och kräva att ekonomiska sanktioner ska föreläggas i enlighet med de kriterier som Europeiska

kommissionen fastställt inom ramen för artikel 260 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt. Om domstolen finner att den fördragsslutande parten i fråga inte har följt dess dom, kan den förelägga parten att betala ett standardbelopp eller ett vite, som ska vara anpassat till

omständigheterna och som inte får överstiga 0,1 % av partens bruttonationalprodukt. Belopp som

har ålagts en fördragsslutande part som har euron som valuta ska betalas till Europeiska stabilitetsmekanismen. I andra fall ska betalningarna gå till Europeiska unionens allmänna budget.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 17

3. Denna artikel utgör ett särskilt avtal mellan de fördragsslutande parterna i den mening som

avses i artikel 273 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

AVDELNING IV

SAMORDNING AV DEN EKONOMISKA POLITIKEN SAMT KONVERGENS

ARTIKEL 9

Som en utveckling av den samordning av den ekonomiska politiken som definieras i fördraget om

Europeiska unionens funktionssätt förbinder sig de fördragsslutande parterna att arbeta gemensamt

för en ekonomisk politik som främjar Ekonomiska och monetära unionens smidiga funktion och ekonomisk tillväxt genom ökad konvergens och konkurrenskraft. För detta ändamål ska de

fördragsslutande parterna vidta nödvändiga åtgärder inom alla områden som är väsentliga för att

euroområdet ska fungera smidigt, och på så sätt bidra till målen om att stärka konkurrenskraften, främja sysselsättningen, bidra ytterligare till insatser för de offentliga finansernas hållbarhet samt

förstärka den finansiella stabiliteten.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 18 ARTIKEL 10

I enlighet med kraven i de fördrag på vilka Europeiska unionen grundas är de fördragsslutande

parterna redo att, närhelst så är lämpligt och nödvändigt, aktivt använda särskilda åtgärder för de medlemsstater som har euron som valuta enligt artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt och fördjupat samarbete enligt artikel 20 i fördraget om Europeiska unionen och

artiklarna 326

–334 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt i frågor som är väsentliga för

att euroområdet ska kunna fungera smidigt, utan att detta påverkar den inre marknaden negativt.

ARTIKEL 11

I syfte att skapa riktmärken för bästa praxis och arbeta för en närmare samordning av den ekonomiska politiken säkerställer de fördragsslutande parterna att alla större reformer av den

ekonomiska politiken som de planerar att genomföra kommer att diskuteras på förhand och om så är

lämpligt samordnas dem emellan. Europeiska unionens institutioner ska delta i denna samordning enligt Europeiska unionens rätt.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 19 AVDELNING V

STYRNING AV EUROOMRÅDET

ARTIKEL 12

1. Stats­ och regeringscheferna i de fördragsslutande parter som har euron som valuta ska hålla

informella sammanträden vid eurotoppmöten, tillsammans med Europeiska kommissionens ordförande. Europeiska centralbankens ordförande ska inbjudas att delta i dessa möten.

Eurotoppmötets ordförande ska utses med enkel majoritet av stats­ och regeringscheferna i de

fördragsslutande parter som har euron som valuta samtidigt som Europeiska rådet utser sin ordförande och för samma mandatperiod.

2. Eurotoppmöten ska hållas när så är nödvändigt, dock minst två gånger om året, för att

diskutera frågor som rör det särskilda ansvar som de fördragsslutande parter som har euron som valuta delar när det gäller den gemensamma valutan, andra frågor som rör styrningen av

euroområdet och de regler som gäller för detta samt strategiska riktlinjer för hur den ekonomiska

politiken ska föras för att öka konvergensen inom euroområdet.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 20

3. Stats­ och regeringscheferna i de fördragsslutande parter som inte har euron som valuta och

som har ratificerat detta fördrag ska delta i eurotoppmötens diskussioner om fördragsslutande parters konkurrenskraft, förändringen av euroområdets övergripande arkitektur och de

grundläggande regler som kommer att tillämpas på denna i framtiden jämte, när så är lämpligt och

åtminstone en gång per år, i diskussioner om särskilda frågor angående genomförandet av detta fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen.

4. Eurotoppmötets ordförande ska ansvara för förberedelserna inför och kontinuiteten

i eurotoppmötena, i nära samarbete med Europeiska kommissionens ordförande. Eurogruppen ska

vara det organ som ska ha i uppgift att förbereda och följa upp eurotoppmötena och dess ordförande kan inbjudas att delta i sådana möten för detta ändamål.

5. Europaparlamentets ordförande kan inbjudas att höras. Eurotoppmötets ordförande ska lägga

fram en rapport till Europaparlamentet efter varje eurotoppmöte.

6. Eurotoppmötets ordförande ska löpande och ingående informera de fördragsslutande parter

som inte har euron som valuta och de andra medlemsstaterna i Europeiska unionen om

förberedelserna inför och resultaten av eurotoppmötena.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 21 ARTIKEL 13

I enlighet med avdelning II i protokollet (nr 1) om de nationella parlamentens roll i Europeiska

unionen, fogat till Europeiska unionens fördrag, kommer Europaparlamentet och de fördragsslutande parternas nationella parlament att tillsammans bestämma hur man bör organisera

och främja en konferens som sammanför företrädare för de berörda utskotten i Europaparlamentet

och företrädare för de berörda utskotten i de nationella parlamenten i syfte att diskutera budgetpolitiska och andra frågor som omfattas av det här fördraget.

AVDELNING VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

ARTIKEL 14

1. Detta fördrag ska ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive

konstitutionella bestämmelser. Ratifikationsinstrumenten ska deponeras hos generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd (nedan kallad depositarien).

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 22

2. Detta fördrag träder i kraft den 1 januari 2013, förutsatt att tolv fördragsslutande parter som

har euron som valuta då har deponerat sina ratifikationsinstrument, eller den första dagen i den månad som följer efter det att den tolfte fördragsslutande part som har euron som valuta har

deponerat sitt ratifikationsinstrument, varvid det som infaller först ska gälla.

3. Detta fördrag ska tillämpas från och med den dag det träder i kraft på de fördragsslutande

parter som har euron som valuta vilka har ratificerat fördraget. Det ska tillämpas på de övriga fördragsslutande parter som har euron som valuta från och med den första dagen i den månad som

följer efter det att de har deponerat sina respektive ratifikationsinstrument.

4. Med avvikelse från punkterna 3 och 5 ska avdelning V tillämpas på alla berörda fördragsslutande parter från och med den dag då detta fördrag träder i kraft.

5. I fråga om de fördragsslutande parter som är medlemsstater med undantag enligt definitionen

i artikel 139.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller har undantag enligt protokollet (nr 16) om vissa bestämmelser angående Danmark, fogat till Europeiska unionens

fördrag, ska det här fördraget

– när den berörda fördragsslutande parten har ratificerat det här

fördraget

– tillämpas från och med den dag då beslutet om upphävande av detta undantag får

verkan, om inte den berörda fördragsslutande parten förklarar sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt

vara bunden av alla eller delar av bestämmelserna i avdelningarna III och IV i det här fördraget.

Ds 2012:30

Bilaga

T/SCG/sv 23 ARTIKEL 15

Detta fördrag ska vara öppet för anslutning av andra medlemsstater i Europeiska unionen än de

fördragsslutande parterna. Anslutningen ska få verkan då anslutningsinstrumentet deponeras hos depositarien, vilken ska underrätta de övriga fördragsslutande parterna om anslutningen. Texten till

detta fördrag på den anslutande medlemsstatens officiella språk, som också är ett officiellt språk

och ett arbetsspråk i unionsinstitutionerna, ska efter det att den godkänts av de fördragsslutande parterna deponeras i depositariens arkiv såsom varande en giltig text av detta fördrag.

Bilaga Ds 2012:30

T/SCG/sv 24 ARTIKEL 16

Inom högst fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft ska på grundval av en utvärdering av

erfarenheterna från dess genomförande nödvändiga åtgärder vidtas i enlighet med fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt i syfte att införliva

innehållet i det här fördraget inom Europeiska unionens rättsliga ramar.

Som skedde i Bryssel den andra mars år tjugohundratolv.

Detta fördrag, upprättat i ett enda original på bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska,

grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tyska och ungerska språken, vilka alla texter är

lika giltiga, ska deponeras i depositariens arkiv, vilken ska överlämna en bestyrkt kopia till var och

en av de fördragsslutande parterna.

________________