Prop. 1902:9
('med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen',)
Kongl. Majtfs Nöd. Proposition N:o 9.
1
- t
N:o 9.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 29 november 1901.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg
ningar; och
2:o) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § straff
lagen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Iliksd, Prat. 1902. 1 Sami. 1 A/d. 8 Mft. (N.rh 9 och 10.)
1
2
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9
r
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif
kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen
het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till
framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,
emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig
att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.
Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås
eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter
motsvarande tillämpning.
2
§•
Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän
ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an
vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två led
ningar, och skall ej anläggningen till hela sin utsträckning förläggas
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens
3
tillstånd till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Med delas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och nyttjas.
Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid medde
lande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som i denna § afses, strafFes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna straff lagen utsatt.
3 §•
Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af full ständig plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affatt ning på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter från ledningen, uppgift på de överenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som sökanden vill åberopa.
Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så ock åt de i denna § omförmälda egare eller innehafvare af fastig heter tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
4
§•
Har genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraftens
inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der ej annat i 6, 8 eller 14 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf vållat skadan.
5
§•
Varder genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraf
tens inverkan fäst eller lös egendom skadad, och har ej cgaren af den
skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt
åtagande eller på annan grund åliggande skyldigheter emot den elek
triska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan,
skall, der ej annat i 6 eller 8 § stadgas, anläggningens innehafvare
ersätta skadan.
Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är
den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är
stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af in
rättningens förvaltning eller betjening för befordran emottagen.
6
§•
Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 §
stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak
i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, uppkommit
genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått
till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det
anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvare^ samtycke vid
tagits åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas
åstadkommande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren
af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att
vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egen
domen, vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin
orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
7
§•
Uppkommer skada å person eller egendom genom inverkan af
elektrisk kraft, som genom öfverledning inkommit i elektrisk anlägg
ning, vare anläggningens innehafvare, så framt skadan bär sin orsak
i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, skadeståuds-
skyldig såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen an
vända elektriska kraftens inverkan.
4
Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition N;o 9.
8
§•
År elektrisk anläggning till hela sin utsträckning förlagd inom
1 tyg-gnad eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej
största effektiva spänningen tvåhundrafemtio volt, räknadt på det i 2 §
5
angifva sätt,, skall, ändå att anläggningen innefattar egen kraftkälla,
hvad i 4—7 §§ är stadgadt icke medföra skyldighet att ersätta skada,
som ej har sin orsak i vårdslöshet hos anläggningens innehafvare.
9 §•
Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—8
§§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med af
seende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,
till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan
till last.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
10
§.
Efter de i 6—9 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i
hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats
eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan
elektrisk anläggning, skadestånd skall af denna anläggnings innehafvare
gäldas.
11 §•
Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjande-
rätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig
enligt 4—10 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan
egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjande-
rätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne
hafvare.
12
§.
Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —11 §§, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.
13 §.
Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt
4—11 §§ ege han, der ej annat af 9 § förauledes, söka åter af den,
som skadan vållat.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
14 §.
De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an
gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg
nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej till
ämpning i fråga om skada, som derförinnan inträffat.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 §
strafflagen.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
19 kap.
20
§.
Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller
skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt
bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada
göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg
ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af
gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof
skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.
Brott, som i denna § sagdt är, må ej, der det endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än måisegande.
20 kap.
3 §•
Såsom stöld eller snatteri skall anses:
1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en
skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan
det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras
gäst lemnadt är;
2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås,
försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom
förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt. är;
3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för
trodt är att föra eller förvara;
4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re
sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;
5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,
eller från afvita;
6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
I
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
9
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott fredagen den 22 februari 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von
O
tter
,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Lagerheim,
Statsråden:
W
ikblad
,
Annerstedt,
herr
von
K
rusenstjerna
,
grefve
Wachtmeister,
C
laeson
,
Dyrssen, C
rusebjörn
,
O
delberg
.
Husberg.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under dånighet:
»Sedan Eders Kongl. Maj:t i särskilda nådiga propositioner föreslagit
nästlidet års Riksdag att antaga dels förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels förslag till lag med vissa bestämmel ser om elektriska ledningar, hade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 sistlidne maj — under tillkännagifvande att Riksdagen, som ansett förstnämnda nådiga proposition ej kunna i oförändradt skick godkännas, för sin del antagit lag, innefattande tillägg till förordningen
10
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, samt lag om ändrad tydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ straff
lagen —- anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t snarast möjligt låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning rö
rande koncession och expropriationsrätt för elektriska ledningar; hvar
efter omförmälda af Riksdagen antagna lagar, innefattande bestämmel
ser om expropriation till skyddande af vattenledning mot förorenande
och om fridlysning af elektriska ledningar, blifvit under den 29 näst
derpå följande juni i nåder utfärdade.
Ifrågavarande nådiga propositioner hade, i hvad de angingo elek
triska ledningar, närmast föranledts deraf, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 13 maj 1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka vilkor och inskränk
ningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill anlägga
elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, må berättigas att,
äfven der godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, ej mindre draga
sådan ledning öfver annans område, än äfven erhålla säkerhet för led
ningens ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen skulle
dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lag
bestämmelser, äfvensom att de sakkunniga personer, som förordnats att
biträda vid utarbetande inom finansdepartementet af bestämmelser rörande
vilkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraft
ledningar, i eu till chefen för nämnda departement stäld skrifvelse fram
hållit behofvet af vissa till civillag hänförliga föreskrifter angående
koncessionstvång, expropriationsrätt och fridlysning med afseende på
dylika elektriska ledningar. Bland de lagstiftningsfrågor, hvilka med
anledning häraf upptagits till behandling, återstodo efter utfärdandet af
förut omförmälda lagar fortfarande olösta frågorna om expropriationsrätt
och koncessionstvång för vissa elektriska ledningar. I Riksdagens skrif
velse vitsordades emellertid tillvaron inom Riksdagen af ett samstämmigt
intresse, att lagstiftning i dessa ämnen måtte snarast möjligt komma
till stånd. De ekonomiska och tekniska förhållandena hade också ut
vecklat sig på ett sådant sätt, att önskvärdheten af lagstiftning rörande
elektriska ledningar allt mera framträdt. Detta framhölls särskildt i
en af Trollhättans elektriska kraftaktiebolag ingifven underdånig skrif
velse, som den 16 sistlidne maj blifvit till justitiedepartementet öfver-
lemnad.
I anledning af hvad sålunda förekommit lät jag, efter samråd med
förutnämnda sakkunnige, upprätta förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 9.
11
af vissa §§ i strafflagen, hvilka förslag den 7 sistlidne december inför Kongl. Maj:t föredrogos.
Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, åsyftades med förut
omförmälda tvenne propositioner dels att införa expropriationsrätt för elektriska ledningar, som äro afsedda för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, hvilken expropria tionsrätt skulle vara underkastad de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter, dels att stadga kon- cessionstvång i fråga om vissa mera farliga elektriska ledningar. Hvad i dessa afseenden föreslagits gjordes inom Riksdagen från olika syn punkter till föremål för anmärkningar.
Lagutskottet, som förordade bifall till propositionen om tillägg till
expropriationsförordningen, hemstälde, att i förslaget angående konces- sionstvång måtte göras jemkningar i hufvudsakligt syfte att utesluta eller inskränka möjligheten att erhålla koncession å lednings framdragande inom vissa områden. Enligt lagutskottets mening borde det nemligen icke kunna tillåtas, att inom område, der byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde ledning framdrages å gata, torg, allmän plats eller vattendrag utan att veder börande kommun eller municipalsamhälle dertill lemnat medgifvande; icke heller skulle tillstånd meddelas att inom andra områden emot egarens bestridande framdraga ledning på mindre afstånd än två hundra meter från boningshus eller annan byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, utan så är att annan sträck ning för ledningen visas ej "kunna utan synnerlig olägenhet användas. Af första kammaren bifölls utskottets ifrågavarande hemställan, sedan det dock under diskussionen från skilda håll uttalats, att expropriations rätten borde utsträckas äfven till företag, som icke omedelbart tjena något allmänt ändamål, men likväl kunua anses vara af allmännare in tresse. Andra kammaren anslöt sig deremot till en inom utskottet af åtskilliga kammarens ledamöter afgifven reservation samt beslöt, med afslag å hvad de nådiga propositionerna innehöllo om expropriation och koncession för elektriska ledningar, att, med anledning af en i ämnet väckt motion, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter förnyadt öfvervägande af frågorna rörande koncession och expropriationsrätt för elektriska starkströmsledningar, snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed utföll också, på sätt af det förut sagda framgår, Riksdagens slutliga beslut.
Det skäl, som föranledde utgången inom andra kammaren, torde
12
Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
i främsta rummet hafva varit, att man önskade strängare och fullstän
digare bestämmelser angående de skyldigheter, som i allmänt och
enskildt intresse borde åläggas innehafvarne af elektriska ledningar.
I nyssnämnda reservation vitsordades önskvärdheten deraf, att expro
priationsrätt för framdragande af elektriska ledningar måtte tiller
kännas staten, kommuner och enskilda, när fråga är om anläggningar,
hvilka åsyfta tillgodoseende af ett allmänt behof, och att med hänsyn
till starkström sledningarnes stora farlighet koncessionstvång blefve
infördt. Men tillika anmärktes, att i de nådiga propositionerna sak
nades bestämmelser om rättsförhållandet mellan koncessionsinnehafvaren
och jordegaren, i hvilket afseende erfordrades föreskrifter icke blott om
fredande af vissa områden, utan äfven om ansvarighet för skada, som
genom ledning förorsakas. Vidare kunde enligt reservanternas mening
ifrågasättas, om koncession och expropriationsrätt borde åt enskilde med
delas för all framtid, äfvensom huruvida icke en koncessionsafgift borde
bestämmas för framdragande af elektriska starkströmsledningar.
Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit har tagits i öfvervägande
vid upprättande af de nya lagförslagen, utan att dock tillräcklig an
ledning funnits vara för handen att i afseende på expropriation och
koncession afvika från de hufvudgrunder, hvarpå föregående förslag
i ämnet hvilade.
Fortfarande har det ansetts icke vara tillrådligt att införa expro
priationsrätt för utförande af enskilda företag, hvilka allenast medel
bart och på samma sätt som hvarje annan gagnelig ekonomisk verk
samhet äro af betydelse för orten eller för landet i dess helhet. Den
nuvarande principen, att expropriation kan medgifvas allenast för all
mänt behof, har derför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå
denna princip, särskildt i fråga om jernvägar, blifvit tillämpad, synes
man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska lednin
gar och det derpå beroende tillgodogörandet af vattenkraft skola komma
att sakna erforderliga lättnader.
Å andra sidan skulle, om, såsom ifrågasatt blifvit, expropriations-
tillåtelse och koncession begränsades till viss tid, härigenom i många fall
högst afsevärda hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens använ
dande. I allmänhet kunde det nemligen icke vara lönande att utföra så
dyrbara anläggningar, som för ändamålet erfordras, utan visshet om att
under mera än en jemförelsevis kort tid få draga fördel af desamma.
Förut omförmälda sakkunnige, hvilka enstämmigt och kraftigt framhöllo
detta, fäste äfven uppmärksamheten derpå, att en tidsbegränsning af kon
cessionen och expropriationsrätten för en elektrisk anläggning innebure
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
13
fara för upphörande af anläggningens drift och derigenom hotade de
personers och verks intressen, hvilka genom den ifrågavarande anlägg
ningen erhålla elektrisk kraft för sina behof. Det bör emellertid icke
vara uteslutet, att, när sådant på grund af särskilda förhållanden må
vara påkalladt, koncession meddelas blott för viss tid, eller att vid med
delande af koncession inlösningsrätt förbehålles staten, på sätt regel-
messigt sker i fråga om enskilda jernvägar. Tydligt är äfven, att en
koncession kan förverkas genom innehafvarens underlåtenhet att full
göra uppstå!da vilkor. Då det lätteligen kan inträffa, att skadan eller
olägenheten af en elektrisk ledning till följd af förändrade omständigheter
visar sig vara afsevärdt större, än på förhand kunde beräknas, erfordras
slutligen en föreskrift derom, att ny pröfning af expropriationsersätt-
ningens belopp kan tid efter annan af ersättningstagaren begäras.
Det inom Riksdagen förordade införandet af en särskild konces-
sionsafgift har icke funnits vara lämpligt. En sådan åtgärd skulle, då
fråga icke är om upplåtande af någon staten tillhörig egendom, endast
kunna stödjas derpå, att staten borde blifva i någon mån delaktig af
den ökning i vattenfalls värde, hvilken är att tillskrifva möjligheten att
använda desamma för alstrande af elektrisk kraft. Äfven om en dylik
princip med afseende å behandlingen af så kallad konjunkturvinst skulle
befinnas rigtig, är det emellertid tydligt, att dess tillämpning icke
rimligen kan inskränkas till allenast det fall, då för tillgodogörande
af vattenfall erfordras en koncessionspligtig elektrisk ledning. Under
åtskilliga andra förutsättningar skulle ett tillegnande från det allmän
nas sida af någon del af inträdd värdeökning vara minst lika påkal
lad. Det synes också vara fara värdt, att i förevarande fall åläg
gandet af en särskild afgift skulle genom de nödiga åtgärderna för af-
giftens bestämmande och kontrollerande vålla industrien vida större
olägenheter, än som kunde uppvägas af den vunna inkomsten för
staten.
Enligt lagutskottets förut omförmälda, af första kammaren god
kända förslag skulle till lednings framdragande inom områden i all
mänhet på mindre afstånd än tvåhundra meter från vissa föremål til
låtelse icke emot egarens bestridande kunna meddelas annat än i den
händelse, att annan sträckning för ledningen visades ej kunna utan syn
nerlig olägenhet användas. En sådan bestämmelses upptagande afstyrktes
af förutnämnda sakkunnige och torde icke vara behöfligt eller lämpligt.
Då ifrågavarande tillåtelse skall meddelas af Konungen, synes det icke
behöfva befaras, att utan sådana skäl, som i det vid bestämmelsen fogade
undantag förutsättas, ledning kommer att emot egarens eller innehafva-
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
rens bestridande få framdragas i besvärlig eller farlig närhet till bonings
hus eller dermed jemförliga föremål. I de, tydligtvis öfvervägande tal
rika, fall, då expropriation erfordras, lärer äfven den, som vill anlägga
ledningen, af sitt eget intresse manas att undvika sådan närhet för att så
lunda undgå en väsentlig förhöjning af expropriationsersättningen. Då
innehafvaren af elektrisk ledning ålägges skyldighet att godtgöra skada,
som genom den elektriska anläggningens drift förorsakas, måste vidare
föreskrifterna härom komma att verka i samma rigtning. Det är också
uppenbart, att behofvet af särskilda bestämmelser i förutnämnda
syfte icke kan vara större med afseende på elektriska ledningar, än när
fråga är exempelvis om jernvägar. Slutligen skulle, då enligt utskottets
förslag någon förbudsrätt icke skulle tillkomma egaren af boningshus eller
dylikt inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, icke blott en betänklig olikhet i rätt uppkomma, utan äfven
svårlösta förvecklingar kunna framkallas, när nämnda stadgas tillämp
ning utsträckes till något nytt område.
På grund af de olägenheter, som för städer och stadsliknande
samhällen kunna följa af ett intrång på gator och dermed jemförliga
områden, synes deremot menighet böra fritagas från skyldighet att
tvångsvis afstå eller upplåta dylika områden. Dessutom bör åt de
kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall
framdragas, beredas tillfälle att yttra sig öfver ansökan om vare sig kon
cession eller expropriationsrätt för ledningens anläggande. Jemväl i
öfrigt föreslås bestämmelser om den utredning, som bör föregå ansö
kans bifallande, hvilka bestämmelser skola vara tillämpliga både med
afseende på expropriationstillåtelse och i fråga om koncession.
Med anledning af en inom Riksdagen uttryckt önskan torde böra
meddelas särskilda stadganden om skyldighet att ersätta skada å person
eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift. Vid affattandet
af dessa stadganden, hvilka skola gälla beträffande äfven sådana elek
triska anläggningar, för hvilka icke expropriationstillåtelse eller konces
sion utverkats, kan lagen om ansvarighet för skada i följd af jern vägs
drift den 10 mars 1886 tjena till ledning. Dock måste, af nära till
hands liggande skäl, den särskilda ersättningsskyldighet, som ålägges
elektrisk anläggnings innehafvare, i allmänhet inskränkas till att om
fatta den skada, som genom den i anläggningen använda elektriska
kraftens inverkan åstadkommes. Vidare erfordras här bestämmelser
till ordnande af de förhållanden, som uppstå, när elektrisk kraft öfver-
gått från en elektrisk ledning till en annan eller när eljest i en elektrisk
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
15
anläggning inkommer elektrisk ström, hvilken icke är afsedd att i an läggningen användas.
I regel bör en elektrisk anläggnings innehafvare, oberoende deraf
om vållande kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till last, ansvara för skada, som, i följd af anläggningens drift, å person eller egendom åstadkommes genom den i anläggningen använda elek triska kraftens inverkan. Beträffande skada å person måste dock un dantag ske för det fall, att den skadade genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållat skadan. Likaledes bör den elektriska anläggningens innehafvare vara fritagen från skyl dighet att ersätta skada å egendom, när egaren af den skadade egen domen uraktlåtit att fullgöra de honom åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens egare eller innehafvare och derigenom sjelf föranledt skadan. År fråga om jernväg eller annan inrättning för befordran af gods, bör tydligen innehafvarens ansvarighet för gods, som blifvit till befordran emottaget, mätas efter aftalet angående denna befordran och efter de särskilda transportföreskrifter, som må vara utfärdade.
Under vissa förutsättningar kan elektrisk anläggnings innehafvare
icke billigtvis förpligtas att ersätta annan skada, än som kan tillskrifvas vårdlöshet vid anläggningens utförande eller drift. Sådant är tyd- ligtvis förhållandet, när egaren af skadad egendom på grund af sär skilt åtagande eller eljest är pligtig att stånda den fara, som härrör från anläggningen. Vidare bör ansvarigheten vara på angifna sätt be gränsad, när fråga är om skada, som föranledts deraf, att efter anlägg ningens påbörjande faran väsentligen ökats genom någon utan anlägg ningens innehafvares samtycke vidtagen åtgärd. Vigtigast är dock, att detsamma gäller, der skada uppkommit genom inverkan af don till an läggningen hörande elektriska kraft, sedan den på ett eller annat sätt öfvergått till annan elektrisk anläggning. Denna bestämmelse, hvartill i 1880 års lag ej finnes motstycke, förordades särskildt af de sakkunnige.
Emot den sålunda föreslagna inskränkningen af ansvarigheten svarar
sådan utvidgning af densamma, att innehafvaren af den elektriska an läggning, till hvilken en främmande elektrisk kraft öfvergått, förklaras skyldig att, om skada, som uppstått genom denna krafts inverkan, kan tillskrifvas vållande af hans anläggnings förvaltning eller betjening, ersätta skadan, oaktadt den ej uppkommit genom inverkan af den för denna anläggning afsedda elektriska kraften.
Föreligger försummelse å båda sidor, blifva enligt nu antydda be
stämmelser de särskilda elektriska anläggningarnes innehafvare hvar för
16
Kon(/l. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
sig ansvariga för den timade skadan, hvarvid den till skadestånd be
rättigade kan för fulla beloppet vända sig emot hvilkendera han vill.
I förhållandet mellan de ersättningsskyldige kan den ene för större
eller mindre del af utgifven ersättning ega återgångstalan emot den
andre. Till hvilket belopp skadeståndet sålunda bör slutligen falla
den ene eller andre till last, torde böra bestämmas med afseende å
beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel. Efter samma
grund synes lämpligen kunna fördelas den skada, som åstadkommits
å en elektrisk anläggning genom inverkan af elektrisk kraft tillhörande
annan sådan anläggning.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med 9—11 §§ i 1886 års lag
torde i lag om elektriska anläggningar böra upptagas stadganden om
egares ansvarighet, om särskild kort preskriptionstid för skadestånds
talan samt om regress emot den, som vållat skadan.
Till en mera fullständig lagstiftning angående elektriska anlägg
ningar höra äfven särskilda föreskrifter om skydd emot obehörigt
bortledande af elektrisk kraft. De allmänna stadgandena om skade
görelse, om olofligt tillgrepp och om försnillning torde nemligen icke
vara tillämpliga. Med anledning häraf erfordras tillägg i 19 kap. 20 §,
20 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen.
Vid underdånig föredragning förutnämnda dag af de enligt nu
angifna grunder upprättade lagförslagen täcktes Kongl. Maj:t i nåder
anbefalla telegrafstyrelsen och tekniska högskolan att öfver desamma
skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden. De sålunda infordrade ut
låtandena hafva numera inkommit och torde få i underdånighet anmälas.»
Efter redogörelse för omförmälda utlåtandens innehåll yttrade före
dragande departementschefen vidare:
»I öfverensstämmelse med hvad af båda de hörda myndigheterna
blifvit hemstäldt, torde i 2 § af förslaget till lag, innefattande vissa be
stämmelser om elektriska anläggningar, böra föreskrifvas, att de elek
triska anläggningar, der största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundra
femtio volt, räknadt, om jordledning användes, emellan en ledning och
jorden och i annat fall emellan två ledningar, skola vara underkastade
koncessionspligt. Deremot synes ej tillräckligt skäl vara för handen att,
på sätt telegrafstyrelsen förordat, utesluta det redan i propositionen till
1900 års Riksdag upptagna undantaget för ledningar, som till hela
sin längd framdragas under jordytan. Hvad telegrafstyrelsen anfört
om önskvärdheten deraf, att för vissa icke koncessionspligtiga ledningar
stadgas anmälningstvång, torde lämpligen böra tagas i betraktande vid
utfärdandet af administrativa föreskrifter om elektriska anläggningar.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
17
Emot det föreslagna stadgandet, att, om, i följd af elektrisk an
läggnings drift, skada å person eller egendom uppkommer genom in
verkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen an
vändas, anläggningens innehafvare är erBättningsskyldig, så framt vål
lande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening
till last, har telegrafstyrelsen erinrat, att egaren till en i och för sig
fullständigt ofarlig anläggning, såsom telegraf eller telefon, icke borde
blifva ansvarig i följd deraf, att å densamma ofrivilligt öfverförts ström
från en farlig anläggning. Då emellertid för telegraf- eller telefon-
egarens ansvarighet förutsättes, att vållande till skadan ligger förvaltnin
gen eller betjeningen till last, torde denna anmärkning icke föranleda
ändring i nämnda stadgande. Till förebyggande af skada, som förorsa
kas genom inverkan af en från den ena elektriska anläggningen till
den andra öfvergången ström måste det kraftigt bidraga, om båda an-
läggningarnes innehafvare af sitt eget intresse manas att iakttaga er
forderlig omsorg. Telegrafstyrelsen bar också sjelf förordat den regel,
att ansvar bör åläggas innehafvare!! af en i och för sig ofarlig anlägg
ning, då han bevisligen erhållit underrättelse om den förefintliga faran
och underlåtit att vidtaga de på honom ankommande åtgärder till dess
afvärjande.
Till åstadkommande af ökad trygghet deremot, att elektriska led
ningar utan tvingande skäl framdragas i omedelbara närheten af bo
ningshus eller dermed jemförliga föremål, synes tillfälle böra beredas
cgare och innehafvare af ifrågavarande föremål att yttra sig öfver an
sökan om expropriation eller koncession.
Sedan omförmälda förslag inför Kongl. Maj:t framlades, har till
Riksdagen afiåtits nådig proposition med förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete. Enligt detta lag
förslag skall under vissa förutsättningar arbetsgivare utgifva ersättning,
då arbetare drabbats af olycksfall i arbetet. Då det icke kan anses
lämpligt, att i ett och samma fall arbetsgifvare skall vara ersättnings-
pligtig efter två olika lagar, föranleder nämnda förslags innehåll, att
de särskilda bestämmelserna om ersättning för skada, som inträffat ge
nom inverkan af elektrisk kraft, förklaras icke skola medföra någon er
sättningsskyldighet, när lagen om ersättning för olycksfall i arbete
eger tillämpning.
De elektriska jeruvägarnes innehafvare skola icke vara underkastade
ersättningsskyldighet enligt slstberörda lag. Enär tydligen i hufvudsak
enahanda bestämmelser böra gälla för dem och för de med ångkraft
drifna jernvägarne, erfordras beträffande desamma ett stadgande angå-
Bih. till It iliad. Prut. 1902. I Band. I Afd. 8 lliift.
3
13
Kongl. May.ts Nåd. 'Proposition N:o Q.
ende motsvarande tillämpning af lagen den 10 mars 1886 om ersättning
för skada i följd af jernvägs drift.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen, af den
lydelse bilagorna litt. B och C vid detta protokoll utvisa, hemstälde
han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa för
slag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäla^ genom
note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi
trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall; och täckes Hans Maj:t Konungen
derefter, på statsrådets hemställan, medgifva, att
detta protokoll med dertill hörande bilagor må offent
liggöras.
Ex protocollo
. • • V
\y*:
Cs i.
• . • 'i
Ang. von Hartmansdorff.
Kont/l. Maj
.•/»
Nåd. Proposition N;o 9.
19
i ■
i
Bilaga litt. B.
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas som följer:
1
§.
Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif
kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen
het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till
framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,
emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig
att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.
Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås
eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter
motsvarande tillämpning; dock att, der ersättningen skall utgå i årlig
afgift, rätten må förordna, att ersät tningstagaren efter förloppet af viss
tid, som af rätten bestämmes, eger påfordra ny pröfning af afgiftens
belopp.
2 §•
Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän
ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an
vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
och skall ej anläggningen till hela »in utsträckning förläggas inom bygg
nad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens tillstånd
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Meddelas det
sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt,
på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och
nyttjas.
Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid medde
lande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som
i denna § afses, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna straff
lagen utsatt.
3 §•
Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att
utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullstän
dig plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning
på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för
ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af
de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter
från ledningen, uppgift på de öfverenskommelser, som blifvit träffade,
eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som
sökanden vill åberopa.
Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så
ock åt de i denna paragraf omförmälda egare eller innehafvare af fastig
heter tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de
ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
4
§•
Har, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri använda
elektriska kraftens inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,
och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande före
skrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der
ej annat i 6 eller 13 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att
utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om
han sjelf vållat skadan.
5
§•
Varder, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri an
vända elektriska kraftens inverkan fast eller lös egendom skadad, och
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
21
har ej egaren af den skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att full göra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldig heter emot den elektriska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, skall, der ej annat i 6 § stadgas, anläggningens inne hafvare ersätta skadan.
Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är
den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af in rättningens förvaltning eller betjening för befordran emottagen.
6 §•
Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 §
stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller drift, uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkom mande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendomen, vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårds löshet vid anläggningens utförande eller drift.
7 §•
Uppkommer, i följd af elektrisk anläggnings drift, skada å person
eller egendom genom inverkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen användas, vare anläggningens innehafvare, så framt vållande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till last, skadeståndsskyldig såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen använda elektriska kraftens inverkan.
8 §•
Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—7
§§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med af seende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,
till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan
till last.
9
§•
Efter de i 6—8 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i
hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats
eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan
elektrisk anläggning, ersättning skall af denna anläggnings innehafvare
gäldas.
22
Kongl. Mujits Nåd. Proposition N:o 9.
10
§.
Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjande-
rätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig
enligt 4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan
egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjande-
rätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne
hafvare.
11 §•
Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —10 §§, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.
12
§.
Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt
4 -10 §§ ege han, der ej annat af 8 § föranledes, söka åter af den,
som skadan vållat.
13 §.
De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an
gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,, att utgifva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg
nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.
Kongl.
Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
23
14 §.
Varder, der elektrisk anläggning .utgöros af jernväg, i följd af
jernvägens drift, annorledes än genom inverkan af elektrisk kraft, någon dödad eller skadad, skall hvad i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernväg^ drift den 12 mars 1886 är stadgadt i fråga om jern väg, hvarå befordran verkställes medelst ångkraft, ega motsvarande tillämpning.
Denna lag skall träda i kraft den , men eger ej til
lämpning i fråga om skada, som derförinnan inträffat.
24
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
Bilaga litt. G.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 §, 20 kap. 3 § och 22 kap.
11 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:
19 kap.
20
§.
Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller
skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt
bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada
göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg
ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af
gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof
skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.
Brott, som i denna § sagdt är, må ej åtalas af annan än måls
egande, der ej brottet förnärmar det allmännas rätt.
20 kap.
3 §•
Såsom stöld eller snatteri skall anses:
1) om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en
skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan
det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras
gäst lemnadt är;
2) om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, för
segling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt
att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;
3) om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för
trodt är att föra eller förvara;
4) om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re
sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;
5) om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,
eller från afvita;
6) om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har
nyttjanderätt.
22
kap.
11
§•
Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst
med straffarbete i två år.
Lag samma vare, der man olofligen, sig eller annan till nytta,
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man har
nyttjanderätt.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
25
Pih. Ull Hiksd. Prat. 1902.
1 Sami. 1 Åfd. 8 Ilii/t.
4
2fi
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Majtts högsta domstol måndagen den 20 Maj 1901.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden Lilienherg,
Huss,
Afzelius,
Petersson,
Hellström,
Westring.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 21 sistlidne mars, hand
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande, af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska aidäggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa para
grafer i strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.
l:o.
Förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Justitierådet Westring anförde:
»Med ifrågavarande förslag torde afses att i en författning sam
manföra de civilrättsliga bestämmelser, som utöfver de allmänna för all
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
•n
yrkesdrift gemensamma reglerna böra gälla särskild! beträffande elek
triska anläggningar. Att sådana särskilda bestämmelser ansetts erfor
derliga beror naturligtvis derpå, att vid begagnandet af den elektriska
kraften i produktionens tjenst förekomma vissa säregna förhållanden,
som påkalla undantag från eller tillägg till de allmänna reglerna. Det
skulle varit synnerligen önskligt, att lagförslaget åtföljts af en utred
ning af dessa förhållanden. Utan en allsidig sådan utredning och en
derå stödd motivering af de föreslagna stadgande^ saknar man nödigt
faktiskt underlag för att kunna rätt bedöma nödvändigheten och lämp
ligheten af dessa stadganden. Ett sådant bedömande försvåras jem
väl deraf, att hvarje antydan, saknas om innehållet af de ytterligare
bestämmelser rörande elektriska anläggningar, hvilka enligt sakens na
tur äro erforderliga och som jemväl äro afsedda att i administrativ
ordning utfärdas. Det är uppenbart, att sådana bestämmelser kunna
få det innehåll, att innebörden och omfattningen af de civilrättsliga
reglerna deraf högst väsentligt påverkas. Den brist i utredning, som
sålunda förefinnes och som gör sig särskild! känbar vid pröfningen af
de ifrågasatta skadeståndsreglerna, föranleder att resultatet af gransk
ningen, framför allt i afseende å nämnda del af lagen, måste blifva
temligen sväfvande. Emellertid har granskningen gifvit anledning till
följande anmärkningar.
Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande att genom
expropriation förvärfva mark för framdragande af elektrisk ledning.
Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866 expropriation
för anläggning af sådan ledning ega rum, nemligen under förutsättning
att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sagda förordning om-
förmäles. Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropriations
rätten utsträckas, så att den kunde komma till användning jemväl vid
elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna ändamål.
Vid jemförelse mellan de begge lagrummen finner man emellertid, att
de fåll, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet skulle
vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda
från hvarandra, hvarföre det skulle kunna inträffa, att expropriation
i visst fall kunde medgifvas så väl enligt det ena som enligt det andra
lagrummet. Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga
eu elektrisk ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning
af stadgandena, om än ur redaktionel synpunkt mindre lämplig,
skulle emellertid måhända ej i praktiskt afseende medföra afsevärd
olägenhet, derest alldeles samma bestämmelser skulle gälla i fråga om
expropriationen, vare sig den grundar sig å ena eller andra lagrummet.
28
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
Men enligt andra punkten af den föreslagna 1 §:ns första stycke samt
senare delen af samma §:s andra stycke skola vissa särskilda regler
gälla i fråga om expropriation, som verkställes enligt samma §. I
sådana fall som det förut angifna kan då tvekan uppstå, om dessa sär
skilda bestämmelser skola vara tillämpliga eller ej. Det torde vara
nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanrödjes.
Enligt livad som uppgifvits lära anordningarne vid den elektriska
kraftens tillgodogörande för vissa behof, särskildt belysning och kraft-
öfverföring, vanligen icke vara sådana, att man kan tala om en sam
manhängande anläggning, hvars innehafvare med sitt materiel ombe
sörjer så väl den elektriska kraftens produktion som dess ledning fram
till de lampor, som skola lysa, eller de maskiner, som skola sättas i
rörelse. Vanligen anlägges ett elektricitetsverk, som har till ändamål
att tillhandagå en mängd konsumenter med den elektriska kraft, som
skall alstra ljus eller rörelse. Detta verk kan antingen sjelft producera
den erforderliga elektriciteten eller hemta densamma från annat verk,
med hvilket det då genom ledningar står i förbindelse. Från det
elektricitetsverk, som utgör centralanstalten, föres nu den elektriska
strömmen i ledningar till de särskilda konsumenterna. Men dervid är
att märka, att elektricitetsverket i allmänhet icke för sina ledningar in
i husen eller verkstäderna utan gerna låter dem stanna i gatan der-
utanför. Sedan har konsumenten att från elektricitetsverkets hufvud-
ledning draga en särskild biledning till sitt hus eller sin verkstad,
hvilken ledning får af honom bekostas och är honom tillhörig. Den
elektriska strömmen passerar således vanligen två eller flere, olika per
soner tillhöriga men i förbindelse med hvarandra stående ledningar.
Nu angifna förhållanden synas icke vara vid förslagets affattning till
räckligt uppmärksammade.
Detta framträder synnerligen i afseende å den i förslaget brukade
terminalogien. Under det att i stadgandet i 1 § om expropriationsrätt
talas om »elektrisk ledning», hvilket synes vara ett fullt korrekt uttryck
för hvad i denna § afses, användes så väl i 2 §:ns föreskrift om kon-
cessionstvång som i 4—14 §§:nas bestämmelser om skadestånd beteck
ningen »elektrisk anläggning». Förslagets mening lärer vara, att i så
dana fall som de ofvan anförda skola såsom särskilda elektriska an
läggningar anses ej blott de olika elektricitetsverken med dertill hö
rande ledningar utan jemväl de biledningar, som endast hafva till ända
mål att från elektricitetsverkets hufvudledning för konsumtion emottaga
den elektriska strömmen. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida
språkbruket tillåter att en ledning af sistnämnda art, i och för sig be
29
traktad, betecknas såsom en sjelfständig elektrisk anläggning. Ännu
tvifvelaktigare synes det vara, om man kan tala om en sådan »anlägg
nings» drift. I hvarje fall är det ingalunda tydligt, att elektrisk an
läggning skall hafva den nu angifna betydelsen. Det synes derför nöd
vändigt, att terminalogien omändras, så att ifrågavarande bestämmelsers
tillämpningsområde bäfver, med hänsyn tagen till ofvan berörda fak
tiska förhållanden, tydligt och klart angifvet.
En sådan ändring torde äfven vara nödvändig för ett tillfredsstäl
lande ordnande af reglerna angående ersättning för skada i följd af
den elektriska kraftens användning, hvilka regler, sådana de nu äro
affat.tade, synas vara allt för allmänt hållna och ej lämpade efter de
olikheter, som förefinnas mellan de särskilda arterna af »elektriska an
läggningar».
I berörda afseende uppställes nu först i 4 och 5 §§ den allmänna
regeln, att innehafvare af elektrisk anläggning skall vara pligtig an
svara för skada, som å person eller egendom vållas genom den i an
läggningen använda elektriska kraftens inverkan, så vida ej groft vål
lande ligger den skadelidande till last. Denna ersättningsskyldighet
skall åligga anläggningens innehafvare, utan hänsyn dertill om han eller
hans folk varit till skadan vållande eller ep Honom ålägges således
ansvar jemväl för sådan skada, som är att tillskrifva ren våda. Att
beträffande vissa fall af den elektriska kraftens användande ansvar för
casus lämpligen bör åligga den, som använder sådan kraft, kan ej be
stridas. Med ett dylikt användande äro påtagligen ofta förenade så
dana faror för person eller egendom, att lagstiftaren må finna sig
berättigad ålägga ett sådant ansvar. Men deraf töljer ej med nöd
vändighet, att man bör uppställa en så omfattande regel som den an
förda. Enligt den terminologi, som i förslaget användes, skulle denna
regel vara tillämplig jemväl å en hvar husegare eller hyresgäst, som
låtit i sitt hus eller sin våning införa cn elektrisk ljusledning, äfven
om i huset eller våningen ej funnes någon elektricitetsmaskin utan den
nödiga elektriska strömmen hemtades från elektricitetsverkets i angrän
sande gata utlagda hufvudledning. Derest genom antändning från den
elektriska ledningen eldsvåda uppstode, skulle alltså husegaren eller
hyresgästen, oaktadt ingen som helst vårdslöshet läge honom eller hans
folk till last, ej blott gå miste om att från vederbörande brandstods
bolag bekomma ersättning för den skada, som å hans egendom orsa
kades, utan skulle derjemte få ersätta all skada, som uppstod å an
nans egendom. Det torde vara uppenbart, att allmänna rättsmedvetan
det icke skall lemna sitt godkännande till eu regel, som medför sådana
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
30
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 9.
konseqvenser. Nödvändigt torde alltså vara att på något sätt begränsa
skyldigheten att ansvara för casus, så att den icke på enahanda sätt
ålägges innehafvare af de särskilda arterna af »elektriska anläggnin
gar», i den mening förslaget använder detta uttryck.
Å andra sidan synes berörda ansvarsskyldighet i vissa afseende^
vara allt för inskränkt. Ehuru sådant icke tydligen framgår af 4 och
5 §§:nas affattning, lärer dock, såsom äfven af 7 §:ns innehåll bekräf
tas, meningen vara, att 4 och 5 §§ skola vara tillämpliga allenast då
skadan uppkommer genom en sådan elektrisk ström, som afsigtligen
införts i ledningen för att der användas. Har således en elektrisk ström
tillförts en ledning genom induktion från en annan ledning eller genom
att en ledningstråd från en sådan ledning kommit i beröring med led
ningen i fråga, skall denna senare lednings innehafvare icke vara an
svarig för skada, som den i följd af sådana händelser deri inkomna
elektriska strömmen kan vålla. Men enligt stadgandet i 6 § är jem
väl innehafvaren af den elektriska ledning, från hvilken den elektriska
strömmen öfvergått i den ledning, som sedermera omedelbart föranledt
skadan, fri från allt ansvar, derest vållande ej ligger honom till last.
Således om en ledningstråd från en belysningsledning faller ned å ett
jernstaket och den elektriska ström, som deri alstras, antänder ett an
gränsande boningshus, får egaren ersättning af belysningsledningens
innehafvare utan hänsyn dertill om något vållande å hans sida före
ligger; men om belysningstråden nedfaller på en till samma hus le
dande telefontråd och huset af sådan anledning antändes, får egaren
icke någon ersättning vare sig af belysningsledningens eller telefonled
ningens egare, såvida ej någon af dem kan anses vara genom oförsig
tighet vållande till eldsolyckan. Någon grund hvarför husegaren i se
nare fallet skall vara sämre stäld än i det förra har icke anförts och
synes ej af det tillgängliga materialet kunna utletas.
Regeln i 6 § lär afse jemväl det fall, att två elektriska ledningar
på förut angifvet sätt stå i samband med hvarandra. Den innebär
alltså att, om t. ex. ett i en stad anlagdt centralt elektricitetsverk hemtar
sin elektriska kraft från ett annat verk, så är det primära verkets inne
hafvare, under förutsättning att vårdslöshet ej föreligger, fri från allt
ansvar för skada, som må uppkomma, sedan den elektriska strömmen
inkommit i det sekundära verkets leduingar. Detta må vara riktigt,
om ansvarigheten i stället åligger innehafvaren af det sekundära ver
ket. Så torde emellertid ej alltid blifva förhållandet. Studgandena i
4 och 5 §§ lära nemligen vara att tolka så, att om genom någon i den
primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
31
ningens ledning tillförts en elektrisk ström af större styrka än den,
för hvilken den senare anläggningen är afsedd, denna anläggnings
innehafvare icke ansvarar för skada, som härigenom må uppkomma. I
sådant fall blir alltså den skadelidande icke berättigad till ersättning
vare sig af den primära eller af den sekundära anläggningens inne
hafvare. Icke heller för denna regel synes giltig grund föreligga.
Af nu åberopade skäl synes det vara nödvändigt, att reglerna om
ansvarighet för skada fullständigt omarbetas. Att närmare angifva å
hvilka grunder lagstiftnifigen härom bör byggas är icke möjligt med
de upplysningar om de faktiska förutsättningarne för ansvarspligten,
som för närvarande stå till buds. Dock vill det synas, som om det i
främsta rummet vore de faror, som vållas af de utom hus, i fria luften
eller i jorden, framdragna elektriska ledningarne, hvilka föranledt
yrkandena om skyldighet för innehafvarne deraf att ansvara jemväl för
skada, som föranledts af olyckshändelse. Det vore då lämpligast, om
lagstiftningen i främsta rummet hade dessa ledningar för ögonen. Hvad
angår det fall, att en elektrisk ström öfvergår från eu ledning till eu
annan och genom denna senare ledning förorsakar skada för tredje
man, synes skadeståndspligt i förhållande till tredje mannen böra åligga
antingen innehafvaren af den senare ledningen eller ock begge led-
ningarnes innehafvare solidariskt. Sedan tarfvas med afseende på olika
omständigheter särskilda regler om den regressrätt, som må tillkomma
den ena ledningens innehafvare mot innehafvaren af den andra.
På grund af hvad sålunda, särskild! beträffande de föreslagna
skadeståndsreglerna, anförts hemställer jag, att ifrågavarande förslag
icke måtte göras till föremål för proposition till Riksdagen.»
Justitierådet Hellström utlät sig:
»Utan att ingå på frågan i hvilken omfattning expropriationsrätt
för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det af
Riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och
böra medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det
sväfvande och osäkra i (len begränsning, förslagets bestämmelser i så
dant hänseende innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas
annan uppfattning än att expropriation icke må i något fall medgifvas,
der icke den afsedda ledningen skall tjena ett s. k. allmänt behof;
och detta har äfven af departementschefen vid föredragningen af såväl
nu ifrågavarande som det närmast föregående förslaget i statsrådet ut
tryckligen betonats. Men ej mindre den nu af departementschefen
gjorda hänvisningen till den praxis, som i fråga om expropriationsrätt
för jernvägsanläggningar gjort sig gällande, än äfven de vid det före-
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
gående förslagets behandling i riksdagen fallna uttalanden synas gifva
vid handen, att en vida allmännare tillämpning af expropriationsrätten
skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke heller, att, då hvarje ledning
af nu ifrågavarande art måste afse att leda kraft från kraftkällan till
en annan ort, åt uttrycket: »någon orts förseende med belysning eller
drifkraft)) i och för sig kunde gifvas en tolkning, som medgåfve ex
propriation för upprättande af belysnings- och kraftstationer i allmän
het; men tillägget: »eller för dylikt allmänt behof» synes mig med
nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfång-
man dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst
jemförelsen med jernvägarne, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt
samfärdselsmedel torde utgöra grunden för deras inordnande under ex-
propriationsberättigade anläggningar, icke synes egnad att lemna någon
verklig ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp
i den enskildes rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området
för expropriationsrättens utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt,
att den för hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får
utseende af godtycke. Jag anser derföre, att lagstiftning i ämnet icke
lämpligen kan byggas på så osäker grund som den nu föreslagna.
Ehuru jag således på grund af 1 §:ns obestämda stadgande om
expropriationsrätt finner förslaget, sådant det nu föreligger, icke kunna
tillstyrkas, har jag ansett mig böra ingå i granskning jemväl af för
slagets bestämmelser i öfrigt; och instämmer jag i allt väsentligt uti
hvad justitierådet Westring beträffande de i 4—14 §§ af förslaget upp
tagna stadganden om skadestånd anmärkt.»
Justitierådet Petersson yttrade:
»På sätt justitierådet Westring erinrat, äro lagförslagets bestäm
melser om expropriation för elektriska ledningar, såväl i fråga om
hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd som beträffande den
rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från motsvarande be
stämmelser i 1866 års förordning. Då någon ändriug i den senare
förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för vissa elektri
ska ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning stadgas, för
andra åter den nya lagen, hvarjemte, såsom justitierådet Westring på
visat, i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att
sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara
uppenbart. Men derjemte och då i båda författningarne grunden för
expropriationsrätten — det allmännas behof — är densamma, synes
mig kunna ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens
natur påkalladt att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller
83
om icke samtliga elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt
anses böra medgifvas, kunna och böra derutinnan underkastas i hufvud
sak samma bestämmelser. Om så skulle vara fallet, vore det tvifvels
utan önskvärd!, att dessa bestämmelser blefve sammanförda och i sin
helhet öfverflyttade till den nya lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet
komme att vinna i reda och öfverskådlighet.
Då det icke torde vara billigt eller lämpligt, att en jordegare
hindras att använda sin jord exempelvis till fabriksanläggningar, bygg
nadstomter eller dylikt derför, att en elektrisk ledning med expropria-
tionens tvångsrätt och utan att grunden blifvit inlöst framdragits der
öfver; då i de flesta fall en flyttning eller ändring af ledningen torde
kunna ske utan något afsevärdt men för densamma; och då tillräckligt
korrektiv mot tredska å ledningens egares sida att i berörda hänseende
tillmötesgå skäliga anspråk från jordegaren icke kan anses ligga i för
slagets bestämmelse om rätt för jordegaren att i visst fall erhålla ny
uppskattning af ersättningens belopp, så synes mig till förslagets be
stämmelser angående expropriation böra i jordegarens intresse göras
det tillägg, att, der elektrisk lednings framdragande medgifvits mot
ersättning för intrång, ledningens egare skall vara underkastad för
pligtelse^ att ändra eller flytta ledningen, der å ena sidan sådant tarf-
vas för att jordegaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark för bygg
nad eller liknande anläggning, och å andra sidan flyttning eller ändring
af ledningen kan ega rum utan synnerligt men för densamma.
De af justitierådet Westring framställa anmärkningar mot förslagets
bestämmelser angående ersättningsskyldighet för skada, soni kan upp
komma genom elektrisk anläggnings drift, varda i allt hufvudsakligt
af mig biträdda; och anser således äfven jag, att dessa bestämmelser
böra omarbetas. I afseende på de frågor, som vid en dylik omarbet
ning böra upptagas till bepröfvande, anser jag mig, utöfver hvad som
framgår redan af anmärkningarnes innehåll, böra påpeka följande.
Det synes mig kunna ifrågasättas, om icke den ersättningsskyldig
het, hvarom i förevarande lag är fråga, lämpligen kan och bör be
gränsas till sådan skada, som vållas af »elektrisk ledning» genom in
verkan af deri framgående elektrisk kraft. Lagen komme då att, äfven
i denna del röra sig med samma begrepp — »elektrisk ledning» —,
som förekommer i 1 §, och om hvars rätta betydelse någon tvekan
näppeligen kan uppstå, i stället för med det obestämda och svårtydda
begreppet »elektrisk anläggning». Den fara, som föranleder en särskild
lagstiftning i förevarande hänseende, ligger väsentligen i do elektriska
ledningarne, hvilka så att säga föra den farliga kraften ut bland all-
Bih. till lliksd. Blot. 1902.
1 Sami. 1 Afd. 8 llaft.
•>
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
34
raånheten. Deremot torde i de fall, hvarå lagen skall eg'a tillämpning,
faran för skada af elektrisk kraft, innan den lemnat den maskin, der
den alstras, eller sedan den inkommit i den inrättning, der den till-
godogöres, vara af underordnad betydelse.
Vidare torde i en lag, sådan som den förevarande, icke böra sak
nas bestämmelser, som åtminstone till grunderna reglera förhållandet
mellan olika ledningar, hvilka icke stå i förbindelse med hvarandra,
i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de
säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarna korsa eller
eljest komma i närheten af hvarandra. Särskildt blifva dylika bestäm
melser af vigt, då det gäller att bedöma i hvad mån vållande till upp
kommen skada kan ligga den ena eller andra ledningens innehafvare
till last. Bestämmelser i detta ämne torde visserligen komma att in
flyta i de koncessioner, som meddelas, men, enligt hvad de sakkunniga
myndigheternas uttalanden gifva vid handen, komma ett stort antal
ledningar, som föra farlig ström, att icke blifva underkastade konces-
sionstvång. Under alla förhållanden synes mig en allmän bestämmelse
svårligen kunna undvaras derom, att egaren af en elektrisk ledning,
som är afsedd att föra farlig ström, skall vara pligtig att äfven gent
emot en senare tillkommande ledning, som måste korsa eller eljest
närma sig den förutvarande, ansvara för eller deltaga i skyddsåtgärder,
som den senare tillkomna ledningen kan göra erforderliga. Utan en
dylik bestämmelse kan, privaträttsligt sedt, ifrågasättas, att ansvaret
för skyddsåtgärderna skulle uteslutande drabba den sist tillkomna led
ningen, hvilket, om denna vore af så ofarlig beskaffenhet som en tele
graf- eller telefonledning, blefve obilligt och skulle medföra eu risk i
afseende på ersättningsskyldighet för möjligen inträffande skada, som
mången gång torde omöjliggöra den i och för sig ofarliga ledningens
anläggning.
Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna
tillstyrka, att det remitterade förslaget förelägges Riksdagen.
Justitierådet Afzelius instämde med justitierådet Hellström.
Justitierådet Huss biträdde i allt väsentligt h*ad justitierådet
Westring anmärkt och hemstält.
På de grunder, justitierådet Westring anfört, ansåg äfven justitie
rådet Lilienberg, att förslaget i hvad det anginge skadeersättningsskyl-
digheten borde omarbetas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
35
2:o.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i strafflagen.
Justitierådet Westring anförde:
^Strafflagens stadganden om skadegörelse, tjufnad och försnillning
förutsätta alla såsom föremål för brottet ett kroppsligt ting. Enär den
elektriska strömmen icke är ett sådant ting, är det endast genom en
fiktion möjligt att hänföra bortledande af dylik ström under de nämnda
brottsbegreppen. Då uppställande af en sådan fiktion icke synes med
föra någon afsevärd förmån men deremot föranleder åtskilliga olägen
heter, torde det vara lämpligast, att olofligt bortledande af elektrisk
ström upptages såsom en särskild brottsart. Ett stadgande om straff
för sådant bortledande, hvilket lämpligen borde innehålla olika straff
satser för det fall, att gerningen begåtts allenast för att tillfoga aunan
förlust, och det, då gerningsmannens afsigt varit att bereda sig eller
annan nytta, kunde antingen upptagas i eu särskild lag eller måhända
införas såsom en ny paragraf i 22 kap. strafflagen.
Skall förslagets uppställning bibehållas, synes det emellertid nöd
vändigt att på annat sätt än som skett bestämma skilnaden mellan
tjufnad och försnillning af sådan ström. Huruvida olofligt tillegnande
af annans gods skall hänföras till försnillning eller tjufnad beror enligt
gällande regler i allmänhet derpå, om gerningsmannen varit i besitt
ning af det gods, lian tillegnat sig, eller ej. Till följd deraf att den
elektriska strömmen ej är något kroppsligt ting, kan egentlig besittning
af sådan ström icke förekomma; men skilnaden skulle väl bero på,
huruvida gerningsmannen kunde sägas hafva stått i ett med besittning
af kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska strömmen eller
ej. Denna Omening synes dock icke hafva erhållit korrekt uttryck i
den affattning, förslaget fått. Detta torde bäst framgå genom ett
exempel. Jag kan då hänvisa till det vanliga förhållandet, att den,
som har eu elektrisk ljusledning i sitt hus, liemtar den elektriska ström
men från ett elektricitetsverk, med hvars ledning husegarens ljusledning
är satt i förbindelse; och att betalning till elektricitetsverket erlägges
för den elektriska ström, som i huset konsumeras, enligt visning af en
der uppsatt mätare. Om nu husegaren ställer så till, att den elektriska
strömmen tillföres hans lampor ulan att passera mätaren, uppstår fråga,
huru hans brott skall bedömas. Då den elektriska strömmen, enligt
aftalet emellan elektricitetsverket och husegaren, af elektricitetsverket
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
slappes in i husegarens ledning, torde val denne anses stå i ett med
besittning af ett kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska
strömmen. Antagligen har också meningen varit, att ett sådant fall
skulle hänföras under det nya stycket i 22 kap. 11 §. Men då emeller
tid husegaren omöjligt kan anses hafva nyttjanderätt till den elektriska
anläggning, från hvilken det olofliga bortledandet skett (elektricitets
verket), lär enligt förslagets ordalydelse brottet blifva att betrakta
såsom tjufnad. I allmänhet synes det, med den affattning förslaget
fått, vara svårt att föreställa sig i hvilka fall det nya stycket i 22 kap.
11 § skulle blifva tillämpligt.
I öfrigt hänvisas rörande beteckningen »elektrisk anläggning» till
hvad derom vid förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar blifvit anfördt, hvarjemte anmärkes, att den regel, som
afses med den nya formuleringen af andra stycket i 19 kap. 20 §,
skulle erhålla tydligare uttryck, om deråt gåfves en affattning öfverens
stämmande med stadgandet i 24 kap. 15 §.»
Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Hellström förklarade sig
i allt hufvudsakligt vara ense med justitierådet Westring.
Justitierådet Petersson yttrade:
»Lika med justitierådet Westring anser jag lämpligast vara, att
olofligt bortledande af elektrisk ström upptages såsom ett särskildt
brott med olika straffsatser, allt efter som gerningsmannen handlat blott
för att göra skada eller i afsigt att tillgodogöra sig eller annan den
bortledda elektriska kraften; och instämmer jag äfven i den anmärkning,
som justitierådet Westring framstält i afseende på affattniugen af andra
stycket i 19 kap. 20 § strafflagen.»
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
37
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 29 november 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern- friherre von O
ttek
,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Lagerheim,
Statsråden:
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve
Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
H
usberg
,
Palander,
Hammarskjöld,
Justitieråden:
Hellström,
Westring.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an
mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under
dånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte
mentsärenden för den 22 sistlidne februari inhemtade^u flätande öfver
de vid samma protokoll fogade förslag till lag, innefattande vissa be
stämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i strafflagen.
38
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
»Med anledning af eu inom Riksdagen uttryckt önskan äro i för
slaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg
ningar, införda särskilda stadganden angående skyldighet att ersätta
skada å person eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift.
Att sådana särskilda stadganden äro erforderliga, har inom högsta dom
stolen lemnats obestridt. Emellertid hafva beträffande de i nämnda
syfte, föreslagna bestämmelsernas innehåll och formulering framställe
erinringar, livilka torde böra föranleda, att lagförslaget i vissa delar jemkas.
Den i 4 och 5 §§ af förslaget uppstäda allmänna regeln, att för
skada, som genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraf
tens inverkan uppkommer å person eller egendom, anläggningens inne
hafvare är ansvarig, så vida ej groft vållande ligger den skadelidande
till last, skulle utan tvifvel, på sätt anmärkt blifvit, leda till alltför stor
hårdhet, om densamma tillämpades jemväl å en hvar husegare eller
hyresgäst, som låtit i sitt hus eller sin våning införa en elektrisk ljus
ledning. Till förebyggande af en sådan tillämpning torde böra i försla
get införas en särskild undantagsbestämmelse, hvilken synes lämpligen
kunna omfatta alla elektriska anläggningar, som till hela sin ut
sträckning äro förlagda inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan och der största effektiva spänningen ej öfverstiger tvåhundra-
femtio volt, räknadt på det i förslagets 2 § angifna sätt. Genom for
muleringen af denna undantagsbestämmelse lärer kunna förtydligas, att
de föreslagna stadgandena om elektriska anläggningar icke afse allenast
de. anläggningar, hvilka innefatta elektrisk kraftkälla, utan äfven sådana,
hvilka hemta sitt kraftbehof från andra elektriska anläggningar.
Enligt 7 § i det remitterade förslaget är innehafvaren af elektrisk
anläggning, då skada uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som
icke är afsedd att i anläggningen användas, ansvarig för skadan alle
nast under förutsättning att vållande kan läggas anläggningens förvalt
ning eller betjening till last. Med hänsyn till det sålunda föreslagna
stadgandet skulle åt 4 och 5 §§ kunna gifvas den inom högsta dom
stolen ifrågasatta tolkning, att, om en elektrisk anläggning hemtar sitt
kraftbehof från en annan elektrisk anläggning och genom någon i den
primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg
ningen tillföres en elektrisk ström af större styrka än afsedt är, den
sekundära anläggningens innehafvare icke ansvarar för skada, som häri
genom vållas. Hvarje anledning till en sådan tolkning torde undan-
rödjas, om åt 7 § gifves eu förändrad lydelse, hvaraf tydligt framgår,
Kongl Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
39
att nämnda § blott bär afseende på de fall, då elektrisk kraft genom
öfverledning — hvarmed betecknas tillfällig kontakt eller induktion —
öfverföres från en ledning till en annan.
Inom högsta domstolen bär yrkats, att i dylika fall skadestånds-
pligt i förhållande till tredje man måtte, oberoende af förenämnda förut
sättning, åläggas antingen innehafvaren af den anläggning, till hvilken
kraften blifvit öfverförd, eller ock båda anläggningarne solidariskt.
Det torde emellertid vara alltför strängt att göra innehafvaren af en
elektrisk anläggning ovilkorligen ansvarig för skada, som genom för
medling af hans ledning förorsakats af främmande elektrisk ström. I
sjelfva verket skulle följdriktigheten fordra, att enahanda ansvarighet
ålades egaren eller innehafvaren af andra föremal, genom livilka till
följd af ogynnsamma omständigheter en elektrisk ström fort.ledts till
det ställe, der skada timat. Snarare skulle kunna ifrågasättas, att in
nehafvare af den anläggning, från hvilken den elektriska kraften kom
mit, borde vara ovilkorligen ansvarig för skadan och att således den i 6
§ första punkten meddelade undantagsbestämmelse borde underkastas
förändring. Detta skulle emellertid innebära allt för stor hårdhet emot
innehafvaren af denna anläggning. Visserligen skulle genom den ifrå
gasatta förändringen kunna undanrödjas den inom högsta domstolen an
märkta olikheten i den skadades rätt till ersättning, då elektrisk ström
från en belysningsanläggning fortledts genom ett jernstaket och sålunda
vållat skadan, och då samma ströms skadegörande verkan förmedlats
genom en telefontråd. Det är emellertid att märka, att denna olikhet är
mera skenbar än verklig. Har, efter det att utförandet af elektrisk an
läggning påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som
väsentligen ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska
kraftens inverkan, är nemligen enligt omförmälda bestämmelse den elek
triska anläggningens innehafvare fritagen från ovilkorlig skadestånds-
plikt, ehvad den åtgärd, som förökat faran, består i utförandet af ny
elektrisk anläggning eller i något annat. År åter den andra elektriska
anläggningen tillkommen tidigare än den, från hvilken den elektriska
kraften kommit, lärer i det stora flertalet fall endera anläggningens inne
hafvare vara ansvarig på grund af vårdslöshet vid anläggningens ut
förande eller drift, om faran för öfverledning från den ena till den
andra anläggningen ej blifvit afvärjd. Att helt och hållet likställa öfver
ledning till elektrisk anläggning och till annat föremål skulle icke vara
rättvist vid det förhållande, att elektrisk anläggnings innehafvare är
vida mindre i stånd att bedöma möjligheten till skada genom öfverled
ning af förra slaget. Dels kan nemligen genom Sådan öfverledning
Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
den elektriska kraften komma att vålla skada äfven på långt afstånd från den anläggning, från hvilken den kommit, dels bör denna anlägg nings innehafvare kunna påräkna, att den andra anläggningens inne hafvare iakttager tillbörlig omsorg till förebyggande af skada genom öfverledning.
Att, på sätt inom högsta domstolen blifvit ifrågasatt, i den före
slagna lagen upptaga bestämmelser, som åtminstone till grunderna reg lera förhållandet mellan olika ledningar i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarne korsa eller eljest komma i närheten af hvarandra, torde af praktiska skäl icke låta sig göra. Härför skulle nemligen förutsättas, att de fall, då skyddsåtgärder äro af nöden, och dessa skyddsåtgärders beskaffenhet blefve föremål för detaljerade före skrifter, hvilka såväl med hänsyn till teknikens nuvarande ståndpunkt som af andra skäl icke lämpligen kunna i civillag upptagas.
Sedan i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 innehafvare af elektriska jernvägar blifvit upptagne bland ersättningspligtige arbetsgifvare, saknas skäl att beträf fande skada, som i följd af elektrisk jernvägs drift uppkommer annor ledes än genom inverkan af elektrisk kraft, föreskrifva motsvarande tillämp ning af lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift. Det remitterade förslagets 14 § torde derför böra utgå.
Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt om
olämpligheten deraf, att förslagets bestämmelser beträffande ersättnings- tagarens rätt att påfordra ny pröfning af ersättningens belopp afveke från expropriationsförordningen, hafva af skäl, som det tillåtits mig att i annat sammanhang anföra, dessa bestämmelser blifvit uteslutna ur för slaget och i stället upprättats förslag till sådan ändring i expropriations förordningen, att i alla de fall, der ersättningen utgår i årlig afgift, domstolen kan förordna, att ersättningstagaren eger rätt att yrka jemk ning i ersättningen.
Hvad åter angår den jemväl anmärkta olikheten emellan förslaget
och expropriationsförordningen med afseende å menighets skyldighet att tåla expropriation af vissa områden, synes denna olikhet icke böra tilläggas någon praktisk betydelse, då det är Konungen, som medgif- ver expropriation såväl i de fall, som afses i den allmänna expropria tionsförordningen, som i dem, hvilka i föreliggande förslag åsyftas, och dessutom redan genom den omständighet att Konungen medgifva expro priation af något i förslaget undantaget område tillräckligt tydligt är utmärkt, att expropriationstillåtelsen skett med tillämpning af expropria tionsförordningen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
41
Af särskilda ledamöter i högsta domstolen har anmärkning fram-
stälts mot sättet, hvarpå i förslaget begränsats den omfattning, i hvil
ken expropriationsrätt för elektriska ledningars framdragande må kunna
medgifvas. Härvid synes dock böra erinras, att denna begränsning,
liemtad från den grund, hvarpå hittills inom vår lagstiftning expropria
tionsrätten hvilat, är fullt likartad med den i allmänna expropriations-
förordningen angifna, att vid sådant förhållande dess användning vid
Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke synes böra er
bjuda någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet, samt
att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda jern-
vägar af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt ådaga
lägger dess användbarhet. Icke heller framstäldes inom högsta dom
stolen vid granskning af det sedermera för 1900 års Riksdag framlagda
förslag angående tillägg till expropriation sförordningen — hvilket för
slag i fråga om det ändamål, för hvars främjande expropriationsrätten
kunde medgifvas, var af enahanda lydelse som det förevarande —
någon anmärkning mot denna lydelse.
Hvad inom högsta domstolen anmärkts vid förslaget till lag om
ändring i vissa delar af strafflagen torde böra föranleda, att det före
slagna tillägget till 20 kap. utsträckes till att gälla alla de fall, då någon,
i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från
elektrisk anläggning.
Då numera de för utarbetande af bestämmelser rörande vilkoren för
anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraftledningar till
kallade komiterade afgifvit underdånigt betänkande, hvilket betänkande
torde i sammanhang med förevarande lagförslags framläggande för Riks
dagen böra bringas till dess kännedom, synes tillräcklig utredning hafva
åvägabringats i fråga om innehållet af de ytterligare bestämmelser
rörande elektriska anläggningar, hvilka äro ifrågasatta att i administra
tiv ordning utfärdas.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i enlighet
med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, samt till lag om ändrad lydelse
af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, hemstälde han, att dessa
förslag måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för
sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det
ej vid förslagens omarbetning vunnit beaktande.
Bih. till lliksd. Prot. 1902.
1 Sand. 1 Afd. 8 Raft.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
G
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan;
och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall till
denna hemställan, i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet, af den lydelse bila gan litt. C vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.