Prop. 1900:58
('med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889',)
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
1
N:o 58.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889; gifven Stockholms slott den 2 mars 1900.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om rätt till jagt; 2:o) lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen; och 3:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för
nyttanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Mi. till lliksd. Brot. 1900. 1 Sami. 1 Åfd. 38 Raft. (N:o 58 )
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Förslag
till
Lag
om rätt till jagt.
Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom af hvad nämnda stadga
innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter
förordnas som följer:
1
§• '
Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag
annorlunda stadgas.
Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under
allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.
2
§•
Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord
hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition
stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan
tillhörig odisponerad jord, äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af
Konungen sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid
sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag af
dem, som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl
af medlem af Kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af lands-
höfdingarne hvar och en inom sitt län, jemte dem, som dessa personer
åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda
tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken ege att å de områden, som stå under deras bevak
3
ning, idka jagt efter skadliga rofdjur samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tills vidare lemnade tillåtelse, äfven efter annat villebråd eller visst slag deraf.
Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af om-
förmälda fall jagt idkas efter elg, Hjort, rådjur, vildren eller svan.
3 §•
Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begag
nande anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje svensk undersåte.
i §•
Enskild jordegare hafve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme
ock boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohem- manets egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld jord å densamma, allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt stad å dess jord. Afgärda by hafve jagträtt allenast å sina egor inom hank och stör.
Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfrigas samtycke upp
låta jagträtt åt någon, som ej är delegare.
5 §•
Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.
Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan
upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.
6 §•
År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dorn eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.
i §•
Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad sär
skildt är stadgadt.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
4
8 §•
Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga
rofdjur.
9 §.
Har någon ringat björn i ide, hafve ensam rätt att jagten fullfölja,
och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet
uppskrämma.
Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo
eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.
Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagt-
rättsinnehafvaren ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej del
taga, ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de
djur af nämnda slag han dervid må fälla.
10
§.
Hvar som under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det faller
å annans område inom ett hundra meter från gränsen, må tillvarataga och
behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren, må den
jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro af två ojäfviga
vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra dagen sedan
djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren eller den,
som innehar området, eller någonderas folk. Försummar den jagande
något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider han eljest sin rätt
att å annans område tillvarataga villebråd, varde ansedd såsom den der
olofligen jagat å annans område.
Har någon å eget område eller eljest lofligen drifvit upp björn,
varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans område fullfölja.
n §.
Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då
må han det falla och behålla.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
12 §.
Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo,
järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
5
13 §•
Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jagträtts-
innehafvare ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.
14 §.
Ej må någon utan lof skrämma eller drifva till sig villebråd från
annans område.
15 §.
Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af.jagträttsinnehafva-
ren färdas öfver jagtområde, med mindre det efter omständigheterna uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.
16 §.
Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i
annans hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden för verkad.
Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundens egares jagt-
mark, hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock åligge honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare eller, derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i närmaste kyrkor och i tidning inom orten. Vill egaren återfå hunden, löse den med fem kronor eller, der det oftare sker, tio kronor jemte ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader. Har ej egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit upp läst och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinne hafvaren hellre taga lösen, vare hundens egare skyldig att sådan enligt förut angifna grunder utgifva, såframt talan derom instämmes inom trettio dagar efter det hunden varit att anse som förverkad.
6
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
17
§■
Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.
18 §.
Jagar någon olofligen på annans område, straffes efter allmänna
strafflagen.
Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet
eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträtts-
innehafvaren eller, om villebrådet fälts å kronojord, der jagträtten icke
tillkommer annan än kronan, eller å häradsallmänning, till åklagaren.
19 §.
Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans om
råde, må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfvensom
deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till veder
mäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. A
kronojord, der jagträtten icke tillkommer annan än kronan, så ock å
häradsallmänning hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten eller
skogsläroverken samt allmän åklagare enahanda rätt.
20
§.
Öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16
§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen ej att hänföra till oloflig
jagt å annans område, straffes med böter från och med fem till och
med ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 13 § är föreskrifvet,
böte från och med fem till och med femtio kronor.
21
§.
Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,
menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjenstemän och betjente
vid skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala
och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens
eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
7
22
§.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas till
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901; dock att hvad
i 5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
För oloflig jagt å annans område, som ej till jagtpark eller djur
gård inhägnadt är, bötes högst tvåhundra riksdaler.
År djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, såradt eller fån-
gadt; vare straffet böter, ej under tjugo riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
9
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjande
rättsaftals bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till afverkning åt skog annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugu år.
Bill. till Riksd. Prut. IDOL). I Sami. / Afd. 38 ljuft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stock
holms slott den 29 mars 1899.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern
för
utrikes ärendena
grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre
Åkerhielm,
W
ikblad
,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve W
achtmeister
,
Claéson,
Dyrssen.
Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister föredrog här
efter :
26:o.
Ett af särskildt förordnade komiterade den 12 maj 1898 afgifvet
förslag till lag om rätt till jagt;
i anledning hvaraf domänstyrelsen, efter att hafva hört Kongl.
11
Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom vederbörande skogstjenstemän, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.
Statsrådet hemstälde att Kongl. Maj:t måtte finna
godt att för det ändamål, § 87 regeringsformen om- förmälde, genom utdrag af detta protokoll inhemta högsta domstolens utlåtande öfver ifrågavarande lag förslag.
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.
Hvad statsrådet i de under n:ris 15—28 före
kommande mål och ärenden hemstält och yttrat be hagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten gilla och bifalla.
Ex protocollo
Hugo Malm.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet å Stockholms slott fredagen den 14 april 1899
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern
B
oström
,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Douglas,
Statsråden: herr friherre
Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre R
appe
,
Annerstedt,
von
K
rusenstjerna
,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:
»Den 29 nästlidne mars har på föredragning af chefen för finans
departementet högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver det
af särskilda komiterade den 12 maj 1898 afgifna förslag(5till lag angå
ende rätt till jagt. I sammanhang med detta lagförslag hafva af komi
terade blifvit aflenmade förslag till lag om tillägg till lagen angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag
13
om ändring af 24 kap. 13 § strafflagen; och hemställer jag, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag måtte genom note ur protokollet in hemta^)).
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Skärm,
Huss,
Thollander,
Westring,
Cassel.
Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj hand
lingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om rätt till jagt emellan högsta domsto
lens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till
slutlig behandling; varande berörda förslag under bil. A fogadt vid
detta protokoll.
Vid granskningen af detta förslag afgåfvos följande yttranden:
Ingressen.
Justitierådet Skärm anförde: »Då antagligt är, att de administrativa
bestämmelser, som upptagits i förslag till jagtstadga, äro afsedda att
träda i kraft samtidigt med den ifrågasatta lagen om rätt till jagt,
synes det ej vara nödigt eller lämpligt att på skilda författningar för
dela upphäfvande! af föreskrifterna i nu gällande jagtstadga. Om, på
sätt vid 17 § af mig förordas, i lagen införes en allmän hänvisning till
närmare bestämmelser, som meddelas af Konungen, skulle icke ens
formelt eller skenbart någon lucka i lagstiftningen uppkomma der-
igenom att i förevarande lag hela den nu gällande jagtstadgan för klarades upphäfd.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
15
1 och 2 §§.
Justitierådet Cassel afgaf följande af högsta domstolens öfrige leda
möter biträdda yttrande:
»I 1 § uppräknas åtskilliga slag af kronan tillhörig mark, derå
jagträtten skall tillkomma kronan. Enklare och fullt tillfyllestgörande skulle emellertid vara, om, på sätt skett med afseende å annan jord, äfven beträffande kronojord i lagen allenast uttalades den allmänna regeln, att jagträtten med de undantag, som i efterföljande §§ stadgas, tillkommer egaren (kronan). Härigenom skulle man äfven undvika den anmärkning, som icke utan skäl blifvit framstäld, att till följd af ofull ständighet i uppräkningen bestämmelser i förevarande hänseende komme att beträffande viss kronojord saknas. Vid en sålunda förändrad affatt ning af stadgandet i 1 § lärer dock möjligen erfordras uttryckligt för behåll derom att jagträtten å häradsallmänning tillkommer kronan.
Sannolikt lärer den i 1 § intagna uppräkningen hafva sin för
klaring i sammanhanget med 2 § och vara föranledd deraf, att man funnit nödigt angifva, af hvem och under hvilka vilkor jagten å krono jord finge utöfvas; men de bestämmelser, som härom må erfordras, torde, såsom ock af komiterade påpekats, icke vara af civilrättslig natur utan böra hänföras till den lagstiftning, som afses i 77 § regerings formen.
Äfven af praktiska skäl synes intagande i förevarande lag af sådana
bestämmelser, som i 2 § föreslagits, vara mindre lämpligt. Det låter nemligen lätt tänka sig, att förändringar i organisationen af eller in struktionen för vissa embetsmyndigheter skola komma att föranleda ändrade bestämmelser i fråga om tjensteinnehafvares rätt att utöfva jagt, äfvensom att å vissa domäner tillgodogörande af kronans jagträtt genom utarrendering kan visa sig lämpligt och möjligt; men att för hvarje gång dylikt fäll inträffar nödgas ändra nu förevarande lag synes icke vara att förorda. Jag hemställer derför, att 2 § mom. i måtte ur förslaget uteslutas.
2 mom. af paragrafen synes i hvarje fall böra utgå. Den deri
stadgade ersättningsskyldigheten är nemligen af lätt insedda skäl i det närmaste värdelös för kronan, men skulle säkerligen vid tillämpningen medföra stora svårigheter.
I redaktionelt hänseende synes vid 1 mom. kunna anmärkas, att
16
den föreslagna lydelsen icke torde utesluta den i förslaget säkerligen
icke afsedda tolkning, att de i paragrafen nämnde personer skulle ega
utöfva jagt äfven å sådan kronomark, som blifvit utan förbehåll utar
renderad.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
3 §•
Justitierådet Cassel anförde: »Det i 2:dra stycket af denna § in
förda förbud för egare af jernväg eller kanalverk att å område, som
af jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt utan tillstånd af
den eller dem, som innehafva jagträtten å marken derintill, kan jag
icke tillstyrka. Skulle nemligen de skäl, som af komiterade till stöd
för nämnda stadgande anförts — att jernvägslinien (kanalen) i och för
sig, till följd af sakens natur, icke kan tjena till uppehållsort för ville
bråd och att jernvägens (kanalens) egare icke kan hafva något berät-
tigadt anspråk på att få tillgodogöra sig villebråd allenast derför, att
sådant passerar öfver jern vägsbanken (kanalen) — anses utgöra till
räcklig anledning att inskränka jern vägs- (kanal-) egarens jagträtt, då
borde uppenbarligen en dylik inskränkning föreskrifvas jemväl med af
seende å många andra områden, der temligen enahanda förhållanden
förekomma. l)et. intresse, som skulle genom förbudet tillgodoses, synes
mig för öfrigt. vara af allt för underordnad vigt för att berättiga ett
så pass omfattande undantag från den hos oss gällande regeln om jord-
egarens rätt att tillgodogöra sig det villebråd, som förekommer å hans
mark. Enligt vanliga regler kan förbudet ej heller blifva tillämpligt i
fråga om redan befintliga jern vägar och kanaler, och den praktiska
betydelsen deraf torde derför icke blifva afsevärd.»
Justitierådet Westring yttrade: »Meningen med stadgandet i första
stycket, så vidt det afser sockenallmänning, byaskog och dylik samfäld
mark, lärer vara, att en hvar delegare i sådan mark skall ega rätt att
jaga derå. Då detta emellertid icke med tydlighet framgår af den
föreslagna lydelsen, hvilken snarare synes innebära, att jagträtten skall
utöfvas af delegarne gemensamt, hemställer jag, att redaktionen härut
innan jemkas. I öfrigt synes berörda regel böra utsträckas att gälla
all oskift mark med undantag af städernas jord; och torde stadgandet
i 9 § andra stycket hafva sin rätta plats i omedelbart samband med
sagda regel.
I afseende å andra stycket instämmer jag med justitierådet
Cassel.
Justitierådet Thollander instämde med justitierådet W estring.
17
Justitieråden Huss och Skärm biträdde justitierådet Cassels anfö
rande; hvarjemte justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Westring yttrat om platsen för stadgandet i 9 § 2:dra stycket.
4 §•
Justitierådet Cassel, med hvilken högsta domstolens öfrige ledamöter
instämde, yttrade:
»På de skäl, som anförts i domänstyrelsens öfver förslaget afgifna
utlåtande, hemställes, att bestämmelserna om jagträtt å öfverloppsmark måtte ur förslaget utgå samt att stadgandet om jagträtt å oafvittrad skog måtte genom uttryckligt förbehåll inskränkas att gälla allenast sådan mark, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande anvisad.»
5 §•
Justitierådet Skärm anförde: »Detta stadgande öfverensstämmer
med hvad för närvarande enligt 3 § sista stycket i jagtstadgan är gällande.
Stadgandet synes mig dock såsom redan vid 1 och 2 §§ framhållits
ej stå i öfverensstämmelse med hvad dessa §§ i förslaget innehålla om jagträtt å kronans mark. Åtminstone lärer tvekan kunna uppstå hvem jagträtten enligt förslaget tillkommer å t. ex. en utarrenderad kungs gård. Enligt 2 § skulle jagten vara förbehållen Konungen, men enligt 5 § synes den tillkomma arrendatorn. För den händelse 1 och 2 §§ skulle komma att bibehållas, torde en dylik tvetydighet böra undan- rödjas.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
9 §•
Justitierådet Cassel anförde: »Tvifvelaktigt synes mig vara, om
skäl verkligen förefinnas för en så långt gående afvikelse från de van liga reglerna om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd som den i lista stycket föreslagna. Åtminstone torde det ofta finnas önskvärdt att vid egostyckning eller jordafsöndring stamhemmanets egare må kunna för behålla sig eller blifvande innehafvare deraf jagträtt å den utbrutna delen för längre tid än 10 år.
I hvarje fall lärer föreskriften om tiden för jagträttsaftals bestånd
hafva sin rätta plats i lagen den 25 april 1889 och här böra intagas allenast eu hänvisning till nämnda lag.»
Bih. till Itiksd. Prat. 1800. 1 Band. 1 Afd. 88 Haft.
3
18
Justitierådet Westring yttrade: »Det i första stycket af denna para
graf föreslagna undantaget från de allmänna bestämmelserna om tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd synes, så vidt motiveringen gifver vid
handen, icke vara påkalladt af något vigtigare samhällsintresse utan
hufvudsakligen hafva tillkommit i syfte att jordegarne må förmås att
skaffa sig högre arrende för dem tillkommande jagträtt. Då det efter
mitt förmenande icke är lämpligt att allenast för sådant ändamål in
skränka aftalsfriheten utöfver hvad i allmänhet gäller, hemställer jag,
att stadgandet måtte uteslutas. Skall detsamma bibehållas, anser jag-
lika med justitierådet Cassel dess rätta plats vara i lagen den 25
april 1889.
Rörande andra stycket hänvisar jag till hvad jag vid 3 § derom
anfört.»
Justitierådet Thollander instämde med justitierådet Westring.
Justitierådet Huss instämde beträffande §:s lista stycke med justitie
rådet Westring.
Justitierådet Skärm biträdde justitierådet Cassels anförande och
tilläde, att affattningen af 2:dra stycket syntes, till vinnande af nödig
tydlighet, böra jemkas till bättre öfverensstämmelse med 10 § 2 mom.
af lagen om rätt till fiske.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
10
§.
Justitierådet Cassel yttrade: »Då det i vissa fall, såsom t. ex. då
jagträttsinnehafvaren är bosatt å annan ort eller bortrest, torde blifva,
om än icke omöjligt, dock förenadt med stor svårighet att medhinna
att inom två dagar meddela jagträttsinnehafvaren sådan underrättelse,
som i lista stycket af denna § omförmäles, synes skyldigheten att gifva
dylik underrättelse böra lindras i så måtto, att det förklaras tillräckligt,
om den jagande, vare sig jagträttsinnehafvaren kan träffas eller icke,
underrättar markens innehafvare eller någon af dennes eller jagträtts-
innehafvarens folk.
Då sista punkten i lista stycket efter sin ordalydelse uppenbarligen
endast kan hänföra sig till bestämmelserna i nästföregående punkt,
förefaller det tveksamt, huruvida den, som tillegnar sig villebråd, som
han under utöfning af loflig jagt sårat, men hvilket fallit å annans
mark på längre afstånd från rågången än 100 meter, derigenom skall
anses hafva gjort sig skyldig till oloflig jagt eller om han allenast är
underkastad ansvar enligt 28 § i förevarande lag.»
19
Justitieråden Skärm, Huss och Westring instämde med justitieråde t
Cassel.
Justitierådet Thollander anförde: »Då det från humanitär synpunkt
icke synes mig kunna försvaras, att såradt villebråd lemnas åt sitt öde, kan jag ej tillstyrka att rätten att tillvarataga såradt villebråd begränsas till område inom 100 meter från rågången.
I öfrigt instämmer jag med justitierådet Cassel.»
12
§.
Justitierådet Cassel anförde: »Då bestämmelsen i andra stycket af
denna § eger betydelse jemväl för tillämpningen af vissa andra stad- ganden i den föreslagna lagen än det i första stycket upptagna, synes samma bestämmelse lämpligare böra såsom särskild § i lagen införas.»
Justitierådet Westring yttrade: »Tillräckligt skäl till ändring af
den i förevarande hänseende nu gällande regel, enligt hvilken den, som tillfälligtvis träffar skadligt rofdjur, af hvad slag det vara må, eger att det fälla och behålla, synes mig ej vara förebragt, utan hemställer jag, att sagde regel bibehålies.»
Justitieråden Huss och Thollander instämde med justitierådet
Westring.
Justitierådet Skärm biträdde hvad justitierådet Cassel rörande denna
§ yttrat.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
13-16 §§.
Justitierådet Cassel yttrade: »Ehuru det föreslagna jagtpasstvånget
egentligen saknar privaträttslig betydelse, torde dock, i betraktande af den inskränkning i jagträtten, man derigenom vill åstadkomma, kunna försvaras, att de hufvudsakliga bestämmelserna derom i förevarande lag intagas. Sålunda torde här kunna stadgas i hvilka fall en person skall vara försedd med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skall kontrolleras och hvilken påföljd skall vara förenad med dess åsidosät tande. Föreskrifterna om afgifter för erhållande af jagtpass samt om dessa afgifters uppbörd, redovisning, användning och dylikt böra der emot ur förevarande lag uteslutas.
Hvad angår skyldigheten att vara försedd med jagtpass, lärer det
med jagtpasstvånget afsedda syftet icke komma att vinnas, såvida icke dylik skyldighet ålägges alla, hvilka idka jagt eller visst slag deraf, med undantag allenast för Konungen och medlemmar af det Kongl.
20
huset. Någon betänklighet vid ett så vidsträckt jagtpasstvång kan jag
ej finna, då hinder ej torde möta att för de fall, der sådant kan finnas
nödigt eller lämpligt, medgifva befrielse från skyldigheten att för er
hållande af pass erlägga afgift. Bestämmelserna härom böra emellertid,
såsom jag redan erinrat, icke intagas i förevarande lag.
Vidkommande de i 15 § intagna kontrollbestämmelserna, torde
dessa ofta nog komma att visa sig föga effektiva, enär det ju i många
fall måste blifva svårt eller omöjligt för den, som fordrar uppvisande
af jagtpass, att, om invändning göres, visa sin behörighet att påfordra
uppvisandet. Det synes mig derför kunna ifrågasättas, huruvida icke,
till afhjelpande af nämnda olägenhet, antingen en hvar kunde erhålla
befogenhet att fordra uppvisande af jagtpass eller ock, om sådant anses
lämpligare, i stället för jagtpass borde införas något slags jagtmärke,
som under jagt skall bäras så att det är lätt skönjbart.
I 16 § torde böra förtydligas, huruvida för den der afsedda för
seelsen påföljden skall utgöras blott af jagtpassets förverkande eller om
äfven straff skall ådömas.»
Justitierådet Westring utlät sig:
»Att såsom vilkor för rättighet
att idka eljest loflig jagt stadga skyldighet för jagtidkaren att vara
försedd med jagtpass eller bevis om erlagd jagtskatt innebär, efter min
åsigt, ett så afsevärdt intrång i den allmänna handlingsfriheten, att
denna åtgärd icke bör utan synnerligen tvingande skäl tillgripas, så
mycket mindre som jagten i vårt land icke är att anse uteslutande
eller hufvudsakligen såsom en förlustelse utan af många mindre bemed
lade bedrifves för att skaffa bidrag till deras nödtorftiga bergning. Jag
vågar icke uttala något omdöme huruvida för närvarande i vårt land
förefinnes sådan fara för det nyttiga villebrådets utödande, att en dylik
åtgärd må anses påkallad. Men i allt fall kan jag icke biträda det af
komiterade i förevarande hänseende framstälda förslag, enligt hvilket
förpligtelse att erlägga jagtskatt och vara försedd med jagtpass icke
skall åligga en hvar jagtidkare utan vara inskränkt till dem, som jaga
å mark, hvilken jagtidkaren ej sjelf eger eller brukar.
Mot detta förslag synes mig först och främst kunna anmärkas, att
något giltigt skäl ej blifvit förebragt, hvarföre jordinnehafvare skall
ega att sjelf fritt utöfva sin jagträtt men deremot en särskild börda
läggas ej blott på den, hvilken ej innehar jord men vill förvärfva sig
jagträtt å annans mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare
eller brukare af jord, som ej vill sjelf begagna sig af sin jagträtt utan
upplåta densamma till annan. Förslaget innebär härutinnan en orätt
visa, hvartill lagstiftaren ej bör göra sig skyldig.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
21
Den omförmälda inskränkningen i skattskyldigheten medför vidare,
att verkningarne af skatten måste blifva i hög grad begränsade. Af motiveringen framgår att man med förslaget i främsta rummet afsett att motverka oloflig jagt å annans mark; och hafva komiterade antagit att i följd af skatten dels många skola afhålla sig från utöfvande af oloflig jagt, dels de, som begå sådan förseelse, lättare skola blifva be fordrade till straff. Huru skatten kan antagas skola afhålla från oloflig jagt å annans mark synes svårt att förstå. Tjufskytten lärer väl ej fråga efter skyldigheten att erlägga skatt mera än han frågar efter jordegarens medgifvande. Möjligen komme det särskilda straffet för jagt utan innehaf af jagtpass att hafva en afskräckande verkan, men sådan kan enklast och lättast vinnas genom höjande af straffet för oloflig jagt, hvarom komiterade jemväl framstält förslag. Icke heller lära förhoppningarne derom att genom stadgande om jagtskatt tjufskyt- tarne lättare skola komma att befordras till straff varda uppfylda. En hvar, som känner organisationen af våra polismyndigheter på landsbyg- den, inser lätt, att åtal mot den, som idkar jagt utan att hafva erlagt. jagtskatt och utan jordegarens lof, i regeln icke kan komma till stånd med mindre den deraf intresserade (jordegaren eller jagträttsinnehaf- varen) tager initiativet och anskaffar erforderlig bevisning. Den fördel, som i detta hänseende skulle vinnas, vore då allenast, att målsegaren sluppe att sjelf föra rättegången; men samma resultat kan ernås genom en föreskrift att allmän åklagare har att efter angifvelse af målsegaren åtala oloflig jagt.
Man bär vidare af jagtskattens införande väntat sig den fördelen,
att derigenom antalet jagtidkare skulle inskränkas till hufvudsakligen sådana personer, som hysa intresse för villebrådsstammens bevarande och förökande. Uppenbart lärer dock vara att, om än en sådan verkan möjligen kunde vara att förvänta af en allmän jagtskatt, hvilket ej är höj dt öfver hvarje tvifvel, samma påföljd icke kan genom den af komi terade föreslagna skatten åstadkommas. Väl är det att antaga, att äfven den nu föreslagna skatten skulle medföra någon minskning i jagtidkar- nes antal, men, oafsedt att det är ovisst huruvida företrädesvis för jagt- vården mindre intresserade jägare skulle i följd af skattens införande upphöra med sin verksamhet, förefaller det i allt fall klart att, då den stora massan af jagträttsinnehafvare fortfarande skulle vara befriad från erläggande af jagtskatt, skattens verkan i nu omförmälda hänseende icke kan blifva af någon afsevärd betydelse.
Om således den föreslagna skatten icke kan förväntas uppfylla sitt
ändamål att åstadkomma en bättre jagtvård, är det å andra sidan uppen
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
22
bart, att densamma kommer att medföra väsentliga olägenheter. För
de enskilda skulle deraf följa en mängd obehag och förvecklingar. Och
då det synes nästan omöjligt att åstadkomma en verksam kontroll, är
det att befara, att en mängd öfverträdelser af förbndet mot jagt utan
innehaf af jagtpass skola komma att ega rum, hvilka öfverträdelser
säkerligen till stor del blefve ostraffade. Ett sådant förhållande kan
icke annat än locka till ytterligare förseelser och verka ringaktning för
lagens helgd. Särskild^ förtjenar det uppmärksammas att det ej är
omöjligt att i följd häraf jemväl öfverträdelserna af förbudet mot jagt
å annans mark utan innehafvarens lof skulle tillväxa.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att nu ifråga
varande paragrafer jemte de stadganden i det följande, som dermed
sammanhänga, måtte ur förslaget uteslutas.»
Justitierådet ThollancLer yttrade:
»Jag instämmer i hvad justitie-
rådet Westring yttrat och vill tillägga, att, då ändamålet med det före
slagna jagtpassinstitutet skulle vara att förekomma det nyttiga ville
brådets utödande, dermed icke synes mig stå väl tillsammans att jagt-
passtvång ålägges för annan jagt än efter dylikt villebråd, d. v. s.
sådant, som är föremål för fridlysning.
Komiterades åsigt, att genom jagtpasstvånget de så kallade illojale
jägarnes framfart skulle stäfjas, måste, då någon kompetenspröfning icke
skulle föregå utfärdande af jagtpass, hvila på den förutsättning, att de
illojale jägarne vore att finna bland dem, som icke egde tillgångar att
utlösa pass. Men då lojalitet på detta område säkerligen icke alltid
sammanfaller med den bättre ekonomiska ställningen, ligger häri för
mig ett ytterligare skäl till tvekan om jagtpasstvånget kan förväntas
uppfylla det dermed afsedda ändamålet.
Slutligen vill jag påpeka den särskilda svårighet vid de föreslagna
stadgandenas tillämpning, som skulle vållas deraf, att i lagförslaget, lika
litet som i nu gällande jagtstadga, gifves någon säker ledning för be
svarandet af frågan, hvilken verksamhet är att anse såsom jagt. Olika
meningar kunna säkerligen råda t. ex. derom, huruvida den, som å
mark, der han eger jagträtt, vill skjuta skator, kråkor, ekorrar, råttor
eller småfåglar, skall vara- underkastad skyldighet att lösa jagtpass.»
Justitierådet Huss förenade sig med justitierådet Westring.
Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde:
»Hvarken i gällande jagtstadga eller i den föreslagna lagen är närmare
angifvet, hvilken verksamhet är att hänföra till jagt. Detta förhållande
kan måhända icke vålla synnerlig olägenhet, då fråga är om oloflig
jagt å annans mark eller under fridlysningstid. Genom att taga hänsyn
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.
23
till de i dessa fall tillämpliga stadgandenas uppenbara syfte synes man nemligen utan större svårigheter kunna finna den nödiga begränsningen. Vida mera tvifvelaktig ställer sig saken, när det gäller jagtpasstvånget, livilket en jagande skall vara underkastad äfven å mark, der han eger jagträtt, och äfven i fall, då icke någon fridlysning gäller. Det skulle derföre vara synnerligen önskvärdt, att i sammanhang med jagtpass- tvångets införande det i lagen upptoges föreskrifter, som kunde tjena till ledning vid afgörandet af frågan, hvilken verksamhet skall anses såsom jagt.»
17 §•
Justitierådet Cassel yttrade: »Bestämmelserna i denna § skola up
penbarligen gälla äfven den, som idkar jagt, hvarom förmäles i 4 §. Huruvida en person, som idkar dylik jagt, kan kallas »jagträttsinne- hafvare», synes dock vara tvifvelaktigt. Emellertid torde hela para grafen kunna såsom öfverflödig utan olägenhet ur förslaget uteslutas.»
I detta yttrande förenade sig högsta domstolens öfrige ledamöter,
justitierådet Skärm tilläggande, att §:n syntes lämpligen kunna ersättas med en allmän hänvisning till de närmare föreskrifter om jägta utöf vande, som Konungen meddelar.
18 §.
Justitierådet Cassel yttrade: »På sätt af domänstyrelsen erinrats,
synes det böra förtydligas, att den i första satsen upptagna tidsbestäm melsen icke har afseende på jagt i gård eller trädgård.
Vidare hemställer jag, att det föreslagna stadgandet om skade-
ståndsskyldighet förtydligas derhän, att jagträttsinnehafvaren skall stå i ansvar för skada, som här afses, vare sig den föröfvas af honom sjelf eller af annan, som han gifvit lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden eller hundar.»
Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter.
19 §.
Justitierådet Cassel anförde: »På åtskilliga ställen i förslaget före
kommer uttrycket »annans mark» i ett sammanhang, som gör det tvifvel aktigt, om dermed skall förstås, efter ordalydelsen, mark som af annan eges eller innehafves, eller om, såsom sannolikt torde vara, derunder
24
skall innefattas all mark, der annan eger jagträtten. Då denna tve
tydighet kan föranleda olika lagtillämpning torde den böra undanrödjas.»
Justitierådet Westring yttrade: »Förbudet mot uppsättande af bulvan
för fogelskytte inom visst afstånd från annans rågång synes mig inne
fatta en allt för godtycklig inskränkning i rätten att tillgodogöra sig
jagten å eget område, hvarför jag hemställer, att detta förbud måtte
uteslutas.»
Justitieråden Skärm, Huss och Thollander instämde med justitierådet
Westring.
20
§.
Justitierådet Cassel afgaf följande af högsta domstolens öfrige leda
möter biträdda yttrande:
»Bestämmelsen att å vissa mindre jagtområden jagträttsinnehafvaren
icke får idka jagt efter elg vidare, än att ett dylikt djur om året må
fällas, synes icke stå väl tillsammans med eljest gällande grundsatser,
enligt hvilka en jagträttsinnehafvare visserligen i allmänt intresse är
underkastad inskränkningar i sin jagträtt, men icke är skyldig att till
sina grannars fromma skona det villebråd, som förekommer å hans
jagtmark. Då det derjemte torde vara otydligt, om med »jagtområde»
skall förstås hvarje särskildt område om högst 50 hektar, eller om der
med afses hvarje särskild fastighet, vare sig den består af ett eller
flera skilda skiften och oafsedt om den är med annan fastighet förenad
i samma jagträttsinnehafvares hand eller icke, samt det dessutom synes
vara tvifvelaktigt, af hvem en eventuel öfverträdelse af det föreslagna
förbudet skall kunna åtalas, särskildt i det fall att äfven de närmaste
grannarna innehafva jagtområden på högst 50 hektar och redan fält
hvar sin elg, hemställer jag, att ifrågavarande bestämmelse måtte ur
förslaget utgå.»
21 §.
Justitierådet Cassel anförde: »På sätt de öfver förslaget afgifna
yttranden utmärka, lära de vid förbudet att med skjutgevär färdas öfver
annans mark fogade speciela undantagen, att sådant får ske på vanliga
vägar och för färd till eller från egen jagtmark, dit väg ej finnes, i
åtskilliga fall kunna föranleda tvifvelsmål och missförstånd. Då i para
grafen emellertid stadgas ett allmänt undantag för det fall, att färden
uppenbarligen sker i lofliga ärenden, synas förenämnda speciela undan
tag utan olägenhet kunna uteslutas.
Sista punkten torde böra erhålla förändrad affattning, hvaraf med
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
25
större tydlighet framgår hvad dermed torde åsyftas, eller att en äfven eljest loflig färd med skjutgevär öfver annans mark är att anse såsom oloflig, derest medförd hund icke hålles kopplad.»
Justitierådet Thollander instämde med justitierådet Cassel och till-
lade: »Då §:n sannolikt afser att förbjuda färdande med skjutgevär äfven öfver annans vattenområde, borde ordet mark utbytas mot annat, som icke lemnade rum för tvekan i detta hänseende.
Samma anmärkning kan framställas jemväl mot andra §§ der
ordet mark antagligen afser äfven vattenområde.
öfverträdelse, som i denna § afses, kan, på sätt äfven i 28 § för-
utsättes, begås under sådana omständigheter, att den bör anses inne fatta oloflig jagt å annans mark. För afgörande af frågan, när detta är händelsen, lemnar förslaget icke någon ledning. Genom att i lagen angifva hvad med jagt förstås skulle äfven denna olägenhet afhjelpas.»
Justitierådet Skärm förenade sig med justitierådet Cassel och ansåg
i likhet med justitierådet Thollander att ordet »mark» såväl här som annorstädes i förslaget lämpligen borde utbytas mot ett annat uttryck, t. ex. »jagtområde», som omfattade äfven vatten, der jagt kunde idkas.
Justitieråden Huss och Westring instämde i afseende å sista punk
tens affattning med högsta domstolens öfrige ledamöter.
22
§.
Justitierådet Cassel yttrade: »Likasom i motsvarande fall vid 16 §
torde äfven här böra tydliggöras, om förverkande är enda påföljden eller om äfven straff skall ådömas».
Härmed var justitierådet Skärm ense. Äfven justitieråden Huss, Thollander och Westring biträdde i fråga
om önskvärdheten af stadgandets förtydligande i angifna hänseendet justitierådet Cassels yttrande.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
23 §.
Justitierådet Cassel anförde: »Enligt motiven afses med uttrycket
»löper hund eljest lös», att hunden ströfvar kring på egen hand, och mot den föreslagna bestämmelsen, sålunda tolkad, torde intet vara att erinra. Huruvida det föreslagna undantaget i andra stycket är egnadt att främja en dylik tolkning, synes mig emellertid tvifvelaktigt, då ju eu vallhund, som åtföljer renhjord eller annan boskapshjord, väl ej kan anses ströfva kring på egen hand och således ej heller »löpa lös»
Ihh. till It Hind. Prut. W00. 1 Smil/. I Afd. 38 Haft.
1
26
på sätt i första stycket afses. Det vill derför synas, som borde antin
gen andra stycket uteslutas eller ock i första stycket uttrycket »löper
lös» utbytas mot något annat, som tydligare utmärker hvad dermed
afses.»
Justitieråden Huss och Thollander ansågo i enlighet med den af
domänstyrelsen framstälda anmärkning uttrycket »mark der villebråd
finnes» böra utbytas mot annat t. ex. jagtmark.
Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde,
att han för sin del ansåge, att ansvarsbestämmelserna i 12 § i förslaget
till jagtstadga för den, som genom underlåtenhet att taga vård om
hund vållade, att hunden anträffades lös å annans jagtområde, lämp
ligen borde hitflyttas.
24 §.
Justitierådet Cassel yttrade, att då bestämmelsen derom, att katt
finge dödas endast på visst afstånd från bebodt hus, icke vore afsedd
att gälla för det fall, att katten anträffades i skog eller hage, men den
föreslagna lydelsen kunde gifva anledning till annan tolkning, syntes
en jemkning i redaktionen här erfordras.
Häri instämde justitieråden Skärm, Thollander och Westriny.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
25 §.
Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande frågan, hvem förverkadt
villebråd eller dess värde skall tillfalla, saknas bestämmelse för det
fall, att den olofliga jagten idkats å område, som i 4 § omförmäles,
d. v. s. då utländing jagat å sådant område, samt, om 4 § 2 mom.
bibehålies, då svensk undersåte utan särskildt tillstånd jagat elg å
öfverloppsmark.»
Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, justitieråden Huss,
Thollander och Westrinq under hänvisande derjemte till hvad de vid SS
13—16 yttrat.
26 §.
Justitierådet Cassel anförde: »Uttrycket i andra punkten »är kronan
jagträttsinnehafvare» synes mindre lämpligt för det fall, att den olofliga
jagten egt rum å sådan kronan tillhörig mark, som i 4 § omförmäles,
derå jagträtten visserligen enligt 1 § tillkomme kronan men tillika
enligt 4 § är fri för hvarje svensk undersåte.»
27
Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, justitieraden Huss,
Thollander och Westring under hänvisande derjemte till deras yttranden vid §§ 13—16.
27 §.
Justitierådet Cas-sel yttrade: »Den i första stycket omtalade skyl
dighet att utgifva dubbel passafgift synes innebära allenast en skärp ning af det stadgade bötesansvaret samt i processuelt hänseende kunna medföra svårigheter. Bestämmelsen derom torde derför böra utgå.
Om, såsom jag vid 15 § ifrågasatt, der stadgas skyldighet för den
jagande att vid anfordran af hvem det vara må uppvisa jagtpass, synes något ansvar för underlåtenhet att vid jagt medföra dylikt pass icke vara erforderligt eller lämpligen kunna föreskrifvas; ändras åter 15 § derhän, att något slags jagtmärke skall under jagten bäras lätt skönj bart, lärer ansvar för underlåtenhet att uppvisa sådant märke finnas öfverflödigt.))
Justitierådet Skärm anmärkte, att, om såsom han för sin del ansåge
lämpligast, jagtpasset utbyttes mot ett jagtmärke, hvilket den jagande borde bära synbart, stadgandena i denna § borfie undergå en derefter lämpad förändring.
Justitieråden Huss, Thollander och Westring hänvisade till deras vid
13—16 §§ afgifna yttranden.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
28 §.
Justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Thollander instämde,
yttrade:
»Under straffbestämmelsen i 28 § faller, bland annat, jagträtts-
ipnehafvares åtgärd att, emot förbudet i 18 §, utan tillstånd söka efter vildt eller eljest öfva jagt i annans gård eller trädgård eller, under viss tid, å annans med säd eller gräs besådda åker. Ett olofligt be trädande af annans mark skulle således i detta fall kunna straffas med böter intill 100 kronor. Då emellertid, enligt 24 kap. 11 § strafflagen, straffet för den, som tager oloflig väg öfver annans mark, är böter högst 50 kronor, torde genom förändrad affattning af förstnämnda straffbestämmelse böra förebyggas, att jagträtt-sinnehafvare för förseelse, hvarom ofvan förmäles, kan komma att i något fall straffas strängare än den, som icke har någon som helst rätt till den cflofligen beträdda marken.»
28
29 §.
Justitierådet Cassel anförde: »Tvekan synes kunna uppstå, huru
vida allmän åklagare är behörig att åtala öfverträdelse, som blott för
närmar menighets rätt. Ett förtydligande i detta hänseende torde vara
behöfligt.
Då 10 kap. strafflagen innehåller bestämmelser till skydd för em
bete- eller tjensteman eller annan, som är förordnad att offentligt
tjensteärende förrätta eller annan allmän befattning utöfva, lärer det
vara öfverflödigt, att i denna lag »hägn» tillförsäkras vissa tjensteinne-
hafvare».
Häri instämde högsta domstolms öfrige ledamöter.
30 §.
Justitierådet Cassel yttrade: »Bestämmelsen derom, att viss andel
af de böter, som enligt den föreslagna lagen skulle ådömas, skola till
falla »den kommun, der öfverträdelsen egt rum», synes i vissa fall kunna
medföra svårighet vid tillämpningen, t. ex. i den händelse en person
utan att hafva utlöst jagtpass under samma dag jagat inom flere olika
kommuner.
Om, på sätt förut hemstälts, bestämmelsen i 27 § om straffafgift
uteslutes, bör sista stycket af förevarande § jemväl utgå.»
Justitierådet Westring anförde: »\ strafflagen samt de flesta öfriga
nyare författningar af allmän lags natur är stadgadt, att böter skola
tillfalla kronan. I öfverensstämmelse med denna grundsats hemställer
jag, att jemväl böter, som enligt förevarande lag ådömas, må tiller
kännas kronan.
I afseende å tredje stycket hänvisar jag till det vid 13—16 §§
afgifna }7ttrande.»
Justi tieråden Huss och Thollander instämde med justitierådet Westring.
v.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Justitierådet Skärm uttalade såsom sin mening, att ökad lättnad och
beqvämlighet vid lagens åberopande och tillämpning skulle vinnas om
lagens särskilda afdelningar benämndes kapitel i nummerföljd såsom i
de flesta författningar hittills iakttagits.
29
Högsta domstolen anmärkte slutligen, att förslagets redaktion på
några ställen i språkligt hänseende ej syntes väl motsvara fordringarne på en god lagtext och att en revision af förslagets affattning förty vore önskvärd.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Skärm,
Huss,
Thollander,
Westring,
Cassrl.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj, hand
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag om ändring
af 24 kap. 13 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde
ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande berörda förslag under bil. B och C fogade vid detta protokoll.
Förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderätts
aftals bestånd den 25 april 1889.
I afseende härå erinrades om det vid 9 § l:sta stycket af den före
slagna lagen om rätt till jagt anförda.
Förslag till lag om ändring af 24 kap. 13 § strafflagen.
Justitierådet Cassel afgaf följande, af högsta domstolens öfrige leda
möter biträdda yttrande:
»I andra stycket föreslås för återfall i brott, som här afses, eller
oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård inhägnad
31
är, ett skärpt straff, lägst 20 kronors böter och högst 6 månaders fängelse. För oloflig jagt i annans hägnade jagtpark eller djurgård är åter enligt 12 §, deri ändring ej föreslagits, straffet, så framt ej djur af visst slag blifvit fäldt, såradt eller fångadt, äfven vid itererad förbry telse böter från 5 till 500 kronor. För itererad jagtförbrytelse utom hägnad jagtpark eller djurgård skulle således enligt förslaget en väsent ligen strängare straffbestämmelse komma att gälla, än när förbrytelsen begåtts inom hägnad jagtpark eller djurgård. Vidare skulle en person, som förut straffats för oloflig jagt inom hägnad jagtpark eller djurgård, för jagtförbrytelse utom sådant område — såvida ej djur af visst slag dervid fälts, sårats eller fångats — straffas allenast med böter från 5 till 200 kronor, medan han deremot, om den första förbrytelsen begåtts utom hägnad jagtpark eller djurgård, skulle i hvarje fall drabbats af iterationsstraffet. De nu omförmälda missförhållandena böra tydligen undanrödjas.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Ex protocollo
Erik Öländer.
32
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 2 mars 1900
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern
Boström,
Hans excellens herr ministern
för
utrikes ärendena
Lagerheim,
Statsråden:
Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve W
achtmeister
,
Claéson,
Dyrssen,
C
rusebjörn
,
Justitieråden:
Lindbäck,
Cassel.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under
dånighet :
Högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver finansärenden
för den 29 mars 1899 och note ur protokollet öfver justitiedeparte
mentsärenden för den 14 april 1899 inhemtade utlåtande öfver de af
särskilda komiterade upprättade förslag till lag om rätt till jagt,f till
lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd
den 25 april 1889 samt till lag om ändring af 24 kapitlet 13 § straff
lagen.
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.
33
Efter hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen i underdånighet:
»Med den revision af gällande jagtstadga, för hvars vidtagande
omförmälda komiterade blefvo, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga be myndigande, af chefen för finansdepartementet tillkallade, afsågs, dels att de bestämmelser om jagt, hvilka vore af allmän lags natur, blefve i en särskild lag sammanfattade och sålunda fullständigt skildes från de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, dels ock att de ändringar i nämnda stadga åstadkommes, hvilka ur jagtvårdssynpunkt kunde finnas erforderliga. Hvad komiterade till vinnande af först nämnda syftemål föreslagit har i allmänhet icke från högsta domstolens sida föranledt någon erinran för så vidt angår sådana ämnen, som redan i gällande jagtstadga äro föremål för behandling. Högsta domstolens samtliga i iagförslagens granskning deltagande ledamöter hafva dock yrkat, att de i 2 § af förslaget till lag om rätt till jagt upptagna be stämmelser om rättigheten att idka jagt å kronojord måtte ur detta för slag uteslutas. Till stöd för detta yrkande har anförts, att dylika före skrifter icke vore af civilrättslig natur och att deras intagande i civil lagen äfven af praktiska skäl syntes vara mindre lämpligt. Gent emot den uppenbara fördelen deraf, att alla bestämmelser angående rätt till jagt i förevarande lag sammanföras, torde emellertid dessa betänklig heter icke vara afgörande. Hittills har, som bekant, ej heller visat sig något ofta återkommande behof af förändringar i fråga om jagträtten å kronojord. Fast mera hafva jagtstadgans föreskrifter i detta ämne fortfarit att gälla utan annan rubbning, än som följt deraf, att den vid tiden för dess tillkomst bestående skogsstyrelsen numera ersatts af domänstyrelsen.
Beträffande det af komiterade ifrågasatta jagtpasstvånget, hvars
införande blifvit, på anförda skäl, af högsta domstolens fleste ledamöter afstyrka har af öfrige ledamöter anmärkts, att detsamma egentligen saknade privaträttslig betydelse och att i följd häraf åtminstone de mindre hufvudsakliga bestämmelserna derom borde ur förevarande lag uteslutas. Tydligt är också, att jagtpasstvånget, för så vidt afgift skall för er hållande af jagtpass erläggas, är närmast jemförligt med ett påbud om eu till det allmänna utgående afgift och alltså icke bör i civillag upp tagas. Vid sådant förhållande, och då det uppenbarligen icke kan anses lämpligt att på skilda författningar fördela de för införande af jagtpasstvång erforderliga bestämmelserna, synas ur förevarande förslag böra utgå jemväl föreskrifterna derom, i hvilka fall en person skall vara försedd med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skall
Bih.
till
Hiksd.
Vrot.
W00. 1 Band.
1
Afd.
38 lläft.
5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
kontrolleras och hvilken påföljd skall vara förenad med dess åsido
sättande, eller de föreskrifter, hvilkas intagande i civillag, enligt hvad
af högsta domstolens sistbemälde ledamöter vitsordats, skulle kunna
försvaras. Med stöd af den framstälda anmärkningen finner jag mig
derför böra förorda, att icke några bestämmelser om jagtpasstvånget i
förevarande lag upptagas och att den vidare handläggningen af frågan
om dess införande må ankomma på finansdepartementet.
I anledning af hvad för öfrigt blifvit inom högsta domstolen vid
de remitterade lagförslagen erinradt hafva desamma funnits böra i vissa
delar jemkas.
Sålunda har i 1 § af lagen om rätt till jagt upptagits en uttryck
lig bestämmelse, att kronan eger jagträtt å kronojord i allmänhet, och
i 2 § förtydligats, att der nämnda personer allenast ega utöfva kronans
rätt. Efter dessa jemkningar är det utan vidare klart, att, när kronans
jagträtt å viss jord till följd af utarrendering öfvergått på annan, sist
nämnda § icke kommer till tillämpning så länge detta förhållande fort
far. Ur samma § hafva, i öfverensstämmelse med högsta domstolens
hemställan, uteslutits de i 2 mom. upptagna bestämmelserna om skyldig
het att i vissa fall utgifva ersättning för värdet af villebråd, som lofligen
tälts å kronojord. Stadgandena i 3 § (motsvarande 4 § i det remitte
rade förslaget) i fråga om de områden, der jagten skall vara fri för
hvarje svensk undersåte, hafva på grund af högsta domstolens anmärk
ningar erhållit en något förändrad lydelse.
Genom den inom högsta domstolen förordade öfverflyttningen af
föreskriften i andra stycket af det remitterade förslagets 9 § till 4 §
(motsvarande 3 § i det remitterade förslaget) torde tillräckligt före
byggas det befarade missförstånd, att å sockenallmänning, byaskog och
dylik samfäld jord jagträtten icke tillkomme hvarje delegare för sig,
utan skulle utöfvas af delegarne gemensamt. Ur sistnämnda § har på
de af högsta domstolen anförda skäl uteslutits det föreslagna undantags-
stadgandet om jagträtt å jernvägs eller kanals område.
Beträffande den i 9 §, första stycket, af det remitterade förslaget
upptagna föreskriften om tiden för jagträttsaftals bestånd bar inom högsta
domstolen anmärkts, dels att den föreslagna särskilda inskränkningen
i aftalsfriheten vore obefogad eller åtminstone ginge alltför långt, dels
att en sådan föreskrift i hvarje fall hade sin rätta plats i lagen den
25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. I an
ledning häraf har i sistnämnda lag enahanda bestämmelse, som nu
gäller om aftal rörande skogsafverkning, blifvit med afseende å jagt-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
35
rättsaftal upptagen, medan i lagen om rätt till jagt, 5 §, allenast införts en hänvisning till denna nya bestämmelse.
Då, på sätt af högsta domstolens fleste ledamöter framhållits, icke
tillräckliga skäl kunnat förebringas för ändring af nu gällande regel, att den, som tillfälligtvis träffar skadligt rofdjur, af hvad slag det vara må, eger rätt att det fälla och behålla, har nämnda regel funnits böra i 11 § (motsvarande 12 § i det remitterade förslaget) upptagas utan förändring. Äfven den nuvarande bestämmelsen om rätt att döda katt har synts höra bibehållas i 17 § (motsvarande 24 § i det remitterade förslaget). — Att jagträttsinnehafvaren är underkastad de vilkor och inskränk ningar i fråga om jagts utöfvande, som i jagtlagen stadgas eller för villebrådsstammens fredande eller annat jagtvårdsändamål föreskrifves, torde icke behöfva särskilt uttalas. Det remitterade förslagets 17 § har derför, i öfverensstämmelse med högsta domstolens hemställan, blifvit såsom öfverflödig utesluten. — Den i 18 § af det remitterade förslaget upptagna föreskriften om skyldighet för jagträttsinnehafvare, som olofli- gen jagar å visst fridlyst område, att ersätta skadan, har af högsta domstolen ansetts böra, till förebyggande af en alltför inskränkt tillämp ning, förtydligas. Då det emellertid icke torde kunna blifva föremål för tvekan, att den, som på straffbart sätt kränker annans rätt, der igenom ådrager sig skadeståndsskyldighet, har i det jemkade förslaget icke någon motsvarande föreskrift upptagits.
Andra stycket i det remitterade förslagets 19 § innehåller förbud
att inom visst afstånd från annans rågång uppsätta bulvan för fogel- skytte; detta förbud har af högsta domstolens flesta ledamöter afstyrkts såsom innefattande en godtycklig inskränkning i rätten att tillgodogöra sig jagten å eget område. I 20 § af det remitterade förslaget finnes upptagen en med detta förbud jemförlig bestämmelse, enligt hvilken å vissa mindre jagtområden jagträttsinnehafvaren icke må idka jagt efter elg vidare, än att ett dylikt djur om året må fällas; emot denna bestämmelse har af högsta domstolens samtlige ledamöter anmärkts, att den strede emot eljest gällande grundsatser och äfven i praktiskt afseende lemnade rum för anmärkningar. På grund af hvad sålunda förekommit hafva nämnda tvänne föreskrifter ansetts böra utgå.
Åt 18 och 19 §§ (motsvarande 25 och 26 §§ i det remitterade för
slaget) har gifvits eu affattning, hvaraf otvetydigt framgår, att be träffande kronojord, der jagträtten är fri för hvarje svensk undersåte, allmän åklagare samt tjensteman och betjente vid skogsstaten och skogs- läroverken skola ega enahanda befogenhet, som i fråga om jord, der jagträtten är kronan förbehållen. Deremot har det ansetts titan dylik
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.
jemkning af 21 § (motsvarande 29 § i det remitterade förslaget) vara
tillräckligt klart, att oloflig jagt å förstnämnda kronojord ligger under
allmänt åtal. I 20 § (motsvarande 28 § i det remitterade förslaget)
hafva, till förebyggande af tvekan och missförstånd, genom uttryckliga
hänvisningar angifvits de särskilda föreskrifter, hvilkas öfverträdande
skall vara med straff belagdt; tillika har, med anledning af framstäld
anmärkning, straffsatsen för jagt å ett enligt 13 § fridlyst område jem-
kats till öfverensstämmelse med den i 24 kap. 11 § strafflagen upptagna.
Förslaget till lag om ändring i 24 kap. 13 § strafflagen har, på
grund af hvad dervid blifvit erinradt, i så måtto jemkats, att den före
slagna särskilda bestämmelsen om återfall uteslutits. De i öfrigt före
slagna straffsatserna torde lemna utrymme för en tillräckligt sträng be
straffning äfven af upprepade förseelser.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst de sålunda
jemkade förslagen till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse
af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen
angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, hem-
stälde han i underdånighet, att dessa förslag måtte, enligt § 87 rege
ringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
framläggas.
Justitierådet Cassel åberopade hvad han vid förslagens granskning
inom högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid deras jemkning
vunnit beaktande.
På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter täck
tes Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla
hvad föredragande departementschefen anfört och hem
ställt; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflå-
tas, af den lydelse bilagan litt. A. vid detta proto
koll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1900.