2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Förslag

till

Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom af hvad nämnda stadga

innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter

förordnas som följer:

1

§• '

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag

annorlunda stadgas.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under

allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2

§•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition

stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan

tillhörig odisponerad jord, äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af

Konungen sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid

sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag af

dem, som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl

af medlem af Kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af lands-

höfdingarne hvar och en inom sitt län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda

tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å de områden, som stå under deras bevak­

4

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga

rofdjur.

9 §.

Har någon ringat björn i ide, hafve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet

uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo

eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.

Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagt-

rättsinnehafvaren ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej del­

taga, ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de

djur af nämnda slag han dervid må fälla.

10

§.

Hvar som under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det faller

å annans område inom ett hundra meter från gränsen, må tillvarataga och

behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren, må den

jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro af två ojäfviga

vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra dagen sedan

djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren eller den,

som innehar området, eller någonderas folk. Försummar den jagande

något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider han eljest sin rätt

att å annans område tillvarataga villebråd, varde ansedd såsom den der

olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller eljest lofligen drifvit upp björn,

varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans område fullfölja.

n §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då

må han det falla och behålla.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo,

järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

17

§■

Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 §.

Jagar någon olofligen på annans område, straffes efter allmänna

strafflagen.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträtts-

innehafvaren eller, om villebrådet fälts å kronojord, der jagträtten icke

tillkommer annan än kronan, eller å häradsallmänning, till åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans om­

råde, må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till veder­

mäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. A

kronojord, der jagträtten icke tillkommer annan än kronan, så ock å

häradsallmänning hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten eller

skogsläroverken samt allmän åklagare enahanda rätt.

20

§.

Öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16

§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen ej att hänföra till oloflig

jagt å annans område, straffes med böter från och med fem till och

med ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 13 § är föreskrifvet,

böte från och med fem till och med femtio kronor.

21

§.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,

menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjenstemän och betjente

vid skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala

och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens

eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

För oloflig jagt å annans område, som ej till jagtpark eller djur­

gård inhägnadt är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

År djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, såradt eller fån-

gadt; vare straffet böter, ej under tjugo riksdaler, eller fängelse i högst

sex månader.

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stock­

holms slott den 29 mars 1899.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern B^oström,

Hans excellens herr ministern

för

utrikes ärendena

grefve D^ouglas,

Statsråden: herr friherre

Å^kerhielm,

W

ikblad

,

friherre R^appe,

A^nnerstedt,

^von K^rusenstjerna,

grefve W

achtmeister

,

C^laéson,

D^yrssen.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister föredrog här­

efter :

26:o.

Ett af särskildt förordnade komiterade den 12 maj 1898 afgifvet

förslag till lag om rätt till jagt;

i anledning hvaraf domänstyrelsen, efter att hafva hört Kongl.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott fredagen den 14 april 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern

B

oström

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

D^ouglas,

Statsråden: herr friherre

Å^kerhielm,

WlKBLAD,

friherre R

appe

,

A^nnerstedt,

von

K

rusenstjerna

,

grefve W^achtmeister,

C^laéson,

D^yrssen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i

underdånighet:

»Den 29 nästlidne mars har på föredragning af chefen för finans­

departementet högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver det

af särskilda komiterade den 12 maj 1898 afgifna förslag(5till lag angå­

ende rätt till jagt. I sammanhang med detta lagförslag hafva af komi­

terade blifvit aflenmade förslag till lag om tillägg till lagen angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Skärm,

Huss,

Thollander,

Westring,

Cassel.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj hand­

lingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om rätt till jagt emellan högsta domsto­

lens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till

slutlig behandling; varande berörda förslag under bil. A fogadt vid

detta protokoll.

Vid granskningen af detta förslag afgåfvos följande yttranden:

Ingressen.

Justitierådet Skärm anförde: »Då antagligt är, att de administrativa

bestämmelser, som upptagits i förslag till jagtstadga, äro afsedda att

träda i kraft samtidigt med den ifrågasatta lagen om rätt till jagt,

synes det ej vara nödigt eller lämpligt att på skilda författningar för­

dela upphäfvande! af föreskrifterna i nu gällande jagtstadga. Om, på

sätt vid 17 § af mig förordas, i lagen införes en allmän hänvisning till

närmare bestämmelser, som meddelas af Konungen, skulle icke ens

formelt eller skenbart någon lucka i lagstiftningen uppkomma der-

16

den föreslagna lydelsen icke torde utesluta den i förslaget säkerligen

icke afsedda tolkning, att de i paragrafen nämnde personer skulle ega

utöfva jagt äfven å sådan kronomark, som blifvit utan förbehåll utar­

renderad.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

3 §•

Justitierådet Cassel anförde: »Det i 2:dra stycket af denna § in­

förda förbud för egare af jernväg eller kanalverk att å område, som

af jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt utan tillstånd af

den eller dem, som innehafva jagträtten å marken derintill, kan jag

icke tillstyrka. Skulle nemligen de skäl, som af komiterade till stöd

för nämnda stadgande anförts — att jernvägslinien (kanalen) i och för

sig, till följd af sakens natur, icke kan tjena till uppehållsort för ville­

bråd och att jernvägens (kanalens) egare icke kan hafva något berät-

tigadt anspråk på att få tillgodogöra sig villebråd allenast derför, att

sådant passerar öfver jern vägsbanken (kanalen) — anses utgöra till­

räcklig anledning att inskränka jern vägs- (kanal-) egarens jagträtt, då

borde uppenbarligen en dylik inskränkning föreskrifvas jemväl med af­

seende å många andra områden, der temligen enahanda förhållanden

förekomma. l)et. intresse, som skulle genom förbudet tillgodoses, synes

mig för öfrigt. vara af allt för underordnad vigt för att berättiga ett

så pass omfattande undantag från den hos oss gällande regeln om jord-

egarens rätt att tillgodogöra sig det villebråd, som förekommer å hans

mark. Enligt vanliga regler kan förbudet ej heller blifva tillämpligt i

fråga om redan befintliga jern vägar och kanaler, och den praktiska

betydelsen deraf torde derför icke blifva afsevärd.»

Justitierådet Westring yttrade: »Meningen med stadgandet i första

stycket, så vidt det afser sockenallmänning, byaskog och dylik samfäld

mark, lärer vara, att en hvar delegare i sådan mark skall ega rätt att

jaga derå. Då detta emellertid icke med tydlighet framgår af den

föreslagna lydelsen, hvilken snarare synes innebära, att jagträtten skall

utöfvas af delegarne gemensamt, hemställer jag, att redaktionen härut­

innan jemkas. I öfrigt synes berörda regel böra utsträckas att gälla

all oskift mark med undantag af städernas jord; och torde stadgandet

i 9 § andra stycket hafva sin rätta plats i omedelbart samband med

sagda regel.

I afseende å andra stycket instämmer jag med justitierådet

Cassel.

Justitierådet Thollander instämde med justitierådet W estring.

18

Justitierådet Westring yttrade: »Det i första stycket af denna para­

graf föreslagna undantaget från de allmänna bestämmelserna om tiden

för nyttjanderättsaftals bestånd synes, så vidt motiveringen gifver vid

handen, icke vara påkalladt af något vigtigare samhällsintresse utan

hufvudsakligen hafva tillkommit i syfte att jordegarne må förmås att

skaffa sig högre arrende för dem tillkommande jagträtt. Då det efter

mitt förmenande icke är lämpligt att allenast för sådant ändamål in­

skränka aftalsfriheten utöfver hvad i allmänhet gäller, hemställer jag,

att stadgandet måtte uteslutas. Skall detsamma bibehållas, anser jag-

lika med justitierådet Cassel dess rätta plats vara i lagen den 25

april 1889.

Rörande andra stycket hänvisar jag till hvad jag vid 3 § derom

anfört.»

Justitierådet Thollander instämde med justitierådet Westring.

Justitierådet Huss instämde beträffande §:s lista stycke med justitie­

rådet Westring.

Justitierådet Skärm biträdde justitierådet Cassels anförande och

tilläde, att affattningen af 2:dra stycket syntes, till vinnande af nödig

tydlighet, böra jemkas till bättre öfverensstämmelse med 10 § 2 mom.

af lagen om rätt till fiske.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

10

§.

Justitierådet Cassel yttrade: »Då det i vissa fall, såsom t. ex. då

jagträttsinnehafvaren är bosatt å annan ort eller bortrest, torde blifva,

om än icke omöjligt, dock förenadt med stor svårighet att medhinna

att inom två dagar meddela jagträttsinnehafvaren sådan underrättelse,

som i lista stycket af denna § omförmäles, synes skyldigheten att gifva

dylik underrättelse böra lindras i så måtto, att det förklaras tillräckligt,

om den jagande, vare sig jagträttsinnehafvaren kan träffas eller icke,

underrättar markens innehafvare eller någon af dennes eller jagträtts-

innehafvarens folk.

Då sista punkten i lista stycket efter sin ordalydelse uppenbarligen

endast kan hänföra sig till bestämmelserna i nästföregående punkt,

förefaller det tveksamt, huruvida den, som tillegnar sig villebråd, som

han under utöfning af loflig jagt sårat, men hvilket fallit å annans

mark på längre afstånd från rågången än 100 meter, derigenom skall

anses hafva gjort sig skyldig till oloflig jagt eller om han allenast är

underkastad ansvar enligt 28 § i förevarande lag.»

20

huset. Någon betänklighet vid ett så vidsträckt jagtpasstvång kan jag

ej finna, då hinder ej torde möta att för de fall, der sådant kan finnas

nödigt eller lämpligt, medgifva befrielse från skyldigheten att för er­

hållande af pass erlägga afgift. Bestämmelserna härom böra emellertid,

såsom jag redan erinrat, icke intagas i förevarande lag.

Vidkommande de i 15 § intagna kontrollbestämmelserna, torde

dessa ofta nog komma att visa sig föga effektiva, enär det ju i många

fall måste blifva svårt eller omöjligt för den, som fordrar uppvisande

af jagtpass, att, om invändning göres, visa sin behörighet att påfordra

uppvisandet. Det synes mig derför kunna ifrågasättas, huruvida icke,

till afhjelpande af nämnda olägenhet, antingen en hvar kunde erhålla

befogenhet att fordra uppvisande af jagtpass eller ock, om sådant anses

lämpligare, i stället för jagtpass borde införas något slags jagtmärke,

som under jagt skall bäras så att det är lätt skönjbart.

I 16 § torde böra förtydligas, huruvida för den der afsedda för­

seelsen påföljden skall utgöras blott af jagtpassets förverkande eller om

äfven straff skall ådömas.»

Justitierådet Westring utlät sig:

»Att såsom vilkor för rättighet

att idka eljest loflig jagt stadga skyldighet för jagtidkaren att vara

försedd med jagtpass eller bevis om erlagd jagtskatt innebär, efter min

åsigt, ett så afsevärdt intrång i den allmänna handlingsfriheten, att

denna åtgärd icke bör utan synnerligen tvingande skäl tillgripas, så

mycket mindre som jagten i vårt land icke är att anse uteslutande

eller hufvudsakligen såsom en förlustelse utan af många mindre bemed­

lade bedrifves för att skaffa bidrag till deras nödtorftiga bergning. Jag

vågar icke uttala något omdöme huruvida för närvarande i vårt land

förefinnes sådan fara för det nyttiga villebrådets utödande, att en dylik

åtgärd må anses påkallad. Men i allt fall kan jag icke biträda det af

komiterade i förevarande hänseende framstälda förslag, enligt hvilket

förpligtelse att erlägga jagtskatt och vara försedd med jagtpass icke

skall åligga en hvar jagtidkare utan vara inskränkt till dem, som jaga

å mark, hvilken jagtidkaren ej sjelf eger eller brukar.

Mot detta förslag synes mig först och främst kunna anmärkas, att

något giltigt skäl ej blifvit förebragt, hvarföre jordinnehafvare skall

ega att sjelf fritt utöfva sin jagträtt men deremot en särskild börda

läggas ej blott på den, hvilken ej innehar jord men vill förvärfva sig

jagträtt å annans mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare

eller brukare af jord, som ej vill sjelf begagna sig af sin jagträtt utan

upplåta densamma till annan. Förslaget innebär härutinnan en orätt­

visa, hvartill lagstiftaren ej bör göra sig skyldig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

22

bart, att densamma kommer att medföra väsentliga olägenheter. För

de enskilda skulle deraf följa en mängd obehag och förvecklingar. Och

då det synes nästan omöjligt att åstadkomma en verksam kontroll, är

det att befara, att en mängd öfverträdelser af förbndet mot jagt utan

innehaf af jagtpass skola komma att ega rum, hvilka öfverträdelser

säkerligen till stor del blefve ostraffade. Ett sådant förhållande kan

icke annat än locka till ytterligare förseelser och verka ringaktning för

lagens helgd. Särskild^ förtjenar det uppmärksammas att det ej är

omöjligt att i följd häraf jemväl öfverträdelserna af förbudet mot jagt

å annans mark utan innehafvarens lof skulle tillväxa.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att nu ifråga­

varande paragrafer jemte de stadganden i det följande, som dermed

sammanhänga, måtte ur förslaget uteslutas.»

Justitierådet ThollancLer yttrade:

»Jag instämmer i hvad justitie-

rådet Westring yttrat och vill tillägga, att, då ändamålet med det före­

slagna jagtpassinstitutet skulle vara att förekomma det nyttiga ville­

brådets utödande, dermed icke synes mig stå väl tillsammans att jagt-

passtvång ålägges för annan jagt än efter dylikt villebråd, d. v. s.

sådant, som är föremål för fridlysning.

Komiterades åsigt, att genom jagtpasstvånget de så kallade illojale

jägarnes framfart skulle stäfjas, måste, då någon kompetenspröfning icke

skulle föregå utfärdande af jagtpass, hvila på den förutsättning, att de

illojale jägarne vore att finna bland dem, som icke egde tillgångar att

utlösa pass. Men då lojalitet på detta område säkerligen icke alltid

sammanfaller med den bättre ekonomiska ställningen, ligger häri för

mig ett ytterligare skäl till tvekan om jagtpasstvånget kan förväntas

uppfylla det dermed afsedda ändamålet.

Slutligen vill jag påpeka den särskilda svårighet vid de föreslagna

stadgandenas tillämpning, som skulle vållas deraf, att i lagförslaget, lika

litet som i nu gällande jagtstadga, gifves någon säker ledning för be­

svarandet af frågan, hvilken verksamhet är att anse såsom jagt. Olika

meningar kunna säkerligen råda t. ex. derom, huruvida den, som å

mark, der han eger jagträtt, vill skjuta skator, kråkor, ekorrar, råttor

eller småfåglar, skall vara- underkastad skyldighet att lösa jagtpass.»

Justitierådet Huss förenade sig med justitierådet Westring.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde:

»Hvarken i gällande jagtstadga eller i den föreslagna lagen är närmare

angifvet, hvilken verksamhet är att hänföra till jagt. Detta förhållande

kan måhända icke vålla synnerlig olägenhet, då fråga är om oloflig

jagt å annans mark eller under fridlysningstid. Genom att taga hänsyn

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

24

skall innefattas all mark, der annan eger jagträtten. Då denna tve­

tydighet kan föranleda olika lagtillämpning torde den böra undanrödjas.»

Justitierådet Westring yttrade: »Förbudet mot uppsättande af bulvan

för fogelskytte inom visst afstånd från annans rågång synes mig inne­

fatta en allt för godtycklig inskränkning i rätten att tillgodogöra sig

jagten å eget område, hvarför jag hemställer, att detta förbud måtte

uteslutas.»

Justitieråden Skärm, Huss och Thollander instämde med justitierådet

Westring.

20

§.

Justitierådet Cassel afgaf följande af högsta domstolens öfrige leda­

möter biträdda yttrande:

»Bestämmelsen att å vissa mindre jagtområden jagträttsinnehafvaren

icke får idka jagt efter elg vidare, än att ett dylikt djur om året må

fällas, synes icke stå väl tillsammans med eljest gällande grundsatser,

enligt hvilka en jagträttsinnehafvare visserligen i allmänt intresse är

underkastad inskränkningar i sin jagträtt, men icke är skyldig att till

sina grannars fromma skona det villebråd, som förekommer å hans

jagtmark. Då det derjemte torde vara otydligt, om med »jagtområde»

skall förstås hvarje särskildt område om högst 50 hektar, eller om der­

med afses hvarje särskild fastighet, vare sig den består af ett eller

flera skilda skiften och oafsedt om den är med annan fastighet förenad

i samma jagträttsinnehafvares hand eller icke, samt det dessutom synes

vara tvifvelaktigt, af hvem en eventuel öfverträdelse af det föreslagna

förbudet skall kunna åtalas, särskildt i det fall att äfven de närmaste

grannarna innehafva jagtområden på högst 50 hektar och redan fält

hvar sin elg, hemställer jag, att ifrågavarande bestämmelse måtte ur

förslaget utgå.»

21 §.

Justitierådet Cassel anförde: »På sätt de öfver förslaget afgifna

yttranden utmärka, lära de vid förbudet att med skjutgevär färdas öfver

annans mark fogade speciela undantagen, att sådant får ske på vanliga

vägar och för färd till eller från egen jagtmark, dit väg ej finnes, i

åtskilliga fall kunna föranleda tvifvelsmål och missförstånd. Då i para­

grafen emellertid stadgas ett allmänt undantag för det fall, att färden

uppenbarligen sker i lofliga ärenden, synas förenämnda speciela undan­

tag utan olägenhet kunna uteslutas.

Sista punkten torde böra erhålla förändrad affattning, hvaraf med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

26

på sätt i första stycket afses. Det vill derför synas, som borde antin­

gen andra stycket uteslutas eller ock i första stycket uttrycket »löper

lös» utbytas mot något annat, som tydligare utmärker hvad dermed

afses.»

Justitieråden Huss och Thollander ansågo i enlighet med den af

domänstyrelsen framstälda anmärkning uttrycket »mark der villebråd

finnes» böra utbytas mot annat t. ex. jagtmark.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde,

att han för sin del ansåge, att ansvarsbestämmelserna i 12 § i förslaget

till jagtstadga för den, som genom underlåtenhet att taga vård om

hund vållade, att hunden anträffades lös å annans jagtområde, lämp­

ligen borde hitflyttas.

24 §.

Justitierådet Cassel yttrade, att då bestämmelsen derom, att katt

finge dödas endast på visst afstånd från bebodt hus, icke vore afsedd

att gälla för det fall, att katten anträffades i skog eller hage, men den

föreslagna lydelsen kunde gifva anledning till annan tolkning, syntes

en jemkning i redaktionen här erfordras.

Häri instämde justitieråden Skärm, Thollander och Westriny.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

25 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande frågan, hvem förverkadt

villebråd eller dess värde skall tillfalla, saknas bestämmelse för det

fall, att den olofliga jagten idkats å område, som i 4 § omförmäles,

d. v. s. då utländing jagat å sådant område, samt, om 4 § 2 mom.

bibehålies, då svensk undersåte utan särskildt tillstånd jagat elg å

öfverloppsmark.»

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, justitieråden Huss,

Thollander och Westrinq under hänvisande derjemte till hvad de vid SS

13—16 yttrat.

26 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Uttrycket i andra punkten »är kronan

jagträttsinnehafvare» synes mindre lämpligt för det fall, att den olofliga

jagten egt rum å sådan kronan tillhörig mark, som i 4 § omförmäles,

derå jagträtten visserligen enligt 1 § tillkomme kronan men tillika

enligt 4 § är fri för hvarje svensk undersåte.»

28

29 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Tvekan synes kunna uppstå, huru­

vida allmän åklagare är behörig att åtala öfverträdelse, som blott för­

närmar menighets rätt. Ett förtydligande i detta hänseende torde vara

behöfligt.

Då 10 kap. strafflagen innehåller bestämmelser till skydd för em­

bete- eller tjensteman eller annan, som är förordnad att offentligt

tjensteärende förrätta eller annan allmän befattning utöfva, lärer det

vara öfverflödigt, att i denna lag »hägn» tillförsäkras vissa tjensteinne-

hafvare».

Häri instämde högsta domstolms öfrige ledamöter.

30 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »Bestämmelsen derom, att viss andel

af de böter, som enligt den föreslagna lagen skulle ådömas, skola till­

falla »den kommun, der öfverträdelsen egt rum», synes i vissa fall kunna

medföra svårighet vid tillämpningen, t. ex. i den händelse en person

utan att hafva utlöst jagtpass under samma dag jagat inom flere olika

kommuner.

Om, på sätt förut hemstälts, bestämmelsen i 27 § om straffafgift

uteslutes, bör sista stycket af förevarande § jemväl utgå.»

Justitierådet Westring anförde: »\ strafflagen samt de flesta öfriga

nyare författningar af allmän lags natur är stadgadt, att böter skola

tillfalla kronan. I öfverensstämmelse med denna grundsats hemställer

jag, att jemväl böter, som enligt förevarande lag ådömas, må tiller­

kännas kronan.

I afseende å tredje stycket hänvisar jag till det vid 13—16 §§

afgifna }7ttrande.»

Justi tieråden Huss och Thollander instämde med justitierådet Westring.

v.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Justitierådet Skärm uttalade såsom sin mening, att ökad lättnad och

beqvämlighet vid lagens åberopande och tillämpning skulle vinnas om

lagens särskilda afdelningar benämndes kapitel i nummerföljd såsom i

de flesta författningar hittills iakttagits.

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Skärm,

Huss,

Thollander,

Westring,

Cassrl.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj, hand­

lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag om ändring

af 24 kap. 13 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde

ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande berörda förslag under bil. B och C fogade vid detta protokoll.

Förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderätts­

aftals bestånd den 25 april 1889.

I afseende härå erinrades om det vid 9 § l:sta stycket af den före­

slagna lagen om rätt till jagt anförda.

Förslag till lag om ändring af 24 kap. 13 § strafflagen.

Justitierådet Cassel afgaf följande, af högsta domstolens öfrige leda­

möter biträdda yttrande:

»I andra stycket föreslås för återfall i brott, som här afses, eller

oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård inhägnad

32

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 2 mars 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern

B^oström,

Hans excellens herr ministern

för

utrikes ärendena

L^agerheim,

Statsråden:

W^ikblad,

A^nnerstedt,

herr ^von K^rusenstjerna,

grefve W

achtmeister

,

C^laéson,

D^yrssen,

C

rusebjörn

,

Justitieråden:

L^indbäck,

C^assel.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­

dånighet :

Högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver finansärenden

för den 29 mars 1899 och note ur protokollet öfver justitiedeparte­

mentsärenden för den 14 april 1899 inhemtade utlåtande öfver de af

särskilda komiterade upprättade förslag till lag om rätt till jagt,f till

lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd

den 25 april 1889 samt till lag om ändring af 24 kapitlet 13 § straff­

lagen.

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

kontrolleras och hvilken påföljd skall vara förenad med dess åsido­

sättande, eller de föreskrifter, hvilkas intagande i civillag, enligt hvad

af högsta domstolens sistbemälde ledamöter vitsordats, skulle kunna

försvaras. Med stöd af den framstälda anmärkningen finner jag mig

derför böra förorda, att icke några bestämmelser om jagtpasstvånget i

förevarande lag upptagas och att den vidare handläggningen af frågan

om dess införande må ankomma på finansdepartementet.

I anledning af hvad för öfrigt blifvit inom högsta domstolen vid

de remitterade lagförslagen erinradt hafva desamma funnits böra i vissa

delar jemkas.

Sålunda har i 1 § af lagen om rätt till jagt upptagits en uttryck­

lig bestämmelse, att kronan eger jagträtt å kronojord i allmänhet, och

i 2 § förtydligats, att der nämnda personer allenast ega utöfva kronans

rätt. Efter dessa jemkningar är det utan vidare klart, att, när kronans

jagträtt å viss jord till följd af utarrendering öfvergått på annan, sist­

nämnda § icke kommer till tillämpning så länge detta förhållande fort­

far. Ur samma § hafva, i öfverensstämmelse med högsta domstolens

hemställan, uteslutits de i 2 mom. upptagna bestämmelserna om skyldig­

het att i vissa fall utgifva ersättning för värdet af villebråd, som lofligen

tälts å kronojord. Stadgandena i 3 § (motsvarande 4 § i det remitte­

rade förslaget) i fråga om de områden, der jagten skall vara fri för

hvarje svensk undersåte, hafva på grund af högsta domstolens anmärk­

ningar erhållit en något förändrad lydelse.

Genom den inom högsta domstolen förordade öfverflyttningen af

föreskriften i andra stycket af det remitterade förslagets 9 § till 4 §

(motsvarande 3 § i det remitterade förslaget) torde tillräckligt före­

byggas det befarade missförstånd, att å sockenallmänning, byaskog och

dylik samfäld jord jagträtten icke tillkomme hvarje delegare för sig,

utan skulle utöfvas af delegarne gemensamt. Ur sistnämnda § har på

de af högsta domstolen anförda skäl uteslutits det föreslagna undantags-

stadgandet om jagträtt å jernvägs eller kanals område.

Beträffande den i 9 §, första stycket, af det remitterade förslaget

upptagna föreskriften om tiden för jagträttsaftals bestånd bar inom högsta

domstolen anmärkts, dels att den föreslagna särskilda inskränkningen

i aftalsfriheten vore obefogad eller åtminstone ginge alltför långt, dels

att en sådan föreskrift i hvarje fall hade sin rätta plats i lagen den

25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. I an­

ledning häraf har i sistnämnda lag enahanda bestämmelse, som nu

gäller om aftal rörande skogsafverkning, blifvit med afseende å jagt-

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

jemkning af 21 § (motsvarande 29 § i det remitterade förslaget) vara

tillräckligt klart, att oloflig jagt å förstnämnda kronojord ligger under

allmänt åtal. I 20 § (motsvarande 28 § i det remitterade förslaget)

hafva, till förebyggande af tvekan och missförstånd, genom uttryckliga

hänvisningar angifvits de särskilda föreskrifter, hvilkas öfverträdande

skall vara med straff belagdt; tillika har, med anledning af framstäld

anmärkning, straffsatsen för jagt å ett enligt 13 § fridlyst område jem-

kats till öfverensstämmelse med den i 24 kap. 11 § strafflagen upptagna.

Förslaget till lag om ändring i 24 kap. 13 § strafflagen har, på

grund af hvad dervid blifvit erinradt, i så måtto jemkats, att den före­

slagna särskilda bestämmelsen om återfall uteslutits. De i öfrigt före­

slagna straffsatserna torde lemna utrymme för en tillräckligt sträng be­

straffning äfven af upprepade förseelser.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst de sålunda

jemkade förslagen till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse

af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen

angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, hem-

stälde han i underdånighet, att dessa förslag måtte, enligt § 87 rege­

ringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

framläggas.

Justitierådet Cassel åberopade hvad han vid förslagens granskning

inom högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid deras jemkning

vunnit beaktande.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter täck­

tes Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla

hvad föredragande departementschefen anfört och hem­

ställt; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflå-

tas, af den lydelse bilagan litt. A. vid detta proto­

koll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1900.