SOU 1969:51
Expropriationsändamål och expropriationsersättning m.m.
Förkortningar
BL BS CfL EK
ElU EIDU ExF
ExL FBL H HusbL
HvS NJL Stenkolslagen Uranlagen
VAL VL 1902 års lag
1942 års lag
Byggnadslagen den 30 juni 1947 Byggnadsstadgan den 30 dec. 1959 Civilförsvarslagen den 22 april 1960 1908 års expropriationskommitté, betänkande den 15 september 1910 (riksdagstrycket år 1913, 2 saml., 2 avd., 1 band.) elIagstiftningsutredningen (SOU 1966: 39) eldistributionsutredningen (SOU 1968: 39) KF den 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets avstående för allmänt behov Lagen den 12 maj 1917 om expropriation Lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad Nytt Juridiskt Arkiv avd. I Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom Lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndigheter m.m. Lagen den 22 dec. 1960 om rätt att undersöka och bearbeta fyndig- heter av uranhaltigt mineral m. m. Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten— och avloppsanläggningar Vattenlagen den 28 juni 1918 Lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elekt- riska anläggningar Lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga bygg- nader
1. Inledning
Den första svenska expropriationslagstift- ningen i egentlig mening torde vara stad- gandet i 25 kap. 1 g i 1734 års lag, enligt vilket mark för »landsväg» tvångsvis kun- de tas i anspråk mot ersättning av allmän- na medel. Stadgandet utsträcktes sedermera genom KF den 19 februari 1824 till att gäl- la även andra typer av vägar m.m.
Expropriationsrättens vidare utveckling byggdes väsentligen på de förslag till bygg- ningabalk och allmän civillag som lagkom- mittén lade fram under 1800-talets förra hälft. Efter vissa omarbetningar ledde dessa i nu ifrågavarande delar fram till förord- ningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Denna förordning ändrades och komplette- rades sedermera den 27 november 1854, varefter den upphävdes och ersattes med en helt ny förordning den 14 april 1866 (ExF ).
ExF bygger i allt väsentligt på 1845 års expropriationsförordning, i vart fall ivad av- ser bestämmelserna om expropriationsända— målen. Skillnaderna mellan de båda förord- ningarna finns främst på ersättningsregler- nas område. De nyheter som i detta avseen- de infördes saknar dock egentligt intresse inom ramen för denna framställning.
ExF kom att gälla i drygt 50 år till dess den nu gällande expropriationslagen tillkom år 1917. Under denna tid ändrades förord- ningen vid några tillfällen, varvid framför allt nya expropriationsändamål infördes.
Rörande dessa ändringar hänvisas till den fortsatta framställningen.
År 1908 tillsattes en kommitté (EK) med uppdrag att verkställa revision av exprop— riationslagstiftningen m.m. Kommittén av- lämnade ett betänkande den 15 september 1910 med förslag till lag om expropriation jämte vissa följdförfattningar. Betänkandet innehåller bl. a. en utförlig redogörelse för den svenska expropriationslagstiftningens utveckling till vilken i huvudsak hänvisas i vad avser förhållandena före år 1910.
I fråga om utformningen av lagregler om expropriationsändamålen föreslog EK en radikal förändring i förhållande till vad som dittills gällt. I stället för att räkna upp en rad skilda ändamål förordade man nämli- gen en generalklausul av innehåll att fast egendom kunde tas i anspråk »för allmänt gagn» om Kungl. Maj:t prövade det nödigt. Till stöd för förslaget åberopades främst förebilder i utländsk rätt (se EK s. 108 f). EK framhöll vidare (s. 109 ff) att det knap- past var genomförbart att fullständigt räkna upp alla beaktansvärda expropriationsanled- ningar, även om man endast tog hänsyn till vid tillfället rådande förhållanden. Mång- skiftande anspråk ställdes redan på exprop- riationslagstiftningen och det låg också i sa- kens natur att så skulle ske mer och mer. Ju längre utvecklingen fortskred, desto mer omfattande och olikartade blev det allmän- nas uppgifter och desto talrikare blev där- för även de fall, då vid en konflikt mellan
allmänt och enskilt intresse det förra bor- de ha medel att förverkligas, även om det måste ske genom tvång. Att då genom lag noggrant begränsa de fall i vilka det all- männa skulle få utöva en expropriativ tvångsrätt lät sig åtminstone inte förena med några förhoppningar om att lagen skulle få bestå orubbad under längre tid. Tvärtom skulle ständigt nya och mången gång be- rättigade anspråk på lagens fullständigande framträda. EK diskuterade vidare möjlig- heterna att klart och systematiskt i en lag- text ange alla önskvärda expropriationsän- damål samt framhöll i anslutning därtill att en sådan uppgift var förenad med åtskilliga vanskligheter. Om bekrivningen av ända- målen blev alltför allmänt hållen, riskerade man att den administrativa bestämmande- rätten inte blev väsentligt starkare begrän- sad än genom den förordade regeln om »allmänt gagn». Lyckades man å andra si- dan åstadkomma en verklig och klar be- gränsning av de olika ändamålen, skulle den möjligheten alltid finnas att en gagnan- de utveckling kunde hämmas eller försenas på grund av de svårigheter och det dröjs- mål, som var förenade med att genom lag- ändring tillgodose ett nytt behov. Avslut- ningsvis framhöll EK att några egentliga betänkligheter mot den föreslagna lagregeln knappast behövde hysas i ett land, vilket som vårt väl mer än de flesta åtnjöt förmå- nen av en vaken och obunden allmän kon— troll samt frihet från administrativa över- grepp.
EK:s förslag möttes i nu ifrågavarande del med kraftiga invändningar från en del myndigheter. Flertalet förhöll sig dock neu- trala och några tillstyrkte att förslaget ge- nomfördes. Chefen för justitiedepartemen- tet ( prop. 1913: 46 s. 43 ) erkände att för- slaget i och för sig var förenat med vissa fördelar men ansåg det varken lämpligt eller möjligt att bygga lagstiftningen på den föreslagna grunden. I det lagförslag som år 1912 remitterades till lagrådet intogs där- för en detaljerad uppräkning av olika ex- propriationsändamål, vilken i allt väsentligt byggde på ExF med däri gjorda ändringar och tillägg. Sedan lagrådet avgivit utlåtande
den 20 december 1912, omarbetades för- slaget inom justitiedepartementet, varefter det förelades riksdagen genom proposition den 31 januari 1913 nr 46. Lagutskottet av- gav utlåtande den 4 april 1913 nr 22, var- vid förslaget till expropriationslag tilstyrktes med vissa ändringar. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut och sedan utskottet förgäves sökt sammanjämka dem (se memo- rial nr 29) förföll förslaget i dess helhet. Det blev därefter föremål för förnyad omarbet- ning i justitiedepartementet, varefter ett nytt förslag överlämnades till lagrådet den 28 ja- nuari 1916. Lagrådet avgav utlåtande den 6 mars samma år, varefter lagförslaget efter vissa jämkningar avlämnades till riksdagen genom proposition den 14 mars 1916 nr 95. Då nödig tid för behandling av propositio- nen inte stod till riksdagens förfogande, blev den emellertid avslagen utan närmare pröv- ning i sak. Våren 1917 återkom den emel- lertid i väsentligen oförändrat skick (nr 22). Lagutskottet hemställde därvid i utlåtande den 13 april 1917 nr 24 om godkännande av förslaget med vissa ändringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen och sedan lagrådet den 7 maj 1917 åter hörts utfärda- des den 12 maj samma år den ännu gällan- de expropriationslagen (ExL).
ExL trädde i kraft den 1 januari 1918 och har sedan dess ändrats vid 27 olika tillfällen!. I huvudsak har det gällt följd- ändringar i samband med annan lagstiftning men några gånger har det varit fråga om mera genomgripande revisioner av vissa av- snitt. Bland dessa kan nämnas 1949 års lag- stiftning beträffande värderingen, förfaran- det och expropriation för tätbebyggelse samt 1966 års ändringar i reglerna om förtida tillträde, expropriationskostnad m.m. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att notera, att antalet expropriationsän- damål ökat från 12 grupper år 1917 till f. n.
1 SFS 1918:324, 1920:462, 1924:391, 1928:312, 1930:143, 1934: 31, 1935: 91, 1937:154, 1938:221, l939:152, 1941:882, 1941:959, 1942:356, 1943:434, 1945:754, 1945:856, 1946: 828, 1947:233, 1947:326, 1949: 663, 1950:603, 1952:689, 1958:436, 1963:219, 1964: 823, 1966: 258, 1968:695.
18 grupper. Den utveckling som på sin tid förutsågs av EK har således besannats.
Vid sidan av ExL förekommer bestäm- melser om expropriationsrätt i ett flertal för- fattningar. De viktigaste av dessa är bygg- nadslagen den 30 januari 1947 (BL), vatten- lagen den 28 juni 1918 (VL) och lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmel- ser om elektriska anläggningar (1902 års lag). Även gruvlagstiftningen och småför- fattningar av skilda slag innehåller viktiga bestämmelser. För att största möjliga över- skådlighet skall kunna uppnås, kommer de olika bestämmelserna nedan att behandlas i grupper, allt efter de olika ändamål som de är avsedda att tillgodose. Avslutningsvis skall behandlas vissa lagförslag som ännu inte lett till lagstiftning men som är av viss betydelse för expropriationsutredningens ar- bete i nu ifrågavarande hänseende.
IQ
Tätbebyggelse
2.1 Samhällsbyggande och markinnehav _ den historiska utvecklingen
Flertalet av våra äldre städer har tillkommit efter beslut av Kungl. Maj:t. Mycket ofta har anläggningsbesluten eller de föreskrif- ter som meddelats i anslutning till dessa innehållit utförliga bestämmelser om hur de nya städerna skulle utformas med avseende på gator, torg och tomtplatser m. m. Det fö- rekom också att Kungl. Maj:t i fråga om redan anlagda städer fattade beslut om ga- turegleringar och stadsplaner, stundom t.o.m. om förflyttning av innevånarna till nya platser. Efterhand tillkom för städerna särskilda byggnadsordningar, vilka bl. a. kunde innehålla föreskrifter om att planer skulle göras upp och fastställas, innan nya kvarter fick anläggas och bebyggas, och om tomtregleringar i syfte att sammanföra otjänliga eller otillräckliga tomter.
I fråga om formerna för markinnehav och fastighetsindelning förelåg tidigt väsent- liga skiljaktigheter mellan landsbygden och städerna. I byarna på landsbygden ägde bya- männen i regel endast var sin kvotdel av byns samlade tillgångar av mark med där- till hörande rättigheter. När en byaman med stöd av sin andelsrätt fick tilldelning av mark för eget brukande, innebar detta inte något fång i rättslig mening. Hans ägande- rätt avsåg alltjämt en ideell andel av byom- rådet, och hans markinnehav kunde vid om- skifte förändras till att avse andra markom-
råden i byn. Även i städerna gällde ett slags kollektiv äganderätt. Denna var dock inte för borgarnas del förbunden med någon äganderätt till viss ideell andel av stadsom- rådet. Detta ägdes i stället av staden själv, uppfattad som en korporation med egen rättspersonlighet. Markförvärv och mark- upplåtelser inom staden skedde med staden som fångesman och förvärvet eller upplå- telsen avsåg viss areal av stadsjorden. På detta sätt uppkom i städerna _ i motsats till vad som i allmänhet gällde på lands- bygden -— en fastighetsindelning som kän- netecknades av att varje fastighet utgjorde ett visst till gränserna bestämt område, låt vara att med detta område stundom kunde vara förenad en delaktighet i allmänningar och andra gemensamma stadsområden. Från historisk synpunkt brukar stadsjor- den indelas i tre kategorier. Till den första kategorien _ odaliorden _ hänförs därvid jord som staden förvärvat genom privat- rättsligt fång i samband med grundläggan- det eller sedermera. En andra kategori ut- görs av jord som kronan överlämnat till städerna som gåva eller förläning, den s.k. donationsjorden. I allmänhet föreskreVS i fråga om sådan jord, att den inte fick för- yttras av städerna. Huruvida donationsur- kunden inneburit att städerna fått dona- tionsjorden med full eller begränsad ägande- rätt eller med endast nyttjanderätt har ofta visat sig vanskligt att avgöra. Enligt en ut-
redning som kammarkollegiet företog på 1890—talet skulle omkring 80 procent av donationsjorden ha upplåtits till städerna med endast nyttjanderätt. Såsom en tredje kategori stadsjord räknas slutligen den s.k. fria jorden, dvs. den jord som inte ägdes eller med ständig besittningsrätt innehades av staden. Till denna kategori hör — förut- om kronans och kyrkans jordegendomar —— sådan mark som redan vid stadens grund- läggande tillhört enskilda borgare — vanli- gen ståndspersoner som fått särskilt till- stånd att inneha stadsjord _ eller ock senare tillförts stadsområdet genom att enskilda borgare inköpt mark invid stadsgränsen.
I fråga om donationsjorden gällde, som förut nämnts, i regel ett principiellt förbud för staden att föryttra densamma. Huvud- regeln blev därför att staden från dylik jord upplät tomter till enskilda borgare, varvid dessa — mot skyldighet att till staden erlägga avgäld, s.k. tomtören _ tillförsäkrades en mer eller mindre ständig besittningsrätt till tomtmarken. På detta sätt uppkom i stä- derna ett system, enligt vilket förutom de fria tomterna fanns s. k. ofria tomter. Den- na upplåtelseform blev, åtminstone under vissa tider, tillämpad också beträffande odal- jorden. I själva verket kom härigenom stör- re delen av tomtmarken i åtskilliga svenska städer att bestå av dylika ofria tomter. Nämnas må att innehavare av ofri tomt vid tillämnad överlåtelse i allmänhet hade skyldighet att hembjuda åbyggnaderna till staden för det fall att staden ville återlösa tomten.
Ehuru någon expropriationslagstiftning i vår tids mening inte förelåg under äldre tid, saknade städerna ingalunda medel att genomföra beslutade bebyggelseplaner, tomtregleringar och gaturegleringar. Av sär- skild betydelse i detta avseende var att borgarna hade skyldighet att inom viss tid bebygga sina tomter, vid äventyr att tom- terna eljest frångick dem. I de byggnads- ordningar som utfärdades under 1700—talet och början av 1800-talet förekom därjäm- te ganska allmänt föreskrifter, enligt vilka egendom tvångsvis kunde tas i anspråk för genomförande av gaturegleringar. Lösen be-
stämdes härvid efter »mätismanna ordom». Anmärkas må att sådana föreskrifter kom att inflyta i byggnadsordningarna också ef- ter 1845 års expropriationsförordning. Även för genomförande av tomtregleringar fanns bestämmelser om viderboendes och nabos rätt till lösen vid försäljning och om lösen efter uppskattning av mätismän.
Såsom den nu lämnade översikten ger vid handen har det redan tidigt i vårt land utbildats ett system, som inneburit att om- fattande befogenheter tillkommit det all- männa, då det gällt att reglera bebyggelse och markanvändning i städerna. Någon motsvarighet härtill kan knappast sägas ha funnits i fråga om jordbruksmarken. Tyd- ligt är att förekomsten av en mera sam- manträngd bebyggelse och de särskilda problem som uppkommer vid sådan bebyg- gelse redan tidigt gjort det nödvändigt att styra och leda utvecklingen i städerna på ett mera ingripande sätt än som varit er- forderligt på landsbygden.
Liberalismens genombrott på 1800-talet medförde att grundvalarna för det system som sålunda kommit att utvecklas beträffan- de stadsjorden och dess bebyggande kom att väsentligt rubbas och i vissa avseenden helt undanryckas. Den privata äganderätten intog en framskjuten plats i den liberalistis- ka ideologien _— äganderätten kom närmast att uppfattas som en obegränsad rätt att för- foga över egendom. I motsats till vad som förekom på flera håll utomlands gjordes visserligen inte i vårt land några försök att definiera äganderättsbegreppet i lagregler. Den nya uppfattningen om detta begrepps innebörd kom emellertid ändå att sätta spår i lagstiftningen och i politiska avgöranden av skilda slag. Den monopolrätt att inneha stadsjord som förelegat för borgare och vissa andra privilegierade personer avskaf- fades år 1810. Varje svensk man skulle fort- sättningsvis få förvärva och besitta fast egendom och jord av vad natur som helst, sålunda också i stad. Städernas rätt att utan inskränkning överlåta odaljord fastslogs vi- dare i allmän författning. Effekten härav blev desto kraftigare som den uppfattningen mer och mer kom att framtränga i rätts-
praxis att jord, om vars rättsliga natur tvi- vel rådde, skulle behandlas som odaljord, när egenskapen av donationsjord inte blev bevisad. Det blev också allt vanligare att Kungl. Maj:t lämnade tillstånd till försälj— ning av donationsjord. Tidigare ofria tomter kom härigenom i stor omfattning att frikö- pas. Känt är också att enskilda innehavare av ofri stadsjord i många fall lyckades bli betraktade som ägare av marken, utan att särskilda åtgärder vidtogs från städernas sida för att motverka en sådan utveckling. I den mån systemet med ofria tomter bibe- hölls, kom rätten till tomten att mer och mer jämställas med äganderätt. Innehavaren fick rätt att under vissa förutsättningar in- teckna sin egendom, det blev tillåtet att meddela lagfart på byggnad, belägen på ofri tomt, och år 1895 blev slutligen stadgat att rätten till ofri tomt utgjorde fast egendom. Lagberedningen uttalade år 1905 att rätt till ofri tomt dåmera kunde i viss mån likställas med äganderätt till fri grund _ stadens eller, i förekommande fall, kronans äganderätt till marken var visserligen alltjämt bevarad, men den var så blottad på praktiskt inne- håll att den huvudsakligen tedde sig endast som en logisk förutsättning för tomtens egenskap att vara ofri grund.
Den ekonomiska och tekniska utveckling- en under l800-talet ledde till starkt ökad urbanisering. Behovet av att rationellt plan- lägga den nya bebyggelsen kom emellertid enligt vår tids sätt att se att eftersättas. Del- vis kan väl detta uppfattas som en kon- sekvens av den samtidigt pågående utveck- lingen i riktning mot en ökad frihet för stadsjordens innehavare att disponera mar- ken för egna intressen och behov. Upp- fattningen om äganderätten som en i prin- cip oinskränkt rättighet medförde att man ansåg sig kunna på allvar ifrågasätta rätts- enligheten av de ingripanden, som grunda— de sig på bestämmelser i byggnadsordning- arna. Tillkomsten av en för hela riket gäl- lande byggnadsstadga år 1874 fick visserli- gen till följd att mer eller mindre genomgri- pande stadsplaner allmänt kom att upprättas för städerna. Emellertid kom dessa planer i stor utsträckning att stanna på papperet.
Ytterst berodde detta på att byggnadsstad- gan saknade civillags karaktär _ den hade utfärdats i administrativ ordning. I uppkom- mande konfliktfall fick därför anspråket på efterlevnad av stadgans bestämmelser vika för tomtägarnas civilrättsligt grundade krav på att få förfoga över sin egendom. Någon skyldighet för städerna att lösa tomtdelar, som skulle användas för allmänt ändamål, fanns inte heller inskriven i stadgan.
Även i andra avseenden än de nu angivna kom det rådande systemet att visa sig brist- fälligt. Så länge städernas kostnader för ge- mensamma anordningar i form av gator, torg, lastplatser m. m. höll sig på en förhål— landevis blygsam nivå, beredde frågan om hur dessa kostnader skulle täckas inga stör- re bekymmer. Tomterna utgjorde i stort sett slutna bebyggelseenheter utan något behov av andra gemensamma anordningar än så- dana som tillgodosåg samfärdselns och i någon mån vattenförsörjningens behov. För städernas del torde det knappast ha tett sig som en principiell fråga, i vad mån kostna— derna för dylika anläggningar skulle påfö— ras enbart de borgare som ägde eller inne- hade tomter i staden eller utskiftas bland stadskorporationens samtliga medlemmar. Sedan städerna börjat tillväxa i raskare takt — något som ledde till kraftigt stegrade kost— nader för anordningar av här avsedd att _ samt representationsreformen genomförts år 1862, fick emellertid frågan om en mera »rättvis» kostnadsfördelning avsevärd poli- tisk betydelse.
Behovet av att få till stånd en mera ända- målsenlig ordning i fråga om stadsbyggan— det blev inte tillgodosett genom lagstiftning förrän i början på detta århundrade. I 1907 års stadsplanelag, som hade civillags karak— tär, upptogs bl.a. bestämmelser om bebyg- gelseplanering, om lösningsrätt i syfte att få fastställda planer genomförda, om lösnings— plikt för städerna beträffande tomtdelair som utlagts till gator m.m. och om skyl— dighet för fastighetsägare att i viss utsträck— ning bidraga till kostnaderna för stadspla- nernas genomförande. Den snabbhet, varv- med utvecklingen på stadsbyggnadsväsen- dets område fortskridit, har även senare, tid
efter annan, nödvändiggjort reformer i plan- lagstiftningen. 1907 års stadsplanelag inar- betades, närmast av formella skäl, i 1 kap. FBL, som senare i väsentliga delar ersattes med 1931 års stadsplanelag. Också det se- nast tillkomna lagverket på området _ bygg- nads/(igen den 30 juni 1947 (BL) _ har upp- repade gånger ändrats och kompletterats. Möjligheterna att tillgodose skilda samhäl- leliga intressen med avseende på samhälls- byggandet har härigenom avsevärt vidgats.
Förut har nämnts att uppfattningen om äganderätten som en i princip okränkbar rätt kom att växa sig stark under 1800-talet. Under intryck av bl. a. naturrättsligt färga- de idéer hävdades att äganderättsinstitutet grundade sig på en högre rättsordning som stod utanför och ovanom den av lagstift- ningen bestämda ordningen. Det var därför lagstiftningens uppgift att se till att denna rättighet respekterades. Liksom under äldre tid erkändes dock att den enskildes rätt mås- te Vika, då ett: allmänt behov gjorde sig starkt gällande _ »huru helig enskildes ägan- derätt än är, måste den likväl vika för det allmännas bästa» uttalade lagkommittén i sitt år 1826 avgivna förslag till allmän civil- lag.
Den uppfattning angående äganderättsbe- greppets innebörd för vilken nu redogjorts har numera allmänt övergivits. Äganderät- ten betraktas inte längre som ett statiskt be- grepp, utan dess innehåll bestäms av den vid varje tid gällande lagstiftningen. Lag- ändringar, som förändrar äganderättens in- nehåll i utvidgande eller begränsande rikt- ning, är talrikt förekommande och de av- ser såväl fast som lös egendom. För fastig- hetsrättens del må bl.a. erinras om lagstift- ningen om köp och belåning av fast egen- dom och om fastighetsbildning, lagstiftning- en om hyra, arrende och andra nyttjande- rätter, däribland tomträtt, samt servituts-, förköps—, byggnads-, brand-, hälsovårds-, skogsvårds-, vanhävds-, väg-, vatten- och expropriationslagstiftningen. Speciellt vad gäller tätortsförhållandena har det tid ef- ter annan visat sig erforderligt att vidtaga lagstiftningsåtgärder som direkt eller indi- rekt påverkat äganderätten till mark.
2.2 Reglerna om expropriation och annan inlösen
2.2.1 Inledning
Huvudparten av de bestämmelser som reg— lerar marks användning för bebyggande är meddelade i BL. Bland de grundläggande
estämmelserna märks de som reglerar var och när tätbebyggelse skall få komma till stånd. Med tätbebyggelse avses enligt 6 5 BL sådan samlad bebyggelse som nödvän- diggör särskilda anordningar för gemen- samma behov. Markägare är skyldig att un- derkasta sig de föreskrifter om markens an- vändning för bebyggelse som stadgas i eller med stöd av BL.
Marks användning för tätbebyggelse skall enligt BL föregås av planläggning. Denna är av två slag, översiktlig planläggning och de- taljplanläggning. Den översiktliga planlägg- ningen, dvs. bestämmandet av grunddragen för marks användning för bebyggelse, sker, såvitt gäller markanvändningen inom varje särskild kommun, genom generalplan. Vid behov av gemensam planläggning för flera kommuner tillgrips understundom institutet regionplan. Den närmare regleringen av be- byggelsen _ detaljplanläggningen _ sker ge- nom stadsplan eller byggnadsplan. I stads- plan upptagna byggnadskvarter skall indelas i särskilda bebyggelseenheter genom tomt- indelning. Byggnadsverksamheten inom om- råden som inte ingår i stadsplan eller bygg— nadsplan kan regleras genom utomplansbe- stämmelser.
Det ankommer på vederbörande kommun att ta initiativ till upprättande av general- plan och stadsplan samt att fatta beslut om antagande av dylika planer. Detsamma gäl- ler med vissa modifikationer även beträf- fande byggnadsplan. Kungl. Maj:t och läns- styrelserna utövar i princip endast överva- kande och kontrollerande funktioner men kan i undantagsfall även ta initiativ till plan- läggning. För att regionplan skall upprättas fordras beslut av Kungl. Maj:t. För att bli gällande skall samtliga planer fastställas av vederbörande statliga organ (stadsplan och byggnadsplan i regel av länsstyrelsen, gene-
Bland de rättsverkningar som är för- bundna med fastställda planer bör i första rummet nämnas förbudet att bygga i strid mot planerna.1 Som komplement till detta förbud finns därjämte bestämmelser om förbud mot nybyggnad, sedan beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller änd- ring av plan men innan planarbetet fort- skridit så långt som till fastställelse av pla- nen.
Fastställelse av stadsplan och tomtindel- ning har vidare under vissa förhållanden avstyckande verkan (se 1 kap. FBL ).
En ytterligare verkan av fastställda pla- ner är att lösningsrätt och i vissa fall lös- ningsplikt inträder i fråga om vissa mark- områden som omfattas av planläggningen. Efterhand har därjämte tillkommit bestäm- melser om rätt till inlösen av mark för främ- jande av ändamålsenlig tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Hu- vudparten av dessa bestämmelser återfinns i BL och ExL. Även andra lagar innehåller dock regleringar av vissa specialfall. Fram- ställningen nedan i denna del inskränks till att avse de i BL och ExL intagna reglerna om inlösen av mark, medan specialfallen behandlas var och en i sitt sammanhang. Det är i sistnämnda hänseende i huvudsak fråga om lagregler, som inte i första hand är avsedda att tillämpas inom tätbebyggt område men som på grund av tätbebyggel- sebegreppets vittomfattande karaktär även kan komma att tillämpas inom sådana om- råden (se t. ex. lagstiftningen om vatten och avlopp, elektriska anläggningar m.m.).
För att inlösen av mark skall få ske, fordras i flertalet fall Kungl. Maj:ts till- stånd. Så är alltid förhållandet, då inlösen sker enligt ExL. Beträffande de i BL regle- rade instituten gäller dock olika regler. I den män inte annat anges nedan, är Kungl. Maj:ts tillstånd dock genomgående en för- utsättning.
2.2.2 Expropriation av områden, avsedda för bebyggande
Zonexpropriation
Institutet regleras i 44 S BL och är avsett för stadsombyggnad. Det infördes år 1953. sedan utvecklingen i de större städerna vi- sat sig medföra ett allt starkare behov av ombyggnad och sanering av äldre, centrala stadspartier. För att institutet skall kunna tillämpas, måste följande villkor vara upp- fyllda:
]. Behov skall föreligga av en genomgri— pande ombyggnad, dvs. en verklig förnyelse av byggnadsbeståndet eller en del av detta, nödvändiggjord av allmänna samfärdseln el- ler kravet på ändamålsenlig bebyggelse.
2. Ombyggnadsbehovet skall avse ett större område. Något exakt minimimått har inte angivits i lagen, men av motiven fram- går att det åtminstone i regel inte kan bli fråga om mindre områden än sådana som omfattar ett eller flera byggnadskvarter. (Givetvis behöver inte expropriationen avse hela det område som skall saneras. Villko- ret avser behovet av ombyggnad men inte omfattningen av expropriationen.)
3. Ombyggnaden skall vara av sådan art att den inte lämpligen kan företagas annor- ledes än i ett sammanhang. De tillämnade åtgärderna bör alltså stå i sådant beroende— förhållande till varandra att såväl plane- ringen som genomförandet inte med fördel kan ske annat än under en enhetlig ledning.
4. Fråga skall ha väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området. Ärendet måste ha avancerat så långt att Kungl. Maj:t på förebragt material kan bil- da sig en på objektiva skäl grundad upp- fattning om att de nyss angivna förutsätt- ningarna för expropriation är uppfyllda. Förutom beträffande mark som direkt berörs av saneringsåtgärderna kan institu-
1 Regionplan har endast mycket begränsade rättsverkningar. Syftet med denna är att tjä- na till ledning vid framtida detaljplanlägg— ning och samordna planläggningen inom de berörda kommunerna. För att vinna detta syfte behöver planen inte medföra tvingande rättsverkningar.
tet även tillämpas beträffande annan mark under förutsättning att marken ligger inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet, samt att marken såsom direkt följd av stadsombyggnaden kan väntas undergå en väsentlig värdeökning. I denna del hän- visas till det särskilda avsnittet nedan om värdestegringsexpropriation.
Slutligen kan institutet tillämpas även på särskild rätt till sådan av ombyggnaden be- rörd mark som redan är i stadens ägo.
Tomtexpropriation
Institutet regleras i 45 g BL och är avsett för fall, när befintlig bebyggelse avviker från stadsplan och skall bringas i överens- stämmelse med denna. För dess tillämp- ning gäller följande villkor:
1. Zonexpropriation skall inte kunna an- vändas.
2. Det skall vara fråga om mark inom byggnadskvarter.
3. Det skall vara fråga om mark som inte är bebyggd i huvudsaklig överensstäm- melse med stadsplanen. Bestämmelsen har närmast avseende på den tekniska utform- ningen. I fråga om byggnads läge torde en- dast smärre avvikelser kunna medges. Be- träffande dess höjd, djup, våningsantal m. m. torde däremot ganska betydande avvikelser anses tillåtna.
4. Stadsplanen kan inte förväntas bli ge- nomförd inom skälig tid utan stadens ingri- pande. Stadgandet förutsätter att fastighets— ägarens intresse av att behålla tomten i princip har företräde framför kommunens lösningsanspråk, om inte omständigheterna är sådana att tomtägaren kan anses sakna vilja eller förmåga att själv genomföra sa- neringen. För tillämpning av stadgandet fordras således viss utredning angående tomtägarens subjektiva förhållanden. Utred- ningsplikt torde åligga både staden och markägaren.
5. Stadsplanearbetet måste ha avancerat så långt, att det kan bli fråga om (åtmins- tone villkorlig) fastställelse av planen. Ifrågavarande institut kan vidare tilläm- pas på särskild rätt som besvärar marken
och hindrar eller försvårar stadsplanens ge- nomförande. En förutsättning härför är dock att marken redan är i stadens ägo.
Med hänsyn till kravet på ingående ut- redning om tomtägarens subjektiva förhål- landen har Stadgandet tillämpats mera säl- lanl. Det anses av företrädare för städerna vara opraktiskt,
Tomtbildningsexpropriation
Institutet regleras i 46—47 gg BL och har tillkommit i syfte att möjliggöra genomfö- rande av fastställd tomtindelning. För att dess användbarhet som stadsbyggnadsinstru— ment skall kunna rätt förstås, synes det lämpligt att först något granska bestämmel- serna om tillvägagångssättet vid tomtindel- ning och ändring av sådan. Regler härom återfinns i 28—33 och 106 55 BL.
Beträffande mark som inte tidigare varit föremål för tomtindelning skall sådan ske
a) när ägare av sådan mark begär det, eller
b) när byggnadsnämnden så finner nö- digt och markägaren inte visar särskilt skäl till anstånd.
Ändring av tomtindelning kan ske på be- gäran av markägare eller på föranstaltande av byggnadsnämnden. Det kan även mot tomtägares bestridande ske i följande fall:
a) när en fastställd stadsplaneändring för- utsätter ändrad tomtindelning;
b) när bebyggelsen i kvarteret är sane- ringsmogen, under förutsättning tillika att 1. bristfälligheterna är sådana att de inte kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad,
2. saneringsmognad föreligger beträffande minst två tomter,
3. saneringen inte lämpligen kan ske an- nat än i ett sammanhang, samt
4. bestående tomtindelning utgör hinder 1 Sedan år 1954 lär tomtexpropriation ha sökts
vid endast åtta tillfällen, varvid Kungl. Maj:t i två fall begagnat möjligheten att enligt 45 å andra stycket BL föreskriva viss tid, inom vilken bebyggelsen på den aktuella fastigheten skulle bragts i överensstämmelse med stadsplanen.
mot att marken utnyttjas på ett ändamåls- enligt sätt;
c) när fråga är om obebyggd mark och tomtindelningsändringen kan antagas vara en förutsättning för att marken eller an- gränsande mark inom kvarteret inom skä- lig tid blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt; samt
d) när genom den nya tomtindelningen kan vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden utan av- sevärd olägenhet.
Därest samtliga berörda markägare är en- se, kan bestående tomtindelning jämväl änd- ras, om ändringen befinns lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.
Tomtindelning och ändring däri skall an- tagas av byggnadsnämnden. För att bli gäl— lande måste den emellertid därefter fast- ställas av länsstyrelsen.
I förevarande sammanhang bör jämväl uppmärksammas möjligheten att genom förbud mot nybyggnad så småningom bringa bebyggelsen i överensstämmelse med stadsplanen.
För att tomtbildningsexpropriation skall kunna äga rum fordras att fråga är om mark inom stadsplanelagt område samt att tomt- indelning är fastställd. Lösningsrätt får dock inte utövas, om därefter fastställts ny stads- plan som förutsätter ändring av den ifråga- varande tomtindelningen (se H 1946: 465). Vidare krävs att särskilda delar av en tomt är i olika ägares hand.
Under nu angivnaförutsättningar har varje ägare av markområde som skall ingå i tomten rätt att inlösa övriga i tomten in- gående markområden. För det fall att två eller flera markägare vill lösa de övrigas områden, finns särskilda regler givna om företrädet dem emellan. Den som önskar inlösa övriga delägares andelar skall göra detta i ett sammanhang. Skulle ingen begära eller lyckas uppnå inlösen, äger staden se- dan viss tid förflutit1 lösa hela tomten. In- lösenförfarandet förutsätter inte särskild prövning av Kungl. Maj:t.
Expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
Enligt 1 3 första stycket 7 ExL kan exprop- riation äga rum för att inom bebyggt om— råde vid järnvägsstation, hamnplats eller fis- keläge eller på annan ort med större sam— manträngd befolkning åstadkomma trygga- de bostadsförhållanden. Bestämmelsens till- lämplighetsområde är enligt 99 5 andra styc— ket ExL inskränkt till att gälla endast om- råde, bebyggt med boningshus som tillhör annan än markens ägare.
Till grund för den ifrågavarande exprop- riationsregeln ligger en riksdagsskrivelse den 30 april 1907 (se EK s. 81 ff), vari påtala— des vissa missförhållanden som vid seklets början ofta kunde iakttagas, då människor på grund av sina arbetsförhållanden nöd— gades bosätta sig i nya tätorter.
Rätt till expropriation jämlikt 1 5 första stycket 7 ExL kan enligt 99 5 första stycket ExL beviljas _ förutom kronan — endast kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den mark expropriationen skall avse är belägen.
I 100 5 ExL lämnas en särskild värde- ringsregel för nu ifrågavarande slag av ex- propriationer, vilken saknar större intresse i detta sammanhang.
I övrigt gäller enligt 101 5 ExL följande särskilda bestämmelser vid expropriation enligt 1 5 första stycket 7 ExL.
1. Sedan expropriationen fullbordats, är den nye ägaren skyldig att till varje hus- ägare som begär det försälja eller upplåta det till hans hus hörande området med den jämkning som kan erfordras för att genom- föra stadsplan och tomtindelning.
2. Om den nye ägaren inte skulle vilja träffa avtal om tomträttsupplåtelse och nå- got arrendeavtal inte heller träffas med hus- ägaren, är den senare berättigad att köpa marken för en på visst, närmare angivet
1 Har ej inom ett år efter tomtindelnings fast- ställande ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dy- lik talan ej lett till tomtens förenande i en ägares hand, inträder stadens lösningsrätt (47 g BL).
sätt bestämd köpeskilling, Skulle tomträtts- upplåtelse komma till stånd, skall avgiften för den första upplåtelsen beräknas efter samma grund som i försäljningssituationen. Eventuella tvister skall avgöras genom skil- jedom.
3. Vill husägaren åberopa rätt enligt punkterna ] och 2 ovan, skall han hos markägaren göra framställning om försälj- ning eller upplåtelse inom två år från ex- propriationens fullbordande.
4. Expropriationen medför ingen föränd- ring i husägarens tidigare besittningsrätt till området. Skulle försäljning eller upplåtelse därefter inte komma till stånd, är husägaren under alla omständigheter berättigad att un- der den tid som kan återstå för hans rätt fortfarande åtnjuta rätten på samma villkor som tidigare.
5. I fall då kvalificerat förhandstillträde äger rum (40 & ExL) skall angivna tidsfris- ter beräknas med utgångspunkt från den tid, då anmälan enligt 40 % ExL skedde.
I betänkande den 9 december 1947 (SOU 1948: 4), vilket låg till grund för bl.a. de nuvarande bestämmelserna i l 5 första styc- ket 16 ExL, föreslog markutredningen att det nu ifrågavarande stadgandet i 1 S förs- ta stycket 7 ExL skulle utgå och ersättas med en bestämmelse om rätt för kommun m.m. att expropriera mark som med hän- syn till kommunens etc. framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Som skäl för en sådan åtgärd anfördes bl. a. (s. 53) att den 7:e punkten var en relikt från tiden före ensittarlagstiftningens tillkomst, samt att behovet av expropriationsrätt för det däri upptagna ändamålet dåmera syntes va- ra ganska begränsat, sedan genom ensittar- lagstiftningen husägaren tillagts viss rätt att själv lösa marken i fråga.
Chefen för justitiedepartementet delade i stort sett markutredningens uppfattning om 7:e punktens betydelse ( prop. 1949: 184 s. 71 ). Han ansåg emellertid (a.a. s. 74) att den ändå borde bibehållas, eftersom den torde kunna få användning i vissa speciella fall. Det av markutredningen föreslagna nya
Stadgandet borde därför upptagas i en sär- skild punkt. (Se härom närmare i följande avsnitt.)
Expropriation för fri tomtmarknad
Institutet återfinns i 1 5 första stycket 16 förra ledet ExL. Det tillkom år 1949 efter förslag från markutredningen (SOU 1948: 4, se föregående avsnitt) och har till spe- ciellt syfte att bryta markmonopol. För dess tillämpning i stort erfordras:
l. Marken skall vara erforderlig för tät- bebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Något krav på föregående planläggning har inte uppställts.
2. Förhållandena får inte vara sådana att marken även utan expropriation kan sägas vara tillgänglig för angivna ändamål på skäliga villkor. Den enskilda markäga- ren måste sålunda sakna vilja eller förmåga att exploatera eller låta exploatera marken på skäliga villkor. Det angivna villkoret kan, närmare bestämt, sägas vara för han- den, om något av följande fall föreligger:
a) Marken upplåts inte i en omfattning som svarar mot behovet. (Andra lagutskottet uttalade i detta sammanhang att det inte kunde fordras att all mark som kunde förväntas framdeles komma att behövas för exploate— ring tillhörde personer, vilka med visshet var villiga att ställa den till förfogande för exploa- tering på skäliga villkor. Om en inte alltför obetydlig del av den mark som bedömdes sva- ra mot exploateringsbehovet tillhörde sådan ägare, måste nämligen tillgången på mark i den mening varom här är fråga anses säkerställd.)
b) Mark står visserligen till förfogande för tätbebyggelse och därmed sammanhängande an- ordningar, men detta ärinte fallet med de inom kommunen lämpligaste platserna.
c) Mark upplåts inte till rimliga priser och på villkor som även i övriga hänseenden kan bedömas som skäliga.
Ifrågavarande bestämmelser har huvud- sakligen avseende på obebyggd eller glesbe- byggd mark. Emellertid kan de även tilläm- pas på tätbebyggelse. På grund av den syn- nerligen elastiska utformning som lagtexten erhållit är det oklart, var den yttersta grän- sen för lagrummets tillämpningsområde går. En granskning av förarbetena är därför på- kallad.
Markutredningen (s. 55) anförde i huvud- sak:
Stadgandets avfattning är emellertid avsett att täcka även det fall där inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefinnes men genom en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten (kursiverat här) är avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villa- samhälle genom stadsplaneändringen bebyggel- se med 3-vånings-hyreshus medgives eller för en tidigare 3-vånings-bebyggelse en höjning till 7-vånings-hus genomföres. — — — Markutred- ningen anser expropriationsrätten i ett dylikt fall kunna inrymmas under punkten 7 i l 5 expropriationslagenl, så snart ökningen i bygg- nadsrätten är så omfattande, att den tillväxt, som bebyggelsen efter planändringen kommer att undergå, kan med hänsyn till utvecklingen inom kommunen sägas vara erforderlig för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följer att om bebyggelse- ökningen är av ringa omfattning, någon expro- priationsrätt för kommunen icke skulle före- ligga.
Chefen för justitiedepartementet uttalade i anslutning till lagrådsremissen ( prop. 1949: 184 s. 75 ):
Den föreslagna bestämmelsen om rätt till ex- propriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropriation är därvid givetvis att den out- nyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.
Lagrådet ( prop. 1949: 184 s. 260 ) förkla- rade sig ur motiven utläsa att en särskild förutsättning för exprOpriation i förevaran- de fall skulle vara att den outnyttjade delen av byggnadsrätten var av mera påtaglig be- tydelse, då det gällde att säkerställa tätbe— byggelsebehovet.
Andra lagutskottet (L2U 1949: 34 s. 19) yttrade:
Det är uppenbart, att en bestämmelse av ifrå- gavarande art blott undantagsvis bör vinna till- lämpning, t.ex. i det fall att fråga är om att i kommunens ägo överföra ett större med vil- lor bebyggt egnahemsområde, som enligt ny planläggning skall begagnas för höghusbebyg- gelse. Synnerligen starka skäl måste i ett dy- likt fall föreligga innan det, såsom 1 5 exprop-
riationslagen förutsätter, kan anses »nödigt» att expropriera marken.
Under debatten i första kammaren av- krävdes justitieministern ett direkt ställ- ningstagande till berörda utskottsuttalande. Han yttrade därvid (FK 1949: 31 s. 58):
Detta är nog i och för sig ett riktigt uttalan- de. Det är klart att starka skäl måste fordras, när man skall göra en sådan förändring. Hur hårt man skall trycka på ordet >>undantagsvis», vill jag inte på rak arm säga, men jag skulle nog hellre ha skrivit detta så, att det skall fordras mycket starka skäl för åtgärden.
Under det följande året (1950) publicera- de dåvarande lagbyråchefen Erik Hedfeldt skriften Expropriation för tätbebyggelse, vilken enligt titelbladet åsyftade en »redo— görelse för 1949 års ändringar i expropria- tionslagen», I förevarande fråga uttalades därvid (s. 20):
I många samhällen, kanske de flesta, finns behov av både större och mindre hus, hyreshus, tvåfamiljshus och egnahem, men vanligen mås- te de större husen då ligga mera centralt än de små för att bli räntebärande och kunna fylla sin uppgift. Ett sådant samhälles normala be- hov av tomtmark kan därför delvis tänkas gäl- la tomter med visst centralt läge (kursiverat här) och det kan hända att sådana ej stå att få annat än genom expropriation av tomter som äro bebyggda med äldre eller mindre hus (kur- siverat här). I så fall kan bestämmelsen vinna tillämpning beträffande mark, varå redan finnes tätbebyggelse, men tätbebyggelse av annat slag än den planerade.
Mot bakgrunden av de delvis motsägande uttalanden som gjorts angående stadgandets innebörd synes det i förevarande samman- hang säkrast att tolka lagrummet med viss försiktighet. Å andra sidan bör man inte bortse från att lagrummets avfattning är så elastisk att det ges formella möjligheter att i tillämpningen ge det en betydande räck- vidd.
Tomrättsexpropriation
Tomträtt är en för visst ändamål mot årlig avgäld i penningar upplåten nyttjanderätt 1 Markutredningens förslag, som låg till grund
för den ifrågavarande lagbestämmelsen, upp— togs av utredningen i 1 5 första stycket 7 ExL, se föregående avsnitt.
till fastighet under obestämd tid. Lagregler om tomträttsinstitutet återfinns i 4 kap. NJL.
Tomträtt kan upplåtas i fastighet som till- hör kronan eller kommun eller eljest är i all- män ägo. I vissa fall kan upplåtelse även ske av fastighet som tillhör stiftelse. Upplåtelsen måste alltid avse en för sig bestående fas- tighet, en registerfastighet. Tomträtt får så- ledes inte upplåtas i andel eller område av fastighet. Inte heller får tomträtt upplåtas i flera fastigheter gemensamt.
Kontruktionen av tomträtten som en till tiden obegränsad nyttjanderätt bygger på förutsättningen att markägaren får möjlig- het att under tomträttens bestånd tillgodo- göra sig inträdd markvärdestegring. Vid ut- gången av vissa tidsperioder skall tomträtts- avgälden därför kunna omregleras. Dessa perioder skall utgöra tio år, om inte längre tid överenskommits.
Tomträtt kan bringas att upphöra genom uppsägning. Tomträttshavaren har dock ingen rätt att uppsäga avtalet, utan sådan rätt tillkommer endast upplåtaren. Uppsäg- ning får inte ske förrän vid utgången av vissa tidsperioder. Om inte längre tid över- enskoms, utgör den första perioden sextio år samt varje följande period fyrtio år. Av- ser tomträtten väsentligen annat ändamål än bostadsbebyggelse, kan överenskommelse träffas om kortare tidsperioder, dock minst tjugu år. En förutsättning för att uppsägning skall få ske är vidare att det är av vikt för upplåtaren att fastigheten används för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare. Anser tomträttshavaren att skäl saknas för en verkställd uppsägning, kan han klandra uppsägningen hos exprop- riationsdomstolen.
När tomträtten upphör, är fastighetsäga- ren skyldig att lösa byggnad eller annan egendom som utgör tillbehör till tomträt- ten. Från denna regel har undantagits det fall att upplåtelsen väsentligen avser annat ändamål än bostadsbebyggelse. När sådant fall är för handen kan parterna överens- komma att lösenskyldighet inte alls eller endast i begränsad omfattning skall före— ligga.
Institutet tomträttsexpropriation är intaget i 1 3 första stycket 16 senare ledet ExL. Det kan användas för att i kommuns ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplå- telse med tomträtt. Någon planläggning me- delst stadsplan eller byggnadsplan är inte erforderlig. Det räcker i huvudsak med ett uttalande om kommunens avsikt att upplå- ta marken med tomträtt. I bakgrunden mås- te dock ligga att marken behövs för en planmässig utveckling av kommunen över huvud taget. Ändamålet med den kommu- nala expropriationsrätten är att ”garantera att, såvitt angår tillgången på mark, be- byggelseplanen för samhället kan förverk- ligas enligt sin tanke” (se uttalande av che- fen för justitiedepartementet i prop. 1949: 184 s. 73 ).
Stadgandet om tomträttsexpropriation tillkom år 1949 utan föregående särskild utredning och därmed följande remissför- farande. Initiativet togs av chefen för justi- tiedepartementet, som i remiss till lagrådet anförde i huvudsak följande ( prop. 1949: 184 s, 72 f):
Alldeles oberoende av hur den aktuella tomt- marknaden gestaltar sig kan det vara av in- tresse för en kommun att förvärva och behålla äganderätten till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder tomt- rättsinstitutet. — — — Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för bebyggande, får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området, t.ex. att göra om ett villasamhälle till höghusområde eller att draga fram nya hu- vudleder för trafiken. Därtill kommer att en eventuell vätdestegting på marken förbehålles det allmänna. En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att till- godose marknadens behov.
Lagrådet ställde sig kritiskt till förslaget och anförde bl. a. följande ( prop. 1949: 184 s. 260 f.):
Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för tomträttsupplåtel- se kunna medgivas på ett mycket tidigt sta- dium. — — — att döma av motiven till remit-
terade förslaget skulle expropriation kunna be- viljas redan innan någon plan definitivt tagit form. — — —— Expropriation skulle — — — kunna beviljas oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde markägarens vilja och förmåga att till- godose marknadens behov. Ett godtagande av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså innebära ett längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den förut be- handlade expropriationsgrunden för tätbebyg- gelse. Man kan svårligen uppfatta den ifrågasat- ta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse annorledes än som ett medel, som främst syf- tar till att vinna en överflyttning å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intres- sen, som här i övrigt skulle kunna komma ifrå- ga, synas nämligen tillräckligt tillgodosedda re- dan genom möjligheten att expropriera för tät- bebyggelse. Erinras må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från enskilda till det allmän- na, detta synes böra ske på ett för alla likfor- migt och rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drab- bas därav.
Lagrådet avstyrkte därefter på anförda skäl bestämt att såsom särskild expropria— tionsgrund upptogs överförandet av mark i kommunens ägo för upplåtelse med tomt- rätt. Man tillade att motiven till det aktuella stadgandet närmast syntes avse expropria- tion för tomträttsändamål av obebyggd mark, medan den föreslagna lagtexten inte uteslöt tillämpning även beträffande be- byggd mark.
Lagregelns formulering skulle alltså medgiva att i tätorterna kommunen utan några inskränk- ningar skulle kunna förvärva enskildas fastig- heter för att sedan upplåta dem med tomträtt. Även om man kan utgå från att den högsta administrativa myndigheten icke skulle tillämpa regeln på ett så stötande sätt, kan det dock icke vara med hävdvunnen lagstiftningsmetod över- ensstämmande att på detta för den enskilde viktiga område lämna så vida möjligheter för administrativt godtycke. Det lärer därför i varje fall vara nödvändigt att även i fråga om denna exprOpn'ationsgrund uttryckligen begränsa dess tillämpning till mark, som icke redan är tät- bebyggd. Med anledning av vad sålunda an- förts får lagrådet hemställa om en sådan änd— ring av förslaget, att det i förevarande delar kommer att innehålla endast att kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som
icke är tätbebyggd, skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed sammanhängande anordningar, som kan förutses bliva erforder- lig inom närliggande framtid, med förbehåll tillika — _ 4 att utredningen visar grund för an— tagande att marken eljest icke på skäliga vill- kor blir tillgänglig för ändamålet.
I propositionen uttalade departementsche- fen i förevarande fråga i huvudsak följande ( prop. 1949: 184 s. 276 ):
De fördelar, som äro förenade med att sam- hället behåller äganderätten till marken äro en- ligt min uppfattning så stora att avsikten att göra tomträttsupplåtelse bör motivera exprop- riationsrätt. Däremot anser jag mig för närva- rande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör begränsas till mark som icke redan är tät- bebyggd. Sedan pågående utredning om tomt- rättsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan om denna begränsning.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (LZU 1949: 34 s. 20) vid höstsessionen med 1949 års riksdag om bifall till propositionen samt anförde i förevarande del:
— — — tillägget ——— bygger på den upp- fattningen, att det vid tätbebyggelse är lämpli- gast, att äganderätten till marken tillkommer det allmänna och att exploatören endast erhål- ler sådan nyttjanderätt till marken, som innefat- tas i institutet tomträtt. Utskottet anser att, i varje fall så länge frågan om överförande till det allmänna av den vid tätbebyggelse uppkom- mande värdestegringen ej lösts, angivna upp- fattning är välgrundad. — — — Med hänsyn till att tomträtt som regel endast kan upplåtas av kronan eller kommun bör kommun, även om den enskilde markägaren är villig att ställa marken till förfogande för exploatering på skä- liga villkor, erhålla expropriationsrätt till mar- ken. — — — Vissa omständigheter torde i prak- tiken komma att begränsa tillämpningen av ifrågavarande expropriationsgrund. Sålunda tor- de föreskriften i 68 s expropriationslagen, en- ligt vilken exproprierad mark i vissa fall kan återlösas, medföra att kommunerna iakttaga viss försiktighet vid åberopande av denna ex- propriationsgrund.
Expropriation för skyddande av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse
Bestämmelser i förevarande ämne finns i 44 a 5 BL och 1 & första stycket 12 ExL.
Därjämte bör för fullständighetens skull även uppmärksammas lagen den 9 dec. 1960 om byggnadsminnen. Nu berörda be- stämmelser behandlas närmare i kap. 10.
Diverse andra grunder för inlösen av mark
Utöver vad ovan upptagits kan fast egen- dom, som avses för bebyggande, och sär- skild rätt till sådan egendom genom expro- priation tas i anspråk för:
1. allmän byggnad (1 5 första stycket 3 ExL och 41 & BL)
2. med allmän byggnad jämförligt ända- mål av väsentlig betydelse för det allmänna ( 1 8 första stycket 6 ExL)
3. vissa samlingslokaler (1 % första styc- ket 8 ExL) (för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till byggnad för över- läggningar eller föredrag i allmänna frågor el- ler åsyftande folkbildning, nykterhetens främ- jande eller annat därmed jämförligt ideellt än- damål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan andaktsövning)
4. industri (1 % första stycket 13 ExL)
(för linbana eller oljeledning, som är behövlig för företag av större gagn för orten)
5. anläggning för yrkesfisket (1 5 första stycket 17 ExL) (för att å viss ort bereda fiskarbefolkningens utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfis- ket).
Samtliga nu ifrågavarande bestämmelser kommer att närmare beröras i annat sam- manhang.
2.2.3 Expropriation för trafikleder och andra allmänna platser
Bestämmelser i ExL
Lagregler i förevarande hänseende finns i 1 5 första stycket, där i detta sammanhang följande expropriationsändamål förtjänat att omnämns:
1. allmän väg på landet eller i stad, järn- väg eller spårväg för allmän trafik, bro,
hamn, lastningsplats, kanal eller annan far- led, flottled, telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande (punkten 2).
2. annat ändamål som är jämförligt med ovan under 1 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna (punkten 6).
Härjämte bör erinras om det tidigare om- nämnda institutet expropriation för fri tomt- marknad (punkten 16 förra ledet), vilket kan tillämpas även i förevarande samman- hang.
Att bland kommunikationsändamålen expropriation för gata eller annan allmän plats inte nämnts i lagtexten beror, enligt vad under förarbetena uttalades, på att bygg- nadslagstiftningen innehåller fullständiga stadganden om skyldigheten att avstå mark till städers eller därmed jämförliga samhäl- lens trafikleder och på att denna lagstiftning beträffande ersättningens bestämmande och gäldande hänvisar till ExL ( prop. 1913:46 s. 44 ). Uttalandet tyder på att byggnadslag— stiftningens inlösenregler avsetts äga ex- klusiv tillämplighet och att expropriation för exempelvis gatuändamål således inte skulle kunna ske med stöd av ExLl. Att det- ta också är den gällande rättens ståndpunkt kan emellertid knappast anses fullt säkert med hänsyn till att lagtexten tillåter exprop- riation för varje anläggning som är avsedd att främja den allmänna samfärdseln. Några vägledande avgöranden i praxis föreligger veterligen inte, Nu relaterade ståndpunkt har emellertid intagits av fastighetsbildnings- kommittén ( SOU 1963:78 s. 15 ). Markut- redningen däremot hävdade (SOU 1948: 4 s. 48 f) att ExL:s bestämmelser om inlösen av mark för samfärdseländamål ägde till- lämpning inom såväl stadsplanelagd som byggnadsplanelagd mark.
ExL:s nu ifrågavarande bestämmelser kommer att närmare beröras i annat sam- manhang.
1 Detta antagande motsägs knappast av det för- hållandet att stadgandet i 1 5 16 ExL möj- liggör expropriation även av mark till gata enär expropriation av denna karaktär in har ett vidsträcktare syfte.
Bestämmelser i BL
Rörande mark inom område med fastställd generalplan eller stadsplan finns bestämmel- ser om inlösen för diverse allmänna ända- mål intagna i 18—20 och 41—43 55 BL. För att dessa bestämmelser skall kunna rätt för- stås, synes dock erforderligt att först något uppehålla sig vid några i BL använda ter- mer.
Enligt 25 5 BL kan inom stadsplanelagt område förekomma tre olika slag av områ- den, nämligen byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt specialområ- den.
Inom byggnadskvarter skiljer man mellan mark för allmänt bebyggande och mark för enskilt bebyggande.
Till kategorin gator och andra allmänna platser hänförs enligt lagtexten gator, torg, parker och andra allmänna platser. Med det sista åsyftas platser för gatutrafiken, mind- re planteringar som inte är att hänföra till parker samt andra därmed jämförliga om- råden.
Vad slutligen beträffar specialområden görs i lagen en exemplifierande uppräkning, som inte är avsedd att vara fullständig. Hit räknas först järnvägsområden och andra särskilda trafikområden. Med det sistnämn- da åsyftas bl. a. flygplatser, broar och tunn- lar. Vidare räknas till specialområdena skydds- och säkerhetsområden för vissa an- läggningar. Med skyddsområde förstås (se mom. 7.1) mark intill en anläggning som själv kräver skydd, t.ex. en sjö som leve- rerar vatten till ett vattenledningsverk och därför måste skyddas mot föroreningar. Säkerhetsområdena däremot är avsedda för anläggningar som medför fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar. Som ytterligare exempel på specialområde anges hamnområde. Härmed förstås den del av stadens område som är avsedd att användas för hamnändamål och vad där- med har omedelbart samband. Det torde ofta inskränkas till att omfatta själva land- området, medan återstoden tas upp som vat- tenområde. Slutligen räknas till specialom- råde idrottsområde, varmed förstås inte ba—
ra platser för utövande av idrotter av skil- da slag utan även särskilda lek- och tum- melplatser samt friluftsbad samt begrav- ningsplatser och vattenområden.
När stad begär det, äger den lösa till sig mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18 9 första stycket) eller som enligt stads- plan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 9” första stycket). Härmed åsyftas mark som ingår i den ovan berörda katego- rin gator och andra allmänna platser.
Ingår allmän väg i mark som enligt fast- ställd generalplan eller stadsplan är avsedd till trafikled — ifråga om stadsplan gata _ eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden, skall vägmarken utan ersättning tillfalla staden i den mån den tas i anspråk för avsett ända- mål (19 och 42 55). Härmed åsyftas sam- ma mark som angivits i föregående stycke jämte den typ av specialområden som ovan sammanfattats under beteckningen järnväg och andra särskilda trafikområden.
Då enskild väg för två eller flera fastig- heter ingår i mark som enligt fastställd ge- neralplan eller stadsplan är avsedd till tra- fikled _ ifråga om stadsplan gata _ eller an— nan allmän plats, äger staden ta marken i anspråk och nyttja densamma för avsett än— damål (20 och 43 ji ( ). Härmed åsyftas mark som ingår i den ovan berörda katego- rin gator och andra allmänna platser. Er- sättning för denna nyttjanderätt utgår endast i vissa särskilt angivna fall, som sällan före— kommer.
Stad har också rätt att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan ingående mark som varken är avsedd för enskilt bebyggan- de eller skall användas till trafikled _ ifråga om stadsplan gata _ eller annan allmän plats (18 5 andra stycket och 41 _0' andra stycket). Förutsättningen är dock att markens an- vändning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd. Härmed åsyftas mark för allmänt bebyggande samt specialområden.
Vidare äger stad inlösa särskild rätt som besvärar sådan staden tillhörig mark som avses i 18 och 41 55 första och andra styc- kena (se tredje styckena samma jl 5 ).
Slutligen stadgas rätt för stad att i erfor- derlig omfattning lösa till sig servitut eller nyttjanderätt till mark som enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall utnyttjas för allmän trafikanläggning eller allmän ledning, men som inte får lösas enligt 18 eller 41 55 första stycket (18 a och 41 a 55). Beträf- fande begreppet »trafikanläggning» uttalade chefen för justitiedepartementet under för- arbetena (prop. 1965: 137 s. 36) att detta fick tolkas främst mot bakgrunden av den begränsning, som ligger i att gator och and— ra i 18 5 första stycket och 41 5 första stycket BL avsedda allmänna platser inte kan bli föremål för upplåtelse enligt stad- gandena. Att beträffande en trafikanlägg- ning i planen medgavs även viss parkering borde enligt hans mening inte utesluta att stadgandena blev tillämpliga på anläggning- en. Däremot omfattades en anläggning som uteslutande var avsedd för parkering inte av uttrycket allmän trafikanläggning.
I samtliga nu berörda fall får inlösen el- ler ianspråktagande ske utan föregående prövning av Kungl. Maj:t.
Exempel förekommer även på att stad utanför 19 och 42 éåznas tillämpningsom- råden kan ta i anspråk mark helt utan er- sättning, nämligen i de s.k. markexploa- törsfallen (70 5). Om stadsplan läggs över område i en ägares hand, kan Kungl. Maj:t vid planens fastställande förordna att mark som för områdets ändamålsenliga använd- ning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad under vissa förutsättningar skall utan ersättning tillfalla staden.
Rörande mark inom område med byggnadsplan innehåller BL inte några in- lösenregler motsvarande de nyss nämnda. Markägaren är alltså inte skyldig att med äganderätt avstå mark för planens genom- förande. Däremot är han i vissa fall pliktig att utan ersättning med nyttjanderätt upp- låta mark för väg och allmän plats (112 och 113 55). Dessutom kan sådan mark tvångsvis tas i anspråk med stöd av lagarna om allmänna och enskilda vägar. Läggs se- dermera stadsplan över mark som avses i 112 och 113 åå kan Kungl. Maj:t förordna
att marken utan ersättning skall tillfalla kommunen eller samhället (115 5 ).
EL:s bestämmelser om stad gäller även, såvitt nu är i fråga, beträffande vissa stads- liknande samhällen (köpingar, municipal- samhällen etc., se 88 och 90 55) samt vissa landskommuner. Det sista är fallet beträf- fande dels sådana för vilka till någon del fastställts generalplan (97 5 ) och dels såda- na som omfattar något område för vilket stadsplan fastställts utan samband med mu- nicipalbildning (90 och 106 5 5 ).
2.2.4 Skyldighet i vissa fall för stad eller samhälle att inlösa mark eller särskild rät— tighet Bestämmelser om skyldighet för stad att inlösa mark finns meddelade i 18 a, 21 och 41 a 95, 45 g tredje stycket samt 48 och 83 gg BL. Enligt 88, 90, 105, 106 och 121 53 samma lag är bestämmelserna i vissa fall tillämpliga även på köping, municipalsam— hälle och landskommun. Mark som enligt fastställd generalplan el- ler stadsplan skall användas för annat ända- mål än enskilt bebyggande, är staden skyl- dig att lösa, under förutsättning att mark- ägaren på grund av planbestämmelserna kan nyttja marken endast på sätt som står i up- penbart missförhållande till dess tidigare värde (21 &" och 48 5 första och tredje styc- ket BL). Bestämmelserna tar främst sikte på de värdeminskningsfall som föranleds av förbudet att bygga på gatumark och därmed likställd mark. Men också annan av plan- läggningen föranledd inskränkning i förfo- ganderätten över mark, t. ex. föreskrift om dess användning till allmän byggnad, idrotts- område etc., kan under vissa förhållanden innebära ett så stort intrång i den enskildes rätt att förfoga över marken att inlösen skäligen kan påfordras. Även förbud mot schacktning, fyllning, trädfällning eller där- med jämförlig åtgärd kan, om ock endast mera undantagsvis, vara av sådan betydelse att lösningsplikt kan uppkomma. Tillåts där- emot glesbebyggelse, kan lösningsskyldighet inte åläggas. Däremot kan i vissa fall er- sättningsskyldighet uppkomma (22 och 97 %%).
Sedan ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, är staden vidare skyldig att lösa tomtdel som ägaren kan nyttja endast på sätt som står i uppenbart missförhål- lande till markens värde (48 5 andra och tredje stycket BL). Bestämmelsen kan till- lämpas t. ex. i följande fall (se Bexelius—— Nordenstam—Körlofs kommentar till BL s. 182 f):
1. Ägaren av en tomtdel har på denna upp- fört ett hus, som är i behov av fullständig om- byggnad eller av annan förändring med karak- tär av nybyggnad. Ägaren är emellertid ur stånd att uppbringa den erforderliga löseskillingen för återstoden av tomten, kanske redan därför att på denna mark skjuter in någon del av ett grannen tillhörigt, i gott stånd varande hus, på grund varav inlösen är ekonomiskt sett ute- sluten. Om då grannen av en eller annan an- ledning inte utövar sin lösningsrätt till tomt- delen, blir på grund av rådande nybyggnads- förbud ägarens möjligheter att nyttiggöra tomt- delen väsentligt inskränkta, i den mån de inte rent av försvinner.
2. Genom att t.ex. staden begagnar sin rätt att lösa gatumark och den ena grannen sin rätt till inlösen av tomtdel mister en markägare så mycket mark att därefter återstår endast en — i annan tomt ingående — tomtdel av användbar beskaffenhet. Om han då av ekonomiska skäl inte förmår att med anlitande av sin lösnings- rätt skaffa sig en hel tomt, och varken den andre grannen, kommunen eller samhället vill lösa den kvarvarande tomtdelen, kan han lida avsevärd ekonomisk skada.
Frågan om inlösningsskyldighet skall be- dömas, i general- och stadsplanefallet med hänsyn till markens värde före planlägg- ningen samt i tomtindelningsfallet med hän- syn till markens värde vid frågans avgö- rande.
I båda fallen skall beaktas den fastighets- indelning som gällde vid tiden för planens antagande med de ändringar av indelningen som skett för planens eller för tomtindel- ningens genomförande.
I 45 5 tredje stycket BL behandlas det fall att en stadsplan, som syftar till sane- ring av befintlig bebyggelse i ett samman- hang, är så oförmånlig för vissa markägare att den med hänsyn till deras berättigade intressen inte kan fastställas, om det inte kan förutsättas att deras mark inlöses. För
dylika fall stadgas därför att Kungl. Maj:t kan meddela villkorlig fastställelse på pla- nen eller del därav under villkor att inlösen av viss i planen ingående mark kommer till stånd _ genom tomtexpropriation eller fri- villig uppgörelse — inom viss tid, högst ett årl. Den utmätta tiden kan, när synnerliga skäl föranleder det, förlängas med högst ett år i sänder. Bestämmelsen är förknippad med en föreskrift om nybyggnadsförbud. Kommer inlösen inte till stånd inom den angivna tiden, är fastställelsen av planen utan verkan.
Vidare lämnas i 83 5 BL föreskrifter om att markägare, som till följd av vissa an- läggningar för försvaret, luftfarten etc. tvingas att utnyttja sin mark på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada som härigenom åsamkas ho- nom. Skulle intrånget vara så betydande att marken över huvud inte kan användas för enskild bebyggande och ägaren till följd härav endast kan utnyttja den på nyss an- givet sätt, blir anläggningens ägare skyldig att lösa marken.
Beträffande mark, som inte får lösas en- ligt 18 5 första stycket eller 41 5 första styc- ket men ändå enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall kunna nyttjas för all- män trafikanläggning eller allmän ledning, lämnas vissa föreskrifter i 18 a och 41 a 55. Om vederbörande markägare till följd av planen kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, kan han påfordra att staden förvärvar nyttjanderätt eller servi- tut för ändamålet. Staden äger dock därvid själv avgöra, om förvärvet skall avse nytt- janderätt eller servitut.
l Villkorlig fastställelse på stadsplan lär sedan år 1955 ha förekommit vid endast tre till- fällen.
3. Gemensamhetsanläggningar
Möjligheterna att tillgodose vissa behov av gemensamma anläggningar har ökat vä- sentligt som en följd av 1966 års lag om gemensamhetsanläggningar, vilken trädde i kraft den 1 januari 1967. Lagen är tillämp- lig på anläggningar som är av stadigvaran- de betydelse för två eller flera fastigheter. Anläggningar för ändamål som det ankom- mer på kommunen att tillgodose faller dock utanför, och detsamma gäller anordningar som avser tillfälliga syften eller ändamål av mera personligt intresse för en fastighets- ägare.
En huvudprincip i lagen är att den ifrå- gavarande fastighetssamsierkan har sakrätts- lig effekt. Detta har uttryckts så att fastig- het tillkommande rätt till den gemensamma anläggningen _ rätten i samfälligheten däri inbegripen _ hör till fastigheten. Det servi- tutsförhållande som uppkommer härigenom har i princip samma verkan som ett jord- delningsservitut.
Lagen bygger i princip på frivillig sam- verkan mellan berörda fastighetsägare. I viss utsträckning finns emellertid möjlighet att tvångsvis få en fastighet ansluten till en gemensamhetsanläggning. Förutsättningarna härför är emellertid ganska stränga. Fastig- heten måste för det första ligga inom om- råde med stadsplan eller byggnadsplan. Vi- dare krävs att anläggningen är av synner- lig vikt för ett ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Slutligen fordras att yrkande om dennas anslutning framställs av ägaren
till annan fastighet, vilken också skall del- taga i företaget och beträffande vilken de nyssnämnda kraven på lokalisering inom detaljplaneområde och på synnerlig vikt är uppfyllda.
Det utrymme som erfordras för en ge- mensamhetsanläggning skall vid en särskild förrättning bestämmas i någon av de fastig- heter för vilken anläggningen är avsedd eller i annan fastighet. Den rätt som där- igenom upplåts har servitutskaraktär och äger företräde framför varje annan rätt till den berörda fastigheten som kan tillkomma annan. Mark behöver alltså inte lösas med äganderätt. För upplåtelsen skall ersättning utgå efter huvudsakligen samma grunder som vid expropriation.
Förrättning enligt lagen om gemensam- hetsanläggningar verkställs av en av läns- styrelsen utsedd särskild förrättningsman, i vissa fall med biträde av gode män. För- rättningsförfarandet och möjligheterna till judiciell överprövning av förrättningsresul- tatet är väsentligen av samma karaktär som enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och om enskilda vägar.
Det bör i sammanhanget slutligen näm- nas att byggnadsnämnden tillagts betydan- de befogenheter i lagstiftningen. Nämnden har sålunda inte bara en initiativrätt utan också en formell rätt att vägra tillkomsten av en gemensamhetsanläggning som inte befinns överensstämma med det allmännas planpolitiska intressen.
4. Samfärdsel och transporter
4.1. Inledning
I 1 5 ExF föreskrevs, såvitt nu är i fråga, att expropriation kunde äga rum för allmän väg, bro, hamn, lastningspla'ts eller dylikt allmänt behov. Samma lagrum innehöll vi- dare bestämmelser om expropriation för vissa vattenändamål, såvitt här kan vara av intresse närmast farled eller dylikt allmänt behov. Genom KF 30 dec. 1880 öppnades även möjlighet att ta i anspråk annans vat- ten för flottled.
ExL medförde i dessa hänseenden inga större nyheter. I 1 g första stycket 2, som stått oförändrat sedan år 1917, upptogs i nu ifrågavarande delar expropriationsbefo- genhet för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan far- led samt flottled eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande. Där- emot förekommer inga bestämmelser om expropriation för torg eller gata i stad. Skä- len härför har närmare utvecklats i mom. 2.2.3.
Närmare anvisningar rörande tillämpning- en av vissa i l 5 första stycket 2 ExL upp- tagna ändamål lämnas i 76—87 gg ExL. Des- sa bestämmelser kommer att beröras i det följande.
ExL innehåller vidare i 1 5 första stycket 13 bestämmelser om expropriation för lin- bana som är behövlig för företag av större gagn för orten. Även beträffande denna punkt har lämnats vissa tillämpningsföre-
skrifter (97 och 98 åå ExL), som skall när- mare beröras i det följande.
Bestämmelser om tvångsinlösen för här åsyftade ändamål förekommer också 1 and- ra författningar än ExL.
I den följande framställningen grupperas expropriationsgrunderna i huvudsak efter arten av de anläggningar för vilka inlösen kan ske.
4.2 Vägar o.d.
4.2.1 Allmän väg Mark som är erforderlig för rubr. ändamål kan åtkommas tvångsvis antingen genom ianspråktagande med vågrätt enligt 1943 års lag om allmänna vägar eller genom ex- propriation enligt ovan berörda bestämmel- ser i 1 5 första stycket 2 ExL. I viss ut- sträckning kan förfoganderätt även åtkom- mas med stöd av bestämmelserna i 2 kap. VL om byggande i vatten.
Vägrättsinstitutet är i åtskilliga hänseen- den annorlunda utformat än expropriations- institutet.
Den inledande fasen vid expropriation, då rätten till expropriation och expropria- tionens omfattning fastställs, kan i allmänna väglagen anses motsvarad av upprättandet och fastställandet av arbetsplan för vägen (15 5). Fastställelseprövningen tillkommer i princip väg— och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen (14 5). Be-
slut om fastställelse är förfallet om inte vä- gens sträckning blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet påbörjat inom fem år från utgången av det år, då beslutet vann laga kraft. Om synnerliga skäl föreligger därtill, kan dock Kungl. Maj:t förlänga gil- tighetstiden, varje gång högst tre år (15 5 andra stycket).
Sedan arbetsplan fastställts genom laga- kraftägande beslut, är vederbörande fastig- hetsägare pliktig att upplåta för vägen er- forderlig mark (18 5). Någon motsvarighet finns inte till ExL:s regler om att marken i princip får tas i anspråk först sedan ex- propriationsersättningen nedsatts eller om att, där likväl förhandstillträde medges av domstol, fastighetsägaren har rätt att få till- ståndet förbundet med villkor om att visst belopp dessförinnan skall nedsättas. Vad som skall förstås med erforderlig mark framgår av 2 $, vari anges att till väg hör vägbana och de områden därinvid som sta- digvarande behövs för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike, upplagsplats, trumma, skyddsvärn, vägmär- ke och annan för vägens bestånd eller bru- kande utförd anordning. Lika med väg an— ses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge samt särskild vinterväg. — Väghållaren1 förfogar härefter över marken med vågrätt. Sådan rätt föreligger också, då mark tagits i anspråk för allmän väg enligt medgivande av fastighetens ägare eller om enskild väg förändras till allmän (18 5 and- ra stycket). Marken anses tagen i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten tyd— ligt utmärkts genom t.ex. renstakning och då vägarbetet påbörjats på fastigheten (18 S tredje stycket).
Fastighetens ägare är enligt huvudregeln berättigad till ersättning för upplåtelse av mark liksom för annat intrång som vållas av vägens byggande och underhåll (19 5).
Om vägen senare dras in, upphör väg- rätten och vägmarken får därefter dispo- neras av den som enligt allmänna rättsprin- ciper har äganderätt till marken (se prop. 1930: 106 s. 51 ). Väghållaren är då berät- tigad att föra bort allt som för vägända— mål anbragts på marken, om inte länsstyrel-
sen bestämmer annat med hänsyn till att fråga uppkommit om att i fortsättningen begagna marken som enskild väg. Vad som inte bortförts inom ett år efter det vägen indragits (längre tid i vissa fall) tillfaller fastighetsägaren (25 5).
Vägrätt till vägmark som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till ga- ta, annan allmän plats eller trafikområde upphör sedan marken tagits i anspråk för det ändamål som anges i planen (26 å).
För att expropriation med stöd av 1 8 första stycket 2 ExL skall kunna komma till stånd fordras enligt 76 5 att ansökning- en åtföljs av en fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på ägare och innehavare av den fastighet över vilken vägen skall dras fram samt re- dogörelse för överenskommelse som möj- ligen kan ha träffats i något avseende. En- ligt 77 S har Kungl. Maj:t möjlighet att, utan att närmare bestämma området för expropriationen, ge den som skall utföra vägarbetet rätt att expropriera härför erfor- derlig mark. Under förarbetet till lagstift— ningen framhöll chefen för justitiedeparte- mentet (prop. 1913:46 s. 66) att det inte torde innebära någon avsevärd risk för jord— ägaren om man, liksom enligt gällande rätts- tillämpning, medgav exproprianten den ifrå- gavarande rätten. Han ansåg även att sådan rätt utan vidare skulle följa av att Kungl. Maj:t fastställde plan för anläggning eller förändring av allmän väg. Ett förslag till bestämmelse härom fick dock utgå efter på- pekande från lagrådet, som ansåg att ett så— dant stadgande inte var till något egentligt gagn för den som skulle utföra vägarbetet.
I 79 a 5 har slutligen intagits en mot 25 S allmänna väglagen svarande bestämmelse, enligt vilken markägaren berättigas att utan lösen förfoga över marken, om en allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark ex- proprierats, dras in. Rörande rätten att bort-
1 På landet kronan och inom stads område staden. Bestämmelserna om stad gäller enligt 11 & även i viss utsträckning stadsliknande samhälle.
föra vad på marken anbragts för vägända- mål stadgas i fullständig överensstämmelse med berörda stadgande i allmänna väglagen. Stadgandet tillkom i sitt ursprungliga skick som ett komplement till 1930 års lag om vågrätt. I anslutning därtill framhölls (se prop. 1930:106 5. 52) att mark som ex- proprierats med nyttjanderätt men inte längre användes för sitt ändamål fick i vissa fall återlösas av ägaren jämlikt 68 5 ExL. En dylik bestämmelse ansågs emellertid mindre lämplig i fråga om vägmark. I stället föreslogs (jfr vad ovan sagts i anslutning till 25 å allmänna väglagen) att markens ägare, om vägen lades ned, skulle vara berättigad att återtaga marken utan lösen. Eftersom det emellertid framstod som mindre till- fredsställande att olika bestämmelser gällde i de fall, då mark tagits i anspråk med väg- rätt eller exproprierats med nyttjanderätt, föreslogs den nu ifrågavarande jämkningen i ExL:s allmänna regler.
4.2.2. Enskild väg
Bestämmelser om enskilda vägar finns i lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Enligt 6 g gäller att om det för en fastighets ändamålsenliga brukande är av synnerlig vikt att en väg för denna byggs över en annan fastighets område, så skall från sistnämnda fastighet upplåtas erforder- lig mark om detta inte förorsakar märkligt men. I stort sett detsamma gäller enligt 7 s om en redan befintlig väg skulle visas vara av synnerlig vikt för ett ändamåls- enligt brukande av en fastighet, till vilken vägen inte hör. Berörda frågor prövas (se 15_39 gg) vid en särskild förrättning under ledning av särskilt utsedd förrättningsman (i regel en lantmätare). Denne bestämmer därvid även ersättning för markupplåtelse och intrång. Förrättningsmannens beslut kan enligt 37 S överklagas till ägodelnings- rätten. I fråga om vissa vägar inom områ- den med tätare bebyggelse (byggnadsplane- områden och liknande) gäller dock enligt 86 8 att förekommande ersättningsfrågor i händelse av tvist prövas direkt av ägodel- ningsrätten.
BL innehåller åtskilliga regler om inlösen av mark som inom vissa planområden er- fordras för trafikändamål. Dessa regler har ingående berörts ovan i mom. 2.2.3, vartill hänvisas i detta sammanhang.
4.2.4 Bro m.m.
Även bestämmelserna i 2 kap. VL om byg- gande i vatten är av visst intresse i före- varande sammanhang. Under begreppet byggande i vatten faller nämligen enligt 1 g bl. a. uppförande av bro och brygga i vat- ten eller på land så nära strandbädden att inverkan kan ske på vattenståndet. Nu be- rörda bestämmelser gäller även enligt 40 g i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten för allmän väg eller för järnväg (statlig eller enskild), till vars an- läggande Kungl. Maj:t lämnat tillstånd. I sistnämnda fall gäller dock inte de stränga bestämmelserna i 3 8 första stycket om för- hållandet mellan nytta och skada för att en anläggning skall vara tillåtlig.
För att byggande i vatten skall kunna ske är det ofta oundvikligt att skada tillfogas eller intrång görs på annan tillhörig egen- dom. Den byggande kan emellertid inte till- tvinga sig äganderätt till sådan egendom utan endast förfoganderätt.
4.3. Järnväg
Särskilda bestämmelser om det närmare för- farandet vid expropriation för järnvägsända- mål enligt 1 5 första stycket 2 ExL har meddelats i 80 och 81 M" ExL. Under för- arbetena till dessa bestämmelser1 framhölls av järnvägsstyrelsen bl. a. att stora svårig- heter förelåg att i förväg utarbeta en defi- nitiv expropriationskarta. Renstakningen av banlinjen bestod endast i att man fixerade spårets mittlinje och fastställde balanslinjens läge. Det torde vara ganska vanskligt att endast på denna grundval fastställa gränser- na mellan järnvägen och jordägarens åter- stående mark. En kartläggning kunde inte
1 Se prop. 1913:46 s. 68 ff.
ske förrän det för järnvägen behövliga om- rådet utmärkts på marken. Härför krävdes emellertid inte bara att linjen var renstakad utan även att vidlyftiga och tidsödande sek- tioneringsarbeten var utförda. Under alla förhållanden kunde dock gränserna i regel inte bli annat än approximativt bestämda vid en sådan förrättning. Innan järnvägs- bygget framskridit tämligen långt kunde för övrigt de behövliga områdena inte bestäm- mas, eftersom stationsplaner sällan var upp— gjorda på förhand, lägen för banbevak- ningsbostäder inte var bestämda samt stor- leken av behövliga upplagsplatser och sido- tag inte var känd m.m. Styrelsen framhöll vidare att det understundom, trots nog- grann planering, kunde under byggnadsar- betets gång visa sig nödvändigt att dra fram järnvägslinjen något annorlunda än från början beräknats. Detta kunde få till följd att på vissa platser behövdes mer och på andra platser mindre mark än som ti- digare antagits. Det förekom ofta att ganska avsevärda tillökningar måste göras i områ— det eller att det blev nödvändigt att ändra eller flytta linjens sträckning på grund av ras, sidoförskjutningar, banksjunkningar och andra oförutsedda tilldragelser, som in— träffade under byggnaden.
Chefen för justitiedepartementet ansåg (prop. 1913:46 s. 71 f) att planerna för järnvägsanläggningen i samband med ren- stakningen torde vinna sådan stadga att be- hovet av mark kunde i sina huvuddrag prö- vas med ganska stor säkerhet. På samma gång som härigenom möjliggjordes att i varje särskilt fall bestämma skäliga gränser för expropriationsrätten, torde det vara för- enat med vissa fördelar även för järnvägs- byggaren att järnvägsarbetets påbörjande blev mera omsorgsfullt förberett genom att renstakningen sköts fram till detta tidiga stadium av förfarandet. Departementsche- fen föreslog därför att renstakning av ban- linjen skulle ha ägt rum, innan expropria- tionsrätt för järnvägen söktes. En bestäm- melse av detta innehåll intogs också i 80 5 första stycket ExL.
I bestämmelserna i 80 och 81 55 ExL
görs i viss utsträckning åtskillnad mellan å ena sidan själva banlinjen och å andra sidan mark utanför denna (stationer, last- och hållplatser m.m.). Departementschefen framhöll i anslutning härtill ( prop. 1913: 46 s. 72 ) att de största svårigheterna att på för- hand bestämma expropriationsområdet möt- te beträffande banlinjen. Det lät sig nämli- gen inte göra att i de vidsträckta utmarker, där järnvägarna i vårt land till största delen går fram, verkställa så noggranna förunder- sökningar för banlinjens framdragande att inte terrängförhållandena ofta kom att på- kalla antingen någon jämkning av linjens sträckning eller också en opåräknad utvidg- ning av banområdet. Beträffande äter de platser, där större områden skulle upptas av stationer eller dylika anläggningar torde något verkligt hinder inte möta att i huvud- sak vidhålla anspråket på att expropriatio- nens omfattning skulle bestämmas i förväg.
Med hänsyn till nu berörda synpunkter intogs i 80 5 andra stycket ExL följande be- stämmelser om expropriationsansökningens innehåll. Vid ansökningen skulle fogas en karta med däröver upprättad beskrivning. Av dessa handlingar skulle framgå, beträf- fande själva banlinjen dess sträckning och beträffande erforderlig mark utanför denna dess läge och områdets storlek. Vidare skul- le till ansökningen fogas styrkt uppgift på ägare och innehavare av den mark ansök- ningen avsåg, utdrag ur fastighetsregistret beträffande mark utanför banlinjen samt redogörelse för överenskommelse som möj- ligen kunde ha träffats i något hänseende.
Beträffande expropriationsrättens omfatt- ning anförde departementschefen fortsätt- ningsvis ( prop. 1913:46 s. 72 f). Medan expropriationsrätt till mark utanför banlin- jen i huvudsak bör begränsas till bestämda områden, erfordras större frihet för' exprop- rianten beträffande själva banlinjen. Man torde inte böra uppställa strängare villkor än att Kungl Maj:t skall bestämma ett visst avstånd på ömse sidor om den renstakade linjen, intill vilket exproprianten sedermera äger att efter eget gottfinnande ta i anspråk all marken eller en större eller mindre del därav. Detta avstånd bör motsvara vad som
efter sakkunnig prövning i olika fall anses vara erforderligt för banlinjen när inte sär- skilda förhållanden föranleder ett större och mera ovisst behov.
Departementschefen framhöll vidare ( prop. 1913: 46 s. 73 ) att det föll utanför ExL:s område att bestämma, i vad mån jämkning av en renstakad linje skulle vara tillåten. Enligt resolutionerna om koncession på enskilda järnvägar gällde vid tillfället att vid järnvägsanläggnings utförande konces- sionsinnehavaren ägde att beträffande ba- nans läge göra smärre avvikelser från den fastställda sträckningen under vissa villkor och i den omfattning som det enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällan- de instruktionen tillkom styrelsen att medge. Instruktionen innehöll i detta avseende att styrelsen kunde tillåta eller föreskriva så- dana mindre ändringar i fastställda planer som ledde till förbättring. Departementsche- fen ansåg att om en jämkning i sträckning- en vidtagits i enlighet härmed, så borde tyd- ligen det av Kungl. Maj:t bestämda avstån- det få räknas från den nya linjen.
I enlighet med det anförda upptogs i 81 5 första och andra styckena ExL bestämmel- ser av innehåll att Kungl. Maj:t beträffan- de mark utanför banlinjen skulle bestämma ett visst område för expropriationen, medan för själva banlinjen skulle medges rätt att expropriera mark på ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Om banlinjens sträckning därefter ändrades »enligt vad för byggande av järn- väg må vara medgivet», skulle avståndet räknas från den linje som renstakats för ändringens genomförande.
Slutligen lämnas i 81 g tredje stycket ExL vissa föreskrifter om utvidgning av exprop- riationen. Om det finns anledning att antaga att det på grund av förhållanden som inte med säkerhet kan bedömas på förhand kan bli nödvändigt att under anläggningens ut- förande ta i anspråk även mark utanför det bestämda området eller det bestämda av- ståndet från den renstakade linjen, kan Kungl. Maj:t bestämma i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan ex- propriation får äga rum. I anslutning härtill
framhöll departementschefen (prop. 1913: 46 s. 73 f) att det tillkom Kungl. Maj:t att föreskriva särskilda villkor. På detta sätt torde komma att bestämmas för vilka än- damål utvidgning av expropriationen fick äga rum, samt hur förslag till utvidgning skulle prövas på det allmännas vägnar eller eljest tillsyn utövas så att utvidgningsrätten inte missbrukades. I den mån det befanns möjligt och erforderligt, kunde även stad- gas viss areal, utöver vilken utvidgningen in- te fick sträckas. Rätt till sådan utvidgning torde i regel komma att meddelas för järn- vägsanläggningar. Den syntes nämligen bli behövlig vid så gott som alla sådana företag som inte gällde endast förökning av ett sta- tionsområde eller något liknande. Bland än— damål för vilka denna rätt särskilt kunde erfordras kunde nämnas anskaffning av mark till skärningar, bankar, anläggning eller förändring av vägar samt diken, vat- tenavlopp och sidotag. Mark till last- och hållplatser eller banvaktslägenheter torde också kunna inbegripas under denna exprop- riationsrätt, i den mån sådana områden inte kunde bestämmas på förhand eller exprop- rianten hade rätt att utan Kungl. Maj:ts medgivande jämka de från början meddela- de bestämmelserna. Även beträffande sta- tionsområden syntes sådan expropriations- rätt kunna ifrågakomma, åtminstone när en jämkning av banlinjen utanför stationsom- rådet kunde göra någon mindre förökning av detta behövlig.
4.4 Allmän farled, allmän hamn och allmän flottled
Fast egendom som är erforderlig för rubr. ändamål kan åtkommas tvångsvis med stöd av antingen VL eller ExL. Viss inlösenmöj- lighet föreligger även enligt BL.
5 kap. VL innehåller bestämmelser om allmän farled. Dessa bestämmelser är jäm- likt 5 kap. 13 g VL i lika mån tillämpliga beträffande allmän hamn,
Om vattendrag, sjö eller annat vatten, där det inte finns någon allmän farled, kan an-
vändas för detta ändamål, kan Kungl. Maj:t förordna att där skall vara allmän farled, om det prövas vara nödigt eller nyttigt för den allmänna samfärdseln. Detsamma gäl- ler om allmän farled skall inrättas genom att en ny vattenled tas upp eller om någon vill utföra anläggning eller åtgärd för att utvidga eller förbättra allmän farled. An- sökan ges in till vattendomstolen i orten, som efter vederbörlig utredning överlämnar handlingarna i ärendet samt eget yttrande till Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t med- delat beslut i ärendet, återlämnas detta till vattendomstolen för vidare prövning av fö- rekommande ersättningsfrågor m.m., allt i den ordning VL stadgar (5 kap. 2, 3 o. 7 ss)-
Om det för inrättande etc. av allmän far- led befinns nödvändigt att leda bort vatten varöver annan råder ur sjö eller vattendrag eller eljest ta i anspråk annan tillhörig egen- dom, är ägaren enligt 5 kap. 4 g VL skyldig att avstå allt som behövs för att ändamålet skall kunna genomföras. Befinns i övrigt nödvändigt att för samma ändamål uppföra någon anläggning eller vidtaga någon åt- gärd, som kan inverka på annans rätt, är denne skyldig att tåla skada eller intrång som därigenom vållas. Ersättning för nu be- rörda ingrepp i enskild rätt skall utgå i en- lighet med bestämmelserna i 9 kap. VL.
VL:s bestämmelser om allmän flottled återfinns i 6 kap. Där stadgas i 2 5 att om vattendrag, sjö eller annat vatten, där all- män flottled inte finns, kan användas för detta ändamål, så kan förordnande medde- las att där skall vara allmän flottled. Som förutsättning härför har uppställts att för- ordnandet prövas vara av nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller el- jest lända till nytta för det allmänna. Sam- ma regler gäller beträffande inrättande av allmän flottled genom att ny vattenled tas upp. Ansökan om förordnande skall enligt 3 g 1 mom. ges in till KB, varefter ären- det handläggs vid syneförrättning i enlighet med 10 kap. 1—31 55 VL. Synemännens ut- låtande underställs sedan vattendomstolen, vilken i vissa fall kan jämlikt 3 $ 2 mom.
underställa Kungl. Maj:t frågan huruvida flottleden må komma till stånd.
Om det för inrättande av allmän flottled befinns nödvändigt att uppföra någon an- läggning eller vidtaga någon åtgärd, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller annans rätt, är den- ne jämlikt 4 å pliktig att tåla skada och intrång som vållas därigenom. Om det för en sådan anläggning behövs utmål av nå- gon betydenhet, och detta kan förväntas bli av stadigvarande behov för flottleden, kan jämlikt 6 & vidare förordnas att för flottleden skall lösas erforderligt område. För vållad skada etc. skall utgå ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. VL.
Uppkommer behov av att utvidga eller förbättra en befintlig allmän flottled, skall jämlikt 20 5 inhämtas besked från vatten- domstolen, huruvida och på vilka villkor arbetet får göras samt om det föreligger sannolika skäl för att allmän eller enskild rätt kan komma att förnärmas därav. Ären- det prövas av denna jämlikt 21 g i den ord- ning som i 11 kap. stadgas för ansöknings- mål. Under vissa förhållanden kan dock förordnas att ärendet skall handläggas i den ovan skildrade ordningen jämlikt 3 5 1 mom. Beträffande samtliga mål av nu före- varande art gäller i tillämpliga delar de ovan berörda bestämmelserna i 3 $ 2 mom. och följande paragrafer.
För bestämmelserna i 1 5 första stycket 2 ExL samt dessförinnan gällande bestäm- melser i ExF och KF 30 dec. 1880 har redogjorts i mom. 4.1.
I 87 5 ExL har intagits vissa tillämpnings- föreskrifter i fråga om expropriation för in- rättande eller förändring av farled. Dessa överensstämmer i allt väsentligt med vad som i 81 5 ExL stadgats om expropriation för järnvägsändamål i vad avser mark utan- för banlinjen. Kungl. Maj:t skall sålunda bestämma ett visst område för expropriatio- nen. Prövas emellertid anledning förefinnas att det på grund av förhållanden, som inte kan med säkerhet bedömas på förhand, kan bli nödvändigt att under anläggningens ut- förande ta i anspråk även mark utanför det
bestämda området, skall Kungl. Maj:t även bestämma, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan expropriation får ske. Chefen för justitiedepartementet an- märkte i anslutning härtill (prop. 1913:46 s. 76) att de nya lagreglerna innebar vissa inskränkningar av vad dittills gällt. Beträf- fande stora företag, t. ex. ombyggnaden av Trollhätte kanal och anläggningen av ny far- led mellan Vänersborg och Göteborg, hade Kungl. Maj:t dittills — i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad som ägde rum vid järnvägsanläggningar — samtidigt med pla' nens fastställande utan att närmare bestäm- ma området medgivit expropriation av all den enskild man, menighet eller inrättning tillhöriga jord eller lägenhet, vars inlösande erfordrats antingen för farledsarbetets ut- förande jämlikt den fastställda planen och i laga ordning meddelade föreskrifter eller för utförande av hamn- och kajbyggnader som stått i samband med arbetet för farleden.
En synnerligen märklig konsekvens av de nu berörda lagreglerna är att expropriation för allmän farled, allmän hamn och allmän flottled kan ske enligt såväl VL som ExL med allt vad detta innebär i fråga om olika förfarande beroende på vilken form för inlösen som väljs i det enskilda fallet. Det torde nämligen vara ställt utom allt tvi- vel att bestämmelserna om rätt till inlösen enligt ExL fullständigt täcks av berörda stadganden i 5 och 6 kap. VL. Denna upp- fattning hyses av Strahl (Fyra expropria- tionsrättsliga uppsatser, s. 90 f), som fram- håller att de anförda reglerna torde lämna företagare fritt val mellan ExL:s och VL:s regler. Samma inställning har Holmbäck (Begränsade sakrätter till fast egendom, s. 37 f) som också går närmare in på de olika bestämmelsernas tillkomst. Holmbäck häv- dar att grunderna till VL:s stadgande om lösen av område för nu berörda ändamål ligger i en önskan hos VL:s författare att bedömandet av farleds-, hamn- och flott- ledsfrågor skulle med vissa undantag över- flyttas från de administrativa myndigheter, hos vilka dessa ärenden enligt 1880 års förordningar om allmän farled och om all-
män flottled tidigare legat, till vattendom- stolarna eller syn som skulle kunna under— ställas dessa. En följd av den nya grund- satsen ansågs enligt Holmbäck vara att frå- gor om lösen av fast egendom inte längre skulle behandlas i expropriationsväg utan av vattendomstol enligt vattenrättsliga reg- ler. Holmbäck anser att något tvivel inte torde råda att man vid VL:s utarbetande höll före att stadgandena i denna borde bli uteslutande tillämpliga på frågor om avstå- ende av fast egendom för farled, hamn och flottled. — Någon förklaring till att man mot denna bakgrund ändå lät ExL:s be- stämmelser stå kvar, kan inte utläsas av VL:s förarbeten.
4.5. Anläggningar för luftfart
I 5 första stycket 2 ExL avslutas, som in- ledningsvis berörts, med en allmän bestäm- melse om att expropriation kan ske, förut- om för de i samma punkt särskilt uppräk- nade anläggningarna, för »annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande». Under denna beteckning faller uppenbarli- gen i stor utsträckning flygplatser och andra anläggningar för luftfart, beträffande vilka särskilda bestämmelser meddelats i 87 5 ExL.
87 5 ExL innehöll ursprungligen endast särbestämmelser beträffande farleder (se ovan mom. 4.4). Genom en lagändring år 1945 gjordes emellertid dessa bestämmel- ser tillämpliga även på anläggningar för luftfart. Chefen för justitiedepartementet anförde i anslutning härtill (prop. 1945: 356 s. 6 f) att det även vid expropriation för luftfartsändamål i vissa fall syntes föreligga svårigheter att på förhand exakt bestämma expropriationsområdets omfattning. Sålunda kunde det t.ex. sedan anläggandet av en flygplats påbörjats av flygtekniska skäl, som inte kunnat förutses, under arbetets gång visa sig nödvändigt att utan dröjsmål kunna ta ytterligare mindre markområden i an- språk. Det torde emellertid kunna förutsät- tas att möjligheten att jämlikt 87 5 ExL medge utvidgning av expropriationen kom
att användas endast i undantagsfall och un- der iakttagande av markägarnas behöriga intressen.
4.6 Linbanor
Expropriationsrätt för linbana som är be- hövlig för ett företag av större gagn för or- ten infördes i ExL vid dennas tillkomst år 1917. Bestämmelsen härom placerades i 1 5 första stycket 12 och flyttades senare till punkt 13. I anslutning till stadgandet utfär- dades vissa tillämpningsföreskrifter, som fick sin plats i 97 och 98 53.
Chefen för justitiedepartementet framhöll ( prop. 1913: 46 s. 48 ) att här var fråga om ett syfte, som mer än något annat i det då föreliggande lagförslaget kunde sägas vara enskilt och endast medelbart äga allmän be- tydelse. Han ansåg emellertid att den före- slagna expropriationsrätten kunde bli till ganska stor nytta och att den inte innebar någon mera avsevärd risk.
Initiativet till lagstiftningen togs av riks- dagen genom en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 13 april 1904 (se EK s. 208 ff), vari uttrycktes önskemålet att medelst expropriation skulle kunna förvärvas mark för anläggning av sådana linbanor som kunde anses vara av större betydelse för det allmänna. I anslutning härtill framhölls att vid lagstiftningsarbetet syntes kunna häm- tas ledning från de bestämmelser som enligt 1902 års lag gällde om elektriska anlägg- ningar.
EK fann (s. 209) att jämförelser inte i större utsträckning kunde göras mellan lin- banor och elektriska ledningar. Vad farlig- heten beträffade bedömdes denna vara vä- sentligt mindre och mycket mera begränsad när fråga var om linbanor. Under det att starkströmsledningar kunde medföra stor fara för liv och egendom, och detta även långt utanför det område, där de var fram- dragna, var linbanorna inte farliga i annat hänseende än att på dem framförda korgar och gods som forslades i dessa kunde falla till marken. Faran sträckte sig sålunda en- dast över ett område med mycket trånga
gränser, och sannolikheten för att någon be- tydligare skada skulle uppstå var även där inte stor. Endast om linbana skulle beröra allmän väg eller farled var det enligt kom- mitténs mening under alla förhållanden nöd- vändigt att offentlig myndighet föreskrev särskilda skyddsanordningar. Det syntes emellertid otvivelaktigt att den myndighet som utövade tillsynen över vägen eller far- leden ägde befogenhet att — även i avsak- nad av uttryckligt stadgande härom — ut- färda dylika föreskrifter. Det föreföll ovisst, om det var behövligt att i detta samman- hang meddela särskilda bestämmelser i äm- net. I övriga fall syntes man i allt fall i fråga om linbanors ändamålsenliga utföran- de och skötsel kunna nöja sig med de före- skrifter som kunde komma att lämnas av Kungl. Maj:t i samband med beviljande av expropriationsrätt.
Kommittén upptog vidare till behandling (s. 210 f) ett i riksdagsskrivelsen gjort på- pekande att linbanor inte borde få dras fram- alltför nära bebyggda områden eller i övrigt erhålla sådan sträckning att därav för jord- ägaren uppstod större olägenhet än som var oundgängligt. Kommittén föreslog att bestämmelser härom skulle införas i lagen, dock att de, i likhet med vad som var fal- let i 1902 års lag, inte borde göras tillämp- liga inom vissa planområden. Det minsta avståndet till boningshus etc. föreslogs till 20 meter. Kommittén gjorde i denna del jämförelser med det i 1902 års lag upptagna avståndet 150 meter och framhöll att en motsvarande fordran i fråga om linbanor säkerligen skulle, med hänsyn till dessas jämförelsevis obetydliga farlighet, vara för sträng, En sådan bestämmelse skulle för öv- rigt med visshet inte kunna uppehållas. Kommittén framhöll i denna del att även ett iakttagande av det föreslagna kortare av- ståndet torde, åtminstone om linbanor skulle dras fram över mera bebyggda områden, ofta bli omöjligt, så att den Kungl. Maj:t medgivna rätten att i vissa fall låta exprop- riation ske närmare en skyddad plats be- hövde tillämpas. Till linbanornas konstruk- tion hörde nämligen att deras sträckning måste vara fullkomligt rät, och att inte den
minsta avvikelse härifrån fick förekomma. Det var vid sådant förhållande tydligen för- enat med särskilda svårigheter att jämka en linbanas förläggning med hänsyn till för- ut befintliga byggnader. Den föreslagna skyddsbestämmelsen syntes därför huvud- sakligen få betydelsen av en erinran om att intrång på dylika platser borde undvikas i den mån möjlighet därtill förefanns.
Mot bakgrund av vad sålunda upptagits intogs i 98 8 andra stycket ExL ett stad- gande för det fall att linbana skulle dras fram inom område för vilket byggnadsstad- gan för rikets städer inte var tillämplig (ang. tolkningen härav, se 5. 46) och på mindre avstånd än 20 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt- plats eller trädgård som tillhörde fastighe- tens ägare (jfr 1 & tredje stycket 1902 års lag). I sådant fall var denne inte skyldig att avstå eller upplåta något, såvitt inte Kungl. Maj:t fann att annan sträckning för banan inte kunde användas utan synnerlig olägen- het.
I 98 5 första stycket har upptagits en mot 1 5 andra stycket 1902 års lag i viss mån svarande föreskrift om kommunalt veto mot ledningsdragning. Till skillnad mot sist- nämnda föreskrift har emellertid den kom- munala vetorätten beträffande linbanor gjorts ovillkorlig. Av praktiska skäl behand- las bestämmelsen närmare tillsammans med motsvarande regler om elektriska anlägg- ningar i mom. 5.2.4.
I 97 5 har upptagits bestämmelser om de handlingar som skall bifogas ansökan om expropriationstillstånd. Bestämmelserna har stor likhet med motsvarande bestämmel- ser i 1902 års lag i dennas lydelse före år 1957. Sålunda skall inges en fullständig be- skrivning över det tillämnade företaget _- dock utan kostnadsförslag _ med avfattning på karta av den föreslagna banans sträck- ning och av den jord som erfordras för ba- nan. Styrkt uppgift skall vidare inges på ägare och innehavare av den fasta egendom, över vilken banan skall dras fram eller som — till skillnad mot 1902 års lag i dess nu- varande lydelse — utan att banan skall dras fram däröver, är belägen på mindre avstånd
än 20 meter från densamma. Slutligen skall redogörelse lämnas för överenskommelser som möjligen träffats i något avseende. För den händelse banan skall dras fram över vissa planområden erfordras dock uppgift på ägare och innehavare endast beträffande egendom, över vilken banan skall gå fram.
5 Drivkraft, vatten och avlopp m. 111.
5.1. Inledning
Under detta avsnitt har sammanförts åtskil- liga bestämmelser om tvångsinlösen till för- män för anläggningar för produktion, distri- bution etc. av elektricitet, olja, atomenergi och annan drivkraft m. m. samt betämmel- serna om rätt att tvångsvis förfoga över vat- tentillgångar och utföra anläggningar för bortförande och oskadliggörande av av- loppsvatten. Inom ramen för detta ämnes- område finns ett flertal heterogena författ- ningar, som delvis griper in på varandras ämnesområden. De grundläggande princi- perna i flera av dessa författningar skiljer sig starkt på väsentliga punkter, vilket för- svårar en samlad överblick över varje ända- mål för sig. Med hänsyn härtill har valts att behandla vatten- och gruvrätten i särskilda moment var för sig, medan övriga lagregler av intresse antingen grupperats kring dessa eller hänförts till särskilda moment allt efter lagreglernas större eller mindre inbördes sammanhang.
5.2. Elektriska anläggningar
5.2.1. Inledning
I 1 &” ExF föreskrevs, såvitt nu är i fråga, att när fråga var om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning av elek- triska ledningstrådar utan att ägaren sam- tidigt tillskyndades något synnerligt men i sin nyttjanderätt till jorden eller lägenheten
genom anläggningen eller dennas framtida skötsel och vård, borde vad för ändamålet var behövligt upplåtas utan att jorden eller lägenheten löstes. Den som därigenom för— orsakades intrång var dock berättigad till ersättning, om han gjorde anspråk på så- dan. Bestämmelsen innefattade som synes endast befogenhet att lösa särskild rätt till den berörda fastigheten, däremot inte lösen av själva marken.
Stadgandet i ExF går tillbaka på ett i huvudsak likalydande stadgande i KF den 27 nov. 1854 om ändring i 1845 års exprop- riationsförordning. Detta tillkom för att un- derlätta anläggandet av elektriska telegraf- ledningar (EK s. 52). Till sin ordalydelse var stadgandet dock tillämpligt på alla slag av elektriska ledningar. År 1902 tillkom emellertid en särskild lag med bestämmelser om elektriska starkströmsanläggningar (1902 års lag). I lagtexten talades visserligen från början endast om elektrisk ledning, men la- gens syfte framstår som otvetydigt. Bestäm- melserna i ExF torde därefter ha tillämpats endast beträffande svagströmsledningarl. Under förarbetena till ExL framhöll EK (s. 216) det önskvärda i att mera bestämda gränser än de dittills gällande drogs upp mellan expropriation enligt allmänna lagen och enligt 1902 års lag, så att den förra blev tillämplig endast på svagströmsledningar. Kommittén framhöll att 1902 års lag redan 1 Se uttalande av chefen för justitiedeparte-
mentet i samband med 1912 års lagrådsre- miss av förslag till ExL, prop. 1913: 46 s. 44 .
tidigare var inskränkt till starkströmsan— läggningar samt föreslog att denna begräns- ning skulle ges ett ännu tydligare uttryck genom att ordet »ledning» i 1 g utbyttes mot »starkströmsledning». Denna ändring vidtogs också sedermera i samband med att ExL infördes.
Med hänsyn till den åtskillnad som i lag- stiftningen sålunda gjorts mellan anlägg- ningar för svagström och starkström kom- mer dessa att nedan behandlas i skilda av- snitt.
5.2.2. Svagströmsledningar
I samband med att 1912 års förslag till ExL remitterades till lagrådet framhöll chefen för justitiedepartementet (prop. 1913: 46 s. 44) att bland svagströmsanläggningarna en- dast telegraf- och telefonledningar hade så- dan betydelse för det allmänna att särskilt stadgande om expropriation till deras för- mån borde meddelas. En lagregel av detta innehåll infördes därefter i 1 3 första styc- ket 2 ExL, varjämte den kompletterades med vissa särskilda bestämmelser i 89—96 åå ExL (91—94 åå ExL har senare upphört att gälla).
Omfattningen av expropriationsregeln i I 55 första stycket 2 ExL synes vid första påseende inte vara helt klar i förevarande del. Enligt lagtexten kan expropriation ske för »telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna sam- färdselns främjande». Härmed torde åsyf- tas alla televerkets anläggningar. Enskil- da anläggningar torde däremot knappast rymmas under bestämmelsen. Med hänsyn till att televerket omhänderhar all allmän telefon- och telegrafrörelse i landet samt även efter gjorda installationer kvarstår som ägare till installerade ledningar och appara- ter, torde anledning saknas att inom ramen för dess nät göra åtskillnad mellan allmänna och enskilda ledningar etc. Även ledningar från en huvudkabel till en enstaka abon- nent torde sålunda vara att betrakta som »anläggning för den allmänna samfärdselns främjande».
ExL:s bestämmelser om svagströmsled- ningar synes bygga på den utgångspunkten att expropriation för sådan ledning endast undantagsvis äger rum av annat än nytt- janderätt. Möjligheten att expropriera servi- tutsrätt för svagströmsledning berörs över huvud taget inte i förarbetena.
I 89 9" första stycket ExL lämnas vissa föreskrifter om den utredning som exprop- rianten har att förebringa i tillståndsären- det. Ansökan skall sålunda först och främst åtföljas av en fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på karta av den föreslagna ledningens sträck- ning. EK (s. 203) anmärkte i anslutning här- till att bestämmelsen om kartans innehåll innebar en avvikelse från de allmänna be- stämmelserna i 4 5. Kommittén ansåg emel- lertid att det intrång som förevarande an- läggningar medförde i regel var så obetyd- ligt och inverkade så litet på den egendom, över vilken de drogs fram att ansökningen borde kunna prövas utan tillgång till full- ständig karta med beskrivning. Föranledde emellertid en dylik anläggning undantagsvis mera väsentligt intrång, kunde en fullständig karta bli behövlig, Enligt kommitténs me- ning var det emellertid tydligt att Kungl. Maj:t då ägde att även utan särskilt stad- gande härom infordra en sådan karta. Kom- mitténs uppfatning möttes inte av några in- vändningar under lagförslagets vidare be- handling.
89 5 första stycket ExL innehåller vidare föreskrifter om att ansökan skall vara åt- följd av styrkt uppgift på ägare och inne- havare av den fastighet, över vilken ledning- en skall gå fram eller i vars mark den skall läggas ned, samt redogörelse för överens— kommelse som möjligen kan ha träffats i något avseende.
89 5 andra stycket ExL tillades år 1941. Enligt detta stadgande fordras inte Kungl. Maj:ts tillstånd till inlösen för ifrågavarande ändamål, om fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för ändamå- let och expropriationen därav endast med- för ringa men. I sådant fall skall den ut- redning som eljest skolat inges till Kungl.
Maj:t i stället förebringas hos expropria- tionsdomstolen.
I 90 5 ExL lämnas vissa föreskrifter be- träffande expropriation inom områden, för vilka »byggnadsstadgan för rikets städer» äger tillämpning. Härmed åsyftas väsentli- gen städer, köpingar och vissa andra stads- liknande samhällen. När fråga är om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom des- sa områden eller inom fastställt hamnom- råde får expropriation inte avse äganderätt utan endast upplåtelse av nyttjanderätt. Stadgandet behandlas närmare i mom. 5.2.4.
I 95 5 ExL meddelas vissa särskilda bc- stämmelser rörande expropriationsfastighe- tens ställning som kreditobjekt då fråga är om expropriation av endast nyttjanderätt för nu ifrågavarande ändamål. Enligt första stycket kan expropriationsdomstolen sålun- da fastställa en mellan parterna träffad över- enskommelse om expropriationsersättning- en, även om inte huvudregeln i 59 5 första och andra styckena ExL blivit iakttagen. Som förutsättning härför gäller dock att upplåtelsen medför ringa men och uppen- barligen inte rubbar säkerheten för ford- ringsägare som inte godkänt överenskom- melsen. Till grund för bestämmelsen låg en av lagutskottet vid 1917 års riksdag till- styrkt motion (1917: 11: 272). Som motiv till bestämmelsen anfördes (LU 1917: 24 s. 30) att förfarandet vid fastställelse av en- skild överenskommelse syntes, då det gäll- de elektriska ledningar och dylikt, vara mycket besvärligt. Motionärerna ansåg att rätten i stället borde kunna avgöra, om den träffade överenskommelsen var av sådan betydelse att tredje mans rätt berördes. Be- visning härom kunde vid fråga om elektris- ka ledningar i flertalet fall ganska lätt före- bringas medelst gravationsbevis och taxe- ringsbevis jämte utredning om intrångets storlek. I andra stycket stadgas vidare att om överenskommelse om expropriationser— sättningen kommit till stånd enligt första stycket så kan expropriationsdomstolen i visst fall på begäran av exproprianten eller berörd fastighetsägare förordna att det för- enklade fördelningsförfarandet enligt 35 å
ExL skall tillämpas. Detta innebär att be- talning ur expropriationsersättningen inte får tilläggas innehavare av fordran, för vil- ken av expropriationen berörd fastighet häf- tar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare i fastigheten i särskild ordning framställt anspråk därpå. Som förutsättning för domstolens förordnande har uppställts att den mark, till vilken nyttjanderätt upp- låts, är samfälld för mer än tio fastighe- ter med skilda ägare.
96 &" ExL innehåller huvudsakligen Vissa bestämmelser om flyttning etc. av svag- strömsledning i fall, då utrymme för sådan upplåtits med nyttjanderätt (ordalagen i and- ra stycket utesluter för detta fall inte hel- ler servitutsrätt). I första stycket första punk- ten behandlas det fallet att en ledning är framdragen inom ett sådant område som avses i 90 g (gatumark inom stad etc., se ovan). Om det visar sig att ledningen
a) hindrar eller varaktigt försvårar sam- färdsel på egendomen, eller
b) hindrar någon för samhället nödig an- läggning, t.ex. gas-, vatten- eller avlopps- ledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraft- ledning, eller
c) utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten på egen- domen, eller
d) är synnerligen vanprydande, så skall ledningen på dess ägares bekostnad ändras, flyttas eller tas bort, i den mån det- ta är nödvändigt för att hindret eller olägen- heten skall undanröjas. EK (s. 206) motive- rade bestämmelsen med att de ifrågavaran- de områdenas betydelse för de samhällen de tillhörde syntes vara så stor att det allmän- na intresse som en telegraf- eller telefon- ledning företrädde borde vika i de undan- tagsfall, då ledningens befintlighet visade sig medföra olägenhet av angiven beskaffen- het, Beträffande rekvisitet »nödig» under b) ovan uttalade kommittén vidare att an- läggningen inte bara skulle vara nödig i och för sig, utan att det även skulle vara av väsentlig vikt för samhället att den fick företas på just den plats, där den elektriska ledningen förut befann sig. Skulle det en-
dast vålla en viss kostnadsökning att välja annan plats, borde samhället få nöja sig med att denna förökning ersattes. Förhöjdes kostnaden väsentligt, torde det ofta bli för- delaktigt även för ledningens ägare att änd- ra eller flytta ledningen. Det mötte vidare enligt kommittén inget hinder mot att anse en anläggning nödig för ett samhälle, även om den inte utfördes för samhällets egen räkning. Såväl ekonomiska som andra för- hållanden kunde göra det omöjligt eller olämpligt att bringa t. ex. en elektrisk belys- ningsanläggning till stånd genom samhällets omedelbara försorg. Sådana anläggningars vikt för samhället var emellertid inte mind- re, därför att de utfördes genom enskilda för sådant ändamål bildade sammanslut- ningar, ofta med samhället som deltagare till större eller mindre del.
96 5 första stycket andra punkten ExL behandlar det fallet att en ledning är fram- dragen utanför sådant område som avses i 90 8 (se ovan). Om ledningen på grund av ändrade förhållanden medför betydande olä— genhet för fastigheten, är ledningens ägare skyldig att på egen bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån detta är nöd- vändigt för att olägenheten skall undanrö- jas och detta kan ske utan synnerligt men för ledningen. Till grund för denna bestäm- melse låg ett förslag från EK, enligt vilket ledningens ägare skulle vara pliktig att änd- ra eller flytta densamma, i den mån så- dant var av nöden för att egendom, där led- ningen var framdragen, skulle kunna an- vändas till bebyggande eller annat för egen- domens tillgodogörande viktigt ändamål, samt ändring eller flyttning kunde ske utan synnerligt men för ledningen. Beträffande grunderna till förslaget hänförde sig kom- mittén (s. 207) till ett uttalande från en le- damot av högsta domstolen i samband med dennas granskning av det förslag som ledde till 1902 års lag. Denne ledamot framhöll därvid att det inte torde vara billigt eller lämpligt att en jordägare hindrades att an- vända sin jord exempelvis till fabriksanlägg- ningar, byggnadstomter etc. för att en elekt- risk ledning med expropriationens tvångs- rätt och utan att grunden blivit inlöst fram-
dragits däröver. En flyttning eller ändring av ledningen syntes i de flesta fall kunna ske utan något avsevärt men för denna. Lagförslaget innehöll emellertid inte något tillräckligt korrektiv mot en ledningsägare som vägrade att i berört hänseende tillmö- tesgå skäligt anspråk från jordägaren. Den ifrågavarande ledamoten ansåg därför att ett visst tillägg borde i jordägarens intresse göras till lagförslagets expropriationsbestäm- melser. EK ansåg vidare att sådana särskil- da skäl, som beträffande stadgandet i 96 S första stycket första punkten föranlett be- stämmelsen om skyldighet för ledningens ägare att bekosta dess ändring eller flytt- ning, inte syntes föreligga beträffande an- nan egendom än den därstädes angivna. Kommittén föreslog därför att köstnaden för en dylik åtgärd skulle i nu förevarande fall gäldas av egendomens ägare. Denna uppfattning delades inte av 1913 års lag- utskott, som i denna del gav lagstadgandet dess slutliga utformning. Utskottet ansåg (LU 1913122 3. 33 f) av billighetsskäl att kostnaden också i dessa fall skulle gäldas av ledningens ägare, särskilt med hänsyn till att denne i regel måste antagas vara i stånd att ombesörja en dylik åtgärd för mindre kostnad än fastighetens ägare. Utskoftet fann vidare att de föreslagna villkoren för rätten att påkalla flyttning framstod som onödigt stränga och föreslog därför de änd- ringar som framgår av lagtexten.
Tvister i frågor som avses i 96 5 första stycket ExL skall enligt sista punkten i samma lagrum prövas av allmän domstol.
I 96 5 andra stycket ExL behandlas vi- dare vissa möjligheter för en fastighetsäga- re att på egen bekostnad få en på fastig- heten framdragen ledning flyttad. Stadgan- det tillkom på initiativ av 1917 års lagut- skott. Utskottet (LU 1917:24 s. 37) hän- förde sig till bestämmelserna i paragrafens första stycke, enligt vilka som grund för att ledningens ägare skulle kunna förplik- tas att på egen bekostnad flytta ledningen uppställts att ledningen medförde bety- dande olägenhet för fastigheten. Utskottet framhöll att även om ledningen inte åstad- kom olägenhet, som kunde anses betydan-
de, kunde olägenheten dock vara sådan att fastighetsägaren skäligen borde ha anspråk på att ledningen flyttades eller ändrades, om han själv stod kostnaden härför. På grund härav infördes i det ifrågavarande lagrummet bestämmelser om en sådan rätt för fastighetsägaren. Som förutsättning för rätten uppställdes att ändringen eller flytt- ningen skulle befinnas skälig med hänsyn till å ena sidan olägenheten för fastighets- ägaren och å andra sidan det av ändringen eller flyttningen följande menet för led- ningen. Prövningsrätten uppdrogs åt KB, som bemyndigades att ge fastighetsägaren rätt att själv vidtaga erforderliga åtgärder för den händelse inte sådana inom av KB förelagd tid utfördes av ledningens ägare. I kostnadsfrågan föreskrevs att fastighetsäga- ren skulle vara skyldig att ersätta såväl uppkommande men för ledningen som, i den mån han inte själv utfört ändringen eller flyttningen, kostnaden härför med be- lopp som i händelse av tvist skulle be- stämmas av allmän domstol.
I 96 5 tredje stycket ExL stadgas slut- ligen att om egendom upphör att vara av i 90 S angiven beskaffenhet, t.ex. gatu- mark, så skall förut förvärvad rätt att ha ledning framdragen där inte längre gälla. Till grund för stadgandet ligger ett förslag från EK där rekvisitet dock angavs vara att egendom som avses i nuvarande 90 å övergår i enskild ägo. Som motiv anfördes (s. 207) att om t. ex. en gata upphörde att användas i denna egenskap och gatumar- ken övergick i enskild ägo det ofta blev omöjligt att fortfarande ha telegraf- och telefonledningar framdragna där, särskilt om marken skulle bebyggas. I vart fall ändrades, framhöll kommittén, förhållan- det mellan ledningens och markens ägare, enär de särskilda bestämmelser för sådan egendom som avses i nuvarande 90 å inte längre skall tillämpas. Kommittén ansåg därför att om ledningarna skulle bibehål— las i marken rätten härtill borde grun- das på en ny prövning av frågan. Kom- mittéförslaget upptogs sakligt oförändrat i 1912 års lagrådsremiss. Tre av lagrådets ledamöter ställde sig emellertid kritiska på
några punkter. Väsentligen framhölls (prop. 1913:46 s. 148) att den enda för- utsättningen för att den med lagförslaget avsedda rättsverkan skulle inträda borde vara att markens natur av t. ex. gatumark förändrats. Den genom expropriationen förvärvade rätten torde nämligen, fram- hölls det, inte innebära annat eller mera än rättighet att ha ledningen kvar så länge marken tjänade samma ändamål som vid tiden för upplåtelsen, oavsett om ersätt- ning för upplåtelsen utgått eller inte. I det förstnämnda fallet hade ju ersättningen be- stämts med hänsyn till områdets speciella natur och den omständigheten att tillämp- ning av den ifrågavarande paragrafen kun- de inträffa. Ett bibehållande av förslagets ståndpunkt i denna fråga skulle i många fall kunna faktiskt omöjliggöra för ett sam- hälle att genom bebyggande tillgodogöra sig gatumark, som enligt vederbörligen fastställd ändring av stadsplan övergått till tomtmark. Anledning att bibehålla denna ståndpunkt torde så mycket mindre före- ligga, som den rätt ledningens ägare hade i allt fall kunde bringas att upphöra ge- nom att marken av samhället överläts till enskild person. — Med anledning av berör- da anmärkning omarbetades lagrummet, så att det erhöll sin nuvarande lydelse.
5.2.3. Starkströmsanläggningar
Inledning
1902 års lag innehåller bestämmelser om expropriation för vissa elektriska stark- strömsanläggningar samt om tillstånd (kon- cession) för sådan anläggning. Vidare finns i lagen åtskilliga för stark- och svag- strömsanläggningar gemensamma bestäm- melser rörande åtgärder mot och ersättning för skada genom inverkan av elektrisk ström.
För framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning fordras till- stånd, s.k. koncession, av Kungl. Maj:t. Sådan kan meddelas antingen som linje- koncession (avser ledning med en i huvud- sak bestämd sträckning) eller som områ- deskoncession (avser ledningsnät inom
visst område). Koncession meddelas för viss tid, i regel inte mer än 40 år. Kon- cessionshavaren är skyldig att i viss om- fattning tillhandahålla ström från sin led- ning eller inom sitt område. — Enligt KBr den 15 nov. 1957 äger kommerskollegium i viss utsträckning meddela koncession, dock inte i sådana fall då det i samma ärende även förekommer fråga om rätt till expropriation,
För expropriation enligt 1902 års lag krävs till en början tillstånd av Kungl. Maj:t. I 1 5 första stycket sista punkten ges dock undantag för s.k. proformaex- propriation. Med hänsyn till de rättsverk- ningar från förmånsrättssynpunkt, som föl- jer av att särskild rätt till fastighet inlöses genom expropriation -— expropriation ger som bekant bättre rätt än inteckning _ har nämligen föreskrivits att Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriationen inte behövs, om fastighetsägaren förklarat sig villig att upplåta servitut eller nyttjanderätt för elektrisk starkströmsledning samt exprop- riation därav medför endast ringa men. Bestämmelsen utgör motsvarighet till stad- gandet i 89 5 andra stycket ExL, som tidi- gare berörts i anslutning till avsnittet om svagströmsledningar.
I 1 5 första stycket 1902 års lag görs bestämd åtskillnad mellan två olika typer av expropriationsändamål, allt efter den grad av allmännytta som anses förknippad med den ena och den andra typen. De båda typerna skall i det följande närmare granskas var för sig.
I 5 första stycket första punkten 1902 års lag
Expropriationsändamålet anges enligt den- na punkt vara antingen någon orts förseen- de med belysning eller drivkraft eller dy- likt ändamål eller också beredande av driv- kraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det all- männa.
I skrivelse den 13 maj 1896 (Rskr 1896: 73) till Kungl. Maj:t anhöll riksda- gen om utredning, huruvida och under vil-
ka villkor och inskränkningar det kunde anses lämpligt och nyttigt att den som ville anlägga elektrisk ledning för belys- ning eller kraftöverföring berättigades att, även om godvillig uppgörelse inte kunde träffas, dra sådan ledning över annans om- råde samt beredas säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande. I skrivelsen åberopades huvudsakligen att lagstiftningen inte kunde undgå att ta hänsyn till den storartade utveckling av industrin som borde väntas bli följden, om möjlighet be- reddes att med elektricitetens hjälp dra fördel av landets väldiga naturkrafter, samt att, även om inskränkningar i äganderät- ten inte borde av lagen påbjudas för till- godoseende av rent enskilda intressen, den omförmälda industriella utvecklingen var av sådan vikt för det allmänna att rätt till expropriation för elektrisk ledning borde kunna, efter Konungens prövning i varje särskilt fall, medges, när fråga var om en visserligen närmast i enskilt intresse före- tagen men dock jämväl från det allmän- nas synpunkt betydelsefull anläggning.
Efter viss utredning förelades 1900 års riksdag proposition (nr 22) med förslag till lag innefattande tillägg till ExF. Häri fö- reslogs expropriationsrätt endast för orts förseende med belysning eller drivkraft el- ler för dylikt allmänt behov. I anslutning härtill framhöll chefen för justitiedeparte- mentet i huvudsak följande (prop. 1900: 22 s. 8). Man borde alltjämt hålla fast vid att expropriation kunde genomföras endast om ett allmänt behov krävde detta, samt att en jordägare sålunda inte kunde förpliktas att avstå eller upplåta mark annat än i den mån sådant prövades erforderligt för ett speciellt ändamål av allmännyttig beskaf- fenhet. Expropriationsrätt kunde alltså inte medges för utförande av enskilda företag som var av betydelse för orten eller för landet i dess helhet endast medelbart och på samma sätt som varje annan gagnelig verksamhet.
Lagutskottet vid samma års riksdag (LU 1900: 47 s. 14 f) uttalade en viss tveksam- het, huruvida det åsyftade ändamålet att till industriens och landets fromma bereda
möjlighet för vidsträckt tillgodogörande av de rika kraftkällor som innehölls särskilt i landets vattenfall verkligen skulle kunna nås med stöd av en så inskränkt expropria- tionsrätt som den föreslagna. Utskottet ville dock inte frångå Kungl. Maj:ts uppfatt— ning utan framhöll att man borde gå var- samt fram och se tiden an.
Nu berörda lagförslag ledde inte till lag- stiftning. Följande år framlades ett nytt förslag, vilket i nu förevarande del inte in- nehöll några nyheter. Chefen för justitie— departementet framhöll i anslutning där- till ( prop. 1902: 9 s. 12 ) att han funnit det tillrådligt att bibehålla den gällande prin- cipen att expropriation kunde medges en- dast för allmänt behov. Med hänsyn till det sätt, på vilket denna princip blivit tilläm- pad, särskilt i fråga om järnvägar, ansåg han att man inte behövde befara, att an- läggningen av elektriska ledningar och det därpå beroende tillgodogörandet av vatten- kraft skulle komma att sakna erforderliga lättnader.
Under förslagets granskning i högsta domstolen ( prop. 1902: 9 s. 31 ) riktades av två justitieråd kritik mot det sätt, varpå expropriationsrättens omfattning avgrän- sats, vilket de fann svävande och osäkert. Denna uppfattning delades även av sär- skilda utskottet vid 1902 års riksdag (SäU 1902:1 s. 99 f). Utskottet förklarade in- ledningsvis att enligt dess förmenande tid- punkten nu var inne att utsträcka ex- propriationsrätten för elektriska ledningar jämväl till enskilda industriella anlägg- ningar. Vidare framhöll utskottet att det i förslaget använda uttrycket »för dylikt all- mänt behov» i sitt sammanhang kunde verka inskränkande i det allmänna behov för vilket expropriation skulle kunna med- ges. Med den storartade utveckling som elektrotekniken uppnått särskilt under det senaste årtiondet syntes det utskottet nöd- vändigt att lagstiftningen gav möjligheter att tvångsvis dra fram elektriska ledningar även för andra behov, som säkerligen inom en snar framtid kom att göra sig gällande. Lagstiftningen borde över huvud ta hän- syn till utvecklingsmöjligheterna. Utskottet
ville för övrigt i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att en orts förseende med exempelvis belysning enligt utskottets uppfattning svårligen kunde karakteriseras som ett allmänt behov utan snarare borde betecknas som ett allmänt ändamål. Utskot- tet föreslog därför att ordet behov utbyttes mot ändamål. Utskottet lade därjämte till orden »för beredande av drivkraft åt så- dan industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna».
Mot bakgrund av vad sålunda upptagits fastställdes expropriationsändamålet till framdragande av elektrisk ledning för orts förseende med belysning eller drivkraft el- ler för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning som finnes vara av större betydelse för det allmänna.
I skrivelse den 30 april 1907 (se EK s. 84) hemställde riksdagen att expropria- tion av jord måtte medges, utom för fram— dragande av ledningar, även för kraftsta— tion, dammfästen, vattenledningar och dy- likt. Förslag som i detta hänseende seder- mera avgavs av EK ledde emellertid inte till lagstiftning.
I proposition (nr 298) till 1920 års riks- dag framhöll chefen för justitiedepartemen- tet (s. 58 f) att det visserligen genom stad- gandena i 2 kap. 14 och 16 35 VL medgi- vits rätt att tvångsvis förvärva vad som er- fordrades för anläggning av vattenkraftsta- tioner och därtill hörande elektrisk utrust- ning. Däremot hade någon rätt till exprop- riation av mark för andra kraftstationer och anläggningar, som stod i samband med dem, inte medgivits. Han föreslog därför vissa ändringar i 1902 års lag, varigenom skulle beredas möjlighet till expropriation även för station för alstrande av elektrisk kraft på annat sätt än medelst vattenkraft, dvs. bränslekraftstation, samt andra statio- ner och anläggningar, som behövdes för tillgodogörande av elektrisk starkström.
Propositionen antogs av riksdagen i nu förevarande del, varefter lagändringen ive- derbörlig ordning utfärdades. Expropria- tionsändamålet fastställdes härigenom i sin nuvarande utformning,
I 5 första stycket andra punkten 1902 års lag
Genom en lagändring år 1941 öppnades möjligheter att expropriera till förmån för starkströmsledningar, även om dessa inte var avsedda för någon anläggning av stör- re betydelse för det allmänna. Expropria- tionsändamålet angavs vara framdragande av elektrisk starkströmsledning för viss fas- tighets förseende med belysning eller driv- kraft. Som förutsättning för att inlösen skulle få äga rum uppställdes att det in- trång som förorsakades av ledningen av Kungl. Maj:t prövades ringa i jämförelse med nyttan av ledningen.
Bakom lagändringen låg bl.a. en skri- velse den 7 dec. 1940 från svenska vatten- kraftföreningen och svenska elektricitets- verks/föreningen (se prop. 1941: 317 s. 7 f), vari framhölls att den föreliggande begräns- ningen i expropriationsmöjligheterna i första hand drabbade enskilda jordbruks- fastigheter; för industriella fastigheter spe- lade den säkerligen mindre roll, då nästan alla industrier av någon betydenhet torde betecknas som allmännyttiga på grund av de möjligheter till ökad utkomst som ge- nom dem bereddes innevånarna i den trakt, där de var belägna.
Vidare låg till grund för lagändringen en inom justitiedepartementet upprättad, den 27 dec. 1940 dagtecknad promemoria, vari huvudsakligen följande synpunkter la- des på frågan om den vidgade expropria- tionsrättens omfattning ( prop. 1941: 317 s. 12 f). Vissa elektriska starkströmsledningar kunde onekligen medföra ett betydande in- trång för ägaren av den fastighet, där led- ningen gick fram. Detta gällde emellertid huvudsakligen stamledningarna, om vilka nu inte var fråga, och för vilka expropria- tionsrätt redan fanns i erforderlig utsträck- ning De lokala distributionsledningarna medförde i regel inte några större olägen- heter. För att vinna en avgränsning mot de fall, då större intrång vållades, kunde må- hända ifrågasättas att medge den vidgade expropriationsrätten endast i fråga om låg- spänningsledningar. En sådan avgränsning
måste emellertid antagas bli alltför snäv i många fall, då även distributionsledningar- na mången gång hade högre spänning än 250 volt. Med hänsyn härtill föreslogs en allmän expropriationsrätt för att förse viss fastighet med belysning eller drivkraft, även om ledningen inte var avsedd för an- läggning av större betydelse för det allniän— na. Till skydd mot oskäligt intrång fogades härtill den reservationen att expropriations- rätt inte skulle föreligga annat än om det intrång som förorsakades prövades ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Vi- dare skulle expropriation kunna vägras, om intrånget eljest med hänsyn till ledningens ändamål kunde anses oskäligt. Som exem- pel härpå anfördes att innehavaren av ett nöjesetablissement eller av en utpräglad lyxindustri ville över annans mark dra fram en ledning, som vållade väsentlig olägen- het.
Chefen för justitiedepartementet (prop. 19412317 s. 25 f) fann en utvidgning av expropriationsrätten i skisserad riktning väl- motiverad. Den föreslagna inskränkningen att intrånget inte fick vara oskäligt med hänsyn till ledningens ändamål lät han emellertid såsom överflödig utgå med mo- tiveringen att bedömningen av ändamålet med ledningen redan ingick i prövningen av huruvida intrånget kunde anses ringa i jämförelse med nyttan.
Gemensamma bestämmelser
I I 5 andra stycket har upptagits en fö- reskrift om kommunalt veto mot lednings- dragning eller eljest utförande av elektrisk starkströmsanläggning inom område med stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde. Bestämmelsen mot- svarar i viss mån stadgandet i 90 g ExL beträffande svagströmsledningar men har erhållit en något annorlunda utformning. Sålunda föreskrivs att menighet inte är skyldig att — såvitt inte synnerliga skäl fö- religger — inom angivet område avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vatten- drag. Bestämmelsen behandlas utförligare i mom. 5.2.4_
I I 5 tredje stycket har upptagits vissa bestämmelser för det fall att en ledning skall inom område, där det varken finns stadsplan eller byggnadsplan, dras fram på mindre avstånd än 150 meter från bonings- hus, annan vid gård uppförd byggnad, tomtplats eller trädgård. I sådant fall är fastighetsägaren inte skyldig att avstå eller upplåta något, såvitt inte Kungl. Maj:t fin- ner att annan sträckning för ledningen, som kan användas utan synnerlig olägenhet för anläggaren, medför minst lika stort men som den föreslagna.
Initiativet till den ifrågavarande bestäm- melsen togs ursprungligen av lagutskottet vid 1900 års riksdag (LU 1900: 47 s. 16 ff). Utskottet ansåg att — i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad som skett i gruv- stadgan beträffande inmutning — stadgande borde meddelas för att bereda fastighets- ägare på landet trygghet mot att elektrisk ledning annat än undantagsvis kunde utan hans samtycke dras fram i allför nära grannskap till hans gård, tomtplats eller trädgård. Utskottet föreslog i detta syfte ett fridlyst avstånd på 200 meter. Någon motsvarande bestämmelse kunde enligt ut- skottets förmenande däremot av naturliga skäl inte ifrågasättas rörande städerna med deras tätt intill varandra liggande tomter och boningshus. Det torde inte heller där vara nödvändigt med en sådan bestämmel— se, eftersom städerna ägde möjlighet att, såsom på flera håll redan skett, genom ut- färdande av ordningsföreskrifter reglera anläggningen av ledningar på sådant sätt att fastighetsägarnas intressen blev behöri- gen skyddade.
Utskottets uppfattning delades inte i nämnvärd utsträckning av chefen för jus- titiedepartementet. Denne fann ( prop. 1902: 9 s. 13 f) bestämmelser av antytt in- nehåll varken behövliga eller lämpliga. Han hänvisade därvid till såväl att Kungl. Maj:t vid prövningen av ansökan om expropria- tionstillstånd torde komma att ta erforder- lig hänsyn till berörda fastighetsägare som att exproprianterna i eget intresse torde komma att undvika att dra ledningar allt- för nära hus etc. för att undgå en väsent-
lig förhöjning av expropriationsersätt- ningen. Slutligen ansåg departementschefen att ett genomförande av utskottets förslag inte bara skulle medföra en betänklig olik- het i rätt mellan stad och landsbygd utan även skulle kunna medföra att svårlösta för- vecklingar framkallades, när tillämpningen av byggnadsstadgan för rikets städer ut- sträcktes till något nytt område.
Särskilda utskottet vid 1902 års riksdag (SäU l902:1 s. 103 ff) förklarade sig i huvudsak dela de av departementschefen andragna skälen. Utskottet ansåg det emel- lertid viktigt att i en civillag av förevaran- de beskaffenhet infördes bestämmelser av viss allmängiltig betydelse. Med hänsyn härtill och till vad som i frågan förekom- mit vid 1900 års riksdag ansåg utskottet att en bestämmelse av nu ifrågavarande slag borde införas. Utskottet förordade ett fridlyst avstånd på 100 meter samt grun- dade sin uppfattning på i huvudsak följan- de skäl. Tidigare hade starkt tryckts på att starkströmsanläggningama var i hög grad farliga inrättningar och att av denna anled- ning försiktigheten bjöd att inte i andra fall, än då det var oundgängligen nödvän- digt, tillåta att de drogs fram i närheten av annans hus och gård på landsbygden. I följd av elektroteknikens hastiga utveck- ling kunde emellertid dåmera vid elektriska anläggningars utförande vidtagas så betryg- gande åtgärder att alla faror avlägsnades utom sådana som på grund av vårdslöshet vid skötseln, yttre åverkan eller övermänsk- liga tilldragelser av svårare art åtföljde många andra av dåtidens hjälpmedel. Far- lighetssynpunkten kunde under sådana om- ständigheter inte längre tillmätas synnerli- gen stor betydelse, förutsatt att Kungl. Maj:t i administrativ väg påbjöd erforderliga sä- kerhetsföreskrifter för elektriska stark- strömsledningar i huvudsaklig överensstäm- melse med ett just framlagt förslag. Obe- roende av faran borde emellertid beaktas det personliga obehag och den otrevnad av en eller annan anledning, som en lednings framdragande i omedelbar närhet av hus och gård möjligen kunde medföra. Natur- ligen var det väsentligt att se till att in-
trånget inte blev större än nödvändigt. Jord- ägarens anspråk fick emellertid inte sträcka sig alltför långt. Beaktas borde även det allmänna gagn som ledningen prövades medföra och de stora olägenheter såväl i tekniskt hänseende som ur säkerhetshänsyn som alltför många brytningar av lednings- linjen skulle medföra. Man borde även ta hänsyn till svårigheten att i en bebyggd ort ens kunna dra fram ledningen, om det frid- lysta avståndet togs till alltför stort, Jord- ägaren borde med hänsyn härtill anses skyl- dig att underkasta sig vissa mindre olägen- heter, särskilt som han ju i alla händelser var berättigad till full ersättning för varje verkligen lidet intrång. Hans berättigade in- tresse torde emellertid vara på ett fullt till- fredsställande sätt tillgodosett, om det frid- lysta avståndet bestämdes till 100 meter. Utskottet ansåg sig emellertid kunna till— styrka en sådan bestämmelse endast med hänsyn till att samtidigt föreslogs att Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att mot ägarens bestridande dra fram en ledning på mindre avstånd från dennes byggnader m.m. i det fall att annan sträckning för ledningen vi- sades inte kunna användas utan synnerlig olägenhet. Särskilt i de tätt bebyggda syd- ligare provinserna av landet torde det näm- ligen inte vara möjligt att dra fram någon ledning, i varje fall inte av större omfatt- ning, med iakttagande av den föreslagna av- ståndsbestämmelsen. Detsamma gällde när ledningar skulle dras fram omedelbart utan- för en stads eller ett municipalsamhälles planlagda område.
Sedan kamrarna stannat i olika beslut rö- rande det fridlysta avståndets storlek, fast- ställdes detta efter sammanjämkning till 150 meter.
Undantagsstadgandet i styckets sista punkt fick sin slutliga avfattning år 1941, då en viss jämkning av den tidigare lydelsen vid- togs i syfte att ge bestämmelsen en smidi- gare avfattning (se uttalande av chefen för justitiedepartementet i prop. 19412317 s. 26). Lagrådet uttalade i anslutning därtill (s. 34 f) att det även utan särskild bestäm- melse därom torde vara klart att en fastig— hetsägare var skyldig att avstå eller upplåta
mark för ifrågavarande ändamål, om andra möjliga alternativ beträffande ledningens sträckning var från intrångssynpunkt minst lika betungande som det föreslagna. _ Av- sikten med den nya utformningen synes mot bakgrund härav vara att ge klart uttryck åt principen att Kungl. Maj:t vid prövnirgen enligt denna punkt skall ta hänsyn till såväl fastighetsägarnas som anläggarens problem. AV 1 5 fjärde stycket framgår att _ iden
mån inte annat särskilt föreskrivs _ de all- männa reglerna i ExL samt de i samma lag meddelade särskilda bestämmelserna om ex- * propriation för svagströmsledningar skall till- lämpas på expropriationer enligt 1902 års lag. Därjämte föreskrivs att ExL:s bestäm- melser om nyttjanderättsupplåtelse för svag- strömsledning skall gälla även beträffande upplåtelser av servitut för starkströmsled- ning.
De särskilda bestämmelser för expropria- tion för starkströmsanläggning, vilka åsyftas i 1 g fjärde stycket, finns intagna i 3 _q ] och 3 mom. I 1 mom. lämnas vissa före- skrifter om vilka handlingar som skall bi- fogas ansökan om expropriationstillstånd, medan 3 mom. upptar bestämmelser om vil- ka myndigheter och andra som skall bere- das tillfälle att yttra sig i ärendet.
Föreskrifterna i 1 mom. överensstämmer i stor utsträckning med motsvarande regler beträffande svagströmsledningar i 89 g ExL. Sålunda skall till ansökan fogas en fullstän- dig beskrivning över det tillämnade företa- get. I olikhet mot vad som gäller enligt 89 5 ExL skall denna emellertid kompletteras med ett kostnadsförslag. Vidare skall på karta anges den föreslagna ledningens sträckning samt _ till skillnad mot 89 g ExL _ den jord, som erfordras för anläggningen (i 1902 års lagtext »ledningen»). Bestyrkta förteckningar skall inges på ägare och inne- havare av de fastigheter, över vilka ledning- en skall dras fram eller i vilkas mark den skall läggas ned eller _ till skillnad mot 89 5 ExL _ som eljest behövs för anläggningen. Slutligen skall _ i huvudsaklig överensstäm- melse med vad som gäller beträffande svag- strömsledningar — lämnas uppgift på de
överenskommelser som träffats eller de hin- der som mött däremot.
Fram till år 1957 innehöll 1 mom. även föreskrift om att _ i det fall att fråga var om ledning ovan jord _ förteckning skulle inges på ägare och innehavare av de fastig- heter som utan att ledningen drogs fram över deras mark var belägna på mindre av— stånd än 20 meter (fram till år 1907 150 meter) från ledningen. Denna bestämmelse torde böra ses i visst sammanhang med den ovan berörda regeln i 1 & tredje stycket. I samband med att bestämmelsen togs bort anmärkte chefen för justitiedepartementet (prop. 1957: 161 s. 62) att därvid borde be- aktas dels att vissa föreskrifter till skydd för berörda rättsägare avsågs skola tas upp i stadgan om elektriska starkströmsanlägg- ningar, dels att vederbörande rättsägares in- tressen tillgodosågs med stöd av den före- slagna bestämmelsen i 3 g 3 mom. om in- hämtande av yttranden över ansökningen.
I 3 mom. stadgas slutligen att _ för den händelse ansökningen inte finnes böra av- slås omedelbart _ tillfälle att yttra sig skall beredas vederbörande länsstyrelse, kommun och municipalsamhälle som berörs av an- läggningen, ägare och innehavare av fastig- het som anges i 1 mom. samt annan som kan lida men av företaget. Mot bakgrund av nyssnämnda departementschefsuttalande i samband med 1957 års ändringar i lagen torde sistnämnda bestämmelse syfta på bl. a. ägarna av vissa närbelägna fastigheter. Där- emot framgår inte av samma uttalande eller annorstädes hur man tänkt Sig att detta skall kunna ske, sedan exproprianten befriats från skyldighet att lämna uppgift på dessa per- soner. Vissa paralleller kan dock dras med det delvis likalydande stadgandet i 4 g tredje stycket ExL. Vid detta lagrums tillkomst framhöll nämligen lagutskottet vid 1917 års riksdag (LU 1917: 24 s. 29) att det syntes tillräckligt om kungörelse om den sökta ex- propriationen gjordes i orten på vanligt sätt samt att därvid erinrades om förefintlig- heten av den ifrågavarande rätten att avge yttrande.
5.2.4. Den kommunala vetorätten inom vissa planområden
Bestämmelser om en viss kommunal vetorätt mot expropriation för ledningsdragning m.m. inom kommuns område finns som i det föregående berörts i 1902 års lag samt i ExL (jfr även VL 2: 18). Enligt 1 5 andra stycket i 1902 års lag är sålunda menighet inte pliktig att — för anläggning som avses i första stycket dvs. station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, elektrisk starkströmsledning el- ler elektrisk starkströmsanläggning i övrigt — utan synnerliga skäl avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag in- om område, för vilket finns stadsplan eller byggnadsplan. I stort sett detsamma gäller enligt 98 5 första stycket ExL beträffande expropriation för linbana. I motsats till vad som gäller enligt 1902 års lag är denna ve- torätt emellertid absolut; någon möjlighet att åberopa synnerliga skäl finns således inte. Vidare anges här det område inom vilket vetorätten utövas som -— vid sidan av fast- ställt hamnområde — område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger till- lämpning. Slutligen finns bestämmelser om en viss vetorätt intagen i 90 g ExL beträf- fande expropriation för elektriska svag- strömsledningar. Enligt detta lagrum får i fråga om gata, torg, allmän plats eller vat- tendrag inom område, för vilket byggnads- stadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde expropria- tion inte avse egendoms avstående utan en- dast upplåtelse av nyttjanderätt.
Initiativet till den berörda regeln i 1902 års lag togs av den av chefen för finansde- partementet den 20 maj 1898 tillkallade kommissionen med uppdrag att inom depar— tementet biträda vid utarbetande av förslag till bestämmelser rörande villkoren för an- läggning och begagnande av elektriska ljus- och kraftledningar. I skrivelse den 10 de- cember 1898 till departementschefen (se SäU 1902:1 s. 56 ff, särskilt s. 60) fram- höll denna behovet av vissa föreskrifter an- gående koncessionstvång m.m. beträffande
sådana ledningar samt hävdade att det låg i sakens natur att medgivandet av expropria- tionsrätt borde i varje fall vara beroende på en prövning av de stridiga intressenas relativa betydenhet. Den avgörande bety- delse som enligt kommissionens mening borde tillerkännas denna fråga syntes emel- lertid ge vid handen att starka betänklighe- ter förefanns mot att tillåta den som ville dra fram elektriska ledningar över eller un- der gator och allmänna platser inom stä- der och andra tätt bebyggda samhällen el- ler eljest inom dessas områden att verkställa sådant annat än med vederbörande lokal- myndigheters medgivande och efter deras anvisning. Dessa gator och andra platser var nämligen av sådan allmän betydelse inte bara som kommunikationsleder utan också på grund av de i dem anbragta an- ordningarna för belysning, vattenledning, markens torrläggning m.m. att ifrågavaran- de samhällens trevnad och utveckling var i avsevärd grad beroende av att desamma i minsta möjliga mån togs i anspråk för främmande ändamål.
I proposition till 1900 års riksdag (prop. 1900: 22) föreslogs ett tillägg till ExF, in— nefattande vissa bestämmelser om expro- priation för elektriska ledningar. I anslut- ning härtill upptogs dock inga inskränk- ningar i rätten att expropriera inom sådana områden, varom nu är fråga, Lagutskottet (LU 1900: 47 s. 16) anmärkte med anled- ning härav att ledningar, genom vilka in- trång skulle ske på gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde till- lämpning, ävensom inom fastställt hamnom- råde inte borde få anläggas, med mindre vederbörande kommun lämnat medgivande därtill. Utskottet föreslog med anledning därav en omredigering av bestämmelsen.
Den 22 februari 1901 remitterades till högsta domstolen ett förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska anlägg- ningar. Detta innehöll i 1 g en bestämmelse om att menighet inte var skyldig att inom område, för vilket byggnadsstadgan för ri- kets städer ägde tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta
gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vid remissen yttrade chefen för justitiedeparte- mentet bl.a. (prop. 190219 s. 14) att på grund av de olägenheter som för städer och stadsliknande områden kunde följa av et; in- trång på gator och därmed jämförliga om- råden menighet syntes böra fritagas från skyldighet att tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden.
Förslaget, som i denna del lämnades utan erinran av högsta domstolen, förelades så småningom 1902 års riksdag ( prop. 1902: 9 ). Den ifrågavarande bestämmelsen upp- togs därvid i oförändrat skick. Vid försla- gets behandling framhöll särskilda utskottet (SäU 190211 s. 101 f) att det vid första påseende syntes vara åtskilligt att anmärka mot denna inskränkning i expropriations- rätten, emedan behovet för industriella an- läggningar, spårvägar m.m. att lägga ut elektriska ledningar för att erhålla drivkraft säkerligen kom att bli mest kännbart just i städer och municipalsamhällen, Med hän- syn till de olägenheter som kunde förorsa- kas städer och därmed jämförliga samhällen genom elektriska ledningar ansåg utskottet emellertid att det inte kunde anses tillråd- ligt att införa expropriationsrätt beträffan- de de ifrågavarande områdena. Utskottet hyste inte heller något tvivel om att städer och municipalsamhällen i regel själv bäst skulle inse fördelarna av samhällets indu- striella utveckling och vikten av att befordra och underlätta allt som kunde bidraga där- till. Utskottet ansåg därför att man med full tillförsikt borde kunna överlämna frå- gan om elektriska ledningars framdragande över allmänna platser åt dessa kommuners eget avgörande. Vetorätten godtogs därefter i enlighet med förslaget och lagfästes i oin— skränkt omfattning, dvs. utan det nuvaran- de undantaget med hänsyn till synnerliga skäl.
Spörsmålet om det lämpliga i en oin- skränkt vetorätt väcktes av kommerskolle- gium i yttrande över den departementspro- memoria som låg till grund för 1941 års ändringar i ExL och 1902 års lag. Kollegiet erinrade ( prop. 1941:317 s. 21 f) därvid
inledningsvis om att vetorätten huvudsakli- gen tillkommit för att bereda kommunen möjlighet att förhindra att ledningar drogs fram, om detta med hänsyn till använd- ningen av kommunens gatusystem för tra- fiken samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning m. ni. var mindre lämpligt. Med den avfattning stadgandet erhållit hade emellertid den kommunala vetorätten fått en större omfattning. Kommunen hade så- lunda i sin hand att förhindra framdragan- det även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunde vara till hinders från angiv- na synpunkter. Kommunerna hade även i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten för ledningar av dylikt slag, nämligen då kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds medgivande. Med hänsyn till att det efter 1938 års änd- ringar i 1902 års lag överlämnats åt Kungl. Maj:t att se till att koncessionsansökningar för elektriska starkströmsledningar inte bi- fölls med mindre ledningen fyllde ett verk- ligt behov och därjämte kunde anses ingå som ett led i en rationell elektrifiering, an- såg kollegiet emellertid att frågan om rätten att dra fram ledning inom stadsplanelagt område borde avgöras inte av vederbörande kommun utan av Kungl. Maj:t. Kollegiet föreslog därför att den nu ifrågavarande bestämmelsen skulle utgå.
Chefen för justitiedepartementet ( prop. 1941: 317 s. 26 ) fann den av kommerskolle- gium riktade kritiken mot vetorätten väl- befogad. Med anledning av vad kollegiet anfört ansåg han det lämpligt att stadgan- det jämkades så att Kungl. Maj:t kunde medge undantag därifrån om synnerliga skäl förelåg.
Lagförslaget föranledde svenska stadsför- bundet att i en till andra lagutskottet över- lämnad skrivelse vända sig mot borttagande av den ovillkorliga vetorätten. Med hänsyn till att enligt den föreslagna lydelsen av stadgandet undantag därifrån kunde medges av Kungl. Maj:t endast när synnerliga skäl talade därför, ansåg utskottet emellertid att befogade anmärkningar inte kunde riktas mot förslaget i denna del (L2U 1941: 39 s.
14 f). Utskottets uppfattning godtogs av riksdagen.
Bestämmelsen i 98 5 första stycket ExL om kommunalt veto vid expropriation för linbana har tillskapats helt efter mönster från 1902 års lag (se EK s. 78 f och 211). 1941 års ändring i sistnämnda lag föranled- de dock ingen följdändring i nu ifrågava- rande bestämmelse.
Bestämmelsen i 90 5 ExL om vissa in— skränkningar i rätten att expropriera för svagströmsledning kan ledas tillbaka på ett förslag av telegrafstyrelsen i skrivelse den 22 september 1903 till Kungl, Maj:t med begäran om viss lagstiftning om begagnande av samfärdselvägar inom vissa områden för anläggningar tillhörande statens telegraf- eller telefoninrättningar (EK s. 90). Styrel- sen framhöll härvid (EK s. 203) att elekt- risk anläggning inte borde få göras på, över eller under gata eller allmän plats, om den- nas begagnande för dess trafikändamål där- igenom varaktigt hindrades eller försvårades. EK påpekade i anslutning därtill (s. 203 f) att denna synpunkt tillgodosågs genom den allmänna regeln om det allmänna gagnets styrka som avgörande för frågan om ansö- kan om expropriationstillstånd borde bevil- jas. Var egendomen förut använd för något allmänt ändamål som kunde lida intrång genom den föreslagna anläggningen bevil- jades inte expropriationsrätt med mindre gagnet befanns så överväga olägenheterna att dessa inte borde få hindra anläggningens utförande. Huruvida jämväl andra ändamål borde tillmätas samma betydelse fick an- komma på Kungl. Maj:ts avgörande. I nu förevarande sammanhang föreslog EK emel- lertid ett undantag från allmänna regler i fråga om de rättigheter som kunde inbe- gripas under expropriationen. Kommittén hänförde sig .till den ovanberörda bestäm- melsen i 1902 års lag men ansåg att det här inte fanns anledning att gå lika långt, eme- dan svagströmsledningar inte medförde samma olägenhet som starkströmsledningar. Detta kunde enligt kommitténs uppfattning så mycket mindre komma i fråga, som ex-
propriationsrätten inom städerna för att ha någon betydelse måste avse just dessa plat- ser. Det syntes däremot lämpligt att ge ut- tryck åt det för övrigt nästan självklara för— hållandet att expropriation för elektriska ledningar inom dylika områden inte fick avse egendoms avstående utan endast upp- låtelse av nyttjanderätt.
Det område, inom vilket den kommunala vetorätten enligt ovanberörda tre lagrum kan utövas, angavs ursprungligen som _ bortsett från fastställt hamnområde _ »om- råde, inom vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning». Definitionen har sedermera genom en lagändring år 1931 ändrats beträffande 1902 års lag till att avse »område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan». I ExL står den ur- sprungliga lydelsen emellertid alltjämt kvar oförändrad fastän 1874 års byggnadsstadga sedan länge är upphävd.
Det allmännas reglerande ingripande på byggnadsverksamheten i städerna och vissa områden på landsbygden (köpingar, muni- cipalsamhällen) omfattade enligt 1874 års byggnadsstadga inte stadens (köpingens etc.) hela område utan endast den del där- av som var mogen att tas in i den egent- liga stadsplanen. För att få en reglering inom övriga delar fanns inget annat medel än att utsträcka stadsplanen. Andra plan- institut fanns inte. Uttrycket »område, in- om vilket byggnadsstadgan för rikets stä- der äger tillämpning» skulle alltså lika gär- na ha kunnat utbytas mot »stadsplanelagt område» vid den tidpunkt, då de ifråga- varande tre stadgandena tillkom.
Initiativet till ändringen i 1902 års lag togs av 1916 års kommitté med uppdrag att verkställa revision av gällande bestäm- melser angående stadsplan och tomtindel- ning. Kommittén föreslog (betänkande den 15 dec. 1920 med förslag till stadsplane- lag m.m.) ett nytt institut för planering inom vissa landsbygdsområden, byggnads- plan, som skulle vara en enklare variant av stadsplanen. Som en följd härav ansåg man även att den ifrågavarande områdes- bestämningen i 1902 års lag borde utbytas
mot »område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan», vilket enligt det fram- lagda förslaget till stadsplanelag skulle mot- svara den då gällande områdesbestäm- ningen i 1902 års lag. Kommitténs förslag i denna del godtogs oreserverat och upp- höjdes till lag i samband med 1931 års stadsplanelagstiftning. Under mellantiden hade dock tillkommit ett nytt planinstitut, stomplanen (närmast motsvarande general- plan), till vilken knutits en rad viktiga rätts- verkningar (förbud mot nybyggnad, rätt och skyldighet för kommunen att inlösa viss mark m.m.). Något skäl till att den kommunala vetorätten gjordes tillämplig inom byggnadsplanelagda men inte inom stomplanelagda områden lämnades aldrig under förarbetena. Att låta den avse också sist angivna planområden kunde i och för sig ha varit naturligt med hänsyn till att de kommunala skyldigheterna otvivelaktigt var betydligt mer vittgående inom stompla- nelagt än inom byggnadsplanelagt område.
5.3. Oljeledningar
Expropriationsrätt för oljeledning som är behövlig för företag av större gagn för or- ten infördes i ExL år 1947, då ett stad- gande härom placerades i 1 5 första styc- ket 13, Härtill har knutits vissa tillämp- ningsföreskrifter, likalydande med dem som gäller för farleder och anläggningar för luftfart och tillsammans med dem placera- de i 87 5.
Förslag till den ifrågavarande lagstift- ningen avgavs av 1946 års oljeledningsnt- redning, som hade till uppgift att utreda de ekonomiska och tekniska förutsättning- arna för byggandet av en oljeledning från västkusten till hamn vid Östersjön eller Mä- laren och därmed förknippade spörsmål (se prop. 1947: 241 ).
I anslutning till att 1947 års lagförslag remitterades till lagrådet erinrade chefen för justitiedepartementet (prop. 1947: 241 s. 11 ff) till en början om att enligt 1 5 första stycket 2 ExL fastighet kunde genom ' expropriation tas i anspråk, förutom för allmän väg m. m. även för annan anlägg- ning för den allmänna samfärdselns främ-
jande. Det var vidare möjligt att jämlikt 1 5 första stycket 6 ExL erhålla expropria- tionstillstånd för sådant ändamål som var jämförligt med de under p. 2 nämnda och ägde väsentlig betydelse för det allmänna. Med stöd av dessa bestämmelser syntes där- för expropriation kunna medges till förmån för oljeledning som främjade den allmän- na samfärdseln eller eljest kunde sägas äga väsentlig betydelse för det allmänna. Det kunde emellertid ifrågasättas, om inte ex- propriationsmöjligheten borde utvidgas att avse även andra slag av oljeledningar. Även om en sådan ledning i första hand avsåg att tillgodose ett enskilt intresse, kunde dock företaget, ehuru medelbart, tjäna även all- männa intressen. Departementschefen an- såg därför att expropriation borde kunna medges för att främja dylika för landet gagneliga företag. För att erhålla en lämp- lig avgränsning av expropriationsbefogen- heten i nu avsedda fall syntes man böra anknyta till p. 13, enligt vilken som förut- sättning för expropriation av linbana gäll- de att den var behövlig för ett företag av större gagn för orten.
I fråga om expropriationsområdets av- gränsning gjorde departementschefen vissa jämförelser med vad som gällde beträffan- de farleder och anläggningar för luftfart. Även vid expropriation för oljeledning an- såg han att i vissa fall svårigheter torde föreligga att på förhand exakt bestämma expropriationsområdets omfattning. Under arbetets gång kunde det visa sig nödvän- digt att göra en mindre avvikelse från den ursprungligen bestämda sträckningen, vilket motiverade en motsvarande tillämpning av de bestämmelser som gällde för farleder och anläggningar för luftfart. Det syntes departementschefen kunna förutsättas att en sådan möjlighet till utvidgning av ex- propriationen skulle komma att medges en- dast då starka skäl talade därför och under iakttagande av markägarnas behöriga in- tressen.
Departementschefen upptog slutligen till diskussion vissa förslag att några av de särbestämmelser som gällde vid expropria- tion för elektriska svagströmsledningar
skulle gälla även oljeledningar. Med be- stämmelserna avsågs bl.a. att åstadkomma ett förenklat expropriationsförfarande. De- partementschefen fann emellertid inte till- rådligt att för tillfället införa sådana sär— bestämmelser. Han påpekade i detta sam- manhang att även om det intrång som or- sakades av en oljeledning i regel var jäm- förelsevis obetydligt, större olägenhet dock i allmänhet torde tillfogas markägaren än vid framdragande av en elektrisk svag— strömsledning. Departementschefen ansåg emellertid att man framdeles, sedan när- mare erfarenhet vunnits rörande anlägg— ningar för oljetransport, torde få ta under övervägande, om ytterligare särbestämmel- ser var av behovet påkallade.
5 .4 Atomanläggningar
Bestämmelserna om expropriation för atomanläggningar tillkom genom lagstift- ning år 1958, när ett stadgande härom in- togs i 1 5 första stycket ExL såsom punkt 18. Expropriationsändamålet angavs där vara sådan atomreaktor eller annan atom- energianläggning som är till större gagn för orten eller eljest äger väsentlig bety- delse från allmän synpunkt. Stadgandet in- nehöll därjämte expropriationsbefogenhet för skyddsområde kring sådan anläggning. I sistnämnda hänseende kommer stadgandet att närmare behandlas i kapitel 7.
Chefen för justitiedepartementet fram- höll under förarbetet till lagstiftningen (prop. 1958: 149 s. 19 ff) — efter att ha granskat de krav som måste ställas på en lämplig plats för en atomanläggning — att dessa inte alltid var så lätta att uppfylla. Oftast var förhållandena i själva verket så- dana att man inte hade någon möjlighet att välja mellan olika tänkbara förlägg- ningsalternativ utan var hänvisad att utföra anläggningen på en viss given plats, om den över huvud skulle komma till stånd, Detta gav ägaren av det lämpliga området en monopolställning, som denne kunde utnytt- ja för att utkräva ett orimligt högt pris. Detta förhållande i förening med önskvärd- heten av att förefintliga energitillgångar ut-
nyttjades på bästa sätt talade starkt för att anläggningar för utvinning av atomenergi utrustades med expropriationsrätt. Detta gällde såväl atomreaktorer som t. ex. fabri- ker för framställning av atombränsle, an- läggningar för lagring av sådant bränsle, anläggningar för lagring av radioaktiva av- fallsprodukter från atomreaktorer, anlägg- ningar för regenerering av utbrända bräns- leelement m.fl. serviceanläggningar för atomdriften. De anläggningar som vid till- fället planerades eller var under utförande var uppenbarligen tillkomna för att tillgodo- se allmänna intressen. Den snabba utveck- lingen på området medförde emellertid att ett stadgande utan en sådan begränsning i framtiden kunde komma att framstå som alltför vittgående. Med hänsyn därtill för- ordades att stadgandet begränsades på sam- ma sätt som motsvarande bestämmelser i 1902 års lag. Expropriation borde sålunda endast beviljas för anläggning, som bedöm- des bli av större gagn för orten eller eljest äga väsentlig betydelse från allmän syn- punkt. I den promemoria som låg till grund för lagstiftningen hade förutsatts att ex- propriationsrätt borde kunna beviljas också för anläggning som i första hand tillgodo- såg privatekonomiska intressen för såvitt den fyllde de i övrigt uppställda kraven. Ef- tersom varje anläggning av någorlunda stor omfattning var ägnad att direkt eller indi- rekt tillgodose landets energibehov, oavsett vem som innehade densamma och oavsett om den i första hand drevs med hänsyn till vinstintresset, ansåg departementschefen att denna princip inte kunde sägas strida mot villkoret att anläggningen skulle vara av betydelse från allmän synpunkt.
Rörande tillämpningen av nu berörda stadgande föreskrivs i 113 5 ExL att an- sökning om expropriationsrätt skall åtföl- jas av handlingar, som utvisar att sökanden fått tillstånd att uppföra anläggningen eller gjort ansökan om sådant tillstånd. Därjäm- te föreskrivs att i övrigt de allmänna be- stämmelserna om expropriation för elekt- riska anläggningar skall gälla om anlägg- ningen helt eller delvis är avsedd för alst- rande av elektrisk kraft.
5.5. Några huvuddrag i den svenska vattenrätten
5.5.1. Inledning
Rättsregler rörande rådigheten över och rät- ten att utnyttja det i naturen befintliga vatt- net (lukrativ vattenrätt) och om bortskaf- fande av skadligt vatten (defensiv vatten- rätt) finns väsentligen i VL. Ett flertal and- ra författningar innehåller emellertid (ckså bestämmelser av intresse i sammanhanget.
De delar av den lukrativa vattenritten som är av särskilt intresse i förevarande sammanhang är de som handlar om tillgo- dogörande av vattenkraft samt om ian- språktagande av vatten för förbrukning för andra ändamål. Reglerna om farled, hamn och flottled har redan berörts i annat sam- manhang. I den defensiva vattenrätten till- drar sig här endast avloppsfrågorna något intresse.
I VL görs genomgående skillnad på yt- vatten och grundvatten. Som huvudregel gäller enligt 1 kap. 1 och 15 gg att envar har rätt att _ med vissa inskränkningar _ råda över det vatten som finns på hans grund (ytvattnet) eller under markens yta (grundvattnet). Rätten att tillgodogöra sig detta vatten är alltså principiellt knuten till jordäganderätten.
5.5.2. Tillgodogörande av vattenkraft
De viktigaste reglerna om utnyttjande av vattenkraft återfinns i 2 kap. ]—41 ”' VL, som handlar om byggande i vatten. Därmed åsyftas bl. a. inrättande av vattenkraftverk med tillhörande dammar och övriga anord- ningar för vattenkraftens utnyttjande. Än- damålet är att närmare reglera i vad män och på vilka villkor det är tillåtet att vidta- ga åtgärder som kan medföra förändringar av de naturliga förhållandena i ett vatten- drag eller en vattensamling. En förutsätt- ning för att fråga skall kunna uppkomma om tillämpning av bestämmelserna är att den som vill bygga äger åtminstone någon del i vattnet. Gör han detta, har han sedan möjlighet att med stöd av särskilda tvångs- regler i 5——7 %% få allt erforderligt vatten
___ ...—____ ..-a—_M____3._-__ _.._.
sammanfört i en lämplig brukningsenhet. Han har vidare möjlighet att med stöd av 14—18 55 tvångsvis ta i anspråk annan tillhörig fastighet eller byggnad för att där utföra vissa åtgärder. Rättstekniskt har sist- nämnda befogenheter konstruerats som tvångsservitut.
Enligt 14 5 kan medges rätt att på an— nans fastighet anlägga damm, vall eller väg eller ledning för vattnet. Vidare kan medges rätt att verkställa grävning, sprängning el- ler annan åtgärd för att reglera strömbäd- den eller förebygga eller minska skada. Som huvudsaklig förutsättning för tillstånd till åtgärderna har uppställts krav på att de skall »tarvas för ändamålsenligt tillgodogö- rande av vatten». Vidare stadgas rätt att tillfälligt ta i anspråk mark för vissa bygg- nadsarbeten.
Enligt 15 &" medges rätt att för tillgodo- görande av vatten i vissa fall begagna sig av annan tillhörig byggnad i vatten.
I 16 5 lämnas vissa föreskrifter om rätt att ta i anspråk utmål för byggnad för vatt- nets tillgodogörande och därmed förenade anläggningar. Under förutsättning att så- dant utmål inte utan oskäliga kostnader står till buds på annat sätt, kan ägare vid eller i närheten av det ifrågavarande vattendra- get eller vattenområdet åläggas att upplåta så stort område som oundgängligen behövs för ändamålet. Lagrummet öppnar möjlig- het att ta i anspråk mark för alla till ett vattenverk anknutna tekniska anläggningar. I några fall finns t.o.m. möjlighet att ta området i anspråk med äganderätt, nämli- gen då det är avsett att utgöra eller ingå i visst slags strömfallsfastighet.
I 17 5 föreskrivs att man inte för ända- mål som avses i 14 och 16 55 får ta i an- språk tomtplats, trädgård eller park, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.
I 18 5 lämnas slutligen föreskrifter om rätt att i vissa fall dra fram kraftledning över annans mark, Paragrafen innehåller de undantag från 1902 års lag som gäller i fråga om ledningar för överförande av er- sättningskraft. Bestämmelserna innebär att sådan ledning får dras över annans mark även om den inte i och för sig har betydelse
för det allmänna och även om intrånget inte kan betecknas som ringa. Kungl. Maj: ts prövning enligt 1902 års lag om för- utsättningar för expropriationsrätt finns er- sätts i detta fall av vattendomstolens beslut att vattenkraft skall ersättas medelst elekt— risk kraftöverföring. Frågor om ledningens sträckning och om intrångsersättningens storlek handläggs och avgörs i den ordning som stadgas i 1902 års lag. Ersättningsfrå- gan prövas alltså av expropriationsdomstol.
För att byggande i vatten skall få ske krävs i flertalet fall att förhandsprövning av företagets tillåtlighet m.m. görs av vat- tendomstol i särskild ordning. Vattendom- stolarna har även ålagts åtskilliga andra viktiga funktioner. VL innehåller sålunda regler om ett speciellt förfarande vid pröv- ningen av uppkommande frågor om ersätt- ning och ianspråktagande av annans egen- dom samt ersättningsregler, som på flera punkter skiljer sig från vad som gäller en- ligt ExL. Rent allmänt kan om dessa sägas att de intar en mera generös inställning mot den skadelidande än vad som är fallet en- ligt ExL. Detta har motiverats med att tvångsrätten enligt VL i regel _ till skill- nad mot vad som är fallet enligt ExL _ innebär att annans egendom tas i anspråk för ett övervägande enskilt intresse.
5.5.3. Ianspråktagande av vatten för för- brukning i övrigt samt bortskaffande av av- loppsvatten
Inledning
Samhällens och enskilda förbrukares be- hov av vatten för andra ändamål än som berörts i det föregående tillgodoses i flerta- let fall genom olika typer av gemensamma anläggningar. I samtliga fall måste finnas en vattentäkt av något slag, t. ex. tillgång till grundvatten i en grusås eller till vatten i en sjö. I de allra enklaste fallen hämtas vattnet med handkraft eller med hjälp av en pump ur källan. I vissa fall leds det di- rekt från källan genom ledningar till för— brukaren utan någon mellanhand. I över- vägande antalet fall omhändertages och
distribueras vattnet emellertid genom ett vattenverk.
Terminologin på nu ifrågavarande om- råde är inte helt klar. VL använder uttryc- ket vattentäkt uteslutande i samband med grundvatten (grundvattentäkt) medan det ifråga om ytvatten genomgående talas om »byggande i vatten» och »bortledande av vatten». Grundvattentäkt definieras i 2 kap. 42 5 första stycket som »anläggning för tillgodogörande av grundvatten». Vad där- med skall förstås beror närmast på hur man tolkar uttrycket »tillgodogörande». Detta uttryck förekommer på ett flertal andra ställen i 2 kap. VL1. Vid föredragningen i lagrådet år 1917 av förslaget till VL fram- höll Gärde2 i anslutning till 2 kap. 14 S (PM 2 kap. 3. 171) att ett tillgodogörande av vatten givetvis i främsta rummet före- låg Vid dess utnyttjande för kraftändamål. Tillgodogörandet var emellertid uppenbar- ligen inte inskränkt härtill, I varje fall, när vattnet kom till nyttig användning i ena el— ler andra hänseendet, torde ett tillgodogö- rande föreligga. Som exempel på sådan nyt- tig användning angav Gärde bevattning samt förbrukning av vattnet vare sig för industriella ändamål eller eljest. _ 1936 års vattenlagssakkunniga, som utarbetade det lagförslag (SOU 1937: 35) som låg till grund för 1939 års lagstiftning om tillgo- dogörande av grundvatten, förefaller ha haft Gärdes definition av uttrycket »till- godogörande» i tankarna, då de utformade sitt förslag till definition av begreppet vat- tentäkt (numera grundvattentäkt) i 2 kap. 42 5 första stycket VL. De föreslog nämli- gen att med vattentäkt skulle förstås »an- läggning, som är avsedd för tillgodogörande av grundvatten genom uppfordrande, bort- ledande eller tillvaratagande på annat sätt». I anslutning därtill anmärktes (SOU 1937: 35 s. 55) att beteckningen vattentäkt användes endast för sådan anläggning som direkt var avsedd för uppfordrande av grundvatten eller dess tillvaratagande ur grunden på annat sätt. Fabrik eller annan inrättning, där vatten från en vattentäkt användes, var sålunda inte att räkna till vattentäkten, även om den hade samma
ägare. Efter påpekandet från lagrådet (prop. 1939: 9 s. 136 f) fick emellertid de i lag- texten intagna orden »genom uppfordran— de etc.» utgå vid departementsbehand- lingen. Som skäl för sin ståndpunkt anför- de lagrådet att med vattentäkt enligt för- slaget skulle förstås varje anläggning för tillgodogörande av grundvatten, varför det syntes överflödigt att tynga lagtexten med de ifrågavarande orden. Denna åsikt ter sig något svårförståelig. I belysning av det fö- regående förefaller det nämligen som om de sakkunniga haft för avsikt att med de ifrågavarande orden inskränka det vid- sträckta begreppet »anläggning för tillgo- dogörande av vatten» och inte att lämna exempel på sådana anläggningar. Någon klar och entydig praxis på området har inte stått att finna. Det förefaller emeller- tid som om vattendomstolarna är böjda för att i vissa fall tolka begreppet grundvatten- täkt mycket vidsträckt. Hit lärer sålunda understundom kunna räknas inte bara själ- va grundvattentillgången som sådan samt de tekniska anordningar som erfordras för att vattnet skall kunna framtagas ur grun- den i syfte att _ i ett senare led _ bringas till nyttig användning på ett eller annat sätt, utan även vissa anläggningar som är avsedda att begagnas i detta senare led. Bakgrunden till denna vidsträckta tolkning torde vara att sambandet mellan olika an- läggningar för ianspråktagande och tillgo- dogörande av vatten ofta är så starkt att det kan vara svårt att särskilja dem. Uttrycket vattenverk finns inte närmare definierat i vattenlagstiftningen. I vanligt språkbruk torde därmed förstås en anlägg- ning för bearbetning och distribution av vatten inom samhällen eller till enstaka större förbrukare. Vattenverket brukar som regel anses bestå av vattentäkt, uppford—
1 Se 3 & fjärde stycket, 5—7 55 första styckena, 10 ä 1 mom. första och andra styckena, 14 5 första stycket, 15 %, 16 och 19 åå första styckena, 23 ä 1 mom. första stycket och 2 mom. 45 &, 47 _8, 1 mom. första, andra och fjärde stycket, 49—51 55 första styckena, 54 €, 56 5 första stycket samt 63 och 64 åå. 2 P.M. (maskinskriven), upprättad av f. d. jus— titierådet N. Gärde för föredragning i lag- rådet av förslaget till vattenlag.
ringsverk (pump eller pumpstation), an- läggning för rening av råvattnet, tryckregu- lator och ledningsnät. Till ett vattenverk hör ofta vattenreservoarer, avsedda att ut- jämna skillnaden mellan den uppfordrade och den förbrukade vattenmängden. Dessa förläggs understundom till tombyggnader. För mindre anläggningar används ibland hydrofor.
I lagstiftningen har man på olika sätt försökt att tillgodose samhällenas och en- skilda personers behov av vatten. Bestäm- melserna härom är spridda över ett flertal författningar, främst VL, ExL, BL, VAL och HusbL.
Vad gäller avloppsvatten är främst fråga om behov av utrymme för dels ledningar och därmed sammanhängande anordning- ar för att föra avloppsvattnet från avnä- maren till recipienten, dels erforderliga an- ordningar för rening av vattnet före utsläp- pet i recipienten. Bestämmelser härom finns främst i VL, BL och VAL, varjämte ExL:s regler i viss utsträckning torde kunna bli tillämpliga med hänsyn till de ganska vitt- gående skyldigheter som kommunerna ålagts i detta sammanhang.
Bestämmelser i VL om vattenanläggningar
Beträffande ytvattnet lämnas i 2 kap. 1— 41 55 VL åtskilliga bestämmelser om byg- gande i vatten och om bortledande av vat- ten, allt i syfte att tillgodogöra sig detta. Dessa regler har redan i erforderlig ut- sträckning berörts i det föregående under avsnittet om tillgodogörande av vattenkraft.
Beträffande grundvatten lämnas regler i 2 kap. 42—68 55. Ändamålet med dessa bestämmelser är att närmare ange under vilka förutsättningar grundvattentäkt får anordnas och nyttjas samt hur skydd för grundvattnet bör anordnas,
Någon möjlighet att tvångsvis ta i an- språk annan tillhörigt grundvatten finns inte enligt VL. Däremot finns möjlighet att en- ligt 45 5 förvärva en tvångsrätt av samma natur som ovan berörts för att på annans fastighet dra fram ledning för vattnet, ta
väg, sätta ut observationsrör eller utföra åtgärd till förebyggande eller minskande av skada. Som förutsättning har uppställts att åtgärden skall vara nödvändig för ett ändamålsenligt tillgodogörande av grund- vattnet. Tomtplats, trädgård eller park får enligt 46 5 inte tas i anspråk, om avsevärt men skulle uppkomma därav och ändamå- let utan synnerlig olägenhet kan vinnas på annat sätt.
Motsvarighet till bestämmelserna i 15 och 16 55 om rätt att ta i anspråk byggnad och att erhålla utmål saknas i förevarande sammanhang. Tillräckliga skäl har inte an- setts föreligga att i VL ta in något stadgan- de om rätt att anlägga själva vattentäkten på annans mark. Detta skulle nämligen, enligt vad som under förarbetena framhölls (se SOU 1937: 35 s. 68 f), innebära ett di- rekt avsteg från principen att rätten att till— godogöra grundvatten bör följa jordägande- rätten. Ett sådant avsteg framstod knappast som motiverat annat än för allmänt ända- mål. Det föreföll i så fall lämpligast att frå- gan avgjordes av Kungl. Maj:t enligt ExL.
Till bestämmelserna i 2 kap. 40 och 60 55 återkommer vi i samband med redo- görelsen för ExL:s bestämmelser om vat- tentäkt och vattenledning.
Bestämmelser i VL om avloppsanläggningar
I 8 kap. VL lämnas bestämmelser om av— loppsföretag m.m. För att göra det möj- ligt att dra fram avloppsledningar över an- nans mark ges i 6—9 åå regler om tvångs- rätt. Enligt 25 5 kan rättighet vidare erhål- las tvångsvis för att på annans mark ut- föra anläggning för renande av avlopps- vatten. Prövning av hithörande frågor till- kommer enligt 33 & vattendomstolen; i vis- sa fall kan dock ärendet handläggas av läns- styrelsen vid syneförrättning enligt 10 kap. 32 & BL.
I fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom verksamhetsområdet för all- män vatten- och avloppsanläggning (se här- om nedan) är de i 6—9 åå givna reglerna
om tvångsrätt för ledningsdragning inte till— lämpliga såvitt avser ledningar inom själva verksamhetsområdet (se 19 & jämförd med 4 5 andra stycket). Däremot gäller de när det är fråga om ledningar som för samma ändamål dras fram utanför området.
Bestämmelser i VAL om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Allmän vatten- och avloppsanläggning de- finieras i 1 & VAL som anläggning som har till ändamål att bereda vattenförsörj- ning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och som omhänderhas av kom— mun eller i särskild ordning blivit förkla- rad för allmän. Den som omhänderhar en allmän vatten— och avloppsanläggning kal- las för dennas huvudman.
Om det till förekommande av sanitär olägenhet är påkallat att vattenförsörjning och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, är kommunen enligt 3 5 VAL skyldig att se till att allmän vat- ten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna medger detta. Den föreliggande kommunala skyl- digheten torde främst bli aktuell inom be- byggelse som nått den omfattningen att den blir att beteckna som tätbebyggelse. De sanitära olägenheterna får inte vara begrän— sade till en eller ett fåtal fastigheter utan måste vara av den art att de påkallar me- ra omfattande åtgärder. (Se Körlof, Vat- tenförsörjning och avlopp, 1957, s. 41 ff.)
I 7 5 VAL lämnas bestämmelser om vad som är att hänföra till en allmän vatten— och avloppsanläggning. Som huvudregel gäller (se prop. 1955: 121 s. 84) att huvudmannen i princip bör tillhandahålla alla anord— ningar som erfordras för att anläggningen skall fylla sitt ändamål på tillfredsställande sätt. Han har sålunda att sörja för anskaf- fande och iordningställande av lämplig vat- tentäkt, anordningar för vattenuppfordring och åstadkommande av erforderligt vatten- tryck, reningsanordningar samt rörledningar för framledande av vatten och bortledande av avloppsvatten. På honom faller även en-
ligt 8 kap. VL ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages för att oskadliggöra av- loppsvattnet, i konsekvens varmed till an- läggningen också bör räknas anordningar för rening av avloppsvatten. I fråga om ser- visledningar, dvs. ledningar som betjänar endast en fastighet (se 15 % tredje stycket VAL samt prop. 1955: 121 s. 84, 101) har dock huvudmannen rätt att fritt bestämma, i vilken utsträckning dessa skall ingå i an- läggningen. I allmänhet räknas dock inte till anläggningen ledningar och andra an- ordningar inom en byggnad som är anslu- ten till anläggningen, såvitt det inte är frå- ga om en för flera fastigheter avsedd led- ning, som dras fram genom byggnaden. Inte heller räknas dit rännstenar och vägdiken.
Enligt 8 5 VAL har huvudmannen rätt att med anläggningen införliva sådana an- ordningar för vatten och avlopp som re- dan finns för fastighet som ansluts till an- läggningen, i den mån dessa kan användas för anläggningen. Utöver denna bestämmel- se innehåller VAL inga stadganden av ex- propriationsrättslig eller liknande karaktär.
Bestämmelser om servisledningar för vatten till husbehovsförbrukning
Till husbehovsförbrukning av vatten brukar räknas (se motiven till 2 kap. 44 5 VL, SOU 1937: 35 s. 67 samt prop. 1939z9 s. 52 f) t. ex. användning av vatten för hus- hållsändamål, bad, tvätt och rengöring på lantgårdar eller i egnahem eller hyreshus, vidare för vattning av kreatur, mjölkbe- handling eller annat vanligt lantbruksända- mål, för bevattning av trädgård, som hu- vudsakligen är avsedd för eget behov, och i vissa fall för hantverk. Såsom exempel på vattentäkt, som inte kan anses vara avsedd endast för husbehov, har nämnts vatten— täkt som tillgodoser vattenbehovet vid in- dustriell anläggning, i handelsträdgård, me- jeri, restaurang, hotell, sjukhus eller tvätt- inrättning.
I 1 5 HusbL stadgas att om det är nöd- vändigt att dra fram en ledning över an- nan fastighets område för att förse en an-
nan fastighet med vatten till husbehovsför- brukning, så är ägaren av förstnämnda fas- tighet skyldig att tåla detta intrång mot er- sättning, För den händelse han inte frivil- ligt går med på detta, kan enligt 3—6 55 tvångsupplåtelse ske efter hänvändelse till allmän domstol. Rörande domstolens hand- läggning lämnas särskilda regler om ett för- enklat förfarande. Rättighet, som upplåtits i denna ordning, äger sedan bestånd mot ny ägare till den besvärade fastigheten utan inteckning eller särskilt förbehåll, något som inte är fallet med rättighet som till- skapats genom överenskommelse. Rättighe- ten att dra fram ledningen innefattar även befogenhet att efter dess anbringande erhål- la tillträde till området för att se till denna eller för att utföra nödiga reparationer.
HusbL reglerar inte frågan om rätt till det vatten som skall avledas eller över hu- vud frågan om lagenligheten av att vatt- net avleds. Möjligheten att utnyttja de be- fogenheter lagen ger blir därför beroende av om och i vilken utsträckning sådan rätt föreligger.
Rätten att dra fram vattenledning enligt HusbL torde i allmänhet täckas av den be— fogenhet som enligt 2 kap. 14 och 45 åå VL gäller i fråga om anläggandet av led- ning för tillgodogörande av yt- och grund- vatten på annan fastighet än den där vatt- net finns. Anledningen till att en särskild författning i ämnet ansetts behövlig är att frågan om tillämpning av stadgandet i VL är att anse som vattenmål, samt att det förfarande som kommer till användning vid prövningen av sådana frågor har an- setts alltför kostsamt och omständligt för mindre företag. — Enligt uttalande av 1936 års vattenlagssakkunniga (SOU 1937: 35 s. 67) bör bestämmelserna i HusbL vara uteslutande tillämpliga i sådana fall.
Bestämmelser i den allmänna expropria- tionslagstiftningen om vattentäkt samt om vatten- och avloppsanläggningar
I 1 5 ExF föreskrevs, såvitt nu är i fråga, att expropriation kunde äga rum för, för— utom farled, annan vattenledning eller dy-
likt allmänt behov. I anslutning till 1880 års lagstiftning om jordägares rätt över vatt- net å hans grund kompletterades denna be- stämmelse genom en särskild KF den 30 dec. 1880. Till grund härför låg nya lag- beredningens betänkande med förslag till vattenrättsförordning m.m. den 31 maj 1879. I 1 5 i det ifrågavarande tillägget till ExF stadgades i hithörande delar att om Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten prövade nödigt att vatten leddes bort ur sjö, älv, å eller annat vattendrag för att nyttjas någon annan- stans, så var den som rådde över vattnet skyldig att _ mot ersättning för eventuellt liden skada — tåla detta. I sina motiv fram- höll lagberedningen (s. 204 ff) bl. a. att det stundom kunde för åtskilliga allmänna än- damål vara av nöden att vatten leddes bort för att nyttjas på annan plats. Som exempel härpå nämndes de allt talrikare förekom- mande vattenledningarna, vilkas ändamål var att. förse städer eller andra mera be- folkade orter med deras behov av vatten. Sådana ledningar torde emellertid sällan kunna göras utan att strandägarna led nå- gon om än ringa olägenhet därav. Gällan- de rätt medgav visserligen expropriation för åstadkommande av strömrensning, farled eller annan vattenledning. Vid tillämpningen av denna bestämmelse'hade emellertid ex- propriationsrätten inte ansetts sträcka sig så långt att vattentillgången fick ledas bort för att nyttjas på annat ställe än inom dess egentliga bädd. I det speciella fallet att fråga väcktes om upptagande av en vatten- ledning, för vars behov vattnet måste till- föras från annat vattendrag, skulle således enligt gällande expropriationslag visserligen den mark, genom vilken den nya ledningens bädd uppgrävdes, kunna erhållas genom ex- propriation. Vattnet skulle emellertid inte få ledas dit, om inte dispositionsrätt över vattentillgången i det vattendrag, varifrån vattnet leddes bort, vanns genom exprop- riation av bottnen och stränderna därtill. Det låg i öppen dag att många nyttiga före- tag av ovan antydda beskaffenhet kunde komma att omöjliggöras eller åtminstone i väsentlig mån förhindras under sådana för-
hållanden. Beredningen ansåg sig därför böra föreslå en utvidgning av ExF:s dittills gällande bestämmelser.
Fram till ExL:s ikraftträdande den 1 ja- nuari 1918 fanns sålunda expropriations- rätt dels för vattenledning för allmänt be- hov (1 5 första stycket ExF), dels för vat- tentäkt för någon orts förseende med vatten (1 5 KF 30 dec. 1880 om tillägg till ExF). I ExL infördes endast en bestämmelse i 1 5 första stycket 5, enligt vilken expropriation får äga rum för att förse en ort med vat- ten. Bestämmelsen förekom redan i det år 1912 till lagrådet remitterade lagförslaget. I anslutning härtill yttrade chefen för jus- titiedepartementet (prop. 1913: 46 s. 46) att förslaget hade motsvarighet i den den 30 december 1880 utfärdade tilläggsför- fattningen till ExF. Något uttalande om att bestämmelsen samtidigt var avsedd att er- sätta ExF:s stadgande om expropriation för vattenledning gjordes däremot inte. Det kan därför förefalla som om vattenledningen fal- lit bort såsom särskilt omnämnd punkt vid redigeringen av 1 5 första stycket ExL. De- partementschefsuttalandet från år 1912 lä- rer nämligen efter ordalagen knappast kun- na tolkas på annat sätt, än att med ex- propriationsrätten för att förse en ort med vatten åsyftas att säkerställa ortens behov av vattentäkt. Några uttalanden i vatten- ledningsfrågan görs däremot inte under för- arbetena. Det är emellertid svårt att bortse ifrån att själva utformningen av lagtexten är så vid att därunder ryms såväl vatten- täkt som alla till ett för ändamålet avsett vattenverks tekniska anordningar.
Frågan om vilken exakt räckvidd som kan tilläggas stadgandet i 1 5 första stycket 5 ExL saknar egentlig betydelse med hän- syn till bestämmelserna i punkterna 4 och 6 samma stycke. Enligt dessa kan exprop- riation nämligen medges för ändamål som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose (punkt 4) och för annat därmed jämförligt ändamål som äger väsentlig be- tydelse för det allmänna (punkt 6). Mot bakgrund av de skyldigheter som enligt
3 5 VAL ålagts kommunerna i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar kan det knappast ifrågasättas annat än att dessa skulle vara berättigade att med stöd av punkten 4 ovan erhålla expropriations- tillstånd för att anskaffa eller bereda utrym- me för alla de anordningar som enligt vad ovan sagts (se 7 5 VAL, berörd i det före- gående) skall ingå i sådan anläggning. Mot- svarande bör rimligen med stöd av punkten 6 gälla i de förhållandevis sällsynta fall!, då allmän vatten- och avloppsanläggning omhänderhas av annan än kommun.
Rörande den närmare tillämpningen av de ovanberörda bestämmelserna lämnas vis- sa föreskrifter i 2 kap. VL. I fråga om yt- vattentäkt framgår av 40 5 andra stycket att, sedan Kungl. Maj:t lämnat tillstånd att för någon orts förseende med vatten el- ler annat, i 38 5 inte omnämnt allmänt än- damål2 leda bort vatten ur sjö eller vatten- drag för att nyttjas på annan plats, bestäm— melserna i VL om byggande i vatten skall tillämpas vid ärendets fortsatta handlägg- ning. Undantag görs dock för bestämmel- serna i 2 kap. 3 5 första stycket om avväg- ning mellan nytta och skada m.m. Situa- tionen är sålunda den att expropriation av rätt att ta i anspråk vatten skall, frånsett själva frågan om expropriationstillstånd, prövas enligt VL. Behöver den exproprie- rande därjämte mark för ledningar eller ut- mål till byggnad för att kunna tillgodogöra sig vattnet, eller behöver han för ändamålet begagna sig av annan tillhörig byggnad i vatten, kan han välja två framkomstvägar. Antingen kan han föra talan om erforder- lig upplåtelse enligt 2 kap. 14—16 55 VL, varvid ärendet kommer att prövas i den ordning VL stadgar. Vill han inte göra
1 Av de allmänna va-anläggningarna är endast 34 sådana icke-kommunala anläggningar som av länsstyrelse förklarats för allmänna, se SOU 1967: 65 s. 25. 2 I 38 & lämnas särskilda bestämmelser om ar- beten som huvudsakligen avser anläggande av grundvattentäkt eller utförande av vatten- reglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av all- män flottled, torrläggning av mark eller av- ledande av avloppsvatten.
detta, kan han i stället väcka särskild talan i saken med stöd av 1 5 första stycket 4—6 ExL, varvid ärendet kommer att prövas en- ligt ExL.
I viss mån motsvarande regler gäller en- ligt 60 5 för det fall att Kungl. Maj:t för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ändamål lämnat tillstånd till anläggande av grundvattentäkt på annan tillhörig fastighet. Sedan expropriationstill- stånd lämnats enligt bestämmelserna i ExL, skall sålunda ansökan ges in till vattendom- stolen om prövning på vad sätt och under vilka villkor grundvattentäkten får anord- nas och begagnas. Det tillkommer vidare vattendomstolen att pröva samtliga i ären- det uppkommande ersättningsfrågor. (Se motiven till 2 kap. 60 5 VL, SOU 1937: 35 s. 89 samt prop. 1939: 9 s. 69.)
Stadgandet i 60 5 är förhållandevis svår- tolkat med hänsyn till den definition på begreppet grundvattentäkt som lämnats i 42 5 första stycket (se härom ovan). Mot bakgrund av den utformning som givits stadgandet i 40 5 andra stycket, framstår det som tveksamt, vilka regler som skall tillämpas ifråga om expropriation för att bereda utrymme åt de till själva vattentäk- ten knutna tekniska anläggningarna. Vissa uttalanden i förarbetena kan möjligen tol- kas så att vattendomstolens prövning enligt 60 5 endast skall omfatta sådana fall, då det är fråga om expropriation av rätt till grundvattnet som sådant, medan frågor om expropriation av erforderliga markområden för uppfordringsverk m.m. och rätt att dra fram ledningar etc. skall prövas av vatten- domstolen endast i den mån talan därom förs i samma mål. Med denna uppfattning om rättsläget skulle den exproprierande ha två framkomstvägar att välja mellan, när han önskar ta i anspråk mark för ledningar m. 111. utan samband med ianspråktagandet av själva grundvattnet. Antingen kan han föra talan om erforderlig upplåtelse enligt 2 kap. 45 5 VL, varvid ärendet kommer att prövas i den ordning VL stadgar. Vill han inte göra detta, kan han i stället väcka sär- skild talan i saken med stöd av 1 5 första stycket 4—6 ExL, varvid ärendet kommer
att prövas enligt ExL. Även beträffande andra anläggningar och rättigheter än som avses i 2 kap. 45 5 VL kan två vägar väl- jas. Antingen kan rätt till expropriation för dessa begäras i samband med ansökan om expropriationstillstånd för själva grundvat- tentillgången, varvid ärendet torde prövas enligt VL. Eller också kan särskild talan föras, varvid handläggningen kommer att ske inför expropriationsdomstol. Beträffan- de utrymmen för anläggningar av typ re- ningsverk, som inte är avsedda för tillgo- dogörande utan uteslutande för behandling av vattnet, kan möjligen hävdas att man är hänvisad uteslutande till handläggning en- ligt ExL:s regler. Ofta står emellertid des- sa anläggningar i ett sådant tekniskt sam- band med övriga för vattnets tillgodogöran- de erforderliga anläggningar att de kan vara svåra att särskilja.
Väl så nära till hands som den angivna tolkningen av 60 5 ligger i och för sig en strikt tolkning av paragrafen efter dess or- dalydelse. Detta skulle innebära att så snart Kungl. Maj:t meddelat expropriationstill- stånd för någon anläggning för tillgodogö- rande av grundvatten för någon orts för- seende med vatten eller för annat allmänt ändamål, det må sedan röra sig endast om en enstaka ledning, så skall ärendet hand- läggas av vattendomstol. I praktiken torde man dock vara obenägen att tillgripa en sådan tolkning.
Bestämmelser i BL om vatten- och avlopps- anläggningar
Under förarbetena till BL framhöll chefen för justitiedepartementet ( prop. 1947: 131 s. 166 )11 att det för att åstadkomma en än- damålsenlig planlösning inom tätbebyggt område var av grundläggande betydelse att vatten- och avloppsfrågor togs under över- vägande så tidigt som möjligt. Redan när generalplan uppgjordes borde erforderlig utredning verkställas rörande dessa frågor, särskilt beträffande dragningen av huvud-
1 Se i denna fråga även stadsplaneutredningens betänkande III, SOU 1945: 15 s. 231 ff.
ledningar samt platser för nödvändiga pump- och reningsverk. I generalplanebe- stämmelserna borde sedan erforderliga fö- reskrifter tas in om plats för vatten- och reningsverk1 och om framdragande av hu- vudledningar m. rn.
BL innehåller inga ovillkorliga föreskrif- ter om att vatten- och avloppsfrågorna skall regleras i generalplan. Det är emellertid na- turligt att så sker. Om planen därefter fast- ställs, anknyts därtill vissa rättsverkningar som vi återkommer till i det följande.
Rörande innehållet i stadsplan lämnas bestämmelser i 25 5 BL, vilka delvis be- rörts i det föregående. Stadsplanen skall ut— märka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som skall ingå i planen. Vidare skall den innehålla de yt- terligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som befinns erforderliga. Genom sådana be- stämmelser kan bl. a. vatten- och avlopps- frågor regleras. Hinder möter sålunda inte mot att i stadsplan föreskriva att visst om- råde skall reserveras för vatten- eller re- ningsverk eller att viss kvartersmark inte får bebyggas eller eljest användas så att framdragandet av ledning däröver förhind- ras eller försvåras.2 I den mån så sker kan stadsplanen sedan under vissa förutsätt- ningar läggas till grund för tvångsinlösen av erforderlig mark eller rätt.
BL:s inlösenregler har i någon mån be- rörts redan i det föregående. Vid behand- lingen av dessa måste bestämd åtskillnad göras mellan å ena sidan ledningar och å andra sidan vatten- och avloppsanlägg- ningar i övrigt. Beträffande ledningarna gäller som grundläggande princip att dessa i första hand skall förläggas till trafikleder, gator och andra allmänna platser. För om- råden som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts för dessa ändamål finns en ovillkorlig lösningsrätt för staden uppta- gen i 18 och 41 55 första styckena. Om allmän ledning av någon anledning enligt planen förlagts till annan typ av område, t. ex. mark som avsetts för enskilt bebyg— gande eller specialområde, har staden vi- dare rätt att enligt 18 a och 41 a 55 i er-
forderlig omfattning lösa servitut eller nytt- janderätt till marken.
Beträffande mark som i fastställd gene- ralplan eller stadsplan avsetts till vatten- eller avloppsanläggning i övrigt finns viss inlösningsmöjlighet enligt 18 och 41 55 andra styckena. Som förutsättning härför gäller att anläggningen enligt planen skall förläggas till mark, som varken avsetts för trafikled, gata eller annan allmän plats eller för enskilt bebyggande, samt att markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd.
Om mark som avses i 18 och 41 55 första och andra styckena redan är i sta- dens ägo, är staden berättigad att under samma förutsättningar som gäller enligt de nämnda lagrummen lösa särskild rätt som besvärar marken.
I samtliga nu berörda fall fordras inte särskilt expropriationstillstånd. Inlösen sker direkt till följd av bestämmelserna i planen.
Någon möjlighet att med stöd av BL för- värva tvångsrätt för att dra fram servisled- ningar föreligger inte, i den mån dessa inte ingår i allmän vatten- och avloppsanlägg- ning.
5.6 Några huvuddrag i den svenska gruvrätten
5.6.1. Inledning
I den moderna gruvlagstiftningen kan i stort sett urskiljas tre olika system, nämli- gen
1. jordäganderättssystemet enligt vilket rätten att utnyttja de i jorden befintliga mi- neralen uteslutande tillkommer vederbö- rande jordägare,
2. koncessionssystemet vars grundtanke är att rätt till gruva förvärvas genom en akt av den högsta statsmyndigheten med fri
1 Någon närmare definition av dessa begrepp lämnas inte. Av sammanhanget torde dock framgå att med vattenverk åsyftas erforder- liga tekniska anläggningar för vattenförsörj- ningen inom orten. 2 Se uttalande av chefen för justitiedeparte- mentet i prop. 1947: 131 s. 181.
prövningsrätt för denna i fråga om valet av koncessionär samt
3. inmutningssystemet enligt vilket den som enligt i lagen föreskrivna formaliteter först anmäler sig till utnyttjande av en fyn- dighet erhåller rätt därtill.
I svensk rätt tillämpas alla de tre berörda systemen. Enligt gruvlagen den 3 juni 1938 gäller inmutningssystemet i fråga om de mi- neral som finns uppräknade i lagens 1 51. Koncessionssystemet tillämpas enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndig— heter m.m. (stenkolslagen) på stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer, enligt uranlagen den 2 december 1960 på uran och uranför- eningar samt enligt lagen den 3 juni 1966 om kontinentalsockeln på vissa naturtill- gångar på havsbottnen, främst olja och na- turgas. Alla övriga mineral tillkommer jord- ägaren.
5 .6.2 Gruvlagen
Gruvlagen bygger såsom i det föregående anförts på inmutningssystemet. Envar kan genom inmutning få rätt att på egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyn- dighet av de i lagen angivna mineralen. Den som först söker inmutning _ i regel upp- täckaren — får utan föregående diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen avser. Vill en jordägare ha en mot annan skyddad rätt att undersöka och bearbeta en mineralfyn- dighet på sin egen mark får även han lov att söka inmutning. Även kronan måste söka inmutningsrätt. Sker inmutning av an- nan än kronan är denna enligt 46 & berät- tigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget (kronoandel). Beträffande gruva som tillkommit före gruvlagens ikraftträ- dande tillkommer motsvarande rätt i stäl- let jordägaren (iordägareandel).
Bifall till inmutningsansökan innebär bl. a, att inmutaren får rätt att anställa un- dersökningsarbete på inmutningsbara mine- ral inom det inmutade området. För denna rätt skall han enligt 17 5 betala jordägaren full ersättning i form av årlig avgift samt ersätta skada som marken kan ha tagit för
framtiden. Ersättning skall även ges för an- nan av undersökningsarbetet vållad förlust, skada eller intrång. Om parterna inte kan enas om ersättningens storlek skall frågan avgöras av skiljemän såvitt den ersättnings- berättigade inte föredrar att enligt 18 5 omedelbart dra tvisten inför domstol. Un- dersökningsarbetet skall enligt huvudregeln i 19 5 vara utfört inom tre år. Har ansökan om utmål (se nedan) inte gjorts inom denna tid går inmutningsrätten förlorad.
Visar inmutaren att det finns förutsätt- ningar för gruvdrift inom det inmutade om- rådet är han berättigad att vid särskild för- rättning få sig anvisat visst arbetsområde, s. k. utmål. Utanför detta har han dessutom möjlighet att enligt 34 5 få sig anvisad nö- dig mark för upplagsplats, byggnad, väg m.m. Dispositionsrätten till berörd mark kommer sedan att ingå i gruvegendomen så länge gruvrätten äger bestånd och gälla även mot ny ägare av marken.
Den rätt att inom utmålet tillgodogöra sig mineral vilken inmutaren förvärvar vid förrättningen kallas i doktrinen gemenli— gen gruvrätt (stundom även inmutningsrätt, se 2 5). Den har principiellt karaktären av en starkt skyddad, begränsad sakrätt till vilken vid behov kan knytas särskilda ser- vitut till förmån för gruva av ovan berört slag (se 34 5). Skyldighet att lösa ianspråk- tagen mark föreligger enligt 36 5 endast beträffande sådan mark inom utmålet som tas i anspråk för arbetet ovan jord samt utom utmålet upplåten mark som helt tas i anspråk för avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen. I annat fall skall för den utom utmålet upplåtna mar- ken utgå ersättning för skada och intrång. Skall en del av en fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fas- tigheten synnerligt men, skall även denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkom- mer eljest skada eller intrång på återstod
1 Malm till guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, ko- bolt, nickel, titan, vanadin, molybden, wol- fram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm, samt svavelkis, magnetkis, grafit, apatit och magnesit.
av fastighet, skall ersättning ges härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller an- nan särskild rätt till fastigheten kan i vissa fall vara berättigad till ersättning.
Lösen och annan ersättning skall enligt 37 5 bestämmas i penningar och utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 pro- cent förhöjning utgår. Kan parterna inte enas, bestäms ersättningen av bergmästaren med biträde av gode män. Om skada eller intrång, som inte förutsetts vid förrättning- en, uppstår efter det att denna avslutats, kan särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.
Gruvinnehavaren är enligt 53 5 skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld, motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgäldens be- lopp är maximerat. Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning pågått un- der sammanlagt 20 år. Vidare är gruvinne- havaren enligt 55 5 skyldig att, vare sig ar- bete bedrivs eller inte, betala en årlig för- svarsavgift, som beräknas med hänsyn till utmålets storlek. Av denna avgift tillfaller i princip hälften jordägaren och hälften kro- nan.
Inom Norrbottens län får inmutningsrätt enligt gruvlagen inte utan tillstånd av Kungl. Maj:t beviljas annan än kronan (lag den 6 dec. 1963 om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län).
5.6.3. Stenkolslagen
Rätten att eftersöka och bearbeta stenkols- fyndighet är enligt Stenkolslagen beroende på särskilt tillstånd (koncession), som med- delas av Kungl. Maj: t efter särskild pröv- ning av företagets gagn för orten och det allmänna. Det område i dagen som kon— cessionsinnehavaren behöver för arbetet anvisas sedan vid särskild förrättning. Detta område är koncessionsinnehavaren enligt 14 5 1 mom. i princip skyldig att lösa i en- lighet med stadgandena i ExL, dock med den skillnaden att ersättningen skall utgå med 50 procent förhöjning. Jordägaren är vidare enligt 22 5 berättigad att erhålla viss
årlig avgift, beräknad i relation till värdet av de stenkol m.m. som utvinns inom det område, varå koncession meddelats.
Dessa och övriga bestämmelser om sten- kolsfyndigheter är i huvudsak tillämpliga även beträffande de övriga slag av fyndig- heter som behandlas i lagen.
5 .6.4 Uranlagen
I uranlagen görs en principiellt intressant åtskillnad mellan undersökning och bear- betning av fyndighet. Undersökningsarbete är i regel tillåtet för envar som har tillgång till marken. Om den som vill utföra sådant arbete inte kan utverka jordägarens med- givande eller vill skaffa sig en skyddad en- samrätt, kan han få särskilt tillstånd av kommerskollegium. För bearbetning av fyndighet fordras däremot alltid tillstånd (koncession) av Kungl. Maj: t. Koncession beviljas endast om det från allmän syn- punkt bedöms som lämpligt.
Rörande skyldigheten att lösa ianspråk- tagen mark samt i fråga om ersättning till markägare och annan för skada och in- trång m.m. innehåller uranlagen i huvud- sak samma bestämmelser som gruvlagen.
5.6.5. Lagen om kontinentalsockeln
I lagen om kontinentalsockeln fastslås in- ledningsvis att staten ensam har rätt att ut- forska kontinentalsockeln1 och utvinna dess naturtillgångar. Tillstånd kan emellertid be- viljas annan att utforska sockeln och att ut- vinna naturtillgångar där. Sådant tillstånd meddelas i flertalet fall av Kungl. Maj:t. Vid tillståndet kan fogas särskilda villkor. Viss avgift kan utgå.
1 Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande de] av havsbottnen som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen. Lagen äger tillämpning på sockelområdet utanför terri- torialgränsen samt på den del därav som är belägen innanför territorialgränsen intill gränsen för enskilt vatten.
5.6.6. Lagen om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m.
Slutligen skall i detta sammanhang något beröras lagen den 21 december 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. Denna lag tillkom mot bakgrund av att en betydande del av särskilt landets järnmalms- tillgångar hade kommit i utländsk ägo, in- nan mera effektiva hinder häremot hunnit resas. Vid tidpunkten för lagens tillkomst hade visserligen de flesta utländska intres- sena i gruvoma undan för undan avveck- lats, men vissa betydelsefulla gruvor äg- des och kontrollerades alltjämt av utländ- ska rättssubjekt. Lagens syfte är att trygga ett svenskt inflytande över gruvföretag som innehas av utländska rättssubjekt eller av sådana svenska rättssubjekt i vilka ett inte alltför obetydligt utländskt inflytande kan göra sig gällande. I enlighet därmed stadgas att Kungl Maj:t äger förordna att rätt till gruva eller andel däri som innehas av dylikt rättssubjekt skall mot lösen avstås till kronan eller annan som Kungl. Maj:t bestämmer. Inlösen skall omfatta även an- nan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten eller eljest är att hänföra till densamma. Även annan rättsinnehava- ren tillhörig egendom kan omfattas av in- lösenförfarandet, om den hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse. Det är sålunda i huvudsak lös egendom, som kan bli föremål för in- lösen enligt lagen. Det har emellertid det oaktat befunnits möjligt att låta ExL:s be- stämmelser gälla även i dessa fall. I linje härmed stadgas därför i 3 5 att de allmän- na bestämmelserna i ExL i huvudsak skall äga motsvarande tillämpning vid inlösen en- ligt den nu ifrågavarande lagen.
6. Näringsverksamhet
6.1. Inledning
Bestämmelser som mera direkt var inrik- tade på att tillgodose näringslivets behov saknades helt i ExF. Detta är i och för sig ganska naturligt med tanke på hur starkt kravet på allmännytta i inskränkt betydelse betonades vid utformningen av bestämmel- ser om expropriation och annan tvångsin- lösen under 1800-talet.
1 5 första stycket ExL innehåller nume- ra ett flertal strödda bestämmelser om expropriation till förmån för näringsverk— samhet av olika slag. Direkt inriktade mot detta syfte är bestämmelserna i punkt 14 om expropriation för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov, i punkt 15 om ex- propriation för stärkande av ofullständigt jordbruk och i punkt 17 om expropriation för att på viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket. Vidare kan erinras om den vid- sträckta expropriationsrätt som enligt VL och 1 5 första stycket första punkten 1902 års lag gäller till förmån för kraftverk och andra elektriska anläggningar med tillhö- rande ledningsnät samt om bestämmelserna i 1 5 första stycket 13 ExL om expropria- tion för linbana eller oljeledning som är behövlig för företag av större gagn för or- ten samt i punkt 18 samma paragraf om expropriation för atomreaktor eller annan atomenergianläggning (ang. dessa bestäm-
melser, se närmare kapitel 5). Av besläktad art är också de i kapitel 9 behandlade be- stämmelserna i dels 1 5 första stycket 9 ExL om expropriation av kalhuggen skogsmark, dels lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt den i kapitel 7 be- handlade regeln om expropriation av flyg- sandsfält (1 5 första stycket 10 ExL).
6.2 F jällrenskötsel
Stadgandet i 1 5 första stycket 14 ExL om expropriation för fjällrenskötselns behov tillkom år 1928 i samband med samma års lagstiftning om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. I det förslag till lag härom som i januari samma år remittera- des till lagrådet fanns en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att förordna att visst område inte vidare fick begagnas för fjäll- renskötsel. I sådant fall skulle annat lämp- ligt område anvisas lapparna. I anslutning därtill föreskrevs att även jord, som till- hörde annan än kronan, kunde tas i an- språk såväl för nyssnämnda ändamål som för att eljest bereda lapparna tillgång till skogsmark, bete eller vägar eller utrymme för anläggande av broar eller uppförande av stängsel för att förekomma skada av re- nar. I sådana fall skulle lösen utges av kronan i enlighet med bestämmelserna i ExL. Lagrådet ansåg att regler av detta slag hörde hemma i ExL och föreslog att
de skulle överföras dit. Så skedde också (prop. 1928: 86), varvid lagstadgandet fick sin utformning i enlighet med lagrådets förslag. Stadgandet placerades ursprungli- gen som punkt 13 i 1 5 första stycket ExL. I samband med vissa andra ändringar i la- gen nedflyttades det år 1942 till punkten 14.
6.3. Yrkesfiske
Bestämmelser om expropriation till förmån för yrkesfisket (1 5 första stycket 17 och 112 5 ExL) tillkom år 1950 och ingår som ett led i 1950 års vattengräns- och fiske— rättslagstiftning. Expropriationsändamålet anges vara att på viss ort bereda fiskar- befolkningen utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket. Av 112 5 fram- går att expropriationsbefogenhet endast till- kommer kronan, kommun eller hushåll- ningssällskap, samt att förfarandet i regel får avse bara nyttjanderätt under en tid av högst 25 år. Om markägaren begär det, skall dock fullständig inlösen ske. Inlöst nyttjanderätt får överlåtas till enskilda yr- kesfiskare eller sammanslutning av sådana för det ändamål expropriationen avsett. _ Som grund för den berörda lagstiftningen låg ett betänkande av fiskerätrskommittén (SOU 1947: 47) vari framhölls bl. a. följan- de (s. 310 f): Av sociala och näringspoli- tiska skäl hade kommittén funnit att möj— lighet borde öppnas att genom expropria- tion bereda yrkesfiskare tryggare markför- hållanden. Kommittén ville emellertid be- tona att denna utväg i regel borde tillgri- pas först sedan det visat sig ogörligt att på annat sätt nå det åsyftade målet. Exprop- riationen hade ansetts böra begränsas till att avse nyttjanderätt. Den kom alltså inte att rubba den befintliga fastighetsindel- ningen. Upplåtelsen skulle tjäna yrkesfis- kets intressen, inte nöjesfiskets.
6.4.1. Expropriationsregler
Expropriationsrätt för stärkande av ofull- ständigt jordbruk infördes år 1947, då en bestämmelse härom placerades i ] & första stycket ExL som punkt 15. Lagstiftningen ingick som ett led i utformningen av rikt- linjerna för den framtida jordbrukspoliti- ken (se prop. 1947: 75 ). Chefen för jord- bruksdepartementet anförde därvid som motiv till stadgandet bl. a. (s. 234—253) att expropriation i vissa fall borde _ om ock i sista hand _ kunna användas som ett me- del för den yttre rationaliseringen vid si— dan av de primära medlen härför, låne- och bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik och förköpsrätt. Att rationaliseringen inom jordbruket skulle fortskrida på ett tillfreds- ställande sätt var nämligen, framhölls det vidare, synnerligen önskvärt inte bara från jordbrukets utan även från samhällets syn- punkt. Redan med hänsyn till de mycket betydande insatser, bl. a, av ekonomisk art, som förutsattes från det allmännas sida, framstod det som angeläget att de medel som skulle stå till rationaliseringsorganens förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen skulle vara sådana att de verkligen gav möjlighet att på ett tillfreds— ställande sätt lösa denna viktiga fråga. — Departementschefen betonade fortsättnings- vis att den yttre rationaliseringen i princip borde vara en jordbrukets egen verksam— het, som det allmänna borde leda och un- derlätta på olika sätt. Det syntes emellertid inte utgöra något avsteg från denna upp- fattning att medge expropriation av jord- bruksjord eller skog för komplettering av ofullständiga jordbruk i sådana fall, där expropriationen kunde ske utan att annan jordbrukare nödgades lämna sin fastighet eller fick sina försörjningsmöjligheter för- sämrade. Då det dessutom i dessa fall före— låg ett starkt behov av ett dylikt komple- ment till de förut behandlade rationalise— ringsmedlen, förordades i princip att ex— propriation skulle kunna användas i dessa fall. När fråga däremot var om att för ra- tionaliseringsändamål förvärva en hel jord-
bruksfastighet, vilken borde sammanläggas med en eller andra fastigheter, torde man _ åtminstone vad gällde de ofullständiga jordbruken _ kunna räkna med att ratio- naliseringen förr eller senare skulle kunna genomföras till rimliga kostnader även utan att expropriationsinstitutet behövde tillgri- pas. Vad det här främst kunde bli fråga om torde vara ett dröjsmål med verkställighe- ten av rationaliseringsåtgärderna. Olägen— heten av ett sådant dröjsmål kunde i regel inte anses vara så stor, att man på grund av densamma skulle tillgripa expropriation trots vad nyss sagts om verkningarna av ett dylikt ingrepp för brukaren och trots det avsteg det skulle innebära från principen att rationaliseringen borde vara en jordbrukets egen verksamhet. _- Departementschefen an- såg sålunda att expropriation av hela bruk- ningsdelar i regel inte borde få förekom- ma som ett medel för att genomföra den yttre rationaliseringen. Undantag från den- na regel borde emellertid göras i vissa fall, där behovet av expropriation var särskilt trängande eller där expropriation på grund av speciella omständigheter måste anses medföra mindre olägenhet för brukningsde- lens ägare än vad genomsnittligt kunde an— tagas vara fallet vid avstående av en hel jordbruksfastighet. Härvid åsyftades dels de fall, då en yttre rationalisering av vissa brukningsdelar borde genomföras i sam- band med ett omskifte, dels vissa fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordrades för den yttre rationaliseringens genomfö- rande, inte själv ägnade sig åt jordbruket på brukningsdelen, dels de fall, då bruk- ningsdelen var en ren skogsfastighet.
Departementschefens sålunda berörda uttalanden ligger till grund för de särskilda tillämpningsföreskrifter till stadgandet vil- ka intagits i 110 5 ExL. Av dessa framgår, att följande förutsättningar måste vara upp- fyllda för att expropriationsrätt skall kun- na beviljas:
1. Det måste möta särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.
2. Den avsedda marken måste helt eller
till huvudsaklig del lämpa sig för det ifrå- gavarande ändamålet.
3. Markens ägare eller innehavare får” inte tillskyndas avsevärd olägenhet genom expropriationen. Vid den bedömning som görs i denna del skall hänsyn inte tas till anordning som prövas ha vidtagits i syfte att förhindra expropriation.
4. Lämplig fastighetsbildning skall kun- na befordras genom expropriationen.
5. Mark som utgör särskild fastighet får — när det är fråga om fastighet med jord- bruk _ exproprieras endast om fastigheten tillhör antingen bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss
eller enskild person, som varken är man- talsskriven på fastigheten eller på annan fastighet som är i sambruk med denna, och som uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Vid bedömandet av anledningen till besittningen av fastigheten skall i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordav- söndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas som en fastighet.
Slutligen stadgas i 109 5 ExL att fråga om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk får väckas endast av lantbruksnämnd, samt att i ansökningen skall, så noggrant omständigheterna med- ger, anges hur man avser att förfara med marken efter expropriationen.
6.4.2. Jordförvärvslagen
Viss uppmärksamhet synes i förevarande sammanhang böra ägnas den nya jordför- värvslag som trädde i kraft den 1 juli 1965. Den ersatte 1955 års jordförvärvslag som enligt förarbetena till den nya lagstiftningen blivit i vissa hänseenden föråldrad. Det främsta syftet med den nya lagen var (se prop. 1965141 5. 55) att i möjligaste mån anpassa lagstiftningen i ämnet till den om- daningsprocess som under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk och skogzs- bruk. Det mest utmärkande draget i denna
process angavs för jordbrukets del vara att antalet brukningsenheter minskade i snabb takt och att betydande arealer åker togs bort ur produktionen. För skogsbrukets del pe— kades särskilt på den fortlöpande mekani- seringen vilken medförde ändringar i driftsstrukturen och arbetskraftsbehovet. Den nya jordförvärvslagen bygger _ så- vitt här är av intresse _ på följande grund- läggande tankar (prop. s, 56 ff). Det är nöd- vändigt att myndigheterna har möjlighet att hindra markförvärv, som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogs- brukets rationalisering. På grund härav har föreskrivits att förvärvstillstånd alltid kan vägras. om marken behövs för att under- lätta tillkomsten av ändamålsenliga jordbruk och skogsbruk. Det är vidare nödvändigt att skapa ett skydd för etablering och vidare— utveckling av sådana jordbruks- och skogs- bruksföretag. vilkas tillkomst staten enligt gällande jordbrukspolitiska riktlinjer ekono- miskt stödjer. Denna princip har i lagen tillgodosetts genom en huvudregel. som in- nebär att jordbrukare alltid skall få till- stånd att för den egna verksamheten för- värva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och skog, allt i den mån objektet inte anses böra tas i anspråk för rationalisering av andra brukningsenheter. Den enskilde jordbrukaren har härigenom beretts möjlig- het att, oavsett storleken av det företag han redan innehar. genom egna initiativ tillföra detta den ytterligare mark som han anser behövlig för att med bästa resultat driva sin rörelse. Till skillnad från vad som tidi- gare gällde har inte uppställts några hinder för sådan storleksrationalisering ens om denna innebär att två bärkraftiga jordbruk läggs ihop. Det har slutligen bedömts vara nödvändigt att lämna visst företräde till för- värv av jord och skog åt företagare som på ett från samhällets synpunkt rationellt sätt kan tillgodogöra sig jordbruks— och skogs- produkter. I linje med denna tankegång lig- ger bestämmelsen i 4 5 andra stycket punkt l. Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke kan förvärvstillstånd vägras om för- värvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt jordbruk på egendomen eller dri— va skogsbruk där som stöd åt honom till- hörigt jordbruk. Detta gäller dock enligt andra stycket punkten 1 inte om förvärva- ren här i riket driver industriell eller kom- mersiell verksamhet för förädling av jord- bruks- eller skogsprodukter eller för distri- bution av jordbruksprodukter och får anta— gas med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens als- ter i rörelsen.
6.4.3. Den aktuella jordbrukspolitiken
I en till 1967 års riksdag avlämnad propo— sition med riktlinjer för jordbrukspolitiken m.m. (prop. 1967: 95) tog chefen för jord- bruksdepartementet upp frågan om jordbru— kets rationalisering (s. 27 ff), vilken han be- tecknade som en huvudfråga inom jord- brukspolitiken, Det var enligt hans uppfatt- ning av utomordentlig betydelse från jord- brukarnas. konsumenternas och samhällets synpunkt att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i fråga om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möjligt. Det framhölls att det svenska jordbruket emellertid f.n. visar en mycket splittrad bild när det gäller rationaliteten. Å ena sidan finns ett betydande antal jord- bruksföretag, som även internationellt sett har mycket hög effektivitet. Å andra sidan saknar den ojämförligt större delen av de svenska jordbruksföretagen möjlighet att i sin nuvarande utformning rationellt utnyttja modern teknik. Detta framgick bl. a. av de undersökningar rörande jordbrukets effek- tiviseringsvägar som utförts inom 1960 års jordbruksutredning. J ordbruksföretagens storlek har, bortsett från s.k. sidoarrenden, också under de senaste tjugo åren ökat myc- ket långsamt. nämligen i genomsnitt från ungefär 12 till 16 hektar. Mot denna bak- grund ansåg departementschefen att beho- vet av en intensifierad strukturrationalisering och av annan rationalisering inom jordbru- ket i dagens läge är trängande. Fortsättningsvis framhöll departements— chefen att en nödvändig förutsättning för en fortsatt snabb rationalisering inom det
svenska jordbruket är ett aktivt intresse här- för från jordbrukarnas och deras organisa- tioners sida. Rationaliseringsverksamheten måste nämligen grunda sig på frivilliga ini— tiativ och insatser från jordbrukarna själva. Departementschefen erinrade i detta sam- manhang om de vidgade möjligheter till stor- leksrationalisering som tillkommit genom 1965 års reform av jordförvärvslagen .
Departementschefen ansåg det självfallet att staten liksom hittills bör på olika sätt medverka i rationaliseringsverksamheten. Även om familjejordbruken torde komma att för överskådlig tid dominera inom det svenska jordbruket, bör statens medverkan i arbetet med jordbrukets rationalisering i princip avse uppbyggnad av effektiva jord- bruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är vidare av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främ- jar specialisering och övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. ] fråga om många av de nu befintliga jord- bruksföretagen saknas rimliga tekniska och ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella enheter. Liksom hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jord- bruk komma att upphöra som självständiga företag. Den odlade jorden kan därvid be— roende på förhållandena i det enskilda fal- let användas antingen för att förstärka and- ra jordbruksföretag eller för annat ända— mål.
Vidare fann departementschefen det efter- strävansvärt att en förbättrad samordning i fråga om olika statliga insatser av betydelse för de enskilda jordbruksföretagens mark- anskaffning kom till stånd. De nya lant- bruksnämnderna och den organiserade och utvidgade samverkan som avsågs komma till stånd mellan dem och lantmäteriet gjor- de enligt hans mening dessa insatser effek- tivare. Han pekade även på den reformera- de jordförvärvslagen , vilken han betrakta- de som ett verksamt medel för att främja strukturrationaliseringen av jordbruksföre— tagen. Slutligen framhölls i detta samman- hang den stora betydelsen av lantbruks- nämndernas aktiva inköps- och försäljnings- verksamhet med anlitande av jordfonden.
Härefter övergick departementschefen (s. 61) till att behandla olika former för eko- nomiskt stöd åt jordbruket. Han hänförde sig därvid till ett förslag av jordbruksut- redningen, enligt vilket det statliga ekono- miska stödet skulle avse jordbruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell jordbruksdrift och vars tillkomst eller fort- varo var önskvärd från allmän synpunkt. Stödets syfte borde vara att främja finan- siering av åtgärder som bedömdes höja jordbruksföretagets effektivitet samt att i vissa fall underlätta förvärv och drift av effektiva jordbruk.
Med hänsyn till sist upptagna omständig- heter ansåg departementschefen att den nu gällande begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stödet till att avse bruknings— enheter av högst tvåfamiljsjordbruks stor- lek borde upphöra. Hänsyn borde nämligen tas till att den pågående tekniska och eko- nomiska utvecklingen krävde färre och stör- re enheter inom jordbruket. Bl. a. av detta skäl borde tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk inte längre främjas genom eko- nomiskt stöd. Såsom stödjordbruk borde i detta samanhang betraktas även deltidsjord- bruk, vars innehavare hade sin huvudsak- liga sysselsättning utanför jord- och skogs- bruksnäringen.
Vid riksdagsbehandlingen av propositio- nen underströk jordbruksutskottet (JoU 1967: 25) att en fortsatt snabb rationalise- ring bör främjas, varvid uppbyggandet av rationella jordbruksföretag bör vara det cen- trala syftet med denna rationaliseringspro- cess. Utskottet ansåg i likhet med departe- mentschefen att statens insatser på jord- bruksrationaliseringens område bör syfta till att göra jordbruksföretagen så effektiva som möjligt. Utskottet hade ingenting att erinra mot departementschefens uttalande om att statens medverkan i arbetet med jordbrukets rationalisering bör avse uppbyggnad av ef- fektiva företag oavsett företagsform. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på detta liksom på andra områden av näringslivet är det givetvis av vikt att bestämmelserna för statens insatser på jordbruksrationalisering-
ens område ges en sådan utformning att en smidig anpassning i enlighet med utveck- lingen underlättas. Som departementschefen konstaterat kommer emellertid familjejord- bruken för överskådlig tid att dominera in- om det svenska jordbruket. Utskottet dela- de denna uppfattning och ville under så- dana förhållanden ifrågasätta, om inte det för såväl samhället som jordbrukare och konsumenter mest effektiva resultatet vinns, om rationaliseringsarbetet under denna tid främst inriktas på att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk. Med hänsyn till vad som i denna fråga uttalats i vissa motioner, till vilka utskottet ville i förevarande hänseen- de ansluta sig, önskade utskottet framhålla att det fortsatta arbetet för jordbrukets ra- tionalisering i främsta rummet bör inriktas på att åstadkomma bärkraftiga familjejord- bruk.
Emot vad departementschefen anfört rö- rande de enskilda jordbruksföretagens mark- anskaffning hade utskottet inte något att erinra. Utskottet ansåg sålunda att den gäl- lande jordförvärvslagen är ett verksamt me- del i strukturrationaliseringen. Likaså ansåg man att den aktiva inköps- och försörjnings- verksamhet som lantbruksnämnderna be- drev med anlitande av jordfonden är av stor betydelse i sammanhanget.
Beträffande formerna för det ekonomiska stödet åt jordbruket ansåg utskottet att det- ta stöd bör, såsom angivits i propositionen, avse jordbruksföretag som äger eller kan förutses inom en nära framtid få förutsätt- ningar för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från all- män synpunkt. Stödets syfte borde enligt departementschefen vara att främja finan- siering av åtgärder som bedömdes höja jordbruksföretagets effektivitet samt i vissa fall underlätta förvärv och drift av effek- tiva jordbruk. I anledning av uttalanden i vissa motioner ville utskottet framhålla att den av rationaliseringsorganen stödda upp— byggnaden av företagen bör inom ramen för vad utskottet anfört liksom hittills ofta av praktiska skäl få ske successivt.
I sin hemställan framhöll utskottet av-
slutningsvis att uttalandena och förslagen i propositionen inte föranlett någon erinran, i den mån de inte särskilt berörts. Utskottet hemställde bl.a., att riksdagen måtte — i de delar som i det föregående berörts — god- känna vad utskottet anfört beträffande de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken samt vad som föreslagits rörande statens medverkan och ekonomiska stöd till jord- brukets rationalisering.
Utskottets hemställan bifölls såvitt nu är i fråga av riksdagen (rskr 280), varefter Kungl. Maj:t den 9 juni 1967 utfärdade en kungörelse (SFS nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m. I dennas 3 & fastställs en viss terminologi. Med ytt- re rationalisering förstås sålunda sådan änd- ring av brukningsenhets areal eller ägoan— ordning som ökar möjligheterna till ända- målsenligt jordbruk eller skogsbruk. Med rationalisering avses utförande av markanläggning eller varaktig förbättring av sådan anläggning, varaktig förbättring av jord eller ekonomibyggnad eller uppförande av sådan byggnad, med driftsrationalisering övergång till mera ändamålsenlig jordbruks- drift och med särskild rationalisering sam- tidig och i tiden koncentrerad yttre och inre rationalisering i förening med driftsrationa— lisering. Bland de allmänna förutsättning- arna för det statliga stödet fastställs i 8 5 att sådant endast lämnas till åtgärd som är önskvärd från allmän synpunkt, samhälls- ekonomiskt motiverad och från företags- ekonomisk synpunkt lönsam. Beträffande jordbruk lämnas statligt stöd endast om brukningsenheten har eller väntas inom en nära framtid få förutsättningar för rationell drift. Statligt stöd till förvärv av bruknings- enhet med både jordbruk och skogsbruk eller till rationalisering av jordbruksdelen i en sådan enhet lämnas endast under förut- sättning att jordbruket kan beräknas bli så omfattande och effektivt att investeringen i denna del blir lönsam. Enligt 9 5 lämnas inget statligt stöd till stödjordbruk eller an- nat deltidsjordbruk. Kungörelsen har trätt i kraft den 1 juli 1967. inre
7. Skydds- och säkerhetsområden
7.1. Inledning
Termerna skydds- och säkerhetsområde finns veterligen inte definierade i lag el- ler författning. De förekommer tillsammans i 25 5 BL, vilket stadgande i denna del kan ledas tillbaka till 2 5 i 1931 års stadsplane- lag. Dessutom förekommer termen skydds- område i 1 5 första stycket 18 ExL.
Under förarbetet till stadsplanelagen ut- talades av 1916 års kommitté med uppdrag att verkställa revision av gällande bestäm- melser angående stadsplan och tomtindel- ning (betänkande den 15 december 1920 s. 104 f) att det understundom inom stadspla- nelagt område förekom anläggningar, som var så allmänfarliga att omfattande säker- hetsåtgärder krävdes. Som exempel på så- dana anläggningar nämnde kommittén över- jordiska starkströmsledningar och skjutba- nor. Dessa anläggningar krävde otvivelak- tigt särskilda säkerhetsområden. Kommittén föreslog därför följande bestämmelse i 1 5 andra stycket stadsplanelagen: ”Stadsplan skall —— —— till sina gränser angiva — — _ områden, avsedda för anläggning- ar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar (säkerhets- områden)”.
1925 års sakkunniga för revision av stadsplanelagstiftningen m. rn. föreslog (SOU 192815 5. 10; 2 kap. 2 5) att i lagen skulle tas in en föreskrift om att plan skulle till gränserna ange bl.a. »områden till skydd
för anläggningar av allmän art eller skydd mot sådana anordningar, som kunna med- föra allmän fara (skyddsområden)». I moti- ven härtill framhöll de sakkunniga (a. a. s. 173) att stadgandet om skyddsområden mot- svarade kommitténs nyssnämnda förslag med den ändringen att de beaktat inte bara anläggningar som medförde fara mot vilken krävdes skydd utan också anläggningar som själva krävde skydd, t. ex. en sjö som le- vererade vatten till ett vattenledningsverk och därför måste skyddas mot föroreningar.
Chefen för justitiedepartementet (prop. 1931: 79 s. 52) anslöt sig i denna del till vad de sakkunniga uttalat i frågan. I lag- texten kom områdena dock att omnämnas som »skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar». Det är ovisst vilken in— nebörd som skall tilläggas detta förhållan- de. l Bexelius—Nordenstam—Körlofs kom- mentar till BL (4:e uppl. 1964, s. 130) an- ges dock att med skyddsområde skall för— stås mark intill anläggning som själv krä- ver skydd medan termen säkerhetsområde är avsett för område för anläggningar som medför fara av allmän art. Denna uttolk- ning ger en rimlig förklaring till att de båda begreppen använts sida vid sida trots att sakkunnigförslaget använde termen skyddsområde för båda slagen av områden.
Stadgandet i 1 5 första stycket 18 ExL redovisas närmare i mom. 7.4.
Någon enhetlig lagstiftning finns inte på nu ifrågavarande område. ExL, BL och VL
innehåller diverse spridda bestämmelser i ämnet.
7.2. Vattenföroreningar
] 1 5 första stycket 5 ExL medges exprop- riationsrätt för att bl. a. förhindra förore- nande av ledning som är anlagd för att för- se en ort med vatten. Stadgandet kan här- ledas tillbaka till en den 29 juni 1900 utfär- dad tilläggsförfattning till ExF. [ denna be- handlades det fallet att genom lovligt bruk av en fastighet uppstod fara för att en vat- tenledning som anlagts för någon orts för- seende med vatten förorenades. [ sådant fall ägde Kungl. Maj:t rätt att föreskriva sådana förändringar i fastighetens bruk, som befanns påkallade för att undanröja faran. Ville fastighetens ägare inte godtaga dessa föreskrifter, hade han rätt att begära inlösen av hela fastigheten, eventuellt endast den del av denna som berördes av föreskrifter- na. Enligt vad chefen för justitiedeparte- mentet framhöll under förarbetet till ExL ( prop. 1913: 46 s. 46 ) är den nuvarande be- stämmelsen i 1 5 första stycket 5 avsedd att motsvara det nu återgivna äldre stadgan- det.
Enligt 8 kap. 25 5 VL medges viss rätt att på annan tillhörig fastighet utföra an- läggning som erfordras för renande av av- loppsvatten innan det släpps ut i vatten- drag, sjö eller annat vattenområde. För vål- lat intrång skall ersättning bestämmas av vattendomstol.
Även bestämmelserna i BL kan i viss ut- sträckning tillämpas vid behov av tvångs- inlösen för nu ifrågavarande ändamål. I denna del hänvisas till framställningen i mom. 75 nedan.
7.3 F lygsandsfält
Lagregler om vård av flygsandsfält har fun- nits i mer än 100 år. I I 5 ExF föreskrevs att flygsandsfält kunde bli föremål för in- lösen, om ägaren försummat att ta före- skriven vård om det. Stadgandet överför-
des innehållsmässigt oförändrat till I 5 första stycket 10 ExL i samband med den- na lags tillkomst. Sin nuvarande utformning fick stadgandet år 1937 i samband med samma års lagstiftning rörande Skyddssko- gar och skogar på vissa flygsandsfält ( prop. 1937: 54 ). Expropriationsändamålet bestämdes då till kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat taga sådan vård, att fara för sandflykt förebyg- ges. Med skyddsskogar förstods vid denna tidpunkt (18 5 i 1923 års skogsvårdslag) skogar, vilkas bestånd prövades erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgrän- sens nedgående. Numera (25 5 i 1948 års skogsvårdslag) förstås därmed endast sko- gar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Chefen för jordbruksdepartementet erinrade i samband med lagändringen ( prop. 1937:54 s. 58 ) om att den dittills gällande regeln endast hade avseende på flygsandsfält, rörande vil- kas vård meddelats särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter fanns vid denna tid- punkt bara beträffande vissa flygsandsfält i Hallands län, varför stadgandet i ExL syntes vara begränsat till dessa. Avsikten var emellertid att upphäva dessa föreskrif- ter och inordna skogarna på de ifrågavaran- de fälten under skogsvårdslagen eller för- ordningen angående förvaltningen av stä- dernas skogar. Detta skulle möjligen få till följd att ExL:s stadgande i dess dittills gäl- lande utformning skulle avsevärt begränsas eller eventuellt helt upphöra. För att ge expropriationsrätten erforderlig effektivitet borde därför i stället stadgas att ägaren försummat taga sådan vård om fältet att fara för sandflykt förebyggdes. — Av för- arbetena framgår inte, huruvida i övrigt vidgad expropriationsbefogenhet för likar- tade ändamål övervägts.
7.4. Atornenergianläggningar
I sista ledet av 1 59 första stycket 18 ExL föreskrivs att expropriation kan beviljas för skyddsområde kring sådan atomreaktor el- ler annan atomenergianläggning som är till
större gagn för orten eller eljest äger vä— sentlig betydelse från allmän synpunkt. De närmare omständigheterna kring tillkomsten av detta lagrum har berörts i mom. 5.4. Delvis likartade bestämmelser finns vidare i 81—83 55 BL. I denna del hänvisas till mom. 7.5 nedan.
Av förarbetena till 1 5 första stycket 18 ExL (prop. 19582149 s. 19) framgår klart att atomenergianläggningarna bedömts som så farliga att minutiösa säkerhetsåtgärder an- setts erforderliga för att skydda närboende befolkning mot strålningsrisken. Det är så— lunda ställt utom allt tvivel att de områden som det här är fråga om rätteligen bör be- tecknas som säkerhetsområden, om man skall använda den i andra sammanhang gängse terminologin (se mom. 7.1).
7.5 Bestämmelser i BL
18 och 41 55 andra styckena BL innehål- ler bestämmelser om rätt för kommun att lösa in sådan mark inom fastställd general- plan eller stadsplan, som varken avsetts till trafikled, gata eller annan allmän plats eller till enskild bebyggelse. Bestämmelser- na, som närmare berörts i mom. 2.2.3, syftar såvitt nu är av intresse på bl.a. skydds- och säkerhetsområden kring vissa anläggningar. Som förutsättning för inlösen har uppställts att markens användning för avsett ändamål inte kan anses säkerställd, om inte inlösen kommer till stånd.
Visst intresse tilldrar sig vidare bestäm— melserna i 21 och 48 55 första styckena BL. Om mark enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall användas för annat än- damål än enskilt bebyggande, är staden nämligen skyldig att lösa marken såvida ägaren till följd av planen kan nyttja mar- ken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
81—83 55 BL innehåller lagregler om för- bud mot bebyggelse, som kan vara till hin- der för försvaret och luftfarten m.m. I 81 5 första stycket stadgas sålunda förbud mot att i närheten av befästning, statlig flygplats eller annan än staten tillhörig
flygplats för allmänt bruk företaga nybygg- nad, inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning eller före- taga schaktning, fyllning eller därmed jäm- förlig åtgärd, om befästningens eller flyg- platsens användning för avsett ändamål skulle försvåras därigenom eller eljest av- sevärt men skulle åsamkas försvaret eller luftfarten. Enligt andra stycket samma pa- ragraf gäller vidare förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd inom område i när- heten av atomreaktor eller annan atomener— gianläggning, där det kan antagas föreligga risk för skadlig strålning från anläggning- en. Om beslut har meddelats att anlägga eller utvidga befästning eller statlig flyg- plats eller tillstånd har lämnats att anlägga eller utvidga annan flygplats för allmänt bruk eller atomreaktor eller annan atom- energianläggning, kan länsstyrelsen enligt 82 & förordna att bestämmelserna i 81 % skall äga motsvarande tillämpning. Detsam- ma gäller om avsevärt men kan åsamkas försvaret genom bebyggelse ell-er inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanord— ning i närheten av annan militär anläggning än befästning eller flygplats. Om reglerna i 81 5 eller ett enligt 82 5 meddelat förord- nande i något fall skulle innebära hinder för att nybyggnad eller annan åtgärd vidta- ges i den omfattning eller på det sätt som eljest skulle varit tillåtet är markägaren en- ligt 83 5 första stycket berättigad till ersätt- ning för den skada han därigenom lider, om han till följd av förbudet kan utnyttja marken endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde; kan han av nämnd orsak över huvud inte använda marken för enskilt bebyggande, är anläggningens ägare skyldig att lösa denna, om inte sådan skyldighet redan åligger sta- den enligt 21 eller 48 55 BL. Som förut- sättning för inlösen gäller samma regel om markens värde som i ersättningsfallet. Mot- svarande rätt till ersättning för skada till- kommer enligt andra stycket samma para- graf innehavare av sådan nyttjanderätt el- ler annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan inskränkningen i möjlighe- terna att nyttja marken inträdde. — Bestäm-
melserna i 81—83 55 gäller beträffande stad men äger på grund av hänvisning i 121 5 motsvarande tillämpning beträffande köping och municipalsamhälle samt i viss omfatt- ning också för landskommun.
8. Försvaret
8.1 Bestämmelser i ExF och ExL
Bestämmelser om expropriation för för- svarsändamål fanns redan i ExF. Där före— 'skrevs nämligen i 1 5 att ägare av jord el- ler lägenhet, som av Konungen prövades erforderlig för rikets försvar, var pliktig att avstå vad som fordrades för ändamålet.
I ExL har bestämmelserna om expropria- tion för försvarsändamål fått sin plats i 1 5 första stycket 1. Enligt detta lagrum får, om Konungen prövar det nödigt, exprop- riation äga rum för befästning, övnings- el- ler förläggningsplats för krigsmakten, skjut- bana som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling, eller eljest för rikets försvar.
Under förarbetena framhöll chefen för justitiedepartementet ( prop. 1913: 46 s. 43 f) att stadgandet i sak inte gick utöver ExF utom i vad avsåg bestämmelsen om expropriationsrätt för skjutbana. Något skäl till att befästningar och övnings- och för- läggningsplatser för krigsmakten särskilt uppräknades vid sidan av det redan i ExF begagnade uttrycket »rikets försvar» angavs inte. Någon närmare definition av sist- nämnda begrepp lämnades inte heller. Med all säkerhet förstods emellertid härmed en betydligt mindre grupp aktiviteter än vad som inryms inom begreppet »totalförsvaret» i dagens läge. Det är därför i någon mån osäkert hur långt expropriationsbefogenhe- ten enligt 1 5 första stycket 1 ExL verkli-
gen sträcker sig. Totalförsvarsbegreppet skall närmare beröras 1 mom. 8.4.
Som skäl för att expropriationsrätt för vissa skjutbanor infördes hänvisade departe- mentschefen (prop. 1913:46 s. 44) till att man därigenom tillgodosåg önskemål som framförts från skytteförbuna'ens överstyrel— se till Kungl. Maj:t i skrivelse den 8 ja- nuari 1908. Skrivelsen (se EK, s. 92) inne— håller en redogörelse för det frivilliga skyt- teväsendets uppgift och verksamhet och ger uttryck för uppfattningen att verksamheten som sådan är av utomordentlig betydelse för landets försvar. — Förarbetena till lag- stiftningen i denna del synes ge vid handen att det frivilliga skytteväsendet är den enda frivilliga försvarsorganisation som avsetts bli utrustad med expropriationsrätt. Möjli- gen skulle kunna anses att expropriations- befogenhet för övriga frivilligorganisatio- ner kan grundas på stadgandet i 1 & första stycket 6 ExL (»annat ändamål, som är jämförligt med något under 1 — — — an- givet och äger väsentlig betydelse för det allmänna»). Grunden härför är emellertid ganska svag.
8.2 Bestämmelser i BL
I 81—83 55 lämnas vissa regler om förbud mot bebyggelse som kan vara till hinder för försvaret samt i anslutning därtill be- stämmelser om inlösenplikt i vissa fall. Be-
stämmelserna har närmare berörts i mom. 7.5, vartill hänvisas.
8.3 Bestr'itnmelser i CfL
Ett visst sammanhang med bestämmelserna om expropriation för försvarsändamål har reglerna om kommuns rätt till tvångsinlö- sen i vissa fall enligt CfL.
Enligt 5 5 CfL skall riket indelas i civil- försvarsområden för det lokala civilförsva- ret. Civilförsvarets omfattning och beskaf- fenhet inom varje sådant område skall en- ligt 10 5 till sina huvuddrag anges i en sär- skild organisationsplan som upprättas av länsstyrelsen och _ i den mån Kungl. Maj:t så förordnar _ fastställs av civilförsvars- styrelsen. Enligt 23 5 skall i denna plan bl.a. anges de allmänna skyddsrummens närmare belägenhet. Dessa skyddsrum kan inrättas antingen som bergfasta skyddsrum eller som normalskyddsrum (angående den närmare definitionen av dessa begrepp hän- visas till 26 5 CfL). Det tillkommer enligt 28 5 CfL Kungl. Maj:t att bestämma, vil- ken typ av skyddsrum som skall inrättas i det särskilda fallet. I samband med att skyddsrum byggs kan i vissa fall (se här- om närmare 32 5 CfL) också bli aktuellt att ta upp en öppning i källarmuren mel- lan olika delar av bebyggelsen inom ett kvarter e. (1. (källarmursgenombrott).
Det ligger i sakens natur att kommuner- na fått sig anförtrodda vittgående åliggan- den i samband med civilförsvaret. Enligt 40 5 1 mom. b och c CfL är kommun så- lunda skyldig bl. a. att i enlighet med gäl- lande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar och reservanordning- ar, som är avsedda uteslutande för brand- försvarets försörjning med vatten. Kommu- nen skall vidare i viss omfattning under pågående civilförsvarsberedskap utföra skyddsrum och vidtaga andra byggnadstek- niska åtgärder som avser det lokala civil- försvaret, även om åtgärderna inte uppta- gits i organisationsplanen. Slutligen skall kommunen också utföra källarmursgenom-
brott för allmänna och enskilda skyddsrum. För att kommunerna skall kunna full- göra sina nu angivna uppgifter får egendom som finns inom kommunen tas i anspråk med förfoganderätt för kommunens räk- ning. Förfoganderätten utövas av civilför- svarschef eller länsstyrelse. Enligt 48 5 får — i den mån det prövas nödigt för fullgö- rande av kommuns skyldigheter enligt 40 5 1 mom. b och c — tas i anspråk markom- råden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar, mate- riel och annan egendom, som innehas av annan än staten. Förutsättning är att s.k. civilförsvarsberedskap råder (varom Kungl. Maj: t äger förordna när riket befinner sig i krig eller krigsfara; se 2 5 CfL) och att överenskommelse om egendomens avståen- de inte kan träffas tillräckligt skyndsamt Kravet på att civilförsvarsberedskap skall råda gäller inte, när fråga är om utförande av byggnadsanordning och källarmursge- nombrott. Förfoganderätten får dock i detta läge bara utövas av länsstyrelsen. Ersätt- ning till ägare eller innehavare av den ian- språktagna egendomen skall enligt 73 5 CfL utgå enligt de grunder som är stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens be- hov, dvs. i enlighet med bestämmelserna i rekvisitionslagen den 30 juni 1942.
8.4 Total försvaret
Såsom antytts i mom. 8.1 är försvarets om- fattning och uppgifter idag betydligt större och mera skiftande än är 1917, då de nu- varande reglerna om expropriation för för- svarsändamål infördes i ExL. Totalförsva- ret omspänner i dag stora delar av vårt samhälle och inrymmer i sig åtskilliga verk- samheter av typiskt sett mera civil än mili- tär karaktär.
I prop. 1963:108 (s. 55) gavs följande, av riksdagen sedermera godtagna och alltjämt gällande ändamålsbestämning för totalför- svaret:
Totalförsvarets främsta uppgift är att vara så förberett för kriget, att det verkar fredsbevaran- de. Totalförsvaret måste därför snabbt kunna
höja beredskapen och utveckla full styrka. Det skall ge uttryck åt vårt folks vilja att bevara landets frihet och vår motståndskraft mot på- tryckningar.
Skulle vi likväl utsättas för angrepp, är det krigsmaktens uppgift att möta detta och för- hindra att svenskt territorium besätts. Civilför- svarets huvuduppgift är att skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt att rädda överlevande vid sådana anfall. Folkförsörjningen i vidaste bemärkelse skall tryggas genom det ekonomiska försvaret. Det psykologiska försvarets uppgift är att vidmakt- hålla en fast försvarsvilja och motståndsanda.
Sjukvård, socialvård, polisväsende, kommu- nikationer och annan samhällelig verksamhet anpassas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvarsansträngningarna.
Totalförsvarets olika delar samverkar och understödjer varandra så, att största försvars— effekt ernås.
Totalförsvaret består alltså av krigsmak- ten (det militära försvaret). civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykolo- giska försvaret. I vidaste bemärkelse kan man emellertid dit räkna snart sagt alla former av samhällelig verksamhet, så snart det kan påvisas att verksamheten i det sär- skilda fallet har betydelse för den samman- lagda försvarseffekten.
Krigsmakten och civilförsvaret och deras behov torde ha berörts tillräckligt i det före- gående.
Central myndighet för det ekonomiska försvaret är överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Enligt sin instruktion (SFS 1965: 659) har överstyrelsen till upp- gift att samordna landets försvarsförbere- delser på det ekonomiska området för att vid krig eller under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden det totala försvarets behov av förnödenheter skall kunna tillgodoses. Styrelsen skall vida- re i viss utsträckning ombesörja att för- beredelser i nyss angivet syfte vidtages. Bland styrelsens åligganden ingår att hand- ha frågor om statens inköp och lagerhåll- ning av vissa varor, som det vid krig eller avspärrning i varutillförseln är angeläget att — med hänsyn till det totala försvaret _— ha tillgång till inom landet. Styrelsen får också förhyra lagerutrymmen och får vi- dare själv låta uppföra lagerlokaler.
Som centralt organ för det psykologiska försvaret fungerar beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Nämnden skall enligt sin instruktion (SFS 1965: 681) leda och samordna planläggningen av landets psyko- logiska försvar och, i den mån det inte an- kommer på andra organ, själv ombesörja att behövliga förberedelser vidtages. Nämn- dens arbete är huvudsakligen inriktat på forskning, studier och planläggning. Den har emellertid också till uppgift att sörja för att det psykologiska försvarets lokal-, utrustnings- och förbindelsebehov blir till- godosedda. I förevarande sammanhang tor- de det psykologiska försvaret emellertid vara av underordnad betydelse.
Bland övriga former av samhällelig verk— samhet, som under vissa förhållanden kan sägas tillhöra det totala försvaret, kan näm— nas ett stort antal heterogena företeelser av typen kommunikationer, sjukvård, polisvä- sende, krigsviktiga industrier etc. Hit hör också obestridligen de s.k. frivilligorgani- sationerna. Beträffande de sistnämnda har i KK den 11 december 1953 (SFS nr 73) angående frivillig försvarsverksamhet angi- vits att vissa organisationer skall kunna er- hålla bidrag av statsmedel eller eljest stat- ligt understöd för sin verksamhet. Härför uppställs bl.a. det kravet att verksamheten tjänar det totala försvaret och omfattar upplysning, frivillig utbildning av vämplik- tiga och civilförsvarspliktiga samt rekryte- ring och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhängande åtgärder ävensom ekonomiskt stödjande verksamhet. Organi- sationernas grundstadgar skall fastställas av Kungl. Maj:t. I kungörelsen regleras vidare hur ansvaret och uppgifterna för den fri- villiga försvarsverksamheten skall fördelas mellan myndigheter och organisationerna. Myndigheterna har bl. a. fått sig ålagt att i enlighet med särskilda bestämmelser till- handahålla organisationerna materiel och förnödenheter samt förläggnings-, övnings- och undervisningslokaler och att ställa er- forderlig övningstrupp m.m. till förfogan- de, allt i den mån väsentliga olägenheter därigenom inte uppkommer för den ordina- rie statliga verksamheten
9. Vanskött egendom
9.1. Inledning
Regler om rätt till tvångsingripanden för att komma till rätta med situationer när fast egendom vanvårdas finns på några stäl- len i lagstiftningen. Främst gäller detta på lantbrukets område, där vissa begränsade expropriationsmöjligheter införts i några särskilt kvalificerade fall. I fråga om van- vård av byggnader har lagstiftaren närmast sökt sig fram via tillsynslagstiftning av oli- ka slag (BS, HvS m.m.) och försökt lösa uppkommande problem genom att tilläg- ga olika myndigheter befogenhet att med- dela förelägganden, tidvis sanktionerade med viten. Samma metod har f.ö. även prövats på lantbrukets område.
9.2 Jordbruk
Lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom tillkom i samband med samma års lagstiftning om uppsikt å jordbruk (se lag härom s. d.). Som förutsättning för inlösen anges i 1 % att på en jordbruksegendom förekommer syn- nerligen grov vanhävd av den odlade jor— den eller av byggnader, som är erforderliga för jordbruket. Vidare förutsätts att det skall befinnas nödvändigt att — med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl — vid- taga åtgärder för att avhjälpa vanhävden i annan ordning än som stadgas i lagen om
uppsikt å jordbruk. För att inlösen skall komma till stånd fordras förordnande av Kungl. Maj:t, som därvid måste inhämta riksdagens samtycke. Inlösen kan ske en- dast till kronan. — Lagen synes aldrig ha tillämpats. Den föregicks på sin tid av en provisorisk lag från år 1946, vilken tilläm- pades vid ett enda tillfälle (Bogesund).
Förutnämnda lag om uppsikt å jordbruk har främst avseende på sådana bruknings- delar, som omfattar mer än 2 hektar odlad jord. Syftet med lagen är att göra det möj- ligt att hålla uppsikt över sådana bruknings— delar så att dessa inte vanhävdas. Med van- hävd förstås enligt 1 5 första stycket att jordbruket vansköts i sådan utsträckning att dess vidmakthållande äventyras, eller genom att för jordbruket erforderliga byggnader förs bort eller lämnas utan nödigt under- håll. Som vanhävd räknas dock enligt 2 5 första stycket inte att jordbruket läggs ned på en brukningsdel eller en del därav, om det med hänsyn till jordens naturliga be- skaffenhet och belägenhet samt övriga om- ständigheter måste anses olämpligt att driva varaktigt jordbruk där. Inte heller betraktas det enligt 2 5 andra stycket som vanhävd att föra bort en byggnad eller lämna den utan nödigt underhåll, om byggnaden blivit obehövlig till följd av en sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel för detta, eller på grund av en sådan sammanslagning av brukningsdelar, som
står i överensstämmelse med en ändamåls- enlig planläggning av jordbruket i orten, el- ler också av annan giltig anledning. _ Be- träffande vissa delar av Kopparbergs län kan lagens bestämmelser tillämpas även på mindre brukningsdelar. För dessa delar har lämnats en speciell, kompletterande defini- tion av begreppet vanhävd. Som sådan skall enligt 1 5 andra stycket anses att odlad jord under mera än två år i följd inte varit föremål för bearbetning, slåtter eller betes- gång, oavsett om vanskötsel enligt samma lagrums första stycke är för handen.
Terminologin på förevarande område kan inte sägas vara helt klar och entydig. Särskilt framgår detta om man jämsides med ovanstående granskar vissa uttryck i allmänna arrendelagen (2 kap. NJL). Här uttalas i 10 5 beträffande arrendatorns för- pliktelser att han är skyldig att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggna- der och fastighetens övriga tillhörigheter. Vidare upptages i 36 å punkt 2 som ett skäl för arrenderättens förverkande att arrenda- torn gjort sig skyldig till vanvård av fastig- heten.
Lagen om uppsikt å jordbruk öppnar möjligheter för lantbruksnämnden och i sista hand länsstyrelsen att, sedan vanhävd konstaterats föreligga, göra klart för den ansvarige vilka åtgärder som erfordras för att avhjälpa denna samt förelägga honom vid vite att företaga sådana åtgärder.
9.3. Skogsbruk
Bestämmelse om expropriation av ödelagd skogsmark intogs i ExL år 1917 som punkt 9 i 1 5 första stycket, Expropriationsgrun— den anges vara att på det allmännas be- kostnad åstadkomma skogsåterväxt på skogsmark, som genom kalhuggning eller på annat sätt är ödelagd och inte utgör nö- dig betesmark. Ett förslag till lagbestäm- melse av samma innehåll men med något annorlunda lydelse fanns med redan i de- partementsförslaget år 1912. Chefen för justitiedepartementet anmärkte därvid (prop. 1913:46 s. 49) att stadgandet ut- gjorde en nyhet i förhållande till gällande
rätt. Han hänförde sig bl.a. till domän- styrelsen, som i ett utlåtande förklarat att en expropriationsrätt av detta slag torde komma att få avsevärd betydelse för lan- dets skogshushållning. Av stadgandets ut— formning framgår att det inte är uteslutan- de avsett för typiska vanvårdssituationer. Det kan otvivelaktigt komma till använd- ning även då skogsmarken är ödelagd på grund av skogsbrand, stormskador, insekts- härjningar o.d. _ Enligt 106 5 ExL gäller att expropriationsrätt tillkommer _ förutom kronan _ endast den kommun, in- om vars område marken är belägen, samt landstinget och skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet. Enligt 107 5 ExL har vidare markägaren tillagts en möjlighet att avvärja expropriation genom att erbjuda sig att själv ombesörja nödig återväxt. Gör han ett sådant erbjudande, skall Kungl. Maj:t lämna honom skälig tid att infria detta. Er- håller slutligen någon annan än kronan expropriationstillstånd, skall enligt samma lagrum alltid bestämmas viss tid, inom vil- ken den nye ägaren skall sörja för återväxt.
Stadgandet i 1 5 första stycket 9 ExL torde ha i stor utsträckning förlorat i be- tydelse, sedan genom 1948 års skogsvårds- Iag införts vissa tvångsmedel för att skapa ett nöjaktigt skogstillstånd. Enligt 14 5 gäl- ler nämligen att om det vid avverkning inte lämnats kvar skog av sådan täthet och be- skaffenhet att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, så skall sådana åtgärder vidtagas som krävs för att nöjaktig återväxt kommer att finnas på det avverkade området inom skälig tid ef- ter avverkningen. Kan inte markägaren för- mås att godvilligt vidtaga sådana åtgärder, så kan skogsvårdsstyrelsen enligt 19 & dra saken inför domstol. Denna kan då föreskri- va bestämda återväxtåtgärder vilka styrel- sen sedan under viss förutsättning kan låta verkställa på markägarens bekostnad (22— 23 55).
Till bestämmelserna om expropriation av vanskött jordbruks- eller skogsbruksfastig- het kan även räknas stadgandet i l 5 första
stycket 10 om expropriation i vissa fall av flygsandsfält. Detta stadgande har närmare berörts i annat sammanhang (se mom. 7.3).
9.4 Andra områden
Vid sidan av jord- och skogsbrukssektorn saknas i stort sett möjligheter att komma till rätta med vanvårdade byggnader och markområden genom att tvångsinlösa dem. Ett undantag härifrån utgör det fall att fråga är om historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (se härom närmare i det följande under kapitel 10). [ övrigt är man i huvudsak hänvisad till förelägganden av olika slag, i vissa fall förenade med vi- ten, främst enligt hälsovårds- och bygg- nadslagstiftningen. Anmärkas bör att före- lagt vite inte utdömes, när vederbörande saknar ekonomisk möjlighet att vidtaga fö- reskrivna åtgärder (se bl.a. H 1954: 389 och där anmärkta rättsfall).
I 15 och 23—76 55 hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (HvS) föreskrivs beträf- fande byggnad, som inrymmer boningsrum, samt beträffande samlingslokaler, hotell, pensionat, badinrättningar, frisersalonger och liknande att dessa skall underhållas och skötas på sådant sätt att sanitär olägenhet inte uppstår för den som uppehåller sig i byggnaden eller lokalen. Tillsyn över stad- gans efterlevnad åligger hälsovårdsnämn— den, som har rätt att — omedelbart eller ef- ter råd eller uppmaningar och skäligt an— stånd — meddela erforderliga förelägganden eller förbud (71 5). Dessa kan förenas med vite. Nämnden äger också, om någon skulle underlåta att efter tillsägelse fullgöra vad han försummat eller inte kan anträffas med sådan tillsägelse, låta på den försumliges bekostnad verkställa erforderligt arbete e. d. (75 5).
Vad beträffar den närmare innebörden av begreppet »sanitär olägenhet» uttalade hälsovårdsstadgekommittén, vars förslag låg till grund för HvS, att därmed åsyftades alla yttre faktorer av någon betydenhet, som inte var av endast tillfällig natur och som kunde inverka menligt i såväl fysiskt
som psykiskt hänseende på en normal män- niskas hälsotillstånd (prop. 1958 B: 46 s. 128 f). Dit räknades dock inte sådana fak- torer som hade karaktär av olyckshändelse e. d. Rena bagateller kunde inte åberopas som sanitär olägenhet. Till grund för be- dömningen måste enligt kommittén alltid läggas en genomsnittlig människas reaktio- ner. Man kunde alltså i detta sammanhang inte ta hänsyn till en enskild individs all- deles speciella känslighet i det ena eller andra fallet. Detta medförde att en om- ständighet, som för en viss människa fram— stod som synnerligen störande, beroende på dennes speciella mentala konstitution, lik— väl inte utan vidare kunde anses som sani- tär olägenhet. Enligt kommitténs mening kunde därför det rent psykiska obehag som hos vissa människor kunde orsakas av t. ex. blekta eller nötta tapeter knappast rubrice- ras som sanitär olägenhet. Andra former av bristande underhåll, såsom trasiga tape— ter eller alltför stora springor mellan golv- bräder _ vilket försvårade rengöring _ sprickor i väggar, bristande omboning, dra- giga fönster, förekomst av mögel och fukt, kunde däremot utgöra sanitär olägenhet. När det gällde att avgöra om bristande un- derhåll skulle utgöra sanitär olägenhet var det enligt kommittén motiverat att anlägga strängare bedömningsgrunder i fråga om ut— rymmen för matlagning och toalettutrym- men, eftersom det beträffande sådana ut- rymmen var särskilt angeläget att renhåll- ningen såvitt möjligt underlättades. — Che- fen för inrikesdepartementet anslöt sig (prop, 1958 B: 46 s. 133) i allt väsentligt till vad kommittén till belysning av begreppet uttalat rörande vilka faktorer som kunde tänkas ge upphov till sanitär olägenhet, rö- rande dessa faktorers närmare karaktär samt rörande vikten av att anlägga en ge- nomsnittlig människas reaktioner till grund för bedömning av inverkans intensitet. Han framhöll vidare bl. a. att kommittén med sina uttalanden inte torde ha avsett att från begreppet sanitär olägenhet undantaga den menliga inverkan genom sådan svårartad försummelse av byggnadsunderhåll som medförde risk för olycksfall eller innebar
I byggnadsstadgan den 30 december 1959 (BS) görs bestämd åtskillnad mellan å ena sidan mark som är belägen inom område med fastställd generalplan, stadsplan, bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser (här omnämnt som planområde) och å andra sidan mark som är belägen utanför sådana områden.
Inom planområde gäller enligt 50 5 BS att byggnad skall underhållas så att håll- fastheten inte äventyras samt brandfara, sa- nitär olägenhet eller vanprydnad inte upp— kommer. Eftersätter fastighetsägaren dessa åligganden, kan byggnadsnämnden enligt 70 5 andra stycket BS vid vite ålägga ho- nom att sätta byggnaden i stånd. Är bygg- naden på grund av vanvård att anse som förfallen, har byggnadsnämnden enligt 51 5 1 mom. BS möjlighet att föreskriva att byggnaden skall rivas om den inte blir iståndsatt inom skälig tid. Fastighetsägare, som fått sig ålagt att sätta byggnad i stånd, har möjlighet att — i stället för att efter- komma föreläggandet — riva byggnaden inom den i föreläggandet angivna tiden. Härför fordras i flertalet fall byggnadslov enligt BS (se 54 5 1 mom. tredje stycket) samt igångsättningstillstånd enligt 1963 års lag om igångsätmingstillstånd för bygg- nadsarbele. De berörda tillstånden kani praktiken vägras utomordentligt sällan (se betr. byggnadslov 56 5 1 mom. första styc- ket BS).
Beträffande tomt och annan för bebyg- gande avsedd fastighet inom planområde (se 36 5 BS) föreskrivs i 53 5 1 mom. BS att den skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller inte, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses att växtligheten inte hindrar sikten för trafiken. Vad som skall anses med »vårdat skick» får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ägaren torde under alla om- ständigheter anses skyldig att se till att tom- ten inte skräpas ned. Bland hans åligganden torde även ingå att hindra uppkomst på tomten av s.k. skräpskog och att hålla till—
syn över även annan vegetation. Brinner en byggnad på tomten ned eller rivs den, torde ägaren vara skyldig att utan onödigt dröjsmål se till att tomten blir avröjd och ordnad. Eftersätter han i något avseende sina åligganden, har byggnadsnämnden möj- lighet att förelägga honom vite enligt 70 5 andra stycket BS.
Beträffande vissa större byggnader, sam- lingslokaler, undervisningsanstalter, hotell, vårdanstalter, industribyggnader m. m. utan- för planområden gäller enligt 65 5 BS sam- ma bestämmelser som beträffande byggna- der inom planområden.
De ovan berörda byggnadsbestämmelser- na är inte tillämpliga beträffande ekonomi- byggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring, om dessa är be- lägna antingen inom område med utom- plansbestämmelser eller utanför planom- råde.
I 21 5 naturvårdslagen lämnas vissa be- stämmelser om byggnader inom område som inte ingår i fastställd generalplan, stads- plan eller byggnadsplan. Har en sådan byggnad lämnats att förfalla så kraftigt att landskapsbilden därigenom skadas i väsent- lig mån, kan länsstyrelsen förelägga ägaren att riva byggnaden eller sätta den i stånd eller på annat sätt avhjälpa skadan, i den mån detta inte kan anses oskäligt betungan- de. Länsstyrelsens föreläggande kan enligt 39 5 andra stycket samma lag förenas med vite. _ Stadgandet i 21 5 naturvårdslagen kan i viss mån ses som ett komplement till de tidigare berörda bestämmelserna i BS.
Slutligen skall något beröras bestämmel- serna i brandstaa'gan den 30 mars 1962. Enligt 12 5 skall vid brandsyn undersökas bl. a, om brandfarlig felaktighet finns på eldstad m.m. Skulle något fel visas före- ligga kan brandsyneförrättaren enligt 13 5 förelägga fastighetsägaren eller annan att vidtaga rättelse inom viss tid. Skulle denne inte efterkomma föreläggandet, skall för- hållandet anmälas till länsstyrelsen, som därefter kan förelägga vite enligt 14 5 brandlagen.
10. Kulturella ändamål
10.1. Inledning
Lagregler om skydd för sådan fast egendom som anses särskilt värdefull från kulturell synpunkt finns i flera olika författningar. Inlösenbestämmelser återfinns i både ExL och BL, varjämte vissa regler av intresse även står att finna i lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen och lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Bestämmel— serna tar i huvudsak sikte på att skydda märklig bebyggelse och fasta fornlämningar.
10.2. Bebyggelse
Bestämmelser om skydd för enskilda bygg- nader av kulturhistoriskt märklig beskaf- fenhet infördes i lagstiftningen år 1942. Detta år tillkom lagen om skydd för kultur- historiskt märkliga byggnader (nedan om- nämnd som 1942 års lag). Här föreskrevs i 1 5 att särskilda skyddsföreskrifter kunde meddelas till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tar- vades för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse er- forderligt utrymme däromkring. För att så skulle kunna ske förutsattes emellertid en- ligt 2 och 9 55 medgivande från fastighets- ägaren.
1942 års lag ersattes av lagen den 9 de- cember 1960 om byggnadsminnen, i vars
1 5 föreskrivs att byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick el- ler minnet av historiskt betydelsefull hän- delse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, av riksan- tikvarien kan förklaras för byggnadsminne. I samband härmed skall genom skyddsföre- skrifter anges i vilka delar byggnaden inte får ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården av byggnaden. Även kringliggande område kan enligt 2 5 omfattas av före- skrifterna. Försummar ägaren att vårda byggnaden i enlighet med föreskrifterna, kan han föreläggas att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder, vid äventyr att dessa eljest utförs på hans bekostnad. Undantag härifrån gäller enligt 4 5 dock beträffande åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande. Skulle ägaren i strid mot föreskrifterna riva byggnaden eller vid- taga otillåtna ändringar o. d., kan han enligt 17 5 fällas till ansvar.
Bestämmelserna i byggnadsminneslagen skiljer sig från dem i 1942 års lag främst genom att skyddsföreskrifter numera kan meddelas oberoende av ägarens medgivan- de. Vidare har införts viss rätt till ersätt- ning för skada eller intrång som vållas äga- ren och vissa innehavare av sakrätter. Sär- skild uppmärksamhet tilldrar sig emellertid definitionen på de skyddsvärda byggnads- verken. Kravet enligt 1942 års lag att bygg-
naden, för att skyddsföreskrifter skulle kun- na meddelas, skulle vara »märklig» har i byggnadsminneslagen ersatts med ett krav att byggnaden skall vara att anse som »syn- nerligen märklig». Den senare lagen är vi- dare så utformad att både kulturhistoriska och historiska synpunkter kan anläggas på bedömningen av byggnads märklighet. Den- na skillnad torde dock vara skenbar. Ett studium av den till grund för byggnads- minneslagen liggande propositionen ( prop. 1960: 161 ) synes nämligen ge vid handen att man åsyftat en bedömning från rent kultur- historiska synpunkter, låt vara att det redan i och för sig svåravgränsade begreppet »kulturhistorisk» tagits i en mycket vid be- märkelse.
Byggnadsminneslagen gäller varken bygg- nad som tillhör kronan eller kyrklig bygg— nad. Bestämmelser till skydd för byggnader av dessa kategorier har emellertid medde- lats i KK den 26 november 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.
Nu berörda lagregler är långt ifrån till- räckliga för att trygga ifrågavarande bygg- naders värdiga fortbestånd, särskilt när frå- ga är om sådan värdefull bebyggelse som är i behov av kostsam sanering eller upp- rustning. Detsamma gällde naturligtvis på sin tid i än högre grad 1942 års lag. För- denskull har vissa, varandra delvis täckan- de inlösensbestämmelser intagits i BL och ExL.
I 44 a 5 BL _ den s. k. Lex Gamla Stan _ är föreskrivet att inlösen i vissa fall kan ske av område med äldre bebyggelse, som det av historiska eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick. Som förutsättning härför har uppställts att fråga väckts om att antaga eller ändra stadsplanen för området. Vidare förutsätts att bebyg- gelsen är vanvårdad eller eljest företer så väsentliga brister att genomförandet av en lämplig stadsplan försvåras. De av förhål- landena påkallade åtgärderna skall slutligen inte lämpligen kunna vidtagas annat än iett sammanhang. Tillstånd till inlösen lämnas av Kungl. Maj:t som därvid bl. a. har att
ta skälig hänsyn till markägares önskemål att förena sig med staden om åtgärderna och till gjorda utfästelser att bidraga till de- ras genomförande. Expropriationsbefogen- heten omfattar både mark som berörs av åtgärderna och annan inom området eller i dess omedelbara närhet belägen mark. för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kan väntas bli av väsentlig betydelse. Skulle marken redan vara i stadens ägo, kan i samma ordning lösas särskild rätt som be- svärar marken.
Nu berörda lagstadgande infördes i BL år 1963. Till grund för detta låg expropria— tionsutredningens betänkande »Expropria- tion för sanering av historiskt eller kultur- historiskt värdefull bebyggelse» (SOU 1962: 24), vilket föranletts av en av Kungl. Maj:t till utredningen överlämnad fram- ställning från Stockholms stad med begäran om en för sanering av stadsdelen Staden mellan broarna (Gamla Stan) avpassad komplettering av 44 5 BL. I prop. 1963: 46 framhöll chefen för justitiedepartementet i huvudsak följande (5. 38 f). Arbetet med att förnya äldre byggnadsbestånd hade skju- tit fart de senaste årtiondena. Detta gällde särskilt inom de större tätorterna, där äld- re, uttjänt bebyggelse kommit att ersättas med nya hus, trafikleder och andra anord- ningar, som var ägnade att bättre tillgodo- se en modern tids fordringar, Inte sällan ingick i den äldre bebyggelsen enstaka byggnadsverk med ett från historisk eller kulturhistorisk synpunkt framträdande vär- de. Behovet av skydd för sådana individuellt märkliga byggnadsverk var ganska väl till- godosett i gällande lagstiftning. I fråga om Gamla Stan var situationen emellertid den att det från historisk och kulturhistorisk synpunkt mest intressanta var helheten, mil- jön. För att avvärja en hotande förslum- ning av stadsdelen syntes det angeläget att en upprustning av bebyggelsen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. Stockholms stad hade redan vidtagit åtgärder i sådant syfte och därvid förklarat sig vilja fullfölja en huvudlinje, som innebar att byggnadsbe- ståndet skulle upprustas och moderniseras, samtidigt som bebyggelsens huvudsakliga
karaktär och helst även åtskilliga detaljer i miljön bevarades. Avsikten var emellertid inte att förvandla stadsdelen till ett museum utan den skulle för framtiden utgöra ett le- vande inslag i stadsbilden. Ett av huvud- ändamålen med företaget måste därför vara att i görlig mån bereda fullvärdiga lokaler för dem som bodde inom stadsdelen eller hade sin verksamhet förlagd till densamma.
Departementschefen förklarade sig fort- sättningsvis (s. 39 ff) hysa den uppfatt- ningen att gällande lagbestämmelser inte erbjöd tillräckliga möjligheter för att ge- nomföra en rationell upprustning av äldre, från historisk eller kulturhistorisk synpunkt märklig stadsbebyggelse. Starka skäl talade sålunda för att en sanering i åtskilliga fall inte kunde komma till stånd med mindre arbetet utfördes gemensamt för en större eller mindre grupp av hus. Vid planlägg— ningen och genomförandet av verksamhe- ten måste man nämligen ha möjlighet att göra _ stundom rätt betydande — jämk- ningar i den rådande fastighetsindelningen. Åtgärder för gallring av bebyggelsen i kvar- terens inre delar för att bostäder och övri- ga lokaler skulle få tillgång till ljus och luft samt behovet av att slå samman byggna- der och i övrigt åstadkomma lämpliga för- valtningsenheter talade för en sammanhål- len organisation för genomförandet. Härtill kom att verksamheten från privatekonomisk synpunkt knappast kunde te sig lönande. Allt detta gjorde att man endast i begrän- sad utsträckning kunde räkna med att upp— rustningen kom till stånd på enskilt initia- tiv. Önskemålet att åvägabringa sanering inom de avsedda bebyggelseområdena kun- de därför inte tillgodoses utan att en viss utvidgning av lagreglerna om expropriation kom till stånd.
I fråga om expropriationsområdets av- gränsning ansåg departementschefen (s. 41 f) att lagregeln, om den skulle fylla sitt syfte, måste utformas så att garantier vanns för att saneringen kunde genomföras i lämpliga enheter. Inlösenbefogenheten borde med hänsyn härtill avse hela det om— råde som från teknisk synpunkt utgjorde en lämplig saneringsenhet_ Inlösenförfaran-
det borde emellertid omfatta inte bara så- dana fastigheter som direkt berördes av sa- neringsåtgärderna. Departementschefen an— såg det nämligen angeläget att fastigheter, som drog väsentlig nytta av åtgärder inom saneringsområdet, också deltog i kostna- derna för dessa. Med hänsyn härtill bor- de inlösenbefogenheten omfatta även annan inom saneringsområdet eller i dess omedel- bara närhet belägen mark, för vars ända- målsenliga utnyttjande åtgärderna kunde väntas bli av väsentlig betydelse.
Vad beträffar den särskilda föreskriften om skyldighet för Kungl. Maj:t att vid prövningen av ansökan om expropriations- tillstånd ta skälig hänsyn till markägares önskemål att förena sig med staden om till- ämnade saneringsåtgärder framhöll departe- mentschefen (s. 44 f) att han i och för sig inte var främmande för den åsikten att be- stämmelsen lagtekniskt kunde undvaras. Han ansåg emellertid också att goda skäl talade för att författningstexten avfattades så att den direkt angav de omständigheter som det företrädesvis blev aktuellt att ta hänsyn till när en markägare påkallade att hans fastighet skulle undantagas från ex- propriation. Sakägarna fick härigenom an- visning om lämpligheten av att i första hand söka träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens genomförande och att framlägga sina önskemål för staden i god tid innan inlösenärendet avgjordes.
Begreppet historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse ansåg departements- chefen avslutningsvis (s. 46) böra ges en re- striktiv innebörd i sammanhanget. Härmed åsyftades endast sådan bebyggelse som var intimt förknippad med landets eller ortens historiska eller kulturhistoriska minnen och som borde avsättas som ett slags levande reservat i stadsbilden.
Lagstiftningen har visserligen, som fram- gått av det föregående, aktualiserats av för- hållandena i Gamla Stan. Den har emeller- tid givits en vidare räckvidd så att den vid behov kan tillämpas även inom andra om- råden.
Ansökan om inlösen skall enligt KK den 10 maj 1963 med föreskrifter om särskild utredning
i ärenden ang. inlösen enl. 44aé byggnadslagen åtföljas av ett saneringsprogram e. d., innehål- lande
1. översiktlig beskrivning jämte erforderlig motivering av det tillämnade företaget,
2. utredning angående de tekniska och eko- nomiska förutsättningarna för företagets ge- nomförande,
3. upplysningar rörande det skick, i vilket av företaget berörda bostäder och lokaler är avsedda att försättas, samt
4. upplysningar rörande planerade åtgärder av större betydelse (rivningar, gemensamhets- anläggningar etc.).
Som framgått av det föregående syftar bestämmelsen i 44 a 5 BL på tämligen ge- nomgripande saneringsfall. Ett annat är förhållandet med 1 5 första stycket 12 ExL. Detta stadgande tillkom i sitt ursprung- liga skick som ett rent komplement till 1942 års lag. Expropriationens syfte angavs vara att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller bereda erforderligt utrymme däromkring, ett uttryck som kor- responderade väl med texten i 1 5 i nyss- nämnda lag, frånsett att det av kulturmin- nesvårdssakkunniga (SOU 1938:60) före- slagna uttrycket »kulturhistoriskt märklig byggnad» utan närmare motivering utbytts mot uttrycket »kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad»_ Syftet framstår dock som rätt klart — i den mån ett verksamt skydd för viss byggnad inte kunde skapas med hjälp av 1942 års lag skulle möjlighet finnas att tillgripa expropriation för att be- vara en märklig byggnad med kringliggan— de område under förutsättning att byggna- den var att anse som tillräckligt märklig. Sin nuvarande utformning fick 1 5 första stycket 12 ExL år 1963, då ordet byggnad utbyttes mot bebyggelse. Ändringen tillkom i samband med Lex Gamla Stan. Bakgrun- den till bestämmelsen angavs (prop. 1963: 46 s. 47) vara att det stundom även utanför tillämpningsområdet för 44 a 5 BL kunde vara från allmän synpunkt angelä- get att skydda smärre grupper av byggna- der, där inte varje enskild byggnad men väl helheten hade ett framträdande kulturhis- toriskt värde. Som exempel härpå nämndes särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse
samt särskilt värdefulla byggnadsgrurper inom fiskelägen. I det av expropriatiomut- redningen framlagda förslaget framhöll ut- redningen dock (SOU 1962: 24 s. 42) att expropriation inte borde komma till an- vändning i andra fall än då åtgärden fire- stavades av ett starkt behov. Det var nim- ligen enligt utredningens mening inte lyck- ligt om expropriation skulle kunna — nå- hända till stort förfång för andra intreisen _ komma till användning för att konsertera äldre, uttjänta byggnadsbestånd, vilkas vär- de från kulturhistorisk synpunkt inte var oomtvistligt. Denna uppfattning torde ha delats av departementschefen.
10.3. Fornlämningar
Lagen den 12 juni 1942 om fornminnen indelar dessa i fasta fornlämningar och fornfynd. Vad som förstås med det ena och det andra framgår närmare av 2, 10 och 11 55. Skillnaden kan sägas bestå huvud- sakligen i att fasta fornlämningar i regel är fast egendom (gravhögar, domarringar, runstenar etc.), medan man med fornfynd genomgående åsyftar viss lös egendom. Ef- tersom bara de fasta fornlämningarna är av intresse i detta sammanhang, kommer framställningen i fortsättningen att ta sikte uteslutande på dessa.
De fasta fornlämningarna är enligt 1 5 fornminneslagen ställda under lagens hägn. Detta innebär att det vid straffansvar (16 5) är förbjudet för envar att utan sär- skilt tillstånd utgräva, rubba, överhölja el- ler eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra, skada eller ta bort en sådan. Till fast fornlämning hör enligt 3 5 så stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och bety- delse nödigt utrymme däromkring.
Rätten till expropriation för fornlämning fanns upptagen redan i det förslag till ex- propriationslag som år 1912 utarbetades inom justitiedepartementet. Förslaget inne- höll sålunda en bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t ägde förordna om expropria- tion av synnerligen märklig fast fornläm-
ning, om denna befanns böra vara i det all- männas ägo för att bevaras. Departements— chefen åberopade (prop. l913:46 s. 48 f) i sammanhanget ett av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien år 1911 avgivet utlåtande. I detta anfördes att eftersom det dåmera enligt den allmänna uppfattningen fanns vissa fornlämningar, som var av den betydelse för hela landet att de måste an- ses omistliga, var det nödvändigt att det fanns ett medel att tillgripa för att rädda ett sådant hotat fornminne.
Efter viss ytterligare bearbetning fick stadgandet år 1917 sitt nuvarande innehåll, nämligen att expropriation får ske för att bevara synnerligen märklig fast fomläm- ning, som inte kan tryggas på annat sätt el- ler bereda erforderligt utrymme däromkring (1 5 första stycket 12 ExL).
Det förtjänar uppmärksammas att den nu gällande expropriationsregeln endast tar sik- te på en starkt begränsad grupp av fasta fornlämningar. För att expropriation skall kunna beviljas, krävs att fornlämningen är synnerligen märklig, ett uttryck som torde ganska väl korrespondera med den i nyss- nämnda akademiutlåtande använda beteck- ningen »omistliga».
10.4 Initiativrätten till expropriation m.m.
Expropriation enligt de i detta kapitel an- givna bestämmelserna förutsätter i samtliga fall Kungl. Maj:ts tillstånd.
Rätt att påkalla inlösen enligt 44 a 5 BL tillkommer staden, dvs. i normalfallet den stad, inom vilken området är beläget. Med stad jämställs köping och vissa andra stads- liknande samhällen (88 5 BL) samt lands- kommun, i den mån inom densamma finns en ort med stadsplan eller beträffande vil- ken förordnande meddelats att stadsplan skall upprättas (90, 105 och 106 55 BL). I samtliga fall gäller att möjligheten att på- kalla inlösen naturligen endast gäller inom stadens (kommunens) eget område.
Fråga om expropriation enligt 1 5 första stycket 12 ExL får enligt 108 5 andra styc- ket (tidigare 75 5 andra stycket) ExL väc-
kas endast av riksantikvarien. Expropria- tion får vidare enligt samma lagrum äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars hu- vudsakliga uppgift är ägnad kulturminnes- vård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen. Sistnämnda be- stämmelse infördes i ExL först år 1942. Ti- digare kunde inlösen endast ske till förmån för kronan. (I 1912 års lagförslag föreslogs expropriation för att överföra ifrågavarande mark »i det allmännas ägo». Denna formu- lering jämkades följande år till »i kronans ägo» efter påpekande från lagrådet.)
11. Naturvård och fritidsändamål
Bestämmelser om expropriation för natur- skyddsändamål har funnits i svensk rätt se- dan början av innevarande sekel. Genom en lag den 25 juni 1909 infördes nämligen så- som tillägg till ExF en bestämmelse om rätt för kronan att inlösa jordområde som på grund av synnerligen märklig naturbeskaf- fenhet ansågs böra avsättas som naturmin- nesmärke. Vidare medgavs rätt att lösa in servituts- eller nyttjanderätt, som besvärade till nationalpark avsatt område.
Bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll upptogs i 1 5 första stycket 11 ExL vid denna lags tillkomst år 1917.
I samband med tillkomsten av 1952 års naturskyddslag, varvid en i viss utsträck- ning ny terminologi infördes, ändrades 1 5 första stycket 11 ExL såtillvida att exprop- riationsrätt angavs i fortsättningen kunna medges för att bevara område såsom natio- nalpark eller naturminne. Sin nuvarande lydelse fick lagrummet vid tillkomsten av 1964 års naturvårdslag. Expropriationsrätt kan numera medges för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller na- turminne. Av 108 5 första stycket ExL framgår att expropriationsrätt för national- park endast kan tillerkännas kronan me- dan expropriation för övriga angivna ända- mål också kan ske till förmån för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars hu— vudsakliga uppgift är ägnad naturvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.
De ändamål för vilka expropriation nu- mera kan ske definieras närmare i natur- vårdslagen. Av 4 5 framgår att som natio- nalpark kan avsättas större sammanhängan- de område av viss landskapstyp, vilket man önskar bevara i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. För att av— sättning skall komma till stånd fordras att marken tillhör kronan. Vidare kan länssty- relsen enligt 7 5 som naturreservat förklara område som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller eme- dan området är av väsentlig betydelse för all- mänhetens friluftsliv. Slutligen kan länssty- relsen enligt 13 5 som naturminne fridlysa vissa till en fastighet hörande naturföremål tillsammans med erforderligt område på marken under förutsättning att de anses böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om lan- dets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet.
Begreppet naturreservat innebar i sak nå- got delvis nytt i svensk naturvårdslagstift- ning. Det tar sikte både på vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och på områden som är ägna-de att tillgodose behovet av mark för allmänhetens frilufts- liv. Av 9 5 framgår att särskilda föreskrif- ter kan meddelas beträffande reservat i den mån detta behöver förses med vägar, parke- ringsplatser, vandringsleder, raststugor, tält-
platser, badplatser, sanitära inrättningar el- ler liknande anordningar eller där behöver företagas gallring, röjning, slåtter, plante- ring, avspärrning etc.
Vid sidan av de hittills berörda instituten ger naturvårdslagen möjlighet att trygga tillgången till platser för bad och frilufts- liv åt allmänheten även på annat sätt. Läns- styrelsen kan nämligen enligt 15 5 förord- na att visst område skall vara strandskydds- område. Inom ett sådant område skall en- ligt 16 5 bebyggelsen kontrolleras på hu- vudsakligen samma sätt som tidigare gällde enligt strandlagen. Även i övrigt finns enligt 17 5 möjlighet att ingripa mot anläggning- ar som inskränker allmänhetens rörelsefri- het inom området. Föreskrifterna om strandskyddsområde har emellertid inte för- knippats med någon expropriationsrätt.
Naturvårdslagen innehåller vidare vissa bestämmelser i 18—22 55 till skydd för landskapsbilden. Dessa tar närmast sikte på att förhindra störande bebyggelse, reklam- skyltar, grustäkt o.d. Inte heller dessa be- stämmelser har förknippats med någon expropriationsrätt.
Såsom i annat sammanhang berörts (se mom. 2.2.3) finns bestämmelser i 18 och 41 55 andra styckena BL om rätt för kom- mun att lösa in sådan mark inom område med fastställd generalplan eller stadsplan, som varken avsetts till trafikled, gata eller annan allmän plats eller till enskilt bebyg— gande. Bestämmelserna syftar såvitt nu är av intresse på bl.a. idrottsområden. Som förutsättning för inlösen har uppställts att markens användning för avsett ändamål inte kan anses säkerställd om inte inlösen kommer till stånd.
Slutligen bör nämnas att kommunerna enligt grunderna för HvS har skyldighet att ordna badplatser o.d. samt att exprop- riationsrätt för sådant ändamål till följd härav föreligger enligt 1 5 första stycket 4 ExL.
12. Diverse byggnadsändamål
12.1. Allmän byggnad
Rätt till expropriation för allmän byggnad har funnits i vår lagstiftning sedan 1845 års expropriationsförordrting. De första lagför- slagen i denna del är av gammalt datum; redan i lagkommitténs år 1819 avgivna för- slag till byggningabalk föreslogs expropria- tionsrätt för allmänna byggnader på lan- det eller i stad (1 kap. 9 5) och ett motsva- rande stadgande återkommer i 1 kap. 7 5 jordabalken i kommitténs förslag år 1826 till allmän civillag. Några närmare kom— mentarer till de genom åren gällande olika lagreglerna har inte kunnat återfinnas. Den nuvarande expropriationsregeln finns inta- gen i ] 5 första stycket 3 ExL.
Begreppet allmän byggnad finns inte de- finierat någonstans i lagstiftningen. Enligt Bexelius_Nordenstam—Körlofs kommentar till BL (1964, s. 127) förstås härmed enligt praxis byggnad, avsedd att tjäna ett sådant ändamål som det tillkommer stat, kommun eller menighet att tillgodose.
Inom område med fastställd generalplan eller stadsplan kan inlösen i viss utsträck- ning ske av mark, som i planen avsetts för allmän byggnad. Se härom närmare mom. 2.2.3 ovan.
12.2. Samlingslokaler
I I 5 första stycket 8 ExL har intagits en bestämmelse om rätt till expropriation för
att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav på en ort mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande folkbildning, nykter- hetens främjande eller annat därmed jäm- förligt ideellt ändamål av synnerlig vikt el- ler till byggnad för gudstjänst eller annan andaktsövning.
Bestämmelsen infördes i ExL vid dennas tillkomst ehuru med en något annorlunda formulering. Fråga skulle sålunda vara om att till förmån för samma personkrets ex- propriera mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmän- na frågor eller åsyftande religiös uppbyg- gelse, folkbildning etc. Sista delen av satsen, som avsåg gudstjänstbyggnad o.d., fanns inte med, Lagrummet ändrades sedan år 1942 varvid det erhöll sin nuvarande for- mulering.
Bakgrunden till stadgandet angavs av chefen för justitiedepartementet vara i hu- vudsak följande (prop. 1913: 46 s. 46 ff). Riksdagen hade vid flera tillfällen behand- lat frågan om expropriationsrätt för an- skaffande av vissa samlingslokaler och även gjort framställning till Kungl. Maj:t i sa- ken. Främsta orsaken härtill var det inte ovanliga förhållandet att i någon mera be- folkad ort på landsbygden, särskilt vid stör— re industrier, jorden vitt omkring tillhörde samma ägare, oftast ett aktiebolag. Det var då förenat med svårigheter att på ett till-
fredsställande sätt tillgodose behovet av 10- kal för befolkningens församlings- och för- eningsverksamhet, eftersom man var be- roende av jordägarens tillmötesgående. De för tiden utmärkande starka meningsbryt- ningarna mellan arbetsgivare och arbetare gjorde det oundvikligt att dessa inte sällan hyste olika uppfattning om vad som lämp- ligen borde förekomma i överläggningar och föredrag. För att förenings- och för— samlingsrätten skulle kunna utövas fritt och fullt inom lagens gränser syntes det nödvändigt att befolkningen i sådana orter hade möjlighet att förvärva behövlig mark. Det kunde inte vara riktigt att en sådan ut- övning förhindrades genom ett rent yttre förhållande av angiven beskaffenhet.
Vid lagrådets behandling av ärendet år 1913 ( prop. 1913:46 s. 120 f) framkom stor tveksamhet rörande lämpligheten av att införa expropriationsrätt för nu ifrågava- rande ändamål. En ledamot var övervä- gande negativt inställd medan två andra fann det inte vara alldeles uteslutet att för— hållandena kunde vara sådana att det fram- stod som ett så betydelsefullt samhällsin- tresse att tillgodose ett dylikt behov att det kunde anses befogat att tillgripa expropria- tion. De förutsatte emellertid att denna ut— väg skulle komma att tillgripas som ett yt- tersta medel då sådant var oundgängligen erforderligt för att tillfredsställa det före- liggande behovet.
Vid handläggningen av förslaget till ex- propriationslag vid 1913 års riksdag blev frågan om införande av expropriationsrätt för vissa samlingslokaler den stora strids— fråga. på vilken hela lagförslaget slutligen stupade. Striden gällde mindre enskildheter i stadgandets formulering än det principiel- la spörsmålet om ändamålet som sådant var förtjänt av expropriationsrätt. Sedan kam- rarna stannat i olika beslut samt lagutskot- tet gjort ett fruktlöst försök att samman- jämka dem, fälldes lagförslaget slutligen av första kammaren.
Nytt förslag i frågan upptogs år 1916, varvid framfördes i huvudsak samma ar- gument för en expropriationsrätt som tidi- gare. Chefen för justitiedepartementet be-
rörde därjämte ( prop. 1916: 95 s, 50) det under debatten framförda argumentet att behovet av samlingslokaler bäst tillgodo- sågs genom kommunernas försorg (dessa kunde därvid anlita expropriationsbefogen- heten för allmän byggnad). Departements- chefen fann detta argument verklighets- främmande. Sannolikt, framhöll han, skulle kommunerna endast sällan vara benägna att ingripa och ännu mer sällsynt blev säkerli— gen att en arbetarförening fann sitt lokal- behov fyllt på ett nöjaktigt sätt genom upp— låtelse av plats i en kommunal byggnad. Om ett verkligt och inte bara skenbart re- sultat skulle vinnas, syntes det nödvändigt att expropriation fick ske till omedelbar förmån för den ortsbefolkning som be— hövde lokalen.
Motståndet mot förslaget blev denna gång svagare. Man inskränkte sig i huvud- sak till att förorda att antalet ändamål, för vilka en lokal skulle få användas om expropriationsrätt medgavs, inskränktes till religion, folkbildning och nykterhet. Lag- utskottet (LU 1917: 24 s. 24 f) följde dock departementsförslaget med några mindre, redaktionella jämkningar, varefter lagrum- met antogs av riksdagen.
1942 års ändringar i utformningen av stadgandet tillkom för att göra det möjligt att expropriera mark för samlingslokaler, som redan var uppförda på ofri grund. Samtidigt förtydligades stadgandets senare led i syfte att klart ange att även lokaler, avsedda enbart för gudstjänst, inbegreps. I anslutning till den förstnämnda ändringen anmärkte lagrådet ( prop. 1942: 162 s. 19 ) att det dock av den utformning som expro— priationsändamålet givits _ beredande av mark till byggnad _ torde framgå att ex- propriationsrätt inte kunde beviljas om det på området fanns annan än sökanden till— hörig bebyggelse av mera avsevärd omfatt- ning. Chefen för justitiedepartementet an- slöt sig till denna tolkning (prop. s. 20).
I 102—105 åå ExL har intagits ett antal tillämpningsföreskrifter till det ifrågavaran- de stadgandet. Enligt dessa gäller i stort sett följande.
Expropriationsberättigade är dels kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen, och dels aktiebolag, förening och stiftelse som kan antagas kom- ma att för framtiden fullfölja ändamålet på ett från allmän synpunkt gagneligt sätt (102 5). Chefen för justitiedepartementet anmärkte i detta sammanhang ( prop. 1916: 95 s. 70 ) att ideella föreningar härigenom föll utanför gruppen av expropriationsbe- rättigade subjekt. Detta hängde samman med att lagstiftning saknades om dessa föreningar. Möjlighet fanns dock att ge en sådan förening erforderlig stadga, om den lät sig registreras som ekonomisk förening. En annan möjlighet var att den inom sig bildade en byggnadsförening, som vid ex- propriation och sedermera beträffande bygg- naden företrädde föreningen. Även om en sådan förening inte uppfyllde gällande lag- stiftnings betingelser för att utgöra en eko- nomisk förening i egentlig mening, skulle den dock huvudsakligen vara av ekono- misk natur och en tillämpning av lagstift- ningen om sådana föreningar kunde knap- past kännas särskilt hämmande med hän- syn till att föreningens uppgift och verk- samhetsområde ju var synnerligen begrän- sadel. _ Vad sålunda anförts torde numera äga begränsad giltighet sedan en ny lag- stiftning om ekonomiska föreningar trätt i kraft den 1 januari 1953_ Registrering har därefter vägrats bl. a. en folketshusförening, se R 1953: 147.
Särskilda bestämmelser om expropriations- rätt söks av aktiebolag, förening och stif- telse
1) Inom orten skall antingen möta sär- skild svårighet att genom avtal förvärva er- forderlig mark eller också skall sökanden redan äga en på området uppförd, tämligen värdefull byggnad, vilken det med hänsyn till förhållandena på platsen anses lämpligt att bibehålla i framtiden (103 % första styc- ket).
2) I bolagsordning, förenings stadgar eller för stiftelse gällande föreskrifter skall fin-
nas en noggrann uppgift om bolagets/för- eningens/stiftelsens ändamål. Bolagsord- ningen etc. får sedan inte utan Kungl. Maj:ts medgivande ändras i denna del, så länge bolaget etc. är ägare av fastighet, som förvärvats genom expropriationen. Det åligger länsstyrelsen att se till att bolags- ordningen etc. efterlevs i dessa delar (103 5 andra stycket).
Verkan av uppsägning av nyttjanderätts- avtal
Avser expropriationsansökan mark, på vil- ken sökanden redan äger en byggnad, kan Kungl. Maj:t förordna att sökanden inte mot sitt bestridande kan förpliktas avflytta förrän tidigast på den fardag som infaller närmast efter det att expropriationsansök- ningen blivit prövad. Skulle ansökningen se- dan bifallas, får sökanden utan hinder av vad som annars skulle gälla sitta kvar till dess expropriationen fullbordats. Skulle be- viljad expropriationsrätt upphöra eller för- verkas, får sökanden sitta kvar till den far- dag som infaller närmast därefter (104 5 första stycket).
Verkan av förlängning enligt 104 5 första stycket
1) Om sökanden sitter kvar med stöd av förordnande enligt 104 & första stycket är jordägaren berättigad till skälig ersättning. Denna skall i händelse av tvist bestämmas av allmän domstol (104 5 andra stycket första punkten).
2) Enligt avtal eller uttrycklig bestämmel- se i lag kan sökanden vara berättigad att fö- ra bort byggnad m.m. inom viss tid efter det att nyttjanderätten upphört. Skulle nu förlängning ha medgivits enligt 104 % förs- ta stycket men expropriation därefter inte komma till stånd, skall tidsfristen för bort- förandet i stället räknas från den dag då marken skall avträdas (104 & andra stycket andra punkten).
' Departementschefens uttalanden föranledde
i denna del vissa erinringar från lagrådet (se prop. 1916: 95 s. 123 ). Dessa avvisades dock vid den efterföljande departementsgransk- ningen (se prop. s. 129 f).
Vid värderingen skall ingen hänsyn tas till sådan förbättring som området undergått till följd av arbete eller kostnad som sökan- den eller föregående innehavare vars rätt övergått på honom lagt ned på området ut- över vad han varit skyldig att göra1 (104 & tredje stycket).
Särskild regel om årerlösningsrätt
I syfte att trygga att den exproprierade egendomen verkligen används för avsett än- damål har slutligen stadgats viss möjlighet att tillämpa reglerna om återlösningsrätt i 68—70 55 ExL även om rekvisiten i 68 5 inte är uppfyllda. Detta gäller dels om fas— tigheten överlåts till annan ägare, dels om den används i strid mot särskild bestämmel- se som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av 5 g tredje stycket ExL, och dels om en av aktiebolag, förening eller stiftelse ex- proprierad fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än som angivits i bo- lagsordningen etc. (105 5). I samtliga fall är återlösningsrätten dock underkastad den enligt 68 å i allmänhet gällande tidsbegräns- ningen (se uttalande av departementsche- fen i prop. 1916: 95 s. 72).
1 ”utöver vad honom ålegat enligt vad vid upp- låtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt”.
13. Kommunala ändamål
Såsom i det föregående berörts föreligger rätt till expropriation för kommunala än- damål i flera fall. Främst kan erinras om bestämmelserna i 1 % första stycket 16 ExL samt i BL om expropriation för tätbebyg- gelseändamål. Vidare bör beaktas övriga bestämmelser i BL om rätt för kommun att i övrigt lösa in mark som erfordras för ge- nomförande av fastställd generalplan och stadsplan. Till dessa lagregler skall slutli- gen läggas 1 5 första stycket 4 ExL, enligt vilken expropriation får ske för »ändamål. som det enligt lag eller författning tillkom- mer kommun eller annan dylik samfällig- het att tillgodose». Bestämmelsen infördes i lagstiftningen vid ExL:s tillkomst år 1917 och innebar då en nyhet i förhållande till tidigare gällande rätt.
Ett förslag till en lagregel om kommunal expropriationsrätt förekom redan i 1912 års departementsförslag till expropriationslag. Expropriationsändamålet angavs där vara »något en kommuns eller annan dylik sam- fällighets allmänna ändamål». Till utveck- ling av förslaget anförde chefen för justitie— departementet i huvudsak följande ( prop. 1913: 46 s. 45 ). Skälet till att man nu före- slog en allmän expropriationsrätt för kom- munala ändamål medan tanken på en mot- svarande rätt för statsändamål samtidigt av- visades var att å ena sidan kommunernas uppgifter hade en naturlig begränsning, som uteslöt faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, men att dock å andra
sidan ganska många och växlande syften an- sågs falla eller kunna med fördel dras inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Rena förvärvsändamål uteslöts dock, vilket framgick av formuleringen »allmänna än- damål». Under denna beteckning syntes i huvudsak vara att hänföra fullgörande av uppgifter som enligt gällande författningar ålåg kommunerna samt utfärdande av an— läggningar som var avsedda att upplåtas till allmänt begagnande såsom bl. a. anlägg- ningar för en orts förseende med belysning eller drivkraft. Om en kommun sålunda för dylikt ändamål hade behov av att ex- propriera ett vattenfall, skulle enligt för- slagets mening sådan expropriation kunna medges.
I en motion till 1913 års riksdag (11: 267) föreslogs en betydande begränsning av den nu ifrågavarande expropriationsrätten. Mo- tionären framhöll att samma svårigheter, som ansågs föreligga om expropriationsrätt för »allmänt gagn» infördes, torde vara för handen då det gällde att avgränsa en kom- muns »allmänna ändamål». En uppräkning av de viktigaste och mera säregna exprop- riationsanledningarna syntes därför vara den lämpligaste vägen även i detta fall. Uppfattningen delades inte av lagutskottet (LU 1913: 22 s. 15), som i denna del hän- förde sig till vad departementschefen utta- lat i frågan samt tillade att den begräns— ning som låg i den omfattning som i kom-
munallagarna givits de kommunen tillkom- mande uppgifterna var en tillräcklig garanti mot missbruk.
Sedan kamrarna i bl. a. nu förevarande fråga stannat i olika beslut. fick lagregeln sin nuvarande formulering i utskottets sammanjämkningsmemorial. Av ett uttalan- de under den slutliga debatten i första kam- maren (FK III: 28 s. 57) kan slutas att syf- tet med omredigeringen var att förtydliga stadgandet så att därav klart framgick att expropriationsrätt kunde meddelas endast för ändamål som det författningsenligt till- kommer kommun att tillgodose. En konse- kvens härav blir enligt samma uttalande att det åligger Kungl. Maj:t att i varje fall då expropriationstillstånd begärs undersöka om ändamålet faller inom kommunens författ- ningsenliga befogenhetsområde. Det torde i sammanhanget böra omnämnas att avsik- ten inte varit att inskränka expropriations— rätten till de fall, då kommunen ålagts en formlig skyldighet att tillgodose visst ända- mål utan att det är tillräckligt att ändamå- let faller inom den kommunala kompeten- sen (se även uttalande i första kammarens första debatt, FK II: 22 s. 26).
Utöver det förut återgivna uttalandet att såväl borgerliga som kyrkliga kommuner åsyftades gjordes ingen närmare uttolkning av kommunbegreppet i samband med till- komsten av expropriationsgrunden i 1 & första stycket 4 ExL. I samband med till- komsten av 1 5 första stycket 16 ExL gjor- des däremot vissa uttalanden av intresse. Markurredningen hade föreslagit (SOU 1948: 4 s. 54) att expropriationsrätt skulle tillerkännas inte bara kommuner utan även municipalsamhällen samt att, om det av 1944 års kommitté för kommunal sam- verkan (SOU 1947: 30) framlagda försla- get till lag om regionkommuner genomför- des, även regionkommun borde erhålla rätt till expropriation. Chefen för justitiedepar- tementet (prop. 1949: 184 s. 76) var emel- lertid av annan uppfattning och framhöll att det vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna bostadspolitikens orga- nisation syntes ha förutsatts att inom en
landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt skulle till- komma landskommunen och dess organ (se prop. 1948: 218 s. 107 samt SU 1948: 159 s. 14 under 111, vilket godkänts av riks- dagen). I enlighet härmed föreslog depar- tementschefen att expropriationsrätten en- dast skulle tilläggas kommun i vanlig me- ning och alltså inte municipalsamhälle. Be- stämmelserna om tätbebyggelseexpropria— tion har utformats i enlighet med sist- nämnda förslag.
Av intresse i nu förevarande samman- hang är vidare vissa uttalanden i samband med tillkomsten av 1967 års förköpslag (prop. 1967: 90). Chefen för justitiedepar- tementet fann det därvid (s. 80) inte påkal- lat att öppna möjlighet för landstingskom- muner att förvärva mark med hjälp av kom- munal förköpsrätt. Som skäl härför angavs att landstingen dittills inte tillagts sådana uppgifter inom bostadsförsörjningen eller bebyggelseplaneringen att det var motive— rat att ge dem förköpsrätt. I fallet Stor- Stockholm förelåg dock speciella förhållan- den i berört avseende:
Utredning pågår rörande ett samgående mel— lan Stockholms stad och Stockholms läns lands- ting till ett storlandsting. Dettas uppgifter är bl. a. regionplanering, samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande samt den kollektiva trafiken. För utbyggnad och drift av ett kollektivt trafiksystem i Stor-Stockholm har staden och landstinget redan bildat ett kommunalförbund. Tanken är att detta för- bund successivt skall tillföras de uppgifter som sedermera skall tillkomma storlandstinget. En— ligt min mening är det f.n. inte nödvändigt att vid utformningen av en lagstiftning om kom- munal förköpsrätt särskilt beakta de speciella förhållandena i Stor-Stockholm men i den mån kommunalförbundet eller storlandstinget till- förs uppgifter inom bostadsförsörjningens eller bebyggelseplaneringens område bör en härtill avpassad utvidgning av förköpsrätten övervä- gas.
Rörande den närmare utformningen av 1 & förköpslagen framhöll departementsche- fen (s. 120) att uttrycket kommun (”Kom- mun har förköpsrätt .. .”) användes i sam- ma betydelse som enligt kommunallagen . Med kommun avsågs alltså borgerlig pri-
märkommun, dvs. landskommun, köping eller stad, men däremot inte municipalsam- hälle. I anslutning härtill erinrades om att expropriation för tätbebyggelse enligt 1 & första stycket 16 ExL inte heller kunde ske till förmån för municipalsamhälle.
Slutligen bör nämnas att kommunalför— bundet för Stockholms stads och läns re- gionala frågor i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1966 hemställt om att lagstift- ningen beträffande expropriation, förköps- rätt och tomträtt måtte ges sådan utform- ning att kommunalförbundets resp. det bli- vande storlandstingets möjligheter att föra en aktiv markpolitik främjas.
Den kommunala kompetensen är i dagens läge mycket vidsträckt, varför det är när- mast ogörligt att entydigt avgränsa den ifrå- gavarande expropriationsregelns räckvidd. Anmärkas bör dock att den synes ha till- lämpats med stor försiktighet under årens lopp. I sammanhanget förtjänar nämnas att kommunernas befogenheter utvidgades be- tydligt genom lagändring år 1948 (se SOU 1947: 53, prop. 1948: 140 och KU 1948: 24). Tidigare ansågs att en kommun endast fick vårda sådana angelägenheter som var till gagn för samtliga kommunmedlemmar eller för ett mera betydande antal av dem. Enligt den nya lagen skall emellertid all- mänintresset och inte gemensamhetsintres- set vara avgörande. För att vara lagenlig krävs sålunda att en kommunal åtgärd skall tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse (se närmare Kaijser, Kommunalla- garna /1967/ s. 14 ff).
Det kan inte komma i fråga att inom ra- men för denna framställning med anspråk på fullständighet göra en inventering av alla de ändamål, för vilka expropriations- rätt torde kunna meddelas med stöd av 1 3 första stycket 4 ExL. Några av dessa ända- mål skall dock antydas i syfte att ge en viss uppfattning om lagrummets möjliga räck— vidd (se Kaijser, a. a. s. 27 ff).
Först och främst faller inom kommu- nens befogenheter att anordna lokaler för handhavandet av sina angelägenheter. Detta kan gälla lokaler för kommunens kamerala
och tekniska verksamhet samt dess verk- samhet på hälsovårdens, undervisningens, brandväsendets, socialvårdens m.fl. områa den. Kommunen äger vidare anskaffa mark för försäljning av tomter för bostadsbyg- gande och privatindustriella behov. Är syf- tet att förekomma eller hindra arbetslöshet är kommunen vidare berättigad att helt all— mänt stödja det enskilda näringslivet. Bland befogenheterna ingår också rätt att inrätta och driva affärsföretag i syfte att tillhanda- hålla nyttigheter eller tjänster, som är oum- bärliga eller önskvärda för kommunens medlemmar i gemen. Som exempel härpå har nämnts gasverk, elverk, spårvägar, bus— sar, hotell-, restaurang- och teaterrörelse, hamnar, flygplatser, saluhallar m.m. Kom- munen får däremot inte inlåta sig i företag som enbart avser att ge kommunen ekono- misk vinst. Elektrifieringsåtgärder av skilda slag har vidare nämnts bland de åtgärder som är förtjänta av kommunalt stöd med hänsyn till det allmänna intresset av att så många hushåll som möjligt förses med elek- trisk energi. Ehuru försvarsväsendet väsent- ligen är en statlig angelägenhet anses en kommun dock berättigad att vidtaga åtgär- der för att tillgodose hemvärnets lokalbe- hov samt att på olika sätt stödja de frivil- liga försvarsorganisationerna. Kommuner- na anses också i stor utsträckning berätti— gade att stödja åtgärder för anskaffande av samlingslokaler, badplatser och idrottsan— läggningar av olika slag. Genom lagen den 10 maj 1968 om vissa kommunala befogen- heter inom turistväsendet har kommun slut— ligen fått rätt att vidtaga åtgärder för upp- förande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja tu- ristväsendet inom kommunen.
Hela den kommunala kompetensen är f. n. föremål för översyn inom kommunal- rättskommittén.
14. Markvärdestegring och annan nytta
14.1 5jBL
Tanken på att expropriationsvägen komma åt markvärdestegring aktualiserades under förarbetena till 5 g andra stycket BL, vari stadgas att mark för att få användas till tät- bebyggelse måste ha vid planläggning en- ligt BL prövats från allmän synpunkt läm- pad för ändamålet. Vid lagrådsremissen an- fördes ( prop. 1947:131 s. 157 ) att detta stadgande indirekt medförde att ersättning för tätbebyggelsevärde inte skulle utgå, när markägare hindrades att exploatera marken för sådan bebyggelse. Lagrådet (prop. s. 366 f) ställde sig dock kritiskt till uttalandet och framhöll att det syntes uteslutet att hänsyn till förväntningsvärde inte togs vid frivilliga försäljningar som gjordes innan planlägg- ning skett. Med hänsyn härtill skulle enligt lagrådet en skyldighet för markägaren att underkasta sig en antydd nedvärdering av marken vid t. ex. expropriation framstå som höggradigt obillig och ägnad att medföra en betänklig osäkerhet på fastighetsmarkna- den, Det syntes lagrådet inte heller lämpligt att tätbebyggelsevärde frånkändes mark som vid planläggning prövats lämplig för sådan bebyggelse men ändå tills vidare undantagits härifrån.
Lagrådets yttrande föranledde chefen för justitiedepartementet att framhålla (prop. s. 402) att han inte ansett sig böra i detta sammanhang lägga fram något förslag till närmare reglering av de nämnda värderings- frågorna.
Marknrredningen (SOU 194814 5. 97) hyste motsatt uppfattning mot lagrådet och anförde att det med hänsyn till den mång— fald olika faktorer som påverkade modern tätbebyggelse var hart när omöjligt för den enskilde markägaren att förutse om just hans fastighet skulle bli föremål för tätbebyggel- se. Man hade sålunda ingen anledning att räkna med de av lagrådet påstådda förvänt- ningsvärdena. Utredningen föreslog att tät- bebyggelsevärde i princip skulle antagas fö- religga endast i det fall att marken enligt fastställd plan fick användas för tätbebyg- gelse. (Hänsyn skulle dock övergångsvis tas till tätbebyggelsevärden, som uppkommit före den 1 januari 1948. dvs. den dag då förenämnda lagregel i 5 S BL trädde i kraft.) — Förslaget utsattes under remiss- behandlingen för stark kritik och ledde ald- rig till lagstiftning i denna del.
14.2 Gatumarksersättning m.m.
I svensk stadsplane- och byggnadslagstift- ning har sedan gammalt funnits bestämmel- ser om skyldighet för tomtägare att vid ny- anläggning av gata ersätta staden viss del av värdet på gatumark som tas i anspråk utmed tomten. Skyldigheten att ersätta sta- den värdet av gatumarken fanns fastslagen redan i 1907 års stadsplanelag och regleras numera i 56—66 55 BL. Däremot är tomt- ägare inte genom direkt stadgande i lag skyldig att bidraga till kostnaderna för
iordningställande av gata. ] 1931 års stads- planelag upptogs emellertid ett stadgande, enligt vilket stadsfullmäktige kunde för sta- den helt eller delvis meddela särskilda be- stämmelser _ gatukostnadsbestämmelser _ rörande sådan skyldighet. Stadgandet inne— bar att åt städerna överlämnades att själva bestämma om bidrag skulle tas ut till ifrå- gavarande kostnader. Stadgandet överför- des i huvudsak oförändrat till 67 S BL. _ Regler om bidragsskyldighet finns också meddelade beträffande vatten- och avlopps- anläggningar som kommunen anordnar inom samhället (14—16 85 VAL).
14.3 Värdestegring vid större stadsplane— regleringar
Lagstiftningsvägen har flera försök gjorts att tillgodose kommunernas önskemål om ökad vinstandel i värdestegring som upp— kommer vid genomförandet av större stads- planeregleringar. Två vägar har prövats, dels att vidga rätten att av de fastighets- ägare, vilkas fastigheter avsevärt ökat i vår- de genom regleringen, ta ut bidrag till täc- kande av kostnaderna för denna (better- mentsbidrag), dels att medge kommunen rätt att lösa in sådan mark som i väsent- lig mån fått stegrat värde till följd av reg- leringen (ekonomisk zonexpropriation). Systemet med bettermentsbidrag torde första gången mera renodlat ha kommit till uttryck i en av presidenten A. Petersson på 1920-talet framlagd promemoria med för- slag till lagstiftning härom (se SOU 1957:43 s. 181), I anslutning till de häri framförda synpunkterna upptogs i ett år 1928 avgivet betänkande med förslag till stadsbyggnadslag vissa bestämmelser om bi- drag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad. Förslaget rönte vid re- missbehandlingen åtskillig kritik. I den pro- position med förslag till ny stadsplanelag som lades fram vid 1931 års riksdag följ- des helt andra linjer. Det föreslogs att om kostnaden för stadsplans genomförande be» träffande viss mark kunde antagas väsent- ligt överstiga det bidrag till kostnad för gata
som staden ägde ta ut och planens genom- förande tillika medförde väsentligt ökat vär- de för kringliggande kvartersmark, så kun- de Kungl. Maj:t medge staden att lösa så- dan mark. Denna expropriationsrätt som kom att inflyta i 193] års stadsplanelag be- traktades emellertid i första hand som ett medel att kräva ut bidrag till stadens kost- nader för företaget. Markägaren kunde nämligen fria sig från expropriationsan- språket genom att åtaga sig att betala skä- ligt bidrag. Denna kombination av ekono- misk zonexpropriation och utgivande av bettermentsbidrag bibehölls till en början även i BL men torde ej ha kommit till praktisk användning. Zonexpropriationsutredningens betänkan- de ( SOU 1952:25 ) innefattade främst ett förslag till zonexpropriation. Detta innebar att om tätbebyggt område med hänsyn till allmänna samfärdseln eller kravet på än- damålsenlig bebyggelse var i behov av om- byggnad som inte lämpligen kunde ske an- nat än i ett sammanhang, kunde Kungl. Maj:t medge staden att, sedan fråga väckts om antagande av stadsplan över området, inlösa detta eller viss del därav. Utredningen framhöll (s. 106) att institu- tet zonexpropriation i föreslagen omfatt- ning otvivelaktigt skulle komma att täcka huvudparten av de fall där ekonomisk zon- expropriation kunde komma i fråga. Anled- ning saknades därför att bibehålla sist- nämnda expropriationsform. De därmed sammankopplade bettermentsbidragen bor- de däremot bibehållas. Vidare borde till- skapas regler som mera effektivt gav kom- munerna möjlighet att ta ut bidrag. Dessa regler måste utformas som fristående till expropriationsrätten och borde berättiga kommun att ta ut bidrag till täckande av sådana kostnader som följde av större stads- planereglering, Bidragen skulle tas ut av ägarna till sådana fastigheter, som avsevärt steg i värde genom regleringen. Med större stadsplanereglering avsågs sådana ombygg- nadsföretag som institutet zonexpropriation var avsett för, dvs. genomgripande ingrepp i bebyggelsen. Det var emellertid inte ute- slutet att byggandet av en tunnel, bro eller
särskild gatuanordning kunde ske utan att den förefintliga bebyggelsen nämnvärt be- rördes. Utmärkande för sådana anlägg- ningar var emellertid att de i eminent grad var ägnade att medföra värdestegring. Bet- termentsbidrag borde därför kunna komma i fråga även i sådana fall utan avseende på om några ingrepp i befintlig bebyggelse samtidigt gjordes.
De sålunda framlagda principerna god- togs i huvudsak vid remissbehandlingen. Förslaget om bettermentsbidrag utsattes dock för åtskillig kritik, mest på det prak- tiska planet. Det framhölls bl.a. att det måste vara förenat med hart när oöverstig- liga svårigheter att med tillräcklig säkerhet urskilja den del av värdestegringen som förorsakats uteslutande av samhällets åtgär- der. Med anledning av denna kritik ansåg sig chefen för justitiedepartementet inte kunna tillstyrka att det föreliggande försla— get med bestämmelser om bettermentsbidrag lades till grund för lagstiftning (prop. 1953: 218 s. 80). Däremot (a.a. s. 80 f) bi- trädde han utredningens förslag att ut- mönstra reglerna om ekonomisk zonexprop- riation ur BL. Som ersättning för sistnämn— da institut föreslog han att det av utred- ningen förordade zonexpropriationsinstitu- tet skulle utvidgas på sådant sätt att staden till täckande av vissa kostnader för större stadsplanereglering skulle få lösa inte bara den mark som direkt erfordrades för om- byggnaden utan också annan inom regle— ringsområdet eller i dess omedelbara när- het belägen mark, för vilken ombyggnaden kunde väntas medföra väsentligt ökat vär- de. _ Departementschefens sålunda fram- lagda förslag godkändes av riksdagen och ledde till lagstiftning i ämnet (44 g BL). Zonexpropriationsinstitutet har berörts i det föregående (se mom. 2.2.2).
14.4 Nytta av angränsande sanerings- företag
Enligt 44 a &” BL _ den s.k. Lex Gamla Stan, se ovan mom. 10.2 _ kan expropria- tion äga rum av område med äldre bebyg—
gelse som det av historiska eller kultur- historiska skäl är angeläget att hålla i vär- digt skick_ Förutsättning härför är att be— byggelsen är vanvårdad eller eljest företer väsentliga brister, som försvårar genomfö- randet av en ändamålsenlig stadsplan, samt att man finner att erforderliga åtgärder inte lämpligen kan vidtagas annat än i ett sam- manhang. Expropriation får ske av mark som berörs av dessa åtgärder samt — vilket är av intresse i förevarande sammanhang _ av annan mark, som är belägen inom området eller i dess omedelbara närhet och för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgär— derna kan väntas bli av väsentlig betydelse.
Till grund för det ifrågavarande lagstad- gandet låg expropriationsutredningens be- tänkande »Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull be- bebyggelse» (SOU 1962: 24). Utredningen diskuterade här (5. 33 f) behovet av en mot värdestegringsexpropriationen i 44 g BL svarande bestämmelse och kom fram till i stort sett följande. De synpunkter som lett till att värdeökningen i och för sig utgjor- de expropriationsgrund hade inte samma aktualitet då det gällde en sanering av ty- pen Gamla Stan som vid en egentlig stads- ombyggnad. Värdeökningen i samband med upprustningen av ett äldre bebyggelse- område torde nämligen bli av måttlig om- fattning i vad avsåg den kringliggande be- byggelsen. Värdestegringssynpunkterna syn- tes med andra ord vara av underordnad betydelse. Man kunde däremot inte se bort ifrån att saneringsåtgärder som vidtagits inom ett visst område stundom medförde en direkt nytta även för närliggande fastighe- ter. Vad som åstadkommits genom sane- ringen kunde nämligen väntas bli i väsent- lig omfattning taget i anspråk även av des- sa. Det var i sådana fall uppenbarligen rim- ligt att saneringsenheten inneslöt även grannfastigheterna, vilkas ägare rimligen borde bidraga till kostnaderna för åtgärder- na. För att säkerställa denna bidragsskyldig- het syntes det lämpligast att i princip låta expropriationsrätten omfatta också de när— liggande fastigheterna.
Chefen för justitiedepartementet (prop.
1963146 5. 42) instämde i allt väsentligt med utredningen.
14.5 Förköpslagen m.m.
Önskemålet att åt stat eller kommun bevara möjligheten att njuta en eventuellt framde- les inträffande markvärdestegring har _ ut- över vad ovan antecknats — bl.a. legat bakom tillkomsten av instituten tomträtt, vattenfallsrätt och förköpsrätt. Vattenfalls— rätten anses sakna nämnvärd betydelse och har i samband med arbetet på en ny jorda- balk föreslagits böra avskaffas. Tomträtten har ingående berörts i annat sammanhang (se mom. 2.2.2). Här skall endast lämnas en kortfattad redogörelse för förköpsrätten.
Kommunal förköpsrätt till fast egendom har införts i lagstiftningen genom förköps- lagen den 8 december 1967. Sådan rätt får enligt 1 g utövas vid försäljning omfattan- de sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tät- bebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Undantag från regeln görs fram— för allt beträffande vissa mindre fastigheter samt vid försäljningar mellan nära anhöriga m.fl. Förköpsrätten innebär enligt 5 3 att kommunen får förvärva den egendom köpet avser från säljaren på de villkor som avta- lats mellan denne och köparen.
15. Rätt till laganalogi i vissa fall
I 1 5 första stycket 6 ExL stadgas att ex- propriation får äga rum för ändamål som är jämförligt med något av de i punkterna 1_5 angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna. Såsom berörts i det före- gående innehåller punkterna 1-5 bestäm- melser om expropriation för försvarsända- mål (1), kommunikationsanläggningar (2), allmän byggnad (3), kommunala ändamål (4) samt vattenförsörjning och skydd för vattenledning (5). Stadgandet äger motsva- righeter i 1 5 i både 1845 års expropria- tionsförordning och ExF och upptogs re- dan från början i 1912 års departements- förslag. Enligt sistnämnda förslag skulle jämförelser dock få göras även med delar av de expropriationsändamål, som numera finns intagna i punkterna 7 (tryggade bo- stadsförhållanden), 8 (samlingslokaler) och 13 (linbana). Som motiv till förslaget an- förde chefen för justitiedepartementet (prop. 1913: 46 s, 48) följande. En uppräkning av de särskilda expropriationsändamålen kun- de aldrig bli uttömmande. Rätt till exprop- riation syntes emellertid liksom dittills böra finnas för allmänna ändamål som, utan att kunna direkt inordnas under de i lagen sär- skilt angivna fallen, var dessa närstående. Förslaget lämnades i denna del utan an- märkning av lagrådet och upptogs i oför- ändrat skick i 1913 års proposition. Vid förslagets behandling i lagutskottet redige- rades 1 5 om helt, varvid bl. a. det nu ifrå- gavarande stadgandets tillämplighetsområde
ytterligare utsträcktes. Sedan hela lagför- slaget fallit igenom vid samma års riksdag, upptogs frågan till förnyad prövning år 1916. Chefen för justitiedepartementet fann därvid (prop. 1916: 95 s. 53 f) att stadgan— det under ärendets tidigare behandling kom- mit att utsträckas till att omfatta fall där det svårligen kunde komma i fråga att till- lämpa det. Efter en genomgång av samt- liga punkter, med vilka analogisk tillämp- ning ifrågasatts, kom han fram till att det inte torde vara befogat att utsträcka denna tillämpning längre än till att avse vad som motsvarar de nuvarande punkterna 1—5. Nu ifrågavarande lagstadgande synes ha tillämpats i mycket ringa om ens i någon utsträckning alls. Som exempel på fall där tillämpning skulle kunna tänkas angav de- partementschefen (prop. 1916: 95 s. 53 f) följande. Enligt fjärde punkten kunde kom- mun få expropriera för sjukhus. Ett sjukhus som tillhörde en stiftelse eller eljest tillkom- mit genom mera enskild försorg, kunde emellertid ha samma allmänna betydelse som en liknande kommunal inrättning. Ex- propriationsrätt fanns vidare enligt femte punkten för att förhindra förorenande av en vattenledning, som anlagts för att förse en ort med vatten_ Det var emellertid av stor vikt att förhindra förorening även av en vattenledning som var anlagd för att förse t. ex. en större allmän inrättning med vatten, även om inrättningen till äventyrs inte alltid kunde betecknas som en ort.
16. Framlagda lagförslag
16.1. F astighetsbildningslagsti ftning
I betänkande den 5 december 1963 (SOU 1963:78), kallat »Nya medel för plange— nomförande», har fastighetsbildningskom- mittén föreslagit — utöver vissa delar som redan föranlett lagstiftning _ regler i BL om förbud för fastighetsägare att i vissa fall nyttja befintliga utfarter. Kommittén fram- håller i anslutning därtill (s. 36) att en för- utsättning för ett sådant förbud uppenbarli- gen är att tomtens behov av utfart blir på annat sätt behörigen tillgodosett. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Möjlighe- terna att på ett lämpligt sätt ordna utfarts- frågorna diskuteras emellertid av chefen för justitiedepartementet i samband med remiss till lagrådet den 19 april 1968 av förslag till fastighetsbildningslag (s. 541 f). I detta föreslås att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också genom fristående förrättning. Depar- tementschefen framhåller i anslutning där- till att byggnadsnämnden, om förslaget ge- nomförs, får möjlighet att ta initiativ till att vägservitut bildas till förmån för fastig- het, som skulle beröras av ett utfartsförbud, samt att förutsättningar därigenom skulle skapas för meddelande av sådant förbud.
Det förslag till ny fastighetsbildningslag som den 19 april 1968 remitterades till lag- rådet innehåller även i andra avseenden in—
tressanta nyheter. Chefen för justitiedepar- tementet anser sålunda (s. 63) starka skäl tala för att lagfästa principen om att all fas— tighetsbildning skall ske genom förrättning. Därav följer att stadsplans och tomtindel- nings fastighetsbildande verkan inte kan be- hållas. Tomtindelningen kommer därigenom att få en annan karaktär. Den blir således ett rent planinstitut_ De frågor detta ger upphov till tas inte upp i detta sammanhang utan sparas till följdlagstiftningen. Depar- tementschefen antyder att i samband där- med även får övervägas vilka reformer i förenklingssyfte, som kan företas beträf- fande tomtindelningen.
Det ifrågavarande lagförslaget innehåller vidare den nyheten att nu befintliga insti- tut för omreglering av bestående fastighe- ter — omskifte eller arronderingsskifte, ägo- utbyte, utbrytning av servitut m. m. _ skall ersättas med ett gemensamt institut, be- nämnt fastighetsreglering. Strävan vid ut- formningen av detta institut har varit att skapa ett användbart och smidigt instru- ment i de allmänna rationaliseringssträvan- denas tjänst. Det framhålls att regleringen visserligen i princip måste vara en fastig- hetsägarnas egen angelägenhet men att det _ för att regleringsverksamheten inte skall lamslås _ ändå är ofrånkomligt med be- stämmelser, som möjliggör ett visst mått av tvång. Detta innebär att en fastighetsägare, när fastighetsreglering i behörig ordning på- kallats, kan bli skyldig att i vissa fall tåla
att hans fastighet förändras med avseende på ägoanordningen. Mark kan sålunda i fas- tighetsregleringsväg överföras från en fas- tighet till en annan. En fastighetsägare kan därjämte mot sin vilja tvingas bidraga till de med regleringen förbundna kostnaderna.
Fastighetsregleringsinstitutet är avsett att kunna komma till användning såväl inom som utom planområden. Vid remissbehand- lingen av det förslag som låg till grund för den nu ifrågavarande lagrådsremissen utta- lades dock viss misstro mot institutets an- vändbarhet vid genomförande av större sa- neringsprojekt inom städerna. Departe- mentschefen påpekar med anledning härav (s. 63) att det aldrig gjorts gällande att reg- leringsinstitutet skulle erbjuda lösningar för alla de komplicerade och svårbedömbara förhållanden som där möter. Sådana prob- lem får därför även i fortsättningen lösas med anlitande av de medel som skilda la- gar erbjuder. Departementschefen förklarar sig emellertid övertygad om att institutet kan komma till användning också i sådana sam- manhang, särskilt på grund av de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut. Inom detaljplaneområden anser han uppenbart att institutet kommer att spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen.
Som allmän förutsättning för att fastig- hetsreglering skall få äga rum uppställs att lämpligare fastighetsindelning eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväger de med regleringen förbundna kostnaderna och olä- genheterna, De önskade fördelarna kan av- se såväl arronderingsfrågan som syftet att uppnå en lämpligare ägoslagssammansätt- ning eller ändra fastighetens storlek. En storleksrationalisering bör kunna åstadkom— mas på olika vägar. I viss utsträckning bör en åsyftad storleksförbättring kunna vinnas genom tillämpning av de allmänna reglerna om markfördelningen vid fastighetsreglering och de olika fastigheternas utformning där- vid. För speciella fall, där ett mera väsent- ligt behov av förstärkningsjord inte kan till- godoses på detta sätt och där frivilliga över- enskommelser inte heller erbjuder en fram-
komlig väg, bör viss möjlighet till inlösen stå till buds i likhet med vad som för när- varande gäller enligt den s. k. dalalagen (Lag den 17 juni 1932 med särskilda be- stämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Enligt denna kan ägare av små, obebyggda jord- bruksfastigheter i samband med skifte åläg— gas att frånträda sin inrösningsjord mot lik- vid i penningar, varefter den inlösta jorden används till förstärkning av annat jordbruk inom skifteslagen). Slutligen föreslås vissa bestämmelser om sammanföring av mindre skogsmarksinnehav till samfällda ägolotter.
Rätt att påkalla fastighetsreglering skall enligt förslaget tillkomma såväl ägare av be- rörd fastighet m. fl. som vissa myndigheter. Departementschefen framhåller i anslutning härtill (s. 63) att byggnadsnämnderna i det- ta sammanhang tillagts vidsträckta möjlig- heter till aktivt handlande i plangenomfö— rande syfte.
Bestämmelserna om tvångsinlösen av mark i samband med fastighetsreglering in- leds med ett stadgande (8 kap. 1 S) om skyldighet för ägaren av en fastighet att ef- ter förordnande om inlösen avstå sin fas- tighet eller del av denna. Sådant förordnan- de meddelas av förrättningslantmätaren eventuellt med biträde av gode män. För att inlösen skall få komma till stånd, skall vissa närmare förutsättningar (se 8 kap. 1—3 58) vara uppfyllda, _ I förslaget har vidare upptagits en motsvarighet till det nu- varande institutet tomtbildningsexpropria- tion (8 kap. 4 8). Det föreslagna stadgan- det motsvarar i allt väsentligt nuvarande 46 5 första stycket BL. Departementschefen anmärker i anslutning härtill (s. 609) att det är hans avsikt att i samband med följdlag- stiftningen föreslå att 46 5 BL upphävs och att 47 5 BL jämkas så att även en begäran om fastighetsreglering beaktas vid bedöm- ningen av kommunens rätt att lösa en plan- lagd tomt, som består av flera fastigheter eller fastighetsdelar med skilda ägare (jfr s. 606). Vidare behov av stadgandet i 46 5 andra stycket BL synes enligt hans uppfatt- ning inte föreligga.
Det förslag till 15 kap. i en ny jordabalk, som den 20 januari 1967 remitterades till lagrådet, innehåller vissa regler om s.k. »samfällighetsrätt». Denna rätt är konstrue- rad som en ny typ av sakrätt och avsedd att tillgodose behovet av en lämplig form för frivillig samverkan mellan två eller flera fastigheter. Enligt 1 5 skall genom avtal kunna upplåtas samfällighetsrätt i de be- rörda fastigheterna för att tillgodose en för dem gemensam anläggning av stadigvaran— de betydelse för dem, såsom parkeringsan- läggning, lekplats, ledning eller värrnean- läggning.
16.3 Allmän väg
I ett den 25 april 1968 avlämnat betänkan— de (SOU 1968: 17) föreslår 1960 års väg- sakkunniga en helt ny lag om allmänna vägar. Förslaget innehåller i huvudsak föl— jande av intresse såvitt nu är i fråga.
De sakkunniga föreslår att till väg skall, förutom vägbana och de anordningar i öv- rigt som stadigvarande behövs för vägen, i framtiden kunna räknas även vissa anord— ningar som visserligen inte torde vara helt nödvändiga för vägen men som behövs för att höja dess kvalitet till önskvärd nivå. Som exempel anges anordning för vägbe— lysning samt parkeringsplats och rastplats. För att sådana anordningar skall kunna räknas till vägen behövs att beslut om de- ras utförande ingår i arbetsplanen för vä- gen.
I fråga om vägs omfattning i sidled före- slås möjlighet att till vägområdet räkna ett högst till två meter uppgående område när- mast utanför ytterkanten av vägdike, väg- slänt eller annan väganordning. Förutsätt— ningen härför är, liksom beträffande de an- givna speciella väganordningarna, att beslut om tvåmetersremsan innefattas i beslut om arbetsplan. Möjligheten att avsätta tvåme- tersremsor föreslås bli kompletterad med en föreskrift enligt vilken man, när det i fast- ställd generalplan, stadsplan eller byggnads-
plan avsatts ytterligare område för vägän- damål, i arbetsplanen kan hänföra även så- dant område till en bredd av högst 10 me- ter utanför vägbanan etc. till vägområdet.
De sakkunniga konstaterar vidare att den nuvarande ordningen med fastställd arbets— plan alltjämt bör intaga en central plats vid tillkomsten av allmän väg. Fastställelse fö- reslås dock kunna underlåtas i fråga om arbetsplan som endast avser förbättring el- ler omläggning av befintlig väg, om åtgär- derna kan genomföras utan att man behö— ver ta mark i anspråk för vägen eller om samtliga berörda sakägare medgivit ian- språktagandet. Vidare föreslås möjlighet att införa en ordning med arbetsplan i två led. Därvid skall en förberedande förenklad arbetsplan kunna upprättas och fastställas. Denna förenklade plan skall därefter kom- pletteras med ett andra led, som emellertid inte behöver utställas och fastställas, om det för sitt genomförande inte kräver något förvärv av vägrätt tvångsvis utöver vad som gjorts möjligt genom det första ledet.
I fråga om vägrättsinstitutet konstaterar de sakkunniga att det bör bibehållas. De nu- varande reglerna om sättet för vägrättens uppkomst föreslås bli i huvudsak oföränd- rade. I fråga om vägrättsbefogenheternas omfång föreslås däremot en ändring. Enligt denna skall vägrättsupplåtelsen i princip ge väghållaren rätt att nyttja den i arbetspla- nen redovisade marken för vägändamål _ sålunda inte inskränkt till den i arbetspla- nen aktuella vägen och inte heller till de nivåer eller utföranden som redovisas i samma plan. Upplåtelsen skall vidare ge väghållaren rätt att under vägrättens be- stånd i övrigt i ägarens ställe bestämma över markens användning samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som utan hinder för hållandet av vägen kan utvin- nas ur marken. Den nya ordningen är mo- tiverad främst med hänsyn till att ersätt- ning för vågrätt regelmässigt motsvarar markens fulla värde. Undantag från regeln kan ske genom särskild i arbetsplanen an- given inskränkning av väghållarens befo- genheter, Vidare föreslås en bestämmelse som ger väghållaren rätt att via fastställd
arbetsplan ta i anspråk mark för upplags- och uppställningsplatser m.m. under den tid vägen byggs.
I remissyttrande den 3 oktober 1968 har expropriationsutredningen förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning att det även i fortsättningen kommer att föreligga behov av en särskild form för väghållares rättsin- nehav. Utredningen instämmer i att väg— rättsinstitutets värde otvivelaktigt förstärks av de ändringar i institutets utformning som föreslås samt framhåller att härigenom bl. a. öppnas möjligheter till en mera vidsträckt förfoganderätt över den mark som krävs för vägändamål än vad som torde vara möjligt att uppnå genom en vanlig nyttjan- derättsexpropriation.
16.4. Ellagstiftningen
I ett den 20 juni 1966 avgivet betänkande (SOU 1966: 39) har ellagsti/tningsutred- ningen (ElU) föreslagit bl.a. att samtliga expropriationsbestämmelser i 1902 års lag skall i omarbetat skick överföras till ExL samt 1902 års lag ersättas med en lag om elektriska anläggningar (el/ag). Utrednings- förslaget har sedan i vissa delar omarbetats av eldistributionsutrea'ningen (ElDU), som i september 1968 avgivit betänkandet »Eldistributionens rationalisering» (SOU 1968: 39).
Den nya ellagen avses skola äga tillämp- ning på alla slag av elektriska anläggningar, således både starkströms- och svagströmsan- läggningar. I lagen ges grundläggande be- stämmelser om koncession m.m.
I frågan om expropriationsbestämmelser- nas plats i systemet framhåller ElU inled- ningsvis (s. 42) att det kanske kan sägas vara en praktisk lösning att frågorna om expropriation av mark för framdragande av elektriska starkströmsledningar och om koncession för sådana ledningar såsom nära sammanhörande behandlas i samma lag. ElU finner dock starka skäl ändock tala för att de expropriationsrättsliga stadgandena överförs till ExL_ Sålunda måste ExL ändå i flera hänseenden tillämpas, vilket nu sker
genom en hänvisning dit i 1902 års lag. Vidare finns regler om expropriation för svagströmsledningar intagna direkt i ExL. ElU finner det vara en fördel att i ExL ha samlade även bestämmelser om exprop- riation för koncessionspliktiga ledningar samt framhåller att den samtidiga behand- lingen av ärende angående expropriation för starkströmsledning och av frågan om koncession för samma ledning för den skull inte behöver hindras. Det föreslås därför att de ändamål, för vilka expropriation för starkströmsanläggning får medges, förs in i 1 (5 första stycket ExL som punkt 19. Vi- dare föreslås, att 89, 90, 95 och 96 88 ExL upphävs och ersätts med sex nya paragra- fer, betecknade ll4—119 gg, vilka innehål- ler bestämmelser om såväl svagströms- som starkströmsanläggningar. Stadgandet i 96 8 första stycket andra punkten föreslås dock överfört direkt till den nya ellagen, där det inarbetats i ett större sammanhang (se 26 g).
Förslaget att expropriationsreglerna i 1902 års lag skall överflyttas till ExL bi- träds av ElDU (s. 45), som även i allt vä- sentligt godtar innehållet i de stadganden som enligt ElU skall inflyta i ExL. Enligt ElDU:s uppfattning bör det dock ankom- ma på expropriationsutredningen att när- mare utforma dessa stadganden. ElDU sä- ger sig vidare vid underhandskontakter med expropriationsutredningen ha fått klart för sig att denna inte anser att de föreslagna bestämmelserna i 118 och 119 gg bör upp- tagas i en blivande expropriationslag utan lämpligen införas i ellagen . ElDU finner de skäl som anförts härför bärande och ansluter sig därför till förslaget.
Enligt den av ElU föreslagna nya punk- ten i 1 S första stycket ExL skall exprop- riation få äga rum för elektrisk anläggning som är avsedd för produktion av elektrisk kraft annorledes än genom vattenkraft el— ler för överföring, distribution, omformning eller upplagring av elektrisk kraft och som är till gagn för orten eller eljest av större betydelse från allmän synpunkt. Expropria— tion skall vidare få ske för elektrisk anlägg- ning som utgörs av starkströmsledning med ändamål att i andra fall än nyss sagts
förse viss fastighet med elektrisk kraft, så- framt intrånget av ledningen är ringa i järn- förelse med nyttan därav. Stadgandet är enligt ElU avsett att ersätta 1 5 första styc— ket utom sista punkten i 1902 års lag. Nå- gon ändring i sak åsyftas inte.
Uttrycken elektrisk anläggning, produk- tion, överföring, distribution, omformning och upplagring är hämtade från 1 8 första stycket i ElU:s förslag till ellag. Rörande den närmare uttolkningen av dem framhålls i huvudsak följande (5. 91 f):
Det är svårt att finna någon på en gång uttömmande och för alla fall giltig defini- tion av begreppet elektrisk anläggning. Språkligt sett ligger i uttrycket att det skall vara något i egentlig mening »anlagt», alltså vanligen något uppbyggt och stationärt samt till omfattningen inte alltför obetydligt. Exempel på elektriska anläggningar i så- dan mening är kraftverk, överförings- och distributionsledningar, transformatorstatio- ner, telestationer, telestolplinjer och tele- kablar. Till elektriska anläggningar torde emellertid även få räknas åtskilliga anord- ningar av annat slag, såsom elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Det är å andra sidan uppenbart att under be- greppet inte innefattas föremål av typen handverktyg, vanliga hushållsapparater och dylikt. Utredningen har avstått från att söka i lagtexten i vidare mån ange vad som skall förstås med elektrisk anläggning än att som sådan betecknats varje anläggning eller jämförlig annan anordning för produktion, upplagring, överföring, distribution eller nyttjande av elektricitet. Tveksamma fall överlämnas åt rättstillämpningen.
Begreppet överföring har i förslaget re- serverats för transporter av större energi— mängder, exempelvis från kraftverk till kraftdistributör. Denna betydelse torde även enligt utredningen vara den tekniskt van- liga.
Med distribution av elektrisk kraft avses den mera lokalt inriktade verksamheten att fördela kraften till olika avnämare.
Omformning innefattar all förändring av elektrisk kraft i fråga om spänning, ström- styrka och frekvens.
Med upplagring av elektricitet avses så- dan lagring som sker t. ex. i en kondensa- toranläggning men däremot givetvis inte magasinering av vattenmassor ovanför ett kraftverk.
ElDU (s. 168 f) instämmer i allt väsent- ligt med vad ElU anfört i denna del. I sak görs endast erinran mot definitionen av begreppet elektrisk anläggning, vilket för tydlighetens skull anses böra anges som »anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion etc». ElDU anset även att orden överföring och distribution inte bör stå vid sidan av varandra eftersom de har samma innebörd. ElDU föreslår därför att ordet »överföring» får utgå ur lagtexten.
De av ElU föreslagna nya 114—119 55 innehåller i huvudsak samma bestämmelser, som f. n. inryms i 89, 90, 95 och 96 %% ExL samt i 1 5 första stycket sista punkten, 1 5 andra och tredje styckena och 3 5 1 och 3 mom. 1902 års lag. De nya paragraferna återges nedan med en kort kommentar i anslutning till varje paragraf.
114 5
I fråga om gata, annan allmän plats eller vat- tendrag inom område, för vilket finnes stads- plan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde må expropriation för elektrisk ledning ej avse egendoms avstående utan en- dast upplåtelse av nyttjanderätt eller servituts- rätt.
Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl upplåta i första stycket avsedd egendom för ändamål, varom sägs i 1 5 första stycket 19.
Skall inom område, för vilket ej finnes stads- plan eller byggnadsplan, starkströmsledning framdragas på mindre avstånd än etthundra- femtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller träd- gård, som tillhör fastighetens ägare, vare den- ne ej skyldig att avstå eller upplåta något utan så är att Konungen finner annan sträckning, som kan användas utan synnerlig olägenhet för anläggaren, medföra minst lika stort men som den föreslagna.
Första och andra styckena motsvarar i huvudsak 90 g ExL och 1 5 andra stycket 1902 års lag. Redaktionellt har väsentligen
vidtagits den ändringen att »torg», som ti- digare särskilt angavs, numera anses ingå under den samlande beteckningen »annan allmän plats». Beträffande starkströmsled- ningar är två nyheter förtjänta av uppmärk- samhet, ehuru ingendera föranleder några kommentarer från ElU:s sida. Först har en _ troligen redaktionell _ ofullkomlighet i 1 5 andra stycket 1902 års lag rättats ge- nom att den kommunala vetorätten in- skränkts till att avse ledningsdragning. Vi- dare har den enligt samma lagrum i 1902 års lag föreliggande möjligheten att under vissa omständigheter förmå menighet att avstå gatumark etc. _ även detta sannolikt en redaktionell ofullkomlighet _ utmönst- rats ur lagstiftningen. Beträffande svag- strömsledningar innehåller förslaget i denna del den nyheten, att expropriation inom nu ifrågavarande områden förklaras kunna av- se upplåtelse av inte bara nyttjanderätt utan även av servitutsrätt. ElU framhåller (s. 132 f) att denna ändring i praktiken inte torde betyda så mycket. Som regel torde för svagströmsanläggningarnas del _ åtminstone då fråga är om vanliga telefonledningar _ inte erfordras annat än nyttjanderätt till den mark varå ledningsstolparna uppförs eller i vilken ledningen som kabel läggs ned. ElU erinrar för övrigt om _ med hänvisning till NJA II 1941 s. 526 och där givna littera- turhänvisningar _ att eftersom nyttjanderätt genom expropriation kan förvärvas för all framtid, en servitutsrätt knappast innebär någon större belastning för den därav be- rörda fastigheten än en nyttjanderätt.
Tredje stycket är _ frånsett några redak- tionella ändringar i ordföljden — identiskt likalydande med 1 g tredje stycket 1902 års lag.
115 5
Ansökan om expropriationsrätt för elektrisk an- läggning skall åtföljas av teknisk beskrivning över det tillämnade företaget, karta utvisande föreslagen ledningssträckning och den mark, som erfordras för anläggningen, bestyrkta för- teckningar på ägare och innehavare av de fas- tigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest behöver tagas i anspråk för anlägg-
ningen, samt uppgift om de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, som mött däremot.
Finnes ej ansökan böra omedelbart avslås, skall tillfälle att yttra sig beredas i 4 5 tredje stycket angivna rättsägare, samt, då fråga är om starkströmsanläggning, vederbörande Ko- nungens Befallningshavande ävensom kommu- ner och municipalsamhällen. som beröras av anläggningen.
Denna paragrafs första stycke är avsett att svara mot 89 3 första stycket ExL samt 3 5 1 mom. 1902 års lag. Uttrycket »full- ständig beskrivning» i gällande lag har här utbytts mot »teknisk beskrivning», dock utan att någon ändring åsyftats, såvitt fram- går av motiven. Vidare har utelämnats före- skriften i 3 5 1 mom. 1902 års lag om att beskrivningen skall innehålla ett kostnads- förslag. ElU motiverar detta med (s. 133 f) att man utan vidare torde kunna utgå ifrån att i de troligen ganska få fall, då uppgift om beräknad kostnad kan vara av någon betydelse vid prövningen av en framställ- ning om expropriation, uppgift härom kom- mer att tas in i själva ansökan. Utredningen tillägger att erfarenheten för övrigt utvisar att en på ett tidigt stadium beräknad an- läggningskostnad inte sällan måste överskri— das. Upplysning i kostnadsfrågan i det ske- de av en anläggnings tillblivelse, då exprop- riation begärs, anses därför vara av ganska begränsat värde.
Första stycket innehåller slutligen den av utredningen inte närmare kommenterade nyheten att på den karta, som inges i sam- band med ansökan om expropriationstill- stånd till förmån för en svagströmsanlägg- ning, skall anges »den mark, som erfordras för anläggningen». Denna föreskrift gällde tidigare endast beträffande starkströmsan- läggningar, medan det beträffande svag- strömsledning var tillräckligt att på kartan ange ledningens sträckning.
Andra stycket anges i sak överensstäm- ma med 3 5 3 mom. 1902 års lag. Detta innebär att skyldigheten att infordra yttran- den uppmjukats beträffande svagströmsled- ningar; yttrande behöver sålunda inte lång- re infordras om ansökan finnes böra ome- delbart avslås.
Har fastighetsägare förklarat sig villig att upp- låta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk anläggning och medför expropriationen därav allenast ringa men, vare Konungens tillstånd till expropriationen ej erforderligt. I sådant fall skall den utredning, som eljest skolat ingivas till Konungen i stället förebringas hos exprop- riationsdomstolen.
Bestämmelsen är avsedd att svara mot 89 5 andra stycket ExL och 1 8 första styc- ket sista punkten 1902 års lag. Enligt ElU (s, 134) har endast redaktionella ändringar vidtagits. Det förtjänar emellertid uppmärk- sammas att möjligheterna till proforma- expropriation enligt förslagets ordalydelse utsträcks i två fall. Sålunda kan expropria- tion i denna form även ske för upplåtelse av servitutsrätt för elektrisk svagströmsan- läggning. Vidare blir det möjligt att profor— maexpropriera för elektrisk starkströms— anläggning, inte bara som hittills för elekt- risk starkströmsledning.
117 5
Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt eller ser- vitutsrätt parterna träffat överenskommelse om expropriationsersättningen äge, ändå att ej så- dant fall, som avses i 59 5 första stycket är för handen och ej heller vad i andra stycket samma paragraf stadgas blivit iakttaget, dom— stolen meddela fastställelse å överenskommel- sen, därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för ford- ringsägare som ej godkänt överenskommelsen.
Är den mark, till vilken nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes, samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, meddele domsto- len tillika på begäran av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna för- ordnande enligt 35 S.
Paragrafen motsvarar nuvarande 95 g ExL. Även i detta fall har bestämmelserna utvidgats till att avse också upplåtelse av servitutsrätt för svagströmsanläggning.
118 5
Har elektrisk ledning efter expropriation fram- dragits inom egendom, som avses i 114 8 första stycket, och visar det sig att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar egendomens använd-
ning för avsett ändamål eller där hindrar någon för samhället nödig anläggning eller utgör hin- der för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten å egendomen eller är synner- ligen vanprydande, skall ledningen på bekost- nad av dess ägare ändras, flyttas eller bortta- gas, i den mån så erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.
Tvist i fråga, som avses i första stycket, prö- vas av allmän domstol.
Upphör egendom att vara av den i 114 5 första stycket angivna beskaffenhet, vare förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.
Stadgandena överensstämmer i sak med vad som för närvarande gäller enligt 96 8 första stycket första och tredje punkterna samt sista stycket ExL. Endast redaktionel- la ändringar har vidtagits. De väsentligaste av dessa är dels att rekvisitet att ledningen skall hindra eller varaktigt försvåra »sam- färdsel å egendomen» utbytts mot »egen- domens användning för avsett ändamål», dels att exemplifieringen i nuvarande 96 S första stycket av olika för samhället nödiga anläggningar utelämnats såsom obehövlig.
Nuvarande bestämmelser i 96 8 första stycket andra punkten ExL har i utred- ningsförslaget ersatts med ett stadgande i ellagen (26 5). I detta stadgande införs en allmän skyldighet för ledningsinnehavare, motsvarande den som nu enligt 96 g ExL gäller för expropriationsfallen, att under vissa förutsättningar flytta ledning som framdragits över annans fastighet, om den till följd av ändrade förhållanden förorsa- kar olägenhet för denna. Den viktigaste skillnaden i det föreslagna ellagsstadgandet är att kostnaden för flyttningen eller änd- ringen inte längre skall åvila ledningens in- nehavare, såsom är fallet f.n. enligt 96 5 första stycket andra punkten ExL. ElU fin— ner (5. 112) en sådan ersättningsregel lätta- re att tillämpa än att _ såsom enligt utred- ningen torde förutsättas enligt ExL:s stad- gande i ämnet _ vid den reglering av ersätt— ningsfrågorna som sker i samband med upplåtelsen av nyttjanderätten till marken bestämma ersättningen till markägaren un- der hänsynstagande till den belastning för ledningsinnehavaren som ändrings- och flyttningsskyldigheten innebär.
Vill ägare av fastighet, där elektrisk ledning efter expropriation är framdragen, för undan- röjande av därmed förenad olägenhet för fas- tigheten på egen bekostnad få ledningen änd- rad eller flyttad, må Konungens Befallnings- havande, i den mån så prövas skäligt med hän- syn till å ena sidan nämnda olägenhet och å andra sidan av ändringen eller flyttningen föl- jande men för ledningen, giva fastighetsägaren rätt att, om erforderlig ändring eller flyttning ej inom viss, av Konungens Befallningshavande förelagd tid utföres av ledningens ägare, själv vidtaga sådan åtgärd; och vare fastighetsägaren skyldig att ersätta såväl uppkommande men för ledningen som ock, om han ej själv utfört ändringen eller flyttningen, kostnaden härför med belopp. som i händelse av tvist bestämmes av allmän domstol.
Stadgandet överensstämmer i allt väsent- ligt med 96 3 andra stycket ExL.
I remissyttrande den 14 november 1968 över de båda betänkandena framhåller ex- propriationsutredningen att den för tillfäl- let är sysselsatt med att göra en fullständig översyn av bestämmelserna om expropria- tionsändamålen samt att denna översyn bl. a. torde komma att leda till förslag om sådan utformning av ändamålsreglerna i den allmänna expropriationslagstiftningen att därunder kommer att inrymmas också de ändamål som f.n. behandlas i 1902 års lag. Expropriationsutredningens förslag i ämnet säges kunna väntas föreligga inom en nära framtid. Ett separat genomförande av ellagstiftningsutredningens förslag i hit- hörande delar anses komma att i ganska hög grad återverka på uppbyggnaden av den allmänna expropriationslagstiftningens regel- system. Expropriationsutredningen förordar därför att dess förslag avvaktas, innan någ- ra lagstiftningsåtgärder vidtages på området. Expropriationsutredningen bekräftar vidare att den överväger ett förslag av innebörd att de nuvarande reglerna i 96 S ExL (118 och 119 55 i ElU:s förslag) om ändring och flyttning av elektrisk svagströmsledning samt om exproprierad rätts upphörande i vissa fall överförs till den allmänna ellag- stiftningen.
I ett i december 1967 avgivet betänkande (SOU 1967: 65) föreslår 1964 års Va-utred- ning en ny lag om allmänna vatten- och av- loppsanläggningar, benämnd va-lag. Denna skiljer sig inte i några väsentliga hänseen— den från den gällande i vad avser de grund- läggande stadgandena om vad som är all- män va-anläggning, om hur allmän va-an- läggning skall utföras, om kommuns skyl- dighet att sörja för att allmän va-anlägg- ning kommer till stånd m.m. Ett visst in- tresse tilldrar sig dock bestämmelserna i förslagets 9 8, vilken närmast är avsedd att utgöra en motsvarighet till nuvarande 7 g VAL. Enligt förslaget skall i allmän va-an- läggning ingå vattenverk och avloppsre- ningsverkl, ledningsnät, reservoarer och pumpverk samt andra anordningar som be- tjänar samtliga eller ett större antal bru- kare2. Servisledning och va-installation skall dock ingå endast i den mån de ägs av hu- vudmannen och denne inte bestämmer an- nat. Rännsten, rännstensbrunn och ledning, som förbinder sådan brunn med allmän av- loppsledning, samt vägdike skall inte ingå i allmän va-anläggning,
Beträffande servisledningar lämnas i 9 5 andra stycket en definition, som avviker från vad som f.n. anses gälla. Härmed skall enligt förslaget förstås ledning som förbinder byggnad eller fastighet med all- män va-anläggnings ledningsnät, dvs. med någon däri ingående huvudledning eller grenledning. Inskränkningen att servisled- ning är en rörledning. som betjänar endast en fastighet har således tagits bort.
I remissyttrande den 13 maj 1968 har expropriationsutredningen förklarat sig inte ha något att erinra mot de i betänkandet framlagda förslagen.
16.6. Jordhävdslagstiftningen
I ett av lantbruksstyrelsen avgivet betän- kande (SOU 1956: 62) har föreslagits bl. a.
1 Termema defineras inte närmare. 2 Med brukare förstås enligt förslagets 1 5 den som för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning.
att lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom skall upphöra att gälla. Som skäl härför har anförts (s. 136 f) bl. a. att vad som förekommit på jordbrukets om— råde efter år 1947 knappast givit stöd för antagandet att något behov av en dylik lag föreligger. Det har sålunda under de gångna åren inte i något fall begärts att lagen skulle tillämpas (inlösen av Bogesund skedde med stöd av en tidigare gällande, provisorisk lag), och styrelsen har sig inte heller bekant något fall, där det ifrågasatts att tvångsin- lösen skulle meddelas. Man bör enligt sty- relsens uppfattning kunna räkna med att den allmänna uppsiktslagen skall kunna an- vändas även för att komma till rätta med sådana fall av grov vanhävd, som avses i lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jord- bruksegendom.
I proposition den 9 oktober 1969 (nr 134) föreslås att 1947 års lag om uppsikt å jordbruk upphävs och ersätts av en ny lag, kallad jordhävdslag, samt att i anslutning därtill vidtages vissa jämkningar i 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jord- bruksegendom. Avsikten anges i proposi- tionen vara (5. 1) att anpassa bestämmelser- na om vanhävd till den nya jordbrukspoli- tiken. Jordbruk bör sålunda få läggas ned, om det inte strider mot allmänna jordbruks- intressen. Chefen för jordbruksdepartemen— tet framhåller (s. 21) att de flesta av de mo- tiv som legat till grund för 1947 års upp- siktslag inte längre kan åberopas som skäl för en vanhävdslagstiftning. Behov förelig- ger dock alltjämt av bestämmelser som ger det allmänna möjlighet att gripa in där ra- tionaliseringsverksamheten inom jordbruket äventyras genom nedläggning av jordbruk. Vanhävdslagstiftningens syfte bör i huvud- sak vara endast att främja rationalisering- en och skydda resultatet av denna. Jord- hävdslagen bör därför i likhet med jordför- värvslagen bli ett instrument för lantbruks— nämnderna i deras rationaliseringssträvan- den.
Rörande detaljerna i de framlagda lag- förslagen bör först uppmärksammas att hävdebegreppet justerats så att det inte
längre har avseende på byggnader utan en- dast på odlad jord. Med sistnämnda uttryck förstås enligt 1 & förslaget till jordhävdslag åker och kultiverad betesmark. Enligt 3 & samma förslag skall lantbruksnämnden få möjlighet att ingripa mot innehavare av od— lad jord, på vilken jordbruket lagts ned, om jorden antingen ingår i en brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekono- miskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider ska- da genom nedläggningen, eller med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omstän- digheter finnes böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell bruk— ningsenhet.
16.7. F ritidsutredningens förslag
1962 års fritidsutredning har i sitt betän- kande »Friluftslivet i Sverige del II» (SOU 1965:19) föreslagit vissa utvidgningar av 1 5 första stycket 11 och 108 8 första styc- ket ExL i syfte att möjliggöra inrättandet av friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för all- mänhetens friluftsliv. Bakom förslaget ligger i huvudsak följande tankegångar och över- väganden.
För att allmänhetens friluftsliv skall kun- na främjas i önskvärd utsträckning är ex- propriationsmöjlighet behövlig i tre hän- seenden, nämligen för fritidsbebyggelse, för friluftsområden eller fritidsreservat samt för kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. Det första ändamålet _ fritids- bebyggelsen _ bör kunna tillgodoses med tillämpning av 1 5 första stycket 16 ExL. Det andra ändamålet _ friluftsområdena el— ler fritidsreservaten _ är enligt fritidsutred- ningen helt tillgodosett genom reglerna om expropriation för naturreservat. Beträffan— de det tredje ändamålet _ mark till kollek— tiva anläggningar för det rörliga friluftsli- vet _ anses läget emellertid vara något an- norlunda. 9 5 naturvårdslagen öppnar vissa möjligheter till anläggningar inom naturre— servaten. Vidare kan expropriation av mark och vatten för en planerad småbåtshamn äga rum med tillämpning av 1 S första
stycket 2 ExL i den mån hamnen tillika kan anses främja den allmänna samfärd- seln. Slutligen torde 1 5 första stycket 4 ExL (expropriationsrätt för kommunala än- damål) med hänsyn till bestämmelserna i HvS kunna åberopas för anläggning av ett friluftsbad. Bortsett från dessa fall saknas emellertid möjligheter att expropriera mark för anläggningar som väsentligen avser att tillgodose det rörliga friluftslivets behov. Fritidsutredningen nämner som exempel härpå friluftsgård, småbåtshamn som inte kan anses främja den allmänna samfärd- seln samt campingplats som inte ingår i ett naturreservat. Mark till sådana anläggning— ar torde visserligen kunna som regel för- värvas genom frivilliga överenskommelser. Undantagsfall kan emellertid förekomma, särskilt då urvalsmöjligheterna är små. Med tanke på sådana fall bör därför införas en möjlighet till expropriation av mark för an- läggning av väsentlig betydelse för frilufts- livet.
I remissyttrande den 30 november 1965 över fritidsutredm'ngens förslag riktade ex- propriationsutredningen viss kritik mot de av utredningen begagnade begreppsbestäm- ningarna, vilka ansågs vara genomgående vaga och oklara. Av detta skäl farm ex- propriationsutredningen något osäkert, vilka ändamål fritidsutredningen önskade tillgo- dose genom sitt förslag. Särskilt fäste sig expropriationsutredningen vid termerna fri- luftsområde och fritidsreservat och erinrade i sammanhanget bl. a. om att 1960 års na- turvårdsutredning, som hade att syssla med delvis likartade spörsmål, utan närmare åt- skillnad talade om både fritids- och frilufts- område. I en undersökning om vilka större områden, som för framtiden borde reserve— ras för fritidsändamål, sökte naturvårdsut- redningen vidare indela dessa i serviceom- råden, dvs. lättillgängliga områden med serviceanläggningar av olika slag, såsom vä- gar, parkeringsplatser, bad- och camping- platser, vandrarhem, fritidsgårdar, fjällsta- tioner och raststugor, samt Strövområden, dvs. större sammanhängande skogs- och fjällområden utan serviceanläggningar eller
endast i ringa utsträckning försedda med sådana. Expropriationsutredningen ansåg sig för sin del böra tolka de av fritidsut- redningen använda termerna så att med fri- tidsbebyggelse avsågs bebyggelse som vid sidan av den för fast bosättning avsedda bebyggelsen utnyttjades för fritidsändamål av viss enskild person, att med friluftsom- råde och friridrreservat avsågs större om- råde som reserverats för annat fritidsända— mål än fritidsbebyggelse, samt att med kol- lektiva anläggningar för det rörliga frilufts— livet avsågs sådana anläggningar som nämns i 9 5 naturvårdslagen. Expropria- tionsutredningen utgick ifrån att fritidsut- redningen använt begreppen med i huvud- sak nu angiven innebörd och fann med den- na utgångspunkt inte någon anledning till erinran mot den uttolkning fritidsutred- ningen gjort av gällande expropriationslag— stiftnings räckvidd.
16.8. Markvärdeurrea'ningens förslag
Frågan om expropriation av tätbebyggd mark för tomträttsändamål upptogs till övervägande av markvärdeutredningen, som år 1957 avgav betänkande rörande indrag- ning av oförtjänt markvärdestegring (SOU 1957: 43). I betänkandet redovisas tre skil- da ståndpunkter i de huvudfrågor som ut- redningen hade att behandla. Betänkandet innehåller tre förslag: förslag I (avgivet av herrar Anderberg och Lantz), förslag II (av- givet av herrar Garpe och Holmqvist) och förslag III (avgivet av herrar Anners, Boija och Lodenius). Rörande frågan om exprop— riation av tätbebyggd mark för tomträtts- ändamål förelåg viss överensstämmelse mel- lan de tre förslagen. _ Förslag I gick ut på sådan ändring av expropriationslagstiftningen att kommun skulle erhålla möjlighet att expropriera även tätbebyggd mark för tomträttsändamål. Förslagsställarna menade att tomträttsinsti— tutet dåmera reformerats på ett sådant sätt att en dylik utvidgning av expropriationsrät- ten var motiverad. Farhågan att markvär- destegringen på ett slumpartat sätt överflyt- tades på kommunen genom en sådan ex-
propriationsrätt ansåg dessa förslagsställare undanröjd, om ett av dem samtidigt fram- lagt förslag om indragning av oförtjänt markvärdestegring genom värdestegringshy- potek genomfördes. I förslaget förordades en regel av innebörd att expropriation skul- le få ske för att i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt, när så- dant främjade lämplig bebyggelse eller el- jest var ändamålsenligt med hänsyn till fö- religgande allmänna intressen.
I förslag II, som tog avstånd från tanken på införande av ett värdestegringshypotek, framhölls att tomträttsproblemet var en pri- mär fråga. Gällande begränsning av tomt- rättsexpropriationen till inte tätbebyggd mark stadgades på sin tid under hänvis- ning till då pågående utredning av tomt- rättsinstitutet. Denna utredning hade då- mera slutförts. Begränsningen borde därför kunna slopas. Lagtekniskt kunde detta enk- last ske genom att den bisats, vari nämnda begränsning upptagits, fick utgå. Enligt för- slagsställarnas uppfattning erfordrades så- lunda vidgad expropriationsrätt för att kom- munerna successivt skulle kunna förvärva centrala och vitala markområden. Det bor- de i detta sammanhang vidare undersökas om det var möjligt att expropriera uteslu- tande marken men låta fastighetsägaren be- hålla byggnaderna under tomträtt. I försla- get ifrågasattes vidare om inte värderings- reglerna borde ändras så att ersättning en- dast medgavs för utnyttjat värde (existing use value). I varje fall borde fastslås att er- sättningen skulle bestämmas efter fastighe- tens värde när expropriationsansökningen ingavs. Tiden för expropriationsproceduren borde därjämte i sin helhet förkortas vä- sentligt.
I förslag 111, som likaledes tog avstånd från införandet av ett värdestegringshypo- tek, diskuterades också expropriation av tätbebyggd mark för tomträttsändamål. För- slagsställarna ansåg att man närmare borde undersöka möjligheten att införa rätt till expropriation av tätbebyggd mark, som be- räknades i en nära framtid undergå bety- dande värdeökning genom offentlig inves- tering. Undersökningen borde då även ta
sikte på möjligheten att inlösa endast mar— ken, under det att expropriaten fick behålla därå uppförda byggnader och därtill fick rätt att få marken upplåten med tomträtt. En positiv utgång av en sådan prövring borde emellertid föranleda omprövning av värdestegringsexpropriationen enligt 44 & BL. Samma förslagsställare framhöll i an- slutning till tanken på en sådan form av tomträttsexpropriation som avsåg tätbe— byggd mark men inte därå befintliga bygg- nader vissa med en dylik lösning förkiip- pade svårigheter och framkastade i detta sammanhang frågan i vad mån en kommun skulle kunna berättigas erlägga expropria- tionsersättning med obligationer i stället för med kontanta medel.
I markvärdeutredningens betänkande upp- tagna förslag ledde inte till proposition. Expropriationsutredningen har emellertid fått i uppdrag att närmare undersöka de uppslag till reformer inom expropriations- väsendet som betänkandet med därvid fo- gade särskilda yttranden innehåller samt framlägga därav eventuellt föranledda för- slag (se utredningens direktiv den 16 de- cember 1960). I anslutning härtill har ut- talats att de resultat, vartill utredningen i denna del kan leda, torde få betydelse vid ställningstagandet till hur det vittomfattan- de och komplicerade problemet om indrag- ning av oförtjänt jordvärdestegring i fort- sättningen bör angripas.
16.9. Gruvlagstiftningen
I ett den 14 maj 1969 avgivet betänkande (SOU 1969: 10) har gruvrättsutredningen föreslagit att 1938 års gruvlag skall ersät- tas med en ny gruvlag. Den nya lagen före- slås ha samma tillämplighetsområde som den nu gällande lagen. Såvitt är av intres- se i detta sammanhang innehåller förslaget i huvudsak följande.
Den fria inmutningsrätten och den där- med förenade rätten för inmutare att un- der vissa förutsättningar tillgodogöra sig av honom påträffade mineralfyndigheter upp- rätthålls i princip. Likaledes behålls syste- met med kronoandel. Undersökningstidens
längd förlängs, samtidigt som vissa regler tillskapas i syfte att uppnå att inmutning- ar utnyttjas för intensivt undersökningsar- bete och inte behålls längre än nödvändigt. Därjämte införs förbud mot ommutning. Väsentliga ändringar i reglerna om rätten till bearbetning föreslås. Rätten till utmål tidsbegränsas och försvarsavgiften höjs. Regler som syftar till att befrämja en ra- tionell gruvdrift föreslås. Dessa innebär bl.a. att maximistorleken för utmål höjs och att lösningsrätt till utmål införs.
Den föreslagna inlösenrätten tar sikte på två fall. Det första fallet gäller sådana si— tuationer när väsentliga rationaliserings- vinster framstår som möjliga. Om två utmål som ligger nära varandra är i olika inne- havares hand, och ett gemensamt utnyttjan- de av utmålen innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, skall Kungl. Maj:t, såvi— da det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamåls- enlig gruvdrift, efter ansökan kunna berät- tiga den som innehar minst hälften i ett av utmålen att inlösa ett eller flera av de övri- ga utmålen med vad därtill hör eller del- ägares andel i sådant utmål. Inlösen skall dock inte få ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedri- ver sådant arbete. Vill flera lösa skall den ha företräde som bedöms äga de bästa för- utsättningarna att idka gruvdrift på plat— sen.
Den andra situationen när inlösen anses böra komma ifråga föreligger när allmän- na synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske och de föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfte inte är tillräckliga. Ett sådant fall är att ett oekonomiskt utnyttjande av en fyndighet leder till att en gruva, som har betydelse för ett samhälles existens eller många männi- skors försörjning, läggs ned trots att lön- sam brytning åtminstone på sikt skulle va- ra möjlig vid mera rationell drift. Avsak- naden av möjligheter till samhälleligt in- gripande för att få till stånd dylik brytning anses i sådana och liknande fall framstå som en allvarlig brist. Utredningen före—
slår därför att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall i situationer av det speciel— la slag som nyss berörts kunna förordna att utmål med vad därtill hör skall mot lösen avstås till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som villkor för inlösen uppställs att det be- döms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet under- söks eller bearbetas eller att fyndighet ut- nyttjas på annat sätt eller i större omfatt- ning än tidigare och att därigenom tillika vinns väsentlig teknisk och ekonomisk för- del. En förutsättning för inlösen i ifråga- varande fall skall vidare, liksom i fråga om arronderingsinlösen, vara att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t.ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom frivillig överenskommelse. Utredningen räknar med att de före- slagna bestämmelserna om inlösenrätt inte behöver tillämpas annat än i rena undan- tagsfall. Deras blotta existens kan väntas underlätta den nödvändiga strukturratio- naliseringen inom gruvhanteringen. Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen uppges erbjuda särskilda problem med hänsyn till svårig- heten att uppskatta en fyndighets värde in- nan mycket dyrbara undersökningar gjorts och eventuellt även brytning pågått en tid. Utredningen föreslår härvidlag regler av in- nebörd att löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall bestämmas såsom en/år- lig avgäld, om den som avstått utmålet be- gär det och det inte är uppenbart att utred- ningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall bestäm- mas dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift, beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som uppfordras. Från produktions- avgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställs för tjugo år i sänder. Därjämte föreslås att vardera parten under vissa för- utsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighe- tens återstående värde slutligt bestämmas att utgå med ett engångsbelopp. Vidare fö- reslås att den som tvångsvis får avstå från
en gruvrättighet normalt garanteras viss mi- nimiersättning, avseende nedlagda kostna- der för jordlösen m.m. samt för undersök— ningsarbeten, tillredningsarbeten och an- läggningar, i den mån dessa är till nytta för den lösande.
Beträffande förhållandena i Norrbottens län uttalar utredningen att fördelarna med att i princip upprätthålla den fria inmut- ningsrätten väger tyngre än de skäl som kan andragas för att tillförsäkra de statliga gruvägarintressena ett starkare skydd än på andra platser i landet. Det föreslås därför att den föreslagna nya lagen blir fullt ut tillämplig även i Norrbotten sedan viss övergångstid gått till ända.
Som en åtgärd att underlätta anpassning- en mellan gruvrättigheter och annan mark- användning föreslår utredningen slutligen en regel, varigenom mark som lösts för gruvdriften men inte längre behövs för än- damålet kan återföras till fastigheten i frå- ga utan samband med att utmålet sönas. Detta är inte möjligt för närvarande.
Nordisk udredningsserie (Nu) 1,969
Kronologisk förteckning
, i .
. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. —" '
. Laajennettu pohjoismeinen telloudaltinen yhteistyö. . Nordforsks miljövårdsutredning. . Förslagtillutbyggnad av den snmnordiskafortbildnirmen för journalister. '
. Konsumentoplysning i undervisningen; . .- . Sjätte nordiska samekonferenseni Hette. — ' . . Nordisk gyldighet av forerkort. . Nordiskt sjukhustysikersamarbete. ,. .
Nordiskt åmbetsmannemöte i Storlien. . Nordisk sjömansskattefördelning. . Udvidet nordisk ekonomisk samarbejde.
. Oresundsregionen. . Nordtrans. . Nordisk standardiseringskonteransei Oslo. , . Expanded Nordic Economic Co-op'e'ration.
upwmaopmdmm #de
...-.se...-
Statens offentliga utredningar 1969
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Faktisk brottsli _het bland skolbarn. [1] Bostadsrätt. [4 Uteökningsråttlx. [5] Kungörelaeennopeenng. [7] ADB inomwineknvnln'gevieendot. [9] Ny gruvlag. [10] International edoptionerått. [11] Ny velteknik. [19
Åmbetsaneveret. 20] ,
Yttrendefrihotens gränser. [38] Domstolsväsendet Ill. Fullföljd av talan m.m. [41]
Vidged samhällsintormation. [48], _ _ " Expropriationsutredningen. 1. Exproprretronsandamål. och exproprsigtionsersättning m.m. Betänkande lll. [50] 2. Bllaga 'nr. 3. [
Förevoredepertementot
Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och progremhudgetering inom föreveret. [25] _ Militära tji örin såldereutredningen. 1. Militära tjena- görin Iowas Medicinska och peykologrekeupekter Fl Al" rande m.m. 34] rivilligfönveret 2. Hemvärnet. [40]
Socieldepertementet
Ert renare samhälle. [1 8] Bättre utbidning för handikappade. FIS Likemedeleförsörjning 'i samverkan. 48
K'ommunlkatlonedepertementet
Nv elöubetetldeleg. [3] lliamnurzrgillningen. 1. De svenske hemnerne. [22] 2. Bl- or. 3.801 ute-me och trafikelkerheton. [26] Texeeyeternet i Postverkets tidningsrorelee. [39]
Flnanedepertementet
Förenklad oblignlonshentering. [13]
Lagstiftning om värdepappersfond" m.m. och om stimpelekm a vördepepper. [16]
Nye mm. [1 ]
skogsbackenn noen. 30 Likemedeleinduetrln. 36 Skattebrotten. [42] Fordonsbeekettningen. [45]
Utbildningedepartementot
Utredningen rörande eexual- och samlevnadefrågor i under- visnings- och upplysningearbetet (USSU) 1. m sexuel- livet i Sverige. [2] 2. Soxuelkunskepen på grundskolans högstadium |. Elevenkät [813.Sexualkunskapenigymne- slet. [28] 4. Sexualkunskepen pa grundskolans högstadium ll. Lirarenkit. [44 Reeionmueik- [1.2 Filmen- censur oc ansvar. [14] Utbildning för bibliotek. arkiv och informatik. [37] Mellanskolans ledning. [47]
Jordbrukedeperternentet
Våxtiöridlarritt. [151 Skognillstlnd och, e _ ogevårdeåtgirder. [32]
*Hondeledepartementot
Idrott rr elle. [29) orget beredekep. [31]
lnrlkeedepertementet
Skogsindustri l Södra Sverige. [21] Leneolunering 1987. [27] Lokaliserings- och regionalpolitik. [49]
Civildepertementot
Offentliga tjänstemän: bisysslor. [6] Nytt lantmäteri. [43]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredning-mee nummer i den kronologisk. förteckningen. & r. Beckmans Tryckerier AB 1909