SOU 2005:17

Vem får jaga och fiska? - Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen

1 Uppdraget

Det uppdrag utredningen gett innebär att jag skall ge min syn på följande frågeställningar: Vad innehåller samernas på urminnes hävd grundade jakt- och fiskerätt? Är det bara en rätt att tillsammans med andra jaga och fiska eller innebär det rätten att ensamt förfoga över jakt och fiske på ett visst område? – Har staten en jakt- och fiskerätt på kronomarken ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen? På vilket sätt har denna rätt utövats eller tagits i anspråk före 1987?

Frågeställningarna har nära samband och skall i det följande diskuteras tillsammans vid en kronologisk redogörelse för utvecklingen. Först behandlas kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (3–11), sedan annan mark (12). Slutligen framför jag några synpunkter på de nuvarande reglernas förenlighet med grundlagen (13, 14).

Från början bör framhållas, att såvitt angår de historiska förhållandena – som har en avgörande betydelse för de behandlade frågorna – jag inte kan bygga på några egna undersökningar, bara på vissa någorlunda lättillgängliga rättshistoriska framställningar. Själv är jag ingen rättshistoriker. Bl.a. av dessa skäl blir resultaten osäkra och har begränsat värde.

1 Uppdraget

Direktivens särskilde utredare skall bl.a. ”så långt det är möjligt klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen”.

En delfråga inom detta problemområde är om det inom renskötselområdet eller någon del av det finns ensamrätt för samerna till jakt eller fiske. Att besvara denna fråga är huvudsaken med detta utlåtande. Därutöver skall jag, om det visar sig att även staten har en jakt- och fiskerätt ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, uttala mig om hur denna rätt utövats eller tagits i anspråk före 1987. Slutligen skall här behandlas innebörden av det i olika författningstexter förekommande uttrycket ”områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande”.

2 Bakgrund. Gällande bestämmelser

När det gäller rätten till jakt och fiske (i enskilt vatten) bygger den svenska rätten på principen att rättigheten tillhör markägaren; se 10 § jaktlagen (1987:259) och 9 § fiskelagen (1993:787). Dessa lagar bildar också utgångspunkten för rätten till jakt och fiske inom renskötselns områden men överlåter den närmare regleringen till den särskilda lagstiftningen om rennäringen; se 3 § 3 st. fiskelagen och 10 § 3 st. jaktlagen. Det sistnämnda lyder: ”Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.” Det upptas i ett avsnitt med rubriken: ”Vem som har jakträtten”. Jag har inte kunnat finna att jaktlagens ordval på denna punkt, dvs. ”rätt att jaga” – och inte ”jakträtt” – har någon självständig betydelse för de frågor som här behandlas.

1

1

Den här beskrivna metoden att i lagstiftningssammanhang hantera samernas särskilda rätt

till jakt och fiske har lång tradition; se 13 § lagen (1896:42 s.1) om rätt till fiske, NJA II 1897

• Sida 60
•  Original

I förhållande till jaktlagen och fiskelagen är rennäringslagen (1971:437) att se som en speciallag. Vid konflikt mellan en sådan lag och allmän lag råder speciallagen. I sammanhanget erinras också om den princip som säger att vid konflikt mellan författningar en lag har företräde framför en ”administrativ” förordning och att grundlag har företräde framför övriga författningar. I vissa situationer gäller dessutom att EU-direktiv gäller framför svensk rätt.

2

Den i detta sammanhang viktigaste bestämmelsen är 25 § 1 st. rennäringslagen som lyder.

Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Av 2 st. i samma paragraf framgår att rätt att jaga och fiska under vissa förutsättningar också finns inom annan samebys område än den egna dock med tillägget ”endast för sitt uppehälle”. Med tillämpning av gängse svensk lagskrivningsteknik innebär detta att huvudregeln (i 1 st.) är att fiskerätten inte är begränsad till husbehovet utan även omfattar t.ex. fiske för försäljning. – Den citerade bestämmelsen i rennäringslagen återfinns under rubriken Renskötselrättens utövande.

3

Rennäringslagen behandlar inte sådana ”samiska” rättigheter – t.ex. jakt och fiske – som kan tänkas tillhöra ”icke-medlemmar”, se 1 § 3 st. och undantagsbestämmelsen i 31 § 2 st. Denna speciella problematik behandlas inte här. Detsamma gäller om norska samers rättigheter i Sverige enligt konventionen med Norge 9.2.1972.

Lagen ger ingen definition på utmark. Termen härrör från en äldre tids språkbruk. Med utmark avsågs i första hand den mark (och vattenområde) som inte skiftats mellan delägarna i byn. Men termen utmark användes också för att i största allmänhet beteckna motsatsen till inägor. Professor C. G. Björling, som måste betecknas som en auktoritet på området, ger i Nordisk Familjebok, art. Inegor, 1910, följande definitioner.

Inegor, den till ett eller flera hemman eller till en större gård hörande jord, som är belägen närmast byggnaderna och (åtminstone till väsentlig

nr 1 s. 38; 7 och 30 §§ lagen (1912:289) om rätt till jakt, NJA II 1913 nr 3 s. 83, 110. Före sistnämnda lags tillkomst fanns i lageditionen under 4 § i 1864 års jaktstadga en hänvisning till aktuella §§ i renbeteslagen.

2

Jfr 11:14 RF och K.Å.Modéer, Rättsteknik, 1980, s. 62; A.Peczenik, Rätten och förnuftet, 2 uppl.,

1988, s. 307, den senare med utförliga litteraturhänvisningar.

3

25 § 3 och 4 st. innehåller specialregler där dock utövningen är beroende av särskilt tillstånd.

Eftersom reglerna är utan betydelse för här diskuterade frågor förbigås de i fortsättningen.

• Sida 61
•  Original

del) uppodlad till åker och äng eller använd som tomtplats och trädgård. Motsatsen är u t e g o r eller u t m a r k.

I samma betydelse används utmark exv. i regeringsrådet Gabriel Thulins arbete ”Historisk utveckling af den svenska skifteslagstiftningen”, 1911, s. 71.

Högsta Domstolen gjorde under förarbetena till 1898 års renbeteslag detta förtydligande (prop. 1898:56 s. 52).

4

Lapparnas rätt till renbete omfattar ej inägor – till vilka räknats, jämte åker och äng, även utängsslåtter av viss beskaffenhet – utan endast vad man kallat egentlig utmark.

En besläktad definitionsfråga är innebörden av det i direktiven och rennäringslagen använda uttrycket lappmarkerna. I enlighet med den definition som ges i Nordisk Familjebok, art. Lappmark, 1911, (författare: K. Sidenbladh) utgår jag från att lappmarkerna är identiska med landskapet Lappland, f.ö. det enda svenska landskap som alltjämt har rättsligt bestående gränser. (Nationalencyklopedins svar på frågan är inte lika klargörande.)

Samernas rätt att enligt rennäringslagen använda annans fasta egendom gäller både mot enskilda ägare och staten (”kronomark”).

5

Som

kommer att framgå gäller dock särskilda regler betr. kronomarken.

På vinterbetesmarkerna, ibland kallade sedvanerättsmarker, gäller – som framgår av namnet – samernas rättigheter bara under vintern. Denna begränsning omfattar också jakt- och fiskerätten. Hur vintern räknas och var dessa marker finns framgår av 3 § 2 p. Rennäringslagen. En ytterligare begränsning av just rätten till jakt och fiske gäller i så måtto att dessa rättigheter inte får utövas nedanför lappmarksgränsen (utanför Lappland) eller renbetesfjällen. Detta framgår av en jämförelse mellan 3 § 2 p. och 25 §. Den geografiska utsträckningen av samernas rätt till jakt och fiske är således mindre än renskötselområdet.

Till bilden av rätten till jakt och fiske hör också de bestämmelser i rennäringslagen som upptas under rubriken Upplåtelse av mark och vatten m.m. (31–34 §§). Till en början slås där fast att samerna inte själva får upplåta någon av de rättigheter som ingår i renskötselrätten och således inte heller nyttjanderätt (eller servitut) till jakt eller fiske. (Visst undantag i 31 § 1 st.)

4

Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16) föreslog att ”utmark”, som fanns i de tidigare ”ren-

lagarna”, skulle bytas ut mot förbud att utnyttja ”inägor”, s. 17, 193. Förslaget godtogs inte.

5

Överensstämmande: ”jaktlagspropositionen” 1986/87:58 s. 45 och L. Berglöf, Betänkande

ang. vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna (SOU 1952:13) s. 183.

• Sida 62
•  Original

På åretruntmarkerna får sådana upplåtelser göras av statlig myndighet (i regel länsstyrelsen). I rennäringslagen uppställs en rad förutsättningar för att en sådan upplåtelse, såvitt gäller jakt eller fiske, skall få ske. De återges här punktvis, till en början såvitt gäller Lappland.

1. Marken skall ligga ovan odlingsgränsen. (Av 3 § p. 1 framgår att delar av åretruntmarkerna ligger mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen. Mera om detta i avsnitt 4.)

2. Marken skall ägas av staten och stå under dess omedelbara disposition. (Den inte får alltså inte vara utarrenderad.)

3. Upplåtelse får ske endast om avsevärd olägenhet ej inträder för renskötseln.

4. Upplåtelsen får ej innebära besvärande intrång i den jakt- och fiskerätt som samerna har enligt 25 §.

5. Upplåtelsen skall vara förenlig med god viltvård eller fiskevård.

6. Samebyn måste lämna samtycke, om upplåtelsen avser ”hela fisket i visst vatten”.

I Jämtlands län finns ingen odlingsgräns. Där gäller motsvarande regler i stället beträffande ”renbetesfjällen”.

6

Upplåtelse av jakt eller fiske som länsstyrelsen gör skall enligt huvudregeln ske mot avgift. Den tillfaller samerna på så sätt att den delas mellan Samefonden och berörd sameby.

Här finns anledning att erinra om den märkliga bestämmelse i jordabalken (7:5:3 JB) som ger möjlighet för statliga myndigheter att upplåta nyttjanderätt för obegränsad tid.

Förbudet för samerna att upplåta (med angivet undantag i 31 § 2 st.) är generellt och gäller således även mark med enskild ägare. Både detta förbud och samernas rätt att jaga och fiska har gammal hävd och har – med i huvudsak samma sakliga innehåll – funnits i lagen ända sedan den första renbeteslagen (1886:38, 21, 22 §§). Detsamma gäller också om regeln att inflytande avgifter skall tillföras samerna. Deras rätt att jaga och fiska är dock, som kommer att framgå i nästa avsnitt, ännu äldre.

Frågor som lagen inte uttryckligen tar ställning till är om utmarkens ägare – staten eller annan – har rätt att dels själv jaga och fiska dels – i vidare mån än nyss berörts – upplåta sådan rätt.

6

I Jämtlands och Dalarnas län har samerna utanför renbetesfjällen en begränsad rätt till jakt och

fiske på vissa i lagen angivna områden; 25 § sista st. rennäringslagen. För dessa marker gäller inte upplåtelsebestämmelserna i 32–34 §§.

• Sida 63
•  Original

Dessa frågor behandlas här till en början i fråga om enskildas fastigheter. Därmed avses i detta sammanhang all fast egendom som inte tillhör staten. Som tidigare sagts gäller samernas jakt- och fiskerätt enligt 25 § även på enskildas fastigheter. Samebymedlem är även där oförhindrad att bedriva fiske för avsalu. Omfattningen av de enskilda ägarnas rätt till jakt och fiske torde i regel ha behandlats vid den fastighetsbildning som föregått fastigheternas tillkomst, eventuellt senare. I den mån sådana rättigheter tillagts fastigheten gäller de alltjämt, dock – i fråga om utmark – med den begränsning till samernas fördel som framgår av 25 §. Har rätten på utmark till jakt och fiske inte behandlats vid försäljning eller fastighetsbildning, kan det ifrågasättas om sådan rätt över huvud taget tillkommer fastighetens ägare, i varje fall om fastigheten bildats efter 1886 (för Jämtlands län 1888). (Den första renbeteslagen trädde i kraft 1.1.1887, resp. 1889.) De särskilda reglerna i rennäringslagen om länsstyrelsernas upplåtelser av jakt och fiske (32–34 §§) har ingen motsvarighet när det gäller enskilda fastigheter. Därav följer att rennäringslagstiftningen inte uppställer något hinder för enskilda fastighetsägare att upplåta rätt till jakt eller fiske.

7,8

Här som eljest gäller dock att nyttjanderättshavaren aldrig förvärvar en bättre rätt än den upplåtaren har.

9

När det sedan gäller motsvarande rättigheter (dvs. utövande eller upplåtelse) på statens mark är det tydligt att de nyss berörda bestämmelserna i 32–34 §§rennäringslagen har karaktär av undantag från eljest gällande regler på området. (Huvudregeln är att markägaren förfogar över fastighetens jakt och fiske.) Härav följer att staten, när det gäller områden nedom odlingsgränsen, visserligen måste respektera samernas rätt enligt 25 § men i övrigt är oförhindrad att i egen regi utnyttja rättigheten eller upplåta den.

7

Överensstämmande: Rennäringssakkunniga SOU 1968:16 s. 210 och G. Prawitz i Cramér och

Prawitz, Studier i renbeteslagstiftningen, 1970, s. 73.

8

Sveaskog AB:s fastigheter räknas i sammanhanget som enskilda. Obs. dock de genom lag-

ändring 1992:785 gjorda tilläggen i 3 § rennäringslagen: ”[tillhör] eller vid utgången av juni 1992 tillhörde [staten]”.

9

Omfattningen av ”enskild jakträtt” behandlas i rättsfallet NJA 1942 s. 336 under rubriken

”Fråga om avvittrings inverkan å jakträtt som enligt nybyggesförfattningarna tillkommit enskild jordägare på kronomark ovan odlingsgränsen. Se särskilt Kammarkollegiets yttrande (delvis återgivet nedan under 3.2). Uppgifter om omfattningen av enskilt ägda fastigheter ovan odlingsgränsen finns i jaktlagspropositionen 1986/87:58 s. 45 och i SOU 1923:58 s. 74, 112 (”Tillgodogörande av Kronans fiskevatten”).– En möjlig komplikation i fråga om enskildas rätt följer av gällande regler om godtrosförvärv av fast egendom. Om samer i framtiden tillerkänns äganderätt exv. till ”kronomark” ovan odlingsgränsen, kan också beståndet av enskild rätt bli satt i fråga; jfr 18 kap. jordabalken (JB) med tillhörande övergångsbestämmelser i 57 § JP.

• Sida 64
•  Original

Rennäringslagens bestämmelser om upplåtelse kompletteras av den i administrativ ordning tillkomna rennäringsförordningen (1993:384). Förordningens 2–8 a §§ behandlar ”Upplåtelse av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen”. Bl.a. sägs (3 §) att rätt till småviltsjakt och handredskapsfiske, som inte bedrivs yrkesmässigt, skall upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige. Därvid skall följande förutsättningar gälla.

1. Olägenhet av betydelse för rennäringen får ej uppkomma.

2. Hinder på grund av 32 § rennäringslagen får ej uppkomma.

3. Upplåtelsen får ej inverka menligt på miljön, turismen eller andra intressen.

I rennäringsförordningens 7 § sägs att – förutom avgift enligt 34 § 1 st. rennäringslagen – länsstyrelsen som upplåtande myndighet får ta ut en avgift för administration, fiskevård, viltvård och bevakning. Sistnämnda avgift är maximerad till 50 % av den förstnämnda.

På grundval av rennäringsförordningen har Statens Jordbruksverk 30.7.1993 meddelat närmare Föreskrifter om upplåtelser av rätt till småviltjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (SJVFS nr 95).

Bakgrunden till 1993 års rennäringsförordning återfinns i prop. 1992/93:32 (”småviltpropositionen”) med förslag till ändringar i bl.a. rennäringslagen. I beskrivningen av propositionens huvudsakliga innehåll uttalas bl.a. (s. 2): ”Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen utökas kraftigt.” (De ändringar i rennäringslagen som skedde på grundval av propositionen hade inget samband med reglerna för jakt, fiske eller upplåtelse av sådan rätt.) Se även NJA II 1993 s. 589. – Kritiska synpunkter på här nämnda författningar från 1993 återfinns i avsnitt 5.2.4.

I direktiven för Jakt- och fiskerättsutredningen (s. 3) sägs att det inom renskötselområdet finns områden med ”dubbel jakt- och fiskerätt”, dvs. rätt för både samer och markägare, utan att den närmare fördelningen är preciserad. Det har i olika sammanhang framhållits att detta skapar rättsosäkerhet och att frågan bör närmare klarläggas.

Den i direktiven berörda rättsosäkerheten betr. jakt och fiske inom renskötselområdet togs – betr. jakt – upp i samband med tillkomsten av 1987 års jaktlag. I prop. 1986/87: 58 (”jaktlagspropositionen”) säger föredragande departementschefen (Lundkvist) i avsnitt ”2.2.4 Vården av älgstammen” och under rubriken ”Älgjakten” (s. 45 f).

• Sida 65
•  Original

Den jakträtt som tillkommer medlemmarna i en sameby ingår i den bruksrätt som renskötseln utgör. Emellertid har samerna inte ensamrätt till jakten. Markägaren har den jakträtt som följer med äganderätten till marken och samerna kan till stöd för sin jakträtt hänvisa till att den ingår i renskötselrätten. – – – Jag vill erinra om att för den som, enligt huvudregeln om jordägarens jakträtt – – – , har jakträtt inom renskötselområdet är den rätten mera begränsad än den jakträtt som tillkommer jordägare – – – i allmänhet.

Uttalandena i jaktlagspropositionen ledde inte till någon ändring i den ordning som redan dessförinnan gällt, nämligen att jaktlagen hänvisar frågan om samernas rätt till jakt och fiske till rennäringslagen. Och i den senare gjordes ingen ändring med anledning av tillkomsten av 1987 års jaktlag.

De citerade uttalandena i jaktlagspropositionen kräver en kommentar. Som framgått är rennäringslagen såtillvida tydlig att någon jakt- och fiskerätt inte tillkommer samerna på den del av renskötselområdet som ligger utanför lappmarksgränsen resp. renbetesfjällen. (Visst undantag för Jämtlands och Dalarnas län i 25 § sista st.) När det sedan gäller vinterbetesmarkerna (sedvanerättsområdena) i övrigt framgår redan av lagen att samerna inte har någon ensamrätt (25 § 1 st.: ”när renskötsel är tillåten där”). Här kan såväl statliga som enskilda ägare utöva och upplåta jakt och fiske utan någon redovisning till sameintressen. Men eftersom samerna har en i lag grundad rätt på områdena skall rätten givetvis respekteras. Huruvida behov föreligger att genom lag närmare reglera intressenternas inbördes förhållanden är en praktisk-politisk fråga som inte skall närmare beröras här. En sådan lagstiftning kräver ändring i bl.a. lagarna (2000:592) om viltvårdsområden (se 2 §) och (1981:533) om fiskevårdsområden (se 2 §).

Återstår så – när det gäller frågan om samernas ensamrätt – åretruntmarkerna. Det är här fråga om dels området ovan odlingsgränsen i de två nordligaste länen, dels – nedom denna gräns – skogsrenskötselns områden i samma län enligt beskrivningen i 3 § 1 p., dels slutligen renbetesfjällen i Jämtlands län. Av det citerade avsnittet av jaktlagspropositionen kan man få intrycket att samerna egentligen inte har någon ensamrätt inom någon del av renskötselområdet. Frågan belyses i nästa avsnitt.

• Sida 66
•  Original

3 Ensamrätt för samerna eller inte? Vad säger de subsidiära rättskällorna?

3.1 ”Renlagarnas” förarbeten

Frågan om samernas rätt till jakt och fiske på åretruntmarkerna är en ensamrätt eller en rätt som de delar med markägaren får inte något helt entydigt svar i de primära rättskällorna, dvs. gällande lag, i första hand rennäringslagen. Frågan är aktuell betr. dels statens mark, dels sådan enskild mark där jakten och fisket inte blivit utesluten vid fastighetsbildning eller eljest. Att staten äger huvuddelen av marken är oomtvistligt. Å andra sidan har detta förhållande ingen betydelse för den rättsliga bedömningen. Innan en sammanfattande analys av rättsläget kan ske (avsnitt 5) är det därför nödvändigt att undersöka vad förarbeten och andra subsidiära rättskällor innehåller.

Kommittén (1883) som förberedde 1886 års renbeteslag gör lika lite som lagen något klart uttalande i frågan om ensamrätt. Det kan noteras att kommitténs förslag såtillvida gick längre till förmån för samerna än lagen att jakt- och fiskerätten på vinterbetesmarkerna enligt förslaget gällde utan någon begränsning i tiden (s. 14). Sedan Högsta domstolen vid sin granskning påtalat förhållandet, skedde i propositionen (1886:1) till riksdagen den begräsning som alltjämt gäller. Det särskilda utskott som behandlade propositionen gjorde i fråga om jakt och fiske följande uttalande (nr 1 s. 31).

Ehuru lapparnas befogenhet att till underhåll för sig och sina renar betjäna sig av land och vatten å de trakter, där de äga att vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med avseende å dessas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparna avsatta land att anse såsom en äganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämmes av villkoren för renskötselns bedrivande (kurs. här). Vad därtill icke erfordras, bör således falla utom gränsen för denna rätt. Det bör därför icke ligga i lapparnas fria skön att, på sätt hittills i vissa trakter av Jämtlands län ägt rum, upplåta betes- eller slåtterlägenheter å skattefjällen åt bofasta, vilket givit anledning till inrättande av fäbodar och därmed följaktig skogsförödelse.

Utskottets (här kursiverade) uttalande föranledde ingen ändring i propositionens lagtext. Efterföljande renbeteslagar (1898, 1928, 1971) upptar i sak samma bestämmelser om dessa ämnen som den första från 1886. Detta bekräftas av Rennäringssakkunniga som i betänkandet ”Rennäringen i Sverige” SOU 1968:16 i anslutning till det nyss citerade utskottsuttalandet yttrar (s. 67).

• Sida 67
•  Original

Ända sedan antagandet av den första egentliga renbeteslagen – – – har i lagstiftningen konsekvent hävdats att samernas rätt är inskränkt till sådant nyttjande av land och vatten som erfordras för renskötselns bedrivande.

Förarbetena till de olika ”renlagarna” ger, såvitt jag kunnat finna, inte något direkt svar på den ställda frågan. I samband med tillkomsten av 1928 års renbeteslag gjorde Lagrådet detta uttalande (prop. 1928:43 s. 241).

Jakt- och fiskerätten framstår enligt sakens natur såsom en del av den allmänna befogenhet, som enligt 1 § 2 mom. innefattas i rätten till renskötsel, eller dock såsom utgörande en av de med samma rätt förenade förmåner om vilka talas i 8 § 2 mom.

Även följande uttalande av Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16) ger en viss belysning av frågan (s. 190).

Att befogenheten att utöva samernas jakt- och fiskerätt förbehållits sådana renskötselberättigade som tillhör sameby har motiverats med att jakt- och fiskerättigheterna utgör en del av den allmänna renskötselrätten eller i varje fall utgör en av de med denna rätt förenade förmånerna (prop. 1928:43 s. 246). För rennäringen torde det vara av betydande värde att det sålunda rådande sambandet mellan renskötselrätten samt jakt- och fiskerättigheterna inte försvagas.

Hur man vid tillkomsten av den gällande rennäringslagen såg på dessa frågor belyses av följande uttalande av jordbruksutskottet (JoU 1971:37 s. 46 och 48).

Utskottet vill erinra om att genom uppdragandet av odlingsgränsen avsågs att skapa ett åt samerna förbehållet område som de kunde få använda till underhåll av sig och renarna. Vid bedömandet av om upplåtelse åt andra än de renägande samerna skall få ske på kronomark ovanför odlingsgränsen bör med hänsyn härtill enligt utskottets mening rennäringens intressen komma i första hand. Enligt utskottets mening omfattar renbetesmarkerna i fjällområdet så betydande arealer att det torde finnas utrymme för ett större antal upplåtelser, t.ex. av fiske, utan att samernas rätt träds för nära. [Det sistnämnda som svar på motion 1971:1368.]

De citerade uttalandena ger – i likhet med utskottsutlåtandet i övrigt – ingen antydan om förekomsten ovan odlingsgränsen av en särskild rätt för staten till jakt eller fiske vid sidan av samerna. Den särskilda ordningen för upplåtelse av begränsade sakrätter på åretruntmarkerna (32 § rennäringslagen), som infördes redan 1886, motiverades av 1883 års kommitté på följande sätt (s. 106).

• Sida 68
•  Original

Enskilda lappar må alltså ej äga att företaga dylika upplåtelser. Men ej heller åt Lapparna såsom en samfällighet synes det böra vara överlåtet att därutinnan förfoga. Betänker man, huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av dylik art; . .

Se även särskilda utskottet vid 1886 års riksdag, utlåtande nr 1 s. 31 och NJA 1981 s. 239 (skattefjällsmålet). När det gäller den nu gällande lagen hänvisas till Rennäringssakkunniga SOU 1968:16 s. 193 och prop. 1971:51 s. 132, 170.

3.2 Andra subsidiära rättskällor

Avsikten med den hittillsvarande framställningen har varit att genom studium av lagtext och förarbeten försöka finna svaret på frågan om ensamrätt eller inte. Den bild av rättsläget som man på det sättet får kan visserligen sägas peka i riktning mot ensamrätt för samerna på ”kronomarken” men är å andra sidan inte alldeles klar. Det senare är inte förvånande, eftersom lagens bestämmelser är gamla och dagens problem delvis andra än dem som mötte 1886 års lagstiftare. När det gäller ett rättsområde som fick sin grundläggande reglering för mer än hundra år sedan har man därför rätt att anse att den judiciella och administrativa praxis som följt också är en del av rättsläget, särskilt om det visar sig att praxis varit enhetlig. Innan jag går närmare in på denna fråga finns det anledning att kort beröra den rättspolitiska bakgrunden till 1886 års lag.

De styrandes intresse för samerna i Sverige har växlat över tiden. Vasakungarna hade i allmänhet en positiv inställning. Skälet var säkerligen inte omsorgen om en utsatt minoritet utan intresset av en effektiv skatteuppbörd. Under det karolinska enväldet trädde intresset för lappmarkernas kolonisering genom bofasta nybyggare i förgrunden. En positiv insats till samernas favör utgjorde tillkomsten av det tillägg till 1751 års gränsöverenskommelse med Danmark-Norge som brukar benämnas 1751 års kodicill (återges i SOU 1986:36 s. 167). Från mitten av 1800-talet märks en mera tydlig utveckling till samernas fördel.

10

10

Professor Åke Holmbäck skriver i ”Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling” SOU 1922:10 s. 59: Genom [Kungl. Maj:ts brev 20.4. 1841 till länsstyrelsen i Jämtlands län] frångår alltså kronan grundsatsen att gynna kolonisationen i lapptrakterna och söker i stället att genom bestämmelser mot kolonisationen skydda lapparnas rätt. I detta hänseende

• Sida 69
•  Original

Den sålunda påbörjade utvecklingen markeras av ett antal olika åtgärder. En var avvittringarna eller rättare sagt de senare avvittringarna. Professor J.E. Almquist skriver i Det norrländska avvittringsverket, 1928, s. 113.

Av hänsyn till lappbefolkningen i Jämtlands län hade statsmakten sålunda redan 1841 medgivit ett avsteg från den allmänna princip, som kännetecknade avvittringsverket vid denna tid. Kolonisationens befrämjande, som i förarbetena till avvittringsstadgan [8.12.1820] betecknats som huvudändamålet med avvittringen, hade delvis måst uppgivas, och istället hade föreskrifter meddelats mot nybyggesväsendet i avsikt att skydda lapparnes rätt.

Avvittringsstadgan (1850:81) för Luleå lappmark uttalar.

1 §. Avvittringens i Luleå Lappmark föremål är – – – att urskilja och bestämma de delar Lappmarken, där, tills vidare och intilldess Kungl. Maj:t annorlunda i nåder förordnar, anläggningar av nybyggen icke må äga rum, utan Lappallmogen skall äga oinskränkt rätt till bete för sina renar; – – – 6 §. Inom de delar av Lappmarken, som för Lappallmogens behov av renbete varda från nybyggesanläggningar undantagne, äger Lappallmogen begagna mulbetesmarken samfällt, dock att, där uteslutande rätt till vissa sådana betestrakters begagnande (kurs. här) härtills är vorden av Kungl. Maj:ts Befallningshavande åt enskilde personer upplåten, denna uteslutande rätt må fortfara intill betestrakternas nuvarande innehavares avgång, varefter den bör upphöra, därest ej annorlunda är i därom utfärdade Resolutioner stadgat.

1850 års avvittringsstadga avlöstes av avvittringsstadgan (1873:26) för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Utfärdandet föregicks av proposition och riksdagens godkännande. Syftet med stadgan anges vara: ”betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av Lapparnes renbetesrätt”. I stadgan gjordes – på sedvanerättens grund – en första reglering av renskötselrättens omfattning. Ingen inskränkning gjordes i samernas rätt till jakt och fiske. En annan åtgärd med samma syfte var uppdragandet av den s.k. kulturgränsen senare benämnd odlingsgränsen, ett arbete som hade sitt ursprung i ett kungligt brev 13.12.1867 och som – i flertalet socknar – avslutades i början av 1890-talet. Följande delar av stadgan är i detta sammanhang också av intresse.

§ 1. – – – Vid avvittringen skall ock en gräns bestämmas emellan de delar av lappmarken, som äro tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.

kommer 1841 års brev (”Hedebrevet”) att följas av en rad bestämmelser med samma syfte. – 1841 års brev återges hos Cramér och Prawitz, a.a. s. 179.

• Sida 70
•  Original

§ 8. – – – ;och skola, även efter avvittringen, Lapparne vara, såsom hittills, berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område, dock å enskildes skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet [dvs. nedom odlingsgränsen] endast vintertiden, ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov begagna skogen. Renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, må, såvitt för Lapparnes behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas. [Jfr 3 § rennäringslagen]

Odlingsgränsen var således inte slutligt bestämd när 1886 års lag tillkom, vilket förklarar det varierande uttryckssättet i 1886 och 1898 års lagar.

11

I och med de åtgärder som senast beskrivits, framför allt 1873 års avvittringsstadga, hade grunden lagts för den lagstiftning om renskötsel som sedan genomfördes under 1880-talet. 1971 års jordbruksutskott ger följande beskrivning av händelseförloppet (JoU 1971:37 s. 33).

Omfattningen av samernas betesrätt reglerades närmare första gången i 1873 års avvittringsstadga. Denna reglering, som i stort sett utgjorde en konfirmering av bestående förhållanden, innebar att betesrätten skulle få utövas såväl på kronans som enskildas marker. Dock begränsades betesrätten på enskild mark nedom odlingsgränsen till vintertid. Vidare skulle samerna i viss utsträckning äga rätt att till husbehov ta virke från skogen och även vara berättigade att på utmark jaga och fiska. För den bofasta befolkningen däremot innebar avvittringarna att de olika skifteslagen i fortsättningen var hänvisade till jakt och fiske inom byns egna genom avvittringen gränsbestämda områden och att de gick förlustiga den rätt till jakt och fiske som de av sedvana hade åtnjutit i ungefär samma omfattning som samerna.

För den fortsatta utvecklingen må till en början nämnas 1883 års s.k. fælleslov. Genom den blev svenska och norska samers rätt att använda betesmarker i det andra landet närmare reglerad (men också inskränkt); norsk lag 2.6.1883, svensk kungl. förordning SFS 1883:29; NJA II 1883 nr 4 s. 62; återgiven i Cramér och Prawitz a.a. s. 116. Ett sista led i denna speciella norrlandspolitik var 1886 och 1898 års renbeteslagar. I och med 1886 års lag organiserades de renskötande samerna i lappbyar. Renskötselrätten blev därmed i princip en kollektiv rätt för byn och har så förblivit. Betr. renskötselrätten i övrigt

11

Utnyttjad litteratur om avvittringen: J.E.Almquist, a.a. s. 116, Sameutredningen SOU 1975:99, s. 46, Avvittringarna i lappmarkerna, information från Justitiedepartementet, 1991, s. 10, Rennäringspolitiska kommittén SOU 2001:101, s. 211.

• Sida 71
•  Original

innebar 1886 års lag i sakligt hänseende en kodifiering av rådande sedvanerätt. (Överensstämmande: proposition 1886:2 s. 36; JoU 1971:37 – nyss citerat – och HD i skattefjällsmålet NJA 1981 s. 243.) Det gäller inte minst om rätten till jakt och fiske. Efterföljande ”renlagar” bygger i allt väsentligt på samma principer; jfr NJA 1981 s. 244. – 1886 års lag – och även efterföljande renlagar – innebar emellertid också att samer som inte tillhörde någon lappby ställdes utanför denna särskilda lagstiftning. – I det följande återges i – i huvudsak – kronologisk ordning sådana uttalanden om samernas rätt till jakt och fiske som kan antas vara uttryck för rättsläget.

Professor K.B. Wiklund skriver i Nordisk Familjebok, 1911, art. Lappar, under rubriken ”Sociala förhållanden”.

Redan i de äldsta tingsprotokollen från Lappmarken (mitten av 1600talet) finner man lappbyarnas traditionella område uppdelat i ett antal ”land” med traditionella gränser, till vilka land de olika familjerna ha nyttjanderätt eller, åtminstone vad fiskevattnen i vissa trakter beträffar, äganderätt. Hur långt tillbaka i tiden denna anordning går, är okänt; förmodligen är den mycket gammal. – – – Genom k. brev 8 juli 1695 bestämdes, att skatten (lappräntan l. lappskatten) av de svenska lappmarkerna, som förut utgått i pälsverk, torrfisk etc., skulle utgöras i penningar och utgå till ett visst, för varje lappby i dess helhet bestämt belopp, som skulle sammanskjutas av de till byn hörande lapparna oavsett förändringen i folkmängd eller förmögenhet. Enligt samma grunder betalas deras skatt till kronan ännu i dag; – – –

Wiklund (1868–1934) kan betecknas som sin tids ledande gestalt inom sameforskningen. Hans uttalande om fisket bekräftas av följande utdrag ur Petrus Læstadius´ ”Journal för första året av hans tjenstgöring såsom Missionaire i Lappmarken”, 1831, del 1 s. 232:

Såsom landet på andra orter utgör folkets fastighet och egor, så är sjön (kurs. här) det här. På sjön är det mycken och sträng skilnad mellan mitt och ditt, på landet uppstår just icke någon fråga derom så framt icke för sjöns skull.

”Jakt- och fiskerisakkunniga” lämnade ”Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd / II Ändringar i jaktlagens fridlysningsbestämmelser m.m.” (SOU 1922:16). I syfte att underlätta för andra än samer att jaga och fiska föreslogs vissa lättnader i bestämmelserna om upplåtelse i 31 § i 1898 års renbeteslag. Upplåtelser enligt lagrummet betecknas av de sakkunniga som gjorda ”för lapparnas räkning” (s. 97). De föreslagna ändringarna genomfördes dock inte, se NJA II 1927 s. 679, 774. I samband med en

• Sida 72
•  Original

historisk återblick gjorde de sakkunniga i den nu aktuella frågan uttalanden av vilka några här återges (s. 82).

12

Såsom ovan omnämnts (sid. 70), äga lapparna jämlikt 30 och 31 §§ i renbeteslagen att, å de för deras uteslutande begagnande anvisade områden, dvs. renbetesfjällen i Jämtlands län och kronomarkerna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län, ensamma (kurs. här) tillgodogöra sig jakten, dels så att de själva där äga utöva jakt och dels så att inkomsten av de upplåtelser av jakträtt till andra personer, som i viss ordning må av länsstyrelsen verkställas, skall användas till förmån för lapparna. – – – Som avvittringen vid tiden för [1864 års jaktstadgas] tillkomst ännu icke nått lappmarkerna, blev befolkningens, såväl nybyggarnas som lapparnas, jakträtt i stort sett obegränsad. Först i samband med lagstiftningen angående de svenska lapparnas särskilda rättigheter blev lapparnas jaktprivilegium ånyo framhållet. I förarbetena till lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, vilken var den första lag, som till fullständig behandling upptog frågan om lapparnas privilegier, erinras, att å trakter, där lapparna vistades, de av ålder utövat jakt och fiske. – – – I enlighet med det sålunda framlagda förslaget upptogos jämväl bestämmelser i 1886 års lag. Dessa bestämmelser hava, såsom framgår av den ovan lämnade utredningen rörande nu gällande rätt, sedermera bibehållits i 1898 års renbeteslag.

Jakt- och fiskerisakkunniga lämnade också ”Förslag rörande tillgodogörande av kronans fiskevatten” (SOU 1923:58). Under rubriken ”Lapparnas fiskerätt” anförs (s. 49).

I kronans dispositionsrätt över de allmänna kronofiskena göres en avsevärd inskränkning genom den rätt, som enligt bestämmelserna i 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillförsäkrats lapparna. Sedan uråldriga tider hava lapparna bedrivit fiske i lappmarkerna. Att detta varit en verklig dem förbehållen rättighet framgår bland annat därav, att de för sitt fiske utgåvo skatt. I kungl. brevet den 8 juli 1695 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbotten angående lappskatten m.m. talas om den för fiskeriet utgående tiondefisken, vilken skulle ingå under den bestämda summa, vartill varje lappby för framtiden skulle skattläggas. Den sålunda bestämda skatten utgår fortfarande för lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län. – – – Lapparnas rätt till fiske var ju en helt naturlig sak, enär de sedan gammalt för sitt uppehälle voro beroende av fiske likasom av jakt och renskötsel. – – – Enligt lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1760 skulle lapparna bibehållas vid ”rendjursbete, fisk- och djurfång” å de lappland, som icke bleve anslagna till nybyggare.

12

Av de Jakt- och fiskerisakkunniga kan nämnas landshövdingen John Falk (ordförande) och Lennart Berglöf (ledamot och sekreterare). Den senare var Kammarkollegiets generaldirektör 1930–1943.

• Sida 73
•  Original

Efter en redogörelse för vad 1886 och 1898 års lagar innehåller om renskötselrätten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen fortsätter de sakkunniga (s. 50).

Å berörda områden äga nämligen lapparna att med andras uteslutande helt förfoga (kurs. här) över de allmänna kronofiskena. De få väl icke själva göra några fiskeupplåtelser, utan har åt länsstyrelsen överlämnats att, därest sådan upplåtelse kan ske utan skada för lapparna, tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna utöva fiske. – – – Vid tillämpning av nämnda bestämmelser vid den tid, då avvittringen ännu ej genomförts, lärer emellertid hava rått viss inskränkning med hänsyn till den i 7 § fiskelagen intagna föreskriften rörande rätt för hemman anlagda på oavvittrad mark att, till dess delning försiggått, njuta fritt fiske. Denna föreskrift torde tolkats så, att fastighetsinnehavarna ansetts berättigade att å oavvittrade trakter fiska jämväl i vattnen ovan odlingsgränsen. Sedan avvittringen numera avslutats, saknar berörda föreskrift betydelse.

Vad Jakt- och fiskerisakkunniga säger om fiske på oavvittrad mark gällde före tillkomsten av 1912 års jaktlag också om jakten, se Kammarkollegiets yttrande i det nedan omnämnda fallet NJA 1942 s. 336.

I Jämtlands län gäller enligt Jakt- och fiskerisakkunniga enligt sedvanerätt och författningar i huvudsak samma ordning som i Lappland ovan odlingsgränsen (s. 51). – Att samerna har fiskerätt även inom nationalpark bekräftar de sakkunniga på s. 53.

Fiskevattensutredningen avgav 1939 ”Betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten” (SOU 1939:28). Utredningen leddes av fil.dr. G.O. Alm. Utredningen behandlade utförligt samernas fiskerätt (s. 70–95). Av utredningen inhämtas (s. 75) att den särskilda lappskatten för de båda nordligaste länen avskaffades genom en förordning 1928:372. Genom den samtidigt tillkomna 1928 års kommunalskattelag upphävdes den skattebefrielse som tidigare gällt för inkomst av renskötsel. I Jämtlands län hade lappskatten upphävts 1894. Efter att ha redogjort för innehållet i den då gällande 1928 års renbeteslag uttalar utredningen bl.a. (s. 74).

Lapparna hava sålunda enligt lag sig tillförsäkrad en mycket omfattande fiskerätt utan att numera erlägga några som helst avgifter för densamma. De tidigare utgående lappskatterna hava nämligen så småningom bortfallit. [MB:s anm. Jfr vad nyss sagts om 1928 års kommunalskattelag.] – – – Den lapparna – – – tillerkända rätten att å utmark – – – bedriva fiske torde omfatta samtliga ovan odlingsgränsen belägna vatten, alltså även vatten å enskildas fastigheter. Ägarna till dylika fastigheter nödgas sålunda finna sig i det intrång lapparnas fiske otvivelaktigt mångenstädes medför. – – – Inom sådana områden, som blivit till uteslutande begagnande

• Sida 74
•  Original

anvisade, alltså områdena ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, äga lapparna fiskerätt med uteslutande av andra (kurs. här), ehuru de icke själva äga rätt att medgiva fiskeupplåtelser till andra.

Justitierådet P. von Seth behandlar i arbetet ”Svensk jakträtt”, 1940, samernas jakträtt under rubriken ”Fall av jaktutövningsrätt utan verklig jakträtt” (s. 65, jfr s. 13). Författarens teorier kommenteras nedan i avsnitt 5.2.3.

Rättsfallet NJA 1942 s. 336 har som (första) rubrik: ”Fråga om avvittrings verkan å jakträtt som enligt nybyggesförfattningarna tillkommit enskild jordägare på kronopark ovan odlingsgränsen.” Fallet redovisas av Rennäringspolitiska kommittén SOU 2001:101 s. 304. Det handlar om en hemmansägare i Gällivare socken som stämde staten med yrkande om förklaring att han ägde obehindrad jakträtt inom ett visst område på statens mark ovan odlingsgränsen. Samtliga instanser lämnade – enhälligt – hemmansägarens talan utan bifall. Staten företräddes av Kammarkollegiet. För den här avhandlade frågan är följande del av referatet av särskilt intresse.

Under åberopande av vidlyftig rättshistorisk utredning bestred kronan käromålet och anförde bl.a.: Sedan avvittringen numera slutförts och därigenom juridiskt sett fullständigt boskifte ägt rum, måste frågan om rätt till jakt – och även fiske – anses vara definitivt löst. De bofastas rätt i förevarande avseende har härigenom kommit att för framtiden bestå allenast av den rätt de innehava såsom ägare till den jord som vid avvittringen tilldelats dem. – – – Kronan framhöll, att avvittringen icke inverkat på lapparnas rättigheter utan berört endast den bofasta befolkningen, samt tillade: Av lagstadganden framgår, att ensamrätt tillförsäkrats lapparna till renbete å marken ovan odlingsgränsen. Men man har fullt skäl att anse även rätten till jakt och fiske därstädes tillkomma lapparna ensamma.

Från Högsta Domstolens akt (nu i Riksarkivet) återges här följande från Kammarkollegiets skrifter i målet (FöredragningsPM s. 22).

Genom införandet av renbeteslagarna skedde slutligen en rättslig reglering av de lappska rättigheterna. Genom dessa lagar tillförsäkrades lapparna en vidsträckt nyttjanderätt till de lappländska vidderna. Denna rätt, som stöder sig på urgammal historiskt grundad sedvanerätt och urminnes hävd och som av statsmakterna under gångna tider respekterats och erkänts, tillförsäkrades nu lapparna i skriven lag. [Härefter följer en redogörelse för renbeteslagarnas tillkomst och innehåll.] – Av dessa lagstadganden framgår, att den lappska befolkningen tillförsäkrats rätt till renbete med ensamrätt i trakterna ovan odlingsgränsen. Rätten till renbete därstädes är således en lapparnas uteslutande rättighet; men man har fullt skäl att gå längre – även rätten till jakt och fiskerätt inom

• Sida 75
•  Original

åsyftade trakter tillkommer lapparna ensamma [kurs. här]. En fullständig utredning i detta hänseende har lämnats i förut omnämnda Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd, sid. 70– 73, 89, 90 och 95. Av vad därstädes anförts framgår, att rätten till jakt på de för lapparnas uteslutande begagnande anvisade områdena tillkommer endast lapparna.

I fråga om jakträtten ”på de stora ödemarkerna i norra Sverige” inhämtas följande från Kammarkollegiets yttrande i samma mål (s. 34).

Av det anförda lärer framgå, att jakträtten på de oavvittrade kronomarkerna och efter avvittring uppkomna överloppsmarkerna tillhört Kronan, även om Kronan icke varit i stånd eller icke funnit skäl att i äldre tider hävda dessa anspråk på annat sätt än genom beskattning. Lapparna ha hela tiden fått utöva en i senare lagstiftning närmare reglerad jakträtt på Kronans områden. Vad nybyggarna beträffar synes jakt ha idkats i stor omfattning, och i många fall torde jakten ha utgjort en oundgänglig förutsättning för nybyggarens existens. Att nybyggarna skulle få idka jakt på de oavvittrade markerna blev emellertid icke rättsligen erkänt förrän genom den i 1864 års jaktstadga medgivna jakträtten för envar på oavvittrad mark och kronoöverloppsmark, vilken f.ö. endast medgavs t.v. Den fria jakten på kronoöverloppsmarkerna bortföll genom 1912 års jaktlagstiftning. Eftersom det ej längre fanns någon oavvittrad mark, som icke var anvisad till lapparnas uteslutande begagnande, och bestämmelserna om fri jakt på oavvittrad mark därför saknade innebörd, uteslötos dessa genom 1927 års ändring av 7 § i 1912 års jaktlag.

I samband med 1942 års rättsfall finns anledning att nämna fallet NJA 1911 s. 257. Det handlar om en tvist om laxfisket i Lagans utlopp. De tvistande var innehavare (på grund av urminnes hävd) av viss fiskerätt å ena sidan och kronan såsom strandägare (och två kronoarrendatorer) å den andra. Kronan (och dess medparter) förlorade i alla instanser. Justitierådet Wilhelm Sjögren, tidigare professor i bl.a. rättshistoria, utvecklade sin mening i ett särskilt yttrande. Där sägs bl.a.

I saken har [av kronan] framställts invändning därom att, även om på sätt domstolarna antagit [motparterna] styrkt urminnes hävd till fiske efter lax uti ifrågavarande del av Lagan, denna hävd dock icke vore av beskaffenhet att helt och hållet utesluta strandägaren [kronan] från rätt till fiske av ifrågavarande slag. Denna invändning torde icke förtjäna avseende. – – – Vad i denna sak blivit upplyst därom att fiskerättigheter av ifrågavarande slag redan under den danska tiden av kronan upplåtits mot särskild avgift föranleder sålunda enligt min mening, att avseende ej bör fästas vid omförmälda i saken framställda invändning.

• Sida 76
•  Original

Lappfogden i Norrbottens län, Erik Malmström, skriver i ”Lappar och bönder/Deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter”, 1947, under rubriken ”I vilken utsträckning får lapp tillgodogöra sig andra i privilegiet ingående förmåner än själva renbetesrätten? / Jakt och fiske.” (s. 30)

Överallt, där lapparna hava jakt- och fiskerätt, äga de njuta förmånen i full utsträckning. – – – De äro icke underkastade andra inskränkningar, än att de liksom andra medborgare måste rätta sig efter allmänt gällande fiske- och jakttider samt andra i olika fiskeri- och jaktstadgor givna fredningsbestämmelser. – – – Laglig jakt- och fiskerätt på kronomark kan annan än lapp icke förvärva annorledes än genom upplåtelse av myndighet. Ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen beviljas sådan upplåtelse av Konungens Befallningshavande, nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen av domänverket. Understundom händer det också, att den bofasta befolkningen i fjällbygden under sken av att vara medhjälpare åt de renskötande lapparna obehörigen tillskansar sig möjlighet att jaga och fiska i fjällområdena. Lapparna varnas allvarligen för att låna sig till sådant bulvanskap.

Ytterligare vittnesbörd om rådande uppfattning i den nu aktuella frågan – i allt fall såvitt gäller fiske – föreligger i Fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947:47). I motiveringen till vad som kom att bli 26 § i 1950 års fiskelag (nr 596) – jfr 3 § 3 st. fiskelagen (1993:787) – uttalas under rubrikerna ”Kronans fisken/Allmänna kronofisken/Gällande rätt” (s. 197).

Antalet fiskevatten på kronoöverloppsmarker och kronoparker är mycket betydande. Emellertid har kronans rätt att förfoga över dessa vatten i avsevärd omfattning inskränkts genom särskilda bestämmelser, framför allt dem som avse lapparnas fiskerätt men även lagstiftningen angående nationalparker. [Efter redogörelse för 2 och 3 §§ i då gällande renbeteslag, som angav ”renskötselberättigade” områden, fortsätter kommittén:] Inom dessa områden få enligt 55 § renbeteslagen lapparna fiska på utmark; härunder torde inbegripas samtliga ovan odlingsgränsen belägna vatten, även sådana som ägas av enskilda. Inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande – dvs. all inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjällen belägen mark, som ej disponerats för annat ändamål – äga jämlikt 56 § samma lag lapparna i princip ensamrätt till fisket (kurs. här). Själva få de emellertid ej upplåta fiske åt annan.

Fiskerättskommitténs uttalande återges med instämmande i standardkommentaren Romberg-Thulin, Fiskelag och vattengräns, 1955, s. 122. (Författarna – båda domstolschefer – hade som ordförande resp. sekreterare medverkat vid lagens tillkomst.) Liknande uttalanden görs

• Sida 77
•  Original

G. Thulin, Fritt fiske och enskilt, 5 uppl., 1962, s. 41, och L. Wikland, Fiske och fiskerätt, 1967, s. 32.

I anslutning till tillkomsten av 1950 års fiskelag avgav generaldirektören för Kammarkollegiet, Lennart Berglöf, ”Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna” SOU 1952:13. Berglöf redogör för bakgrunden till att samernas jakt- och fiskeprivilegium i samband med tillkomsten av 1928 års lag begränsades till att omfatta ”endast till renskötsel berättigade lappar, som tillhöra lappby”. Tidigare hade privilegiet ansetts gälla ”alla personer av lapsk stam”. Efter en diskussion om fördelar och nackdelar med 1928 års ändring, stannar Berglöf för att inte föreslå någon ändring (s. 193). Berglöf ger inte något explicit svar på den nu aktuella frågan, men det vill synas som om han närmast som en självklarhet utgått från att samerna var ensamma om fiskerätten på åretruntmarkerna. Följande citat, som skildrar tillkomsten av 1886 års lag, är belysande (s. 93).

Renbeteslagen fullföljde och utformade i detalj den genom 1867 års kungl. brev och avvittringsbestämmelserna påbörjade uppdelningen emellan kronan, lapparna och enskilda fastighetsinnehavare av deras inbördes rättigheter. Härvid lades odlingsgränsen eller, såsom den tidigare kallades, kulturgränsen såsom grund. Lapparna bibehöllo sin rätt att uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt i övrigt i de trakter de efter gammal sedvana ditintills hade besökt. Där ägde de ”betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar”. Områdena ovan kulturgränsen, i den mån dessa icke blivit av kronan särskilt disponerade, såsom för hemman o.d., benämnas i lagen områden, som för lapparna särskilt bibehållits, eller ”för lapparna avsatta land”. Här fingo lapparna uppehålla sig året om samt då även fiska och jaga. Men även härutöver angåvos trakterna ovan kulturgränsen såsom lapparnas särskilda land. För lapparnas räkning förbehölls avkomsten av bete, slåtter, fiske och jakt i den mån ej lapparna begagnade sig av dessa nyttigheter. – – – Dessa bestämmelser visa huru vidsträckt lapparnas urgamla förfoganderätt varit över områdena i lappmarkerna, även om denna rätt nu jämkades samt endast ovan kulturgränsen bibehölls vid tidigare omfattning och detta i delvis annan form.

Lapparnas tidigare allmänna rätt att förfoga över fisket och andra naturens nyttigheter i lappmarkerna kvarstod sålunda endast för trakterna ovan odlingsgränsen.

G.A. Bouveng kommenterar i ”Jakträtt och jaktvård”, 1956, s. 134, det s.k. lapprivilegiet, men han ger inte i det sammanhanget något uttryckligt svar på den fråga som här diskuteras. Ett indirekt svar ger han däremot i kommentaren till kungörelsen (1927:437) ang. grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt. I kungörelsen, som

• Sida 78
•  Original

numera upphävts (SFS 1997:54), utsägs i punkt 3:o att personal vid skogsstaten har rätt att på statens mark inom tjänstgöringsområdet bedriva jakt på vissa angivna arter av villebråd. I kommentaren till bestämmelsen heter det (s. 123).

I fråga om renbetesområdena, dvs. markerna ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen i Jämtlands län, är att observera följande: Om en kronopark eller annan kronans mark, som avses under punkt 1:o) [= ”kronan tillhörig, odisponerad mark”] i förevarande KK, skäres av odlingsgränsen, så blir det ej bestämmelserna i denna KK, som bli tillämpliga beträffande jakten å den del, som ligger ovanför odlingsgränsen. Revirpersonalen får alltså där icke åtnjuta den rätt till jakt, varom förmäles i punkt 3:o), och det är länsstyrelsen och icke domänstyrelsen, som beslutar i fråga om utarrendering av jakten.

Denna Bouvengs kommentar visar att hans uppfattning är att det inte finns någon rätt till ”jaktutövning” för staten ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. (G.A.B. var åren 1939–47 expeditionschef i Jordbruksdepartementet.)

Före den nyss omnämnda kungörelsen 1927:437 gällde kungörelsen (1912:290) ang. grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt. I Jakt- och fiskerisakkunnigas betänkande SOU 1922:16 (tidigare omnämnt) finns ett uttalande som i sak överensstämmer med det här återgivna citatet från Bouveng.

Lagen (1960:130) om fiskevårdsområden föreskrev att fiske inom område som anvisats till samernas uteslutande begagnande var undantaget från lagens tillämpningsområde (1 § 3 st.). I dag motsvaras föreskriften av 2 § 1 st. lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. 1960 års lag föregicks av flera utredningar. Förslag till lagstiftning i ämnet lämnades sålunda av den ovan nämnda Fiskerättskommittén SOU 1947:47 s. 13. I förslaget fanns ingen särbestämmelse för samernas fiske. Detsamma gällde om ett nytt förslag med titeln ”Fiskeområde” SOU 1956:17 som avgavs av Fiskeristyrelsen. Mot Fiskerättskommitténs förslag invände lappfogdarna att det var angeläget att full trygghet gavs åt samernas fiskerättigheter, se SOU 1956:17 s. 83. Fiskeristyrelsen ansåg dock att någon särbestämmelse inte erfordrades. I proposition 1960:50 (s. 177 ff) som låg till grund för 1960 års lag, gjordes dock det undantag som senare inflöt som 1 § 3 st. i lagen. Föredragande departementschefen hänvisade bl.a. till att, när det gällde områdena ovan odlingsgränsen, ”lapparna äger exklusiv fiskerätt”. Se även NJA II 1960, s. 18.

I fråga om viltvårdsområdena (tidigare jaktvårdsområden) gjordes i den första lagstiftningen i ämnet inget undantag för samernas jakt-

• Sida 79
•  Original

rätt, se 10–13 §§ lagen (1938:274) om rätt till jakt. Ett undantag motsvarande det ovan nämnda i 2 § 1 st. lagen om fiskevårdsområden gjordes i 2 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden; se NJA II 1980 s. 412. I dag motsvaras bestämmelsen av 2 § lagen (2000: 592) om viltvårdsområden.

Prawitz uttalar i sitt tidigare (s. 6) omnämnda arbete från 1970 efter att ha redogjort för upplåtelsereglerna ovan odlingsgränsen etc. i 56 § i den då gällande renbeteslagen (s. 75).

Av dessa föreskrifter framgår, att kronan icke har någon rätt till jakt eller fiske å sådant område. Om kronan har äganderätt till områdena, [skattefjällsmålet – NJA 1981 s. 1 – pågick] innebära föreskrifterna, att äganderätten icke är förenad med rätt till jakt eller fiske.

Professor Israel Ruong skriver i ”Samerna i historien och nutiden”, 4 uppl., 1982, s. 240, under rubriken ”De nordiska ländernas nuvarande politik med avseende på samerna”.

En komplicerad intressekonflikt är den mellan de bofastas jakt, framförallt älgjakten, och renskötseln och samernas jakt. De bofastas, dvs. jägarförbundets, ståndpunkt är att samernas jakträtt härleder sig från staten, medan samerna hävdar att jakt- och fiskerätten utgör samernas äldsta rättigheter och att de fortfarande utgör en viktig del av samernas försörjningsunderlag.

Högsta Domstolen säger i domen i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 235) att utredningen visat att samerna före 1886 års lag hade ensamrätt till fiske på skattefjällen. Betr. jakten var det osäkert vad som gällde; dock fanns det anledning att räkna med att både jakträtten och fiskerätten inbegrep fångst till avsalu och inte bara fångst till husbehov.

Frågan om en utvidgning av möjligheten enligt 32 § rennäringslagen (motsvarande) att upplåta jakt och fiske har varit ett återkommande tema i många utredningar och riksdagshandlingar, se exv. Jakt- och fiskerisakkunniga omnämnda tidigare i detta avsnitt. Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16 s. 193) föreslog sålunda en viss utvidgning. I den följande propositionen i ämnet (1971:51 s. 132) ansåg dock föredragande departementschefen (Bengtsson) att utredningen gått för långt. Han uttalade samtidigt.

En annan sak är att nuvarande bestämmelser måhända tillämpas väl restriktivt. Så t.ex. torde det finnas utrymme för ett större antal fiskerättsupplåtelser utan att samernas rättigheter träds för nära.

Jfr jordbruksutskottet 1971, tidigare citerat i avsnitt 3.1. Frågan återkom under arbetet med jaktlagen (1987:259). Jakt- och viltvårdsbered-

• Sida 80
•  Original

ningen (SOU 1983:21; ordf. S. Ekström) uttalade sig också till förmån för en utvidgning när det gällde jakten, se t.ex. s. 269 och 307, jfr s. 198. Beredningen beskriver rättsläget inom renskötselområdet på följande sätt (s. 119).

Enligt rennäringslagen har samerna rätt att jaga inom de delar av samebyarnas betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna. Rätten gäller bara under den tid då renskötseln får bedrivas och bara för den som är medlem i sameby.

Beskrivningen är inte felaktig men den är ofullständig i så måtto att läsaren inte får veta att samerna faktiskt har jakträtt året om (enligt min uppfattning dessutom med ensamrätt) på en stor del av Sveriges yta. Denna ”skrivning” hos beredningen kan vara en del av förklaringen till de uttalanden om delad jakträtt som följt i olika sammanhang. Någon ändring i rennäringslagen föreslog beredningen inte. I jaktlagspropositionen 1986/87:58 gjorde föredragande departementschefen det tidigare omnämnda uttalandet att samerna saknar ensamrätt (avsnitt 2, slutet). Inte heller detta uttalande föranledde någon ändring i rennäringslagen. Uttalandet förekommer i ett avsnitt med rubriken Vården av älgstammen och underrubriken Älgjakten (s. 45). Det ingår som ett led i motiveringen för en effektivare organisation av älgjakten (licensjakt).

13

Det kan här finnas anledning att erinra om det oomtvistliga förhållandet att de mångahanda offentligrättsliga och administrativa bestämmelser som finns betr. såväl jakt som fiske gäller även inom renskötselområdet, om inte undantag gjorts. Den tidigare omnämnde von Seth skiljer således i sin framställning tydligt mellan jakträttens privaträttsliga och offentligrättsliga delar, tidigare fördelade på jaktlag och jaktstadga; jfr SOU 1983:21 s. 118. Här skall inte diskuteras om bestämmelserna om exv. licensjakt på älg är av offentligrättslig eller privaträttslig art; klart är att renskötselområdet efter jaktlagens tillkomst inte längre är undantaget. Överensstämmande: Regeringsrätten, RÅ ref. 1992:14. Med tanke på hur uttalandets (i föregående stycke) placering i jaktlagspropositionen och att ingen ändring gjordes

13

I standardverket Norstedts Juridiska Handbok, 17 uppl., 2001, s. 617, finns en beskrivning av samernas jakträtt som i sak överensstämmer med Jakt- och viltvårdsberedningens nyss återgivna uttalande. På s. 637 i samma arbete beskrivs samernas fiskerätt (som ju i sak överensstämmer med jakträtten). I fiskeavsnittet görs till en början samma beskrivning som i fråga om jakträtten. Därefter sägs: ”Detta innebär att samerna under hela året har fiskerätt i allt vatten inom Norrbottens och Västerbottens lappmarker ovanför odlingsgränsen” etc. Någon motsvarande uppgift lämnas inte i jaktavsnittet.

• Sida 81
•  Original

i rennäringslagen, finns det fog för antagandet att uttalandet i första hand syftar på nu angivna förhållanden.

Nästa gång som uppmärksamheten riktades mot upplåtelsereglerna i rennäringslagen var i samband med proposition 1992/93:32 (”småviltpropositionen”), jfr NJA II 1993 s. 589. I anslutning till den utfärdades rennäringsförordningen (1993:384). Aktuella delar av förordningen och dess förhistoria har tidigare beskrivits i avsnitt 2. I propositionen förordar föredragande departementschefen (Olsson) en utvidgning av möjligheterna till upplåtelse av jakt och fiske (s. 131–152). Följande utdrag belyser det sagda.

[Efter redogörelse för innehållet i jaktlagen, fiskerättslagen och 25 § rennäringslagen:] Det finns således en dubbel jakt- och fiskerätt på utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under den tid renskötsel är tillåten där. (kurs. här) Markägaren har den jakt- och fiskerätt som följer av äganderätten och samernas jakt- och fiskerätt ingår i renskötselrätten. (s. 132) – – – Sammanfattningsvis anser jag att småviltjakt bör upplåtas i väsentligt större omfattning än i dag. – – – I princip skall alla som så önskar kunna jaga småvilt inom ett område. (s. 147) Upplåtelse av sportfiske med krok bör kunna ske i betydligt större utsträckning än för närvarande utan att olägenheter av någon betydelse uppkommer för rennäringen. – – – Grundförutsättningen bör vara att alla vatten upplåts om inte hinder föreligger. (s. 148)

På grundval av propositionen tillkom ny lag (om sametinget) och ändringar i flera gällande lagar bl.a. rennäringslagen. Någon ändring i rennäringslagens 25 och 32 §§, som behandlar jakt och fiske, skedde dock inte. Genom propositionen beredde regeringen däremot riksdagen ”tillfälle att ta del av vad jag har anfört om – – – upplåtelser av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen” (s. 1, 25, 191).

I riksdagen behandlades propositionen i bostadsutskottet (BoU8). Yttranden avgavs dessutom av jordbruksutskottet (JoU2y), kulturutskottet (KrU2y) och trafikutskottet (TU3y). Bostadsutskottet anslöt sig i allt väsentligt till vad som sagts i propositionen. I likhet med denna betonas att ingen inskränkning sker i det ”skydd” som samerna får genom rennäringslagen. Utskottet tar inte uttryckligen ställning till frågan om samerna har ensamrätt eller inte, men det är tydligt att utskottet ansluter sig till tanken att samerna inte har någon ensamrätt på kronomarken ovan odlingsgränsen. Följande uttalanden är i annat fall svåra att förklara (s. 21).

Bostadsutskottet har under angivna förutsättningar inte något att erinra mot att de möjligheter som finns för jakt och fiske utnyttjas på ett

• Sida 82
•  Original

effektivare sätt än hittills. Vissa personer är helt eller delvis beroende av jakt och fiske för sin försörjning. [Här åsyftas uppenbarligen andra personer än samebymedlemmar.] För många andra är möjligheterna att jaga och fiska en viktig fritidsaktivitet och rekreationskälla. Som jordbruksutskottet anfört har det sedan länge varit ett allmänt önskemål att möjligheterna till jaktutövning och fiske tas tillvara på ett bättre sätt än för närvarande.

Utskottet avslutar avsnittet ”Rätt till jakt och fiske” med att föreslå att riksdagen ”lägger propositionen till handlingarna” i vad den rör rätt till småviltjakt och fiske på renskötselns åretruntmarker; jfr riksdagens skrivelse 1992/93:115. I den av regeringen därefter utfärdade rennäringsförordningen görs – i notform – en hänvisning till småviltpropositionen, bostadsutskottet och riksdagsskrivelsen.

Under arbetet med detta utlåtande har jag gjort en undersökning av domstolarnas praxis i vattenmål. Jag har resonerat på följande sätt. Om det förhåller sig så att det på renskötselns åretruntmarker (inom ”utmark” ovan odlingsgränsen etc.) finns jakträtt eller fiskerätt också för staten som markägare, så borde detta ha kommit till synes i de många mål om ersättning för skador som förekommit i samband med utbyggnaden av vattenkraften i Norrland. Det är väl känt att under årens lopp stora belopp utdömts till samefonden och andra sameintressen som ersättning för skador. Några rättsfall som tar upp den här aktuella frågan har jag inte påträffat. Under åren 1976–86 tjänstgjorde jag i Vattenöverdomstolen. Under denna tid torde frågan aldrig ha varit föremål för prövning. För att få frågan ytterligare belyst förde jag den vidare till f.d. justitierådet Lennart Persson och f.d. hovrättslagmannen Åke Wikner. Båda har långvarig erfarenhet som ordförande i både vattendomstolar i Norrland och Vattenöverdomstolen. Båda har dessutom erfarenhet från Högsta Domstolen, Persson som ledamot och Wikner som föredragande. Mina frågor löd: ”Har du varit om att staten som markägare begärt ersättning för skador på jakt eller fiske på sådan fast egendom som utgör utmark ovan odlingsgränsen (eller motsvarande)?” Och vidare: ”Har du varit med om att Vattenfall eller annan exploatör av vattenkraft gjort gällande att ersättning för skador på jakt eller fiske skall reduceras med hänsyn till att samernas rätt delas med staten som markägare?”

Mina intervjuoffer svarade nej på båda frågorna. De tillade att ersättning för fiske varit vanligt förekommande men att ersättning för jakt varit ovanligt men dock förekommit någon gång.

• Sida 83
•  Original

5 Slutsatser

Arbetet med detta utlåtande har i första hand gått ut på att försöka ge svar på frågan om (vissa) samers speciella rätt enligt rennäringslagen till jakt och fiske ”på utmark” inom åretruntmarkerna är deras ensamrätt eller om den delas med markägaren. Lagens uppbyggnad gör det nödvändigt att vid besvarandet skilja mellan dels ”kronomark” och annan fast egendom (här kallad enskild mark), dels mark ovan odlingsgränsen (och de därmed jämställda renbetesfjällen) å ena sidan och mark nedom nämnda gräns å den andra.

5.1 Den enskilda marken

Den rätt som huvudbestämmelsen (25 § 1 st. rennäringslagen) ger (berörda) samer är inte beroende av vem som äger marken. De två ägarkategorierna (staten och enskilda) behandlas lika av lagen även i så måtto att samerna inte (t.ex. genom utarrendering eller motsvarande) får upplåta den rätt de har enligt 25 §. Något generellt upplåtelseförbud i övrigt – för t.ex. jordägaren – uppställer lagen dock inte. Skillnaden mellan olika kategorier mark visar sig i stället i hur lagen behandlar möjligheten att upplåta.

Vad till en början angår den enskilda marken sägs i 25 § rennäringslagen: ”Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark etc.” Det står alltså inte: ”Rätten att jaga och fiska på utmark tillhör same-

• Sida 88
•  Original

byns medlemmar”. Eftersom lagen på denna punkt är mångtydig, kan man inte – genom att enbart ”pressa” texten i denna paragraf – utläsa ett säkert svar på den ställda frågan.

16

Något förbud för enskilda markägare att jaga eller fiska eller att upplåta sådan rätt uppställer lagen inte. Inte heller finns det – som för kronomarken – några särskilda bestämmelser för upplåtelse. Därav får anses följa att markägaren har dessa rättigheter. Samerna har alltså inte någon ensamrätt till jakt och fiske på den enskilda marken. Detta gäller oavsett om marken ligger ovan eller nedom odlingsgränsen.

En annan sak är om den enskilde markägaren alls har någon jakt- eller fiskerätt. Detta är en fråga som inte kan ges ett generellt svar. Den hänger ihop med vad som i varje särskilt fall har bestämts vid fastighetens bildande eller ev. i annat sammanhang. I de fall enskilda fastighetsägare har jakt- eller fiskerätt också på utmarken så har man här alltså exempel på delad eller ”dubbel” jakt- eller fiskerätt. Uppkommande problem torde normalt kunna lösas med tillämpning av lagarna om viltvårdsområden (2 §) och fiskevårdsområden (2 §). Båda lagarna uttalar att ”inskränkning” i samernas rätt inte får ske. Behov av lagändring har inte förmärkts och synes inte föreligga.

5.2 Kronomarken

5.2.1 Vad svarar renlagarna?

När det gäller kronomarken är situationen såtillvida densamma att huvudbestämmelsen (25 §) inte uttalar att samernas rätt är exklusiv; bara att de ”får jaga och fiska”. Bedömer man rättsläget med utgångspunkt enbart från denna bestämmelse, blir resultatet att det i varje fall inte kan uteslutas att även markägaren–staten har del i rättigheterna. Men huvudbestämmelsen måste ses i det sammanhang vari den ingår, i första hand rennäringslagens bestämmelser om platser, tider och upplåtelser.

Innan jag tar ställning till frågan om ensamrätt eller inte måste ytterligare ett spörsmål klaras ut. Frågan är speciell för Lappland och handlar om den del av skogssamebyarnas åretruntmarker med

16

Att renskötselrätten – och därmed även rätten till jakt och fiske – enligt 1 § rennäringslagen ”tillkommer den samiska befolkningen” ändrar inte det sagda, eftersom den citerade formuleringen, som insattes genom lagändringen 1993:36, får anses som sekundär i förhållande till 25 § 1 st. som inte ändrats sedan tillkomsten. Och syftet med 1993 års ändringar var som framgått av redogörelsen för 1992/93 års ”småviltproposition” uppenbarligen inte att ge samerna en starkare rätt till jakt och fiske.

• Sida 89
•  Original

karaktär av kronomark som finns nedom odlingsgränsen men ovan Lapplandsgränsen. Den speciella ordning för upplåtelser av begränsade sakrätter (i första hand nyttjanderätter) som rennäringslagen behandlar i 32–34 §§ gäller inte för dessa marker; mera härom i avsnitt 4.1 (”det geografiska problemet”). Denna del av renskötselområdet behandlas i upplåtelsesammanhang av lagen inte på annat sätt än enskild mark. Här finns därför grund att tala om dubbel jakt- och fiskerätt. Det finns anledning att förmoda att de problem som detta kan föra med sig kan lösas inom ramen för lagarna om viltvårdsområden och fiskevårdsområden på samma sätt som för enskilda marker.

Kvar att behandla är därmed kronomarken ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtland och Härjedalen.

17

På dessa marker

skall alla upplåtelser (med det i sammanhanget mindre viktiga undantaget i 31 § 2 st.) göras av staten (i regel länsstyrelsen) och alla inflytande avgifter tillfalla samerna. Möjligheten att göra upplåtelse är inte fri utan begränsas av en rad restriktioner, varav de flesta uppenbarligen tillkommit av omsorg om rennäringen; se avsnitt 2. (Jag bortser från 3 § rennäringsförordningen 1993:384 som jag återkommer till i avsnitt 5.2.4.)

Gör man tankeexperimentet att det på dessa områden finns platser som samerna inte utnyttjar, uppkommer frågan hur upplåtelsebestämmelserna i 32–34 §§ skall tillämpas. De angivna paragraferna inrymmer emellertid ingen möjlighet för markägaren–staten att fritt disponera sådana eventuella ”fria” områden. Rennäringslagens restriktioner måste iakttas och inflytande avgifter redovisas till samerna. En tänkt egen jakt- eller fiskerätt för markägaren–staten framstår under sådana villkor som i praktiken innehållslös.

En analys av lagtexten talar alltså till förmån för en ensamrätt för samerna. Men om detta varit lagstiftarens avsikt, varför har det då inte sagts ut i lagtexten? Svaret är att huvudbestämmelsen (25 § 1 st.) är tänkt att fungera inte bara ovan odlingsgränsen utan på hela renskötselområdet (utom zon 4, dvs. de områden utanför Lappland och de jämtländska renbetesfjällen där samerna helt saknar jakt- och fiskerätt). Bestämmelsen gör heller ingen skillnad mellan kronojord och enskild jord. Därav den – för vårt speciella behov – till synes vaga

17

Lagens definition på dessa marker är: ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen” (32 § 1 st.). Definitionen på kronomark lyder: ”- - - områden - - - där marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten - - -” (3 § 1 st.). Renbetesfjällen i Jämtland och Härjedalen betecknas alltså inte som kronomark, trots att de ägs av staten. Jag har för enkelhetens skull och i enlighet med vanligt språkbruk likväl valt att inrangera även renbetesfjällen under kronomarken. – I rennäringsförordningen talas dock inte om kronomark utan om ”statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen”.

• Sida 90
•  Original

formuleringen. I stället är det så att reglerna för jakt och fiske på statens mark ovan odlingsgränsen får sitt verkliga innehåll genom en sammanställning av huvudbestämmelsen med lagen i övrigt, i första hand reglerna om platser, betestider och upplåtelse.

Då framträder en bild som å ena sidan utgår från att staten är ägare (även till jakten och fisket). Men det är å andra sidan en äganderätt som, när det gäller utövandet och tillgodogörandet (av renbetet, jakten, fisket m.m.), för ägaren saknar praktiskt innehåll (i annan mån än att ägarens representant länsstyrelsen belastats med uppdraget att ombesörja hanteringen av förekommande upplåtelser). Resonemanget pekar med andra ord på ensamrätt för samerna. Rätten till kommersiell skogsavverkning och naturtillgångar i övrigt tillkommer dock markägaren. Samerna har här i förekommande fall rätt till skadestånd. I motsats till vad fallet är vid upplåtelse av jakt eller fiske sker dock ingen redovisning av skogsinkomster (och motsvarande) till samerna.

Den gällande ordningen för samernas rätt till renbete, jakt och fiske går i fråga om huvudinnehållet tillbaka till 1886 års lag. Det kan i det sammanhanget finnas skäl att erinra om att den tidens lagar inte skrevs som i dag, då man – måhända inspirerad av EU – med många ord försöker stoppa alla tänkbara kryphål. När 1886 års lag kom till, var traditionen från 1734 års lag fortfarande stark. Den kännetecknades av en lagtext som med ett konkret och direkt språk koncentrerades på huvudinnehållet. Man hade ingen ambition att få med ”allting” i lagen ”förty all misshandel [orätt] kan icke uppräknas i lagboken” (elfte domarregeln).

18

Detta sätt att analogivis tolka lagen är – i varje fall inom civilrätten – vanligt och allmänt accepterat. Exempel påträffas även inom samerätten. 25 § 2 st. rennäringslagen säger att en same kan få jaga och fiska inom en grannbys betesområde men med reservationen: ”endast för sitt uppehälle”. Tillägget anses innebära att huvudregeln i 25 § 1 st. ger berörda samer rätt till yrkesfiske inte bara ovan odlingsgränsen utan i hela Lappland. Ett annat exempel är bestämmelserna att samer – under angivna förutsättningar – för egna behov får ta vindfällen, ”grantjur” och andra uppräknade skogsprodukter (16–22 §§). Den indirekta konsekvensen härav blir att den kommersiella avverkningsrätten tillkommer markägaren. – I en modern lag skulle dessa avgränsningar mellan rättigheter säkerligen ha uttryckts på ett tyd-

18

Citatet ger anledning att också framhålla att domaren skall beakta ”vad hans uppsåt var som lagen gjorde” (regel nr 12; jfr nr 42). – Att domarreglerna hade lagstiftarens uttryckliga sanktion bekräftas av not 1 s. XC i 2004 års upplaga av Norstedts lagboksedition.

• Sida 91
•  Original

ligare sätt, men rennäringslagen är – i nu berörda delar – ingen modern lag. Huvudinnehållet – och sättet att framställa det för läsaren – utgörs tvärtom av osorterade avlagringar av inte mindre än tre tidigare lagar. Detta är omständigheter som måste beaktas vid lagens tolkning; jfr Lagrådets kritik i prop. 1971:51 s. 261.

Det har många gånger framhållits att renskötselrätten är en rätt av alldeles eget slag. Beröringspunkter med det allmänna rättssystemet saknas dock inte. Vill man göra en jämförelse är renskötselrätten närmast att likna vid servitut, samtidigt som det står klart att den inte är ett servitut i lagens mening. Med tillkomsten 1886 av den första renlagen lades – om liknelsen fullföljs – på renskötselområdet i princip för all framtid en belastning som i sak är av samma slag som vid servitut vilar på den ”tjänande” fastigheten.

19

Motsvarigheten till servitutsrättens ”härskande” fastighet är berörda samer. Parallellen med servitut ”håller” också i det avseendet att båda rättsinstituten kan vara ”totala” eller ”partiella”. Den som har ett servitut för fiske kan ha rätt till den tjänande fastighetens hela fiske eller bara en viss del; jfr rättsfallet NJA 1911 s. 257 (laxfiske i Lagan) även omnämnt i avsnitt 3.2, 5.2.2 och 5.2.3. Rättsfallet har likheter med samerätten även på det viset att fråga var om fiske på grund av urminnes hävd, som ju utgör basen också i ”renlagarna”. Rättsfallet berättigar till slutsatsen att presumtionen är till ”hävdarens” förmån. En jämförelse mellan renskötselrätt och servitut visar att renskötselrätten – sett från ”den härskandes” sida – inte är svagare än servitutet. Medan ett servitut kan ändras eller upphävas genom en lantmäteriförrättning, är motsvarande åtgärd betr. renskötselområdet mera ”kringgärdat”, se 26–30 §§rennäringslagen.

5.2.2 Jakt- och fiskerätten i rättslig och administrativ praxis

Innan slutsatsen (om samernas ensamrätt på kronomarken ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen) godtas, kan det finnas skäl att – närmast som en kontroll – undersöka om resultatet stämmer med hur frågan har hanterats i andra sammanhang.

I de gängse prejudikatsamlingarna har jag inte hittat något fall där domstol uttryckligen tagit ställning i frågan. Det tyder på att den – innan den på 1980-talet väcktes till liv – helt enkelt inte var kontroversiell. Ett indirekt stöd för alternativet ensamrätt utgör också

19

Jfr Särskilda utskottet 1886, utlåtande 1, s. 18 ff, återgivet av Bertil Bengtsson i Samernas jakt- och fiskerätt, aug. 2004, s. 6 vid not 27.

• Sida 92
•  Original

det nyss nämnda 1911 års rättsfall. – I avsnitt 3.1 (början) refereras förarbetenas – återkommande – uttalande att renskötselrätten endast är en nyttjanderätt till det omfång som bestäms av villkoren för renskötselns bedrivande. Frågan är om detta uttalande kan sägas ifrågasätta eller ta ifrån samerna den nu diskuterade ensamrätten. Anmärkningsvärt är att uttalandena inte i någon av de fyra ”renlagarna” (1886–1971) fått något avspegling i lagtexterna om jakt och fiske. Om det nämnda uttalandet skulle innefatta även jakt och fiske, hade man haft anledning att vänta sig att exv. rätt till jakt och fiske för avsalu förbjudits, men så är inte fallet. När det gäller rätten att utnyttja skogen är samernas rätt begränsad till husbehovet.

Syftet med uttalandet i förarbetena torde i stället ha varit att markera att äganderätten till berörda fastigheter ligger kvar hos staten och övriga markägare, och att den rätt som tillerkänns samerna betingas endast av renskötseln och vad därmed sammanhänger – exv. jakt, fiske och husbehovsvirke. – En sammanfattning i denna del får anses visa att förarbetena inte utesluter samerna från ensamrätt på kronomarken ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

I avsnitt 2 återges jaktlagspropositionens (1986/87:58) uttalande att samerna inte är ensamma om jakträtten. Där sägs också att markägarens jakträtt begränsas av rennäringslagen. Uttalandena är inte tydliga, och om meningen varit att markera att samerna även på kronomarken ovan odlingsgränsen inte har ensamrätt, så har inte heller detta uttalande resulterat i lagtext. Uttalandena, som görs under avsnittet ”Vården av älgstammen” ingår inte som förarbeten till ändring av rennäringslagen. I sistnämnda lag gjordes över huvud taget ingen ändring vid 1987 års jaktlagsreform.

Mer eller mindre tydliga uttalanden till förmån för ensamrätt för samerna (utförligare under avsnitt 3.2) har gjorts av K.B. Wiklund 1911 (om fiske), av Jakt- och fiskerisakkunniga i SOU 1922:16 (om jakt) och SOU 1923:58 (jakt och fiske), av Fiskevattensutredningen SOU 1939:28, av Kammarkollegiet 1942 (jakt och fiske), av E. Malmström 1947 (jakt och fiske), av Fiskerättskommittén SOU 1947:47, av Romberg-Thulin 1955 (fiske), av G.A. Bouveng 1956 (jakt), av L. Berglöf i SOU 1952:13 (jakt och fiske) och av regeringen i prop. 1960:50 (fiske). Ett indirekt stöd för samma uppfattning är den av mig gjorda intervjuundersökningen av praxis i vattenmål.

20

20

Anledningen till att Prawitz, 1970 (jfr avsnitt 3.2), som också stöder ensamrätten, inte tagits med i förteckningen är att hans arbete utgivits genom en intresseförening och att han därför möjligen kan anses som ”jävig”.

• Sida 93
•  Original

En sammanställning av de omständigheter som talar för och emot en ensamrätt för samerna ger enligt min mening vid handen att en tolkning av rennäringslagen utfaller till förmån för alternativet ensamrätt. Tolkningen vinner stöd av att ett flertal myndigheter och sakkunniga under lång tid – ca etthundra år – givit uttryck för samma uppfattning. Renskötselrätten grundar sig – enligt ett tillägg 1993 till 1 § rennäringslagen – på urminnes hävd. Men det är inte i första hand denna regel eller övergångsbestämmelsernas hänvisning till ”lapparnas uteslutande begagnande” som leder fram till ensamrätt för samerna utan en på vedertaget sätt gjord tolkning av gällande bestämmelser i rennäringslagen.

5.2.3 Dubbel jakt- och fiskerätt – en analys

Uttalanden till stöd för alternativet delad rätt till jakt och fiske på kronomarken ovan odlingsgränsen påträffas dels i jaktlagspropositionen 1986/87:58 (endast jakt), dels i ”småviltpropositionen” 1992/93:32. Det är möjligt att Jakt- och viltvårdsberedningen menade detsamma men dess uttalande (s. 20) är oklart. Jag har i avsnitt 3.2 angivit skälet (utvidgningen av licensjakten) till att uttalandet i jaktlagspropositionen – om än något oklart – likväl kan sägas ha ett visst berättigande i det sammanhang där det framförts. Oavsett vad avsikten kan ha varit kan uttalandet inte sägas rubba den slutsats som nyss framförts. När det gäller småviltpropositionen är situationen ännu mera oklar. Med delvis samma ordalydelse som jaktlagspropositionen säger även småviltpropositionen att det finns en dubbel rätt, men vilka marker och vatten som åsyftas är oklart. Det går dock inte att utesluta läsarten att det inte någonstädes finns någon ensamrätt för samerna, en uppfattning som dock enligt min mening vederläggs av den utredning som här redovisats. Medan tesen om den delade rätten i jaktlagspropositionen förs fram för att motivera ett legalt och förståeligt krav på omorganisation av licensjakten på älg, används samma tes i småviltpropositionen för att motivera en ”kraftig” utvidgning av upplåtelseverksamheten, dock utan att det föranleder någon ändring av rennäringslagen.

I avsnitt 3.1 redovisas skälen till att ansvaret för upplåtelserna på åretruntmarkerna 1886 fråntogs samerna och lades i statens hand. Den uppgift som staten då tog på sig leder tanken till en förmyndares uppgift och ansvar mot sin myndling. Från den utgångspunkten ter det sig främmande att ”förmyndaren” (dvs. staten genom läns-

• Sida 94
•  Original

styrelsen) använder dessa befogenheter för att tillgodose andra gruppers efterfrågan på jakt och fiske (hur behjärtansvärd den än må vara). Att inflytande upplåtelseavgifter tillfaller ”myndlingen” (samerna) gör inte arrangemanget mera acceptabelt; snarare är det en bekräftelse på att ”småviltreformen” innebar en lagstiftningsmässig urspårning.

De uttalanden och opinionsyttringar som i samband med 1987 års jaktlagsreform och 1993 års ”småviltreform” gjorts till förmån för en delad jakträtt – men såvitt känt ej för en delad fiskerätt – har inte föranlett någon ändring av lagen och kan inte heller i övrigt sägas vara av den beskaffenheten att de rubbat det rättsläge som dessförinnan etablerats.

Möjliga förklaringar till den inte ovanliga föreställningen om en delad eller dubbel jakt- och fiskerätt på kronomarken ovan odlingsgränsen är dels att en sådan uppdelning som nämnts faktiskt föreligger på andra håll inom renskötselområdet, dels att jakten på oavvittrad mark länge var helt fri. Som framgår av Kammarkollegiets yttrande kvarstod bestämmelsen därom ända till 1927; jfr avsnitt 3.2.

21

Rolf Kjellström skriver i ”Jakt och fångst i södra Lappland i äldre tid”, Nordiska museets förlag, 1995, s. 21.

För lappmarkernas del verkar det länge ha varit så, att jaktstadgorna vare sig var kända eller hörsammade – åtminstone inte förrän en bit in på 1900-talet, när övervakningen kunde effektiviseras.

Det finns en opinion – oklart hur stor – som tycker att det är ”konstigt” att staten, som i detta sammanhang förutsätts vara ägare till de stora vidderna i norr, inte ens på områden som samerna kanske inte utnyttjar, saknar rätt att för egen (och medborgarnas) del disponera över jakten och fisket. Otvivelaktigt finns här ett informationsvakuum. Ett sätt att göra det svårbegripliga begripligt är att jämföra med den situation som föreligger vid upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt för all framtid. (Den senare möjligheten står öppen för staten ensam.) I de fall en sådan upplåtelse ger rättighetshavaren en total rätt till fastighetens jakt eller fiske, har upplåtaren visserligen kvar sin äganderätt – även till det upplåtna – men han är avskuren från möjligheten att utnyttja den upplåtna rättigheten. Om upplåtaren säljer fastigheten, kommer rättighetshavaren i de flesta fall att kunna utnyttja rättigheten även i förhållande till den nya ägaren

21

Som komplettering till det sagda skall sägas att den fria jakten inte gällde älg och – enligt 7 § i 1912 års jaktlag – inte heller mark som ”blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad”. Ang. innebörden av sistnämnda uttryck hänvisas till avsnitt 4 ovan.

• Sida 95
•  Original

(enligt 7 kap. jordabalken). Håller man fast vid tanken att renlagarna alltsedan 1886 tillerkänt samerna en servitutsliknande rätt, som i allt fall inte är sämre än den som ”servitutslagen” tillhandahåller, inses att samernas rätt till jakt och fiske (på utmark ovan odlingsgränsen) är en rätt som utesluter ägaren–staten från möjligheten att vidta några dispositioner utanför rennäringslagens ram.

22

Jag har försökt att ta reda på hur den från början ganska entydiga bilden av samerna som ensamma innehavare av rätten till jakt och fiske på kronomarken ovan odlingsgränsen på en del håll trängts undan av en bild av delad rätt. Jag har kommit till uppfattningen att den senare bilden till inte ringa del kan återföras till justitierådet P. von Seths (1867–1940) jakträttsliga författarskap. Författaren utövade länge ett dominerande inflytande inom området. (I likhet med den tidigare omnämnde G.A. Bouveng var också von Seth en tid – 1906–09 – expeditionschef i Jordbruksdepartementet.) I ”Svensk jakträtt”, 1940, s. 65, behandlar författaren samernas jakträtt under rubriken ”Fall av jaktutövningsrätt utan verklig jakträtt”. Författarens boskillnad mellan dessa båda begrepp är i grunden ingenting annat än den principiella skillnad som råder och alltid har rått mellan det rättsläge som föreligger mellan ägaren och innehavaren av en begränsad sakrätt (t.ex. nyttjanderätt). Framställningen blir dock missvisande när författaren i avsnittet om samerna hävdar att deras rätt ovan odlingsgränsen inte är någonting annat än ”en viss jaktutövningsrätt”.

Samernas rätt till renbete, jakt, fiske och annat – sådan den kommit till uttryck i renlagarna – kan i systematiskt hänseende inte hänföras till nyttjanderätt i termens vedertagna mening, även om uttrycket kommit till användning i 1800-talets förarbeten. Det har tidigare – i avsnitt 5.2.1 (slutet) – påpekats att samerätten mera liknar servitut än nyttjanderätt. Men egentligen är samerätten en rätt av alldeles eget slag, en jus sui generis – en tanke som i och för sig inte är främmande för den juridiska teorin. Det verkar sannolikt att det varit von Seths uppdelning i (jordägarens) jakträtt och (nyttjanderättshavarens) jaktutövningsrätt som givit upphov till tanken på en ”dubbel jakträtt” också på områden där resonemanget inte är tillämp-

22

Ytterligare en förklaring till att kännedomen om gällande rätt just på detta område ofta är bristfällig är med all säkerhet det förhållandet att renlagarna är ”svåråtkomliga”. Den som vill ta del av lagen i gällande lydelse måste som regel ha tillgång till ett tiotal årgångar av Svensk Författningssamling. Renlagarna har inte (annat än som rubrik) tagits med i den vanliga lagboken, och i högskoleundervisningen synes de ha helt negligerats. – I Karnovs lagsamling har rennäringslagen dock tagits med.

• Sida 96
•  Original

ligt, exv. på åretruntmarkerna. Författaren beskriver samernas jakträtt på åretruntmarkerna sålunda (s. 67).

Det enda fall, då en vidsträcktare rätt [än nedom odlingsgränsen] kunde ifrågasättas (kurs. här) tillkomma lapparna, är då det gäller områdena ovan odlingsgränsen, dvs. de områden, som i den mån de ej särskilt disponerats gå under benämningen de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områdena. Ej ens över jakten å dessa områden har emellertid någon vidsträcktare rådighet tillerkänts lapparna. [Härefter följer en redogörelse för länsstyrelsens befattning med upplåtelser på åretruntmarkerna. Redogörelsen är ofullständig i så måtto att författaren underlåter att upplysa om att upplåtelseavgifterna tillfaller samerna. Författaren sammanfattar:] Det lärer därför få anses, att ej ens på dessa områden det är annat än en viss jaktutövningsrätt, som tillerkänts lapparna. Någon målsäganderätt hava de icke och enligt 31 § [jaktlagen] tillkommer dem ej ens den i nämnda lagrum omhandlade rätten att fråntaga en olovligen jagande förverkat byte . . .

Även om von Seth inte använder uttrycket dubbel (eller delad) jakträtt, är det tydligt att tanken på en sådan föresvävat honom. Det är f.ö. påtagligt att han över huvud taget uttalar sig förringande om samernas jakträtt. De begränsningar i samernas rätt som han berör i slutet av citatet har tagits bort i senare lagar.

Anledningen till att rätten att upplåta fråntogs samerna och lades i statens hand har berörts i avsnitt 3.1 (början och slutet). På denna punkt har renlagarna varit lika alltsedan 1886. Detsamma gäller om föreskriften att inflytande avgifter skall komma samerna tillgodo. Om det förhållit sig så att staten här haft en egen rätt som den delade med samerna, hade man haft anledning att räkna med att det – mer än samernas bristande förmåga – skulle ha anförts som skäl för den ordning som valdes, men så har såvitt jag kunnat finna inte skett vid något tillfälle.

Rennäringslagen gör i allt väsentligt ingen skillnad mellan rätten till jakt och rätten till fiske. De röster som i olika sammanhang uttalat sig till förmån för en separat rätt för staten som markägare vid sidan av samerna har såvitt känt bara fört fram jakten men inte fisket. Även detta är anmärkningsvärt och talar till förmån för samernas ensamrätt.

Möjligheten att inom renskötselområdet bilda viltvårdsområde eller fiskevårdsområde har tidigare berörts (avsnitt 3.2 och 5.1). Lagarna i ämnet uttalar att dessa samverkansformer inte kan ifrågakomma på ”kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller [mark på] renbetesfjällen” (2 § i båda

• Sida 97
•  Original

lagarna). Arrangemanget får anses bekräfta att ”lagstiftaren ” räknat med att staten på dessa områden inte har någon egen rätt till utövning vid sidan av samerna. För om en sådan rätt förelegat för staten, hade det varit naturligt att arrangera samverkansformen på liknande sätt som skett inom övriga delar av renskötselområdet.

Men även om tidigare berörda uttalanden i jaktlags- och småviltpropositionerna är tänkta att uttrycka tanken att staten vid sidan av samerna har en egen rätt att jaga och fiska och även att upplåta sådan rätt på kronomarken ovan odlingsgränsen, rubbar sådana uttalanden inte det rättsläge som etablerats. Det senast sagda gäller även om riksdagen – som ju inte ändrat lagen – i fallet småviltjakten instämt i sådana uttalanden genom att – med det i sammanhanget oklara uttalandet – ”lägga till handlingarna” vederbörande utskotts godkännande. Slutsatsen är därför att staten saknar rätt att för egen del utöva eller på annat sätt tillgodogöra sig rätten till jakt och fiske på kronomarken ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen.

Under arbetet med denna sak har från olika håll den åsikten framförts att lagen är otydlig (och därför bör förtydligas; kanske också ändras i sak). Jag delar inte denna uppfattning. Det står visserligen inte i lagen att samernas rätt är deras ensamrätt, och det står inte heller att samernas rätt är en rätt som de delar med markägaren–staten. Jag håller med om att lagtexten i det här fallet inte är kristallklar, men det är ju en situation som juristen möter dagligen. Till hans hjälp tillhandahåller därför rättsvetenskapen en hel arsenal med tolkningsmetoder. Det är fåfäng möda att försöka möta varje fall av oklarhet i lagen med ny lagstiftning. Som jag tidigare sagt leder enligt min mening sedvanlig tolkning av rättsläget fram till ensamrätt för samerna.

Till den opinion som tycker att rättsläget är oklart vill jag förutom det redan sagda hänvisa till den inom avtalsrätten allmänt accepterade tolkningsregel som säger att oklarhet om rättsläget drabbar den som formulerat avtalet. Exempel på denna s.k. oklarhetsregel är NJA 1989 s. 269, se särskilt HD:s motivering s. 286. Genom renlagarna har (berörda) samer av staten–lagstiftaren–markägaren givits en rätt att – utan andra begränsningar än som gäller för alla andra – för all framtid utöva jakt och fiske på (aktuella delar av) statens mark (och dessutom tillgodoföras intäkterna från ev. upplåtelser). Det är uppenbart att samerna haft små eller inga reella möjligheter att inverka på reglernas utformning. (När samerna i samband med tillkomsten av 1971 års lag framförde viss kritik blev den avvisad, se prop. 1971:51 s. 132.) Hade det varit fråga om en avtalstvist, skulle man med all

• Sida 98
•  Original

sannolikhet ha kommit fram till att samerna i förhållande till motparten befunnit sig i sådant underläge att oklarheten om rättsläget skall drabba motparten dvs. staten. Frågan om samernas jakt och fiske faller visserligen inte in under avtalsrätten, men principen torde ändå – och här med än starkare skäl – få anses tillämplig. Finner man att rättsläget är oklart, leder därför även oklarhetsregeln till att staten inte kan åberopa oklarheten till sin fördel; i all synnerhet som statliga organ tidigare och under ca hundra år hävdat en motsatt uppfattning. Här föreligger således ytterligare en omständighet som talar för samernas ensamrätt.

Professor Bertil Bengtsson skriver i ”Samerätt”, 2004, s. 52.

Det kan visserligen sägas att samerna har bevisbördan för att de i strid med huvudregeln i jakt- och fiskelagstiftningen skulle ha en jakt- eller fiskerätt som utesluter markägarens rättigheter. Även om urminnes hävd mycket väl kan ge en sådan ensamrätt (jfr NJA 1911 s. 257) är det – i nuvarande forskningsläge – osäkert om samerna för sin del kan styrka mera än att de på åretruntmarkerna haft en fullgod rätt till jakt och fiske jämte markägaren – staten eller enskild. [Härefter som not:] Av betydelse blir här att samerna utövat sina rättigheter bara tidvis och på så stora områden, till synes utan att koncentrera utövningen på ett sådant sätt att den kan anses utesluta markägarens rätt (jfr NJA 1911 s. 257, JR Sjögrens yttrande).

Efter den här gjorda genomgången av rättsläget, däri inbegripit hundra års statlig administrativ praxis, ter det sig mera naturligt att det är staten som har bevisbördan (för att samerna saknar ensamrätt) än att samerna skall bevisa (att de innehar ensamrätten). Tanken stöds av det förhållandet att ingen av de undersökta rättskällorna innehåller minsta antydan till en norm för uppdelning av rättigheterna.

Gemensamt för renlagarna – från 1886 till 1971 – är att rätten till jakt och fiske ansetts vara nära sammanhängande med rätten till renbete. Både lagstiftaren och samerna har sett de olika verksamheterna som olika sidor av samma sak. Lagen har överlåtit till samebymedlemmarna själva att bestämma vilken del av den totala rennäringsrätten som de vill prioritera. Sett i ett större sammanhang har det sannolikt många gånger varit rationellt att inte vid varje tillfälle söka maximal avkastning från exv. jakten eller fisket. Och om möjligheterna till upplåtelser av jakt och fiske inte alltid utnyttjats till fullo, har detta med säkerhet sin förklaring i det – i varje fall för samerna – väl kända förhållandet att utomstående jägare och fiskare många gånger är störande för den egentliga renskötseln. Med dessa besökare följer ju ofta hundar, flygmaskiner och annat som är

• Sida 99
•  Original

störande. Det skulle stå i direkt strid med hela syftet med rennäringslagstiftningen, om samernas långsiktigt försiktiga användning att markresurserna skulle användas som ett argument emot dem för att begränsa deras möjligheter att fullfölja den verksamhet som de valt till sin.

Om det skulle klarläggas att samerna använder renskötselns åretruntmarker – och inte bara jakten och fisket – på ett icke ändamålsenligt sätt, har statsmakten möjlighet att ingripa. Men det måste göras i laga former och inte på det lättvindiga och – enligt min uppfattning – inkonstitutionella sätt som skedde vid behandlingen av småviltpropositionen 1992/93:32. – Trots likheten med servitut är det min uppfattning att en analogi med servitutsrätten i denna situation inte kan göras. Renskötselrätt är trots allt inte servitut; jfr avsnitt 5.2.1 (slutet).

5.2.4 Kommentar till rennäringsförordningen

Återstår så att kommentera rennäringsförordningen i de delar den avser upplåtelse av jakt och fiske på statens mark ovan odlingsgränsen. Förordningens 3 § säger att länsstyrelsen i situationer som beskrivs i paragrafen skall upplåta rätt till jakt och fiske (jfr avsnitt 2). – Det råder inget tvivel om att paragrafen inte står i överensstämmelse med rennäringslagen, närmast dess 32 §. Lagens innebörd kan inte tolkas på annat sätt än att den ansvariga myndigheten skall vara återhållsam med upplåtelser och att rennäringens intressen skall stå i centrum vid beslut om upplåtelse. (Jfr Jordbruksutskottets uttalande vid lagens tillkomst, återgivet i avsnitt 3.1.) Så har också 32 § tidigare tillämpats. Även om också förordningen räknar upp ett antal förutsättningar, som måste vara uppfyllda, talar den i grunden ett helt annat språk i och med att den direkt ålägger den ansvariga myndigheten att upplåta. Att detta också var avsikten med förordningen bekräftas av de uttalanden som departementschefen och utskottet gjorde vid tillkomsten. Det är tydligt att förordningen och särskilt dess 3 § är en produkt av föreställningen om delad jakt- och fiskerätt även på dessa områden, dvs. ovan odlingsgränsen. Efter den genomgång av rättskällorna som här skett är det svårt att beteckna denna föreställning som annat än en fantasiprodukt.

En logisk följd av vad som här sagts om förordningens 3 § är att även andra delar drabbas av samma öde. Det gäller t.ex. 5 §, som föreskriver att upplåtelse enligt huvudregeln skall ske gratis i de fall som räknas upp i paragrafen. Jfr 34 § 1 st. rennäringslagen, som

• Sida 100
•  Original

säger att gratisupplåtelser bara får ske i händelse av ”särskilda skäl”. Det gäller vidare 7 §, som ger länsstyrelsen rätt att utöver upplåtelseavgiften tillgodoräkna sig en särskild avgift för administration o.dyl.

Håller man fast vid tanken att staten–lagstiftaren redan 1886 tog på sig uppgiften att administrera upplåtelseverksamheten åt samerna (som ansågs inte betrodda) och till dem redovisa inflytande medel, finns med gällande lag inget utrymme för andra avgifter än själva upplåtelseavgiften.

Som framhållits i inledningen skall i fall av bristande överensstämmelse mellan lag och förordning den senare såsom sekundär vika för lagen. Av HD:s dom i rättsfallet NJA 1965 s. 492 (Suorvasjöarnas reglering) framgår att samernas rätt (enligt då gällande ”renlag”) till land och vatten – och därmed även jakt och fiske – i expropriationssammanhang åtnjuter samma skydd som äganderätt till fast egendom. Därav följer också att rätten inte påverkas av en administrativ förordning som står i strid med etablerad rätt.

Det är givetvis angeläget att det inte finns motsättning mellan lag och förordning. Jag anser inte att det ingår i mitt uppdrag att framlägga förslag på hur bruten rätt skall återställas. Olika möjligheter står till buds. Det enklaste är givetvis att upphäva de bestämmelser i rennäringsförordningen om jakt och fiske som tillkom 1993 och/eller ge samerna ekonomisk kompensation.

5.2.5 Slutligt svar. Sammanfattning

Genomgången torde ha visat att samernas rätt till jakt och fiske på utmark på statens fasta egendom (kronomarken) ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är en ensamrätt som (berörda) samer inte delar med markägaren. Någon ensamrätt i övrigt som kan grundas på rennäringslagen har jag inte funnit. Ensamrätten får anses vara inbyggd i rennäringslagen och framgår vid en sådan tolkning som normalt sker t.ex. i en rättegång. Resultatet bekräftas av en i stort sett enhetlig och konsekvent tillämpning under ungefär etthundra år räknat från den första renlagens tillkomst 1886. – Äldre lagars bestämmelser om samernas rätt till områden som anvisats dem till uteslutande begagnande är alltjämt gällande men kan i detta sammanhang inte anses ge något tillskott utöver den rätt som följer av rennäringslagen. – Några belägg för att staten före 1987 i kommersiellt syfte utnyttjat sådan rätt till jakt eller fiske, som enligt min mening är samernas ensamrätt, har jag inte funnit.

• Sida 101
•  Original

1 Naturen av samernas rättigheter

1.1 Varför äganderätt?

Rättsfall rörande privaträtten, markanvändningens rättsskydd och laga fång samt rådande rättspraxis utgör i sig ett obestridligt bevis för att lapparna/samerna ansågs vara ägare till sin ärvda mark eller lappskatteland i historisk tid alltså som ”självständiga bönder”, dvs. skattebönder. Lapparna själva upplevde saken på detta sätt i enlighet med sin urgamla rättstradition; denna tradition är så gammal att inga historiska källor längre kan berätta om dess ursprung.

När problemen dryftades på tinget argumenterade lapparna genom att gång efter annan konstatera att de var ägare till sina marker samt kräva jordägarens rättigheter, dvs. bekräftelse på sitt laga fång eller domstolens skydd för konkreta brott mot markanvändningen. I motsats till vad man i litteraturen fram till 1980-talet har hävdat, utgjorde jordbesittningen i det gamla samesamhället en helt aktuell företeelse och även ett begrepp. Om man ur det samiska samhället och dess traditioner söker en djupare strukturell förklaring till situationen, är en sådan lätt att ge på grund av allt tillgängligt material.

I motsats till det som påstås fanns det inte mark och vatten ”i överflöd” för att täcka behoven i samernas naturnäringsgrenar i det område samerna bebodde och i det s.k. historiska området som fortfarande på 1600-talet användes och fastställdes till markområdena norr om Lappmarksgränsen. Tvärtom, att döma av de många processerna, räckte marken inte ens till familjens behov sett i ett längre tidsintervall.

Med tanke på markanvändningsbehoven visar källorna också otvetydigt att det samiska rättstänkandet också täckte behovet att bevara naturen och dess resurser även för de kommande generationerna. Man ville inte göra slut på resurserna med en slit och släng-princip, utan ekonomin motsvarade här det moderna tänkandet i fråga om naturbalans och naturens mångfald samt kraven som detta ställer.

I detta avseende var fiske-, jakt- och betesmarker lika viktiga för samerna som åkern, ängen och beteshagarna var för den tidens bönder. Marken utgjorde dock ingen bytesvara, och pengarna ersatte över huvud taget inte de egna inkomstkällorna eller förutsättningarna för det fortsatta livet. I de sällsynta fallen där samen/lappen gjorde misstaget att sälja den ärvda jorden eller delar av den, eller när kronan inlöste den ärvda marken för ett lagstadgat syfte (jämför nedan), har följderna blivit ödesdigra. Skattelängderna berättar om detta på

• Sida 103
•  Original

sitt eget, tragiska sätt. Snart efter det att marken har överlämnats finner man en anteckning ”utfattig” i stället för betald jordskatt. Lappen fick ofta flytta till Ishavet där havet åtminstone erbjöd fisk eller ”ner till landsbygden” efter att ha fattat tiggarstaven.

När man betraktar den väsentligaste frågan i detta sakkunnigutlåtande, nämligen frågan om vilken jordnatur som lappskattelanden ansågs vara ur kameralrättslig synpunkt, blir jordaböckerna dock den mest centrala källgruppen. Jordaböckerna utarbetades på skattegrund på ett likadant sätt som i det övriga riket. Dessutom finns det några andra dokument som direkt belyser denna så centrala jordnaturfråga.

Vikten av denna frågeställning kan utryckas i följande korta konstaterande: Om man enligt urkunderna betalade jordskatt för sitt land, var det oundvikligen fråga om jord av skattenatur, skatteland. Någon jordskatt betalades inte för jord av krononatur, lika litet som för jord av frälsenatur. Ifall jord av skattenatur inte förlorade sin natur som skatteland intill tiden för stiftandet av 1789 års förenings- och säkerhetsakt, utvecklades rätten så småningom till modern äganderätt, utan några som helst åtgärder från den enskildes eller kronans sida. – På annat håll i landet, både i Sverige och i Finland, var detta också fallet beträffande bönder: enbart lapparna med sina jordrättigheter föll eller lämnades utanför denna i och för sig klara och helt logiska utveckling. (Detta blev dock aktuellt först efter det att 1789 års förenings- och säkerhetsakt trätt i kraft.)

På grund av det ovannämnda granskas problematiken i fortsättningen mer detaljerat än i fråga om tidigare granskade frågor. Lika litet som när det gäller rättshistorisk forskning över huvudtaget får denna problematik granskas så, att man tar det förflutna som utgångspunkt tills man hittar en ”angenäm tidpunkt” med sina dokument. Man måste gå till väga precis tvärtom. För att kunna förstå varför dagens situation ser ut som den gör bör man närma sig den nutida utvecklingen utifrån det förflutna. Det förflutna påverkar nutida företeelser, nutiden å sin sida kan inte på något som helst sätt påverka det förflutna.

• Sida 104
•  Original

1.2 Den lappländska skattejordens jordnatur enligt jordaböcker, rättspraxis och lagstiftning

1602 års skattläggning

Genom en kunglig instruktion bestämdes att Lappmarkens första skatteskrivning skulle ske 1602. Några få bevarade skattelängder vittnar om att någon form av skattläggning verkligen genomfördes och att föremålet för skattläggningen verkligen utgjordes av varje familjs traditionellt kontrollerade marker med särskild betoning på ”älvar och vattendrag”.

1

I en fogderäkning från 1602 konstateras:

Efter Hertig Carls befallning är rannsakad med Umeå och Ångermanna lappar så vitt man nu i hastighet har kunnat göra efter årstidens lägenhet, dock till ingen vissa, för än man farit omkring och sett dess Lägenhet efter de (icke) sjelva kunna någon rättelse giva huru Landet ligger till efter miletal…

2

När man behandlar de sydligaste delarna av den ångermanländska Lappmarken berättar man att Nils Thomassons marker är belägna ca 15 mil från Jensells socken och omfattar vid sidan av allt annat också två sjöar samt skog med en areal som i varje väderstreck utgör två mil.

3

Också Johannes Schefferus, som är en någorlunda pålitlig skildrare av lappländska förhållanden, konstaterar i sin berättelse från 1673 att skattemängderna beror på storleken av de områden som de hävdar. De bästa och största områdena utgör ”hel skatt” för vardera, för områden med lägre avkastning ”halv skatt” osv….Den, som har i sin besittning ett helskatteland, skall betala två riksdaler för det i året…

4

Schefferus, som var en lärd man vars skildringar över lag stämmer utmärkt överens med dåtida dokument, har inte själv kunnat hitta på en motsvarande skildring av skatteuppbörden för jordskatt i Lappmarken. Detta måste ytterligare betonas även därför att enligt både Schefferus och själva dokumenten var det verkligen frågan om jordskatt precis som när det gällde de självständiga hemman som bönderna kontrollerade. Även Åke Holmbäck, som på uppdrag av svenska sta-

1

Ordhning opå then Skatt Lapperne vthgöra skole. Af Löfonger den 4 Martij åhr e.t.c. 1602.

Se Waaranen I 1863 s. 276–277.

2

I detta så som i senare dokumentcitat har språket, med syfte att underlätta läsningen, moder-

niserats utan att ändra på själva orden och konstruktioner: t.ex. ”Orhningh= ordning, hwadh=vad, etc.

3

SRA; Landskapshandlingar, Norrland, Lappmarkerna 1602:8, 9.

4

Schefferus (1673)/1979 s. 150.

• Sida 105
•  Original

ten 1922 utgav sitt betänkande ”Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling”, stöder (fast något vacklande) den allmänna slutsatsen att det ändå vid denna tid handlade om jordskatt och inte om personskatt.

5

Jordskattekaraktären av lapparnas skatt framträder och får sin fulla betydelse senare när man skall förstå karaktären av den skatteskrivning som genomfördes 1695 och om möjligt än mer när vi kommer fram till huvudkapitlets fråga om den jordnatur som gällde beträffande lapparnas lappskatteland. Var det fråga om krono-, skatte- eller frälsenatur?

Landshövdingen Johan Graan och förberedelsearbetet till 1695 års reform

Ett långt och händelserikt förberedelsearbete föregick Lappmarkernas skattläggning som äntligen genomfördes 1695. Landshövdingen Johan Graan var den som med särskild noggrannhet var tvungen att sätta sig in i frågan. Efter att man gjort det omfattande silverfyndet i Nasafjäll i Pite lappmark och den därpå igångsatta gruvdriften hade rikets ekonomiska politik rent av överskattat gruvarbetets betydelse för landets ekonomi som präglades av dåtidens merkantilistiska finanspolitik. Saken var allt annat än okomplicerad: för samer som levt i naturekonomi utgjorde arbetet i de mörka gruvorna något fullständigt onaturligt, liksom den noggrant reglerade silvertransporten som med renar från gruvan till kusten kunde inträffa när som helst. Följden blev att samebyarna till slut tömdes på folk och gruvarbetet avstannade. I Jokkmokktrakten i lappbyn Kaitum i Lule lappmark kan man i uppbördslängden från år 1667 läsa följande: det fanns inte en enda lapp i byn vid tiden för skatteuppbörden.

I Graans tankar mognade snart en målsättning enligt vilken lapparna helt borde besparas från gruvarbetet, eftersom detta med tiden skulle leda till befolkningens utplåning.

År 1660 skriver Graan till kammarkollegiet:

Man borde komma ihåg att ”själva lapparne, som hava deras eget land och vatten, måtte bliva obesvärade, och icke så tvingas, som vid Nasafjällsbruket skett är, varigenom många äro avsigkomne och utblottade,

5

Se Holmbäck 1922 s. 26–27.

• Sida 106
•  Original

många har och dragit till Norge… vilket var till stor skada för hans kungliga majestät, såväl i freds- som krigstider”.

6

Men vad skulle man ta i stället? Graans förslag till en lösning framgår av två likalydande skrivelser från början av år 1670. För att befria lapparna från bergsbruksarbetet innehöll lösningen för det första att skaffa nytt folk till Lappmarken för detta ändamål. Det var alltså fråga om nybyggare, men innan någon ny lagstiftning beträffande nybyggarverksamhet

7

var möjlig förutsatte Graan något helt annat.

Han skriver att han som bäst höll på att upprätta en jordebok över alla lappbyars och lappars enskilda land och fiskevatten, med namn på själva landen och fiskesjöarna. Något dylikt hade enligt Graan aldrig förr gjorts. Graan förmodade att arbetet mycket snart skulle vara till stor nytta för riket. Men först då varje lapp skulle få uppge sina ägor och en lantmätare hade kartlagt dem, vore det möjligt att få en klar uppfattning om var och ens ägor. Om man därefter kunde konstatera att någon lapp hade mera land än han orkade bruka, kunde man förordna flera familjer att hävda landet. På det sättet skulle man få flera invånare till Lappmarken. – Graan meddelade att han som prov genast skulle översända till kammarkollegiet en jordebok över Umeå lappmark och där belägna byar.

8

Graan upprepade sina uppfattningar även i andra dokument och brev till självaste regenten.

9

Frågan fick sedermera sin lösning genom att regenten officiellt godkände och beslöt att mäta och kartlägga Ume Lappmark.

10

Resultatet av mätningen och kartläggningen, som berörde Ume lappby i Ume lappmark, finner man på Sveriges riksarkiv i form av en stor karta som täcker lappbyn och en berättelse från 1672 som skildrar skattemarker.

11

På kartan, som är för stor för att bifogas här, ser man byns område som genom strama gränsdragningar har styckats i privata marker av olika storlek och form. Lappen som då bebodde landet nämns som ”innehavare” av landet. Även de viktigaste fjällen och vattensystemen är nämnda med namn. Kartan kompletteras av en lång skildring sammanställd av Anders Olofsson Holm om varje antecknad markareal. I slutet av skildringen för varje enskilt skatteland nämner

6

SRA, Ankomna brev, Landshövdingen till Kammarkollegiet 22.11.1660.

7

Slutresultatet var det ovannämnda nybyggesplakatet från år 1673.

8

SRA, E 1419 (de la Gardiensa papperen) – Graans brev till rikskanslern den 24.2.1670. – Graans

”jordebook” i SRA, Topographica 575–576, Lappmarken 1–2.

9

Se till exempel Graan till K.M:t den 20.10.1670. SRA, Landshövdingarnas skrivelser till K.M:t.

10

SRA, plakatet den 9.5.1671.

11

SRA, Topographica 575–576, Lappmarken 1–2.

• Sida 107
•  Original

man i berättelsen om det var möjligt att tillåta nybyggare inom detta areal och i så fall hur många familjer.

Som exempel tar vi skildringen av Blåberg-landet:

Ett land som kallas Blåberg tager sedan emot, vilket lappen Envald Tomesson besitter, och är ett skönt land, både i fiskeri, så ock i djurefång, i det att villrenar pläga der vistas uti stor myckenhet alla tider om året, uppå en myra, benemnd Willmyran; Andra djur finns ock, i synnerhet ekorrar i tämlig kvantitet, samt rävar, mårdar och lokattar. Bävrar och understundom, men icke nu så mycket som tillförene, åtskillige slags skogs- och sjöfågel finns ock i detta landet, så att lappen själv, som det nu brukar, sjelv har bekänt, att det är ett skönt land.

Man bör tillägga att detta sköna land inte ansågs lämpligt för ett enda nybygge.

Graans tanke var att hela Västerbottens lappmarker skall mätas och kartläggas på samma sätt. Så verkar inte ha skett trots sökningar i källorna. I pengafrågorna var regentens svar på äskningar bryska: Sveriges fortsatta krigföring tömde alla kronans kassareserver.

1695 års skattläggning

Den nya skattläggningen som till slut genomfördes 1695 och de jordeböcker som utarbetades i samband med den utgjorde visserligen en konsekvent fortsättning av all tidigare planering, men genomförandet var betydligt enklare och mer ungefärligt. Med problemet har Graans efterföljare kämpat efter 1695; Hans A. Kruse, Gotthard Strijk samt dessutom Gustav Douglas. Under dessa oroliga tider var landshövdingens tjänst verkligen ingen pensionstjänst. När landshövding Strijk 1691 ganska självsvåldigt genomförde inofficiella skattehöjningar i Lappland, började man på myndighetshåll ta saken på nytt allvar. Till och med kammarkollegiet förhöll sig misstänksamt mot Strijks skattehöjningar och ”förmögenhetskatt” som han föreslagit. Kollegiet konstaterar i sitt brev i klara ordalag att kronan skulle bli mer lidande av att lapparna rymde till Ryssland eller Norge än vad den skulle tjäna på skatteförhöjningarna.

12

Landshövding Strijk hade också önskat att skatten i fortsättningen skulle grunda sig på antalet renar. Lagman Buhre som reste i Lappland under 1691, hade fått höra hur lapparna klagade på Strijks skattehöjningar. Buhre hade också vidarebefordrat uppgifterna till regen-

12

SRA, Sadbergska samlingen, YY 28 f. 24372–24375. Kammarkollegium till Lh. Stick ang. lappskatten.

• Sida 108
•  Original

ten. Som följd därav beslöt regenten att kollegiet skulle utarbeta ett mer omfattande betänkande över saken efter att utförligare ha hört Buhre. Kollegiets betänkande är daterat den 3.10.1691.

13

I betänkandet betonas särskilt de synpunkter som Buhre hade framhållit. Buhre hade bestämt motsatt sig att beskattningen skulle utgå från det antal renar som varje lapp ägde. En sådan skattegrund var enligt Buhre alldeles otänkbar, eftersom renen till sin natur var ett sådant djur att det nog ibland snabbt förökade sig men å andra sidan också lätt råkade ut för allehanda olyckor. En oföränderlig skatt skulle inte kunna fastslås för något som i sig självt var så osäkert. För att beskattningen skulle vara säker och stadig och invånarna ”hållas vid gott mod”, skulle det utan tvivel vara klokast att bibehålla lapparnas gamla skatt. Enligt Buhre var lappen en sådan människa att man inte kunde sätta honom att betala högre skatt, eftersom han knappast skulle ”kvittera” sitt hus, hem och land mot någon som helst skatteförhöjning. Vidare hänvisade Buhre till att då lapparna rymde, tilltog de andra konungarnas makt eftersom deras undersåtar ökade i antal.

Och om lapparna övergav sina marker skulle knappast någon annan börja använda dem, utan de skulle förbli öde, varav också följde att man inte mer skulle kunna finna malm eller uppta några gruvor!

När regenten på nytt behandlade saken beslöt han att utse en särskild skatteläggningskommission som bestod av lagman Buhre och landshövding Douglas.

14

Trots kommissionens förslag att varje lapp

skulle skatteläggas för den mark som lappen hade för renskötsel, jakt och fiske beslöt man i skattläggningen ändå att tillämpa en annorlunda metod, åtminstone på lagstiftningsnivån.

Av tingsprotokollen framgår att landshövding Douglas hade deltagit i tinget med syfte att rådgöra med lapparna. I merparten av Lappmarken finns det inte att finna någon som helst anteckning om de höga gästerna. Douglas och Buhre överlämnade dock till regenten sin relation den 25.3.1695.

15

Enligt denna hade kommissionen kommit

fram till en lösning enligt vilken man hade fastslagit skatten på så sätt, att varje by skulle skattläggas för en viss fast summa att erlägga per år. Skatten skulle således inte förändras även om flera skattebetalare flyttade in i byn och inte heller minska i det motsatta fallet.

13

SRA, Kammarkollegiet till K. M:t 1692:47 okt–december f. 717–752. Utförligare om utvecklingen se Korpijaakko-Labba 1994 s. 383 ss.

14

Instruction den 21.12.1692. Se Fellman IV 1915 s. 253–255.

15

Kungliga biblioteket, Landshövdingen Douglas och lagman Buhres relation till regenten den 25.3.1695.

• Sida 109
•  Original

Mot denna bakgrund gav regenten den 8.7.1695 en instruktion till de lappländska fogdarna avseende skatten och skatteuppbörden. Instruktionens mest centrala paragraf är § 2 enligt vilken var lappby skulle nu skattläggas för en viss summa uti ett för allt.

16

Utöver de tidigare nämnda principerna är instruktionens § 6 också viktig. Där stadgades om hur skatten skulle delas upp mellan lapparna. Vid dödsfall, flyttningar eller nedsatt skatteförmåga skulle skatten jämkas och fördelas. Denna uppgift ålades länsmannen i byn och beroende på byns storlek fyra eller två lokala förtroendemän, helst nämndemän. Vid skattefördelningen skulle man noggrant betrakta att skatten fördelades efter ”vars och ens villkor och förmögenhet”. Om man inte kunde komma överens med byalaget om fördelningen, skulle ärendet övertas av häradsfogden eller lappfogden.

Jordeböckerna efter år 1695

Sammanfattningsvis bör man konstatera att det finns vissa grundade skäl till varför man här så detaljerat har behandlat skattläggningen 1695 med sin förhistoria. Skattläggningen 1695 utgör den röda tråden som beskattningen av hela Lappmarken byggdes på både i Sverige och efter 1809 i Sverige och i Finland fram till att jordskatten upphörde i början av 1900-talet. Systemet fungerade bra för både kronans och lapparnas del. Endast i undantagsfall misslyckades man med att samla ihop den bestämda skattesumman i någon lappby. Orsaken till detta kunde vara en yttersta nödsituation såsom i Sigge- och Tingevaaras lappbyar i Jukkasjärvi som följd av renpesten på 1760-talet. I det autonoma finländska storfurstendömet ville inte ens den enväldige tsaren lägga sig i denna ”en för alla, alla för en”-skatteuppbördsprincip, utan bekräftade dess giltighet. Efter att den nya riksgränsen gjorde intrång på de gamla lappbyarnas urtida gränser, proklamerades att större socknar skulle bli efterföljare som skatteuppbördsenheter till lappbyarna.

De jordeböcker som sammanställdes 1695 och (även bättre) därefter visar påtagligt hur skatteuppbörden och jordbeskattningen i praktiken genomfördes efter lappbyarna.

Som exempel borde räcka ett fall från en av jordeböckerna under ett år. Exemplet ger en bättre bild än någonting annat om skatteuppbördens karaktär. Exemplet kommer från jordeboken i Siggevaara by

16

Instruktion och reglemente, hwarefter Lappfogdarne wid skattens upbärande…skola sig regulera och rätta. Se Poignant 1872 s. 27–33.

• Sida 110
•  Original

i Jukkasjärvi 1741. Jordeboken följer samma metod som man i riket som helhet använde som utgångspunkt; den enda skillnaden är att föremålet för jordskatteuppbörden utgjordes av lappskatteland och inte av hemman, lappskattelandet har ej heller antecknats något mantal.

Juckasjärvi Pastorat

17

Siggevara och Rautisvuoma

Skattovuoma Länsman Olof Mickelsson Skattfri Kalasvuoma

Pär Påkka

2.

Seckovuoma

Johan Hindersson

1.

Kaituma

Thomas Pässon död Änckan Nilsd:r med Son Lars Thomsson 1.

Rautisvuoma Jon Mickelsson

Blind och gammal

. . . Rautisvuoma Mickel Nilsson Niia

2.

Wackovuoma Hindrick Jonsson Sopi

Med Son Ololf H:sson 1.

etc.

Byskattens totala summa, den som fastslagits år 1695, var 127 daler och 12 öre: summan blev betald till sista öre precis som lappfogdeinstruktionen förutsatte. Siggevaara var en stor lappby med stor befolkning av lappar. Som nämnts tidigare finns nybyggarna inte med i denna jordebok utan i sin egen.

Man kan också notera att alltid om det var möjligt, någon som på arvsrättsliga grunder följde som besittare av ett enskilt lappskatteland, betalade den skatt som för landet utgick. Endast i fall av fattighet eller något dylikt betalades skatten av de andra medlemmarna i lappbyn.

Såsom konstateras i den jordebok som sammanställdes i samband med 1695 års skattläggning hade Buhres och Douglas skattläggningskommission i enlighet med det ursprungliga syftet ”upprättat efter

17

SRA, Västerbottens län, Lappmarker, Jordebok 1741 f. 335–339

• Sida 111
•  Original

den Skattkällning, som Kongl. Commissionen för gott funnit, var och en Skattlapp Taxera, därefter uppbörden nu blivit förrättad, Pro anno 1695.”

18

Enligt jordebokens titel samt själva jordebokspraxisen skulle grunden för jordbeskattningen ändå utgöras av lappskattelandet, ägt av varje enskild skattelapp. Som kronans garant för skatteuppbördens säkerhet och regelbundenhet kunde skatten vid behov ändå jämkas skattelappar emellan. I praktiken skedde så endast i situationer föranledda av total misär då den ifrågavarande lappbyns övriga skattelappar betalade den saknade andelen av byskatten.

Byskattesystemet i rättspraxis

Byskattesystemet fungerade också i rättspraxis precis på det sätt som skattläggningen med sina förarbeten och lappfogdeinstruktioner förutsatte. För att sammanfatta framställningen presenteras här två exempel som kommer från det västerbottniska lapplandets östligaste delar, från Sodankylä och Enare lappbyar. Vardera exemplet berör en konflikt mellan innehavaren av ett skatteland å den ena och en nybyggare å den andra sidan. Trycket på nybyggen drabbade hårdast just området för dessa östliga lappbyar och övergick till och med sitt ursprungliga syfte och skadade den samiska befolkningen.

På tinget i Sodankylä avgjordes år 1736 en tvist mellan nybyggaren Olli Jeesiö och lappänkan Anna Sarri. Jeesiös hustru var en yngre syster till Anna Sarri. Jeesiö åberopade nu sin hustrus arvsrätt som stöd för sitt krav att få ta i besittning sin svärfaders skatteland, som var beläget vid Vaalajärvi och som Anna Sarri bodde på. Som grund för sin framställan betonade Jeesiö speciellt att Anna sedan sin mans död för femton år sedan inte betalat skatt för skattelandet.

Anna Sarri förklarade att hon efter sin mans död hade haft det svårt med många små barn att försörja. Därför hade de andra medlemmarna i Vaalajärvi byalag betalat skatt också för detta arveland. Hans Nilsson Ramba, Annas äldsta son, var nu på väg att bli myndig och hade redan innevarande år betalat en hel skatt för detta arveland. På det land som tillhört Annas man kunde Anna inte heller flytta tillbaka eftersom där var ont om utrymme. – Nämnden intygade också att så var fallet. Enligt fogden Anders Hackzell hade kronans

18

FRA, CD 997, Västerbottens läns mantalslängder 1695 f. 609 ff.

• Sida 112
•  Original

skatteintäkter inte heller minskat för Annas skull, eftersom byns skatt hade betalts till fullo varje år.

19

Annas yngre syster hade nog i princip arvsrätt till det ifrågavarande landet enligt jordabalkens bestämmelser. Men, liksom jordeboken intygade, så var Jeesiös fader redan fullsutten med en hel skatt för ett annat land, Kaareselkä. Domaren hade år 1736 ålagt Jeesiö att visa rätten handlingar om hans rätt att bli nybyggare på det land som Anna Sarri bebodde.

Av jordeböckerna efter år 1736 att döma hade nybyggaren Jeesiö inte gått vidare med några krav angående Vaalajärvi. I 1741 års jordebok finns Jeesiös fader antecknad som skattebetalare i Kaareselkä.

20

I 1760 års jordebok finns ovannämnda käranden, Olof Hindersson Jeesiö uppskriven som nybyggare i landet som snart fick namnet Jeesiö, medan det enligt denna jordebok endast var två familjer som levde ”som lappar” och livnärde sig av lappmannanäringar. Den ena var lappen Matts Pärsson Vanha och den andra just en lapp Ramba.

21

Enligt den s.k. fullsuttenhetsprincipen, vilken gällde i rikets fastighetsrättsrättsliga system överallt, var jordinnehavaren inte skyddad mot andra ifall han hade mera land i sin besittning än vad en hel skatt motsvarade. Samma sak upprepades också i lappfogdeinstruktionen från år 1695 och ännu mera bestämt i lappfogdeinstruktionen från år 1760.

I normala fall skulle Annas land blivit ”skattevrak” eller öde enligt den då gällande skattevraksinstitutionen efter att jordskatten blivit obetald för tre års tid. Men eftersom byalaget hade betalat skatten för Annas del, blev Annas rätt bevarad precis som skatteuppbördsinstruktionen från år 1695 angav.

Ett annat exempel kommer från tinget i Kemikylä år 1735. Hindrik Eriksson Haloinen ville få tillstånd att grunga ett nybygge vid Savukoskiniska. Byborna motsatte sig eftersom så väl Haloinen som hans hustru enligt dem var ”oroliga människor”. Eftersom den år 1695 till Kemikylä fastlagda byskatten inte motsvarade 1695 jordebok, åtog de mest förmögna i byn att betala skatteunderskottet i enlighet med § 5 i lappfogdeinstruktionen. På detta sätt kunde de förhindra att mot sin vilja bli tvungna att ta emot någon utomstående i sin by.

19

Tinget i Sodankylä 9.-10.3.1736. FRA FR 670 f. 673v–674.

20

SRA, länsräkenskaper, Västerbottens län 1741. Torne- och Kemi lappmarker f. 371–372.

21

Uleåborgs landsarkiv (ULA), FR 1514, Jorde- och uppbördsböcker för Västerbottens Norra Lappmarcker 1760 (Sodankylä).

• Sida 113
•  Original

Ovan presenterade rättsfall uppställer klara gränser för tolkningen av 1695 lappfogdeinstruktionen, paragraf 5. Enligt denna skulle en främling som flyttade till byn hjälpa skattebetalarna som kommit på obestånd. Men: om fler människor ville flytta till byn än vad utrymmet medgav, skulle man visa de överflödiga till någon annan by där det fanns bättre utrymme.

Sammanfattning: jordnaturen enligt jordeböckerna

Varken i skattläggningsordningen från år 1602, skattläggningsinstruktionen från år 1695 eller lappfogdeinstruktionerna från år 1695 och 1760 står ett enda ord av vilken jordnatur lappskattelanden var. Inte heller skattelängderna eller jordeböckerna säger något om denna sak. Beträffande nybyggarna var förhållandet tvärtom: de antecknades, åtminstone efter 1760 års reformationer, klart som krononybyggare i jordeböckerna. Nybyggesplakaten från år 1673, 1695 och 1749 garanterade ju 15 års skattefrihet för alla nybyggare som flyttade till Lappmarken. Så om det inte fanns andra skäl, gjorde åtminstone 15 års obetalade skatter att nybyggen kunde anses vara kronojord. Nybyggarna kunde också ”köpa” eller inlösa nybygget från kronan mot en viss summa, vilket emellertid blev vanligt först på 1800-talet och efter att 1789 års förenings- och säkerhetsakt börjat gälla.

För att kunna gå djupare in i jordnaturproblematiken är det på sin plats att granska vissa andra institutioner och lagar som kan anses ge ett klart svar i fråga om denna problematik, åtminstone för tiden mot 1700-talets slut.

Bergverksprivilegier från år 1673 och 1723

Som nämnts ovan ansågs bergsbruket vara en av de viktigaste och mest produktiva näringsgrenarna enligt de merkantiliska lärorna. På grund av att rika och värdefulla mineralfund blivit upptäckta speciellt i rikets norra delar, i Lappmarken, ansågs det vara av stor vikt att också nya fynd blev upptäckta och nya bergsverk inrättade. Men, som sagt, för lapparna var hela systemet ett mardröm. För att underlätta situationen ansåg man hos regeringen att det var av värde att stifta särskilda lagar med syfte att garantera bergsbrukets framtid.

• Sida 114
•  Original

Det första bergsverksplakatet publicerades 9.8.1673.

22

I plakatets

första punkt garanterades för var och en som bodde inom rikets gränser rätt att få privilegium av bergskollegiet på de metall- eller mineralådror där man var villig att uppta en gruva för egen eller sina arvingars räkning. Upptäckaren skulle först anmäla sig hos bergmästaren på orten, varefter man kunde anhålla hos bergskollegiet om ett frihetsbrev för gruvan. Enligt punkt två i plakatet tillkom dessutom befrielse från alla utlagor och tionden samt fri försäljningsrätt med undantag av guld och silver.

Mest intressant med tanke på detta utlåtande och frågan om jordnaturen är likväl plakatets punkt sex. Med den ville man förhindra att någon av fruktan för den olägenhet som kunde vållas ”på hans rätta egendom” skulle hemlighålla förekomsten av metall eller mineral på sitt land. Enligt plakatets ordalydelse fruktade man att dylikt hemlighållande kunde komma i fråga beträffande två jordägarklasser: för det första frälsemän, för det andra skattebönder och skattelappar.

Om en åder upptäcktes på en frälsemans land, garanterades denne rätt till privilegium på upptagande av gruvdrift. Detsamma gällde för skattemän och skattelappar och ådror som upptäcktes på dessas ägor. Men om skattemannen eller ”lappen själv” inte ägde förmåga att kunna uppta gruvan, garanterades han skälig ersättning i penningar eller silver om han i alla fall gav fyndet tillkänna. Sedan gruvdriften satts igång, kunde skattebonden eller skattelappen vänta sig vissa lättnader beträffande sin jordskatt. Dessutom skulle han få full ersättning för den förlust av åker, äng, fiskevatten, skogsmark och land som gruvdriften eventuellt förorsakade.

Slutsatsen blev något helt annat ifall mineralådror upptäcktes på kronomark (punkt sju). Kronobonden garanterades enbart en ersättning i pengar samt sex års befrielse från knektutskrivning.

Bergsverksplakatet förnyades år 1723 och år 1734 publicerades det också på samiska; såvitt man hittills vet var det fråga om den första lagen på samiska i Lappmarkernas historia fram till dessa dagar. På samiska hette plakatet:

Kongan Maijstäten Armox PLACAT ja Bejethes Daj Freihet jah auki bijr/jugo gaiki duni galge oggiod nickted/juko danne Rijkesen ja dan

22

Kongl. Maij:ts Special Privilegium För Nyie Bergwärks Inrättande och Cultur, vthi Stor-Furstendömet Finland, sampt Norrländerne och Lappmarcken 9.8.1673. Originalet finns i: Vasa hovrätts författningssamling, år 1673, s. 565–572.

• Sida 115
•  Original

nulesen golou Landäsin nagen Metall- jeh Mineral sijeb Gauna/bijkos backa/ jah bargtenom buckta.

23

I det förnyade plakatets punkt II upprepades rättigheterna som stadgades redan år 1673, nu beträffande helt enkelt ”skattemän”, eller enligt den samiska versionen och ordagrant: ”Skatteålmai” (på modern samiska=skatteolmmái).

Plakatet blev inte helt och hållet utan verkan, oavsett lapparnas misstro och obenägenhet mot gruvdrift. Det bästa exemplet är inte mindre än det kungliga öppna brev enligt vilket den ännu i Sveriges ekonomi viktiga Kiruna järnmalmsgruva sattes igång. I domboken från tinget i Jukkasjärvi år 1737 kan man läsa följande:

Efter att ting och tingsfrid blivit till allmogen publicerat, upplästes och företyddes innehållet offentligen av bland andra följande stadga under punkt 10.

Till Allmogens desto större uppmuntran blev av Befallningsman Välbetrodde Anders Hackzell på underdånigst ordres framtett följande öppna brev och skattefrihet att uppläsas i bokstaven så lydande: Hans Kongl:e Maij:tts i Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Landgreve till Hessen e.t.c. Min allernådigste Konungs Troman och Landhövding, Jag Gabriel Gyllengrijph friherre, Giör vitterligit att alldenstund Lappen Anund Anundsson Mangi, yppat och angivit samt uppvist ett Järnmalmstreck på Berget Kieruna i Jukkasjärvi Lappmark två och en hal mil ungefär väster om Kyrckan, samt ett Järnmalmstreck på Luosavari en halv mil norr om Kieruna belägit vilka bägge Malmsträck som visa sig mäckta starkt uti rengång i dagen, Bergmästaren i orten förment stryka under Jord tillsammans och vara utav den tillräcklighet, att den neppeligen kunna utödas, hållandes Malmen efter Bergmästarens där å anstälta prov ifrån 61 till 68 procent Järn; Fördenskull i förmågo av Kongl:e Maij:tts Åren 1673 och 1723 om deras förmåner som nyttige Metall- och Mineralsträck upptäcka, utgångne Nådiga förordningar, samt Kongl:e Maij:tts och Riksens Berg Collegii derpå utfärdade Publication av den 26 augusti 1731, varder Anund Anundsson Mangi ej allenast härmed skattfri förklarad och i Kongl:e Maij:tts hägn och beskydd tagen, utan och skall honom ytterligen vedergälning och belöning sökas, det han Anund Anundsson Mangi har att sig vidtrygga, och vederbörande Kronobetjänte att låta sig till efterrättelse; LandsCancellie vid Umeå den 20 Decemb:r 1736. Gabriel Gyllengrijp, Anders Christer Risberg.

24

23

Plakatet 1723. På samiska tryckt hos Johan Henrich Werner, Directeur öfwer alla Tryckerien i Riket Åhr 1734.– Saken var så viktig att den upprepades bland de lagar som ”lästes och tolkades” för lappallmogen på tinget i lappbyarna från år till år denna tid. – En överraskning var, att en originalupplaga av denna lag har bevarats bland Enontekis församlingsarkiv, som nuförtiden bevaras i Uleåborgs landsarkiv (ULA, Enontekis KA Ec:2)

24

Tinget i Jukkasjärvi 13–15. och 17. -21.1.1737. FRA, FR 670 f., 637 och 638–638v.

• Sida 116
•  Original

Kort sagt: man hade från kronan tillämpat ovannämnda kungliga förordningar på det sättet, att det verkligen var fråga om jord av skattenatur: lappen som innehade Kirunaberget och Luossavaraberget med skattemannarätt blev förklarad skattfri med tanke på den av landet utgående jordskatten – precis som stadgandena i privilegierna från år 1673 och 1723.

Det var helt säkert inte fråga om kronojord i detta fall heller: då skulle Mangi fått ersättning endast i pengar, eftersom kronojordsinnehavarna inte betalade jordskatt för sina land utan enbart lega.

I staden Kiruna finns det nuförtiden inte en enda person kvar av den gamla Mangi-släkten; endast en väg i staden heter ännu ”Mangivägen”.

Pärlfisket och frågan om jordnaturen i kammarkollegiet

Bland de lappländska naturrikedomarna tillkom i slutet av 1600-talet ett nytt fynd som väckte kronans passion; i vissa av de sydligaste lapparnas älvar fanns det äkta pärlor. De dokument som behandlar pärlfiske och som har bevarats finns numera i kammarkollegiets arkiv i Stockholm. Vid genomgång av originalprotokoll är det dock lätt att konstatera, bland annat på grund av avbrott i sidonumreringen, att några av dokumenten saknas.

Å andra sidan visar initialskedet i hela pärlfiskefrågan att kronans lokala tjänstemän strävade efter att säkerställa pärlfiskerättigheterna åt sig själva och förbigick i detta syfte till och med kronans intressen. Kammarkollegiets protokoll från 1696 bär tydligt vittnesbörd om detta: det hade uppstått en stor tvist mellan lappfogden Reenhorn och inspektören över pärlfiskerierne Salomon Steigman om rätten till pärlfisket. Saken behandlades i kammarkollegiet den 27 januari 1696 och protokollet berättar som följer:

Vidare upplästes till justerande conceptet till Landshövdingen Douglas om den Controvers emellan fogden Reenhorn och Inspect. Över Pärlefiskerierne Salomon Steigman, vilket fanns gott att således inrätta; att Collegium lämnar till Landshövdingens närmare eftertänkande och undersökning, huruvida det – för tilllåteligt och och rådeligit, att Lappfogden eller någon annan må få lov sådane districter av Lappmarken sig att tillhandla, och tillägna som sin skatte och köpte jord, och således tränga Lapparna ifrån deras ägor och näring, kunnanded Collegium icke tillägga varken Reenhorn eller Inspect. Tigman sådan jord, för än Landshövdingen sjelv kommer i orten och närmare överlägger saken, och sedan inkommer med dess betänkande deröver. Emedlertid bör Inspectören på strömmen

• Sida 117
•  Original

noga inseende hava, och der han finner den samma av den importance, att kongl. Maj:tt sjev kan låta fiska deruti, så bör han då tillse, vad som för kongl. Maij:tt nyttigast må vara, anten att låta fiska deruti med Kongl. Maij:tts egen bekostnad, eller jordägarnes,…

25

Sakens behandling i kammarkollegiet fortsatte den 21 februari samma år: av protokollet framgår att ”Lapparne för deras fattigdom skull, updragit honom skatträttigheten till den districten, som elven (Karax) hör under”. Landshövdingen hade emellertid motsatt sig helt och hållet ett sådant överförande av skatterätten: enligt honom gällde, beträffande sjelva strömmen, ett kunglit regal. Van sjelva skatten och jorden beträffade, så var landshövdingen, enligt kammarkollegiets protocoll, av den åsikt, att det gällde ”en allmänning”, och lapparnas skatt var endast en personlig skatt!

26

Det är ju ett allmänt känt faktum som upprepade gånger bevisats även av historikerna, att just kammarkollegiet med sina åsikter och åtgärder var den minst pålitliga myndigheten när det gällde gamla skattemannarättigheter och deras skydd i riket. Ovannämnda senare protokoll är desto obegripligare också därför att det måste ha varit landshövdingen Douglas mening som man i protokollet hänvisade till. Endast ett år tidigare hade ju Douglas varit med om att skattlägga hela Lappmarken och fastslagit sådana jordeböcker med sin egen underskrift i vilka lapparnas skatteland stod som skatteobjekt för jordskattens uppbärande. Att det skulle ha varit fråga om en personlig skatt är ännu mera omöjligt även när man granskar såväl 1695 års kungliga lappfogdeinstruktionens innehåll som andra urkunder från detta år: över en personlig skatt var det inte behövligt eller ens möjligt att ordna om ”jordeböckers” upprättande. Och, som sagts tidigare, var skattläggningskommissionens egentliga syfte att man skulle ta till skattläggningens grund i så stor utsträckning som möjligt ”den Mark, som var och en Lapp kan äga till renbete, fiskeri och djurfång”.

27

25

KK, kammarkollegiets protokoll 1695 f. 294–296. Kammarkollegiets kansli AI a:82.

26

Ibidem, den 21 februari 1696 f. 618–621.

27

Så skriver kommissionen i sitt brev till konungen; brevet finns bland kammarkollegiets svar till konungen samma år: SRA, Kammarkollegium till K.M:t 1693:50 Aug–Sept. – Också här försökte just kammarkollegiet kringgå frågan om skattläggningens förrättande på det sätt kommissionen föreslagit. Enligt kollegiet bestod Lappmarken av ”en stor estendue och omkrets… upfylld med många höga berg, djupa dalar, kärr och morass…åtskilliga strömmar och inaccible sjöar”, så att man innan skattläggningen först borde skicka en lantmätare dit att uppmäta, skärskåda och pröva markerna. Kollegiet kunde inte vara omedvetet av att ett sådant förfarande redan tidigare hade ansetts omöjligt på grund av, om inte annat, kronans ekonomiska situation.

• Sida 118
•  Original

Efter år 1696 tiger kammarkollegiets handlingar om sakens fortsatta utveckling.

28

Först år 1726 dyker saken upp i kollegiets hand-

lingar på nytt: efter det att kungliga majestätet i anledning av riksens ständers betänkande låtit publicera en förordning angående pärlfiskena i riket.

29

Enligt förordningen hade man år 1691 publicerat en

förordning angående samma sak år 1691 och då förklarat pärlfisket i hela riket för regalt. Men eftersom pärlfisket inte lyckats på det önskade sättet med tanke på kronans förmåner, så ville man nu att ”var och en, som är laglig possessor till en sådan ström där pärlefiskeri är, skall äga en fri och oturberad possession at det samma...sådana strömmar undantagna vilka Kongl. Maij:tt och Kronan enskilt tillhöra. ”

I kammarkollegiet ville man enligt 1726 års protokoll tolka saken så, att strömmarna i Lappmarken hörde till kronan och till kammarkollegiets inseende. Den nya landshövdingen i Lappmarken, som hördes i saken 20.7.1726, var av helt motsatt åsikt. Orsaken till hans hörande var att inga pärlor från Västerbottens (alla) strömmar hade inkommit till kronan. Landshövdingen yttrade sig:

…utan tvivel lärer vara fiskat, dock vet H:r L:n derom ej något visst att berätta, och vet han ock at, ingen pärla för Kronan är upptagen, eftersom och desse 2. åren varit så högt i vatten, att intet fiskeri kunnat med nytta fortsättas. Dessutom, förfågade sig Hr:n L:n, huruvida strömmarna i Lappland bör consideras för Crono, där dock lapparna överallt där omkring äga jorden och stranden under skatterätt?

Kollegiet upprepade nu sin tidigare mening om lapparnas personliga skatt: lapparna kunde ju inte bevisa på vilket sätt de rekvirerat en sådan skatterätt. Men landshövdingen var envis och menade ytterligare:

…att om det just ej kan kallas skatte på sätt som andra kronoskatte, så ha dock lapparna ifrån urminnes tider och långt för än de gåvo sig under Sveriges protektion, haft sina enskilda mark och ägor, var af de i alla tider varit proprietarii, och skulle derför denna mark fast mera böra vara frälse.

30

Under den nu behandlade tiden var det just kammarkollegiet som hyste åsikten att det över huvud taget inte fanns några urgamla skattehemman i riket: allt jord och vatten hade ursprungligen hört till kro-

28

Detta konstaterande gäller tills vidare; vid sidan av underskreven har kammarkollegiets arkiv nog försökts att ”dammsugas” från flera forskares håll, också i samband med skattefjällsmålet.

29

Förordning angående Pärle-fiskerierne i Riket den 20. Sept. 1723. Se Modée I 1742 s. 389.

30

Kammarkollegiets protokoll 20.7.1726 f. 4627v ff. Kammarkollegiets arkiv.

• Sida 119
•  Original

nan, och den enskilde kunde bevisa sin skatterätt endast om han kunde visa ett köpebrev genom vilket kronan hade försålt jorden till den enskilde som skatt. Tankegången var ju i och för sig omöjlig med tanke på Sveriges rikes förskingring till i hög grad självständiga landskap. Som man kommer att se vid granskningen av 1789 års förenings- och säkerhetsakt, medgav dessutom konungen genom denna lagstiftning att dylika teorier helt och hållet bör utrotas från myndighetspraxis, och att det verkligen inom riket fanns urgamla skattehemman.

Tanken att hela Lappmarken skulle vara kronojord var alltså i och för sig ingen ny teori ens vid sekelskiftet 1700-1800 då den verkligen började hävda sig i myndighetspraxis i Lappmarken (se nedan). Under 1600-talet och största delen av 1700-talet yppar sig teorin emellertid endast i form av enskilda personers och, som man förnimmer, kammarkollegiets tankegångar.

Vid övervägandet av dessa sinsemellan olika meningars tyngd som belägg för en helhetsförklaring rörande naturen av samernas rättigheter sluter man sig i vetenskaplig rättshistorisk forskning över huvud taget till problem beträffande alla historiska förklaringar. Problemet ligger i konsten att bedöma olikartade källors vederhäftighet sinsemellan då man bygger upp historiska helhetsförklaringar. Det är således en fråga om vilka omständigheter och utlåtanden man bör anse som avgörande indikationer av rättsställningen i mängden av divergerande källuppgifter.

Beträffande pärlfiskeriproblematiken skulle man naturligtvis försöka att utgå från landshövdingen Douglas mening (om protokollet i kammarkollegiet verkligen stämmer med det som Douglas har sagt) och förutsätta att denna persons åsikter måste vara det tyngst vägande vittnesbördet om rättslägets innehåll. Det torde framgå omedelbart att metoden är helt ofruktbar som en historisk helhetsförklaring till problemet. Anledningen till detta står klar. Den absolut största delen av det omfattande materialet rörande samernas rättställning under den nu behandlade tiden tyder på något helt annat.

31

Det gällde och måste ha gällt en verklig

skattemannarätt beträffande samernas rättställning under denna tid.

Denna slutsats bestyrks vidare när man övergår till nästa underkapitel rörande jordnaturen och som har att göra med tillämpning

31

Se också Korpijaakko-Labba 1994.

• Sida 120
•  Original

av regler angående rätten till bördlösen, vilken var ett oundvikligt element i en rätt av skattemannanatur.

Rätten till bördlösen

Trots att det ursprungliga besittningstagandet av marken måste ha grundat sig på ockupation, godkändes ockupation inte mer ens i landskapslagarnas tid från 1200–1300-talen som grund för laga fång. Som konstaterats tidigare, har man i lagstiftningen av tradition uttömmande upptecknat de juridiska rekvisit som kunde anses som laga fång till jorden: arv, skifte, köp, gåva och pant, med förutsättning att ”lagligen ärvt etc. är.” Jämfört med landskapslagarna innehåller landslagarna ett kompletterande omnämnande rörande urminnes hävd. Enligt detta var allt laga fånget rätt fånget och alltså olagligt fånget ofånget, tills det uppstod urminnes hävd. I konung Kristofers landslag tillades dessutom att när urminnes hävd uppstått, var fånget lagligt och det kunde ingen motsäga.

32

I det medeltida samhället utgjorde jorden i princip den enda beaktansvärda grunden för utkomst. Detta var fallet även senare i det agrara samhället, och, som betonats tidigare, självfallet i Lappmarken och i det lappska samhället med dess egenartade näringsgrund. Dessutom var ägande av jord en premiss för åtnjutandet av fulla politiska rättigheter i samhället. En förutsättning för att kunna rösta och välja en bondeståndsrepresentant till riksdagen var att man var bofast och jordägande eller åtminstone kronobonde.

33

I landslagen stadgades det om rätt till bördlösen i jordabalken kap. 2–10. Om jordägaren hade för avsikt att sälja sin arvejord till någon person utom släkten, måste han först bjuda upp marken till släktingarna (på tinget och tre olika gånger), på fädernesidan åt släktingarna på fädernesidan och på mödernesidan åt moderns släk-

32

Konung Kristofers landslag, jordabalken kap. 1. Se Holmbäck-Wessén 1962 s. 72.

33

Praxis angående tolkningen av riksdagsordning blev helt klart i och med 1723 års riksdagsordning: till bondeståndsledamot skulle kunna väljas ”den som inom häradet bor och bofast är”. Vid riksdagen 1771–1772 antogs en valordning för bondeståndet, enligt vilken riksdagsledamot skulle väljas av röstberättigade skatte- och frälsebönder samt kronohemmansåbor (se Sjölin Diedut 2002:3 s. 10). – Att samerna verkligen haft rösträtt och representanter från Lappmarken varit med i riksdagen framgår tydligt av ett rättsfall i Enontekis från år 1762: då uppkom det att en sodankyläbo, lapbonde Mats Riipi hade varit som riksdagsrepresentant från Lappmarken också för Torne lappamarks del. Lappallmogen protesterade i saken, särskilt att bekosta Riipis resepenningar till Stockholm. Enligt dem ”de varken kände Riipi, eller någonsin åstundat honom til deras fullmäcktig, wid nu påstående riksdag. Och emedan Riipi icke heller med några ord låtit dem veta, huru vida han till deras förmån vid riksdagen uträttad” så ville inte de till någon del deltaga i Riipis resekostnader. Tinget i Enontekis 16.2.1762, FRA FR 680 f. 73v-.

• Sida 121
•  Original

tingar. Släktingarna var berättigade till bördlösen i den ordning de skulle ha varit berättigade till arv efter försäljaren. – Om släktingarna inte hade löst in marken inom den förutsatta tiden, var ägaren berättigad att sälja den till utomstående. Som bevis på att jorden erbjudits till släkten såsom lagen föreskrev gav häradsdomaren till köparen och i vittnens närvaro ett fastebrev, ett intyg över att köpet vunnit laga kraft.

34

Om man emellertid hade sålt marken utan att släkten först erbjudits den, kunde släktingarna senare kräva tillbaks den. Härom stadgades det i jordabalken, kap. 3.

Bördsrättsinstitutionen var egentligen den enda princip som begränsade jordägarens kompetens i förhållande till enskilda, dvs. sin egen släkt. En helt annan sak är de begränsningar som var avsedda att styrka kronans förmåner, av vilka 1789 förenings- och säkerhetsakt sedan upphävde en betydande del.

Rättsfall som skulle innehålla en försäljning av ett helt lappskatteland inom lappbyn till någon utomstående är rätt så sällsynta. Som konstaterats ovan, byggde hela samhällssystemet i Lappmarken på grundprincipen att det var naturen som sådan med alla dess tillgångar som var grundspelare i enskilda familjers livsnäring och regleringen av markanvändningen. Då och då kommer det upp fall där till och med ett helt skatteland eller oftare nog en del eller en särskild förmån inom landet gått över till någon annan i form av köp. En dylik situation behandlades vid tinget i Jokkmokk och flera andra gånger: det gällde ett köp angående laxfiskeriet Wuollerim, vilket laxfiske enligt protokollet hade sålts till en bonde nedanför lappmarksgränsen, från Harads, av fiskets arvingar. Köpebrevet hade blivit uppvisat vid tinget tre gånger, varefter bonden fick på köpet laga fastebrev.

35

När lappbröderna försökte använda sin rätt till bördlö-

sen, kunde man enligt domstolen inte ta upp till behandling en redan lagakraftvunnen dom.

Vid Jukkasjärvi ting var år 1739 uppe en försäljning av ett helt lappskatteland, Kiwivuoma, vilket tre lappbröder försålt till bonden Hinrik Hindersson. Köpebrevet hade också visats upp vid tinget tre olika gånger, efter vilket bonden blev beviljad fastebrev till köpet.

36

– Nästa år beviljades på samma sätt ett fastebrev till bonden och nybyggaren Mickel Hindersson till lappskattelandet Kieppovuoma.

37

34

Se Holmbäck-Wessén 1962 s. 72–79 och 90.

35

Tinget i Jokkmokk 30.1.1674, FRA FR 652 f. 823v.

36

Tinget i Jukkasjärvi 15.–20.- och 22.1.1739, § 2. FRA FR 671 f. 430–432.

37

Tinget i Jukkasjärvi 15.–19. och 21.-22.1.1740, § 3. FRA FR 672 f. 515–516.

• Sida 122
•  Original

Frågan om rätt till bördlösen kulminerade på tinget i Kuusamo (lappbyarna Kitka och Maanselkä) åren 1737–1739. Eftersom detaljerna i denna rättegång upprepas senare i samband med sammandrag och slutsatser för detta huvudkapitel, redovisas här närmast de rättsregler som var avgörande för fastslåendet huruvida lappskattelanden, i detta fall ett nybygge som tagits upp på ett visst skatteland, måste anses ha varit av skatte- eller krononatur.

I fall det gällde jord av skattenatur, kom naturligtvis kravet för uppbjudelse vid tinget, rätt till bördlösen och laga fastebrev att tillämpas vid en övergång av landet från släkten till någon utomstående. I fall det var fråga om jord av krononatur blev följden den motsatta: då blev bördlöseninstitutionen inte tillämpbar.

Av parternas argumentation kunde häradstingsrätten finna, att nybygget i fråga hade tagits upp på en lapps lappskatteland genom ett avtal mellan nybyggaren och lappen. Båda parter hade därefter bott på landet och jordskatten hade hela tiden blivit betald för hela landet, också efter lappens död. Sedan nybyggaren dött, hade hans son varit tvungen att sälja nybygget till kyrkoherden i orten, Bonelius. Något köpebrev hade inte uppgjorts. Den nya länsmannen Granrot i orten, brorsonen till Bonelius hade sedan köpt nybygget, nu vid namn Haukiniemi, från Bonelius. Ett köpebrev hade uppgjorts, men uppvisats för rätten endast en gång år 1727.

Arvingarna till nybyggaren hade under tiden för försäljningarna varit underåriga, så att de inte kunnat använda sin rätt till bördlösen tidigare.

Under rättegången blev det bevisat, att inga skatterester innestod beträffande Haukiniemi. Länsman Granrot försökte till slut att invända att hela saken inte hörde till domstolen, eftersom frågan gällde jord av krononatur, utan till KB:s avgörande.

När saken togs upp för sista gången år 1739 med häradstingsrättens slutliga dom i ärendet blev slutsatsen att rätten ansåg saken höra till sin kompetens, eftersom det gällde jord av skattenatur (1734 års lag, rättegångsbalken, kap. 10, § 14). Granrot ålades att ta emot de av arvingarna erbjudna pengarna, motsvarande den ursprungliga köpesumman, och avträda Haukiniemi hemman till käranden. Granrot erlade laga vadepenningar och han anvisades att fullfölja saken vid nästa lagmansting i Piteå.

Saken blev behandlad såväl av lagmansrätten som därefter av Svea hovrätt samt kammarkollegiet. Den viktigaste torde här vara den av lagsmansrätten utfärdade utredningen, enligt vilken ”lapplanden

• Sida 123
•  Original

veterligst ännu icke genom någon kunglig förordning voro förklarade för krono.

38

Den sista uppgiften rörande sakens fortsatta behandling syns vara kammararkivets meddelande till kammarkollegiet från år 1739: ”för lappmarken icke fanns några jordeböcker, som lapplanden till deras skatte- eller kronotitel uppförde eller åtskilde.”

39

Detta stämde ju med jordeböckernas innehåll, något som inte enligt tidigare eller ens moderna läror rörande jordeböckernas vitsord kan anses vara avgörande när man skall fastslå en jordlägenhets verkliga jordnatur.

Laga rå och rör

Ett elementärt tillägg till jordägosystemet utgörs av laga rå och rör, vilken omständighet framhävts i lagstiftningen sedan landskapslagarnas tid till moderna lagar. Bland många andra historiker och jurister har historikern Väinö Voionmaa beskrivit betydelsen av laga rå och rör på ett belysande sätt:

Man kan inte tänka sig en fullständig äganderätt utan konkreta gränser för detta ägande. Ägogränsens uppgift är att definiera den ägda markens läge, omfattning och form och därigenom kontrollera och bestyrka ägandet. Man kan säga, att jordägandet i själva verket verkställes först i och med gränserna. För den skull har gränsväsendet överallt utvecklats i samklang med det egentliga jordägandets utveckling och oskiljbart från denna.

40

I både min licentiat- och min doktorsavhandling har jag genom flera exempel gått igenom gränstvister mellan samerna och lappbyarna angående rätta rå och rör. Tvisterna har, ifall man tagit dem till domstolens prövning, behandlats i den ordning som byggningabalkar stadgade och domstolarna har i sina slutliga beslut fastslagit gränsernas läge från ett gränsställe fram till ett annat.

41

Man bör även tillägga att de konkreta gränsmärkena mellan lappbyar under de senaste åren varit föremål för en grundlig forskning i terrängen både i Sverige och i Finland. Under sommaren 2004 har en forskare, Voitto Viinanen i Finland, kunnat hitta i terrängen åtmin-

38

Se Prawitz 1967 s. 18. Se även Holmbäck 1922 s. 49.

39

Se Prawitz 1967 bilaga 5.

40

Se Voionmaa 1969 s. 351 (översättning här).

41

Se speciellt Korpijaakko Diedut 1985:3 s. 121–157 och Korpijaakko-Labba 1994 s. 317–342.

• Sida 124
•  Original

stone Enare lappbyns gränser med gränsmärken, vilka för ungefär 300 hundra år sedan fastslagits av häradstingsrätten.

42

Ännu ett tillägg: i och med de avvittringar som förrättades i Lappmarken enligt 1873 års avvittringsstadga kom gränserna för lappbyarna att sakna betydelse såsom ägogränser i den bemärkelse som 1683 års skogsförordning förutsatte. Juridiskt sett är hela frågan tills vidare öppen.

1749 års nybyggesreglemente och 1760 års lappfogdeinstruktion

Bland de viktigaste juridiska frågor som förtjänar en särskild behandling i detta utlåtande är lappfogdeinstruktionen av år 1760. I min avhandling från år 2002, rörande särskilt rättsutvecklingen på det område vilket efter år 1809 kom att höra under Storfurstendömet Finland, skärskådade jag också innehållet och betydelsen av denna instruktion, med särskild vikt på instruktionens utan tvivel positiva verkningar i jordebokspraxis efter 1760.

43

Frågeställningen gällde där först och främst de regler av närmast klargörande karaktär, vilka avsåg upprättandet av jordeböcker i Lappmarken: i fogdepraxis hade man behandlat lapparna och nybyggarna på ett vacklande sätt i jordeböckerna 1695–1760. En del av nybyggarna hade förts till de jordeböcker som avsåg lappbyarna, med den konsekvensen att nybyggarna då och då påstod sig ha rätt att idka lappmannanäringar vid sidan av lantmannanäringar.

Första klargörandet av detta missförhållande tas upp i 1749 års nybyggesreglemente. Punkt för punkt anger detta reglemente de rättigheter och skyldigheter som de som redan hade slagit sig ner i Lappmarken eller de som kom att göra det hade i förhållande till kronan. Efter de bestämmelser som förutsatte att nybyggaren måste ansöka om tillstånd till flyttandet från KM och de förutsättningar under vilka detta kunde ske (utan att det kunde ske utan intrång mot andra) så skulle nybyggaren börja på allvar med sina lantmannanäringar inom två år. Om detta inte skedde, miste han sin rättighet till nybygget.

I punkt 8 framhävs i synnerhet och starkt, att det skulle vara förbjudet för nybyggarna att såsom dittills skett, vidlyftigt fika och fara

42

Beträffande Enare lappbys gränser mot Ryssland har Viinanen redan år 2003 publicerat en omfattande bok ”Inarin rajahistoria 1”. Se Viinanen 2003.

43

Se Korpijaakko-Labba Dieđut 1999:1 (2000), s. 73–86.

• Sida 125
•  Original

i skogarne efter vilt. Denna näring hörde till lapparna som också betalade skatt för den.

44

Snart därefter, år 1760, publicerades en ny lappfogdeinstruktion. Bestämmelserna var egentligen inte nya jämförda med motsvarande bestämmelser från 1695, men klarare. Man stadgade i detalj hur å ena sidan jordeböckerna för lappbyarna skulle upprättas och vad de skulle innehålla, å andra sidan samma sak med jordeböckerna över nybyggarna. Efter år 1760 kunde det inte vara oklart till vilken grupp av jordanvändare varje medborgare i Lappmarken hörde. I § 18 konstateras det till slut:

De tvister som uppkomma mellan nybyggare och lappallmogen, särledes uti fiskande, jagt och djurfång samt betesmark, bör fogden söka att bilägga, och tillhålla var och en att förbliva vid sitt rätta näringsfång, hvilken i synnerhet sker, när berörda reglemente för lappmarksbönder och nybyggare noga efterleves och handhaves.

45

Under tiden för skrivandet av avhandlingen från 2000 (Dieđut 1999:1) var min entydiga mening att lappfogdeinstruktionen måste anses ha varit en god lagstiftningsåtgärd som syftade till att trygga både lapparnas och nybyggarnas rättigheter i den omfattning som man i samband med nybyggesverksamheten hade haft för avsikt, utan att lapparnas rättigheter till sitt laga näringsfång och sina stadfästa rättigheter rubbades. Inte heller den sistnämnda punkten i instruktionen ansågs innehålla något farligt element med tanke på lapparnas juridiska status och den skattemannarätt som staten enligt materialet erkände lapparna ha till sina skatteland. Den ostridiga betydelsen av 1760 års lappfogdeinstruktion framhävdes också av det faktum att den åberopades i jordeböckerna både i Sverige och i Finland så sent som i början av 1900-talet.

Först senare, efter år 2000, kom jag att i detalj gå igenom det omfattande domboksmaterial som under åren samlats in från tinget i Jokkmokkstrakten. Bland dessa handlingar, och helt utan någon tidigare varning, dyker år 1793 vid tinget i Jokkmokk ett rättsfall upp som enligt sin slutsats kom att betyda en total kupp med tanke på all tidigare domstolspraxis beträffande lappskatteland och lapparnas skattemannarätt i förhållande till dessa land. Kompetensen över lappskattelandmål gick över till KB, om också med ett konstaterande att den nya domaren förhöll sig helt likgiltig till denna total-

44

Kongl. reglemente för dem som antingen redan bo och bygga i Lappland, eller ock hädanefter, till landets brukande, derstädes sig nedsätta vilja, 22.11.1740. Se Samling 1869s. 78–83.

45

Lappfogde-Instruction den 5 augusti 1760. Se Poignant 1872 s. 43–54.

• Sida 126
•  Original

ändring. Tingsprotokollet behandlas i samband med sammandraget av detta huvudkapitel. Innan vi går över till KB:s praxis angående inrymningar till lappskatteland skall kort behandlas innebörden i förenings- och säkerhetsakten från år 1789: akten, som enligt sitt eget ordaval ansågs vara en ”grundlag” till sin natur.

Förenings- och säkerhetsakten 1789

Efter att de merkantilistiska lärorna och den på dem grundade ekonomiska politiken mist sin stora betydelse inom statsekonomin, började de nya fysiokratiska tankegångarna så småningom dyka upp i landet. Fysiokraterna betonade jordbrukets centrala ställning i näringslivet. Det politiska målet för dem var framför allt äganderättens frigörelse från statens förmynderskap. Jorden skulle ägas av sin odlare, och äganderätten skulle vara så obegränsad som möjligt.

Att böndernas krav till slut också uppfylldes kan man likväl inte räkna enbart som en seger för fysiokraternas läror. Det var fråga om en betydligt mer omfattande process, framför allt gällde det det högsta beslutsfattandets övergång från ständerna till kungen och förverkligandet av envälden. Denna maktöverföring blev slutligt fastställd genom 1789 års förenings- och säkerhetsakt, men frigörelsen av böndernas rättigheter bekräftades i den därmed förbundna förordningen om kronohemmanens försäljande till skatte samt villkoren för innehav av skattehemman därefter. En tredje faktor i sammanhanget var Kongl. Maj:ts försäkran av allmogens fri- och rättigheter i riket.

46

De närmare stadgandena inom lagstiftningssammanhanget behandlas nedan. Det som är värt att tas upp här är den ovannämnda förordningens § 2 som lyder:

Alle skattemän, ehvad de innehava hemman, som redan ifrån oss och Kronan äro försålde, eller hädanefter kunna försäljas, eller och urgamla skattehemman, äga över skattehemmanet och des genom laga revning och rågång faststälde byamål, både uti in- och utägor, samt skog och mark, med derå varande fiske, jakt och djurfång, uti allt lika orubbelig ägande och lika fri dispositions-rätt, som frälseman över frälsehemman, enligt Privilegier, Lag och Författningar…

Saken kan inte tolkas på det sätt, och så har inte heller Högsta domstolen tolkat saken, att samernas rättigheter inte skulle hanteras en-

46

Se Modée XIV 1804 s. 314–318.

• Sida 127
•  Original

ligt samma principer som övriga skattehemmans. Ifall samernas rättigheter under tiden för stiftandet av dessa lagat var att anse som skatterättigheter, skulle denna jordnatur inte kunna förändras, lika litet som annan rätt av skattemannanatur.

47

KB:s inrymningspraxis efter kuppen 1793

Efter att beslutanderätten över lappskatteland efter kuppen år 1793 mycket snart gick över till KB så börjar naturligtvis domböckerna tiga om alla de juridiska kännetecken som varit förknippade med rätten till lappskatteland tidigare. I början av 1800-talet var övergångsprocessen slutförd, åtminstone av Jokkmokksmaterialet att döma. I ett rättsfall där en lappänka försökte bevisa sin rätt till ett lappskatteland på grund av giftorätt, avvisades saken på grund av att jorden i Lappmarken hörde till kronan, och landen därför var inte underkastade vare sig arv- eller giftorätt (se nedan).

Saken är emellertid inte så enkel eftersom innehållet i KB:s praxis borde kunna granskas med hjälp av det material som uppkommit i samband med denna beslutanderätt.

Att detta inte är möjligt utom i några enstaka fall beror på ett faktum som inte har något att göra med rättighetsfrågan: storbranden, vilken härjade i Umeå år 1888 och som brände ner Ume landskanslis handlingar från början till slut.

I fall där inrymningar intagits i häradstingsprotokollet finns domar i enstaka fall bevarade.

48

Annars beror saken på om en enskild familj

har bevarat dylika papper i sina gömmor till denna dag. Detta har i några fall också skett, och en rätt så omfattande bunt skickades till mig efter ”efterfrågningar” i samband med seminarier o.d.

Av dessa privata papper går att utläsa, hur rätten för ett och samma skatteland gång efter annan kan ha varit föremål för beslut inför KB-beslut som är så svårtolkade och till innehållet olika, att det inte mera går att se vilken eller vilka som egentligen var ”inrymda” på ett visst land.

Som ett lysande exempel kan nämnas lappskattelandet Ljusfjäll, över vilket land familjens papper omfattar urkunder från 1800-tals början till 1880-talet. En av de tidigaste urkunderna torde vara ett slags ”testamentbrev” till lappänkan XX från år 1828, varigenom hennes bror ger fullmakt för henne att äga rättighet att tillträda och

47

Denna princip står i själva akten.

48

Exempel finns som bilagor i Åke Holmbäcks studie från år 1922.

• Sida 128
•  Original

besitta sin fars arvland Ljusfjäll vilket hon även tidigare hade besuttit och haft fullmakt på av sin bror XX ifrån Marsfjäll. Men eftersom fullmakten kommit bort år 1805 och även fadern dött som också beviljat änkan att besitta detta land så har brodern XX år 1828 givit en ny likalydande fullmakt till änkan.

49

Efter år 1825 behandlades frågan hos kronans tjänstemän upprepade gånger: ”arvingarna” till landet efter änkan hade blivit oeniga om vem som skulle ha rätt att besitta landet. I ett KB-beslut från år 1848 fastställs rätten till hälften av skattelandet Ljusfjäll till helt andra människor än de nämnda.

På grund av svårläsliga kopior går det inte att följa ”arvsordningen” av släkten på Ljusfjäll exakt, men trasslig är innebörden i pappren hur som helst.

Vid slutet av 1800-talet, till exempel för år 1896 och 1897, finns bland dessa papper ändå skattesedel för lappskattelandet Ljusfjäll för personer med ett annat släktnamn, med uppgifter om den betalade ”grundskatten”.

Dessa papper härstammar från tiden efter stiftandet av 1886 års renbeteslag. Detta innebär att det önskade resultatet i lagen, avskaffandet av inrymningar och enskilda skatteland, inte lyckats – inte i fogde- eller i beskattningspraxis.

Historikern Lennart Lundmark beskriver situationen på grund av lappfogden A. F. Burmans skrivelse till länsstyrelsen från år 1898:

Han förklarade att samerna själva betraktade sig som ägare till skattelanden och att den ”äganderätten” till skattelandet numera så djupt inträngt i hans (dvs. lappens) medvetande, att det skulle ytterligare nedtrycka hans håg för renskötseln och därigenom nomadlivets fortsatta bestånd, om man nu vid betets fördelning försökte fråntaga honom denna förmenta ”äganderätt”…

50

Enligt Lundmark levde skattelanden i Norrland kvar ännu i en del av de byordningar som upprättades i början av 1900-talet. I byordningar för Sirkas och Tuorpon, alltså Jokkmokkstrakten, står det:

Lapp må ej utan ordningsmans tillstånd och vederbörande lappars medgivande lämna sitt sedvanliga betesland och tränga sig på annan lapps av gammalt begagnade betesområde” och att lapp äger ej heller vid flyttning utan innehavarens medgivande rätt till bete å annans intagna betesland under längre tid än ett dygn.

51

49

Dessa papper är naturligtvis tillitsfulla, inte offentliga.

50

Se Lundmark 2002 s. 60.

51

Ibidem.

• Sida 129
•  Original

Det syns vara klart, att fastän beslutanderätten efter kuppen 1793 på ett lagstridigt sätt fördes till KB och renbeteslagen från år 1886 försökte att upphäva lappskattelandsinstitutionen, betydde allt detta nödvändigtvis ingen förändring i samernas eget, efter år 1789 sedvanliga rättstänkande, inte heller nödvändigtvis i allmän myndighetspraxis.

Detta betyder att innehavet till jord och vatten i Lappmarken, särskilt ovanför odlingsgränsen, fortsatte att gälla, om inte på ett erkännande av skattemannarätt i lag, så åtminstone på basis av sedvanerätt och sådan urminnes hävd som finns stadgad rörande urminnes hävd enligt jordabalkens innehåll.

Sammandrag och svar till fråga 1)

Sammandrag

Syftet med detta utlåtande är att ge ett svar på två frågor:

1) vad innehåller samernas på urminnes hävd grundad jakt-

och fiskerätt, och 2) har staten en jakt- och fiskerätt ovanför odlingsgränsen

och i renbetesfjällen eller inte?

När det gäller den förstnämnda frågan måste redan frågeställningen anses vara missvisande. Att man i rennäringslagen från år 1971 (1971:437) 1.2 § stadgar att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd, betyder inte att grunden för samernas urminnes hävd grundar sig på lagstiftning. Urminnes hävd är på civilrättsliga grunder bestående rätt enligt urgamla principer i den svenska rättsordningen. I dag grundar sig rättens giltighet på lagen om införande av den nya jordabalken (1970:995), 6 §, där det stadgas:

Genom nya balken inskränkes ej den rätt som före balkens ikraftträdande tillkommit någon på grund av urminnes hävd.

I frågor som rör naturen av enstaka rättigheter till jord och vatten bör man göra en klar skillnad mellan å ena sidan rättigheter på civilrättsliga grunder, å andra sidan rättigheter som härleds ifrån lagstiftningen. Ifall frågan angående naturen av samernas jakt- och fiskerätt skulle behandlas i domstolen (och sist i Högsta domstolen) skulle frågan granskas precis utgående från dessa principer. Det bästa exemplet

• Sida 130
•  Original

är naturligtvis HD:s dom i skattefjällsmålet, varvid argumenteringen byggdes upp precis på detta sätt.

Det borde räcka med att hänvisa till det som skrivits om laga rå och rör tidigare, med tillägg, att frågan om laga rå och rör kom att anses som ett avgörande bevis i rättspraxis när det gällde att undersöka huruvida ett visst område ansågs tillhöra den enskilda skattelappen eller om det kunde gälla om ”allmänning”, gemensam för hela lappbyn.

Också i KB:s praxis efter kuppen 1793 kom gränserna att ha en avgörande roll när det gällde att skriva inrymningsbrev till enskilda lappar till vissa skattland/skattefjäll.

Det är mycket lätt att visa att det som nämnts ovan är riktigt. Denna dags lagstiftning eller fenomen i allmänhet kan inte på något sett ha påverkat det förflutna, utan sakförhållandet är precis det motsatta: nutiden grundar sig på företeelser i det förflutna. Att härleda en rättighets natur utgående från nutidens lagar bakåt betyder inte enbart ”att det inte ser bra ut”, utan det innebär att metoden är juridiskt och särskilt rättshistoriskt felaktig. Denna grundprincip borde också lagstiftaren respektera mera noggrant än vad man nuförtiden ofta tycks göra. Iakttagelsen gäller både lagstiftningen i Sverige och lagstiftningen i Finland.

De slutledningar som man kommer fram till i detta utlåtande bygger alltså på en metod vilken tolkar nutidens företeelser utgående från den historiska utvecklingen i Lappmarken. När det gäller den första frågan, naturen av samernas rätt till jakt och fiske, är det på sin plats att helt kort upprepa historiens gång beträffande den status som samernas rättighet ur ett vidare perspektiv ansågs ha vid olika tidpunkter i historien, de viktigaste synpunkterna här betonade:

• : i förordningen om lappmarkens skattläggning vill hertig

Karl att skattläggningen skall grunda sig på mantalet, vilket å sin sida härledas utav huru många tresk, strömmer och siör som är uti Lappmarken och vem dem her till dags brukar har, namn ifrån namn etc.

• 1650 fram till 1700-talets slut : i rättspraxis behandlas lapparna som ägare till sina skatteland, vad gäller skydd för både jakt, fiske och renskötsel, och de anses ha laga fång till sina skatteland, senare särskilda betesområden och fiskesjöar bl.a., vilket laga fång är avgörande när man skall bedöma vem som är berättigad att nyttja området. Mot slutet av 1700-talet får ändå behovet och storleken av den betalade jordskatten mera tyngd med tanke på ”jämkande” av rättigheter, ett fenomen som ändå enligt urkunderna i sig själva grundade sig på samisk gammal sedvana. Denna ”förlikningsmetod”

• Sida 131
•  Original

hade emellertid ingenting att göra med naturen av själva rättigheten inom varje lappby.

• : landshövdingen Johan Graan skriver till bergskollegiet och rikskanslern att han som bäst håller på att upprätta en jordebok över alla lappbyars och lappars enskilda land, med namn på själva landen och fiskesjöarna. Först då varje lapp skulle få uppge sina ägor och en lantmätare hade kartlagt dem, vore det möjligt att få en klar uppfattning om vars och ens ägor. Om man då kunde konstatera att någon lapp hade mer land än han orkade bruka, då kunde man förordna flera familjer att bruka (en del) av landet. – Den enda ”jordeboken” som man tills vidare hittat i arkiven och som av skrivstilen är uppsatt av Graan omfattar byn Ume i Ume lappmark.
• 28 februari .: konungen tillkännager i sitt brev till bergskollegiet och kammarkollegiet att han godkänt förslaget om kartläggning av Lappmarken på det sätt som landshövdingen Graan föreslagit.
• 9 maj : Graan publicerar en instruktion till lantmätaren

Jonas Gedda och notarien Lars Olfsson Holm: jämte själva kartläggningen borde arbetet innehålla en beskrivning av de lappeland som var föremål till kartläggningen. Arbetet skulle göras på sådant sätt ”att lapparna på intet sätt behövde känna sig trängda beträffande sina skäliga rättigheter, tvärtom, man skulle klargöra dem att avsikten var att ge dem en bekräftelse på deras hävd av de landen och vattnen de besatt. – Bara en karta jämte en beskrivning finns att hittas i riksarkivet, omfattande Ume lappby i Ume lappmark.

• 9 augusti : första bergsverksprivilegiet blir publicerat. Enligt det anses lapparna ha skattemannarätt till sina skatteland; ifall ett bergverk grundas på ett skatteland befrias lappen från jordskatten och det lovas andra ersättningar.
• 27 september : första nybyggesplakatet blir publicerat. Enligt plakatet skulle lapparna ha nytta med tanke på sina själars salighet speciellt genom att svenska och finska invånare flyttade ovanför lappmarksgränsen för att bosätta sig där, för att inte nämna den nytta som förmodligen skulle kunna dras av att flera gruvor kunde upptas: nybyggarna kunde utnyttja sådan mark som lapparna i sin näringsutövning inte hade någon nytta av och där de kunde inrymmas. – Enligt rättspraxis tolkades saken länge så, att nybyggaren sökte tillstånd på tinget av en enskild lapp för att kunna slå sig ned

• Sida 132
•  Original

på hans land, vanligtvis mot en ersättning. Detta förfarande motsvarade ett slags ”köp” av landet.

52

• : ”missförhållanden” som visat sig i samband med lapparnas beskattning väcker uppmärksamhet hos landshövdingen Hans Kruse och därefter hos landshövdingen Gotthard Strijk.
• 6 april : landshövdingen Strijk skriver i sitt brev till konungen, att ”skattläggt” lapparna eller riktigare förökt lapparnas skatt ”allt eftersom blev intygat om vars och ens lägenhet…på det kongl. Maj:ts inkomster skulle förökas utaf detta vidgrepne landet, hvarest mången äger mark 9 á 10 miler i circumferens, så att lappen, som eljest älskar lata dagar, skulle bli uppväckt till arbete och idkesamhet”.
• 3 oktober : kammarkollegiet ger ut ett betänkande, av vilket kan utläsas att särskilt lagman Buhre bestämt motstått Strijks tanke att hänföra skatten till antalet renar som lappen ägde. Om lapparna skulle överge sina marker på grund av en alltför stor skatt, skulle knappast någon annan börja använda dem.
• 21 december : konungen låter publicera en instruktion till en ”skattläggningskommission” vars uppgift var att hitta en lösning till förfaringssättet rörande skattläggningen av Lappmarken.
• augusti–september : skattläggningskommissionen har, enligt ett brev till konungen, inte hunnit skrida till åtgärder angående skattläggningen, men föreslår att till grund för skattläggningen i så stor utsträckning som möjligt skulle tas den mark som lappen hade för renskötsel, jakt och fiske. Kommissionens avsikt var att vintern därpå på prov förrätta skattläggning på denna grund.
• 11 september : i kammarkollegiets utlåtande till konungen skrivs att det skulle vara utmärkt om skattläggningen sker på det sätt som kommissionen föreslagit. Kollegiet föreslår att kommissionen till att börja med ändå skulle göra en inofficiell resa i Lappmarken.
• september : konungen godkänner kollegiets förslag.
• 25 mars: kommissionen överlämnar sin relation till konungen över resultatet av sitt uppdrag. Enligt relationen har huvudsyftet att säkra en samvetsgrant utförd och oföränderlig uppbörd ur kronans synvinkel till slut kommit att bli det avgörande motivet vid valet av skattläggningsmetod.
• 8 juli : Kongl:e Maij:ts Instruction för lappfogdarne blir publicerad. Enligt 2 § i instruktionen hade konungen ”i nåder för gått funnit, att (till förekommande av den oreda och konfusion som

52

Se Korpijaakko-Labba 1994.

• Sida 133
•  Original

härtills med lappskattens upbärande i en eller annan måtto kunnat vara förlupen), hvar lappby skulle skattläggas för en viss summa, uti ett för allt. Lappfogden måste låta var och en lappbys länsman få en avskrift av samma bys skattläggning.

• : kommissionens jordeböcker upprättade i samband med skattläggningen. Jordeböckerna har följande titel: Jordebook Öfwer Lappmarcker, upprättat effter dhen Skattläggning, som Kongl. Commissionen för gott funnit, Hwar och Een Skattlapp Taxera…
• och framåt : jordeböckerna följer samma form som jordeböckerna annorstädes i riket, med undantag av uppgivandet av mantalet. I den vänstra kolumnen anges namnet på det skatteland som varit objekt för skattbetalningen. I mitten står namnet på den person som betalat skatten. I den högra kolumnen anges skattemängden i pengar. Byns totala anges alltid, och motsvarar från år till år den år 1695 fastslagna totala skattesumman för byn.– Endast i yttersta fall har denna summa inte kunnat uppbäras av fogden, liksom i Jukkasjärvi år 1763, då rensjukan härjat i lappbyarna. Det som fattas i jordeböckerna från början till slut är angivandet av jordnaturen av skatteland (dvs. frälse, skatte eller krono).
• och framåt : i rättspraxis blir jordeböckerna och skattelanden där ofta hänvisade till som bevis på rätten till ett visst skatteland. Det kunde i vissa fall också förekomma att en nybyggare fick tillstånd att slå sig ner i byns område genom att noga betala byn total skattesumma till sista öre.
• : bergverksplakatet från år 1673 blir publicerat på nytt med ungefär samma innehåll som tidigare.
• : kammarkollegiet hör landshövdingen Grundell angående pärlfiskerifrågan. Enligt Grundell är lapparna ”proprieatarii” av sina land och strand och undrar sig, hur strömmarna där pärlor brukade fiskas kunde anses höra till kronan. Enligt landshövdingen gällde det utan vidare skattemannarätt, men egentligen skulle en riktigare natur vara frälse. Kronoregalet till dessa strömmar hade redan år 1723 upphävts och pärlfiskeriet förklarats höra till jordägarna igen, med undantag av kronans privata strömmar. När samma sak behandlats i kammarkollegiet år 1696, hade enligt protokollen (vilka just på detta ställe ser helt olika ut jämförda med protokollssidorna runt omkring) landshövdingen Douglas påstått att lapparna inte hade någon som helst rätt till jorden i Lappmarken. Douglas hade ändå endast ett år tidigare skattlagt lapparna enligt de principer som behandlats ovan.
• : bergverksplakatet 1723 blir också publicerat på samiska.

Termen ”skatteman”/”skattelapp” har översatts med ”skatteålmai”.

• Sida 134
•  Original

• januari: i tingsprotokollet från Jukkasjärvi ting kan man läsa ut att lappen Anund Anundsson Mangi förklarats skattfri för sitt skatteland på grund av bergskollegiets publikation 1731. Mangi hade yppat och angivit ett järnrikt järnmalmstreck på berget Kiruna och också på berget Luossavaara till myndigheterna; Kiruna järnmalmsgruva blev grundad.
• : I Kuusamo häradstingsrätt (Maanselkä och Kitka lappbyar) behandlas frågan om rätt till bördlösen rörande Haukiniemi-nybygget. Länsman Granrot hade köpt detta nybygge från kyrkoherde Bonelius sterbhus år 1724. Ett köpebrev hade gjorts upp, men Granrot hade uppvisat det för rätten endast en gång år 1727. Nybygget hade ursprungligen hört till bonden Olf Pesonen, som fått lov att ta över landet från lappen Johan Olofsson på villkor att Pesonen skulle komma ihåg honom i form av spannmål. Pesonen hade ensam fortsatt att skatta för hela lappskattelandet efter att lappen Johan dog det svåra hungeråret 1696. – Vid 1737 års ting gjorde Pesonens arvingar anspråk på Haukiniemi, att alltså få använda sin rätt till bördlösen, eftersom Haukiniemi enligt deras åsikt var av skattenatur, och jordskatten alltid blivit betald till fullo för landet. Landet hade inte erbjudits till släktingarna på det sätt jordabalken förutsatte, så Granrots fång var inte lagligt. Slutligen, år 1739, gav häradstingsrätten sitt slutliga utslag i ärendet. Eftersom lappskattelanden ansetts vara av skattenatur, var också nybygget i detta fall av samma natur. Nybygget hade ”ärvt” lappskattelandets natur, eftersom inga skatterester hade blivit innestående för landet eller hemmanet. Och eftersom köpet inte försiggått i laga ordning, gällde bördsrätten fortsättningsvis enligt jordabalken kap. 6. På grund av att jorden var av skattenatur hörde saken utan vidare till häradstingsrättens behörighetsområde, enligt rättegångsbalken, kap. 10, § 14. – Här tillämpade man redan 1734 års allmänna lag som trätt i kraft år 1736. – Länsman Granrot vädjade i saken till lagmanstinget i Piteå; enligt honom var det fråga om ett nybygge av krononatur.
• : lagmanrätten i Piteå hade fått svar från häradsdomaren

Sadelin över grunderna för sin dom. Enligt Sadelin ”hade lapparnas skatteland till dags dato varit föremål för arv, bördlösen, köp, och skifte, att de hade uppbjudits och beviljats fastebrev. De hade således varit föremål för alla slags rättsåtgärder från sina ägares sida (actus juris Patronatus), varför de blivit ansedda som skatteägor. Däremot hade andra hemmansbruk på utmark, allmänningar och av lapparna obrukade platser blivit ansedda för kronojord – På grund av i ärendet inhämtad utredning förklarade lagmansrätten att

• Sida 135
•  Original

Haukiniemi-nybygget uppenbarligen var underkastat bördsrätt, och att ”lapplanden veterligst ännu icke genom någon kunglig förordning voro förklarade för krono. För säkerhetens skull underställdes ärendet ändå konungen för erhållande av nådig förklaring”.

• : Svea hovrätt och kammararkivet: Svea hovrätt tog först upp ärendet och bad i sitt brev till kammarkollegiet att kollegiet skulle utreda ”hur lappskatteland uti räkenskaperna var ansedda”. På basis av arkivundersökningar meddelade kammararkivet att ”för lappmarken icke fanns några jordeböcker, som lapplanden till deras skatte- eller kronotitel eller egenskap uppförde eller åtskilde.” – Arkivets konstaterande stämmer precis med den verklighet som skildrats ovan.
• : kammarkollegiet: inget utlåtande i ärendet tycks ha utkommit eller getts vidare till konungen. Enligt kammarkollegiets protokoll 1743 hade man för avsikt att höra lagman Malmer i ärendet.
• 24 november : nybyggsreglementet från detta år innehåller ingående bestämmelser rörande nybyggarnas rättigheter och skyldigheter, jämfört med de tidigare plakaten från år 1673 och 1695. Den som hade fått tillstånd att upptaga ett nybygge, var skyldig att ”aldrasidst innom Tu års tid må hafva gjort någon början med hus uppbyggande och jordens uppodlande”. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggen geometrice avtagas och skattläggas, inte just till de gränser och råmärken som vid första utsyningen uppgivits, utan till mantalet och ägornas beskaffenhet. Nybyggarna förbjuds att fika och fara efter vilt i skogarna, vilket dittills mycket hindrat landets uppodling. Lapparna hann nog fånga och fälla allt som blev till dyrare skinnvaror. Nybyggarna hade tillstånd att jaga endast inom en halv mil från deras hemvist. Alla nybyggare hade rätt till husbehovsfiske.
• 21 september/2 oktober : i första bihanget till gränstraktaten mellan Sverige och Norge, i ”Lappecodicillens” § 2 stadgas, att ”Ingen Lapp må hädanefter äga skatte- eller städjeland uti mera än ett rike, på det all anledning till gemensamhet av undersåtare och Land hädanefter må kunna undvikas.” Med begreppet skatteland framhöll man förhållandena i Sverige, med begreppet städjeland förhållandena i Norge. Av särskilt intresse är, att vid förberedelsen av kodicillen, i landshövding (!) Malmerfeldts promemoria 28.10.1749 föreslår Malmerfeldt bland annat att ordet ”äga” skulle ersättas med ordet ”innehava”. Ordvalet blev inte det som landshövdingen önskade, utan paragrafen lyder fortfarande i sin ursprungliga form. Kodicillen har lika stor giltighet som gränstraktaten själv och är alltså

• Sida 136
•  Original

ett internationellt avtal mellan två länder: kodicillen har till dags dato inte upphävts av någondera av föredragsparterna.

• 5 augusti : i en förnyad lappfogdeinstruktion understryks skillnaden mellan lapparnas jordeböcker och nybyggarnas jordeböcker; i tidigare fogdepraxis hade man tidvis skrivit in några nybyggare i lapparnas jordebok. Efter år 1760 gjorde jordeböckerna det helt klart vilka som var lappar och vilka som var nybyggare när det gäller alla nybyggare som slagit sig ned i Lappmarken efter år 1673. Enligt instruktionen skulle nybyggen efter frihetsåren skattläggas vid tingsrätten provisionellt. Ifall något lappskatteland blev anslaget till nybygge, så att det av lappfolket inte mera kunde nyttjas till renbete, jakt och fiske, skulle man dra av den till nybygget påförda skatten från lappbyns skatt. – I § 18 understryker man att de tvister ”som uppkomma mellan nybyggarna och lappallmogen, särledes uti fiskande, jakt och djurfång samt betesmark”, borde fogden söka att bilägga. Fogden måste tillhålla att å ena sidan nybyggarna, å andra sidan lapparna skulle” förbliva vid sitt rätta näringsfång”, vilket i synnerhet skedde när detta reglemente noga efterlevdes.
• och framåt : i rättspraxis kan skönjas en tendens att lappfogdar och landshövdingar sökte utvidga sin kompetens i samband med nybyggsanläggningar mot häradsrättens kompetens över skattelanden. Tolkningen av 1760 års instruktion öppnar dörren för konflikter mellan myndigheterna.
• : förenings- och säkerhetsakten stadfäster på grundlagsnivå jordnaturernas oföränderlighet: ”Och må i övrigt jorden ej ändra sin urgamla natur och skillnad af säterie, frelse, skatte och krono…” Detta betydde att myndigheterna inte kunde, vilket nog hade hänt, överföra jord av skattenatur till kronans egendom utan lagliga åtgärder eller förrättningar. Även i förordningen om kronohemmans försäljande till skatte stadgas att, ifall en skattebonde inte förmådde betala sin skatt på tre år, skulle hemmanet inte mera bli skattevrak (kronans) med detsamma, utan följden var densamma som rörande annan skuldsatt egendom. I samma förordning hittar man också det viktiga erkännandet, att det verkligen förekom ”urgamla skattehemman” i riket. Rätten till dylika urgamla skattehemman var oinskränkt på samma sätt som rätten till övriga skattehemman.
• : kuppen vid tinget i Jokkmokk sökte och lyckades också att helt och hållet ändra den gamla rättstraditionen rörande skattelandens jordnatur som en utrycklig skattemannarätt. Men, oavsett KB-praxis och syftet med 1886 års renbeteslag levde den urgamla

• Sida 137
•  Original

rättstraditionen kvar hos lapparna rörande en ”äganderätt” till skatteland, och till och med hos lägre myndigheter.

Något som gjorde det möjligt för kronans myndigheter, speciellt på landshövdingsnivån och för lappfogdarna, att påstå sig ha rätt att reglera över skattelanden var att jordeböckerna för lappbyarnas skatt saknade en klar anmälan angående landens skattenatur.

Det slutliga genombrottet av dessa strävanden kom emellertid först år 1793. De södra lappmarkerna hade fått en ny domare år 1792, Carl Fredrich Furtenbach, som av urkunderna att läsa var mer än positiv till att låta häradstingets kompetens gå över till kronobetjänten. Vid tinget i Jokkmokk och i tingsprotokollet från år 1793 i Jokkmokk kan man till exempel läsa – när allmogen protesterade mot det nya systemet – att ”Häradsrätten fann rätt obehagligt att åhöra desse med många flera härvid gjorda erindringar och förbehåll…nedtystandes dem slutligen…”

Som juridisk grundlag för tingshändelserna använde man sig av ett från landskontoret i Umeå utkommit brev och kungörelse till ”samtliga länsmännen” 6.7.1792, underskrivet av J.G. Donner. Såvitt man i dag kunnat finna, går brevet inte att hitta på något annat ställe än i tingsprotokollet från Jokkmokk 1793. Hur som helst tolkade landshövdingeämbetet innehållet i 1760 års lappfogdeinstruktion på det sättet att det i framtiden skulle höra till vederbörande kronobefallningsmans kompetens att förekomma ”den myckenhet av tvister och rättegångar angående nyttjorätten till de lappskatteland allmogen emot erläggande av skatt och ränta innehava.” Och eftersom sådane inom Lappmarken varande lappskatteland med övriga lägenheter ”alla voro krono”, blev vederbörande kronobefallningsmannen anbefalt att i framtiden meddela vederbörande skattdragande lappmän ”införsel eller immissioner” till deras innehavande land.

Dessa immissioner skulle och kom också i verkligheten att ersätta domstolsutslag angående lappskatteland vad gällde både laga fång och så småningom också skydd av besittning till dessa land. Några mål angående besittningsskydd förekommer inför domstolen och finns att läsa i Jokkmokkshandlingarna efter år 1793 men angående laga fång: inga. Ett särskilt bra exempel kan läsas ut från tingsprotokollet i Jokkmokk år 1832: Lappänkan Ingrid Nilsdotter försökte att ta till domstolens behandling ärendet angående delaktighet till renbeteslandet Luspoaivi, vilket hennes man förut innehaft och varför han betalat skatt till kronan, liksom änkan efter mannens död. Advokat- och landsfiskalen Baudin hänvisade i målet till samma domstols utslag från 16.2.1831, varuti domstolen skulle ha konstaterat: ”då ren-

• Sida 138
•  Original

beteslanden i Lappmarken icke innehavas med äganderätt, vilken tillhörer Kongl:e Maijt:t och Kronan, kunde parterne genom gifte eller arv inte berättigas till omtvistade landens begagnande”, till föjle var av häradsrätten förvist parterna att hos Kongl:a Befallningshavanden begära tillstånd att beteslanden nyttja.”

• hos KB efter 1793: På ovannämnda sätt har samernas tidigare skattemannarätt till sina skatteland – vilken rätt vid tiden för överförandet av kompetensen till KB måste anses ha varit både ostridig och genom grundlag skyddad – utrotats från åtminstone högre myndighetspraxis. Detta förfarande har inte grundat sig på någon lag eller laglig förrättning – inte heller senare avvittringar, vilka grundades på enstaka avvittringsbrev och inte på en grundlagsenlig lag som skulle förklarat landet vara av krononatur.

Som konstaterats tidigare, betyder detta inte att innehavet till jord och vatten i Lappmarken, särskilt ovanför odlingsgränsen, fortsatte att gälla, om inte på ett erkännande av skattemannarätt i lag, så åtminstone på basis av sedvanerätt och sådan urminnes hävd som finns i stadganden angående urminnes hävd enligt jordabalkens innehåll.

Svar till fråga 1)

Rättsutvecklingen angående samernas rättigheter till land och vatten ter sig mycket klar när man granskar den från 1600-talets början fram till våra dagar. Enligt en överväldigande mängd av rättshistoriska handlingar ansåg samerna/lapparna själva att de hade skattemannarätt eller ”äganderätt” till sina skatteland. Det ur juridisk synpunkt viktigaste konstaterandet i dag är naturligtvis att kronan i sin myndighetspraxis ansåg det vara ytterst viktigt att fastslå och skydda denna skattemannarätt i alla hänseenden. Detta fram till slutet av 1700-talet.

Skattemannarätten avsåg rätten i alla dess aktuella former. Det som stod i främsta rummet med tanke på det samiska samhället var rätten till jakt, fiske och renskötsel och skydd för dem – vid sidan av erkännandet av laga fång till landet om detta bestreds.

1789 års förenings- och säkerhetsakt fastslog jordnaturernas oföränderlighet mot framtiden. Det som var skatte förblev skatte; beträffande kronolägenheter gällde detsamma, men innehavarna fastslogs ha en orubblig rätt att inlösa lägenheten till skatte om de så ville. En lägenhet av skattenatur utvecklades däremot så småningom

• Sida 139
•  Original

till en modern äganderätt utan att ägaren behövde ta till några som helst åtgärder för att trygga sin rätt vidare. Detta alltså i normala fall inom Sveriges rike men inte i Lappmarken.

Enligt min uppfattning kan inte en skattemannarätt till jord bara försvinna och bli kronans av sig själv eller ”eo ipso” vilket också fastslås flera gånger i HD:s dom i skattefjällsmålet.

Om man på principiell nivå måste ge ett entydigt och enkelt svar på huruvida samernas rätt bör innebära att ensamt äga rätten till fiske och jakt ovanför odlingsgränsen på civilrättslig grund skulle svaret vara: ja, med undantag av hemmanens genom avvittring fastslagna ägor. Denna rätt har inte tagits bort från samerna/lapparna ens genom 1886 års renbeteslag, eftersom lagen inte syftade till att fastslå någon civilrättslig rätt till förmån för kronan.

Att svaret i detta fall måste analyseras vidare och utgående från nyare lagstiftning är emellertid klart. Denna granskning ingår nedan under kap. 2.

I Jämtlands län och i renbetesfjällen blir svaret ur civilrättligt synpunkt detsamma – frågan har ju behandlats ingående av HD i skattefjällsmålet. Den rättshistoriska forskning som bedrivits av mig omfattar inte alls förhållandena i Jämtland; inte heller har något arkivmaterial samlats in angående detta område. På grund av det sagda behandlas svaret till denna fråga också i samband med kap. 2.

2 Naturen av statens rätt

Fråga 2) som uppställts för mig och skall behandlas i detta utlåtande lyder:

”Har staten en jakt- och fiskerätt på kronomarker ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen? Har denna rätt i så fall inte utövats fram till 1887?”

Till att börja med måste man upprepa betydelsen av vissa juridiska grundprinciper som under svar 1). Att tala om ”statens jakt- och fiskerätt” utan att precisera rättens natur skulle leda till vidlyftiga funderingar motsvarande fastighetsrättliga och civilrättsliga läroböcker i ämnet.

Enligt traditionella men fortfarande gällande grundprinciper i den svenska rättsordningen kan staten naturligtvis ha en jakt- och fiskerätt eller rätt till jakt och fiske på civilrättsliga grunder: en dylik rätt

• Sida 140
•  Original

har staten till statens privata egendom som härleds från statens laga fång till området: enligt den äldre rätten i form av Uppsala öd (kungsgårdar, arv och eget). Rätten till jakt och fiske kan också tillhöra kronan på grund av en särskild lagstiftad regalrätt.

Beträffande förhållandena i Lappmarken gäller det ändå närmast att granska möjligheten att jorden skulle ha övergått från enskilda till kronan genom avvittringarna. Enligt nuförtiden gällande uppfattningar i historisk och rättshistorisk forskning, som också bestyrkts av Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet, kan äganderätten inte ha uppstått enbart i form av en allmän ”deklaration” från kronans sida såsom till exempel på grund av Gustav Vasas brev rörande obebodda öremarker från år 1542.

1683 års skogsordning

Staten har i princip kunnat anamma en rätt till jord och vatten genom fastighetsförrättningar, närmast avvittringar, där en del av den av privatägda jorden överförts till kronan i form av överloppsmark. Förrättningarna bör då ha följt de principer som fastslagits för första gången redan i 1683 års skogsordning,

53

utgående från privata

lägenheters och byalagens rå och rör och från besuttenhetsprincipen (jfr HD:s argumentering i skattefjällsmålet). Även om skattemannens rättigheter då kan ha överförts till kronan för den del som överstigit den areal som behövdes för att bli ansedd som ”fullsutten”, har en skattemannarätt inte helt och hållet kunnat gå över till kronan genom sådana förrättningar.

Det står i HD:s dom som följer:

Oavsett författningens disposition är det dock ofrånkomligt, att den innefattar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Frågan blir då hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Till en början bör understrykas att kronans anspråk inte avsåg mark som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar. Där rågång saknades, skulle varje hemman få så mycket skog som behövdes för att hemmanet skulle bli fullsuttet. Den skogsmark som bönderna hävdade utöver detta mått skulle däremot avvittras såsom varande kronans egendom. På detta vis kunde alltså områden hävdade av skattebönder visserligen minskas genom avvittring men inte helt överföras till kronan. Författningen skulle givetvis – som också staten vitsordat – få samma tillämpning på

53

Kongl. Maij:tz Nådigste Förordning och Påbuud Angående Skogarne och hwad därwid i acht tagas bör 19.2.1683.

• Sida 141
•  Original

områden som samer kunde inneha med rättighet motsvarande skattemannarätt.

54

Beträffande innehållet i 1683 års skogsordning har tolkningen av ordningen varit densamma i min doktorsavhandling från år 1989 (svensk upplaga 1994), dock med närmare rätthistoriska vitsord om ordningens tillämpning i praxis. Att ordningen skulle gälla i Västerbottens lappmarker på samma sätt som i riket för övrigt framgår redan av att ordningens innehåll lästes och tolkades för lapparna vid början av tinget liksom andra för Lappmarken aktuella förordningar.

55

Någon avvittring blev inte förrättad i Lappmarken under tiden som behandlas i avhandlingen, inte heller före slutet av 1800-talet. Originalmaterialet innehåller ändå vissa rättsfall, i vilka ordningens principer tillämpats ordagrant även om avvittringen inte blivit förrättad. Materialet täcker här särskilt Jukkasjärvi, Rounala, Suonttavaara samt även Koutokeino lappbyar i Torne lappmark. Från ett särskilt omfattande rättsfall

56

går att bevisa att rå och rör mellan lappbyarna

skulle gälla såvitt de var obestridliga och rån fastställts i laga ordning. Men om detta inte var fallet, fick jordskatten för vart och ett område avgörande betydelse när man skulle besluta sig för om det var fråga om lapparnas privata land eller om ”allmänning” – begreppet ”kronoallmänningar” använder man inte i rättspraxis, inte heller i Jokkmokksmaterialet förrän i slutet av 1700-talet.

Till exempel i Jukkasjärvi försökte en nybyggare i Keinosuando hävda att han hade rätt att fiska överallt i sjön Vettisjärvi: enligt honom var sjön en allmänning. Läns- och nämndemän samt andra bybor intygade likväl att Vettisjärvi ingalunda var en allmänning. Förutom att nybyggarens lappska hustru hade del i Vettisjärvi, tillhörde sjön lappen Nils Johansson Kejsare samt dennes son Johan, vilka betalade skatt till kronan för det omkringliggande landet. – Nybyggaren förbjöds vid laga påföljd att bruka Kejsares varp- och fiskeställen i berörde Vettisjärvi.

57

Dessa fall harmonierar med allt det material som behandlats tidigare och enligt vilket lapparnas rätt till sina skatteland var i enlighet med skattemannarätten. Detta sakförhållande blev också avgörande med tanke på skogsförordningar och i kommande avvittringar. Det är helt logiskt att laborera med tanken att ifall avvittringarna verkli-

54

Nytt juridiskt arkiv 1981:1 s. 199.

55

Se till exempel tinget i Jukkasjärvi 26.1.1688. FRA FR 654 f. 1044.

56

Tinget i Enontekis och Koutokeino åren 1729–1734, se närmare Korpijaakko-Labba 1994 s. 449–453.

57

Tinget i Jukkasjärvi 11.–14. och 16.1.1721. FRA FR 663 f. 283v.

• Sida 142
•  Original

gen skulle ha blivit förrättade under tiden då rättsordningen skyddade samernas/lapparnas skattemannarätt, så skulle så gott som all mark förblivit lapparnas privategendom inom varje lappby. Att det inte blev så var nog inte lapparnas fel.

Avvittringarna enligt 1873 års allmänna avvittringsstadga i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker: ovanför odlingsgränsen

Bakgrunden till avvittringarna var att i takt med kolonisationens fortskridande hade det uppkommit ett behov av att skapa klarhet i hur långt nybyggarnas skogsmarker sträckte sig och var ”kronans mark” tog vid. Trots att avvittringarna i Jämtland och Härjedalen ännu vid början av 1800-talet blev förrättade i avsikt att gynna kolonisationen, kom 1840-talet att betecknas av en svängning i kronans politik rörande vidderna i norr.

Den naturrikedom som närmast skulle skyddas genom den nya politiken var skogen. 1873 års avvittringsstadga föregicks av en proposition 3.1.1873, vilken bar titeln ”Proposition angående åtgärder betryggande af skogens framtida bestånd och bevarande af Lapparnes renbetesrätt i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker.”

58

Själva avvittringarna enligt 1873 års avvittringsstadga tog vid och baserade sig på avvittringsbrev givna i princip för var och en socken för sig. Som fastighetsförrättningar avsåg avvittringar blott att reglera gränserna mellan å ena sidan de enskilda hemmanens (nybyggarnas) ägor, å andra sidan kronans ägor.

Slutsatsen blir att ur juridisk synpunkt kan avvittringarna inte anses ha löst rättsfrågan mellan lapparna/samerna och kronan: deras ”laga kraft” omfattar inte denna grundfråga. Någon ”statsägd” jord kan inte heller ha uppkommit direkt som följd av avvittringarna med tanke på denna grundfråga.

Denna slutsats gäller naturligtvis också frågan rörande rätt till jakt och fiske. Att avsikten i avvittringsstadgan från år 1873 syftade speciellt till att skydda skogen mot skogsskövling och därmed att skydda lapparnas rätt att nyttja marken till renbete, jakt och fiske generellt, framgår tydligt också i avvittringsstadgan § 8:

Hemman och nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu; dock att ägare av frälse- och skattehemman och lägenheter ej må över den vid avvittring tilldelade skogen äga vidsträcktade dispositionsrätt, än enligt § 1 av den nådiga förordningen

58

Se också Skogssameutredning 1997 s. 16.

• Sida 143
•  Original

den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman, är ägare av däri omförmälda hemman förunnad; och skola, även efter avvittringen, lapparna vara, såsom tidigare, berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande åmråde, dock å enskildas skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, ävensom äga, att i den mån för beterättens utövande är nödigt, till husbehov begagna skogen.

Renbetesfjäll, avvittringsstadga för Jämtland år 1820 med kungl. brev i samma ämne för Jämtland 1820 och för Härjedalen 1824; Kungl. brev till kammarkollegium år 1841

I Jämtland och Härjedalen präglades avvittringarna ännu enligt kungl. breven från 1820-talet helt och hållet av önskan att gynna kolonisationen. Efter klagomål från lapparnas sida meddelade Kungl. Maj:t i ett brev till kammarkollegium föreskrifter vilka påbjöd att lapparnas rätt skulle iakttagas. Enligt brevet stadgade Kungl. Maj:t att varje så kallat skattefjäll skulle till gränserna avmätas och nödiga betesmarker i vederbörandes närvaro givas lapparne av tillstötande kronomarker, därvid sorgfälligt skulle tillses, att, så vitt möjligt, nödig skog till bränsle icke saknades. Årliga räntan för de sålunda utstakade fjälltrakterna skulle därefter av Konungens befallningshavande stadfästas; fisket skulle inom ”lapparnas sålunda avrösade betesmarker” åtfölja betesrätten emot ränta, som av K.B skulle bestämmas.

59

I sin dom i skattefjällsmålet, angående rättsförhållandena i Jämtland, anser HD att innehavare av skattefjällen var närmare att jämställas med åbor på kronojord, inte med skattebönder, med tanke på 1789 års förenings- och säkerhetsakts innehåll. Den inrymna samen på skattefjället satt minst lika säker på sitt fjäll som kronoåbon på sitt hemman.

60

Efter en helhetsbedömning i saken anser HD att samernas rättigheter på skattefjällen regleras uttömmande av rennäringslagen (då gällande). Men, denna samernas bruksrätt till renbete, jakt och fiske är enligt HD en civilrättslig rätt och på denna grund är den enligt (då gällande) 2 kap. 18 § regeringsformen på samma sätt som äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. ”Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd”, konstaterar HD ytterligare.

59

Se också Holmbäck 1922 s. 58.63.

60

NJA 1981:1 s. 208–209.

• Sida 144
•  Original

Det är naturligtvis möjligt för enskilda att få en dom som meddelats av HD till omprövning ifall starka, nya bevis kan åberopas. Så länge en sådan omprövning inte blivit till gäller HD:s dom i fråga om förhållandena i Jämtland och renbetesfjällen där.

Även om HD anser att äganderätten till skattefjällen hör till den svenska staten, så åtnjuter samernas bruksrätt till samma områden äganderättens grundlagsskydd mot tvångsförfoganden utan ersättning. I Jämtland, men bara i Jämtland bör frågan om samernas kontra statens rättighet till jakt och fiske kunna passas ihop med respekten för dessa två olika grundprinciper. Jag skall återkomma till denna fråga i slutet av utlåtandet.

Jordeböckerna och jordregistret

Det har inte varit möjligt för mig att vid detta tillfälle gå igenom alla jordeböcker, för att inte tala om jordregistret, och deras innehåll särskilt vad angår uppgivandet av jord- och vattenområden vare sig ur samernas eller ur kronans synvinkel. Några exempel finns emellertid att ta upp här.

Vid genomgången av äldre jordeböcker ovan blev det redan där och ur olika synvinklar klargjort att det över Lappmarken inte fanns sådana jordeböcker vilka skulle uppfört eller angivit lappskattelanden vare sig som skatte eller krono. En överlägsen mängd av rättshistoriskt material talar ändå entydigt för att lappskattelanden även från andra håll än domstolar ansågs vara jord av skattenatur med de juridiska konsekvenser som hörde samman med skattemannarätten. Vid tiden för ikraftträdandet av 1789 års förenings- och säkerhetsakt är saktillståndet fortfarande detsamma.

Det som ytterligare försvårar tolkningen av jordeböckerna och uppbördslängderna och deras innehåll vid tiden för avvittringarnas genomförande är att sådana register finns med flera olika titlar, och att det i dem samtidigt infördes flera olika kataloger med olika syften och olika innehåll: uppbördslängder, jordeböcker, fördelningslängder, räkningar på grundskatten, uppgjorda av olika myndigheter och kompletterade med uppgifter från senare år än vad rubriken hänvisat till: olika kataloger går att hitta bland landskontorets i Norrbotten arkiv, i häradskrivarnas arkiv, i kammarkollegiets arkiv osv.

Om man tar till exempel en ”jordebok” som helt säkert heter jordebok och är upprättad i samband vid tinget kan man här nämnas

• Sida 145
•  Original

”Jordebok över Norrbottens Läns Torneå Lappmarker för år 1875”.

61

Denna jordebok är indelad i kolumner som anger: 1) Byanamn 2) Rökar 3) Skattskyldiges namn och 4) Kronor.

För Enontekis socken anger man byarna Könkämä, Lainiovuoma, Rommavuoma och Suonttavaara. Någon avvittring hade naturligtvis ännu inte förrättats här.

I Enontekis socken anger denna jordebok endast en jordanvändarkategori: ”Skattlagt Lappallmoge”; för nybyggarna har man upprättat en annan jordebok. ”Skattlagda lappar” i sockens lappbyar har angivits vid namn och skatt. Skattejämkningen har blivit uppläst, granskad och utan anmärkning lämnad vid lagtima tinget med Enontekis tingslag 26.1.1876.

För år 1886, tiden före 1886 års renbetesleslags trädande i kraft, finns i landsarkivet ännu en ”fördelningslängd å lappskatten” från år 1886. Innehållet och uppdelningen i kategorier är desamma som år 1876. För Enontekis och precis samma lappbyar finns en till innehållet något olik ”kronouppbördsbok” åtminstone ännu från 1905 i Härnösands landsarkiv. Den gäller alltså tiden efter 1886 års renbeteslags ikraftträdande. I denna uppbördsbok är indelningen följande:

Köngämä lappskatteland 15,25 Lainiovuoma d:o 17,87 Rommavuoma d:o 4,- Suondovaara d:o 6,37

62

Det mest intressanta är emellertid den ”resolution” som utgör titeln till längden. Där står det:

I överensstämmelse dels med denna uppbördsbok, som härigenom till effterrättelse fastställes, dels ock med den jämkning, som enligt 4 § av lappfogdeinstruktionen den 5:te augusti 1760 bör i anseende å lappskatten äga rum, har kronofogden i Torneå fögderi att de påförda medlen av de skattskylldige… uppbära…

På ort och plats har man alltså ännu år 1905 uppfattat saken så, att man bar upp ”skatt” för ”lappskatteland” byavis. Uppbörden grundades på lappfogdeinstruktionen av år 1760. 1760 års lappfogdeinstruktion grundar sig vidare på 1695 skattläggningsord-

61

Norrbottens Landskontor G III a:20. Härnösands landsarkiv.

62

Härnösand EEExxx9.

• Sida 146
•  Original

ning och instruktion för lappfogdarne: allt det som behandlats i detalj ovan.

Avvittringen förrättades i Karesuando (före Enontekis) socken på grund av KB:s utslag 19.2.1907 och Kongl. Maj:ts utslag februari 1913. KB:s avvittringsutslag är daterat 29.12.1915: efter sistnämnda beslut hade beslutet vunnit laga kraft.

De sista uppgifterna kan läsas utifrån en ”jordebok” som finns i kammarkollegiet, men som av innehållet att döma innehåller uppgifter från år 1878 upp till 1951.

63

Under rubriken ”krono” finns upptagna olika kategorier: kronoegendomar under allmän disposition (närmare ett boställe) samt jordlägenheter under enskild disposition med flera kategorier. Under krono under enskild disposition anger man ”överloppsjord” för Karesuando hemman n:r 4 och Kuttainen hemman n:r 7, med ränta i penningar. På samma sätt, ”krono under enskild disposition”, anger man också Könkämä eller Rounala, Lainiovuoma, Rommavuoma samt Suondavaara lappskatteland med ränta i penningar – med precis samma ränta som år 1905 års jämkningslängd. Utom lappskatteland anges tillsammans med dem 19 stycken ängeslägenheter i nybyggarbyn Maunu.

I samband med angivandet av lappskatteland hittar man ännu en anmärkning: utesluten ur jordregistret jäml. Lantmäteristyrelsens beslut d. 12 Mars 1951 B II m 93 år 1951.

På grund av den genom kammarkollegiet uppfattade jordebokens trassliga innebörd går det inte utan vidare att slå fast, vid vilken tidpunkt som lappskattelanden tagits in i jordeboken under rubriken ”krono under enskild”. Jordeboken har skrivits under av ”Kammarkollegii Tredje Provincekontor 18.12.1878, Hugo Boström”. Fastighets- och kameralrättens specialist Gerhard Hastfröm går i sin artikel ”Jordebok och äganderätt” igenom kammarkollegiets brev och skrivelser på 1800-talet rörande anvisningar för de olika kategorier inom vilka lägenheterna borde införas och redovisas i jordeboken.

Av särskilt intresse är kammarkollegiets skrivelse till Kungl. Maj:t 14.3.1856 angående upprättandet av nya jordeböcker. I denna skrivelse föreslår kollegiet under punkt 12, att kronoegendomarna skulle införas i jordeboken under två kategorier, krono under allmän disposition och krono under enskild disposition. Med kategorien ”krono under enskild” ansåg kollegiet enligt skrivelsen ”sådana som äro under åborätt upplåtna”.

63

Kammarkollegiet.

• Sida 147
•  Original

Enligt Kongl. Maj:ts beslut (och kammarkollegiets därpå grundade kungörelse) i ärendet fick emellertid begreppet kronoegendomar något vidare definition: enligt punkt 5 skulle med kronoegendom under enskild disposition förstås ”sådana, som äro under åborätt upplåtna, eller, på grund av särskilt stadgande, av enskild besuttos.”

64

Hafström har inte kunnat hitta några handlingar i arkiven som skulle vara grundade på ovannämnda beslut. Kammarkollegiet återkommer till de tidigare besluten snart, redan år 1870, genom kungörelsen 28.1.1870. Definitionen krono under enskild disposition har samma precisering som ovan.

65

Grupperingen i Enontekis/Karesuando socken måste på grund av det ovansagda och underskriften antas ha införts in i jordeboken år 1878, efter den förnyade kungörelsens meddelande. Detta är situationen också rörande skattefjällen i Jämtland, enligt Hafström.

Att man med kategorin ”krono under enskild disposition” inte menat eller kunnat mena någon som helst jord som enligt nutida tolkningar avser lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och renbetesfjäll som jord ”under kronans omedelbara disposition” borde vara helt klart. En sådan glidning har i praktiken kunnat ske och stiftas först efter det att lappskattelanden helt uteslöts från jordregistret år 1951.

När det gällt att närmare definiera innebörden av begreppet ”krono under enskild disposition” har Hafström jämfört situationen med lappskatteland/skattefjäll med situationen med häradsallmänningar. Rörande häradsallmänningar hade kammarkollegiet själv tolkat saken så, att införandet av häradsallmänningarna under ”krono under enskild disposition” berodde ”säkerligen därpå, att varken skatte eller frälse titel funnits användbar å dem”. Kollegiet framhöll vidare att, även om redovisningen av häradsallmänningarna varit ett uttryck för då genom kollegiet rådande uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna, syntes uppenbart att sättet för redovisningen i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande.

66

Intressanta uppgifter kan inhämtas också beträffande den allmänna avvittringen i Gällivare socken, sådana som dessa uppgifter är tecknade i hovrättens för Övre Norrland beslut från 22.6.2000 angå-

64

SFS 1856 nr 62; se Hafström 1977 s. 96–97.

65

SFS 1870: nr 10. Se Hafström 1977 s. 97.

66

Se Hafström 1977 s. 99.

• Sida 148
•  Original

ende Vattenfall Aktiebolagets ansökan om lagfart hos inskrivningsmyndigheten år 1998.

67

Avvittringen hade genomförts med stöd av 1873 års avvittringsstadga och fastställts av KB:n 7.6.1892 samt Kungl. Maj:t 18.5.1894.

Enligt hovrättens beslut fanns i 1876 års jordebok, den sista för Gällivara socken, inte någon överloppsmark redovisad enligt kammarkollegiets promemoria 27.3.1998. År 1942, 16 december, hade kammarkollegiet ändå avgivit ett brev till lantmäteristyrelsen ”angående redovisning i jordregistret av kronoparker och kronoöverloppsjordar i Norrbottens län”. Av brevet framgår att Kammarkollegiets arkiv avgivit ett tjänstememorial i ärendet 17.11.1943: på grund av detta memorial hade Lantmäteristyrelsen genom skrivelse 3.8.1946 förordat att den i jordregistret för Gällivare socken upptagna enheten ”Överloppsmarker” därefter skulle benämnas ”Gällivare kronoöverloppsmark nr 1”. På detta sätt fick överloppsmarken i fråga ett jordregisternummer och en plats inom jordregistersystemet.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att leta fram de sista jordeböckerna och jordregistret i Sverige när jag skrivit detta utlåtande. Vad som går att tolka av de få exemplen ovan, är att myndigheterna inte varit helt säkra i fråga om lappskattelandens respektive överloppsjordarnas rätta läge i fastighetssystemet, för att inte tala om naturen av själva rättigheterna. Detta framgår av kammarkollegiets tjänstememorial 17.11.1943 och den därpå grundade skrivelsen av lantmäteristyrelsen 3.8.1946.

Eftersom utvecklingen i Finland följt precis samma spår, en utveckling som granskats ingående i min omfattande artikel rörande den s.k. statsjorden inom det finska fastighetssystemet

68

, nöjer jag

mig med att om registersystemets betydelse konstatera följande:

Avvittringsstadgan från år 1873 var en kunglig författning som stiftats genom ständernas medverkan. Avvittringarnas laga kraft som fastighetsförrättningar omfattar emellertid inte alls naturen av den jordmassa som efter avvittringarna blev till efter att nybyggen hade fått sina ägor avgränsade mot ”kronans” jord. Det är också rätt så svårt att säga när precis denna jordmassa börjades kallas för ”överloppsjord” i det rättsliga språket. Som registerenheter har dessa överloppsjordar börjat antecknas i jordregistret i Gällivarefallet först efter år 1946. Att detta införande i första hand grundat sig på ett

67

Hovrättens beslut 2000-06-22, målnr Ö 344/99.

68

Tryckt i Oikeustiede-Jurisprudentia år 2003; 2003:XXXVI s. 299–350.

• Sida 149
•  Original

”tjänstememorial” från kammarkollegiet syns rätt så tvivelaktigt med tanke på fastighetssystemets grundprinciper.

Utav en fastighets traditionella kännetecken fyller överloppsjordar endast ett av flera: de har fastställda gränser. I gengäld är de inte mantalsatta, de har inte varit föremål för en självständig och av andra oberoende ägarebesittning utom i undantagsfall (t.ex. i samband med elkraftbyggnad, naturparker o.d.). I dessa undantagsfall har exploateringen inte ifrågasatts av tradition från respektive lapp- eller samebyars sida. – Däremot har medlemmarna i lappbyarna/samebyarna besuttit jord- och vattenområdena som varit behövliga för renbete, jakt och fiske (utom i få undantagsfall) oavbrutet, först upp till slutet av 1700-talet på grund av skattemannarätt, därefter åtminstone på grund av urminnes hävd. Enligt övergångsbestämmelserna i den nya jordabalken är grunden för urminnes hävd civilrättslig och inte avhängig av att lagstiftaren slår fast den.

Å andra sidan har man inom svensk rättslitteratur och också i HD:s rättspraxis redan länge ifrågasatt jordeböckernas vitsord som ett enda bevis för en jordlägenhets jordnatur. Fastigheter ”bildade” på kameral väg (i jordeboken) eller genom myndighetsbrev kan inte anses fylla allmänna kännetecken för en fastighet.

Ända till år 1951 har den urgamla beteckningen lappskatteland hängt med i jordeboks- och jordregisterpraxis. Därefter har dessa ”fastigheter” försvunnit från registersystemet. Det går inte att undvika slutsatsen att denna tidpunkt ligger mycket nära nutiden.

Renbeteslagen från år 1886 samt senare rennäringslagar

Bland de diskussioner som varit uppe i jakt- och fiskeutredningen har det starkt framhållits att särskilt paragraf 22.2 i renbeteslagen från år 1886 skulle ha upphävt samernas privaträttsliga rätt till jakt och fiske: i detta lagrum stadgas ju att rätt till jakt och fiske å de för lapparna avsatta land ej må av dem till annan upplåtas. Ifall en dylik upplåtelse ändå kunde anses ske ”utan skada för lapparna”, kunde KB, efter att respektive lappar hörts, tills vidare låta en annan emot avgift jämte lappen utöva jakt och fiske.

Ovannämnda tolkning av lagen är inte hållbar. Enligt förarbetena till lagen, i 1883 års kommitté, motiverades den föreslagna förnyelsen på följande sätt:

Betänker man sig huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå avtal samt samfällt gagn använda infly-

• Sida 150
•  Original

tande medel så torde det vara lämpligast att åt Konungens befallningshavande uppdraga ärenden av detta slag…

Enligt detta avsåg reglerna en överföring av upplåtelserätten närmast administrationen av upplåtelser, och de motiverades genom folkgruppens oförmåga att ingå gemensamma avtal. Oberoende av vilken kronans dåtida syn på äganderättsfrågan i Lappmarken var, har man i själva lagen inte uttryckligen uttalat sig om detta i en eller annan riktning.

Högsta domstolen har i sin dom i skattefjällsmålet inte tolkat saken på något utryckligt sätt när det gäller frågan om vad dessa regler anses innehålla ur civilrättslig synpunkt. Efter att ha gått igenom HD:s argumentering syns det vara klart att HD i alla fall inte ansåg att regelverket innebar något upphävande av samernas rätt till jakt och fiske, för att inte tala om rätt till renskötsel. Det i lagen stadgade förbudet att upplåta bete, ängsslåtter eller rätten till jakt och fiske behandlades både i 1883 års kommitté och i särskilda utskottets utlåtande, enligt ett likadant resonemang. Där kan utläsas att den föreslagna lagen enligt kommittén och utskottet inte avsåg att förändra den civilrättsliga rätt som samerna på skattefjällen eller annorstädes kunde ha till renskötsel, jakt och fiske.

69

I grund och botten syftade lagen till att sätta punkt för KB:s inrymningspraxis, en 1800-talsföreteelse, vilken ansågs vara menlig med tanke på renskötselns och lapparnas eget bästa.

Att det i 1886 års renbeteslag var fråga framför allt om ”näringspolitisk” lagstiftning borde enligt allt skriftligt material vara en självklarhet. Med tanke på HD:s argumentering syftade man i första hand på det av sameparten anförda yrkandet, enligt vilket upplåtelsesystemet, särskilt med tanke på jakt och fiske, innebar en diskriminering av samerna som folkgrupp och att reglerna därför stred mot regeringsformen. Enligt HD kunde reglerna inte anses ha inneburit någon diskriminering, efter vilket konstaterande följer HD:s viktigaste slutsats med samernas rättsstatus på skattefjällen: Samernas bruksrätt på skattefjällen var uttömmande reglerad i rennäringslagen.

HD fortsätter strax därefter:

Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd (d.v.s. äganderättsskydd enligt regeringsformen). Rätten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge

69

Se NJA 1981:1 s. 238–241.

• Sida 151
•  Original

som den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan ersättning enligt 2 kap 18 § regeringsformen.

70

Det är kanske på sin plats att referera justitierådet Bertil Bengtssons skiljaktiga mening beträffande HD:s argumentation i detta fall. Enligt Bertil Bengtsson gäller det enbart med tanke på skattefjällen mycket omfattande och värdefulla jaktmarker och fiskevatten, och att samerna enligt då gällande 1971 års rennäringslag hade fråntagits bestämmanderätten i den utsträckning som skett.

Bertil Bengtsson konstaterar:

Om lagstiftaren velat försäkra sig om att exempelvis särskilt givande fisken skulle utnyttjas eller angelägna åtgärder vidtas vid jaktvård, kunde detta ha gjorts genom mindre långtgående bestämmelser, som inte utformats med sikte på just en minoritetsgrupp

.

71

Den nya lagstiftningen beträffande jordnaturer och samernas rätt till renbete, jakt och fiske

Till sist och innan ett slutgiltigt svar skall formuleras till frågan 2) från jakt- och fiskeutredningens sida, skall vi granska den nya lagstiftningen i Sverige med förarbeten enligt vilken jorden ovanför odlingsgränsen samt renbetesfjällen anses vara statsägd eller stå ”i statens omedelbara disposition.” Också den uppfattning enligt vilken det skulle finnas ”en dubbel rättighet” till jakt och fiske delvis tillhörande den svenska staten skall närmare belysas här.

Begreppsglidningar i det juridiska språket tycks i sista hand bero på en enda lagparagraf från år 1995: nämligen i en nystiftad övergångsbestämmelse till rennäringslagen 1971:437, från lagen 1995:919.

72

Denna övergångsbestämmelse är som följer:

Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

I enlighet med denna förnyelse har rennäringslagens § 32 fått följande ordalydelse:

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas

70

Ibidem s. 248–249.

71

Ibidem s. 251.

72

Källa: Rikslex. Rättsnät.

• Sida 152
•  Original

endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt och fiske, krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god viltvård och kan ske utan besvärande intrång i rätten till jakt och fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

Dessa förändringar av lagtexten, utgående från ”lapparnas uteslutande begagnande” och till en formulering till ”statens omedelbara disposition” är av obegripligt slag. Med tanke på kameralrätten måste förändringen anses innebära en förändring av jordnaturernas och äganderättens ”helgd”, detta helt och hållet också i strid mot de äldsta jordeböckernas innehåll. Begreppet ”statens omedelbara disposition” har inte någon självklar eller entydig innebörd i det rättsliga språket, något som öppnar och har öppnat vägen för godtyckliga tolkningar.

En sådan tolkning yppar sig omedelbart efter 1995 års förändring, vilken trätt i kraft 1.1.1996, i propositionen om jaktlag m.m. 1996/74:

…Såvitt gäller markerna på renbetesfjällen och markerna ovanför odlingsgränsen kan enligt rennäringslagen lantbruksnämnden/länsstyrelsen besluta om markägares jakträtt på kronomarken.

73

Det står helt klart, att begreppet markägares rätt betyder i propositionen också statens rätt.

I jaktlagen 1987:259, § 10.3 stadgas enbart att om samernas rätt att jaga finns det särskilda bestämmelser.

Fiskelagen 1993:787 innehåller en likalydande paragraf (3.2 §):

Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet … gäller särskilda bestämmelser.

I och med att jakt och fiske enligt rennäringslagstiftningen hör samman med renskötselrätten blir slutsatsen att jakt- och fiskelagen på sitt sätt anses vara knuten till mark ”under statens omedelbara disposition”.

Också av själva kommittédirektivet för jakt- och fiskeutredningen framgår att Sveriges regering följt meningen enligt vilken jorden står i statens omedelbara disposition: i varje fall använder man i direktivet begreppet ”statlig mark”. Att man i direktivet hyst tanken om en privaträttslig rätt för staten i förhållande till jakt och fiske tycks klart utläsas av direktivets ordalag:

73

Se också sekreteraren Nina Nordengrens promemoria 1.12.2004.

• Sida 153
•  Original

Inom delar av renskötselområdet råder speciella jakt- och fiskerättsliga förhållanden. Det finns nämligen en dubbel jakt- och fiskerätträtt på utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under den tid renskötseln är tillåten där…Det finns i lagstiftningen inga bestämmelser som anger hur samebymedlemmars rätt att jaga och fiska skall utövas där det råder dubbel jakt- och fiskerätt…

74

Helt oberoende av direktivets mening kan utan vidare anses att en lagförändring av det slag som den ändrade ordalydelsen i rennäringslagen innehåller strider mot all tidigare gällande rättsordnings innehåll, för att inte tala om egendomens och rättigheternas grundlagsskydd enligt regeringsformen.

När det ovan sagda enligt min tolkning rörande rättsutvecklingen i Lappmarken och rättsordningens grundprinciper gäller rätten för ”statens rätt” i allmänhet, så omfattar tolkningen på samma sätt sådana ”delrättigheter” som enligt nutida tolkningar anses vara ”dubbla rättigheter” mellan staten och samerna. Också det sistnämnda begreppet saknar grundval i den juridiska rättutvecklingen och i det juridiska begreppssystemet.

Riksdagen har rätt att ändra lagar, men inte rätt att ändra en grundlag utom i den ordning som gäller för stiftandet av grundlag och med beaktande av de för Sverige gällande internationella avtalen beträffande minoriteters och urbefolkningars rättigheter. Inte heller borde man inom vanlig lagstiftning kunna omintetgöra Högsta domstolens domar i civila mål om saken gäller civila rättigheter.

I jakt- och fiskeutredningen har man hittills ägnat förvånansvärt liten uppmärksamhet åt det faktum att å ena sidan: samernas urminnes hävd inte grundar sig på rennäringslagen utan övergångsbestämmelserna i jordabalken. Och å andra sidan: lika litet har man framfört det faktum, att också begreppet ”statens omedelbara disposition” har anammats i lagstiftningen i och med en övergångsbestämmelse i gällande rennäringslagen med en uttrycklig bestämmelse och ordaval i lagen från år 1995.

I konsultavtalet underskrivet av ordföranden, sekreteraren Nina Nordengren och mig 19.5.2004/26.52004 har man såsom fråga två, vilken bör besvaras i detta utlåtande, formulerat saken med följande ord:

Har staten en jakt- och fiskerättighet på kronomarken ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen? Har denna rätt i så fall inte utövats fram till 1987?

74

Kurs. här. Källa: Rikslex.

• Sida 154
•  Original

På grund av ovan relaterade skäl måste slutsatsen beträffande jorden ovanför odlingsgränsen bli:

-Nej: staten har inte en rätt av civilrättslig natur ovanför odlingsgränsen. Rättsfrågan mellan staten och samerna har inte varit uppe i rättegång, och de förändringar år 1995 och framöver vilkas ordval anser att styrka statens rätt måste anses vara grundlagsstridande.

– Beträffande renbetesfjällen gäller HD:s dom i skattefjällsmålet. Fastän äganderätten enligt domen ansågs tillhöra saken så åtnjuter samernas rätt enligt domen samma grundlagsskydd som andra civilrättigheter. Ifall rättigheterna upphävs skall detta ske så att lagen ostridligen har ett dylikt innehåll och att ersättning för upphävandet blir betald.

Det rättsläge som gäller beträffande länsstyrelsens rätt att dela upp jakt- och fiskerättigheter ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen i dag vilar på en tvivelaktig juridisk grund. När själva upplåtelsesystemet som det fungerar sedan 1987 inte kan anses omfatta något verkligt äganderättsutnyttjande från statens sida, kan en delning av rättigheter för en samförvaltning av dem logiskt sett inte bli någon juridiskt acceptabel följd inom framtidens lagstiftning, ifall man verkligen tar som utgångspunkt jakt- och fiskerättigheter av civilrättslig natur för den svenska staten.

En helt annan fråga är när det gäller att stifta regler för en bättre viltvård i Lappmarken för framtiden. Denna fråga ligger dock inte inom ramarna för detta utlåtande.

Kommittédirektiv

Några jakt- och fiskefrågor i renskötselområdet

Dir. 2003:45

Beslut vid regeringssammanträde den 3 april 2003

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att

- så långt det är möjligt klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen,

- utvärdera hur bestämmelserna om den s.k. dubbelregistreringen av älgjaktsområden inom lappmarkerna och på renbetesfjällen tillämpats och vid behov föreslå ändringar som är ägnade att medföra att olika jägargruppers möjligheter att bedriva älgjakt kan tillgodoses på ett bättre sätt än i dag och som främjar säkerhet och samverkan när det gäller älgjakten,

- överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare skall kunna förbättras,

- analysera vilka hinder som kan behöva undanröjas för att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall kunna omfattas av lagstiftningen om viltvårdsområden och fiskevårdsområden samt överväga behovet av åtgärder som även i övrigt kan underlätta en samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet.

Bakgrund

Jakt och fiske är en av människans äldsta kulturyttringar. Det finns ca 300 000 jägare i Sverige. Cirka 2,3 miljoner människor fiskar årligen i Sverige någon gång under sin fritid. För åtskilliga människor, särskilt på landsbygden, är jakt och fiske en väsentlig del av livskvaliteten. Möjligheterna att vistas i naturen och att i samband därmed jaga och fiska är för många en viktig faktor vid val av bostadsort.

• Sida 164
•  Original

För dagens landsbygdsbor är jakten och fisket fortfarande en viktig och integrerad del av tillvaron. Rätten att jaga och fiska har stor betydelse för många som är bosatta inom renskötselområdet. I synnerhet gäller detta älgjakten, som utgör ett viktigt bidrag till försörjningen för såväl renägare som andra glesbygdsbor. I renskötselområdet är några personer, både renägare och annan lokalbefolkning, helt eller delvis beroende av fisket för sin försörjning. För de renägande samerna ingår jakten och fisket tillsammans med renskötseln som en naturlig del i det traditionella bruket av marken. Jakten och fisket har också betydelse för turistnäringen i området.

Viltet skall enligt 4 § jaktlagen (1987:259) vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Denna grundläggande föreskrift om viltvården skall beaktas även vad gäller jakten i renskötselområdet.

Uppdraget

Jakt- och fiskerättsliga förhållanden inom renskötselområdet

Inom delar av renskötselområdet gäller speciella jakt- och fiskerättsliga förhållanden. Det finns nämligen en dubbel jakt- och fiskerätt på utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under den tid renskötsel är tillåten där. Fastighetsägaren har enligt 10 § första stycket jaktlagen (1987:259) jakträtten på den mark som hör till fastigheten och enligt 9 § fiskelagen (1993:787) tillhör fisket i enskilt vatten fastighetsägaren. Därutöver har medlem i sameby enligt 25 § rennäringslagen (1971:437) rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Samebymedlems rätt till jakt och fiske ingår i renskötselrätten. Medlem i sameby har rätt att jaga och fiska både på statlig och privat mark. Jakten och fisket får bedrivas både för egen konsumtion och för avsalu. Medlem i sameby har enligt paragrafens andra stycke dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov, när han tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde, om han vistas där med anledning av renarnas skötsel.

Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Sameby får dock upplåta rätt att jaga och fiska till husbehov till den som varit medlem i byn. På den statligt

• Sida 165
•  Original

ägda marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upplåter länsstyrelsen rätt till bl.a. jakt och fiske. Den 1 juli 1993 infördes särskilda regler för upplåtelse av rätt till småviltjakt och handredskapsfiske. Enligt 3 § rennäringsförordningen (1993:384) skall nämligen rätt till småviltjakt och handredskapsfiske upplåtas till den som är bosatt i Sverige om det inte uppkommer olägenhet av någon betydelse för rennäringen och jakten eller fisket inte inverkar menligt på miljön, turismen eller andra intressen. När det gäller jakt och fiske i övrigt på den statliga marken, får länsstyrelsen under vissa villkor upplåta sådan rätt, men har ingen skyldighet att göra det. När det gäller privat mark finns inga särskilda bestämmelser om upplåtelse av jakt och fiske där.

Det finns i lagstiftningen inga bestämmelser som anger hur samebymedlemmarnas rätt att jaga och fiska förhåller sig till markägarens jakt- och fiskerätt eller hur rättigheterna skall utövas där det råder dubbel jakt- och fiskerätt. I betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) föreslås att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark de traditionellt innehar klarläggs. Rennäringspolitiska kommittén konstaterar i betänkandet En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101) att de oklarheter som finns om jakt- och fiskerätten inom renskötselområdet har lett till olika uppfattningar om hur regler om rätt till jakt och fiske skall tolkas och tillämpas. I betänkandet finns en redogörelse för bakgrunden till nuvarande bestämmelser. Kommittén föreslår i betänkandet att en särskild utredare skall tillsättas med uppdrag att så långt det är möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske är inom olika delar av renskötselområdet. Särskild uppmärksamhet skall enligt betänkandet ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk.

Rennäringspolitiska kommittén föreslår i betänkandet En ny rennäringspolitik att en sameby skall kunna bedriva den näringsverksamhet byn önskar med renskötselrätten som grund. För att detta skall vara möjligt måste enligt betänkandet förbudet i 31 § rennäringslagen mot att upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten, däribland rätten till jakt och fiske, tas bort. Enligt betänkandet kan en sådan förändring inte genomföras innan omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt klarlagts. Annars uppstår nya oklarheter när samebymedlemmarna skall förfoga över jakt- och fiskerätten genom att exempelvis i sin näringsverksamhet upplåta den till utomstående.

• Sida 166
•  Original

Även i betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige framförs motsvarande synpunkter.

Den särskilde utredaren skall så långt det är möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske är inom lappmarkerna och renbetesfjällen.

Jakten efter älg

Även om det inte finns bestämmelser om omfattningen av jakt- och fiskerätten inom lappmarkerna och renbetesfjällen, finns det dock vissa rekommendationer och ett domstolsavgörande när det gäller fördelningen av de älgar som får fällas inom ett område. Jakt efter älg som avser annat än kalv får enligt 33 § jaktlagen (1987:259) endast ske efter licens av länsstyrelsen och inom ett av länsstyrelsen registrerat licensområde. Föredragande statsrådet konstaterade i prop. 1986/87:58 Om jaktlag, m.m. att licensjakten efter älg inom renskötselområdena bör anpassas till de rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen.

Det förhållandet att varken samerna, nyttjanderättshavarna eller de privata markägarna har en oinskränkt jakträtt inom sina respektive jaktområden innebär enligt propositionen särskilda problem vid en övergång till enbart licensjakt.

I förarbetena till jaktlagen föreslås att hela året-runt-marken i en sameby bör registreras som licensområde för älgjakt. Inom detta större licensområde registreras särskilda licensområden omfattande de privata markägarnas mark. Följden blir s.k. dubbelregistrering av licensområden för älgjakt för samebyar och privata markägare inom samebyarnas året-runt-marker.

När det gäller älgtilldelningen inom de dubbelregistrerade områdena anges att varken samebyar eller privata markägare, till följd av att det finns dubbel jakträtt, kan påräkna lika stor tilldelning av älg som om de varit ensamma jakträttshavare i sina licensområden. Hur stor tilldelning som är motiverad mot bakgrund av omfattningen av samebyarnas, respektive markägarnas jakträtt, klargörs inte. Det anges att länsstyrelsen är hänvisad till en skälighetsbedömning. De faktorer som bör vägas in i skälighetsbedömningen är, enligt förarbetena, bl.a. jaktens totala omfattning inom betesområdet och antalet medlemmar i samebyn.

I förarbetena kommenteras också hur jakten bör bedrivas inom dubbelregistrerade områden. En lösning anges vara att göra en geo-

• Sida 167
•  Original

grafisk uppdelning av marken så att samebymedlemmar och markägare inte jagar på samma mark. En annan kan vara att dela upp jakten i olika jakttider.

I 1987 års proposition lades således vissa, ganska detaljerade, principer fast för hur älgjakten borde bedrivas inom lappmarkerna och på renbetesfjällen. Länsrätten i Norrbottens län har i en dom nyligen slagit fast att samebymedlemmarna skall få fälla hälften av de älgar som totalt får fällas inom samebyns betesområde.

Riktlinjerna om dubbelregistrering av älgjaktsområden har nu tillämpats i närmare femton år. Det har förts fram kritik och olika synpunkter på systemet med dubbelregistrering. Riktlinjerna har, inte minst av de privata markägarna, kritiserats för att försvåra jakten. Den särskilde utredaren skall utvärdera hur älgjakten bedrivits inom lappmarkerna och på renbetesfjällen. Vid behov skall utredaren föreslå ändringar som medför att de olika jägargruppernas möjligheter att bedriva älgjakt kan tillgodoses på ett bättre sätt. Utredaren skall vidare överväga om det behövs åtgärder för att främja säkerhet och samverkan när det gäller älgjakten. Förslagen skall bygga på de principer som ligger till grund för den produktionsanpassade älgjakten.

Bättre samarbete om jakten och fisket

De privata markägarna har rätt att jaga och fiska på sin mark samt upplåta jakt- och fiskerätt utan samråd med berörd sameby. Det finns således ingen skyldighet för markägare, jaktarrendator och samebymedlem att informera varandra om var och när jakt sker inom de privat ägda markerna där det föreligger en dubbel jakträtt. Inom den statliga marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upplåter länsstyrelsen rätt till jakt och fiske. Genom sina återförsäljare av jaktkort för småviltjakt kan länsstyrelsen informera jägarna om var samebymedlemmarna bedriver verksamhet som kan påverkas av jakten.

Rennäringspolitiska kommittén föreslår att åtgärder bör vidtas för att åstadkomma ömsesidig hänsyn och ökad säkerhet i de områden där både samebymedlemmar och privata markägare har jakt- och fiskerätt. Inte minst för att förbättra jaktsäkerheten är det angeläget att utredaren överväger vilka möjligheter det finns att åstadkomma ett bättre samarbete lokalt mellan samtliga som har rätt att jaga och fiska. Även av viltvårds- och fiskevårdsskäl är det angeläget att ett

• Sida 168
•  Original

bättre samarbete kan komma till stånd mellan dem som har jakt- och fiskerätt inom renskötselområdet. Utredaren skall därför överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare skall kunna förbättras.

Samförvaltning av jakt och fiske

En samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna kan ske genom bildande av viltvårdsområden och fiskevårdsområden. Syftet med ett viltvårdsområde är enligt 1 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden att främja viltvården genom en samordning av jakten och åtgärder till skydd och stöd för viltet. Enligt 1 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden är syftet med ett fiskevårdsområde att samordna fiskets bedrivande och främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma intressen. Viltvårds- och fiskevårdsområden får inte omfatta kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som står under statens omedelbara disposition.

I betänkandet Jaktens villkor (SOU 1997:91) föreslogs att viltvårdsområden skulle kunna bildas även ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen om det fanns behov av sådana områden. Utredningen fann inget skäl till att den marken skall undantas från jaktlig samordning. Inom ett sådant viltvårdsområde skulle dock enligt utredningen inte få fattas beslut som inskränker samernas lagstadgade rätt till jakt. Vid remissbehandlingen var flera remissinstanser negativa till förslaget. Regeringen konstaterade i prop. 1999/2000:73 om jaktens villkor att utredningen med sitt förslag har sökt skapa förutsättningar för bildande av viltvårdsområden på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det framstår emellertid enligt propositionen som i hög grad tveksamt om det utan vidare går att förena de rättigheter samerna är tillförsäkrade med de föreslagna bestämmelserna för viltvårdsområden. Ett bland flera problem som måste lösas är enligt propositionen hur de särskilda upplåtelsereglerna för dessa marker skall förenas med den förvaltning som förutsätts ske inom ett viltvårdsområde. I propositionen hänvisas till att utredningen om ILO:s konvention nr 169 i betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige föreslagit att omfattningen av samernas rätt till jakt på statlig och privat mark utreds och att Rennäringspolitiska kommittén kommer att ta upp frågan om förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar. De nuvarande bestämmelserna

• Sida 169
•  Original

i det här hänseendet i lagen om jaktvårdsområden borde enligt propositionen få sin motsvarighet i en ny lag om viltvårdsområden i avvaktan på ställningstagande till förslagen i det nämnda betänkandet och Rennäringspolitiska kommitténs fortsatta utredning.

Det är enligt Rennäringspolitiska kommitténs betänkande En ny rennäringspolitik angeläget att samebyarna så snart som möjligt får delta i förvaltningen av vilt- och fiskeresurserna inom de områden där samebymedlemmarna har rätt att jaga och fiska. Det bör övervägas om de regler som finns om viltvårdsområden och fiskevårdsområden kan anpassas och utvidgas till att omfatta en samförvaltning av viltvården och fiskevården mellan dem som har jakt- och fiskerätt inom renskötselområdet. Om privata markägare så önskar bör det enligt betänkandet skapas möjligheter för dem att pröva samförvaltning av vilt- och fiskresurserna inom viltvårds- och fiskevårdsområdesföreningar där både samebymedlemmar och markägare kan ingå.

Utredaren skall mot den nu angivna bakgrunden analysera vilka ytterligare hinder som kan behöva undanröjas för att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall kunna omfattas av lagstiftningen om viltvårdsområden och fiskevårdsområden. Utredaren skall även överväga behovet av andra former som underlättar en samförvaltning av jakt- och fiskresurserna inom renskötselområdet.

Utredningsarbetet

Utredaren skall under arbetets gång samråda med Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, berörda länsstyrelser samt renägarnas, markägarnas, jägarnas och fiskarnas organisationer.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 1 december 2005.

(Jordbruksdepartementet)