NJA 2020 s. 591

Lämpligheten av att Patent- och marknadsdomstolen prövar en avtals-tvist i samband med en patenttvist mellan samma parter.

Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen

Volvo Personvagnar Aktiebolag väckte talan mot Autoliv Sverige AB vid Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen och yrkade betalning med, i första hand, 4 966 256 euro på grund av avtal eller, i andra hand, 2 500 000 euro på grund av patentintrång.

Autoliv yrkade att Patent- och marknadsdomstolen skulle i första hand avvisa Volvos talan i dess helhet, i andra hand avvisa Volvos talan om ersättning på grund av avtal.

Patent- och marknadsdomstolen (rådmannen Tomas Norström) anförde i beslut den 16 januari 2019 bl.a. följande.

SKÄL

Några rättsliga utgångspunkter

Autolivs invändningar om rättegångshinder aktualiserar frågan om Patent- och marknadsdomstolens behörighet att pröva tvistemål i allmänhet i samband med att domstolen prövar ett mål, som domstolen har exklusiv behörighet att pröva.

Av 1 kap. 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar följer att domstolen har exklusiv behörighet att handlägga mål enligt det som föreskrivs i bl.a. patentlagen (1967:837). I samband med ett sådant tvistemål får Patent- och marknadsdomstolen pröva även annat tvistemål mellan samma eller olika parter, om domstolen anser det lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter (1 kap. 5 §). I ett sådant fall ska målen handläggas gemensamt i en rättegång (3 kap. 7 §). Någon möjlighet att under den gemensamma handläggningen kunna särskilja målen har inte förutsetts i förarbetena (prop. 2015/16:57 s. 182 f.) till de nu nämnda bestämmelserna.

Det är således en förutsättning för att också pröva tvistemål i allmänhet att domstolen i det enskilda fallet anser att det är lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Möjligheten att också pröva ett allmänt tvistemål i samband med t.ex. ett patentmål är – som också framgår av förarbetena till bestämmelsen (a. prop. s. 179 f.) – ett avsteg från gällande instansordning för de allmänna tvistemålen, vilket skulle kunna tala mot alltför vida möjligheter för Patent- och marknadsdomstolen att pröva allmänna tvistemål. Det sägs dock i förarbetena (a. prop. s. 180) att domstolen inte ska hålla en alltför restriktiv linje i frågan om sin behörighet. Bestämmelsen innebär dock inte (a. prop. s. 181) att det f inns någon ovillkorlig rätt att få ett allmänt tvistemål prövat gemensamt med ett mål som domstolen har exklusiv rätt att pröva. I förarbetena har uttalats att även om det är domstolen som förfogar över frågan, är parternas uppfattning av betydelse.

Det har vidare i förarbetena (a. prop. s. 181 och 292) uttalats att om en kärande, gemensamt med en talan som omfattas av domstolens exklusiva behörighet, väcker en annan talan mot svaranden och käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund eller likartade grunder kan det ofta vara lämpligt att målen prövas gemensamt. Om det i domstolen pågår ett mål om intrång i en ensamrätt och käranden väcker talan mot samma svarande med påstående om att denna brutit mot ett avtal angående samma ensamrätt kan det vara lämpligt att domstolen prövar båda målen. Ett annat exempel är, enligt förarbetena, när det i domstolen pågår ett mål om överföring av patent på grund av avtal och svaranden väcker talan mot käranden med påstående om att avtalet är ogiltigt. Ett ytterligare exempel där det kan vara lämpligt med gemensam prövning kan vara att en talan om skadestånd eller förbud enligt lagen (2018:558) om företagshemligheter prövas gemensamt med en talan om upphovsrättsintrång. Vidare har det (a. prop. s. 292) sagts att lämpligheten av gemensam handläggning också måste bedömas utifrån vilka omständigheter i sak som föreligger. Det har också (a. prop. s. 291) uttalats att avgörande för domstolens bedömning framför allt ska vara om en gemensam handläggning kan antas medföra processekonomiska fördelar.

Parternas talan

Volvo

Volvo har som grund för sitt yrkande i första hand åberopat att parterna i november 2010 avtalade om en licens för Autoliv att utnyttja uppf inningen enligt det europeiska patent EP 2 337 417 B1, som Volvo innehar. Ansökan om patent på uppf inningen g jordes den 15 april 2010. Patent meddelades den 2 januari 2013. Uppf inningen avser en bälteshake för ett säkerhetsbälte. Autoliv har, enligt Volvo, utnyttjat uppf inningen men inte betalat någon ersättning för utnyttjandet. Licensersättningen bör uppgå till det yrkade beloppet.

Som grund för yrkandet i andra hand – för det fall domstolen inte f inner att ersättning ska betalas enligt förstahandsyrkandet – har Volvo åberopat att Autoliv utan samtycke tillverkar, bjuder ut eller för ut på marknaden en produkt som svarar mot uppf inningen enligt patentet. Därmed ska Autoliv betala skälig ersättning för utnyttjandet av uppf inningen.

Volvo har till stöd för förstahandsyrkandet anfört bl.a.: Licensavtalet tillkom efter att Autoliv i november 2010 tillfrågade Volvo om rätt att få utnyttja uppf inningen vid tillverkning av säkerhetsbälten åt andra fordonstillverkare än Volvo. Volvo accepterade att ge en sådan rätt mot en royaltyersättning. Parterna enades vid detta tillfälle inte om ersättningens storlek. Autoliv gavs – på förfrågan – också en rätt att använda det verktyg som Volvo använde för att tillverka bälteshaken (patentföremålet). Autoliv har utnyttjat – och utnyttjar – uppf inningen alltsedan 2011. Parterna har sedan 2010 diskuterat nivån på royaltyersättningen. – – –. Numera synes Autoliv hävda att det inte föreligger något licensförhållande mellan parterna i fråga om uppf inningen.

Autoliv har utnyttjat uppf inningen genom att tillverka en bälteshake som benämns Retractor. Autolivs alster faller inom skyddsomfånget för patentet varför bolagets utnyttjande av uppf inningen i vart fall innebär patentintrång. Autoliv ska därmed betala en skälig ersättning för utnyttjandet av uppf inningen. – – –.

Enligt Volvo är det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter lämpligt att Patent- och marknadsdomstolen prövar Volvos talan även i vad den avser förstahandsyrkandet om ersättning på grund av avtal.

Autoliv

Autoliv har anfört att Volvos talan enligt förstahandsyrkandet är ett tvistemål i allmänhet som därmed inte omfattas av Patent- och marknadsdomstolens exklusiva behörighet och att det inte är lämpligt att målet prövas i samband med det patenträttsliga målet. Talan enligt förstahandsyrkandet ska därmed väckas vid rätten i den ort där Autoliv har säte. Enligt Autoliv bör Volvos talan i sin helhet, eller i vart fall enligt yrkandet i första hand, avvisas.

Autoliv har till stöd för sin inställning anfört bl.a. följande: Det avtal från november 2010 som Volvos förstahandsyrkande grundar sig på kan inte vara ett licensavtal avseende utnyttjandet av uppf inningen. – – –. Vid den tiden kände nämligen Autoliv inte till att Volvo hade lämnat in en ansökan om patent på uppf inningen och Volvo nämnde heller inte något om patent på uppf inningen. De diskussioner som förekom mellan parterna handlade i stället om en rätt för Autoliv att använda ett visst verktyg, som tillhörde Volvo, för att också användas för tillverkning till vissa andra kunder. – – –. Det av Volvo angivna avtalet avser således nyttjanderätt till ett visst verktyg och har inget samband med vad det patenträttsliga målet avser.

För det patenträttsliga målet gäller däremot att avgöra om ett patent-intrång kan anses ha begåtts och om det skett av oaktsamhet samt att, i förekommande fall, bestämma en skälig ersättning enligt patentlagen för ett olovligt utnyttjande av uppf inningen.

Autoliv har vidare påtalat att Volvos yrkanden är alternativa vilket innebär att om domstolen f inner att parterna träffat ett avtal om rätt att utnyttja uppf inningen enligt patentet så avgörs tvisten mellan parterna enbart genom ett mål som ligger utanför domstolens behörighet; något som strider mot ordalydelsen av 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar.

Bolaget har också pekat på att de två käromålens karaktär kan föranleda svårigheter att få en lämplig sammansättning av rätten. Det avtalsrättsliga målet saknar helt patentteknisk karaktär varför det inte är lämpligt att två tekniska ledamöter ingår i rätten. – – –.

Patent- och marknadsdomstolens bedömning

En förutsättning för att Patent- och marknadsdomstolen ska pröva ett allmänt tvistemål gemensamt med ett mål som omfattas av domstolens exklusiva behörighet är, som redan sagts, om domstolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter anser att det är lämpligt i det enskilda fallet. Genom detta krav får det i regel förutsättas att det allmänna tvistemålet gäller samma sak eller en sak som har gemenskap med det mål som domstolen har exklusiv behörighet att pröva, dvs. ett sådant samband mellan de frågor som ska prövas att det framstår som lämpligt att flera mål prövas i ett sammanhang.

Som Volvo har lagt upp sin talan ska det först prövas om bolaget på avtalsrättslig grund har rätt till begärd ersättning. Bara om sådan grund saknas ska det alternativt prövas om Volvo har rätt till ersättning på grundval av en talan som Patent- och marknadsdomstolen har exklusiv rätt att pröva.

Volvos talan på avtalsrättslig grund kan inte sägas stödja sig på väsentligen samma eller likartad grund som det patenträttsliga målet. Inte heller är det i nuläget – i likhet med de exempel på situationer som nämns i förarbetena – klarlagt att det f inns ett licensavtal mellan parterna. I stället gäller att i detta fall, med hänsyn till bevisning och annan utredning, utröna om parterna överhuvudtaget ingått ett licensavtal om utnyttjande av en uppf inning och vad som i övrigt är avtalsinnehållet. Att det är fråga om en situation som inte exemplif ieras i förarbetena kan, enligt domstolen, inte utesluta att det kan f innas ett så nära samband mellan de frågor som ska prövas att det framstår som lämpligt att flera mål prövas i ett sammanhang ( jfr prop. 2015/16 s. 181).

Bedömningen av om det, i tiden från november 2010, f inns ett licensavtal om rätt att utnyttja uppf inningen kommer, enligt domstolen, att behöva innefatta tekniska överväganden om vad som är den patentskyddade tekniken för att kunna bedöma vad som är föremålet för parternas avtal. Denna fråga om tekniken måste också sägas kunna ha ett sådant samband med tekniken enligt det senare meddelade patentet att det är lämpligt att Patent- och marknadsdomstolen prövar det avtalsrättsliga målet.

Bestämmelsen i 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar om behörigheten att pröva tvistemål i allmänhet kan inte sägas utgöra hinder mot att, vid den gemensamma handläggningen av målen, senare besluta att först pröva bara det avtalsrättsliga målet, om så bedöms lämpligt.

Hänsyn kan vid målens avgörande tas till det avtalsrättsliga målets karaktär och inslag av särskilda avtalsrättsliga frågor genom att antalet lagfarna domare ökas med en eller att rätten i stället består av enbart tre lagfarna domare (4 kap. 1 § lagen om patent- och marknadsdomstolar). Denna möjlighet får sägas f innas också om det inom ramen för den gemensamma handläggningen skulle beslutas att avgöra det avtalsrättsliga målet särskilt.

Vid en samlad bedömning av vad nu sagts f inner domstolen att målen har sådana samband med varandra, som avses i 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar, och att det är lämpligt att domstolen också bör pröva det av Volvo väckta allmänna tvistemålet. Volvos talan i vad den stödjer sig på avtalsrättslig grund ska således tas upp till prövning i Patent- och marknadsdomstolen.

Skäl saknas att – som Autoliv kan ha menat – avvisa Volvos talan i vad den har patenträttslig grund.

BESLUT

Patent- och marknadsdomstolen lämnar Autoliv Sverige AB:s invändning om rättegångshinder utan bifall.

Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen

Autoliv Sverige AB överklagade i Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen och yrkade att domstolen skulle i första hand avvisa Volvo Personvagnar Aktiebolags talan i dess helhet, i andra hand avvisa Volvos förstahandsyrkande.

Volvo motsatte sig ändring av Patent- och marknadsdomstolens beslut.

Patent- och marknadsöverdomstolen (hovrättslagmannen Per Carlson, referent, f.d. hovrättslagmannen Peter Strömberg och hovrättsrådet Kerstin Norman) anförde i beslut den 2 oktober 2019 bl.a. följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Av 1 kap. 4 § första stycket 1 lagen om patent- och marknadsdomstolar (2016:188) framgår, att Patent- och marknadsdomstolen handlägger bl.a. mål enligt patentlagen (1967:837). Av 65 § patentlagen jämförd med 58 § samma lag följer, att till sådana mål hör bl.a. mål om ersättning på grund av patentintrång.

I mål om patentintrång ska rätten enligt 4 kap. 1 och 2 §§ lagen om patent- och marknadsdomstolar enligt huvudregeln ha en sammansättning med både lagfarna domare och tekniska ledamöter. Om det inte f inns behov av teknisk sakkunskap får rätten bestå av endast lagfarna domare.

Allmänna bestämmelser om bl.a. förening av mål f inns i 14 kap. RB. Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande ska käromålen enligt 14 kap. 1 § RB handläggas i en rättegång om de stödjer sig på väsentligen samma grund. Enligt 14 kap. 6 § RB får mål mellan samma parter även i andra fall handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. I sådana fall får de enligt den nyssnämnda bestämmelsen åter särskiljas, om det f inns skäl för det. Bestämmelsen i 14 kap. 6 § RB, som är fakultativ, är tillämplig bl.a. i fall där två käromål stödjer sig på väsentligen likartade grunder (se Ekelöf m.fl., Rättegång, Andra häftet, nionde uppl. s. 206 f.). I kravet på att grunderna ska vara likartade ligger att de måste ha vissa överensstämmande egenskaper, fast de kan skilja sig från varandra i andra avseenden, t.ex. i fråga om tid och rum.

Vidare f inns en särskild bestämmelse om kumulation i lagen om patent- och marknadsdomstolar. Enligt 1 kap. 5 § i lagen om patent- och marknadsdomstolar får Patent- och marknadsdomstolen, i samband med ett tvistemål som avses i 4 § samma lag, pröva även ett annat tvistemål mellan samma eller olika parter, om domstolen anser att det är lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. I bestämmelsen anges särskilt att Patent- och marknadsdomstolen inte får pröva en tvist som ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Av bestämmelserna i 10 kap. RB följer att domstolen inte heller får pröva tvister som ska prövas av viss annan domstol ( jfr prop. 2015/16:57 s. 182).

Om domstolen tar upp ett mål till prövning med stöd av 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar, tillsammans med ett mål som omfattas av domstolens exklusiva behörighet, ska målen enligt 3 kap. 7 § samma lag handläggas gemensamt i en rättegång. Bestämmelsen synes i förarbetena ha behandlats som speciallagstiftning i förhållande till de allmänna bestämmelserna om kumulation i 14 kap. RB och någon möjlighet att åter särskilja målen har inte förutsatts (se härtill a. prop. s. 182 f.)

Ett övergripande syfte med den särskilda bestämmelsen om kumulation i 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar är enligt förarbetena, att göra det möjligt att i ett sammanhang pröva frågor som hör samman. Härigenom skapas förutsättningar för en effektiv och processekonomisk handläggning, som minskar besvär och kostnader för parterna liksom risken för motstridiga avgöranden. (Se härtill a. prop. s. 178 f.)

I förarbetena anfördes bl.a. att viss ledning kunde hämtas från tillämpningen av kumulationsregeln i 14 kap 6 § RB vid bedömning av om det kunde vara lämpligt att pröva ett annat tvistemål samt att det ofta kunde vara lämpligt att kumulera om käromålen stödjer sig på väsentligen samma eller likartade grunder (se a. prop. s. 181).

En situation som särskilt framhölls var den att det samtidigt med ett immaterialrättsligt yrkande framställs ett yrkande om skadestånd på grund av avtalsbrott. Som exempel på en sådan situation anfördes att käranden i ett mål om intrång i en ensamrätt också gör gällande att svaranden brutit mot ett licensavtal (se a. prop. s. 178).

Volvo har till grund för sitt förstahandsyrkande åberopat att Autoliv, i enlighet med ett licensavtal som träffats mellan parterna i november 2010 och alltsedan avtalet träffades, nyttjat uppf inningen enligt patentet EP 2 377 417 B1 vid tillverkning, marknadsföring och försäljning av en bälteshake till andra avnämare än Volvo. Ersättningen avser tiden 1 januari 2011–26 april 2016.

Till grund för sitt andrahandsyrkande har Volvo åberopat att Autoliv, utan Volvos samtycke, tillverkat, bjudit ut och/eller fört ut på marknaden en produkt med beteckningen Retractor R200.2RP och/eller använt denna produkt och/eller innehaft produkten för något av dessa ändamål samt att produkten innefattar uppf inningen enligt patentet. Ersättningen avser tiden 21 september 2013–21 september 2018.

Volvos yrkanden i första respektive andra hand grundar sig således på ett utnyttjande av uppf inningen enligt patentet; förstahandsyrkandet på ett åberopat utnyttjande i enlighet med ett licensavtal och andrahandsyrkandet på ett åberopat utnyttjande utan samtycke (patentintrång). Volvos yrkanden grundar sig därmed i sin kärna på Autolivs utnyttjande av den teknik som Volvo har ensamrätt till enligt det europeiska patentet och därmed på väsentligen likartade grunder.

Volvos yrkanden i målet är i processrättslig mening alternativa genom att bolaget begär ersättning antingen enligt förstahandsyrkandet eller andrahandsyrkandet. Även de av Volvo åberopade grunderna – som i verkligheten inte kan ha förelegat samtidigt, men däremot under olika tidsperioder – är alternativa, i det att bolaget begär ersättning antingen på grund av licensavtal eller på grund av patentintrång, låt vara att de avser delvis olika tidsperioder. (Angående alternativa och kumulativa yrkanden och grunder, se Ekelöf m.fl. a.a. s. 158.)

Av bestämmelserna om kumulation och tillämpningen av dem framgår, som ovan anförts, att käromål som grundas på alternativa grunder kan handläggas i en rättegång. Detta gäller även i fall som det förevarande, där de åberopade grunderna i verkligheten inte kan ha förelegat samtidigt. Vad Autoliv anfört om att Volvos käromål är ”motsatta” utgör således inte hinder mot att de handläggs gemensamt.

Huruvida svaranden erkänner eller förnekar de omständigheter som käranden åberopar till grund för sin talan saknar betydelse för om olika käromål kan handläggas i en rättegång. Också förekomsten av motfakta saknar självständig betydelse för frågan om gemensam handläggning. Vad Autoliv anfört i dessa hänseenden utgör således inte hinder mot att käromålen handläggs i en rättegång.

En grundläggande materiell fråga i målet är vad den patentskyddade tekniken omfattar, vilket är en fråga som innefattar tekniska överväganden. Denna fråga är av betydelse vid bedömning av frågan om Autoliv utnyttjat den sålunda skyddade tekniken. Om det visas att Autoliv utnyttjat tekniken är frågan också av betydelse för bedömningen av om ett avtal angående denna teknik kommit till stånd mellan parterna och, om så inte visas vara fallet, för bedömningen av om utnyttjandet konstituerar ett patentintrång.

Av det anförda följer att det föreligger ett sådant samband mellan käro-målen som är en förutsättning för att de ska kunna handläggas gemensamt samt att de rör frågor vars bedömning aktualiserar tekniska överväganden och att det därmed kan f innas behov av teknisk sakkunskap i rätten. Vid dessa förhållanden är det, enligt Patent- och marknadsöverdomstolens mening, med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter lämpligt att käromålen handläggs gemensamt. De skäl mot kumulation som Autoliv anfört avseende rättens sammansättning och fördelning av rättegångskostnader föranleder ingen annan bedömning.

På grund av det anförda ska Autolivs överklagande avslås.

PATENT- OCH MARKNADSÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Patent- och marknadsöverdomstolen avslår överklagandet.

Högsta domstolen

Autoliv Sverige AB överklagade Patent- och marknadsöverdomstolens beslut och yrkade att HD skulle avvisa Volvo Personvagnar Aktiebolags förstahandsyrkande i Patent- och marknadsdomstolen.

Volvo bestred Autolivs yrkande.

Målet avg jordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Ahlstrand Oxhamre, föreslog i betänkande följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 2–8 i HD:s beslut.

Prejudikatfrågan

8. Frågan i målet är vilken behörighet Patent- och marknadsdomstolen har att pröva ett ordinärt tvistemål i samband med ett mål som faller inom domstolens exklusiva behörighet (se 1 kap. 5 § lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar).

Om patent- och marknadsdomstolarna

Punkterna 9–16 motsvarar i huvudsak punkterna 9–12 samt 18 och 19 i HD:s beslut.

Behörighets- och kumulationsreglerna i rättegångsbalken

17. Frågan om behörig domstol i tvistemål i allmänhet regleras i 10 kap. RB. Den allmänna behörigheten i tvistemål tillgodoser behovet av förutsägbarhet och svarandens intresse av att svara i sitt hemvist (se 1 §).

18. Vid prövning av forumfrågan gäller den s.k. påståendedoktrinen. Detta betyder att rätten vid prövning av forumfrågan ska utgå från kärandens påståenden om de förhållanden som grundar rättens behörighet. Någon materiell prövning av kärandens talan eller bedömning av möjligheterna till framgång ska inte göras i detta skede. En senare ändring av de förhållanden som grundade behörigheten har inte någon inverkan på rättens behörighet (se 15 §).

19. Det följer av 10 kap. 14 § RB att en kärande kan stämma in flera svarande, som egentligen skulle svara vid olika tingsrätter, i en och samma tingsrätt om käromålen väcks samtidigt och stödjer sig på väsentligen samma grund. Regleringen hör samman med den möjlighet som f inns i 14 kap. RB att besluta om gemensam handläggning.

20. Syftet med reglerna i 14 kap. RB är att uppnå processekonomiska fördelar. Även vikten av att undvika motstridiga avgöranden väger tungt. Reglerna är dock enbart tillämpliga för mål som handläggs enligt samma rättegångsform (se 14 kap. 7 §). De är därför inte tillämpliga i mål som handläggs av en särskild domstol, t.ex. Patent- och marknadsdomstolen.

21. Kumulationsmöjligheterna i 14 kap. 1 och 2 §§ RB kräver att målen stödjer sig på väsentligen samma grund. Det är alltså fråga om mål som har ett mycket nära samband med varandra ( jfr 13 kap. 3 § RB).

22. Enligt 14 kap. 6 § RB kan mål även kumuleras om det är till gagn för utredningen. Regeln kan användas då målen stödjer sig på likartade grunder. Det kan vara fallet när det är fråga om samma händelseförlopp men målen ändå inte kan sägas ha väsentligen samma grund. Enbart gemenskap avseende bevisningen kan vara tillräckligt. Rätten är relativt fri att bedöma om de processekonomiska fördelarna överväger de nackdelar som en sammanläggning av målen kan leda till. Sådana nackdelar skulle kunna vara att handläggningen fördröjs. (Se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015 s. 206 ff.)

De särskilda behörighets- och kumulationsreglerna i lagen om patent- och marknadsdomstolar m.m.

23. I 1 kap. 5 § och 3 kap. 7 § lagen om patent- och marknadsdomstolar f inns särskilda regler om behörig domstol och gemensam handläggning. Patent- och marknadsdomstolen får, tillsammans med ett mål där domstolen är exklusivt behörig, pröva ett annat tvistemål mellan samma eller olika parter, om domstolen anser att det är lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Tvistemålen ska då handläggas gemensamt.

24. Liknande möjligheter till gemensam handläggning och behörighet för särskilda domstolar f inns i bl.a. 5 kap. 3 § expropriationslagen och 1 kap. 1 § lagen om rättegången i arbetstvister. En sådan bestämmelse fanns även i 12 § miljöskadelagen, som numera är upphävd.

25. Ledning för tillämpningen av 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar kan hämtas från 14 kap. 6 § RB. Det är i båda fallen fråga om generösa behörighetsregler, som ger domstolen ett stort bedömningsutrymme. Vid bedömningen ska de effektivitetsvinster som kan uppnås med en gemensam handläggning vägas mot de nackdelar som det innebär att ett ordinärt tvistemål handläggs i den speciella ordning som föreskrivs för patent- och marknadsdomstolarna. Det är domstolen som förfogar över frågan, men parternas uppfattning bör tillmätas betydelse. (Se a. prop. s. 176 ff. och 291 f.)

Bedömning

26. Volvo har valt att väcka talan mot Autoliv i två separata käromål i en rättegång. Käromålen innefattar olika rättsföljder och stödjer sig inte heller på väsentligen samma grund. Till stöd för käromålen åberopas dock väsentligen samma händelseförlopp, nämligen att Autoliv utnyttjat Volvos uppf inning utan att betala för det. Med hänsyn härtill är det processekonomiskt och resursbesparande att käromålen handläggs gemensamt.

27. Patent- och marknadsdomstolarna utgör del av de allmänna domstolarna där det f inns kompetens att döma i civilrättsliga frågor. Dessutom kan sammansättningen anpassas till målets karaktär och överklagande till HD tillåtas.

28. Det är därför lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter att målen handläggs gemensamt vid Patent- och marknadsdomstolen. Vid den bedömningen har det ingen egentlig betydelse att målet kan komma att bifallas på förstahandsgrunden, eller på vilken grund svaranden invänder i sak.

29. Överklagandet ska därmed avslås. – – –

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

HD ( justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, referent, Malin Bonthron och Cecilia Renfors) meddelade den 3 juli 2020 följande slutliga beslut.

SKÄL

Vad målet gäller

1. Patent- och marknadsdomstolen har exklusiv behörighet att pröva bl.a. patenttvister. Domstolen har också getts behörighet att – om det är lämpligt – i samband med ett sådant mål pröva ett annat tvistemål mellan samma eller olika parter. Målet i HD gäller den lämplighetsbedömningen.

Bakgrunden till målet i HD

2. Volvo ansökte i april 2010 om patent på en uppf inning avseende en bälteshake till säkerhetsbälten. Ansökan offentligg jordes i oktober 2011 och patent meddelades 2013.

3. I september 2018 väckte Volvo talan mot Autoliv i Patent- och marknadsdomstolen.

4. Volvo yrkade i första hand att Autoliv skulle betala 4 966 256 euro till Volvo. Grunden för talan var att Volvo och Autoliv i november 2010 hade avtalat om en licens för Autoliv att utnyttja Volvos uppf inning vid tillverkning, marknadsföring och försäljning av bälteshakar till andra kunder än Volvo. Någon enighet om ersättningens storlek hade dock inte nåtts trots ett flertal kontakter, men uppf inningen hade utnyttjats av Autoliv i betydande omfattning. Det yrkade beloppet avsåg ersättning för nyttjandet. (Avtalsgrunden)

5. Volvo yrkade i andra hand att Autoliv skulle betala 2 500 000 euro till Volvo. Grunden för talan var att Autoliv hade bl.a. tillverkat produkter som innefattar den aktuella uppf inningen. Autoliv g jorde därmed intrång i den ensamrätt som patentet medför. Det yrkade beloppet avsåg skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet av uppf inningen under fem år innan talan väcktes. (Intrångsgrunden)

6. Autoliv bestred Volvos talan och yrkade att den skulle avvisas. I vart fall skulle Volvos förstahandsyrkande avvisas eftersom Patent- och marknadsdomstolen inte var behörig domstol. Beträffande målet i sak anförde Autoliv att något licensavtal inte hade ingåtts mellan parterna och att Autoliv inte heller hade g jort intrång i Volvos ensamrätt enligt patentet.

7. Patent- och marknadsdomstolen avslog Autolivs avvisningsyrkanden. Patent- och marknadsöverdomstolen har fastställt beslutet.

8. I HD har Autoliv begränsat sin talan till att yrka att Volvos förstahandsyrkande, baserat på avtalsgrunden, ska avvisas. Skälet för avvisning är att det är fråga om ett civilrättsligt mål som enligt huvudregeln ska handläggas av allmän domstol och som inte är lämpligt att handläggas tillsammans med patentmålet.

Om patent- och marknadsdomstolarna

Syftet med reformen

9. Patent- och marknadsdomstolen och Patent- och marknadsöverdomstolen inrättades 2016. Intill dess hade domstolsprövningen av de immaterialrättsliga, marknadsföringsrättsliga och konkurrensrättsliga målen och ärendena varit utspridd på olika allmänna domstolar, allmänna förvaltningsdomstolar och specialdomstolar. Splittringen ansågs vara förenad med påtagliga brister, bl.a. när det gällde behovet av gemensam handläggning av tvister rörande samma eller liknande rättsliga frågeställningar eller med gemensamt upphov. Reformen syftade till att stärka kompetensen i dömandet och skapa förutsättningar för en bättre och samlad prejudikatbildning. Den förväntades även ge effektivitetsvinster och vara resursbesparande för såväl parterna som domstolarna. (Se prop. 2015/16:57 s. 127 ff.)

10. Stockholms tingsrätt är Patent- och marknadsdomstol och Svea hovrätt Patent- och marknadsöverdomstol. Rättegångsbalkens regler om förfarandet tillämpas vid handläggningen, om inte något annat föreskrivs. (Se 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar.)

Patent- och marknadsdomstolarnas behörighet och regeln om kumulation

11. Patent- och marknadsdomstolarna är exklusivt behöriga att pröva immaterialrättsliga, marknadsföringsrättsliga och konkurrensrättsliga mål enligt vad som särskilt anges i de olika lagarna på dessa områden (se 1 kap. 4 § lagen om patent- och marknadsdomstolar; jfr bl.a. 65 § patentlagen, 1967:837). För de mål och ärenden där patent- och marknadsdomstolarna är exklusivt behöriga utgör de särskilda domstolar i rättegångsbalkens mening ( jfr 10 kap. 17 § första stycket 1 RB).

12. En utgångspunkt för avgränsningen av patent- och marknadsdomstolarnas exklusiva behörighet var att de allmänna domstolarnas behörighet inte bör begränsas mer än nödvändigt. När det gäller civilrättsliga mål med immaterialrättslig anknytning, som inte skulle omfattas av den exklusiva behörigheten, uttalades i förarbetena att kompetens för att avgöra sådana mål visserligen skulle komma att f innas i patent- och marknadsdomstolarna, men att det fanns skäl mot att utvidga den exklusiva behörigheten till att även avse sådana tvistemål. Bland annat konstaterades att den särskilda instansordningen utgör ett principiellt avsteg från vad som i allmänhet gäller. (Se a. prop. s. 173.)

13. Emellertid hade det konstaterats att det fanns ett behov av att Patent- och marknadsdomstolen skulle kunna pröva även andra tvistemål i samband med prövningen av mål som omfattas av domstolens exklusiva behörighet, i de fall målen rör sammanhängande frågor (se a. prop. s. 178 ff.). Någon möjlighet att i dessa fall kumulera målen med stöd av 14 kap. RB fanns inte eftersom de bestämmelserna förutsätter dels att den domstol vid vilken målen väcks är behörig, dels att samma rättegångsform är tillämplig för målen. För att tillgodose behovet infördes därför den särskilda regel som ger Patent- och marknadsdomstolen behörighet att, i samband med ett mål där domstolen är exklusivt behörig, pröva ett tvistemål mellan samma eller olika parter.

14. Ett beslut om sådan behörighet fattas av Patent- och marknadsdomstolen och förutsätter enligt 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar att det är lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Tvistemålen handläggs i så fall gemensamt i en rättegång vid Patent- och marknadsdomstolen (se 3 kap. 7 §).

Lämplighetsprövningen

15. I förarbetena till lagen om patent- och marknadsdomstolar uttalas att viss ledning för Patent- och marknadsdomstolens lämplighetsbedömning kan hämtas från tillämpningen av kumulationsregeln i 14 kap. 6 § RB (se a. prop. s. 181). En omständighet som kan tala för en gemensam handläggning i Patent- och marknadsdomstolen är att målen stödjer sig på väsentligen samma eller likartade grunder. En annan är att det är fråga om samma händelseförlopp, men målen ändå inte kan sägas ha väsentligen samma eller likartade grunder. Att bevisningen helt eller delvis är gemensam kan då vara tillräckligt. Av betydelse vid detta led i prövningen är också intresset av att undvika motstridiga domar.

16. En betydelsefull faktor är alltså de processekonomiska och andra fördelar som en gemensam handläggning kan förväntas medföra, i första hand för parterna. Av betydelse är också att patent- och marknadsdomstolarna inte bara har erfarenhet av de aktuella rättsområdena utan också är vana att handlägga komplicerade tvister även utanför dessa rättsområden.

17. De effektivitetsvinster som kan förutses med en gemensam handläggning bör vägas mot de nackdelar som det innebär att ett ordinärt tvistemål prövas enligt den speciella ordning som gäller för patent- och marknadsdomstolarna. En annan faktor vid lämplighetsbedömningen är därför betydelsen av skillnaden mellan en prövning av ett tvistemål enligt lagen om patent- och marknadsdomstolar jämfört med rättegångsbalken. För parternas del rör det främst skillnaden i fråga om rättens sammansättning i vissa av måltyperna, bl.a. patentmål, och begränsningen av möjligheten att överklaga Patent- och marknadsöverdomstolens avgöranden. Även svarandens fördel av att få processa i sin hemvistdomstol kan behöva vägas in.

18. Vid huvudförhandling i patentmål består rätten i Patent- och marknadsdomstolen av fyra ledamöter, varav två ska vara lagfarna domare och två tekniska råd. Om det f inns skäl får antalet lagfarna domare utökas med en. Även i Patent- och marknadsöverdomstolen ska som huvudregel tekniska ledamöter medverka i rätten. (Se 4 kap. 1 § och 5 kap. 1 § lagen om patent- och marknadsdomstolar.)

19. Huvudregeln är att Patent- och marknadsöverdomstolens avgöranden i tvistemål och ärenden inte får överklagas. Domstolen får dock (med undantag för vissa konkurrensrättsliga mål) tillåta att ett avgörande överklagas till HD om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen. (Se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen om patent- och marknadsdomstolar och jfr 54 kap. 10 § första stycket 1 RB.) Det har i förarbetena förutsatts att Patent- och marknadsöverdomstolen vid den bedömningen ska ta särskild hänsyn till om det är fråga om ett mål som inte omfattas av domstolens exklusiva behörighet (se a. prop. s. 180).

20. Lämplighetsbedömningen kan i regel antas komma att aktualiseras i ett tidigt skede i målet vid Patent- och marknadsdomstolen. Domstolens bedömning av fördelar för utredningen och för en effektiv handläggning får då utgå från vad som fram till dess har anförts i sak samt tyngden av de argument som förs fram av parterna i frågan om kumulation. Någon materiell prövning ska inte göras i detta skede.

21. Bestämmelsen i 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar ger Patent- och marknadsdomstolen ett stort bedömningsutrymme. Det är domstolen som förfogar över frågan, men parternas uppfattning och tyngden av deras argument ska tillmätas betydelse. Rätten är således relativt fri vid helhetsbedömningen av om de fördelar som kan förväntas överväger de nackdelar som en sammanläggning av målen kan innebära.

Bedömningen i detta fall

Volvos talan och Autolivs invändningar mot gemensam prövning

22. Volvos talan mot Autoliv utgörs av två käromål med separata men alternativa yrkanden. Talan har väckts vid ett och samma tillfälle och handläggningen i Patent- och marknadsdomstolen har hitintills varit begränsad. Käromålen grundar sig på påståenden om två olika rättsförhållanden, avtal respektive intrång i en ensamrätt (se p. 4 och 5). Bakgrunden till tvisten, delar av händelseförloppet och vissa av de åberopade faktiska omständigheterna är emellertid gemensamma. Båda yrkandena är beräknade med utgångspunkt från en uppgift om antal tillverkade produkter, även om beloppen skiljer sig åt på grund av begränsningsregeln i 58 § tredje stycket patentlagen.

23. Autoliv har huvudsakligen invänt följande. Volvos förstahandsgrund avser frågan om ett licensavtal har träffats och för den frågan saknar patentets omfång och giltighet relevans. Sammansättningen av rätten enligt lagen om patent- och marknadsdomstolar är därför inte lämplig. Om Volvo vinner framgång med stöd av avtalsgrunden kommer det tvistemål för vilket Patent- och marknadsdomstolen har exklusiv behörighet aldrig att prövas. En gemensam handläggning är inte förenlig med rättssäkerhetens krav och innebär ett avsteg från att talan som förs med åberopande av avtalsgrunden ska väckas vid Autolivs hemvistforum.

HD:s bedömning

24. Redan med hänsyn till vad som har framgått av tvistemålens karaktär framstår det som processekonomiskt och resursbesparande att käromålen handläggs gemensamt. Att yrkandena är alternativa skulle dessutom kunna komplicera och fördröja handläggningen av båda målen om dessa skulle prövas vid två olika domstolar. Effektivitetsskäl talar därmed för en gemensam handläggning vid Patent- och marknadsdomstolen. En gemensam handläggning skulle också undanröja risken för mot varandra stridande domstolsbedömningar i frågor som har betydelse för båda grunderna.

25. Fördelarna med att Patent- och marknadsdomstolen ges behörighet att pröva även käromålet som grundas på avtal är mot denna bakgrund betydande. De skäl som Autoliv har anfört är inte av sådan karaktär eller tyngd att en gemensam handläggning och prövning av målen inte är lämplig.

26. Med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är det alltså lämpligt att målen prövas gemensamt vid Patent- och marknadsdomstolen. Överklagandet ska därmed avslås. – – –.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig enligt följande.

Jag har en annan mening när det gäller hur man ska se på parternas inställning vid tillämpningen av bestämmelsen om kumulation i 1 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar.

I Patent- och marknadsdomstolen gäller en särskild rättegångsordning. En viktig skillnad är att parterna saknar rätt att i sista hand överklaga till HD. Patent- och marknadsöverdomstolen kan i och för sig i ett enskilt fall tillåta ett överklagande, men den praxis som har utvecklats för tillämpning av denna ventil synes vara ganska restriktiv. Vidare har rätten en annan sammansättning i ett patentmål. I Patent- och marknadsdomstolen dömer lagfarna ledamöter tillsammans med tekniska ledamöter.

Den speciella instansordningen och rättens sammansättning utgör principiella avsteg från vad som annars gäller. Lagstiftningen om patent- och marknadsdomstolar utgår från att det av detta skäl är angeläget att inte mer än nödvändigt begränsa de allmänna domstolarnas behörighet. Det f inns ett allmänt intresse av att tvistemål handläggs i dessa domstolar enligt en allmänt tillämplig processordning. Den enskilde har också ett beaktansvärt eget intresse av att inte behöva tvingas få en tvistefråga prövad i en annan rättegångsordning än den som egentligen gäller för den.

I lagen ställs inte upp något ovillkorligt krav på att parterna ska vara överens för att en gemensam handläggning av ett patentmål och ett vanligt tvistemål ska kunna ske. Med tanke på att det rör sig om en tvistefråga som annars inte omfattas av Patent- och marknadsdomstolens behörighet bör dock särskild hänsyn tas till den part som motsätter sig en gemensam handläggning. Det gäller även om denna inställning skulle grundas mera på principiella än sakliga skäl.

Om den ena parten motsätter sig en gemensam handläggning, ska det alltså till en hel del för att det ska anses vara lämpligt att Patent- och marknadsdomstolen ändå tar upp ett vanligt tvistemål tillsammans med patentmålet och därmed undandrar parten en prövning i allmän domstol. Processekonomiska omständigheter kan då inte få någon egentlig betydelse, utan det måste krävas att målen också har ett nära processuellt samband i rättsligt hänseende.

I detta fall skulle en gemensam handläggning kunna medföra ekonomiska och praktiska fördelar för Volvo och kanske också för domstolsväsendet. Av avgörande betydelse för frågan om kumulation är dock att målen i processrättsligt avseende har ett så nära samband.

Autolivs inställning ska som sagt väga tungt vid bedömningen av om det är lämpligt med en gemensam handläggning. Men även med särskilt beaktande av Autolivs inställning får det anses vara lämpligt att tvistefrågan om avtalet handläggs gemensamt med patentmålet.